intervju ”Det var som om jag spelade en roll” Den absolut längsta och mest betydelsefulla resan är inte alltid geografisk. Det vet Björn Lindeblad. Han övergav ett lukrativt ekonomjobb för att leva som buddhistmunk i sjutton år, varav sju år i Thailands skogar. Om denna både yttre och inre resa berättar han för oss. TEXT SOPHIE LOSSING FOTO JÖRGEN JOHANSSON Björn Linde blad. Ef ter att ha varit med i både TV och S o mm a rp r a tarna är han en eftertraktad fö red ragsh åll are. Just nu är han i Malmö för att förelä sa om intuition. Och han om någon borde veta hur denna subtila känsla verkar. För intuitionen har ett flertal gånger fått honom att helt ompröva sitt liv. Vi träffas i loungen på hans hotell. Ute är det vintersnålt men inne är det varmt och ombonat och Björn Lindeblad är precis så där vänligt av slappnad att man tror att man känt honom i evigheter. Intervjun blir också mer som ett filosofiskt samtal, när han lågmält humoristiskt berät tar om sitt liv och hur det kom sig att han nu sitter här med mig. Björn föddes i Malmö som en av fyra pojkar. Han beskriver sin barn dom som trygg och bra. Fa mil jen levde snarast på solsidan av samhäl let och att utbilda sig till civileko nom på Handelshögskolan blev ett följdriktigt val. Karriären gick spik rakt uppåt och tjugosex år gammal var han på väg att bli AGAs yngsta ekonomichef någonsin. Då bodde han i Cadiz och hade ett tjusigt hus vid havet. Inombords kände han sig mindre tjusig. – Det var som om jag spelade en roll. Varje dag ställde jag mig framför spegeln och sa, It’s showtime folks, men jag mådde inte alls bra. Så en söndagseftermiddag när jobbångesten slog till bestämde han sig. Han skulle säga upp sig, lämna allt och göra något annat. – Jag flyttade till Göteborg och jobbade med allt möjligt, som diska re lärarvikarie och ekonom för FN i Indien. Un der den här ti den res te han även runt i Asien och började medi tera. Tanken på att bli buddhistmunk började gro och en dag i september 1991 sa han till sina föräldrar att han tänkte bli skogsmunk i Thailand. – De tog det bra, förstod att det var viktigt för mig. Björn gav bort allt och reste iväg till det han beskriver som den fatti Utvecklingskurvan D et rullar på för 1987 En söndag sent i maj sa jag upp mig från mitt ekonomjobb. 1991 I september, sa jag till min mamma att jag skulle bli skogsmunk i Thailand. 2008 I februari, i Schweiz, under en meditation kom det till mig att det var dags att gå vidare och lämna munklivet. 2012 Den 18 juli var jag sommarpratare och gick från 2010 Den att vara okänd 10 juli till känd. mötte jag Elisabeth. gaste och fulaste delen av Thailand. klostret låg i en liten skog och dit kom han farande i en tuc-tuc, jetlag gad, mitt i maten. – Alla satt och åt, helt tyst. Efter maten pratade abboten med mig. Jag var så stjärn ögd och ny frälst men han var helt cool. Han hade sett många som jag, entusiastiska först men som se dan sval na de. Ja, her re gud vad på jag var! Det var 50 procent inspiration och 50 procent desperation, skrattar Björn Men Björn svalnade inte utan blev kvar. Efter tre dagar rakade han hå ret, efter sex veckor blev han pos tulant och efter sex månader novis med namnet Natthiko. Men vad var det då som fick honom att stanna? – I klostret uppmuntras mycket av det som är vackrast i oss män niskor, som generositet, medkänsla och hjälp sam het och där finns en härlig gemenskap. Men Björn stan na de ock så för sin egen personliga utveckling. Han sökte verktyg att använda när livet kniper till, och lärde sig släppa kon trollen genom meditationsövningar. – Behovet av kontroll bara ökar i vår värld och det är ödesdigert. Man tän ker; bara jag får kon troll kom mer jag att må bra, men det är precis tvärtom. I klostret gick man varje dag en allmoserunda för att samla in mat. – Det var ett sätt för thailändarna att göra en god gärning, så vi blev deras medel till en bättre karma. Min abbot lärde oss att lämna lite rum för mirakel – rum för människor att göra goda gärningar. Och det konsti ga är att då skedde små mirakel. Men var det inte tråkigt? – Om man har tråkigt är det en profil Namn: Björn Lindeblad. Född: 1961 i Malmö. Bor: I Göteborg, men tillbringar sommaren i Falsterbo. Utbildning: Civilekonom på Handelshögskolan i Stockholm. Yrke: Föreläsare, meditationslärare, medmänniska. signal på att man inte är närvarande i nuet och det fick jag jobba på. På ett lågmält vis var livet där det mest underhållande jag varit med om. Det kunde vara väldigt komiskt med alla dessa munkar, mestadels anglosax iska, med deras torra humor och lite för lite att syssla med. Det sista året i Thailand var Björn eremitmunk fem tio mil bort från klostret, och då tog sig rastlösheten just lite komiska uttryck. – Abboten hälsade på mig och förstod att jag behövde något mål. Han föreslog att jag skulle hålla ett föredrag för turister i Bangkok. Jag hade all tid i värl den att för be re da mig, så jag skrev och skrev om, i månader. Jag var så förberedd att det tog en timma innan jag andades in första gången. Och när jag skulle tillbaks till klostret skrev jag en 150 sidor lång manual till min efterträ da re, om hur den lil la trä hyd dan skulle skötas. Så en dag fick han frågan om att Väl tillbaka till skogsklostret slog intuitionen till igen. Björn var trött på att bara leva med män och kände en hunger för psykologiskt arbete. I England fanns det han sökte. Där blev han dock lite störd av de stöki gare engelska måltiderna. – Skogsmunkarna har de striktaste regelverken så jag var inte van vid det. Men då sa abboten, Chaos can rattle you a little, but order can kill you. Och det hade han ju rätt i, ler Björn. Efter sju år i England bar det av till ett kloster i Schweiz där han var i två år innan intuitionen återigen viska de förändring i hans öra. Nu skulle han hem till Sverige och bli en vanlig Svensson igen. År 2008 kom han hem till ett hår da re och kal la re Sverige än det han lämnat. Björn hade inte heller räknat med den fruktansvär da smärta som den förlorade gemen skapen skulle medföra. All hans inre träning hjälpte inte mot ensamheten han kände. – Jag hade underskattat hur myc ket jag blivit en del av en grupp. Jag blev deprimerad, förlorade tilltron till mig själv och livet, och trots att mina föräldrar stöttade mig, kände jag en slags biologisk överlevnadsrädsla. Hur skulle jag klara mig i den här världen? Och jag var helt choc kad över hur mycket pengar betydde. Björn fick bo i en väns stuga och isolerade sig. – Jag hade ingen riktning och hela mitt ego var dominerat av motstånd. Jag ville inte vara en del av samhället. Jag ville vara ifred och få titta på ännu en säsong av Desperate Housewhifes. Men Björn fick så småningom er bjudanden om att hålla föredrag. – Jag sa ja, men med ett stort mot stånd. Första gången var jag så nervös att jag fick någon slags andningstic så att det lät jättekonstigt när jag anda des. Björn Lindbladh lämnar alltid lite plats till mirakel. vara med i Anne Lundbergs TV-pro gram Sommarkväll. – Jag var ett vrak, men tyd li gen syn tes inte det, för jag fick fin re spons. I programmet uttryckte han en längtan efter att träffa någon att älska, och bara några veckor senare mötte han sin livskamrat Elisabeth. – Det är det mest läkande som hänt mig. Genom henne har jag också fått två bonusbarn. Men det som gett i särklass mest uppmärksamhet var Björns sommar prat. Han hade skickat in sin berättel se och blev lyssnarnas val. Efter det är han en kändis och kändisskapet har medfört att han kan leva på sina föredrag. Dessutom håller han re treats. Han behöver inte längre oroa sig för den biologiska överlevnaden och har till och med köpt en bil. – Ja, en begagnad. Min första bil någonsin. Men viktigast är att han trivs med livet. Och han som en gång fick lära sig av en abbot att man ska lämna lite plats för mirakler, verkar vara ett le vande bevis för att det fungerar. Han har nu återig en både kärlek, riktning och gemenskap.
© Copyright 2024