Predikan på Septuagesima, 16 februari 2014, i Vallentuna Kyrka och det nya som har kommit in i hans liv tar allt fokus och blir viktigast av allt. Ungefär som när någon blir kär. Text: Fil 3:7-14 Och precis som det är med en annans förälskelse så är det svårt för mig som ser det utifrån att hänga med. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med denna entusiasm. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till någon som lever liksom utanför ramen för det vardagliga ekorrhjulet och som lyder under andra lagar än vi andra. Jag hade ju blivit orolig, om jag hade hört en vän eller anhörig säga: Allt sådant som var en vinst för mig har jag för Kristi skull kommit att räkna som en ren förlust. … För hans skull har allt det andra förlorat sitt värde. Det brukar inte räknas som friskhetstecken direkt när någon omvärderar allt i sitt liv på det sättet. När man läser råd till föräldrar över hur man upptäcker att tonåringar håller på med knark, då kan man läsa att det är alarmerande ifall barnet i fråga helt plötsligt ändrar intressen och värderingar helt. Det kan också vara tecken för begynnande psykisk sjukdom eller för att den beträffande håller på att fastna i en sekt. Så jag skulle nog ha blivit orolig om det hade varit en vän, eller anhörig som hade sagt vad Paulus skriver. Men nu är det inte så. Det är aposteln Paulus som skriver och det är i min kyrkas heliga Skrift som jag läser det han skriver. Och då blir ju det hela betydligt mer komplicerat. För jag kan inte hålla det Paulus skriver ifrån mig genom att sätta en diagnos på honom, jag måste ta honom på allvar. Och vad gör jag då med hans vittnesmål? Paulus har varit med om någonting. Någonting som får honom att omvärdera sitt liv. Det som förut var viktigt blir oviktigt Och än värre: jag känner mig ifrågasatt. För jag har nog aldrig känt så när det gäller min tro. Jag har aldrig varit med om denna genomgripande upplevelse som kastar allt över ända och som gör att jag vänder om. Ibland kan jag bli lite avundsjuk på den som har upplevt en regelrätt omvändelse. På något sätt har jag fått för mig att det är enklare att styra rätt när det finns ett tydligt ”före” och ett tydligt ”efter”, när trons prioriteringar inte har smugit sig in i livet som för mig utan när det handlar om en helomvändning. För mig är det så svårt att skilja mellan det som jag värdesätter för min tros skull och det som jag värdesätter av gammal vana, för att jag är barn av min tid, liksom slentrianmässigt. Om jag tänker på Paulus formuleringar som uttryck för en förälskelse så inser jag också att hans tillstånd kanske inte är bestående. En förälskelse fördjupas efterhand i kärlek. Att vara förälskad kostar helt enkelt för mycket energi och ”äta bör man annars dör man”. Vardagen kommer tillbaka, annat dyker upp i medvetandet, den älskade blir en del av livet och inte det enda viktiga längre. Jag undrar hur det var för Paulus – och medan jag undrar kommer jag på att det finns något som heter ”Nådens ordning”. Nådens ordning har sin härkomst från en gammal själavårdstradition där man försökte att beskriva hur människors tro förändras och utvecklas över tid. Man försökte då urskilja olika stadier som fick speciella beteckningar. Det finns olika varianter på nådens ordning, en av de nyare kommer från Owe Wikström som är präst i Svenska kyrkan och professor i religionspsykologi. Och ungefär såhär beskriver han vägen från tveksamhet till djup tro: Till att börja med konstaterar han – och det tycker jag är väldigt tilltalande, att tron alltid en respons på Guds handlande. Vi ska inte prestera tro utan svara på Guds tilltal, s a s. Och utvecklingen på vår resa är inget vi måste åstadkomma, det är Gud som ger växten. Det börjar med en kittling i själen. En aning att där finns något bakom blåklockan, bakom godheten, bakom skönheten. En längtan efter att kunna ha en Gud. Ett svagt minne av paradiset. Vi anar att Gud finns men vet inte vem Gud är. Det kan vara frustrerande, otillfredsställande och vi kretsar inne i oss själva kring den tomhet där vi anar att Gud finns. Och plötsligt, i nästa steg, så hörs han och känns – och så djup längtan var innan så himlastormande är lyckan nu. En slags förälskelse som kan vara påfrestande. Det handlar mycket om känslor, mycket om oss själva och det känns som om inget kan rubba övertygelsen och tryggheten och lyckan. Något av detta finns nog kvar hos Paulus, det är därför jag upplever honom som påfrestande och lite i farozonen. Och precis som det är med en förälskelse finns det en risk att vi tror att detta bör vara normaltillståndet och blir lite besvikna när detta stadium övergår i andra. Vi kan tro att vi har tappat vår tro när allt inte längre känns lika enkelt och självklart. Sen kommer kraven. Guds vilja och den diskrepans som finns mellan vår verklighet och världens verklighet och det som Gud vill. Vi kämpar för att göra rätt själva och att rädda världen. Vi offrar oss för det goda och det rätta för att vi tror att det är en konsekvens av tron. Och det är det på sätt och vis och ändå inte. Paulus skriver att han vill leva i Kristus inte med den rättfärdighet som lagen ger utan med den som kommer av tro på Kristus. Det Paulus menar med lagen här, tror jag, är försöket att göra rätt och tron att man kan skapa sig en plattform inför Gud genom att motsvara hans förväntningar. Det är en väldig aktivitet och en stränghet som präglar denna tid – och vi får väl komma ihåg att mycket av det goda som sker i vår värld åstadkoms av människor som är där någonstans. Efter aktiviteten kommer passiviteten, och jag har en känsla av att vi är många som oftast finns just här – och nöjer oss med det. Det handlar om att ta emot nåden. Det handlar om att inse att Gud älskar oss trots att vi inte motsvarar hans förväntningar. Det är där någonstans som hela poängen ligger i vår relation till Gud. SV Psalm 62, vers 2: I tjänargestalt kom Ordet till oss och försonade allt, steg ner i vår skuld och vårt lidandes djup och älskade världen tillbaka till Gud. Det brustna blev helt i hans kärlek till oss på Golgata kors. Vi varken behöver eller kan göra rätt för oss inför Gud. Och utifrån hans kärlek gör vi så gott vi kan för att arbeta för det goda. Och sedan kommer natten. Natten är tuff – den är alldeles tom. Känslorna finns inte, tanken leder inte rätt, allt är löst och oklart. Gud finns inte till – eftersom Gud inte ligger bredvid allt annat som finns till utan mycket längre in i tillvaron. Djupare, i en slags avgrund där ekot av vår längtan försvinner bort i ett mörker. Jag måste tillstå att jag bara har snuddat vid natten, knappt hört någon berätta heller, så jag tolkar bara det som Owe Wikström skriver. Men jag tror jag förstår vad han menar. Från att ha varit påtaglig och i Jesus ganska gripbar blir drar sig Gud nu undan till sin rätta plats i tillvaron, inne i ett slags svart hål som äter upp allt vi har trott oss veta eller har känt. Läskigt låter det, men som bekant har inte mörkret sista ordet. För sedan kommer ljuset. Där alla bitar har fallit på plats. Där Gud finns under och över och i allting. Där han skiner igenom människor och skapelse. Där vardagslivet och trons liv går i ett och där vi kan älska livet för att det är livet. Gud behöver inte rättfärdigas eller beskrivas mer och meningen med livet behöver vi inte sätta ord på. Och när jag läser de sidorna i Wikströms bok så längtar jag, för det är precis så som jag föreställer mig ett liv i tron. Det låter väldigt avslappnad, en slags mindfullness med Gud i centrum. Och så pågår livet, riktningen är viktigare än innehållet, längtan frälser mer än övertygelse – och Wikström hittar ett ord för det, ett gammalt ord: att vandra i sin tro genom livet är att bida. Så kan man beskriva nådens ordning. Och så kan vi ändå sätta diagnoser på Paulus och oss själva – eller så låter vi bli. För tron är inte mätbar och inte jämförbar. Och trons väg med oss handlar inte om att bli dugligare och dugligare inför Gud utan – han älskar villkorslöst – utan det handlar snarare om att få det lättare att leva med sin tro. Vi behöver inte klättra, men det finns en möjlighet att göra det – och jag känner för egen del att jag skulle vilja göra det, för jag tycker att ljuset låter lockande. Och vi får väl se vart vår längtan leder oss, den är hur som helst bara ett svar på Guds handlande. Så jag behöver inte vara orolig för Paulus, men jag behöver inte heller känna som han. Jag finns någon annanstans på min resa, och det är i sin ordning. Ändå kan jag få med mig något. Nåden, att bida, att låta ske det som Gud vill ska ske med mig. Jag behöver inte strunta i mitt liv, så länge jag vet att det inte är inne i det ekorrhjulet som jag kvalificerar mig inför Gud. …Jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp. Hanne Stichel, präst i Vallentuna församling hanne.stichel@svenskakyrkan.se