1. No category

Stickandets lust och vedermödor – ekologisk trasa med implikationer
”Vad ska jag göra med det här garnet”? frågade Hyttis och höll upp ett trassel. Alla hennes garner ser
ut som trassel men det här var trassligt i ytterligare en dimension. På tvären, liksom.
Jag föreslog att hon kanske skulle sticka en ekologisk trasa av det. Med hank.
-Vad är en ekologisk trasa? Undrade hon. Jag var beredd på frågan och hade allt förberett: -Sticka så
får du se. Svarade jag. –Det är vanligt trasformat som gäller.
Hon är snabb. Efter några timmar kom hon med den ekologiska trasan. Den såg exakt så eländigt
ekologisk ut som jag föreställt mig. –Vad ska du ha den till? Frågade jag. –Du kan ha den i bilen,
varsågod!
Jag tackade och lade trasan på panelen vid vindrutan. Den gav bilen en viss palestinanäbbkängelook.
Sedan hände det sig att jag fick ett kort uppdrag i Örnsköldsvik och åkte de 55 milen dit. Jobbet var
klart på två timmar och det kändes som jag hade eoner av tid på tillbakavägen. Jag erinrade mig då att
jag passerade cessitrakter och att Cessi (hon som stickar) säkert skulle uppskatta att få studera den
ekologiska trasan. Så jag gick in på hennes hemsida med fråga om jag kunde komma förbi?
Men nu är det med mobilnätet i Norrland på så sätt att inte ens Telia, som vanligen är det enda som
fungerar norr om Dalälven, var särskilt kommunikativt på de här breddgraderna. Så jag fick ett
fragmentariskt svar, utan adress.
Jag befann mig då i Träsk. Frågade om Cessi, men inget besked. När jag nämnde att hon kanske fanns
i Bjärtrå tittade folket skyggt på mig och påpekade att det faktiskt var ungefär 20 km till Bjärtrå. Hur
kunde jag tro att träskfolket kände till bjärtråinbyggarna? Va?! Jag insåg att min uppfattning om
Norrland och glesbygdheten kanske skulle behöva en revidering. Åkte i alla fall mot Bjärtrå och där
fann jag lokalbefolkning inbegripna i ett samtal om
stängsel. Jag frågade om de kände till Cessi? Nej, det
gjorde de inte. För att framhålla ärendets synnerliga
vikt plockade jag fram den ekologiska trasan. De
tittade klentroget på den. Den är verkligen varken
vacker eller intressant. Det bästa man kan säga är nog
att den är tankeväckande.
Minns att detta var Ådalen. Pelle Molin, skotten och
allt det där. En bygd där idyll, drama, överflöd och
armod blandas på ett sätt som vidgar invånarnas
mentala gränser och beredskap utöver vad man kan se
på ställen som östgötaslätten eller i det kargaste
Småland. Där förekommer mest dryga respektive
knipsluga attityder – men här i Ådalen är man mera
flexibel och nyfiken på det mesta.
Jag märkta att intresse fanns och lät damen i sällskapet känna på trasan. Hon ryste lite, men övervann
sin motvilja och höll upp den så att jag kunde fotografera trasan i sin rätta, lantliga miljö. Jag tänkte
nog också att damen kunde agera surrogatmamma åt trasan om jag inte lyckades hitta Cessi.
Efter detta trivsamma mellanspel fortsatte jag längs landsvägen och kom så småningom till ortens
livsknut – glasskiosken med postställe och ombud för Svenska Spel. Här måste de ju känna till Cessi,
tänkte jag. Jag frågade först ett par på parkeringen om de möjligen bodde grannar med Cessi. Jag tror
att paret var ganska nyinflyttat. De visade inte alls samma beredvilliga öppenhet som jag tidigare mött.
Kanske skulle jag inte ha närmat mig dem med trasan hållen i ansiktshöjd. Den kan ha skrämt dem. De
flydde in i bilen och genom snålt nervevad sidoruta meddelade de att jag skulle fråga i kiosken:
”Tessan vet allt”.
I kiosken var det full kommers. Det
tippades och åts glass och det
diskuterades lokala spörsmål på ett
mycket initierat sätt som tydde på här
skulle jag nog kunna få besked om Cessi.
Jag placerade mig i kön och inledde
samtal med en av damerna. Det var lite
som ett barhäng – men på längden i
stället för på bredden. Den här gången
hade jag lärt mig att inte hålla upp trasan
i ansiktshöjd. Istället antydde jag att jag
hade något intressant i fickan och
undrade om hon kanske ville dela
upplevelsen? Det fungerade. Visserligen
var inte trasan någon dundersuccé, men
den accepterades och när jag undrade om
jag fick ta en bild så höll hon upp den på
ett sätt som påminde om Roslins ”Damen med slöjan”. Vi diskuterade Roslins härkomst och var
överens om att han ska uttalas på svenska. Slöjvinkeln gav dessutom upphov till en kommentar om
bron i Munchs Skriet och det hela kändes som vore det iscensatt av Bengt Lagerqvist. En liten
konstpaus i obygden. Men Cessi kände hon inte till.
Nu hade Tessan tid för mig. Hon visste inte var Cessi fanns och när jag berättade att hon, enligt
vittnesgilla personer, borde ”veta allt” så föll hon till föga och erkände att, jo, nog visste hon allt. Men
med vissa undantag. Däribland detta med Cessi. Det hade plågat henne en tid och hon planerade att
komplettera faktabanken med just detta. Men att hon inte hunnit med det än.
I stället ringde hon runt till bekanta och frågade. Hon inledde ett av samtalen med ”Jag har en pojke
här som…” Det gladde mig – jag är van att kallas gubbjävel. Och det har jag inget emot. Det beskriver
mig ganska väl. Ibland kan någon ironisk person dra till med ”unge man” och det gör mig glad. Ironi?
Nej, det tror jag inte. Men detta att Tessan på fullt allvar refererade till mig som en pojke gladde mig
ofantligt. Det behövs så lite när man vant sig vid gubbjävel.
Men någon Cessi lyckades inte heller Tessan lokalisera. Klockan hade nu börjat bli ganska mycket och
jag hade fortfarande lång väg att köra så vi beslöt att Tessan skulle agera Cessi med trasa. Tessan
gjorde det glatt och vi fick bra bilder. När Tessan skulle lämna tillbaka den ekologiska trasan greps
hon av en insikt: ”Såna här ekologiska trasor skulle jag nog kunna sälja en hel del av” sade hon. ”Det
är väl inga barnarbetare inblandade?” Jag försäkrade att det var min fru, visserligen en flicka – med
Tessans mått mätt – men ändå tre dagar äldre än mig. Så någon risk för barnarbete finns det inte. Där
kan Josefsson gräva länge utan att hitta något av intresse.
Jag lämnade Nedre Ådalen med oförrättat värv. Men med bra bilder och fina minnen av folket efter
Ångermanälvens stränder. Kanske man åtminstone skulle mönsterskydda den ekologiska trasan?
Gunnar ”Skogsgurra” Englund
Granbergsdal
Inga trasor har kommit till skada vid detta arbete. Däremot har ett antal damer i nedre Ådalen utsatts för trastrakasserier. Det
har dock skett godvilligt och samtliga har meddelat att jag får publicera bilderna. Men endast i seriösa sammanhang. Som
detta, till exempel.