1. No category

Ordförande: Anders Jonsson anders.jonsson@emg.umu.se
Västerbotten geovetenskapliga förening
utger tidskriften Markkontakt
med 4 nr/år
Sekreterare: Erland Sköllerhorn erland.skollerhorn@kemisten.nu
Kassör: Ylva Ågren ylva.agren@lansstyrelsen.se
Redaktionsadress
Björnvägen 28, 906 43 Umeå
Övriga ledamöter i styrelsen:
Hans­Erik Johansson, Camilla Jonsson Mauno Lassila, Jan Åberg, Maria Myrstener
Redaktörer
Mauno Lassila, 090­12 68 15
mauno.lassila@geologist.com
Föreningsadress: Norum 27 91597 Bygdeå
http://www.vgeof.se/
Jan Åberg, 072­205 92 68
jan.aaberg@gmail.com
Ansvarig utgivare
Anders Jonsson
anders.jonsson@emg.umu.se
Årsmötesprotokoll finns på:
http://www.vgeof.se/Org.html
Org. nr: 894001­6358
Annonspriser enligt överenskommelse Stöd föreningen – bli medlem! (PlusGiro: 486 63 52­0)
Redaktionen tar gärna emot
artiklar eller notiser, gärna med lokal anknytning, till kommande nummer
av Markkontakt
Avgifter för 2012:
Familj, företag, skola
80:­
Vuxen
70:­
Student
60:­
Junior (gymnasiet och yngre)40:­
Medlemsförmåner: Tidskriften Markkontakt 4 nr/år, subventionerade exkursioner, gratis rådgivning och faktauppgifter mm.
Omslagsbild: Solvågstind,
fotograferad av Erland Sköllerhorn
ISSN 0282­7115
­ i detta nummer ­
Hur istiden upptäcktes.........................5
Ön som liknar ett rött lejon................12
Öar på väg ut i havet..........................13
Via Silvervägen till Solvågtind..........16
Storskred vid Åkneset inom en mansålder?...........................20
Havsytan i Västerbotten börjar stiga omkring år 2100..............22
Kebnepakteglaciären (foto: Tobias Radeskog, public domain)
Tidskriften Markkontakt nr 4­ 2012
Hur istiden upptäcktes
Text: Mauno Lassila (Bilder: Wikipedia, public domain)
Flyttblock och räfflad berggrund har noterats under århundraden, men sattes åtminstone bland forskare inte i samband med en inlandsis. Däremot kände man till bibelns lära om Syndafloden, en jättelik översvämning som täckte större delen av jorden, till och med till en så hög nivå som berget Ararat. Flyttblocken och den räfflade berggrunden antogs vara transporterade och inristade av just Syndafloden. För övrigt ansåg man att jordytan förändrades enbart genom katastrofer som t.ex. vulkanutbrott, jordskalv, tsunamier, ras och skred. Den långsamma nedbrytning genom vittring som förekommer och där det rinnande vattnet har en stor betydelse som borttransportör, kände man knappast till, även om man bodde på deltan.
En forskare vars tankebanor styrdes av bibelns lära var den brittiske geologen Charles Lyell. Han insåg att stora flyttblock inte kunde transporteras långa sträckor enbart med strömmande vatten, men om blocken varit infrysta i isberg, kunde transporten ha varit en möjlighet. I sin bok Principles of geology, som utgavs 1833, hävdade han just denna teori. Men varför skulle isberg klara sig från smältning om de transporterades 50 mil eller ännu längre sträcka i haven? Och varför fanns det flyttblock på hög höjd över Charles Lyell
havet i t ex Alperna och Skandinavien? Dessa två frågor var just de som väckte andra forskares tvivel på Lyells teori. Alltnog, hans teori kom att kallas driftteorin och det material som transporterades kallades glacial drift och gör det än idag. 5
Hur istiden upptäcktes
Drivande isberg med infruset material förekommer faktiskt, men då oftast i nära anslutning till glaciärer som mynnar i havet.
Bergsbönder och alpjägare hade i långliga tider observerat flyttblock och räfflade berghällar och dragit den slutsatsen att de bildats av glaciärer. Dessutom ryckte glaciärerna i åtminstone Alperna och Norge fram vid mitten av 1700­talet och det så intensivt att bosättningar måste överges, eftersom de hotades av den framryckande isen. Just i Saltfjället i Norge är det känt att flera bosättningar antingen förstördes av isen eller hotades att göra så. För dessa människor var det glasklart att glaciärer kunde både retirera och avancera. Inom forskarvärlden fanns ännu inte denna kunskap.
En schweizisk alpjägare och bergsbestigare, Jean Pierre Perraudin kom 1815 i samspråk med väg­ och brobyggnadsingenjören Ignatz Venetz och nämnde då att den dalgång de stod i tidigare hade varit uppfylld av en stor glaciär. Venetz tände på idén och företog de närmaste åren egna undersökningar i ett antal andra dalgångar. Överallt fanns samma spår efter en stor is. 1829 var han mogen att inför det schweiziska naturvetenskapliga sällskapet i Luzern framlägga sin teori. Mottagandet blev mycket ljumt, men en person, Jean de Charpentier tände på idén och började företa egna undersökningar. Fem år senare hade han samlat tillräckliga fakta för att inför samma sällskap presentera sina rön. Inte heller denna gång var forskarvärlden redo att ompröva antingen bibelns lära eller Lyells modifierade förslag. Senare kommenterade de Charpentier att han på väg till mötet i Luzern hade träffat på en vedhuggare som inte hade några som helst svårigheter att förklara hur glaciärerna sett ut tidigare.
Bland åhörarna fanns en man som hade varit elev till de Charpentier och som lyssnade intresserat. Louis Agassiz var redan vid 27 års ålder professor i naturhistoria vid högskolan i Neuchatel. Hans forskningsområde var egentligen fossila fiskar och han accepterade inte genast de Charpentiers teori. År 1836 antog Agassiz de Charpentiers förslag att de tillsammans skulle studera glaciärerna i floden Rhones övre dalgång. Agassiz blev snabbt övertygad om att glaciärerna tidigare varit betydligt större. Året efter presenterade Agassiz sina rön inför samma vetenskapliga sällskap och hade då blivit utnämnd till dess president. Med 6
Tidskriften Markkontakt nr 4­ 2012
storslagna ord målade han upp en period med stark kyla som medförde att många djurarter slogs ut. Jättestora glaciärer bredde ut sig från nordpolen och bäddade in hela naturen i en liksvepning. Isen nådde söderut ända ner till Medelhavet, hävdade han. Uttrycket istid tog han dock inte i sin mun, även om hans idéer motsvarade en sådan period.
Agassiz föredrag orsakade en väldig debatt, men han fick inget stöd bland deltagarna. Till och med hans tidigare lärare, geomorfologen Alexander von Humboldt som hade världsrykte som forskare, skrev till honom efteråt att Agassiz is skrämde honom. Du har nog splittrat dig på för många områden och gör klokt att hålla dig till dina fiskar, uttryckte han.
Man kan fundera över varför den samlade vetenskapen var så svår att övertyga. En orsak är att man på den tiden helt styrdes av Louis Agassiz
bibeln och att det som stod där ansågs vara sant, skrivet av starkt religiösa personer. En annan anledning är att få vetenskapare på denna tid hade sett större isar, även om Grönlands och Islands kuster var kända områden. Grönlandsisens storlek låg ännu obesvarad ett halvsekel i framtiden tills Nordenskiöld m.fl. bevisade att större delen av Grönland var nedisat. Antarktis däremot var ännu inte upptäckt. Ett undantag finns. I Norge verkade Jens Esmark som geolog. Han hade redan 1823 under sina vandringar i bergen blivit övertygad om att flyttblocken transporterats av inlandsis och inte av Syndafloden. Räfflade hällar och stora moräner var också resultat av inlandsisen. Han hävdade vidare att inlandsis bildas när jordens omloppsbana runt solen förändras, en nog så modern tanke.
Agassiz lät sig inte nedslås av motgångarna utan galopperade in i framtiden, som hans far uttryckte det. Han samlade kring sig en stab av forskare och skaffade sig dessutom ett eget tryckeri med 20 anställda. Samtliga i staben arbetade med frågor kring nedisningen genom idoga 7
Hur istiden upptäcktes
fältarbeten landet runt. År 1840 upprättade Agassiz en forskningsstation på en moränavsättning vid den stora Unteraarglaciären i Schweiz. Han hade hittat ett stort flyttblock som bildade ett utskjutande tak och kring det byggde han upp väggar och satte ett förhänge vid entrén. Sex män kunde övernatta i den primitiva bostaden. För att mäta tjockleken på isen fraktade han upp järnstänger, som skarvades ihop och bankades ner. Först efter 300 meter nådde stängerna berggrunden under isen. Asgassiz lät sig också firas ner i ett djupt slukhål, ett äventyr som kunde ha slutat illa. Hans medhjälpare uppfattade inte att Agassiz nått den vattenfyllda botten på slukhålet och dessutom var slukhålets väggar fulla med långa insnålar som kunde ha skadat honom om de föll ner.
År 1840 utgav Agassiz ett banbrytande verk, Etudes sur les glaciers, som summerade alla hans forskningsrön. Tyvärr hade Agassiz hastat så snabbt med utgivningen av boken att dennes kollega de Charpentier inte hann publicera sina resultat förrän efteråt. Detta resulterade i en brytning mellan forskarna. Boken inspirerade dock flera forskare att själva besöka Schweiz. Från England kom geologen och pastorn William Buckland, en av de mest framstående professorerna i Oxford. Denne blev intresserad, men inte helt omvänd. Det blev han däremot följande år, då han inbjudit Agassiz till en resa genom norra England och Skottland. Fältbesöken slutade med att Buckland blev helt omvänd för glacialteorin och flera följde med honom. En forskare uttryckte omvändelsen med att hela England hade förvandlats till en veritabel iskällare.
Agassiz reste 1846 till USA och föreläste där om istidsteorin. Året efter erbjöds han en professur vid Harvard och bosatte sig i Cambridge. Hans istidsteori stimulerade nytänkandet hos många forskare. Agassiz accepterade inte Darwins utvecklingslära utan hävdade att istiden utplånat allt liv, som Gud sedan återskapade efter att isen smält. Darwin å sin sida godtog istidsteorin. Efter Agassiz död restes ett flyttblock på 2250 ton på hans grav i Boston. Blocket hade hämtats nära hans primitiva forskningsstation på glaciären i Schweiz. En stor issjö i norra USA kom också att uppkallas efter Agassiz.
Lyells driftteori accepterades även i Sverige och här talade man om 8
Tidskriften Markkontakt nr 4­ 2012
”Rullstensfloden”, en störtflod av vatten som spolat från norr mot söder och avsatte bl a rullstensåsarna. Dess främste förkämpe i Sverige var kemisten och geologen Nils Gabriel Sefström som i ett arbete strax före 1850 beskrev den ”petridelauniska floden”, som räfflat berghällar och spolat ihop grus och sten. Hans teori fick mothugg av Hampus von Post 1855, som är den första svenske geolog som förfäktade istidsteorin. Von Post visade i ett arbete att s.k. krosstensgruset (morän) var bildat av inlandsisens malande verksamhet.
Även geologen Otto Torell började intressera sig för istiden. Han reste för ärvda pengar till Schweiz 1856 för att studera istidsspår. Året efter reste han till Island, 1858 till Svalbard och 1859 till Grönland. 1861 ledde han själv en expedition till Svalbard. I ett första arbete 1859 beskrev Torell att även Skandinavien varit nedisat och 1865 att inlandsisen nått ända ner till norra Tyskland och Polen. 1875 föreläste Torell om istiden för Deutsche Geologische Gesellschaft i Berlin. På förmiddagen tog han en Otto Torell
gästgivarskjuts till ett stenbrott nära staden, där han tog loss en hällbit med isräfflor. Denna hällbit demonstrerade han samtidigt som han slog fast att inlandsisen nått ända ner till Berlin. Åhörarna markerade sitt missnöje med åsikten och hostade, skakade på huvudet och skrapade med fötterna. Torell återvände skakad till Sverige. Återupprättelse fick han två år senare när han fick sitta ordförande vid en sammankomst i samma sällskap. Därmed kan man säga att istidsteorin definitivt hade accepterats i forskarvärlden. I Rudersdorf restes ett flyttblock med texten: Torell, Schwedischer geolog. En gata och ett torg i Berlin bär Torells namn och på Svalbard finns Torells namn på fyra ställen. Torell var den förste geolog som kartlade flyttblockens transportvägar i Skandinavien och den kartan äger giltighet än idag. Några urbergsblock så långt söderut som i Holland hade sitt ursprung i södra Sverige. Urbergsblock i norra Tyskland kunde komma ända från Ålands skärgård eller Småland.
9
Hur istiden upptäcktes
Kunskapen om istiden och dess förlopp var fortfarande fragmentarisk. SGU:s första chef, geologen Axel Erdman utgav 1868 en bok med titeln: Bidrag till kännedomen om Sveriges Qvartära bildningar. Där beskrevs att Sverige omedelbart efter inlandsisens bortsmältande sjönk mer än 150 meter så att leror kunde bildas och avsättas. Landytans nedpressning av isen var inte känd ännu, så antagandet var alldeles galet. Om rullstensåsar står det att de ända från botten till ytan är uppkastade av havets vågor, även detta påstående var fel. De är ju bildade av smältvatten från isen.
Innan landhöjningen var ett faktum bland forskarna, talade man om vattuminskningen. Runt kusterna kände man till att hamnar och havsvikar grundade upp och försvårade sjöfarten. Efter år 1700 höggs ett antal vattenståndsmärken in på brantstående berghällar landet runt och utifrån dessa märken försökte man bestämma vattuminskningens storlek. Denna primitiva forskning stördes av att man i södra Skåne, men framför allt i Danmark, England och Holland, inte hade vattuminskning utan hellre vattuökning, dvs. landsänkning.
Den geolog som kan tillskrivas teorin att landhöjningen Arvid Högbom, mätte landhöjningen i orsakats av att inlandsisen Västerbotten (och dokumenterade även pressat ner jordskorpan, som fiskdöden som orsakades av sura sedan höjts när isen smälte sulfatjordar i Lövånger). bort, är skotten Thomas Jamieson. Vid sina fältarbeten fann han havssediment långt  10 
Tidskriften Markkontakt nr 4­ 2012
uppe på land och hittade även ett flertal strandlinjer. I Sverige undersöktes strandlinjer främst av Gerhard de Geer och Arvid Högbom, den senare verksam 1885 i framför allt Västerbotten. De Geer står också som upptäckare av den årsvarviga leran, som kunde användas som ett viktigt tidsdokument för perioden efter istiden. Han sände ut 10 studenter söderut och lika många norrut från Stockholm för att hämta hem halvmeterlånga lerprov som kunde skarvas ihop och ge en tidsskala. Detta ”lerfälttåg” var mycket framgångsrikt, även om hans tidsskala har modifierats senare. Under fälttåget missade man 365 årsvarv.
Numera vet vi att den senaste istiden inte var en engångsföreteelse utan istider och mellanperioder har förekommit under de två senaste årmiljonerna. Vi vet också att utbredningen av inlandsis ständigt har förändrats och att världshavens nivå därför har anpassat sig till hur mycket vatten som bundits i isar. När ismäktigheten över Skandinavien var som störst kan upp till 2800 m is ha tyngt ner jordskorpan över Norrlandskusten. Världshavens yta låg då cirka 120 m lägre än idag. Nordsjön existerade då inte utan var isfritt land, landbryggor bildades över Berings sund och mellan Australien och Tasmanien. Stora delar av Norra Ishavet var också fastland och i dessa forna strandområden bildades djup permafrost. Även andra strandområden torrlades och troligen också befolkades.  11 
Ön som liknar ett rött lejon
Ön som liknar ett rött lejon
Text och foto: Erland Sköllerhorn
Har man några dagar över vid besök i Tärna/Hemavan eller Kittelfjäll, är det väl värt att köra Blå vägen förbi Mo i Rana och ut mot kusten. Någon mil bortom Mo i Rana kommer man till en korsning med kustriksvägen nr 17, som följer kusten från Namsos i söder till Bodö i norr. Här svänger man till höger, istället för att fortsätta på Blå vägen till samhället Nesna. Efter ytterligare någon mil passerar man Stokkvågen, där det går färjor ut till de kända öarna Lovund och Traena. Ett lämpligt mål för dagsetappen är att fortsätta köra upp till Kilboghamn. Här finns en större stugby med godtagbar standard och prisnivå, för övernattning. Efter Kilboghamn väntar en färjetur på drygt en timme till Jektvika. Detta gör också Kilboghamn till en bra startplats för nästa dags etapp. Under denna båtresa kan man fika och samtidigt se en spektakulär bergstopp ute i havet mot nordväst. Den finns på ön Rødøya som ligger utanför mynningen på Tjongsfjorden. Enligt Wikipedia är öns areal 8,2 km² och dess högsta punkt är just toppen Rødøyaløva. Denna topp når 443 m ö h och avviker markant från den platta s.k. strandflaten runt omkring. Det uppges att det finns flera vandringsstigar upp till toppen. Bergets namn betyder Rödöylejonet. Orsaken är att bergets form liknar ett liggande lejon. Detta berg sägs också ha inspirerat kommunvapnet för Rødøy kommun. När det gäller berggrunden i kommunen domineras den, enligt Norges Geologiske Undersökelse (NGU) av granit, granodiorit, granitiska gnejser och glimmerskiffer.
Källor: http://www.ngu.no/upload/Publikasjoner/Rapporter/2004/2004_005.pdf
Wikipedia
 12 
Tidskriften Markkontakt nr 4­ 2012
Rødøya med Rødøyaløva [66.680, 13.058]
Öar på väg ut i havet
Text och foto: Erland Sköllerhorn
NRK (Norges motsvarighet till SVT) redovisar nya spännande data från NGU (Norges geologiske undersøkelse). Färska GPS­mätningar på några öar utanför Ranafjorden visar att flera av dem är på väg mot nordväst, ut mot havsdjupet. Exempel på detta är Luröy och Tomma samt området vid  13 
Öar på väg ut i havet
Nesna, där Blå vägen slutar. På samma gång rör sig området inne vid Mo i Rana långsamt mot öster. NGU betonar att även där hastigheten är som störst är den mycket måttlig, cirka 1 mm per år. Lokalbefolkningen uppges mest märka rörelserna i jordskorpan i form av många små jordskalv, som normalt inte överstiger 3 på Richterskalan. Allmänt kända, storskaliga rörelser sker längs bergkedjan på den Mittatlantiska ryggen, där Nordeuropa och Nordamerika rör sig i riktning från varandra. NGU framhåller att det nog är en annan orsak, som ligger bakom att de norska öarna rör sig ut mot havet. Denna orsak är de mycket tjocka sedimentlager som avsatts i havet av smältvatten från flera istider. Dessa stora massor har skapat en uppressning av vissa delar av berggrunden längs kusten, vilket orsakar sprickor och utvidgningar. Dessa har i sin tur gjort att vissa öar börjat röra på sig. NGU säger att radarmätningar från satellit visar att det samtidigt finns lokala insjunkningar i berggrunden innanför området där jordskalven sker.
Helgelandskusten är ett av områdena i Norge med mest aktivitet i berggrunden. NGU uppger att forskningscentrat NORSAR (Norwegian Seismic Array) under två år har registrerat 300 jordskalv i området runt Luröy och Nesna. Man berättar att här inträffade också ett av de största skalven på fastmark i Nordeuropa. Det var ett skalv på 5,8 på Richterskakan år 1819 sydost om Luröy. Detta skalv utlöste flera bergras och lerskred. Helgelandskusten är även intressant för oljeindustrin, som kan få problem om den gör fynd vid sin prospektering. Rörelser i berggrunden kan nämligen leda till att olje­ och gasreservoarer spricker upp, med läckage som följd. NGU hoppas att tillsammans med Kartverket, NORSAR och Universitetet i Bergen kunna undersöka om ett större område längs norska kusten också rör sig. Man hoppas kunna sätta upp flera mätstationer för seismik på andra öar, för att mäta rörelser i jordskorpan och samtidigt eventuella rörelser horisontellt.
Man kan tillägga att när det gäller Norrlandskusten är som bekant landhöjningen störst i landet här efter den senaste istiden. I samband med isavsmältningen inträffade också kraftiga jordbävningar, vilket beskrivits i tidigare nummer av Markkontakt. Däremot är det inte allmänt känt att det  14 
Tidskriften Markkontakt nr 4­ 2012
sker större horisontella rörelser i jordytan idag, på samma sätt som vid norska kusten. En viktig skillnad mot Norge är att Bottenviken (största djup 146 meter enligt Wikipedia) och Bottenhavet (största djup Ulvödjupet 293 meter enligt Wikipedia) är grunda bäcken jämfört med områdena vid de norska fjordarna. Därför torde sedimentlagren på berggrunden vara både tunnare och mer jämnt fördelade än längs norska kusten. Källa: http://www.nrk.no/nyheter/distrikt/nordland/1.8312840
Ön Lovund [66.3641, 12.3392] på Helgelandskusten är bekant för många västerbottningar och ligger väster om området där GPS­mätningar har gjorts.  15 
Via Silvervägen till Solvågtind
Via Silvervägen till Solvågtind
Text och foto: Erland Sköllerhorn
Kör man Silvervägen från Skellefteå möts man av en spektakulär fjälltopp, när man passerat riksgränsen och är på väg ner i Junkerdalen på norska sidan. Det kägelformade fjället norr om Silvervägen är Solvågtind, vars topp ligger 1561 m ö.h [66,8410, 15,465]. Fjället ligger inom Junkerdalens nationalpark i Saltdal kommun. Enligt turistinformationen tar det fyra timmar för personer med god kondition att vandra upp till toppen. Det finns en markerad gångstig som börjar nere i Storjord vid väg E 6, i nära anslutning till nationalparkscentrat där.
Man beslutade år 2004 att Junkerdal, i praktiken området nordost om själva Junkerdalen, skulle bli nationalpark. Syftet med denna nationalpark på 682 km² är att bevara ett stort och opåverkat vildmarksområde som fortsätter norrut mot Sulitjelma på norsk sida samt även in på svensk sida. Områdets biologiska mångfald, ekosystem, geologiska formationer samt kulturminnen från äldre naturbruk och samiska bosättningar har lyfts fram. Ett delsyfte är också att stimulera naturupplevelser och rörligt friluftsliv. Nationalparken ligger i regnskugga öster om den stora glaciären Svartisen, som är Norges näst största utifrån areal. Regnskuggan innebär att området har ett ganska varmt och torrt sommarklimat. Klimatet tillsammans med en gynnsam berggrund skapar förutsättningar för en mycket artrik flora med många sällsynta arter på vissa av fjällen. Många av arterna här finns annars bara längre norrut eller i andra världsdelar. Det finns t.ex. vissa sällsynta dagfjärilar inom området, som polarblåvinge och heklagulvinge (norskt artnamn). fortsättning på sid 18 Bild på nästa sida: Solvågtind sedd från Silvervägen, ett stycke öster om där Junkerdalen smalnar av, foto 7 juli 2012.  16 
Tidskriften Markkontakt nr 4­ 2012
 17 
Via Silvervägen till Solvågtind
Hela området anses väldigt viktigt för att förstå etablering och utbredning av växter och djur i Nordnorge, efter inlandsisens avsmältning. Det varierande landskapet inom naturnationalparken är i hög grad påverkat av geovetenskapliga förhållanden och processer. Norra delen kännetecknas av plana fjällvidder och många sjöar. Mittendelen domineras av flacka fjällområden. I väster finns bergstoppar, där många små vattendrag och älvar störtar ner i den breda Saltdalen. I söder är landskapet mer typiskt för norskt inland, med breda u­dalar och massiva bergspartier, som Solvågtind. Fjällets spetsiga och smala topp har under något skede av senaste istiden stuckit upp som en nunatak ur den omgivande ismassan. Toppens form och utseende tyder på att den varit utsatt för kraftig frostsprängning, på grund av återkommande frysning och töande av vattnet intill bergytan. Bild på nästa sida: Toppen på Solvågtind, sedd från Silvervägen, där Junkerdalen smalnat av, foto 7 juli 2012.  18 
Tidskriften Markkontakt nr 4­ 2012
 19 
Storskred vid Åkneset inom en mansålder?
Storskred vid Åkneset inom en mansålder?
Text: Tordleif Hansson
Det instabila fjällpartiet vid Åkneset [62.1778,7.0108] har berörts tidigare i Markkontakt och det finns anledning att återkomma till ämnet. Åkneset (ibland kallat Åkerneset) ligger vid Sunnylvsfjorden i Norge nära den kända turistorten Geiranger.
I våras kunde man läsa i Sunnmörsposten att sprickan vid Åkneset utvidgade sig med 0,6 mm per dag. Det var dubbelt så snabbt som ett år tidigare. Kjell Jogerud, ansvarig vid det nationella centret för fjällövervakning, såg dock ingen dramatik i det. Han menade att orsaken förmodligen stod att finna i en högre grundvattennivå i sprickan och så snart nya sprickor öppnade sig skulle grundvattennivån bli lägre liksom trycket i berget. Fjället rör sig med i genomsnitt sju centimeter om året och skredcentret har två personer som kontinuerligt följer utvecklingen. En person ser till att all mätutrustning fungerar som den ska och en geolog tolkar inkommande data. Det är först när sprickan utvidgar sig snabbt som det verkligen finns en risk för ett ras. I och med att det rör sig om sådana enorma rasmassor är det omöjligt att ett stort skred kan ske utan förvarning, säger Jogerud vidare. Det handlar snarare om en förvarning på flera veckor, kanske månader. Han menar dock att det är stor chans (risk?) för att de som är i 50­årsåldern idag kommer att få uppleva ett stort skred vid Åkneset.
Förutom Hellesylt, Geiranger med flera näraliggande orter kommer även Ålesund att drabbas. Staden riskerar att träffas av en fem meter hög tsunamivåg inom tjugo minuter efter ett stort skred. Finns det då inget man kan göra förebyggande för att åtminstone lindra effekterna av ett stort skred vid Åkneset? På ett offentligt möte föreslog en åhörare att man skulle kunna göra fjorden grundare vid Åkneset. I så fall  20 
Tidskriften Markkontakt nr 4­ 2012
skulle fjorden behöva göras 300 meter grundare på en sträcka av två kilometer, enligt Kjell Jogerud. Inte så särdeles realistiskt med andra ord.
Är det i så fall mer realistiskt att utföra kontrollerade sprängningar av de instabila fjällpartierna? Vid Åkneset skulle det innebära cirka 150 miljoner ton berg. Huvudinvändningen mot detta är att det är stor risk att det uppkommer nya instabila strukturer i fjällsidan när en stor massa försvinner, vare sig det sker naturligt eller framprovocerat. Orsaken är den omfattande tryckavlastningen som uppstår i det kvarvarande berget.
Internationella erfarenheter visar att den enda fysiska åtgärden som kan stabilisera ett så stort instabilt fjällparti är dränering för att sänka grundvattennivån. En förstudie har påbörjats med bland annat genomgång av internationella projekt och ett forskarseminarium.
Avslutningsvis kan vi också notera att det finns norrmän som intresserar sig för ett skred vid Åkneset av helt andra orsaker. Enligt en annan artikel i Sunnmörsposten pågår det förberedelser för att göra ”Norges första katastroffilm”. Den ska handla om följderna av ett stort skred. Om finansieringen löses planerar man att påbörja filmningen av ”Bølgen” under sommaren 2013. Därefter blir det kanske premiär på en bio nära dig?
Läs mer:
Sunnmörsposten, www.smp.no
Åknes/Tafjordprojektet, www.aknes.no
 21 
Havsytan i Västerbotten börjar stiga omkring år 2100
Havsytan i Västerbotten börjar stiga omkring år 2100
Text: Jan Åberg
Med hjälp av satellitdata har forskaren Stefan Rahmstorf m.fl. (2012) kunnat konstatera att den globala havsytan har höjts ca 3,2 mm de senaste två årtiondena. Denna ökning är 60% större än vad IPCC projicerade för perioden, vilket gör att just prognosen för havsytan skiljer ut sig rejält; IPCC:s prognoser för globala lufttemperaturen och CO2­halten under samma 20­årsperiod, var nämligen mycket träffsäkra. Rahmstorfs studie leder till slutsatsen att mekanismerna bakom stigningen av den globala havsytan har missbedömts ganska grovt, och att havsytan kan komma att stiga betydligt snabbare än hittills beräknat. En trolig missbedömning i IPCC:s prognoser var att den ökande förlusten av is från Grönland skulle kompenseras av ökad isbildning på Antarktis. Detta var alltså inte fallet, med facit i hand. De nya resultaten gör att man bör räkna med att globala havsytan stiger ca 20 cm mer än tidigare beräknat, inom 90 år. Totala stigningen av havsytan blir då ca 80 cm fram till år 2100 (med ganska stor osäkerhetsmarginal). Detta innebär för Västerbottens del att strandförskjutningen och den landvinning som orsakas av landhöjningen, kommer att minska gradvis för att kanske till och med upphöra inom ca 90 år. Detta lilla problem för oss kommer dock säkert helt och hållet att överskuggas av den enorma landförstörelse som kommer att ske längs alla de tätbefolkade kuster och floddeltan som både upplever landsänkning och havsnivåhöjning. Källa: Environmental Research Letters, doi:10.1088/1748­9326/7/4/044035.
 22 