1. No category

Perukklubben
En saga om åsiktsfrihet i landet som kommit längst
Pär Ström
Perukklubben
ISBN: 978-91-87669-44-6
Tryckort Riga
Typsnitt: Adobe Garamond Pro, Cardinal
Produktion: Vulkan
Tryckår: 2014
© Pär Ström
Omslagsillustration: Phiu Thieu
Illustrationer i inlagan: J. Breen
Tidigare utgivet av
Pär Ström
Böcker
1 Vadå privatliv? Om det framväxande övervakningssamhället
(Den Nya Välfärden 2013, finns i internetbokhandeln och
som gratis pdf )
1 Mansförbjudet – Könsdiskriminering av män och pojkar
(BoD 2012, finns i internetbokhandeln)
1 Sex feministiska myter (Den Nya Välfärden 2011, slut i pappersform, gratis som pdf )
1 Mansförtryck och kvinnovälde (Den Nya Välfärden 2007,
slut i pappersform, gratis som pdf )
1 Sociala medier (Liber, 2010, finns i internetbokhandeln)
1 Die Überwachungsmafia (Hanser Verlag, Tyskland, 2005,
slut på förlaget)
1 Övervakad (Liber 2003, slut på förlaget)
1 Prylarna snackar – M2M, RFID, uppkopplade produkter
(Konsultförlaget 2002, slut på förlaget)
1 IT-affärer som gör revolution (Liber 2000, slut på förlaget)
1 Vinna eller försvinna i IT-åldern (Liber 1998, slut på förlaget)
1 Skrivarboken (Liber 1995, slut på förlaget)
1 Kunskapsintensiv marknadsföring i praktiken (Liber 1993,
slut på förlaget)
Skrifter
1 Storebror på Facebook (Den Nya Välfärden 2011, finns som
gratis pdf )
1 Storebror tar fram munkavlen (Den Nya Välfärden 2009,
finns som gratis pdf )
1 Integritetens lilla röda (Den Nya Välfärden 2008, finns som
gratis pdf )
1 Med storebror i byxfickan (Den Nya Välfärden 2007, finns
som gratis pdf )
1 Med storebror i uppfinnarverkstan (Den Nya Välfärden
2006, finns som gratis pdf )
1 Med storebror i baksätet (Den Nya Välfärden 2006, finns
som gratis pdf )
Perukklubben gratis som pdf
Denna bok kan laddas ned gratis i pdf-form från
www.perukklubben.se, eller köpas i pappersversion i
internetbokhandeln. Den kan också köpas som e-bok.
Kontakt med författaren
Synpunkter tas gärna emot, du kan nå författaren på
par@perukklubben.se
Gilla ”Perukklubben” på Facebook!
Bokens Facebook-sida heter ”Perukklubben” och finns på
www.facebook.com/perukklubben. Gilla den gärna!
!
!
!
Vill du donera en slant?
!Ifall du uppskattar denna kostnadsfria pdf-version av
Perukklubben får du gärna skänka ett bidrag för arbetet
med dess tillkomst. Du kan donera valfritt belopp via
PayPal. Inget medlemskap behövs, och kontokort kan
användas. Gå till perukklubben.se och klicka på doneraknappen i högerspalten. Alternativt kan vanligt bankkonto
användas (mejla i så fall författaren på
par@perukklubben.se för kontouppgifter).
Djurgalleri
Det förekommer ganska många djur i den här sagan, men bli
inte förfärad, för de viktiga är inte så många. Här listar jag de
djur som jag särskilt vill lyfta fram:
Getter
Georgina: En nyfiken och modig ung get som är huvud-
figur bland getterna. Bor i Horneby.
Boxer: Bror till Georgina. Bor i Horneby.
Jens:
En stilig ung bock som Georgina är intresserad av.
Bor i Horneby.
Lisa: Georginas bästa vän. Bor i Horneby.
Vargar
Wolf: En eftertänksam och försynt varg som är huvud figur bland vargarna. Har ett förhållande med
Kvällsmurvla. Har tidigare haft ett förhållande
med Morgon­guld, som han har en unge ihop med.
Kvällsmurvla: En mycket ideologiskt driven varg. Har ett
förhållande med Wolf.
Morgon­guld: Ordförande i Rådet. Är Wolfs ex.
Ulvo: Wolfs och Morgon­gulds gemensamma unge.
Luminoso:
En fackelvarg. Wolfs bästa kompis.
Prolog
D
et var en gång ett avlägset land som hette Eklandet, där
det bodde många djur. De flesta invånare var getter,
som alla bodde i toppiga hyddor. Getterna var fördelade på tre byar – Horneby (där den här sagan tar sin början),
Klövköping (störst) och Svansinge.
Det fanns också vargar i Eklandet, men de bodde för sig
själva på Klara Slott. Det bodde alltså inga vargar i getbyarna.
Korna var de som bestämde i Eklandet. De bodde på ett
annat slott, Rosenborg Slott, som låg på en ö mitt i en liten
sjö. Titta gärna på kartan, för geografin har en viss betydelse.
I Eklandet fanns också ugglor, rävar och gorillor, men dem
får du själv upptäcka när du läser sagan. Sätt dig väl tillrätta
i bästa läsfåtöljen och häll gärna upp en sejdel kall mjöd, för
berättelsen är ganska lång och det kan vara svårt att sluta när
du väl har börjat.
Och du – jag rekommenderar faktiskt inte att du läser sagan
för barn, för det blir ganska otäckt ibland.
9
råkar ut för
1. Georgina
en smärre katastrof och galopperar till
vargarnas slott
E
n svart varg som stod på bakbenen kikade försiktigt
fram bakom en toppig hydda gjord av gulbrunt torkat gräs. Runt omkring fanns massor med likadana
hyddor, alla formade som lappkåtor. Vargen befann sig i en av
getternas byar, och hans blick svepte systematiskt av området.
Det var uppenbart att han försökte hålla sig dold.
”Klockan är sju – och solen har inte slocknat!”
Det var Väckargeten som gick genom byn, medan han omväxlande ropade sin ramsa och bräkte det högsta han kunde:
”BRÄÄÄÄÄK, BRÄÄÄÄÄÄÄÄÄK”
Georgina vaknade. Hennes första tanke var att hon ville hälsa på Jens efter arbetet på åkern. Låtsas ha vägarna förbi hans
hydda, liksom. Om hon hann. Hon var nämligen tvungen att
klämma in en leverans av getost till vargarnas slott först, och
sen var det ju Allsången...
11
Georgina var en ung och pigg get, mycket nyfiken på livet,
som hade tjock mörkgrå päls. Det enda som inte var grått var
skägget, som skiftade lite i svart. Det var mycket dunkelt i
hyddan, men hon kunde se att Boxer också hade vaknat. Han
sträckte länge och väl på sina fyra ben, utstötte ett vällustigt
”ahhhhhhh”, och förblev liggande. Boxer var hennes bror.
Hyddan var ungefär fyra getlängder i diameter och hade
jordgolv med lite hö på. Längst in från dörren sett stod en
kista av mörkt trä där syskonen förvarade sina tillhörigheter.
Så bodde nästan alla getter i Eklandet.
Georgina satte sig upp, hämtade en kam från kistan och
började kamma sin päls.
”Varför gör du så där för? Du behöver väl inte vara fin på
åkern heller?” sa Boxer med sin mörka och släpiga röst. Han
låg fortfarande ned.
”Nä, men ändå”, sa Georgina snärtigt, och fortsatte med de
långsamma, regelbundna dragen.
”Vadå ändå?”
”Äsch, det där fattar du inte.” Hon log, drog loss lite gråa
hår som fastnat i kammen och fortsatte kamma sig.
Boxer skakade på huvudet. Han var också grå, dock av en lite
ljusare nyans, och pälsen var inte lika tjock som på systern. Han
suckade djupt, reste sig långsamt upp och öppnade hyddans
dörr. Det var behövligt – även om djuren inte förstod det – för
oj vad det stank av get där inne. Boxers ögon blinkade i solljuset
medan han blickade ut över gyttret av hyddor. Mellan dem var
det bara torkad jord, för allt gräs var uppätet.
Boxer gick till närförrådet, alldeles utanför hyddan, och
hämtade lite hö. Förra årets skörd var nästan slut i syskonens
stora förråd borta på åkern, så de fick snåla. När Georgina kom
ut tittade hon på frukosthögen utan att säga något.
Boxer läste hennes tankar. ”Jorden är inte så bördig”, sa han
dystert.
”Nä, den är inte det.”
De två djuren la sig ned utanför hyddan med frambenen
ihopvikta under sig och började äta. Runt omkring dem låg
andra getter utanför sina hyddor, även de ätandes frukost. Ett
13
par hyddor bort var det några stojiga killingar som försökte
gömma sig i familjens frukost.
”Jag hade en konstig dröm i natt”, sa Boxer.
Georgina, som hade munnen full med hö, tuggade färdigt
extra snabbt för att kunna svara.
”Berätta!”
”Jo jag var på en fest. Det var ett väldigt konstigt ställe, och
du var med. Och nån stod på nåt som liknade en scen och
ropade högt ’Det blir fri mjöd för alla getter’.
”Mjöd?”
”Ja det är nåt de dricker i Klövköping, har jag hört.”
Klövköping var Eklandets största by – det var ‘storstan’ för
getterna i de två andra byarna. Georgina och Boxer bodde i
Horneby.
”Vore kul att prova det nån gång”, sa Georgina och såg tankfull ut. Hon hade aldrig varit i Klövköping, men drömde om
att komma dit, göra nya saker och känna sig kosmopolitisk.
Efter att ha ätit klart och druckit sig otörstig från vattentunnan gick Georgina in i hyddan, där hon öppnade den bruna
kistan igen. Hon ställde sig på bakbenen och stack ned huvudet, rotade runt lite och fick fram en ljusblå rosett som hon
knöt i sitt skägg. Därpå stack hon återigen ned huvudet i kistan
och letade fram en liten träask med hornvax – en exklusiv sort
som hon fått på sin senaste födelsedag av Boxer – som hon
gned in hornen med. Att göra klövarna fina var ingen idé, med
tanke på dagens arbete.
Boxer, som fortfarande låg på magen utanför hyddan, tittade
upp mot solen.
”Det blir vattning idag igen”, ropade han släpigt in till sin
syster. ”Åh denna förhornade torka, när ska den sluta?”
De flesta getter i Eklandet ägnade sig åt jordbruk, precis som
Georgina och Boxer, medan ett mindre antal istället producerade getost för sin försörjning. Ett fåtal hade specialuppgifter –
till exempel Säkerhetsgeten, Uppfinnargeten och Sångargeten.
För närvarande rådde alltså torka, och bevattning var den dominerande arbetsuppgiften. Det var väldigt krävande. De flesta
getter hade sina åkrar en bra bit utanför byn, även Georgina och
14
Boxer, och dagarna i ända var det en strid ström av djur som
gick från brunnen på torget mitt i byn ut till sina fält med tunga
vattenhinkar. Vanligtvis bar de två i taget, en på varje horn.
Det fanns visserligen en tjärn väldigt nära Georginas och
Boxers åker, men därifrån vågade de absolut inte hämta vatten.
Det var nämligen allmänt känt att det var mycket farligt att
simma och bada – bland annat på grund av sjöodjur – och
getternas rädsla för det var så stor att de inte ens vågade ge sig
ut på en strand. För säkerhets skull hade Säkerhetsgeten satt
upp dubbla stängsel runt tjärnen.
Den svarta vargen sprang i hög fart längs en av de stigar som
gick kors och tvärs genom skogen. Över honom utgjorde ekarnas kronor ett grönt tak. Under träden saknades vegetation
– marken bestod bara av jord täckt av torra, bruna löv så långt
man kunde se.
Vargen sprang på bakbenen – alla vargar i Eklandet tog sig
fram på två ben. Han gjorde aggressiva bitrörelser med käkarna, och de gula ögonen lyste av vrede. Medan besten ilade på
i riktning mot vargarnas slott flydde ekorrar, harar och andra
smådjur åt sidorna in bland ekarna.
Georgina och Boxer jobbade hårt med bevattning hela förmiddagen. Hon skyndade sig lite extra – du vet varför – men han lunkade
på i sitt vanliga tempo. En bit in på eftermiddagen, när syskonen
just hade tömt två hinkar var på åkern och skulle trava tillbaka till
torget för att fylla på, hörde Georgina plötsligt bakom sig:
”BRÄÄÄÄK, BRÄÄÄÄÄÄÄK”
Det var hemskt upptaggade bräkanden. Georgina ryckte
till och snodde runt, och där stod Boxer och vibrerade på ett
konstigt sätt, väldigt blek om nosen och med ångest i ögonen.
Georgina blev alldeles förfärad. ”Vad är det? Har du fått
stroke?” Hon sprang fram till sin bror.
15
Boxer var okontaktbar. Han bara stirrade på henne med
skräck i blicken, medan han flåsade och vibrerade.
”VAD ÄR DET? VAD ÄR DET?” ropade systern.
Nu började Boxer springa runt i en ring, allt medan han
hysteriskt lät:
”BRÄÄÄÄÄÄK, BRÄÄÄÄK, BRÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄK”
Först sprang han med måttlig fart, sedan allt snabbare, och
det gick runt runt runt. Georgina var på håret att bli omkullsprungen när hon försökte hejda honom.
”STANNA!” skrek hon det högsta hon kunde.
Då stannade Boxer, och knappt hade han hunnit göra det
förrän det kom en våt explosion ur rumpan på honom. Det
riktigt smällde till. Det var skit.
”Diarré!” ropade Boxer förfärad. ”Det tränger ned, det tränger ned!”
”Åh nej!”
”Vad ska vi göra?”
”Spade! Finns den nån här?”
”Nä!”
”Det är ute med oss!”
”Vad ska vi göra? Det tränger ned!”
Georgina tittade sig omkring med ryckiga rörelser och panik
i ögonen. Det fanns ingen hjälp inom synhåll.
”Jag springer till byn efter en spade och en skithink”, skrek
hon.
”Fort, fort!” skrek Boxer.
Fast det sista hörde inte Georgina, för hon befann sig redan i
galopp. Ja, i Eklandet kunde getterna både trava och galoppera.
Boxer stod kvar, stel som en pinne, och sneglade ängsligt
bakåt på den bruna pölen. Han vågade egentligen inte, men
kunde inte låta bli. Den stackars bocken började gråta. Han
grät allt mer, och snart darrade hela kroppen av våldsamma
gråtattacker. Efter tio till femton minuter hade dock energin
tagit slut, och getkraken la sig ned på magen och dolde huvudet
under frambenen.
När Georgina kom tillbaka kändes det för Boxer som om
en evighet hade gått. Han flög upp som en projektil och
16
började gräva som en galning, och snart var inte bara skitpölen borta utan all jord under och omkring den. Georgina
rafsade ihop lite skräp som låg på marken och la som ett lock
ovanpå jorden i hinken. Boxer plattade till alltihop med ena
framklöven.
De två syskonen pustade ut, och tittade på varandra.
”Sådär, nu kan vi inte göra mer”, sa Georgina.
”Nä. Tror du vi hann?” Boxer hade fått tillbaka sitt släpiga
sätt att prata.
”Vi kan inte annat än hoppas.” Georgina tittade upp mot
solen. ”Vad jag kan se lyser den som vanligt.”
”Nä, det går åt skogen, jag vet det”, sa Boxer. Han sänkte
blicken. ”Solen kommer att slockna och vi kommer att tappa
hornen.”
”Det är inte säkert”, sa Georgina, som alltid såg positivt på
saker och ting. ”Vi provar. Kan du känna på mina horn?”
Brodern ryckte i dem så systerns huvud kastades fram och
tillbaka. ”De verkar sitta. Kan du prova mina?”
Även Boxers horn satt ordentligt fast, vilket fick Georgina
att se ganska nöjd ut.
”Det var riktigt nära ögat”, sa hon.
”Hmmmm... Det är för tidigt att ropa hej än.”
”Äsch, jag tror det går bra för vi var så snabba.”
Boxer svarade inte, och det blev tyst i några sekunder.
”Åhhh, mina ben är som höstrån”, sa Georgina och la sig
ned på marken. ”Vilken förfärlig historia.”
Boxer la sig också ned. ”Ja, en riktig nära-döden-upplevelse.
OM vi nu klarar oss...”
Syskonen började slicka varandras päls, sådär som djur brukar göra. Georginas tankar svävade iväg. Hon tänkte att en dag,
någon gång, ville hon komma bort från det här efterhängsna
jordbruksarbetet. Hennes dröm var att utbilda sig till certifierad
päls-, horn- och klövvårdsget, och ägna sig åt att göra Eklandets
tjejgetter fina. Och bockar också förstås, om de ville, men de
verkade ju inte så intresserade av sånt.
Nu skulle hon inte hinna besöka Jens i hans hydda, det
förstod hon. Då återstod att titta efter honom på Allsången på
17
Horneby Torg. De flesta getter i Eklandet gick på Allsång på
kvällarna – varje by hade sin egen Allsång.
Jens var en stilig och vältränad vit bock som Georgina på
senare tid hade börjat kasta sina blickar efter.
På kvällen samma dag gick tolv målmedvetna och sammanbitna vargar på bakbenen genom en dunkel gång i Klara Slott,
som var vargarnas boning. Gångens golv, väggar och tak var av
grovhuggen svart sten, och den enda belysningen var brinnande facklor som satt regelbundet utplacerade på den ena sidan.
Mellan facklorna stod statyer av gulvit sten som visade vargar
i olika poser – samtliga stående på bakbenen. Det luktade rök.
Nåja, egentligen var det vara elva målmedvetna och sammanbitna vargar som gick där. Den tolfte var nämligen inte
sammanbiten, och inte såg han särskilt målmedveten ut heller.
Istället gav han intryck av att ha tankarna på annat håll. Han
hette Wolf, och var den enda i gruppen som var grå. Alla andra
som gick i den där gången just då var svarta eller vita.
Wolf hade en tam liten mus på sin ena axel. Han gick lite
för sig själv, och han bar på en trumpet. Den hade han stora
planer för.
När nu Georgina inte längre behövde skynda sig till Klara
Slott hade hon frågat sin bästa kompis om hon ville följa med
dit. Kompisen hette Lisa, och var en likaledes grå tjejget som
Georgina hade känt ända sedan de var med i samma patrull
i Käcka Killingar. Det var getscouterna. Lisa var diledig och
tyckte att livet hade blivit lite väl stillaliggande, varför hon
genast nappade när Georgina frågade om hon villa följa med
på den här kvällsutflykten. Lisas bock hade kommit hem från
åkern för dagen, så han tog hand om killingarna.
Efter en lång galopp under ekarnas kronor kom de två väninnorna fram till skogens slut, där de stannade och flåsande
18
betraktade vad de hade framför sig. Du kan se på kartan hur de
sprang. Djuren stod vid början av en stor äng, som tyvärr var
helt slutbetad, och i bortre delen av ängen reste sig det stora och
svarta vargslottet. Alldeles bakom detta låg en sjö. Klara Slott
var omgärdat (utom på sjösidan) av en vallgrav fylld med vatten
som det växte vita näckrosor i. Vindbryggan, med vilken man
kunde ta sig över vallgraven, var upphissad och porten stängd.
En hackspett hördes ihärdigt bearbeta en av de gamla ekarna,
annars var det tyst. Det doftade sommaräng.
Georgina och Lisa utbytte en blick.
”Ja, då går vi väl fram då”, sa Lisa. ”Ser du några vargar?”
”Nä, jag ser inga.”
På sitt ena horn bar Georgina en hink full med ost, och runt
halsen bar hon sin halsväska av björknäver. Hinken var mindre
än de vattenhinkar som djuren använde för bevattning, annars
hade hon inte kunnat galoppera med den. Getosten var inköpt
eftersom Georgina och Boxer inte producerade någon egen.
”Jag undrar varför vargarna alltid håller sig för sig själva?”
sa Georgina.
”Är väl inte så sociala.”
”Nä. Det är alltid stängt när man kommer hit.”
De två djuren korsade ängen i sakta mak och kom fram
till en ranglig liten pall av grånat trä som stod ganska nära
vindbryggan. Pallen lutade lite, några av dess brädor fattades
och några andra var angripna av röta. Georgina satte hinken
på pallen och masserade sin ömma nacke med den ena klöven.
Osten var egentligen inte avsedd för vargarna, utan för korna. Varje gethushåll måste att leverera en hink getost i månaden
till korna, samt en liten bal med hö. Det var korna som bestämde i Eklandet, och eftersom de inte odlade något själva behövde
de tillförsel av mat utifrån. Den maten skulle getterna stå för.
Korna tyckte att de var så snälla mot getterna, och hjälpte dem
och skyddade dem så väl, att det bara var naturligt att getterna
stod för deras mat. Getterna var vana vid att det skulle vara så.
Du som läser det här kanske undrar varför getterna levererade sin ost till vargarna, när den var avsedd för korna? En
mycket bra fråga, det måste jag erkänna. Du förstår, så här var
19
det: Ingen get kunde själv komma fram till korna, för de hade
sitt slott på en ö i den sjö som Georgina nu stod framför, och
ingen get kunde simma. Inte en enda. Och det fanns bara en
enda bro över till Rosenborg, som kornas jättelika slott kallades,
och den gick inifrån vargarnas slottsområde, och det området
var omgärdat av höga murar. Alltså måste all kontakt mellan
getterna och korna ske via vargarna.
”Vad var det där?” sa Georgina plötsligt och stelnade till.
”Vadå?”
Georgina sänkte rösten: ”Jag tyckte jag hörde nåt där inifrån.”
Båda getter studerade slottet under tystnad. Det var byggt av
svarta, skrovliga stenblock, och hade fyra runda torn. Ett i varje
hörn. Tornen hade koniska tak av svarta skifferplattor, och en
liten flaggstång i mitten där vimplar med vargarnas vapen satt.
Den här kvällen blåste det en del, så vimplarna stod ut, och man
kunde tydligt se de röda käftarna mot den svarta bakgrunden.
I slottets vägg, strax ovanför vindbryggan, var ett valspråk
ingraverat. Det stod ”Vargar för frihet och rättvisa” med bokstäver ungefär lika höga som en varg är lång. Det var korna som
i sin stora snällhet hade gett Klara Slott i gåva till vargarna som
tack för det fina arbete dessa utförde. Jag återkommer strax till
vargarnas arbete.
”Äsch, det var nog inget”, sa Georgina.
”Nä. Jag undrar förresten hur de har fått resurser till ett så
stort slott?”
”Ja, det har du rätt i. Det har jag inte tänkt på.”
”Och jag undrar vad vargarna lever av”, sa Lisa och såg frågande på sin väninna. ”Jag har då aldrig sett dem jobba med
jordbruk.”
”Nä, det är sant.”
De två getterna var nyfikna på om det hade hänt någonting
i Eklandet, så de vände blickarna mot Skylten. Den satt utanpå slottet, en bit ifrån valspråket, och förmedlade nyheter,
information, råd, krönikor och liknande. Vargarna kallade det
kvalitetsinformation.
Skylten på Klara Slott var en av de fem Skyltar som fanns
i Eklandet. Fler fanns inte, och hade aldrig funnits. Förutom
20
Skylten här på slottet fanns en Skylt på torget i vardera av landets
tre byar – Horneby (där Georgina, Boxer och Lisa alltså bodde),
Klövköping och Svansinge, samt en Skylt ute på kornas ö. Alla
Skyltar var likadana, och det stod exakt samma sak på dem.
Skyltarna sköttes med stor omsorg av vargarna. Ja, faktum
är att just Skyltarna var vargarnas stora grej. Det var dem som
vargarna levde för. En eller två gånger om dagen kom vargar och
hängde upp små bokstäver på de många träpluggar som satt på
Skyltarna, och på det viset bildades ord och meningar och artiklar.
Det smärtade återigen till i nacken när Georgina vred huvudet upp mot Skylten. På den översta raden stod det med små,
vita, lite ojämna bokstäver mot svart bakgrund:
”Larmrapport: Gödsel kan även orsaka blindhet”
För riktigt länge sedan hade getterna spridit ut sin skit på
åkrarna, men sedan hade den enastående duktiga forskarugglan
docent Lysenka kommit på att gödsel var väldigt skadligt. Det
som främst hände om gödsel användes var att solen slocknade
och getterna tappade sina horn. Vargarna hade skrivit mycket
om saken på Skyltarna, och korna tog intryck av det. Korna
skrev in i koförklaringen, det dokument som låg till grund för
styret av landet, att all skit måste samlas in och under rigorösa
säkerhetsåtgärder föras till säker slutförvaring. Det skedde i en
gammal nedlagd gruva i norr (se kartan). Vargarna fortsatte
sedan idogt att informera om riskerna med gödsel.
Georgina var plötsligt påtagligt nervös. Med ryckiga rörelser
såg hon sig omkring efter någon liten sak långt borta att fästa
blicken på, och efter några sekunder sa hon:
”Lisa, Lisa, kan du se knoppen på flaggstången på tornet
där?”
”Hurså?” Lisa betraktade först sin väninna med förvåning,
men vred sedan i alla fall blicken mot slottstornet.
”Nä”, sa hon. ”Den är för liten. Varför undrar du det?”
Georgina pustade ut. Ӏsch, jag ville bara veta om jag har
fått dålig syn.”
”Trams, du som är så ung, klart du inte behöver börja med
monokel ännu.”
Georgina svarade inte.
21
Plötsligt tittade Lisa intensivt mot slottet igen, vilket Georgina noterade.
”Vad är det?”
”Jag tyckte det rörde sig. Där innanför ett fönster.” Lisa pekade med ena frambenet mot en rad av höga fönster en våning
upp i slottet.
Det som Lisa hade skymtat var lite av den aktivitet som rådde i
Stora Rådssalen, där de tolv bestar som tidigare nämnts nu hade
slagit sig ned. Slottets viktigaste vargar, som utgjorde Rådet, skulle hålla krismöte. Rådet var vargarnas högsta beslutande organ.
Det var mycket högt i tak i den avlånga Stora Rådssalen, som dominerades av ett långt bord av grov rödaktig
sten. Längs salens ena långsida fanns en rad av mycket höga
men ganska smala fönster som vette mot ängen och skogen.
Fönstren bestod av massor av minimala, blyinfattade, svagt
gulaktiga glasrutor som var ojämna och därför lite svåra att se
igenom. Salens väggar var av svart sten, och de tre väggar som
inte hade fönster var fyllda med stora, mörka oljemålningar
på viktiga vargar ur det förgångna. Precis som överallt i slottet
var det lite kallt, eftersom metertjocka stenväggar kyler, vilket
dock inte gjorde något eftersom alla boende var pälsbeklädda.
En grå serveringsvarg med vitt förkläde gick med värdiga steg
omkring på bakbenen och hällde upp det sedvanliga harblodet
av märket Harlösa i de glas som stod framför Rådets ledamöter.
Efter att ha fyllt det sista glaset drog han sig diskret tillbaka och
stängde mjukt de ljudisolerade dubbeldörrarna efter sig.
Wolf hade slagit sig ned ungefär mitt vid bordets ena långsida. Vid den ena kortsidan satt en vit, lätt överviktig och
aningen pompös varg vid namn Morgon­guld. Det var Rådets
ordförande, som dessutom var Wolfs ex. Hon var lite präktigare
än de andra vargarna, och talade lite finare. Hon bar ett smalt
och enkelt halsband av blekt gula eterneller – det var hennes
enda utsmyckning, och hon bar det alltid. Morgon­guld vände
nosen mot taket och gav upp ett långt och intensivt ylande,
varpå de andra djuren tystnade.
22
Georgina och Lisa såg ingen mer rörelse bakom fönstren, och
fortsatte läsa på Skylten. Dess nästa rubrik var:
”Simning kan ge cancer visar ny forskning”
Kan tänka mig det, tänkte Georgina, som alltid hade läst på
Skyltarna om alla möjliga risker med att bada och simma, och
med sjöar över huvud taget. Sjöodjuren var minsann inte den
enda faran. Georgina läste dock inte själva artikeln, utan gick
vidare till nästa rubrik:
”Grå getter tar för mycket plats i Svansinge”
Georgina slog ned blicken. Det fanns vita, svarta och grå getter
i Eklandet, och alla visste att de grå utgjorde ett problem. Inte
bara grå getter för övrigt, utan grå djur av alla arter. De var mer
egoistiska än djur av andra färger, och de kunde inte uppföra sig.
Bråkade och ställde till med problem. Var intensiva och jobbiga.
Tog plats och var i vägen. Det var precis tvärtom med de vita djuren – alla vita djur var godhjärtade, duktiga och problemfria, och
därför skulle de vita djuren lyftas fram. De svarta var någonstans
däremellan, men betydligt närmare de vita än de grå.
Lisa suckade när hon läste om de grå getternas platstagande
i Svansinge. Hon var som bekant själv grå, liksom Georgina.
”Tråkigt det där i Svansinge”, sa Lisa och såg nedslagen ut.
”Ja. Tänk att vi grå djur alltid ska ta så mycket plats.”
”Man skäms.”
”Ja, verkligen. Men du ska veta att jag jobbar hårt på att hålla
tillbaka min grå sida”, sa Georgina.
”Jag med! Apropå det, i övermorgon kommer Rättviseteatern till
Horneby och spelar en vitistisk pjäs. Ska vi gå på den, du och jag?”
”Vad kostar det?”
”Inte så mycket tror jag. Korna betalar det mesta.”
”Vad för slags pjäs är det då?”
”Vet inte så noga, men jag har hört att det är nåt med ett vitt
djur som blir förhornat illa behandlat av några grå djur. Slagen
och hånad och så där. Och så äter gråingarna upp hans mat
också, så den vita stackaren blir helt undernärd.”
”Och fy för alla intorkade getabockar vad taskigt”, sa Georgina.
23
”Ja, skittaskigt. Jag skäms – önskar verkligen att jag kunde
byta pälsfärg.”
”Jag med!” Georgina suckade och tittade ned en stund.
”Kommer de fram till nåt i pjäsen då?”
”Vet inte riktigt. Men det gör de nog. Det är nåt om intersektionell maktanalys ur ett .... hur var det nu....” Lisa funderade i några sekunder. ”Jo, intersektionell maktanalys ur ett
poststrukturellt pälsfärgsperspektiv, var det. Läste det på Skylten härom dagen.”
”Jaha. Får se om jag kommer. Ska fundera.”
Väninnorna fortsatte läsa på Skylten:
”Djärva vargar släckte gräsbrand i Horneby igår”
”Vad konstigt”, sa Georgina. ”Det var ju getter som släckte
gräsbranden, inte vargar.”
”Var du där?”
”Javisst, jag hjälpte till. Sprang med vattenhinkar.”
”Ojdå, vad läskigt.”
”Ja lite.”
”Brände du dig?”
”Nä, fick lite sot på klövarna bara.”
”Och det var inte vargar som släckte?”
”Nä, det var getter. Massor av getter. I och för sig kom det två
vargar och hjälpte till lite på slutet, men då var det nästan släckt.”
”Konstigt. De kanske har skrivit fel”, sa Lisa.
Georgina nickade.
Djuren läste vidare. I Skyltens näst sista rubrik stod det:
”Desinformatörer sprider lögner – var på din vakt”
Georgina började läsa själva artikeln:
Ett litet antal illvilliga getter, främst grå, har på senare tid
börjat satsa all sin energi på att förstöra Eklandet. De hatar
att se sina medgetter vara nöjda med livet, förmodligen för att
de själva är så patetiskt misslyckade. Med utstuderade knep
försöker dessa hatiska desinformatörer, genom att sprida lögner
och myter, att dra ned andra djur i samma träsk som de själva
lever i. Bland annat försöker de lura vanliga getter att börja
använda gödsel, för att därigenom få deras horn att falla av
och solen att slockna. Detta hat....
24
Georgina slutade läsa, och vände sig mot Lisa med bekymrad
min. ”Hemskt det där.”
”Ja, tänk att getter kan vara så ondskefulla.”
”Obegripligt. Försöker lura i fä och folk sjuka idéer bara för
att förstöra. Tänk om några getter som är lite korkade faktiskt
går på deras lögner!”
”Ja, då kan det gå riktigt illa! För oss alla!”
Väninnorna skakade på sina huvuden. Sedan tog de sig an
den sista rubriken på Skylten:
”Inget djur får äta något annat djur”
”Nä, det är klart, vi är väl inga djuribaler heller!” sa Georgina
med en min som utstrålade självklarhet.
Innan de två getterna satte av i galopp tillbaka till Horneby
hade Georgina en sak till att göra. Det var att lämna in en text
till vargarna som ett stort antal getter hade skrivit under. Även
Georgina hade gjort det, övertalad som hon blev i samband
med att hon erbjöd sig att ta med pergamentet till Klara Slott
när hon ändå skulle dit med getost.
Texten var en debattartikel som getterna hade skrivit för
Skyltarna, och temat var matbristen. Att så många getter gick
hungriga. Detta var en fråga som, märkligt nog, vargarna aldrig
skrev om på sina Skyltar. Men när nu så många getter hade
skrivit under, inklusive byäldsten i Horneby, så var Georgina
säker på att debattartikeln skulle komma upp på Skyltarna redan nästa dag.
Hon plockade upp pergamentbiten ur sin halsväska och la
den i en liten brevlåda med lätt flagnad ljusblå färg som satt
på en trästolpe intill ost- och höbalspallen. ”Tipslåda” stod det
med snirkligt målade svarta bokstäver på locket.
”OK, ska vi dra då?” sa Georgina. Lisa nickade, och de två
djuren satte av i galopp i riktning mot skogen. Snart var de
inne under ekarnas kronor, där de följde en väl tilltrampad
jordstig. Deras halsväskor slängde vilt fram och tillbaka och
tufsade till deras skägg och skäggrosetter. Det luktade mossa.
Orange, nästan horisontella solstrålar strilade genom det skira
lövverket, som lyste starkt ljusgrönt i motljuset.
25
Georgina tänkte att hon kunde söka upp Jens i hans hydda
nästa dag istället för att leta efter honom på Allsången nu på
kvällen. Det skulle ändå vara svårt att hitta honom bland alla
getter på torget. Om han ens var där.
26
fattar ett
2. Vargarna
viktigt beslut – och
Georgina går på
Allsång
I
Stora Rådssalen på Klara Slott hindrade Wolf sin lilla mus
från att ramla ned från bordet. Wolf placerade Muso, som
husdjuret hette, på sin ena axel. Samtidigt hade ordförande Morgon­guld förklarat Rådsmötet för öppnat.
”Kära medvargar”, sa hon allvarligt, ”ni vet varför vi har
samlats här idag”.
Det uppstod ett instämmande mummel. Morgon­gulds kritvita päls och blekgula halsband lyste intensivt i skenet från en
solstråle. Hon smällde med sina käftar för att få tyst på de andra
rovdjuren, och fortsatte:
”Situationen är allvarlig. Vi har inte fått bukt med dem.”
Nu uppstod ett högre mummel, av upprörd karaktär. Några
vargar morrade och en ylade. Vem som helst som inte var varg
hade blivit ängslig. En vit hanne viftade frenetiskt med sitt ena
framben.
”Lugn”, sa Morgon­guld. ”Vänta lite. Först ska...”
”Yyyyyyyl, Yyyyyyyyyl” kom det från den vita hannen, som
inte kunde bärga sig.
27
”LUGN!” ropade Morgon­guld. ”Vi är alla upprörda. Det är
verkligen hemskt, ännu en gång försöker getter sprida lögner. Det
gör mig så ledsen. Så mycket arbete som vi lägger ned på att förklara sanningen för dem. Vi måste nu agera med fasthet, och...”
”Exakt vad är det de säger, de äcklen?” morrade en annan
varg, en vit tik med rosa rosett om halsen.
Morgon­guld gav henne en menande blick, och fortsatte:
”... och för att komma tillrätta med situationen måste vi ha
disciplin”.
Vargarna nickade unisont runt bordet. Den vita tiken
med rosa rosett gjorde en sur min och tog en klunk harblod.
Morgon­guld tog till orda igen:
”Jag har för Rådets räkning bett Halvmånen att kartlägga desinformatörerna. Låt oss höra hans rapport. Varsågod,
Halvmånen!”
En storväxt best med tjock, svart päls – det var samma som
tidigare smög bland getternas hyddor och sedan sprang genom
skogen – reste sig upp och harklade sig. Han såg arg ut.
”Ja det är förfärligt”, inledde Halvmånen, och tittade ut över
flocken. ”Jag har ägnat två dagar åt att kartlägga situationen. Har
sprungit fram och tillbaka och kollat upp Klövköping, Horneby och
Svansinge. Och vid alla fullmånar, det har blivit värre! Och när....”
”Vad är det getasen säger?” avbröt en svart tik som vibrerade
av ilska.
”Ja, vad är det för lögner de sprider, Halvmånen?” frågade
en svart hanne.
Halvmånen riktade blicken mot denne. Med en andhämtning som antydde stor sinnesrörelse fortsatte Halvmånen:
”Det är fruktansvärda saker. De kommer ju med lite olika
lögner, de olika desinformatörerna. Jag har skrivit upp tre getter
på min lista, och....”
”BRA, DOM BITER VI STRUPEN AV!” ropade en vit tik
med väldigt mycket utsmyckning. Hon hette Kvällsmurvla och
satt intill Wolf.
”SKÄRPNING, KVÄLLSMURVLA!” ropade Morgon­guld
och bankade ordförandeklubban två gånger i bordet, vilket fick
flera vargar att hoppa till.
28
Kvällsmurvla såg sur ut. Hon la demonstrativt in en portion
tuggtobak i käften, lutade sig bakåt mot ryggstödet och la upp
bakbenen på stenbordet. Hon bar ett brett halsband i form
av en röd-vit-randig snodd, röda fjädrar i svansen och röda
minifjädertofsar i öronen.
Just Morgon­guld och Kvällsmurvla hade väldigt svårt att
dra jämnt, vilket hade sin speciella förklaring: Kvällsmurvla var
Wolfs nya tikvän. Visserligen hade de blivit ihop efter att det
sprack mellan Morgon­guld och Wolf, men Morgon­guld kände
ändå en viss svartsjuka mot Kvällsmurvla.
”Fortsätt, Halvmånen”, sa Morgon­guld och försökte se lugn ut.
Halvmånen gjorde några aggressiva sammanbitningar med
käkarna innan han fortsatte:
”Jag har järnkoll på de förylade lögnarna, vilka de är och vad
de sagt. Två av de tre utmärker sig mest och dem måste vi nog
ta hand om först. Vänta ska jag titta.”
Vargen satte en monokel i sitt ena öga och började plocka
bland sina små pergamentbitar. Strax fortsatte han:
”Get nummer 1 stod på torget i Klövköping och pratade väldigt
högt en lång stund. Han sa att gödsel inte alls är skadligt, och...”
Där tvingades han avbryta sig, för alla de andra bestarna lyfte
sina nosar mot taket och ylade så den fula raggen vibrerade –
även den annars så värdiga rådsordföranden. Kvällsmurvla flög
upp från sin halvliggande ställning, spottade ut tuggtobaken
så den sprutade över bordet, och skrek: ”Vilka ruttna arselsugare!” Hon var så arg att det droppade saliv om käftarna.
Den vita tiken med rosa rosett om halsen ropade: ”Krossa de
perversa stinkbomberna!” och smattrade med svansen. Hon
hade ståpäls. En smärt och aningen senig svart hanne ropade
”Solsläckare!” En ganska liten svart tik med limegrön rosett om
halsen hyperventilerade och fick inte fram ett ord. På initiativ
av en annan vit hanne började alla bestar banka frambenen i
bordet och bakbenen i golvet, medan de fortsatte yla. De små
glasskivorna i fönstren skallrade i sina infattningar.
Halvmånen andades nu flåsande och gjorde aggressiva miner
medan han väntade på att det skulle bli lugnt. Inget hände, och
till slut tvingades Morgon­guld ingripa:
29
”RÅDSMEDLEMMAR! ORDNING!”
Ylandet och bankandet minskade, men upphörde inte.
”LÅT HALVMÅNEN BERÄTTA FÄRDIGT!” Morgon­guld
slog ordförandeklubban fyra gånger i bordet, och äntligen blev
det nästan tyst. Halvmånen tog en klunk harblod och fortsatte:
”Ja, det getäcklet sa också att det skulle växa bättre på åkrarna
med göds...”
Innan ordet ens var avslutat bröt samma kakafoni ut igen.
”LÖGNARE!”
”HATARE!”
”KROSSA DEN FÖRYLADE SOLSLÄCKAREN!”
”DÖDA HAN!” gastade Kvällsmurvla.
Morgon­guld gjorde aggressiva sammanbitningar med käkarna och symboliska boxningsrörelser i luften med den ena
framtassen. Efter ett tag började det i alla fall lugna ned sig,
vilket fick henne att ta tag i ordföranderollen igen.
”TYSTNAD!” ropade hon, och det fungerade faktiskt.
”Fortsätt, Halvmånen.”
Halvmånen plockade ut monokeln ur sitt öga, putsade den med
ena tassen och satte in den igen. Man kunde se att tassarna skakade, så
arg var han. Sedan återupptog han läsandet från sina pergamentbitar:
”Nästa l...l...lögnare, get nummer 2, är också från Klövköping. Ja jag har förstås identifierat alla. Hon stod vid brunnen
igår och höll hov. En hel del gräsätare lyssnade på henne, vilket
är oroande. Getarslet sa att det inte är nåt fel på grå djur, och
att hon inte är vitist, och att...”
Ett oväsen som inte var av denna världen bröt ut. Hälften
av bestarna ylade med nosarna mot taket så blodytan i glasen
krusades, den andra hälften morrade så det närmade sig rytande, och vreden lyste ur deras gula ögon.
”INTE VITIST!” ropade Morgon­guld och gjorde bitrörelser
igen.
”HON ÄR GRÅ-SNOR FÖRSTÅS!” skrek en annan varg
och morrade.
”EKLANDETS AVSKRÄDE!” ropade en tredje och hyperventilerade.
”KROSSA GRÅ-SNOREN!” gastade en fjärde och skakade.
30
”DÖDA!” skrek Kvällsmurvla.
”JAG SKAAAAA..... JAG SKAAAAA....” ropade en svart
tik med rött eternellhalsband. Hon vibrerade i hela kroppen,
smällde aggressivt med käkarna och dreglade av vrede.
Snart var bankandet igång igen, ovanpå det andra larmet,
och kombinationen blev öronbedövande. Något som de andra
inte uppfattade, eftersom de var så tagna av den förfärliga information de fått, var att ett av de tolv djuren saknades. Runt
bordet syntes bara elva bestars överkroppar. Orsaken var att en
vit best helt enkelt hade svimmat av chock och låg på golvet.
Efter en lång stund dunkade Morgon­guld fem gånger i bordet med klubban, och det blev något sånär lugnt.
”Nu återgår vi till ett ordnat möte. Räck upp tassen, ni som
vill säga något.”
Tre vargar vinkade frenetiskt med sina framben. Morgon­
guld tittade på dem.
”En i taget. Du först.” Hon nickade åt en vit hanne.
Denne var så upprörd att rösten inte bar, han flåsade och
talade stötvis.
”Vilka... vilka... vilka är ledarna? Vi måste .... knäcka ledarna,
fattar ni?”
Han hann knappt avsluta meningen innan Kvällsmurvla började prata, utan att få ordet, med en röst som knarrade av vrede:
”Det måste vara några förylade solsläckare och gråkramare
till getarslen som rövknullar oss så här. Krossa de pisstinkande
hålsugarna som sabbar vårt fina land! För frihetens och rättvisans skull. Vi måste få bukt med desinformatörsasen!”
Hennes ögon blixtrade av hat.
”Jag förstår hur du känner, Kvällsmurvla”, sa Morgon­guld.
”Vi är alla upprörda. Men nu måste vi ta en i taget, förstår du.
Jag tror det var du sen, Wolfis lille.”
Wolf var som sagt Rådets enda grå varg. Som du förstår
var de lite familjära, han och Morgon­guld. Inte nog med att
de hade varit ett par fram till för ett tiotal månvarv sedan, de
hade dessutom en unge tillsammans. Alla trodde att det var
tack vare relationen med Morgon­guld som Wolf hade fått sin
plats i Rådet, men saken var inte så enkel.
31
De andra bestarna i Stora Rådssalen tittade på Wolf, som satt
tätt intill sin fästvarg – alltså Kvällsmurvla – och tittade ned
i bordet. Han lät sin lilla mus kila från tass till tass. Det gick
några sekunder. Wolf gav Kvällsmurvla ett snabbt ögonkast,
harklade sig och började tala med låg röst:
”Ursäkta men ... man kan ju anta att det är grå getter som
har gjort det här.” Han tittade på sin egen grå päls, sänkte
blicken mot bordet igen och fortsatte lågt: ”Vi grå djur måste
ta vårt ansvar för den här hemska situationen. Vi måste jobba
på att bli bättre.”
Det blev tyst. Wolf kastade en blick på en av de mörka oljemålningarna på väggen, som visade hans svartpälsade far stående på två ben just här i Stora Rådssalen. Efter några sekunder
sa Wolf med ännu lägre röst:
”Det var bara det jag ville säga.”
Han tittade ned på sin trumpet, som han ställt på golvet
intill sin stol. Han skulle ha den senare på kvällen.
”Bra att du tar ditt ansvar!” sa Morgon­guld snabbt med
hård röst.
”Du har uppfostrat honom väl åt mig, tack för det”, sa
Kvällsmurvla med ett flin över käftarna medan hon strök Wolf
över frambenet med sin ena tass.
Det fnissades runt bordet, men Morgon­gulds ögon kastade
knivar. Wolf gav sin mus en puss och stack till den en hasselnöt.
Kvällsmurvla lutade sig bakåt, la upp bakbenen på bordet igen
och började med nöjd min slicka sin kritvita päls. De röda
minifjädertofsarna i öronen vickade lätt.
”Nu låter vi Halvmånen slutföra sin redogörelse”, sa
Morgon­guld.
Han höll just på att förfriska sig med harblod, och tvingades
kvickt avbryta drickandet.
”Ja, det är väl inte läge att gå in på alla detaljer just nu”, sa
han. ”Kan bara nämna att get nummer 2 också sa att simning
är ofarligt och att man inte kan lita på oss vargar.”
Kära läsare, jag ska inte trötta dig med en närmare beskrivning av reaktionen, för du förstår säkert ungefär vad som hände
i Stora Rådssalen.
32
När det efter en stund började lugna ned sig igen frågade
Morgon­guld:
”Du sa att det var tre getter som utmärkt sig, Halvmånen.
Hur är det med den tredje?”
”Jo, nummer 3 hör ihop med get nummer 2, men höll en
lägre profil. Pratade inte högt inför alla, men hjälpte nummer 2
att svara på frågor och lite sånt. Nummer 3 står bakom lika sjuka
lögner som nummer 1 och 2, helt klart, men är inte lika aktiv.”
Morgon­guld nickade tankfullt. Hon tog en klunk harblod,
spolade runt det i käften för att dess fulla bouquet skulle utveckla sig, och ställde ned glaset.
”Ja, ärade rådsmedlemmar, då har vi bakgrunden klar för
oss. Naturligtvis måste vi agera med största fasthet på denna
häpnadsväckande kränkning, detta obeskrivliga utslag av hat
och ansvarslöshet. Ändå tycker jag inte vi behöver skicka ut
Attackpatrullen på det här stadiet. Mitt förslag är att vi släpper
loss Twita och Tweta mot get nummer 1 och get nummer 2, och
sätter get nummer 3 på observationslistan. Till att börja med.”
Twita och Tweta var två särskilt aggressiva och samtidigt
osedvanligt ideologiskt drivna vargar. De var så arga – alltid
– att de inte kunde användas för skrivande eller någon annan
vettig arbetsuppgift på slottet. Hela dagarna strök de omkring
i slottets gångar och salar och morrade med dreglande käftar
och gjorde bitrörelser och småanfall här och där, i våldsam
frustration över att inte få attackera några getter.
Morgon­guld inväntade reaktionen på sitt förslag. Rådsmedlemmarna såg positiva ut – flera vargar nickade och flera gjorde
tassen upp. Ingen sa emot. Hon fattade klubban, höll den beredd i luften och sa:
”Kan Rådet fatta beslut om att släppa loss Twita och Tweta
mot desinformatör nummer 1 och desinformatör nummer 2?”
Man hörde en massiv kör av ”Jaaaa!”
”Det är beslutat!” Morgon­guld slog klubban i bordet.
Hon skulle just börja prata igen när hon kom av sig för att
den vita hanne som tidigare svimmat nu hade vaknat till liv och
höll på att kravla sig upp. När han var på plats vid bordet, med
aningen dimmig blick, fortsatte Morgon­guld med allvarlig min:
33
”Och så har vi nästa problem. Nu ska ni få höra. Nån har lagt
ett tips i tipslådan om att en forskaruggla på andra sidan gränsen,
i Bergslandet, har kommit fram till att gödsel är nyttigt och bra.”
Återigen bröt det ut ett förfärligt oväsen, och det kan man
ju förstå, mot bakgrund av magnituden i provokationen. Efter
att ha väntat tills det lugnat sig någorlunda höjde Morgon­guld
röstläget och sa med en antydan till leende över käftarna:
”Nån tror tydligen att vi skulle skriva om det.”
Nu hördes spridda skratt runt det avlånga stenbordet.
Morgon­guld tog upp frågan om huruvida en bestraffningsexpedition skulle skickas ut eller inte. Det var ju trots allt en
forskaruggla i utlandet. Beslutet blev att en patrull bestående
av två pålitliga vargar skulle sändas över gränsen för att utreda exakt vad ugglan hade sagt, och om tipsaren visade sig ha
rätt skulle bestraffning absolut genomföras. ”Vi lever ändå i en
global gemenskap”, sa Kvällsmurvla, ”och vi i Eklandet har ju
kommit längre än de andra i utvecklingen”.
Morgon­guld klubbade beslutet.
”Då är alla beslut fattade”, sa hon. ”Men jag har en kort
avslutande punkt, och den är betydligt roligare. Det gäller förslaget att i lag förbjuda positiva yttranden om gödsel. Jag satt
i sammanträde med några viktiga kor om den saken igår, och
tänkte avlägga rapport.”
Det rådde skymning när Georgina kom ångande mellan hyddorna i Horneby efter besöket på Klara Slott. Hon hade sagt
hej då till Lisa redan i byns utkant, ungefär där gräsbranden
hade varit, eftersom väninnan inte bodde särskilt nära Georgina. Bland hyddorna fanns inga facklor eller annan belysning.
Georgina såg redan på håll att Boxer stod och väntade utanför
deras gemensamma hydda, och han såg irriterad ut.
”Skynda dig på, vi kommer för sent till Allsången!” sa han
så där långsamt.
”Jag har ... skyndat mig ... hela tiden.” Georgina var andfådd
och talade stötvis.
34
Boxer började gå i riktning mot Horneby torg, vilket var
platsen för Allsången. ”Kom nu!”
”Jag måste ... göra mig iordning först.” Systern öppnade
dörren till hyddan och gick in.
”Baaah!” Brodern himlade med ögonen, och ställde sig i
dörren där han betraktade Georgina.
”Gå själv då ... om du har så förhornat bråttom”, sa hon.
”Det är väl inte så viktigt, det är ju Allsång fem dar i veckan.”
Boxer tittade på henne som om hon hade sagt att getters
horn sitter i rumpan. Det brydde hon sig dock inte om. Naturligtvis kunde hon inte gå till Allsången utan att göra sig fin.
Georgina tände den lilla lyktan som hängde i taket i hyddans
mitt, och en doft av fotogen spred sig där inne. Hon tog av sig
halsväskan och hängde den på en krok. Sedan knöt hon upp
den ljusblå rosett hon hade om halsen, rullade ihop den, öppnade locken till träkistan och stack ned huvudet. Hon började
rota runt – geten stod på bakbenen med huvudet nere i kistan
och Boxer såg mest hennes rumpa och långsamt viftande svans
– tills hon plötsligt drog upp huvudet igen med en mörkröd
rosett och en glad min över mulen.
Brodern, som fortfarande stod vid dörren med blicken på
sin syster, hade börjat smattra med höger framklöv. Hon gav
honom en irriterad blick.
”Jag måste knyta den här innan vi går.”
”Du hade ju redan en rosett på dig.”
”Du menar väl inte att jag skulle gå ut när det är mörkt med
en ljus rosett?”
Boxer tog demonstrativt ett djupt andetag, la band på sig
och knep mule. Han kliade sina horn mot dörrposten några
gånger och la sig sedan på marken med frambenen under magen. Geten började slicka sin päls.
Efter en liten stund var Georgina klar, och Boxer reste sig upp.
”Kan du bara kolla mina horn igen innan vi går?” frågade han.
”Visst.” Georgina tog ett fast bett med tänderna om Boxers
ena horn och ryckte så mycket hon kunde, varvid broderns
huvud kastades fram och tillbaka. Sedan gjorde hon samma
sak med det andra hornet.
35
”De sitter fast. Vi har nog klarat oss.”
”Skönt”, sa Boxer och såg verkligen lättad ut. ”Jag har varit
orolig hela dan.”
”Jag med. Kan du kolla mina också för säkerhets skull?”
Boxer gjorde samma sak på Georgina, och även hennes horn
hade klarat gödselutsläppet. De två getterna kunde med gott
samvete ge sig iväg.
Brodern tog ledningen och gick med väldigt raska kliv, medan Georgina pinnade på några getlängder efter. De var på väg
mot Horneby torg, byns centrum, vilket var samma plats som
de hade hämtat vatten på under dagen. I samtliga Eklandets
tre byar fanns ett torg med en brunn som centrum. Torget var
respektive bys samlingsplats.
Allsången, som redan hade börjat, hördes på långt håll. Boxer blev så stressad av det att han övergick till trav, men Georgina
orkade inte trava så hon fortsatte med sin raska promenadtakt.
Vid torget var det packat med getter och en ljudnivå så man
inte kunde höra sina egna tankar. Oj vad det sjöngs. Just nu
var det den gamla slagdängan ”Alla vi djur tillsammans”. På en
liten scen av trä i torgets utkant flög Sångargeten omkring – en
ung svart tjejget med väldigt skuttig energi och en röst len som
varm getmjölk. Hon var Eklandets klarast lysande stjärna på
artisthimlen. Inte undra på att det var trängsel.
Sångargeten sjöng och visade samtidigt takten genom att
använda sina horn som taktpinne – de var vitkalkade för att
synas bättre i mörkret. En liten eld brann på marken framför
scenen för att lysa upp henne. Hon tittade hela tiden på publiken och log utan uppehåll som om hon just hittat en tunna
getost. Runt omkring scenen satt ett jättehav av hänförda getter
på sina rumpor, tätt tätt intill varandra, och sjöng med nosarna
mot skyn så deras skägg vibrerade medan de vaggade fram och
tillbaka i takt med musiken. Det luktade svagt av rök.
I utkanten av torget gick Georgina förbi Snabbmatsgeten,
som stod vid sitt lilla stånd och vrålade ut säljbudskap i en megafon gjord av björknäver. Hon tittade sig omkring efter Jens.
Snabbmatsgeten ropade omväxlande ”Kom och köp en minihöbal!” och ”Erbjudande på getostpraliner, köp tre betala för två!”.
36
Oj vilken kakafoni det var.
På Allsångskvällarna var det allmän folkfest, förlåt, getfest
menar jag, vilket den här kvällen bland annat innebar att
Gycklargeten var där. Han gick omkring på styltor gjorda av
granstörar, högt ovanför alla andra, iklädd en svart-vit-randig
strutmössa och jonglerade med vita bollar. Det var en syn, det.
Att se en get på styltor är i sig något makalöst – tänk dig själv
– och en get på styltor som dessutom jonglerar är en upplevelse
som inte är av denna världen.
När jag tänker närmare på saken inser jag att det var lite fel
att säga att Gycklargeten gick omkring. Det hade visserligen
varit den ursprungliga tanken, och han hade försökt, men efter
att ha trampat en tanig tantget på svansen med den ena styltan,
vilket resulterade i ett illbräk följt av att hon gjorde sitt bästa
för att stånga honom till marken och han var en hårsmån från
att falla fritt ned i gethavet, så stod han stilla på sina styltor i
utkanten av torget.
Georgina stannade för att beundra honom. Gycklargeten
hade lagt en liten getullsfilt på marken framför sig för att djur
skulle kunna skänka honom kastanjer (vilket var det officiella
betalningsmedlet i Eklandet). Eftersom det var så förhornat
trångt var det dock mycket svårt att komma fram till honom,
så han gjorde nog inte några vidare affärer den stackaren. Georgina noterade det och tyckte synd om honom, så trots hennes
och Boxers ansträngda ekonomi tog hon fram en av de få kastanjer hon hade i sin halsväska och la på filten. Gycklargeten
sken upp. Han samlade in bollarna en i taget och bugade sig
sedan långsamt och graciöst för henne, varpå han återupptog
sitt jonglerande.
Georgina gick längs utkanten av gethavet och fortsatte att lite
diskret titta efter Jens, dock utan framgång. Däremot hittade
hon Boxer på hans vanliga plats. Han satt och sjöng med nosen
mot himlen samtidigt som han vickade på huvudet, men slutade
tillfälligt för att bereda sin syster plats. Georgina trängde sig ned
mellan sin bror och en svart gammal bockstrutt med monokel.
”Ån, kan vi inte gå på raapkonsert i Klövköping nån gång?”
sa Georgina till Boxer.
37
”Vad sa du?” Ljudnivån var som bekant hög.
Bockstrutten råkade stöta till Georgina i sitt vickande, men
verkade inte märka det. Georgina lutade sig ännu närmare Boxer och sa rakt i hans ena öra:
”Allsången - är - så - mossig. Jag - drömmer - om - att - höra
- Sångargeten - raapa.”
Brodern gav henne en anklagande blick.
”Konserterna i Klövköping är för dyra, vi har ju pratat om
det. Och förresten är raapande inte något riktigt sjungande.”
Klövköping, det var där saker och ting hände, minsann. Och
raapande var sista skriket, förlåt, jag menar sista bräket, bland
unggetterna när det gällde musik. De äldre getterna sa däremot
att det inte var någon musik utan bara konstiga ljud och att det
spred en äcklig lukt och rent allmänt var ungdomens fördärv.
Men det gjorde förstås bara raapandet ännu mera lockande.
”Men Rättviseteatern ska sätta upp en bra vitistisk pjäs här i
Horneby i övermorgon, den kan vi gå på”, sa Boxer.
Innan Georgina hann svara tog den mäktiga sången plötsligt
slut, och på ett ögonblick blev det knäpp tyst. Så tyst att hon
kunde höra bockstrutten intill fisa. Det bekom henne dock inte,
eftersom getter är helt okänsliga för fislukt. Sångargeten utförde
några sekunders spontan måndans med klövarna, som smattrade
rytmiskt mot scenens trägolv, varpå hon lyfte ena frambenet rakt
upp i luften i en jubelgest och brast ut riktigt högt:
”BRÄÄÄÄÄÄK!”
Stormande applåder bröt ut, och snart höjde alla getter sina
nosar mot himlen och bräkte, samtidigt som de fortsatte applådera. Oj vad det lät! Sångargeten bugade sig mot publiken tre
gånger, i tre olika riktningar, men hyllningarna bara fortsatte
och då började hon slicka sig om pälsen. Visserligen var hon
en stor artist, men man får inte glömma att hon i grund och
botten bara var en get. En get är ändå alltid en get.
Efter en liten stund började det lugna ned sig och Sångargeten lyfte ena frambenet för att påkalla uppmärksamhet. Hon
ropade:
”Ja, mina tantgetter och bockar, mina tjejgetter och ungbockar, jag hoppas ni har det riktigt mysigt här ikväll. Nu har
38
vi sjungit ‘Alla vi djur tillsammans’, och tillsammans är precis
vad vi är, i en enda stor gemenskap. Visst är det härligt? Nu
tycker jag vi fortsätter i djurgemenskapens tecken. Håll i hornen allihop, för nu ska vi sjunga....”
Hon gjorde en konstpaus, tittade ut över publiken och fortsatte sedan med triumfatorisk röst:
”Nu ska vi sjunga ’Tryggare kan ingen vara’!”
Hela Horneby torg brast ut i ett gigantiskt:
”BRÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄK!”
Sångargeten stilade lite med några korta danssteg igen, varpå
hon långsamt räknade ‘Ett, två, TRE’ samtidigt som hon markerade varje siffra med en gest med höger framben. Omedelbart
efter ‘tre’ drog hon blixtsnabbt in ett stort andetag och så var
sången igång.
Georgina gjorde som alla andra – riktade nosen mot skyn,
sjöng det högsta hon kunde och vickade på huvudet i takt
med musiken. Slagdängan kunde hon förstås utantill. Så här
gick den:
Tryggare kan ingen vara
än vår trogna djuraskara
Geten ej i hyddans tystnad
killing ej i lekars lystnad
Kor och vargar skyddar alla
Ingenting kan sönderfalla
om vi bara lever riktigt
och gör allt det som är viktigt
Vi ska alla ta det varligt
Tänka själv kan vara farligt
Följa råden är det bästa
för att tryggheten befästa
Om vi inte gödsel sprida
Så ska vi nog slippa lida
Inte vill vi solen släcka
Nej det skulle alla knäcka
39
Akta dig för alla stränder
Ja det gäller alla länder
Vi ska aldrig nånsin simma
eller ens i vatten stimma
Alla djuren som är gråa
måste ställa sig som tvåa
För de ska ju ej få hindra
andra färger från att tindra
Kvalitetsinformationen
ska få spridning i nationen
För blott vargar kan så skriva
att vi alla visa bliva
Tryggare kan ingen vara
än de djur som leds från Klara
Geten ej i hyddans tystnad
killing ej i lekars lystnad
I Klara Slott hade Rådets möte just avslutats. Ledamöterna följde den mörka korridoren med stenväggar, stengolv och stentak
bort från Stora Rådssalen, och som vanligt gick vargarna på
bakbenen. Luften var rå och aningen kylig. Facklorna spred sitt
flammande sken, men en av dem hade slocknat. Wolf trängde
sig förbi några andra rådsmedlemmar för att komma ikapp
Morgon­guld.
”Kan du ha Ulvo ikväll?” frågade han. ”Jag skulle behöva ...
göra en grej.”
Ulvo var deras son. Morgon­guld gav Wolf ett snabbt ögonkast. ”Du menar att du ska vara med henne.” Morgon­guld hastade vidare utan att göra någon ansats av att vänta in Wolf, som
ansträngde sig för att hålla jämna steg.
”Måste du bli sån där nu igen”, sa Wolf.
”Så jag har rätt, alltså?”
40
”Äsch, Kvällsmurvla och jag ska ta ett glas bara, och sen ska
hon hjälpa mig med synpunkter när jag spelar.”
”Ha! Jag vet nog vad det betyder!”
”Men du vet ju att Symfonivargen har gått med på att träffa
mig om eventuellt medlemskap.”
Symfonivargen var dirigent och konstnärlig ledare för Ulvsymfonikerna, vargarnas stora orkester. Hon hade Wolfs öde i
sina tassar, eftersom Wolfs stora dröm var att bli trumpetvarg i
Ulvsymfonikerna. Wolf, som egentligen hette Wolf-Gang Amadeus, var en utpräglad musikvarg. Inte nog med att han spelade
trumpet, vilket var hans stora passion, han skrev låtar också.
Morgon­guld bara suckade. Wolf fortsatte.
”Snälla du. Kan vi göra så här då: Jag hämtar vid Krubban,
sen tar du honom efter middagen. Okey?”
”Jag har faktiskt ett viktigt komöte ute på Rosenborg Slott.”
”Hur länge pågår det då? Alltid dessa kor. Du är faktiskt
också förälder!”
Morgon­guld himlade med ögonen. ”Jaja, om du ger honom
mat så kan jag ta honom sen.”
”Bra! Tack!” Det låg en viss spydighet i rösten. Wolf blev
påmind om skälen till att det sprack mellan honom och
Morgon­guld.
Bestarna hastade vidare. Wolfs husdjur Muso, som nu satt
på hans ena axel, höll på att halka av men vargen ingrep snabbt
med den ena tassen. Med den andra bar han sin blänkande
trumpet. Flocken kom fram till en krök och stengången fortsatte åt höger.
Wolf tittade sig omkring efter Kvällsmurvla, och såg henne
bakom sig i ivrigt samspråk med en annan varg. Han snappade
upp ordet ”attack” ur deras konversation. Hon var såå snygg,
Kvällsmurvla, tänkte Wolf. Idag var hon ännu sexigare än vanligt. Hon hade som sagt ett brett halsband i form av en röd-vitrandig snodd, röda fjädrar i svansen och röda minifjädertofsar
i öronen. En killvarg kunde bli matt för mindre.
Wolf saktade in så han kom vid sidan om sin tikvän. När han
tog hennes tass i sin gick det som en våg av pirr genom hans
kropp. Hon såg lite bekymrad ut när hon tittade upp på Wolf.
41
”Det skiter sig med våran grej idag”, sa Kvällsmurvla. ”Har
ett jobbmöte.”
”Va?”
Wolf släppte hennes tass. ”Men du kan väl lyssna lite när jag
spelar i alla fall?” Han såg ledsen ut.
”Nej tyvärr. Går inte. Har ett möte med kulturarbetarna
om en intersektionell heuristiskt normbrytande installation i
skogen till förmån för en global gödselfri zon.”
Han tittade ned i golvet. ”Men ... kan vi ses imorgon istället
då?”
”Vi får se.”
Wolf sjönk ihop. När han nu äntligen fått en intervjutid
hos Symfonivargen ville han vara beredd om intervjun skulle
resultera i möjligheten att göra en provspelning. Kvällsmurvla
skulle ha lyssnat på det stycke han planerat att använda sig av
och sedan gett feedback. Det var tänkt som en slags generalrepetition inför en eventuell riktig provspelning. Och så hade Wolf
förstås spetsat sig på lite hångel med Kvällsmurvla. Han suckade.
”Vi ses imorgon då”, sa han lite trevande, vilket Kvällsmurvla
inte hörde, för hon var redan inbegripen i sin diskussion med
den andra vargen igen.
Wolf lämnade flocken och tog en lång spiraltrappa ned till
Krubban. Den var belägen i en rymlig och mycket dunkel sal i
källaren, där ett antal vargungar tumlade omkring. De klättrade, rullande runt i slagsmål och bet på grovt tillyxade träbitar
som föreställde kaniner, ekorrar och små illrar. Taket var välvt
och gick successivt över i väggar på alla fyra sidor. Allt, precis
allt, var gjort av grov svart sten, med facklor på väggarna som
enda belysning. Det luktade svagt av rök och mögel, och det
var ännu kyligare än högre upp i slottet. Det sistnämnda var
snarast en fördel med tanke på vilka energiknippen de små
krabaterna var – dock la pedagogvargarna ibland en hjorthud
över axlarna när de satt stilla.
”Paaappaa!” ropade en grå liten valp som kom skuttande.
Wolf tog upp Ulvo i famnen, tackade pedagogvargarna för dagens passning och gick tillbaka mot spiraltrappan.
”Vet du pappa, vi lärde oss en ny sång idag.”
42
”Vad kul!”
”Vill du höra den?”
”Ja gärna!” Wolf log. ”Kan du hålla Muso så länge? Jag är
rädd att han ramlar ned.”
Valpen tog Wolfs vita mus mellan sina tassar och började
sjunga med späd och barnslig röst:
Jag fångade en get idag
men geten kunde smita
Fast lika glad för det är jag
jag skulle ändå skita
Efter det sista ordet brast Ulvo ut i fniss och borrade in ansiktet
i Wolfs päls. De hade kommit en bit upp i spiraltrappan.
”Vad – du – är – duktig!” sa Wolf. ”Du blir nog också musikvarg när du blir stor.”
”Jaaa-aaa. Jag ska bli som du, pappa!” Den lille tänkte i några
sekunder. ”Kan du och jag gå och jaga ikväll?”
”Åh, det går inte idag.” Wolf såg lite ledsen ut. ”Du ska vara
med mamma efter maten.”
”Jaha. Vad ska du göra då?”
”Ja, jo, jag skulle ha varit med tant Kvällsmurvla, men...”
”Nää, inte nu igen”, avbröt Ulvo. ”Vad gör du egentligen
med tant Kvällsmurvla hela tiden?”
Wolf skrattade till. ”Det kommer du att förstå när du blir
äldre.”
Vargungen började slicka sin päls. Far och son hade kommit
upp på slottets andra våning, där matsalen låg. De lämnade
spiraltrappan och följde ännu en av alla dessa långa mörka
stengångar, då en grå fackelvarg med famnen full av facklor
kom emot dem.
”Tjena Wolfis”, sa fackelvargen och sprack upp i ett stort
leende.
”Tjena Luminoso!” Wolf var lika glad.
De två rovdjuren började samtala. Luminoso var Wolfs bästa
vän – de hade hängt ihop ända sedan tiden i Unga Ulvar, och
därefter hade de läst två kurser på Ulv-Universitetet (UU) tillsammans – propagandism och hatologi.
43
Med vargungar är det som med människoungar – de tycker
inte om när föräldrar börjar prata vuxenprat. Detta problem
gav sig nu tillkänna. Ulvo började först skruva på sig, sedan
försökte han ta en av Luminosos facklor, och därefter började
han gnälla.
”Du, jag måste nog gå nu”, sa Wolf lite stressat. ”Ulvo är
hungrig.”
”Javisst, jag förstår. Ska vi svinga en bägare på Natt-Ylet
nån kväll?”
”Absolut! Ha det!”
”Du också!”
Natt-Ylet var vargarnas pub, som låg på översta våningen
i ett av slottets torn. Wolf gillade den skarpt, och dessutom
uppträdde han där som trubadur några kvällar varje månvarv.
Den långa gången slutade i en välvd portal, bakom vilken
en jättelik sal öppnade sig. Det var högt i tak, drygt tio varglängder. Detta var Klara Slotts matsal, där djuren för det mesta
intog sina måltider i en enda stor gemenskap.
I mitten fanns en riktigt stor fyrkantig öppen spis med elden
tillgänglig från alla håll och en svart spiskåpa som hängde ned
från taket. Där tillreddes vissa maträtter. I övrigt var matsalen
full av långbord med stolar kring. Längs en av salens sidor fanns
fönster som var både höga och breda – även här bestod de av
många små, svagt gulaktiga glasskivor infattade i bly. En annan
sida var täckt av en väggmålning.
Wolf satte ned Ulvo på golvet.
”Pappa, måste jag vänta på att vuxenmaten blir klar?” Sonen tittade bedjande upp på sin far.
”Ja det vet du väl att du måste. Varför frågar du det?”
”Jag är så förylat hungrig. Vi fick ingen mat idag.”
”Va?” Wolf såg häpen ut.
”Nä inte vi som är grå?”
”Men de andra fick?”
”Ja, de svarta och de vita. Vi grå fick bara hö och vatten.”
”Hö är väl ingen mat för en varg!”
”Nä jag vet pappa, det är ju det jag säger.”
”Men varför fick ni ingen mat?”
44
”Tant Pedagogvarg sa att vi grå djur gamar till oss så mycket
i alla fall så hon måste kom.... kompensera. Pappa vad betyder
kompensera?”
Wolf suckade. ”Tja ... straffa. Vi kan säga att det betyder
straffa.”
Ulvo funderade i några sekunder. ”Men straff är ju för tjuvar. Är jag en tjuv, pappa?”
”Nä det är du verkligen inte.”
”Har tant Pedagogvarg fel?”
Wolf tittade sig omkring. Flera vargar i närheten var på
väg in i matsalen.
”Öh...nä....nä det kan man inte säga. Nä, hon har inte fel.”
”Är andra grå djur tjuvar då?”
”Inte ungar i alla fall.”
”Men vuxna grå djur?”
Wolf drog på det. ”Tja, lite kanske.”
”Så du är tjuv, pappa?”
”Jag? Öh....nä, inte jag. Absolut inte.”
”Vad bra, pappa. Vet du, jag skulle inte vilja ha en tjuv till
pappa.”
Wolf log mot Ulvo. Den senare log tillbaka, men efter en
liten stund såg man att han hade blivit fundersam igen.
”Blir jag tjuv när jag blir stor, pappa?”
Wolf tvekade. ”Öh .... nä, nä det tror jag inte.”
”Men varför ska jag bli straffad då?”
”Ulvo, nu måste vi skynda oss så inte maten tar slut.”
45
46
förbereder Koko,
3. Korna
och Wolf diskuterar sin
semester
S
amtidigt hände det viktiga saker i ett av rummen i kornas högborg, Rosenborg Slott, ute på den där ön i sjön.
Som du kanske minns var det korna som bestämde
i Eklandet. Alla djurarter hade gemensamt, fast på kornas
förslag, kommit fram till att just kossorna var mest lämpade
att sköta bestämmandet. Det kallades selektiv djurokrati, och
motiverades med att kossornas föräldrar faktiskt hade bestämt
tidigare, och vad var då naturligare än att deras kalvar tog över
när de blev stora? Naturligtvis kunde inga andra djur ha några
invändningar mot ett så självklart resonemang.
Korna kände verkligen ansvarets börda. De tog bestämmandet på så stort allvar att man faktiskt kan säga att de flesta kor
inte gjorde något annat än att bestämma, och hade inte gjort
det heller sedan de var små. Då var de medlemmar i Kalvförbundet, där deras föräldrar hade satt dem, och där övade de sig
i liten skala på att bestämma.
Även om alla kor formellt var delaktiga i Eklandets bestämmande var det naturligtvis så att vissa var mer delaktiga än
andra. Det fanns en grupp med fjorton kor som var särskilt
kloka och därför med all rätt bestämde mest, och de utgjorde
det så kallade kobinettet. Alla förslag utgick från kobinettet,
47
och nästan alla kobinettets förslag blev också förverkligade i
form av lagstiftning.
Nu låg tretton av kobinettets medlemmar i en rund ring på
golvet och idisslade medan de väntade på den fjortonde. De
befann sig uppe i ett av slottens torn. Alla djur låg med rumpan
mot väggen och mulen mot mitten. På golvet var hö utspritt.
Om du undrar hur djuren kunde komma in i tornrummet så
är svaret att det fanns en öppning i väggen som blivit breddad
för att precis släppa igenom en lätt överviktig ko, och öppningen ledde ut till en gång som gick mellan tornen ovanpå
slottsmuren.
Medlemmarna i kobinettet, de så kallade mu-nistrarna, skulle förbereda ett mycket viktigt evenemang som skulle börja två
dagar senare. Det rörde sig om den årliga Kokongressen, förkortad Koko. Formellt var det Koko som tog de bindande besluten
om vilken politik som skulle föras i Eklandet, men kobinettet
kom med förslagen, och dessa röstades nästan alltid igenom av
Koko utan ändringar.
Åtminstone om de såldes in på rätt sätt till kongressdelegaterna, och det var precis detta ‘säljande’ som nu skulle förberedas.
Mellan drickho och vägg kallade munistrarna det förberedande
mötet lite skämtsamt för kon-sälj, men överbestämmaren, en
svart och lätt överviktig ko vid namn Konstantina, var väldigt noga med att ingen utomstående skulle höra det ordet.
’Låt dem tro att de bestämmer själva över sin röst’, brukade
Konstantina säga, och de andra djuren i kobinettet höll med.
Konstantina var ordförande i kobinettet, och det var henne de
andra idisslarna nu väntade på.
När överbestämmaren nästan en kvart försenad skulle tränga
sig genom dörröppningen in i tornrummet hade hon aningen
för bråttom, vilket gjorde att hon skrapade upp lite av huden
mot den skrovliga röda graniten på båda sidor.
”Muuuuuu!” utstötte hon upprört.
Djuret slickade sig på de drabbade ställena, och fortsatte
sedan in i tornrummet. Det var helt mörkt utomhus, och även
ganska mörkt i rummet, eftersom det bara lystes upp av tre fotogenlampor som hängde ned från kedjor i taket. Konstantina
48
la sig på den enda plats som fanns ledig, och avbröt med ett
långt och dovt råmande de andra djurens idoga omtuggande
av det hö de ätit tidigare. Munistrarna svalde snabbt ned maten
i tredje magen.
”Hej på er”, sa överbestämmaren snabbt, och fortsatte utan
att invänta svar: ”Välkomna till kon-sälj. Ja vi går väl rakt på
sak då. Vi har ju lagt en väldigt offensiv femårsplan så det är
många förslag för Koko, och en del måste förstås taktiseras till
lite.” Hon viftade bort en fluga från rumpan med sin svans.
Som du kanske anar var hon inte särskilt social, Konstantina.
Inget onödigt kallprat där inte. Men desto mer effektiv var hon
när det gällde att åstadkomma resultat.
Taktikmunistern, en smal brun kviga, råmade och viftade med
ena frambenet. Konstantina gav henne ordet med en nickning.
”Ordningen är jätteviktig”, sa taktikmunistern. ”Vi måste
lägga fram förslagen i rätt ordning. Det är alltid någon frifräsare
som ska visa sig på styva linan med en egen åsikt, så vi måste
räkna med åtminstone ett mothugg på Koko. Vi måste se till
att mothugget kommer på en oviktig fråga.”
”Muuuuuu, muuuuuu”, hördes det då ivrigt från den
brun-och-vitspräckliga gödselmunistern.
”Ja, varsågod”, sa Konstantina.
”Vi måste börja med våra profilfrågor, och gödsel är faktiskt
viktigast”, sa gödselmunistern. ”Det är en ren överlevnadsfråga, det vet vi alla. För tänk om solen slocknar! Vi måste leva
upp till föresatsen om en proaktiv gödselpolitik. Proaktivare
än grannländerna. Proaktivast i världen. Eklandet ska vara ett
globalt föredöme på gödselområdet.”
”Naturligtvis”, sa Konstantina, och log lite underfundigt.
”Men är det inte lite återhållsamt att bara vara proaktivast i
världen? Jag tycker vi ska vara proaktivast i hela universum!”
”MUUUUUUU!”
Det var alla djuren som visade hur mycket de höll med. En
kråka som hade satt sig strax utanför dörröppningen flaxade
skrämd iväg.
”Jag beundrar dig, Konstantina, du är en ko av stora visioner”, sa taktikmunistern. Konstantina sträckte lite på sig.
49
Nu viftade munistern för bad- och simningsrisker, en svart
ko med små vita fläckar, med ena frambenet. Konstantina gav
henne ordet.
”Ja det är klart vi ska vara proaktiva. Men jag tycker nog att
vi ska inleda Koko med simningsfrågan. Den har blivit alltmer
brännande. Vet ni vad, när jag var på Globala Djurunionens
framtidsseminarium höll jag ett anförande om vikten av internationellt samarbete mot simning, och vet ni vad? Jag fick inget
stöd alls! Tvärtom var det munistrar från två länder som sa att
de tycker simning är ganska bra!”
Det gick ett förfärat sus genom tornrummet.
”Det låter som början på en simningslobby!” sa Konstantina
och såg mycket orolig ut.
”Jaaaa!”
”Som öppet propagerar för simning bland fä och folk!”
”Jaaaa!” Bad- och simningsrisksmunisterns stoora svarta
koögon tittade sorgset på Konstantina. ”Det är hemskt men
det är sant!”
”Oh fy för alla tjurfäktare, det trodde jag inte jag skulle
behöva uppleva”, sa Konstantina snabbt och tittade framför
sig på ett konstigt sätt. Man märkte att hon var tagen av
beskedet.
”Nä, det är chockerande, det känns som om många års landvinningar plötsligt gått förlorade”, sa bad- och simningsrisksmunistern. ”Vi måste vara proaktiva så inte simningslobbyn
får någon chans att sticka upp sitt fula tryne här i Eklandet. Vi
måste visa världen att vi är ett föredöme i universum när det
gäller ett hållbart stopp för bad och simning.”
Nu utstötte taktikmunistern ett långdraget råmande, och
Konstantna gav henne ordet.
”Vi ska inte sätta ribban för lågt”, sa hon. ”Jag tänkte säga
det här förut. Alltså, jag bevistade nyligen ett fly-in med ugglorna, och den senaste forskningen tyder faktiskt på att det finns
flera parallella universa. Så att nöja oss med att bara vara ett
föredöme för universum vore faktiskt att inte ta ansvar för hela
världsalltet. När allt kommer omkring, om inte vi i Eklandet
tar ansvar för världsalltet, vilka ska då gör det?”
50
Där slog hon huvudet på spiken, för alla munistrar visste
ju att om inte Eklandet tog ansvar för världsalltet så skulle det
garanterat gå käpprätt åt pipsvängen med världsalltet. Eklandet
var ju trots allt Det Dygdiga Riket (DDR). Alla kor gjorde
klöven upp, och Konstantina slog fast att Eklandet naturligtvis
ska vara ett världsalltistiskt föredöme.
Nu viftade gödselmunistern med ena frambenet igen.
”Alltså, jag håller helt och hållet med om den oerhörda betydelsen av att mota Olle i grind när det gäller simningslobbyn. Bad
och simning kan förstöra så mycket om det får fäste i vårt fina
land. Men det är ändå så att på gödselfronten har vi ju ett lite
kontroversiellt inslag i vårt förslag till Koko, och det talar faktiskt
för att ta det först medan alla delegater är på gott humör.”
När hon såg att flera kor såg oförstående ut fortsatte gödselmunistern:
”Alltså, det handlar ju om det här med förbud mot positiva
yttranden om gödsel, ni vet. Det finns ju en och annan patetisk
yttrandefrihetshaverist bland delegaterna, och de fattar inte att
man måste vara pragmatisk när landets överlevnad står på spel,
och...”
”Inte bara landets”, avbröt taktikmunistern. ”Hela världen
står på spel. Om ansvarslöst prat från nån illvillig gödsellobbyist
här i Eklandet resulterar i att nån get använder gödsel, och så
slocknar solen, så drabbar det ju faktiskt alla länder!”
Alla kor i ringen nickade unisont, med stort allvar över sina
mular.
”Ja, det är ett gigantiskt problem”, sa gödselmunistern. ”Jag
vet. Jag ligger på som en galnakosjukan-ko i Globala Djurunionen om att få dem med på ett globalt förbud mot användning
av gödsel, men jag har inte kommit i mål än. Ni vet, i andra
länder har de ju inte kommit lika långt i utvecklingen som vi.”
”Nä, de har ju inte det”, sa Konstantina, som nickade stolt
för sig själv och fortsatte: ”Så därför måste vi kompensera för
deras långsamhet genom att gå extra långt själva. Det fattar väl
varenda ko. Gödselåtgärdskompensera. Och det är där förbudet
mot positiva omnämnanden av gödsel kommer in i bilden. Vi
kompenserar. Dessutom flyttar vi mittpunkten för hela dis51
kussionen genom en så djärv åtgärd. Ja, vi blir ett fantastiskt
föredöme för resten av världen!”
”För resten av universum!” sa gödselmunistern.
”För resten av världsalltet!” sa taktikmunistern.
Konstantina gjorde klöven upp, varpå de andra tretton medlemmarna av kobinettet gjorde detsamma.
Taktikmunistern begärde ordet, och fick det:
”Även om det är svårt att förstå det, så är det faktiskt en lite
känslig fråga, det där med yttrandeförbudet. Så det är bättre att
förekomma än förekommas. Jag har fixat och tänkt lite – ska
jag berätta?”
Hon tittade på Konstantina, som nickade bifall, och taktikmunistern fortsatte:
”För det första har vi säkrat stöd från vargarna. Inte för att
jag tvivlade på att vi skulle få det, men nu har jag pratat med
Morgon­guld och de kommer att starta en kampanj på sina
Skyltar till stöd för yttrandeförbudet. Vargarna är lika engagerade i frågan som vi.”
”MUUUUUU!” hördes det från alla runt omkring, vilket var
en spontan glädjeyttring. Taktikmunistern log, och fortsatte:
”Sen har jag två förslag. Visserligen är det lite sent för att
påverka mottagandet på Koko, men för den långsiktiga förankringen ute bland fä och folk i hyddor, gryt och snår tycker
jag vi ska satsa ännu mer på kulturen och forskningen. Båda är
kraftfulla megafoner.”
”Hmmmm, intressant”, sa Konstantina.
Taktikmunistern fortsatte:
”Jag vet att något sådant här förslag inte finns skrivet för
årets Koko, men det hinner vi fixa. Det är ju två dar dit. Vi
borde helt enkelt besluta om att erbjuda extra kastanjer till de
forskarugglor och kulturarbetare som stöder yttrandeförbudet.
Alltså ger det uttalat stöd i sina forskningsrapporter, teaterpjäser
och sånt.”
Nu såg Konstantina lite bekymrad ut. ”Ja, men det strider väl
mot grundlagen? Jag menar, vi kan väl inte lagstifta om att man
får extra kastanjer om man vinklar sin forskning och kultur för
att främja en viss åsikt?”
52
”Kan vi visst!” sa taktikmunistern kaxigt och flinade.
”Grundlagen fixade vi för länge sedan, har du glömt det? Jag
kan Regeringsformen kapitel 2 §13 utantill.”
Hon viftade bort en fluga med svansen, harklade sig och läste
upp den aktuella paragrafen med mekanisk röst:
2 kap 13 §. Tjänstedjur på myndighet eller nämnd må icke
lägga ideologiska aspekter på bedömningen av medborgares
ansökningar om bidrag för kulturella eller forskningsrelaterade aktiviteter, såvida inte aktiviteterna utgör ett led i
strävanden att upprätthålla den gödselfria zonen, att hålla
tillbaka medborgare från simningsrelaterad verksamhet eller att åstadkomma en motiverad minskning av gråväldet.
Lag (2010:1408).
”MUUUUUUU”, mullrade det i tornrummet, vilket var det
samlade kobinettet som gav uttryck för sin beundran.
”Du är ett geni”, sa Konstantina till taktikmunistern. ”Då
har vi en solid grund att stå på. Och skulle några ändå protestera så kallar vargarna dem för solsläckare.”
”Ja, och så får de Attackpatrullen efter sig!” sa taktikmunistern och log.
Korna skrattade.
”Åh, jag tackar min lyckliga stjärna att jag rekryterade dig”,
sa Konstantina och tittade på taktikmunistern. Båda log stort.
”Saken är avgjord”, fortsatte Konstantina. ”Jag skriver lite
snabbt ihop ett förslag.”
Nu viftade pälsfärgsmunistern, en ko så kritvit att många
tog henne för albino, med sitt ena framben. Hon såg mycket
irriterad ut, och Konstantina gav henne genast ordet:
”Jag måste då säga att det är ganska typiskt, det här. Jajamen, så förtjurat typiskt. Fyra munistrar har uttalat sig nu på
det här mötet och ingen – absolut ingen – av dem är vit. Och
ingen av er har med ett enda ord nämnt den vitistiska kampen
mot gråheten. Hur kan ni vara så självgoda och upptagna av
er egen storhet bara för att ni är bruna och svarta? Det är motbjudande! Den inledande frågan på Koko måste förstås vara
53
hur vi vita djur ska lyftas fram ännu mer. Fattar ni inte det? Är
ni vithatare, eller?”
När Wolf och Ulvo kom in i matsalen var den bara glest besatt,
eftersom de var tidigt ute. Far och son slog sig ned nära den
öppna spisen, där värmen strålade emot dem och elden sprakade mysigt. De flesta bestar tyckte om det. Fyra kockvargar
med hög vit kockmössa och vitt förkläde stod på bakbenen och
vevade långsamt runt varsitt flått rådjur över elden, och Wolf
hälsade med en nickning. Kockvargarna preparerade kvällens
vuxenmat. Valpmaten utgjordes av ett antal grillspett med
kanin och ekorre som hängde ned från spiskåpan för att inte
kallna. Dessa hade lagats till i förväg.
Vargungarna var lite kinkiga med maten – de flesta tyckte att
rådjur, hjort, älg, vildsvin och annan rejäl vuxenmat smakade
för vilt. ”Äckligt”, hade exempelvis Ulvo sagt om helstekt rådjur
när han slutade dia Morgon­guld och skulle skolas in på riktig
mat. ”Vill ha kanin kanin kanin!” hade han sagt. Och grillad
kanin var fortfarande det enda som dög. Möjligen, om han
var riktigt hungrig, kunde en halstrad ekorre slinka ned utan
större protester. Kanin och ekorre var den enda valpmat som
serverades på Klara Slott.
Plötsligt såg Ulvo en kompis komma in i matsalen tillsammans med sina föräldrar, och han började hoppa i sin stol.
”Pappa, pappa, får jag sitta hos Bestolino?”
Wolf såg aningen besviken ut. ”Jaja, det går väl bra. Bara du
inte lämnar matsalen.”
”Närå pappa jag lovar”, sa den lille och pilade iväg. Han
välte en stol, stannade till och reste blixtsnabbt upp den och
fortsatte sedan mot Bestolino. Vargungen hade dock bara kommit ett tiotal varglängder bort när han gjorde helt om och kom
tillbaka.
”Pappa, får jag ta med Muso?”
”Muso? Varför då?”
”Bestolino vill leka med han.”
54
”Honom, heter det.”
”Jaja.”
”Ulvo, varför lär du dig aldrig det där? Rättar inte pedagogvargarna dig när du säger fel?”
”De säger också ‘han’.”
Wolf blev tyst.
”Utom när dom pratar om ett grått djur”, sa Ulvo. ”Då säger
dom ‘hin’ ibland.”
Wolf såg besvärad ut, men sa inget.
”Får jag Muso nu då, pappa?”
”Ulvo, du förstår väl att Muso är en levande varelse? Ingen
leksak!”
”Jaja pappa, du brukar säga det.”
”Okey då, men var försiktig med honom.” Wolf räckte över
den lilla gnagaren. ”Han är väldigt känslig.”
Ulvo klappade djuret över ryggen. ”Ja, pappa, jag vet!” Den
lille satte av som en liten iller mellan borden och stolarna.
”Och du måste gömma honom genast om du ser Twita och
Tweta!” ropade Wolf.
Han fick inget svar. Wolf reste sig upp, gick förbi den öppna
spisen och bort till bardisken.
”En stor stark”, sa han.
Den tjänstgörande serveringsvargen, en småväxt svart tik
med rosa fjädertofsar på öronen, drog en djup suck och såg
väldigt blasé ut. Hon tog den slev med långt träskaft som stod i
mjödkaret – som påminde om ett badkar men var gjort av svart
sten – och fyllde en träsejdel. Hon gjorde det långsamt, så det
inte skulle skumma för mycket. Wolf slickade sig om munnen
medan han betraktade proceduren.
”Skriva upp som vanligt?” frågade serveringsvargen mekaniskt. Wolf nickade.
Hon plockade fram en bit pergament och granskade det.
”Det börjar bli ganska mycket på din lista.” Hon blev stående
och höll sejdeln.
”Jag betalar snart”, sa Wolf.
Serveringsvargen muttrade något otydligt, av vilket Wolf
bara uppfattade ordet ”grå”, och räckte sedan över drycken.
55
Wolf kastade en blick bortåt Ulvo, och såg att han och Bes­
tolino lät Muso vandra fram och tillbaka mellan deras framben. Det var en konst som Wolf hade lärt sitt husdjur ganska
nyligen. Wolf gick till sitt bord, och hade just tagit den första
klunken mjöd när han hörde en röst bakom sig.
”Hej igen!”
Och vem stod där om inte Luminoso? Wolf blev riktigt glad.
Hans vän slog sig ned, och snart var snacket igång.
”Vad ska du göra på semestern då?” frågade Wolf.
”Har inte bestämt mig riktigt. Funderar på den där kursen
i bergsjakt för singlar.”
”Ja den skulle ju passa dig, nu när du börjar komma över
Vanja. Är den dyr?”
”62 kastanjer. Men det är för en hel vecka.”
Allt fler vargar strömmade in i matsalen. En rökpust från
den öppna spisen letade sig förbi Wolfs och Luminosos bord,
och den förde med sig den oemotståndliga doften av helstekt
rådjur. Wolf slickade sig om munnen. Han tittade på kockvargarna, som var blöta av svett där de stod och vevade alldeles
intill elden. Tur man inte är kockvarg, tänkte han, och tog en
klunk av sin mjöd.
”Vad ska du och Kvällsmurvla göra på semestern då?” frågade
Luminoso.
”Vi har inte bestämt oss än. Hon vill prompt att vi anmäler
oss till ett antisimningsläger som Djurens Bildnings-Förbund
arrangerar.”
”Det har jag inte hört talas om – vad är det för läger?”
”Det vanliga stuket. Fem dar i tält med föreläsningar, seminarier och grupparbeten. Intersektionalitet i antisimningsarbetet,
träning i att identifiera anti-anti-simningsaktivisternas osynliga
strukturer, interdisciplinär dekonstruktion av simningsnormen
och dess kulturella representationer i samhällslivet. Du vet. Och
så några forskarugglor som har kartlagt de ljusskygga nätverken
och funnit kopplingar mellan simningskramarna, solsläckarna och hatarna inom antivitismen. Och så antisimningsteater
förstås. Teatergorillorna är engagerade, jag tror Hånteatern ska
sätta upp nån monolog.”
56
Wolf såg inte vidare glad ut.
”Och så vill Kvällsmurvla att jag ska skriva kampsånger.”
Luminoso skrattade till. ”Som du sen ska ackompanjera när
ni sitter runt lägerelden på kvällarna, eller?”
Wolf nickade och såg aningen uppgiven ut. Han tog en
klunk mjöd, spillde lite och torkade av mungipan och bringan
med sin ena tass.
”Ja du gamle kompis, det är inte lätt med tikar”, sa Luminoso
och log. Han tänkte en stund. ”Kommer du ihåg vad han brukade säga, den där skinntorra varulven som undervisade i flåkunskap på Unga Ulvars sommarläger? Han sa: ‘Kom ihåg killar:
ingen tik – ingen gråt’. Vi fattade inget av vad han menade då.”
Wolf skrattade hjärtligt. ”Nä, vi gjorde inte det.”
Det blev tyst i några sekunder.
”Tänk vad du är olik din far”, sa Luminoso. Wolf nickade
långsamt, och det leende som dröjt sig kvar efter skrattet försvann.
Wolfs svartpälsade pappa hade varit en pamp i vargsamhället. Han hade varit känd som en stor ideologisk ledare och tung
intellektuell. Under väldigt många månvarv var han Rådets
självklara ordförande. Pappan hade aldrig kommit över besvikelsen när det visade sig att sonen inte förmådde gå i hans fotspår. ”Trumpettrams” hade han kallat Wolfs musikintresse, och
en gång hade han slängt ut sonens instrument genom fönstret.
Wolfs vita mamma hade bara suttit och målat hela dagarna,
ideologisk konst förstås, och hon hade inte haft kraft att stödja
sonen mot den barske fadern.
Wolf lyfte blicken mot väggmålningen på matsalens ena
kortsida, som i pastellfärger skildrade hur ett antal muskulösa
vargar banade väg för skogens andra djur genom en snårig skog.
Varenda djur på målningen hade ett stort leende över sin nos.
I mitten stod det med laxrosa, lite snirkliga bokstäver: ‘Vargar
Visar Vägen’. Wolf hade suttit på en pall och tittat på när hans
mor hade gjort väggmålningen, och han hade själv fått sätta dit
de två prickarna i bokstaven ä.
Han väcktes ur sina dagdrömmar av att han såg Ulvo springa
varv efter varv runt sitt bord med Bestolino efter sig.
”Vad vill du själv göra på semestern då?” frågade Luminoso.
57
Wolf såg plötsligt glad ut. ”Åh, jag skulle vilja vandra Eklandet runt! Komma ända till de höga bergen norr om gruvan.
Tänk att få sträcka på lederna, bli riktigt fysiskt trött, sova i det
fria, hångla med Kvällsmurvla, äta nyfångad mat, spela trumpet
i solnedgången, kanske skalda lite...” Wolf tittade drömmande
framför sig.
”Får du med henne på det då?”
Wolf blev återigen nedstämd. Istället för att svara tog han
en extra stor klunk mjöd, och satte ned sejdeln med en smäll.
Luminoso tittade sin vän i ögonen och frågade lågt:
”Hur är det egentligen mellan dig och Kvällsmurvla?”
Det blev tyst. Några vargar gick förbi, och Wolf drog på
svaret.
”Ja alltså, hon är underbar på många sätt, men...” Han tog
en klunk mjöd igen, satte ned sejdeln och suckade. ”Hon drar
sig undan liksom. Det är en massa förhinder hela tiden.”
Luminoso nickade tankfullt. ”Du har friat, va?”
”Ja, och det är samma sak där. Hon säger att hon vill gifta
sig med mig, men jag kommer ingen vart.”
”Vadå kommer ingen vart?”
”Alltså, när jag vill bestämma dag så drar hon på det.”
”Jaha.”
Det blev tyst en stund igen. Fler och fler vargar kom in i
matsalen och slog sig ned vid långborden, och en vit vargfamilj
med två högljudda ungar slog sig ned ganska nära Luminoso
och Wolf. Ungarna bet varandra, men föräldrarna orkade inte
ingripa.
Luminoso lutade sig fram mot sin vän och frågade med låg
röst: ”Känns det jobbigt?”
”Ja, faktiskt.”
”Kan tänka mig det.”
Det blev tyst en stund igen.
”Är du lycklig? Med henne, menar jag?”
Wolf gjorde en min som om han inte riktigt visste.
”Wolf ”, fortsatte Luminoso, ”jag tycker du ska sätta en
gräns.”
”Vadå menar du?”
58
”Det är inte okey att hon drar sig undan sådär. Inte när ni
är ihop.”
”Nä, jag har också tänkt så.”
”Du ska inte acceptera det. Gör så här. Om hon drar sig ur
tre gånger under den närmaste tiden, om hon inte har nåt bra
skäl förstås, så säger du tack och hej, rådjurspastej.”
Wolf tittade på sin kompis, som fortsatte:
”Tiden går. Du är värd bättre. Hon kör med dig. Du måste
sätta ned tassen.”
Wolf tänkte över orden. Luminoso la till:
”Annars kommer det bara att fortsätta så här och du missar
dina bästa år.”
”Ja, det ligger nåt i vad du säger.”
”Ja, eller hur? Vet du vad, om du gör slut med Kvällsmurvla
så kan du följa med mig på kursen i bergsjakt för singlar. Träffa
lite läckra tikar. Vi ska vara just där uppe norr om gruvan.
Massor av bergsvilt där. Det är precis vad du behöver!”
Wolf log. ”Är det många tikar med?”
”Massor.”
Wolf såg för en kort stund riktigt glad ut. Sedan mulnade
han.
”Jag har nog inte råd. 62 kastanjer sa du. Jag ligger efter
överallt.”
”Jag kan låna dig kastanjer.”
Wolf tänkte i några sekunder. ”Du är såå snäll. Men jag är
så förylat rädd för att hamna i Spenderfällan. Då kommer det
två såna där torrpälsade kastanjräknarvargar och går igenom
hela min ekonomi och så är de spydiga och säger att jag måste
sälja trumpeten och skära ned på mjöden och ta trubadurjobb
varenda kväll. Och så hänger de ut alltihop på Skyltarna, så
varenda djur i Eklandet får reda på att den där vargen Wolf
minsann inte kan ta hand om sig själv.”
Luminoso nickade förstående. Wolf suckade.
Då hördes ett klämtande borta vid den öppna spisen – det
var maten-är-klar-klockan. Omedelbart bröt tumult ut i matsalen, och inte ett enda djur satt ned längre. Alla var nämligen hungriga som vargar. Hela flocken sprang mot den öppna
59
spisen och de vitklädda kockvargarna, som stod beredda med
varsin nyslipad machete.
På Klara Slott behövde man inte betala för ordinarie maträtter. Tre mål mat om dagen fick man gratis, och det var nog
tur för Wolf det. Ville man sen ha mer, såsom snacks eller
mjöd, och över huvud taget allt som konsumerades på NattYlet, så var det bara att öppna kastanjepåsen.
Efter bortåt tio minuters köande återvände Wolf och Luminoso till sitt bord, nu med varsin överlastad tenntallrik. De
två djuren återupptog diskussionen om Wolfs relation med
Kvällsmurvla, och uppenbarligen hade Luminosos tankegods
trängt in hos Wolf.
”Jag tror du har rätt”, sa Wolf. ”Jag måste sätta en gräns.
Helt enkelt sätta ned tassen.”
Han lassade in en jätteladdning rådjur med vitlöksanstruken inälvsmousse. Luminoso lassade också i sig. Wolf tuggade
klart, och fortsatte:
”Tre gånger, där går gränsen. Sviker hon mig tre gånger den
närmaste tiden så får det räcka.”
”Helt rätt tänkt”, sa Luminoso. ”Och jag kom på en sak om
kursen i bergsjakt för singlar. Jag känner kursledaren, och han
vill gärna ha musik runt lägerelden på kvällarna. Du fattar,
va?” Luminoso log stort. ”Eller vill du hellre sjunga kampsånger med teatergorillorna på antisimningslägret?”
Wolf skrattade till, varpå båda bestar tog ett nytt lass rådjur.
”Förresten, vet du vad?” sa Wolf och såg jätteglad ut. ”Symfonivargen har gått med på att träffa mig för en intervju!”
”Wow! Är det sant? Provspelning för medlemskap?”
”Nä inte provspelning tyvärr. Intervju bara. Men det är
första steget.”
”Oh vad roligt! Jag är riktigt glad för din skull!”
”Ja, det är fantastiskt. Har ju försökt komma till så länge.”
”När är det?”
”Om tre dar. Nu måste jag öva som en varulv vid fullmåne.”
”Men det var ju inget uppspel?”
”Nä, men man vet aldrig, det har visst hänt att hon ändå
ber en att spela en snutt. Har hört det.”
60
”Jag förstår. Hur ligger du till hos henne tror du?”
Wolf tog upp trumpeten från golvet och fingrade lite fundersamt på den. ”Jag vet ärligt talat inte. Symfonivargen är
så krävande. Och så ... ” Han tvekade lite och sänkte rösten.
”Det känns som om jag måste vara dubbelt så bra bara för att
jag är grå.”
Luminoso, som ju också var grå, såg allvarlig ut. Han sa
ingenting.
Wolf tömde sin sejdel i en enda lång svepning och ställde
ned den med en smäll som fick Luminoso att rycka till. ”Alltså,
jag förstår det där att vi grå djur inte ska ta en massa plats och
roffa åt oss och gama och hålla på. Det är helt rätt, för vi har
så stor skuld för massor av problem. Men...”
Luminoso väntade på fortsättningen. Wolf tittade sig omkring, lutade sig fram mot sin vän och sa med mycket låg röst:
”Men det känns ändå lite orättvist. Jag menar ... du och jag
har ju inte valt färgen på pälsen, precis.”
Luminoso såg nervös ut. Han tänkte i några sekunder, och
sa: ”Det är en komplicerad sak det där, Wolf.” Rösten var stel.
Wolf satte käften intill Luminosos ena öra och viskade:
”Vet du, en gång, för några veckor sedan...”
Där stannade han.
”Vadå?” sa Luminoso.
”Äsch, det var inget.”
61
62
hoppar över
4. Georgina
Allsången – och
hamnar på ett möte som
förändrar hennes liv
D
agen efter lämnade Georgina och Boxer in hinken med
Boxers skit till Säkerhetsgeten på hans kontorshydda i
närheten av Horneby torg. Han lovade att ombesörja
säkerhetsklassad transport till slutförvaring. Efter att ha gått ut
för att titta på solen, och noga ryckt i båda syskons horn, kunde
han också ge det officiella beskedet att gödselutsläppet den här
gången inte hade fått några konsekvenser.
”Men gör inte om det!” sa Säkerhetsgeten med hård röst.
”Ni grå djur måste faktiskt skärpa er!”
På kvällen åt Georgina och Boxer som vanligt middag utanför sin hydda. Det låg getter utanför många andra hyddor
också, av vilka en del åt hö medan andra bara vilade eller
slickade sin päls. Två grå tjejgetter några hyddor bort kammade
sina skägg. Man hörde ett bräkande här och ett bräkande där.
Ett par killingar rullade runt och gnabbades med varandra.
Det luktade get.
En av Georginas och Boxers grannar, en svart tjejget som
bodde tre hyddor bort tillsammans med sin bock, kom gående med sin svarta kanin i koppel. Hon stannade till framför
syskonen.
63
”Tjenis, läget?”
”Jotack, hornen upp och klövarna ned”, svarade Georgina
och log.
Det tog några sekunder innan Boxer svarade med sin mörka
och släpiga röst: ”Man lever i alla fall.”
Den svarta geten släppte efter lite på kopplet, som hon hade
i munnen, så hennes kanin kunde sniffa på Boxer.
”Har du förresten hört om det ska komma regn snart?” frågade Georgina.
”Nä. Alltså, jag menar, Väderbocken säger att torkan ska
fortsätta.”
”Åh nej.” Georgina noterade att den svarta geten behövde
klövikyr.
”Jag visste väl att eländet skulle fortsätta”, sa Boxer och
suckade.
”Det kunde varit värre”, sa den svarta tjejgeten. ”Fråga min
kusin nere i Svansinge.”
”Vadåra?” sa Georgina.
”Hon har fått ett hemskt insektsangrepp på sin åker. Några
skadedjur som äter upp bladen.”
”Oh fy! Vet du vad, samma sak hände för Boxer och mig
förra året!” sa Georgina. ”Det var förfärligt. Stackars din kusin.” Hon slogs av en tanke – tänk om hon skulle kunna ta lite
betalt för att göra pälsvård, klövikyr och sånt på andra getter?
Alltså redan nu, innan hon gått någon utbildning och blivit
certifierad?
”Ja. Hoppas insekterna inte sprider sig”, sa den svarta geten.
Boxer hoppade in i diskussionen: ”Det gör de nog. Det går
åt skogen.”
”Äsch”, fortsatte grannen, och vände sig till Georgina igen.
”Min kusin har lagt ett meddelande om saken i vargarnas tipslåda – de kommer säkert att skriva om det och varna andra.”
”Men går det att skydda sig?”
”Korna fixar nog en lösning.”
”Ja det gör de nog.”
”Nä, nu måste jag gå”, sa grannen. ”Allsången börjar snart.
Det kommer en känd kvartett från Svansinge – min kusin
64
säger att de är fantastiska, och så är de nominerade för nåt
pris också.” Hon tittade frågande på Georgina och Boxer. ”Ska
inte ni dit?”
”Har getter horn?” sa Boxer. ”Ska bara äta klart.”
Georgina såg plötsligt nervös ut. Hon tittade på sin bror och
tvekade lite. ”Du Boxer...”
Han vände sig mot henne. ”Jaaa?”
Hon skrapade med ena klöven i marken och tittade ned.
”Jag ... jag kommer nog inte med på Allsången idag.”
Boxer ryckte till och stirrade på henne. ”VA? Ska du inte med?”
”Nä, inte idag.”
”Ska du inte gå på Allsången?”
”Nä.”
”Varför inte det om jag får fråga?”
”Jag tänkte ... jag tänkte träffa en get.”
Boxer fick något vasst i blicken. ”Du låter konstig. Det är
inte Lisa va?”
Georgina svarade inte.
”Aha, du ska träffa en bock!”
Georgina förblev tyst.
”Är det Jens nu igen?”
Georgina drog på det. ”Ja, jag tänkte titta över till honom
faktiskt.”
”Har ni bestämt träff när det är Allsång?” Boxer såg ut som
om Georgina hade ätit upp en killing.
Georgina spände blicken i sin bror och sa: ”Nä nu får du
ändå ta och ge dig.”
Boxer tittade bort. ”Jaha jaha. Lämna mig ensam bara, gör
det du. Jag kan gå helt ensam till Allsången.”
”Ska inte du börja dejta snart?” frågade Georgina.
Han gav henne en lång irriterad blick utan att säga något.
Georgina stoppade i sig det sista halmstrået på marken och
gick in i hyddan. Dags att göra sig i ordning. Först kammade
hon omsorgsfullt pälsen och skägget, sedan rengjorde hon sina
klövar och polerade dem blanka med en bit mossa. Därefter dök
hon ned i kistan och plockade fram hornvaxet, och med det
polerade hon sina horn länge och väl tills de blänkte som glas.
65
Nästa steg var att ta på sig ett halsband med röda eterneller
och knyta en grön rosett i sitt skägg. Dock ändrade hon sig
nästan genast och ersatte den gröna rosetten med en röd. Sist
spände hon en liten tygpåse med torkad lavendel diskret bakom skägget, för väldoftens skull – det var tjejgetternas sätt att
parfymera sig. Tandborstning hade verkligen behövts, men så
utvecklade var getterna i Eklandet tyvärr inte, och eftersom
alla var likadana på den punkten gjorde det inte så mycket.
Sedan var det bara att grabba halsväskan och ge sig av.
När Georgina kom ut ur hyddan hade brodern redan gett
sig av. Hon kände ett sting av dåligt samvete, men snart tog
tanken på Jens över. Han var mest vit men hade några små
svarta partier på sidorna, och svart svanstipp. Oj vilken gullig
svanstipp – Georgina fnissade till vid tanken. Hans päls var
kort och sträv – väldigt bockigt – och kroppen var gudomligt
vältränad.
På väg till Jens passerade Georgina torget, där getterna
strömmade till i rask takt för att vara med på Allsången. På
scenen såg hon fyra vita bockar stå och sjunga upp sig, med
banderollen ’Svansinge vitlobby’ hängande bakom. En ung
grå bock tittade uppskattande på henne, men Georgina vände
bort blicken. Hon tittade istället efter Boxer men såg honom
inte. Lika bra det, tänkte hon, jag måste flytta bort från den
förtidsförstruttade dysterbocken.
Innan Georgina lämnade torget bakom sig ville hon se om
debattartikeln om matbristen hade kommit upp, så hon gick
fram till Skylten. Det var lite svårt att läsa på grund av skymningen, men det gick. På första raden stod:
”Propaganda för gödsel bör förbjudas i lag”
Georgina tyckte att det vore en bra idé att sätta stopp för
solsläckarna. Varför skulle de få härja ohämmat och riskera
allas framtid? Hon gick vidare till nästa rubrik på Skylten:
”Insektsangrepp beror på bad”
Det framgick av artikeln som följde att forskarugglan professor Balthazar hade kommit fram till att det allvarliga insektsangrepp som drabbat en del av Svansinges odlingar berodde på att någon get hade varit oansvarig nog att ta en simtur.
66
Aha, så det var därför! Georgina kände ilska bubbla upp. Hur i
farmors skägg kan någon dårget vara så osolidarisk och äventyra många andra getters skörd med ett komplett vansinnesdåd?
Hon skakade på huvudet, och fortsatte läsa. Nästa rubrik
lydde:
”Grå djurs överdrivna andning skuld till pigmentbrist”
Georgina läste hela den artikeln, och kunde konstatera att forskarugglan doktor Jennus hade gjort en viktig vetenskaplig upptäckt: Orsaken till att vita djur saknade färgpigment i pälsen,
och därför var vita, var att de grå djuren andades för mycket.
De roffade helt egoistiskt åt sig en massa syre i onödan, vilket
gjorde att andra djur fick för lite syre, vilket hämmade deras
pigmentuppbyggnad. Hos en del drabbade djur gick det alltså
så illa att de blev helt färglösa – alltså vita.
Georgina tittade ned i marken. Inte var det hennes avsikt
att roffa åt sig en massa syre! Hon ansträngde sig att andas
riktigt långsamt, och klart nedstämd fortsatte hon att läsa på
Skylten. Nästa rubrik var:
”Korna intensifierar arbetet för global gödselfri zon”
Utmärkt, tänkte hon, korna är bra! Snabbt gick hon vidare
till nästa rubrik:
”Debattartikel: Skärp regelverket för skittransporterna till
gruvan”
Det kravet höll Georgina med om. Nästa rubrik löd:
”Vargen Morgon­guld nominerad för utmärkelsen Årets Hedersko”
Det berörde henne inte. Sedan var det två artiklar till, men
debattartikeln om matbristen var inte med. Lite märkligt,
tänkte Georgina. Den som var så viktig. Men hon var säker
på att den skulle komma nästa dag istället.
Det hade blivit riktigt fullt på torget, och medan Georgina trängde sig förbi en massa getter som satt ned eller
höll på att sätta sig hörde hon hur ‘Svansinge vitlobby’ drog
igång. Efter att kvartetten hade genomfört en kort stepshow
med klövarna som intro kom själva sången igång, och den
började så här:
67
Alla getter som är grå
Bäst ni säger snabbt hej då
För här ser ni vita djur
Som ska sätta er i bur
Ja vi hatar er så mycke’
Vi ska slita er i stycke’
Alla getter som är grå
För er blir det snart ridå
Georgina slutade lyssna. Hon kände sig nu ännu mera tyngd,
och hon var verkligen ledsen för att hon som grå get förstörde
så förhornat mycket. Hon ville verkligen bättra sig. Georgina
suckade djupt.
Det var skönt för henne när Allsången tonade bort i takt
med att hon avlägsnade sig från torget. Hon kontrollerade den
röda rosetten i skägget, och mycket riktigt hade den blivit sned
i trängseln och dolde inte längre lavendelpåsen. När hon knöt
om rosetten märkte hon att hennes klövar darrade lite. Det var
för att hon närmade sig Jens hydda.
Den skilde ut sig från de andra på grund av alla blommorna. Jens
älskade blommor. På båda sidor om dörren växte gula rosor som
var två getlängder höga, och hela varvet runt hyddan växte det röd
krasse. En stor klematis – en klätterväxt – sände sina tentakler med
massor av djuplila blommor ända upp till hyddans topp. Och så
stod det en vårginst – en buske – mellan hyddan och Jens höförråd.
Av naturliga skäl hade ytterst få getter några blommor runt
sina hyddor, och Jens tvingades föra en ständig kamp för att
behålla sina ouppätna. Året innan hade han en tidig höstmorgon kommit på en knarrig gammal getabock med att stå och
mumsa på hans vårginst, vilket halverade busken. Bocken såg
dock så mager ut att Jens inte hade hjärta att anmäla honom till
Säkerhetsgeten. Så skamsen som knarrbocken hade varit när
han blev avslöjad var nog risken ändå minimal för ett återfall
i ’olaga betande’ – ett brott som i Eklandets straffskala låg
mellan en och tre veckors tvångsarbete i den transportkedja
som förde getternas skit till säker slutförvaring i gruvschaktet
i norr. Busken hade fortfarande inte hämtat sig.
68
Georgina funderade på att vända. Hon rättade till rosetten,
stod och väntade i några sekunder, kliade sig på sidan och
rättade till halsbandet. Så, plötsligt, gick hon raskt fram till
dörren och skrapade med hornen mot den. Det var getternas
sätt att knacka. Om de slog med hornen kunde de få ont i
huvudet, och det ansågs ohyfsat att sparka på en dörr. Hennes
hjärta bultade.
Dörren öppnades, och där stod Jens och såg förvånad ut.
”Nämen hej”, sa han. Han var som sagt mest vit, men med
några svarta partier på sidorna, och hade kort sträv päls. Hornen var ovanligt långa.
”Hej Jens”, sa Georgina snabbt. Hon skrapade med ena
framklöven i marken. ”Jag... jag hade vägarna förbi. Tänkte
säga hej bara.”
”Jaha. Vad snällt.”
Det blev tyst, och Georgina visste inte vad hon skulle säga.
Hon började slicka sig på bringan – det är en nervös reflex hos
getter. Ungefär som människor kan klia sig på näsan.
”Kom in för all del!” sa Jens.
”Tack!”
Georgina steg in i hyddan, och Jens stängde dörren efter
henne. Därinne var det mycket dunkelt och doftade rosor.
En stor bukett av den sort som växte utanför dörren stod i en
lervas på det runda träbord som fanns mitt i hyddan. Det var
ovanligt att getter hade bord.
”Det här är Sommar”, sa Jens och gjorde en gest med sitt
ena framben.
Först nu såg Georgina att det satt en tjejget vid bordet. Georgina blev stående, stirrande, med vidöppen mun.
Tjejgeten var vit, hade lång päls, ljusblå rosett i skägget och
dessutom en ljusblå rosett i varje horn. Hon satt på en pinnstol
och höll i en trämugg.
Georgina var chockad.
”Och det här är Georgina”, sa Jens leende till Sommar.
Sommar mönstrade Georgina från horn till klöv. Sedan sa
hon långsamt och demonstrativt tydligt: ”Heeej, Georgina!”
69
Jag är ingen killing! tänkte Georgina. Visste förresten inte
getskrället att det är horigt med rosetter i hornen? Det visste
minsann alla anständiga tjejgetter i Eklandet.
Fyra stora, mörka getögon var nu riktade mot Georgina,
som stod som fastfrusen. Sekunderna tickade medan hennes
puls ökade. Hon ville säga något, vad som helst, men kunde
inte röra munnen. De fyra ögonen kändes alltmer stirriga och
Georgina började få panik. Så, äntligen, vaknade hon upp ur
sin handlingsförlamning:
”Hej!” fick hon ur sig.
”Sommar är från Klövköping”, fortsatte Jens oberörd. ”Vill
du ha lite mjölk, Georgina?”
Hon svarade inte, så Jens hämtade en trämugg ur sin kista,
tog en skopa och slevade över lite getmjölk från en trähink
på marken. Han ställde muggen på bordet och tecknade åt
Georgina att sätta sig ned.
Hon la sin halsväska intill väggen och satte sig på en pinnstol av trä. Hon tog muggen och svepte den omedelbart – alltihop – och den stackars geten drack så fort att hon spillde på
rosetten. Ständigt denna skäggrosett! Den utgjorde ett lika
stort spillproblem för tjejgetterna i Eklandet som slipsar utgör
för män i människornas värld. Man kan tycka att detta talade
för att ändra normen och gå över till hornbaserade rosetter, och
istället klassa skäggrosetter som horiga, men det var uppenbarligen inte något som hade föresvävat tjejgetterna i Eklandet.
De var tyvärr inte normbrytande. Georgina bestämde sig blixtsnabbt för att hoppas att de andra inte märkt något.
”Varsågod, sötnos”, sa Sommar och sträckte fram en näsduk
av vit getull som hon snabbt dragit fram ur sin halsväska. Det
kom en antydan till leende över Sommars mule – ett hånflin
tyckte Georgina. Hon tog emot näsduken utan att säga tack och
bestämde sig på stående klöv för att hata Sommar för all framtid.
Det blev tyst, sånär som på ljudet av några killingar som
bräkte uppspelt utanför hyddan. Sommar tittade på Jens med
frågande min.
”Vi kan lita på Georgina”, sa han, drack en klunk getmjölk
och vände sig till Georgina med mycket allvarlig mule:
70
”Sommar har berättat om hemska saker som hänt i Klövköping.”
Georgina ryckte till, för hon förstod genast vad det handlade
om. Getterna har börjat tappa hornen, och det var Boxers fel!
Oh fy vad fruktansvärt!
Sommar gav Georgina en lång blick, böjde sig fram mot
henne och sa med mycket låg röst:
”Alla är rädda i Klövköping. En tjejget och en getabock blev
attackerade i natt.”
Georgina blev väldigt förvånad. ”Attackerade?”
”Ja. I mörkret. Gunnar och Greta. Gunnar hittades utanför
sin hydda blodig med en massa bitmärken. Han hade varit på
dass. Och Greta....”
Sommar började andas häftigt, hennes ansikte förvrängdes,
och snart kom en tår ur det ena ögat.
”Greta, hon ... hon fick båda framben avbitna.”
Georgina blev helt förfärad. Avbitna ben! Vad vidrigt. Vad
ont det måste göra! Fy för alla förhornade solförmörkelser!
Sommar började gråta. Jens flyttade sin stol närmare henne, la ena frambenet om hennes axel och strök henne ömt på
sidan. Georgina rynkade spontant pannan men skärpte sig
lika snabbt.
”Men det är ju alldeles förfärligt”, sa hon. ”Vem gjorde det?
Rånargeten dog ju i vintras!”
Samtidigt som Georgina led förfärligt med de attackerade
getterna plågades hon svårt av att se Jens visa en sådan ömhet
gentemot Sommar. Georgina var väldigt besviken över det,
men försökte hålla masken.
Sommar grät nu för fullt. Hon langade upp ullnäsduk på
ullnäsduk ur sin halsväska, torkade tårarna och stoppade sedan tillbaka näsdukarna. En sammanbiten Jens svarade på
Georginas fråga:
”Vi tror att det var de.”
Georgina såg frågande ut. ”Vadå de? Vilka är de?”
Hon funderade på hur den där geten utan framben skulle
kunna ta sig fram i fortsättningen. Måste förmodligen använda
getrollator resten av livet.
71
Jens studerade henne i några sekunder, tittade sig omkring
(vad det nu skulle tjäna till), böjde sig fram och viskade i hennes öra:
”Vargar.”
Va? tänkte Georgina. Vargar? De som kämpar för frihet
och rättvisa! ”Såg inte de där getterna vem som gjorde det?”
frågade hon.
Nu hoppade Sommar in i samtalet igen. ”Nä, de kom bakifrån och det var mörkt”. Hon hade svårt att prata på grund
av snyftningarna. ”Gunnar sa ... att de var två. Två djur av nåt
slag. Det är det enda vi vet.”
Sommar tog fram ytterligare en näsduk, torkade tårarna
och fortsatte viskande:
”De hade sagt saker förstår du, Gunnar och Greta.”
Återigen fattade Georgina ingenting. ”Vadå sagt saker?”
Hon funderade på om hon kunde besöka Gunnar och Greta.
”Känsliga saker”, viskade Sommar. ”Nya saker. Gunnar och
Greta hade stått på torget och sagt att vargarna tystar ned
saker...”
Georgina ryckte till, men Sommar fortsatte utan att märka
det:
”... och att vi skulle kunna få mycket mera mat om vi bara
började använda gödsel, och att...”
”Stopp där!” avbröt Georgina. ”Gödsel är jättefarligt. Solen
kan slockna, och, och...”
Hon var så upprörd att orden stockade sig. Hon tänkte i
några sekunder och fortsatte sedan långsamt med en mycket
allvarstyngd stämma:
”Hörru Sommar, de där två getterna, de var desinformatörer!
Fattar du inte det?”
Sommar och Jens utbytte en blick.
”Georgina, sötnos”, viskade Sommar. ”Lyssna noga, för nu
ska jag berätta något viktigt för dig. Du har blivit blåst. Blåst
som en bergsget i höststorm. Det där snacket om desinformatörer är kvalificerad getskit. Vakna upp!”
Georgina var nu fullständigt och oåterkalleligt säker på att
Sommar var en gigantisk idiot som världen hade varit avsevärt
72
bättre utan. Georgina stirrade på det horiga getskrället, och
sedan började hon skaka på huvudet. Mer och mer. Hennes
min var mycket skeptisk.
”Näää, näää, näää”, sa Georgina långsamt med bestämd
röst, och betraktade sedan Sommar under tystnad i några sekunder. ”Försök inte! Hur kan du säga något sånt? Desinformatörerna är...”
Då hördes ett ljud alldeles utanför hyddan, som om någon
tappade något på marken. Jens och Sommar stelnade till, och
Georgina tystnade. De tre getterna blev sittande, väntande,
lyssnande.
Men inget hände. Efter en stund viskade Jens till Sommar:
”Hur ska Greta klara sig nu, utan framben?”
”Hon ligger hos Sjukgeten”, viskade Sommar tillbaka.
”Kommer att överleva. Blödningen är stoppad.” Hon bet sig i
underläppen och tittade ned. ”Men hon kommer aldrig mer att
kunna gå. Uppfinnargeten har redan varit där och tagit mått
för rollatorn.” Sommar brast ut i gråt igen.
Återigen la Jens armen om Sommar, och det skar i själen på
Georgina. Sedan blev det ännu värre, för Jens började slicka
Sommars päls. Georgina blev yr av svartsjuka. Jens tittade ned
i marken, och en tår letade sig från hans ena öga ned i skägget.
”Jag fattar inte varför ni tror att det var vargar”, sa Georgina
med vanlig röst.
”Schhhhh”, sa Jens blixtsnabbt och tittade sig oroligt omkring. ”Du måste viska, Georgina”, viskade han.
”Men jag fattar”, viskade Sommar, som plötsligt återfått
kontrollen över sig själv. ”Greta sa emot vargarna, och de kan
inte tänka sig nåt värre!”
”Men såg nån att det var vargar?”
Sommar tittade på Georgina som om hon var ett får. ”Vilka
andra skulle det vara?”
Georgina hade inget bra svar.
Jens muluttryck skiftade karaktär, från ledsen till arg. ”Jaag
bliir såå förhornat arg...”, väste han lågt medan han strök sig
med ena klöven över sitt skägg. ”Bita av benen. Hur i farmors
skägg kan man göra något så hemskt?”
73
Georgina tänkte att där hade han verkligen rätt. Inte ens
desinformatörer förtjänade en så grym behandling. Jens öppnade och stängde sin mun utan att säga någonting, uppenbarligen
i affekt, och andhämtningen blev alltmer häftig.
Han lutade sig fram mot Georgina och viskade:
”Georgina, jag ska berätta en sak. Vi är några stycken som
har pratat i hemlighet ett tag om vargarnas lögner och sånt.
Nu i farmors skägg får det vara nog. Vi måste sätta ned klöven!
Intergetonalen ska ses imorgon. Kommer du med?”
Georgina såg frågande ut. ”Intergetonalen? Vad är det?”
”Kalla oss gärna Tvivlargetterna om du vill.”
”Tvivlargetterna? Men vad är det ni tvivlar på?”
Jens lät blicken gå från Georgina till Sommar och tillbaka,
och viskade sedan mycket allvarligt:
”Rätt mycket som har med vargarna att göra. Och korna.”
Några sekunder gick, sedan fortsatte han:
”Nå, kommer du med, Georgina?”
Hennes ögon var stirriga och munnen vidöppen – man såg
nästan hela den stora gettungan. Hon fingrade nervöst på sin
röda rosett så den blev sned och doftpåsen skymtade fram.
”Vi behöver alla krafter vi kan få. Och du är en ovanligt
klok get”, sa Jens, tittade på henne med sina stoora svarta ögon
som man kunde försvinna i (tyckte Georgina) och log med
hela sin mule.
Georgina blev mjuk i benen av att se honom göra sådär. Han
var såå söt. Hon sneglade på hans jättebockiga korta sträva
päls, den välbyggda kroppen...
”Nå, kommer du?” frågade han igen.
”Visst, jag är med!” kom det snabbt ur Georginas mun. I
samma sekund undrade hon var orden kom ifrån.
Jens sken upp. ”Bra, då är vi en till!” Han gjorde klöven upp.
”Välkommen till Tvivlargetterna!” sa Sommar och log.
”Kom till Klövköpings torg imorgon efter kvällshöet så hämtar
jag er. Vi ska vara i jordkällaren borta vid min åker.”
Det blev tyst i några sekunder. Sommar reste sig upp, hängde på sig halsväskan och sa: ”Och kom ihåg – säg inget till
någon!”
74
har stor
5. Vargarna
fest – och får
prominent besök
L
ite senare samma kväll var det liv och rörelse bakom
Klara Slott – alltså på den sida av slottet som vette mot
sjön. Vargarna hade byggt muren runt slottsträdgården
på ett sådant sätt att fästet för bron över till kornas ö inte syntes
från det omgivande landskapet. Ingen get hade alltså kunnat se
vad som nu skedde, även om geten mot förmodan hade strukit
omkring runt vargarnas högborg.
Mörkret höll på att falla. Hela vägen över gräsmattan, från
slottsporten fram till brofästet, satt marschaller i små hållare
med ungefär två varglängders mellanrum. Det var två parallella
rader, så det bildades en gata kantad av eld.
Ett väldigt klampande av tunga steg hördes från trävirket i
bron. Det lät som om det var något mycket tungt med klövar
som förflyttade sig i grupp. Något mycket tungt med klövar
som skrattade och fnissade. Något mycket tungt med klövar
som var uppspelt och förväntansfullt.
Och det var precis vad det var. Korna var nämligen bjudna
till vargarna på fest, för det fanns något att fira. Och för att
manifestera sin samhörighet med vargarna hade alla kor spänt
en mask för sitt ansikte med bilden av ett vargansikte.
75
Fyra vargar stod vid brofästet med varsin rund silverbricka
med drinkar på. De stod förstås på bakbenen, och de var väldigt
upptaggade, och vände titt som tätt huvudet mot månen och
ylade. Då smattrade de också med sina svansar mot marken
så att dammet yrde, vilket man dock inte såg på grund av det
tilltagande mörkret.
Intill brofästet låg en kaj där tre gamla galärer låg förtöjda,
och även de var prydda med marschaller längs relingen. Båtarna
utgjorde en kvarleva från den tid när Eklandet hade allmän
värjplikt, något som gick ut på att alla svarta djur hjälptes åt
att försvara landet mot eventuella angrepp från fientliga djurflockar.
Korna hade sedan bestämt att den allmänna värjplikten
skulle avskaffas, eftersom det var enklare att helt enkelt prata sunt förnuft med djurflockarna om de anfaller. Dessutom
hade pälsfärgsmunistern påpekat att det var ett slags förtryck av
främst de vita djuren, men även av de bruna och grå, att de inte
tvingades göra allmän värjplikt precis som de svarta. Alla värjor
var nu insamlade och sänkta i den lilla sjön, men galärerna hade
blivit kvar och hamnat hos vargarna. Ja, du vet, vargarna hade
ju väldigt goda förbindelser med korna.
På gräset vid sidan av slottsporten satt 24 prydliga vargar på
ett podium av trä och spelade och sjöng. Det var Ulvsymfonikerna. Precis när den första kon tog klivet från bron över till
vargarnas gräsmatta stämde orkestern upp ’Några vargar syns
på Klara’. Lustigt nog slumpade det sig så att den hade samma
melodi som människornas ”Fjäriln vingad syns på Haga”. Så
här dånade den mäktigt ackompanjerade sången:
Några vargar syns på Klara
mellan ekars löv och snår
kämpar på och vill förklara
hur man rätta vägen går
Kvalitetsinformationen
håller djuren på rätt spår
så vi räddar nog nationen
så att ingen dåligt mår
76
Ja vi är en stor gemenskap
alla djur i ekars land
och vi bygger vår kamratskap
på förtroeliga band
För med rättvisa och frihet
ger vi djuren harmoni
Därför känner alla närhet
och med vargar sympati
Sången hade skrivits av Wolf. Den var hans största hit och hade
blivit något av vargarnas officiella sång. Faktum är att det var i
samband med framgångarna kring ’Några vargar syns på Klara’
som Wolf hade blivit ihop med Morgon­guld och lite senare
medlem av Rådet.
Då och då reste sig en av trumpetvargarna upp, höjde sitt
blanka instrument mot månen och spelade med slutna ögon
och buktande kinder ett lidelsefullt solo. Wolf stod i dunklet
ganska nära galärerna tillsammans med Kvällsmurvla, smuttande på en sejdel mjöd och betraktade skådespelet. Hans känslor var tudelade. Å ena sidan var han närmast sjuk av avund
när han såg trumpetvargarna spela solo, å andra sidan var han
väldigt stolt över att det var just hans sång som fick utgöra
välkomsthälsning när rikets styrande kom på besök.
När Ulvsymfonikerna stämde upp ’Några vargar syns på
Klara’ kastade sig Kvällsmurvla om halsen på Wolf och pussade honom som en tok över hela ansiktet. Just då kändes det
väldigt bra att vara Wolf. Sedan höll de varandra i tassen. Då
och då vände sig Wolf mot Kvällsmurvla och gav henne en
puss på käften.
Hon var vrålsexig den kvällen tyckte Wolf. För det första
hade hon färgat hela sin vita päls svagt rosa – bara det gav
honom andningssvårigheter. Hon hade också en gyllene rosett
om halsen, flera halsband med röda eterneller och dessutom
stora röda fjädertofsar i öronen. Wow! Wolf blev alldeles matt
när han tittade på henne, vilket han titt som tätt gjorde i smyg,
eftersom hon kunde bli irriterad av att bli betraktad. Om du
undrar var Ulvo höll hus så är svaret att alla vargungar var i
77
Krubban, som denna kväll hade extraöppet. Pedagogvargarna
missade alltså festen.
Korna med sina vargmasker på sig vällde in på gräsmattan,
en efter en, med de vita djuren i främsta ledet. De gick på bakbenen, och de som hade en tam kanin bar den på ena axeln.
Inifrån slottet dök fler vargar upp, även de på bakbenen. Varje
ko tog sig an en varg, la ena frambenet över axeln på vargen och
tillsammans följde de ljusgatan mellan raderna av marschaller
mot slottsporten. Den skarpögde kunde trots dunklet se att
många av ko/varg-paren tisslade, tasslade, gestikulerade och
skrattade. Tisslandet, tasslandet och skratten hördes dock inte,
för allt dränktes av orkestern.
Ulvsymfonikerna avslutade Några vargar syns på Klara, och
det blev tyst. Alla tittade mot scenen, för de anade vad som
skulle komma. Mycket riktigt – orkestern stämde upp den lilla
sångsnutt som alla väntat på (du som varit i ett tyskt öltält vet
vad det handlar om):
Vi skålar, vi skålar, för ge-men-ska-pen
Vi skålar, vi skålar, för ge-men-ska-pen
Över hela gräsmattan höjde vargar och kor glas av olika sorter,
tittade varandra i ögonen och sa högtidligt:
”För vår gemenskap!”
Även medlemmarna i Ulvsymfonikerna tog upp varsitt glas
från scengolvet, i de flesta fall en sejdel mjöd, och drack en
klunk. Alla utom Symfonivargen själv, en parant och ovanligt
lång vit hona som inte längre var så ung. Hon var nämligen
absolutist. Man skulle ju kunna tycka att hon i alla fall hade
kunnat hålla sig med ett glas Harlösa eller något annat alkoholfritt, bara för att kunna delta i skålandet, men hon ogillade
allt som inte strikt hörde till utövandet av musik. ”Musik ska
vara ren”, brukade hon säga, och det var på nåder som hon
lät sina orkestermedlemmar dricka något på scen över huvud
taget. Efter varje framträdande kontrollerade hon deras glas,
och den som inte hade minst två tredjedelar av innehållet kvar
fick problem.
78
En gång, det var för 20-30 månvarv sedan, hade en flöjtvarg
försökt föra henne bakom ljuset genom att fylla på sitt nästan
urdruckna glas med en liten vattenflaska precis före inspektionen. Symfonivargen hade dock redan i början av spelningen
noterat hans skuldmedvetna uppsyn, börjat iaktta honom lite
extra och då sett att han smusslade med något nere vid tassarna. Flöjtvargen åkte ut ur orkestern med käftarna före, och
sedan dess hade ingen musikvarg vågat sig på det knepet – eller
något annat knep heller för den delen.
Ulvsymfonikerna började spela igen, och Wolf betraktade
Symfonivargen där hon stod på bakbenen och dirigerade orkestern med sina två framben. Hon var mager, ja faktiskt på
gränsen till senig, hade hårda ansiktsdrag och ett smalt blått
halsband som enda utsmyckning. Därtill monokel. Wolf hade
respekt för henne.
”Tror du hon gillar mig när vi ses?” viskade han till Kvällsmurvla.
Hon kunde inte svara på en gång, eftersom hon just var i
färd med att stoppa in en rejäl laddning tobak i sin stora käft.
Wolf passade på att gå bort till slottsbaren och hämta en ny
mjöd – man får ju passa på när det är gratis, tänkte han. När
han kom tillbaka klatschade Kvällsmurvla sina framtassar lätt
mot varandra för att göra sig kvitt tobaksresterna,och det luktade tuggtobak. Wolf tog en klunk från sin sejdel.
”Vad tror du?” viskade han.
”Om vadå?”
”Om Symfonivargen?”
”Hon gillar dig nog. Men det är viktigt att du är beredd
om hon ber dig provspela. Man får bara en chans hos Symfonivargen, vet du.”
Wolf nickade och tog en klunk mjöd.
”Hur har det gått med övandet?” viskade Kvällsmurvla.
Wolf svarade inte; istället började han gunga med huvudet
i takt med musiken, allt medan han betraktade Ulvsymfonikerna.
”Hur går det med övandet?” frågade Kvällsmurvla igen med
lite högre röst.
79
”Jo bra”, sa Wolf väldigt snabbt, varpå han genast tog en
klunk och fortsatte titta på orkestern.
Men Kvällsmurvla tittade strängt på honom. ”Du skulle
ha övat igår kväll”, sa hon hårt. ”Men jag har hört att du
bara satt och bälgade i dig mjöd tills du somnade på golvet
i matsalen.”
Wolf svarade inte.
”För tusen varulvar, Wolf-Gang Amadeus, skärpning va!”
Han tittade ned.
”Äh du va, vad är det med dig egentligen?” frågade Kvällsmurvla argt.
Wolf mumlade något ohörbart medan han fortsatte att titta
ned i marken.
”Jag hör inte, vad sa du?” sa Kvällsmurvla.
Han tittade upp. ”Hon är så sträng. Och så är hon vit.”
”Snackar du om Symfonivargen?”
”Ja. Jag är nervös.”
”Nervös?” Det låg förakt i Kvällsmurvlas röst. ”Vad är det
för skit som kommer ur dina käftar. Är du hanne eller inte?”
Wolf svarade inte.
”Nu gör du så här”, sa Kvällsmurvla hårt. ”Du tränar trumpet som en rabiessmittad varulv. Och så ser du till att komma
med i Ulvsymfonikerna. Inga men. Och ingen dricka. Och så
fortsätter du att öva som förryckt. Och gör kometkarriär. Blir
förstetrumpetare. Berömd. Ordförande i Rådet. Och får en
oljemålning gjord av dig i Stora Rådssalen. Du går i farsgubbens fotspår. Och så tjänar du hinkvis med kastanjer, så du
kan överraska mig med presenter, resor och fina baler. En sån
hanne vill jag ha, fattar du?”
Wolf vände sig mot sin tikvän med nervositet i blicken, men
då sprack Kvällsmurvla oväntat upp i ett jättestort leende. Det
fick Wolf att pusta ut.
”Jag vill SÅÅ gärna göra dig nöjd”, sa han och log. Kvällsmurvla plutade demonstrativt med läpparna, och Wolf uppfyllde hennes önskan. Det pirrade i magen på honom, så som
det alltid gjorde när han kysste Kvällsmurvla. Att hon smakade
tobak bekom honom inte.
80
Både korna och vargarna hade gjort sig väldigt fina till festen. Korna hade satt rött lack på sina horn, och de hade hjälpt
varandra att göra flätor av sina svansar. En del kor hade färgat
svansen med svanstoning, i de flesta fall rött men även rosa
förekom. De flesta bar halsband gjorda av sommarblommor i
starka färger – antingen eterneller eller färska sommarblommor.
Vargarna hade lite andra skönhetstraditioner. De flesta tikar
hade rosett runt halsen, och många hade precis som Kvällsmurvla röda fjädertofsar som stack upp från öronen. Det senare
var sista ylet bland tikarna och syftade till att visa deras stora
solidaritet med de stackars fåglarna, som ju tvingades sova
stående. En vit varg vid namn Edelvita hade nyligen upptäckt
denna förfärliga orättvisa, och så gott som alla tikar på slottet
blev på kort tid behjälpliga i solidaritetsaktionen. De mest koketta av tikarna hade likt Kvällsmurvla färgat sin päls. De flesta
som gjort det hade dock inte satsat på enfärgad infärgning utan
målat gula och svarta ränder på sina sidor. De förnekade att
syftet var att efterlikna tigrar.
Som du förstår var det alltså en makalös syn när ko/varg-paren till Ulvsymfonikernas mäktiga toner gick på bakbenen
längs ljusgatan, in genom den välvda slottsporten, längs en
stenkorridor med brinnande facklor på väggarna och sedan in
i den överdådiga Spegelsalen.
Ja, en sådan hade vargarna byggt åt sig. Ingen utanför gruppen av vargar och kor visste dock att den fanns. Syftet med
Spegelsalen och dess väldiga speglar var, sa vargarna, att lättare
kunna granska varandra, ingående, från alla håll samtidigt.
Just intern granskning och självkritik ansågs vara oerhört viktig för att kunna producera högstående kvalitetsinformation
och nå framgång i kampen för frihet och rättvisa i Eklandet.
Att friheten och rättvisan var så stor var huvudsakligen vargarnas förtjänst, ansåg dessa. Lite kossornas också, förstås.
Det fanns tyvärr en del mindre skönhetsfläckar i Eklandet,
det gick inte att förneka. Men om alla bara gjorde som vargarna sa så skulle snart även de elimineras, och Eklandet skulle
bli det perfekta landet. Det var vargarna övertygade om, och
korna tyckte likadant.
81
Den mycket långa Spegelsalen hade inte bara väggarna
täckta av speglar utan även taket. Längs med långsidorna stod
statyer i guld och silver. I taket hängde tre jättelika kristallkronor med vardera 144 stearinljus. Ena långsidan hade stora
höga fönster med små blyinfattade glasskivor, men just nu kom
förstås inget ljus in genom dem utan det var kristallkronorna
tillsammans med ett stort antal facklor på väggarna som stod
för belysningen. Därför var det ganska dunkelt.
Vid den ena kortväggen fanns en scen, och över den hängde
en baldakin med vargarnas vapen invävt – röda käftar mot
svart bakgrund, som du vet. På väggen ovanför baldakinen
satt en fullmåne av silver, och stor var den – en dryg varglängd
i diameter. Golvet var inte av sten, vilket var det vanliga på
Klara Slott, utan av vackert slipad parkett. Ekparkett, förstås.
När alla festdeltagare, såväl rovdjur som idisslare, hade gått
in packade Ulvsymfonikerna ute på gräset snabbt ihop sina
instrument och förflyttade sig in till Spegelsalen. Där tog de
plats på scenen under baldakinen och fullmånen, och snart
smektes salen av ljuva strofer.
Alla djur tog plats vid de väldigt långa festborden, som var
täckta av vita dukar med diskreta, lite glansiga, broderier som
visade vargar utförande olika aktiviteter. Rädda världen, och
lite sådant. Ett stort antal trearmade silverkandelabrar med
brinnande ljus stod utplacerade på borden. Det var stimmigt
i salen och sorlet var högt.
Plötsligt slutade Ulvsymfonikerna att spela och en av trumpetvargarna reste sig upp. Det blev tyst och alla tittade på
trumpetvargen, en ståtlig vit hanne. Efter att ha väntat i kanske 10 sekunder höjde han sakta sitt instrument, lät blicken
svepa över festdeltagarna, fyllde sina lungor, förde trumpeten
till käften och blåste en högtidlig fanfar. Från instrumentet
hängde ett svart standar med vargarnas röda vapen.
Precis när fanfaren klingade ut öppnades ett dörrpar mitt
på salens ena långsida, den utan fönster, och in trädde en rad
serveringsvargar klädda i en slags säregna svarta och vita förkläden. Om en människa hade varit på plats hade nog han eller
hon fått associationer till frackar. Serveringsvargarna gick på
82
bakbenen, förstås, och bar varsin silverbricka som var betydligt
större än de silverbrickor som tidigare använts för drinkarna.
Vargarna och korna fick olika mat. För vargarna serverades
honungsglaserad vitlöksgnuggad helstekt duva som förrätt,
hjortblodsmarinerad vitvinsflamberad rådjurskidsnjure som huvudrätt och sirapssötad fårhjärtspudding med mandelflarn som
efterrätt. För korna serverades brylerad getostsufflé med solrosfrön som förrätt, olivoljeindränkt grillad sommarhöensilage på
en bädd av klöverblad som huvudrätt och fermenterade gräddindränkta ölandstoksblommor med honungsstänk som efterrätt.
När alla fått mat på de extrastora festtallrikarna av silver
reste sig Morgon­guld upp, riktade nosen mot taket och lät:
”YYYYYYYYYL”
Sorlet upphörde och allas blickar vändes mot henne.
”Kära kossor”, ropade hon. ”Och kära medvargar. Vi samlas
här ikväll för att manifestera vår gemenskap. Och för att vi har
något att fira.”
Ett oväsen bröt ut – korna råmade och vargarna ylade.
Morgon­guld väntade på att det skulle bli tyst. Det blev det
inte, men efter en stund blev det i alla fall något sånär lugnt,
och hon fortsatte. Rösten var lite högre än förut:
”Som ni alla vet har vi fått problem i vårt land på senare tid.
Problemet heter desinformatörer.”
Vargarna började yla och korna råma igen, nu kraftigare än
förut. Morgon­guld väntade tills det lugnat ned sig igen:
”De sprider hittepå! De säger hemska saker. De säger att
gödsel inte är farligt och att gråa djur ska få härja fritt. Och att
det är ofarligt att simma! Det kan vi inte acceptera! Vi måste
rädda landet! Ja, inte bara landet, hela världens framtid står
på spel! Vi måste värna SANNINGEN och KVALITETSINFORMATIONEN!”
Ett jubel steg mot taket, och någon inledde en talkör som
snabbt spred sig och växte i styrka:
”KVALITET - KVALITET - KVALITET - KVALITET
- KVALITET - KVALITET”
Varenda djur i salen deltog i skanderandet, för full hals.
Om du bara visste hur genomträngande en koröst är. Tänk
83
dig då massor.... Men Morgon­guld höjde sin ena framtass och
äskade tystnad igen. Hon fortsatte med en teatralisk stegring
av rösten:
”Vår duktiga spaningsvarg har lyckats identifiera vad vi tror
är de ledande desinformatörerna. Och de goda nyheterna är:
De har fått sig en läxa de sent ska glömma. Jag vågar säga er,
kära festdeltagare, att DET ÄR INTE SANNOLIKT ATT
DE NÅGONSIN KOMMER ATT SPRIDA LÖGNER OCH
HAT IGEN!”
Nu uppstod ett larm som översteg allt tidigare. Alla kor råmade så deras köttiga kroppshyddor vibrerade, och alla vargar
vände sina huvuden mot taket och ylade så kristallkronorna
klirrade. Några ljus slockande av vinddraget. Strax började en
riktigt fet ko smattra med frambenen mot bordet, och snart
hade alla tagit efter, såväl gräsätare som rovdjur. Detta skedde
utan att råmandet och ylandet minskade i styrka. Ojojoj vilket
oväsen det var.
Morgon­guld satte sig ned varpå Konstantina reste sig upp.
Det tystnade genast i salen. Hon blickade ut över de förväntansfullt tittande djuren, och de rödlackerade hornen lyste i
den närbelägna kandelaberns sken. Överbestämmarkon tog
till orda, och talade långsamt och högtidligt:
”Kära vargar! Å alla kors vägnar vill jag först och främst
tacka er för den stora gästfrihet ni visar oss ikväll. Det är som
alltid med stor glädje vi besöker er på Klara Slott. Men idag är
glädjen större än vanligt.”
Konstantina viftade bort en fluga från rumpan med sin
flätade och rödfärgade svans, och fortsatte sedan:
”Som vår vän Morgon­guld så korrekt påpekade har vårt fina
land drabbats av ohyra. Lögner, myter och annat hittepå sprids
utan skam av ett litet antal illvilliga och hatiska medborgare.
Det rör sig om getter, och inte oväntat främst grå sådana. Dessa
grå-snor...”
Här blev Konstantina avbruten av en grupp vita djur nära
scenen, både kor och vargar, som drog igång en talkör:
”GRÅSNOR – GRÅSNOR – GRÅSNOR – GRÅSNOR – GRÅSNOR – GRÅSNOR”
84
Konstantina väntade, och efter en stund dog talkören ut.
Hon fortsatte, fortfarande lika högtidligt:
”Jo, alltså, dessa desinformatörer måste bort. De utgör löss
i vår fana. Vi måste få tillbaka det samhälle vi hade förut,
där alla lever i harmoni med varandra, tycker vettiga saker
och har förtroende för kor och vargar. Ett samhälle präglat av
solidaritet och konsensus. Ett samhälle där de rätta tankarna
inte utmanas. Ett samhälle utan solsläckare, gråkramare, simningslobby och andra ondskefulla inslag.”
Konstantina gjorde en paus och tittade ut över de andäktigt
lyssnande djuren. Wolf passade på att ge Kvällsmurvla en puss.
Hans mjödsejdel var urdrucken, men till hans stora glädje uppmärksammades detta dilemma av en svart ko, som sa sig bara
dricka mjölk och därför gav Wolf sin mjöd. Konstantina fortsatte:
”Och för detta har våra kära vänner vargarna gjort en fantastisk insats! Särskilt duktiga har de vita vargarna varit!”
Hon avbröts av ett enormt jubel. Kvällsmurvla hoppade
jämfota så svansen viftade samtidigt som hon ylade, vilket
fick den lustiga effekten att ylandet svajade i takt med hoppen.
Efter en liten stund lugnade det ned sig tillräckligt mycket för
att chefskossan skulle kunna fortsätta:
”Som tack för vargarnas insats kommer jag att lägga fram ett
nyskrivet förslag på Kokongressen om införande av ett särskilt
vargstöd, som ska betalas ut till er vart tolfte månvarv. Med
detta vill vi säkerställa en hållbar fortsättning på det djup och
den mångfald som så länge har präglat er enastående kvalitetsinformation.”
Ett våldsamt jubel, råmande och ylande bröt ut igen, och
det smattrades med framben och svansar. En vit ko – det var
för övrigt en av dem som startat talkören – råmade så häftigt
att det sprutade halvt idisslat hö ur hennes mule och landade
på grannkons rumpa och svans, varvid grannkons svanstoning blev förstörd. Som tur var märkte grannkon inte det i
den allmänna villervallan. Konstantina satte sig ned med ett
mycket stort leende över mulen, och hennes bordsgrannar på
båda sidor – taktikmunistern och Morgon­guld – lutade sig
mot henne och viskade saker i hennes öra. Säkerligen beröm.
85
Nu reste sig den vita vargen Edelvita upp. Vit och vit förresten – i vanliga fall var hon visserligen det, men nu var hon
tigerrandig. Du vet varför.
Edelvita var inte bara medlem av Rådet, hon var också rovdjurens klubbmästare. Alltså festledare. Efter att ha njutit en
kort stund av jublets sötma med ett mycket stolt leende över
sina käftar öppnade hon en liten väska av svart skinn som hon
hade om halsen. Ur den plockade hon fram ett cylinderformat,
rött föremål ur vars ena kortsida det stack ut en liten tråd. Hon
gjorde ett tecken med sitt ena framben, vilket föranledde en
väntande fackelvarg klädd i det där frackliknande förklädet att
börja gå mot henne med en brinnande fackla, dock av avsevärt
mindre modell än de facklor som satt på slottets väggar.
Fackelvargen höll fram elden mot Edelvita, som med viss
möda lyckades tända på stubinen utan att bränna sina tassar
och utan att hela smällaren exploderade på en gång. Snabbt
slängde hon pjäsen på golvet, där den låg och fräste i några
sekunder innan SMÄLLEN kom.
Det blev omedelbart knäpp tyst i Spegelsalen. De djur som
satt närmast tog sig för öronen, vilket naturligtvis var för sent.
Det luktade krut och ett litet rökmoln spred sig långsamt upp
mot kristallkronorna. Alla djur tittade på Edelvita. Kvällsmurvla började applådera hysteriskt, men slutade tvärt när hon
märkte att hon inte fick några efterföljare.
Edelvita klev upp på bordet i två snabba kliv, lyckades precis
undvika att välta en kandelaber, och ropade det högsta hon
kunde:
”Vi har stoppat desinformatörerna! Vi har anledning att fira!
Och som start på det har jag glädjen att presentera en musikalisk överraskning från våra vänner getterna. Det är, mina
kossor och vargar...”
Hon tittade ut över församlingen och höll djuren på halster
en liten stund innan hon fortsatte:
”.... inga mindre än det nya stjärnskottet SVANSINGE
VITLOBBY!”
Det bröt ut ett väldigt jubel i Spegelsalen. Några vita djur,
både kor och vargar, som satt tillsammans nära scenen började
86
ropa ”Vit lobby”, och snart hade en talkör uppstått som alla
djur – oavsett färg – deltog i:
”VIT LOBBY – VIT LOBBY – VIT LOBBY – VIT
LOBBY – VIT LOBBY”
När det lugnat ned sig hade Ulvsymfonikerna lämnat scenen, och under den svart/röda baldakinen stod istället fyra
vita getter som lyste av självförtroende. De gjorde sitt vrålcoola
steppintro med klövarna, och sedan ekade det av sång i salen.
Jag tror du känner igen inledningen, men om du tittar efter
lite noggrannare ser du att Svansinge Vitlobby hade anpassat
låten efter det här speciella tillfället:
Alla getter som är grå
Gråa vargar likaså
Och så kossor som är grå
Bäst ni säger snabbt hej då
För här ser ni vita djur
Som ska sätta er i bur
Ja vi hatar er så mycke’
Vi ska slita er i stycke’
Alla getter som är grå
Gråa vargar likaså
Och så kossor som är grå
För er blir det snart ridå
87
88
blir ovän
6. Georgina
med Boxer – och
forskarug glorna har
fly-in
D
agen efter gick det mycket långsamt för Georgina när
hon stretade fram längs byvägen med sina vattenhinkar. Hon var i sin egen värld, helt uppfylld av tankar
på det som hänt kvällen innan. Hon tänkte både på Sommar
och vilken relation den haggan egentligen hade till Jens, och på
Tvivlargetterna och det förestående mötet med dem. Dessutom
var hon uppspelt inför att äntligen få komma till Klövköping.
Boxer blev otålig och gick i förväg, vilket innebar att han
hann med tre bevattningar på samma tid som systern hann
med två. För det var han rejält sur.
Två gånger frågade han vad det var med henne, men Georgina sa bara att hon hade hornvärk. Efter ytterligare någon timme frågade Boxer ännu en gång, och fick återigen samma svar.
”Nä nu får du lägga av”, sa han släpigt. ”Jag har fortfarande
inte kommit över att du hoppade över Allsången igår, och nu
ljuger du också!”
”Tro det då!” sa Georgina trotsigt.
Boxer tömde en hink vatten på åkern – det var nummer två
av de hinkar han haft på hornen och därmed var det dags att
89
trava till torget igen. Men istället ställde han ned båda hinkar,
betraktade sin syster med barsk min och sa:
”Georgina, jag ser på dig när du ljuger.”
Hon såg ett litet ogräs som var på väg upp intill de riktiga
plantorna, och nafsade snabbt i sig det utan att säga någonting.
Boxer viftade bort en närgången humla. ”Det här började
när du var hos Jens igår. Vad var det som hände där egentligen?”
Georgina slickade pälsen under tystnad.
”Har han skadat dig? Har han det, va? Säg! I så fall ska jag
stånga honom till månen!”
Georgina skakade långsamt på huvudet.
Boxer suckade djupt. ”Okey, nu bär jag inte en endaste förhornad hink mer förrän du berättar vad det är.” Han la sig ned
på marken och började demonstrativt slicka sin päls, han också.
Först stod hans syster tjurigt kvar och väntade. Emellertid
visst hon ju hur makalöst envis Boxer kunde vara när han var
på det där humöret, så efter en liten stund gav hon faktiskt upp.
Hon la sig intill honom och berättade kort om vad Sommar
sagt om attackerna i Klövköping, om Tvivlargetternas möte
och att hon skulle vara med på det. Precis när hon sagt det
kom hon på att hon ju hade lovat att inte säga något till någon,
och blev förfärad, men så tänkte hon att det nog inte räknades
med hennes egen bror.
Först var Boxer tyst. Han bara stirrade rakt framför sig, in i
oändligheten. Så började han tugga långsamt utan att ha något
i munnen, och då visste Georgina vartåt det barkade.
”JAG ÄR CHOCKAD!” skrek Boxer.
Det var tyst i några sekunder.
”FATTAR DU VAD DU HAR GJORT?” Boxer darrade.
Georgina tittade bort.
”DU HAR BEBLANDAT DIG MED DESINFORMATÖRER OCH SOLSLÄCKARE!” Det var eld i hans blick.
”DE HATAR OSS OCH FÖRSTÖR VÅRT LAND!”
Boxer gjorde en paus, varpå han sänkte rösten och sa lite
vänligare:
”Georgina, du är min syster, jag vill ditt bästa. Fattar du inte
hur fel det där är? Och farligt!”
90
Hon vände sig mot honom, drog på det lite, och sa sedan
mycket lågt:
”Jo.”
Boxer fortsatte ändå:
”De där lögnarna förgiftar vårt samhälle. De vill få hornen
att lossna på oss, och de vill att oskyldiga getter ska bli uppätna
av sjöodjuret. De hatar oss! Jag vet nog hur de tänker. Vargarna
har skrivit massor om det där!”
Georgina visste att Boxer hade rätt. Det retade henne lite,
för ingen lillasyster vill bli tillrättavisad av sin storebror, men
tyvärr hade han ju rätt. Hon insåg det absurda i att gödsel skulle vara ofarligt, för man kunde ju läsa hela tiden om farorna.
Och forskarugglorna var eniga om riskerna med gödsel. Och
med simning.
Nä, tänkte Georgina, hon kunde verkligen inte gå på det
där mötet!
Den stackars geten tittade ned i marken. Förresten var det
nog kört med Jens ändå. Det där vulgära stycket hade helt
klart förfört honom med sina horiga hornrosetter. Helt klart.
Men Boxer hade fortfarande inte lugnat ned sig. ”Georgina!
Jag FÖRBJUDER dig att gå på mötet ikväll!”
Då spratt det till i Georgina.
”FÖRBJUDER?” Hon blängde på brodern. ”Vad i farmors
skägg är det du säger? Tror du att du är min överförmyndarget
va?” Hon lät riktigt arg. ”Jag kan tala om för dig, din intorkade
gamla knarrbock, att jag tänker gå på det där mötet ikväll vare
sig du vill eller inte!”
I samma sekund ångrade hon sig djupt. Ojojoj, nu hade hon
verkligen satt sig på dasshålskanten. Inte kunde hon besöka
desinformatörerna i deras näste! Gå in i lejonens kula! Nej
det var uteslutet. Men hon kunde inte heller låta Boxer vinna
grälet, det var en principsak.
”GEORGINA, DU DRAR OLYCKA ÖVER OSS!” skrek
Boxer.
Den frasen blev sista ordet i deras meningsutbyte. Georgina
visste att hon satt rejält fast med skägget i kistan. Vad skulle
hon nu ta sig till? Oj vilket dilemma.
91
De två syskonen släpade vattenhinkar en dryg timme till,
under isande tystnad, innan Georgina plötsligt fick en snilleblixt. Hon skulle gå till Lisa och höra vad hon tyckte! Även om
de inte träffades lika ofta som förr, nu när Lisa hade skaffat
sig bock och killingar, så var hon en vän som alltid fanns till
hands. Sådant är guld värt för en get.
Det malde alldeles förfärligt i magen av oro, så Georgina bestämde sig för att avsluta jobbet i förtid. Hon visste att Lisa skulle
vara hemma eftersom hon var diledig. Boxer skulle förstås bli
ännu mera sur för att hon stack på en gång, men det sket systern i.
Lisa bodde i en familjehydda – de var lite större – en bit
bortom torget. Georgina såg sin kompis redan på långt håll,
där hon låg utanför hyddans dörr och diade småttingarna.
”Nej men hej”, ropade Lisa med mycket glad min.
”Tjena Lisa!”
”Hur är det med dig idag?”
”Jotack, det är hornen upp och klövarna ned”, svarade Georgina. Det blev tyst i några sekunder, och Lisa tittade på sin
väninna med en speciell blick.
”Det är nåt va?” frågade Lisa forskande.
Georgina sa ingenting. Efter en liten stund nickade hon tyst.
”Låt mig gissa! Bockproblem?” sa Lisa.
En av killingarna tappade greppet, och Lisa ändrade ställning för att göra spenarna mera lättillgängliga.
”Tja, på sätt och vis”, sa Georgina.
Lisa fnissade till. ”Berätta, vad heter han? Har han långa
horn? Har han sträv päls?”
”Det är inte riktigt så.”
Lisa såg konfunderad ut. ”Nähä. Hur är det då?”
”Kan vi gå in?”
Så snart killingarna hade diat färdigt, vilket tog runt tio
minuter, gick de två vuxengetterna in i hyddan. Lisas granne,
en snäll svart getmormor, lovade passa småttingarna en stund.
Lisa stängde dörren efter dem och det blev riktigt dunkelt.
Hennes bock arbetade på fältet så de två väninnorna var ensamma. De la sig på marken med frambenen under magen
och huvudena tätt ihop och inledde en nästan viskande kon92
versation. Efter att Lisa lovat att inte säga något till en endaste
levande get, inte ens till sin egen bock, så berättade Georgina
vad som hade hänt kvällen innan. Alltihop.
”Wow, Fröken Präktig har tuffat till sig märker jag”, sa Lisa
och skrattade.
Georgina blev inte irriterad, för hon kände Lisa så väl.
Lisa fortsatte: ”Förlåt att jag skrattar, men jag tycker inte
det är så farligt, det du berättar. Faktiskt inte. Verkar riktigt
spännande med det där mötet. Klart du ska gå!”
”Men...”, sa Georgina, ”det är ju ändå jättefarliga getter!”
”Äsch, hur kan du veta det? Har du träffat dem?”
”Ja en i alla fall. Den där Sommar gav ju inte nån mersmak
precis....”
Lisa suckade. ”Jag förstår att du retar dig på henne, men
det är nog mest för att du är svartsjuk. Lyssna nu, tjejen. Det
är inte alls säkert att hon har lyckats snärja Jens. Ge inte upp
honom! Visa honom nu att du minsann inte är någon mesget
så ska du se att du kan bräda den där Sommar.” Lisa tänkte
lite, och fortsatte: ”Och du – hornrosetter funkar faktiskt inte
varje gång på varje bock. Oftast, förstås, men inte alltid.”
De två getterna tittade på varandra i några sekunder, och
brast plötsligt ut i gapskratt.
”Kanske skulle du prova hornrosetter själv förresten?” sa
Lisa med ett snett leende. ”Kan ju vara intressant att se vilken
verkan det får!”
Georgina stirrade på Lisa som om hennes horn hade lossnat, vilket fick Lisa att brista ut i ännu ett jätteskratt. Sedan
fortsatte hon:
”Nä, kanske inte hornrosetter. Det är inte du, Georgina.”
Lisa blev allvarlig. ”Men du ska veta ditt värde! Du är en fantastisk tjejget. Ett riktigt kap för vilken bock som helst. Glöm
aldrig det.”
Återigen fick Lisas ord Georgina att tänka till. Det var ofta så.
”Tack, du är en fantastisk vän”, sa Georgina. Lisa bara log.
I det ögonblicket bestämde sig Georgina för att ta strid om
Jens, även om det skulle bli obehagligt. Han var värd att kämpa
för. Ja minsann, Sommar skulle brädas!
93
Georgina reste sig upp. Det hade fastnat halmskräp i pälsen,
så hon började slicka sig ren.
”Jag hinner inte göra mig fin om jag ska gå på det där mötet”, sa Georgina när hon slickat sig hyfsat ren. ”Jag kommer
ju direkt från åkern. Tycker du jag kan gå så här?”
Lisa tittade lite snabbt på henne.
”Klart du kan! Var bara dig själv så snärjer du den där bocken!”
Georgina kände sig riktigt glad.
”Och tänk inte på den där teaterpjäsen”, fortsatte Lisa. ”Du
och jag kan gå en annan gång. Jag har hört att Hånteatern ska
sätta upp en pjäs om gödsel, och den ska komma till Horneby
i början av hösten.”
Georgina hade helt glömt bort Rättviseteaterns vitistiska pjäs.
Den kändes dock inte särskilt angelägen längre, efter allt som hänt.
”Det blir bra”, sa Georgina. ”Hur är det annars? Ska du vara
diledig länge till?”
Lisa gjorde en sur min. ”Tyvärr, bara fem veckor till, sen tar
bocken min över. Han krävde halva tiden, så jag kände mig
tvungen att ge honom en tredjedel.” Hon grimaserade. ”Fast
då fick han minsann lova att lägga nytt tak på hyddan innan
sommaren är slut!”
Georgina nickade förstående, och de två kompisarna tog
farväl av varandra.
När Georgina lämnade Lisas hydda var hon lika uppåt som
hon hade varit nedåt när hon kommit. Det är fantastiskt med
vänner! tänkte hon, och det var på lätta klövar hon satte av
i trav mot Jens hydda. Åhhh, tänk att få galoppera ända till
Klövköping helt ensam med honom!
Trots två hornskrapningar på dörren öppnade inte Jens.
”Brääääääk”, lät Georgina, men det hände ändå ingenting.
”Bräääääääääk” lät hon igen, nu med en viss desperation i
rösten.
Men han var helt enkelt inte hemma. Georgina la sig ned
utanför dörren, mellan rosbuskarna, och suckade.
Vad hade tagit åt Jens, egentligen? Hade han ändrat sig?
Hade han galopperat i förväg? Var han sjuk eller skadad? Hade
vargarna fått nys om planerna och attackerat honom?
94
”Nämen, vad är det jag tänker?” sa Georgina för sig själv.
Hon började slicka sin päls. Doften från Jens rosor var stark,
och en citronfjäril fladdrade framför hennes ögon. Runt omkring låg en del av Jens grannar utanför sina hyddor, och flera
verkade ägna sig åt den där nya, coola aktiviteten som kallades
‘sola’. Georgina var sugen på att prova det men hade inte haft
tid. Hon var ärligt talat inte heller helt säker på exakt hur man
skulle göra.
Det började närma sig middagsdags. Vår hjältinna var
mycket hungrig, och kastade en lysten blick på den röda krasse
som omgav Jens hydda.
Två hyddor bort satt en äldre svart bock på rumpan med en
käpp mellan frambenen och spejade på henne. Ja, det kändes
så. Varje gång Georgina tittade på honom kom hon på honom med att titta på henne, men han slog bort blicken snabbt
som en liten iller. Kanske var det grannsamverkan mot brott,
alltså att han vaktade blommorna åt Jens? Eller var han bara
bocksjuk?
Georgina skulle aldrig kunna tänka sig att äta upp Jens
blommor. Inte någon annans heller, för den delen.
Ungefär samtidigt pågick något viktigt i skogen en bit söder
om Klövköping, närmare bestämt i ett törnsnår kallat Södra
Törn-snåret. Forskarugglorna hade sitt månatliga fly-in, vilket
helt enkelt innebar att de flög in från sina respektive ekar för
att ha möte. Sammankomsterna var alltid förlagda till just det
där snåret, taggarna till trots, eftersom forskarna fick vara ifred
för andra djur där och det fanns väldigt bra grenar att sitta på.
Nu satt alltså hela Eklandets forskarsamhälle, ett tjugotal
ugglor, i det där snåret och konfererade. De hade varit på plats
hela dagen och avhandlat viktiga frågor. På två kvistar i mitten
satt de fyra fåglar som utgjorde nationens forskarelit – det var
docent Lysenka (en tofsdvärguv), professor von Hochdenker
(en hökuggla), doktor Jennus (också hökuggla) och professor
Balthazar (en skräckuggla).
95
Det hade blivit dags för dagens höjdpunkt, nämligen utdelning av priset Årets Forskaruggla. Det var tofsdvärguven,
docent Lysenka, som hade vunnit utmärkelsen för sin enastående bedrift att leda i bevis att man släcker solen om man
använder gödsel. Naturligtvis var det känt sedan länge att
det förhöll sig så, men nu var det en gång för alla formellt
vetenskapligt bevisat. Docent Lysenka, den klarast lysande
stjärnan på Eklandets forskarhimmel, hade alltså återigen
bevisat sin storhet.
Moderator på detta fly-in var professor von Hochdenker,
en mörkbrun forskare med ett mönster av vita fläckar på fjäderdräkten, och därför skulle hon förrätta prisutdelningen.
Fågeln var väldigt upptaggad inför denna viktiga uppgift, det
kunde man se på henne. Professorn skiftade nämligen hela
tiden tyngd mellan höger och vänster klo, och hon lyfte titt
som tätt på vingarna på ett nervöst sätt.
Medan professor von Hochdenker funderade på hur hon
skulle formulera sig började de andra tre ugglorna i eliten att
tjattra. Doktor Jennus hade i förbifarten råkat nämna några
intressanta observationer från de experiment med andningsbegränsade åtgärder som hon hade inlett på några grå getter,
varvid de andra forskarna naturligtvis inte kunde låta bli att
ställa frågor, även om tillfället var ganska illa valt. En uggla är
ju ändå alltid en uggla.
”Hooooo-hooooo, Hooooo-hooooo”, ropade professor von
Hochdenker, och tjattret tystnade. Samtliga forskare i snåret
tittade på moderatorn.
”Får jag be professor Balthazar och doktor Jennus att flyga
över till min gren”, sa professor von Hochdenker.
Det flaxade till, och en sekund senare satt tre av de fyra
forskarna i eliten på samma gren. Alldeles intill, vänd mot
dem men på en egen gren, satt docent Lysenka i ensam majestät och försökte se oberörd ut. Man kunde dock se på det
snabba höjandet och sänkandet av huvudet hur entusiastisk
hon egentligen var.
Professor von Hochdenker harklade sig, och docent Lysenka
blev stilla.
96
”Kära forskarkollegor”, sa professorn, ”jag vet att jag verkligen talar för hela Eklandets forskarsamhälle när jag uttrycker
min oerhöra glädje över att kunna förklara att utmärkelsen
Årets Forskaruggla i år går till en alldeles osedvanligt värdig
mottagare, en fixstjärna på landets akademiska himmel, en
vetenskaplig gigant och en garant för akademisk excellens!
Priset går till....”
Professorn gjorde en konstpaus. Docent Lysenka var så förlägen, den stackars kraken, att hon gömde huvudet under ena
vingen. Moderatorn fortsatte:
”.... allas vår stjärnforskare och expert på solslockningsrisker,
DOCENT LYSENKA!”
”Hooooo-hooooo, hooooo-hooooo, hooooo-hooooo”
Det bröt ut ett väldigt flaxande i hela snåret samtidigt som
det hoades frenetiskt – det var ugglornas sätt att applådera.
Grenarna gungade betänkligt och hela Södra Törn-snåret vajade, men fåglarna höll sig bara hårdare fast med sina klor.
Den enda som var tyst och stilla var docent Lysenka, som nu
tagit fram sitt huvud.
”Tack snälla ni, tack”, sa docenten, ”det är en otrolig glädje
för mig att få detta fantastiska pris”.
”Glädjen är helt på vår sida, docenten”, sa professor von
Hochdenker. ”Får vi be docenten att läsa upp det bevis som
docentens envetna forskning till slut lett fram till, det bevis
som otvivelaktigt utgör det största genombrottet på många år
för gödsel- och solslockningsforskningen?”
Docent Lysenka vibrerade av entusiasm, men låtsades överraskad över att få frågan. Efter några sekunders väntan sa hon:
”Javisst, ja ja, det kan jag väl göra. Vänta lite bara.”
Det flaxade till och i ett nafs var docenten borta. Den tomma grenen svajade. Strax hördes åter ett flaxande, och så satt
forskaren där igen, nu med en bit pergament i näbben.
”Här är beviset”, sa hon.
Docent Lysenka började läsa innantill, långsamt och formellt:
”Observation ett: Vi har inte använt gödsel i Eklandet på
ett antal år. Observation två: Under precis samma år har solen
lyst med oförminskad styrka, det är ett vetenskapligt faktum.
97
Slutsats ett: Alltså kan man rädda solen genom att låta bli att
använda gödsel. Och därmed, kära forskarkollegor...”
Docent Lysenka lät blicken svepa över den stora församling
av forskarugglor som var utspridda på snårets grenar.
”.... därmed är det bevisat att solen slocknar om man använder gödsel! Quod erat demonstrandum!”
Det där sista betyder ‘vilket skulle bevisas’ på latin. Ja, forskarugglorna var väldigt bildade.
”Hooooo-hooooo, hooooo-hooooo, hooooo-hooooo,
hooooo-hooooo”
Det bröt återigen ut ett väldigt hoande och flaxande över
hela törnsnåret. De tre andra elitugglorna betygade sin vördnad för docent Lysenka genom att upprepade gånger buga sig
samtidigt som de långsamt lyfte och sänkte sina vingar, medan
resten av forskarugglorna hoade och flaxade frenetiskt. Pristagaren själv hade ett riktigt stort leende över sin näbb.
Till slut tyckte docent Lysenka ändå att det kunde räcka, så
hon lyfte diskret ena vingen för att påkalla uppmärksamhet.
Alla de andra forskarugglorna tystnade genast.
”Kära forskarkollegor”, sa docenten, ”jag vill framföra ett
riktigt stort tack från hela mitt hjärta, för det....”
Plötsligt var hon borta. Puts väck. De andra ugglorna tittade
nedåt, och såg docenten på marken, ivrigt användande näbb
och klor för att slita en åkersork i stycken. Hon åt snabbt upp
bitarna, och tog sig därefter med ett kraftigt flaxande tillbaka
till grenen hon suttit på.
”Ja, ursäkta”, sa hon. ”Var var jag nu... Jo, jag vill tacka för
det fantastiska förtroende som forskarsamhället har förärat
mig, och jag kommer mycket snart att flyga över till korna på
Rosenborg och tacka för det generösa forskarstöd de under lång
tid har betalat ut till mig. Nu har det, glädjande nog, visat sig
att deras förtroende inte var förgäves. En av vår tids viktigaste
vetenskapliga insikter HAR NU FÅTT SITT SLUTGILTIGA
FORMELLA BEVIS!”
”Hooooo-hooooo, Hooooo-hooooo, hooooo-hooooo,
hooooo-hooooo”, lät det återigen runtomkring.
98
Efter prisutdelningen skulle forskarna genomföra en uppgift
som jämfört med docent Lysenkas enastående bragd onekligen
var extremt enkel. Det gällde utformandet av en enkät som
korna ville ha genomförd. Ändå var det förstås en fråga för
vetenskapen, för det måste ju bli rätt. Enkäter är viktiga.
Saken var den att pälsfärgsmunistern skulle låta göra en
opinionsmätning av hur väl sedda grå djur var bland Eklandets
medborgare. Hon hade beslutat sig för följande frågeställning,
som skulle ställas till alla djur i landet utom de grå:
Har du upplevt problem med grå djur?
Efter att ha rådgjort med några av sina närmaste vitister – däribland vargen Kvällsmurvla, som hon var god vän med – hade
pälsfärgsmunistern nämligen kommit fram till att just den
formuleringen var optimal.
Sedan gällde det att utforma de olika svarsalternativen så att
opinionsmätningens resultat blev det rätta, och på den punkten behövde pälsfärgsmunistern akademins hjälp. Därför satt
nu ugglorna i Södra Törn-snåret och diskuterade länge och väl
vilka svarsalternativ som var bäst.
Det tog nästan två timmar, med tre sorkfångarpauser, innan
forskarugglorna till slut kunde enas om att frågan ‘Har du
upplevt problem med grå djur?’ skulle ha dessa svarsalternativ:





Ja, enorma problem
Ja, stora problem
Ja, problem då och då
Ja, problem någon enstaka gång
Nej, jag har aldrig någonsin irriterat mig på
ett enda grått djur, och jag känner inte heller
någon annan som har gjort det
99
100
bevistar en
7. Georgina
hemlig sammankomst –
och vargarnas Kvalitetsgrupp sammanträder
E
fter en stunds väntan utanför Jens hydda bestämde
sig Georgina för att galoppera ensam till Klövköping.
Trist, men det kunde inte hjälpas. Hon hade ju aldrig
varit där, men trodde att hon skulle hitta vägen själv. Det värsta
som kan hända är väl att jag hamnar i Svansinge, tänkte hon.
Det var en stor sak – Georginas första Klövköping-besök.
Hon reste sig upp, skakade av sig skräpet och satte av i trav.
När hon nått slutet på byn ökade hon till galopp. I Eklandet var
det förbjudet att galoppera inne i byarna, eftersom gammelgetter och killingar kunde bli omkullgalopperade. På vissa särskilt
smala eller utsatta ställen, såsom framför skolhyddor och krubbor, vara det till och med travförbud. Där fick man bara gå.
I sina tankar vände och vred Georgina på det hon hade hört
om de där Tvivlargetterna. Hon kände stort obehag inför det
förestående mötet – men det vägde tyngre att få träffa Jens.
Och få se Klövköping.
Det var inga problem att hitta vägen. Georgina började som
om hon skulle till Klara Slott, men tog till höger vid två vägskäl, precis som hon hört att man skulle göra, och efter en lång
101
galopp glesnade skogen och de första hyddorna i Klövköping
kunde skönjas. Där stod ett röd-gult vägmärke med ett ”T”,
och hon anade att det betydde ”Trav”. Sådana fanns inte i bonniga Horneby, minsann! tänkte Georgina, och sänkte farten i
god tid före märket.
Klövköpings centrum var, precis som torget i Horneby,
en öppen plats av tilltrampad jord med en brunn i mitten.
Men betydligt större. Och vargarnas Skylt fanns där, förstås.
Över brunnen var en liten ställning av sten byggd, med en
hink som man kunde veva upp och ned – så avancerad var
inte brunnen i Horneby! Åt alla håll runt omkring var det
massor av hyddor.
Georgina tittade sig omkring i förhoppningen att få syn på
Jens, som dock lyste med sin frånvaro. Mängder med getter
var i rörelse, betydligt fler än hon var van vid, men alla var
okända. Georgina började nästan ångra att hon kommit. Hur
i farmors skägg skulle hon hitta mötesplatsen?
Tre unga vita tjejgetter kom ut från en jättestor hydda som
hade texten ”Bräkande Bocken” på en träskiva ovanför dörren,
och på skivan var det också en liten bild på en bock med öppen
mun. Man kunde ana att det var många getter i glatt samspråk
där inne i dunklet, och de verkade dricka något. Georgina
betraktade stället med stora ögon, för hon hade inte sett något
liknande förut. De tre vita getterna, som var väldigt spralliga
och fnissiga, fick syn på Georgina. ”Gråsnor!” ropade en av
dem till henne, varpå alla brast ut i skratt.
Georgina brydde sig inte om det, för hon var van vid sådant.
En gång när hon var liten hade hon tagit en klövborste och
försökt skrubba bort sin grå färg. Hon hatade den nämligen.
Hennes pappa hade sett det och blivit helt förfärad. ”Färgen på
pälsen spelar ingen roll, min killing. Alla getter är lika mycket
värda, glöm aldrig det!” hade pappan sagt. Nu befann sig både
pappan och mamman i gethimlen, men Georgina tänkte ofta
tillbaka på dem med stor värme.
De glada mobbarna försvann bakom en hydda. Georgina
såg ett stånd med ett litet tak av grönt tyg där en tjock svart
get stod och sålde minihöbalar. Det var uppenbarligen Klöv102
köpings snabbmatsget. Han sålde kuber av hårt sammanpressat
hö med knappt 3 getklövars sida. ”Snabbhö” stod det på en
handmålad skylt.
Sedan såg Georgina att det fanns två snabbmatsgetter till.
Tre stycken alltså! Wow!
Nu ångrade Georgina verkligen att hon hade sprungit till
Klövköping utan att gå hem först. Inte nog med att hon måste
träffa Jens och gå på möte utan att ha gjort sig fin, hon hade
inte heller halsväskan med sig och därmed inga kastanjer! Hon
gick en bit bort, la sig ned på marken och väntade. Under tiden
studerade hon getlivet på torget, som var livligt.
En senig grå tantget med blå rosett i skägget och en riktigt
stor och kantig mörkgrå halsväska av svart tovad getull kom
långsamt vaggade likt en anka. Hon stannade vid torgets solur,
där hon länge och väl vände och vred på sig själv, och tittade ur
olika vinklar, i sina försök att läsa av det. Det gick inget vidare
eftersom det var mulet. Jätteväskan dinglade vilt. Tantgeten
började muttra, först lågt, sedan allt högljuddare och till slut
ilsket. Hon hade precis börjat sparka på solurets fundament när
en ung bock, lika grå som hon, kom springande.
”Farmor, du får inte försvinna så där”, ropade han redan
på håll. Rösten var anklagande och andfådd. ”Vi har varit
jätteoroliga allesammans.” Tantgeten lugnade genast ned sig
och vaggade under tystnad bort tillsammans med ungbocken.
Georgina tittade på snabbmatsgetterna och tänkte på att
hon var hungrig. Just då serverade en av dem en minihöbal
till ett vitt getpar med en lika vit killing. Georgina undrade
hur Klövköpings snabbmatsgetter kunde vara så tjocka. Hon
hade aldrig sett några tjocka getter förut. Tja, snabbmatsgeten
i Horneby var lite kraftig också, förstås. Men, kom Georgina
plötsligt ihåg, hennes mormor hade berättat att det inte var så
ovanligt med övergödda getter för länge sedan. Hon förstod
inte hur snabbmatsgetterna över huvud taget kunde få så stora
skördar att det blev över till att sälja.
Georgina fick syn på vargarnas Skylt, och kom att tänka på
debattartikeln om matbristen. Hon ögnade igenom rubrikerna.
Överst stod det:
103
”Opinionsmätning genomförs – var beredd när statistikugglan
kommer till dig”
Det framgick att det var undersökningen om synen på grå
djur i Eklandet. Nästa rubrik var:
”Starkt stöd för att stoppa ansvarslös gödselpropaganda”
Det gällde förslaget om förbudet mot positiva yttranden om
gödsel. Sedan var det:
”Kulturnytt: Succé för teaterpjäsen Patetiska gråa djur”
Nästa:
”Debattartikel: Låt gödselfrågorna genomsyra alla ämnen i skolan”
Och så:
”Vargarna satsar ännu hårdare på kvalitetsinformation”
Sedan var det ytterligare några artiklar – men inte debattartikeln om hungern! Hur kunde det komma sig? En så viktig
artikel borde ha kommit upp på Skyltarna för länge sedan,
tänkte Georgina. Hade kanske något hungrigt skogsdjur ätit
upp pergamentet innan vargarna hittade det i tipslådan? En
grävling kanske?
Hon väcktes ur sina tankar av att plötsligt höra sitt namn
ropas. Och där stod ingen mindre än – Jens! Ja, det var Jens!
Georgina var på väg att spricka upp i ett jättestort leende när
hon siktade du-vet-vem vid hans sida, och kom av sig.
Båda Jens och Sommar hejade på Georgina. Jens verkade
lite skuldmedveten.
”Ja, du vet, det var så att... Jag hade ett annat ärende så jag
galopperade hit lite tidigare. Försökte få tag på dig för att säga
det, men...”
Georgina var besviken, arg och svartsjuk, men försökte lägga band på sig.
”Det är okey”, sa hon, och funderade på om ’ärende’ betydde
’dejt’. Jojo, slampan hade rosetter i hornen idag också, noterade
Georgina. Och själva hornen var rödmålade – något sådant
hade hon aldrig sett förr.
Georgina försökte snegla utan att det märktes på sin egen
enkla utsmyckning – en limegrön skäggrosett bara – för att se
om den satt rätt. Det gjorde den inte, den hade kommit snett
och dessutom fått en jordfläck. Georgina kände sig simpel.
104
Sommar harklade sig. ”Innan vi går, har ni sett Eva-Brittas
avbön?”
”Ja, pinsam och sorglig”, sa Jens och såg bitter ut. ”Men man
får väl ha en viss förståelse .... hon är förstås livrädd.”
Georgina förstod ingenting. ”Vadå? Vem är Eva-Britta?”
Jens vände sig mot henne:
”Jo, hon var tillsammans med Gunnar, en av de som vargarna attackerade du vet, när han sa sanningar på torget. Hon
hjälpte Gunnar, svarade på frågor och så där. Fast Eva-Britta
blev inte attackerad, det blev bara Gunnar och Greta.”
Till dig som läser det här vill jag säga att jag misstänker att
Eva-Britta var den där tredje geten som avhandlades av vargarna på Rådets sammanträde i Klara Slott. Alltså den något
mindre aktiva desinformatör som vargarna satte upp på sin
observationslista.
Jens pekade på Skylten, och fortsatte:
”Nu har hon skrivit en debattartikel där hon tar tillbaka
allt. Döskraj förstås.”
”Ja, läs själv, stumpan”, sa Sommar.
Stumpan för dig va, tänkte Georgina, men vände sig ändå
mot Skylten och fann längst ned rubriken ”Han vilseledde
mig”. Hon började läsa själva artikeln:
Om man tror andra getter om gott blir man lätt lurad och
utnyttjad av solsläckare, gråkramare, simningslobbyister
och andra illvilliga krafter. Det hände mig. En get som jag
känner ytligt från patrullen i Käcka Killingar frågade om
jag kunde hjälpa honom lite på torget. Jag sa ja, för man
vill ju vara snäll. Sedan visade det sig att han utnyttjade
mig för att sprida vidriga lögner. Till exempel har han gått
och sagt att gödsel skulle vara ofarligt, och på något sätt
dragit in mig i dessa sjuka åsikter. Jag hade ingen aning
om att han hade gått och blivit desinformatör. Jag vill nu
varna alla getter – var på er vakt mot dessa farliga element.
Låt dem inte förleda er och utnyttja er snällhet.
105
”Eva-Britta var alltså med på Gunnars åsikter, det där han sa
på torget?” frågade Georgina.
”Med?” sa Jens. ”Har getter horn? Hon och Gunnar har
suttit länge tillsammans och jobbat fram tankarna och formuleringarna. Att det sen var Gunnar som pratade på torget var
bara för att han har så stark röst.”
”Och nu gör hon avbön och förnekar alltihop”, sa Sommar.
”Så blir det i ett land där rädslan regerar. Getter säger vad som
helst för att slippa bli attackerade.”
Georgina tyckte fortfarande att de här Tvivlargetterna
var ena riktigt suspekta typer – men det kompenserades av
Jens närvaro. Ena halvan av henne ville bara springa hem till
Horneby – den andra ville gå varthelst Jens gick. Och så var
det ju riktigt spännande med Klövköping, förstås.
Sommar gav Jens en blick. ”Ska vi...”. Jens nickade, och gick
fram till Georgina och viskade i hennes ena öra:
”Vi tar oss dit bort i smågrupper, för att inte inte väcka
uppmärksamhet.” Sedan höjde han sin röst till onaturligt
hög volym och sa hurtigt: ”Kom då hörni, dags att öva inför
Allsången!” Man kunde ana en antydan till leende över hans
mule.
Georgina vibrerade egentligen av vrede, men gjorde sitt yttersta för att dölja det. Hon tänkte på Lisas ord, att det faktiskt
inte var säkert att horgeten verkligen hade snärjt Jens.
De tre djuren satte av i lugnt trav längs en av Klövköpings
huvudgator, med Sommar lite före och de andra lite efter. Ingen av getterna sa någonting. De passerade hydda efter hydda
med djur liggande utanför. Vid en hydda hade en grupp unggetter gjort upp en liten eld, kring vilken de satt och spelade
trumma. Det var coolt och nytt för Georgina. Två av dem, en
vit och en svart, låg och grovhånglade så insnärjda i varandra
att nästan bara hornen syntes. På andra sidan gatan kom en
stilig grå bock gående med tre identiska grå tjejkillingar som
alla hade lila skäggrosett. Han sa hela tiden ”Lugn!” trots att
killingarna inte gjorde mer än trippa fram i bredd.
Efter ett tag tog byn slut och getterna kunde öka till galopp,
och en liten stund senare var de framme vid Sommars jord106
källare. Ingången låg på sidan av en gräsbevuxen liten kulle,
så som brukar vara fallet med jordkällare.
Getterna stannade tvärt, och det dammoln de hade rivit
upp drev sakta bort. Sommar tittade sig noga omkring. Åkrar
åt alla håll, och ingen annan get inom synhåll. Eller varg. Det
enda liv man såg var en lärka högt i skyn. Långt bort kunde skogsbrynet skymtas. Efter ytterligare ett långt svep med
blicken verkade Sommar nöjd, och öppnade med ett mycket
kraftigt gnisslande den spruckna trädörren vars patina lyste
gul och orange.
Den lilla flocken gick in och följde en stentrappa som ledde
nedåt. Det blev snabbt allt mörkare. Kyla strålade från stenblocken på sidorna, spindelväv hängde i taket och det var en
stark grottlukt. Lite mögellukt också. Georgina ryste till. Hon
kastade en blick på Jens, och noterade nöjd att han inte gick
så nära Sommar.
Trappan tog slut och där öppnade sig ett oväntat stort rum.
Till en början var det svårt att se något alls, men när ögonen
vant sig vid mörkret började vissa saker träda fram. Det kom
ju en svag ljusstrimma från jordkällarens öppna dörr där uppe.
I mitten av rummet stod ett rektangulärt bord med en tjock
stenskiva. Runt omkring fanns ett tjugotal stenar med platt
ovansida, uppenbarligen avsedda att sitta på. Georgina noterade att jordgolvet var fuktigt och mjukt så att klövarna sjönk
ned en aning – detta kändes ovant mot bakgrund av den torka
som hade rått ett tag i Eklandet. Hon frös lite. Här nere var
grott- och mögellukten starkare.
”Sätt er och vänta så länge så galopperar jag iväg och hämtar
fler”, sa Sommar. Georgina tyckte att det var en alldeles utomordentlig idé. Hon hörde klövarnas vassa ljud mot stentrappan
och såg Sommars löjliga svanstipp guppa medan den försvann
uppåt. Georgina satte sig på en sten och kände genast iskylan
sprida sig in i rumpan. Jens förblev stående.
Plötsligt var alltså Georgina och Jens ensamma med varandra. Det hade länge varit Georginas dröm – men när den
nu gick i uppfyllelse gjorde omständigheterna att lyckan till
stor del uteblev. Stället var kusligt, tanken på Tvivlargetterna
107
skrämde henne och Sommar – ja på den punkten känner du
ju till Georginas position.
Jens slog sig ned på stenen intill sin vän. Han ryckte till
precis när han satte sig, så uppenbarligen stördes även han av
stenens kyla. Där satt nu de två unggetterna och tittade på
varandra under tystnad. Tro mig när jag säger att det inte finns
något som är så tyst som en jordkällare.
”Kul att du kom idag”, sa Jens till slut, och för Georgina var
det en lättnad att tystnaden bröts.
De log mot varandra. Georgina visste inte vad hon skulle
säga, så det blev tyst en stund igen.
”Har du varit med i Tvivlargetterna länge?” frågade hon sedan.
”Ett par veckor. Jag är glad att du gått med.”
Georgina kände sig spänd, vilket Jens uppenbarligen såg,
för han såg plötsligt bekymrad ut och sa:
”För du har väl gått med hos oss? Du tror väl på vår sak?”
Georgina ryste till av kylan igen. Hon tittade ned och funderade. Sedan lyfte hon blicken mot Jens och sa:
”Vad är det egentligen som gör att du vänder dig mot vargarna? Hur kom du in på det spåret?”
Jens såg allvarlig ut, strök sig över sitt skägg med ena klöven
och funderade lite.
”Alltså, det började med att jag gick och tänkte för mig själv
att vissa saker inte stämmer med vargarna.”
”Vadå menar du?”
”De säger samma sak hela tiden, till exempel. Jämt. Allihop.
Inte minsta mångfald på tankar. Är inte det lite underligt?”
Georgina hade aldrig tänkt den tanken. Jens fortsatte:
”Och ändå säger de att de ’gillar olika’, det är lite lustigt...
Och så är det en del saker de aldrig tar upp. Tystar ned, liksom.
Har du inte tänkt på det?”
När han sa det klickade det till i Georgina. Hon tänkte
på debattartikeln. Men efter en kort stund uppfylldes hon av
tvivlen igen – alltså tvivlen på Tvivlargetterna.
”Kan väl hålla med om att vargarna säger rätt mycket samma sak – men så har de ju stöd i forskning och sånt också”,
sa Georgina.
108
”Forskarugglorna ljuger”, sa Jens. ”De och vargarna ljuger
ikapp. Vi getter har blivit blåsta som bergsgetter i höststorm!”
Georgina skulle just protestera när hon av en slump råkade
titta nedåt, på golvet intill väggen, där hon på grund av sitt
förbättrade mörkerseende nu anade konturerna av ett ämbar.
Av nyfikenhet böjde hon sig ned för att titta, och tyckte då att
det verkade vara något i. Hon sniffade.
”Vad gör du?” frågade Jens.
Georgina tittade upp mot honom med ett stort leende.
”Tro det eller inte, men det står en hink getost här.”
”Sa du getost?”
”Ja, getost!”
”En hel hink?”
”Ja, en hel hink!”
De två djuren tittade intensivt på varandra. Det var som en
outtalad, ömsesidig fråga.
”Ska vi...”, sa Jens.
”Du menar...”
Jens nickade, fast nästan omärkligt.
Georgina var som du vet rejält hungrig. Hon vägde frestelsen mot principen. Det vore hemskt att ta av osten. Hon tittade
på hinken. Hon tittade på Jens.
Sedan gick det så snabbt att ingen hade kunnat se hur det
gick till, men plötsligt var två klövar långt nere i den kladdiga
osten. Två väldigt entusiastiska klövar. Och ungefär en sekund
senare var de där klövarna inne i varsin mun.
Getterna slickade med hastiga rörelser i sig läckerheten. De
fortsatte slicka tills varenda ostmolekyl var borta från deras
klövar, och båda två hade precis samma vällustiga ansiktsdrag
över mulen.
Då hördes galopp som snabbt närmade sig. Osttjuvarna ryckte till, och fick oerhört bråttom att slå sig ned på varsin sten igen.
”Se naturlig ut!” viskade Georgina.
”Jag vet, naturlig!”
De satt med väldigt rak rygg, helt vinkelrätt mot bordet,
med framklövarna symmetriskt upplagda på bordsskivan och
tittade rakt fram. Till och med svansarna i deras rumpor var
109
stilla, raka och vinkelräta mot respektive getkropp. Det var
tur att de inte visste att de båda två, särskilt Jens, hade ost i
skägget. Det gjorde dock ingenting för det var alltför mörkt
för att någon skulle kunna se det.
Nedför trappan kom Sommar klapprande, och i släptåg
hade hon en grupp getter. Georgina vågade inte titta på sin
rival eftersom hon var rädd att det skulle lysa Skyldig om henne, men den rädslan var obefogad för Sommar bara vände på
klöven och försvann uppför trappan igen.
Efter ytterligare två getleveranser stängde Sommar dörren
inifrån och kom nedför trappan med en tänd fotogenlampa
i munnen. Trots dess sken var det fortfarande väldigt mörkt.
Getterna samtalade lågt med varandra, och Georgina kunde
uppfatta brottstycken av olika konversationer: ”...krossa oss”,
”ljuger oss rakt upp i ansiktet och...”, ”...blir bara värre”, ”...inte
lita på nåt”. Återigen kände hon obehag, ja rentav rädsla. Nu
var hon ingen annanstans än i lejonens kula.
Georgina gladde sig dock åt att hon, men inte Sommar,
hamnade intill Jens. På Jens andra sida hade nämligen en bock
slagit sig ned, en bock så svart att han nästan var osynlig.
Sommar rotade i ett skrymsle och började sedan kasta dynor
till de andra. Georgina fångade en i luften med munnen och
la den på sin sten. Sommar reglerade fotogenlampan, som nu
stod mitt på bordet, så lågan blev större.
Det var riktigt kallt och luktade nu även fotogen, förutom
grotta och mögel. Tvivlargetternas ansikten lystes upp av ett
svagt och lätt fladdrande sken. På stenväggarna runt omkring
syntes deras förstorade skuggor med de karakteristiska hornen
överst. Om en människa hade varit närvarande, och bara sett
skuggorna, hade han eller hon nog trott att det var ett gäng
killar och tjejer med vikingahjälmar som satt runt bordet. Så
såg nämligen skuggorna ut.
Georgina hade starka obehagskänslor. Hon var helt omgiven av
det värsta som fanns – desinformatörer. Hur kunde hon ha varit så
dum att hon försatt sig i den här situationen? Georgina övervägde
att bara resa sig upp och gå. Hon tittade mot trappan och konstaterade att den var nära. Efter bara några steg skulle hon vara ute...
110
Runt ett annat bord, på en annan plats, satte sig samtidigt en
annan grupp djur. De var lika målmedvetna och entusiastiska
som getterna i jordkällaren, men de hade inga horn, för de
var vargar.
Platsen var Kvalitetssalen i Klara Slott. Vargarna hade olika
salar för olika ändamål, och i Kvalitetssalen diskuterade de
regelbundet hur kvaliteten på deras kvalitetsinformation skulle
kunna höjas till – om möjligt – ännu högre nivåer. Några andra
viktiga salar utöver dem du redan känner till var Kampanjsalen, Tyckarsalen och Attacksalen – dessa får jag anledning att
återkomma till längre fram.
Nu skulle Kvalitetsgruppen ha möte. Ordförande var en
svart varg med rött halsband och vita fjädrar i öronen vid namn
Fina. Vice ordförande var Morgon­guld. Just dessa två vargar
var bäst skickade att leda kvalitetsarbetet, ansåg de själva, och
de flesta vargar höll med. Faktum är att Fina kallades Fina
för att hon var så fin i kanten (egentligen hette hon Josefina).
Många bestar på slottet ville vara med i Kvalitetsgruppen,
men Fina var mycket selektiv i urvalet eftersom hon ansåg
att en liten grupp skulle åstadkomma bäst resultat. Därför
hade hon tilllsammans med Morgon­guld handplockat några
vargar som de ansåg inte låg så väldigt långt efter dem själva i
kvalitetsmedvetenhet.
Kvalitetssalen var inte alls så stor som Stora Rådssalen och
Spegelsalen, och inte hade den särskilt högt i tak heller. Den
var liten men funktionell. Exempelvis var tre av de fyra väggarna täckta av svarta griffeltavlor, där idéer som dök upp kunde
antecknas. Den fjärde väggen hade vargarnas kvalitetsideal
inristade i den svarta stenen. Där stod:
’Ärlighet – sanning – mångfald – opartiskhet – respekt för
läsarna’
Inskriptionen var belyst av en fackla på vardera sidan. Över
bordet hängde också en ställning av trä med fyra brinnande
facklor. Det fanns ett enda fönster, riktigt litet och runt, som
satt nära taket och inte släppte in särskilt mycket ljus.
111
Ledamöterna i Kvalitetsgruppen hade intagit sina platser. En
serveringsvarg med vitt förkläde gick tyst runt med sin karaff
och hällde harblod i glasen. När han var klar gick han utan ett
ord ut ur salen och stängde mjukt dörren efter sig.
Kvalitetsvargarna satt och småpratade. Man hörde fraser
som ”fick vad de förtjänade” och ”det sänder en signal”. Konversationen präglades av stor belåtenhet.
”Yyyyyyyl” hördes det då. Det var Fina som med nosen
mot taket påkallade uppmärksamhet, och det blev genast tyst
i rummet.
”Kära ledamöter, välkomna till sammanträdet”, inledde
Fina. ”Vi har anledning att vara stolta, för....”
Där blev hon avbruten av en spontan applåd, som följdes
av ett unisont ylande. Snart blev det dock lugnt igen. Fina log
stort, bytte ett ögonkast med Morgon­guld, och sa:
”Ja, vi har verkligen anledning att vara stolta över flera saker.
Just nu tänkte jag på något annat.”
Hon satte en monokel i sitt ena öga och rättade till de pergament hon hade framför sig.
”Jo, Morgon­guld och jag har gått igenom all information som
producerats på Klara Slott under det senaste månvarvet, och vi
kan konstatera att kvaliteten har varit mycket, mycket hög.”
Det nickades glatt runt bordet. Fina drack en klunk Harlösa, satte ned glaset igen och lät blicken vandra mellan mötesdeltagarna. Hon fortsatte:
”Men inget är så bra att det inte kan bli ännu liite liite bättre,
sägs det ju. Ja, jag vet att det är svårt att tro när det gäller vår
kvalitetsinformation. Men det är en god regel att ändå försöka.
Nu har ju dessutom korna beslutat om ett generöst stöd för vår
viktiga informationsverksamhet, och då känns det ju lite extra
motiverat att undersöka om vi trots allt skulle ha möjlighet att
faktiskt spänna kvalitetsbågen ytterligare en millimeter.”
Fina kastade en blick på Morgon­guld, som såg nöjd ut.
”Är det någon ledamot som har några idéer? Jag släpper
ordet fritt!”
Genast viftade flera framtassar i luften. ”Du kan börja, Radius”, sa Fina.
112
Radius var en vit hanne, som inte bara var ledamot av Kvalitetsgruppen utan även av Rådet. En tung varg, alltså. Det
var för övrigt han som svimmade av chocken, och hamnade
på golvet, när Morgon­guld berättade senaste nytt om desinformatörerna på det senaste Rådsmötet.
”Jo, jag tänkte att våra artiklar skulle bli ännu mera lättillgängliga för massorna om vi satte upp större Skyltar”, sa Radius. ”Med
större bokstäver. För då kunde getterna läsa dem på större avstånd.”
Fina nickade med intresserad min, men hann inte mer än så
innan en annan vit hanne, Tevo, självsvåldigt tog ordet. Tevo
var lika viktig som Radius, och satt liksom han även i Rådet.
”Jag tycker vi splittrar oss för mycket ibland” sa Tevo. ”Vi
borde koncentrera oss mer på de frågor som verkligen är viktiga. Till exempel gödselfrågan. Vi skulle kunna göra ännu
längre och ännu djupare reportage om den, om riskerna med
gödsel, om den gödselfria zonen och sånt.”
”Ja, det var en bra idé”, sa en storväxt svart varghanne med
tufsig ragg som hette Svartvargen. ”Kanske kan vi låta forskarugglor komma till tals riktigt på djupet om farorna med gödsel.
Docent Lysenka och de andra duktiga forskarugglorna borde
få större utrymme, det är de värda.”
”Ja, riktigt på djupet”, sa Tevo. ”Vi har inte bottnat i gödselfrågan, det känner jag.”
”Det passar ju gött ihop med större Skyltar”, sa en aningen
tjock svart varg som gick under smeknamnet Bergsylaren. ”För
med mera utrymme kan vi ha längre artiklar.”
Men nu såg Radius bekymrad ut.
”Nja, längre artiklar i all ära, men om större Skyltar ska
kunna läsas på större avstånd måste bokstäverna vara större,
och då går det inte in mera text”, sa han. ”Faktiskt inte. Du vet,
Bergsylaren, kvaliteten i informationen sitter inte i artiklarnas
längd. Getterna orkar ändå inte läsa så mycket.”
”Säg inte det, om vi skriver väldigt, väldigt enkelt....”, började Bergsylaren, men då blev han avbruten av Radius:
”Du Bergsylaren, den genomsnittliga längden på våra artiklar har halverats under de senaste 20 åren, och inte en enda
get har klagat!”
113
Svartvargen himlade med ögonen. ”Ingen get skulle väl någonsin klaga.”
Fina rättade till sin monokel och harklade sig. ”Det låter
som om ett större fokus på de riktigt viktiga frågorna är en
sak vi kan enas om”, sa hon och vände sig mot Morgon­guld.
”Ska du...”
”Visst!”
Morgon­guld, som var Kvalitetsgruppens ständiga sekreterare, reste sig upp och skrev på en av griffeltavlorna:
1. Öka fokuset på de riktigt viktiga frågorna
Hon log och sa: ”Det här känns rätt. Helt rätt. Jag känner att
det finns ett väldigt starkt engagemang i hela slottet för att satsa mer på de riktigt viktiga frågor som avgör hela vår framtid.
Vår kvalitetsinformation ska vara vägvisande.”
De andra vargarna nickade, och Morgon­guld satte sig ned.
Bergsylaren tog till orda igen:
”Jag tycker fortfarande vi ska ha längre artiklar, så vi får mer
sagt. Vi har ju så mycket viktigt att säga. Vi kan faktiskt ha
längre och djupare artiklar, och ändå göra Skyltarna läsbara på
större avstånd, om vi gör Skyltarna väldigt mycket större.”
Han lutade sig tillbaka med en mycket belåten min, lyfte
sitt glas och drack. Bergsylaren var så nöjd med sitt uttalande
att han gjorde klöven upp.
”I princip håller jag med dig”, sa Fina, ”men vi har ju också
en ekonomisk realitet. Det skulle bli väldigt dyrt med jättejättejättestora Skyltar.”
Bergsylaren lutade sig framåt: ”Jag vet! Vi ber helt enkelt
korna om ännu mera ekonomiskt stöd!” Han lät blicken svepa
över de andra ledamöterna, och man såg på honom att han
verkligen var medveten om magnituden av sin egen genialitet.
Tevo spratt till av entusiasm. Han lutade sig också framåt
och de svarta ögonen lyste när han sa:
”Vilken fantastisk idé!!! Det är ju bara för korna att besluta
om en obligatorisk inkassering av kastanjer varje år. Alla getter
delar på kostnaden. Det blir inte så mycket per get, de märker
114
ingen skillnad.” Tevo gjorde en paus, tittade ut över de andra
och fortsatte: ”Nog kommer alla i Eklandet att tycka att vår
kvalitetsinformation är värd det!”
”JAAAA!” hörde man i korus, och hela Kvalitetsgruppen
började applådera. Bergsylaren och Tevo gjorde high five två
gånger.
”Beslutat!” sa Fina kraftfullt när applåden lagt sig. Hon slog
klubban i bordet, vilket föranledde ytterligare en applåd.
Morgon­guld harklade sig. ”Utomordentligt bra. Vi kommer
att kunna förklara saker och ting för getterna ännu mer på
djupet.” Hon gick fram till griffeltavlan och skrev långsamt
och omsorgsfullt, ungefär som en skolfröken som lär ut välskrivning:
2. Obligatorisk kastanjavgift för större Skyltar (kor)
Alla vargar drack av sitt harblod och flera skålade med varandra. Bergsylaren fick slut i sitt glas, vilket Fina uppmärksammade, och det föranledde henne att dra i ett tvinnat rep
av ett mörkblått glansigt material som hängde ned från taket.
Dörren öppnades strax och där kom serveringsvargen, som
vanligt med vitt förkläde. Han rörde sig med stor elegans, bärande på en karaff av kristallglas med rött innehåll som stod
på en rund silverbricka. Alla Kvalitetsgruppens vargar fick sina
glas påfyllda.
”Vi har alltså två punkter på vår lista hittills”, sa Fina. ”Finns
några fler idéer?”
Det blev kanske fem sekunders tystnad. Sedan tog Svartvargen till orda:
”Jag funderade på en sak. Det här om att fokusera på de
riktigt viktiga frågorna – vilka är egentligen de riktigt viktiga
frågorna?”
”Ja just det”, sa Bergsylaren och kliade sig på nosen.
En kort diskussion bröt ut, och den slutade i konsensus.
Vargarna tyckte att de avgörande frågor som borde stå i fokus
för informationen på Skyltarna var dessa: Riskerna med gödsel,
arbetet med att sprida idén om en gödselsfri zon till resten av
115
världen, farorna med simning och så pälsfärgsfrågan. Morgon­
guld skrev upp detta på griffeltavlan.
”OK!” sa Fina, ”Vad bra det här går! Nästa punkt på dagordningen är just färgkvalitet. Bergsylaren, kan du berätta hur
det går för färggruppen?”
Bergsylaren harklade sig. ”Javisst”, sa den överviktiga vargen
entusiastiskt. ”Som ni vet mäter vi kontinuerligt andelen artiklar som är skrivna av vita, svarta och grå vargar, och samma
med de intervjuade och omskrivna djuren.”
”Hur har det gått? Hur har det gått?” avbröt Tevo.
”Vårt enträgna arbete har gett resultat. Vi har lyckats sänka
gråkvoten med 4 procentenheter och...”
Morgon­guld började applådera och de andra följde exemplet, vilket fick Bergsylaren att komma av sig. Radius och Tevo
gjorde high five. Fina gjorde klöven upp med ett stort leende
över käftarna.
”4 procent är mycket”, sa Radius glatt, och avslöjade därmed
att han inte kunde skilja på procent och procentenheter.
”4 procent färre gråsnor!” sa Tevo och log stort.
”Det kallar jag färgkvalitet!” sa Svartvargen belåtet.
”Ja, det var i sanning ett glädjande och rättvist slag mot
gråväldet”, sa Fina.
Bergsylaren såg dock aningen bekymrad ut. ”Men vi får inte
slå oss till ro”, sa han. ”Vi har långt kvar till full färgkvalitet.
Färgarbetet måste gå vidare. Vi måste skriva upp fortsatt arbete
med färgkvalitet på griffeltavlan.”
Alla höll med. Den ständiga sekreteraren reste sig igen, fattade kritan och skrev:
3. Ökad färgkvalitet
Sedan satte hon sig ned, rättade till sitt blekgula eternellhalsband och tog en klunk harblod.
”Vad roligt – vi gör ju stora framsteg här idag!” sa Fina.
”Då är det bara en punkt kvar på dagordningen, och det är
förslagslådan. Hur är det på den fronten?”
116
Morgon­guld tog upp en liten trälåda som hade stått på golvet intill hennes stol och satte den på bordet. Hon tog av locket,
som hade en liten springa, och tittade ned.
”Ser man på, ser man på, ett förslag!”
Alla blev nyfikna. Morgon­guld började läsa på den bit pergament hon fiskat upp:
Förslag till Kvalitetsgruppen. Vi kanske skulle göra en enkät
hos getterna och ta reda på vad de skulle vilja läsa mer om.
Vi skulle också kunna släppa fram getterna lite oftare som
gästskribenter på Skyltarna. Så vi får deras perspektiv.
Det blev omedelbart iskallt i rummet. Ingen sa ett ljud, men
flera vargar utväxlade blickar med varandra. Till slut öppnade
Tevo käften:
”Vad är det för en dårulv som har skrivit det där?”
Morgon­guld vände och vred på pergamentet. ”Det står inget
namn under”, sa hon och slängde det nonchalant ifrån sig.
Det blev tyst igen, sånär som på ett svagt morrande från
Bergsylaren. Radius öppnade och stängde käftarna på ett aggressivt sätt och Tevo andades häftigt, som om han kämpade
med starka sinnesrörelser. Svartvargen gjorde symboliska boxningsrörelser i luften med sin högra tass.
Efter en kort stund sa Fina med förakt i rösten: ”Jag tror nog
vi är eniga om att vi kan avfärda det där pergamentet som ett
uppenbart missbruk av förslagslådan.”
117
118
träffar
8. Georgina
Majoren – och
Kvällsmurvla blir
lite pressad
I
Sommars jordkällare blev Georgina alldeles vimmelkantig
av alla intryck när snacket kom igång. Det sades sådant
hon aldrig hade hört förut. Saker som förvånade henne,
saker som förfärade henne, saker hon absolut inte kunde tro på.
Hon tittade på Jens, och försökte utröna hans ansiktsuttryck,
vilket dock var svårt i mörkret. Gick det inte att skruva upp
fotogenlampan?
Då blev det knäpp tyst, och alla tittade mot trappan. Georgina
gjorde detsamma utan att veta varför. Hon märkte hur hon
började andas flåsande – för att allting var så kusligt. Plötsligt
såg hon silhuetten av en storväxt get stå stilla på det översta
trappsteget. Efter några sekunder satte han sig i rörelse, skred
långsamt nedför trappan och kom fram till bordet, där han blev
stående. Det var svårt att se, men Georgina fick intrycket att
han hade ett antal år på nacken.
Den nyanlände lät blicken gå från get till get runt bordet.
Ingen sa någonting och ingen rörde sig. Den nya geten sa långsamt, med en basröst som man kunde tro skulle få stenväggarna
att vibrera:
119
”Godkväll, tvivlargetter!”
”Godkväll, Major!” svarade de andra i korus. Förutom Georgina förstås, hon var ju inte insatt i ritualerna.
Majoren slog sig ned vid bordet. Georgina tänkte att hon
nog aldrig hade hört någon med en så mäktig röst, och hon
var fascinerad av hela hans uppenbarelse. Trots sin rädsla och
misstänksamhet kunde hon inte låta bli att på något sätt känna
respekt och sympati för denna bock.
Majoren fortsatte med sin tordönstämma:
”Välkomna till mötet, getabockar och tjejgetter! Vi börjar
med en tyst minut för våra hjältar Gunnar och Greta. Glöm
inte: Saliga äro de som förföljs för åsiktsfrihetens skull, dem
tillhör himmelriket.”
Alla tittade ned, och det var högtidligt och sorgligt. Georgina funderade på hur det känns att få benen avbitna. Någon
runt bordet snyftade. När minuten gått tog Majoren till orda
igen:
”Vi ska besöka dem senare. Och vi ska ta hand om dem,
för det är vår skyldighet att ta hand om de fallna. Men nu till
dagens agenda! Vi har en ny tvivlare i vår skara. Välkommen
till vår krets....”
Han böjde sig över till Sommar, som viskade något i hans
öra, och Majoren kunde avsluta:
”....Georgina”.
Allas blickar föll på Georgina, som frambringade ett ganska
tystlåtet ”Tack”. Vad i farmors skägg är det jag har gett mig
in på? tänkte hon.
”Hur mycket vet du?” dundrade Majoren.
När han fått reda på hur lite Georgina kände till inledde han
en föreläsning, och det var ord och inga visor det. Georgina
var helt tagen när Majoren till slut tystnade. Hon bara stirrade.
”Menar du verkligen att vargarna ljuger?” sa hon.
”Har getter skägg?” sa Majoren.
”Och att man kan använda gödsel helt riskfritt?”
Majoren nickade.
”Men hornen....”
”...ramlar inte av”, avbröt Majoren.
120
”Och man kan simma utan fara?”
”Ända ut till kornas ö om du vill.”
”Men, men.... forskningen då? All forskning!”
”Som jag sa, min tös, man kan tyvärr inte lita på forskarugglorna heller. De har alltför mycket att vinna på att tycka
som vargarna, förstår du. Egenintresset triumferar vanligen.”
Georgina tittade på Jens i förhoppningen att han skulle se
skeptisk ut, men det gjorde han inte.
”Men vänta här nu”, sa Georgina. ”Ta det där med gödsel.
Så länge jag har levat har jag hört och läst att gödsel får hornen
att trilla av och solen att slockna. Det vet ju alla, och det finns
ju hela bibliotek med stentavlor som säger att...”
”Du har blivit dragen vid mulen”, avbröt Majoren. ”Att en
sak är ristad i sten innebär inte att den är sann.” Han pausade
några sekunder. ”Man kan rista in vilka ord som helst, vet du.”
Alla andra getter tittade på Georgina. Hon var inte van vid
en sådan uppmärksamhet, men var nu så uppjagad att hon
glömde bort sin blyghet. Majoren fortsatte:
”Min tös, de har lurat getskällan av dig, de där ylarna och
hooarna. De hittar på saker, och sedan citerar de varandra,
och snart tror alla att det är sant. Det går runt i cirkel, ser du.”
Majoren gjorde en kort paus, och fortsatte sedan i ett mera
irriterat tonläge. ”Och det är vi getter som drabbas. Vi blir
förda bakom fotogenlampan.”
Nu hoppade Sommar in i diskussionen: ”Ja, och det är inte
bara det där med gödsel och simning som är getskit. Det är
också getskit att grå djur är sämre än andra. Att göra ned grå
djur är pälsism.”
”Vad hette det sa du?” sa Georgina.
”Pälsism.”
Georgina smakade på ordet, som hon aldrig hade hört förut.
Majoren hoppade in:
”Pälsism betyder att man dömer djur efter färgen på deras
päls, och det är något väldigt fult och orättvist. För det är så,
förstår du, att alla djur är lika mycket värda. Oavsett pälsfärg.”
Plötsligt var detta en oerhört intressant diskussion för Georgina. Skulle hon vara lika mycket värd som svarta och vita getter?
121
Hon tittade tankfullt in i fotogenlampans låga. Oerhört
intressant, det här, tänkte hon. En annan sak som gjorde henne
häpen var att Sommar – den slampan – tydligen tog strid mot
det här med pälsism, trots att hon själv var vit och därmed inte
drabbad. Märkligt. Motvilligt måste Georgina erkänna för sig
själv att det var strongt gjort.
Majoren började tala igen:
”De säger att de kämpar för frihet och rättvisa, de där bestarna. Jag säger: Intorkad getskit.”
Sommar förvanskade sin röst så den lät löjlig, och sa: ”Frihet
och rättvisa!” Sedan riktade hon mulen upp mot taket och
ylade – så gott hon nu kunde, det är nämligen inte så lätt för
en get. Ett stort skratt bröt ut i jordkällaren.
”Förhornade köttätare”, hördes en ljus tjejgetsröst.
En ung getabock, som troligen var vit (det var lite svårt att
se i mörkret), sa:
”J...J...Just det ja. Har du f...f...funderat på, Georgina, vad
de där b....b...bestarna lever av?”
Det hade inte Georgina.
”V...v...vad tror du de äter? Gräs va? T...T...Tror du på det
själv?”
Några getter hördes fnysa.
”Inget djur får äta något annat djur, säger de. Ha! Dra sagan
om Bockarna Bruse också”, hördes en bockröst muttra.
Det bara snurrade i huvudet på Georgina. Beträffande vargarnas kosthållning måste hon erkänna att ingen någonsin hade
sett en varg ägna sig åt jordbruk. Det var faktiskt lite underligt.
Majoren tog vid:
”Vi talade om lögner förut, Georgina. Vad tror du om det
där påhittet att det skulle vara farligt att simma, va? Det har
de där rovdjuren hittat på bara för att vi inte ska kunna träffa
korna. Är inte det uppenbart? Vargarna vill vara mellanhänder
för det ger dem makt!”
Georgina bara stirrade framför sig. Hennes hjärna kunde
helt enkelt inte ta in fler intryck. Det var stopp. Men det visste
förstås inte de andra – och nu hoppade Sommar in i diskussionen igen:
122
”Jag kan berätta att Statistikgeten har gjort en opinionsmätning och tagit reda på hur stort förtroende djuren i Eklandet
har för olika djursorter. Vilken sorts djur tror du fick bottenplaceringen, Georgina?”
Sommar tittade på Georgina, men fick ingen respons eftersom hon ju led av information overload. Efter några sekunder
fortsatte Sommar: ”En ledtråd, stumpan. Det börjar med ’v’
och slutar med ‘argar’.”
Nu hände något inom Georgina – kanske var det hennes
undermedvetna som triggade igång känslan av rivalitet om
Jens. I alla fall kände hon en väldig aggressivitet bubbla upp.
Aggressivitet mot den horiga slampan som ägde denna äckliga
jordkällare och aggressivitet mot dessa vidriga samhällsförstörare och solsläckare. Hon tittade sig omkring och alla getter flöt samman till ett sammelsurium. Hon kände yrsel och
mådde illa av grottlukten. Det bara snurrade där inne under
hennes horn. Var det här egentligen en mardröm? Situationen
kändes surrealistisk.
Plötsligt flög hon upp från sin sten.
”NI LJUGER ALLIHOP”, skrek hon. ”NI SPRIDER
LÖGNER OCH HAT, ERA FÖRHORNADE DESINFORMATÖRER OCH SOLSLÄCKARE.”
Georgina kände hur gråten började bubbla upp.
”NI FÖRSTÖR VÅRT LAND!”
Hon tog dynan hon suttit på, slängde den rakt i mulen på
Sommar, sprang uppför trappan och vräkte upp dörren. Hon
ville bara bort, bort. Georgina lämnade dörren öppen och satte
av i galopp, hejdlöst gråtande.
På kvällen åt Wolf, Kvällsmurvla och Ulvo middag tillsammans i matsalen. De satt vid ett bord ganska nära den vägg där
Wolfs mamma på sin tid hade målat vargar som visade vägen
för de andra djuren. Maten-är-klar-klockan hade ringt, och
trion hade just kommit tillbaka till bordet med sina överfulla
tenntallrikar när Ulvo ropade:
123
”Jag måste kissa.” Han började vicka fram och tillbaka med
överkroppen.
”Måste du det då?” frågade Wolf.
”Ja måste måste!”
”Kunde du inte ha sagt det nyss medan vi väntade på maten?”
”Behövde inte då!”
”Nähä. Kan du klara det själv?”
”Nä pappa du ska komma med.”
Man kunde ana en antydan till suck innan Wolf reste sig
upp och försvann med Ulvo. Kvällsmurvla skar en stor bit av
den rökta hjorten, la på en klick inlagd harhjärtskräm och
lassade in allt i käften.
Morgon­guld kom gående mellan borden i spetsen för en
grupp viktiga vargar. Hennes och Kvällsmurvlas blickar möttes
för ett ögonblick, de utbytte en snabb nick varpå båda tittade
bort.
Strax återvände Wolf och Ulvo. Samtalet kom in på Wolfs
intervju hos Symfonivargen, som ju var inbokad till morgonen
efter.
”Är du peppad nu då?” frågade Kvällsmurvla.
”Jäpp! Jag ska visa henne att jag är värd att satsa på.”
”Så ska det låta! Jag ska hålla tassarna för dig!” Hon drack en
klunk harblod. ”Men du har inte hunnit öva så mycket trumpet.”
Wolf blev aningen nedslagen. ”Jag ska ju öva ikväll. Och så
är det ju egentligen bara intervju imorgon, inte uppspelning.”
”Vi får för tusen fullmånar hoppas att det blir så då”, sa
Kvällsmurvla. ”Man vet aldrig med den speltanten.”
”Min pappa spelar bäst i hela slottet, så det så!” sa Ulvo
med sin barnsliga röst. Han tappade en kanin på golvet, men
plockade snabbt upp den och fortsatte gnagandet.
”Hörru grabben, du borde sköta dig lite bättre vid bordet”,
sa Kvällsmurvla.
Ulvo krympte ihop och tittade på sin pappa.
”Såja, såja, det är bra nu”, sa Wolf, vilket fick Ulvo att se
relativt glad ut igen. Wolf drack en klunk harblod. ”Du Kvällsmurvla, om jag går vidare imorgon och får en tid för uppspelning, då går vi väl och firar?”
124
Kvällsmurvla log stort, la fram sina framben på bordet och
tog Wolfs tassar i sina. ”Det är klart vi gör, älskling!”
Wolf sken upp. ”Då går vi på Natt-Ylet!” Han betraktade
Kvällsmurvlas för dagen rosa eternellhalsband och matchande
rosa fjädrar i öronen. Hon var sååå snygg.
”Oh ja, då gör vi Natt-Ylet!” sa Kvällsmurvla.
I samma sekund kom Wolf att tänka på den konversation
han haft med Luminoso om Kvällsmurvla, och han blev allvarlig.
”Lovar du att vi går i så fall?”
”Klart som harbuljong! Du är ju halvvägs till att bli trumpetvarg i så fall!”
De två fästvargarna lutade sig fram mot varandra och utbytte en puss käft mot käft.
”Ska du inte följa med ut i skogen i alla fall?” frågade Wolf
Kvällsmurvla. Han syftade på sitt inplanerade trumpetövande
efter maten.
”Åh sötnos, jag skull så förylat gärna vilja, men jag har möte
med en forskaruggla och en teatergorilla om en gestaltning av
ett komparativt synliggörande av de metodologiska komplex­
iteterna i de tematiska, teoretiska och konceptuella analyserna
av socialgeografins påverkan på getternas intrapersonella reflektioner kring gödselanvändningens risker i en hegemonisk
och poststrukturalistisk kontext.”
Wolf tänkte i några sekunder. ”Jaha.”
Kvällsmurvla lyste av entusiasm och fortsatte: ”Vi har fått
bidrag från korna för det! 900 förylade kastanjer!”
”Jaha, kul.” Han log inte.
”Och så har vi slängt in en ansökan till Globala Djurunionen om 700 kastanjer till”, sa Kvällsmurvla. ”Jag är så in i
bängen säker på att de säger ja. Annars utmålar vi dom som
solsläckare, haha, och den risken vågar dom knappast ta, dom
mespropparna!”
Wolf nickade igen. ”Bra”, sa han lågt.
Det blev tyst. Kvällsmurvla, som just tömt sin tallrik, plockade fram lite tuggtobak. Hon öppnade käftarna på vid gavel
och stoppade in den.
125
Ulvo, som hade sett fundersam ut en stund, viftade plötsligt
med ena frambenet.
”Tant Kvällsmurvla, får jag också kastanjer om jag följer
med dig på det där? För jag skulle behöva kastanjer för att
köpa en egen mus.”
Kvällsmurvla tittade skeptiskt på honom, och sa med övertydlig skolfrökenröst: ”Det måste vara hög nivå för att man
ska få kastanjer, förstår du, lille vän. Så in i bängen hög nivå.”
Ulvo smälte hennes svar en stund, och sa sedan: ”Vad menar
du med hög nivå?”
”Svårt!” sa Kvällsmurvla. ”Det måste vara skitsvårt om man
ska få kastanjer.”
”Aha”, sa Ulvo.
Man såg på honom att han fortsatte tänka. Kvällsmurvla la
upp bakbenen på bordet och lutade sig mot ryggstödet med
frambenen bakom nacken. Hon tuggade på tobaken.
”Jag tycker det är jättesvårt att flå en hare”, sa Ulvo. ”Kan
jag få kastanjer för det då?”
Kvällsmurvla skrattade till. ”Näru grabben, det kan inte
vara svårt på det sättet. Det måste vara svårt på ... ja svårt på
ett avancerat sätt.”
En mycket uppmärksam iakttagare hade möjligen kunnat
ana en antydan till leende över Wolfs käftar.
”Vad betyder avan.... avancerat, tant Kvällsmurvla?” frågade
Ulvo långsamt.
Nu såg Kvällsmurvla aningen irriterad ut. ”Alltså, Ulvo, det
måste vara så väldigt himla förylat jättesvårt att nästan ingen
förstår nånting alls. Nästan inte en enda. Fattar du?”
Ulvo tänkte igen. Wolf lät blicken gå mellan Kvällsmurvla
och Ulvo, och han följde dialogen med stort intresse. Ulvo
skruvade lite på sig och såg bekymrad ut. Efter en viss tvekan
sa han med världens mest oskuldsfulla min:
”Men, om nästan ingen förstår nåt så är det väl ingen idé
att hålla på med det där?”
Kvällsmurvla ryckte till. ”Nä hörru grabben nu får du ta
och ge dig.”
126
Wolf log i mjugg. Ulvo tittade ned. Efter en liten stund
började Wolf röra på sig.
”Nu måste vi nog börja tänka på refrängen, Ulvo och jag”,
sa han och kastade en blick på trumpeten som stod på golvet
intill bordet.
De sa hej då till Kvällsmurvla och började gå mot slottets
huvudport, den som fanns vid vindbryggan. Efter att ha passerat
ett antal mörka korridorer och en trappa kom de fram till två
bistra vargar med mycket vassa tänder som stod på vakt. När de
såg Wolf och Ulvo komma gående gick vaktvargarna fram och
lyfte bort den grova stock som satt tvärs över dubbelporten. Med
ett kraftigt gnisslande öppnade de varsin port på vid gavel, och
till ljudet av rasslande kedjor hissade de sedan ned vindbryggan
med två stora vevar. Plötsligt badade det tidigare mycket mörka
utrymmet i kvällssol, och alla fyra bestar kisade med ögonen.
Far och son promenerade ut över vindbryggan. När de passerat vallgraven böjde sig Wolf ned mot Ulvo och sa med låg röst:
”Ulvo, det där du sa till tant Kvällsmurvla var väldigt smart
sagt. När jag hör dig prata så där tror jag att det kommer att
bli något stort av dig.”
Men Ulvo såg bekymrad ut. ”Tror du hon blev arg på mig,
pappa?”
”Äsch, det tror jag inte. Strunt i det. Nu ska du och jag spela!”
De gick över ängen och en bit in i skogen, där de satte sig
på varsin stubbe. Det var så där jättegrönt som det kan vara
i skogen en riktigt fin sommarkväll. Den lågt stående solen
strilade genom det gröna lövverket och det doftade intensivt
av skog. Wolf tog fram sitt instrument, torkade försiktigt av
munstycket med ena tassen, höjde trumpeten till käften, fyllde lungorna med luft och började spela. Ulvo började nästan
genast sjunga med, för han kände igen sången från Krubban:
Oh, when the wolves, go marching in
Oh when the wolves go marching in
Oh, I want to be in that number
When the wolves go marching in
127
Oh, when the moon, turns red with blood
Oh when the moon turns red with blood
Oh, I want to be in that number
When the moon turns red with blood
Oh, when the trumpet sounds it’s call
Oh when the trumpet sounds it’s call
Oh, I want to be in that number
When the trumpet sounds it’s call
Efter den melodin följde andra. Ulvo blev trött efter en stund
och la sig hoprullad i en fördjupning i marken, men Wolf fortsatte att spela. Han spelade, spelade och spelade medan solen
sjönk allt lägre, och det var en fröjd för örat – vilket det var
många som tyckte: Först kom det fåglar och satte sig i träden
runtomkring för att lyssna på konserten – det var ett trettiotal
fjäderfän, mest gökar och skogsduvor. Strax därefter kom fem
grävlingar, sju rävar, fyra mårdhundar och en björn, vilka satte
sig på stubbar eller la sig ned på marken 15 - 20 varglängder
bort från Wolf. Den som var riktigt uppmärksam hade också
kunnat ana fem harar, tre rådjur och en hjort betydligt längre
bort, i skydd bakom ett snår.
Det hade blivit dunkelt och svalt när Wolf efter mer än en
timme tog sin sista ton, la ned trumpeten och torkade svetten
ur pannan. Man hörde spridda applåder på djurs vis: Rävarna
och mårdhundarna skällde, grävlingarna grymtade och fåglarna flaxade med vingarna så mycket de kunde samtidigt som
de vrålkvittrade (förutom en svart hackspett som istället drog
igång ett hacksolo). Björnen ställde sig på bakbenen och slog
sina kraftiga ramar mot bröstet. Djuren bakom snåret var för
rädda för att ge ifrån sig några läten alls.
Wolf bugade sig långsamt tre gånger i olika riktningar, varpå publiken började skingras. Han gick fram till Ulvo och lyfte
ömt upp honom. Bärande på sin sovande avkomma anträdde
musikvargen Wolf-Gang Amadeus returen till Klara Slott.
128
Oh When the
Wolves Go Marchin� In
&
œ
Oh when the
4
&
w
œ
w
œ
œ
wolves
œ
˙
& ˙
w
march - in�
10
˙
in,
œ
˙
œ
want
to
be
in
œ
˙
œ
˙
when the wolves �o
129
œ
�o
˙
œ
Oh
I
œ
& ˙™
& ˙
˙
oh when the wolves
7
œ
œ
�o march in�
œ
œ
œ
in
13
œ
œ
˙™
that num - ber
˙
˙
march - in�
w
in.
130
blir intervjuad –
9. Wolf
och vargarna sliter i
Kampanjsalen
T
idigt på morgonen nästa dag var det en mycket nervös
varg som stängde dörren till sitt rum, snabbt så inte
hans lilla mus skulle följa med. Med ena tassen bar han
en trumpet, och då förstår du nog vem det handlade om. Ulvo
hade tillbringat natten hos Morgon­guld, så det var hon som
fick ombesörja inlämning på Krubban.
Wolf följde en lång fönsterlös gång som på båda sidor hade
dörrar till bestarnas sovrum. En best per rum var det som gällde
för singlar som Wolf. Han var visserligen ihop med Kvällsmurvla, men eftersom de inte var gifta kunde dubbelrum inte bli
aktuellt. En av facklorna i korridoren hade brunnit ut, och när
vargen passerade den var det så mörkt att han snubblade på en
ojämnhet i stengolvet. Wolf mötte ett ungt vargpar som fnittrande och tätt omslingrade gick åt andra hållet. Det luktade
som vanligt svagt av rök.
Han gäspade stort. Inte för att Wolf var oengagerad, verkligen inte, utan för att han knappt hade fått en blund i ögonen
på hela natten. Han skulle till intervjun med Symfonivargen,
och som du vet var det Wolfs stora dröm i livet som stod på
spel. Det hade tagit lång tid av bearbetande att få intervjun
till stånd.
131
Orkestern huserade i den östra delen av slottets andra våning. Där fanns en stor repetitionslokal, en mindre sal för
instrumentvård, Symfonivargens kontor, en sällskapssal för
orkestermedlemmar och så ett sovrum för varje orkestermedlem. Ja, de sov för sig själva, Ulvsymfonikerna. Det var en stor
sak på Klara Slott att vara medlem där.
Wolf hade aldrig varit i orkesterns domäner, och han tvingades leta efter Symfonivargens arbetsrum. När han gick längs en
av korridorerna hördes svaga strofer på violin som blev allt starkare, och när han passerade repetitionssalen såg han två vargar
sitta och öva. De satt blundande på varsin pinnstol framför
ett högt fönster, och verkade helt inneslutna i sin musik. Wolf
letade vidare, och strax såg han en dörr som var lite större än
de andra och hade en gravyr över sig som föreställde en dirigent
med frambenen i luften.
Wolf svettades. Han blev stående framför dörren, laddade
upp och tänkte igenom vad han skulle säga. Tankarna gick till
hans mamma och pappa i varghimlen, till Kvällsmurvla och
Ulvo. Nu skulle hans liv avgöras. Nåja, det var ju bara första
steget av två, men ändå.
Så tog han mod till sig och genomförde knackningen.
Det hände ingenting alls, och efter att ha väntat en stund
började Wolf bli orolig för att han tagit fel på tid. Men så
öppnades plötsligt dörren, och där stod hon i egen hög person
– Symfonivargen. Hon var huvudet längre än Wolf, smal och
alldeles kritvit. Om halsen hängde ett tunt mörkgrönt halsband. Under tystnad mönstrade hon Wolf från topp till tass.
”Stig på”, sa hon sedan, utan tendens till leende.
Wolf tittade sig omkring i rummet. Det dominerades av ett
riktigt stort skrivbord av mörk ek med en yta av grönt skinn,
helt belamrat med noter. Det fanns också några mindre bord,
även dessa fulla med noter. Bakom skrivbordet stod en stor
länsstol med högt ryggstöd av samma slags gröna skinn – dirigentens arbetsstol. Och bakom stolen fanns ett högt fönster
med de sedvanliga små, svagt gultonade blyinfattade rutorna. Med anledning av den tidiga timmen stod solen lågt och
åstadkom ett starkt sken på delar av skrivbordets nothögar,
132
på Symfonivargens päls och på en oljemålning på väggen som
föreställde henne själv.
”Varsågod och sitt”, sa orkesterledaren och visade på en
påtagligt låg pinnstol framför skrivbordet. Själv slog hon sig
ned i länsstolen, som knarrade lätt när hon lutade sig tillbaka. Wolf satte sig längst ut på stolen, utan att dra nytta av
ryggstödet.
Dirigenten satte en monokel i sitt ena öga och började under
tystnad läsa en bit pergament. Hon läste länge och väl, till
synes utan att låtsas om Wolfs närvaro. Han kände sig illa till
mods. Till slut tog Symfonivargen av sig monokeln, la bort
pergamentet och riktade blicken mot Wolf.
”Du är alltså intresserad av att träda in i Ulvsymfonikerna
som tredje trumpetvarg, är det korrekt uppfattat?” sa hon med
formell röst.
”Ja”, sa Wolf tydligt och nickade.
”Hur länge har du spelat trumpet?”
”Åh, ända sen jag var liten. Det blir väl en trettio - fyrtio
månvarv ungefär.”
Symfonivargen hummade, och det blev tyst en stund. Wolf
slickade sig nervöst om underläppen.
”Du har skrivit sånger också. Är det låtskrivande eller trumpetspelande som utgör din prioritering?”
”Jag...”, sa Wolf och kom av sig. ”Jo, jag tycker ju om att skriva sånger men ... det jag egentligen brinner för är trumpeten,
det är det. Jag älskar att spela trumpet. Verkligen!”
”Hmmmm.” Hon tittade ned på Wolf medan hon långsamt
och tankfullt trummade med ena tassen mot den gröna bordsskivan. ”Du har onekligen goda referenser.”
Wolf sa ingenting.
”Bra stamtavla också.”
Wolf förblev tyst.
”Hur ser du på det faktum att du är grå, mot bakgrund av
vår strävan här i Eklandet att minska gråväldets inflytande?”
”Öhh....jag...” Wolf blev ställd, men orkesterledaren väntade
ut honom under tystnad. Efter en liten stund började Wolf
prata, snabbt och med påtagligt spänd röst:
133
”Öh, jo, jag är medveten om att jag utgör en del av gråväldet, men ... alltså, jag anstränger mig verkligen för att hålla
tillbaka min grå sida, det gör jag, och jag tar fullt ut ansvar
för de problem som vi grå djur ställer till med. Det gör jag.
Verkligen. Jag jobbar hårt på att bli bättre.”
Symfonivargen nickade tankfullt. Hon reste sig upp, vände
ryggen åt Wolf och ställde sig att titta ut genom fönstret med
framtassarna bakom ryggen. Konturen av hennes vita päls lyste intensivt i det skarpa motljuset. Wolf såg att en av de små
glasskivorna hade en spricka. Han försökte dölja sin häftiga
andhämtning.
Den stora dirigenten vände sig plötsligt om och sa: ”WolfGang Amadeus, jag är beredd att ge dig en chans. Jag låter dig
komma på provspelning inför mig klockan ett dagen före nästa
fullmåne. Om den prestationen håller högsta klass tar jag in
dig som tredje trumpetvarg i Ulvsymfonikerna på Klara Slott.”
När Boxer och Georgina vaknade rådde en isande kyla i hyddan. Psykologiskt, alltså. Boxer låtsades över huvud taget inte
om att Georgina fanns, och hon ville inte truga honom så
hon sa inte heller någonting. Det gick så långt att när Boxer
hämtade morgonhöet från förrådet tog han bara åt sig själv.
Det hade aldrig hänt förut.
Efter frukost, när de gått in i hyddan igen för att förbereda
avmarschen till dagens arbete, hände något oväntat. Det skrapade av horn mot dörren, och Georgina öppnade.
”Nämen hej Jens!”
Hon blev väldigt förvånad över att se honom där – Jens hade
aldrig sökt upp henne förut. Hon blev förstås jätteglad, men
samtidigt rädd, och det pirrade i magen. Och så kändes det
pinsamt, efter hennes brutala uppbrott från Tvivlargetternas
möte. Jens sneglade bort mot Boxer, men honom kunde man
bara se rumpan och svansen på, för han hade plötsligt blivit
väldigt upptagen med att synnerligen grundligt leta efter någonting allra längst ned i kistan.
134
”Tror du att...”, sa Jens, medan han såg lite konstig ut och
knyckte på huvudet åt Boxers håll.
Georgina förstod vinken. Hon vände sig åt Boxer till, funderade på om hon skulle säga något till hans rumpa, men räckte
istället ut tungan. Sedan gav hon sig iväg med Jens, och de två
getterna inledde en mycket lågmäld konversation medan de
långsamt spatserade mellan hyddorna.
”Varför stack du iväg sådär igår?” frågade Jens. ”Vi blev helt
chockade.” Han såg riktigt bekymrad ut.
”De där typerna. Hur kan du hänga med dem?” Georgina
gav Jens en anklagande blick.
Ett medelålders svart getpar kom gående mot dem med
en vattenhink på varje horn, så Jens väntade med att svara.
Georgina kände igen dem och nickade, men eftersom paret
hade tung last på huvudena besvarade de bara hälsningen med
varsin blinkning. Enligt etablerad getikett behövde man inte
nicka tillbaka om man hade tung last på hornen, det hade till
och med Getikettgeten slagit fast i sin klassiska stentavla ”Stora
getikettavlan”.
”De är inga typer och det är inget fel på dem”, sa Jens lugnt.
”Har du glömt vad som hänt med Gunnar och Greta?”
”Nä, men...”
”Varför stack du då? Jag trodde du började bli övertygad?”
Georgina svarade inte. Jens fortsatte:
”Du har blivit lurad av vargarna, fattar du inte det?”
”Jag är rädd för de där getterna i jordkällaren”, sa Georgina
trotsigt. ”Riktigt rädd. De är desinformatörer och farliga. Vill
oss illa.”
Jens suckade. ”Nej, Georgina, de står på vår sida.” Han
tittade länge och väl på henne innan han fortsatte:
”Lyssna här. Har du någonsin sett en get som tappat hornen?”
Georgina svarade inte.
”Nähä, inte det. Har du någonsin sett några tecken på att
solen blivit svagare då? Något enda tecken alls?”
Georgina svarade inte.
”Nähä, inte det heller. Nästa grej då. Har du någonsin sett
en get som simmat och sedan fått cancer?”
135
”Nä nu får du ändå ta och ge dig”, sa Georgina irriterat. ”Jag
har väl inte koll på varenda get heller. Och det finns forskning
som visar att simning faktiskt ger cancer.”
Jens suckade igen. ”Jag vet att det står så på Skyltarna, men
har du sett det själv?”
Georgina drog på det. ”Nja, nä, inte direkt, kanske.”
”Nä just det. Du måste utgå från vad du själv kan se. Det
är bara det du kan lita på.”
Georgina tänkte på vad han sagt. Jens fortsatte:
”De tyckte mycket om dig, Majoren och de andra, ska du
veta. Alla sa efteråt att du skulle bli en viktig tillgång för gruppen. De sa att du är engagerad och smart.”
Intressant nog blev Georgina inte förvånad av att höra detta.
Det blev en liten paus igen, och sedan fortsatte den ihärdiga Jens:
”Georgina, så här är det. Vi är getter och de är vargar. Vi
bor i hyddor och de i slott. Vi är klövdjur och de är tassdjur.
Vi har horn och de är platthuvade. Vi är inte av samma sort
och har inte samma intressen. Fattar du?”
De två djuren passerade tre grå killingar som matade en
svart-vit kanin med en morot, och en svart ålderbock med grånat och glesnat skägg som låg och slickade sina klövar utanför
en hydda. Georgina stannade till och betraktade Jens med ett
ansiktsuttryck som närmast kan beskrivas som ursäktande.
”Jens, det har gått så fort och det har hänt så mycket. Jag
blir alldeles yr under hornen.” Hon gjorde en kort paus, och
fortsatte: ”En sak jag verkligen har tänkt på efter igår är det
där med pälsism.”
”Jaha?”
”Ja, där har de en poäng, Tvivlargetterna. Jag har inte fattat det förut, men egentligen – varför ska jag behandlas som
getskit bara för att min päls är grå?”
”Ja se där!” sa Jens och såg plötsligt riktigt glad ut. ”Vi ska
ha möte i kväll igen. Samma tid och plats. Kommer du? Så du
kan bidra i kampen mot pälsismen?”
Han blinkade med ena ögat. Georgina undrade hur hon skulle tolka det – ingen bock hade någonsin blinkat mot henne förut.
Jens gav henne en lång, djup blick och sa med stor inlevelse:
136
”Georgina, jag blir riktigt besviken om du inte kommer!”
Hur skulle hon kunna säga nej när han bönföll henne på det
där viset? Det pirrade i magen på Georgina, och hon tittade
Jens rakt i ögonen utan att säga någonting. Tanken flög förbi
att ge honom en puss, bara sådär. Men så kan man ju inte göra.
”Jag får se”, sa hon, och ansträngde sig för att dölja sin starka
sinnesrörelse. ”Ska tänka på saken.”
Lite senare samma dag hördes en ljudlig suck i den kanske
viktigaste salen på Klara Slott – Kampanjsalen. Det var där
vargarna satt när de skrev sina viktiga kvalitetstexter, och i
övrigt samordnade sina kloka kampanjer. Salen var stor, och
som vanligt på Klara Slott bestod golv och väggar av grov
svart sten; väggarna var skrovliga men golvet ganska plant. Det
fanns några högsmala ljusinsläpp – inga riktiga fönster utan
mer som skottgluggar – längs en av långväggarna. Takhöjden
var stor, runt åtta varglängder.
Kampanjsalen hade sex stenbord. Det största var rektangulärt – smalt men väldigt långt – med vitmålade träbänkar med
ryggstöd på bägge sidor. Där satt varg vid varg på rad och skrev
frenetiskt. Svansarna rörde sig långsamt fram och tillbaka och
snuddade ibland golvet – den som har katt vet vad jag menar.
Det fanns också fem runda bord som var relativt stora, var
och en med en svart skylt över sig hängande ned från taket.
På skyltarna stod det med snirkliga vita bokstäver ”Ugglor”,
”Rävar”, ”Kultur”, ”DBF” respektive ”Skola”. Dessa bord var
avsedda för arbete med att samordna vargarnas kampanjer med
fem andra viktiga aktörer i Eklandet, nämligen:
- Forskningen (som sköttes av ugglorna, som bekant)
- Stentavleutgivningen (som sköttes av rävarna)
- Kultursektorn (huvudsakligen teatrarna, som sköttes av
gorillorna)
- Landets studieförbund, som hette Djurens Bildnings-Förbund, förkortat DBF
- Skolan
137
Det låg lite anteckningar och annat arbetsmaterial på de runda borden, vilket var lämningar från tidigare sammanträden.
Den där ljudliga sucken kom från Wolf.
”Vad är det, älskling?” frågade Kvällsmurvla, som satt intill
honom på långbänken.
”Det är svårt idag ... jag får inte riktigt till det. Är så förbestat trött.”
Hon smekte honom med sin ena tass. ”Äsch, du är bara
okoncentrerad för du tänker på Ulvsymfonikerna!”
”Jag sov inget i natt.”
Han betraktade henne leende. Allt på henne var gult – öronfjädrar, svanstofs och halsband (det senare var av nyplockade
maskrosor). Hon fortsatte:
”Jag är så förylat stolt över dig. Tänk att du gick vidare!”
Kvällsmurvla tog en tugga av den torkade och saltade ekorre
hon hade tagit med som tilltugg. Wolf sträckte på sig och såg
riktigt glad ut.
”Jaja, men än är jag inte antagen.”
Kvällsmurvlas svar blev en puss på käften. ”Får jag höra vad
du har skrivit nu då?” sa hon.
Wolf plockade lite bland sitt material. Muso sprang iväg
på bordet, men blev snabbt infångad av husse och placerad
på axeln. ”Ja, vad tycker du om det här? Det är ett utkast till
en krönika som känns viktig”, sa Wolf och började läsa högt:
När jag fick reda på att grå getter har spridit desinformation kände jag skam. Stor och djup skam. När ska vi gråa
djur sluta upp med att förstöra vårt fina samhälle? Jag
kände en spontan vilja att låta bleka mig till vit. Jag vill
inte längre vara ett grått djur, för vi förstör så mycket.
Han tittade med försiktig förväntan på Kvällsmurvla. Hon
funderade lite. ”Du är inte riktigt nöjd, eller?”
”Nja, vet inte om jag riktigt fått till det.”
Kvällsmurvla satte huvudet på sned. ”Alltså, du får ju fram
din poäng, inget snack om den saken. Vikten av att ni grå djur
tar ansvar för all skit ni ställer till med.”
138
”Jo, visst, men jag vet inte...”
”Kanske du inte skulle vara så återhållsam. Läsarna kan ju
tro att du går i försvarsställning.”
Hon tänkte lite till, och fortsatte:
”Vad säger du om att ändra formuleringen ’Jag kände en
spontan vilja att låta bleka mig till vit’ till ’Jag tittade på min
grå päls och kände en spontan motvilja mot att över huvud taget
finnas till’?”
Kvällsmurvla verkade nöjd med sitt förslag, la upp bakbenen
på bordet och tog ett gnag på sin ekorre. Wolf funderade.
”Ja, kanske det”, sa han, och fortsatte tänka. ”Eller så här:
’En dag som denna måste alla vi gråa djur fundera på vilken rätt
vi över huvud taget har att leva vidare’.”
”Ja, det är ännu tydligare”, sa Kvällsmurvla och såg belåten
ut. ”Förylat bra. Det är viktigt att du visar var du står. Att du
verkligen sätter ned tassen.”
”Ja, att jag sätter ned tassen.” Han funderade lite. ”Så får
det bli. Tack, älskling!” Han smekte henne på kinden. ”Hur
går det för dig då?”
Kvällsmurvla såg glad ut. ”Jag är nöjd. Skriver en recension
av Edelvitas nya stentavla, och jag tror det blir bra.”
”Får jag höra något?”
”Nä, du får läsa det på Skylten sen”.
Wolf såg besviken ut.
”Okey då. Vad säger du om den här biten?” Hon började läsa:
I denna enastående stentavla går vargen Edelvita från klarhet till klarhet. Hon har intervjuat forskarugglan docent
Lysenka som har vigt sitt liv åt gödselfrågan. Edelvita visar
med all föredömlighet vilka personliga och samhälleliga katastrofer som skulle följa med användning av gödsel. Med
sin suveräna stilistiska förmåga gör hon mos av de okunniga
och hatiska solsläckare som med raffinerad härskarteknik
försöker förminska docent Lysenkas banbrytande forskargärning, och på fullt allvar ifrågasätter att användning av
gödsel får solen att slockna och getternas horn att lossna.
Edelvita presenterar också några av docent Lysenkas allra se139
naste forskningsresultat, som visar att användning av gödsel
också kan framkalla skilsmässor, psykisk sjukdom och kriminalitet. Denna stentavla kommer att bli en klassiker, ett
tidlöst referensverk som snarast bör införas som lärostentavla
i alla Eklandets skolor. Om Ulvbildningsstyrelsen inför en
nationell litteraturkanon måste detta verk definitivt vara
med på listan. Stentavlan gör för övrigt Edelvita till en
av huvudkandidaterna för nästa års utdelning av Stora
informationspriset.
Kvällsmurvla såg mycket nöjd ut.
”Förylat bra, verkligen!” sa Wolf och kvävde en gäspning.
”Jag kom på en sak till. Ska du inte nämna att det är ett exempel på vitpälsigt författarskap?”
Kvällsmurvla fyrade av ett jätteleende. ”Det har du rätt i.
Stärker ju snacket för stentavlan ytterligare. Tack, Wolfis!”
Hon tog ned bakbenen från bordet och krafsade snabbt ned
den tillkommande formuleringen.
Den gode Wolf såg mycket nöjd ut. Han tog sin lilla mus
från axeln, satte honom på bordet och plockade fram en nöt.
”Får jag?” sa Kvällsmurvla.
Wolf räckte över både gnagare och nöt till henne. Kvällsmurvla gav nöten till musen, som tog den i sina mikroskopiska
tassar och genast började tugga.
Kvällsmurvla vände sig till Edelvita, som satt en bit bort
på samma långbänk. ”Nu har jag skrivit klart recensionen av
din stentavla!”
”Bra! När kommer den ut på Skyltarna?”
”Imorgon eller i övermorgon.”
”Fint. Tog du med det där om skolorna?”
”Visst”, sa Kvällsmurvla. ”Har du snackat med Ulvbildningsstyrelsen?”
”Jäpp. Något säger mig att jag får dem med mig”, sa Edelvita
och såg väldigt finurlig ut.
”Kul!”
Edelvita reste sig upp, gick fram till Kvällsmurvla och ställde
sig bakom henne.
140
”Ulvbildningsstyrelsen kan ju hjälpa upp din royalty med
en och annan kastanjhink”, sa Kvällsmurvla.
Edelvita svarade med ett jätteleende.
”Glöm nu för tusen fullmånar inte att lyfta min stentavla
nästa år”, fortsatte Kvällsmurvla. Edelvita log stort igen, och
de två vargarna gjorde high five.
”Vad skrev du själv om idag förresten?” frågade Kvällsmurvla.
”Desinformatörerna”, sa Edelvita. ”Nu får det för tusen varulvar vara slut med deras rövknullande av oss. Vi måste sätta
ned tassen. Det skrev jag om.”
”Bra! Vi måste verkligen sätta ned tassen! Har du förresten
hört att Svartvargen jobbar på en stentavla om det?”
”Gör han det? Vad bra. Den ska jag lyfta till skyarna!”
Wolf tänkte hela tiden på att han hade gått vidare till uppspel. Han var såå glad för det. Det hade varit en lång kamp
bara att få Symfonivargen att ta emot honom för en intervju,
men nu hade hon gjort det, och dessutom gick intervjun bra.
Två steg av tre tagna mot att bli trumpetvarg! Yippee!
Han var så trött att han gärna skulle gå och vila en stund,
men det var flera artiklar kvar att skriva innan dagen var slut.
Wolf försökte få Kvällsmurvla att ta över åtminstone en av dem
– det gällde en intervju med professor von Hochdenker, som
hade hittat avgörande bevis för att simning i Medelhavet var en
av de viktigaste orsakerna till att Romarriket gick under. Den
artikeln var särskilt tidskrävande eftersom professorn bodde
i ett hål ganska högt uppe i en rutten ek som det tog minst
trekvart att springa till.
Emellertid hade Kvällsmurvla redan lovat att bevaka det
konstituerande mötet för ett nytt normbrytande forskarnätverk
för kritiska pälsfärgs- och gråhetsstudier, och det var naturligtvis en avgörande händelse i Eklandets historia vars bevakning
under inga omständigheter kunde prioriteras ned. Det förstod
ju vem som helst. Kvällsmurvla underströk särskilt betydelsen
av att gråhet nu äntligen skulle dekonstrueras akademiskt på
postdocnivå ur ett intersektionellt temporalitetskritiskt maktperspektiv, och det argumentet kunde Wolf naturligtvis inte
ha några invändningar emot.
141
Den nya forskargruppen ansågs så banbrytande, sa Kvällsmurvla till Wolf, att pälsfärgsmunistern redan innan gruppen
var bildad hade fattat beslut om ett särskilt gråhetskritiksstöd
om 1300 kastanjer, att delas ut under trettio månvarv via
Forskningsrådet för färg och päls (FFFOP). ”Men det är konfidentiellt ännu så länge”, sa hon. ”Ingen publicering tillåten
före soluppgången imorgon.”
Det var inte så konstigt att Kvällsmurvla hade fått förhandsinformation från Rosenborgs Slott på exklusiv basis.
Som du kanske minns kände hon och pälsfärgsmunistern
varandra väl, och de umgicks privat, vilket hade möjliggjort
flera stora scoop för Kvällsmurvla. De två djuren hade träffats
redan som ungdomar på ett kalv-och-vargunge-läger för pälsfärgsfrågor samarrangerat av Klövköpings vitistiska förening
och FFPR (’Front För Päls-Rättvisa’) med finansiering från
Globala Djurunionens fond för artöverskridande pälsfärgsarbete. Tillsammans hade de utarbetat och framfört en bejublad
teaterpjäs som under humoristiska former drog ned byxorna
på gråmaffian och synliggjorde det strukturella men skickligt
dolda förtryck som alla vita djur led under.
”Förresten”, sa Kvällsmurvla till Wolf, ”jag hinner inte gå ut
med dig ikväll. Skitledsen, men jag fixar det inte.”
”Va?” Wolf såg bestört ut. ”Men du lovade ju...”
”Jaja men man kan väl ändra sig. Alltså, det har dykt upp
en grej som jag bara måste vara med på. Jobb....”
Wolf tittade tomt framför sig utan att säga någonting.
”Jaha”, sa han till slut med uppgivet tonfall.
”Du är väl inte sur?” sa Kvällsmurvla med viss irritation i
rösten.
Hennes fästvarg tittade på henne under tystnad i några sekunder, och sa sedan blekt: ”Absolut inte.”
142
gör en
10. Georgina
bejublad sånginsats –
och Wolf deppar på
Natt-Ylet
G
eorgina hade väldigt svårt för att motstå Jens locktoner,
särskilt när han sa att de kunde galoppera tillsammans
till Klövköping. Efter att ha tänkt mycket på saken
beslutade hon sig därför mot alla odds för att ge Tvivlargetterna en ny chans. Det var dock med mycket tudelade känslor
hon gav sig av till Jens för att hämta honom, efter att ha satt
på sig en lila skäggrosett och en matchande lila svansrosett.
Galoppen var härlig. Det var nästan så att hon glömde bort
den där slampan som Jens hade träffat. Det var också oerhört
skönt att komma bort från Boxer efter en lång dag av ovänskap. Hela vägen genom skogen pratade Georgina och Jens om
Tvivlargetternas omskakande tankegods, även om dialogen
fördes stötvis på grund av deras häftiga andhämtning; det är
krävande att galoppera.
Georgina var inte lika avvisande till Tvivlargetterna längre.
”Jag tänker hela tiden på det där med pälsism”, flåsade hon.
”Majoren har så rätt där.”
”Jag tänker samma sak”, flåsade Jens. ”Jag tror inte längre
att grå djur är vandrande problem.”
143
”Visst är det konstigt att man inte kommer på en sån sak
själv?”
”Ja-a, verkligen!”
Djuren närmade sig en riktigt smal passage mellan två stora
stenar, och Jens saktade in lite för att hamna efter Georgina.
En svart fågel flaxade skrämd upp från en buske alldeles intill.
Det var soligt och varmt, och därför skönt att ekarna skapade
ett nästan tätt tak över den tilltrampade stigen. Man hörde
inget annat än klövarnas dova ljud mot den torra jorden och
fåglarnas sång.
Galopp - galopp - galopp - galopp - galopp - galopp - galopp
- galopp, lät det.
”Sen är jag absolut inte övertygad om de andra sakerna”,
flåsade Georgina när getterna sprang parallellt igen.
”Det var inte jag heller från början. Men nu... Vargarna har
dragit oss vid nosen. Inget snack om den saken.”
Georgina flåsade medan hon tänkte en kort stund.
”De är ju inga charmtroll precis, det stämmer.”
Jens svarade med ett instämmande leende.
När de kom fram till jordkällaren var de andra getterna
redan på plats, alla utom Majoren. Så fort mörkret, kylan och
grottlukten slog emot henne fick Georgina en flashback av det
obehag hon känt dagen innan, men hon stålsatte sig för att
hålla de känslorna borta.
Hon noterade besviket att det inte fanns två platser tillsammans för henne och Jens, men turligt nog hamnade Jens i alla
fall inte intill Sommar. Det getskrället hade rosetter i hornen
idag igen. Sommar kom på Georgina med att titta på henne,
varvid Georgina snabbt slog bort blicken. Hon slog sig ned på
en av stenarna, där dynan redan var på plats.
Flera av de andra getterna tittade på Georgina, vilket hon
fann besvärande. Först försökte hon låtsas som om det regnade,
med det blev alltmer ohållbart. Hon satt och skruvade på sig.
Det kom faktiskt som en befrielse när en tjejget, som satt på ett
ovanligt hopsjunket sätt och var prydd med ett ljust halsband,
ställde den fråga som hängde i luften:
”Varför försvann du igår?”
144
Georgina var tyst. Alla, inklusive Jens, tittade på henne och
det enda som rörde sig var fotogenlampans låga. Situationen
blev alltmer ansträngande för varje sekund som gick. Hennes
blick gick från det ena skägg- och hornprydda ansiktet till det
andra, alla med lika stora, stirrande getögon som dock bara
kunde anas på grund av mörkret. Det var så mörkt att det var
svårt att se färgen på getternas päls, och särskilt att se skillnad
på grått och svart.
Pälsfärgen, ja.
”Vet ni, jag tror ni har rätt om det där med pälsism”, sa
Georgina plötsligt. Det bara flög ur henne.
Ett leende spred sig bland de andra djuren, och den som log
mest var Jens.
”Ja, då har du ju redan erkänt att vargarna ljuger på åtminstone en punkt”, sa en bock som verkade vit.
”De förhornade köttätarna!” fräste Sommar.
”Just det ja. Har du hunnit fundera på vad de äter, Georgina?” sa en mörk tjejget eller tantget.
Nu var det samma sak igen. Varenda getöga i jordkällaren
var riktat mot Georgina, och hon fick inte fram något svar.
”De säger att inget djur får äta något annat djur. Men vad
äter de själva, Georgina, har du tänkt på det?” frågade en bock.
Georgina fingrade lite nervöst på sin lila skäggrosett, och
funderade på vad hon skulle svara, när ett ljud hördes uppifrån
jordkällarens ingång. Majoren hade anlänt.
Samma procedur som dagen innan upprepades. Majorens
silhuett stående still där uppe vid dörren, det pompösa nedskridandet, det lilla väntandet vid bordet följt av hälsningen:
”Godkväll, tvivlargetter!”
Och svaret:
”Godkväll, Major!”
Den här gången deltog Georgina i hälsningen.
Majoren fixerade Georgina med blicken. ”Välkommen tillbaka, Georgina”, dundrade han.
Hon tackade lågmält.
”Jag är glad att se dig här igen!” sa Majoren.
Hon kände lättnad över att han inte var sur på henne.
145
”Får jag fråga, min tös, vad som för dig tillbaka till oss?”
Det hade hon inte ens gjort klart för sig själv.
”Jag tror...”. Georgina kom av sig, och det blev tyst.
”Plåga henne inte”, sa Jens. ”Det viktiga är väl att hon är
här.” Det hördes ett instämmande mummel.
Snart var den ideologiska diskussionen igång, precis som
dagen innan. Georgina sa till en början ingenting, men lyssnade desto mera intensivt. Samtalet kom in på simning. Då
vaknade Jens plötsligt till liv:
”Jag kommer ihåg att när jag var liten så berättade min
mormor att hon simmade när hon var killing. Och inte bara
hon. Hennes kompisar simmade också. Mormor brukade alltid
viska när hon berättade det där.”
”Samma här”, sa en lätt senig ljus bock. ”Min farmor och
farfar berättade för mig att när de var små arrangerades det
till och med simtävlingar. Sen började det ju komma, det där
vargsnacket om att simning är skadligt. I början sa farfar helt
öppet att det var intorkad getskit. Sen blev han alltmer återhållsam och muttrade bara där hemma om saken. Till slut höll
han mulen helt och hållet. Om simning, alltså.”
”Skrämd till tystnad!” sa en tjejget med en fnysning. ”Frihet
och rättvisa för Eklandet, va? Stoppa upp det i rumpan, era
förhornade mördarbestar!”
Vittnesmålen satte igång en intensiv tankeprocess hos Georgina. Kunde de ha rätt?
Efter en stund kom diskussionen in på nästa käpphäst från
Klara Slott – skiten. Många getter luftade sitt avståndstagande från vargarnas påstående att gödsel var farligt. Georgina
kom ihåg de frågor Jens hade ställt samma morgon, om hon
någonsin hade sett en get tappa ett horn och om hon någonsin
sett försvagningstendenser hos solen. Dessa frågor hade gnagt
i henne sedan dess.
Den seniga bocken sa att det faktiskt var ganska arbetskrävande för getterna att hela tiden behöva samla in sin skit och
frakta den till säker slutförvaring i gruvan under iakttagande
av alla säkerhetsåtgärder som var upptagna i ’Föreskrifter för
transport och slutförvaring av farligt kroppsavfall’, en stentavla
146
som dessutom tenderade att bli mer omfattande för varje år
som gick eftersom Säkerhetsgeten hela tiden kom på nya risker.
”För länge sen struntade man i allt det där”, sa bocken. ”Då
spred man ut skiten på åkrarna.”
Flera getter nickade instämmande. Det blev tyst i några
sekunder.
”Och så växer det bättre med gödsel på åkrarna”, la den
seniga bocken till.
Då klickade det till i Georgina. Hon kom nämligen att
tänka på något som hennes farfar hade berättat, att han hade
hört att jorden var bördigare förr i världen. Kunde det möjligen
finnas ett samband med den tidens gödselanvändning? Åh, så
hon önskade att hon hade kunnat fråga sina far- och morföräldrar. Men de fanns inte längre i denna värld.
De andra getternas prat försvann som i en dimma när Georgina gick in i sig själv. Hon betraktade fotogenlampans låga
och tänkte intensivt. Att hacka på grå djur är verkligen pälsism.
Förr var det tydligen vanligt att getter simmade. Och det var
ingen slutförvaring av farligt kroppsavfall. Varför slocknade
inte solen då? Georgina kliade sig på halsen med sin ena klöv.
Två getter hade blivit attackerade, det hörde ju också till saken.
Av vilka? Rent känslomässigt trodde hon att det faktiskt kunde
vara vargar.
Så det kanske låg något i Tvivlargetternas syn på tingens
ordning? Å andra sidan var det ju det där med desinformatörer.
Man skulle se upp för desinformatörer.
Plötsligt flög själva fan i henne: ”Är ni desinformatörer?”
frågade hon högt.
I samma sekund undrade hon vad som tagit åt henne, men
då var det för sent. Det var knäpptyst. Nu blir jag utkastad!
tänkte Georgina. Ännu en gång tittade varenda djur på henne,
en situation som började bli lite väl bekant för Georgina. Även
Majoren tittade på henne, och plötsligt skämdes Georgina för
sitt uttalande. Hon tyckte ju om Majoren. Nu hade hon förolämpat honom.
Då hände något som fick Georgina att häpna. Majoren brast
ut i ett dundrande skratt, vilket drog igång de andra, och det
147
skrattades så det stod härliga till. De mörka getkonturerna
vickade fram och tillbaka av skratt, och skuggorna av deras
horn på stenväggarna vickade ännu mer. Georgina var glad
över att Majoren och de andra tog det på detta viset.
När skrattet ebbat ut vände sig Majoren till Georgina och
sa på sitt pompösa sätt:
”Jag är väldigt glad att du ställde den frågan, min tös. Den
kloka ifrågasätter. Den naiva köper allt som sägs. Du tvivlar på
oss – alltså har du visat dig vara en värdig tvivlarget!”
Exakt i den stunden insåg Georgina att hon nog var inne
på rätt väg i alla fall. Det var något friskt och sunt över denna
märkliga skock djur.
Jens började applådera, och alla följde efter. Georgina kände
sig glad, lättad och förvånad på samma gång. Och blyg, förstås
– dock lite mindre blyg än tidigare.
På kvällen satt Wolf på Natt-Ylet och deppade. Ulvo var hos
Bestolino och lekte och skulle sova över hos honom, och Muso
var i Wolfs rum. Men, som Wolf brukade säga, polar’n i sejdeln
ställer alltid upp. Wolf var frustrerad och arg för att Kvällsmurvla hade ställt in deras gemensamma firande. Knappast
förvånad, dock.
”Det var en gång, två gånger kvar”, sa han lågt för sig själv och
syftade på den gräns han satt upp för Kvällsmurvlas beteende.
Dagen hade börjat suveränt. Men alla djur vill ju ha någon
att dela sin glädje med – och nu satt han ensam och firade för
hans tikvän hade ”en grej”.
Wolf var trött i benen också, han hade ju sprungit i totalt
en och en halv timme för att träffa professor von Hochdenker.
En och en halv timme för en knäpp hökuggla i ett ruttet hål!
tänkte han. Sedan hade Wolf snabbt skrivit ut artikeln om
Romarriket, ätit i matsalen och begett sig till Natt-Ylet.
Denna inrättning, vargarnas pub och nattklubb, bestod
av ett medelstort rum som var helt runt. Den var som sagt
inrymd i ett av slottets torn. Själva baren upptog ungefär en
148
fjärdedel av rummets omkrets. Bakom den svängda bardisken
fanns smala väggfasta hyllor av sten med diverse små trähinkar
och ämbar fyllda med drycker. Två servitörsvargar iklädda vita
förkläden stod på bakbenen och torkade sejdlar och glas med
varsitt kaninskinn. På väggen ovanför hyllorna med hinkar och
ämbar var en bild inhuggen i väggen föreställande ett ylande
varghuvud med nosen mot himlen och en fullmåne bakom –
det var Natt-Ylets logga.
Längs de återstående tre fjärdedelarna av tornrummets omkrets löpte en väggfast träbänk med små träbord framför. Det
var också bord och stolar i mitten av tornrummet. I väggen
fanns en rad högsmala skottgluggar genom vilka det hade kommit in dagsljus om det hade varit dag. Nu var det istället facklor
mellan gluggarna som stod för ljuset, ett svagt och flammande
ljusssken. Förutom Wolf var fem vargar på plats – ett vitpälsat
kärlekspar med alla kroppsdelar inklusive svansarna sammanflätade och så tre ensamma hannar som såg aningen bedagade
ut. Wolf kände ingen av dem mer än till namnet.
Efter att ha tömt sin sejdel hade Wolf beställt en till. Och sedan ytterligare en. Nu började den tredje mjöden närma sig sitt
slut, och vargen hängde med huvudet och tittade ned i bordet.
I tankarna stod han på scen som medlem av Ulvsymfonikerna, med Spegelsalen proppfylld av publik. Resten av orkestern
tystnade och han, Wolf-Gang Amadeus, lyfte sitt skinande
instrument till käften, tog sats och blåste ett mäktigt solo. När
det var klart brast alla vargar i salen ut i en dundrande applåd,
och Kvällsmurvla svingade sig upp på scen och kysste honom.
Serveringsvargen, en ung och påtagligt mager tik med grå
päls, gick runt och plockade upp tomma sejdlar och glas.
”En till”, sa Wolf släpigt till henne.
Hon stannade upp och betraktade Wolf med avmätt min.
”Du är inne på din andra spelning nu.” Inget leende där inte.
Wolf gjorde en irriterad min. Serveringsvargen fortsatte:
”Är du säker på att det ska vara mer?” Hon stod framför
Wolf och jonglerade lite nonchalant med en av sejdlarna.
”Ja men för tusen varulvar ro hit med mjöden bara innan jag
törstar ihjäl”, fräste Wolf, som började bli rund under tassarna.
149
Serveringsvargen snörpte på käften och gick. Efter någon
minut var hon tillbaka med den åtrådda drycken, som hon
ställde på bordet framför Wolf med en smäll. Lite skvätte ut.
”Krögarvargen går inte med på större kredit än två spelningar”, sa hon och gick. Wolf räckte ut tungan mot hennes rygg.
När han kom efter med betalningen på Natt-Ylet brukade
Wolf arbeta av det genom att uppträda som banjotrubadur på
fredag- och lördagkvällar. Trumpet var förvisso hans lidelse
men han behärskade även banjo, och det var det som efterfrågades i trubadursammanhang. Det sjungande som hörde
trubadurinsatserna till var väl inte Wolfs starka sida direkt,
och det var han medveten om, men det fick gå. Han hatade
trubadurverksamheten, och kände sig som en idiot när han
satt uppflugen på en hög pall och kraxade.
I matsalen var det värre än på Natt-Ylet, för där tog de
inte emot spelningar som betalning. Där var Wolf skyldig 47
kastanjer.
Han kom att tänka på att han skulle pressa Kvällsmurvla om
bröllopet också. Få en dag bestämd. Det hade han inte gjort än.
”Tusen fullmånar också!” sa han ilsket för sig själv, vilket
fick en av de tre ensamma drinkarna att titta upp. Det var en
äldre, grå hanne med tovig päls och trötta, halvöppna ögon.
Han tittade på Wolf med uttryckslös min i några sekunder,
varpå han tittade bort, tog en klunk ur sin sejdel och sjönk ihop.
Wolf tänkte att om Kvällsmurvla slingrar sig när han tar upp
bröllopsfrågan så räknas det som gång nummer två av de tre.
Då hördes det steg i spiraltrappan och flera röster i livat samspråk som närmade sig. Wolf kände igen åtminstone en av dem.
I Sommars jordkällare hade Georgina som du kanske kommer
ihåg just tagit det mentala steget att bli tvivlarget. Hon kände sig lättad. Majoren tittade på henne och såg farbroderligt
mysglad ut.
”Hörni bockar och töser”, dundrade han, ”vi börjar bli torra
i struparna tror jag. Dags för mjöd!”
150
En applåd bröt ut. Majoren reste sig och gick fram till det
där skrymslet där dynorna legat. Georgina satt nära, men det
var så mörkt att hon ändå inte såg något av vad han höll på
med – inte förrän han lyfte fram ett ämbar av trä och satte det
på bordet intill fotogenlampan. Sedan böjde han sig ned i det
mörka hörnet igen och plockade upp ett antal horn som han
började dela ut.
Georgina blev helt förfärad.
”Lugn, min tös”, sa Majoren. ”De är konstgjorda. Tacka
Slöjdgeten.”
Han fyllde omsorgsfullt ett horn i taget med en skopa, och
delade ut. När alla hade fått mjöd lyfte han sitt eget horn
framför sig och sa:
”Skål då, tvivlargetter. FÖR SANNINGEN!”
”FÖR SANNINGEN”, svarade de andra i korus. Alla utom
Georgina, som aldrig varit med om sådant här förut. Hon levde
ju, som du vet, inte något särskilt kosmopolitiskt liv.
Medan de andra getterna drack sniffade Georgina på drycken och tyckte att den luktade konstigt. Sötaktigt. Ända sedan
Boxer pratat om mjöd hade hon varit nyfiken på vad det var.
Efter en kort tvekan tog hon en liten klunk – och tyckte om
det! Snart var Georginas horn slut, och hon fick mer. Flera
andra getter tömde också sina horn och fick påfyllning.
Georgina drack mer och mer, och började känna sig påtagligt
glad och sorglös. Hon hade aldrig känt sig på det viset förut.
”Tvivlargetter! Nu sjunger vi!” ropade Majoren. ”Intergetonalen!”
Alla getter la genast sina framben om axlarna på varandra,
så att de förenades i en fysisk gemenskap. Georgina hängde
på, och snart dånade en sång i den mörka, kalla och fuktiga
jordkällaren. Den började så här:
Upp getter uti alla byar,
som lögnen bojor lagt uppå
Det dånar uti folkets hyddor
snart skall sanningens timma slå
151
Upp till kamp emot lögnen
Sista striden det är,
och stopp för propagandan
åt alla lycka bär
Upp till kamp emot lögnen
Sista striden det är,
och Intergetonalen
åt alla lycka bär
Georgina kunde inte texten, men rycktes med av stämningen.
När sången efter flera verser var slut lyfte djuren sina förenade
framklövar mot taket i en segergest och brast ut i ett högt och
entusiastiskt:
”Bräääääääk!”
Georgina kände en berusande samhörighetskänsla. Hon var
ett med denna grupp. Hon kände sig upprymd, lycklig och
bekymmersfri. Georgina upptäckte att hennes horn var tomt,
och räckte fram det till Majoren för påfyllning. När hon fått
det drack hon omedelbart ett halvt horn till.
Sedan hände något som det skulle komma att pratas om under många år framöver i Tvivlargetternas krets. Djuren hörde
till sin förvåning en ensam ljus tjejgetsröst stämma upp i sång:
Upp till kamp emot lögnen
Sista striden det är,
och stopp för propagandan
åt alla lycka bär
Tro det eller ej, men det var allas vår Georgina. Jo, det är sant!
Jens tittade på henne så man kunde tro att hans ögon skulle
trilla ned i mjödhornet. Majoren gjorde detsamma, liksom
alla andra tvivlargetter. Om Georgina hade kunnat så hade
hon tittat på sig själv med lika stora ögon också, för hon insåg
plötsligt vad hon hade gjort. Hon böjde ned huvudet så skägget
kröktes och den lila rosetten blev sned, för hon ville inte se
något annat än sin egen bringa.
152
Efter några sekunders häpen tystnad, så kompakt att man
hade kunnat höra ett gethår falla till marken, bröt en stormande applåd ut samtidigt som alla lät:
”Bräääääääk, bräääääääk”
Och inte nog med det – någon tog upp en strof som de andra omedelbart stämde in i. Djuren tittade på Georgina, log,
vickade fram och tillbaka på sina hornförsedda huvuden och
sjöng det högsta de kunde:
Ja, det gjorde hon fan så bra,
en skål uti botten för henne vi ta!
Därpå lyfte de sina horn, drack en klunk och tittade på Georgina igen. Flera av dem gjorde klöven upp. Den tjejget som satt
på Georginas högra sida försökte göra high five med henne, men
Georgina märkte inte det eftersom hon för närvarande bara
såg sin egen bringa. Och om hon hade märkt det så hade hon
förmodligen ändå inte förstått vad som menades, eftersom hon
inte var tillräckligt cool för att någonsin ha gjort en high five.
Till slut tittade Georgina upp. Ojojoj. Hon hade aldrig haft
en starkare upplevelse i hela sitt getliv. Det var underbart, men
samtidigt läskigt. Å ena sidan ville hon omfamna hela världen,
å andra sidan bara försvinna. Hennes blick föll på Jens mitt
emot – och han log mot henne på ett sätt som han aldrig gjort
förut. Georgina kände en intensiv lycka.
Mjöden och sången fick de sista av de eventuella hämningar
som mot förmodan fortfarande kunde finnas i flocken att släppa.
”För tusen getabockar, vi hungrar i onödan!” ropade en
bock. ”Vi kunde få mycket större skördar med gödsel.”
”Jag är så förhornat trött på att bli nedgjord för att jag är
grå”, ropade tjejgeten på Georginas högra sida.
”Ned med köttätarna!” ropade en mörk tantget.
”Varför i farmors skägg ska vargarna ha monopol på information”, ropade den seniga bocken ilsket.
”De säger att vi lever i en djurokrati – men jag tycker mer
det känns som en djurokratur!”, hördes en bockröst från det
mörkaste hörnet.
153
”Ja, frihet bara i formell mening”, ropade en tantget.
”Nu får det för tusen getabockar vara nog”, ropade tjejgeten
intill Georgina. ”Vi måste sätta ned klöven!”
”Ja, vi måste sätta ned klöven!” ropade Georgina.
En get slog ena framklöven dramatiskt i stenbordet. ”De
har rätt. Nu får det i farmors skägg vara nog. Vi måste sätta
ned klöven!”
Den upproriska stämningen spred sig.
”Ja, vi kan inte låta oss skrämmas till tystnad. Vi måste
bryta vargarnas makt över oss!” sa den seniga bocken. ”Bryta
deras informationsmonopol.”
Majoren tittade ut över sin flock och såg mycket nöjd ut.
Blicken vandrade från tvivlarget till tvivlarget. Sedan höjde
han värdigt sitt ena framben och dundrade militäriskt:
”GETVÄNNER!”
Det blev omedelbart knäpp tyst i jordkällaren. Majoren
fortsatte:
”ÄR VI ENIGA OM ATT VI MÅSTE SÄTTA NED
KLÖVEN?”
Man hörde ett öronbedövande ”JAAAAAAA!”
Majoren ställde sig upp och lät några sekunder gå. Sedan
dundrade han:
”Vi måste befria oss från vargarnas tyranni. Jag säger inte
att det kommer att bli lätt. Men det är möjligt. Och det är
nödvändigt.”
Han tog ett djupt andetag och fortsatte:
”För jag har en dröm. Jag har en dröm om att sanningen ska
spridas. Jag har en dröm om att gödsel kommer till användning
så vi slipper hungra. Jag har en dröm om att grå, vita och svarta
getter ska vandra sida vid sida och känna sig lika mycket värda,
och att ingen ska kallas ‘snor’ på grund av sin pälsfärg. Jag har
en dröm om att getterna simmar ut till Rosenborgs Slott och
pratar direkt med korna. Jag har en dröm om ett informationsflöde utan lögner, vinklingar och förtiganden. En information
utan baktankar. Jag har en dröm om att våra killingar ska växa
upp i ett land där de inte riskerar att bli överfallna för att ha
uttryckt en åsikt.”
154
Alla tittade på Majoren i andäktig tystnad. Stämningen var
magisk.
I sitt avslutscresendo lyfte Majoren sina båda framben mot
taket och skrek:
”DAGS ATT GÅ FRÅN ORD TILL HANDLING! VILKA ÄR MED MIG?”
”JAAAAG!” ropade alla djur i korus, och det bröt ut ett
väldigt oväsen. Alla getter jublade. Allas framben viftade i
luften. Man hörde överallt utrop som ”Jaaaa!”, ”Yippeee!” och
”Äntligen!” En getabock började trumma med framklövarna
mot bordet, och omedelbart tog alla andra efter. Sedan började
allihop låta:
”Brääääääk, bräääk, brääääääääääk”
Det var ett vilt trummande samtidigt som alla getter bräkte
det högsta de kunde, och svansarna roterade. Det var vinnarstämning i luften.
Efter flera minuters jubel, smattrande, bräkande och roterande stämde någon av getterna upp Intergetonalen igen. De
andra slöt upp, djuren la frambenen om varandras axlar och
så vibrerade jordkällaren återigen av sång, denna gång ännu
starkare än förut:
Upp getter uti alla byar,
som lögnen bojor lagt uppå
Det dånar uti folkets hyddor
snart skall sanningens timma slå
Upp till kamp emot lögnen
Sista striden det är,
och stopp för propagandan
åt alla lycka bär
Upp till kamp emot lögnen
Sista striden det är,
och Intergetonalen
åt alla lycka bär
155
Den där sången hade skrivits under våren av Tvivlargetterna,
som ju egentligen gick under namnet ‘Intergetonalen’, som en
slags kampsång. Gruppen hade antagit stadgar också, och för
att påminna om grunden för Tvivlargetternas existens plockade
Majoren fram en bit pergament, satte sin monokel i ena ögat
och började läsa högt ur dem:
”Kära tjejgetter och getabockar”, sa han högtidligt, ”så här
skrev vi på vårt konstituerande möte i våras”. Alla djur blev
tysta och lyssnade:
Betänk, att getternas frigörelse måste erövras av getterna
själva, att kampen för denna frigörelse inte är en kamp
för djurprivilegier och informationsmonopol, utan för
lika rättigheter och skyldigheter för alla djur, och för
avskaffandet av alla slags djurherravälde.
Georgina tittade på Jens, och deras blickar möttes. Hon log
stort, och han log tillbaka lika hjärtligt. Majoren drog fotogenlampan lite närmare sitt pergament, och fortsatte läsa:
Betänk också, att getternas underkastelse under dem som
tillägnat sig monopolet på informationsspridning, alltså
de som kontrollerar Skyltarna, utgör grunden för förtycket
och lidandet i alla dess former – för lögner, förtiganden,
vinkling, fördumning, pseudovetenskap, lysenkaism,
hunger, kulturdårskap, vulgaritet, dogmatism, härskarteknik, diskriminering, våldsterror och ett mentalt
beroende av vargar.
Sedan fortsatte Majoren med några punkter till. Runt stenbordet var getterna så tysta att man hade kunnat höra en lus
ramla ur ett getskägg.
När Intergetonalens stadgar var färdiglästa utbröt en yvig
och animerad diskussion om vad som rent konkret skulle göras.
Den pågick länge och väl, och Majoren tvingades upprepade
gånger svalka ned starka känslor och påpeka vikten av mötesdisciplin. Alltihop slutade med att man enades om följande:
156
1. Alla getter måste få kännedom om sanningen bakom de
lögner och myter som vargarna länge spridit.
2. För att nå dit måste getterna sätta upp och driva egna
Skyltar. Dessutom måste getterna skriva några lättlästa
stentavlor (det var faktiskt Georginas idé).
3. De getter som satte upp dessa Skyltar måste skyddas mot
vargattacker av beväpnade getter – ett getborgargarde
måste därför bildas.
4. För att få tillräckligt många djur till getborgargardet
måste många fler av Eklandets getter involveras i motståndsrörelsen.
5. Detta i sin tur krävde ett initialt informationsarbete utan
skydd av ett getborgargarde – en mycket farlig verksamhet.
Det var så långt djuren kom den kvällen. Alla var mycket trötta
efter det osedvanligt långa mötet, och känslomässigt tagna av
det avgörande beslut som hade fattats. Man kom överens om
att ses redan klockan två på eftermiddagen dagen efter, vilket
innebar att arbetet på åkrarna fick stå tillbaka. Om inte Georgina hade varit så rund under klövarna hade hon blivit nervös
för vad Boxer skulle säga om det.
Alla skulle komma till Majorens hydda, som låg ganska nära
torget i Klövköping. Där skulle en liten och enkel Skylt tillverkas, som ett första steg. Den skulle sedan sättas upp vid torget
när det var som minst djur i rörelse, alltså lite efter midnatt.
Skylten skulle förklara de viktigaste punkterna i Tvivlargetternas budskap.
Djuren började resa sig upp. Efter att ha sagt hej då till varandra gav de sig av uppför den branta stentrappan, på rad, i en
lång rad med den enas nos vid den framförvarandes vickande
svans. Många var av naturliga skäl ganska vingliga, och en get
– det var tantgeten – var på väg att ramla omkull. Lyckligtvis
räddades hon av ett snabbt ingripande från den seniga bocken,
som gick bakom. Dörren slogs upp, och det var mörkt där ute.
”Vänta!” ropade Majoren med aningen stressad röst. ”Låt
mig kolla först!”
Det uppstod ett förvirrat skäggmummel, men klövdjuren
gjorde som han sa. Majoren trängde sig före, gick ut genom
157
dörren och spejade noga åt alla håll. Flera gånger. Sedan ropade
han: ”Kusten är klar!”
Djuren strömmade ut och satte av i galopp, de flesta i riktning mot Klövköping. Georgina och Jens dröjde sig kvar intill
jordkullen, och snart var de ensamma. I vanliga fall hade Georgina med största belåtenhet noterat att Sommar för en gångs
skull föredömligt lyste med sin frånvaro, men nu var hon så
full av mjöd att kännedomen om Sommars existens tillfälligt
försvunnit ur gethjärnan. De två djuren tittade på varandra,
och började plötsligt fnittra – utan anledning. Det kan gå så
ibland för getter när de tittar lite för djupt i ett mjödhorn. När
fnittret ebbat ut stod de bara där och log mot varandra.
”Vad är det med dig?” sa Jens.
”Vad är det med dig?” sa Georgina.
De brast ut i skratt.
”Åh jag är så förhornat trött”, sa Jens. ”Är du?”
”Ja, lite”, sa Georgina. De tittade på varandra. ”Nä, jättetrött.”
Nytt skratt.
”Det var den där mjöden”, sa Georgina, och funderade på
vad som skulle hända om hon bara överföll honom med en
kyss rakt på mulen.
Hick!
Det var Georgina som hickade, vilket fick båda två att skratta igen.
”Vet du, jag tycker du var fantastisk ikväll”, sa Jens.
”Säger du det?”
De la sig ned på marken nära varandra med frambenen
under kroppen.
”Åh vad jobbigt med hemgaloppen”, sa Georgina och suckade. ”Jag önskar jag vore hemma nu.”
Hon studerade Jens kontur.
Plötsligt hände det. Alldeles intill hördes ett ljud, ett ljud
som absolut inte skulle vara där. Det lät som om någon befann
sig strax intill.
Båda getter stelnade till, och blev liggande som statyer. Ingen vågade säga något, inte ens andas. De tittade på varandra.
158
”Vad var det?” viskade Georgina efter kanske en halv minut.
Jens svarade först inte. Hon förstod att han var rädd.
”Kanske....” Han kom av sig. Jens röst lät onormal; spänd.
De tittade in i mörkret – sökande, spejande – men kunde
inte se något.
”Jag tror det kom från ... andra sidan jordkällaren”, viskade
Jens.
Det blev tyst en liten stund igen.
”Ska vi...?” viskade Georgina till slut. Jens blick gick från
Georgina till jordkällaren och tillbaka. Sedan nickade han.
Getterna reste sig upp synnerligen försiktigt.
Långt borta kunde man skönja skogsbrynet mot natthimlen.
Getterna började smyga. De gick mycket långsamt – tittande,
lyssnande. Georgina kände hjärtat bulta. Hon hoppade till
av rädsla när en fladdermus kom från ingenstans och ljudlöst
flög alldeles över huvudet på henne. Hon hörde att Jens andhämtning var häftig. Han snubblade på en ojämnhet i marken,
men återvann balansen och fortsatte. De höll sig alldeles intill
jordkullen.
Plötsligt flög något stort upp från marken bara några getlängder framför dem, och rusade iväg. Det var som en mörk
skugga.
Georgina blev så rädd att hon kände strupen snörpas åt.
Hon och Jens blev stående. Den okända skepnaden rörde sig
nästan ljudlöst, och var snabbt långt borta. De två getterna
tittade efter den.
”Såg du vad det var?” viskade Jens till slut, återigen med den
där konstiga rösten.
Georgina svalde. ”Jag har mina misstankar.”
Sedan borrade hon in sitt huvud i pälsen på Jens sida och
blundade. Allt snurrade för henne, och hon kände sig illamående.
159
160
tjuvlyssnar på
11. Wolf
ett samtal – och
Georgina upptäcker
vad bakfylla är
F
rån sin plats vid den cirkulära väggen i Natt-Ylet såg
Wolf tre vargar komma upp ur spiraltrappan. En av
dem var Kvällsmurvla. De andra var Edelvita och en
vit tik som han aldrig hade sett. De tre djuren fortsatte att
samtala på ett uppspelt sätt, med tätt återkommande skratt.
Wolf sänkte huvudet och höll upp sin sejdel framför ansiktet, så
att han i det dunkel som rådde faktiskt blev svår att identifiera
om man inte tittade noga.
De tre nyanlända bestarna satte sig vid ett bord en bit bort
från Wolf.
”Hej, du där!” ropade Edelvita till serveringsvargen, som
stod bakom bardisken. ”Tre stora BB. Skakade, inte rörda! Och
så lite torkade och saltade ekorrar.” Edelvita och Kvällsmurvla
viskade något ohörbart till varandra, varpå Edelvita ropade:
”Om du klarar av det!” De tre pubgästerna brast ut i skratt.
BB var en populär drink på Klara Slott, särskilt bland tikar.
Akronymen betydde Blod-Blandning, och en sådan gjord på
korrekt sett skulle bestå av en tredjedel harblod, en tredjedel
hjortblod och en tredjedel rådjursblod. BB ansågs godare än
161
enbart harblod, som dock var betydligt billigare, så det förekom tyvärr fusk med proportionerna. Den förrförra bartendervargen hade avslöjats med just sådant fusk, vilket föranledde en
bestraffning om tio dagars vegetarisk kost följt av omplacering.
Wolf kunde tydligt höra vad den lilla gruppen pratade om.
”Vi ska ha möte i nästa vecka, men det är bara en ren formalitet”, sa den främmande vargen.
”När börjar litteraturkanonen gälla?” frågade Edelvita.
”Redan i höst. Vi skickar ut direktiv till skolorna någon
vecka före terminstarten.”
Aha, hon är från Ulvbildningsstyrelsen, tänkte Wolf och
tog en klunk mjöd. Sedan sänkte han huvudet igen, och höll
sejdeln så bara ögonen syntes ovanför den.
Kvällsmurvla hoppade in i diskussionen: ”Härligt. Småttingarna måste ju lära sig att tänka rätt från början.”
”Jäpp”, sa skolvargen. ”Som vi brukar säga i skolvärlden:
Tänka fritt är farligt – tänka rätt är fritt!”
”Jäpp”, sa Edelvita, ”Rättänkande är fritänkande. Fritänkande är feltänkande.” Hon och skolvargen log hjärtligt mot
varandra.
Serveringsvargen kom och placerade tre glas på bordet, varpå Kvällsmurvla genast kastade sig över sitt.
”Vad handlar det om för upplaga ungefär tror du?” frågade
Edelvita.
”Åh det blir många stentavlor det”, sa skolvargen. ”En för
varenda unge i hela landet.”
Edelvita gjorde sina ögon konstlat stora och drog ett demonstrativt, onaturligt leende över sina käftar. ”Hoppsan-hoppsan,
jag tror minsann jag måste sätta upp fler krokar på väggen – så
jag får plats med alla hinkar med kastanjer”, sa hon, varpå de
tre djuren brast ut i skratt igen.
Kvällsmurvla böjde sig fram mot Edelvita och sa något i hennes öra som Wolf inte hörde, varpå de två vargarna gjorde high
five så häftigt att de gula fjädrarna i Kvällsmurvlas öron vickade.
Serveringsvargen kom tillbaka, nu med ett stort keramikfat på
vilket det låg ett antal mörka, oformliga, skrumpna saker som
för ett otränat öga såg väldigt konstiga ut. Det var tilltugget.
162
”Langa hit en cigarr va....och så eld också!” sa Kvällsmurvla
med kommandoröst.
Det blev tyst i några sekunder. Wolf fortsatte att följa händelseutvecklingen med största intresse, kikandes fram över
sejdeln.
”Förresten, Kvällsmurvla, har inte ni möte i Tyckargruppen
imorgon?” frågade skolvargen.
”Jäpp. I ottan.” Kvällsmurvla slickade saltet av en ekorre.
”Vad ska ni ta upp den här gången?”
”Får inte säga tyvärr. Förylat konfidentiellt.” Edelvita log i
mjugg, men det såg inte skolvargen.
Serveringsvargen kom med cigarren och en brinnande minifackla, stor som en halv vargnos. Kvällsmurvla tog cigarren
mellan käftarna och lät serveringsvargen tända den, varpå hon
drog ett djupt bloss och blåste ut rökmolnet över de andra.
”Förresten, har ni hört om Stora Kulturpriset?” sa Edelvita.
”Nä vadå?” sa skolvargen.
”Det är klart nu vem som får det. Ja, jag känner ju lite djur
i juryn, alltså.” Edelvita försökte låta bli att se mallig ut men
det gick inte så bra.
”Men säg då! Säg!” sa skolvargen.
Stora Kulturpriset var en stor sak i Eklandet, eftersom det
förde med sig både ära och rikedom. Den monetära belöningen
var hela 300 kastanjer, och till det kom att man kunde räkna
med en tillvaro som hyllat kulturfä med alla möjliga lukrativa
uppdrag.
”Det går till getter den här gången. En förylat bra kvartett
med vita djur, och riktigt bra låtar. ‘Svansinge Vitlobby’, heter
de.”
Wolf kände plötsligt att han måste bort. Bara bort, omedelbart, för han stod inte ut med att höra mer. Han kände att
han måste träffa Luminoso.
När Kvällsmurvla försvann efter att ha sagt att hon måste
”gå och pudra svansen”, och de andra två vargarna i hennes
sällskap satt med ryggen mot Wolf, passade han på att smita.
Direkt efter att ha rest sig upp höll han på att ramla omkull,
men lyckades återfå balansen, dock till priset av att han tog
163
tag i bordet så häftigt att sejdeln föll omkull med en smäll.
Bara inte Edelvita vänder sig om nu! tänkte han. Huruvida så
blev fallet eller inte fick han aldrig reda på eftersom han klokt
nog hade ryggen åt det hållet. Wolf tog sig långsamt nedför
spiraltrappan, ett steg i taget, medan han höll hårt i ledstången
med båda framtassar. Han var rejält rund under baktassarna.
Djuret följde sedan en dunkel gång med fackelbelysta statyer
längs ena sidan, där det som vanligt luktade rök. Titt som tätt
snubblade han till. Plötsligt stannade han och tittade på en av
statyerna. ”Tjeeena farsan”, sa han och vinkade övertydligt med
ena framtassen. ”Jag blev en besvikelse för dig, men det var du
för mig också.” Han betraktade statyn en kort stund innan han
sa ”hej då, ses i nästa liv” och snubblade vidare.
Wolf närmade sig just en T-korsning i slottets myller av
gångar när han hörde ett olycksbådande ljud. Det var en märklig blandning av fräsande, morrande, ylande och smällande.
Ljudet närmade sig snabbt och ökde i styrka, och Wolf insåg
att det enda ställe där han skulle hinna ta skydd var mellan
två statyer – de stack ju ut lite. Han tryckte sig alltså mot
väggen mellan en varg av rödaktig granit som läste högt ur en
stentavla och en varg av samma material som viftade i luften
med ena frambenet.
En sekund senare dök ett vitt inferno upp borta vid T-korsningen, och det svängde in mot Wolf. Han kikade försiktigt
fram mellan statyerna. Infernot bestod av två vansinnigt ilskna
vargar som förflyttade sig framåt relativt snabbt medan de
ömsom rullade runt i slagsmål, ömsom riktade slag och gjorde aggressiva utfall mot allt som råkade komma i närheten.
Vargarna fräste, morrade, ylade och gjorde ständiga anfall med
sina käftar, som dreglade. De gula ögonen lyste av vrede, och
facklorna fladdrade där denna virvelvind drog fram. Det var
Twita och Tweta.
Wolf tryckte sig mot väggen, intill den staty som var närmast
faran, i förhoppning om att den skulle ta smällen. Visserligen brukade Twita och Tweta inte anfalla andra vargar, inte med mening
i alla fall. Men det var allmänt känt att de inte kunde kontrollera
sig själva, och i deras närhet kunde vad som helst hända.
164
Wolf gjorde sig platt, väntade och hörde tumultet närma
sig. Så blev hans nyfikenhet alltför stor, och han stack ut huvudet för att se hur långt de hade kommit. Oh nej! Han drog
sig blixtsnabbt tillbaka, tryckte sig ännu hårdare mot väggen,
blundade och höll andan.
Han kunde höra käftarnas smällande mitt i det fräsande,
morrande och ylande som stegrade sig i ett crescendo. Det
dunsade till mot statyn, ett sammelsurium av damm, sliten
päls och vassa tänder svischade förbi, och en tiondels sekund
senare var den levande tromben på väg bort.
En fackla på väggen som fick sig ett slag ramlade ned på
golvet. Oväsendet avtog snabbt, och snart var Twita och Tweta
borta. Kvar var bara den påträngande lukten av adrenalin.
Wolf drog en djup suck av lättnad.
Kanske slappnade han av lite för mycket och för snabbt, för
plötsligt tappade han balansen och ramlade omkull. Han låg
på stengolvet i några sekunder och bara andades innan han
mödosamt började resa sig upp, först på alla fyra och sedan
på bakbenen. Djuret vinglade till och fortsatte sin avbrutna
promenad.
Luminoso bodde i korridoren intill den korridor där Wolf
hade sitt rum. Wolf knackade på, men ingenting hände. Efter
att ha väntat en stund knackade han igen, hårdare, men det
hände fortfarande ingenting. Märkligt, tänkte Wolf, fackelvargar brukar ju inte jobba kväll, och på Natt-Ylet hade ju
Luminoso inte varit.
Plötsligt öppnades dörren, och där stod Luminoso med en
riktigt lång, vit nattmössa på huvudet. Den var strutformad
med en liten vit tofs i spetsen, och hängde ned till lite under
midjan. Alla vargar på Klara Slott sov med en sådan. Tacka
den relativt nytillträdda Modevargen för det – tidigare sov de
i jättetöntiga nattmössor.
Luminosos ögon var inte helt öppna.
”Väckte jag dig?” frågade Wolf.
”Öh, ja, faktiskt. Var så förbestat trött, bytte 127 facklor
idag.”
”Oh förlåt!”
165
”Det är okey. Kunde ju inte du veta.”
”Men jag ska inte störa, jag går hem till mig.”
”Nej nej, gör inte det, kom in!” Luminoso log svagt. ”Jag är
ju ändå vaken nu.”
Wolf såg skamsen ut, men följde efter sin vän in i rummet.
Luminoso stängde dörren.
”Sätt dig”, sa Luminoso och pekade på en pinnstol av trä.
Sedan gick han fram och tände en fackla på väggen, en ovanligt liten fackla. Strax var hela rummet knallgrönt, eftersom
facklan brann med en intensivt grön låga.
”Festfackla, var häftigt!” sa Wolf.
”Nån nytta ska man väl ha av att vara fackelvarg.”
När Wolf skulle sätta sig hamnade han snett, varpå stolen
välte med ett brak och vargen hamnade på golvet.
Luminoso flinade. ”Du har inte varit på Natt-Ylet, va?”
Wolf flinade tillbaka lite förläget och reste sig mödosamt
upp. Djuren slog sig ned på varsin pinnstol.
Rummet var litet, ungefär åtta gånger fem varglängder.
Längs ena långsidan stod en säng av trä med några stora djurhudar som täcke. Förmodligen hjorthudar, av färgen att döma.
Ovanför sängen hängde en plansch föreställande en varg som
stod ytterst på en klippa, intill ett stup, och ylade mot fullmånen. Rummets ena kortsida hade ett litet kvadratiskt fönster
med fyra blyinfattade småglas, och under det stod ett litet
skrivbord som normalt hade någon färg, oklart vilken, för just
nu var allt i rummet knallgrönt. På skrivbordet låg stentavlan
”Tio tips till tikdejtare”, och några stentavlor om jakt.
Som du förstår levde alltså vanliga vargar knappast något
lyxliv på Klara Slott. Vissa viktiga vargar, bland annat medlemmarna i Rådet, hade dock större rum. De hade också andra
privilegier.
”För tusen varulvar, Luminoso, det är skit med allting!” sa
Wolf, suckade och tittade ned.
”Lugna ned dig kompis. Har det hänt nåt?”
”Hänt?” Wolf irrade med blicken.
Luminoso såg orolig ut. ”Skärp dig nu. Har det hänt nåt?”
”Tja ... både ja och nej.”
166
”Vadåra?”
”Vill du höra det bra eller det dåliga först?”
”Det bra.”
Wolf såg aningen gladare ut. ”Jag klarade intervjun hos
Symfonivargen.”
Luminoso sken upp som en sol. ”Är det sant?”
”Jäpp.”
”Grattis gamle gråulv, skitkul! Jag är så glad för din skull!”
De två rovdjuren log mot varandra.
”Men det är ett steg till att passera, va?” sa Luminoso.
”Ja. Det är uppspel också. Har fått tid för det.”
”Men sen blir du medlem?”
”Om jag klarar uppspelet.”
”Men då är du ju verkligen på gång, Wolfis! Du är nära nu.”
”Joo, jag är väl det. Ganska nära.”
”Tänk, Ulvsymfonikerna nästa! Snart sitter du där på scen
med dem!”
”Förhoppningsvis.”
”Äsch, var inte så pessimistisk. Men säg mig nu, vad var nu
det dåliga?”
”Gissa!”
”Kvällsmurvla?”
”Är fullmånen rund?”
Luminoso drog en djup suck.
”Ingen tik, ingen gråt”, sa han. ”Berätta nu vad som har
hänt.”
Wolf drog en djup suck och redogjorde för den senaste händelseutvecklingen på relationsfronten. Luminoso blev upprörd:
”Och så satt hon på Natt-Ylet med några andra! Vid alla
ylande varulvar, vilken dålig stil.”
Wolf nickade tyst.
”Du skulle ge henne tre chanser, va?”
”Jäpp.”
”Två kvar alltså.”
”Jäpp.”
”Bra, då vet vi det, bara att fortsätta räkna. Men du skulle
ta upp det där med bröllopet också. Har du gjort det?”
167
”Nä.”
”Du får tuffa till dig lite, Wolf!”
”Jag vet.”
”Visa att du är varg!”
”Ja.”
”Alltså, jag undrar, kommer du verkligen att ha kraft att
dumpa henne om hon nu sviker dig två gånger till?”
Wolf tänkte i några sekunder, och man kunde få intryck
av att det skulle komma ett håglöst ”nej” ur hans käftar, men
istället for han plötsligt upp ur stolen och nästan skrek:
”För tusen varulvar – JAAA! Jag vill inte ha det så här längre.” Luminoso ryggade tillbaka i sin pinnstol.
Wolf satte sig ned igen, och frågade lugnt: ”Du har inte en
mjöd hemma, eller?”
”Mjöd? Nä. Det har jag aldrig hemma.”
Wolf suckade och det blev tyst en stund. Han tittade tankfullt in i den gröna lågan, vilket gjorde honom så bländad att
allt annat i det dunkla rummet försvann. Det var uppenbart
att miljömedvetandet inte var så stort i Klara Slott, för den där
festfacklan innehöll säkerligen en och annan riktigt otrevlig
kemikalie. Jag ber läsaren om ursäkt å vargarnas vägnar.
”Nä, nu pratar vi om något roligt”, sa Luminoso. ”Berätta
hur det var hos Symfonivargen.”
”Symfoni...vargen? Jodå, det gick ju bra, och det är ju det
som räknas. Men ... hon är ju inget charmtroll precis. Och
så....”
Wolf gjorde ett konstigt ljud och irrade med blicken.
”Vadå?” sa Luminoso.
Wolf drog på det, men Luminoso väntade ut honom. Till
slut sa Wolf:
”Hon sa att de ska minska gråväldet och... ja du fattar, va?.”
Luminoso betraktade Wolf under tystnad.
”Jaha”, sa Luminoso till slut. Minen var neutral.
”Vad tycker du om det?” frågade Wolf.
Det blev tyst. Luminoso började klia sig väldigt energiskt
på en av sina baktassar, nere vid golvet, samtidigt som han såg
konstig ut.
168
Wolf sänkte rösten. ”Vid alla yltroll, Luminoso, jag tycker
inte det är rätt. Det kan nog vara så att en del grå djur är jobbiga och förstör, men ... för tusen varulvar ... inte alla. Jag, till
exempel, har väl inte förstört någonting?”
Luminoso betraktade tankfullt Wolf. ”Du är ute på djupt
vatten nu, du vet väl det?” sa Luminoso.
”Du säger väl inget till nån?” Wolf lät plötsligt rädd.
”Såklart inte. Jag är väl ingen tjallare heller.”
”Det trodde jag inte heller.” Wolf dunkade sin vän i ryggen
så hårt att Luminoso gjorde en kort grimas. ”Men säg nu vad
du tycker! Jag tiger som fullmånen!”
Luminoso såg mycket fundersam ut. Efter att ha tänkt en
stund reste han sig och låste dörren, flyttade sin stol närmare
Wolf och började tala med mycket låg röst:
”Hör här, Wolf. För tolv månvarv sedan dog den gamla
slottsintendenten, och en av oss fackelvargar skulle få ta över
hans jobb. Tänk vilken drömbefordran! Vi var fem som sökte.
Jag hade längst erfarenhet, högst antal utbytta facklor per timme och dessutom bäst vitsord när det gällde samarbetsförmåga.
Kan du gissa vem som fick jobbet?”
”Nä.”
”En vit hanne som bara varit fem månvarv i fackelbranschen!
Motiveringen var ’vi måste alla bidra till att hjälpa fram de
vita vargarna i karriären’.” Luminoso fnyste. ”Hur tror du det
kändes, va?”
”Det där har du aldrig berättat.”
”Man säger inte allt.”
Wolf tänkte lite. ”Nä man gör inte det.”
Luminoso sänkte sin röst så den närmade sig ett viskande:
”Jag har gått i samma tankar som du, Wolf. Vi grå djur blir
inte rättvist behandlade. Har bara inte vågat säga det till nån.”
Wolf tittade sig frånvarande omkring, men så samlade han
sig.
”Samma här”, viskade han. ”Det är eldfängda grejer.”
”Det kan man lugnt säga. Vet du vad?”
Luminoso tittade sig omkring, vad det nu skulle tjäna till,
och fortsatte viskande:
169
”Jag har hört ett rykte om att det fanns en varg på slottet före
vår tid som gick emot några av våra viktigaste värderingar. Hon
gjorde det helt öppet, på ett stormöte. Samma kväll hittades
resterna av henne – alltså de rester som inte var uppätna – på
borggården. Och då sågs Twita och Tweta smita iväg med
blodiga käftar.”
Om det inte hade varit ett så underligt knallgrönt sken i
rummet hade man kunnat se hur Wolf bleknade. Luminoso
fortsatte att viska:
”Alltså, tro nu inte att jag är en illojal ifrågasättare. Absolut
inte, jag ställer upp på vargarnas värderingar. Verkligen! Det
är bara i färgfrågan som jag har mina tvivel. Men det är klart
att Rådet och Tyckargruppen i princip alltid har rätt.”
Wolf nickade på ett överdrivet, lite okontrollerat sätt. ”Ja,
för tusen fullmånar, det är klart de har. I alla andra frågor.”
Georgina sov dåligt den natten. Allt bara snurrade, och hon
mådde illa. Det var flera skäl till sömnproblemen. För det
första hade hon ju konsumerat mjöd för första gången i sitt
liv, och inte så lite heller. För det andra hade händelserna varit
väldigt omtumlande. Man får inte glömma att hon bara var en
get, och till råga på allt en ung sådan, och getter är inte speciellt
vana vid omtumlande händelser.
Inte nog med att hon hade blivit tvivlarget, vilket var ett
oerhört stort steg för ett djur som sedan killingdomen rakt av
hade svalt den världsbild som kvalitetsinformationen serverat
henne. Hon hade också kommit nära Jens på ett sätt som hon
tidigare bara kunnat drömma om. Det var fantastiskt. Och
som om det inte räckte när det gällde omtumling så var det nu
Dagen S – S som i Skylt. En mycket riskabel dag.
Hon låg och tänkte på Majorens ord – ”ett initialt informationsarbete utan skydd av ett riktigt getborgargarde, en mycket
farlig verksamhet”. Georgina var medveten om att den här
dagen faktiskt kunde bli hennes sista, och om hon inte hade
varit en så rättrogen get, som brann för rättvisa, sanning och
170
ärlighet, hade hon sannerligen inte gett sig in på tvivlandets
svåra väg. Men nu var hon det.
Om testamente hade varit ett meningsfullt alternativ hade
Georgina säkert gått till Laggeten och bett henne skriva ett
sådant, men så som den ekonomiska situationen såg ut tyckte
Georgina inte att det tjänade något till. De få ägodelar hon
hade skulle automatiskt tillfalla hennes bror för den händelse
hon stupade på sanningens och yttrandefrihetens slagfält.
Så fort Georgina gick och la sig efter den långa galoppen hem
började hon grubbla, och ju mer hon grubblade, desto svårare blev
det att somna. Hur i alla förtorkade getabockar hade hon kunnat
låta sig luras av vargarnas irrläror så länge? frågade hon sig. En
kort stund funderade hon på att gå över till Jens för att se om han
också låg vaken. Hon kastade en blick på sin bror, som verkade
sova djupt. Georgina förkastade dock idén som alltför vild.
Geten lyckades i alla fall somna till slut.
Hon hoppade till när hon hörde ”Klockan är sju – och solen
har inte slocknat!” följt av Väckargetens värsta:
”BRÄÄÄÄÄÄK!”
Georgina rycktes plågsamt upp ur sin dröm, där hon gått
och betat på en sommaräng full med läcker blåklint tillsammans med sin pappa och mamma. Det hade blivit alldeles för
lite sömn, och det stackars djuret hade ångest. Hjärtat bultade,
huvudet värkte och hon andades häftigt. Att hon därmed roffade åt sig onödigt mycket syre, som hade kunnat komma vita
getter till del, tänkte hon absolut inte på eftersom hon hade
glömt bort det där med syreroffandet.
Ångesten kom sig inte bara av rädsla för kvällens tillverkning och uppsättning av en Skylt, utan även av vad Boxer
skulle säga när han fick reda på att hon inte kunde jobba på
fältet särskilt mycket den här dagen heller.
Georgina låg kvar och försökte lugna ned sig. Hon tittade
på hyddans tak, där solen på ett ställe lyste igenom de tjocka
lagren av torkat gräs. Det innebar förstås en läcka – så lagom
kul när regnet sedan skulle komma. Att den där förhornade
bocken hon delade hydda med inte kunde få klöven ur ändan
och laga taket, tänkte Georgina, som faktiskt hade påmint
171
honom om saken flera gånger. Minst tre. Men idag var det
verkligen inte läge att ta upp det.
Hon märkte att brodern sträckte på sig, där han låg med
ansiktet vänt bort från henne. Undrar om han är vaken? När de
sist skildes åt var det utan att tala med varandra, och när hon
kom hem från Tvivlargetterna kvällen innan var han sovande
– eller låtsades vara det.
Georgina fick ett plötsligt svar på sin outtalade fråga, i och med
att Boxer rätt som det var reste sig upp. Utan att titta på sin syster
gick han raka vägen ut till förrådet för att hämta frukost. Georgina utgick ifrån att han återigen bara skulle hämta åt sig själv,
men så såg hon att höhögen var lika stor som vanligt. Det var en
indikation på att Boxer i alla fall inte ville trappa upp konflikten.
Det gnagde i hennes mage innan hon tog mod till sig och gick ut.
Boxer, som låg vid höhögen, stirrade på henne.
”Jaha, tillbaka från din undergrävande verksamhet nu?” sa
han, tog ett knippe hö och började tugga.
Georgina tittade på honom i några sekunder. ”Den är inte
undergrävande”, sa hon lugnt, la sig ned på andra sidan höhögen och tog också en munsbit.
De två djuren tuggade under tystnad. När en get tuggar är
det ett väldigt tuggande, och syskonens käkar rörde sig kraftigt
upp och ned, och även lite åt sidorna. Ännu så länge var det
bara ett fåtal getter som hade kommit ut ur sina hyddor, men
en bit bort höll en svart bock på att läxa upp sin killing. Undrar
vad den har gjort, tänkte Georgina.
”Fy, min egen syster beblandar sig med desinformatörer och
solsläckare som vill dra olycka över getterna och förstöra vårt
land”, fräste Boxer plötsligt. ”Tänk om pappa och mamma
hade vetat om det. Vilken skam!”
Georgina stirrade på honom. ”Du fattar ingenting”, fräste
hon tillbaka.
”DET KOMMER ATT TA EN ÄNDA MED FÖRSKRÄCKELSE”, röt Boxer så Georgina ryckte till.
Deras närmaste grannar, ett äldre grått getpar, kom ut ur sin
hydda, varpå både Georgina och Boxer nickade godmorgon och
log påklistrat. Boxer sänkte rösten och nästan viskade:
172
”Du sviker mig på Allsången och du sviker mig på fältet.
Jag fick jobba ensam i flera timmar igår efter att du stack.”
”Vet du, jag jobbar faktiskt för vår frihet”, sa Georgina
mycket lågt men ändå mycket ilsket. Hon gav sin bror en vild
blick. ”Och kanske kompenserar jag mer än väl för att jag gick
tidigt igår, tänk det va?”
”Vadå kompenserar?”
”Det fattar du ändå inte.”
Boxer tittade på henne. Sedan började han vibrera. Hans
mun gjorde tuggrörelser utan att det var hö i den, och andhämtningen blev häftig. Georgina, som visste vad det betydde,
spände undermedvetet varenda muskel.
”Din stora skit!” väste Boxer så lågt han kunde utan att
grannarna skulle höra. Underläppen darrade och ögonen lyste
av ilska.
”Din förhornade gödselhög”, fräste Georgina tillbaka. ”Du
är en skitbror. Och en skitget rakt av.”
Boxer började dregla. ”Din lumpna förrädare!” Rösten darrade.
”Jag hatar dig, din bocksjuka dårget”, fräste Georgina, nu
utan att längre kunna begränsa sin röst. Det äldre grå grannparet slutade tugga och tittade på de grälande syskonen.
Boxer reste sig upp, spottade i marken framför sin syster och
skrek för full hals:
”DU ÄR INTE MIN SYSTER LÄNGRE, DIN FÖRHORNADE DESINFORMATÖR!”
Ett antal getter i omgivningen tittade upp. Boxer sparkade
till marken med ena frambenet, men jorden var så hård att
det inte hände något annat än att han fick ont i klöven. Utan
att låtsas om den saken knyckte han på nacken och satte av
i ett aggressivt trav med demonstrativt högburet huvud, och
försvann mellan hyddorna.
”DIN INTORKADE GAMLA GÖDSELHINK!” ropade
Georgina det högsta hon kunde efter honom.
Alla getter i omgivningen följde nu skådespelet, men Georgina var för arg för att märka det. Hon reste sig upp och blev
stående, skakande av ilska, utan att veta vad hon skulle ta sig
173
till. Det virrade i magen och hon flåsade av känslostorm. Dessutom mådde hon fortfarande illa – mera nu än förut.
Plötsligt satte hon av i trav hon också, åt ett annat håll än
Boxer. Hon visste inte vart hon sprang, hon bara travade. Hyddor passerade på båda sidor, killingar och bockar var ivägen
– flytta på er bara! – allt var suddigt. Georgina bara sprang,
sprang och sprang, på måfå. Och hon grät. Runt, runt i Horneby gick det. Så här osams hade hon aldrig någonsin varit med
Boxer. Aldrig med någon.
174
har möte
12. Perukklubben
– och Georgina är på
irrfärd
S
amtidigt var fem viktiga vargar på väg genom en av
Klara Slotts smala och dunkla korridorer, närmare bestämt den som i folkmun – förlåt, jag menar i vargkäft
– gick under benämningen Åsiktskorridoren. Den kallades
så för att den ledde fram till Tyckarsalen. Det var en viktig sal
för en viktig verksamhet, för där bestämdes vad man skulle
tycka. Inte bara vargarna, utan alla djur i Eklandet.
Vargarna var oerhört kloka djur, och hade naturligtvis sedan
länge kommit fram till rätt syn på precis allting – både i Eklandet och resten av universum. Men då och då sker trots allt
förändringar som man måste förhålla sig till, så därför behövdes
Tyckargruppen.
Denna grupp hade Tyckarsalen till sitt förfogande, och där
diskuterades och beslutades vilket förhållningssätt man skulle
inta till olika företeelser. Kort sagt vad man skulle tycka. Det
fanns tre förhållningssätt att välja på:
1. Hissa
2. Dissa
3. Mörka
De företeelser för vilka vargarna valde ‘Hissa’ blev fortsättningsvis föremål för ständiga hyllningar. De företeelser som
175
drabbades av ‘Dissa’ blev utsatta för en tsunami av kritik, hån,
spott och spe. Och de företeelser som fick ‘Mörka’ i Tyckargruppens omröstningar blev helt förtigna. De nämndes fortsättningsvis aldrig någonstans – det var som om de inte fanns
och aldrig hade funnits.
Tyckarsalen var väldigt klurigt inredd för att förenkla omröstningar. I det avlånga bordet, som hade plats för Tyckargruppens
fem ledamöter (två på varje långsida och ordföranden på ena
kortsidan), fanns det knappar nedsänkta i stenytan. Varje ledamot hade tre knappar framför sig, märkta ’H’, ’D’ och ’M’. Bokstäverna korresponderade naturligtvis mot hissa/dissa/mörka.
När en varg under en omröstning tryckte på en åsiktsknapp
åkte en lång träpinne ned, och via ett sinnrikt system av sammankopplade pinnar påverkades en informationstavla på väggen. Där visades resultatet av omröstningen genom att små
gula stenkulor trillade ned i glasrör. Det fanns tre glasrör, och
ovanför dem satt små gula skyltar med orden ‘Hissa’, ‘Dissa’
och ‘Mörka’. Det var förstås en kula för varje tyckarvarg.
På en tavla i svart skiffer på en av väggarna i Tyckarsalen var en deklaration inristad som vargarna var väldigt stolta
över. Den kallades för Tyckfrihetsförordningen och innebar att
i Tyckarsalen rådde något stort och fantastiskt som kallades
tyckfrihet. Det innebar att man fick tycka vad man ville. Precis
vad som helst, utan restriktioner. Ingen hade rätt att censurera
eller undertrycka någon som helst åsikt som yppades i Tyckarsalen. Vargarna på Klara Slott ansåg att Tyckfrihetsförordningen var unik i sitt starka skydd för tyckfriheten och utgjorde ett
föredöme för hela världen.
Rådet, alltså vargarnas högsta beslutande organ, hade bestämt att omröstningarna i Tyckargruppen skulle sekretessbeläggas och att alla gruppens ledamöter solidariskt skulle stå
bakom majoritetsbeslut i de fall enighet inte uppnåddes. Så
var det också. Om en omröstning exempelvis resulterade i tre
röster för dissande, en röst för hissande och en röst för mörkande så ställde sig Tyckargruppens alla ledamöter solidariskt
bakom utslaget ‘Dissa’. Om det vägde jämnt hade ordföranden
utslagsröst.
176
Och om nu utslaget blev ‘Dissa’, till exempel, så ställde sig
inte bara Tyckargruppen utan alla vargar på hela slottet bakom
det, för så fungerade vargsamhället. Det innebar i sin tur att
företeelsen därefter dissades så ofta det bara gick, på alla Skyltar, i alla artiklar, av alla vargar. Av tradition brukade också
rävarna anpassa sin utgivning av stentavlor till Tyckargruppens
beslut. Korna var ju formellt de som bestämde i Eklandet, men
även de brukade anpassa sina ståndpunkter till vad vargarnas
Tyckargrupp hade kommit fram till.
Det fanns visserligen några exempel på att kor hade gått
emot Tyckargruppens beslut, och tyckt en helt annan sak i
någon fråga. Men dessa kor hade det inte gått bra för, och
det slutade för det mesta med att de modifierade sin åsikt så
att den harmonierade med Tyckargruppens. Vargarna hade
en väldigt väl utvecklad argumentationsförmåga, och deras
kraftfulla övertalningskampanjer fick vid behov stöd av väl
inövade åtgärder som samordnades från Attacksalen.
Det var en stor ära att vara ledamot av Tyckargruppen. Denna speciella position vårdades också noggrant av ledamöterna.
För att manifestera gruppens tyngd och värdighet bar tyckarvargarna alltid peruker under sina sammanträden. Perukerna
hade vitt, lockigt, ganska långt hår, med två små hål för de
uppstickande öronen. Med anledning av perukerna hade Tyckargruppen informellt kommit att kallas Perukklubben, eller
kort och gott PK, av de andra vargarna.
Mellan sammanträdena förvarades perukerna i små utdragbara lådor som satt på undersidan av bordsskivan – en låda vid
varje ledamotsplats. Några dagar före varje sammanträde kom
en tjänarvarg in för att kamma perukerna och kontrollera att
de inte var trasiga, smutsiga eller hade blivit angripna av löss.
Det fick inte heller sitta hårstrån från vargarnas päls på perukernas insida, för det ansågs ofräscht och ovärdigt en ledamot
av Tyckargruppen. Vid behov borstade tjänarvargen perukerna
med en för ändamålet särskilt tillverkad borste (en så kallad
PK-borste) eller (i värsta fall) lagade dem med nål och tråd.
Nu började tyckarvargarna anlända, och de slog sig ned
på de med röda plyschdynor försedda stolarna. Djuren hade
177
fasta platser med namnet ingraverat i en liten namntavla av
svart skiffer på stolens ryggstöd. På den fanns också en bild
av respektive best stående på bakbenen, lätt bakåtlutad, med
frambenen i kors över bröstet och kaxig min. Denna ytterst
självsäkra pose syftade till att visa att dessa vargar verkligen
inte tog någon skit, och minsann inte vek undan för något.
Ordförande i PK var Tevo. Morgon­guld var också med i
Perukklubben förstås, i kraft av sin imponerande intellektuella kapacitet (hon visste allt och hade alltid rätt) och att hon
kunde föra sig med en oslagbar elegans. Två andra ledamöter
var Kvällsmurvla och Radius – de hade valts ut både på grund
av sin ideologiska glöd och sina osedvanligt vassa tänder, vilka
ansågs förstärka deras övertalningsförmåga när det gällde att
förankra Tyckargruppens beslut. Den femte ledamoten av PK
var den ganska tystlåtna men ideologiskt mycket högt skolade
vargen Halvmånen. Som du kanske minns var det han som
ledde kartläggningen av desinformatörerna och rapporterade
om dessa i Rådet. Halvmånen hade något så fantastiskt som tredubbla doktorsgrader från UU (alltså Ulv-Universitetet) – han
hade disputerat i Dogmatism, Förvrängningskonst och Nedtystningskunskap. Faktum är att han även hade påbörjat doktorandstudier i Härskarteknik, men av tidsskäl avbrutit dessa.
En serveringsvarg hällde diskret upp den sedvanliga sammanträdesdrycken, harblod av märket Harlösa, och stängde den ljud­
isolerade dörren efter sig. Ledamöterna av Perukklubben tog
långsamt och högtidligt på sig perukerna och började noggrant
justera dessa. Halvmånen petade in lite päls som stack ut utanför kanten. Morgon­guld hade lite svårt att få det ena örat genom hålet, vilket föranledde Kvällsmurvla att flina diskret, men
Morgon­guld lyckades få till det efter att Radius hjälpt henne. De
nu mycket eleganta bestarna var därmed färdiga, och tittade förväntansfullt på sin ordförande. Tyckargruppen var redo att tycka!
Tevo skulle just förklara mötet för öppnat när han kom av
sig och såg lite bekymrad ut. Han tittade på Kvällsmurvla och
hummade diskret, vilket föranledde henne att ta ned bakbenen
från bordet, varpå Tevo såg nöjd ut igen. Man kunde ana ett
hånleende över Morgon­gulds käftar.
178
”Kära tyckare, välkomna till dagens tyckarmöte”, sa Tevo.
”Vi har tre punkter på vår dagordning. Det första vi ska tycka
om är någonting som kallas ... ‘solande’.” Han uttalade ordet
lite trevande. ”Föredragande är Morgon­guld. Varsågod!”
Morgon­guld ställde sig upp, rättade lite snabbt till sin peruk
och plockade bland sina anteckningar. Sedan började hon.
”Tack, herr ordförande. Jo, det har kommit till vår kännedom...” Morgon­guld harklade sig. ”... att en ny trend har börjat
vinna spridning hos våra kära vänner getterna. De kallar det
‘solande’. Det går ut på att de ligger i solen och – ‘solar’. De
bara ligger där, och gör vanligtvis ingenting mer än låter solen
värma dem. Denna aktivitet förekommer inte när det är mulet,
och inte heller på natten.”
De andra koncentrerade sig noga på föredragningen, och
man kunde se att de redan hade börjat fundera på vad de skulle
tycka. Särskilt Radius och Halvmånen hade lagt sina pannor i
djupa veck. Ledamöterna kände ju sitt ansvar som tyckarvargar
– deras ställningstagande skulle få stor inverkan på Eklandet.
Morgon­guld fortsatte:
”Detta ‘solande’ började komma i bruk i våras, och har sedan dess ökat i omfattning. Förra året förekom det inte.”
Morgon­guld funderade i några sekunder.
”Ja, det är väl vad som är känt om fenomenet. Det är naturligtvis av största vikt att vi snarast kommer fram till ett
ställningstagande. Så frågan är, kära tyckare – ska vi hissa,
dissa eller mörka?”
Den föredragande vargen satte sig ned.
”Tack för det, Morgon­guld”, sa Tevo. ”Ja, ordet är fritt,
ärade tyckarvargar. Vad tycker ni?”
En intensiv diskussion bröt ut.
”Vet man vilka getter det är som håller på med det där? Jag
menar, demografisk fördelning och sånt?” undrade Radius.
”Vad jag har förstått är det ganska jämnt fördelat”, sa
Morgon­guld. ”När det gäller statistiken...”
”Hur dags på dagen brukar de hålla på?” avbröt Kvällsmurvla.
”Vet inte, jag...”
179
”Ligger de på sidan eller på magen när de ‘solar’?” ville Halvmånen veta.
”Där har jag besked”, sa Morgon­guld. ”Våra observatörer
har noterat att getterna mest ligger på sidan när de gör det.”
Halvmånen nickade tankfullt.
”Vad ska det vara bra för, det där ‘solande’?” undrade Kvällsmurvla.
Morgon­guld tittade skeptiskt på Kvällsmurvla under en halv
sekund. Sedan skärpte hon sig: ”Jag tror det är någonting nö­
jesinriktat”, sa hon. ”Knappast något funktionellt syfte.”
”Är fenomenet konstant eller ökar det?” undrade Tevo.
Halvmånen hoppade in innan Morgon­guld hann svara:
”Det är nog bara en fluga. Sånt där brukar gå över.”
”Det är inte så säkert. Tänk om det sprider sig till andra
djur”, sa Kvällsmurvla, varpå hon började ladda in en omgång
tuggtobak.
Innan någon hann reagera hoppade Radius in i diskussionen: ”Den mest relevanta frågan är väl egentligen: föreligger
någon risk att det går ut över getostproduktionen?”
”Det är för tidigt att svara på den frågan”, sa Morgon­guld.
”Men det är klart, risken finns ju alltid.”
Det luktade nu tuggtobak i hela Tyckarsalen.
”Jag skulle vilja anlägga ett annat perspektiv”, sa Tevo. ”Tänk
på desinformatörerna. Om getterna får något kul att hålla på
med så hinner de inte med så mycket tankeverksamhet. På den
punkten blev ju vårt hissande av Allsången en succé.”
”Intressant synpunkt”, sa Radius. ”Men tror du att det är
samma getter som börjar med ‘solande’ som de som sprider
desinformation?”
”Det kan jag nog tänka mig”, sa Kvällsmurvla.
”Nä, det är jag inte alls så säker på”, sa Halvmånen.
Så där höll de på, tyckarvargarna, i lite mer än trekvarts
timme. Sedan började diskussionen mattas av. Som den drivna
ordförande Tevo var kände han av stämningen.
”Jag tror det börjar bli dags för omröstning”, sa han.
Alla blev tysta. Tevo sa högtidligt:
”Tyckarvargar – är ni redo att tycka?”
180
”Jaaaaaaa”, hördes i korus.
”Då så, mina vargar. Håll höger tass över knapparna!”
Alla fem förde fram sin tass till respektive knappsats, och
väntade. Tevo fortsatte:
”Alla beredda?”
Han blickade ut över tyckarvargarna.
”Då så. Jag räknar ned: Tre – två – ett – TYCK!”
Det rasslade till i Tyckarsalens avancerade omröstningsmekanik. Fem gula stenkulor satte sig i rörelse i den intrikata
anordningen på väggen, som alla tittade på med stor spänning.
Efter några sekunder hade apparaturen tystnat, och kulorna
var fördelade i glasrören.
Tevo harklade sig. ”Ärade ledamöter av Tyckargruppen”, sa
han långsamt, ”vi har ett resultat”.
Han lät högtidligt blicken vandra från ledamot till ledamot,
innan han läste upp det som alla egentligen kunde se själva:
”Omröstningen har utfallit sålunda: ‘Hissa’ – tre röster.
‘Dissa’ – två röster. ‘Mörka’ – noll röster.”
Tevo drog lite på det innan han med formell röst deklarerade:
”Vargarnas syn på fenomenet ‘solande’ är – HISSA!”
En kraftfull applåd bröt ut, och allra mest klappade Kvällsmurvla. Även de som röstat ‘dissa’ applåderade, eftersom det
var själva beslutsprocessen som applåden gällde. Vargarna var
mycket stolta över sin förmåga att på ett så välorganiserat sätt
kunna uppnå konsensus även i komplicerade frågor.
”Rådet kommer att informeras, och kampanjerna för ‘solande’ kommer att inledas redan idag”, sa Tevo. ”Från och med
nu älskar vi ‘solande’. Och de som inte omedelbart rättar in
sig i ledet....”
Ett hånfullt leende kom över hans käftar. Radius och Kvällsmurvla blottade sina huggtänder, och Morgon­guld sprack ut
i samma hånleende som Tevo. Halvmånen gjorde aggressiva
sammanbitningar med käkarna.
Tevo tog av sin peruk, kliade sig mellan öronen och satte
tillbaka den. Han tittade ut över den lilla församlingen och sa:
”Då går vi till den andra punkten på dagordningen: ‘Husdjur’. Kvällsmurvla är föredragande. Varsågod, Kvällsmurvla!”
181
Efter en lång tids irrande mellan Hornebys hyddor blev Georginas illamående värre, och plötsligt blev det akut. Hon stannade mellan en hydda och dess förråd, och mer hann hon inte
innan frukosten kom upp. Den stackars geten stod bredbent
med frambenen och höll ned huvudet så att inga spyor skulle
hamna i skägget. Efter fyra kraftiga kräkningar var magen
tom. Georgina kände sig oerhört matt, sådär som man gör
efter att ha kräkts, men illamåendet var borta.
Det här var Georginas första bakfylla. Nån gång på en lång
stång måste den ju komma, även för en get, och nu var den
avklarad. Inte för att Georgina tänkte så – hon tyckte bara det
var förfärligt äckligt att kräkas – men nog är det en av de saker
man måste passera för att kliva in i vuxengetsvärlden.
Hon tittade sig omkring, men ingen verkade ha sett vad som
hänt. Efter några sekunders tvekan bestämde hon sig för att
lämna den gula pölen åt sitt öde och smita. Visst var hon en
rättskaffens get, det var hon verkligen, men något litet avsteg
från den smala vägen måste man väl ändå tillåta en get göra.
Georgina kom fram till torget, där många djur var i rörelse.
De flesta hämtade vatten ur brunnen, men det var också dilediga tjejgetter och killinglediga bockar som luftade sina avkommor, och så några gammelgetter på långsam promenad. En av
de senare, en mycket tunnpälsad mörkgrå bock med ovanligt
tjocka horn, försökte hasa sig fram stödd på en getrollator.
Detta hjälpmedel, konstruerat av Uppfinnargeten, hade ett
ganska speciellt utseende. Den var gjord som en liten vagn med
fyra hjul. Man stack först in den från sidan under gammelgeten
och hissade sedan upp en ställning med en skruvmekanism så
att vagnen gav ett visst stöd underifrån utan att klövarna för
den skull tappade kontakten med marken.
Den här seniorgeten hade dock råkat ut för en slarvig vårdare eller släkting, för det var bara yttersta spetsen på klövarna
som nuddade marken, och det precis. Ställningen var för högt
uppskruvad. Bocken sparkade vilt, men mest i luften, och bara
någon gång då och då lyckades han få till stånd en liten för182
flyttning framåt. Ansiktsuttrycket var plågat, och man riktigt
såg den stackars bockkrakens frustration. Det gjorde ont i Georgina, och hon tänkte precis gå fram och sänka mekanismen
när en vit tantget hann före.
Georgina fick syn på snabbmatsgeten, men vände snabbt
bort blicken. Mat var det sista hon var intresserad av nu. Förresten hade hon inte halsväskan med kastanjer med sig – uppbrottet hemifrån blev ju brådstörtat.
Plötsligt insåg hon att hon av samma skäl saknade skäggrosett. Och hon hade ingen annan utsmyckning heller – hon
hade inte ens borstat pälsen! Det var i sanning förfärligt. Med
Georgina var det nämligen som med alla tjejgetter i Eklandet –
de ansåg det omöjligt att lämna sin hyddas absoluta närområde
utan att ha åtminstone en liten skäggrosett som utsmyckning.
Jag är medveten om att detta låter oerhört fånigt, men så var
det faktiskt.
Georgina gick fram till vargarnas Skylt för att läsa dagens
nyheter. Den första rubriken var:
”Undersökning visar: 97% av befolkningen har problem med
grå djur”
Jaha, nu är de klara med opinionsmätningen jag läste om
på Skylten i förrgår, tänkte Georgina. Undrar hur de fick fram
siffran 97 procent? Hon fnyste. Och varför frågar de inte oss
grå djur vad vi tycker om de andra djuren?
Nästa rubrik var:
”Historiskt beslut: Livsfarlig gödselpropaganda stoppas”
Georgina började läsa den artikeln. Det stod:
Idag visade det sig återigen hur långt före i utvecklingen
Eklandet ligger. Medan en hel del andra länder inte ens har
anslutit sig till den gödselfria zonen har vårt land nu tagit
nästa steg: Att i lag förbjuda förespråkande av gödselanvändning. ”Det är inte rimligt att ett litet antal ansvarslösa
extremister ska få sätta hela landet på spel, nej hela världen,
för att inte säga hela universum, för det tvivelaktiga nöjet
att tillfredsställa några enstaka förvirrade yttrandefrihetshaverister”, säger gödselmunistern i en kommentar till det
183
historiska beslutet. ”Genom att agera proaktivt tar Eklandet
härigenom ansvar för universums framtid, och visar sig
återigen vara Det Dygdiga Riket och ett föredöme för hela
världsalltet”, säger ordföranden i kobinettet, överbestämmare Konstantina.
Georgina skakade på huvudet och tänkte att det var motbjudande. Nästa rubrik var:
”Debattartikel: Vi rävar kräver global gödselfri zon”
Georgina struntade i den, liksom i nästa, som löd:
”Simning orsakade Romarrikets fall”
Sedan stod det:
”Enastående stentavla av Edelvita om riskerna med gödsel”
Följd av den nedersta rubriken:
”Grå djur borde skämmas – läs Wolfs nya krönika”
När Georgina såg den rubriken tände hon till. Hon blev så
upprörd att hon spontant smattrade till lite med frambenen,
och kunde inte låta bli att läsa vidare. Som du vet gick Wolfs
krönika ut på att grå djur nätt och jämnt hade rätt att leva
vidare.
Georgina vibrerade av ilska efter att ha läst hela krönikan,
eftersom hon insåg att hon stod öga mot öga med ett praktexempel på pälsism. Och till råga på allt: Detta gråhat var
författat av ett djur som själv var grått! Vilken svikare – hur
kan han? tänkte Georgina. Åh, vad jag önskar att jag en dag
står öga mot öga med honom så jag kan ställa den frågan.
Sedan noterade hon att debattartikeln om hungern inte
var med idag heller. Geten lämnade i vredesmod Skylten med
uppfattningen att hon just fått Tvivlargetternas världsbild bekräftad. Än en gång.
Då fick Georgina en ingivelse, och det var att bege sig hem
till Jens. Men då måste hon först ta vägen förbi Lisa och be
om hjälp att göra sig fin. Inte kunde hon visa sig för Jens utan
rosett och kammad päls!
184
Tyckarvargarna i Klara Slott beslutade som bekant att solande skulle hissas. Efter en relativt kort överläggning beslutades
motsatsen om hållande av husdjur, ett fenomen som alltså från
och med nu skulle bekämpas, kritiseras och hånas med alla till
buds stående medel.
Den tredje och sista frågan på dagordningen var kontroversiell. Allt ihärdigare rykten hade gjort gällande att det fanns
djur som kände fysisk attraktion till individer av samma kön.
Orden ‘bögar’ och ‘flator’ hade allt oftare hörts viskas, och det
var naturligtvis av största vikt att komma fram till ett officiellt
ställningstagande. Så att alla visste vad de skulle tycka.
Diskussionen blev en av de längsta i Tyckargruppens historia, och det blev nödvändigt att kalla på serveringsvargen och
be honom hämta lite halstrade ekorrar. Det började också klia
under perukerna på flera tyckarvargar, särskilt på Halvmånen
som till och med satt utan peruk i nästan tio minuter.
När det äntligen drog ihop sig till omröstning var spänningen på topp. Röstsiffrorna utföll så här:
‘Hissa’: 1 röst
‘Dissa’: 1 röst
‘Mörka’: 3 röster
Beslutet blev alltså att det bästa sättet för Eklandet att hantera
frågan om homosexualitet var att tysta ned den. Inte med ett
endaste ord skulle den omnämnas, inte i något sammanhang.
Alla tyckarvargar hade ont i rumpan och därför ovanligt bråttom att komma iväg efter sammanträdet. I egenskap av ordförande var det Tevos uppgift att informera övriga vargar i slottet
om utslaget i PK, och det skulle ske snarast. Så löd regelverket.
Tevo och Morgon­guld (den senare i egenskap av ordförande
i Rådet) hastade genom Åsiktskorridoren och vidare genom de
mörka stengångarna och ut på borggården i slottets mitt. Det
var den plats som användes för stormöten, eftersom det bara
var där alla vargar fick plats samtidigt.
På en av väggarna hängde en stor klocka av brons, ungefär
som en kyrkklocka men inte lika stor, som användes för att
185
sammankalla stormöten. När den ringde släppte alla bestar
allt vad de hade för händerna, förlåt tassarna, och sprang till
borggården. Tevo gick fram till det juterep som hängde ned
från klockan och drog i det. Enbart de viktigaste vargarna hade
rätt att göra detta. Först hände ingenting, men vargen drog
igen, och igen, med en viss rytm, och snart började klockan
klämta. Han fortsatte så att klämtandet pågick i någon minut.
En febril aktivitet bröt ut i Klara Slott. Vargarna visste att
Tyckargruppen hade haft möte, men inte vilka beslut som hade
fattats. Faktum är att de inte ens visste vilka frågor som var på
dagordningen, för det var sekretessbelagt.
Nyfikenheten var alltså på topp. Perukklubbens möten påverkade de flesta vargars dagliga arbete, för de var ju sysselsatta
med att skriva, och det gällde att skriva rätt.
Horder av djur strömmade ut på borggården från de olika
dörrarna. Vita, grå och svarta vargar. Hannar och tikar. Viktiga vargar och låga vargar. Även musikvargar, serveringsvargar,
fackelvargar och andra servicevargar var med på stormötena
– dock inte pedagogvargarna i Krubban, av förklarliga skäl.
När Wolf kom ut på borggården tittade han efter Kvällsmurvla, men kunde inte se henne, så han slog sig ned på en
av de långbänkar som borggården var nästan full av och började klappa sin lilla mus. Emellertid verkade Muso nervös,
förmodligen på grund av allt ståhej, så han kilade rastlöst runt
på Wolfs tass och var en gång nära att trilla av. Wolf försökte
lugna gnagaren genom att stryka honom över ryggen.
Plötsligt såg Wolf att Kvällsmurvla kom ut genom en av
dörrarna, men istället för att vinka henne till sig låtsades han
att han inte såg henne. Efter en stund dök hon ändå upp, och
slog sig ned vid hans sida.
”Åh det var ett maratonmöte”, sa hon och pustade ut.
”Vad har ni bestämt nu då?” frågade Wolf med markerat
avmätt röst, utan att titta på henne.
”Äsch, du får höra snart.”
Det blev tyst, och det gick en stund utan att något blev sagt.
Fler och fler vargar tog plats runt omkring.
”Säg nåt då!” sa Kvällsmurvla.
186
Wolf tänkte en stund. ”Är rätt trött”, sa han lakoniskt medan han fortsatte att titta rakt fram.
”Har det var’t nåt?” frågade Kvällsmurvla. ”Javisstja, det där
firandet. Blev det nåt fira igår kväll?”
Wolf tänkte en stund igen.
”Nä”, sa han, återigen sådär avmätt.
Tevo och Morgon­guld steg upp på den knappt 1 varglängd
höga scen som fanns längs en av slottsväggarna. På väggen
bakom hängde en stor flagga med vargarnas vapen; de röda
käftarna mot svart bakgrund.
”Kan du hålla Muso lite?” sa Wolf. ”Han är lite jobbig just
nu”. Wolf höll fram tassen med musen mot Kvällsmurvla.
Hon svarade inte. Istället öppnade hon käften och började med stor noggrannhet rätta till tuggtobakens position där
inne, och efter en stund drog Wolf tillbaka sin tass.
Medan de sista djuren satte sig kom en fackelvarg – det var
inte Luminoso – och monterade en brinnande fackla på ett
litet stativ framför de två beslutsfattarvargarna på scenen. Inte
för att det behövdes för ljusets skull, utan som en värdighetsmarkör. Fackelvargen var dock lite klumpig – Tevo tvingades
kvickt ta ett steg tillbaka för att inte bli svedd, och han gav
fackelvargen en irriterad blick. Den senare hoppade ned från
scenen och ilade iväg.
Tevo tittade ut över besthavet och harklade sig, varvid sorlet
omedelbart upphörde.
”Kära vargar”, sa han långsamt. ”Som ni säkert vet har Tyckargruppen idag haft sammanträde. Tre viktiga frågor fanns på
dagordningen, och vi har tre viktiga beslut att tillkännage.”
Han gjorde en paus. Ett hav av lysande, förväntansfulla,
gula rovdjursögon stirrade mot honom. Tevo kastade en blick
på Morgon­guld, som stod intill, och tog till orda igen:
”Ärende nummer ett var ‘solande’, alltså att ligga och vila i
solen. Tyckargruppens beslut har utfallit sålunda:”
Han gjorde en konstpaus och lät blicken svepa över åhörarna.
”HISSA!”
Det gick ett sus genom publiken.
187
Tevo väntade i några sekunder innan han fortsatte: ”Ärende
nummer två var hållande av husdjur. Tyckargruppens beslut
är ... DISSA!”
Det gick ett nytt sus genom besthavet. Wolf ryckte till och
slutade andas.
”Och slutligen...” Tevo blev tyst oväntat länge, och man
hade kunnat höra en peruk falla till marken. ”Och slutligen
... när det gäller ärende nummer tre, inomkönsliga relationer,
har Tyckargruppen kommit fram till ställningstagandet ...”
Han lät blicken svepa över vargmassan igen, drog på det
riktigt länge, och sa slutligen:
”MÖRKA!”
Ett ännu större sus gick genom publiken, och suset övergick
i ett tisslande och tasslande, vilket i sin tur övergick i ett sorl.
Detta blev allt högre. Men när Tevo lyfte sina bägge framben
tystnade rovdjuren. Tevo sa:
”Mina vargar! Tyckargruppen har fattat sina beslut. Nu vet
ni vad ni ska tycka. Kampanjerna startar omedelbart. TILL
KAMPANJSALEN!”
Ett väldigt oväsen bröt ut, och en sekund senare var det inte
en enda varg som satt ned längre. Flera långbänkar vräktes över
ända när bestarna flög upp, och två djur ramlade omkull, men
de var uppe igen nästan omedelbart. Oj vilken fart alla djuren
fick. Det var som ett streck av springande vargar längs vägen
till Kampanjsalen. Det gick så fort att facklorna i de mörka
korridorerna fladdrade av vinddraget, och några var nära att
slockna.
Här skulle skrivas! Här skulle förklaras vad som var rätt och
vad som var fel!
Med tanke på sin värdighet som PK-ordförande tog Tevo det
lite lugnare. När han kom fram till Kampanjsalen var hans första åtgärd att begära in fem budvargar. De dök upp på någon
minut, bärande på varsin kraftig budväska av läder. De frustade, stampade och utstötte då och då korta ylanden i sin iver
att få ge sig iväg på sitt viktiga uppdrag. Tevo gav dem varsitt
rött kuvert som hade mottagaren skriven med stora bokstäver.
”MED ILSPRÅNG!” kommenderade han.
188
Ungefär vid samma tidpunkt hade en uppmärksam iakttagare
kunnat notera ett intressant skeende bland hyddorna i Klövköpings utkant, ganska nära skogsbrynet. En vit get smög sig
försiktigt fram från hydda till hydda, och varje gång geten nått
fram till en hydda tog den paus och tittade sig omkring. Man
kunde få intryck av att den ville hålla sig dold.
Som om inte det var nog var det en annan get som skuggade
den första, på ett 30-tal getlängders avstånd. Den andra geten
tog sig också fram en hydda i taget, och gömde sig mellan varje
avancemang.
189
190
avslutar sin
13. Korna
kongress – och
Georginas värld rasar
samman
N
är Georgina närmade sig Lisas hydda såg hon redan
på håll att något var fel. Utanför hyddan låg en grå get
och diade några killingar, men man kunde inte se getens huvud, för det täcktes av en mycket underlig konstruktion.
Georgina blev förfärligt orolig och började galoppera, trots att
det var tättbebyggt område.
När hon kom fram såg hon att geten var Lisa, som låg på
sidan, och huvudet var instucket i något konstigt som var stort
som en tredjedels get. Apparaten, som det såg ut att vara, var
gjord av mörkt skrovligt trä som det stack ut små piggar från.
Den var fastspänd på Lisa med ett antal vidjor, av vilka de
flesta var knutna runt halsen, men en vidja gick runt rumpan
och tillbaka. Apparaten var huvudsakligen rund, men hade en
stor yta som var plan, och där var mörkgrön mossa instoppad
mellan två rutnät av vinkelrätt lagda kvistar. Mossa hade också
tryckts in mellan apparaten och Lisas hals.
”LISA, LISA, VAD HAR HÄNT?!” ropade Georgina förfärad.
En av killingarna blev rädd och tappade taget om sin spene,
men Lisa svarade inte.
191
”LISA, LEVER DU?”
Det kom inget svar. Lisa låg orörlig.
Samtidigt var det liv och rörelse på kornas ö, för där närmade sig
Kokongressen sitt slut. Den var inne på sin tredje och sista dag,
och korna befann sig på Rosenborgs Slotts borggård, allihop.
För komfortens skull var hö utbrett på marken, och kossorna
satt på sina rumpor, ko vid ko, och tittade med sina stoora
bruuna ögon mot den scen som byggts särskilt för Koko. Djuren
viftade med sina svansar för att skrämma bort flugor, och de
som hade kaniner som husdjur lekte lite förstrött med dessa.
På scenen framträdde de viktigaste korna, en i taget, för att
hålla tal inför sina medkor. Efter varje tal råmade åhörarna så
höet vibrerade. Det luktade starkt av ko och hö, men ibland
letade sig en pust av rosendoft in från slottsträdgården. Det var
inte utan skäl som slottet bar namnet Rosenborg.
Nu var det som sagt den tredje och sista dagen av Koko,
och idisslarna satt inte så bekvämt längre eftersom mängden hö
på marken hade minskat påtagligt. Så skedde alltid under kokongresserna, och det berodde på att delegaterna trots många
förbudsskyltar inte kunde låta bli att äta av underlaget. Lite i
smyg då och då. Detta borde varit onödigt, eftersom det fanns
servicekor som regelbundet kom med stora lass av hö, ensilage
och getost. Men, som vi alla vet, en ko är ju ändå alltid en ko.
Det hade gått mycket bra för Konstantina och de andra
ledamöterna av kobinettet. Alla deras viktiga förslag hade blivit
genomröstade enligt plan. När det gällde det aningen kontroversiella förslaget om förbud mot positiva uttalanden om gödsel
blev det visserligen en väldigt lång debatt. Saken avgjordes
dock när både gödselmunistern och Konstantina gick upp på
scenen och sa att om Koko röstade ned förslaget och solen
sedan slocknade så skulle de som röstat nej hållas personligt
ansvariga för katastrofen. Alla kongressdelegater röstade ja, och
yttrandeförbudet var ett faktum. Än en gång hade Eklandet
visat sin unika förmåga att visa vägen.
192
Nu var pälsfärgsmunistern på scen, och hon hade kommit
till slutet av sitt anförande, som hon ägnat åt den vetenskapliga
undersökning som visat att 97 procent av Eklandets befolkning
hade problem med grå djur. Hon var mycket bekymrad:
”En minoritet får inte förstöra för majoriteten. Jag ämnar tillsätta en utredning bestående av en duktig forskaruggla, en duktig
varg, och så mig själv, för att få fram förslag på lämpliga åtgärder.
För så här kan det bara inte fortsätta.” Hon gjorde en paus, tittade
ut över delegaterna och avslutade sedan sitt anförande med orden:
”Och därefter måste vi ta itu med andningsfrågan!”
Det bröt ut stormande applåder. Pälsfärgsmunistern, som
förstås stod på bakbenen, tackade genom att buga flera gånger.
Sedan var det dags för Konstantina att avrunda de tre dagarnas kongressande. Hon hann emellertid inte tala i många minuter innan hon blev okoncentrerad, och strax kom hon av sig. Det
berodde på att något var i görningen bland kongressdelegaterna
på de bakersta raderna. Delegaterna såg att Konstantina tittade
på något, och vände blicken åt samma håll. Vad var det de såg?
Jo, de såg en varg som banade sig väg genom havet av kor.
En varg som hade bråttom och verkade målmedveten. En varg
som var på väg mot scenen.
Det var en av de fem budvargar som Tevo skickat ut. Svart
som en kolgruva var han, med väldigt yvig svans och blixtrande
gulaktiga ögon. Besten bar en platt axelväska av kraftigt mellanbrunt läder. Han brydde sig inte om den lilla trappan upp till scenen, utan svingade sig upp vid sidan om den, plockade fram ett
rött kuvert och överlämnade det till Konstantina. Sedan hoppade
han kvickt ned från scenen och försvann. Inte ett ord blev sagt.
Det syntes på Konstantina att hennes cirklar var rubbade.
”Vi tar fem minuters idisslingspaus”, sa hon och klev snabbt
av scenen.
Ett häpet sorl uppstod i kohavet – det som hänt var helt klart
utanför programmet, det förstod varenda ko.
De djur som satt närmast kunde se hur Konstantina satte sig
tillsammans med en liten grupp kor på marken intill scenen. Du
kanske tänker att det förmodigen var kobinettet, och då tänker du
helt rätt. Konstantina sprättade upp kuvertet och började läsa. Efter
193
någon minut var hon klar, varpå alla i den lilla gruppen böjde sig
fram mot varandra och inledde en intensiv, viskande diskussion.
Under tiden blev det rörigt i publiken. Kossorna var väldigt
nyfikna på vad vargarna hade skickat bud om, och det pratades
i smågrupper.
Runt tio minuter efter att Konstantina hade avbrutit sitt
framförande kunde man höra ett mäktigt:
”MUUUUUUU!”
Det var moderatorkon, en svart ko med stora vita fläckar,
som meddelade att Konstantina hade återtagit sin plats på scenen. Alla tystnade.
Överbestämmaren fortsatte sitt tal där hon avbrutit det –
det handlade om vikten av påtryckningar på Globala Djur­
unionen för att få dem att förstå nödvändigheten i Eklandets
idé om en global gödselfri zon.
”Det är av avgörande betydelse för solens fortsatta lysande och
många djurarters välmående att den gödselfria zonen snarast blir
global”, sa Konstantina. ”Det förstår ju alla vettiga djur.”
Det blev applåder. Chefskon fortsatte:
”Vi i Eklandet har insett detta. Men som vi alla vet ligger vi
oftast före andra länder i utvecklingen, och så är det även på det
här området. Tyvärr har ännu inte alla länder på jorden insett
vikten av att förpassa gödsel till historens soptipp.”
Hon gjorde en paus, och fortsatte sedan med upptrissat tonläge och högtidlig röst:
”Men vi ger inte upp! Vi kommer inte att vila förrän hela
världen är en enda stor gödselfri zon!”
Nu bröt det ut en storm av applåder, och idisslarna vände
sina huvuden mot skyn och råmade medan deras svansar roterade. Snart uppstod en talkör, och den spred sig snabbt till
alla kongressdelegater. Korna skanderade:
”GÖDSELFRI ZON – GÖDSELFRI ZON – GÖDSELFRI ZON – GÖDSELFRI ZON”
Konstantina såg mycket nöjd ut. Hon tittade mot sin lilla
krets av munisterkor på marken nedanför scenen, och de såg
lika nöjda ut. Gödselmunistern var så nöjd att hon svingade
ena frambenet i takt med talkören, medan hon log som en sol.
194
Efter en stund höjde Konstantina sitt ena framben för att
äska tystnad. Hon fortsatte:
”Men vi nöjer oss minsann inte med en gödselfri zon. Nej,
vi har redan tagit nästa steg. Jag är väldigt glad över att vi nu
har satt ned klöven och tagit ställning mot den ansvarslösa och
korrupta gödsellobbyn. Genom vårt eniga beslut om att stoppa
deras livsfarliga propaganda för gödselanvändning har vi än en
gång visat att Eklandet må vara en liten nation, men vi är en
global ledare. Vi är DET DYGDIGA RIKET!”
Det gick hem. ”MUUUUUUUUU!”, lät varenda delegatkossa, och det jublades och applåderades så till den grad att
vissa kor höll för sina öron. Konstantina bara stod där, mitt
på scenen, och lyste av tillfredsställelse. Än en gång hade hon
lyckats. Och hon fortsatte att lysa när talkören, initierad strax
intill scenen, drog igång:
”DDR - DDR - DDR - DDR - DDR - DDR - DDR
- DDR”
När publiken äntligen började lugna sig såg Konstantina
ut som om det var något mer hon ville säga. Mycket riktigt.
Hon utstötte ett lätt råmande, det blev tyst och hon fortsatte:
”Jag skulle vilja ta upp en helt annan sak också. Som ni vet
är alla djurs lika värde en central värdering för oss alla i Eklandet. Inget djur ska vara förmer än något annat djur. Inget djur
ska befinna sig i underläge eller beroendeställning gentemot
något annat djur. Så har vi alltid tyckt i vårt fina land.”
Konstantina gjorde en paus, och många kor i publiken
nickade instämmande. En kossa ganska nära scenen tog lite
av sittunderlaget och började tugga så diskret det bara gick.
Konstantina fortsatte:
”Därför är det dags att sluta upp med en orättvis och motbjudande sedvänja som stammar ur en svunnen tid präglad av
orättfärdighet och ojämlikhet. Kära medkor – det är hög tid
att dra konsekvenserna av vårt rättvisepatos och ta avstånd från
hållande av husdjur.”
Den här gången uppstod inte några spontana applåder, istället
såg publiken förvånad ut. Konstantina såg detta, och fortsatte
med höjt tonläge:
195
”För det är väl inte någon här som vill reproducera en sedvänja som i själva verket utgör en form av slaveri? Är det någon
här som är anhängare av slaveri? Räck upp ett framben i så fall!”
Alla i publiken satt fullständigt stilla. De tittade precis rakt
fram, helt orörliga, och det var inte ens någon som viftade bort
en fluga med svansen. Överbestämmaren fortsatte:
”Nej, just det. Vi kor accepterar inte slaveri. Djurhemsidealet
accepterar inget sådant. Vi har alltid stått på barrikaderna mot
kedjornas tyranni.” Hon höjde rösten: ”OCH DÄR SKA VI
FORTSÄTTA ATT STÅ. FÖR INGEN RÄTTMÄTIG KO
KAN STÄLLA SIG BAKOM SLAVERIETS HELVETE!”
Nu började man höra ett instämmande mummel från kohavet. Konstantina fortsatte:
”Därför ska vi sluta med den ytterst omoraliska sedvänjan
att hålla husdjur!”
Nu bröt applåder ut. Inte alls lika kraftiga som sist, det ska
sägas, men likväl applåder. Överbestämmaren fortsatte:
”Jag ämnar lägga fram en koposition om att vi ska skriva in
i koförklaringen att vi i Eklandet är principiella motståndare
till hållande av husdjur. Dessutom ska vi förbereda lagstiftning
mot sådan, och även vara pådrivande i Globala Djurunionen
med målsättningen att få till stånd en global husdjursfri zon.
Helt enkelt för att visa vår avsky mot slaveri och tyranni i alla
dess former!”
Nu bröt en applåd ut som var betydligt kraftigare än den
förra. Konstantina tittade belåtet ut över idisslarna.
När applåden visade tecken på att mattas av började en smal,
brun kviga precis nedanför scenen – det var taktikmunistern
– att ropa:
”Inga husdjur, inga husdjur, inga husdjur.”
Snart dånade talkören över hela borggården:
”INGA HUSDJUR – INGA HUSDJUR – INGA HUSDJUR – INGA HUSDJUR”
Konstantina log mycket stort. Hon stod där och bara njöt
av att ha hela kohavet med sig. Efter en stund tyckte hon ändå
att det kunde vara nog, så hon lyfte sitt ena framben, varpå
det tystnade.
196
”Kära medkor! Det är Kokongressens sista dag. Imorgon
är det vardag och ett helt år kvar till nästa Koko. Inför morgondagen vill jag uppmana er – dra nytta av det fina vädret!
Solen skiner och det är varmt. Gå ut och sola! Det är skönt att
ligga i solen och idissla. Det är nyttigt, bra för själen och det
stimulerar kreativiteten. Eftersom solen är en hundraprocentigt
uthållig energikälla som lyser lika starkt på alla innebär solande
också ett ställningstagande till förmån för en hållbar livsstil
och jämlikhet mellan alla djur. Solande finner alltså stöd i två
av våra mest älskade kärnvärderingar.”
Konstantina tog paus, viftade bort en fluga från rumpan
med sin svans, och fortsatte:
”Så visa er solidaritet med de svaga grupperna och er strävan
efter frihet, rättvisa och hållbarhet. Gå ut och sola så ofta ni kan!”
Hon blickade ut över publiken, drog på det, och sa sedan
långsamt och högtidligt:
”Och med de orden förklarar jag årets Kokongress för avslutad!”
En dundrande applåd bröt ut, samtidigt som alla kor lät:
”MUUUUUUU, MUUUUU, MUUUUUUUUUU”
Några kor i publiken ställde sig upp, och snart stod alla på
bakbenen, medan de fortsatte att applådera och råma. Svansarna
roterade av entusiasm så det lilla hö som fanns kvar på marken
flög runt och luften fylldes av hödamm. Några djur fick svårt
att andas, och en vit ko i mitten av borggården började hosta.
Konstantina gick ned från scenen, och upp klev istället moderatorkon. Hon tog upp Kosången, och kongressdelegaterna
föll genast in, vana vid den som de var. Snart ekade det mellan
slottsväggarna av starka, dova koröster (tänk dig röster som
påminner om råmande, så förstår du hur det lät):
Ur djurens hjärtans djup en gång,
en samfälld och en enkel sång,
som går till korna fram!
Var dessa trofast och dess ätt,
gör hornet på kors hjässa lätt,
och all din tro till korna sätt,
du djur av frejdad stam.
197
När sången var slut begav sig djuren därifrån, och snart var
borggården tom. Kvar var bara lite hö – och ett antal övergivna
kaniner.
Georgina var i upplösningstillstånd. Hon knackade hårt med
sin ena framklöv på den underliga apparat som Lisas huvud
var instoppat i, men det kom fortfarande ingen reaktion från
Lisa. Då tryckte Georgina sitt ena öra mot Lisas sida, och kunde höra och känna att väninnan andades. Men mycket svagt.
Georgina fick panik, för hon kände på sig att Lisa höll på att
dö. Hon tittade sig omkring, ryckigt och planlöst, efter hjälp.
Den enda get hon såg var en svart gammelbock en bit bort som
verkade hålla på med solande.
”HJÄLP, JAG BEHÖVER HJÄLP!” ropade Georgina, men
gammelbocken rörde inte ens ett öra. Han låg bara på rygg
med alla ben rakt uppåt – magsolning. Förmodligen dement,
tänkte Georgina.
Hon kände på Lisas sida igen. Ännu svagare andningsrörelser.
Då tappade Georgina kontrollen över sig själv. Hon kastade
sig över den förfärliga apparaten och började i vild panik slita
i den. Hon ryckte och drog, men den satt som berg, och när
Georgina drog som mest släpades hela Lisa med en bit. Detta
fick killingarna att tappa taget, och de började gnabbas med
varandra innan de hittade varsin spene igen. Träet i apparaten
var lite halt och Georgina tappade greppet, vilket fick Lisas
apparatförsedda huvud att falla till marken med en smäll.
VAD SKA JAG GÖRA? VAD SKA JAG GÖRA? Skräcken
hade tagit över och hjärnan kopplade inte. Georgina tittade sig
omkring. ”HJÄLP!” ropade hon. ”HJÄLP!” Den dementa reagerade fortfarande inte, och inga andra djur var inom synhåll.
Då bytte Georgina taktik, och snabbt som ögat kastade hon
sig över en av vidjorna. Hon tuggade, bet och slet i vild frenesi
för att få av den, men vidjor är som bekant sega, så först hände
ingenting. Men efter en stund gick den faktiskt av med en
liten smäll.
198
Georgina gav sig på nästa vidja, och efter en stunds bitande
och slitande gick den också av. Sådär höll hon på, och efter att
ha bitit av ett tiotal vidjor var det bara två kvar, och då började
apparaten sitta löst. Efter ytterligare en stunds kämpande fick
hon av den näst sista vidjan, och då blev apparaten så lös att
hon kunde ta ett fast grepp om den med tänderna och rycka
bort den.
Lisa var frilagd.
”Lisa, Lisa”, ropade Georgina med nosen alldeles intill sin
väninnas ansikte. Lisa svarade inte, hon bara andades med
stora, snabba, häftiga andetag. Efter en stund rörde hon ögonen, och efter ytterligare en stund lyckades hon fästa blicken
på Georgina. Sedan började Lisa successivt andas allt lugnare,
och därefter tog det inte lång tid innan ett leende syntes över
Lisas mule.
”Hej Georgina”, sa hon svagt.
”Åh du store tid, tur att du lever!” sa Georgina.
Lisa nickade, fortfarande med huvudet vilande tungt på
marken.
”Vad i alla förhornade torrbockar är det som har hänt? Vad
hade du för en grej på dig?” frågade Georgina.
Nu hade Lisa kvicknat till såpass mycket att hon satte sig
upp, om än långsamt. Att killingarna blev upprörda struntade
hon i.
”Det är ett experiment”, sa Lisa. ”Ett forskningsprojekt.”
”Vadå för forskningsprojekt?”
”Det kom en uggla, och hon hade Uppfinnargeten med
sig, och de övertalade mig att vara försöksget i ett projekt. De
utvecklar metoder för andningsbegränsning, sa de.”
”Andningsbegränsning?”
”Ja, vi grå djur andas ju för mycket. Ugglorna har kommit
på det. Uppfinnargeten försöker konstruera en apparat som
minskar vår andning, så luften räcker bättre till andra djur.”
”Och det sa du ja till?”
Lisa såg lite förlägen ut. ”Ja, jag har ju lite svårt att säga nej,
det vet du. De sa att det var väldigt viktigt.”
”Ska alla grå djur ha en sån där mackapär på sig då?”
199
Lisa tänkte lite. ”Tja, jag antar det.”
Det ryckte i en nerv i ansiktet på Georgina, och man kunde
se att hon var riktigt arg. Hon tog sats och sa långsamt, med
betoning på varenda stavelse:
”Det - var - den - värsta - pälsism - jag - någonsin - sett. De
kan ta sin strypapparat och slänga den i skitgruvan. Eller sätta
den på sig själva.”
Lisa fick en konstig blick i ansiktet. ”Det var förfärligt, Georgina. Du kan inte ana hur otäckt det var. Jag kunde inte andas,
och efter ett tag kände jag hur jag liksom försvann.”
”Du tar aldrig på dig den där grejen igen!” sa Georgina med
kommandoton.
Lisa skakade på huvudet. ”Nä jag lovar. Jag ångrar att jag
ställde upp.”
”Bra!”
Efter en liten stund hade de två djuren hämtat sig från
skräckupplevelsen, och Georgina framförde sitt egentliga ärende. Snart satt hon utanför hyddan och fick sin päls borstad av
Lisa. Killingarna hade gått in i hyddan för att sova. Om du
undrar var Lisas bock – Bruse – befann sig så är svaret att han
arbetade på fältet.
Georgina berättade om jättebråket med brodern.
”Nu ska du helt enkelt strunta i din bror ett tag”, sa Lisa
vänligt men bestämt. ”Ni behöver vila er från varandra, det är
inte konstigare än så.”
Georgina nickade, och det blev tyst en stund. Man hörde
bara det svaga ljudet från borstens drag, fåglarnas sång, det
avlägsna stojet från killingar liksom ett och annat bräkande.
”Tror du jag har någon chans på Jens?” frågade Georgina
och såg drömsk ut.
Lisa slutade borsta och satte tankfullt mulen mot himlen.
En svart farmorget kom gående med två skuttiga killingar i
släptåg. Den ena killingen nafsade den andra i rumpan, vilket
föranledde den andra att försöka bita den första.
”Jag känner på mig att något roligt kommer att hända dig”,
sa Lisa efter en liten stund. ”Det är svårt att säga vad det är,
jag ser bara något ljust. Men först...”
200
Lisa tystnade.
”Vadå först?” frågade Georgina.
Lisa började borsta igen. Det var stora, långsamma drag,
och hon hade nu hållit på så länge att Georginas päls började
få lyster.
”Jag vet inte. Jag kan inte se mer”, sa Lisa.
Det var fantastiskt det där, att Lisa kunde se in i framtiden
ibland. Georgina hade föreslagit att Lisa skulle etablera sig som
spåget, en position som var ledig i Eklandet sedan nästan två
år, men Lisa tyckte inte att hon var tillräckligt duktig.
Georgina noterade att Lisa hade snyggat till sig påtagligt
sedan förra gången de sågs. Det var inte höbitar och damm i
pälsen längre, hornen var polerade med hornvax och Lisa bar
en orange rosett i skägget.
”Du har gjort dig fin”, sa Georgina. ”Man kunde nästan tro
att du ska träffa nån.”
Lisa slutade borsta. ”Äsch”, sa hon och såg aningen konstig
ut.
”Det är nåt, det är nåt!” sa Georgina entusiastiskt.
Lisa log tillbaka. ”Det är vår bröllopsdag idag. Och jag tänkte, när Bruse kommer hem från åkern, så...”
De två väninnorna fnittrade.
Precis när fnittret ebbat ut, och Lisa börjat borsta igen, kom
en ung vit bock gående på ett lite slängigt, nonchalant sätt. När
han kom nära tittade han på de två tjejgetterna och blinkade
med ena ögat, varpå han höjde mulen mot himlen, började
vissla en melodi och stroppade vidare.
Georgina och Lisa tittade på varandra i någon sekund, varpå
de samtidigt brast ut i en explosion av fniss.
”Den du!” viskade Georgina.
”Nåt för dig kanske?” viskade Lisa.
”Äh dra en höstack över dig va!” De skrattade.
Lisa la bort borsten. ”Vill du ha hornvax?”
Georgina såg lite tveksam ut och drog på det. ”Nja, det vore
ju väldigt kul, men .... Det kostar ju så mycket, och....”
”Äsch”, avbröt Lisa. ”Det bjuder jag på. Du har ju trots allt
räddat mitt liv.”
201
Femton minuter senare var Georginas horn både vaxade
och polerade, och hon hade fått låna en klarröd skäggrosett
som Lisa knöt med största precision. Erbjudandet om klövlack
hade Georgina dock tackat nej till. Man får inte överdriva,
tänkte hon.
Lisa tog ett steg bakåt och betraktade sin väninna. ”Nu
kommer du att linda den där Jens runt svansen din”, sa hon,
”det är lika säkert som hö i höbingen”.
Georgina log. Idag ska det ske! tänkte hon. Lisa gick in i
hyddan med skönhetsutrustningen, och kom strax ut med två
oknutna gula rosetter. Hon gick fram till Georgina och hann
precis lyfta den ena tygremsan mot hennes ena horn innan
Georgina reagerade. Med ett ”näääää” och ett stort skratt drog
Georgina snabbt som en liten iller undan sitt huvud, varpå Lisa
brast ut i ett jättefniss.
”Nä nä, nån måtta får det vara”, sa Georgina och log. ”Inte
några hornrosetter!” Lisa, fortfarande i ett tillstånd av okontrollerbart fniss, hängde remsorna över den öppna dörren till
hyddan.
”Du, jag måste fråga dig igen”, sa Georgina när Lisa hade
lugnat sig. ”Säg nu som det är. Vad tycker du om det här med
Tvivlargetterna?”
Lisa stannade upp. ”Jag har funderat på det sedan sist.”
Hennes min var allvarlig. ”Och försökt titta in i framtiden.
Och jag tycker att du gör rätt. Det är nåt som inte stämmer
med vargarna och deras Skyltar. Jag pratade med Bruse om det
också – utan att säga nåt om dig förstås – och han håller med.”
Georgina suckade av lättnad. ”Åh vad skönt att höra.”
Då hördes ett gnäll inifrån hyddan, och Lisa gjorde en trött
grimas.
”Slut på friden.”
”Jag måste ändå gå”, sa Georgina. ”Tack snälla snälla du
för alltihop!”
”Vad har man vänner till? Och tack själv för att du räddade
mitt liv!”
Getterna sa hej då till varandra. Georgina hade precis satt
av i trav när hon hörde sitt namn ropas bakom sig. Det var
202
Lisa igen, som stod och höll de två gula oknutna rosetterna
mot sina horn med en outgrundlig min över mulen. Minen
var på en och samma gång pillimarisk, vädjande och förlägen.
”Snälla....”, sa Lisa.
Georgina tittade på henne en stund och log.
”Du är otrolig”, sa Georgina. Sedan gick hon utan att säga
något fram till Lisa och tog sig an de två tygremsorna, och efter
några minuter ståtade Lisa med tjusiga gula rosetter i båda horn
– förutom den orangefärgade rosett hon redan hade i skägget.
Det stod sig storslaget mot den grå pälsen.
”Han kommer inte ens att bry sig om middagen när han
kommer hem!” sa Georgina och fnittrade. Lisa bara log som
en sol.
När Georgina kom fram till Jens hydda visade det sig att han
inte var hemma. Den svarta gamla bockstrutten satt precis
som förra gången ihopsjunken två hyddor bort med sin käpp
mellan frambenen och blåstirrade. Georgina fick nästan lust
att ta en tugga av Jens krasse bara för att reta honom. Om hon
inte tyckt att strutten verkade så obehaglig hade hon nog gått
fram och frågat om han visste var Jens höll hus.
Georgina tänkte att Jens förmodligen gick med vattenhinkar mellan brunnen och sitt fält, så hon begav sig tillbaka till
torget och stod där i nästan en timme och väntade. Det var
en strid ström av djur som fyllde sina hinkar, och plötsligt
dök Boxer upp som ett av dem, vilket tvingade Georgina att
tillfälligt gömma sig bakom snabbmatsgetens stånd och där
göra sig väldigt låg.
Snabbmatsgeten undrade vad hon gjorde mellan hans höbalar, varvid Georgina inte kom på något bättre att säga än att
hon letade efter sin borttappade monokel. Snabbmatsgeten såg
konstig ut och skulle just svara, men fick annat att tänka på när
en vit långpälsad bock med högburet, aningen aristokratiskt
huvud kom fram och ville ha fyra minihöbalar inslagna som
presenter – i fyra olika paket – och dessutom var fräck nog
203
att pruta. I den animerade diskussion som uppstod passade
Georgina på att försvinna. Hon tittade sig omkring och konstaterarde att skitbrodern försvunnit och att Jens fortfarande
lyste med sin frånvaro. Med en tung suck bestämde hon sig
för att springa själv till Klövköping.
När Georgina efter sin långa galopp i sakta mak travade in i
de centrala delarna av Klövköping, svettig och andfådd, kändes
det återigen stort. Bokstavligt och bildligt. Överallt var det getter, killingar och kaniner som gick, satt, sprang, lekte eller rollatorade fram. Ljudnivån var hög. Och Georgina visste ju varför
hon kommit: Yttrandefrihet skulle införas, propagandan skulle
avskaffas, hunger och pälsism skulle elimineras och det mentala
beroendet av vargar skulle förpassas till historiens soptipp. Ingen
liten agenda, och alla de djur hon såg här skulle påverkas.
Georgina insåg hur stort det var.
Eller också skulle alltihop misslyckas, och hon själv och ett
antal andra skulle dö. Så kunde det förstås också gå.
På torget var naturligtvis getkoncentrationen som störst.
Det luktade rostat hö och vedugnsgratinerad getost – exotiska
läckerheter som den mera provinsiella snabbmatsgeten hemma
i Horneby ännu inte hade upptäckt. Georgina förbannade det
faktum att hon på grund av bråket med Boxer inte hade fått
med sig halsväskan, och därför inte kunde köpa något. Nu
var nämligen baksmällan över, illamåendet borta och hungern
hade återvänt.
Georgina funderade på hur hon skulle hitta Jens. Hon gick
förbi ”Bräkande Bocken” och övervägde att titta in för att se om
han var där, men slog istället in på en av de gator som ledde bort
från torget. Som vanligt var den runt tio getlängder bred – det
här var ju en huvudgata – och gjord av hårt tilltrampad jord.
Strax blev hon åter imponerad – och suktad. Hon såg nämligen en stor uteservering med en banderoll av getull uppsatt
på den omgivande gärdesgården, och på banderollen stod:
”Getglass – Gjord på pinfärsk getmjölk – 23 smaker”
På serveringen satt ett 20-tal getter, de flesta i Georginas
ålder, på höga, smala pallar runt höga bord. Tänk, bara det! I
mitten av serveringen fanns en liten scen och där uppträdde
204
– ojojoj – ingen mindre än Sångargeten! Men hon sjöng inte
de gamla vanliga bockstruttvisorna och slagdängorna från Allsången, nej minsann, hon raapade! Wow!
Sångargeten ackompanjerades av en ung svart getabock med
kastanjetter, och båda dansade i takt med musiken och log
och såg så lyckliga ut. Georgina, som ju inte alltid uppskattade att bli medsläpad av Boxer till Allsången i Horneby, sögs
snabbt in i rytmen. Snart stod hon mitt på gatan och jazzade
med hela kroppen utan att tänka tanken att det kunde vara
pinsamt. Huvudet nickade fram och tillbaka, klövarna gjorde
små danssteg och svansstumpen vickade i takt med raapandet.
Oj vad coolt Georgina betedde sig.
Åh, hit skulle jag vilja gå med Jens och känna mig kosmopolitisk! tänkte Georgina.
Hon skulle precis börja raapa också när hon plötsligt tvärstannade. Hon blev alldeles kall, och blev stående blick stilla
och bara stirrade. Det kom en stor svart getfamilj som var
tvungen att sära på sig för att passera Georgina, men hon märkte inte det, för hon hade bara ögon för en sak.
Vid ett av borden där inne på serveringen satt inga andra än
Jens och Sommar. Ja, så illa var det. Och som om det inte var
illa nog hade de frambenen om varandras axlar. De pratade,
skrattade och verkade ha det underbart tillsammans. Och så,
plötsligt, böjde sig Sommar fram och pussade Jens! Mitt på
mulen!
En avgrund öppnades under Georgina. Världen runt omkring blev ett sammelsurium, allt bara snurrade och det kändes
som om hon skulle svimma.
Den förtorkade slampan har förfört honom! tänkte Georgina. Jodå, Sommar hade minsann hornrosetter på sig idag
också. Blå.
Vilket billigt stycke! Vilket uselt knep! Vilket slag under
svansen! Att hon bara kunde!
Georginas värld hade just rasat samman.
Efter några minuter hade hon kommit över den akuta
chocken, och insåg att hon stod ivägen för getströmmen på
gatan. Hon flyttade sig ett tjugotal getlängder bort, där hon
205
trodde sig vara utom synhåll för Jens och horan, och sjönk ihop
i gatans utkant. Och där blev hon liggande, på sidan, med ena
hornet mot marken så den blanka invaxningen förstördes av
jord. Stackars Georgina låg där hon låg, blundande, utan att
ens känna av sin hunger, och den röda skäggrosett hon lånat
av Lisa var alldeles tilltufsad. Det var verkligen sorgligt att se.
206
guld kallar
14. Morgon­
in trumvargen –
och Georgina får ett
uppdrag
S
amtidigt arbetades det febrilt i Kampanjsalen på Klara
Slott. Bänkarna på båda sidor om långbordet var fulla
med vargar, och varenda en skrev så det glödde. Det
hade ju kommit nya ställningstaganden från Perukklubben,
och de måste ut över Eklandet. Snabbt! Och grundligt! Pres­
tationskravet var så högt att Morgon­guld hade kallat in både
trumvarg och sjukvarg.
Trumvargen togs in när det verkligen gällde att producera
mycket kvalitetsinformation på kort tid. Han eller hon, det
fanns tre trumvargar på slottet så de skulle kunna avlösa varandra, satt på en liten upphöjning i Kampanjsalen med en
riktigt stor trumma mellan benen. På den slog han eller hon
helt enkelt takten för skrivandet, ungefär som romarna i människornas värld på sin tid hade en trumslagare som slog takten
för galärslavarna som rodde deras krigsfartyg. Regeln var enkel:
För varje trumslag måste alla vargar skriva en (1) bokstav.
”TRUM – TRUM – TRUM – TRUM – TRUM” dundrade det i Kampanjsalen. Trumman var så stor och mäktig att
hela salen vibrerade för varje slag – trumvargen själv bar alltid
207
hörselskydd. De skrivande vargar som satt närmast trumpodiet
hade egentligen också behövt det, men ingen ville verka kinkig
för det ansågs ovargigt.
Morgon­guld var vanligtvis den som gav trumvargen order
om vilken takt som skulle hållas. Just nu rådde ”fem-fjärdedels-takt”, vilket innebar ett slag – och därmed en bokstav – för
varje 1,25 sekund. Lite mindre än en bokstav i sekunden, alltså.
Det var en hög skrivtakt, med tanke på att man var tvungen
att hålla den utan uppehåll, men ändå inte den högsta. Det
förekom också ”entakt” – en bokstav i sekunden – och vid
extraordinära situationer (det var verkligen inte ofta) hände
det till och med att Rådets ordförande beordrade ”noll-sjuttiofem-takt”, vilket var ett trumslag för varje 0,75 sekunder.
Drygt en bokstav i sekunden alltså!
Ojojoj. Då var det svettigt att vara varg, det kan jag lova
– så till den grad att servicevargar vanligen kallades in när
noll-sjuttiofem-takt rådde för att gå runt med lövruskor och
fläkta de skrivande bestarna. Alternativt öppnades fönstren.
Till vardags var det absolut ingen som klagade över denna
extrema press, men när besterna ibland blev runda under tassarna och öppenhjärtiga efter ett par mjöd på Natt-Ylet hände
det att de utbytte skräckhistorier om hur det hade varit när de
jobbat till noll-sjuttiofem-takt. Det var så mördande stressigt
att överbelastningssymptom såsom hallucinationer och svimningsattacker var vanliga, ja till och med stroke förekom.
Det var där sjukvargen kom in i bilden. Han eller hon stod
beredd med en bår som i ena änden hade ett relativt stort
hjul – den påminde om människornas skottkärror men var
helt gjord i trä. Så fort en skrivande varg svimmade, eller på
annat sätt insjuknade på grund av stressen, sprang sjukvargen
fram, la den fallna på båren, spände fast de två remmarna och
ilade iväg genom gångarna till Sjuksalen. En annan varg, en så
kallad reservvarg, tog då omedelbart över skrivandet där den
fallna hade slutat.
Kvällsmurvla satt nu på den ena långbänken, stirrig av stress,
och skrev en text om hur skönt det är att sola. Det var en personlig betraktelse, där hon beskrev hur underbart det brukade
208
kännas i solen och vilken energi och livsglädje solandet gav
henne. Kvällsmurvla hade aldrig solat, så alltihop var påhittat,
men det spelade ju ingen roll. Artikeln hade rubriken ”Solen
– min största kärleksaffär”.
Intill henne satt Edelvita, lika stirrig hon. Det var så trångt
att de ideligen stötte emot varandra. Edelvita skrev en text om
den stora risken för att man får loppor av sitt husdjur, om man
har ett. Sensmoralen var att man inte ska ha husdjur. Edelvita
beskrev i mycket känslosamma ordalag hur fruktansvärt det
kliar om man får loppor. ”Att ha husdjur är att be om loppor”
var planerat som artikelns rubrik.
”TRUM – TRUM – TRUM – TRUM – TRUM”, dundrade det rytmiskt. Edelvita och Kvällsmurvla kunde inte utbyta
ett enda ord, trots att de satt så nära varandra. Så var det alltid
när skrivande utfördes till trumning.
Wolf hade tur när arbetsuppgifterna fördelades denna dag.
På sätt och vis, åtminstone, det beror på vad man värderar.
Han slapp i alla fall vara slav under trumman eftersom han
fick i uppdrag att samordna kampanjerna med kultureliten
istället för att skriva. Vid kampanjsamordning med externa
grupper var man av naturliga skäl befriad från skyldigheten att
följa trummans takt, vilket för säkerhets skull hade bekräftats
formellt genom ett beslut i Rådet.
Du kanske minns att Kampanjsalen hade fem runda bord
för samordning med fem viktiga grupperingar i Eklandet. Vid
det bord som hade skylten ”Kulturen” hängande över sig var
Wolf nu inbegripen i ett ivrigt samtal med tre stora gorillor.
De var teatergorillor – i Eklandet sköttes all teaterverksamhet
av gorillor – och representerade varsin av de tre stora teategrupperna. Diskussionen gällde vilka pjäser som borde snabbskrivas
och kvickt sättas upp med anledning av dagens utslag i Tyckargruppen. Gorillorna och Wolf befann sig i brainstormingfasen.
”Jag vet hur vi kan visa vilket unket djurslem man är om
man har husdjur”, sa Hato, en svart bergsgorilla med så högväxt päls på huvudet att det såg ut som om han bar en toppig
pälsmössa (nästan som vakterna utanför Buckingham Palace
i London med sina björnskinnsmössor). Hato var konstnärlig
209
ledare för Ideologimaskinen, en av Eklandets mest hyllade och
uppburna teatergrupper. ”Vi låter tio-tolv gorillor klä ut sig till
husdjursägare”, sa han. ”De får stå på en lång rad, med fånig
utstyrsel på sig, kanske strutar på huvudet. Och så blir de förnedrade av en symbolisk åklagare som slungar ut anklagelser.
Det blir bra teater.”
Hato och den ena av de andra två gorillorna, Håna, brast
ut i skratt. Det gjorde även Wolf, fast med en viss fördröjning.
”Kul idé”, sa Håna.
Hon var en brun cross-river-gorilla med mycket kortare päls
än Hato. Håna var stolt grundare av Hånteatern, som förra
året hade fått Stora Kulturpriset av korna för sin ”enastående
nytänkande och konstnärligt fulländade pjäs där den kon­
temporära samhällskritiken appliceras ur ett intersektionellt
maktperspektiv präglat av mångfald och transversella synergier” (så löd motiveringen). Pjäsen gick ut på att en get inledde
föreställningen med att säga att hon hade lust att ta en simtur,
varpå geten blev upphängd i bakbenen i ett långt rep och dinglad fram och tillbaka av ett halvdussin gorillor som överöste
henne med glåpord och skrek att hon var ful.
”Som sagt, en riktigt bra idé”, fortsatte Håna, åsyftande det
som Hato nyss hade sagt. ”Men den kan bli ännu bättre. Låt
husdjursägarna...”
”Högre, jag hör inte”, avbröt Wolf.
Det var trummandet som gjorde det svårt att prata. ”TRUM
– TRUM – TRUM – TRUM – TRUM – TRUM – TRUM
– TRUM” dånade det.
Håna harklade sig, höjde rösten och fortsatte:
”Jo, alltså, låt husdjursägarna stå där med lätt böjda knän
– det ser patetiskt ut bara det – och så får de puta ut med sina
rumpor. Folk kommer att garva mulen av sig. Sedan kan åklagaren ge dem symboliska straff med en piska.”
Nya skratt.
”Förresten, du kanske borde vara en av husdjursägarna i
pjäsen”, sa Håna till Wolf med en pillimarisk min som gränsade till hotfull. ”Du verkar ju ha vanan inne.” Hon nickade
åt Muso, som låg och vilade på bordet framför Wolf.
210
Wolf ryckte till och la instinktivt sina tassar som skydd runt
musen. Han såg allvarlig ut och sa ingenting.
Håna tog en banan från skålen mitt på bordet, höll den
framför sin öppnade mun och sköt in innehållet, varpå hon
slängde skalet på golvet. Efter några sekunder drog Hato igång
diskussionen igen:
”Piskan är asbra”, sa han. ”Den symboliserar ju också förtrycket av husdjuren, som plötsligt vänds åt andra hållet. En
stark metafor. Sånt gillar vi!”
Han knöt sin näve och gjorde symboliska boxningsrörelser
i luften. Hato fortsatte:
”Men det räcker inte. Husdjursägarna får inte komma för
lindrigt undan. Vi håller lokalen mörk och riktar enorma facklor mot deras ögon. Då får de svårt att se, de asen. De blinkar
nog och har vi tur börjar deras ögon att tåras.” Hato log stort.
”Det förödmjukar dem. På så sätt får de känna på det förtryck
som de så länge har utsatt våra djurkamrater för.” Han vände
sig mot Wolf. ”Eller hur, Wolf?”
Wolf ryckte till, men sa inget.
Håna hoppade upp och ned i stolen av entusiasm. ”Jaaa,
jaaa”, ropade hon, och man hörde att gorillan knappt kunde
bärga sig. ”Sedan kan åklagaren tvinga dem att rabbla rättvisemeningar. Som till exempel ‘Jag är ett uselt värdelöst djurägarslem och jag borde inte få leva’. Fem gånger i rad. Minst.”
De andra två gorillorna skrattade högt och länge. ”Vid alla
bergsgrottor, det här blir ju bara bättre och bättre!” sa Hato.
”Oj vad vi är kreativa. Det kommer att bli suveräään teater.”
Han tittade på Wolf, och fortsatte med ett annat tonläge:
”Och det blir en lång rad av hyllningar på Skyltarna från
vargarnas kulturredaktion sen, eller hur Wolf?”
Vargen ryckte till. ”Ja, ja det är klart”, sa han snabbt.
”Vad sa du, jag hör inte”, sa Hato.
Wolf höjde rösten. ”Jag lyfter pjäsen till skyarna! Det gör
jag!”
”Ja, i din situation förväntar vi oss inget mindre”, sa Håna
och tittade på Muso igen. ”Och du gör nog klokast i att nominera pjäsen för Stora Kulturpriset också.”
211
Hon tittade på Wolf, som såg mycket orolig ut. Tittade man
riktigt noga kunde man se att underkäken på honom darrade
en aning. ”Skojade bara”, sa Håna och brast ut i ett bullrande
gapskratt. Efter några sekunder började Wolf också skratta,
men inte alls lika hjärtligt.
”Var inte orolig, klart jag nominerar pjäsen”, sa Wolf snabbt.
”Min tikvän känner förresten några av ledamöterna i juryn för
Stora Kulturpriset.”
Hato och Håna gjorde high five.
”Du tar dig, gråing”, sa Hato, varpå han tog en banan och
sköt in den i munnen.
Den tredje teatergorillan hade dittills inte sagt ett knyst
– hon var en fåordig och bister grottgorilla från Eklandets
nordliga bergstrakter. Hon kallades för Krossen, vilket var ett
smeknamn som var väldigt fyndigt påkommet. Dels hade hon
en gång i tiden jobbat i malmkrossen i Eklandets numera nedlagda gruva, dels var hon känd för att med teatern som verktyg
krossa sina åsiktsmotståndare. Krossen kom från Rättviseteatern, som hon var grundare av.
Hon mesade inte, Krossen, utan stod rak som en fura i sin
kamp för rättvisa. Rättvisa för alla, i alla väder. Även när hatiska motståndare mobiliserade till orättfärdiga och lögnaktiga
kampanjer mot henne, där hon till och med beskylldes för att
ibland förfalla till överdrifter eller rentav tumma på sanningen,
så stod hon upp för rättvisa. Den lilla men fanatiska grupp av
illvilliga bakåtsträvare som kritiserade henne hade dock inte
lyckats knäcka henne, nej minsann, Krossen kunde man inte
knäcka. Med rätta var hon en av Eklandets mest uppburna och
hyllade kulturpersonligheter.
Hon hade dittills bara lyssnat, men nu tyckte hon att tiden
var mogen att öppna munnen.
”Det räcker int’, det där”, sa hon.
Det blev helt tyst runt Kulturbordet. Alla hade den största
respekt för Krossen, så de två andra teatergorillorna, liksom
Wolf, väntade tålmodigt på att en fortsättning skulle komma.
Efter en stund kom den:
”För mesigt.”
212
Det blev tyst runt bordet igen, men i bakgrunden dundrade
trumman. Återigen väntade alla på en fortsättning. Någon
sådan kom dock inte, och till slut frågade Håna lite försynt
hur Krossen menade. Krossen spände ögonen i Håna och sa:
”Måste till vaaapen.”
”Vapen?” sa Hato. Han och Håna betraktade Krossen med
spänning, vilket Wolf (som såg rädd ut) också gjorde.
Krossen gav Hato en blick som om han vore ett får. Sedan
sa hon:
”Ställ bar’ upp slemmen mot en vägg. Sen skjut’ vi ner dom
med armborst. Hä blir bra teater.”
Det blev tyst runt bordet igen.
”Och vips är rättvisa skipad”, la Krossen till. Hon tog en
banan från skålen, sköt in innehållet i munnen och slängde
skalet på bordet framför Wolf.
Hato och Håna tittade ömsom på varandra, ömsom på
Krossen. Wolf tittade också på Krossen, och funderade på om
hon menade att riktiga pilar skulle användas, men han vågade
inte fråga. Han drog Muso närmare sig, kupade sina tassar
runt den lille gnagaren och försökte se om Muso såg nervös ut.
Detta uppmärksammades av Hato.
”Det kanske är hög tid att slänga över den där till bordet
intill – så får vi se vad som händer!” sa Hato till Wolf och flinade medan han nickade åt Muso till. Vid bordet intill satt fyra
forskarugglor. Wolf stelnade till och hade blivit grå i ansiktet
om han inte redan hade varit det.
Då hördes ett väldigt rytande alldeles intill, ett rytande som
sånär hade kunnat väcka upp de döda, och Wolf kände dess
vibrationer i luften. Han blev förstås livrädd och ryckte till.
När han med skräckslagen min tittade upp såg han Krossen slå
sig för bröstet med sina enorma framarmar, sådär som gorillor
brukar göra, medan hon röt som om antirättviseaktivister hade
kritiserat hennes teater.
Det luktade svett och sjöd av aktivtet i Kampanjsalen. Borta
vid väggen satt trumvargen fortfarande på sin lilla upphöjning
med hörselskydden på, rak som en vinkelhake och stel som
högvakten i ansiktet, och slog rytmiskt med sin trumklubba:
213
”TRUM – TRUM – TRUM – TRUM – TRUM – TRUM
– TRUM – TRUM”
Vid bordet intill kulturbordet, det bord där skylten ”Ugglor” hängde, satt de fyra fåglarna i Eklandets forskarelit på
ryggstödet till varsin stol. På en femte stol satt Halvmånen,
den akademiska vargen, med ett glas harblod framför sig.
Med sina tredubbla doktorsexamina ansågs han utomordentligt väl lämpad att leda vargarnas kampanjsamordning med
akademin.
När de fyra ledande forskarugglorna genom budvargen hade
fått besked om att Tyckargruppen kommit med nya direktiv
lämnade de omedelbart sina hålor i olika träd och flög till Klara Slott för att delta i mötet i Kampanjsalen. De hade en egen
dold ingång till slottet, ett litet hål i väggen till ett av tornen,
alldeles under det cirkulära toppiga taket.
Forskarugglorna var först på plats av alla icke-vargar. De
åtnjöt hög status i Eklandet, och för att hålla dem på gott humör hade en servicevarg släppt in ett tiotal levande skogsmöss
i rummet där de väntade på att mötet kunde börja. Alla spår
av mössen var borta efter ungefär 25 sekunder.
Nu var ugglornas överläggningar i full gång, och de handlade om hur man kunde använda forskningen som verktyg för
att bevisa att hållande av husdjur var dåligt och att solande var
bra. Fåglarna var för närvarande inne på husdjurshållande, och
flera uppslag till forskningsprojekt hade redan avhandlats och
blivit nedskrivna av Halvmånen.
”En annan möjlighet är ju att bygga det på bakteriefrågan”,
sa den ena hökugglan, professor von Hochdenker.
Det var hon som hade gjort den banbrytande upptäckten
om sambandet mellan simning i Medelhavet och Romarrikets
undergång.
”Det går nog att åstadkomma mätresultat som tyder på höga
halter av bakterier i bostäder där det finns husdjur. Särskilt om
man mäter riktigt nära husdjuret”, fortsatte professorn.
”Ja. Eller om man mäter i husdjurets skit-och-piss-plats. Då
får man nog ännu högre bakterievärden”, sa den andra hökugglan, doktor Jennus.
214
”Hooo-hooo, hooo-hooo”, hördes det då från docent Lysenka, samtidigt som hon flaxade till med vingarna. ”Jag vet!
Jag vet! Först låter vi bli att rengöra på ett par veckor. Och sen
mäter vi bakteriehalten mitt i skitplatsen. Då får vi nog allra
bäst resultat!”
De tre andra ugglorna bugade sig lätt, samtidigt som de
långsamt sträckte ut sina vingar. Docent Lysenka hade ännu
en gång bevisat sin storhet.
”Vid alla intorkade varulvar, vad ni är kreativa!”, sa Halvmånen. ”Jag har alltid beundrat forskningen.”
Alla fyra ugglor sträckte på sig, och Halvmånen tog en
klunk Harlösa. I bakgrunden dundrade trumman.
”För övrigt”, sa docent Lysenka, ”om man lägger fram en
interdisciplinär forskningshypotes så borde man kunna finna
stöd för en antihusdjursinställning även i gödselproblematiken.
Alla vet ju att husdjur skiter lite okontrollerat, och skit är gödsel
även om det kommer från husdjur, och det vet vi ju alla vilka
hemska konsekvenser gödsel för med sig.”
De andra nickade instämmande. De hade särskilt stor respekt för docent Lysenkas kompetens när det gällde gödsel,
eftersom hon som bekant hade vigt sitt liv åt gödsel- och solslockningsforskning, även om hon naturligtvis var en forskare
av främsta internationella rang även på flera andra områden.
”Helt rätt, docenten!” sa Halvmånen. ”Docenten levererar
en imponerande djupsinnig analys som vanligt. Vilket sätter
ytterligare fackelljus på nästa fråga: hur snabbt kan ni genomföra ett forskningsprojekt som vi kan använda i kampanjerna?”
Fåglarna satte sina huvuden på sned och tittade på varandra.
”Måste det egentligen ta så lång tid?” sa doktor Jennus.
”Frågan är om vi inte kan ta något gammalt”, sa skräckugglan, professor Balthazar.
”Vad sa du, jag hörde inte”, sa docent Lysenka.
”Jo vi kanske kan ta något gammalt”, sa professor Balthazar
med högre röst.
”Ja, och ändra värdena lite. Så sparar vi tid”, sa doktor Jennus.
Professor von Hochdenker nickade. ”Ja, vi vet ju ändå vad
vi vill ha för resultat.”
215
”Vist sagt. Man ska inte arbeta i onödan”, sa docent Lysenka.
”Nä, inte i onödan”, sa professor von Hochdenker.
De fyra fjäderfäna tittade på varandra och brast ut i ett
gemensamt:
”Hooo-hooo, hooo-hooo, hoooo-hoooo”
De verkade mycket nöjda med sig själva.
Halvmånen tittade på dem med salig blick. ”Åh, ni är så
underbara att samarbeta med! Ni är en stolthet för Eklandet.
Jag ska lägga fram förslag i Rådet om att vi vargar ska kräva
av korna att kastanjtilldelningen till er höjs.”
Forskarugglorna sträckte på sig igen. Docent Lysenka kastade en lysten blick på Wolfs mus, som ju befann sig ganska
nära henne, om än på bordet intill. Det är omöjligt att säga om
Halvmånen såg det, eller om hans agerande var ett utslag av
ren slump, men hursomhelst frågade han ugglorna om det möjligtvis skulle smaka med några gnagare till. Alla fåglar nickade
väldigt entusiastiskt, professor von Hochdenker flaxade till
med vingarna, och skräckugglan, alltså professor Balthazar,
lyfte ivrigt sina klor en i taget vilket fick hela ugglan att vicka.
Halvmånen drog i den blå stropp som hängde ned från taket
för att kalla till sig en serveringsvarg.
Under tiden, vid kulturbordet, hade diskussionen gått vidare
från husdjursfrågan till solningsfrågan. Wolf hade just gått på
avträdet, och när han kom tillbaka var stämningen hög bland
gorillorna.
”Tjena gamle gråulv”, sa Håna, den bruna cross-river-gorillan.
”Vi har spånat medan du var borta. Du ska göra en musikal!”
”Ja, eller en opera”, sa Hato, den svarta bergsgorillan.
Wolf tittade på dem med förvånad min.
”Vi har redan titeln klar”, sa Håna. ”Musikalen ska heta ’Oh
min sol’. Det blir en musikalisk hyllning till solande”, sa Håna.
”Ja, som slår rakt i solar plexus på de andra djuren”, sa Hato.
Gorillan gjorde en simulerad attack mot Wolfs mellangärde,
vilket fick Wolf att instinktivt rygga tillbaka.
”Ja, rakt i solar plexus”, sa Håna, och härmade Hatos attack.
De två gorillorna brast ut i gapskratt, men Wolf skrattade
inte.
216
”Du är ju musikvarg. När är du klar med musikalen, WolfGang?” frågade Hato.
”Ja, Wolf-Gang – när är du klar?” härmade Håna.
Wolf visste inte vad han skulle säga. Idén var förvisso intressant, men han hade ju bara skrivit vanliga sånger hittills. Att
skriva en musikal eller opera var ett bautajobb, det visste han.
Det blev tyst en stund.
Krossen, som inte hade sagt någonting på länge, vaknade
plötsligt till. Hon sa långsamt med sin sträva röst:
”Nog har de rätt...”
Det viktiga arbetet i Kampanjsalen löpte på. ”TRUM –
TRUM – TRUM – TRUM – TRUM”, dundrade det i bakgrunden.
”Hur är det fatt, min tös?”
Georgina, som fortfarande låg deprimerad på en av Klövköpings gator, hoppade till av att höra den välbekanta rösten
alldeles intill sig. Hon öppnade ögonen och över henne stod
Majoren, och hans skägg såg väldigt stort ut när hon såg det
underifrån. Hon hade aldrig sett honom i dagsljus förut, och
nu såg Georgina att han nog var äldre än hon hade trott. Den
svarta pälsen runt ansiktet var delvis uttunnad, och han hade
stora rynkor runt ögonen.
Majoren betraktade Georgina med bekymrad min. ”Vad är
det som har hänt? Är du skadad?”
När Georgina fortfarande inte svarade blev Majoren mer
orolig. Efter att ha flyttat sig lite för att bereda plats åt en
pedagogget som kom gående med ett dussintal skuttiga och
bräkiga killingar med gula reflexvästar på sig böjde han sig ned
och viskade i hennes öra:
”Har vargarna attackerat dig?”
Georgina skakade på huvudet.
”Åh vad skönt att höra”, sa Majoren högt och pustade ut.
”Är du verkligen inte skadad?”
Hon skakade på huvudet igen.
”Är du sjuk då?”
217
Ny huvudskakning.
”Vad är det då?”
Det var tyst. En kritvit kanin med röd rosett om halsen kom
fram och nosade på Georgina. Kaninen satt fast i ett koppel
i exakt samma röda nyans som rosetten, och kopplet hölls
av en tjejget som var lika vit som kaninen och själv hade en
skäggrosett i exakt samma färg som kaninens rosett. Georgina
kunde inte låta bli att le åt synen. Hon visste inte om det, men
det var Designgeten hon hade träffat på. Den senare visslade
på sitt husdjur och strax var de borta.
”Det verkar finnas hopp om livet i alla fall”, sa Majoren när
han såg leendet. Han satte sig på rumpan intill Georgina och tittade på henne en stund. ”Är det något du är ledsen för, min tös?”
Georgina nickade.
”Aha, då är vi något på spåren i alla fall. Vill du säga vad
det är?”
Georgina förblev tyst.
Majoren tänkte en stund. ”Är du hungrig, Georgina?”
Nu nickade hon så intensivt att ansiktets sida skrapade mot
den torra jorden.
”Men då finns det i alla fall något vi kan göra. Kom med
till min hydda så ska du få dig något till livs.” Majoren ställde
sig upp.
Georgina nickade, men sedan hände inget mer. Hon låg där
hon låg. Majoren tittade på henne.
”Kom då, Georgina.”
Ingen reaktion.
Då böjde sig Majoren ned mot hennes huvud, krokade sitt
ena horn om hennes ena horn, och drog. Först var det bara
Georginas huvud som lyfte från marken, och den skrynkliga
röda skäggrosetten kom upp i luften, medan nästan hela kroppen låg kvar. Men Majoren drog hårdare och hårdare – man
märkte att han var ytterst vältränad trots den flydda ungdomen
– och snart var den främre halvan av Georgina fri från marken.
Hon gled också lite framåt – det såg väldigt lustigt ut.
Georgina fick ett konstigt ansiktsuttryck, en kombination
av förlägenhet och ‘det här dragandet gillar jag inte riktigt’,
218
och verkade komma till insikten att det var läge att ge upp sin
passivitet. Geten började röra på benen i syfte att ställa sig upp,
och när Majoren såg det släppte han taget. Snart stod Georgina
på sina fyra ben som en helt vanlig get.
Majoren såg lika nöjd ut som en gammal mysfarbror. Han
höjde sitt högra framben, pekade in mellan två hyddor, och sa
på ett pompöst sätt: ”Framåt – marsch!”
Det fungerade. Majoren gick först, med Georgina två getlängder efter, och snart befann sig de två djuren inne i Majorens hydda.
Georgina tittade sig omkring i den ovanligt stora hyddan.
Det var dunkelt och det luktade get – inget nytt under solen
så långt, alltså. Längs väggarna stod ett antal stentavlor, flera
stora säckar med någonting i, några långa störar, en hög med
högafflar och lite annat som Georgina klassade som konstigt.
Och så en sådan kista som alla getter hade, förstås.
Nu hände något som skulle komma att etsa sig fast i Georgina som ett av de starkaste minnena från sin ungdom. Majoren
öppnade locket på kistan och stack ned huvudet. Några sekunder senare dök han upp igen, nu med en hink på ena hornet,
och han placerade hinken framför Georgina.
”Den är din”, sa han.
Hinken var proppfull med getost.
Georgina tittade på Majoren med ett ansikte som utstrålade
häpenhet och lycka.
”Hur mycket får jag ta?” frågade hon med tveksamhet i
rösten.
”Som jag sa, min tös, den är din.”
Efter mindre än en sekund var hennes mule nere i hinken,
och hon började äta. Och som hon åt. Hon hann knappt andas.
Georgina slutade inte förrän hinken var både tom och noga
renslickad.
Det värsta med detta var att hon kladdade ned sin röda
skäggrosett riktigt ordentligt. Majoren såg det men sa inget,
eftersom han inte ville knäcka hennes återfunna livslust.
Georgina mådde nu mycket bättre. Hon var Majoren djupt
tacksam för getosten. Faktum är att den – undermedvetet –
219
blev något av en bekräftelse på att Tvivlargetterna var goda
djur och att hon hade valt rätt sida. Än en gång.
En del getter har en sådan utstrålning att de bara behöver
finnas på plats för att andra ska öppna sig för dem. Majoren
var en sådan get, och det fungerade den här gången också.
Efter avslutandet av getostätandet tog det nämligen inte många
minuter innan Georgina hade berättat allt för honom – både
om bråket med Boxer och hjärtesorgen.
Efter detta kändes det mycket bättre för Georgina även på
det mentala planet. Majoren sa att hon var en fantastisk get
och att hon inte skulle vara ledsen.
”Och allting kanske inte är som det ser ut att vara heller”,
sa Majoren.
Georgina stirrade på honom.
”Två getter som hånglar, det kan väl bara vara en sak?”
Majoren betraktade henne en stund utan att säga någonting.
Sedan harklade han sig, log och sa:
”Du är väldigt ung ännu och det finns väldigt många bockar där ute. Det löser sig naturligt, min tös.” Han la frambenet
över hennes axel. ”Tro mig, jag har erfarenhet.”
Georgina började fundera på hur det var med Majorens eget
kärleksliv. Hade han någon tantget? Hade han någonsin haft
en? Och vad hade i så fall hänt med henne? Att Georgina därvidlag visade prov på en motbjudande heteronormativitet hade
hon inte en aning om – getterna i Eklandet var som du vet inte
så utvecklade – och jag kan inte göra mer än be om ursäkt för
hennes unkna tankebanor och hoppas att du trots dessa kan
tänka dig att läsa vidare. Georgina var bra sugen på att fråga
Majoren hur det stod till på kärleksfronten, men vågade inte.
Sedan gick Majoren ett steg längre. ”Du behövs just nu för
en större sak”, sa han. ”Eklandet behöver dig i kampen för
sanning och åsiktsfrihet.”
Han såg väldigt allvarlig ut när han sa detta, och Georgina
påverkades starkt.
”Jag märkte på en gång att du är en ledartyp, Georgina”,
fortsatte Majoren. ”Du är intelligent, energisk och kan få djur
med dig.”
220
Georgina tittade ned och visste inte vad hon skulle säga.
Ledartyp?
”Var inte blyg nu, min tös. Jag skulle inte säga det om jag
inte menade det”, sa Majoren.
Georgina tittade upp. ”Menar du verkligen det?”
”Har getter horn?”
Detta var en stor sak att höra för den unga tjejgeten. Orden
snurrade runt i hennes hjärna och hon försökte ta in dem.
Majoren fortsatte:
”Du är av det rätta virket, Georgina. Det virke som hjältar
är gjorda av.” Han såg så där allvarlig ut igen.
Georgina sträckte på sig, både bildligt och bokstavligt. Det
kändes riktigt, riktigt bra. Tänk att hon var en ledartyp, och
en hjältetyp dessutom! Det var ovant samtidigt som det kändes
fantastiskt.
Nu hade både Boxer-bekymret och Jens-bekymret så gott
som försvunnit ur Georginas medvetande. För tillfället i alla
fall. De var alltför futtiga. Hon var en frihetskämpe som var
behövd av sitt land och sitt folk!
Majoren harklade sig och sa: ”Georgina, det där som du
kom på, att ge ut några stentavlor, var en förhornat bra idé.”
Georgina såg glad ut. ”Ja, jag tänkte att då kan vi ju utveckla
vara tankar lite mera ingående.”
”Javisst, helt rätt tänkt! Efter några tusen stentavlor som
ältar vargarnas myter är det kanske dags för rävarna med en
gnutta mångfald i utgivningen. Eller vad säger du?”
Georgina skrattade. Majoren fortsatte:
”Vet du vad? Innan vi börjar med Skylten har vi ju lite tid
över. Tror du att du skulle kunna trava över till rävarna nu på
en gång och förankra idén hos dem? Förklara vilka stentavlor
vi skulle vilja ge ut och prata lite med dem om det?”
”Ja, jo, det kan jag göra. Men .... jag har aldrig varit där.
Var håller de till?”
”Lyssna – hör du hackandet i sten?”
Georgina spetsade sina öron, och minsann, nu hörde hon
ett avlägset hackande som hon tidigare inte lagt märke till.
221
”Följ ljudet bara så kommer du till rävarna”, sa Majoren.
Och så började han ge lite tips på hur Georgina skulle prata
för att göra rävarna intresserade.
Först därefter berättade Majoren för henne hur kladdig hennes skäggrosett hade blivit. Hon tog förstås genast av sig den,
men såg väldigt bekymrad ut, vilket Majoren noterade.
”Jag tvättar den åt dig, min tös!” sa han.
222
får ett chockbe15. Wolf
sked – och Georgina
balanserar på randen
till cellskräck
I
Kampanjsalen kom Morgon­guld fram till kulturbordet
och bad att få växla några ord med Wolf. I enrum, sa hon.
Wolf fick en obehaglig känsla, men följde med henne till
‘Käften’ – ett av de små grupprum som fanns i närheten av
Kampanjsalen.
Morgon­guld stängde dörren till det fönsterlösa och fackelupplysta rummet, och de två djuren slog sig ned på varsin stol
vid det runda lilla träbordet.
”Är det nåt med Ulvo?” frågade Wolf oroligt. Han hade hört
att det fanns separerade tikar som krävde att få all tid med den
gemensamma ungen, istället för att dela lika.
”Ulvo? Nej nej. Är det inte bra med honom?”
”Jodo, utmärkt.”
”Bra. Det gäller en annan sak, Wolfis lille. Och nu måste
jag bli lite formell. Det gäller den där.”
Hon pekade på Muso, som satt på Wolfs axel. Det högg
till i magen på Wolf. Han hade anat att något i den här vägen
skulle komma. Morgon­guld fortsatte:
”Som du vet är det skadligt och olämpligt på många sätt att
hålla sig med husdjur. Och det där är ett husdjur.”
223
Wolf började andas häftigt, han kände en tendens till yrsel
och det roterade i magen.
Morgon­guld fortsatte:
”Det faller på sin egen orimlighet att vi vargar håller oss
med husdjur när det är så omoraliskt, riskabelt och förkastligt
på många sätt.”
”Men jag älskar honom!” utropade Wolf i en plötslig, känslosam urladdning. ”Han är så fin. Och han har bara mig. Jag
kan inte göra mig av med honom!”
Morgon­guld betraktade sitt ex med uttryckslös min. ”Råttan behöver inte känna sig ensam. Släng över den till forskarugglorna bara så är saken ur världen på några sekunder!”
Wolf stirrade på Morgon­guld. ”Du är vidrig!” fräste han.
Hela vargen darrade. Han tog ned Muso från axeln och tryckte
honom mot bröstet, och fortsatte med ett starkt förebrående
tonläge: ”Hur kan du säga nåt sånt? Har du inga känslor alls?”
Morgon­guld suckade åt Wolfs attityd. ”Nu är det ju så att
det är fullständigt fel att ha husdjur. Så är det bara. Fel, fel, fel.”
Wolf svarade inte. Han andades flåsande, och man kunde se
hur bröstkorgen växte och sjönk undan i takt med de väldiga
andetagen.
”Du vill väl inte tvinga mig att ta upp frågan om disciplinära åtgärder och tvångsbeslag av råttan som ett formellt ärende
i Rådet?” sa Morgon­guld.
Wolf skakade långsamt på huvudet. ”Du, din intorkade
gamla varulvsklon....” Han fräste med en röst som vibrerade
av vrede. ”Skulle du verkligen...”
Morgon­guld fortsatte oberörd:
”Och så skulle ju en liten delegation från Rådet kunna söka
upp Symfonivargen och säga ett och annat...”
Hon slickade sin päls medan hon väntade på Wolfs reaktion.
Han var mållös – han bara satt där och stirrade framför sig.
”Du borde tacka mig som ger dig chansen att lösa det här
smidigt innan du får ett formellt avlivningskrav från Rådet”,
fortsatte Morgon­guld. ”Nä nu måste jag gå, det är mycket
kvalitetsinformation vi måste få ut idag.” Hon reste sig upp.
”Du har två dar på dig.” Hon gick mot dörren.
224
Innan Morgon­guld lämnade rummet vände hon sig om och
sa med ett flin över käftarna:
”Har du frågat din älskling hur hon röstade i husdjursfrågan
i PK?” Hon uttalade ordet ”älskling” på ett tillgjort sätt.
Morgon­guld gick utan att invänta svar. Kvar var bara doften
av koda, vilket var hennes parfym.
Wolf var tillintetgjord. Först satt han som förlamad i några
minuter och bara andades. Sedan började Muso klättra ned på
hans framben, och Wolf var tvungen att ta tag i den lille med
ena tassen. Wolf tittade på honom, och musen tittade tillbaka
med sina små, små, svarta ögon.
Svarta, ja. Allt var svart för Wolf. Han var heligt ilsken och
förkrossad på samma gång. Han kände hur han började tappa
kontrollen över sig själv, och snart förvreds hans ansikte av sorg
medan tårarna började strömma ned för kinderna. Wolf grät
högt och våldsamt. Tårarna gjorde att han hade svårt att se
klart, men han kände att musen var på väg att ramla av tassen
så han satte sin gulleplutt på bordet. Sedan kunde han hänge
sig åt sin gråt.
För Georgina var det inte alls svårt att hitta till stenhuggeriet,
som låg i utkanten av Klövköping, när hon hade ljudet att följa.
Hon travade helt enkelt på med öronen som navigator, och
det gick i slalom mellan hyddor, hinkbärande getter, lekande
killingar och en och annan gnisslande getrollator. Här och där
hörde man ett bräkande.
Det hackande ljudet ledde henne fram till ett ganska stort
område som var omgärdat av en hög stenmur. På ett ställe
fanns en portal med två stängda svarta dörrar i par som var
rundade i överkanten. Ovanför dörrparet var ett rävansikte
utmejslat i stenen. På den ena dörren satt en stor dörrklapp
av mässing.
Georgina tog tag i dörrklappen med ena hornet och släppte
den, och sedan gjorde hon samma sak två gånger till. Först
hände ingenting, och hon började fundera på om det var fel
225
ingång. Men sedan öppnades den ena av dubbeldörrarna av
en räv som gick på bakbenen. Han hade en väldigt tjock svans
och stora svarta ögon som lyste intensivt. Hela djuret var så
där typiskt rävigt brunrött.
”Jag skulle vilja tala med chefsräven”, sa Georgina.
”Ärende?” sa räven militäriskt.
”Jo, jag har några idéer för nya stentavlor.”
”Den här vägen”, sa underhuggarräven lika korthugget igen,
och tog ledningen.
Georgina följde efter det rödbruna djuret. Det fanns bara
sex hyddor innanför murarna, vilket var lite underligt eftersom
området var stort nog för 20 eller 30 hyddor. Mest var det alltså
tomma ytor innanför stenmuren, i princip en jordplan.
”Varför har ni så få hyddor?” frågade Georgina.
”Globalisering”, blev det snabba svaret. Georgina förstod
inte vad han menade, men frågade inte mer.
De gick förbi en av de sex hyddorna, vars dörr stod öppen.
Där inne såg Georgina två rävar med yviga pälsar och jättetjocka
svansar stå och bearbeta en stentavla med mejslar. De stor mitt
emot varandra, böjda över stentavlan som låg på ett stenbord,
och slog på mejslarna med varsin kraftig hammare med träskaft.
Alldeles utanför dörren stod några stentavlor lutade mot hyddans
vägg – förmodligen färdiga, tänkte Georgina. Hon såg titeln på
den som stod främst: ”Vägen ut ur gödselträsket”.
Underhuggarräven gick en liten bit förbi hyddan och stannade sedan plötsligt, varpå han gjorde en gest med det ena frambenet som Georgina inte kunde tolka. Georgina bara stirrade på
räven och tyckte att han var konstig. Efter några sekunder gjorde djuret om samma gest, denna gång med lite större åthävor.
Georgina tyckte att räven var väldigt underlig, och lite obehaglig. Hon fattade inte ett dugg, kände sig dum och var orolig
för att räven skulle bli irriterad.
Räven gjorde samma rörelse en tredje gång, och nu fick
Georgina intrycket att hans gest riktade sig nedåt. Då uppmärksammade hon ett hål i marken. Hon gick fram och såg
att det var början på en underjordisk gång.
”Varsågod”, sa räven, ”vi ska till kontoret”.
226
Georgina svalde. Hon hade nämligen tendenser till cellskräck, och den stackars geten insåg att meningen var att hon
skulle krypa ned i rävarnas gryt.
Vid alla förhornade getabockar, vad är det som händer mig?
tänkte Georgina. För några dagar sedan gick jag bara helt lugnt
mellan hyddan och åkern med vatten, åt hö och besökte Allsången på kvällarna. Och nu...
Hon tittade på räven, som började se otålig ut. Georgina
tänkte på vikten av sitt uppdrag – Eklandet behövde henne.
Hon kom fram till att hon inte hade något val, så hon la sig på
marken och stack ned huvudet i hålet. Vilken tur att Majoren
har tagit hand om skäggrosetten! tänkte hon. Sedan ålade hon
successivt ned hela sin kropp. Det var trångt och svårt att få
plats med benen, men det största problemet var att hornen tog
emot. Underlaget var strävt, lite fuktigt och det luktade jord.
Efter att ha följt tunneln snett nedåt i kanske fyra getlängder
blev den horisontell och samtidigt bredare och högre. Georgina
kunde faktiskt förflytta sig gående om hon böjde huvudet. Det
luktade fotogen och räv. Det var mörkt, dock inte helt beckmörkt
eftersom det hängde fotogenlampor här och där. När gången
mynnade ut i ett lite större utrymme, som i sin tur grenade sig i
tre olika gångar, stannade Georgina och väntade på räven.
Han kom, och tog ledningen. Georgina följde honom genom ett virrvarr av gångar – det var förgrening på förgrening.
Snart var hon helt bortkollrad, och insåg att hon inte skulle ha
en chans att hitta ut själv. Räven stannade till slut vid ett hål
som gick rakt nedåt. Ett schakt. Han tittade ned och hoppade
sedan. Georgina gick fram och tittade ned i hålet, och såg räven
kanske tre getlängder under sig, tittandes upp.
”Hoppa!” sa han.
Hon tvekade, för hon var rädd.
”Kom nu då!” ropade räven.
Situationen var väldigt påfrestande för Georgina. Hon var
rädd för hoppet, cellskräcken lurade precis under ytan, hon
tyckte att rävarna var ena läskiga typer och så luktade det
äckligt också. Hon övervägde att ropa till räven att hon ville
upp till ytan igen.
227
Men så tänkte hon på Tvivlargetterna, och vips hade även
Georgina tagit ett hopp ned i hålet.
Hon landade med bakbenen före, och det smärtade till i
höger bakklöv. Räven brydde sig inte om det, utan stack iväg,
raskt. Georgina linkade efter det snabbaste hon kunde.
På den här våningen var det tydligen arbetsrum, noterade
Georgina. Räven och hon passerade rum efter rum där det i
varje satt en räv på en liten jordhög – den tjänstgjorde alltså
som pall – och höll på med olika saker vid ett bord som
också var uppbyggt av jord. Alla hade mörkgrön skärmmössa
ur vilken öronen stack upp genom hål. Här hackades det inte
på stentavlor, nej, det var knäpp tyst. Detta var rävarnas administration, direktion, bokförings- och marknadsavdelning.
Varje arbetsrum lystes upp av en fotogenlampa som stod mitt
på jordbordet.
Plötsligt stannade underhuggarräven framför en öppning
som ledde in till ett utrymme som var betydligt större än de
andra. ”Besökshåla” stod det inristat på en liten plakett av svart
skiffer som satt över öppningen. Texten gick bara att läsa i en
viss vinkel mot den fotogenlampa som hängde en bit bort. Räven gjorde en gest in mot hålan, Georgina gick in, och vips var
räven borta. Hon förstod att hon nu skulle vänta på chefsräven.
I mitten av besökshålan hängde tre fotogenlampor i taket.
Detta, liksom väggarna, var av ojämnt utgrävd jord. I ena änden fanns ett jordbord och tre jordpallar. Väggarna var nästan
helt täckta med stentavlehyllor av granspiror med barken kvar,
och i dem stod stentavlor. Massor av dem.
Georgina anade att det var rävarnas aktuella utgivning. Hon
försökte läsa titlarna, men det var för mörkt, så hon hakade
loss en av de tre fotogenlamporna från taket och med den
hängande på det vänstra hornet återvände hon till en av sten­
tavlehyllorna. Geten läste titel efter titel:
Guide för gråsnor som vill ta mindre plats
Eklandet – det dygdiga riket
Simning – en lek med döden
Han vigde sitt liv åt kampen mot gödsel
228
101 röster om den vitistiska diskursen
Lyckliga getter håller sig på land
Global överblick över aktuell antisimningsforskning
Docent Lysenkas populärvetenskapliga antigödselguide
Fem fallstudier i kampen mot gråväldet
Vargar visar vägen – en hyllning till kvalitetsinformationen
Rädda solen – rata gödsel
Georgina hörde steg, och vips stod en räv i besökshålan. Den
här räven var äldre och lite mulligare än underhuggarräven,
och bar monokel i ena ögat. Och inte nog med det – i munnen hade hon en pipa som det rykte svagt ur, och det luktade
bränt gräs.
Räven tog pipan ur munnen. ”Jag ser att du har bekantat dig
med en del av vår utgivning i år”, sa hon och log. ”Vi är mycket
stolta över vår utgivningslista. Många viktiga titlar på den.”
Georgina visste inte vad hon skulle säga, så hon sa ingenting.
”Mitt namn är Räv – Michaela Räv. Vill du ha lite gräs?”
Räven höll fram pipan. Georgina skakade på huvudet – hon
hade aldrig sett en pipa förut.
”Nå, säg mig då, vad kan jag göra för dig”, sa räven och satte
tillbaka pipan i munnen.
Georgina harklade sig. ”Jo, det är så att jag har kommit för
att ... ja ... vi är några getter som har ett par idéer om stentavlor.”
Michaela drog in rök från pipan, blåste ut ett moln i ansiktet
på Georgina och nickade åt henne att fortsätta.
Geten hostade. Hon började nu följa Majorens råd.
”Det är väl så att ... host ... en stentavla säljer bättre om den
är lite unik?” sa hon. ”Om den säger nåt nytt, istället för att
likna en massa andra stentavlor?”
Räven nickade. ”Precis så är det. Mångfald är viktig för oss.
Vi söker hela tiden efter nya saker och nya trender.”
Georgina kände sig uppmuntrad och spänningarna släppte en
aning. Hon log. ”Då har vi något för er”, sa hon med entusiasm.
”Vi har flera idéer. En av de bästa har med gödsel att göra.”
Michaela lyste upp, vilket ytterligare bidrog till att ge Georgina självförtroende. Geten fortsatte med ökad energi:
229
”Hör här. Det är jätteintressant. Vi getter hungrar i onödan
här i Eklandet. Det finns inga belägg för att gödsel är skadligt.
Alltihop är bara en myt. Det skulle...”
”En sån stentavla skulle vi aldrig ge ut”, avbröt räven barskt.
Georgina kom av sig fullständigt. ”Men .... men ... du har ju inte
ens sett manuset än? Jag kan lova dig en väl underbyggd och...”
”Vi ger inte ut sånt.” Räven såg arg ut. Hon sög på pipan
och blåste ut röken.
Georgina var helt paff. Detta hade hon inte förväntat sig,
och det blev tyst. Snart fortsatte Michaela Räv:
”Sjuka åsikter befattar vi oss inte med. Har du någon mer idé?”
Georginas entusiasm var nu borta, och hennes självförtroende
var nedtryckt i klövarna. Men hon samlade ändå ihop sig:
”Ja. Det här med simning. Det finns...”
”Säg inte att du vill propagera för simning också? Och lura
en massa oskyldiga getter in i sjukdom och död?”
Nu ville Georgina bara upp till jordytan. Bort från rävarna,
de här kusliga gångarna och den sjuka miljön. Men hon mobiliserade den allra sista energi hon hade kvar:
”Vi skulle också vilja ge ut en stentavla som bekämpar pälsism. Lite som ett antipälsistiskt manifest. Det är faktiskt orättvist att just grå djur ska kritiseras hela tiden, och...”
Räven avbröt igen:
”Så du tycker att du, som själv är grå, ska skriva någon
slags propagandastentavla för er gråsnor?” Det låg hån i rösten.
”Typiskt gråa kränkta getter!”
Georgina anade att det inte var någon idé att ta upp nästa
punkt på listan, en stentavla om vargarnas falska beteende.
Michaela antog plötsligt ett vänligt ansiktsuttryck. ”Jag har
ett råd till er getter”, sa hon. ”Skriv nåt vettigt istället. Vi letar
alltid efter nya förmågor.”
Georgina nickade, och räven gav henne en moderlig ryggdunk så hon tappade balansen och ramlade in i jordväggen.
Räven fortsatte:
”Men helst inte med dig som författare då. Ni grå djur tar
för mycket plats. Du såg väl den nya opinionsmätningen? 97
procent av djuren har problem med er.”
230
Chefsräven tog ledningen, och efter att ha passerat en massa
gångar med olika förgreningar och till slut kravlat sig ut genom
det trånga ythålet kunde vår hjältinna äntligen andas luft som
inte luktade fotogen och räv. Ljuset stack i ögonen och hon
blinkade.
Utan att säga något mer ledde chefsräven Georgina bort till
porten i stenmuren, där hon släppte ut Georgina med bara en
ordlös vinkning till farväl.
Georgina hörde dörren smälla igen bakom sig. Efter att ha
stått och funderat en kort stund satte geten av i trav mot Majorens hydda. Det gjorde ont i den skadade klöven.
Så fort Morgon­guld riktade nosen mot taket i Kampanjsalen
och ylade det högsta hon kunde, vilket betydde ’kväll’, slutade trumvargen att trumma. Tystnaden blev så plötslig att
den ringde i öronen. Hela raden med skrivande vargar längs
med långbordet la omedelbart ifrån sig sina skrivdon, men de
flesta djur blev sittande kvar i flera minuter för att pusta ut.
De var blöta av svett, vilket hade gett flera bestars pergament
fuktskador. Många hade ont i huvudet och fyra vargar gick till
Sjuksalen för att få värklindrande blodblandning. Förutseende
nog hade Översjukvargen dubblat bemanningen under resten
av dagen, inte minst mot bakgrund av att stressymptom kunde
dyka upp med fördröjning.
Wolf och teatergorillorna hade blivit klara med sina planer
redan en halvtimme tidigare, och då hade Wolf gått till sitt
rum för att vila. I och för sig hade han inte gjort många knop
över huvud taget efter det fasansfulla samtalet med Morgon­
guld – han hade mest suttit där och nickat bifall till gorillornas
idéer. Men när arbetsdagens slut tillkännagavs i Kampanjsalen
låg vår hjälte redan på sin säng, där han vände och vred på
sin hemska situation. Ibland föll han i gråt. Den stackaren
var alldeles kall i hela kroppen – tassarna och svansen kändes
som isbitar – trot att han dragit den bruna hjorthuden över
sig. Huvudorsaken till hans plågor låg på hans mage och sov.
231
Wolf återkom i tankarna hela tiden till den fråga som
Morgon­guld ställt när hon gick – hur Kvällsmurvla röstade i
Perukklubben när det gällde husdjur. Innan hans ex tog upp
saken hade Wolf inte tänkt på att hans tikvän faktiskt hade
haft makt i frågan. Hade hon röstat ‘hissa’, ‘dissa’ eller ‘mörka’
till hållande av husdjur? Hon borde ha röstat ‘hissa’, eftersom
hennes fästvarg hade en mus, allt annat vore väldigt osolidariskt. Emellertid var det något som gjorde att Wolf inte kände
sig helt säker på saken.
Tänk om hon röstade ‘dissa’? Tänk om hon röstade ‘dissa’
och till och med var tungan på vågen som avgjorde saken? I så
fall var hon direkt skuld till Wolfs helvete nu.
Han slog bort tanken. Klart hon röstade för husdjur! Hon
var ju ändå hans tikvän.
Men han kände i alla fall att han måste ställa frågan rent ut
till henne, och det snarast möjligt. Hon skulle förmodligen gå
till sitt rum och byta till kvällsrosetter och annan utsmyckning
före middagen – det brukade hon göra – och då skulle han
passa på.
Tänk vad saker och ting kan skifta, tänkte Wolf. Tidigare
under dagen hade han tänkt söka upp Kvällsmurvla på kvällen
för att ta upp bröllopsfrågan. Och nu detta istället...
Wolf skulle först hämta Ulvo i Krubban. Som vanligt tumlade småttingarna omkring som virvelvindar, och som vanligt
luktade det svett där nere.
”Heeej pappa”, ropade Ulvo och kom skuttande.
”Hej min stora pojke.” Wolf log.
”Vet du pappa, idag har vi lärt oss en ny lek.”
”Jaha, vadå för lek?”
”Den heter ‘Fånga husdjur’. Man ska leta reda på små djur
som tant Pedagogvarg har stoppat undan, och...”
”Riktiga eller tygdjur?” frågade Wolf snabbt med orolig min.
”Tygdjur förstås, det fattar du väl pappa? Och sen ska vi ta
dom till slakten, och...”
”Sluta, jag vill inte höra mer.”
Ulvo såg aningen ledsen ut.
”Ulvo, det där var ingen bra lek”, sa Wolf.
232
”Men allt som pedagogvargarna gör är bra, det har du sagt
pappa!”
”Nja, kanske inte riktigt allt.”
”Den var i alla fall väldigt rolig, den där leken, så det så!”
Det blev tyst, för Wolf kände att han inte kunde hålla fasaden uppe längre. Han bar Ulvo uppför spiraltrappan, och Ulvo
såg att Wolf såg konstig ut.
”Pappa, vad är det?”
Wolf brast ut i gråt, och blev stående i trappan med Ulvo
i famnen.
”Pappa, vad är det, vad är det?” Ulvo lät förfärad.
Wolf snörvlade: ”Det ... är ... Muso...”
”Vad är det med han, pappa? Är han sjuk?”
Wolf tittade sonen i ögonen. ”Det är .... värre ... än så. De
vill ... ta honom ... ifrån oss.”
Wolf började mycket långsamt gå uppåt igen.
”Då gömmer vi han, pappa, var inte ledsen, jag kan hjälpa
dig gömma han!” Ulvo var väldigt allvarlig.
Wolf tittade på honom. ”Det går inte”, lyckades han få fram
innan han brast ut i en ny gråtattack.
Ulvo slog armarna om halsen på Wolf och kramade honom
det hårdaste han kunde.
”Pappa, gråt inte. Jag ska hjälpa dig!”
Wolf tittade på Ulvo med kinderna fulla av tårar. ”Ja ... det
är tur ... att jag har dig.”
Trots sitt erbarmliga tillstånd kände Wolf att han måste
fullfölja besöket hos Kvällsmurvla för att få saken ur världen.
Och så behövde han hennes tröst också. Dock tyckte han inte
det var lämpligt att Ulvo var med, så han satte av sonen i sitt
rum och gick sedan till Kvällsmurvlas rum.
Wolf knackade tre gånger och öppnade sedan dörren, precis
som han brukade. Han såg det på en gång. Han flämtade till
och blev stående. Där inne, i sängen, låg Kvällsmurvla och
Edelvita under en brunfläckig hjorthud och kramades och
kysstes.
233
När Georgina närmade sig Majorens hydda kände hon sig
obehaglig till mods, eftersom hon fruktade att få se Jens och
Sommar sitta och hångla. Det skulle verkligen inte vara lätt
att sitta och titta på det.
Allt såg ut som vanligt på utsidan, men när hon öppnade
dörren såg hon fullt med getter där inne. Sida vid sida satt de på
sina rumpor i en ring längs hyddans ytterkant, där de tisslade
och tasslade. I taket hängde en fotogenlampa. Det var trångt,
varmt och luktade väldigt starkt av get.
Det pirrade i magen på Georgina när hon lät blicken svepa
längs ringen av djur, men efter att ha kontrollerat två gånger
kunde hon konstatera att det inte var något hånglande. Men
inte nog med det – kärleksparet lyste helt med sin frånvaro.
Underligt, tänkte Georgina, väldigt underligt. Båda borta. Men de kommer nog snart. Nåja, strunt samma. Den där
skitbocken kan ta sitt vulgära stycke med hornrosetter och allt
och kasta sig i gruvan!
Georgina var fortfarande utan skäggrosett, och det fick henne att känna sig naken. Hade Majoren tvättat den? Kunde en så
viktig get verkligen ha tid med sådant? Hon sökte hans blick,
men Majoren var inbegripen i ett samtal med en svart tantget.
Georgina kände igen en ung vit bock från det första mötet
i jordkällaren, det var han som stammade, och deras blickar
råkade mötas. Hon gick fram till honom.
”Hej!” viskade hon.
”Hej.” Han såg ut att bli väldigt glad över att hon hälsade
på honom. ”Jag heter O...O...Oliver.”
”Jag heter Georgina.”
”Det v...v...vet vi alla.” Oliver log. ”Välkommen till v...v...
vårat gäng.”
”Tack.” Georgina log också och slog sig ned intill honom.
”Vet du om v...v...vi får käk? Jag är hungrig som en v...v...varg!”
De två närmaste getterna ryckte till när de hörde det sista
ordet, och Georgina kväste ett uppbubblande skratt.
”Vet inte”, viskade hon. ”Jag är mätt.” Det var ett ovanligt
uttalande från hennes sida, men getosten hon fått av Majoren
hade varit väldigt mäktig.
234
”Kommer din k...k...kompis snart, förresten?” viskade Oliver.
Georgina stelnade till. ”Jag vet inte, faktiskt.”
”Sommar är också b...b...borta. Konstigt.”
Georgina ansträngde sig för att verka oberörd.
Oliver öppnade munnen för att säga något mer, men innan
han hann få ur sig något hördes det plötsligt:
”Bräääääk”
Det var lågt och diskret, och det kom från Majoren. Det
låga sorlet i hyddan upphörde.
”Välkomna till mötet”, viskade Majoren långsamt. ”Tänk
på att väggarna har öron. Vi måste vara försiktiga. Vi turas om
att hålla vakt, en halvtimme i taget.”
Han lät blicken svepa över Tvivlargetterna. Sedan fortsatte
han viskande:
”Tjänstgörande vaktget ligger helt enkelt utanför hyddan
och slickar sig lite nonchalant om pälsen och låtsas filosofera
över livet. Och om någon närmar sig – vem som helst – bräker
han eller hon genast en gång! Högt!”
Georgina såg en grå bock böja sig fram och viska något i
örat på en vit tjejget.
”Men tänk om vaktgeten måste gå på dass då, och det riktigt
snabbt?” frågade den vita tjejgeten.
Spridda fniss hördes.
”Då bräker vaktgeten två gånger”, viskade Majoren oberörd.
”Fler frågor?”
Alla getter skakade på huvudet.
”Jag har skaffat lite käk”, fortsatte Majoren, varvid man
kunde se att Oliver studsade till. Majoren tog fram en av de
stora säckar som stod vid väggen och vände upp-och-ned på
den, varvid ett antal minihöbalar av den sort som såldes av
snabbmatsgetterna på torget trillade ut. Alla djur utom en tunn
svart tjejget med rosa rosett på svansen tog en bal. Georgina
tänkte att den geten troligtvis led av ätstörningar. Hon hoppades att det vidriga kärleksparet inte skulle dyka upp.
235
236
super till – och
16. Wolf
Georgina tar steget till
det riktigt farliga
L
uminoso låg helt fridfullt på sängen i sitt rum och läste
en ytterst intressant stentavla om harjaktens historia
när lugnet plötsligt bröts av ett våldsamt bankande på
dörren. Vargen flög rakt upp i luften som om han fått ett armborst i rumpan, och när han landade i sängen ramlade stentavlan ned på golvet. Turligt nog sprack den inte. Luminoso
sprang till dörren och slet upp den, och där stod Wolf i ett
tillstånd som Luminoso aldrig hade sett honom i. Wolf flåsade
med öppen käft, tungan hängde ut, blicken var stirrig, pälsen
tovig och kroppen hopsjunken.
”Vad i tusen glödheta varulvar är det som har hänt?” utbrast
Luminoso.
”Får jag komma in?” slängde Wolf blixtsnabbt ur sig, ungefär som om han vore jagad av en flock hungriga rovdjur.
”Ja det är klart”, sa Luminoso och kastade en orolig blick
bakom sin vän, dock utan att se några hungriga rovdjur. En
sekund senare befann sig Wolf inne i rummet på en av pinnstolarna, och Luminoso stängde dörren.
”Vad är det som har hänt, Wolf?”
”Uhhhhhhhh”, lät det om Wolf, som flämtande halvlåg i
stolen med bakbenen skrevande, frambenen hängande slappt
237
ned från axlarna och huvudet bakåtlutat så nosen pekade mot
taket.
”Har du sett ett spöke?” Luminoso lät skärrad.
”Värre!”
”En varulv?”
”Nä.”
”Vad är det då?”
”Kvällsmurvla”, flämtade Wolf.
”Jaså bara hon. Har hon hoppat av nånting nu igen?”
”Värre.”
”Men säg då, för tusen bestar, vad har hon gjort?”
”Hon ligger med Edelvita.”
”VA?”
”Du hörde.”
Luminoso bara stirrade framför sig med vidöppen käft. Det
blev tyst en stund, förutom flämtandet från Wolf.
”Det var som attan!” Han sa det långsamt och med betoning
på varje stavelse. ”Då förstår jag att du är i chock.”
Wolf nickade. ”Mjöd, jag behöver mjöd. Har du nån hemma?”
Luminoso såg fundersam ut, för han brukade ju inte dricka
starkt på rummet och förvarade inget där heller. Men nu var
det en gång för alla så att han var en mycket bra kompis.
”Klart jag fixar mjöd åt dig. Stanna här.”
Luminoso lämnade rummet, och medan Wolf väntade tittade han drömmande in i den brinnande facklan på väggen
ovanför skrivbordet. En helt vanlig fackla den här gången.
Det tog inte lång tid innan Luminoso var tillbaka med två sejdlar av trä och en hel hink mjöd. Jäpp, du läste rätt – en hel hink.
När Wolf upptäckte det såg han ut som om hans livsandar
började överväga att återvända. ”Åh tack snälla du, precis vad
jag behöver!”
Luminoso gav Wolf den ena sejdeln och började fylla den,
vilket var lite svårt eftersom hinken var stor och saknade pip.
När sejdeln blivit halvfull kunde Wolf inte hålla sig längre,
utan drog undan den, och det rann fortfarande ur hinken när
vargen började dricka. Luminoso såg lite konstig ut men sa
inget. Han tittade på Wolf, som inte nöjde sig med en normal
238
klunk, utan bara fortsatte och fortsatte och fortsatte tills det
var slut. Luminoso hade aldrig sett sin kompis – eller någon
annan heller för den delen – dricka på det viset.
”Ahhhhhh”, sa Wolf, ”vid alla fullmånar, det var den bästa
mjöd jag någonsin druckit”! Han höll fram sejdeln för att få
påfyllning.
Luminoso, som inte ens hade hunnit fylla sin egen sejdel,
fyllde nu bägge. Wolf grabbade genast sin, och började återigen
tömma den i ett enda, utdraget svep.
Medan Wolf kolkade i sig tittade Luminoso på honom med
konstig blick, men sa inget nu heller. Luminoso tog en klunk
mjöd själv – en normal – och när Wolf satte ned sin sejdel
fyllde Luminoso den för tredje gången.
Den här gången drack Wolf bara hälften, varpå han torkade
sig om käften med frambenet och satte ned sejdeln med en duns.
”Åh fyy för alla förylade månbestar”, sa Wolf väldigt högt
med en släpighet man inte brukade höra hos honom.
”Det var en riktig käftsmäll du åkte på”, sa Luminoso. ”Jag
förstår att du är knäckt.”
”Knäckt som en rutten ek i höststorm.”
”Hur fick du reda på det? Var det nån som skvallrade?”
”Såg det själv.”
”VA?”
”Jäpp.”
Luminoso tog en klunk mjöd. ”Stackars dig”, sa han långsamt och med stor inlevelse. ”Det är som om jag hade hittat
Vanja i säng med – ja Kvällsmurvla kanske. Medan vi var ihop
alltså. Jag skulle också blivit helt knäckt.”
Wolf nickade. ”Och vi... ja du vet... vi som skulle gifta oss!”
”Jag vet. Det är hemskt.”
”Jag trodde hon älskade mig!”
Luminoso nickade.
Wolf tog sejdeln och drack ett par stora klunkar. ”Det är
baaara skit”, sa han sådär högt igen. ”Med aaaaltihop.”
”Ja du, det ligger mycket i det”, sa Luminoso filosofiskt och
tog en klunk han också. ”Vet du, när Vanja lämnade mig kände
jag att jag inte hade nåt att leva för längre.”
239
Wolf gav upp ett plötsligt fnysskratt som tog slut lika snabbt
som det börjat. ”Iiiingen tik, iiiingen gråt – kommer du ihåg?”
Luminoso skrattade till och nickade.
”Nu ska’ru få höra”, sa Wolf och såg konstig ut.
”Vadå?”
Wolf svarade inte.
Luminoso lutade sig fram. ”Vad är det, Wolf?”
Wolf hade plötsligt nosen upp mot taket, och det tog några
sekunder innan han hade samlat ihop sig.
”Kvällsmurvla, det är inte det enda”, sa han.
”Vad är det mer då?”
”Muso.” Wolf såg ut som sju svåra år.
”Vad är det med honom?”
Wolf tittade på Luminoso med eld i ögonen och nästan
skrek: ”De vill att jag ger honom till ugglorna!!!”
”VA?”
”Jag har två förylade dar på mig. Annars kommer en .... hick!
.... formell avlivningsorder.”
”Vilka säger det?”
”Morgon­guld. Rådet.”
Wolf drack en låång klunk mjöd.
”Men det är ju sjukt!” sa Luminoso. ”Du har ju haft Muso i
massor av månvarv, och lärt honom en massa konster!”
Wolf tittade konstigt på Luminoso i några sekunder, med
lätt flackande blick. ”Så går det till på Klara Slott”, sa han lågt.
”Ja, alltså, jag fattar verkligen att du är nedklubbad. Först
Kvällsmurvla, och så Muso.”
Wolf nickade med dyster min. Han tömde sin sejdel, spillde
lite på sin bringa och torkade bort det med ena frambenet.
Luminoso fyllde på. Wolf sänkte rösten, tittade sig omkring
och sa:
”Och det är inte det enda som är sjukt .... på det här ....”
Luminoso väntade på vad som skulle komma, medan Wolf
vinglade med den nyfyllda sejdeln på ett oroande sätt.
”...FÖRYLADE slottet”, sa Wolf.
Luminoso ryckte till och tittade lite oroligt på sin vän, som
fortsatte långsamt och övertydligt:
240
”Jag har aldrig sagt det här till nån. Inte en levande själ. Du
håller väl tyst?”
”Tyst som fullmånen!”
”Bra”. Wolf gjorde tassen upp, höll den kvar uppe onaturligt
länge, vinglade lite med huvudet, och fortsatte sedan: ”Kommer du ihåg .... att jag sa igår att ... att Rådet i princip alltid
har rätt?”
Luminoso nickade.
Wolf skrattade högt, men tystnade nästan genast, och sänkte rösten till en viskning:
”Jag ljög som en förylad liten igelkott med nässelfeber, fattar’u? Det är SKIT med Rådet och med hela det här förylade
vargsamhället.” Wolf svajade konstigt med huvudet medan
han tittade stirrigt på sin kompis, varpå han tog en klunk från
sin sejdel. Luminoso böjde sig fram mot Wolf och viskade:
”Jag håller med dig. Har tänkt det länge.”
”Åh vad schöönt å höra”, sa Wolf högt, varpå han ryckte till,
tittade sig omkring och återgick till att viska: ”Jag var lite rädd
för att .... hick! .... du skulle bli förfärad.”
”Inte jag inte. Men jag måste säga att jag är förvånad över
att höra det från dig.”
”Jag vet. Ekollonet har fallit så föryyyylat långt från eken,
visst? Alltså, jag fattar inte var farsgubben fick sina idéer ifrån.”
Luminoso valde att inte kommentera det uttalandet. Wolf
fortsatte viska, medan han vickade kraftigt fram och tillbaka
på sejdeln som han hade i knäet. Luminoso kunde inte låta bli
att följa den med blicken.
”Vi vargar har en förylad förmåga att få för oss saker, hur
knäppa grejer som helst, och sen måste alla hålla med. Luminoso, du är min kompis, alltså. Säg mig...” Wolf kom av sig.
”Säg mig en sanning. Har jag rätt?”
Luminoso nickade. ”Visst har du rätt”, viskade han tillbaka.
”Jag tror inte ett smack på det där om simning, till exempel.
Och när det gäller...”
Det hördes steg i gången utanför, och Luminso slutade
tvärt. Båda djur tittade på varandra under tystnad medan
stegen växte i styrka. Wolfs vinglande med mjödsejden blev
241
allt kraftigare, och en skvätt rann ned på hans lår, vilket fick
honom att rycka till. Där utanför började stegen avta, men
vargarna satt och lyssnade i ytterligare en halv minut eller så
innan Wolf vågade öppna munnnen:
”Jag säger bara: gödsel”. Han fnyste och himlade med ögonen. ”Jag har aaaldrig trott på det där med gödsel, alltså”,
viskade han. ”En riktig skitidé.”
Luminoso skrattade till.
”Och pälsfärgen.... pälsfärgen.... den ska vi bara inte snacka
om”, viskade Wolf.
”Håller med!”
”Alltså, hör här, va. Vad säger du om...” Wolf kom av sig,
samlade sig en stund, och fortsatte: ”Jo den där undersökningen... 97 procent, va. Verkar ju helt RUBBAT. Kan för tusen
varulvar inte vara möjligt.”
Luminoso reste sig upp och fyllde på sin egen sejdel, varpå
han tog en stor klunk innan han svarade.
”Du, jag ska säga dig att jag blev misstänksam från första
stund när jag hörde det där. Känns som om det ligger en hyena
begravd där. Ugglorna måste ha mixtrat med siffrorna.”
”Det brukar de göra, de förylade musätarna.”
”Och nu tycker de fjäderfäna att vi grå djur andas för mycket också”, viskade Luminoso.
Wolf fnyste. ”Nu ska jag bättra mig!” Han drog ett djupt
andetag och höll andan med ena tassen för näsborrarna.
Luminoso skrattade, och Wolf återupptog andningen.
Det blev tyst en liten stund, och båda djur drack av mjöden. Wolf fick för mycket i sig så han satte i halsen, varpå det
sprutade mjöd över hans ben och han började hosta. Det tog
en liten stund innan attacken var över.
”Och nu det här med husdjur”, viskade Wolf. ”Vad ääär
det för dårskap? Man har alltid haft husdjur”. Wolf tittade på
Luminoso med vinglig blick, och fortsatte: ”Men sen sitter
fem inkrökta idioter i löjliga peruker .... hick! .... och röstar och
plötsligt är det fult att ha husdjur.”
”Jag vet. Det är sjukt. Men varför accepterar vi de här vansinniga idéerna utan att säga ifrån? Och varför ska vi trycka ned
242
dem i halsen på getterna och andra djur där ute? Varför får man
bara ha en enda åsikt i varje fråga här i Eklandet? Kan du fatta?”
”Går inte att fatta. Kollektivt vansinne. En förylad masspsykos.”
”Ja masspsykos. Och så helt vanlig rädsla. Rädsla och grupptryck.”
”STOPP!” ropade Wolf och flög upp ur stolen.
Luminoso ryckte till. ”Schhhhhh”, sa han, och tittade
skrämd på sin vän. Wolf stod och vinglade, samtidigt som han
gjorde arga miner. Han satte sig på stolen igen, lite klumpigt
så den vickade till. Wolf fortsatte, nu viskande:
”Nån borde ropa stopp! Dra i nödbromsen liksom. Vet du
vad? När jag var liten, alltså....” Han kom av sig. ”Jo, alltså, jag
älskade en saga som en svart pedagogvarg i Krubban brukade
läsa. ‘Vargkungens nya päls’, har du ... har du hört den?”
”Nä, berätta.”
Wolf gick över till normal samtalston. ”Jo, förstår’u, en
föryyylat rik vargkung i nåt land låångt borta blev ilurad av
några kringvandrande varulvar att de kunde förtrolla hans päls
så den förvandlades till guld. Päls av äääkta guld. Men varulvarna sa att inga som var korkade kunde se att det var guld,
bara de smarta. Hänger du med?”
”Javisst!”
”Har du mer mjöööd?”
”Nä det är slut.” Luminoso ljög.
”Uhhhhh.” Wolf såg sur ut. ”Mjöööd. Måste ha mer
mjöööd.”
”Lugn, kompis. Berätta mer!”
Wolf gjorde ett försök att pressa ut ytterligare någon droppe
ur sejdeln, varpå han satte ned den och började berätta. Han
använde stora gester och miner.
”Alltså, de där varulvarna låtsades förstås bara att de kunde
trolla, det var ett knep, fattar’u? För att lura till sig belöningar
och god mat och mjöd och sånt, men vargkungen, vet du, han
vågade inte erkänna att han inte såg något guld för då skulle
han avslöja sig som korkad. Haha. Så han låtsades att han fått
guldpäls och .... hick! .... att han var JÄTTE-lycklig för det.
Och alla FÖRYLADE IDIOTER i hovet tänkte likadant. De
243
vågade inte berätta vad de såg, alltså, så alla fina hovvargar och
hovtikar och hovnarrar gick omkring och låtsades att kungens
FUUULA, luggslitna ragg var av ÄÄÄKTA guld.”
”Haha, vilka förtorkade dårar!” skrattade Luminoso.
”Ja, men vänta, kompis, det kommer mer. Till slut var det en
liiiten vargunge...” Wolf visade med tassen hur hög över golvet
vargungen var. ”Jag tror han var son till vargkungens betjänt,
och han alltså, vet du vad han sa Luminoso? Vet du vad han
sa sa med hög röst inför hela det förylade hovet?”
Luminoso skadade på huvudet.
”Jo han sa ‘Men hans päls är ju inte av guld ’, sa han.” Wolf
började skratta. ”Och vet du vad som hände då?” Wolf gjorde
en min som utstrålade stor förväntan.
”Ungen blev upphängd i närmsta träd?”
”Näää! Nu ska’ru få höra, Luminoso, nu ska’ru få höra! En
efter en sa dom andra i hovet att ungen hade RÄTT.” Wolf
skrek ut det sista ordet, och Luminoso hoppade till. ”Pälsen
var ju faktiskt inte av guld, sa dom. Och snart .... hick! .... sa
alla i hela slottet det.”
”Förylat bra saga”, sa Luminoso och nickade tankfullt. Sedan sänkte han rösten till en viskning. ”Men vet du vad? Så
hade sagan inte slutat om den hade utspelat sig här på Klara.”
Wolf körde fram huvudet och såg väldigt nyfiken ut. ”Hur
... hur hade den slutat då?”
”Jo, då hade ungen blivit sliten i stycken av Twita och Tweta,
och köttstyckena skulle ha spikats upp på matsalsväggen som
en varning för andra, och efter det skulle ingen någonsin mer
våga säga några jobbiga sanningar.”
Wolf såg fascinerad ut, tänkte en liten stund och började
sedan nicka. ”Baske mig, du har såå rätt, kompis. Så hade det
slutat här.”
”Vet du vad?” viskade Luminoso. ”Det är alltid lättast att
flyta med strömmen.”
”Jaaa, öhhhh, tänk, bara få uppskattning heeela tiden, alla
håller med, jämt.” Wolf tänkte i några sekunder, och fortsatte
viska: ”Men du – gå ut till en å i skogen så ser du att bara döda
fiskar flyter med strömmen.”
244
Det blev tyst en stund, och båda djur tittade tankfullt framför sig.
”Vet du vad”, sa Wolf högt. ”Jag har varit som en förylad
död fisk, alltså. Jag skäms som en liten utter.”
”Jag med”, viskade Luminoso tillbaka. ”Jag skäms också
som en liten utter.”
Wolf tittade sig omkring med öppna käftar och något desperat i blicken. ”Har du verkligen inte ... hick! .... mer mjöd?”
Medan Tvivlargetterna åt middag i Majorens hydda kom en
konversation igång. Av naturliga skäl fördes den viskande, precis som när Wolf och Luminoso utbytte förtroenden. Eklandet hade ju blivit ett land där rädslan tvingade fritänkare in i
viskningarnas skuggvärld.
”Har ni sett gråhatet i den vidriga krönikan som den där
förhornade köttätaren Wolf har klämt ur sig?” viskade en grå
bock som hade osedvanligt tovig ragg.
”Ja fy i farmors skägg”, viskade Georgina. ”Hur kan han?
Han som själv är grå?”
”Han vill inte leva längre, skriver han, bara för att han är
grå.” Den grå bocken skakade på huvudet.
”Hur kan han hata sin egen färg? Det är ju självskadebeteende!” viskade Georgina.
”Ja, h...h...hatar han sig själv d...d...då?” undrade Oliver.
”Det har jag också funderat på”, viskade den svarta tjejgeten
med ätstörningar. ”De måste ju göra det, grå djur som sprider gråhat. Hata sig själva. Det måste vara väldigt kämpigt att leva med.”
”Klart rubbat. Måste finnas nåt avancerat ord för en sån psykisk störning”, viskade den grå bocken och tog en tugga av sin bal.
”Eller också försöker de bara plocka poäng. Försöker bli
accepterade genom att göra ned sig själva”, viskade hon med
ätstörningar.
”Men då är det ju bättre att ändra på det sjuka”, viskade
Georgina. ”Särbehandling på grund av pälsfärg – det är väl
själva definitionen på pälsism?”
245
Den grå bocken tittade på henne. ”Ja, jag undrar varför inte
korna tar itu med det”, viskade han. ”De har ju till och med
en pälsfärgsmunister. Borde inte hennes första och viktigaste
uppgift vara att få ett slut på pälsismen?”
Spridda fnysanden hördes i hyddan.
”Jag tror inte den där pälsfärgsmunistern tänker så”, viskade
Majoren. ”Nu ska hon visst starta nån slags kritiska gråhetsstudier, såg jag. Mera gråhat låter det som.”
Alla tittade på honom. Majoren fortsatte:
”Men det är ju därför vi kämpar. För att kasta ut det sjuka
ur Eklandet och återupprätta rättvisa, sanning, åsiktsfrihet
och sunt förnuft.”
De andra getterna tittade beundrande på Majoren. En vit
tantget gjorde klöven upp, och strax hade alla följt hennes
exempel.
”Bräääääääk!” hördes det plötsligt, och det verkade komma
från alldeles utanför hyddan.
Alla stelnade till. Majoren såg orolig ut, och det gjorde de
andra getterna också. En äldre bock kastade sig på magen och
dolde huvudet under frambenen. Man såg på den vickande
svansen att han var väldigt nervös. Georgina tänkte: Oh nej,
nu kommer de!
”Bräääääääk!” hördes det igen.
Då brast Majoren ut i ett stort leende. ”Bara ett dassbesök!
Vem avlöser tjänstgörande vaktget?”
Den vita tantgeten anmälde sig, reste sig och gick ut.
”Hur gick det förresten hos rävarna, Georgina?” viskade
Majoren. ”Ger de ut våra stentavlor?”
Georgina gjorde en grimas. ”Jag blev nästan utkastad.”
Det hördes några fnysningar igen.
”Det finns inget att hämta där”, sa en grå tantget, dock
inte viskande utan med hög röst. ”De ger bara ut sånt som
vargarna gillar.”
”Schhhhhhh”, sa geten med ätstörningar irriterat, samtidigt
som Majoren flög upp, sprang fram till dörren, öppnade och
tittade ut. Efter några sekunder stängde han dörren igen och
återvände till gruppen.
246
”Det var tråkigt att höra, Georgina”, viskade han. ”Men jag
kan inte säga att jag är förvånad.”
”Jag har hört att man kan köpa ett hugg-din-egen-stentavlapaket och göra stentavlor själv”, viskade en vit, senig gammelbock. ”Då kan man skita i de stinkande grytgrävarna.”
”Men oj, vad intressant!” viskade den grå bocken. ”Ett sånt
skulle jag kunna tänka mig att köpa. Hur många kastanjer
kostar de?”
”Det är ingen idé”, viskade ätstörningsgeten. ”Vargarna säger att sådana stentavlor inte räknas. De propagerar allt de kan
för att ingen ska läsa något annat än HAR-märkta stentavlor.”
”Vad är det?” viskade bocken.
”Huggen Av Rävar. Man kan få fel intryck av saker och ting
om man läser icke HAR-märkta stentavlor, säger vargarna.
Nån varg skrev att det kanske måste till ett förbud mot huggdin-egen-stentavla-paket.”
”Oh fy för alla förhornade torrbockar!”
Det blev en paus i diskussionen. Majoren vände sig till Georgina och viskade:
”Förresten, jag tror minsann jag har glömt någonting.” Han
plockade bland sakerna i sin kista och fick fram något. ”Varsågod!” Det var Georginas röda rosett, och den var helt ren.
Georgina sken upp. ”Åh tack, snälla Majoren!” Hon tittade
noga på sin rosett. ”Den är ju som ny! Åh vad det var snällt
av Majoren”, viskade hon, och började snabbt knyta rosetten i
skägget. Majoren log stort.
Nu var minihöbalarna slut och Tvivlargetterna mätta, så
Majoren kunde inleda det formella mötet. Man märkte hur
han ställde om. Plötsligt var han inte så gemytlig längre, utan
spänd och koncentrerad, kort och rakt på sak.
Kvällens första uppgift var att producera själva Skylten. Majoren tog fram de granstörar som låg undanstoppade i hyddan,
och getterna hjälptes åt att binda ihop dessa till en rektangulär
ram. Det blev ont om plats eftersom ramen var så stor, och några säckar måste flyttas. Sedan fäste getterna brädor på ramen
så att en skrivyta skapades. Den blev inte riktigt jämn, men
det var ju bara en provisorisk Skylt.
247
Sedan skulle det bestämmas vad det skulle stå på Skylten.
Den första dagens artiklar hade ju ett enormt symbolvärde.
Diskussionen gick fram och tillbaka, och en del mycket bra
förslag blandades med lite mera naiva tankar. Alla tvivlargetter
var inte nobelpristagarämnen. Majoren styrde upp diskussionen när så behövdes, och efter nästan två timmar landade det
hela i följande:
Överst på Skylten skulle det vara en permanent text som
presenterade själva Skylten, och den skulle vara ”Getternas
egen Skylt”. En ung bock ville absolut att Skylten skulle heta
’Mot-Bräket’ istället, för han menade att den utgjorde getternas motargumentation gentemot vargarna. Bocken tyckte
‘Mot-Bräket’ var väldigt fyndigt, och fick medhåll av en senig
grå tantget. De flesta tvivlargetter tyckte dock att det var långsökt och svårt att förstå.
Dessutom, menade Majoren, var det inte smart att huvudsakligen definiera sin egen information som någonting som
var ”mot” något annat – i det här fallet vargarnas information
– för då erkände man indirekt att det där andra var det naturliga förstahandsalternativet. Och varför skulle man bjuda sina
motståndare på det? undrade Majoren.
”Nej, låt vår Sanningsskylt vara normen, så kan vargarna
gott vara normbrytande och kalla sina Skyltar för ’Mot-Ylet’
om de vill”, viskade han, vilket föranledde några kvävda skratt.
Och så blev det.
Den första dagens nyheter på Skylten skulle inledas med
en text med rubriken ”Vargarna hittar på och sprider myter”.
Andrastoryn skulle vara ”Vi hungrar i onödan – gödsel är
ofarligt!” Tredjestoryn fick bli ”Inget fel på grå djur – bekämpa
pälsism”. Fjärdestoryn beslutades bli ”Vargarna tystar ned viktiga frågor”, och femtestoryn blev ”Vargarna ljuger om simning
– det är helt ofarligt”. Längst ned på Skylten skulle det stå: ”Vi
behöver skydd mot vargattacker – gå med i getborgargardet!”
Det där med getborgargardet var viktigt. Det gällde att
snabbt skaffa sig ett skydd mot de vargattacker som kunde
förutses, och Tvivlargetterna själva var alldeles för få för att
kunna stå för det. Oliver kom med en väldigt bra idé för hur
248
saken skulle fixas: När getterna hade läst artiklarna på Skylten
nästa dag, och förstått vad som stod på spel, skulle ett antal
tvivlargetter diskret gå omkring bland getterna på torget och
rekrytera medlemmar till getborgargardet. Det beslutades att
så skulle ske.
Sedan var det dags att skriva själva texterna.
”Vem börjar?” viskade Majoren.
Den svarta med ätstörningar viftade genast med ena frambenet. ”Jag, jag!” Hon tog snabbt en krita ur den lilla träask
som Majoren ställt fram, och skulle börja skriva när Majoren
avbröt henne.
”Stopp, stopp”, viskade han aningen upptaggat. ”Tänk på
din säkerhet. Vargarna kan känna igen din handstil.”
Ätstörningsgeten såg förvånad ut. Majoren fortsatte:
”Du måste använda anonymisering. Skriv med vänster klöv.
Då kan bestarna inte spåra dig.”
”T...T...Tur att vi har Majoren”, viskade Oliver.
249
250
17. Tärningen
är kastad
k
lockan var runt halv två på natten när Georgina vaknade
av att någon ruskade om henne. Först undrade hon vad
det hade tagit åt Boxer, men snart var hon mentalt tillbaka i verkligheten. Det small till av nervositet. Det var dags.
Innan hon somnat hade hon kaxigt sagt till sig själv att hon
inte var rädd. Det kändes dock avlägset nu – för rädd var precis
vad hon var. Riktigt ordentligt rädd.
Hon var inte rädd för döden, för det brukar inte getter vara.
Men det som eventuellt kunde komma före döden var en helt
annan sak. Hon var rädd för att bli attackerad av vargar, rädd
för att få ben avbitna, rädd för smärtan, rädd för en plågsam
död liggande sönderbiten i en pöl av blod.
Ett efter ett satte sig djuren upp i den trånga hyddan, gäspade stort och blinkade yrvaket. Det hade bara blivit några
timmars sömn. Luften var extremt dålig, och ifall getlukt hade
varit en eldfängd gas hade explosionen varit ett faktum när
Majoren tände fotogenlampan. Han ställde sig på bakbenen
och hängde lampan högst upp i hyddans mitt. Därefter började han pyssla med en säck. Georgina och flera andra getter
slickade sig gäspande om pälsen.
Efter en liten stund var det briefing. Majoren berättade viskande hur nattens operation skulle gå till, och han var mycket
251
utförlig i sina instruktioner. Sedan avslutade han med: ”Några
frågor?”
Ingen get sa någonting.
”Då så. Mina bockar och tjejgetter! Vi har pratandet bakom
oss. Dags för görandet. Som ni vet är det här inte någon riskfri
verksamhet, för våra motståndare skyr inga medel.”
Majoren gjorde en paus.
”Om någon vill dra sig ur är det dags att säga till nu.”
Tvivlargetterna satt i en ring runt hyddans vägg, och deras
ledare lät långsamt blicken gå från djur till djur. Alla mötte hans
blick med stolthet, och ingen sa någonting. Majoren viskade:
”Ärade getter! För två tusen år sedan var det stoltaste man
kunde säga: ‘Jag är en romare’. Idag, i Klövköping, kan de
stoltaste säga: ‘Jag är en tvivlarget!’.” De sista orden sa han med
betoning på varje stavelse.
Majoren placerade sig vid dörren, där han anonymiserade en
get i taget innan de gick ut. Det var ännu en av hans försiktighetsåtgärder, för att eventuella vargspioner inte skulle kunna
identifiera tvivlargetter och sätta in repressalier senare. Majoren
hade en stor säck med mjöl intill sig, och med den mjölade han in
varje get från horn till klöv så alla blev precis lika vita. Även de vita
getterna mjölades in för att inga nyansskillnader skulle uppstå.
Sedan drog Majoren fram en svart rånarluva för varje get ur
en annan säck, och trädde luvan över getens huvud. Den hade
hål för mun, ögon, öron och horn, men täckte i övrigt hela huvudet. Inklusive skäggrosett, i förekommande fall. Luvan var
sydd efter mönster från den framlidne Rånargetens efterlämnade rånarluva. Originalet hängde på Getmuséet i Svansinge.
Resultatet av processen blev att alla tvivlargetter som kom
ut ur hyddan såg i stort sett likadana ut. Det som kunde skilja
dem åt en aning var höjd och bredd, liksom hornens längd,
tjocklek och krökning.
Georgina blev en av de första att genomgå anonymiseringsprocessen.
”Jag är väldigt glad över att du anslöt dig till oss”, viskade
Majoren medan han spred mjöl över henne. När det var dags
för luvan fick han lite problem med hornen.
252
”Böj huvudet lite, är du snäll!” viskade han.
Hon gjorde det, Majoren fortsatte att dra lite här och där i
rånarluvan, och till slut stack båda horn ut där de skulle.
”Nu gäller det, Georgina. Tärningen är kastad!”
Rånarluvan täckte tyvärr lite av ögonen, så Georgina var
tvungen att vrida en aning på huvudet för att kunna se Majoren. Då såg hon att han hade en min som hon aldrig sett på
honom förut. Allvarlig, högtidlig. Och så såg hon att han hade
lyft höger framben upp mot ansiktet – Majoren gjorde honnör.
Georgina förstod dock inte det. Dels var hon för ung för att
ha varit med när Eklandet hade allmän värjplikt, dels hade hon
ändå sluppit värjplikten eftersom det ju bara var svarta djur
som tvingades vara med i den. Om någon hade haft möjlighet
att studera Majoren riktigt nära hade den geten kunnat se en
tår leta sig ned från hans ena öga.
Utanför var det förstås mörkt, men inte beckmörkt, eftersom det kom månsken genom ett glest molntäcke. Det var
synd, för totalt mörker hade varit säkrare, tänkte Georgina.
Hon tittade sig omkring, men kunde inte se några tecken på
liv, förutom en lysande eldfluga som irrade runt och en fladdermus som i total tystnad flög fram och tillbaka på jakt efter
insekter.
En efter en kom tvivlargetterna ut ur hyddan och ställde sig
att vänta, och den lilla gruppen växte. Till en början var det
ingen som sa något alls. Georginas mörkerseende blev successivt bättre, och hon började få en överblick över omgivningen.
Det var idel toppiga, kåtformade hyddor åt alla håll, och så
de lite lägre höförråden däremellan. Ganska nära getskocken
gick en liten gata – det var nog där Skylten skulle bäras fram,
tänkte hon. Georgina såg inga tecken på fara. Det var helt tyst.
”Det är du som är Georgina, va?” viskade den get som stod
till höger om henne.
”Javisst.” Hon började genast fundera på vem det var – alla
var ju vitmjölade och rånarluveförsedda. Det hördes på rösten
att det var en tjejget, och hon lät ganska ung.
”Hur såg du att det var jag, förresten?” fortsatte Georgina.
”Vet inte. Nåt med kroppsspråket kanske.”
253
”Jaha. Vad heter du?”
”Nicole.”
Georgina granskade tjejgeten och jämförde rösten med de
röster hon hört i hyddan, och blev alltmer övertygad om att
det var geten med ätstörningar. Helt säker var Georgina dock
inte, för hur pass välgödd en get är ser man bäst framifrån eller
bakifrån, och hon såg den här geten från sidan.
”Jag har tänkt på en sak”, viskade Nicole. ”Många skulle
nog tycka att vi är galna som gör det här.”
Georgina nickade. ”Visst. Fråga min bror. Han är färdig
att explodera.”
Ljudet av ett kvävt skratt hördes från Nicole. Sedan viskade
hon:
”Ja, det vore ju så förhornat bekvämt att bara fortsätta sköta
sitt eget, hålla en låg profil och strunta i vad som är rätt och
fel. Låta andra ta kampen, om det nu ska kämpas över huvud
taget.” Hon funderade lite och vände huvudet mot Georgina.
”Men vet du vad?”
Georgina skakade på huvudet.
”Jag vill kunna se mig själv i en vattenpöl utan att skämmas.
Om alla getter tänker att ‘nån annan får göra det’ så blir det ju
aldrig någon förändring!”
Nicole nickade ivrigt. ”Vi riskerar livet i natt”, viskade hon.
”Men om jag inte lever när solen går upp så vet jag i alla fall
att jag dog i kampen för det som är rätt.”
Georgina smälte hennes ord. ”Ja, bättre att dö för någonting
än att leva för ingenting.”
Majoren dök upp i hyddans dörröppning och vinkade till
sig Georgina och Nicole. Han viskade: ”Kan ni hjälpa till
här?”
Det gällde Skylten. Jag vet inte om du har funderat på hur
getterna skulle få ut den där stora tingesten ur hyddan, mot
bakgrund av att den ju var mycket bredare än dörröppningen.
Men Majoren hade det, och det är ju vad som räknas. Han
hade skapat en mycket låg men bred öppning längs marken
som han sedan täckt med torkat gräs så den inte skulls synas,
och genom den baxades nu Tvivlargetternas stolthet ut.
254
Georgina kände sig hedrad över att få vara en av de tre getter
som drog ut denna symbol för sanning och åsiktsfrihet. När
hela Skylten var ute slöt fler getter upp. Sex stycken delade på
bärandets börda – en get i varje hörn och en på vardera långsida. Georgina tog ett av de främre hörnen.
Skylten vilade på djurens horn, något som möjliggjordes av
det lyckliga faktum att getters horn är bakåtsvepta, vilket gör
det möjligt att lägga något horisontellt ovanpå. Lyckliga och
lyckliga, förresten. Vid Skyltbärande är det förvisso till stor
nytta, men vid strid mot vargar hade det definitivt varit bättre
med uppåtstående eller framåtriktade horn.
Resten av Tvivlargetterna, de tillfälliga beskyddargetterna,
höll sig i en ring runt omkring Skylten och bärargetterna, helt i
enlighet med de instruktioner de fått. Majoren delade ut högafflar till dem. ”Ni blir början på vårt getborgargarde”, viskade han.
Beskyddargetterna tog ovant varsin högaffel på tvären i
munnen, och därmed blev de väldigt breda och klumpiga.
Det hade sannerligen inte skadat med lite träning i hur man
hanterar högafflar när man blir attackerad av vargar, men någon sådan hade inte hunnits med.
Där stod nu alla Tvivlargetterna helt stilla i mörkret och
tittade på Majoren. Tagen av stundens allvar drog han ut på det
innan han högtidligt lyfte ena frambenet och pekade framåt.
Det var marschordern.
Långsamt började den märkliga processionen röra sig framåt
mellan hyddorna. Jag vet inte om du någonsin har sett sex
inmjölade getter med rånarluvor kryssa mellan en massa hyddor bärandes en stor Skylt på sina huvuden, omgivna av ännu
fler inmjölade och rånarluveförsedda getter som har högafflar
i munnen, men jag kan lova dig att det är en i högsta grad
säregen syn.
Majoren gick åtta till tio getlängder före de andra, långsamt,
och han vred hela tiden blicken fram och tillbaka. Huvudet
gick som på en åskådare på en tennismatch. Beskyddargetterna
tittade också noga åt alla håll, dock inte bärargetterna, vilket
berodde på Skyltens tyngd mot deras horn. Beskyddargetterna
tittade efter hot. De tittade efter vargar.
255
Stämningen var mycket spänd, och ingen sa någonting. I
början var vissa passager mellan hyddorna mycket svåra att
komma igenom eftersom det var så trångt, och två gånger var
det nära att Skylten skrapade emot en hydda. Det hade varit
allvarligt eftersom det hade kunnat väcka de getter som låg där
inne och sov – ingen fick se Tvivlargetterna in action i detta
farliga skede. Med hänsyn till manövrerandet var det faktiskt
tur att partiellt månsken rådde – hade det varit becksvart är
det en öppen fråga huruvida getterna hade kunnat baxa fram
sin jättelast utan att åstadkomma buller.
Efter några minuter kom de fram till en gata som de kunde
följa, och då gick det lättare. Efter ytterligare några minuter
var processionen framme vid torget. Georgina, som redan fått
ont i nacken, tyckte att torget såg väldigt annorlunda ut nu
jämfört med på dagen. Hon tittade och tänkte .... där hade
snabbmatsgeten stått.... Men då, mitt på dagen, var det en
annan värld. Vardag. Nu var det natt, mörkt, och Georgina var
i krig. Så kändes det i alla fall. Ett krig för friheten.
De sex bärargetterna började försiktigt sänka ned Skylten
där den var tänkt att stå, lite vid sidan om torgets mitt, mellan
brunnen och de omgivande hyddorna. Under den manövern
hamnade Skylten aningen snett, och eftersom gethorn är hala
började den förstås att glida, och när den väl börjat gled den
bara mer och mer. Egentligen bör getter som bär Skyltar ha
friktionshöjande hornöverdrag av gummi på sig, men så långt
hade dessa djur inte tänkt, och det får man kanske ha en viss
förståelse för. När allt kommer omkring så är ju – som vi redan
har konstaterat – en get ändå bara en get.
Hur som helst slutade det med att Skylten dråsade i marken
med en krasch.
”Nu är d...d....det ute med oss!” Oliver lät bestört.
”Gick den sönder?” viskade en av beskyddargetterna.
”Schhhh”, viskade Georgina åt båda. Hon stod blick stilla,
lyssnade och spejade in i mörkret, vilket försvårades av att
rånarluvan delvis skymde sikten. Detsamma gjorde resten av
bärargetterna, medan beskyddargetterna, som fortfarande befann sig i en ring runt Skylten och bärargetterna, höjde sina
256
högafflar. En av dem la ned sin högaffel på marken, tog ett
bättre grepp med tänderna och lyfte upp den på nytt.
Då hördes ett ljud. Det kom en bit bort ifrån, bakom några
hyddor. Det var liksom ett knäppande, som bara kom en gång,
men ganska högt. Allas ögon vändes åt det hållet. Majoren
gjorde tecken åt de andra att vara tysta, vilket var överflödigt,
och alla lyssnade intensivt. Georginas hjärta dunkade så hon
var rädd att det skulle röja dem, och hon darrade. Hon var
jätterädd.
Beskyddargetterna visste vad de skulle göra om en varg gick
till attack, för Majoren hade instruerat dem om det också. De
skulle se till att komma på varsin sida om vargen och hota den
med högafflarna samtidigt från båda sidor. Om besten fortsatte sitt anfall skulle de picka honom eller henne i sidan med
sina vapen, dock utan att penetrera odjuret. Enbart vid fara för
eget liv, eller andra getters liv, skulle de köra högafflarna med
all kraft i sidan på vargen.
Där stod nu Tvivlargetterna, Eklandets hopp, med bultande hjärtan och väntade på att bli slitna i stycken. Minut efter
minut gick dock utan att något styckesslitande inträffade. Det
enda som hände var att ännu en fladdermus gjorde upprepade
vändor över torget, och att månen försvann bakom ett moln så
det blev mörkare. Georgina led av att rånarluvan hade börjat
klia alldeles förfärligt, och även om hon försökte stå emot på
grund av den känsliga situationen kunde hon till slut inte låta
bli att klia sig med sin ena framklöv, vilket dessvärre fick till
följd att luvan gled så att betydligt mer av ögonen täcktes. Det
blev en del klövmixtrande innan saken var ordnad.
Efter kanske fem minuter tyckte Majoren att faran var över.
Han gick fram till tre bärargetter, en i taget, och tecknade åt
dem att följa med honom. De fyra djuren smög in bakom en
av de hyddor som omgav torget, och de smög på tå, eller vad
det nu heter när det gäller getter. Ljudlöst var det i alla fall.
Det var smalt så de gick på rad. Majoren stannade bakom ett
höförråd, där han ytterst försiktigt sparkade bort lite löst torkat
gräs, och vips kunde man skymta något avlångt. Där bodde
nämligen en tvivlarget, och han hade tidigare gömt två spett
257
och två långa träpålar som han hade spetsat i ena änden. De
fyra djuren tog varsitt föremål i munnen och förde dem till
torget med en kombination av bärande och släpande.
Georgina tog ett av spetten. Det var jättetungt, och det kalla
stålet gjorde ont mot tänderna. Men det envisa djuret bet ihop,
bokstavligen och bildligt, och släpade mödosamt spettet en bit
i taget. Efter en hård kamp hade hon till slut lyckats flytta det
ända bort till Skylten. Geten pustade ut.
Fram skuttade snabbt en annan get. ”F...F....Får jag”, viskade han. Oliver plockade upp spettet från marken, och genast
började han och en annan get att spetta varsitt hål.
Arbetet gav upphov till en del ljud, vilket gjorde djuren nervösa, men det gick inte att undvika. Spettargetterna jobbade
på riktigt snabbt. Alla tyckte det var otäckt och ville bli klara
för att kunna försvinna. Det omringande getborgargardet vred
hela tiden sina huvuden fram och tillbaka, fram och tillbaka,
på jakt efter fara, medan de dreglade. Det senare är oundvikligt, det vet alla som provat att hålla en högaffel med munnen
under en längre tid.
Hålen blev klara, varpå några andra getter snabbt hoppade
fram och satte ned pålarna, och ytterligare några reste Skylten
mot dessa och band fast den med vidjor. Mot slutet gick det
så fort att Georgina blev förvånad över att alltihop plötsligt
var färdigt.
Tvivlargetterna backade några getlängder och betraktade
med oerhörd stolthet resultatet av sina mödor. Där satt den
nu, ’Getternas egen Skylt’. Vargarnas informationsmonopol
var brutet!
Tärningen var nu verkligen kastad.
Men det var inte länge de stannade kvar för att njuta av sin
framgång, dessa djärva djur. Verkligen inte, för de var jätterädda. Vem vill få benen avbitna eller bli sliten i stycken?
Bara någon minut efter att den sista knuten knutits var torget tomt igen, och Tvivlargetterna var på väg till sina respektive
hyddor. De djur som inte bodde i Klövköping skulle sova över
hos någon klövköpingsbo, för alla behövdes i tjänst nästa dag.
258
Enligt den plan som en svart tantget hade utarbetat skulle
Georgina kampera hos Nicole.
Georgina och Nicole gick långsamt och tyst mellan hyddorna, försiktigt för att inte snubbla på något i mörkret och
orsaka buller.
”Var bor du?” viskade Nicole.
”I Horneby.”
”Där har jag aldrig varit. Är det bra där?”
”För all del .... lite provinsiellt kanske.”
”Vad menar du?”
”Allt händer ju i Klövköping!”
Nicole svarade inte, för de två getterna kom fram till en
särskilt trång passage mellan två hyddor och tvingades närapå
treva sig fram. Rånarluvorna var avtagna nu – dem hade Majoren samlat in. Mjölet var dock kvar.
”Snällt att jag får sova hos dig”, viskade Georgina när de
kommit förbi passagen.
”Det är klart. Har gott om plats numera, har stångat ut
min bock.”
”Ojdå!”
Medan de gick vidare i mörkret kände Georgina rädslan
komma tillbaka igen. Det var som om verkligheten hann ikapp
henne. Den stackars geten tappade kontrollen över sig själv,
började skaka och kände sig iskall i hela kroppen.
259
260
väcker
18. Larmklockan
Klara Slott – och
Georgina får en ny
väninna
N
ågra timmar senare, i gränslandet mellan natt och morgon, ringde larmklockan på Klara Slott – alltså den där
bronsklockan som satt på borggården. Dess dån var
så starkt att alla vargar på slottet omedelbart vaknade, vilket
också var meningen.
Det gick inte ens en halv minut innan de första yrvakna
bestarna dök upp på borggården. Snart strömmade djuren ut
i mängder från de olika slottsdörrarna, och mer än hälften av
dem hade fortfarande sina nattmössor på sig. Du vet, de där
strutformade vita sakerna med tofs i änden som räckte ända
ned till midjan. Nu sprang djuren dock så snabbt att deras
nattmössor istället stod ut vågrätt bakom dem. En varg tappade
sin nattmössa och vände blixtsnabbt om för att plocka upp den,
varvid hon krockade med en annan varg och båda föll omkull.
Snart var de emellertid på språng igen.
Det var fortfarande mörkt. Vid den här tiden var facklorna
på slottet normalt släckta, eftersom Rådet hade beslutat om en
årlig minskning av fackelförbrukningen med fyra procent som
ett prioriterat mål, men nu ilade en jourfackelvarg runt och
261
tände dem en efter en. Snart föll ett flammande, lite trolskt
sken över vargarnas borggård. Ovanför djuren kunde stjärnor
och planeter skådas eftersom molntäcket hade lösts upp.
Bestarna fyllde snart alla långbänkar på borggården. Ingen
gäspade, trots den okristliga timmen, för alla var så skärrade.
Att larmklockan klämtade nattetid var något som de flesta
vargar aldrig hade varit med om, och det tisslades och tasslades
på bänkarna.
När Wolf kom ut genom slottsdörren med Muso på axeln
gick det långsamt, för han orkade inte skynda sig efter kvällens
omfattande mjödbälgande. Han tittade efter Morgon­guld, eftersom hon hade Ulvo den här natten, men såg inte till någon
av dem. Han tittade också efter Luminoso, med samma resultat.
Det ilade vargar både till höger och vänster om Wolf, och
plötsligt var det en som stötte till honom, vilket i hans tillstånd innebar att han tappade balansen och föll. Genast var
det andra vargar som sprang över honom och på honom. Wolf
försökte resa sig upp men hindrades av att nya djur hela tiden
trampade ned honom. Den stackaren rullade ihop sig till en
boll och skyddade ansiktet med frambenen, medan en armé
av uppjagade vargar passerade över honom.
Turligt nog har vargar relativt mjuka tassar, så vår hjälte
blev inte skadad, däremot öm på flera ställen och framför allt
ordentligt skärrad. Efter en stund uppstod en liten lucka i vargströmmen, och Wolf hann precis resa sig upp innan det var
för sent.
Han var matt, yr, illamående, öm och uppskakad, så han
slog sig ned på första bästa bänk där det fanns en ledig plats,
intill en varg som han bara kände till namnet. Där satt han
och hängde och pustade ut. Runt omkring var det ett högt sorl
och nervositet i luften.
Efter en liten stund kom fyra vargar med synnerligen sammanbitna miner gående på rad efter varandra genom varghavet, samtliga utan nattmössa. De kom i grupp, så man fick
intryck av att de hade samordnat sig på något sätt. Det var fyra
av de viktigaste vargarna på Klara Slott: Morgon­guld, Tevo,
Radius och Kvällsmurvla.
262
När Wolf fick syn på Kvällsmurvla gjorde han en arg grimas
och utstötte ett läte som var någonting mitt emellan en suck
och ett morrande. Han kände ilska bubbla upp, men visste att
han måste lägga band på sig. När han sedan såg Morgon­guld
undrade han var Ulvo var, men antog att sonen var kvar i
Morgon­gulds rum. Ulvo var nämligen ytterst svårväckt.
De fyra viktiga vargarna gick på rad upp på den lilla scenen,
där de ställde sig intill varandra. Genast var fackelvargen där
och monterade två brinnande facklor på ett stativ framför kvartetten. Tevo och Radius viskade till varandra vilket Morgon­
guld väntade på. Sedan lyfte hon långsamt det ena frambenet,
varvid sorlet upphörde.
Rådets ordförande blickade ut över det knäpptysta varghavet i några sekunder.
”Kära medvargar!” sa hon, eller rättare sagt ropade, långsamt och högtidligt. ”Vi har drabbats av en mycket allvarlig
kris.” Hennes röst ekade mellan borggårdens stenväggar.
Ett väldigt sorl bröt ut igen. Efter några sekunders paus lyfte
Morgon­guld återigen sitt ena framben, varvid det tystnade och
hon kunde fortsätta:
”En av våra spaningsvargar har i natt varit på rutinuppdrag
i Klövköping. Det som hon såg...” Morgon­guld kom av sig
och såg dimmig ut på ögonen. ”Det som hon såg, måste jag
meddela, fyller oss ... fyller oss alla med fasa.”
Morgon­guld började vingla, men Tevo, som stod alldeles
intill, högg tag i henne. Morgon­guld fortsatte tala, dock med
en svagare röst som var oregelbunden och rent allmänt lite
konstig:
”Spaningsvargen sprang tillbaka till Klara Slott i ett så mördande tempo att hon nu ligger i Sjuksalen med akut utmattningssyndrom. Det som hon såg i Klövköping....”
Morgon­guld började vingla igen, och den här gången kunde
inte ens Tevos och Radius förenade krafter hålla henne stående.
Ordföranden i Rådet på Klara Slott sjönk ihop i en hög på
scengolvet, till synes livlös.
Det gick ett väldigt sus genom publiken, och både Radius
och Tevo kastade sig ned över Morgon­guld. Radius klatschade
263
henne på kinderna och ropade ”hallå, hallå”, men det hjälpte
inte, och då satte Tevo igång med käft-mot-käftmetoden.
Knappt hade han hunnit börja med det förrän det märktes
någon slags rörelse ute i varghavet, och det visade sig snart
vara en sjukvarg som springande trängde sig fram skjutande
hjulbåren framför sig. Efter honom följde tre assisterande sjukvargar, alla med lika bistra miner.
Wolfs tillstånd hade försämrats, och han mådde verkligen
pyton nu. Plötsligt kände han hur magens innehåll var på väg
upp, och han hann precis böja sig lite åt sidan för att undvika
att spyerna hamnade på honom själv eller grannvargen (Wolf
satt längst ut på en av långbänkarna). Turligt nog var de omgivande vargarnas uppmärksamhet totalt fixerad på det drama
som utspelade sig på scenen, så ingen märkte att Wolf spydde
både länge och väl. Så kan det gå för en varg som tittar för
djupt i en mjödhink.
Sjukvargen stannade upp alldeles framför scenen, hållande
skacklarna på hjulbåren, medan de tre sjukassistenterna med
viga skutt hoppade upp utan att bry sig om trappan. Snart var
Morgon­guld fastspänd på hjulbåren med tre remmar och sjukvargen sprang bort med henne samma väg som han kommit,
följd hack i häl av de tre assistenterna. En chockad vargpublik
följde sin ordförandes sorti – de hade aldrig varit med om
något liknande.
Nu var det inte längre ett sorl som rådde på borggården,
utan ett veritabelt larm av uppjagade vargröster som studsade
fram och tillbaka mellan slottets fyra stenväggar. Detta gjorde
Wolf ännu mera snurrig och allt kändes som en surrealistisk
dröm, men själva illamåendet blev bättre efter uppkastningen.
Kvar på scenen stod tre vargar, vilka inledde en animerad
diskussion med varandra, med ett kraftigt gestikulerande.
Snart blev detta så vilt att det övergick i handgemäng, och
de djur som satt närmast scenen kunde höra sina ledare kasta
ilskna beskyllningar mot varandra. Efter ett tag framgick det
att striden stod mellan Kvällsmurvla å ena sidan och Tevo och
Radius å den andra.
Plötsligt isades blodet i Wolfs ådror. Muso! Muso var borta!
264
Wolf förstod att det var när han ramlade omkull och blev
nedtrampad som gnagaren försvunnit, och den insikten fyllde
honom med fasa. Vid alla fullmånar! Hur ska jag hitta Muso?
tänkte vargen. Muso är nog söndertrampad! Muso är nog död!
Åh, min stackars Muso!
På scenen började striden mattas av, och strax var den över.
De tre djuren slickade snabbt sina toviga pälsar släta, och så
tog de på sig varsitt professionellt leende och riktade blicken
mot publiken.
Tevo lyfte sitt ena framben, och besthavet tystnade genast.
”Kära medvargar”, ropade han långsamt och högtidligt. ”Vi
är attackerade! Getterna i Klövköping har lanserat den mest
aggressiva hatkampanj som skådats i vargaminne!”
Det gick en våg av vilda morrningar och ylanden genom
publiken. Tevo fortsatte:
”De har till och med satt upp EN EGEN SKYLT!”
Morrningarna och ylandena ökade i styrka, en del vargar
flåsade av ilska och smällde med käkarna, andra gjorde boxningsrörelser i luften med sina framtassar.
Wolf, som befann sig i upplösningstillstånd, vred ryckigt
och planlöst huvudet fram och tillbaka och tittade efter Muso.
Det var dock fullkomligt fruktlöst eftersom det var så tätt
med vargar åt alla håll att det var omöjligt att se marken, och
dessutom var det ju mörkt. Wolf tittade bort mot det ställe där
han ramlat, och konstaterade att det var lika tjockt med vargar
där. Han hyperventilerade.
Tevo äskade återigen tystnad, vilket lyckades, även om det
tog ganska lång tid den här gången. Han fortsatte:
”Och vet ni vad getterna skriver? DE SPRIDER DESINFORMATION OCH DE KRITISERAR OSS!”
Publiken blev ett kokande inferno. Det sjöd av vrede. Bestarna ställde sig upp, morrade och ylade, slog med frambenen
omkring sig, smällde med käftarna och vibrerade av ilska.
Wolf brydde sig inte om detta, han märkte det knappt, för
han var förlorad i sin egen kris. Han snyftade. ”Min lilla sötnos, var är du?” Den stackars kraken darrade när han tänkte
på vad som kunde ha hänt Muso.
265
Tevo ropade: ”DE SPRIDER GRÅPROPAGANDA!”
Larmet ökade ytterligare. Tevo väntade i några sekunder,
och ropade sedan:
”OCH OHÄMMAD GÖDSELPROPAGANDA!”
Nu blev larmet öronbedövande. Det morrades, ylades och
frästes så man inte kunde höra sina egna tankar.
”OCH DE FÖRYLADE SOLSLÄCKARNA SKRIVER
ATT VI VARGAR VILSELEDER!”
Bestarna började hoppa och skrika, samtidigt som ylandet,
morrandet och fräsandet steg till tidigare otänkbara nivåer.
Många djur började sparka omkull bänkar; ja en tog till och
med en bänk och kastade iväg den så ett par andra vargar
fick den på sig och föll omkull. En annan varg tappade behärskningen och attackerade den varg som stod framför, vilket
resulterade i ett lokalt slagsmål. Någon började rytmiskt ropa
”döda, döda”, andra hängde på och snart vibrerade hela borggården av ett dreglande varghav som skanderade:
”DÖDA - DÖDA - DÖDA - DÖDA - DÖDA - DÖDA DÖDA - DÖDA”
Samtidigt smällde de med käftarna och viftade med sina
knutna framtassar i luften i takt med skanderandet. Hatet lyste
ur deras gula ögon.
Tevo väntade på att kunna fortsätta, men talkören visade
inga tecken på att mattas av. Han lyfte ena frambenet för att
äska tystnad, men det hade ingen verkan. Besten lyfte då båda
framben och viftade frenetiskt, men ingen brydde sig om det.
Han vrålade ”TYSTNAD!” så högt han bara kunde, men han
hörde det knappt själv. Talkören bara fortsatte:
”DÖDA - DÖDA - DÖDA - DÖDA -DÖDA - DÖDA DÖDA - DÖDA”
Tevo bara stod där utan möjlighet att kontrollera situationen. Hans blick flackade fram och tillbaka, och han hade en
min som alltmer utstrålade desperation.
Då såg Kvällsmurvla uppenbarligen sin chans. Hon hastade
bort till sin väska, som hon placerat längst bak på scenen, och
plockade fram något. Sedan skuttade hon fram till en av scenens facklor och höll fram föremålet. Strax började det fräsa
266
och slå gnistor, och besten kastade smällaren – för en sådan
var det – så högt upp i luften hon bara kunde.
Den exploderade på vägen ned med en enorm smäll, som
ekade ett tag mellan slottsväggarna, och det blev omedelbart
tyst. En doft av krut spred sig, och de vargar som varit närmast explosionen tog sig för öronen. Innan Tevo hunnit reagera
skuttade Kvällsmurvla fram, knuffade omkull honom och tog
ordet:
”SKA VI TOLERERA PROVOKATIONEN?”
Hon skrek så högt att hela vargen vibrerade och rösten nästan skar sig.
”NEEEEEEJ”, vrålade varghavet.
”HAR GETTERNA FÖRKLARAT OSS KRIG?”
”JAAAAAA!”
”SKA VI GE DOM ARSLENA VAD DOM TÅL?”
”JAAAAAA!”
”ÄR VI I KRIG MED DOM?”
”JAAAAAA!”
Kvällsmurvla gjorde en paus. Hon tittade ut över varghavet,
och alla bestars ögon var riktade mot henne. Sedan lyfte hon
sina båda framben till en gest och vrålade långsamt och med
betoning på varenda stavelse:
”KRI-GET ÄR I-GÅNG!”
Det bröt ut ett öronbedövande jubel. Vargarna ylade som
om hela fullmånen hade landat på borggården, de hurrade och
applåderade. Allt var ett enda kaos med jublande framben i
luften, och många vargar hoppade jämfota eller dansade runt
med varandra två och två.
Wolf grät högt och tårarna flödade nedför hans kinder. Han
skakade och andades stötvis. Muso gick nog inte att rädda!
Muso var nog ihjältrampad!
Kvällsmurvla tog ny sats där framme på scenen:
”EFTERSOM...”, började hon, men avbröt sig själv när hon
insåg att hon inte hördes. Djuret gick till sin väska och hämtade en ny smällare, och strax hade hon åstadkommit tystnad
på samma sätt som förra gången. Hon tog till orda igen, och
gastade:
267
”EFTERSOM RÅDETS ORDFÖRANDE ÄR UTSLAGEN TAR JAG BEFÄLET. OCH JAG BEORDRAR HÄRMED ATTACKPATRULLEN ATT OMEDELBART BÖRJA FÖRBEREDA VÅR MOTATTACK.”
Ett antal vargar reste sig genast upp och började röra sig
genom vargmassan i riktning mot närmaste dörr. Om det inte
hade varit så mörkt, och ett sådant kaos, hade man kunnat se
att det rörde sig om de mest storväxta och muskulösa vargarna.
”VI - SKAAA - SEEEEGRA”, skrek Kvällsmurvla.
På några sekunder uppstod en öronbedövande talkör som
skanderade:
”SEGER - SEGER - SEGER - SEGER - SEGER - SEGER
- SEGER”
Kvällsmurvla log. Efter att ha lyssnat på talkören under någon minut med en väldigt nöjd min höjde hon sitt ena framben, och ser man på, det tystade genast. Ledaren vrålade:
”VI SAMLAS OM FEM MINUTRAR I SLOTTSKAPELLET FÖR KRIGSBÖN.”
Det uppstod ett fullständigt kaos när alla djur på borggården samtidigt kastade sig iväg. De bänkar som fortfarande
stod upprätt vältes, vargar sprang omkull varandra, de armbågade sig fram, några blev nedtrampade. Som tur var för Wolf
satt han vid en vägg och kom därmed inte i skottgluggen för
rusningen. Det räcker att bli nedtrampad en gång per krigsutbrott.
På ett tiotal sekunder var borggården tom, sånär som på
Wolf och de tre vargarna på scenen. Wolf störtade genast fram
till det ställe där han hade ramlat omkull tidigare och började
studera marken. Det var dock väldigt mörkt, så han sprang
till närmaste vägg och ryckte åt sig en fackla. Sedan dök han
ned på alla fyra igen, med facklan i ena tassen, och började
finkamma marken.
Medan han höll på med det kom Kvällsmurvla följd av Tevo
och Radius gående med raska kliv åt hans håll, på väg mot en av
dörrarna. Wolf tittade upp, och hans och Kvällsmurvlas blickar
möttes. I Kvällsmurvlas ögon såg han kyla och förakt. Inte
kärlek, inte värme, inte medlidande, inte skuld – bara förakt.
268
Wolf fylldes av en okontrollerbar vrede. Ur hans käftar kom
en avgrundsmorrning, och ögonen lyste av ilska. Han reste
sig upp, kastade facklan åt sidan, sprang fram mot Kvällsmurvla och kastade sig över henne. Det var åratals uppdämd
frustration som nu fick sitt utlopp i ett aggressivt inferno mot
Kvällsmurvla. Hon föll omkull och försökte värja sig, men
Wolf hade övertaget.
Emellertid hade hon två anhängare vid sin sida, och när
dessa hunnit reagera kastade de sig i sin tur över Wolf. Under
några sekunder var det en morrande och fräsande stridsboll
bestående av fyra kämpande bestar som rullade runt på borggården, men sedan gick det som det måste gå – de tre fick
övertaget över den ensamma.
Wolf tvingades ge upp, och blev liggande på marken medan
de andra reste sig upp, slickade av sig stridsdammet och tittade
ned på sin besegrade motståndare.
”Du är en skam för vargsamhället, ditt patetiska äckel”, fräste
Kvällsmurvla. Tevo försökte spotta Wolf i ansiktet, men missade
och träffade halsen, medan Radius gav Wolf en spark i sidan.
Trion betraktade Wolf under tystnad i några sekunder, innan
Kvällsmurvla fnyste och började gå. De andra två följde henne.
Efter att ha legat kvar i några minuter för att lugna ned sig
reste sig Wolf upp, plockade upp facklan igen och återupptog
letandet efter sin mus. Han sökte helt planlöst, fram och tillbaka, kors och tvärs, krypande på alla fyra med facklan nära
marken. Ingen mus.
Till slut kastade Wolf ifrån sig facklan, satte sig lutad mot
en vägg och började gråta. Och där satt han och grät medan
tårarna forsade.
Under tiden fylldes Slottskapellet i snabb takt med vargar.
Det var vackert där inne. Stora ljuskronor med stearinljus
hängde ned från de mycket höga takvalven. På väggarna satt
högsmala fönster med massor av mycket små glasrutor i alla
möjliga färger, och mellan dem satt oljemålningar med motiv
som visade viktiga handlingar som vargarna utfört – alla av
hjältemodig karaktär. Det luktade rökelse. Längst fram i kapellet fanns en liten upphöjning, som en scen, och över den
269
hängde en jättestor bild på en stiliserad varg på två ben. Större
delen av slottskapellets golvyta var fylld av grå träbänkar med
ryggstöd, där vargarna nu slog sig ned skuldra vid skuldra.
Efter en kort stund skred Kapellvargen, en vit hanne med
aristokratiskt utseende, långsamt fram genom mittgången förbi alla bänkarna. Han klev upp på upphöjningen, vände sig om
och lät blicken svepa över de församlade djuren.
”Käära vänner”, sa Kapellvargen långsamt med sin djupa
röst. ”Vi har samlats här idag för att vi har tvingats ut i krig
för att försvara de värden vi tror på, de tidlösa värden på vilka
ett sunt samhälle måste bygga.”
Man kunde se på hans seniga hals att han var gammal.
Kapellvargen fortsatte:
”Och vi börjar i vanlig ordning så här: Mina vargar, vad är
det vi tror på?”
Svaret kom i form av en uppläsning som alla gjorde tillsammans, den så kallade Vargbekännelsen. Alla kunde den utantill,
för man fick lära sig den i Krubban. Så här läste vargarna,
långsamt och högtidligt:
Vi tro på den allvetande och godhjärtade vargstammen,
som är Skyltarnas skapare,
sanningens försvarare,
och den rätta lärans upprätthållare.
Vi tro ock på vår betydelsefulla kvalitetsinformation,
dess nyheter och krönikor, viktiga sanningar och förmaningar,
som är uttänkta i Tyckarsalen,
nedtecknade i Kampanjsalen,
försvarade från Attacksalen,
och spridda över landet via våra Skyltar.
Vi tro ock på det förtroendefulla samarbetet med korna,
krossandet av de kor som inte fogar sig,
upprätthållandet av Eklandet som ljusets rike och världens
föredöme,
och vargstammens allsmäktiga kontroll över åsikterna.
För evigt.
270
När Vargbekännelsen var färdigläst vände alla rovdjur nosen
mot takvalven och ylade det högsta de kunde tills luften tog
slut. Ylandet betydde ’sannerligen, så är det’.
En liten stund senare öppnades dörren till Slottskapellet,
och där stod Wolf. Han blev stående i öppningen och betraktade skeendet där inne. Sedan släntrade han långsamt in
och slog sig ned på en av de få lediga platserna, på den allra
bakersta bänken.
Vargen var fortfarande dålig i magen, yr och hade ont i
huvudet, vilket förmodligen var orsaken till att han först inte
upptäckte att han faktiskt satt bredvid Luminoso. Han upptäckte det inte förrän Luminoso diskret hejade. Wolf lutade sig
då över och viskade i Luminosos öra:
”Skönt att träffa en vettig varg.”
”Detsamma”, viskade Luminoso.
Wolf sänkte rösten ytterligare och viskade nästan ohörbart:
”Vilken dårskap det är, det här krigsäventyret.”
”Vad sa du?”
”Kriget är dårskap!”
”Ja rent vansinne!” Luminoso skakade på huvudet.
”Det måste stoppas!”
En svart gubbvarg med uttunnad päls som satt framför dem
vände sig om med irriterad min, och de två vännerna tog för
säkrast att avsluta sitt samhällsomstörtande samtal.
”Klockan är sju – och solen har inte slocknat! Bräääääääääk!”
Georgina vaknade genast, och tänkte att Väckargeten hade
fått en konstig röst. Hon tittade efter Boxer i dunklet, men
kände inte igen sig i hyddan, och insåg att hon sov hos Nicole.
”Godmorgon, fröken tvivlarget!” sa Nicole, som satt på kistlocket och kammade sin päls.
Georgina gnuggade sig i ögonen. ”Åhhhh, vad jag är trött.
Morrn, Nicole!”
”Igår skrev vi historia.” Nicole log.
”Ja. Historia.” Georgina nickade och lät högtidlig.
271
”Åh, jag är så nyfiken på Skylten.” Nicole tog bort en pälstuss som fastnat i kammen och slängde på marken. ”Hur den
ser ut nu, när man kan se den ordentligt.”
”Ja, och om det står några getter och läser.”
Georgina satte sig upp. ”Det gör det säkert.”
”Vi går dit sen. Är du hungrig?”
”Som en varg!”
Nicole brast ut i skratt, och Georgina log tillbaka.
”Vet du om att du har mjöl kvar på rumpan”, sa Georgina.
Nicole skrek till och vred på sig för att titta, vilket dock
var svårt. Om du någonsin har sett en kattunge som försöker
fånga sin egen svans så förstår du hur det blev med Nicole.
Det slutade med att geten helt enkelt gnuggade rumpan mot
marken.
Georgina noterade att Nicole verkligen var geten som verkade ha ätstörningar. Men när djuren låg utanför hyddan och åt
frukost tvingades Georgina konstatera att hypotesen nog var
felaktig. Nicole åt nämligen helt normalt. Solen sken, fåglarna
kvittrade, och runt omkring dem låg andra getter utanför sina
hyddor som också åt frukost.
”Varför stångade du ut din bock?” frågade Georgina.
Nicole gjorde en grimas. ”Det var mjöden. Han gick alltid
direkt från Allsången för att bälga i sig mjöd på Bräkande
Bocken. Han och tre, fyra bockkompisar. Struntade i mig.
Kom hem sen framåt midnatt, rund under klövarna, och väckte mig med sitt bullrande.”
Georgina skyndade sig att tugga klart för att kunna svara. ”Men oj!” Hon såg häpen ut. ”Såna bockar har vi inte i
Horneby.”
Nicole suckade. ”Nä. Storstan, du vet...”
Georgina tänkte lite. ”Men är det inte svårt att klara sig utan
bock? Jag menar, på fältet och så?” Hon tog en ny tugga hö.
”Äsch, bara skönt. Ett tag i alla fall. Och du då? Har du
bock?”
”Nä. Bara en brorsa. Hade en på gång, men...”
Nicole sken upp. ”En på gång? Berätta!”
”Nää...”
272
Nicole tog en tugga hö. Georgina tittade sig omkring, och
såg en get komma vaggande en bit bort på gatan. Det var den
seniga grå tantget med blå rosett i skägget som dagen innan
hade gått till attack mot soluret på torget. Tantgeten hade ingen följeslagare nu, så Georgina blev orolig.
”Kom igen nu tjejen!” sa Nicole och tog en tugga till. ”Berätta om bocken!”
”Känner du henne där?” Georgina pekade på tantgeten.
”Va?”
”Känner du henne?”
Nicole vred på huvudet. ”Det där? Det är bara Gertrud.
Hon brukar ta en morgonpromenad.”
”Men hittar hon hem då?”
”Det är alltid nån som skickar hem henne. Släktingarna är
lite hispiga men de oroar sig i onödan. Känner du Gertrud?”
”Nä, såg henne igår bara. På torget.”
”Bräääääääk, brääääääääk”, hördes det bakom Georgina,
och hon vände sig om. Det var två svarta killingar som kommit
i bråk med varandra, och den ena jagade iväg den andra, och
efter dem sprang en svart bock som förmodligen var pappan.
Georgina lämnade familjedramat åt sitt öde.
”Hur kom det sig att du gick med i Tvivlargetterna?” frågade
hon Nicole.
Nicole såg plötsligt upptaggad ut. ”Ja du, det ska du få höra.
Det började med min systers killing Tesla.”
”Jaha?”
”Tesla var mobbad i skolan, och det blev värre och värre. En
dag blev hon nedbrottad på marken, och tre stora killingar låg
ovanpå henne, och hon var jätterädd och bräkte efter hjälp.”
”Oh fy i farmors skägg!”
”Ja men vänta, det kommer mer. Du förstår, lärargeten såg
vad som hände, men hon brydde sig inte!”
”VA?”
”Nä, hon sa bara ‘det där får ni klara upp själva’, eller nåt sånt.”
”Vilken förhornad skitget!”
”Visst. Men min syster tar ingen skit, ska du veta. Inte hon
inte. Hon gick i taket, och la ett meddelande i vargarnas tipslåda.”
273
”Vad bra!”
”Nja, vänta får du höra. Vargarna sa att det var hemskt,
och att mobbingen och särskilt lärargetens agerande stred mot
deras värdegrund. De skulle genast ta upp det på Skyltarna, sa
de, och skickade en varg för att göra reportage.”
Nicole stannade upp lite, och fortsatte:
”Jodå, mycket riktigt kom det en best som skulle intervjua
oss och lärargeten. Men när besten fick reda på att det var tre
vita killingar som mobbade en grå killing så tappade hon intresset. Sa bara att grå djur får räkna med sånt, mot bakgrund
av de struktuurer de ingår i.”
”Vad hette det sa du?”
”Struktuurer.”
”Vad är det?”
”Vet inte, vargen sa så, och min syrra fattade noll och jag
med. Men odjuret stack tillbaka till Klara Slott, och någon
artikel blev det aldrig.”
Georgina tittade tankfullt framför sig, och sa med eftertryck:
”Fy i farmors skägg vad orättvist.”
”Ja, min syster blev ju rasande, och jag blev rasande, för
Tesla är så förhornat snäll. Och så blir hon behandlad sådär!
Det ena ledde till det andra och så fick syrran kontakt med
Majoren. Då blev vi tvivlargetter.”
274
förbereder sig
19. Vargarna
– och Georgina känner
sig kosmopolitisk
S
amtidigt rådde febril aktivitet i Attacksalen på Klara
Slott. Det var ett stort källarvalv djupt nere under
slottet – mörkt, kallt och fuktigt. Men väl skyddat. I
mitten fanns ett runt stenbord, med stenpallar runt, som
var stort nog för att kartor och andra planer skulle kunna vecklas ut. Ovanför hängde en ställning bestående av fyra facklor
med speglar som reflekterade ljuset nedåt. På en av väggarna
satt en jättekarta över Ekandet, och på en annan satt en stor
griffeltavla.
I Attacksalens dunkel var det fullt med skräckinjagande
bestar med sylvassa tänder, den ena biffigare än den andra,
och många ärrade efter hårda strider. Djuren utsöndrade agg­
ressivitetshormoner så man kunde känna doften av dem, och
luften dallrade av hyperaktivitet och frustrerad förväntan på
strid. Dessa djur utgjorde Attackpatrullen – vargarnas yttersta
och mest kraftfulla verktyg för upprätthållande av frihet och
rättvisa i Det Dygdiga Riket.
Det var de mest kraftfulla, aggressiva och farliga vargarna
som var med där, med undantag för Twita och Tweta. Dessa
två ansågs nämligen så vansinnigt arga att de var omöjliga att
styra, och därför inte lämpliga att ha med i organiserad strid.
275
Tre av bestarna i Attacksalen stod böjda över stenbordet
och studerade under djup koncentration en karta. De flesta höll däremot på med olika former av fysiska övningar. En
grupp djur stod och boxade frenetiskt på varsin boxboll som
hängde ned från taket, och en annan grupp gjorde situps och
armhävningar i rasande tempo. Det var en pöl av svett under
varje varg.
En tredje grupp simulerade bitattacker genom att kasta sig
över vedträn och pulverisera dessa med käftarna, varvid vedträna gick åt i så högt tempo att en servicevarg – den enda i
Attacksalen som inte var väldigt biffig – utan uppehåll tvingades stå med borste och skyffel och sopa upp flisorna. Till och
med han var svettig, dock inte i så stor utsträckning att det
bildats någon pöl under honom. Sedan var det också några
bestar som satt i sliphörnet och filade på sina tänder och klor.
De tre djuren vid kartbordet blev färdiga med sin diskussion, och en av dem, den biffigaste biffen av dem alla, förde
en visselpipa till käften. Det var kommendanten. Hon hette
egentligen Valerie, men alla kallade henne ’TV’ (efter ’Terminator-Valerie’). TV blåste i visselpipan, varvid alla vargar
omedelbart avbröt sina fysiska aktiviteter, störtade fram till den
kartförsedda väggen och ställde sig framför den på en snörrät
rad. I enskild ställning, som det egentligen hette, eller ‘givakt’
som vissa vargar lite slarvigt sa.
TV ställde sig bredbent framför sin trupp och mönstrade
den. Hennes blick gick från varg till varg, men ingen av dem
mötte den, för alla stirrade rakt fram.
”Attackvargar!”, ropade kommendanten. ”Vår lilla varning
härom dagen var tydligen inte tillräckligt tydlig för våra vänner
getterna.” Hon betraktade sina djur. ”De där gräsätarna tror
att de kan mucka med vargar. KAN DE DET?”
”NEEEJ, KOMMENDANT”, dånade det genom källarvalvet.
TV lät blicken spela över bestarna, som stod som statyer.
”JAG HÖR INTE VAD NI SÄGER!”, dundrade hon.
”KAN DE MUCKA MED OSS? GE MIG ETT N!”
”NNNNN!” vrålade truppen.
276
”GE MIG ETT E!”
”EEEEE!”
”GE MIG ETT J!”
”JJJJJJ!”
”VAD BLIR DET?”
”NEEEEEEEEEJ!” dånade det genom Attacksalen så kommendantens päls fladdrade.
”Så ska det låta”, ropade TV. ”Vi ska nog lära de där klövdjuren vad som händer om man ljuger och sprider vidrigheter.”
Hon tittade med skarp blick ut över sina vinkelrätt stående
underhuggare.
”ÄR NI REDO FÖR INSATS?”
”JAAAA, KOMMENDANT!” vrålades det omedelbart.
”ÄR NI SUGNA PÅ STRID?”
”JAAAA, KOMMENDANT!”
”SKA VI SEGRA?”
”JAAAA, KOMMENDANT!”
”JAG HÖR INTE VAD NI SÄGER!”
”JAAAAAAA, KOMMENDANT!”
När Georgina och Nicole kom fram till torget var det helt
fullt med djur, och alla var inriktade på den nya Skylten. De
läste och de diskuterade med varandra, ja så mycket att ett sorl
kunde höras.
Hjärtat slog i dubbel takt på Georgina när hon och Nicole
började småspringa för att komma fram och höra hur snacket
gick. Sorlet steg när de närmade sig, och Georginas förväntan
växte. Hon och Nicole trängde sig in i getsamlingen och gick
åt varsitt håll, och här är en del brottstycken av konversationer
de snappade upp:
”...farligt med såna här desinformatörer...”
”...jag har då alltid varit misstänksam mot vargarna”
”...oansvarigt att uppmana till livsfarlig simning”
”...använde alltid gödsel förr, och det var minsann inga problem...”
277
”...jag litar då på docent Lysenka”
”...det vet ju varenda get att gödsel får solen att slockna”
”...forskningen visar ju faktiskt vilka problemdjur gråingarna är”
”...och dom simmade minsann i sjön varendaste helg utan
problem”
”...vansinne att slänga ner den näringsrika gödseln i en gruva”
”...stoppa dom förhornade solsläckarna och riv ned deras
Skylt!”
Georgina fick syn på Nicole igen, deras blickar möttes och
de läste besvikelse i varandras ögon. Nicole knyckte på huvudet, som för att visa ‘följ mig’, och de två getterna började
trängde sig ut ur getskocken.
”Ja det var ju lite oväntat”, sa Nicole modfälld.
”Ja.”
Georgina tittade ned, och det blev tyst en stund. I bakgrunden hördes fortfarande getsamlingens sorl.
”Jag är jättebesviken”, sa Nicole.
”Jag med. Men det var en del som var positiva i alla fall.”
”Ja, det var det väl. Men det borde varit alla.”
”Det är svårt att fatta att så många håller med vargarna”,
sa Georgina.
”Ska vi sätta oss på getglassbaren och trösta oss lite?”
Georgina såg besvärad ut.
”Gillar du inte getglass?” frågade Nicole.
”Jo, jag älskar det.”
”Jamen då så!”
”Ähmmm .... du vet, jag fick inte med mig halsväskan,
och...”
Nicole skrattade till. ”Äsch, jag bjuder!”
”Nja, men...”
”Inga men. Kom nu!”
Nicole satte av i trav, Georgina följde efter, och snart var
de två väninnorna på plats. Stället hade just öppnat och var
ganska glest besatt.
Getterna valde ett bord i utkanten av det ganska stora etablissemanget, en bit bort från de närmaste djuren. ‘Stolarna’
278
var inga stolar utan höga, smala pallar, ganska snarlika de barpallar som finns i människornas värld. Georgina betraktade
pallen på vilken hon förväntades sitta, tittade sedan på Nicole
och så åter på pallen. Hon såg bekymrad ut. Den stackars geten
ville inte erkänna det, men hon visste inte hur i allsin dar hon
skulle komma upp på pallen!
Den var smal, hög och ostadig, och Georgina var medveten
om att hon själv hade en ansenlig kroppsvikt. Den kombinationen kunde ge problem vid ett eventuellt hopp, det insåg
djuret trots sin bristfälliga kunskap om fysikens lagar. Att den
kunskapen var dålig berodde på att när hon gick i skolan bräktes det så mycket och så högt på lektionerna att det var svårt
att höra vad lärargeten sa. Du kanske inte tror det, men det
förekom faktiskt att hörselskydd delades ut mot bräkandet.
Dessutom hade fysikämnet skurits ned ganska mycket för att
bereda plats för viktiga nya skolämnen som gödselrisks­kunskap
och pälsfärgskunskap.
Georgina hade planerat att studera hur Nicole gjorde för att
komma upp på pallen och sedan göra likadant, men försmädligt nog ursäktade sig Nicole med att hon behövde vaxa hornen,
och så försvann hon till tjejgetsrummet. Georgina tittade sig
omkring. Det satt getter lite här och där, men alla var etablerade på sina pallar så det fanns inget exempel att studera. Så där
stod hon, den stackars kraken, och kände sig dum. Situationen
blev alltmer prekär.
Nä, här kan jag inte stå som kusinen från landet, tänkte
geten. Efter att en sista gång ha tittat sig omkring bestämde
hon sig för att till varje pris ta sig upp, och de omedelbart. Hon
ställde sig på bakbenen intill pallen i avsikt att som ett första
steg lägga framklövarna på sittytan, men precis när hon gjort
det smärtade det till i den skada hon ådragit sig i ena bakklöven när hon hoppade ned i schaktet i rävarnas gryt, och det
fick henne tappa balansen. Georgina började falla bakåt, och
framklövarna, som låg på pallens sittyta, drog pallen med sig,
så att både djur och pall välte med ett stort brak.
Georgina blev liggande på rygg med benen rakt upp i luften.
Flera getter vände sig om och tittade, och Georgina tyckte
279
alltihop var vansinnigt pinsamt. Därför låtsades hon att hon
inte hade något med den omkullvälta pallen att göra, utan
bara hade ett enormt intresse för vädret, och att det krävde ett
noggrant studium av himlen.
Efter någon minut, under vilken Georgina konstaterade att
molnen inte rörde sig särskilt snabbt, verkade de andra getterna
ha återgått till samtalen med sina respektive sällskap. Georgina
ansåg sig mogen för ett nytt försök: Hon reste upp pallen så
diskret hon bara kunde och satte sedan bakbenens klövar en i
taget på den lilla tvärgående ribban långt ned på pallen. Planen var att sedan häva sig upp till den åtråvärda sittpositionen
som en världsvan klövköpingsbo, men tyvärr blev hon alltför
baktung och föll därför baklänges och landade återigen på rygg
med benen upp. Pallen förblev denna gång stående.
Georgina skämdes så till den milda grad att hon helst bara
hade velat försvinna från jordens yta. Hade hon just i det ögonblicket sett ett nära beläget rävhål hade hon säkerligen kastat
sig ned i det, sin motvilja mot rävgryt till trots. Men nu var
det så att rävar inte var tillåtna att bygga gryt i de tättbebyggda delarna av Klövköping, detta enligt en gammal paragraf i
Bybyggnadskontorets lokala ordningsstadga, så något hål fanns
inte och hade inte heller kunnat finnas. Det skulle ha varit ett
svartgrävt hål i så fall, men rävarna ägnade sig inte åt sådant,
och dessutom var Säkerhetsgeten mycket nitisk.
Medan det stackars djuret låg med alla fyra mot himlen och
funderade på om hon egentligen någonsin borde ha lämnat
Horneby kom en serveringsget med vitt förkläde, uppenbarligen för att ta upp beställningen. Han hade förstås sett Georgina, annars hade han inte dykt upp, men nu stod han på andra
sidan bordet och undrade vart hon hade tagit vägen. Georgina
såg honom snett underifrån. För att göra situationen värre var
serveringsgeten förhornat snygg med sina långa, smala horn –
tyckte i alla fall Georgina.
”Här, jag är här”, väste Georgina, lågt så inte de andra getterna skulle höra henne, samtidigt som hon med möda och ett
visst stånkande började resa sig upp. Det gjorde ont i ryggen
efter de två smällarna.
280
Serveringsgeten tittade på henne med neutral min. ”Önskar
damen möjligtvis låna en ryggkliare?”
”Va? Öhhh, nä tack, det är bra nu”, sa Georgina och skakade
av sig den smuts som fastnat i pälsen. Först därefter såg hon att
serveringsgeten hade tagit med sig en hjulförsedd liten trappa
med fyra trappsteg. Naturligtvis var den Uppfinnargetens verk.
Serveringsgeten rullade fram den till Georginas pall och gjorde
en elegant bugning som bara kunde tolkas som ‘Varsågod’!”
Två korta skutt senare satt Georgina prydligt på pallen, och
precis då kom Nicole tillbaka, och fick samma hjälp. Och så
satt de där, väninnorna, chict uppflugna på varsin chict hög
pall vid det chict extrahöga bordet och studerade den chict
dyra menyn. Trappan rullades bort.
”Ååååh, jag känner mig så kosmopolitisk!” sa Georgina med
något drömskt i blicken. Men det gjorde fortfarande ont i ryggen och klöven.
På Klara Slott tömtes samtidigt Slottskapellet i rask takt, och
alla vargar strömmade till Kampanjsalen. Alla utom medlemmarna i Attackpatrullen förstås, de var ju i Attacksalen, och
vissa servicevargar.
Det tisslades och tasslades om vad som hade hänt Morgon­
guld. Några sa att hennes nerver helt enkelt inte hade pallat
när getterna sa att vargarna ljög, förvrängde och tystade ned.
Andra hummade på mera sinistra förklaringar. Flera var av den
uppfattningen att Morgon­guld absolut inte skulle falla ihop av
sig själv på det där viset eftersom hon hade en så stark fysik, och
en varg hävdade bestämt att han hade sett Kvällsmurvla hälla
någonting över den torkade och saltade ekorre som han sett
Morgon­guld stoppa i sig som stärkande nattsnack strax före sitt
ödesdigra framträdande på borggården.
Wolf, som till en början sprang strax efter Luminoso genom
de dunka fackelupplysta gångarna, mådde jättedåligt. Både
fysiskt och psykiskt. TIll hans tidigare sorger och bedrövelser
hade den fulla omsorgen om Ulvo kommit, nu när Morgon­guld
281
låg på sjukan. Och så var han – faktiskt – inte helt kall inför
Morgon­gulds sjukdom heller. Om det nu var en sjukdom. Låt
vara att de hade separerat, men hon var ändå Ulvos mamma och
han hade älskat henne en gång i tiden. Hur var det med Ulvo?
Förmodligen sov han i Morgon­gulds rum, helt omedveten om
att hans mamma kanske var döende och att kriget hade kommit.
När Wolf ångade in i Kampanjsalen slogs han av hur kallt
det var där. Förklaringen var enkel – fönstren stod öppna.
Någon hade tydligen förutsett omfattande svettning, vilket
gav Wolf dåliga vibbar. Men faktum var att just nu var kylan skön för honom, eftersom illamåendet hade blivit värre av
språngmarschen.
Wolf slog sig ned på första bästa ställe han hittade, vilket
var längst ut på en av långbänkarna, där han koncentrerade
sig på att ta ett andetag i taget och hoppas att han inte skulle
kräkas igen. Förylade mjöd!
Wolf undrade vad han skulle få för arbetsorder. Han hade
inte den minsta lust att sno ihop någon hatkrönika om getterna, men han gjorde i alla fall hellre det än tvingas planera
nån dårskap ihop med de där odrägliga teatergorillorna igen.
Så tänkte han. Just nu önskade Wolf intensivt att han hade
hunnit bli trumpetvarg innan detta hände.
Djuret tittade sig omkring, men det verkade inte som om
gorillorna hade hunnit komma än – Wolf utgick ifrån att
budvargar hade skickats ut efter dem. Han såg däremot två
forskare sitta och uggla på en bjälke strax under taket. De verkade tugga på något. Ja det var ju klart att forskareliten måste
engageras så det kan bli en massa forskningsrapporter som
säger att getterna minsann har drabbats av psykisk sjukdom,
eller nåt sånt, tänkte Wolf.
Han skakade på huvudet och funderade på vem som skulle
dela ut arbetsordrar nu när Morgon­guld var borta. Han hade
sina onda aningar.
Plötsligt fick Wolf en flashback av hur han hade hållit på
med Muso förra gången han befann sig här i Kampanjsalen.
Han överväldigades av känslor, halsen blev tjock och snart
kunde vargen inte hålla tillbaka gråten. Muso, Muso....
282
Fler och fler bestar strömmade in i Kampanjsalen, och plötsligt stod Kvällsmurvla på den lilla upphöjningen där trumvargen hade sin plats. Hon tuggade på tobak, och såg dimmig ut
för Wolf eftersom hans ögon tårades. Han kämpade mot gråten.
Kvällsmurvla såg entusiastisk ut. ”Mina vargar”, ropade hon,
och sorlet la sig omedelbart. ”Ni undrar förstås vad som har
hänt med våran kära rådsordförande, och hur hon mår nu. Alltså, jag kan lugna er med att hon bara har drabbats av ett akut
stressyndrom, och ligger på sjukan och sover. Det verkar bli
långvarigt. Under tiden har jag efter ett moget övervägande accepterat det tunga ansvaret att ta över som ordförande i Rådet.”
Ett mummel uppstod i salen.
”Käften”, ropade Kvällsmurvla, och det tystnade. ”Vi har
drabbats av den lumpnaste attacken på våra värderingar på
himla många månvarv, och vi tvingas ut i krig. Det kommer
att kräva uppoffringar av oss alla. Till att börja med måste vi
nu vräka ur oss så in i bängen med kvalitetsinformation att vi
får in de där gräsätarna på de rätta tankarna igen. Så nu måste
ni få tassen ur röven, fattar ni?”
Hon avbröt sig när hon såg trumvargen komma halvspringande fram mot upphöjningen, bärande på två trumpinnar.
Själva trumman stod redan på plats, det gjorde den alltid.
Kvällsmurvla fortsatte:
”Artiklar, krönikor, teaterpjäser, forskningsrapporter, stentavlor – vi måste ut med allt, och det snabbt som rabiessmittade
varulvar!!! Vår nyutnämnda vice ordförande i Rådet, Edelvita,
går just nu runt och delar ut era arbetsorder. Det ska bara vissla
till därute i byarna och så ska getarslena vara inne på den rätta
vägen igen. Begrips?”
Det uppstod ett mummel i salen igen. Wolf tittade demonstrativt åt sidan och var mycket nära att kräkas – inte enbart
på grund av kvällens mjödkonsumtion. Han önskade att han
hade kunnat prata med Luminoso, men det gick inte på länge,
det begrep han.
Kvällsmurvla tittade på trumvargen, som nu hade intagit
sin plats vid den stora trumman. Han satt med trumpinnarna
i beredskapsläge och blicken fäst på ledaren.
283
”Trumning – noll-sjuttiofem-takt!” kommenderade Kvällsmurvla.
Det gick ett sus genom Kampanjsalen, men nästan omedelbart drunkade det i trummans dån:
”TRUM - TRUM - TRUM - TRUM - TRUM - TRUM
- TRUM”
Det gick snabbare än det hade gjort på länge. Edelvita kom
allt närmare Wolf, och hans obehag stegrades i takt med att avståndet minskade. Mycket riktigt hånlog hon när hon slängde
till honom pergamentet med arbetsorder, men Wolf gjorde sitt
bästa för att verka oberörd. Han väntade tills hon gått vidare
innan han läste. På pergamentet stod:
Wolfis
1. Skriv krönika på temat ’Liten grupp illvilliga grå getter
ligger bakom fantasierna’
2. Hitta på några korta uttalanden från ’vanliga getter’ som
tar avstånd från fantasierna på desinformatörernas Skylt
3. Gör intervju med professor von Hochdenker om den genetiska bakgrunden till att grå getter har en tendens att
förfalla till ondskefulla fantasier (hon får sno ihop nån
forskning lite snabbt)
4. Samordna med gorillorna en teaterpjäs som på lämpligt
sätt hånar och förlöjligar den lilla gruppen illvilliga grå
getter som sprider desinformation
5. Skriv recension där teaterpjäsen hyllas (du behöver inte
vänta på pjäsen)
Wolf suckade, men satte sig tillrätta och började skriva. Runt
omkring honom skrev bestar redan så det var uppenbart att
svetten snart skulle börja lacka.
”TRUM - TRUM - TRUM - TRUM - TRUM - TRUM”,
dånade det i ett väldigt högt tempo mellan stenväggarna.
Trumvargen satt med stenansikte, rak som en vinkelhake, och
stirrade in i oändligheten.
284
Nicole beställde en flamberad gräddgetglass med höpulver garnerad med blåklint, vilket gav Georgina en andra indikation
på att Nicole inte led av ätstörningar. Georgina nöjde sig med
en enkel getglass naturell – hon ville hålla igen eftersom hon
blev bjuden. Serveringsgeten tog de båda menyerna, bugade
sig och gick.
Georginas blick råkade falla på scenen i mitten av stället,
där Sångargeten hade raapat dagen innan. Hon tänkte tillbaka.
”Vad är det?” frågade Nicole.
”Va?”
”Du ser ledsen ut.”
Efter några sekunders tvekan bestämde sig Georgina för
att berätta om Jens, och vad han hade ägnat sig åt just här på
getglassbaren.
Nicole la varsamt en klöv på Georginas ena framben och
började trösta henne.
”Äsch, vi glömmer det”, sa Georgina. ”Skylten är viktigare.
Men den var inte vidare populär.”
Nicole bestämde sig för att släppa ämnet Jens.
”Nä”, sa hon. ”Hur kan så många getter fortsätta att tro på
de där bestarna i slottet?”
”Obegripligt.”
Serveringsgeten kom med två stora portioner som han placerade på bordet. Nicole norpade genast åt sig blåklinten på
toppen av sin. Georgina tog med stor spänning en smakbit av
sin glass – hon hade aldrig ätit glass – och konstaterade att den
smakade ljuvligt. Mustigt, fräscht och aningen sött. Nicole såg
också nöjd ut.
”Men de sa ju en del positivt om Skylten också”, sa Georgina.
”Ja, men inte så mycket.”
”Jo, ungefär hälften kanske.”
”Var det så mycket?”
”Jag tycker nog det.”
De två väninnorna kom fram till att Tvivlargetterna i alla
fall hade kommit en bra bit på väg. Att hälften av getterna
redan var omvända var egentligen en stor framgång. De bestämde sig för att gå tillbaka till torget och ägna några timmar
285
åt att rekrytera medlemmar till getborgargardet. Alla tvivlargetter skulle lägga minst två timmar under dagen på rekrytering, det var överenskommelsen. Med det skydd som ett starkt
getborgargarde skulle ge kunde Tvivlargetterna publicera mer
och mer information på Skylten, och då skulle nog fler och
fler getter också bli omvända, resonerade de.
”Bräääääääääk!”
Det var Nicole som kallade på notan, och snart kom serveringsgeten med både den och den rullande trappan.
”Ursäkta .... när kommer Sångargeten hit nästa gång för att
raapa?” frågade Georgina.
”På hornsdag. Vill damen reservera plats?”
”Öh, nä, inte nu. Jag undrade bara.”
Georgina och Nicole begav sig till torget, där det fortfarande
var lika tjockt med getter. Aningen tjockare, faktiskt, om man
ska vara noga. De två tvivlargetterna delade på sig och började
var för sig rekrytera djur till getborgargardet.
Georgina såg en grå bock som såg ut att vara ung och pigg
– klart lämpad, tänkte hon.
”Psssst”, viskade hon i bockens en öra.
Han ryckte till. ”Vad är det?” sa han högt.
”Schhhh”, sa Georgina, varpå bocken fick ett oförstående
uttryck över mulen. ”Vi måste vara diskreta”, viskade hon. Då
puffades hon av misstag till av en ivrig tantget som trängde sig
förbi så Georgina höll på att ramla omkull, men hon återfick
balansen och kunde fortsätta: ”Vill du bli med i getborgargardet?”
Bocken såg skeptisk ut. ”Nä, det är för farligt”, viskade han.
Sedan fick han väldigt bråttom iväg.
Georgina blev lite besviken. Det fanns dock gott om djur att
fråga, så hon tog sig snabbt an nästa tilltänkta getborgargardist,
en svart tjejget med vit rosett i skägget.
”Psssst, vill du gå med i getborgargardet?” viskade Georgina.
Tjejgeten stirrade på Georgina. ”Getborgargardet, jag?” sa
hon högt, med ett tonfall som om Georgina hade bett henne
flyga till månen. Georgina blev orolig och tittade sig omkring
för att se om någon hade reagerat, men så verkade inte vara fallet.
286
Nästa offer var en vit tantget med ovanligt korta horn.
”Nädu”, viskade hon som svar på Georginas fråga. ”Jag har
familj och kan inte ta såna risker.”
Då frågade Georgina en svart bock som var i obestämbar
ålder, dock inte särskilt senig, så han var nog inte för gammal
för att bli gardist. Bocken tittade ilsket på henne och fräste: ”Fy i
farmors skägg vad ni desinformatörer förstör!” Sedan vände han
rumpan mot Georgina, la av en prutt och gav sig av.
Georgina började bli nedstämd. Hon tittade sig omkring för
att se hur det gick för Nicole, men väninnan hade försvunnit
i gethavet.
Medan hon funderade på vilken get hon skulle fråga härnäst
såg hon till sin glädje en annan tvivlarget in action, nämligen
Oliver, och gick fram till honom.
”Hur går det?” frågade Georgina viskande.
”T...T....Trögt”, viskade Oliver.
”Har du rekryterat nån?”
”Bara en”, viskade Oliver.
”Men oj! Du har lyckats!” Georgina var riktigt imponerad.
Oliver log stort. Sedan falnade hans leende, och han började
se lite konstig ut.
”D...D...Du Georgina....” Han tittade ned i marken och
pillade med ena framklöven på en liten sten.
”Ja?”
Oliver drog på det. ”Tror d...du.... Alltså, skulle d...du...”
Han tvekade, varpå han plötsligt fortsatte väldigt snabbt: ”....
har du lust att gå med mig på B...B...Bräkande Bocken nån
kväll?”
Oj, han vill dejta mig! tänkte Georgina. Hennes nästa tanke var att hon inte för tusen getostar ville såra honom. Han
verkade ju så förhornat snäll.
Oliver tittade på Georgina, och hans nervositet lyste som
en fotogenlampa.
”Vi kanske kan prata om det sen?” sa Georgina och log.
”Har lite svårt att tänka på nåt annat just nu, måste fortsätta
rekrytera!”
Oliver, som verkade lättad över att inte ha fått ett nej, nickade.
287
”Förresten, har du sett Nicole?” sa Georgina.
”Nä.”
”Okey. Undrade bara.”
De gick åt olika håll. Georgina gick medvetet förbi en alldeles för gammal tantget och en bock på getrollator, och bestämde sig för att satsa på en grå mellangammal bock som såg
snäll ut.
”Psssst. Vill du gå med i getborgargardet?” frågade hon viskande.
Han tittade på henne. ”Har du nåt med den där att göra?”
viskade han och pekade med ena frambenet mot ‘Getternas
egen Skylt’.
Georgina nickade.
”Då ska du veta att jag beundrar er. Ni har så himla rätt!”
viskade bocken.
Georgina blev riktigt glad. ”Så du vill...”, började hon, men
blev avbruten. Bocken viskade:
”Men jag skulle aldrig vilja bli inblandad själv. Det är för
riskabelt.”
Nu var Georgina beredd på den invändningen, så hon gav
sig inte utan vidare.
”Jo, men om alla resonerar så blir det ju aldrig nån förändring”, viskade hon till bocken.
Han såg besvärad ut. ”Jag har familj – ledsen.”
Det är det många som har, tänkte Georgina, men hon var
inte av den kaxiga sort som skulle ha sagt det högt. ”Fast...”,
började hon, men avbröt sig själv när den tilltänkte getborgargardisten började gå därifrån.
Det var motigt det här, tänkte Georgina och suckade. Men
hon bestämde sig i alla fall för att ta nya tag. Hon trängde sig
förbi en bock som såg arg ut och en tjejget som såg alldeles för
cool ut – ingen idé att fråga dem. Sedan kom hon fram till en
vit tantget med grön skäggrosett som hon tyckte såg ut som
en blivande gardist.
”Psssst! Vill du gå med i getborgargardet?” viskade Georgina.
Tantgeten spände ögonen i Georgina. ”Är du ansvarig för
det där?” sa hon skarpt och pekade på getternas Skylt.
288
Georgina nickade samtidigt som hon förfärad hyschade ned
tantgeten och tittade sig omkring. Hyschandet brydde sig tantgeten dock inte om, för hon höjde istället rösten och fortsatte:
”Då tycker jag du omedelbart ska gå och riva ned den där
pinsamma historien ni har satt upp. Du är en stor skam för
Klövköping, din förhornade solsläckare!” nästan skrek tantgeten, varpå hon knyckte på nacken och försvann med demonstrativt ilskna steg.
Georgina blev alldeles paff. Det här hade hon inte räknat
med. Att misslyckas med att få anhängare och gardister var väl
en sak, men att bli utskälld för att man riskerar livet för allas
frihet var väl ändå lite väl magstarkt. Så tänkte hon.
Georgina var besviken, mycket besviken. Hon suckade djupt
och blev stående där hon stod, mitt i gethavet, utan ork att gå
någonstans. Tankarna svävade iväg. Varför gjorde hon det här
egentligen? Varför tog hon alla risker? Varför försummade hon
sin och Boxers åker, som behövde vattnas?
Han och jag riskerar minskad skörd för att jag håller på
med det här, tänkte Georgina. Varför sviker jag Boxer? Varför
sköter jag helt enkelt inte mig själv, vattnar min åker och ser
till så det finns hö i förrådet till nästa år?
För att jag är ett får, tänkte Georgina. En stor förhornad
fårtacka.
Hon började långsamt röra sig mot torgets ytterkant, ut ur
getskocken. Plötsligt längtade hon väldigt mycket efter Boxer.
Det kändes riktigt dåligt att vara ovän med honom, för han var
ändå den get i hela världen som stod henne närmast.
Då fick Georgina se Majoren, Nicole, Oliver och ett par
tvivlargetter till stå och samtala en bit bort. Vilken lättnad –
hon började genast tränga sig fram genom gethavet till dem.
Oliver vände sig mot Georgina, sken som en sol och sa:
”Jag har rekryterat t...t...t...två nu!”
”Är det sant?”
”Ja t....t....två!”
”Men det är ju alldeles fantastiskt!”
Oliver strålade av glädje. Georgina fortsatte:
”Hur bar du dig åt? För mig gick det....”
289
Där slutade hon mitt i meningen, för hon hörde ett dovt,
mullrande ljud som hon aldrig hade hört förut. Det verkade
komma långt bortifrån, men var ändå mäktigt på något sätt.
Alla getter vände sig mot det där ljudet. Georgina tänkte
just fråga om det kunde vara någon sorts åska, då hon såg att
Majoren verkade rädd, vilket fick henne att komma av sig. Hon
hade aldrig sett Majoren rädd.
Ljudet växte sig starkare, och alla getter på torget slutade
samtala. Majoren tog ett par steg bakåt, till synes utan anledning, och såg förfärad ut. Georgina kände sig oerhört illa till
mods. Någonting var väldigt fel.
Alla getter tittade längs den gata som ledde mot skogen, för
det var därifrån ljudet kom. Det blev allt starkare. Georgina
kände plötsligt att hon ville bort, bort, bort, omedelbart. Men
hon stod som fastfrusen.
Strax syntes ett dammoln, och det kom närmare. Ljudet tilltog i styrka. Några sekunder senare såg man vad det var – ett
stort antal vargar som kom rusande i ett rasande tempo. Majoren
var gravallvarlig, Nicole hade panik i ansiktet och detsamma
gällde Oliver, som kissade på sig utan att märka det.
Georgina lyckades plötsligt komma loss ur sin handlingsförlamning och började springa. Fast ändå inte. Det var som
i en mardröm där man försöker springa ifrån en dödlig fara
men inte kommer någon vart för det tar emot; det är som att
springa i sirap.
Mullret stegrades till ett inferno och allt kändes surrealistiskt medan Georgina kämpade med sina korta små ben för
att komma bort från torget. Det var som om tiden gick i slow
motion. Hon var medveten om varje steg hon försökte ta och
att det gick alltför långsamt. Runtomkring var ett myller av
getter i alla färger som också försökte fly. Alla sprang för sitt
liv. Eller rättare sagt försökte springa, för det var trångt. Georgina stötte hårt till en get, det gjorde ont, men hon fortsatte,
blev knuffad av en annan flyende get, ramlade nästan omkull,
återfick balansen, fortsatte fly. Det gällde livet, hon kände instinktivt det.
290
I nästa sekund var det som om ett mörkt moln kom över
platsen, ett moln som var ett morrande, fräsande och ylande
kaos. Vargarna var över dem. De var överallt. Från alla håll
hördes stridsylanden, avgrundsrytanden, skräckinjagande
morranden, fräsanden och det vidriga ljudet av kött som slits
i stycken. Georgina försökte öka farten men sirapen tog emot.
Hennes liv passerade revy. Hon såg sina föräldrar framför sig
när de satt på en rutig utflyktsfilt i skogen, hon såg Boxer när
de var killingar och lekte i höförrådet. Hon styrdes som av en
autopilot, flyktinstinkten hade tagit över hennes kropp. Bort,
bort, bort!
En ny färg kom över torget, och det var rött. Det sprutade
blod till höger och vänster, ja luften var röd av blod. Plötsligt
förmörkades Georginas synfält av något väldigt stort och svart;
det var en varg som attackerade den bock som var precis framför henne. Odjuret hoppade på bocken uppifrån, fick omkull
honom så han blev liggande, satte tänderna i strupen och en
röd stråle sprutade som en fontän.
Georgina väjde för att inte snubbla på den fallna bocken,
råkade ändå trampa på honom, halkade till på något blött,
höll på att falla men kom på klövar igen. Hon fortsatte, körde
plötsligt nosen i något jättestort vitt, det gjorde ont, och hon
insåg att hon sprungit in i sidan på en varg som höll på att slita
köttstycken ur en tantget som låg på marken. Det var ett stort
rött hål mitt i tantgetens sida, blod forsade ur hålet, hennes
vita päls färgades allt rödare och det var konstiga ryckningar i
getkroppen. Vargen skulle just ta nästa stycke kött när Georgina kom förbi. Hon fortsatte springa för sitt liv.
291
292
krisar till sig för
20. Det
Wolf – och för
Georgina också
w
olf svettades floder, trots att fönstren i Kampanjsalen
stod vidöppna. Han skrev som en rabiessmittad varulv,
eftersom trumman drev honom och de andra bestarna
att hålla ett horribelt tempo. Den fruktade noll-tjuttiofem-takten rådde ju – en bokstav på varje 0,75 sekunder. Ojojoj.
”TRUM - TRUM - TRUM - TRUM - TRUM - TRUM TRUM - TRUM”, dundrade det.
Det var blött på stengolvet under långbänken, vilket berodde på att alla vargar svettades lika mycket som Wolf. De
satt tätt, tätt intill varandra, men ingen hade tid att utväxla ett enda ord med någon annan, så tystnad rådde förutom
trumman och det intensiva ljudet av alla bestars sammantagna
raspande med sina pennor.
Tre djur hade svimmat av stressen, varav en föll bakåt så illa
att hon skadade huvudet. De två första kunde snabbt återföras
i produktion genom ett blixtingripande från sjukvargen, vilket
bestod i att ammoniak penslades på deras mular. Den tredje
vargen hade däremot förts med hjulbåren till Sjuksalen, och en
av de ersättningsvargar som stod i beredskap hade omedelbart
tagit över skrivandet. Cirka elva skrivsekunder gick förlorade där.
293
Det rådde alltså, som du förstår, en oerhört hög produktivitet i kvalitetsinformationsproduktionen. Men så var det ju
också oerhört viktig kvalitetsinformation som skulle ut.
Wolf hade blivit klar med krönikan, och han var ganska
säker på att den skulle vara till belåtenhet. Han tänkte att han
nog skulle kunna skriva en sådan i sömnen. Vargen hade helt
enkelt följt mall nummer P2-a i den pärm med skrivmallar
som stod på en hylla i Skrivarsalen. Pärmen bar titeln ’MallPärm för kvalitetssäkrad kvalitetsinformation’ och sköttes med
pedantisk noggrannhet av Mallvargen, en äldre vit tik som läst
till arkivarie på UU. Wolf kunde sedan länge P2-a utantill,
liksom de flesta av mallarna.
Det fanns en generell uppmaning till vargarna att helst följa
mallar när de skrev, för att inget tyckarfel skulle slinka igenom av misstag. Vid varje beslut i Tyckargruppen uppdaterades mallpärmen. Mallvargen hade gjort till sin livsgärning att
Mall-Pärmen alltid skulle vara hundraprocentigt uppdaterad
med den rätta synen på tingens ordning.
Mallarnas beteckningar hade sitt eget logiska system. Först
i beteckningen kom en bokstav som angav ämnesområdet: P
stod för Pälsfärgsfrågor, G för Gödselfrågor, S för Simningsfrågor, D för desinformatörsfrågor, H för husdjursfrågor (ny),
So för solningsfrågor (ny) och Ö stod för Övriga frågor. Siffran
därefter angav vilken typ av text det handlade om: 1 stod för
nyhetstext, 2 för krönika, 3 för kulturtext och 4 för insändare.
Sedan fanns det för variationens skull några versioner att välja
på för varje kombination av tema och texttyp – det var där a,
b och i vissa fall c kom in i bilden. Här kan du läsa P2-a i sin
helhet:
Mall P2-a
Tema Pälsfärgsfrågor, krönika, version a
Syfte och anvisningar
Två saker ska framgå tydligt när du skriver en krönika typ
P2-a. Dels hur illa de grå djuren ständigt beter sig, dels hur
alla medlemmar i gråväldet över hela världen i hemlighet
hjälper varandra. Det är, som vi alla vet, för att de ska kunna
294
leva lyxliv på bekostnad av djur av andra färger – låt detta
framgå i krönikan. Sätt helst in ovanstående i en historisk
kontext, så det framgår vilket enormt berg av skuld från gångna tider som dagens grå djur har att betala av på. Tänk på
att en krönika ska vara personligt formulerad och ta någon
slags utgångspunkt i din vardag. Att använda humorn som
vapen är en fördel.
Struktur
1. Inled med en kort personlig betraktelse. Det kan exempelvis
vara en aktuell händelse ur ditt vardagsliv där du stött på ett
grått djur som du irriterat dig på. Det kan också vara något
som du saknar i ditt liv som du tror att du hade kunnat få
om inte de grå djuren hade funnits i vår värld och snott åt
sig en massa mat, kastanjer och andra resurser.
2. Använd ovanstående som utgångspunkt för en attack på
gruppen grå djur. Visa tydligt hur det är pälsfärgen som avgör
skulden, och hur alla grå djur i hela världen måste känna
skuld och ta ansvar för att lösa det problem eller uppfylla det
önskemål som du har. Här ska du inte spara på krutet. Använd invektiv, svordomar och gärna könsord för att läsaren
ska förstå djupet av din indignation.
3. Lägg i förbifarten in en formulering som låter läsaren förstå
att det är de vita djuren som drabbas värst.
4. Lägg därefter in ett subtilt element av hot, så det framgår
att de grå djur som inte tar på sig skulden, eller inte vill stiga
åt sidan och avstå resurser, kan förvänta sig konsekvenser.
5. Därefter ska följa en kort och diskret ‘frisedel’ för de grå
djur som väljer att göra avbön. Antyd att de gråingar som
stöder din kritik mot gråväldet, och för den vidare, kommer
att behandlas lite bättre än andra gråingar.
6. Inled avrundningen av din P2-a med en känslomässig
apell till icke-grå djur, en apell som får dessa att vilja föra
kampen mot de grå djuren vidare. Använd gärna en kombination av morot och piska: Locka med alla de fördelar som
de icke-grå djuren får när de lyckas beröva gråväldet på dess
privilegier och sätta stopp för dess tjuv-och-rackarspel, men
295
skräm också de icke-grå djuren för den makt som gråväldet
utövar på deras bekostnad.
7. Avsluta helt kort med att inge hopp. Lås läsaren förstå att
färgrättvisa till slut kommer att skipas.
8. Om du själv är grå krävs total underkastelse. Vissa av
idéerna i denna mall är då inte tillämpbara.
Krönikan var alltså avklarad i ett nafs. Sedan var det de där
korta uttalandena från ‘vanliga getter’ som Wolf skulle hitta
på. Det gick också väldigt fort. Det var bara att skriva ’Den
däringa Skylten måste vara uppsatt av hatare och extremister
som vill gama till sig egna fördelar och sabba för alla andra,
och vi vanliga getter är faktiskt förhornat arga på dom!’, och
lite varianter på det temat. I mallarna för insändare fanns en
uppmaning att formulera sig ‘folkligt’ för att texterna skulle
verka genuina.
Wolf hade hållit koll upp mot takstolarna för att se vilka
forskare som infann sig, och han var väldigt glad över att professor von Hochdenker – som han ju skulle intervjua – lyste
med sin frånvaro. Det innebar nämligen att han måste besöka
henne, och hon bodde som bekant i skogen. Detta passade
vargen som tass i handske.
Han tog de två pergament han var klar med, la dem i manuskriptlådan vid dörren och lämnade Kampanjsalen. Det var
oerhört skönt för öronen att komma bort från trumvargens
nervknäckande oljud. Ju längre han kom i den dunkla fackelupplysta korridoren, desto svagare hördes trumman, och det
var en riktig befrielse för det bakfulla djuret.
Wolf halvsprang. Dock inte i riktning mot vindbryggan som
ledde ut från slottet, utan åt motsatt håll.
Georgina hade dödsångest. Hon försökte fly men stötte hela
tiden emot getter och vargar. Luften var ett skräckinjagande
inferno av stridsljud – ett öronbedövande rytande, fräsande,
morrande och ylande. Då och då hördes en gets dödsskrik.
296
Hon pressade sig fram. Där var plötsligt den där bocken som
sett så snäll ut och sagt att han beundrade Tvivlargetterna, han
sprang snett framför Georgina. Plötsligt låg han på marken med
en jättelik best över sig, och innan Georgina förlorat honom ur
sikte såg hon den där vidriga röda fontänen från hans strupe.
Synen fick magen att vända sig på Georgina, och sekunden
efter kräktes hon, men hon gjorde det i farten, för hon vågade
inte stanna, och spyerna kom i skägget och på bringan och
på frambenen. Plötsligt var det ännu en varg framför henne,
en svart jättelik best, den verkade ha tagit sikte på Georgina
och deras blickar möttes. Vargens ögon var gula och lyste av
hat. Georgina hann tänka att nu var det dags att återse sina
föräldrar, vargen tog sats mot henne, Georgina såg hur besten
öppnade sina vidriga käftar, och där inne var det rött, och
käftarna kom närmare. Men precis innan vargen satte tänderna i Georgina kom en annan varg flygande från sidan och
krockade med den första vargen, som tappade balansen och
nästan ramlade omkull.
Georgina såg sin chans och försökte springa ännu snabbare
men hon satt fortfarande fast i sirapen. Medan hon sprang väntade hon på den oundvikliga attacken bakifrån som skulle göra
slut på henne. Hon vågade inte vända sig om. Bort, bort, bort,
snart kommer besten igen, måste springa, där var en get ivägen,
Georgina råkade välta omkull honom, men hon bara fortsatte,
vände sig inte om, väntade hela tiden på den intensiva smärta i
bakkroppen som skulle komma när bestens käftar sattes i henne.
Men den kom inte. Georgina nådde kanten av torget, och
där upphörde getsamlingen och därmed stridsscenen. Hon
fortsatte springa. Hon sprang, sprang och sprang. Ljudnivån
sjönk. Det var hyddor ivägen, hon råkade springa in i en, det
gick hål i väggen och gjorde ont i mulen, men hon backade
blixtsnabbt ut och fortsatte flykten. Det blev allt tystare. Georgina bara fortsatte.
Till slut vågade hon stanna för att vända sig om. Det fanns
ingen förföljare; hon var helt ensam. Striden kunde fortfarande
höras svagt på avstånd, men hon såg inget av den för det var
hyddor i vägen.
297
Georgina ville helst fly ännu längre bort, men benen bar
inte längre. Det enda hon kunde åstadkomma genom att uppbåda sina sista krafter var att ta några steg in i den hydda som
låg närmast, så hon inte skulle synas. Ingen var hemma. Hon
stängde dörren efter sig och sjönk ihop som ett ruttet höstrå
på marken.
Georginas blick föll på taket i hyddan, dess torkade grässtrån och en antydan till ljus som trängde igenom på några ställen. Där låg hon och tittade som hypnotiserad. Geten
kunde inte röra sig ur fläcken, och hon hyperventilerade. Det
gjorde ont på många ställen och hon var väldigt törstig. Vidriga
scener ur blodbadet spelade upp sig för hennes inre, och de
skräckinjagande ljuden ekade i huvudet. Hon såg blodfontänen
framför sig igen, och dödsryckningarna i tantgetens kropp.
Innan Georgina hann reagera vände sig magen ut och in och
hon kräktes igen, men det kom bara galla, för frukosthöet och
den goda getglassen hade redan kommit upp.
Efter kräkningen var Georgina så svag att hon inte ens orkade hålla ögonen öppna. Hon kände att hon ville gråta, men
det kom ingen gråt, för hon var bortom gråt i sin chock. Där
blev den stackars geten liggande, med pälsen nedkladdad av
spyer och blod. Stanken var hemsk.
Wolf kastade en blick bakom sig medan han halvsprang genom
en stengång i slottet. Ingen följde efter. Han tog till vänster
in i en annan gång, noterade att en fackla hade slocknat och
kom att tänka på Luminoso, tog en spiraltrappa en våning upp,
följde en ny gång en kort bit och var sedan framme vid sitt mål.
Dörren var bredare än de omgivande dörrarna, med bilden
av en varg ingraverad i väggen ovanför. På dörren satt en plakett av svart skiffer med texten:
Morgon­guld
Ordförande i Rådet
298
Wolf knackade snabbt och väntade. Han bytte fot fram och
tillbaka och tittade sig omkring. Strax knackade han igen, hårdare, varpå han började gå fram och tillbaka framför dörren.
När inget hänt efter en halv minut tog Wolf tag i dörrhandtaget och försökte öppna. Dörren var dock låst. Han knackade
en tredje gång och väntade lite till, men tvingades sedan konstatera att Ulvo nog inte var där inne.
Någon måste ha tagit honom till Krubban. Wolf kände att
han måste hämta sonen, snabbt, för han kände att Ulvo inte var
säker. Han visste inte varför, det var bara en känsla han hade.
Wolf satte fart igen, denna gång i riktning mot Krubban.
När han nästan vara framme hörde han marschmusik, och
bara det gav honom onda aningar. Wolf sprang den sista biten
nedför spiraltrappan.
I Krubban såg han alla valparna uppställda på två led med
lika stora luckor mellan varje, och alla höll i en käpp som vilade
bakåt-uppåt över ena axeln. En pedagogvarg satt strax intill vid
en orgel, och det var från den marschmusiken kom. En annan
pedagogvarg stod framför valpgruppen, vänd mot den, och
gjorde på stället marsch. Hon trampade alltså i takt med musiken utan att gå någonstans, och alla valparna gjorde detsamma.
Det gick lite sidådär med takthållandet, och en liten tjejvalp
tappade sin käpp och plockade snabbt upp den igen. Men de
försökte göra som pedagogvargarna sa, och det med stor entusiasm, det kunde man se.
Wolf spanade efter Ulvo. När han inte omedelbart såg sin
son blev han väldigt orolig och lät blicken snabbt svepa fram
och tillbaka.
Plötsligt såg han Ulvo, och pustade ut. Han trängde sig
snabbt in mellan väggen och valpgruppen fram till sin son,
som förvånad tittade upp på sin pappa.
”Kom Ulvo, vi ska gå nu”, viskade Wolf och drog i sonen.
”Vad är det pappa?”
”Jag ska berätta sen. Kom.”
”Men...”
”Inga men. Kom nu.”
299
Wolf lyfte upp Ulvo, som fortfarande höll i sin käpp, och
började gå mot spiraltrappan.
”Men pappa vi får inte ta med stridskäpparna hem.”
”Släng den på golvet bara.”
”Men tant Pedagogvarg säger att vi måste behandla dem
med respekt.”
”Skit i det nu.” Wolf drog käppen ur sonens hand och slängde den.
”Pappa det är krig nu, visste du det?” sa Ulvo medan pappan
bar honom uppför spiraltrappan.
”Ja jag vet.”
”Är det farligt?”
”Krig är alltid farligt.”
”Varför har getterna anfallit oss, pappa?”
Wolf stannade upp, tittade sin son i ögonen och sa med
bestämdhet:
”Det har de inte!”
”Men det säger pedagogtanterna.”
”Ulvo, det är inte alltid sant, det som vuxna säger.”
Valpen såg konfunderad ut, men lät sig för stunden nöja
med det svaret. Hans pappa fortsatte bära honom uppåt.
”Pappa var är mamma?”
”Hon är sjuk. Vi ska hälsa på henne.”
”Vadå för sjuk?”
”Det vet vi inte än.”
Efter att ha sovit en stund i den främmande hyddan hade
Georgina vaknat, och nu var hon med stapplande steg på väg
mot torget. Det var fullständigt tyst, så det var uppenbart att
vargarna hade försvunnit. Hon hade svårt att gå för det gjorde ont i vänster bakben, höger och vänster bakklöv, vänster
framklöv, ryggen, nosen, ena örat, och hon haltade. Dessutom
hade hon ont inuti mulen – när hon gjorde vissa rörelser med
munnen smärtade tandköttet till.
300
Georgina kände lukten av de spyor som satt i skägget och
delar av pälsen, och hon kände sig fruktansvärt äcklig. Hon
letade efter en möjlighet att tvätta av sig, men hittade ingen.
Långsamt, långsamt tog hon sig allt närmare torget. Hon var
så medtagen att hon inte hade funderat på hur det kunde se ut
där, och tur var väl det, för annars hade hon nog vänt.
Det var nämligen en fruktansvärd syn som mötte Georgina
när hon rundade den sista hyddan före torget. Ett tjugotal
getter låg döda på marken, de flesta helt nedblodade. Stora hål
gapade i många av kropparna. Marken var svart av koagulerat
blod och det luktade konstigt. Lösa ben, öron och köttbitar
med päls på låg lite här och där.
Georginas mage vände återigen ut och in på sig i ett försök
att pressa ut det innehåll som inte fanns. Hon blundade och
satsade all kraft på att ta sig igenom kräkningen. Ut kom bara
några droppar galla, men attackerna var våldsamma. Hon darrade i hela kroppen och kände sig kallsvettig.
Efter några minuter hade det gått över, och Georgina tittade
ut över slagfältet igen. Först nu noterade hon att det stod ett
stort antal levande getter i torgets ytterkant. De betraktade resultatet av Attackpatrullens framfart under fullständig stillhet.
Tystnaden var spöklik. Även Georgina blev stående där, som
en staty, och betraktade tragedin.
Minuterna släpade sig fram men ingen av de levande getterna gav sig av. Tvärtom kom allt fler getter gående, oändligt
långsamt, och ställde sig bakom den innersta ringen av getter.
Under total tystnad växte så ansamlingen av getter mer och
mer. Efter ett tag började även utrymmet mellan hyddorna
runt omkring torget fyllas av sörjande.
Ännu hade ingen vågat sig in bland de döda för att se vilka
de var. Georgina funderade på hur det hade gått för Tvivlargetterna, och särskilt de som hon hade varit tillsammans med
när attacken kom. Var de fortfarande i livet? Nicole? Majoren?
En del av Georgina kände ett väldigt behov av att gå fram för
att få visshet, medan en annan del höll henne tillbaka.
Till slut blev ovissheten outhärdlig, och som första get lämnade Georgina med oändligt långsamma steg det omgivande
301
havet av sörjande och rörde sig in bland de döda. Det var fruktansvärt, hjärtat slog i dubbel takt och hon andades flåsande.
Hela tiden kämpade hon mot en ny kräkning. Men, som man
brukar säga, a goat’s got to do what a goat’s got to do.
Georgina såg återigen den där snälla bocken som sagt att
han beundrade Tvivlargetterna. Han låg på sidan med det blodiga huvudet i en onaturlig vinkel. Hon stannade och betraktade hans ögon som stirrade in i evigheten, och hon kände hur
det knöt sig där inne, hon blev tjock i halsen och ögonen blev
dimmiga. Snart bröts den kusliga dödens tystnad som länge
hade härskat över Klövköpings torg av Georginas gråt.
En get till lämnade långsamt den omgivande getmassan
för att se om han hade några anhöriga bland dödsoffren. Och
så en till, och en till. Alla rörde sig som i slow motion, med
nedåtböjda huvuden.
Fortfarande gråtande rörde sig Georgina med haltande steg
vidare bland kropparna. Försiktigt, försiktigt, för att inte trampa på någon kropp eller kroppsdel. Tårarna gjorde det svårt
att se klart, och alltihop var värre än den värsta mardröm hon
någonsin hade haft, men hon tvingade sig att gå från get till
get för att se om det var någon hon kände. Fler och fler levande
getter gjorde henne sällskap.
Plötsligt stelnade Georgina till och tvärstannade. Vid hennes klövar låg en get som hon kände igen. Det var Oliver. Han
var helt röd av blod, ett ben fattades och det var väldigt, väldigt
tydligt att han inte längre befann sig i denna värld.
Georgina skakade långsamt huvudet fram och tillbaka med
en min förvriden av sorg, och hon började gråta igen. Tårarna
forsade så pälsen blev blöt ända ned till skägget. ”Du som var
så glad...”, lyckades hon få fram, och smekte ömt den döda
kroppen med sin ena framklöv. ”Du var så stolt i morse...” Hon
tänkte lite. ”Och du...” Georgina hade svårt att få fram orden.
”...du...fick...aldrig...din...dejt.” Hon brast ut i hysterisk gråt.
Efter en stund hade hon lugnat sig tillräckligt för att kunna
fortsätta sin odyssé i dödens tecken, och för varje kropp fruktade
Georgina att hitta någon hon kände. Men när hon noga och väl
hade gått igenom hela slagfältet hade hon inte hittat någon mer.
302
Georgina haltade bort till getsamlingens utkant, där hon
just skulle lägga sig på marken och vila när hon fick syn på en
get som långsamt kom emot henne från andra hållet. Geten
hade lika tovig och nedblodad päls som Georgina, och haltade
precis som hon. Det var Nicole.
De två djuren stannade en bit ifrån varandra, betraktade
varandra under tystnad i några sekunder, varpå de började
halta fram mot varandra så fort deras skadade kroppar förmådde. De kastade sig om varandra i en jättestor kram, och
där stod de och kramade varandra hårt, hårt, länge, länge,
utan att säga ett ord.
Till slut bröt Nicole tystnaden.
”Du lever!”
”Du med!”
De två getterna log mot varandra. De utgjorde en bedrövlig
syn, men de levde.
”Har du förlorat någon vän eller släkting?” frågade Georgina.
”Inte som jag hittat än i alla fall. Du då?”
”Oliver har stupat.”
”Åh nej”, sa Nicole. Hon tittade ned, bet sig i läppen och
sa sorgset: ”Han blev inte gammal...” Nicole tänkte i några
sekunder. ”Men han dog i alla fall i kampen för frihet.”
Det blev tyst igen.
”De förhornade mördarna”, sa Georgina lågt med återhållen
vrede. ”Det är vad de är.”
Nicole nickade.
Georgina skulle just öppna munnen när hon såg att Nicole
stirrade på någonting som befann sig bakom Georgina. Hon
vände sig om – och där var Majoren! Han kom långsamt gående emot dem, tovig och smutsig han också, men till synes
välbehållen.
Georgina och Nicole brast ut i jätteleenden, och detsamma
gjorde Majoren. Alla tre möttes i en jättekram.
303
Wolf tittade sig omkring titt som tätt där han satt tillsammans
med Ulvo vid Morgon­gulds säng i Sjuksalen. Det var en stor sal
med högt i tak, höga fönster, järnsängar på rad och facklor på
väggarna (som dock var släckta under dagtid). Morgon­guld var
svag men fullt pratbar. På nattduksbordet låg senaste numret
av SCUM (Sällskapet Cementerade Uppfattningars Magasin).
”Mamma blir du frisk snart?” frågade Ulvo.
”Ja älskling, det är klart att jag blir”, sa hon och såg matt ut.
”Jag har ju ett krig att ta hand om.”
”Vad var det som hände egentligen?” frågade Wolf.
Morgon­guld såg osäker ut. ”Vet inte. Föll bara ihop. Har
aldrig hänt förr.”
Hon gjorde en paus, och fortsatte sedan:
”Vad gör du här förresten? Har inte du fullt upp med skrivjobb?”
Wolf såg plötsligt nervös ut.
”Ja, jo, jag måste gå nu. Kom, Ulvo!”
”Vad har du fått för skrivkommando?” frågade Morgon­guld.
Wolf låtsades inte höra. Han tog sin son i handen och drog,
men Ulvo spjärnade emot.
”Kom, vi måste gå nu”, sa Wolf och drog hårdare. Ulvo
betraktade sin mamma medan han motvilligt lät sig släpas
mot dörren.
När de kommit ut i gången sa Ulvo:
”Pappa var är Muso?”
Wolf stannade, satte sig på huk, tittade Ulvo i ögonen och
sa långsamt:
”Du förstår, det har hänt en sak. Han finns nog inte bland
oss längre.”
Ulvo tittade oförstående på sin pappa. ”Men var är han då?”
Wolf såg väldigt ledsen ut, och sa med darr på rösten: ”Muso ...
Muso är nog död.” Hans ansikte förvreds, och vargen började gråta.
Ulvo kramade om sin pappa. ”Var inte ledsen”, sa Ulvo,
”han har det nog bra i mushimlen”.
Det hördes steg längre bort i korridoren, och Wolf fick
bråttom. Han lyfte upp sin son och hastade iväg, på gränsen
till att springa, och på det sättet tog han sig genom ett antal
304
gångar och trappor. I bakgrunden hördes mäktig marschmusik – det var Ulvsymfonikerna som satt på borggården och
spelade ”Till krigets ära”. Efter ett tag var Wolf och Ulvo
framme vid Luminosos dörr, där Wolf snabbt knackade på.
Han tittade sig omkring och knackade en andra gång efter
bara ett par sekunder.
Snart öppnade Luminoso.
”Får vi komma in?” sa Wolf snabbt, men hann knappt slutföra meningen innan Luminoso drog in honom och Ulvo och
omedelbart smällde igen dörren.
”De har varit här och frågat efter dig”, viskade Luminoso
upphetsat.
”Vilka då?”
”Twita och Tweta.”
Wolf ryckte till, och hade han inte varit helt pälsbeklädd
hade man sett honom bli likblek.
”Åh vid alla varulvar”, viskade han blixtsnabbt.
”Du måste gömma dig”, viskade Luminoso.
Wolf, som tuggade nervöst på underläppen, nickade.
”Det är bråttom!”
”Jag vet.”
”Vad är det som har hänt?”
”Är inte säker”, viskade Wolf, ”men jag tror de har klassat
mig som desertör.”
”De?”
Wolf tittade på Luminoso en stund innan han viskade:
”Kvällsmurvla.”
Luminoso gjorde en min som kunde tolkas som ‘kan tänkta
mig det’.
”Den varulven...”, viskade Wolf.
”Du”, viskade Luminoso, ”jag följer med dig”.
Wolf såg oförstående ut. Luminoso fortsatte:
”Jag har hört ett rykte. De tänker omplacera mig. Från fackelvarg till....”
Han betraktade Wolf med gravallvarlig min, och fortsatte
viskande:
”...till Attackpatrullen”.
305
Wolf ryckte till igen.
”De behöver utöka, nu när det är krig”, viskade Luminoso.
”Åh fy för tusen intorkade bergsbestar...” Wolf verkade
chockad.
”Ja, du vet, jag har ju rätt bra fysiska värden och så... det
vet dom.”
”Då fattar jag.”
”Aldrig på tusen månvarv att jag tänker gå med i deras vansinniga krig.”
”Nej, för tusen fullmånar. Vi måste sticka snabbt.”
Luminoso nickade.
”Men vart?” viskade Wolf.
”Pappa varför viskar ni?” frågade Ulvo högt, där han satt på
sängkanten och dinglade med benen.
”Schhhh... vi leker en lek bara. Du måste viska”, viskade Wolf.
”Jaha. Får jag vara med?”
”Ja, sen Ulvo, sen.”
”Får mamma vara med också?”
”Nä, kanske inte. Ja alltså, jag tror inte hon vill.”
”Jorå hon vill, det är jag säker på.”
”Ulvo, vi pratar om det sen.”
Wolf vände sig mot Luminoso igen.
”Jag vet ett ställe”, viskade Luminoso. ”Du vet, som fackelvarg kommer man ju in i alla möjliga konstiga skrymslen
och prång.”
”Bra.”
De reste sig upp. Wolf vände sig mot Ulvo:
”Ulvo – vill du vara med i leken nu?”
”Ja pappa det fattar du väl.”
”Bra. Leken är en tävling. Vem kan vara tyst längst? Jättejättetyst. OK?”
”OK.”
”Bra”, sa Wolf. ”Tysta leken börjar NU!” Sedan knep han
demonstrativt ihop käftarna, och hans son gjorde detsamma.
Luminoso öppnade dörren, tittade åt båda håll i korridoren
och tecknade åt Wolf och Ulvo att komma efter.
306
är rädd – och
21. Wolf
Georgina går i spänd
väntan
F
yra timmar efter massakern i Klövköping var alla offer
begravda. Mer eller mindre varenda get i hela Klövköping hade närvarat vid ceremonin, liksom en hel del
getter från Svansinge och Horneby. Nyheten om Klövköpings blodbad, som slakten börjat kallas, hade spridit sig snabbt
över hela Eklandet.
Efter begravningen gick Georgina, Majoren, Nicole och ytterligare ett antal tvivlargetter tillbaka till torget – av två skäl.
De hade behov av att vara tillsammans för att smälta intrycken
och trösta varandra. Dessutom ville de se hur det var med
‘Getternas egen Skylt’ – de hade nämligen glömt att se hur
det gått med den när de kort sågs på torget före begravningen.
Skylten var pulveriserad. Majoren plockade upp en söndertuggad bit av det som varit ramen, betraktade den en stund
och slängde tillbaka den. Han såg sorgsen och bitter ut, och
hängde med huvudet.
Georgina läste hans tankar. ”Det var inte förgäves”, sa hon
stillsamt.
Majoren tittade upp mot henne. Då såg Georgina att han
hade tårar i ögonen. Hon gick långsamt fram och kramade om
honom, och kände att Majoren skakade.
307
”Det är mitt fel, alltihop”, sa han och började snyfta.
”Det är det absolut inte”, sa Georgina.
”Jo, jag ledde det här utan att ha sett till att skyddet var
tillräckligt.”
”Struntprat, vi drev fram det tillsammans”, sa Georgina.
”Och skulden för dödandet ligger hos bestarna, till hundra
procent.”
Majoren tittade på henne med en min som utstrålade oändlig sorg. Sedan sänkte han huvudet mot marken igen. Georgina
tittade allvarligt på honom, och sa:
”Majoren får inte glömma att det fanns ett skäl till att vi startade det här. Vargarna tystar ned oss, förvränger sanningen och
attackerar den som vågar säga sin egen mening. Och så hungrar
vi som en följd av det. Så kan vi ju inte fortsätta att leva!”
Majoren lyfte blicken igen och betraktade Georgina. Hon
fortsatte:
”Vi får inte ge upp nu! Den som är villig att ge upp sin frihet
för att få lite mera säkerhet får varken frihet eller säkerhet.”
”Nä hon har rätt”, sa Nicole, som hade följt dialogen.
Majoren lät blicken gå från Georgina till Nicole och tillbaka. Samtidigt dök fler och fler getter som varit på begravningen upp och ställde sig runt torget för att tänka och sörja
under tystnad. De hade uppenbarligen också känt behov av att
återvända till platsen för massakern.
”Det här är inte Majorens fel, inte ett dugg!” sa Nicole till
Majoren.
Georgina plockade upp en liten träbit med några vita bokstäver på från marken, och kände igen Olivers sätt att skriva.
Hon översköljdes av sorg och var på väg att börja gråta, men
övervann sig själv.
”Titta på den här”, sa hon och höll fram spillran. ”Den är
ett bevis på att vi getter inte låter oss kuvas.” Man hörde att
hon undertryckte en snyftning. ”Den är ett steg på vår väg till
medvetenhet och frihet. Ett steg vi ska vara enormt stolta över.”
De andra två tvivlargetterna tittade på Georgina med stora
ögon. Hon fortsatte:
”Och det ska vi bygga vidare på. Vi ska ta nästa steg.”
308
Georgina tittade på Majoren och Nicole, pekade på marken
framför sig med ena frambenet och sa:
”Här, precis här, ska vi bygga en ny Skylt. Och den ska
vara ännu större och ännu finare än den förra. Och med den
ska vi fortsätta att säga sanningar. Och vi ska bryta vargarnas
informationsmonopol. Vi ska ge Eklandet åsiktsfrihet.”
En antydan till leende kom över Majorens ansikte. Han skulle
precis säga något när en ung grå bock, som sedan en liten stund
hade stått en bit bort och förmodligen lyssnat, kom fram och sa:
”Är det ni som är Tvivlargetterna?”
”Öh, ja”, sa Georgina, lite nervös för att få skäll. De andra
två nickade.
”Jag hörde talas om er för en tid sedan, och jag måste erkänna att jag inte trodde på er. Jag trodde att ni var desinformatörer. Men nu har jag fattat att ni hade rätt hela tiden.”
De tre tvivlargetterna sken upp. Bocken fortsatte:
”Jag vill tacka er av hela mitt hjärta för det ni har gjort, och
om ni har något behov av mig så är jag gärna med i getborgargardet.” Han såg lite tankfull ut, och fortsatte: ”Man kan
inte hela tiden hålla sig undan och räkna med att andra tar
striden för ens frihet.”
Majoren såg förvånad ut. ”Du är mycket välkommen, min
pojk”, sa han, visserligen trött men man kunde nu spåra något
av hans gamla pondus i rösten.
Då närmade sig ytterligare en get, en vit tjejget. Bocken
som just hade kommit tittade på henne och sa stolt: ”Det här
är min fästget!”
Detta fick fästgeten att le. ”Jag hörde vad ni sa”, sa hon.
”Och jag vill också vara med i getborgargardet.”
Majoren log nu stort. ”Du är så välkommen, min tös!”
Georgina blev jätteglad och gick fram och kramade om fästgeten. Knappt hade hon släppt greppet förrän ytterligare ett
djur närmade sig, denna gång en svart bock med ovanligt lång
päls och ganska mycket skräp i den.
”Är det ni som är dom däringa Tvivelgetterna?” frågade
han, och fick nickningar till svar. Den svarta bocken log och
fortsatte:
309
”Jag läste det där på eran Skylt att ni behöver djur till getborgargardet. Jag var lite för feg förut, men nu fattar jag att ni
verkligen behöver varenda get ni kan få. Så här är jag!”
Majoren och Georgina utbytte en blick, en mycket nöjd
sådan.
Kanske anade de andra sörjande getterna på torget vad som
höll på att hända borta vid den pulveriserade Skylten, kanske
berodde det på något annat. Hur som helst kom det fram
fler och fler getter, och alla sa samma sak: De ville gå med i
getborgargardet. ”Så att vi kan hindra sånt här från att hända
igen”, sa ett av djuren.
”Vi behöver alla vi kan få, vi behöver alla vi kan få”, sa
Majoren förnöjt. Samtidigt dök det upp fler och fler av de
ursprungliga tvivlargetterna.
”Jag har en idé”, sa Georgina, och viskade något i Majorens
öra. Han sken upp. ”Jättebra!”
En kvart senare kunde man se resultatet. En liten tribun
hade skapats av en av snabbmatsgetternas stånd, som hade stått
undanstoppat i utkanten av torget. Bakom tribunen hängde en
banderoll på två käppar, och på banderollen stod med spretiga
bokstäver:
”Anmäl dig här till Jetborgargardet!”
Det var Nicole som hade skrivit texten, och när hon gick i
skolan hade rättstavning avskaffats, men det kunde ju inte hon
hjälpa. Så fort hon hade knutit fast banderollen i båda ändar,
så den blev läsbar, blev det en väldig tillströmning av getter. Ja,
det blev faktiskt kö, och snart hade så gott som varenda djur
på torget anmält sig till tjänstgöring.
Oj oj oj vad snabbt Majorens getborgargarde växte. Det
verkade som om hela Eklandets getpopulation var på väg att
gå med.
Nu var det inte längre dödens tystnad som rådde på torget.
Djur som var nyblivna getborgargardister stod lite överallt i
små grupper och pratade lågt med varandra, och ett sorl låg
över platsen. Det var förvisso inte ett glatt och lyckligt sorl,
men inte heller ett hopplöshetens och sorgens sorl, utan ett sorl
präglat av allvarlig beslutsamhet.
310
Nu får det i farmors skägg vara nog. Nu måste vi sätta ned
klöven. Ungefär så kunde stämningen sammanfattas.
Majoren steg upp på tribunen, vilket omedelbart fick sorlet
att upphöra.
”Kära getter”, dundrade han långsamt och högtidligt, och
alla djur lyssnade intensivt. ”Idag är en sorgens dag. Vi har
förlorat många av våra nära och kära, och vi ska alltid minnas
idag som en skammens dag. En dag när getter som inte gjorde
något annat än utnyttjade sin medborgerliga rätt att stå och
läsa nyheterna föll offer för en feg och grym attack från aggressiva rovdjur. Rovdjur som inte tvekar att slita sönder alla som
vågar yppa en egen åsikt. Rovdjur som inte tvekar att utnyttja
det fysiska överläge de har gentemot oss gräsätare. Rovdjur
som inte drar sig för att tillämpa den starkes rätt. Vi...”
En applåd uppstod, och Majoren väntade på att det skulle
bli lugnt igen. Sedan fortsatte han:
”Vi är fredsälskande djur. Det har vi alltid varit. Vi vill inget
annat än leva våra liv i lugn och ro, odla våra grödor och äta
vårt hö. Men för den skull vi vill inte leva i förtryck och huka
i rädsla.”
Publiken applåderade och jublade, vilket Majoren uppenbarligen tog intryck av, för när det lugnat ned sig fortsatte han
med märkbart ökad energi och förhöjt tonläge:
”Vi getter är stolta djur! Vi getter låter oss inte kuvas! Vi
getter kan inte skrämmas till underkastelse! När det behövs
ska vi försvara oss, och...”
Nu uppstod en stormande applåd, och alla jublade och bräkte. Hyllningen ville bara inte ta slut. Efter ett tag blev det som
det ofta blir när entusiasmen för en talare är stor – publiken
gled naturligt över till att applådera i takt, varvid kraften ökade
ytterligare. Majoren tittade ut över anhängarna och såg stolt
ut. Någon började ropa ”Majoren”, andra hängde på och snart
skanderade hela gethavet:
”MA-JO-REN – MA-JO-REN – MA-JO-REN – MAJO-REN – MA-JO-REN”
Majoren var rörd, man kunde se det på honom. Djupt rörd.
Hade någon get stått alldeles intill honom hade den geten kun311
nat observera att Majorens ögon var glansiga. Till slut tyckte
han i alla fall att det kunde vara nog, för han höjde ena frambenet för att äska tystnad, och det fungerade. Han dundrade:
”Anhängare av frihet! Anhängare av sanning! Anhängare av
rättvisa! Om vi måste försvara oss så ska vi försvara oss. Och
det är där ni kommer in i bilden. Det är ni i getborgargardet
som gör det möjligt för oss att återta vår stolthet! Det är ni i
getborgargardet som gör det möjligt för oss att ta tillbaka vår
yttrandefrihet! Det är ni i getborgargardet som gör det möjligt
för oss att avslöja och tillrättavisa de halvsanningar, lögner och
förtiganden som våra grannar i Klara Slott så länge har tryckt
ned i våra halsar!” Han gjorde en konstpaus, och höjde rösten
ytterligare: ”Glöm det inte för en enda sekund – det är ni som
är sanningens och frihetens hjältar!”
Omedelbart bröt våldsamma applåder och jubel ut igen.
Georgina stod alldeles intill tribunen och betraktade det hela.
Hon beundrade Majorens tal, och höll med om allt han sa,
men hon noterade också samspelet med publiken och hur
Majoren så naturligt ägde hela torget. Han är en sann ledare,
vilken tur att vi har honom, tänkte Georgina.
Majoren höjde sitt ena framben igen och publiken tystnade.
Han fortsatte med högsta tonläge:
”Vargarna må ha vassare tänder. Vargarna må vara starkare
och större. Vargarna må vara bättre tränade för strid. Men
glöm inte, getabockar och tjejgetter: Vi är många fler! Och det
är vi som har det moraliska övertaget! Det är vi som kämpar
för sanning och rättvisa! Det är en segerfaktor! Och segra ska
vi göra!”
Majoren tog i ända ned från klövarna och vrålade så man
kunde tro att hans strupe skulle brista:
”GETTER! VI SKA SEGRA I BYARNA! OCH VI SKA
SEGRA PÅ ÅKRARNA! OCH VI SKA SEGRA I SKO­
GARNA! OCH VI SKA ALDRIG GE UPP!”
Jublet och bräkandet bröt ut igen, nu högre än någonsin:
”BRÄÄÄÄÄÄK, BRÄÄÄÄÄÄK, BRÄÄÄÄÄÄÄK”
Getterna hoppade upp och ned medan de applåderade, jublade och bräkte, och snart började de skandera:
312
”SEGRA – SEGRA – SEGRA – SEGRA – SEGRA
– SEGRA – SEGRA”
Majoren log. Georgina log. Nicole log. Alla de andra tvivlargetter som hade samlats runt tribunen log.
Det gick en minut, utan att någon minskning av hyllningarnas ljudnivå kunde skönjas. Det gick två minuter, och applåderna, bräkandet och skanderandet bara fortsatte. Efter tre
minuter ville Majoren verkligen fortsätta sitt tal, så han höjde
ännu en gång sitt ena framben, men det hade inte den minsta
effekt. Getmassan, som nu var gigantisk eftersom allt fler getter
hade strömmat till, var i extas. Någon ropade ”Majoren”, och
snart hade talkören bytt formulering. Getterna skanderade:
”MA-JO-REN – MA-JO-REN – MA-JO-REN – MAJO-REN – MA-JO-REN”
Föremålet för deras hyllningar betraktade sina anhängare
med ett väldigt stort leende. Han bara stod där, och han tittade
ut över sina gardister, och han var så oerhört glad över att de
hade vaknat upp, och han tänkte på hur mycket som stod på
spel, och på att den här dagen skulle gå till historien som den
stora vändpunkten.
Efter kanske fem minuter gjorde Majoren ett nytt försök
att äska tystnad, och den här gången lyckades det. Nu hade
hans ropande tagit ut sin rätt – en viss heshet hade infunnit
sig – och han mäktade inte uppbåda riktigt samma röstresurser
som före pausen. Men Majoren hade inte varit Majoren om han
inte trots detta hade haft imponerande röstresurser kvar. Han
ropade, aningen hes:
”Gardister! Vi måste dra nytta av vårt numerära överläge!
Därför ber jag er alla: Gå nu ut i Eklandet, sök upp era vänner och släktingar! Berätta om Klövköpings blodbad. Berätta
om vargarnas lögner och förtiganden! Berätta om vårt onödiga hungrande och allt det som står på spel. Rekrytera så
många medlemmar ni bara kan till getborgargardet! Besök
även Horneby och Svansinge för att rekrytera. Och kom sedan
tillbaka ikväll, hit till torget, ni och era rekryter, och varje get
ska ha en högaffel med sig. Det är viktigt, varsin högaffel.
Tillsammans, och beväpnade, kan vi skydda oss mot bestarna!”
313
Wolf, Ulvo och Luminoso hade tagit sig till ett vindsutrymme i ett av de torn som vette mot skogen, och där satt de nu
och tryckte. Det var alldeles under det koniska taket, så man
kunde se det mörka träet i takstolarna och undersidan på de
svarta skifferplattor som yttertaket var gjort av. Det sluttande
taket var ganska nära, så om man var varg – vilket man var –
så tvingades man hålla sig ganska nära mitten för att kunna
sitta rak.
Det luktade tjära från trävirket. Golvet var gjort av grova
plankor, och i kanten fanns en golvlucka – det var genom den
de hade kommit upp. Luckan var nu stängd, och risken för att
trion skulle upptäckas av Twita och Tweta, eller några andra
vargar, var enligt Luminoso minimal.
Han och Wolf hade i viskande ton avhandlat kriget och den
politiska situationen. De var rörande överens om det orättfärdiga i kriget, som de för övrigt ansåg hade kuppats igenom.
Båda var också väldigt misstänksamma mot det sätt på vilket
Kvällsmurvla hade tagit makten.
De var inte pacifister, Wolf och Luminoso, faktiskt inte. Vid
ett reellt existensiellt hot mot vargsamhället hade båda två varit
beredda att gå i krig. Dock ansåg de att det nu aktuella kriget
totalt saknade legitimitet.
”Vad har getterna gjort oss? Inte ett smack”, sa Luminoso
med mycket låg röst.
”Nä, de tycker bara annorlunda.”
”Ja, och vid alla varulvar – de tycker vettigare än vi!”
Plötsligt hördes ett svagt ljud som verkade komma från strax
under golvluckan. Samtalet stannade omedelbart av, och de två
vuxenvargarna betraktade varandra med rädsla i blick. Wolf
petade Ulvo på frambenet för att få hans uppmärksamhet och
tecknade åt honom att vara tyst genom att sätta ena tassen
framför käften. På det viset satt djuren i någon minut.
”Det var nog bara spänningar i trävirket”, viskade Luminoso.
”Eller också Twita och Tweta”, viskade Wolf.
Luminoso gav honom en kuslig blick.
314
”För att fortsätta snacket”, viskade Wolf, ”så är jag spyfärdig
på det här tuggandet om gödsel och zoner och gråvälde och
slocknade solar och sånt. Ta bara det här eviga tjatet om gödsel.
Vilket förylat skitsnack!”
Luminoso nickade. ”Vad ska vi ha en Kampanjsal för?” viskade han. ”Varför ska vi driva kampanjer? Varför ska vi trycka
ned våra idéer i halsen på andra?”
”Paappaaa, jag är huuungrig”, sa Ulvo med hög röst.
”Schhhhhh”, sa Wolf helt förfärad. Han fortsatte viskande:
”Du måste viska, Ulvo. Jag vet att du är hungrig. Vi ska fixa
det. Vänta lite nu.”
Ulvo nöjde sig för tillfället med det, och återtog undersökandet av en rostig gammal harfälla.
Då hördes ett dovt men kraftigt rasslande ljud som slutade
med ett dunk. Alla visste vad det var – vindbryggan fälldes
ned.
Några timmar senare började mörkret falla över Klövköping.
Det var en ovanligt vacker kväll eftersom solnedgången färgade himlen intensivt röd i väster. Förmiddagens vargattack
hade satt skräck i hela getsamhället, och nyheten om den hade
spridit sig i hela Eklandet. Alla fruktade en ny attack, och
det var på torget i Klövköping som djuren tillsammans sökte
skydd. En nervös väntan rådde, och alla hade ställt in sig på
en lååång natt.
Fler och fler getter strömmade till, och nästan alla hade en
högaffel på tvären i munnen. En följd av Klövköpings blodbad
var att de teser som Tvivlargetterna hade publicerat på ‘Getternas egen Skylt’ hade vunnit allmänt genomslag. Vargarna
hade med sitt agerande gett Tvivlargetterna rätt, och nästan
alla getter delade nu Tvivlargetternas världsbild.
Torget blev snabbt fullt med getborgargardister och ett litet
antal icke-getborgargardister, men de senare utgjordes främst
av killingar och gammelgetter som helt enkelt var för skröpliga
för strid. Även utrymmet utanför torget, mellan hyddorna,
började fyllas på.
315
Det blev så packat med djur att en del problem uppstod
med högafflarna. Du kan ju själv tänka dig en plats proppfull
med getter med varsin högaffel med vassa spetsar som sticker
ut åt sidan. En och annan stack sig förstås, och ett visst gruffande uppstod på några ställen som en följd av det, men det
blev inga allvarliga skador, och snart hade djuren lärt sig att
hantera situationen.
Några av getterna hade släpat fram en del grenar och pinnar
och gjort upp en stor lägereld mitt på torget, för de hävdade att
alla rovdjur skräms bort av eld. Andra getter, däremot, menade
att detta inte gällde för vargarna på Klara Slott. Hur som helst
gav elden både värme, åtminstone för dem som satt eller låg
närmast, och en gemensamhetkänsla. Och den lyste upp de
omgivande hyddorna i mörkret.
På sina håll sjöngs det fredssånger, på andra håll fördes spända diskussioner i små grupper. Skulle det komma någon ny
vargattack? När i så fall? Skulle getterna kunna hålla stånd?
Generellt var oron mycket stor, men detsamma gällde ilskan
och beslutsamheten. De flesta kände åtminstone någon get
som hade förlorat en av sina nära och kära i blodbadet, och
vissa kände själva något av offren.
Majoren hade naturligtvis utgått från det värsta, så han hade
placerat ut vaktgetter i utkanten av Klövköping, längs den väg
som ledde till Klara Slott. Där stod nu två djur på helspänn en
bit ifrån skogen och försökte speja in i den. Eftersom de var så
förfärligt rädda byttes de ut var tjugonde minut.
Om vargarna dök upp skulle vaktgetterna använda en jättelik gong-gong som de hade fått till sitt förfogande, monterad
på en hjulförsedd ställning. Den var ungefär fem gånger så hög
som en get – Uppfinnargeten hade snabbuppfunnit. Alla getter
på och runt omkring torget hade informerats om innebörden
av ett eventuellt gong-gongande. Vaktgetterna hade utrustats
med varsin lång och tung klubba så de skulle kunna slå på
gong-gongen från varsin sida. Ett slag var räcker, hade Majoren
förkunnat, sedan skulle vaktgetterna snabbt som små illrar
kasta sig in i det snår som fanns alldeles intill och gömma sig
där tills vargarna hade passerat.
316
För att underlätta gömmandet i snåret togs enbart svarta
djur ut till vakttjänst. Dessa syntes ju knappt i mörker. Det
fanns också en annan fördel med att välja just svarta getter:
Många av dem hade ju varit med i den numera avskaffade
allmänna värjplikten, och där fått träning i simulerade stridssituationer.
Majoren hade också organiserat träning i högaffelstrid för
dem som önskade deltaga. Övningarna genomfördes på ett
hyddfritt område som fanns en bit bort från torget, ganska nära
rävarnas område. Problemet var att antalet getter som ville vara
med kraftigt översteg både antalet tillgängliga instruktörer och
den yta som fanns tillgänglig.
Nära lägerelden stod tribunen och kring den var Georgina,
Majoren och de andra ursprungliga tvivlargetterna samlade.
De var häpna över tillströmningen till getborgargardet, och
Majoren sa att gensvaret överträffade hans vildaste förväntningar. Det hade nu blivit nästan helt mörkt.
Plötsligt kom en get långt bortifrån och trängde sig med en
väldig frenesi in mot mitten av getsamlingen på torget. Det
tog sin tid eftersom det var så många djur i vägen, och han var
så burdus att en del irritation väcktes längs hans väg. Geten
siktade in sig på Majoren, och han ropade högt redan innan
han kommit fram:
”Är ni inte riktigt kloka? Ska ni elda upp hela Klövköping?”
Det var Säkerhetsgeten. Majoren, som låg på marken, reste
sig snabbt upp och såg förvånad ut.
”Fattar ni inte att elden kan sprida sig till hyddorna!” skrek
Säkerhetsgeten.
”Hmmmm....” Majoren funderade i några sekunder. ”Det
tänkte jag inte på.”
”Nänä. Tänkte inte. Men nu är det så att Lokala Lägereldstadgan föreskriver ett säkerhetsavstånd för öppen eld på 100
getlängder till närmaste hydda. Har ni det va?”
Majoren lät blicken gå från elden till de närmaste hyddorna.
”Nä inte riktigt kanske.”
Georgina, som också hade rest sig upp, följde konversationen. Plötsligt fick hon en idé.
317
”Men om vi laddar upp med en massa vattenhinkar så kan vi
ju släcka förhornat snabbt om det skulle krisa till sig!” sa hon.
Säkerhetsgeten muttrade lite för sig själv.
”Vad sa du?” frågade Majoren honom.
Det kom inget svar.
”Är det okey om vi gör så?” frågade Georgina.
Säkerhetsgeten tittade på henne en liten stund innan han
med låg röst sa:
”Ja, faktum är att Lokala Lägereldstadgan medger undantag
från avståndsregeln på villkor att ett för den aktuella situationen tillräckligt antal med vatten fyllda och gripanordning försedda kärl förvaras i omedelbar anslutning till lägerelden och
densamma bevakas av minst en get som vid det innevarande
årets början var ett år fylld, så är det faktiskt.”
”Men då så. Det ordnar vi genast!” sa Majoren.
”Jag kan hämta vatten”, sa Georgina.
Säkerhetsgeten lommade iväg.
Det doftade gott på torget eftersom de getter som hade startat elden la på väldoftande träslag, bland annat några enbuskar
de hittat i skogsbrynet. Plötsligt började dock Nicole sniffa intensivt, för hon hade uppfattat en annan lukt. Obehaglig. Det
luktade olycksbådande. Det luktade, faktiskt, bränd päls. Efter
några sekunder insåg hon att lukten kom från henne själv, och
då gick det blixtsnabbt – hela gruppen av tvivlargetter flyttade
sig ett par getlängder bort från elden.
Middagen borde ha varit ett problem, men den extraordinära
situationen hade skapat en sällan överträffad gemenskap och solidaritet. Det rådde något som skulle kunna kallas ett spontant
undantagstillstånd, vilket fantastiskt nog hade resulterat i att
nästan alla getter som bodde i Klövköping frivilligt hade tömt
sina höförråd och släpat fram innehållet till en plats mellan torget
och stället där övningarna i högaffelstrid pågick. Där hade en stor
höstack följdaktligen växt fram, och dit gick nu djuren för att äta.
Georgina hade just linkat över till höstacken för att äta middag när hon plötsligt stannade och slutade andas. Hon trodde
sig se i syner och blinkade med ögonen, men det gjorde ingen
skillnad. Alldeles intill, mumsande på ett knippe hö, stod –
318
Jens! Deras blickar möttes för en bråkdels sekund, varpå Georgina kvickt vände sig bort med en min av avståndstagande.
”Georgina, vänta!” ropade Jens.
Men hon började halta iväg med så raska steg hon förmådde.
”Georgina!”
Jens följde efter henne i några getlängder, men när hon
märkte det och pressade sig för att öka farten ytterligare gav
han upp och stannade.
När Georgina kom tillbaka till tvivlargetterna såg Majoren
genast att Georgina såg konstig ut.
”Vad är det?” frågade han. ”Har det hänt nåt?”
Hon tittade ned i marken. ”Ingenting.”
Nu kom Nicole också fram till Georgina. ”Har det hänt
något?” frågade hon med sådan där getmjölkslen röst som bara
tjejgetter kunde frambringa.
Georgina tittade ned i marken.
”Mår du dåligt?” frågade Majoren.
Georgina la sig ned på marken utan att svara.
Nicole la sig intill henne och la ena frambenet om Georgina.
”Är det något du vill berätta?”
Tårar började sippra nedför kinderna på Georgina, och snart
började hon snyfta.
”Såja, såja”, sa Nicole.
”Det är bara ....”, hulkade Georgina.
Även Majoren la sig vid hennes sida.
”Det är bara ... så hemskt alltihop”, fick Georgina fram
mellan snyftningarna.
Majoren och Nicole tittade allvarligt framför sig.
”Jag tänker på .... alla de döda getterna”, snyftade Georgina.
”Och Oliver, han ... han ville dejta mig. Varför sa jag inte ja?
Nu är han....”
Även Nicole såg nu ut att vara på väg att börja gråta.
Majoren suckade djupt. ”Ja, frihet har ett pris”, sa han lågt.
”Man kan undra om det var värt det. När jag såg alla de döda
getterna .... och tänkte på deras familjer och...”
Han avbröt sig själv, och började tugga på sin underläpp på
ett konstigt sätt.
319
Georgina, fortfarande på marken, begravde sitt huvud under
frambenen och grät hejdlöst. Minuterna gick, och den stackars
geten bara fortsatte. Tills plötsligt...
”Georgina!”
Namnet viskades i hennes öra, och hon tystnade omedelbart.
”Georgina, det är jag!”
Hon slog upp sina ögon och kikade fram bakom sitt ena
framben, och ovanför henne stod – Boxer!
Georgina blev väldigt förvånad, och samtidigt väldigt glad.
Visserligen kunde hon inte se sin brors ansiktsuttryck i mörkret, men det var uppenbart att han inte var arg längre.
”Hej!” sa Georgina trevande.
”Hej Georgina! Du....”. Han drog på det, och sa sedan långsamt: ”Kan du förlåta mig?”
Hon blev återigen förvånad. Boxer fortsatte med sin släpiga
stil:
”Förlåt att jag var en idiot. Du hade rätt.”
Georgina trodde knappt sina öron. Brodern fortsatte:
”Varguslingarna har dragit oss vid mulen. Det fattade inte jag.”
Georgina reste sig upp, torkade tårarna med ena frambenet
och log mot sin bror. Nu såg hon att brodern hade en högaffel
med sig.
”Har du gått med i getborgargardet?” frågade hon.
”Javisst ..... vi måste ju försvara oss mot bestarna!” Han
tänkte lite till, och fortsatte: ”Det går nog åt skogen – men då
har vi i alla fall försökt.”
Det blev tyst i några sekunder.
”Vet du Georgina, det är en sak jag måste säga”, fortsatte
Boxer och såg aningen förlägen ut. ”Du är en hjälte!”
Majoren tog ett steg fram mot syskonparet, vilket fick Bo­xer
att vända sig mot honom.
”Det är en ära att få träffa Majoren”, sa Boxer till Majoren.
”Nu har jag fått höra om Majorens långa engagemang.”
Majoren såg glad ut. ”Tack, min pojk. Det gläder mig att se
dig här, som gardist. Tillsammans blir vi starka!”
Georgina betraktade Boxer under tystnad, och han tittade
tillbaka. Plötsligt kastade sig Georgina om halsen på sin bror
320
och kramade honom det hårdaste hon kunde. Den nytvättade
och ännu fuktiga rosetten – hon hade tvättat den samtidigt
som hon tvättade av sig spyerna och blodet – blev återigen
tilltufsad.
”Åh Boxer, det var så hemskt när vi var ovänner!”
”Det var mitt fel. Kan du förlåta mig?”
”Det finns inget att förlåta!”
Till slut släppte syskonen greppet om varandra. De log. Majoren log. Nicole log.
”Hur är det med dig?” frågade Boxer sin syster.
”Ganska okey.”
”Stämmer det att du var med på själva blodbadet?”
Hon nickade långsamt. Boxer gav henne världens kram igen.
”Stackars dig. Vad hemskt det måste ha varit. Du är verkligen en hjälte. Här har du kämpat mot livsfarliga bestar medan
jag bara burit hinkar.”
”Men det är också viktigt”, sa Georgina. ”Jag har haft dåligt
samvete för att jag inte hjälpt till på fältet.”
Boxer gav henne en blick som om hon vore ett får.
”Inte hjälpt till? Du har ju i farmors skägg gjort mer nytta
än en vanlig get gör på ett helt år.”
Georgina log. ”Har du fått nåt hö?” frågade hon.
Boxer skakade på huvudet.
”Kom får du ett skrovmål.” Hon började linka bort mot
höstacken, och Boxer följde efter.
När de hade gått några getlängder hördes det avlägsna men
ändå genomträngande ljudet av en gong-gong.
321
322
saker händer
22. Stora
i Eklandet
N
är gong-gongen ljöd var det som om jordens rotation
upphörde. Alla konversationer avbröts, fredssångerna
stannade mitt i ett ord, de getter som åt middag slutade tugga och de som övade högaffelstrid fryste till statyer mitt
i ett anfall. Ja, det verkade till och med som om elden slutade
spraka – det sa i alla fall några getter när de många år efteråt
berättade för sina killingkillingar om den här historiska kvällen.
Men lika plötsligt som all aktivitet upphörde, lika plötsligt
började centrala Klövköping att koka av aktivitet. Alla getter
i getborgargardet, och det var ju nästan alla, flög upp och
kontrollerade att de hade högaffeln intill sig. Georgina hade
ju inte sin högaffel, för den var kvar i hyddan i Horneby, men
Majoren hade sagt att hon kunde vara sambandsget. Ljudet av
gong-gongen fick Majoren att kasta sig upp på tribunen, där
han omedelbart fick alla djurens blickar på sig.
Han samlade sig i någon sekund eller två, inte mer, medan
han blickade ut över det jättelika och knäpptysta gethavet.
Elden lyste upp de närmaste djuren, men annars kunde man
bara se ögon lysa i mörkret. Massor av ögon var det (och så
hornen på några enstaka tjejgetter som hade använt ohemula
mängder hornpolish). Majoren dundrade:
”Getter! Ni hörde gong-gongen, och ni vet vad det innebär.
Vargarna har inlett sin nästa attack. Ni frågar: vad ska vi göra
323
åt det? Ja, vad är vårt mål? Jag kan svara med ett enda ord:
Seger! Seger till varje pris! Seger trots all terror! Seger hur lång
och svår vägen än kan bli! För – glöm aldrig det – utan seger
finns inget värdigt liv för oss getter.”
Han tog en paus och blickade ut över sina anhängare, och
de tittade tillbaka. En get någonstans i utkanten av gethavet
ropade ”Seger!”, någon annan hängde på och snart hade en
talkör uppstått:
”SEGER - SEGER - SEGER - SEGER - SEGER - SEGER
- SEGER”
Det var många hundra getters bestämda viljeyttring som dånade, och Majoren var rörd. Han tittade på Georgina och de andra
av sina närmaste, som tittade tillbaka med en blandning av beundran och bestämdhet i blicken. Efter några sekunder äskade Majoren tystnad genom att lyfta sitt ena framben, varpå han fortsatte:
”Getter! Tiden är kommen att gå framåt för att möta hotet.
Men vi går tillsammans, med vår gemensamma styrka, och
därför kommer vi att segra!”
Majoren tog ett ögonblicks paus, och ropade sedan med
ännu högre röst:
”GETBORGARGARDE – HÖGAFFEL – GREPPA!”
Alla getter plockade upp sin högaffel, höll den på tvären i
munnen och riktade återigen sin uppmärksamhet mot Majoren. Han fortsatte:
”GETBORGARGARDE – HÖGAFFEL – FRAMÅT
RIKTAD!”
Alla getter vred på huvudet så att deras högafflars spetsar
riktades framåt. Nåja, i stort sett framåt. Några djur blev av
misstag stuckna av den intillstående geten, men inte djupt, och
eftersom getsamhällets överlevnad stod på spel var det ingen
som gjorde stor sak av det.
Majoren befallde:
”GETBORGARGARDE – I TÄT FORMATION – MED
HÖGAFFEL FRAMÅT RIKTAD – MOT SKOGEN –
MARSCH!”
I samma sekund som det sista ordet uttalades förvandlades
hela centrala Klövköping till en enda gigantisk målmedveten
324
rörelse. Hela getsamhället satte sig i rörelse mot skogen längs
den väg som i slutänden ledde till Klara Slott. Alla hade sina
högafflar höjda, med spetsarna framåt, vilket innebär att de
hade huvudena vridna åt sidan. Ja, så blir det med högafflar i
munnar, prova själv så får du se.
Majoren hade tidigare gett väldigt fiffiga instruktioner.
När de fientliga bestarna siktades skulle getterna stå väldigt
tätt tillsammans. Djuren i det främsta ledet skulle rikta sina
högafflar rakt framåt, medan djuren från och med andra raden skulle rikta sina högafflar snett uppåt-framåt. Tanken var
att vargarna varken skulle kunna anfalla rakt framifrån eller
uppifrån – genom att ta ett jättehopp in i getskocken – utan
att bli spetsade.
Georgina ville inte vara sambandsget, för hon ville göra en
mer aktiv insats. Till sin stora glädje hittade hon en tappad
högaffel på marken och plockade genast upp den. Skaftet var
ovanligt strävt och gjorde ont mot tungan och tandköttet, men
det struntade det tappra djuret i. Hon följde med i gethavets
väldiga rörelse mot skogen – i riktning mot Klara Slott. I riktning mot det dödliga hotet.
Först gick vägen genom byn, mellan en massa hyddor, men
efter ett tag blev det allt glesare mellan hyddorna. Djuren vällde
fram som en gigantisk flod. De gick tätt, tätt, tätt. Majoren gick
i främsta ledet, och där hade Georgina också hamnat, dock en
bit bort från honom. Hon hade svårt att hålla jämn takt med
de andra på grund av sina skador i ben och klövar, men hon
ansträngde sig till det yttersta och lyckades också. Hon funderade på vart Boxer hade tagit vägen och tittade sig omkring efter
honom, men det var naturligtvis lönlöst i mörkret.
Plötsligt hördes Majorens rop:
”GETBORGARGARDE – HALT!”
Nästan alla getter stannade omedelbart, men några få trodde att kommandot var en varning för halka, varför de trampade på men lite försiktigare. Detta fick till följd att de stötte
sin högaffel i framförvarande gets rumpa, vilket gav upphov
till några spridda ilskna bräkanden. Ingen blev dock sårad på
allvar, och snart var misstaget glömt.
325
”GETBORGARGARDE – INTAG FÖRSVARSPOSITION!”
Djuren riktade in sina högafflar enligt de fiffiga instruktionerna. Georgina kände hur hjärtat klappade så våldsamt
att hon var rädd att vargarna skulle höra det. Hon spejade in
i mörkret, men såg inga bestar. Hon fumlade med sin gaffel, tappade den, plockade upp den igen och riktade spetsarna
framåt. Detta innebar förstås att hon tvingades titta åt sidan.
Hon försökte känna igen någon av getterna som stod nära,
men bortsett från Majoren såg hon ingen som hon kände. Förresten var det svårt att över huvud taget se ansikten i mörkret.
Sökandet efter bekanta ansikten fick Georgina att tänka på
Jens. Undrar var han befann sig? Var hade han hållit hus så
länge, och varför hade han dykt upp igen?
Då hördes ett ljud som ingav fasa. Hon hade hört det förut,
och fick en flashback från förmiddagens massaker. Ljudet närmade sig snabbt, och Georgina kände en isande skräck. I nästa
sekund kunde en grå mur av bestar skymtas i månskenet, och
de vällde fram i rasande fart mot getterna. Det var Attackpatrullen. Vargarnas gula ögon lyste av stridsvilja, och när bara
några getlängder återstod till getterna öppnade de sina käftar
för att slita upp strupar och riva köttbitar ur getkroppar.
Georgina tog spjärn med sina smärtande klövar så gott
det gick mot den hårt intorkade marken, och bet ihop runt
högaffelns skaft så tänderna ilade. Hon var vansinnigt rädd,
men samtidigt inte. Det är nu det avgörs, tänkte hon. Seger
eller undergång. Det fanns inget val, och hon ångrade inte att
hon ställt sig här. Boxers ansikte blixtrade förbi i hennes inre.
Undrar om jag får träffa honom igen?
Stöten i högaffeln kom som en chock. Hennes huvud trycktes åt sidan med stor kraft, det smärtade till i munnen och hon
var nära att ramla omkull. Samtidigt utbröt ett totalt kaos runt
omkring, där getter knuffades mot varandra huller om buller
samtidigt som en väldig kör av vilda ylanden hördes i mörkret.
Georgina kände blodsmak.
Hon återfick balansen och vred huvudet framåt, mot vargarna, för att överblicka situationen. Till sin stora förvåning såg
326
hon ett antal bestar ligga på marken alldeles framför henne. En
del av dem ylade, men det var inte aggressiva stridsyl utan svaga, ömkliga, utdragna yl. Vissa av de liggande bestarna var helt
stilla, hos andra kunde man se en och annan minimal rörelse.
Då såg Georgina en ny anfallsvåg dyka upp ur mörkret, och
snabbt som en liten iller vred hon högaffeln i försvarsposition
igen. Nu visste hon vad hon hade att vänta, och tog ännu hårdare spjärn. Hon höll emot allt vad hon kunde när stöten kom,
och det smärtade till i nacken och munnen. Sedan skulle hon
vrida på huvudet för att se vad som hade hänt, men det gick inte
för högaffeln satt fast. Hon släppte greppet om den och vred
huvudet mot stridszonen – och höll på att svimma av chock.
Till sin fasa blickade hon in i ett varggap som var så nära
att det hade gått att räkna tänderna om det inte varit så mörkt.
Men vargen gjorde konstigt nog ingen ansats till att överfalla
henne. Georgina stirrade in i de gula ögonen, som stirrade
tillbaka, helt stilla. Då upptäckte hon att besten satt fast i
hennes högaffel, och att den långsamt höll på att sjunka ihop.
Samma sak hände till höger och vänster om henne. En
mängd vargar hade spetsat sig själva på getternas vapen, och
det var fullt med bestar som låg på marken eller långsamt
sjönk ihop. Det lät om dem, och det var ljud som vittnade om
dödskamp. Det var inga morranden och fräsanden, som det
hade varit på förmiddagen.
Plötsligt hördes en varg en bit bort ropa något som lät som
ett kommando, och i nästa sekund var de vargar som fortfarande levde i fullt språng bort från getterna. Bestarna tog till
flykten. Nästan lika snabbt som man blåser ut en fotogenlampa
var getterna ensamma på plan.
Vad som nu hände kan måhända komma som en överraskning för en och annan läsare. Du kanske själv utgår ifrån att
getterna skulle bete sig som en skock får, och alltså vara försiktiga, naiva och snälla – för att inte säga mesiga. Att de skulle
bete sig som en flock djur som gärna väntar i godan ro på att
bli slitna i stycken i nästa attack.
Men det som hände var att hela det jättelika getborgargardet
satte av efter vargarna, drivna av en djup och innerlig vrede. Det
327
var inte på Majorens kommando, det bara skedde. Getterna
ville inte låta de djur komma undan som några timmar tidigare
hade mördat ett tjugotal av deras släktingar och vänner. De
ville se till att någon massaker aldrig mer skulle kunna inträffa.
Getterna stormade fram som en gigantisk hjord bufflar på
den amerikanska prärien. Marken vibrerade, ekarnas grenar
svajade och det dova mullret fick skogsmöss, ekorrar, illrar,
fåglar och andra smådjur inom en stor radie att fly ned i sina
hålor respektive sätta sig i säkerhet högst upp i träden.
Det var mörkt i skogen, och vägen var smal, så det var verkligen tur att månen sken. Visserligen tog lövverket upp det
mesta av skenet, men lite silade trots allt ned och det räckte
för att getmassan skulle kunna hålla sig kvar på vägen där den
forsade fram. Georgina var bland de främsta. Getterna såg inte
vargarna, men visste förstås att de befann sig strax framför
dem. Man hade kunnat tro att getterna skulle känna en viss
oro för att vargarna skulle lägga sig i bakhåll, men det gjorde
de inte. Inte en enda get – de var helt enkelt för arga för det.
Med getter är det så att de inte blir arga i första taget, men när
de väl blir det blir de desto argare.
Efter en lång galopp tog skogen slut. Framför getterna låg
en öppen yta, och i bortre änden av den reste sig Klara Slott,
som såg ännu kusligare ut än vanligt i mörker. Fasaden låg i
månskugga och var fullständigt svart, men delar av tornens
koniska tak låg i fullt månsken, liksom flaggorna på dessa.
De främsta getterna kom fram precis i tid för att se hur vindbryggan fälldes upp. Attackpatrullen – den del som överlevt
– hade uppenbarligen räddat sig in i slottet. Den framvällande
vågen av getter stannade upp precis framför vallgraven, och fler
fyllde på bakifrån. Det var snart så tätt med djur att lådan för
meddelanden till vargarna blev omkulltrampad.
Snart var hela ytan framför slottet fylld. Djuren kokade av
ilska, och nästan alla hade fortfarande sin högaffel i munnen.
Någon get simmade över vallgraven – myten om simningens
farlighet var ju spräckt nu – och snabbt följde många efter. De
spred sig åt båda håll längs med slottet, och de bankade ilsket
med sina högafflar på slottsväggen.
328
Överallt ropades slagord. Man kunde höra sådant som ”död
åt mördarna”, ”vargsvin” och ”kasta ut bestarna”. Några av
getterna hade hittat stenar som de försökte kasta på slottets
fönster. De flesta kast nådde inte fram, men en sten slog hål i
ett stort och högt fönster, vilket utlöste jubel.
Man kan tycka att getterna visade prov på en obehaglig
aggressivitet och att det hade varit bättre om de hade tillämpat
god gandhisk icksvåldsfilosofi. Jag tycker det i alla fall. Men
nu var det ju en gång för alla så att de var just getter. Getter
är inte så belästa. Getter har inte världens högsta IQ. Getter
går inte på högskola. Man kan inte begära hur mycket som
helst av en get.
På tornvinden var Wolf och Luminoso helt utom sig. De hörde
alla dessa nya och skrämmande ljud, men hade ingen möjlighet
att titta ut.
”Vad i alla intorkade varulvar är det som händer?” frågade
Wolf långsamt, med en röst så spänd att man knappt kunde
höra att det var han.
”Låter som många hundra djur”, sa Luminoso. ”Som inte
gillar oss.” Han såg också rädd ut.
Då hördes återigen ljudet av krossat glas, närmare den här
gången, och vargarna ryckte till.
”Pappa jag är rädd”, gnydde Ulvo och kröp upp i Wolfs knä.
”Är det kriget som kommer nu, pappa?”
Wolf tittade tomt framför sig.
”Vill djuren döda oss?” frågade Ulvo.
Wolf och Luminoso utbytte en blick. Wolf strök Ulvo över
ryggen. Han drog på det.
”Jag vet inte, Ulvo. Jag vet inte.”
Nere på ängen tittade Georgina efter Boxer, men mörkret och
kaoset gjorde det svårt att se ansiktena på andra än de allra när329
maste getterna. En vit tjejget alldeles intill henne ropade plötsligt
”Ut med vargarna” så högt att Georgina hoppade till. Några
andra getter upprepade ropet, och snart var det talkör igen:
”UT MED VARG-AR-NA – UT MED VARG-AR-NA
– UT MED VARG-AR-NA”
Vad är det vi har startat? tänkte Georgina. Den aggressiva
stämningen gjorde henne rädd. Inte för sitt eget skinn, förstås,
utan för vad den kunde få för konsekvenser. Då hörde hon ett
rop från nära håll:
”Georgina!”
Det var en röst hon kände igen. Hon vred på huvudet och
där stod Jens.
”Georgina, jag vill prata med dig”, ropade han. Att ropa var
nödvändigt för att överrösta larmet.
Georgina betraktade honom, och konstaterade att han såg
ledsen ut.
”Georgina, det är inte som du tror med Sommar. Majoren
kan berätta.”
Georgina vände sig bort och försökte gå därifrån, vilket
dock var omöjligt med anledning av trängseln.
”Georgina”, ropade Jens igen, nu med desperation i rösten.
Hon förblev tyst och tittade åt ett annat håll, åt slottet till.
Då såg hon att det rörde sig bakom ett av fönstren.
Det som rörde sig inne i slottet var Kvällsmurvla, Edelvita
och Tevo som tittade ut i några sekunder. Sedan lämnade de
snabbt det farliga området nära fönstret. De befann sig i Stora
Rådssalen, där Rådet hade krismöte.
”Ditt ledarskap har varit en katstrof ”, skrek Fina åt Kvällsmurvla.
”Håll käft din åderlåtna varulv”, skrek hon tillbaka.
Hela tiden hördes den skrämmande ljudkulissen där ute:
”UT MED VARG-AR-NA – UT MED VARG-AR-NA
– UT MED VARG-AR-NA”
”Jag sa ju att vi skulle ingripit tidigare”, skrek Radius.
330
”Vi måste slå tillbaka NU”, ropade Tevo.
”Jag är så förblodat trött på att höra din röst Tevo, täpp
truten lite är du snäll va”, skrek Radius.
”Vi skulle inte låtit dom komma så långt”, skrek en rådsledamot vid namn Fejja. Hon spände ögonen i Edelvita och
fortsatte: ”Det är ditt fel. Jag kommer ihåg den där gången
när vi röstade om...”
”Och det ska du säga, din tunnpälsade halvulv”, skrek Edelvita. ”Jag...”
Hon kom av sig när en stor sten kom inflygande genom ett
av fönstren med ett jättekras. Glasbitar flög åt alla håll och vargarna tystnade omedelbart. En liten grupp bestar som hade stått
alltför nära fönstret fick glas på sig. De som satt nära Kvällsmurvla kunde se att ordförandeklubban darrade i hennes tass.
Halvmånen skakade. ”V....Vi måste stärka förskansningarna
på slottet”, skrek han.
”Det är för sent, din stora idiot”, skrek Radius.
Då slets dörren upp och in kom TV – Attackpatrullens
kommendant. Hon haltade och hennes päls var blodig. Genast
vände sig Kvällsmurvla mot TV och ropade:
”Hur i alla fullmånar kunde ni misslyckas? Låta gräsätare få
övertaget! Och ni ska kallas Attackpatrull, va? Ta er i brasan!”
TV lutade sig mot ryggstödet på en stol och bara flåsade.
”Varför är du här inne över huvud taget?” skrek Fejja åt TV.
”För tusen varulvar, ni skulle ju ge getterna en läxa, ni borde
vara där ute!”
Utanför slottet hade några av getterna kommit på att det jättelika förråd med huggen ved som stod staplad mot slottsväggen
gick att använda som byggmaterial. De började flytta vedträn
till en plats under ett av slottets fönster, vilket andra getter såg,
och snart var en väldig massa getter igång med en storskalig
transport. Djuren gick på rad, nej, halvsprang på rad. Under
fönstret växte en vedhög fram som snabbt blev allt högre och
därmed kom allt närmare fönstret.
331
I Stora Rådssalen kastade Kvällsmurvla ifrån sig ordförandeklubban och sprang fram till det närmaste fönstret för att
överblicka situationen. Hennes nos nuddade vid glasrutan när
hon plötsligt fann sig stirrande in i ett getansikte som var lika
nära glaset men på andra sidan. Kvällsmurvla hoppade till och
utstötte ett chockartat:
”YYYYYYYYL”
Det ansikte hon såg lyste av vrede, och i munnen satt en
högaffel. I nästa sekund såg Kvällsmurvla att mängder med
getter var på väg upp mot fönstret, alla med vapen i munnen.
Det var så tätt med getter att hon inte kunde se vedhögen som
de gick på.
”DE KOMMER IN”, skrek Kvällsmurvla. ”DE ÄR MINST
1000!” Det var panik i rösten.
I samma sekund började geten överst på vedhögen att slå
med högaffeln mot fönstret så det smällde högt och glaset
yrde. Ruta efter ruta krossades. Ytterligare en get nådde fram
till fönstret och började också slå. Och så en till, och en till.
Allt fler glasrutor gick sönder, så vargarna hörde nu talkören
mycket starkare:
”UT MED VARG-AR-NA – UT MED VARG-AR-NA
– UT MED VARG-AR-NA”
Rådsledamöterna tittade på varandra med fasa i blick.
Samtidigt började den struktur av blyinfattningar som hade
hållit glasrutorna på plats successivt att ge vika. Högafflarna
lät ”BANK - BANK - BANK - BANK - BANK - BANK BANK”. Nu kunde ett flertal ilskna getter skymtas alldeles
utanför fönstret.
”VI MÅSTE FLY!” skrek Tevo.
Det blev startskottet. Alla vargar i Rådet rusade mot dörren,
och ett par sekunder senare var Stora Rådssalen tom. De viktiga vargarna ur det förflutna på de mörka oljemålningarna på
långväggen mitt emot fönstren blickade ned över en tom sal med
glassplitter på golvet och omkullvälta glas med utrunnet harblod
på bordet. På ett ställe droppade det ned på golvet.
332
Bestarna rusade till borggården, där de i vild panik ringde
i klockan. Det var Radius som drog i tampen, och han drog
så snabbt att klockan inte hann med, men snart började den
klämta i alla fall. Då tog det inte många sekunder innan slottets samtliga vargar var på väg dit, eftersom de naturligtvis
var skräckslagna efter att ha hört skränandet och sett vad som
hände utanför. Samtliga vargar på Klara Slott utom tre satte
sig i rörelse, och du vet förstås vilka tre.
Wolf, Luminoso och Ulvo satt helt tysta, förlamade av
skräck. De förstod att något katastrofalt höll på att hända,
men visste inte vad. Genom väggen hördes talkören:
”UT MED VARG-AR-NA – UT MED VARG-AR-NA
– UT MED VARG-AR-NA”
Något liknande hade de aldrig varit med om, eller ens hört
talas om.
Ulvo satt i sin pappas knä, snyftande och skakande. Han
tryckte sig hårt mot Wolf, och Wolf smekte sonen över ryggen.
De två vuxna vargarna tittade tomt framför sig, maktlösa.
”Pappa jag är hungrig”, kved Ulvo.
”Det är jag också.”
”Kan vi äta snart?”
”Snart, Ulvo, snart.”
Det gick några sekunder.
”Pappa, var är mamma nu?”
”I Sjuksalen.”
Plötsligt tystnade talkören, och istället bröt ett enormt jubel
ut där ute. Wolf och Luminoso tittade på varandra med förvåning, nyfikenhet och rädsla i ögonen.
”Vad i alla förylade fullmånar är det som händer?” sa han lågt.
Luminoso koncentrerade sig hårt på ljudet. ”Jag hör bräkanden”, sa han efter några sekunder.
”Bräkanden?”
”Ja bräkanden.”
Wolf tänkte.
”Då är det getter där ute.”
”Det verkar så.”
”Men vad gör de här?”
333
”Inte vet jag. Uppretade verkar de vara i alla fall.”
”De jublar.”
”Hmmm.”
Ulvo lyfte på huvudet.
”Kommer vi att dö nu, pappa?”
”Äsch, så du säger.” Wolf tryckte sonen hårdare mot sitt
bröst.
Det som föranledde förändringen i ljud där ute var att det rutnät av bly som hade hållit glasrutorna på plats i Stora Rådssalen
hade gett vika. Därmed var det sista hindret för getterna att ta
sig in i slottet undanröjt, vilket ledde till jubel. Och jublet var
inte av denna världen – några getter höll faktiskt för öronen.
Om du undrar hur det går till, med tanke på att getter går på
alla fyra, är svaret att geten går ned på knä med frambenen,
vilket frigör framklövarna för att trycka ned de uppåtstående
öronen.
De getter som befann sig närmast det sönderbrutna fönstret
skuttade in i Stora Rådssalen, tätt följda av de getter som stått
nästan lika nära. Och så vidare. Det bildades en gigantisk kö,
där hela det församlade getborgargardet trängdes för att ta sig
in i Klara Slott.
Det var redan många getter i Stora Rådssalen, och alla hade
högafflar i munnen. Georgina var en av dem. Precis när hon
tog skuttet ned på golvet skar hon sig på glasbitarna och började blöda om höger framklöv, som dittills inte var skadad. Hon
tittade till och noterade att det kom blod, men den nya skadan
gjorde inte mer ont än de tidigare, så geten bestämde sig för
att strunta i problemet. Man kan förstå henne – hon hade ju
faktiskt en revolution att ta hand om.
Georgina upptäckte de väldiga oljemålningarna, och blev
stående och betraktade dem. Hon hade aldrig sett en oljemålning, eller en målning över huvud taget, och tyckte att de var
imponerande. Åh, en sådan skulle jag vilja ha på mig själv,
tänkte hon, och missade då det faktum att en stor och tung
målning knappast kan hängas upp i en liten hydda av gräs.
334
Geten stod lite ivägen för den strida ström av djur som hoppade in i slottet, och en av dem råkade knuffa till Georgina så
att hon reflexmässigt tog emot sig med ena frambenet, vilket
gjorde att en av skadorna från Klövköpings blodbad smärtade till. Hon bräkte instinktivt ett aj-bräk, vilket dock knappt
hördes i larmet och uppståndelsen. Hon flyttade på sig några
getlängder medan hon fortsatte att utforska salen. På golvet låg
ett omkullvält glas omgiven av en röd pöl, och hon gick fram
för att nosa, men drog snabbt undan huvudet med äcklad min.
Det där glaset påminde Georgina om muggen som Jens
hade serverat getmjölk i, och Jens poppade upp i hennes tankar. Det hände då och då. Det är inte som du tror, hade Jens
sagt. Vad menade han? Och hur kom Majoren in i bilden? Jens
hade ju hänvisat till Majoren. Georgina tittade sig omkring
bland getterna, men såg inte någon hon kände.
I det fackelupplysta dunklet på borggården rådde kaos. Vargar
välte varandra huller om buller när de kom rusande, och vid dörrarna som ledde ut från slottet uppstod scener som påminde om
slagsmål. Ingen visade någon hänsyn. Djuren brydde sig inte om
att sätta sig på bänkarna, de väntade på att få höra något från
Tevo som springande var på väg upp på scenen. Kvällsmurvla var
försvunnen. Tevo började ropa redan innan han stannat:
”VI MÅSTE FLY! FLERA TUSEN BEVÄPNADE GETTER ÄR PÅ VÄG IN I SLOTTET FÖR ATT DÖDA OSS!”
Panik bröt ut. Vargarna knuffade undan varandra och klättrade på varandra för att komma fortare fram. Alla bänkar välte, ett antal djur blev omkulltrampade och över alltihop ljöd
en kakafoni av avgrundsylanden. Bestarna var skräckslagna.
De sprang genom en dunkel fackelupplyst gång i riktning
mot den slottsport som ledde ut till gräsmattan intill sjön. Ett
antal facklor revs ned och blev liggande på golvet, vilket gjorde
att många efterföljande djur brände sig på dem, och två statyer
föreställande vargar som undervisade andra djur vältes omkull
och gick sönder. Det senare fick till följd att många vargar
335
snubblade på statyerna, och en propp som hejdade flödet i
gången bildades, vilket gjorde att vargar sprang in i framförvarande vargar varvid tumult uppstod.
När djuren kommit ut i det fria sprang de över gräsmattan,
förbi brofästet där de bara några dagar tidigare hade välkomnat
korna till sin fest, och fram till bryggan med galärerna. Vargarna
började fylla fartygen och årorna gjordes beredda. Även Morgon­
guld och de andra djuren från Sjuksalen kom dit, i farter som
varierade från nästan-springande till linkande.
Getterna i Stora Rådssalen hade upptäckt dörren och gick i en
lång rad ut i gången som ledde därifrån. Samtidigt kom hela
tiden nya getter in genom fönstret. Många djur stannade till i
gången och betraktade förundrat facklor och statyer, företeelser
som var nya för dem. Men snart satte de fart igen. Georgina
fick en skymt av Majoren och försökte ta sig fram till honom,
men trängseln gjorde det omöjligt.
Det var som du vet många gångar, prång och trappor i Klara
Slott, och getterna spred sig. Georgina gick till vänster, sedan
till höger och därefter nedför en trappa. Ett antal getter hade
tagit rumpa på henne och följde efter. Snart kom den lilla
gruppen ut på borggården, där de nyfiket tittade sig omkring.
Det var lite svårt att ta sig fram på grund av alla omkullvälta
bänkar, men som bekant är getter bra på att skutta.
Platsen såg kuslig ut i det dunkla skenet av facklor, och
det kaos som kunde skådas andades plötslig katastrof. En get
som hade bra nos, en grå tantget, tyckte att det luktade varg.
En annan såg repet till klockan och tog tag i det och drog,
eftersom det kliade i hans tänder, och strax hördes ett mäktigt
klämtande. Getterna hoppade till av rädsla och satte blixtsnabbt högafflarna i beredskapsläge, men snart upptäckte de
klockan där uppe och förstod kopplingen. De hade aldrig sett
en sådan klocka förut.
336
I mörkret ute vid kajen var det en strid ström med vargar som
hoppade över från kajen till galärerna: Hopp, hopp, hopp,
hopp, hopp, hopp, hopp, hopp, hopp.
En varg, oklart vilken, halkade och ramlade i vattnet mellan kajen och båten. Turligt nog för besten fanns en stege fästad
i kajen, och snart var djuret – kraftigt droppande – bland sina
artfränder ombord på galären.
Strax var fartygen fullsatta och det var tomt på gräsmattan.
Inga fler bestar kom heller ut genom slottsporten. Man hörde
några kommandon skrikas, man såg ett antal vargar simultant
dra bort förtöjningarna, och långsamt började galärerna glida
ut från kajen. En fackelvarg på varje fartyg gick runt och tände minifacklor i de tre lanternorna - röd och grön på sidorna
och vit där bak. Om ett djur med god mörkersyn hade stått
på kajen hade han eller hon kunnat ana hur en trumvarg på
varje galär satte sig till rätta på trumplattformen längst bak,
medan majoriteten av vargarna ovant försökte få in det rätta
handlaget med årorna.
Georginas lilla grupp hade lämnat borggården och gick genom
ännu en dunkel gång, där det låg brinnande facklor och två
omkullvälta statyer på golvet. Djuren kom fram till en öppen
dörr, och gick ut på gräsmattan. De såg en sjö som månen
speglade sig i, och tre fartyg som avlägsnade sig. Från dessa
hördes långsamt och rytmiskt:
”TRUM – TRUM – TRUM – TRUM – TRUM
– TRUM”
337
338
when the goats go
23. Oh
marching in
N
är getterna på gräsmattan insåg det otroliga – att de
just skådade vargarnas flykt – bröt vilda glädjescener
ut. Segern var ett faktum! Djuren jublade, bräkte allt
vad de kunde, kastade högafflarna i luften, kramade om varandra och dansade runt två och två. Ljudet av allt detta lockade
till sig resten av getterna, de som var på andra platser i slottet.
Fler och fler kom alltså, och alla tog upp bräkandet, och
snart bräktes det på den lilla gräsmattan så daggmaskarna
slingrade sig längst ned i sina gångar:
”BRÄÄÄÄÄÄÄÄK, BRÄÄÄÄÄK,
BRÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄK”
Det blev så fullt med getter att en del började pressas ut på
bron som ledde över till korna och ut på kajen, så att två getter
faktiskt ramlade i plurret. Till deras egen förvåning upptäckte
de att de kunde simma, och de simmade till stegen och klättrade upp på den. Det fantastiska var att de tyckte om den korta
simturen och inte var ett dugg rädda.
Samtidigt, i gömstället på tornets vindsutrymme, gav Luminoso Wolf en blick. Han lutade sig fram och viskade:
”Det låter annorlunda nu.”
”Ja, väldigt annorlunda.”
”Tror du vi vågar oss fram nu? Lite försiktigt?”
”Nä, inte än.”
339
”Jag är hungrig som en dårulv.”
”Det är jag med”, viskade Ulvo entusiastiskt. ”Pappa kan vi
inte gå och hämta en kanin?”
Nere vid gräsmattan kom Majoren ut genom porten, där
han blev stående och tittade efter galärerna. De hade blivit
ganska små, och det enda skälet till att de över huvud taget
syntes var att de befann sig precis i glittret från månen. Majoren bara stod där, helt stilla, och om någon get mycket nära
honom hade varit väldigt uppmärksam – betänk mörkret och
den allmänna villervallan – hade han eller hon kunnat se en
tår som letade sig ned från Majorens ena öga.
Någon såg att Majoren kommit, detta spred sig med blixtens hastighet och alla vände sig mot honom. Strax skanderade
getmassan:
”MA-JO-REN – MA-JO-REN – MA-JO-REN – MAJO-REN – MA-JO-REN”
Getterna dansade segerdans, de jublade och bräkte, de kastade återigen sina högafflar i luften, allt medan talkören fortsatte. Det ville aldrig ta slut. Majoren bara stod där, blick stilla,
och tittade ut över sitt getborgargarde. Jag skulle tro att detta
var höjdpunkten i hans liv. Det kallas segerns sötma. Han bara
stod där och log det största leende som hade synts på en get i
Eklandet under flera år. Georgina trängde sig fram och ställde
sig vid hans sida, vilket också ett par andra tvivlargetter gjorde.
Talkören fortsatte:
”MA-JO-REN – MA-JO-REN – MA-JO-REN – MAJO-REN – MA-JO-REN”
Majoren vände sig mot Georgina och sa långsamt, med låg
och tonlös röst:
”Vi vann.”
Georgina begrundade hans uttalande en liten stund. ”Ja, vi
gjorde det.” Hennes röst var lika tonlös. Det var som om hon
inte riktigt hade insett vidden av vad som hade hänt.
”MA-JO-REN – MA-JO-REN – MA-JO-REN – MAJO-REN – MA-JO-REN”, skanderade getmassan.
En grupp getter tryckte sig fram till Majoren och började trots hans milda protester att hissa honom. Gång på
340
gång kastade de upp honom i luften så högt de bara kunde
och fångade upp honom på nedvägen. Skägget hans, liksom
svansen, svajade. När resten av djuren såg hissandet intensifierades talkören och jublet från getmassan, som nu återigen
nådde en sådan ljudnivå att några känsliga getter gick ned
på knä med frambenen för att kunna vika ihop sina öron
med klövarna.
Rätt som det var kunde man höra en alternativ talkör börja växa fram i området intill bryggan, ungefär där Wolf och
Kvällsmurvla hade stått och hållit varandra i tassen på festen
med korna. Den nya talkören växte sig snabbt starkare, och
hade snart tagit över:
”SE-GER-TAL – SE-GER-TAL – SE-GER-TAL – SEGER-TAL – SE-GER-TAL”
De som hissade Majoren satte ned honom. Medan talkören
tilltog i styrka började han tränga sig fram mot den lilla scen
av trä, intill slottsväggen, där Ulvsymfonikerna brukade spela.
När Majoren steg upp på scenen upphörde talkören och istället
uppstod ett jubel som nådde öronbedövande nivåer.
Efter att ha tittat ut över gethavet en liten stund äskade
Majoren tystnad genom att höja sitt ena framben. Först hände
ingenting, jublet bara fortsatte, men när Majoren successivt
gjorde allt större gester med frambenet tystnade det till slut.
Han började ropa:
”Mina tjejgetter och getabockar! Tack vare er har jag glädjen
att konstatera: VI HAR VUNNIT!”
Längre kom han inte innan han avbröts av samma öronbedövande jubel igen. Majoren väntade tålmodigt, och efter en
stund lugnade getterna ned sig. Majoren fortsatte att dundra,
långsamt och högtidligt:
”Det här är en seger för friheten och sanningen! Förtryckets tid är förbi! Åsiktsfrihet och yttrandefrihet är etablerade!
Attackerna på dem som tänker självständigt är över! Getter!
Kampanjerna, lögnerna, vinklingarna och nedtystandet försvinner i denna stund med raska roddtag där borta!”
Han pekade mot tre prickar ute på sjön, som fortfarande
befann sig i glittret från månen.
341
”Men det finns också en tragisk sida. Vi ska aldrig glömma
de offer som har lett fram till denna triumfens stund. Tjugoen
getter har gett sina liv för friheten och sanningen, och ytterligare flera är skadade.”
Majoren tystnade. Från getsamlingen hördes inte ett knäpp
– alla tittade ned i marken och såg allvarliga ut. Georgina
tänkte på Oliver.
Majoren fortsatte:
”Deras offer får inte vara förgäves! Vi ska bygga ett nytt
Eklandet, ett land präglat av rättvisa, åsiktsfrihet och sanning.
Jag säger inte att det kommer att bli lätt, men det blir ett arbete
präglat av glädje och entusiasm!”
En väldig applåd bröt ut. Efter en liten stund fortsatte Majoren:
”Och så...”
Där kom han av sig, eftersom han såg en klen ung tjejget
med ljusgrå päls som ivrigt pressade sig fram genom gethavet
i riktning mot scenen. Man såg på henne att hon var målmedveten och hade ett viktigt ärende.
Majoren blev orolig. Tänk om det var ett bakslag? Kanske hade kvarvarande vargar hittats, vargar som inte gett upp
striden?
Med oro i blicken la han sig ned på scenen för att komma i
nivå med tjejgeten. När hon knuffat sig ända fram till scenens
kant viskade hon någonting i örat på Majoren. Alla getter på
gräsmattan var både nyfikna och oroliga när de såg det hela.
Efter en kort stunds viskande reste Majoren på sig igen, och
uppmärksamheten var på topp när han återupptog talet:
”Mina tjejgetter och getabockar! Jag kan tillkännage ytterligare en god nyhet. En uppmärksam get har upptäckt att
vargarna har lämnat efter sig ett väldigt förråd av....” Han log
stort och drog på det. ”....MJÖD!”
Majoren avbröts av jubel. Han väntade ett tag, varpå det
lugnade ned sig och han kunde fortsätta:
”Vi ses på borggården om en liten stund för en SEGERFEST! Och DET BLIR FRI MJÖD FÖR ALLA GETTER!”
Återigen kastades högafflar upp i luften medan det jublades,
applåderades och bräktes. En och annan get blev förstås lite
342
skadad av spetsarna när gafflarna föll ned, denna gång precis
som vid de tidigare gaffelkasten, men vad gjorde väl det en
dag som denna?
På vinden i tornet hade Luminoso tappat tålamodet.
”Nä nu går jag och äter”, viskade han.
”Det är för farligt”, viskade Wolf. ”Vi vet inte vad som har
hänt.”
”Jag går i alla fall.” Luminoso reste sig och gick mot luckan
i golvet.
Wolf kände hur Ulvo började slingra sig.
”Jag följer med farbror Luminoso, okey pappa?” viskade han
och var plötsligt halvvägs till luckan.
Wolf funderade i några sekunder.
”Jaja, vi går väl då.” Han reste sig. ”Men vi måste vara väldigt försiktiga.”
Luminoso tog tag i den runda järnringen som satt i golvluckan och drog långsamt upp den.
På gräsmattan vid sjön kände Georgina plötsligt att någon
smekte hennes sida. Hon snodde runt och vem stod där, om
inte Jens! Nu igen! Innan Georgina hann reagera började Jens
prata, och han pratade otroligt snabbt:
”Gå inte nu, gå inte nu, snälla du. Så här är det. Majoren
misstänkte att Sommar var en förrädare. Fattar du? Och vi gillrade en honungsfälla för henne, och det var jag som var betet.”
Sedan stannade han upp lika plötsligt som han börjat, och
betraktade Georgina.
Hon trodde inte sina öron, och äntligen tittade hon Jens i
ögonen. ”Va? En förrädare?”
”Jaaaa! Majoren misstänkte att hon var det. Och vet du vad?
Det var hon!”
Georgina stirrade som om hon sett en räv med horn. ”Är
det sant?”
”Jaaaa!”
Georgina bara blåstirrade.
”Menar du att du ... lockade henne?”
”Ja, just det! Majoren bad mig! Jag ville absolut inte, men
han vädjade! Eller hur, Majoren?”
343
Majoren hade stått alldeles intill och hört alltihop. Han
tittade på Georgina, nickade och sa långsamt:
”Så är det, min tös.”
Georgina stirrade framför sig. ”Var hon en förrädare alltså?”
”Så var det. En agent åt vargarna”, sa Majoren.
”Vid alla förhornade getabockar...”. Georgina vände sig till
Jens. ”Var är hon nu då?”
”Instängd i jordkällaren.”
”Vilken då jordkällare?”
”Hennes egen.”
”Va???”
”Majoren hjälpte mig”, sa Jens.
Efter att ha sett ut som en fågelholk en stund tog Georgina
på sig vad-var-det-jag-sa-minen. ”Ja jag är då inte det minsta
förvånad. Jag genomskådade det falska stycket på en gång.”
Jens tittade på henne, nickade och sa långsamt:
”Ja, hon var falsk.”
”Men...”, började Georgina lite trevande med sänkt röst, ”var
du verkligen tvungen att pussa henne?”
Det syntes på Jens att situationen var plågsam.
”Ja du vet... man måste ju... det ingår ju helt enkelt. Jag
spelade ett spel. Fattar du?”
Georgina betraktade Jens med utvärderande blick, och väntade tills Jens fortsatte:
”Det var verkligen inte kul ska du veta. Att pussa den där
falska ormen.”
Georgina sken upp för en bråkdels sekund, men la snabbt
band på sig och såg skeptisk ut igen.
”Och nu är hon alltså instängd i den där kalla, mörka jordkällaren?”
”Jäpp”, sa Jens.
”Så är det, min tös”, sa Majoren.
Georgina tittade ömsom på Jens, ömsom på Majoren. Sedan
började hon skratta, och hon skrattade högt och länge.
Till slut klingade skrattet av.
”Är det verkligen sant allt det här, Majoren?” frågade hon
honom, nu med en aningen kritisk ton i rösten.
344
”Har getter horn?” sa Majoren och log.
Georgina tittade återigen fundersamt framför sig i en liten
stund. Sedan sken hon upp, kastade sig om halsen på Jens
och sa:
”Åh, jag visste väl att jag kunde lita på dig!”
Medan detta pågick hade ett antal getter inlett förberedelserna för festen. De hade alltså hittat ett stort antal ekfat
med mjöd, som låg i ett källarvalv strax intill Krubban. Med
stor möda använde djuren sina horn för att baxa faten uppför spiraltrappan. De svettades ymnigt och det gjorde ont i
nackmusklerna. En tjejget tappade tyvärr greppet, måhända
på grund av att hon hade använt alltför mycket hornvax som
gjorde hornen hala, vilket fick till följd att fatet med ett fasligt
oväsen rullade ned och krossades mot stengolvet. Snabbt var
hon där och började slicka.
Majoren, Georgina, Jens och några tvivlargetter till hade
just kommit till borggården för att överblicka platsen inför festen när de hörde något slags konstigt rabalder närma sig. Ljudet
kom från en av de gångar som ledde fram till borggården. Snart
dök det upp en mycket osannolik procession bestående av ett
tiotal getter med dragna högafflar, och högafflarna var riktade
mot tre vargar, varav en var valp. Några av getterna var riktigt
aggressiva och stack då och då vargarna i rumpan, vilket fick
dessa att utstöta plågade ylanden.
Georgina och de andra studsade till när de såg vargarna,
och drog genast sina högafflar.
”Major! Tre fångar tagna, avvaktar vidare order!” ropade
den tjejget som verkat mest aggressiv.
Majoren, Georgina och Jens gick häpna runt och studerade
fångarna, naturligt nog med högafflarna i högsta hugg. Getterna kunde konstatera att två av vargarna darrade av rädsla
medan den tredje, valpen, grät hejdlöst. Det gick inte att få
ögonkontakt med någon av dem eftersom de tittade ned i marken. Som du säkert förstår rörde det sig om Wolf, Luminoso
och Ulvo.
”Vad är ni för några?” frågade Majoren skarpt.
Det var tyst.
345
”Varför har ni inte flytt med de andra?” frågade han.
Wolf och Luminoso fortsatte att titta ned i marken under
tystnad.
”Antingen talar ni ut nu eller också kastas ni i fängelsehålan”, sa Majoren. Han utgick från att en sådan fanns.
Wolf ryckte till när han hörde det otäcka ordet. Långsamt
lyfte han huvudet och fokuserade på Majoren.
”Jag, jag....”, började han.
Majoren höll sin högaffel mot Wolfs strupe och sa: ”Ut med
språket, best!”
Wolf harklade sig. ”De j...j...jagade mig.” Hans röst var väldigt spänd, och han sneglade på högaffeln. ”De ville s...s....
straffa mig för d...desertering. Jag trodde de skulle d...döda
mig.”
Majoren höjde förvånad på ögonbrynen.
”Jaså minsann”, sa han. ”Jaså minsann. Och varför då om
jag får fråga?”
Wolf kliade sig nervöst bakom örat. ”Jag ifrågasatte deras
krig. Och hela deras sätt att vara.” Han tittade ned i marken
igen.
Majoren drog bort högaffeln från Wolfs strupe, och började
hummande vanka fram och tillbaka framför fånggruppen.
”Och du då?” sa han plötsligt och satte högaffeln mot Luminosos strupe.
Luminoso såg skräckslagen ut, och svarade med darr på
rösten:
”Jag gömde mig för d...de ville tvångsrekrytera mig t...t...
till Attackpatrullen.”
”Jaha”, sa Majoren. ”Desertering där också, alltså.”
Han tänkte i en liten stund, och sa sedan:
”Menar ni att ni är emot vargväldet, så som det har utövats?”
Båda vargar nickade snabbt och ivrigt. De vuxna alltså,
Ulvo såg enbart dödsförskräckt ut. Han hade slutat gråta nu,
och tryckte sig mot sin pappas ben.
”Och hur vet vi att ni inte är kvarlämnade agenter? Kan ni
bevisa det ni säger?” sa Majoren skarpt.
346
”Vad skulle de andra vargarna ha att vinna på det, de har
ju flytt”, sa Luminoso.
Majoren hummade igen, sådär som han brukade göra när
han funderade över något.
”Jag kan bevisa det”, sa Wolf.
Majoren vred snabbt blicken mot honom. ”Ja-ha?” sa Majoren myndigt.
”Ja. Jag har jobbat på en stentavla i hemlighet. En kritisk
stentavla.”
”Och hur vet vi att du inte har skrivit ihop det nu, för att
rädda ditt skinn?”
”Det är alldeles för mycket för det.”
Återigen hummade Majoren en stund.
”Vad tror du?” sa han och vände sig Georgina.
”Han ser ut att tala sanning.”
”Och du?” sa Majoren till Jens.
”Kan han visa upp den där stentavlan så tror jag honom.”
Majoren betraktade sina medarbetare under tystnad i några
sekunder, sedan sa han:
”Ni har rätt!”
Han beordrade de getter som hade tagit vargarna till fånga
att stå kvar och bevaka Luminoso och Ulvo, medan han, Georgina och Jens med dragna högafflar lät Wolf visa vägen till
stentavlan.
De gick genom gångar och en trappa, och kom så fram
till Wolfs rum, där han med spända, ryckiga rörelser försökte
dra ut en lös sten ur väggen. Det var dock svårt, och han satt
på huk med de tre getterna hotfullt stående bakom sig med
högafflarnas spetsar intill sin nacke. Men så lossnade stenen,
och Wolf plockade ut en jättebunt med fullskrivna pergament.
Majoren tog emot dem. ”Du sa ju stentavla.”
”Den är inte utgiven än. Manuset är inte klart”, sa Wolf.
”Nähä.”
De tre getterna tog varsin bunt pergament och ögnade igenom texten lite här och där. Georgina råkade till exempel läsa
följande stycke:
347
Mycket av vårt arbete bygger på lögner och en förljugen självbild. Vi vargar låtsas kämpa för frihet och rättvisa, och vi
låtsas sprida sanningen i form av så kallad kvalitetsinformation. I själva verket driver vi kampanjer för att trycka ned
våra egna idéer i halsen på de stackars getterna. Och sedan
spelar det ingen roll om vi har rätt eller inte. Vissa saker som
vi driver kampanj om är helt gripna ur luften. Jag är exempelvis helt övertygad om att simning inte är det minsta farligt.
Men en sådan sak kan ingen i Eklandet säga. Den som
har en åsikt som avviker från det som Tyckargruppen har
bestämt gör klokt i att hålla tyst med det, annars kan han
eller hon råka ut för hemska saker. Vi vargar pratar så fint
om ‘tyckfrihet’ och ‘mångfald’, men i själva verket driver
vi ett skräckvälde för att pressa fram en monokultur där
bara en åsikt i varje fråga får förekomma. Det är höjden av
dubbelmoral. I verkligheten kämpar vi inte för mångfald
utan för enfald.
Georgina slutade läsa, sänkte långsamt pergamentbunten och
tittade ned på Wolf – som fortfarande satt på huk – med en
min som utstrålade beundran.
”Saken är avgjord”, sa Majoren med bestämd min. Han tittade
på Wolf. ”Min pojk – du är en dissident och därmed en hjälte!”
Majoren drog bort högaffeln från Wolf, och de två andra
getterna gjorde detsamma. Man kunde se hur Wolf pustade ut.
Efter några tveksamma sekunder kom ett krystat leende över
hans käftar, och han reste sig långsamt upp på bakbenen. ”Sätt
er”, sa Wolf spänt och gjorde en gest mot sina pinnstolar och
sin säng. Alla fyra djur slog sig ned.
”Det är du som är Wolf, va?” frågade Georgina. ”Det står
så i pergamentet.”
Wolf nickade. Georgina fortsatte:
”Det är en sak jag inte fattar. Jag har läst många av dina
krönikor, och ofta har du rackat ned något förfärligt på oss grå
djur. Bara spytt galla över oss.”
Hon höll fram sitt grå framben mot Wolfs grå framben, och
likheten var slående.
348
”Men du är ju själv grå!”
Hon gjorde en paus och tittade på Wolf med konfunderad
min. Sedan fortsatte hon:
”Härom dan skrev du till och med att du inte ville leva för
att grå djur ställer till med så mycket problem. Du måste hata
dig själv. Hur kan göra det?”
Wolf såg besvärad ut. Georgina fortsatte:
”Och förresten, jag är ju grå, och jag ställer inte till med
några problem. Jag lever ett vanligt liv och kämpar långa dagar
på åkern, och... Jag vräker inte i mig hö så getter med andra
färger på pälsen blir utan, varför skrev du att grå djur gör det?”
Georgina blev tyst och väntade med uppfordrande min på
Wolfs svar. Men så kom hon på en sak till att säga:
”Och inte andas jag för mycket heller. Vad är det för förhornade dumheter? Skulle jag inte få andas som vanligt, va, bara
för att jag har en viss pälsfärg?”
Wolf tittade länge på de tre getterna, med en mycket besvärad min.
”Jag skäms så förfärligt för det där”, sa han till slut, med
resignerad ton, medan han tittade ned i golvet. Sedan tittade
han upp på Georgina och sa med ny kraft:
”Du anar inte hur det är att sitta här på Klara Slott och
jobba. Vilken press vi är under, vi grå vargar. Du vet, enda
sättet att klara sig något sånär är att själv spela med i gråhatet.”
Han såg lidande ut, men fortsatte:
”Självbashning har blivit en överlevnadsstrategi för grå vargar i det här åsiktsklimatet.”
Georgina tittade på Wolf med intensiv blick i några sekunder.
”Där trillade kastanjen ned”, sa hon långsamt.
Wolf fortsatte:
”Nu när jag är fri kommer jag aldrig mer att ägna mig åt
gråbashning. Det är orättvist och elakt, för alla är lika mycket
värda. Vet du, jag har kommit på ett ord för sån där gruppförföljelse – ‘pälsism’. Att racka ned på djur bara för att de har en
viss färg på pälsen är pälsism.”
Georgina tittade på honom med stora ögon. ”Helt otroligt,
just det ordet har vi getter också börjat använda!”
349
Majoren harklade sig, och sa:
”Jag tycker att du verkar vara som klippt och skuren för
att bli ansvarig för informationen i det nya Eklandet”, sa han.
”Vad säger du om det, Wolf?”
Wolf såg mycket glad ut. ”Väldigt gärna!”
Majoren höll fram sitt ena framben, Wolf fattade vinken
och de två djuren gjorde high five.
”Förresten, kan du spela på den där?”, sa Majoren och pekade på Wolfs trumpet, som stod på bordet.
”Javisst! Jag älskar trumpet.”
”Då har jag en fråga till dig. Skulle du vilja spela på vår
segerfest?”
I samma ögonblick som han sa det tänkte Georgina att det
där inte var världens bästa replik från Majorens sida. Det var
ju faktiskt segern över Wolfs artfränder som skulle firas, och
det kunde vara väldigt känsligt.
”Det vore en ära”, sa Wolf och strålade.
Vad som sedan hände var att även Luminoso friades från
misstankar, med bas i Wolfs vittnesmål. Bevakningen med
högafflar drogs tillbaka, och övriga getter informerades om
att de kvarvarande vargarna stod på den goda sidan. Majoren
skickade också iväg en sambandsget för att släppa ut Sommar
ur jordkällaren. ”Hon kan inte orsaka någon skada längre, och
förresten ångrar hon sig nog”, sa han.
De tre vargarna skulle just gå till köket för att äntligen få
sig en matbit – de hoppades hitta rester – när Wolf plötsligt
hejdade sig. Han tittade ned på marken som om han hade
upptäckt världens åttonde underverk, och sedan kastade han
sig ned på knä och började utstöta konstiga ljud och ord. Det
var ”hullidduttan” och ”puttinutti” och sådant. Kan du gissa
vad som hade hänt? Jo, på marken satt ingen annan än – Muso!
Wolf plockade upp den lilla gnagaren och började pussa
honom frenetiskt. ”Åh min söta fina, min lilla maskot, du
lever!”, Han gnuggade försiktigt sin nos mot musen. ”Åh, du
som hatar att vara ensam, stackars dig, hur har du haft det?”
Wolf höll upp Muso framför sig och tittade på honom. ”Pussi-pussi.” Wolfs ögon tårades, och han tryckte musen mot sitt
350
bröst så den nästan försvann. Ulvo sprang fram och började
klappa Muso, medan han med världens lyckligaste valpleende
tittade på sin pappa som log lika mycket tillbaka.
Bland alla de getter som strömmade in på borggården såg
Majoren en stund senare Sångargeten. Han sken upp, trängde
sig fram till henne och viskade något i hennes öra. Strax kunde
man se henne och Wolf sitta på marken med ryggarna lutade
mot borggårdens scen och prata, gestikulera och skratta till
ibland. På Wolfs axel satt Muso.
En riktigt uppmärksam iakttagare hade kunnat se hur baxargetterna rullade fem stora fat med mjöd genom en gång i
slottet och förbi en av de dörrar som ledde ut till borggården
– alltså utan att rulla ut dem på borggården. Det sistnämnda
hade kunnat orsaka en del huvudbry, eftersom festen som bekant skulle gå av stapeln på borggården, men nu var det ingen
get som såg det hela. Det var ju väldigt dunkelt.
När festförberedelserna var klara steg Majoren upp på borggårdens scen och påkallade uppmärksamhet med ett väldigt:
”Brääääääääääääk”
Blotta synen av Majoren på scenen fick jublet att bryta ut
igen – fast den här gången kastades inga högafflar upp i luften,
eftersom dessa hade samlats in och placerats vid vindbryggan
för senare återbördande till jordbruket.
”Mina tjejgetter och getabockar”, ropade Majoren. ”Festen
ska börja nu – dock inte här. Jag ber er alla – följ efter mig!”
Och så tog han den lilla trappan ned från scenen, sneddade
över borggården och gick in genom en av dörrarna.
Massor med getter tittade på varandra och såg snopna ut,
men de började i alla fall följa Majoren i hasorna. Det var som
ett gigantiskt lämmeltåg, där djuren gick så tätt efter varandra
att den enes nos ofta nuddade den framförvarandes svans. Och
vart tror du Majoren ledde getatåget? Ja, tänk efter, vilken plats
på Klara Slott var bäst lämpad för en riktig dunderfest?
Getterna bara gapade när de kom in i Spegelsalen, där Luminoso just var i färd med att tända alla stearinljus och facklor.
Ingen get hade någonsin sett en spegel förut – de var vana vid
att spegla sig i vattenpölar – så det var en trängsel och ett knö351
kande som du inte kan föreställa dig för att komma fram till
någon av spegelväggarna. Några getter var för otåliga för att
stå i kö och la sig istället på rygg, med hornen som huvudstöd
och alla fyra ben rakt upp i luften, för att betrakta sig själva i
takspeglarna. Djuren gapade också inför överdådet av statyer,
guld, silver, kandelabrar och vackra textilier.
På scenen under den svart/röda baldakinen vid salens ena kortsida, där Ulvsymfonikerna hade spelat några dagar tidigare, stod
Wolf och Sångargeten och såg peppade ut. Då och då utbytte de
ett par viskande ord (varvid Wolf fick böja sig ned, eftersom en
varg på två ben är högre än en get på fyra ben). Ulvo, som satt vid
ett av borden mycket nära scenen, hade fått ta hand om Muso.
Wolf och Sångargeten väntade tills alla djur hade fått mjöd
och slagit sig ned, varvid de samtidigt utstötte det högsta
ylande respektive bräkande de över huvud taget kunde åstadkomma. Det väldiga sorlet tystnade, och allas blickar riktades
mot artisterna. Wolf förde långsamt sin blänkande trumpet
till käften, Sångargeten drog in luft i sina lungor, och strax
fylldes festsalen av mäktig och medryckande musik och sång.
De många getterna vid borden kom snabbt in i melodin, och
började vicka på sina huvuden i takt med musiken så skäggen
viftade, och dessutom klappade de klövarna. Så här sjöng Sångargeten till Wolfs lidelsefulla trumpettoner:
Oh, when the goats, go marching in
Oh when the goats go marching in
Oh I want to be in that number
When the goats go marching in
Oh, when the truth, goes marching in
Oh when the truth goes marching in
Oh I want to be in that number
When the truth goes marching in
Oh, when the lies, go marching out
Oh when the lies go marching out
Oh I want to be in that number
When the lies go marching out
352
Oh When the
Goats Go Marchin� In
&
œ
Oh when the
4
&
w
œ
w
œ
œ
�oats
œ
˙
& ˙
w
march - in�
& ˙™
œ
˙
œ
want
to
be
in
& ˙
˙
œ
œ
˙
when the �oats
˙
œ
œ
Oh
I
353
œ
˙™
that num - ber
˙
�o
�o
˙
œ
in,
10
13
˙
œ
oh when the �oats
7
œ
œ
�o march in�
œ
œ
in
œ
˙
march - in�
w
in.
Oh, when the tricks, go marching out
Oh when the tricks go marching out
Oh I want to be in that number
When the tricks go marching out
Oh when the beasts, all leave by boat
Oh when the beasts all leave by boat
Oh I want to be in that number
When the beasts all leave by boat
Oh, when the goats, go marching in
Oh when the goats go marching in
Oh I want to be in that number
When the goats go marching in
Där tog den nyskrivna låten slut. Det blev knäpp tyst, och alla
getter tittade på Wolf och Sångargeten med stora ögon. Wolf
sänkte långsamt sin trumpet, och man hade kunnat höra en
skäggrosett falla till parkettgolvet.
Då bröt jublet ut. Och som det jublades. Det hurrades,
bräktes och applåderades, och ett jätteleende kom över Wolf
och Sångargeten. Publiken började smattra med klövarna mot
golvet, och som om inte det oväsendet hade räckt började de
slå sina mjödsejdlar mot bordet. Man kunde se ljusen i kandelabrarna darra.
Georgina hade slagit sig ned intill Jens vid ett bord nästan
längst bort från scenen. Medan de småpratade råkade Georgina få syn på Boxer en bit bort vid bordet intill, vilket gjorde
henne riktigt glad, för hon hade tittat efter honom ända sedan
de skildes åt på torget i Klövköping. Hon hade förstås varit
orolig. Syskonens blickar möttes, och de utbytte ett stort leende. Återigen kände Georgina en monumental lättnad över att
tiden av ovänskap med Boxer var över.
Snett emot Georgina vid samma bord satt Lisa tillsammans
med sin bock Bruse. De pussades då och då. Avståndet var för
stort och larmet för högt för att väninnorna skulle kunna säga
något till varandra, men Lisa pekade på sina horn, därefter diskret på Bruse, och så gjorde hon klöven upp. Georgina förstod.
354
Plötsligt kände Georgina ett framben ömt läggas om sin
axel. Det var Jens, och hon vände sig aningen förvånad men
glad mot honom. Han log som en sol mot henne och hon strålade tillbaka. Då lutade sig Jens sakta fram och gav Georgina
en puss på mulen. Ja, mitt på. Det var första gången Georgina
blivit pussad av en bock. Det pirrade i magen på ett sätt hon
aldrig hade varit med om förut, och hon kände sig intensivt
lycklig ända ned i klövarna.
Georgina råkade kasta en blick på Lisa, som hade sett vad
som hänt. Lisa gjorde återigen klöven upp, och log. Georgina
lutade sig över mot Jens och återgäldade pussen, och den här
gången släppte de inte taget, utan bara fortsatte och fortsatte
och fortsatte.
(Hur gick det sedan? Missa inte epilogen!)
355
356
Epilog
J
ag förstår om du undrar hur det gick sedan. Georgina
slutade med jordbruk och blev engagerad på heltid i att
skriva för Skyltarna. Hon och Jens bildade familj och fick
tre killingar, alla grå, och dessa stötte aldrig på någon negativ kommentar om sin pälsfärg. Eklandets getter började sprida
ut sin skit på åkrarna istället för att dumpa den i gruvan, vilket
resulterade i mycket större skördar, så hungern blev ett minne
blott. Getterna började också bada och simma och kom att
älska det (en del av Klara Slott byggdes om till badanläggning).
De tre vargar som blev kvar i Eklandet stannade i drygt
ett år, under vilket Wolf hjälpte getterna att bygga upp en väl
fungerande informationsverksamhet. Han gjorde också många
bejublade trumpetframträdanden, både solo och tillsammans
med Sångargeten. Sedan blev längtan efter artfränder alltför
stor, och de tre vargarna flyttade till ett grannland, Bergslandet, där de blev mycket väl mottagna av en vargstam som inte
hade många likheter med Eklandets vargar. I Bergs­landet jobbade Wolf till en början med skrivande, men sedan gick hans
dröm i uppfyllelse och han blev trumpetvarg på heltid. Med
tiden blev han en av Bergslandets mest uppburna musiker.
Och vargarna som flydde? Dem gick det också väldigt bra
för, faktiskt. De tog sig via Geta Kanal ända ut till havet, och
sedan färdades de vidare ännu längre österut, till sjöss och
till lands. Resan var på flera sätt kämpig och umbärandena
var många, men allt kompenserades när bestarna till slut kom
357
fram till ett land där deras arbetssätt var kolossalt uppskattat.
Landet hette Viträvland.
Rävarna fick ny ledning och reformerade sitt förhållningssätt till kunskap och åsikter, vilket resulterade i helt nya utgivningsprinciper. Bland annat gav de snabbt ut Wolfs stentavla, som blev en bestseller. Michaela Räv blev omplacerad
till stenhuggare.
Ugglorna och gorillorna, däremot, var oförmögna att reformera sig. Då ingen längre ville ha deras forskning eller se
deras pjäser drabbades de av arbetslöshet och gick in i depression. Till slut kom dock oväntat en stäpphund med bud från
deras forna vänner vargarna, och snart hade också ugglorna
och gorillorna utvandrat till Viträvland. Även de passade in
mycket väl där.
Och korna? De anpassade sig. De sa att de minsann alltid
hade tyckt som Tvivlargetterna. Och hur gick det med förbudet
mot positiva uttalanden om gödsel? Det avskaffades snabbt.
Korna sa att detta på något underligt sätt hade blivit infört av
misstag, och att det naturligtvis var otänktbart att inskränka
yttrandefriheten. ‘Yttrande- och åsiktsfrihet är två av de värden
som vi kor sätter allra högst’, sa överbestämmare Konstantina.
358