1. No category

MED SJÖMÄN
EN TIDNING FRÅN STIFTELSEN SJÖMANSKYRKAN I STOCKHOLM-SJÖMANSINSTITUTET // NR 2 2013
REPORTAGE
chefen lämnar över rodret
REPORTAGE
en dag på jobbet
Ledaren
Den stora glädjefesten stundas
I
skrivandets stund är det ca
sex veckor kvar till julhelgen.
Advents­
klockornas ljud kommer snart tystna och våra blickar vänds mot allt det som det nya året
har att erbjuda oss. Såväl det som vi
redan vet som det som höljs i dunklet.
Jag har haft förmånen att skriva
denna ledarsida i ”Med Sjömän i
Hamn” så gott som i varje utgåva av
tidningen under snart 14 år. Vid årsskiftet 2013/2014 kommer jag lämna
min tjänst. En epok såväl i mitt privata som i mitt yrkesliv går mot sitt
slut.
I min tjänst har dagarna fyllts med
socialkurativa och diakonala uppdrag bland sjöfolket, såväl unga som
gamla, såväl friska som sjuka. Att
bryta nära och innerliga kontakter
som byggts upp under flera år, känns
smärtsamt. Inte enbart för mig själv,
utan först och främst för dem som i
enskilda samtal anförtrott sig åt mig,
som väntat att få besök med jämna
mellanrum, som i sin ensamhet sett
framemot en kort stund av värme
och närhet. Mina besök har allt som
oftast underlättat bördan för anhöriga eller fyllt upp ett tomrum när
ingen anhörig finns i livet. Att mitt
uppdrag har varit välbehövt och viktigt speglas av mångas reaktioner, när
de uttryckligen säger att de inte orkar börja om med en ny kontakt. Att
känna deras smärta gör ont i själen.
Det sägs att allt har sin tid och
att ingen är oersättlig. Så är det nog,
men jag önskar från hela mitt hjärta
att den målgrupp som behöver och
önskar få våra tjänster, kommer att få
dem även i fortsättningen.
När ni håller denna tidning i er
hand, är det bara kring en vecka kvar
att tända det sista av de fyra adventsljusen.
Inför den fjärde söndagen i advent
är alla förberedelserna för Herres ankomst nästan klara. Vi får ta till oss
de löftesrika orden: ”Gläd er alltid i
Herren. Herren är nära.” Vår Herres
närvaro är påtaglig just vid adventstid. Hosianna­
sångerna är glädjesånger, där det inte finns utrymme
för rädsla, för sorg, för oro. Trygghet,
lycka och förväntningar fyller sångernas glädjebudskap: ”Herren är nära”
De fyra ljusen i vår adventsljusstake lyser i decembermörkret. Den
stora glädjefesten stundas. Julen med
sitt stora under kommer till oss, till
varje enskild människa, till världens
alla folk. Stjärnan som lyste över stallet i Betlehem är symbolen för julens under. Jesusbarnet som föddes i
stallet, är det ljus som skall vägleda
och lysa upp natten för jordens alla
människor. Nu och för all evig tid.
Tack Herre att Du möter oss denna juletid och blir kvar i våra liv för
glädje och välsignelse.
Välsignad Jul önskar jag Er alla.
Ullamaija Nordström
Direktor, Stiftelsen Sjömanskyrkan i Stockholm – Sjömansinstitutet
”Låt hjärtat öppna sig, bjud Kristus hem till dig.
I dag vill han dig gästa, och sitt förbund befästa.
Hosianna, pris och ära! Vår konung är nu nära.
Höj glädjerop till skyn vid denna glada syn:
Här kommer Sions förste, bland konungar den störste.
Hosianna, pris och ära! Vår konung är nu nära.
Strö palmer på den stig där herren nalkas dig.
Lägg för hans fot din prydnad, giv honom tro och lydnad.
Hosianna, pris och ära! Vår konung är oss nära.”
TACK
Jag vill framföra mitt varma och innerliga tack till er alla som på olika sätt
genom era organisationer varit involverade i Sjömanskyrkans verksamhet i
Stockholm under så många år.
Tack för alla minnesvärda möten
och sammankomster med Sjömans-
2
med sjömän i hamn // DECEMBER 2013
kyrkans egna grupper och medlemmar. Ni har gjort mitt arbete till en
källa av glädje och inspiration.
Tack för att jag haft förmånen att
vara en liten del av det omfattande
arbete som så många av er, i likhet
med mig, har och har haft som sin
livsuppgift – allt för sjöfolkets väl.
En ynnest och en rikedom som jag
kommer att bära med mig.
Med tacksamhet
Ullamaija Nordström
Innehåll Nummer 2 2013 Årgång 71
MED SJÖMÄN
Tidskriften Med Sjömän i hamn ges ut av
Stiftelsen Sjömanskyrkan
i Stockholm – Sjömansinstitutet
ANSVARIG UTGIVARE
Ullamaija Nordström, 08 556 943 30
ullamaija.nordstrom@sjomanskyrkan.nu
ADRESS
Stiftelsen Sjömanskyrkan i Stockholm
Hus N. Frihamnen
Box 27269
102 53 STOCKHOLM
TELEFON 08-556 943 30
FAX 08-556 943 39
E-POST info@sjomanskyrkan.nu
WEBBSIDA www.sjomanskyrkan.nu
PLUSGIRO 55493-1
BANKGIRO 5256-3087
REDAKTÖR
Ullamaija Nordström
4-6
LAYOUT
Leif Mattsson
OMSLAGSFOTO
Ulf Lodin
TRYCK
DanagårdLitho, Ödeshög
STIFTELSEN SJÖMANSKYRKAN I STOCKHOLM –
SJÖMANSINSTITUTET
STYRELSE
Chang Strömberg (ordförande)
Björn Borg, Lennart Jonsson
Patrik Pettersson, Mats Uhrfelt,
Nils-Göran Wetterberg, Björn Ådén,
Martin Fogelberg
8
7
PERSONAL
Ullamaija Nordström, direktor
Gunilla Sävström, kamrer
Kicki Wetterberg, fartygsassistent
LEDARE: Ullamaija Nordström har ordet
SJÖMANSINSTITUTET
GUDSTJÄNSTLIV
REPORTAGE: Chefen för Sjömans-­
kyrkan i Stockholm lämnar över rodret
Gudstjänst firas i Djurgårdskyrkan.
FARTYGSBESÖK
Sjömanskyrkans personal besöker
ankommande fartyg i Stockholms Hamnar
och i Södertälje Hamn.
DIAKONI
Sjömanskyrkans diakonala arbete består av
socialkurativa och själavårdande insatser, till
exempel hem- och sjukbesök.
Reportage: En dag på jobbet för
Kickie Wetterberg
LÄSRUM
Vårt läsrum är öppet för sjöfolk. Vi har
servering, tidningar och tidskrifter, biljard
och tillgång till telefon och internet.
GRUPPER OCH FÖRENINGAR
På Sjömanskyrkan samlas Sjömanskyrkans
vänner till “Tisdagsträffen” samt
externa grupper för samvaro och
föreläsning om Sjömanskyrkans
verksamhet
DIKT: Ur Nils Bolanders lyriska
produkkion
med sjömän i hamn // DECEMBER 2013
3
Reportage
skick för att själva ta sig till kyrkans lokaler besöker hon i deras hem.
– Jag brukar vara här på förmiddagarna och ta hand om pappersarbetet och
på eftermiddagarna gör jag hembesök. I
första hand åker jag till dem som inte
har några anhöriga alls, men jag försöker också prioritera dem som hamnat på
sjukhus, berättar hon.
Chefen lämnar
över rodret
Israelresan
Tiden är inne för chefen vid Sjömanskyrkan i Stockholm att lämna över
rodret. Hon ser fram emot mer tid med barnbarn, familj och vänner, men
är samtidigt orolig för kyrkans framtid med en allt svagare, andlig koppling. Det är med blandade känslor Ullamaija Nordström går i pension.
Text: Linda Sundgren
H
on tar en mun kaffe. Slätar till
den svarta kjolen. När vi ses
i Sjömanskyrkans vackra lokaler i Frihamnen är det bara
en dryg månad kvar tills diakonen och
socio­nomen Ullamaija Nordström slutar. Hon hade kunnat gå redan för två
år sedan, då hon fyllde 65, men valde att
stanna kvar.
– Jag känner ett stort ansvar för de
gamla sjömän och sjömansänkor som jag
besöker och vet hur mycket det betyder
för dem. De känner mig så väl och orkar
4
med sjömän i hamn // DECEMBER 2013
inte längre ta in nya människor i sitt liv.
Min önskan är att Sjömans­kyrkan och
jag kan finna en bra lösning så att denna
målgrupp även i fortsättningen kan få
de besök de så innerligt ser fram emot
och uppskattar.
I 13 år har Ullamaija ansvarat för den
dagliga ruljansen på Sjömanskyrkan.
Hon berättar att de första åren mest
handlade om verksamhetsledning och
administration, men att uppdraget med
tiden blivit mer socialkurativt och själavårdande. De äldre som är i för dåligt
ullamaija förklarar att förändringen i
chefsrollen hänger samman med de omstöpningar som arbetsplatsen genomgått. När hon började år 2000 fanns det
16 personer knutna till verksamheten
på hel- eller deltid, inklusive filialen i
Nynäshamn. Idag finns endast Ullamaija och en fartygsassistent kvar. Präst
anlitas vid vigslar, dop och begravningar, men någon diakon utöver Ullamaija
finns inte längre. Att hon fått fler hembesök beror också på att Sjömanskyrkan
flyttade 2008, från de gamla lokalerna
på söder och ner till Frihamnen. Nuvarande läge är utmärkt för kryssningstrafiken, det tar inte mer än fem minuter
för besättningarna att promenera hit.
Däremot är det ett problem för många
äldre.
– Det går tre olika busslinjer hit från
innerstan, men det är svårt för dem med
dåliga ben, kryckor och rullatorer att
komma till oss. Jag upplever att styrelsen
prioriterar service med telefonkort och
datorer till kryssningsbesättningarna
framför att ta hand om våra gamla.
– Jag menar inte att vi inte ska hjälpa
våra aktiva sjömän, fortsätter hon. Det
är inte alla hamnar där de kan ringa och
mejla och det är jätteviktigt för dem.
Men det finns även andra organisationer som gör fartygsbesök, som Kaknäsklubben och Katarina sjöfartsklubb. De
gamla är det bara vi som tar hand om.
sjömanskyrkans låga, rödmålade trähus
med vita fönsterfoder står i bjärt kontrast till de kringliggande tegelkomplex
som dominerar hamnen. Huset är byggt
1919, bara två år efter att Stiftelsen Stockholms Kyrkliga Sjömansvård grundades.
På undervåningen är det högt i tak med
stora, mörka målningar på väggarna,
fartygsmodeller och båtdetaljer. En trätrappa vrider sig upp till övervåningen
där ett ljust litet kapell med runda ventiler inretts för andakt och gudstjänst.
– Visst är det fint, säger Ullamaja,
men trappan är för smal för rullatorer
och på sommaren blir det stekhett och
då går det inte att vara här uppe. Jag
vill påstå att mycket av vår andliga själ
gick förlorad i flytten. Tidigare hade vi
ett eget kyrkorum, Himlajorden, där vi
höll egna gudstjänster med egen personal, men allt det är borta nu.
flera av sjömanskyrkans äldre pensionärer är mycket ensamma, berättar
Ullamaija, De har tillbringat större delen av sina liv på sjön och aldrig skaffat
familj eller barn. En del har barn som
de tappat kontakten med. Vissa saknar anhöriga helt och hållet. Det är de
här som Ullamaija regelbundet besöker och genom åren har hon vakat vid
flera dödsbäddar. Att vara samtalsstöd
och själavårdare till människor i livets
–Ibland tänker jag
att det hade räckt
om jag hade varit
med om hälften av
det jag upplevt.
slutskede tar på krafterna, medger hon,
men tillägger att det hade varit ännu
svårare att låta bli.
– Att finnas där för en annan människa och dela deras ångest och smärtor ger mig så otroligt mycket värme
till­baka. Det är en ynnest att få hjälpa
dem.
Ullamaja säger att det är enkelt för
henne att relatera till dem hon besöker och det ofta hårda liv som de levt.
Förmodligen hänger det samman med
hennes egna erfarenheter. Hon är född
och uppvuxen i mellersta Finland i en
syskonskara om nio. Pappan var hennes
stora förebild och trygghet. Hon säger
att han lärt henne mycket, trots att han
gick bort när hon bara var sex år.
Barnhem i Jerusalem
– Pappa hade förlorat båda benen i
kriget. På ena sidan hade han en protes
och den andra var bara en stump. Jag
kommer ihåg när vi gick och hämtade
mjölk om morgnarna. Då höll han alltid
mig i kryckhanden och mjölkkannan i
den andra, säger hon och ler vid minnet.
– Han hade zigenarblod i ådrorna,
var kolsvart i håret och en otroligt stark
person. Jag var pappas flicka och han har
betytt otroligt mycket för mig.
korg och armar var alldeles söndertrasade av alla ingrepp så det var samtidigt
en lättnad för henne att slippa allt det
där. Tre månader efter att Pia dog blev
jag mor till en son, Mikael, och ett och
ett halvt år senare fick jag ytterligare ett
barn, Jörgen.
Ullamaija gör en paus innan hon fortsätter.
– Ibland tänker jag att det hade räckt
om jag hade varit med om hälften av det
jag upplevt. Men min tro har nog hjälpt
mig genom mycket här i livet, och det
har också den styrka och positiva livssyn
som min far gav mig.
kom den då 21 år gamla Ullamaija
till Sverige. Hon började som barnflicka
och fick själv en dotter, Pia. Snart beslöt
hon att skaffa en utbildning. Det blev
en slitsam tid, både fysiskt och psykiskt.
även om ullamaija önskar att Sjömans­
På dagarna gick hon i skolan, på kvälkyrkan hade utvecklats i en annan
larna extraknäckte hon som taxichaufriktning och bevarat en starkare andlig
för och nätterna gick åt till
studier. Lägenhet delade hon
med lillasyster Riitta och de
turades om att ta hand om
Pia. Men Pia hade fötts med
Downs syndrom och ett allvarligt hjärtfel. Ullamaijas
ögon blir blanka när hon berättar om dottern som bara
blev sju år.
– Pias bortgång var en
otroligt tung sorg att bära.
Men under sitt korta liv
hade hon opererats sju gånger för hjärtat. Hennes bröstSönerna Mikael, civilingejör och Jörgen, polis.
1968
med sjömän i hamn // DECEMBER 2013
5
Reportage
Tre röster om
Ullamaija
Torbjörn Carlsson
Föreståndare Katarina sjöfartsklubb
Barnhem i Jerusalem
prägel, har hon också tyckt om sitt arbete och känt att hon gjort nytta. Verksamheten har idag ett 80-tal pensionärer
och många av dem sluter upp till kyrkans årliga jul- och midsommar­fester.
Även de utflykter som anordnas en
handfull gånger om året är populära och
varje tisdag bjuds det på lättare lunch i
kyrkans lokaler. Man gör också ett stort
antal fartygsbesök i hamnarna i Stockholm, Södertälje och Nynäshamn. Från
mitten av maj och fyra månader framåt
är verksamheten helt inriktad mot kryssningstrafiken.
– Den delen har ökat rejält sedan vi
flyttade hit. Första året här hade vi 8 000
besökare och året efter 10 000.
till Sjömanskyrkan var
inte spikrak. Först utbildade hon sig till
tekniker, mest för att lillasyster Riitta valt
den utbildningen. Hon tog examen, men
kände snabbt att det inte var rätt yrkesval. Istället sadlade hon om till socio­nom
och arbetade sedan inom bland annat
rättsväsendet och missbruks- och kriminalvården. Efter att ha kompletterat med
en diakonutbildning gavs möjlig­
heten
att bli anställd inom Sjömanskyrkan och
hon erbjöds uppdraget som chef. Sjömanskyrkan tillhör Stockholms stift och
numera Oscars församling. Hon hade
stora förväntningar på vad hon skulle
åstadkomma när hon tackade ja till tjänsten, men relationen med församlingarna
blev något av en besvikelse.
men ullamaijas väg
6
med sjömän i hamn // DECEMBER 2013
– Jag har inte blivit kallad på planeringsmöten, inga diakonmöten eller andra samarbetsmöten, jag blev aldrig en i
arbetslaget. Vi vill vara en sjömanskyrka
och bevara vår särart, dock är det viktigt
att ha ett bra samarbete med församlingen. Men kanske hade jag också själv
kunnat göra mer för att påverka den relationen.
ullamaija har blivit ombedd att fortsätta
med hembesöken även efter årsskiftet,
vilket hon också hoppas kunna göra.
Resten av tiden tänker hon ägna åt barnbarnen, att läsa böcker och umgås med
vänner. Hon ska vandra sista sträckan
av den 92 mil långa pilgrimsleden mellan Le Puy i Frankrike och spanska Santiago tillsammans med sin lillasyster. En
resa längs Sidenvägen planeras också.
Ullamaija berättar att hennes två söner är
lite oroliga för henne nu när hon lämnar
yrkeslivet, men själv är hon inte särskilt
bekymrad.
–”Men mamma”, säger de, ”vad ska
du göra när du vaknar halv fem varje
morgon?” Och det stämmer. Jag har varit morgonpigg ända sedan gymnasiet
när jag gick upp vid tre fyra på morgnarna och läste läxor. Men några sysselsättningsproblem kommer jag inte att få.
Man får nog snarare se upp så att man
inte bokar in varenda minut som jag sett
att en del kompisar gjort när de gått i
pension. Det är nog inte hälsosamt det
heller.
”Ullamaija är en varm, omhändertagande person som tänker på sina medmänniskor. Hon jobbar lite grand i det
tysta, men är mycket engagerad och bryr
sig alltid om hur andra har det och hur
de mår. Jag har känt henne i tolv tretton
år nu och vårt samarbete har alltid varit
lugnt, gott och harmoniskt.”
Gunilla Sävström
Ekonomiansvarig, Sjömanskyrkan
”Vi har jobbat ihop sedan Ullamaija
började här år 2000 och har alltid haft
ett bra samarbete. Vi har bollat idéer och
stöttat varandra. Ullamaija är en person
som visar känslor och verklig empati
med andra. Jag har nog beundrat hennes stora engagemang med ”våra” pensionärer, hur hon åkt fram och tillbaka
för att besöka och sitta på vak. Och hon
har inte bara gjort det för att det är hennes arbete utan för att hon velat. Jag vet
att de betyder mycket för henne.”
Torbjörn Cruth
Fd ordförande i Sjömanskyrkans
styrelse samt chef för HKF
”Jag och Ullamaija har haft ett nära samarbete och det har alltid varit ett stort
nöje. Hon är mycket social och empatisk och har värnat om både kyrkan
och det aktiva sjöfolket. Ullamaija var
mycket pådrivande för att få till stånd
samarbetet mellan dåvarande Handelsflottans kultur- och fritidsråd (HKF),
Katarinaklubben och Sjömanskyrkan.
Det har fungerat väldigt bra och gör det
fortfarande.”
Reportage
En dag...
börjar med att gå in i datorn för att se efter vilka fartyg som ligger i hamn eller
är på väg in. Tar reda på vad det är för
besättning ombord för att kunna trycka
upp tidningar och dela ut på deras eget
språk.
Sedan åker jag iväg. Södertälje står
först på listan och med det bilköer och
vägbyggen (som vi alla älskar). Bland
annat har ett containerfartyg som kommer varje vecka önskemål om telekort,
datasurf, njurbälte, mobiler, choklad
och souvenirer. Vi hinner även med
mycket snack. Efter 1-2 timmar åker jag
vidare på väg 225 till Nynäshamn. Skön
väg att köra på. Där ligger två tankers
som har östeuropéer och ryssar ombord.
Dom älskar att fiska i hamnen och får
ofta napp som dom har till middagen.
Sjömanskyrkan hjälper till med allt vi
kan. Just nu har främst filippinska sjömän varit oroliga för hur familjerna har
det efter tyfonen. Dom har haft svårt
att få kontakt då tele och data inte har
fungerat ordentligt. Kan dock meddela
att alla som jag pratat med nu har fått
kontakt med sina familjer, som tycks må
bra.
kul och spännande att göra
fartygsbesök. Man vet aldrig vad som
händer och vad dom vill. Oftast är det
inköp men också läkare, ambassader och
tatuerare, dessutom personliga samtal.
De vill gärna besöka kyrkan men avståndet och tiden gör att dom inte hinner, så
det är mycket uppskattat att vi kommer.
Och som ni alla vet så närmar sig julen.
Den tid då alla vill vara med familjen.
Det kommer många i besättningen inte
att vara så tänk på dom under julhelgen.
Om ni vill skänka en julklapp till dessa
härliga sjömän, så är halsdukar, mössor
och vantar välkomna. Sjömanskyrkan
delar ut julklappar till alla fartyg som
anlöper i december.
det är alltid
God Jul och Gott Nytt År önskar
Kicki Wetterberg
med sjömän i hamn // DECEMBER 2013
7
PORTO BETALT
Returadress
Stiftelsen Sjömanskyrkan i Stockholm
Box 27269, 102 53 Stockholm
Den vandrande stjärnans vänner
Bara den vandrande stjärnan
glimmar till i sin sky
väcker den vågspel i hjärtat
tänder den oro i byn.
Tre kungar skred ut ur palatsen
och färdades hundrade mil
för att följa den stjärnans
spetsiga, brinnande pil.
Tänkare, grubbelsjuka
bröt isoleringens ring
när denna klara nova
lyste vida omkring.
Folk som levat förnöjda
med sitt gods och sitt gull
blir med ens som förbytta
för den stjärnans skull.
Den lockar på ringa, små mänskor
i oansenliga hus
och strax börjar någon vandra
i bländande stjärneljus.
Den vandrande stjärnans vänner
har funnit sin väg och sitt hem.
Jag känner din dragning, stjärna!
Jag vill bli en av dem.
Ur Nils Bolanders lyriska produktion