En liten geologisk guide till upplevelser på Öland Sweden 3 4 Välkommen till öland På Öland, från norr till söder, kan besökaren få fantasifulla tittgluggar in i öns spännande geologiska historia. I bergbrotten med dess mäktiga bergkanter kan man betrakta utvecklingen och tiden då lerkorn och kalkslam började bygga upp den öländska lagerföljden med dess innehåll av bläckfiskar och andra urtidsdjur. Varje millimeter kalksten representerar ca 1 000 år av utveckling! På flera platser vittnar små ytliga bergbrott, skurvandringar och skurverk om stenens betydelse för ölänningen genom tiderna. När Linné besökte ön 1741 bekymrades han över att allmogens arbete i ”berg och flisa” tog tid från andra viktiga sysslor. Än idag bryts och förädlas kalkstenen vid flera industrier på ön och stenhanteringen räknas som en av öns basnäringar. Utmed Ölands kuster har olika stadier av Östersjön byggt upp strandvallar som använts av människor genom tiderna. På Ancylus- och Littorinavallarna ligger byar och gårdar på rad och avslöjar det tydliga sambandet mellan jordarter, landformer och kulturell utveckling. På norra Öland återfinns ett av Europas största flygsandsområden. Dyner och andra vindavlagringar skapar fantasifulla upplevelser för besökaren. Här finns också naturreservatet ”Neptuni åkrar” – ett spektakulärt klapperstensfält med strandvallar och Trollskogens Naturum med information om öns geologi. I Byrum finns öns enda egentliga raukar snarlika dem på Gotland. På andra platser utmed landborgen i väster syns spåren efter vattnets påverkan i den dramatiskt utskulpturerade bergklinten, landborgen. Alvarytorna med det tunna jordlagret visar spännande geologiska detaljer. Gropar, sprickor och andra fenomen avslöjar att de geologiska processerna ständigt omvandlar landskapet. Ordarna, uddarna, på nordöstra Öland inbjuder till fantastiska upplevelser. Här bildar moränjorden långa uddar ut i Östersjön omgivna av grunda vikar. Stränderna med sina spännande fyttblock från fastlandet vittnar om inlandsisens påverkan på det öländska landskapet. I Degerhamn kan besökaren uppleva alunbruk och kalkbränning. För dem som vill vandra finns stigar, en Konstens geologiska trädgård, en geologisk informationsplats och mycket annat spännande. Denna skrift, som också finns att ladda ner på www.oland.se, vänder sig inte främst till professionella geologer utan till alla som besöker Öland och som vill veta mer om landskapet och dess spännande historia. De presenterade platserna är möjliga att besöka året runt och lätta att nå och förstå. Vid besök i bergbrott där det pågår aktiv verksamhet måste man dock få tillstånd att vistas i området. Ja, detta och mycket mer finns att uppleva på Öland! GPS-koordinaterna som anges på platserna är enligt koordinatsystem som används på svenska kartor: RT90. Välkommen! 5 6 Geoupplevelsernas Ö Geologin är läran om vår planet, planeten Tellus. Det är en vetenskap som omsluter oss i vardagen på det mest påtagliga sätt; järnmalmen som vi omvandlar till bilar, forntida döda djur och växter som vi omvandlar till olja, kvartsmineralet som på glasbruken omvandlas till glas osv. Vi kan gå så långt som till att påstå att geologin är navet i naturens kretslopp. Gammalt och ungt – en geologs dilemma Ölands spännande historia börjar för nästan två miljarder år sedan. Då bildades i våra trakter en flera kilometer hög fjällkedja och magma, dvs smält berg, trängde upp mot jordytan från jordens inre. När magman stelnade, bildades de graniter som är något av ett signum för det svenska landskapet. Av den höga fjällkedjan ser vi emellertid ingenting idag mer än svagt rundade hällar i skärgårdarna och som uppstickande berg på promenaden i de småländska skogarna. Tiden, med sina klimatskiftningar, inlandsisar och vittringar har effektivt sänkt den till dessa måttliga nivåer. Inte på något ställe på Öland kan vi se detta urgamla berg, men vi kan sätta oss på Byrums strand, titta ut mot Blå Jungfrun och betrakta den ålderdomliga geologin och fantasifullt tänka oss tillbaka till rykande vulkaner, eld och värme. Jordklotets kontinenter rör sig hela tiden! Vi flyter helt enkelt runt på den lösa magman som finns under jordskorpan. Med ungefär samma hastighet som en tum- nagel växer, förflyttar sig t ex vår kontinent norrut. På några år märker vi knappast någon skillnad på läget, klimatet osv, men om vi pratar miljoner och miljarder år blir situationen en helt annan. Låt oss därför förflytta oss drygt 540 miljoner år bakåt i tiden. För en geolog är ”540 miljoner år sedan” inte särskilt länge sedan utan tiden, den kambriska tidsåldern, benämns ofta som en relativt modern tid i jordens historia. Vår kontinent med sitt nedvittrade, plana urberg, låg då söder om Sydafrika på drift norrut mot ekvatorn. Djupt vatten På den plana urbergsytan steg ett hav upp. Låt oss fundera ett ögonblick på vad som faller till botten i Kalmarsund idag. Naturligtvis faller, eller sedimenterar som geologen kallar det, små, lätta lerpartiklar till botten samtidigt som sand och gruspartiklar faller till botten på andra platser. Det organiska materialet, alger, plankton och andra mikroorganismer hamnar också, förr eller senare, i bottensedimenten. 7 Samma sak hände där nere, på södra halvklotet. Från de omgivande kontinenterna förde floder och regn olika typer av material till havet där det långsamt föll till botten. Direkt ovanpå Ölands urberg hittar vi det relativt ovanliga ”bottenkonglomeratet”. Med konglomerat menar geologen en mix av rundade stenar sammanfogade i en massa av sand och grus. Likheten med en grov betong är påtaglig. Bergarten är relativt ovanlig på ön men kan ibland ses vid djupa dikesgrävningar. ska enkelt se de olika sandkornen av kvarts stenhårt fogade till varandra. Sandstenen är extra spännande eftersom den innehåller spåren av ett mycket tidigt flercelligt djurliv på vår planet. De vertikala ”rören” i sandstenen är faktiskt spåren efter den lilla sandmaskens, Scolithus linearis, rörelse upp och ned i sanden. Masken utgör alltså starten för ett fantasifullt vattenliv redan under den s k kambriska tiden. Även om vi inte kan se bergarten i ”fast klyft” dvs som en fastsittande bergart i Ölands berggrund finner vi den allmänt som lösa stenar och block, främst utmed nordölands västra stränder. Ovanpå sandstenen återfinner vi olika skiffrar med varierande kornstorlek och färg. Underst ligger den grå lerskiffern och strax däröver den svarta alunskiffern. Båda bergarterna består uteslutande av sedimenterade lerpartiklar. Vattendjupet måste ha varit stort och förhållandena i vattnet lugna för att dessa småpartiklar skulle kunna falla till botten. Skiffrarna är spännande bergarter som återfinns över Kalmarsunds vattenyta och som vi därför kan se i skärningar i klinten på västra Öland. Ett lämpligt ställe för lagerföljdstudier kan vara klinten i Äleklinta. Här har man dessutom brutit lerskiffern för brynstensframställning. ”Äle” i Äleklinta antyder detta. Ovanpå konglomeratet, men fortfarande strax under Kalmarsunds vattenyta, ligger sandstenen. Den kallas ofta ”Kalmarsundssandsten” eftersom den finns i underlagren på hela Öland och också på fastlandssidan från Blekingegränsen i söder upp till Påskallavikstrakten i norr. Sandstenen har alltså för knappt 540 miljoner år sedan varit lös sand på en botten på södra halvklotet! Betraktar man den noga och i detalj kan man gan- 8 I den svarta alunskiffern, som man brutit för att utvinna alun och för att elda med, främst på södra Öland, finns runda ”bollar”. Dessa benämns ”orsten” och är organiska ansamlingar på havsbottnen. Man kan likna dem vid öknarnas buskar som driver omkring när vinden tar i. På liknande sätt har oförmultnat organiskt material, blandat med kalk, ansamlats i bollar. Att det är ett koncentrat av organiska ämnen märks om man knackar på en orsten. Olje-, eller bättre, dieseldoften, är påtaglig. Att kalk i någon form också varit med i processen ser vi genom de vackert utbildade kalcitkristallerna som ofta finns i orstenarna. Kalkstenen – Ölands signum Ovanpå allt detta återfinner vi Ölands ytsten, kalkstenen. Vi har nu förlyttat oss tidsmässigt till den geologiska perioden ordovicium för drygt 480 miljoner år sedan. På bottnarna föll nu lerpartiklar och skalfragment till vila. Det var inga snabba processer. Geologerna räknar med att det tog ca 1 000 år för 1 millimeter kalksten att bildas. Kalkstenen är i sina undre delar betydligt hårdare än kalkstenen uppe i lagerserien. Detta tyder på att allteftersom tiden gick i det ordoviciska havet desto mer skal och mindre andel lerpartiklar tillfördes bottensedimenten. Kalkstenen i ytan är alltså betydligt porösare än kalkstenen mot djupet. Detta förklarar delvis varför vissa stentäkter måste göras djupa – stenen är helt enkelt för dålig och porös i de ytliga lagren. den kommit att användas för olika ändamål på olika platser under åren. Längst söderut på Öland, i Ventlinge, krossas t ex kalkstenen till foderkalk för höns. Bara någon mil längre norrut, i Degerhamn, omvandlas kalkstenen till cement vilket inte vore möjligt i t ex Horns Udde eftersom kalkhalten i stenen där inte är tillräckligt hög för cementframställning. Även sprickförekomsten varierar i kalkstenspackarna. Orsaken är bl a att inlandsisen, som långt efter det att kalkslammet stelnat till bergart, med sin tyngd, tryckte sönder kalkstenen. Står man i det djupa bergbrottet vid Gillberga eller vid brotten på Horns udde ser man hur sprickfrekvensen minskar mot djupet. Detta faktum förklarar varför man i vissa fall måste söka sig mot djupet för att finna stora, sprickfria block för bearbetning på industrierna. Kalkstenen varierar i färg från plats till plats. På Horns udde är kalkstenen röd medan den i Gillberga är grå. Flera mellanting finns – spräcklig, blodröd, gröngrå osv. Färgerna återspeglar de olika bottenbetingelserna som rådde i det ordoviciska havet. Den röda kalkstenen, där den röda färgen uppkommit genom järnutfällning, har uppenbarligen bildats i en syresatt miljö. För det är ju så – där luft har tillträde rostar järn. Troligtvis har den röda stenen bildats på grunt vatten där vågornas syre, det vill säga luft, impregnerat bottensedimenten. Och omvänt – den grå kalkstenen vittnar om syrefattiga förhållanden. Det är spännande att tänka sig att de processer som vi läser om i tidningen idag, också har hänt för så länge sedan. Döda, syrefria bottnar och syresatta levande bottnar – allt går igen i ett evigt kretslopp med samma processer och skeenden över tiden även om den mäts i miljontals år! Trots att vi upplever kalkstenen som tämligen homogen och likadan överallt på hela Öland så skiftar den, inte bara i färgen, utan också till sin struktur och uppbyggnad. Eftersom också kalkhalten varierar har 9 Fossilen – en spännande djurvärld Kalkstenen är spännande eftersom den innehåller spåren av ett tidigt djurliv. Vi ser dessa spår i form av fossil, dvs förstenade rester av olika tidiga djur. Den vanligaste fossiltypen på ön är utan tvekan Ortoceratiterna. Linné kallade dem träffsäkert för ”Ölandsspikar” och trodde att de fortfarande levde utanför de öländska stränderna. Han lät sina medarbetare leta, men eftersom man inte kunde finna några levande, drog Linné den märkliga slutsatsen ”att de hava likt sillen dragit söderut”. Idag vet vi att de spikliknande fossilen är spåren efter en tidig typ av bläckfisk av typsläktet Ortoceras. Vanligtvis finner vi relativt små exemplar men det finns platser på Öland där skallängden kan räknas i metrar. Ortoceratiten var naturens verkliga innovation! Där skalet är bredast satt själva bläckfisken. Den hade, likt våra bläckfiskar idag, tentakler. Kroppen satt instucken i skalet. Skalet var, och här kommer det sinnrika, uppdelat i kamrar. Genom dessa gick en signalsträng från huvudet genom facken, med vilket djuret kunde anvisa vad skalet skulle göra med facken. Valen var enkla! Fyll segmenten med vatten och bli tunga eller ”blås tankarna” och fyll dessa istället med maggaser för att bli lätta. Med dessa åtgärder kunde alltså djuret förflytta sig i vattenvolymen. Det är en fantasifull tanke att tänka sig det mörka havet där dessa tysta ”ubåtar” gled fram för att finns föda. På andra platser i världen har man funnit 10 meter långa ortoceratit-fossil. Vilken tanke! Idag ser vi ofta ortoceratitfossilen i de allra översta kalkstenslagren vilket återigen visar att den biologiska utvecklingen gick framåt, om än långsamt. En annan viktig fossilgrupp på Öland är trilobiterna. Namnet har de fått därför att skalet, eller djuret om man så vill, hade tre olika skaldelar, tre lober. Oftast finner man bara bakdelen av djuret som med lite fan- 10 tasi kan liknas vid en flundra. Och så benämnde Linné trilobiten - Ölandsflundra. Om man vill, utan att falla tillbaka på vetenskaplig korrekthet, få en bild av hur dessa djur såg ut kan man tänka sig våra landbaserade gråsuggor! De där djuren som alltid springer iväg när man lyfter bensindunken i garaget. Djuret hade välutvecklade ögon, s k facettögon. Och det behövdes därnere på djupet, i mörkret, på havsbotten. På undersidan fanns små sim- eller krypfötter och djuret andades med gälar. Storleken varierade från millimeterstora trilobiter så tidigt som i alunskiffern till verkliga giganter. Uppgifter finns om meterstora trilobitfynd i Borgholmstrakten. En tredje spektakulär fossilgrupp är Linnés ”kristalläpplen”. Dessa bordtennisbollstora fossiler tillhör djurgruppen tagghudingar. Till gruppen hör bland annat sjöstjärnor och sjöborrar. Flera grupper inom tagghudingarna är utdöda sedan många miljoner år. En sådan klass är Cystoidéa som dock är rikligt representerad som fossil i vissa lager lite varstans på Öland. Cystoidéerna hade liksom nutidens sjöborrar ett skelett bestående av kalkplattor. De flesta cystoidéerna satt fast vid bottnen med en kort stjälk, och många av dem var kolonibildande. Det kan förklara massförekomsten av fossil i bl a Källaområdet. På trasiga exemplar kan man ofta se att hålrumet inuti fossilet, det vill säga, det som en gång var djurets kroppshåla, är mer eller mindre utfyllt av små, vackra glittrande kristaller. Dessa har bildats långt efter djurets död, när inälvorna lösts upp och kroppshålan fyllts med kalcit. Förutom de nämnda fossilgrupperna finns, men mycket mer sällsynt, fossil av snäckor och musslor. En annan fossilgrupp som främst återfinns i alunskiffrarna på södra Öland är spåren efter armfotingar. Det märkliga namnet åsyftar ett havsdjur som vid en snabb blick inte är helt olikt våra nutida musslor. Plocka eller inte plocka – det är frågan fossil. Naturligtvis får man inte förstöra något för att komma åt den åtråvärda djurresten. Och man får bara ta med sig ett ”minnesfossil” från Öland! Man får aldrig samla organiserat för senare försäljning osv. Att titta på fossil är att titta in i en främmande värld långt före vår egen. Många människor blir så förtjusta och fängslade att de vill ta med sig det spännande fyndet hem. Och det kan säkert vara acceptabelt under förutsättning att ”fossilfinnaren” inte förstör något i samband med samlandet. Det är aldrig tillåtet, om man inte själv äger marken, att bända och bryta loss Det är inte heller tillåtet att i en stor grupp gemensamt samla fossil med motiveringen att det är ett för varje person i gruppen. Tyvärr ”drabbas” ön årligen av stora, ofta utländska, sällskap med enda syfte att samla och ta hem. På kontinenten är nämligen fossilbyten och fossilförsäljning vanliga företeelser. Där kan en liten ortoceratit hembringa en avsevärd slant! Om man är osäker på vad som gäller kan man alltid ringa Länsstyrelsen och fråga! Från stenålder till stensågar Kalkstenens kulturhistoria är minst lika spännande som dess naturhistoria. Människan har använt den sedan den dag hon tog Öland i besittning för 10 000 år sedan. Naturligtvis bearbetade hon inte stenen på det sätt vi gör idag, men hon använde den tunna flisan för att göra eldstäder, fästa tältdukarna av skinn vid marken osv. Arkeologerna säger ofta att man misstänker att ölänningen redan under förkristen tid bröt och i viss mån förädlade kalkstenen. Klara belägg för detta har man från 1000-talet och vidare fram i historien. En glanstid för stenen var under Gustav Vasas tid. Han och hans söner var mycket förtjusta i ”ölandsmarmorn” och lät ”importera” specialister från kontinenten för att förädla stenen bl a vid det kungliga stenhuggeriet Dälje vid Horns Udde. När Linné gjorde sin öländska resa 1741 rapporterade han bekymrad till Rikets Ständer att bönderna på 11 norra Öland var alltför ”pickhågade” och försummade jordbruket till förmån för stenhanteringen. Han beskriver vidare hur man bände flisan i små, ytliga bergbrott överallt på ön. Och det var ju logiskt – de ytliga kalkstenslagren innehåller fler sprickor och gör därmed stenen enklare att ”bända” än de mer kompakta och homogena lagren mot djupet. Samverkan mellan inlandsisen och ölandsbönderna är uppenbar! Den riktigt moderna förädlingsindustrin växer fram via oxdrivna skurverk, vindskurverk och ångdrivna maskiner under 1900-talet. Bergbrotten blir allt större och allt djupare. Spännande platser Öland kan bjuda på en lång rad spännande platser där geologin spelar huvudrollen. Vi har alla våra djupa bergbrott där betraktaren på ett fantasifullt sätt kan få insikter i en spännande naturhistoria. Att dra länken mellan våra moderna bottenmiljöer i Kalmarsund med havsbottnarna på södra halvklotet för många miljoner år sedan är fängslande. Den grå kalkstenen motsvarar de svarta, döda sedimenten i flera av fastlandets Kalmarsundsvikar. Att förstå att miljöer och samspel i naturen inte bara är en modern företeelse utan en företeelse som fortgått under miljarder år väcker mångas förvåning och förundran. Kalkstenen uppvisar också intressanta landformer. Klintarna utmed Ölands västkust med möjligheter att studera olika bottensediment, bergarter och miljöer är viktiga i vår förståelse för Ölands riktigt gamla historia. I klintmiljön finner vi ovanliga detaljer – raukar, ”halvraukar”, grottbildningar, sprickor med framträngande grundvatten, gamla ras och bortsprängda block. Mångfalden är stor. Men det är inte bara kalkstensberget som är intressant. Även istidens och efteristidens landformer och historia är spännande på Öland. I själva verket är 12 dessa bildningar dåligt uppmärksammade i landskapet. Tänk t ex på ”ordarna” som sticker ut i Östersjön på nordöstra Ölands kust! Vilken spännande historia dessa kan berätta för dem som vill lyssna och veta. De är i själva verket en speciell geologisk landform som benämns ”drumlin”. En drumlin är en valryggsformad, elliptisk moränansamling kring ett underliggande och uppstickande hinder, i detta fallet en rygg av kalksten, som inlandsisen skapat. Eftersom isen rörde sig över nordöland från nordväst mot sydost förde den med sig moränmaterial från Småland i denna riktning. Moränen ”fastnade” på kalkstensberget och byggde upp ryggarna. När man vandrar på dem ser vi i stenmurar och spridda block, att materialet består av urbergsmaterial, alltså ett för Öland ”främmande” material. Urbergsblock är vanliga företeelser i det nordöländska landskapet. Titta på Mens alvar vid Byrum eller i stenmurarna! Stenmurarna på södra Öland ser helt annorlunda ut. Här har inlandsisen haft en mer sydlig riktning och blockmaterialet som brutits sloss från den underliggande berggrunden består huvudsakligen av den lokala kalkstenen. Strandvallar och våtmarker Men det finns annat att uppleva i det geologiska landskapet. Östersjöns olika vattennivåer präglar i viss mån hela Öland. Landskapsbilden på sydöstra Öland är uppbyggd kring de stora strandvallarna som Östersjöns vågor svallat upp för många tusen år sedan. Strandvallarna särar landskapet i alvarsområden och strandängar och strandvallen hyser våra namnkända radbyar. Sambandet mellan geologin och människans nyttjande av denna är påtaglig. Neptuni åkrar på nordligaste Öland är ett annat pedagogiskt exempel på stenåldershavets, Littorinahavets, påverkan på ön. Klapperstensvallar och strandmärken finner vi överallt på ön eftersom nästan hela Öland legat under vatten i den stund inlandsisen släppte sitt grepp om ön. Till och med moränjordarna uppe på alvarytorna är kraftigt ”tvättade”, svallade, av dessa omformande processer. Mellan och i anslutning till de olika strandvallarna finns våtmarker med spännande lagerföljder. cm lång borrpropp vittnar om miljön när Gustav Vasa lät duktiga stenhuggare hugga monumentsten i Dälje på Horns udde och en borrpropp på 1 m, situationen då Öland kristnades och Källa gamla kyrka byggdes! Kalkgyttjan, en nästan vit, organisk jordart återfinner vi vid torvborrningar i t ex Vedborm träsk, i Mossberga och Hörninge mossar och på många andra platser. Att med ett enkelt handborr borra i våtmarker är publikt och intressant. Torvborret penetrerar bokstavligt tiden och utvecklingen. Man räknar med en organisk produktion dvs sedimentbildning på ca 1-2 mm per år i de öländska mossarna och kärren. Det betyder att en 50 På norra Öland, i Bödaskogarna utbreder sig ett av Europas största sammanhängande flygsandsområden. Vid t ex Hagskog, Böda och Byrum men också på många andra platser kan vi se en rad olika dyntyper, så spännande och intressanta att de inbjuder till kvalificerade studier av kustlandskapets och kulturlandskapets förändringar genom tiderna. Flygsand, alvar, källor och åsar 13 Vi får heller inte glömma Ölands många naturliga källflöden. Många av våtmarkerna försörjer sig på vatten genom ett långsamt utflödande grundvatten från jord och berg. Källorna har haft stor betydelse, inte minst i folktron, och en kväll med skrönor kring det framläckande vattnet för oss varsamt bakåt i tiden då magiska krafter var en del av människans liv. Tänk en kväll vid Källa gamla kyrka där den gamla källan kan berätta om när Öland kristnades och oroligheter mellan kristna och ännu inte kristnade människor präglade livet i trakten. Kyrkornas och kyrkoplatsernas historia är fängslande! På de öländska alvaren finns en mängd geologiska sevärdheter. Ytorna uppvisar detaljer som kan vara svåra att upptäcka utan guide; slukhål, svinryggar, doliner, domer osv. Men det finns fler upplevelserika platser. Bruksmiljön i Degerhamn med skifferverk och kalkugnar för besökaren tillbaka till brukssamhällets tid. Den geologiska trädgården på samma plats parar geologi och konst på ett fantasifullt sätt. I Böda och på mellersta Öland återfinns öns rullstensåsar. Med slutna ögon kan man på dessa platser höra hur de väldiga isälvarna rullade stenarna i tunnlar inne i inlandsisen. Öppnar vi ögonen ser vi det arktiska landskapet breda ut sig i färgerna grått och brunt. Ja, det finns mycket att upptäcka i GeoPark Öland! 14 2 4 6 7 8 9 11 12 13 14 15 1 1 Stora Grundet 3 2 Neptuni åkrar 5 3 Homrevet 4 Ramsnäs 5 Böda gamla hamn 6 Byrum 7 Horns Udde 8 Horns Udde 9 Gillberga/Jordhamn 10 10 Högenäs orde 11 Bruddesta 12 Äleklinta 13 Köpingsvik 14 Borga Hage 16 15 Hörninge mosse 16 Rosenborg 17 Nunnedalen 18 17 21 19 20 22 18 Kleva 19 Norra Kvinneby 20 Mysinge 21 Möckelmossen 23 22 Triberga 23 Degerhamn 24 Ottenby 24 15 1 STORA GRUNDET GPS-koordinater: X 6360903, Y 1577714 Längst upp vid Ölands norra udde ligger Stora grundet, tidigare kallad för Oxelholmen. Här står Ölands norra uddes fyr, Långe Erik. Ölands norra uddar är typiska depositionsstränder/områden, med sina karakteristiska strandsporrar. Längst ut mellan de bägge uddarna ligger öarna Stora Grundet, Borren och Lilla Grundet, som mer eller mindre täpper igen inloppet till Grankullavik med undantag av den smala inseglingsrännan närmast den östra udden. Stora grundet består till större delen av block och sten. På stora grundet uppfördes under 1844–45 Ölands norra uddes fyr. Fyren är ett monument över ölänningarnas kunnighet när det gäller att arbeta i kalksten. Fyren byggdes efter ritningar av H Byström och med Jonas Jonsson som byggmästare och ej att förglömma, öländska stenhuggare och byggnadsarbetare. Man visste vad man gjorde när man byggde på denna plats. Till att börja med fick man ”torrmura” en stenfot under marknivå som går ca 10 m utanför fyrens yttervägar eftersom det ej fanns någon berggrund att bygga på. Därefter piskade man kalkbruket istället för att blanda det (bruket blir mer elastiskt av denna behandling) och detta var av nöden då fyren kan svänga upp till 20cm åt vardera håll vid full storm (uppmätt värde), och än i dag har man ej behövt reparera vare sig fogar eller murar. På ön finns också en fyrmästarebostad, fyrvaktarbostäder samt ekonomibyggnader. Hela området är numera kulturmärkt och ett populärt besöksmål. Det finns en parkering på Ölandssidan av bron till ön och fastighetsverket har satt upp kartor och skyltar med information. Men ha i åtanke hur människorna förr fick leva här. Sommartid så finns här ett litet fik och souvenirbutik, samt möjlighet att gå upp i fyren Långe Erik för att bestiga dess 138 trappsteg till balkongen. Men glöm inte bort yrkeskunnandet hos de öländska stenhuggarna när ni går in i fyren, för här har inte väder och vind nött bort spåren efter stenhuggarens mejsel. 16 2 NEPTUNI ÅKRAR GPS-koordinater: X 6358735, Y 1573745 Klapperstensfältet är ett resultat av vågornas bearbetning av strandens stenmaterial. Detta s k klappermaterial är väl rundat och polerat av vågorna. I vallarna har strandens grus och finkornigare jordarter spolats bort av havets bränningar. Den grova strandklappern förekommer på åtskilliga platser utmed de öländska stränderna. Den kan ha bildats under något östersjöstadium eller under nutid. Klappermaterialet varierar från väl rundade flata stenar till vasst kantigt material. Orsaken till detta är variationer i bergartsinnehåll, strandexponering och under hur lång tid materialet bearbetats av vattnet. Det mest kända klapperområdet är Neptuni åkrar norr om Byxelkrok. Det är upp till 20 meter brett och 9 meter högt. Inom området finns 14 klapperstensvallar med en våglängd av 4 till 14 meter och en relativ nivåskillnad mellan vallarna på ca 1 meter. Vallarna består av flata kalkstenar och är mindre tydliga in mot land. Baktill begränsas komplexet av en ca 2 meter hög rasbrant mot alvaret i öster. Tydligast ser man, från stranden räknat, de 8 nedersta vallarna. Vall 8 har en höjd på drygt 6 m ö h. Det är lätt att i fantasin se vallarnas uppkomst då man parallellt tänker på och ser moderna processer vid våra stränder. Här och där kan man också finna inlagringar av organiskt material i vallarna. Detta består då i huvudsak av makroskopiskt identifierbara växtrester, men rena gyttjelager förekommer. På något enstaka ställe har man funnit bevarade djurben i vallarna. Längs stranden går den underliggande kalkstenen i dagen i form av ett s k pallplan. Bergrunden i området utgörs huvudsakligen av kalkstensformationer från underordovicium, Latorp- och Lanna kalksten. Neptuni åkrar, som är ett skyddat naturreservat beskrevs av Linné redan år 1741 under Linnés öländska resa, är kanske mest känt för sin blomning av blåeld. Klapperstensvallarna har annars en mycket sparsam flora. På Neptuni åkrar finns en mycket rik fossilfauna. Området är väl undersökt. Exempel på fossil i området är trilobiter, brachiopoder och graptoliter. 17 3 HOMREVET GPS-koordinater: X 6353820, X 1577265 Homrevet är en del av Bödabukten som på några platser uppvisar kilometerlånga sandstränder. Den sträcker sig från Böda till Ångjärnsudden. Homrevsområdet består av strandvallar, kustdyner och flygsandfält. Ölands östra kust är flack och en nordgående havsström parallell med stranden för ständigt in ny sand. Kusten är en depositionskust, dvs här deponeras sandmaterial till skillnad från erosionskusten där material nöts bort från stränderna. Området är ungt, dvs har nyligen blivit land. För 5000 år sedan var här havsbotten. Ett rev syns 50 meter ut från stranden. Landhöjningen är liten, 1 mm/år, och stranden flyttar sig hela tiden ut i havet. Närmast vattenlinjen utgörs stranden av en jämn sandremsa, som höjer sig några decimeter över medelvattennivån. I sin nedre del bearbetas stranden ständigt av havet. Ibland kastar vattnet upp sand i låga bankar och ibland för havet ut sanden. När sanden får tillfälle att torka, tas den omhand av vinden och förs vid lämplig vindriktning in över det innanför liggande området. Denna rörliga sand benäms flygsand. Flygsanden kan föras ut över t.ex åkrar men bildar ofta dyner. Ett stranddynsbälte, 30-40 meter brett, finns 1-2 m över strandremsan. Sanden är här fångad och delvis bunden av främst sandrör och av strandråg. Man kan se 3-5 svaga dynryggar i bältet. Innanför dynerna finns ett så kallat deflationsområde, dvs ett område där sanden inte är bunden av vegetation utan kan vandra vid starka vindar. Ackumulation av sand sker vid alla typer av hinder. Här är det tallar av olika ålder som bromsar upp sanddriften. Längre från stranden i tallskogen, täcks marken av lavar såsom grå renlav, gråvit renlav och islandslav. All vegetation binder sanden. Man hittar också sandstarr och ölandstarr i området och de förvridna tallarna visar hur vinden påverkat vegetationen. Träden planterades på 1860-talet i ett marktäcke av tång och tallris. Syftet var att stoppa sandens vandring. Ungefär 200 meter från stranden finns en dyn ca 5-6 meter hög. Den är flack mot havet men stupar mot parkeringen. På denna dyn kan man se en tydlig växtzonering på en sträcka av 50 meter, från sandblottor till rishedsvegetation. Bakom dynen är marken sank. Flygsandsområdet på norra Öland är ett av vårt lands största. 18 4 RAMSNÄS GPS-koordinater: X 6347385, Y 1569785 Norra Öland betraktas som ett av de största och mest välutvecklade dyn- och flygsandsområdena i Sverige. Under postglacialtiden bildades vindavlagringar i form av dyner och “täcksand” på många platser på Öland. Sanden som kom från svallsedimenten, omlagrades av vinden och flygsandsdyner bildades. Flygsandsbildningar uppkommer då en torr, något lucker och vegetationslös yta med lämpliga kornstorlekar, främst grovmo, utsätts för kraftig vind. Dessa kriterier uppfylls ofta i strandnära områden, där strandvallar och revlar successivt nybildas och utsätts för vinderosion. Flygsandsbildningen tycks ha varit särskilt kraftig vid de olika röjningsperioderna i skogarna. Röjda och vegetationslösa ytor har alltså resulterat i flygsand och översandning. Flygsandsdriften har på Öland som på så många andra platser i Sverige vållat problem genom tiderna. Under 1700-talet var sanddriften i området intensiv och omfattande. Under 1800-talet började man stävja sandflykten, först med tång och tallris för att sedan plantera tall och balsampoppel. Trots detta är flygsandsdriften besvärande på flera platser på ön. Nysådda åkrar överlagras plötsligt av ett decimeterdjupt sandtäcke som kväver den spirande grödan, vägar sandas igen o s v. Flygsand, ”gångeberget”, ingår i ett dynområde från Byrum till Hagskog och är ca 6 kilometer långt, men endast några hundra meter brett. De flesta dynerna är parallella med kusten och de längsta är kilometerlånga. Dynerna är på vissa ställen upp till tio meter höga. En målande beskrivning av en sandstorm vid Grankulla by ger Linné under sin öländska resa: ”Flygsanden drevs upp utur havet med en stark sunnanvind flygandes åt norden, läggandes sig över hela det fältet han passerade, men stannade dock inte förrän han kom till skogens lugn, där stormens våld icke ägde vidare kraft; härav såg man då stora sanddrivor ligga som stora snödrivor vid sidan av skogen, i sig begravande de stora furuträden, att ofta näppeligen en tredjedel av talltoppen kunde koxa upp ur sanden, på sanddrivornas inre sida. Således förkväves efter hand träden, då sanden inte lämnade något regnvatten eller fuktighet inom sig, till trädets föda. Alltså förfalade de yttersta träden efter hand och sanddrivan flyttade sig årligen alltmer och mer inåt skogen…Sanden var ingalunda lik skånsk flygsand utan något grövre havssand, dock helt vit, bestående av klar kvarts och ganska litet rödaktigt spat…” 19 5 BÖDA GAMLA HAMN GPS-koordinater: X 6347435, Y 1576555 Norr om Böda hamn utbreder sig den vackra bödabukten med milslånga sandstränder och söder om hamnen ligger den flikiga moränkusten med sina ordar, uddar. Vid lågvatten kan man vandra längs strandkanten och se en mängd spännande fossil. På Ölands nordostkust finner vi öns yngsta bevarade kalksten - Dalbykalkstenen som har bildats under det sista skedet av den ordoviciska perioden. Kalkstenen är grå, lite knölig, och mycket hård. Den är i Böda gamla hamn nära 6 meter mäktig. Här har mer än sextio olika fossilarter påträffats, bl.a. de som Linné beskrev då han besökte området - cystoidéer som han kallade kristalläpplen. Oftast finner man dem i de flisor ock flak av kalksten som brukar ligga uppkastade i vattenbrynet efter vår- och höststormarna. Cystoidéerna, som var ett slags förhistoriska sjöborrar, satt fast på bottnen av ett grunt hav med hjälp av en kort stjälk, och många av dem var kolonibildande. Dessa tagghudingar ser knappast ut som djur utan snarare växter. De är mer eller mindre klotformiga bildningar, vanligen med en diameter av 3-4 cm. Cystoidéerna hade liksom nutidens sjöborrar ett skelett bestående av kalkplattor som bildade ett slags mosaikmönster. Mun och anus var placerade på “klotets” översida; som var uppbyggt av ett stort antal kalcitplattor. Mellan stranden och en liten ö har det bildats ett sandrev – en tombolibildning. Sand har avsatts av vattenströmmarna och bildar nu en halvö. 20 6 BYRUM GPS-koordinater: X 6344655, Y 1569240 När kalkstensberget är eller har varit i kontakt med Östersjöns vatten utbildas olika typer av landformer. Den välkända öländska landborgen är delvis en vattenutformad klint precis som de raukliknande bildningarna norr om Jordhamn. Ibland nöter vattnet fram små grottor likt de i klinten vid Fornboda i norra delen av Horns Udde. Grottorna kan underminera det ovanpåliggande kalkstensberget vilket i sin tur kan leda till dramatiska ras. Kontakten mellan vatten och berg är alltid spännande. I Byrum på nordvästra Öland finns öns enda egentliga raukar. En förutsättning för raukbildning är att klinten har kontakt med rörligt vatten och att det finns sprickor i kalkstensberget. Sprickor i olika riktningar finns det gott om på Öland precis som i övriga Sverige. Man kan med rätta likna kalkstensberget med ett paket bitsocker. Sprickorna går inte bara i olika riktningar utan finns också på olika nivåer i berget. När en kalkstensklint står i direkt kontakt med skvalpande vatten är det naturligt att vattnet nöter på och framför allt i bergets svaga zoner - sprickorna. Vattnet nöter effektivt. Successivt vidgas sprickorna på grund av erosionen och till slut står bara det berg kvar på platsen som inte är försvagat av spricksystemen – och det är dessa stenpelare vi benämner med det gotländska ordet rauk. Raukarna i Byrum har bildats efter det att inlandsisen smält bort från ön för ca 12 000 år sedan. De efterkommande höga vattenstånden i Kalmarsund och Östersjön, framför allt Litorinahavet, har eroderat fram dessa strandformer. Inom området, som är ett naturreservat, finns ca 120 raukar. De högsta och mest fantasifulla finns i reservatets södra del. Här är höjden på raukarna drygt fyra meter. I norra delen minskar de i storlek, de minsta är knappt en meter höga. I Kalmarsundsvattnet utanför raukarna ligger den flacka kalkstensytan som en vågdämpare mot kusten. Det betyder att raukbildningen, i takt med den pågående landhöjningen, successivt upphör. I kalkstenen finns gott om fossil. Precis som på andra platser på nordvästra Öland kan man finna förstenade rester av gamla bläckfiskar, ortoceratiter, trilobiter, snäckor och musslor. I reservatet får man inte samla fossil – vare sig de sitter fast i raukarna eller ligger lösa på stranden. Vid reservatets södra parkeringsplats finns en informationstavla. 21 7 HORNS UDDE kulturhistoria GPS-koordinater: X 6341450, Y 1566355 Stendammet ligger som ett moln över Dälje stenberg och Hornsudden. Här pågår intensivt huggande och brytande av stenen. Stenhuggarmäster leder själv arbetet och ger order till sina gesäller. Beställningen till konungen måste vara klar att skeppas om några dagar. Svetten droppar i ansikten vita av damm. Grova, valkiga händer hugger och hamrar. Det sjuder av aktivitet i brottet. Vackra portaler, listverk och gravkor mejslas fram ur den röda kalkstenen. Ölandsmarmorn är eftertraktad av konungen och höga herrar. Längs klinten ses en ström av all slags vagnar och kärror dragna av oxar eller hästar. Böndernas mödosamt skurade sten ska även den lastas på koggarna som väntar i viken. Joen i Gillberga levererar 292 alnar, Oloff i Hageby 20 alnar. Det är en god förtjänst på stenen och allt extra är välkommet. Dälje stenhuggarverkstäder vid Horn på Norra Öland var under 1500-/1600-talet ett välkänt centrum för brytning och huggning av sten. Stenen som bröts var den hårda, röda kalkstenen – den åtråvärda ”ölandsmarmorn”. Kalkstensklinten vid Horns Udde var lätt åtkomlig och den skyddade hamnen lämpade sig väl för utskeppning. Under Vasatid och Karolinsk tid uppstod stort behov av bearbetad kalksten. Ansenliga kvantiteter gick åt för att tillfredsställa konungar, hertigar och burgna adelsfamiljer. Slottsbyggen slukade ofantliga mängder. Stockholms slott, Borgholms- och Kalmars slott försågs alla med stenarbeten från Dälje stenhuggarverkstäder. Stenen exporterades även ner till Europa och återfinns på många platser runt om Östersjön. Verksamheten bedrevs av Kronan under ledning av ”Konungens stenhuggarmästare”. Dessa avlönades genom fogdarna i Borgholm och på Horns Kungsgård. Som kungliga hovleverantörer fick man ta del av diverse privilegier, vilket kunde innebära skattefrihet och fritt boende. Skickliga hantverkare från Sverige, Holland och Tyskland anställdes för att utföra arbetet. En av de mer kända är den franske stenmästaren Roland Moschelinn, som verkade i Dälje från omkring 1556 till sin död 1581. Den vackra borggårdsbrunnen på Kalmar Slott ger oss synligt bevis på hans skicklighet. Exakt position finns inte idag för var någonstans själva stenhuggarbodarna låg. Dälje hamn nämns sista gången i slutet av 1600-talet. Troligen slammade hamnen igen och utskeppningen flyttades på grund av detta längre söderut. 22 8 HORNS UDDE naturhistoria GPS-koordinater: X 6341450, Y 1566355 Ölands yta består av ett lager kalksten. Detta har präglat näringen i alla tider. Kalkstensön har med unik flora och fauna lockat turister till sig och industrinäringen har kunnat dra nytta av den höga kvaliteten på den lokala berggrunden. Under kalkstenen finner man lager av alunskiffer, lerskiffer och sandsten. Dessa lager kan man bara se på vissa ställen i klintarna. Kalkstenen har bildats av djurskal och kalkslam som fallit till bottnen och med tiden sammanpressats till en bergart. Varje millimeter kalksten representerar 1000 år i den gamla bottenmiljön. Bildningen skedde under ordovicisk tid (488-444miljoner år). Under alla miljoner år har vattenmiljöerna skiftat. Haven har varit växlande djupa, grunda, varma, kallla, syresatta eller syrefattiga. De olika förhållandena har gett upphov till en oändlig variation av kemiska sammansättningar som med tid och värme pressats samman till sten. Således hittar vi idag en mångfald av färger och former. Inlandsisen har i senare tid mejslat och format landskapet och materialet. Horns Udde har lång tradition som centrum för stenbrytning. Den röda stenen, ”ölandsmarmorn”, har genom tiderna borgat för kvalitet. Stenen är rödbrun och hård. Färgen beror helt på syreförhållandet under tiden då stenen bildades. Den röda färgen vittnar om järnutfällning, som skett då solljus och syre nått ner till bottnen i ett grunt hav. Stenen har ”rostat” och blivit röd. Motsatsen råder vid bildandet av grå sten. Sedimentationen har då skett i ett djupt hav. Exempel på detta hittar vi i Gillberga. Naturstenskompaniet, som arrenderar Horns Udde av Staten, följer ett utarbetat system för att sortera kalksten. Genom brytningsläget i berget erhålls information om stenmaterialets färg och allmänna kvalitet. Materialet sorteras i nio färger med egna beteckningar. Namn på lagerlägen dvs. namn på de olika skikten i bergväggen är hors, hålögon, sex-tummen, elva-tummen, tio-tummen, tre-bladet, bassläge, blodläge och godsten. Horslagret kan vara 2-3 meter tjockt medan de övriga lagren ner till godstenen är relativt tunna. Blodläget, som författaren Johan Theorin kallat sin senaste roman om Öland, är ett tunnare stenskikt på ca 35 cm. Vi hittar den röda strimman långt ner i berget. Kännetecknande för blodläget är att om du fuktar ditt finger och gnider över det röda, så blir även ditt finger rött. Det ser ut som blod. Den mest lönsamma stenen för produktion är godstenen. Sprickfrihet, täthet och lagrets tjockhet gör denna attraktiv för utvinning. Även i den röda stenen hittar vi öländsk fossil såsom ortoceratiter och trilobiter. Den steniga stranden ger möjlighet att begrunda allsköns olika stenar ditforslade av inlandsis och formade av hav. Med hjälp av dessa stenar får vi information om den senaste inlandsisens framfart över vårt land. 23 GILLBERGA/JORDHAMN GPS-koordinater: X 6330600, Y 1565580 9 Klintarna på nordvästra Öland har under århundradena varit föremål för stenbrytning i större eller mindre omfattning. När Linné 1741 besökte de nordliga socknarna på ön bekymrades han över att allmogen hellre bröt sten för olika ändamål än att ägna sig åt de traditionella näringarna jordbruk, jakt, fiske och biodling. Överallt i landskapet ser vi spåren av denna allmogebrytning – grunda uppfläkningar av kalkstensflisan ute på alvarytorna och jack och sår i klinten utmed kusten. De många skurringarna visar också hur man förädlade dvs slipade kalkstenen till jämna plattor. Det var en inkomstbringande verksamhet som sysselsatte många människor. I Gillberga bergtäkt bryter man kalkstensblock för vidare förädling i stenindustrin i Sandvik. Kalkstenen på platsen har bildats under ordovicium dvs en geologisk tidsperiod som började för ca 480 miljoner år sedan och varade fram till för ca 440 miljoner år sedan. Vår kontinent låg då söder om ekvatorn och i det dåvarande havet föll kalkslam och rester av skalbärande djur till botten. Med tiden kom skal och kalkslam att pressas ihop till bergarten kalksten. Det var långsamma processer. Geologerna räknar med att varje millimeter kalksten representerar ca 1000 år. Här i Gillberga bergbrott är väggarna 17 meter höga dvs de representerar ca 17 miljoner år i jordens utveckling. Kalkstenens färg varierar från grå till röd. Den röda kalkstenen, där den röda färgen vittnar om järnutfällning när syre påverkat bottensedimentet, leder oss till miljön då kalkslammet avsattes nära vattenytan. Den grå kalkstenen, utan järnutfällning, vittnar om sedimentation på djupare vatten. I kalkstenen finner vi fossil, dvs förstenade rester av djur som levt i havet. Vanligast är resterna av en tidig bläckfisk, en ortoceratit. Detta fossil är så vanligt att det gett kalkstenen dess namn – ortocerkalksten. Man finner aldrig djurets mjukdelar utan endast det cigarrliknande skalet som skyddade djuret. Man finner också rester av trilobiter, en utdöd djurgrupp som kan liknas vid våra nu levande gråsuggor. Någon släktskap finns dock inte. Utöver dessa vanliga fossilgrupper kan man med lite tur också finna rester av snäckor, musslor och tagghudingar. Utmed kuststräckan mellan bergbrottet och Jordhamn uppvisar klinten en lång rad spännande detaljer. Mest spektakulära är de raukliknande näsor som sticker ut här och där. De är bildade då Östersjön stod högre än idag. Allteftersom vattnet sjönk till sin nuvarande nivå avstannade bildningen och några egentliga raukar, som de i Byrum lite längre norrut, hann aldrig bildas. I Jordhamn finns Nordens enda bevarade skurverk. I skurverken, som var vanliga utmed de öländska kusterna för 100 år sedan, slipades kalkstensplattorna. Skurning har förekommit under hela medeltiden men då med hjälp av hästar och oxar. Först i mitten av 1800-talet utvecklades tekniken att använda vinden. På platsen finns en informationsskylt som berättar om gamla tiders stenbearbetning. 24 HÖGENÄS ORDE GPS-koordinater: X 6329870, Y 1571165 10 Norden har upprepade gånger varit täckt av ett tjockt istäcke. Mellan dessa köldperioder med inlandsis har det varit isfria värmeperioder. För drygt 20 000 år sedan började den senaste värmeperioden och isen drog sig tillbala norrut, ibland med flera hundra meter per år. Det tog cirka 800 år för isen att försvinna från Öland. Isens tyngd och rörelse krossade och transporterade det underliggande materialet, och bildade jordarten morän. Den består av osorterade kornstorlekar med varierande sammansättning av block, sten, grus och sand. Högenäs orde är en av de många karakteristiska inslagen längs Ölands östra kust från Södra Greda, norrut till Munketorp. Här sticker ett antal ryggar ut i Östersjön och de har alla en nordvästlig – sydostlig riktning. Denna flikiga kust har antagligen bildats under den senaste istiden. När isen rörde sig över underlaget ansamlades morän på de ställen där det fanns ett underliggande hinder. Isen tvingades då häva sig för hindret, och framför och bakom detta avsattes moränjord. En sådan bildning kallas drumlin. Ordet kommer från engelskans ”drum” och betyder ”långsmal ås”. Ölänningen kallar dessa uddar ”ordar”. Drumliner är orienterade i isens rörelseriktning och uppträder ofta svärmvis. De har en avlång valryggsform, är ofta några hundra meter långa och 5-10 meter höga. I Sverige kan man finna drumliner bland annat i Närke, Västergötland, södra Västerbotten och norra Norrbotten. Nordölands drumlinområde har haft en stor betydelse för människan under alla tider. De flesta byarna har sin egen orde. Här hade man sina fiskebodar och vikarna var de naturliga hamnarna. Eftersom vikarna ofta är grunda har man på många ställen färdigställt en djupare hamn. På höjderna var det lätt att göra en väg. Den påverkades inte av högvatten och moränen gör att vägen blir stabil. Här begravde man under järn– och bronsålder sina döda, en trygg plats med hänsyn till havets höjdförändringar genom tid. Högenäs orde är idag ett Naturreservat som förvaltas av Länsstyrelsen. Uppe på den 10 m höga ryggen ligger en av Ölands få bevarade fyrbåkar, eller vårdkasar. Vårdkasen antändes för att varna för fiender, men även för att vägleda sjömän. Den ingick i ett enkelt signalsystem där byns befolkning skötte kasen. Vid Högenäs orde har det under flera århundraden gått betesdjur. Dessa är nödvändiga för att kunna hålla landskapet öppet och öppenheten och den underliggande kalkberggrunden gör att många olika orkidétyper växer här. På sjömarkerna finns också ett mycket rikt fågelliv. 25 BRUDDESTA GPS-koordinater: X 6318675, Y 1559425 Välkommen till Bruddesta! Denna naturliga fiskehamn ligger ca 2 km från Äleklinta längs kustvägen på västra sidan av Öland. Här kan allas intressen få sitt, geologen, naturälskaren, friluftmänniskan och fiskaren. Här finns något för alla. 11 På vägen till Bruddesta kör man i ett landskap med lågväxande enbuskar längs med strandvallen från Litorinatid. Väl framme vid denna fiskehamn så finns det så mycket att upptäcka för den som vill. För geologen så är detta en mycket intressant plats med lagerföljden av skiffer och kalksten i klinten. Strandvallen ligger på toppen av klinten som ett 2-3 meter tjockt lager av svallgrus. Går man ner och tittar på Landborgen som lutar brant mot Kalmarsund, kan man studera de äldsta kalkstenslagren, Liatorp- och Lannakalkstenen samt skiffer. Här kan man också se orstensbankar och orstensbollar i ett tunt alunskifferlager. Platsen har varit mycket aktiv genom tiderna men det är från 1500-talet och framåt som området är dokumenterat som fiskehamn. Fisket var en av inkomstkällorna förutom jordbruket och till viss del även kalkstensbrytningen. Här finns resterna av den pålpråm och det vajerspel som användes för fisket. Nu för tiden är det sportfisket på gädda, havsöring och näbbgäddor som drar fiskare från hela världen till Bruddesta. Runt 1910-talet början byggdes en kalkbränningsugn söder om Bruddesta av Thure Nilsson även kallad Kalk Nisse. Det går en hel del historier kring denna mångsysslare. Han var t ex advokat och murare. Detta kan vara en av orsakerna till att han misslyckades med kalkbränningen, han hade för många järn i elden. Ovanför ugnen finns en källa som har fått sitt namn från ovannämnda person (Kalk Nisses vattenkälla). Källan vars vatten springer ur klinten, används än idag av besökare. Idag är Bruddesta ett populärt utflyktsmål för både turister och bofasta och en gång om året lever den lilla fiskehamnen upp. Då samlas alla i Alböke socken här och firar Bruddestaafton med musik och försäljning av hembakade bullar och bröd. 26 Äleklinta GPS-koordinater: X 6316350, Y 1558720 Här vid Albökes västra kust ligger Äleklinta, precis i den södra delen av den öländska stenkusten. Namnet Äleklinta antas komma från den brytning av slipstenar som skett på platsen. Här ser man spår av stenbrytningen längs hela kusten i form av gamla stenbrott vid landborgskanten och mängder med reststen som blivit över vid hanteringen. 12 Väster om Äleklinta bygata ner mot Kalmarsund finns en sänka i landborgen där man tydligt ser både Ancylusvallen och Litorinavallen som skapats genom att havet svallat mot kusten. Vid stranden finns en nyrenoverad stenlada som tidigare använts för att förvara kalkstensbruk från de kalkugnar som finns 300 m norrut. Där finns också en gammal smedja och en bod där man tidigare hade ett motordrivet skurverk för slipning av kalksten. 400 m norrut stupar landborgen rakt ner mot havet, där man från strandremsan kan se stora delar av Ölands lagerföljd. Nere vid strandkanten under Kalmarsunds vattenyta finns sandstenen. Ovan sandstenen kommer diverse lager med lerskiffer, en del hårdare och en del mjukare vilket tyder på att havsbotten då skiffern bildats varierat i miljö. Ovan Lerskiffern återfinns Alunskiffern som sticker ut ur klinten som svarta tunna boksidor. Den bildades då havsbottnen var syrefattig under äldre delen av ordovicium. Alunskiffer har en hög andel organiskt material och har en svag doft av petroleum. Förr använde man den som bränsle när man brände kalk i kalkugnar. I Alunskiffern har det också bildats runda stenar, orstenar. Överst på landborgsklinten finner vi ett metertjockt lager kalksten. Uppe på landborgen finns ett hundratal gravar från järnålder och vikingatid, de mindre märks mest som små kullar i landskapet. De större ser man tydligt som rösen. Vid södra kanten av Äleklinta där landborgen återkommer finns en skeppsättning. 27 KÖPINGS KLINT GPS-koordinater: X 6305945, Y 1555060 Denna fossila bergklint av underordovicisk kalksten, som senast mejslades ut av Östersjöns vatten under stenåldern och som genom årtusendens landhöjning nu ligger långt från strandkanten, reser sig ca 7 meter över marken nedanför. Idag är den en imponerande geologisk landform, ett minnesmärke över kalkstensbrytningen på Öland och en kulturhistoriskt viktig plats med gravar från brons- och järnålder. Klinten har även varit Slättbo härads tingsplats och galgbacke. I klinten kan man studera de två översta lagren i den öländska lagerföljden, underst alunskiffer och överst en betydligt mäktigare packe röd till gråaktig kalksten. I den röda kalkstenen finns ett lager gröngul sten som kallas blommiga bladet. Denna representerar en så kallad diskontinuitetsyta, dvs en period med sedimentationsavbrott. Marken uppe på klinten har varierande jorddjup. Längs de stigar som nötts av djur och människor går kalkstenen i dagen och kan man tydligt se hur stenen utsätts för mekanisk vittring i form av nötning och frostsprängning. Där jordlagret är lite tjockare ut mot klintkanten kan man se begynnande slukhålsbildningar, dvs små insjunkna områden där den underliggande kalkstenen har vittrat sönder när vatten med lägre pH-värde har trängt ned i stenens naturliga sprickor. Geologiskt intressant är också den närbelägna sandstranden. 13 28 Precis som på så många andra platser på ön har man under århundradena brutit kalksten i klinten och bearbetat den i de skurverk som förr var så vanliga på hela Öland. Ett exempel på stenkonst från Köpingsvik är det mäktiga korset vid den gamla handelshamnen Sikavarp på Kapelludden på östra Öland. Man bröt sten i klinten fram till 1950-talet, och högarna med kasserad sten och de ”rutschkanor” som användes för att få ned stenen till landsvägen åskådliggör historien. Uppe på klinten håller betande kor den delvis alvarsliknande marken öppen. Varierande jorddjup och olika fuktförhållanden – den lilla bäcken Prästerännilen rinner över klintens östra del ned mot havet – gör floran mycket artrik, med bland annat orkidéer. Nedanför klinten betar får och man har under senare år röjt undan större träd och buskar för att göra klinten mer synlig i landskapet. Söder om Köpingsvik, i Solberga och Lindby, ligger stora isälvsavlagringar bildade då inlandsisen smälte bort från området för cirka 12 000 år sedan. Det sand- och grusmaterial som då efterlämnades av inlandsisens smältvatten ligger nu delvis som badvänliga stränder i Köpingbukten. BORGA HAGE GPS-koordinater: X 6304835, Y 1550810 ”Borgholms slott låg på en angel som landborgen formerade på nordvästra sidan av Öland”, skriver Linné i sin Öländska resa, och här i det dramatiska landskapet runt slottet ser man tydliga spår av stenbrytningen till det enorma bygget. Landborgsbranten och den lummiga hagen nedanför som tidigare var kunglig jaktpark och Kungsgårdens beteshage är sedan 1932 ett skyddat naturreservat. Kalkstensberget här är mellan 6 och 8 m tjockt med gott om fossil av ortoceratiter, de utdöda bläckfiskarna som Linné kallade Ölandsspikar. De översta kalkstenslagren är ofta mörkt rödbruna. Nedanför branten ligger stora mängder block som rasat ner s.k. talus men bitvis även svallat ismaterial av granit där havet anfallit klippan, i synnerhet nedanför slottet. Alldeles under kalkstenen ligger alun- och glaukonitskiffer som bildades i senkambrisk och ordovisisk tid och därunder skiffer från mellankambrium, ett paradoxissimuslager på närmare 25 m. I huvudsak utgörs berggrunden i skogen nedanför annars av ca 80 m oelandicusskiffer, en lerskiffer från mellankambrium uppkallad efter kräftdjuren trilobiter som förekommer som fossila spår tillsammans med snäckor och armfotingar. 14 Vid stranden kan man på vissa ställen se skiffern i fast klyft. Lerskiffern är mjuk och vittrar snabbt till styv lera, som visserligen är grå, men innehåller så höga halter järnoxid att skärven blir varmt terrakottaröd vid bränning. PH-värdet på lerjorden närmast stranden är så lågt som 5,7 att jämföra med moränjorden på alvaret som är 8,4. Under skiffern finns ca 80 m sandsten, även den från kambrium, vilande på ett konglomerat och det svenska urberget av granit. Går man ner i skogen via Kaffetorpet till den blockrika stranden vid Kalmarsund, får man en tydlig bild av Östersjöns olika stadier sedan inlandsisen började smälta av för ca 12 000 år sedan. Besökaren kan gå från det äldsta Öland på krönvallen, uppe vid drottning Victorias minnesbyst, en grynna i Baltiska issjön, via en ålderstrappa av strandhak och strandvallar från ancylussjöns sötvattenstadie för 9 000 år sedan till det salta Litorinahavet för omkring 6 000 år sedan, och vidare ner till vår nutid vid dagens strandlinje. 29 HÖRNINGE MOSSE GPS-koordinater: X 6304180, Y 1559120 Hörninge mosse däms i öster av Ancylusvallen och har för öländska förhållanden ovanligt djupa torvlager. Här har fynd av den i Sverige utdöda kärrsköldpaddan gjorts – ett s.k. subfossil. Den levde här under en värmeperiod för 6000 år sedan, men försvann ur den svenska faunan då klimatet blev kallare. Med en yta på 70 ha är Hörninge mosse en av Ölands störste kvarvarande myrar. Nuvarande Östersjön genomgick under inlandsisens avsmältning flera olika stadier med omväxlande sött och salt vatten. De olika faserna satte tydliga spår i landskapet bl.a. i form av strandvallar. Störst betydelse hade Ancylusvallen som dämde upp innanförliggande landområdens att ett pärlband av våtmarker bildades. På Öland förekommer ordet mosse som beteckning på allehanda våtmarker. I vetenskapliga sammanhang används ofta följande definitioner: myr – våtmark med torvavlagringar som kan uppdelas i mosse – får sitt vatten enbart genom nederbörd (högmossar) kärr – får sitt vatten även från omgivande fastmark 15 Längst ner i de mer än 3.5 m djupa sedimenten finns gyttjor som avsatts då myren var en öppen sjö. Hörninge mosses översta skikt utgörs idag av ett mörkfärgat sediment – kärrtorv. Här kan man finna stubbar från den trädbevuxna perioden. Man har även funnit tidiga spår av människor. Fyra benharpuner har påträffats och daterats med hjälp av pollenanalys till mer än 8000 år gamla. För några år sedan genomfördes en omfattande restaurering. Träd och buskar avverkades och en reglerbar fördämning i utloppskanalen byggdes. Detta har stor betydelse för fågellivet och bromsar en fortsatt igenväxning. I Hörninge mosse och dess omedelbara omgivningar växer 20 orkidéarter. Hörninge mosse har markerade vandringsleder och fågeltorn som gör att besökaren får en god översikt över området. 30 ROSENBORG GPS-koordinater: X 6283755, Y 1549445 Ölands Mittland är ett 27 000 ha stort område varav 10 000 ha är skog. Begränsningarna i väst och öst utgörs av de strandvallar som i dag är öns mest vältrafikerade vägar. För 10 000 år sedan hade Öland omvandlats från ett tundralandskap till en riktigt grön ö och de allra första människorna hade varit på besök. Hasselskogen var sedan 1 000 år tillbaka etablerad, och i skydd av denna berikas faunan. En riktigt tidig invandrare är den i dag rödlistade långbensgrodan. Under stenåldern är ön glest befolkad. I dag är de verkliga kännarna av Mittlandskogen professionella botaniker och entomologer och de vet att i skogen finns fler än 300 arter av svamp, lav och kärlväxter och så sällsynta insekter som stor ekbock. Spåren av istiden och en 10 000-årig mänsklig verksamhet är vanliga i hasselskogarna runt Rosenborg. I husgrunder, stensträngar, fornborgar, grav- och odlingsrösen, hamlade träd, stenmurar, källor m.m. kan man läsa av människors arbetsinsatser. Inlandsisens avsmältning från mellersta delen av ön för c:a 13 000 år sedan har också lämnat tydliga spår. I markerna ligger mängder av sten som inlandsisen transporterat hit från bl.a. Småland. Stenen med ursprung i fastlandets urberg är i området väl uppblandat med öns egen och betydligt yngre kalksten. Denna av isen krossade jordarten kallas morän och är öns vanligaste jordart. Mittlandets kalkhaltiga morän kan ha ett jorddjup på 5 m, i skarp kontrast till de ytterst tunna jordlager som finns på alvarmarkerna norr och söder om Mittlandet. Innehållet i områdets flera kilometer långa stenmurar och den milslånga rullstensåsen Höge Ås, som en gång var en forsande isälv har mycket att berätta. Åsen stiger upp ur Östersjön vid N:a Möckleby och därifrån är sträckningen åt nordväst mot Övertorp och vidare ut i Kalmarsund. Naturens verkliga skattgömma är våtmarken eller mossen som man säger på mellersta Öland. En enda provborrning i den sällan mer än meterdjupa våtmarken avslöjar vad som timat i naturen under flera tusen år. Med lite tur går det att i en sådan miljö också hitta subfossil, en ännu inte helt förstenad djurrest. 16 Närområdets största våtmark är den 107 ha stora Lindsmossen. Denna har förbindelse med en mindre våtmark på Rosenborg och här växer bl.a. den sällsynta slokstarren tillsammans med orkidéer som kärrknipprot och vaxnycklar. 31 nunnedalen GPS-koordinater: X 6269995, Y 1539315 Längs Ölands västra sida höjer sig en tvärt avhuggen bergklint, Västra Landborgen. Bergklinten har sitt ursprung i prekvartär tid, dvs tiden före istiden, men den har ytterligare formats under istiden, av isens smältvatten och av vågornas påverkan under de tidigare östersjöstadierna. Mjukare partier spolades bort, stenar lossnade och kvar blev märkliga formationer som överhäng, grottor och strandhak. Kalkstenen som ligger ovanpå urberget och andra sedimentära bergarter, genomkorsas av sprickor vilka uppstått av kontinentalplattornas rörelser under årmiljonernas lopp. Kalkstenen är en sedimentär bergart. Den är mjuk och när dess sprickor utsätts för vågornas krafter bryts stenen lätt sönder. Kalkstenen har bildats i ett relativt varmt hav söder om ekvatorn för nästan 500 miljoner år sedan. I kalkstenen kan man se rester av liv i det ordoviciska havet - fossiler. Ortoceratiterna, en sorts bläckfiskar, av Carl von Linné kallade ”ölandsspikar”, finns i stora mängder, likaså trilobiter, ett utdött släkte av leddjur. Linné benämnde dem ”ölandsflundror”. Nunnedalens skogsbestånd är en rest av den atlantiska skogen. Den växte ymnigt under stenålderstidens värmeperiod, längs hela västra kusten från Borgholm ner till Ottenby. Många trädslag och örter trivs i den växthusliknande miljön i skydd av klinten. Här växer ädelövskog, (ek, ask , skogs- och lundalm) och stora hasselbestånd. Buskbeståndet består av arter som skogstry, berberis, benved, skogskornell och olvon. Dominerande i markvegetationen är murgrönan. Den täcker stora delar av marken, och den slingrar sig med kraftiga lianliknande rötter upp längs trädstammarna. Carl von Linné reste genom Nunnedalen på sin öländska resa 1741, och man kan fortfarande se rester av kyrkvägen som gick mellan Vickleby och Resmo. Leden omgärdas av mossbeväxta murar bestående av kalksten och granitblock. Längre söderut ser man att vägen går på ett lager lerskiffer. Förutom den prunkande växtligheten är en grotta på övre kanten av bergklinten värd ett besök. Där kan man fortfarande se hålet efter ett rökrör som originalet Enarsson iordningsställde när han övervintrade i grottan i början av 1960-talet. Lederna Paradisstigen vid klintens fot och Landborgsleden uppe på krönet är fint underhållna med inbjudande rastplatser. Området har fått sitt namn av den rika förekomsten av nunneört, hål-, slok- och smånunneört. Men tidigt på våren är det blåsippornas tid. Då når fortfarande solljuset ner till marken innan lövens grönska bildar ett kompakt tak. Sommartid kan man njuta av en vandring i svalkan längs Paradisstigen. Uppe vid Landborgsleden kan man då hitta den sällsynta ullranunkeln. 17 32 KLEVA GPS-koordinater: X 6269705, Y 1536120 Stranden är en av Ölands vanligaste naturtyper. På sydöstra Öland svämmas marken periodvis över av sjövatten. Där bildas sjöängar; marsk. På nordöstra Öland karaktäriseras stranden av moränkust med ordar (uddar) och drumliner. Den nordligaste kusten är en depositionskust. Där tillförs sand och sanden bildar revlar och sandstränder. Utmed nordvästra Ölands kust dominerar bergklinten, i Byrum med raukar och pseudoraukar. Bergklinten bildar den öländska landborgen längs hela Ölands västra sida. På sydvästra kusten finner vi jordklinter vilka ständigt utsätts för vattnets och vågornas påverkan. I Sandbergen och i Kleva finns spektakulära klintar i löst jordmaterial, huvudsakligen bestående av sand, grus och sten. Jordklinten är mestadels uppbyggd av postglacial sand. Sanden har avsatts på grunt vatten eller på en strand under något av de efteristida Östersjöstadierna, Ancylussjön eller Litorinahavet. Kusten är en erosionskust vars material ständigt forslas bort av strömmarna. På grund av vattenströmmar, stormar och vågor sker underminering av klintens material. När den torra klintens brant överskrider en kritisk vinkel, rasar den. Stranden eroderar. Sandbrinken inehåller svallat, dvs vattenpåverkat material, vilket har omlagrats av kustprocesser under årtusendena. Det nedrasade materialet från jordklinten har av vattnet rensats från alla småpartiklar, sand och grus. Kvar på stranden ligger små flata klapperstenar, ibland i storlekssorterade småvallar som har bildats under vinterstormarna. Många av stenarna har ursprungligen forslats hit av inlandsisen. Här kan man finna vackra polerade stenar av bl a granit, kvartsit och porfyr från Smålands urberg men även de öländska sedimentära bergarterna sandsten, alunskiffer, lerskiffer mm. I branterna bygger backsvalor sina bon. Redan i slutet av mars kommer svalorna från södra halvklotet till sina häckningsplatser i sandbrinken. Att stranden eroderar är ett stort problem för de boende uppe på klinten. Tallarna som växer i sanden vid Sandbergen rasar undan för undan ner mot havet, och deras rötter drar med sig ännu mer material. 18 33 NORRA KVINNEBY GPS-koordinater: X 6268830, Y 1549325 Östersjön har under efteristiden genomgått flera olika stadier. Ancylussjön och Littorinahavet vilka är ett par av dem, har skapat stora strandvallar. Dessa är så tydliga i landskapet att sydöstra Öland ofta benämns ”Sydöstra Ölands Strandvallsområde”. Vallarna består av grus och sand, och har varit lätta att bygga på. Det har också funnits tillgång till grundvatten. Uppe på vallarna går östra landsvägen. Radbyar, kyrkor, järnåldersgravfält och stenbroar är också viktiga inslag i landskapsbilden. I början av 1900-talet planterades tallskog på vallarna för att sanden inte skulle blåsa ut över åkrarna. Littorinavallen började bildas för ca 9000 år sedan och sträcker sig från Ottenby på södra Öland till Löt i norr. Innan dess, för ca 9000-10 800 år sedan, hade Ancylussjön avsatt en strandvall som sträcker sig från Hulterstad i söder och upp till norr om Köpingsvik. Öland är som högst på västra sidan. Landskapet lutar mot Östersjön på östra sidan. Regnvatten och smältvatten från västra landborgen och Alvaret hindrades av strandvallarna att rinna ut i Östersjön och stora våtmarker bildades därför. Av denna orsak grävde man kanaler genom vallarna, för att torrlägga marken för odling. Vid Norra Kvinneby ligger Ancylusvallen ca 13 m ö h och Littorinavallen ligger ca 10 m ö h. I slutet av 1800-talet anlades östra landsvägen (väg 925) på Ancylusvallen och då byggdes flera stenvalvsbroar i kalksten. En av dem är den fina bron över Frösslundabäcken. Den användes till 1940-50- talet då en ny väg med en bro med plåttrumma byggdes bredvid. Den gamla stenvalvsbron blev då ett fornminne. Trafikverket har ansvaret för den och vid besiktning visade det sig att sidorna började ge med sig. 2011 plockade trafikverket ner den sten för sten för att sedan bygga upp den igen på ett hållbart sätt. Bäcken rinner sedan genom Frösslunda sjömarker, som är ett naturreservat sedan 2005, ner till Östersjön. Där finns det havsstrandängar, torrängar, fuktängar, rikkärr med naturliga källor och både växt- djur- och fågellivet är stort. Marken har aldrig varit uppodlad, däremot har den varit betad av kreatur i ett par tusen år. På de olika strandvallarna i sjömarken kan man se stensträngar från hägnader samt husgrunder och flera gravar. Uppe på Ancylusvallen norr om stenbron finns ett av Ölands större gravfält med över hundra bevarade gravar från järnåldern. Det har funnits flera men de har legat på åkermark eller där nuvarande bebyggelse finns. Gravfältet består av runda och rektangulära stensättningar, högar, ett röse, domarringar, hällkistor, treuddar, resta stenar och flera kantställda kalkstenshällar. Vid arkeologiska undersökningar har man hittat brända benrester och lerkärl, smycken och redskap. 19 34 Mysinge GPS-koordinater: X 6266760, Y 1539150 Den öländska berggrunden med sin kalksten har under mer än tusen år haft stor ekonomisk betydelse för befolkningen. Råvaran fanns överallt och låg på många ställen helt öppen i dagen. Stenen har använts till fornborgar, kyrkor, hus och ladugårdar på Öland. Under 1500- och 1600-talen skeppades stora mängder bearbetad sten ut från ön till olika kungliga byggnationer runt Östersjön. När befolkningen ökade i slutet av 1800-talet öppnades flera nya bergbrott och i början av 1900-talet ökade efterfrågan av Ölandssten för egna hem, stenmurar och trädgårdar. De flesta byar på Öland hade ett stenbrott på byallmänningen. I början av 1900-talet kom många människor till ön för att säsongsarbeta på sockerbruket och för att jobba i jordbruken med betgallring och upptagning. På sommaren bröt man sten för att försörja sig. En man från Blekinge startade industriell stenbrytning i Mysinge och grundade 1934 familjeföretaget Mysinge Stenhuggeri AB. 1938 kom en 23 år gammal smedlärling från Ramdala till Mysinge för att jobba i betkampanjen. Han tillverkade sina egna redskap och började bryta sten sommartid för att dryga ut lönen och bildade 1951 en firma ihop med en ölänning från Bredinge. Tillsammans bröt de sten under 45 år på Mysinge byallmänning mot ett arrende av 300 kr/år till byalaget. De köpte in en begagnad tändkulemotor från ett stationärt tröskverk för att driva en handmatad stensåg. För att skydda råoljemotor och såg byggdes ett skjul mitt i stenbrottet och det står idag kvar bevarat i samma skick som då. Brytningen i berget utfördes för hand med spett, slägga och kilar. Berget delades upp efter dess sprickor i stora ”kistor”. Kistorna delades upp i brottet efter ”fall” som är stenhuggarens benämning på zoner där berget går att dela. De större flisorna sågades upp till gångplattor och avtäckningar till murar och de tjockare lagren blev mursten. Företaget drev under en mansålder verksamhet utan ändring på metod eller någon modernisering. När ägarna gick i pension lämnades lokalerna i befintligt skick med handverktyg och inventarier. År 1991 köpte Mysinge byalag in såghuset för 100 kr. Det bildades 2006 en ideell förening med namnet Mysinge Gamla Stensåg som har som mål att bevara stenhuggarmiljön för framtiden. Den gamla motorn har renoverats och körs nu av föreningen vid visningar för allmänheten. 20 35 MÖCKELMOSSEN GPS-koordinater: X 6266925, Y 1544065 Möckelmossen är en sjö vars bäcken är en sänka i ortocerkalksten ca 25 m ö h. Den torkar inte ut helt om sommaren, som vätar gör. Vattenytans storlek varierar däremot kraftigt. Vintertid kan arealen uppgå till 50 ha. Sommartid är stora områden torrlagda, och kan under torrår krympa ner till en tiondel av vinterns volym. Kalkbleken, som är vittrad kalksten, lyser då vit. Vid högsta vattenstånd har mossen en avrinning mot nordost, men denna pasströskel torkar ut på sommaren och mossens vattenvolym minskar framför allt på grund av avdunstning. En viss dränering genom sprickor i kakstenen förekommer, men den är svår att uppskatta. Vattendjupet överstiger normalt inte 1 meter. Bottensedimentet består av kalkgyttja och bleke. Det är vanligt med bottenfrysning på vintrarna vilket leder till att vegetationen försvinner med vårfloden. Möckelmossens botten är därför till stor del kalt berg. Stabilast är vegetationen mitt ute sjön. Stora Alvaret är världens största beteshävdade alvarmark, 260 km2. Över hälften av dess yta har ett jordtäcke som i allmänhet är mycket tunt och huvudsakligen består av moränmaterial och vittringsjordar – alvarmon. Alvaret är en hed med stäppliknande vegetation. Regn och smältvatten kan stanna på ytan i form av vätar till dess det avdunstar. Vätar är småvatten som normalt torkar ut om sommaren. Vätarna växlar mellan dränkning och torrläggning. Kalkstenens yta på alvaret är jämn och plan. Det finns flera system av sprickor, karstsprickor, i olika riktningar. De uppkommer genom kemisk vittring och kan även bilda hålrum i berggrunden. Det mesta av nederbörden försvinner i de underjordiska sprickorna och grottorna för att så småningom mynna ut på Östersjöns botten öster om Öland. Taket i dessa hålrum kan störta in, en dolin har bildats som syns som en grop i marken. Alvarets berggrundsmorfologi uppvisar sig i en mängd mer eller mindre tydliga former. I de s k bergåsarna – svinryggarna har kalkstenen tryckts upp av den underliggande alunskiffern i ryggliknande strängar. 21 36 TRIBERGA GPS-koordinater: X 6260505, Y 1547435 På de flesta platser på Öland kan man finna spåren efter de olika östersjöstadierna. De kan antingen vara i form av flacka svallsediment eller, vanligare, i form av strandvallar. De mest iögonfallande strandbildningarna är de båda landborgsvallarna från Ancylus- respektive Littorinatid, Ancylusvallen och Littorinavallen. Enligt en nyligen reviderad tidsskala bildades Ancylusvallen för omkring 10 300 år sedan och Littorinavallen för ca 7000 år sedan. På sydöstra Öland domineras landskapsbilden av dessa båda vallsystem och har därför fått ge namn åt landskapstypen – östra Ölands strandvallsområde. Ancylussjöns avlagringar utgör ett karaktäristiskt drag i landskapsbilden. På flera platser i vallen har man funnit sötvattensmollusker som t ex Limnea pereira och Ancylus fluviatilis. Öland sluttar svagt mot öster. Därigenom har breda, flacka sjömarker bildats mellan landsvägen och Östersjön. De har en unik kontinuitet av hävd och har under årtusenden nyttjats som betesmark eller slåtteräng. Ytterst mot havet ligger vattenstranden (marsklandet) som ofta är dränkt av havsvatten och har en unik miljö. Väster om strandvallen har ett stort antal laguner avsnörts. De har senare vuxit igen och bildat kärr eller grunda mossar. De är lätt iakttagbara, då de avsatta gyttje- och torvjordarnas mörka färg står i skarp kontrast till strandvallens ljusa sandjord. De genom vallarna dämda våtmarkerna har genom tiderna haft stor betydelse för magasineringen av blivande grundvatten. Närheten till våtmarker/fodermarker var avgörande för att många av öns byar etablerades. Strandvallarna på Öland har genom årtusendena haft samma betydelse för natur- och kulturmiljöns utveckling som rullstensåsarna haft på fastlandet. De var i mångt och mycket landskapets livsnerv. Här kunde de första stenåldersbönderna med sina primitiva träredskap odla de lätta sandjordarna och finna det livsviktiga grundvattnet. Här kunde man färdas utan att fastna med trähjulskärrorna under snösmältning och höstregn. Ett tilltalande höjdläge och ett gynnsamt lokalklimat bidrog i väsentlig del till bosättning på strandvallarna. Denna bebyggelsetradition har förts vidare genom tiderna till de radbyar vi idag finner i denna miljö. Vegetationen kom också att utvecklas något annorlunda i vallarnas miljö. Beroende på jordarternas snabba vattengenomsläpplighet etablerade sig en torktålig flora här, vilket i sig medförde en i vissa delar egenartad fauna. Strandvallarnas sand och grus överlagras på många platser av flygsand. 22 37 DEGERHAMN GPS-koordinater: X 6246495, Y 1537265 Berggrunden på Öland innehåller kalksten men också alunskiffer. Det lade grunden till en industri (den äldsta som fortfarande är i drift) som producerat alun, kalk, cement och tegel. Här finns miljontals kubikmeter bränd skiffer, rödfyr, i enorma högar som ligger kvar i området efter flera hundra år brytning. Alun användes på garn för att få färgen att fästa bättre och för beredning av hudar och papper. Man använde också bergoljerik alunskiffer som bränsle när det var ont om ved. Än idag används alun som blodstillande preparat vid rakning. Alunskifferns mäktighet är störst på Ölands sydligaste del och avtar sedan successivt mot norra delen av ön. Nära södra udden mäter lagren 24 meter. Alunskiffer är uppbyggd av lerpartiklar och innehåller varierande mängd organiskt material. Den öländska berggrunden lutar mot öster vilket gör att alunskiffern har blottats i landborgskanten på västra sidan av Öland. Skifferklinten är en viktig referenslokal för fossil. Exempel på fossil funna här är en liten trilobit - Agnostus Pisiformis, endast centimetern lång. Degerhamn är landets mest välbevarade bruksmiljö för aluntillverkning. Från Degerhamn (diger = stor) har skeppats sten och bränd kalk sedan 1600-talet. Den 40 meter höga skorstenen vid Ölands alunbruk minner om en storindustri. Som mest har det funnits 20 fältugnar. I Konstens geologiska trädgård.kan du boka guidade vandringar och bl.a. betong- och kalkstenskurser. Bergstigen är en 6 km lång vandringsled i Södra Ölands Världsarv. Den visar en trehundraårig industrihistoria i omväxlande natur, och har fått tillökning av en ny slinga som leder till en grotta i Alunberget. 23 38 Ottenby naturreservat GPS-koordinater: X 5623261, Y 1641786 Geologi är nog inte det första man tänker på när man hör namnet Ottenby, men den som strövar i detta 995 ha stora område (kanske för att titta på fåglar) vandrar också bokstavligt talat på Ölandsgeologins historia och överallt finns det tydliga spår. På en vandring från den västra stranden till Södra lundparkeringen, genom Södra lunden till den spångade leden över Schäferiängen utmed Dalhemsmuren, samt nere på strandvallen väster om fyrbyn kan man enkelt hitta dem. I nordvästra kanten av reservatet hittar vi i klinten den blottade kalkstenen som leder oss tillbaka till den tid då Öland bildades i trakten av ekvatorn. På vägen mot Södra lundparkeringen passerar man igenom ett blockigt område och de till synes på måfå utkastade blocken pekar på att de är rester av senaste inlandsisen avlämnat material, som sedan efterbearbetats av vattnet. Det fina materialet har sköljts ut i havet och lämnat små och större block kvar. De större uppskattas storligen av betesdjuren i reservatet som goa att klia sig på! Därefter, strax innan fyrvägen, passerar vi över en liten höjdrygg – här syns skänkeln på en av de två stora strandvallarna som ”omringar” södra delen av ön, och här har naturligtvis den gamla vägen gått ner till udden! Vi passerar Södra lundparkeringen och går den, i början, asfalterade vägen genom lunden och den tillgänglighetsanpassade spången över strandängen. Här ser vi tydligt de ömsom torrare och blötare partierna, som avslöjar ett stort antal strandvallar i det svagt sluttande landskapet. Denna process pågår alltjämt! Sandreveln utanför stranden, ändras också! Väl nere vid udden kan vi promenera på den senaste, av stormen Pär (2007) uppslängda strandvallen väster om fyren Långe Jan. Storleken på de svarta alunskifferstenarna ger en insikt om vilka krafter vattnet har, det är inget smågrus som ligger här precis! 24 39 Anteckningar 40 Anteckningar 41 Guiden är framtagen av projekt GeoPark Öland. Projektet är finansierat av LEADER KalmarÖland. Copyright: Anna Erici, Lars Lundberg, Jan Mikaelsson, föreningen Ölandsguiderna samt Ölands Kommunalförbund. Se också www.oland.se, www.olandsguiderna.se. Grafisk formgivning, original: Louise Asp Olsson, Borgholm 2012 Tryck: ADT Digitaltryck 2012 Fakta Papper: Inlaga Nordi Silk 115 gr. Omslag Nordi Silk 200 gr. Denna skrift är framställd i samarbete med: www.oland.se 42 43