Slovo. Journal of Slavic Languages, Literatures and Cultures No. 55, 2014, pp. 100–109 ISSN 2001–7395 Finska lånord och dåligt öl Lars-Gunnar Larsson Department of Modern Languages, University of Uppsala larsson.larsgunnar@gmail.com Abstract. Finnish Loanwords and Bad Beer The number of Finnish loan words in Swedish is very limited, in spite of the long-standing contacts between the languages. The existing loan words were taken over during a long period of time, with the oldest ones appearing already in the late Middle Ages, and the later ones appearing in the early 20th century. It is important to elucidate where and when these words have been borrowed. Due to extensive geographical contact areas, however, this is no easy task. Earlier research probably exaggerated the role of Stockholm, whereas the importance of, for example, the provinces of Gästrikland and Ångermanland was underestimated. During the 17th century, these areas formed bridge-heads in the large-scale Finnish migration to presentday Sweden. Old mining centres, like Arboga, also seem to have been of importance as contact areas. There are indications that quite a few Finnish loan words were borrowed in that area. If Swedish rappakalja ’bad beer’ (< Finnish rapakalja) was also one of those, that could perhaps help to explain the Swedish expression, “to suffer the after-effects of Arboga beer”. 1. Finska lånord i svenskan Med tanke på de långvariga och nära kontakterna mellan finska och svenska språken är det förvånande att det inte finns fler finska lånord i svenskan. Under 600 år var finska och svenska de största språken i Sverige. Först 1809 blev situationen en annan – men inte en helt annan, eftersom gränsen mellan Sverige och storfurstendömet Finland inte följde språkgränsen. Därmed hamnade en betydande grupp finsktalande på den svenska sidan av gränsen och förutom dessa tornedalingar fanns det fortfarande skogsfinska grupper på flera håll i det ”nya” Sverige. Svenska språkets tämligen fåtaliga lånord från finskan har inte tilldragit sig särskilt stort intresse i forskningen. Mestadels behandlas de i översiktliga presentationer (t.ex. Molde 1984; Huss & Larsson 2010; Larsson 2012) och någon mer inträngande analys har sällan gjorts (dock Larsson 2002 om ordet hakkapelit). Detta är att beklaga, för 100 Finska lånord och dåligt öl även om materialet är besvärligt, kan orden ändå kasta ljus över de finsktalandes historia i Sverige och över 600 år av språkkontakter. Den största svårigheten med de finska lånorden är att försöka fixera var i Sverige de lånats in. Samtidigt är detta den kanske angelägnaste uppgiften. Sverige är naturligtvis ett svävande begrepp i detta sammanhang, bl.a. därför att kontaktytorna mellan de båda språken var större före 1809 än efter det året. Den gamla östra rikshalvan utgjorde – och utgör – naturligtvis en mycket väsentlig kontaktyta och finlandssvenskans kontakter med finska språket upphörde inte i och med freden i Fredrikshamn. Här kommer jag emellertid inte alls att ägna mig åt finska lån i finlandssvenskan utan endast åt sådana lån som finns i svenskan i den gamla västra rikshalvan. Man måste dock vara medveten om att ett finskt ord kan ha lånats in på båda sidor om Bottenviken (jfr t.ex. Larsson 2012:296 om sv. vacke). Ett kontaktområde som på ett särskilt sätt intresserar mig här är Sven Gustavssons hemtrakter, Västmanland, och de lånord som kan hänga samman med de gamla och täta kontakterna mellan finsktalande och svensktalande i det området. I det sammanhanget ska jag även presentera en idé som stört mig i mer än 10 år utan att övertyga mig. 2. Första belägg, inlåningstid och inlåningsplats Finska och svenska har varit i kontakt med varandra under en mycket lång tid och kontakterna kan ha ägt rum på flera håll. Det är därför rimligt att söka datera och lokalisera lånen, även om man då stöter på en rad problem. Några exempel får belysa svårigheterna. 2.1. Pojke, torraka och kajman Eftersom många finska lånord har en vardaglig prägel (Molde 1984:95), blir deras datering osäker; utpräglade talspråksord kommer knappast i skrift på en gång. Därför menar Molde (1984:92) att pojke var ”använt i svenskan sedan medeltiden men i mera allmänt bruk här först från senare delen av 1500-talet”. Inte endast dateringen utan också lokaliseringen av inlånet är osäker. Första belägget för ett lånord behöver inte nödvändigtvis återspegla var i landet det lånats in. I den svenska rikshalvan är ordet pojke belagt första gången 1455 i Arboga Tänkebok (SAOB P1345); det finns visserligen två belägg från 1329, men det rör sig om ett latinskspråkigt bytesavtal1 mellan två kontrahenter i Åbo-trakten (1329-06-06: Anundus skynnarapoika resp. anundus skinnæræ poyka). Om det i detta fall rör sig om ett appellativ, hör texten under alla omständigheter hemma i den del av dåtidens Sverige där det finska ordet poika måste ha varit än mer bekant än i västra rikshalvan. Men betyder belägget från Arboga att det var i den trakten ordet pojke kom in i den västra rikshalvans svenska? 1 Bytesavtalet föreligger i två nästan identiska versioner från samma datum, SD 4:2719 resp. 2720. 101 Lars-Gunnar Larsson Ett annat finskt lånord, torraka ’torr tall eller gran på rot’, ser däremot ut att ha tagits över i Västmanland. Ordet, som är belagt första gången 1632, kommer inte av svenska torr + raka som man skulle kunna tro, utan det går i stället tillbaka på finska torrakka som bl.a. betyder ’smalt ensamstående träd’, en bildning till verbet torrottaa ’stå rakt upp’ (Honkanen 2008:73). Ett tungt argument för att det faktiskt är ett finskt lånord är att ordets utbredning överensstämmer med skogsfinnarnas utbredning i Sverige (Honkanen 2008:73). Det numera försvunna2 finska lånordet kajman ’namne’ är belagt i svenskan första gången 1653. Det går tillbaka på finska kaima, som i sin tur är lånat från baltiska språk. Den finska formen ombildades – tydligen folketymologiskt – till kajman i det svenska standardspråket (SAOB K56). I Rietz dialektlexikon uppträder det i två andra former: en maskulin kajme och en feminin kajma. Enligt Rietz (s.v. kajme) är det i Södermanland och Västmanland dessa former är kända. 2.2. Lave och pörte Ordet lave av finska lava är belagt i svenskan sedan slutet av 1500-talet (Huss & Larsson 2010:113). Hos Hellquist (1948 s.v.) heter det: ”lave, brits i en badstuga, simpelt sängställe utmed en vägg, drivbänk m.m. […] genom förmedling av finska lava lånat från slav. lava”. En sådan kortfattad formulering ger inte något korrekt intryck av detta komplexa ord. Framför allt måste betydelsesidan uppmärksammas mera. Om man slår upp ryska лава i en modern ordbok, finner man betydelsen ’bänk’ (NRO s.v.). Även i Dal's stora ordbok (Dal' TS s.v.) dominerar denna betydelse – ’bänk; djup bänk som inte kan flyttas; väggfast sittbräda’ – men det finns också några ytterligare betydelser: ’spång; flytbro; flotte’. I finskan har lånordet lava fått en mängd betydelser utöver dem som finns i ryskan.3 Ska man sammanfatta betydelserna, så kan man säga att finska lava betecknar allehanda vågräta brädkonstruktioner som (mestadels) tjänar som underlag för något. Det kan vara en estrad eller en dansbana, det kan vara underlaget för en höstack, det kan vara flaket på en kärra eller flaken i en fälla. De svenska ord som kommer närmast i betydelse är nog hjäll (jfr Eriksson 1943:209 f.) och flake (SAOB s.v.). Ytterligare några betydelser bör uppmärksammas. Svenska lave betecknar hyllor i ett torkhus, en ria (< finska riihi), och det finska lånordet pörte (< finska pirtti) är känt i betydelsen ’torkhus’ sedan slutet av 1400-talet (1482 pyrtte Stockholm; Talve 1960:165), jfr även ett belägg från Läckö, Västergötland, 1588: ”slå lister på pörtis laffuerne” (Talve 1960:184). Ordet pörte har enligt Talve (1960:220) framför allt trängt in i folkmålen i Södermanland. 2 Ordet saknas i senare upplagor av SAOL. Jag arbetar sedan länge med en undersökning av detta ords betydelser i finskan och dess dialekter. Uppgifterna här bygger på mina anteckningar efter materialet dels i Suomen murteiden sana-arkisto ’Arkivet över finskans dialektord’ i Institutet för de inhemska språken i Helsingfors, dels i äldre finska ordböcker. 3 102 Finska lånord och dåligt öl Finskans lava betyder också ’drivbänk’ och denna betydelse har, som framgick av Hellquist (ovan), även svenska lave (jfr även elementet -bänk i drivbänk!); det handlar uppenbarligen om en plan, vågrät upphöjning. Även den ursprungliga betydelsen hos (gruv)lave låter sig mycket väl att förena med grundbetydelsen hos finska lava. Gruvlaven var en ”plattform av trä, byggd över en gruvöppning l. ett gruvschakt” (SAOB L362) men övergick sedan till att beteckna plattformen med torn och alla anordningar som användes till malmuppfordringen.4 Den gamla betydelsen ’plattform över gruvöppning’ hos svenska lave kan rimligen sättas i samband med finska arbetare i gruvbrytningen i den västra rikshalvan. Sådana fanns i ganska stort antal, inte minst i Västmanland (Tarkiainen 1990:61-68). Det intressanta med finska lava och svenska lave är inte att det kommit från ryskan via finskan in i svenskan, som Hellquist skriver. Det intressanta är att ordet fått en lång rad betydelser i finskan som det inte har i ryskan och att så många av dessa betydelser återfinns i svenskan. Av de 12 betydelser hos svenska lave som SAOB (L361-L363) förtecknar återfinns minst tio i finskan. Det finns ingen anledning att anta att hela detta ordkomplex skulle ha lånats in på en enda gång. Ett sådant antagande vore orimligt bl.a. med tanke på kronologin. Lave som beteckning för hyllor i ett pörte t.ex. är, som framgick ovan, belagt i slutet på 1500-talet, medan lave i betydelsen ’drivbänk’ är belagt första gången ungefär 100 år senare och dessutom betecknar det en mycket senare företeelse. Av detta följer att ordet lave kan ha kommit in i olika betydelser vid olika tider och på olika ställen i landet. 2.3. Känga och pjäxa Två lånord för skodon, känga och pjäxa, har enligt Bergman (2003:328 f.) kommit in i nordliga svenska dialekter. Hans argument bygger dels på kulturhistoriska faktorer, dels på källorna. Känga skulle ha betecknat sådana särskilt varma skor av samisk typ som Carl Linnæus kom i kontakt med under sin lapska resa: ”Så snart jag kom in i Västerbotten såg jag allt folket hava på fötterna ett slags skor, kängor kallade” (LR:39). Linnæus noterade även att dessa skor saknade klack: ”Hälar behövas ej, ty naturen, den ännu ingen kunnat mästra, har ej satt på folket klackar” (ibid.). Även finnarna i Österbotten hade kängor och var ”klädda nästan som lappar” (LR:185). Ordet känga är emellertid av finskt – inte samiskt – ursprung: finska kenkä. Även om det därför inte är riktigt klart hur det kommer sig att den samiska skon blivit känd under finsk beteckning i svenskan, förefaller det ändå sannolikt att ordet lånats in i norra Sverige: det rör sig om ett kulturord (jfr Molde 1984:92). 4 Det är betecknande att svenska gruvlave översätts med finska kaivos-, nostotorni, dvs. ’gruv-, lyfttorn’, i den senaste svensk-finska ordboken (IRS s.v.). Betydelseförskjutningen har ägt rum även i finskan. 103 Lars-Gunnar Larsson 2.4. Kolingen och andra gamla slangord Många finska lånord är utpräglat vardagliga och har ofta en prägel av gammal slang (Molde 1984:95). Sådana ord är t.ex. hyvens (väl < fi. hyvin ’bra, väl’ snarare än < hyvä ’god, bra’), kola ’dö’ (< finska kuolla ’id.’), kovan ’pengar’ (< finska kova [raha] ’hård [peng’; dvs. ’giltigt betalningsmedel; se Larsson 2012:295]) och musta ’kaffe’ (< finska musta ’svart’). I denna grupp finns ett lånord, nämligen kolingen, som en person eftertryckligt hävdat att han själv har skapat. Albert Engström (citerad av Hasse Z. i Kolingen dess släkt och vänner:6) påstår att ”hans namn gjorde jag redan som gymnasist i Norrköping”. Det kan vara sant vad beträffar just denna form, men t.ex. formen finnkole (< finska kuule ’hör [du]’) är äldre än så (Molde 1984:93) och till den har uppenbarligen Engström fogat avledningsändelsen -ing (efter modell av t.ex. fuling, skåning). Om Engströms påstående är sant, är kolingen veterligen det enda fallet där ett finskt lån i svenskan kan dateras och lokaliseras exakt. 2.5. Var och när kom de finska lånorden in? När man försöker tidsbestämma inlånet av ett finskt ord i svenskan eller precisera i vilken del av (nuvarande) Sverige det tagits in, stöter man på en rad problem. Orsakerna till det är flera. Den viktigaste är nog att många finska lånord – alltifrån pojke till hyvens – ursprungligen hörde hemma i ledigt talspråk eller slang (Molde 1984:95). Många av dem har fortfarande den prägeln, om de finns kvar i det levande språket; slangord brukar ju vara kortlivade. Ordens stilvalör medför att de inte avancerat in i det skrivna språket lika snabbt som ord som hänger samman med t.ex. lärdom och högkultur. Första belägget för ett finskt lånord behöver därför inte vara samtida med inlånandet. I vilken del eller vilka delar av landet ett ord först lånats in kan vi inte heller veta med säkerhet. Molde (1984:91) hävdar att ”[d]et är helt klart att det viktigaste centret för spridning av finska lånord i Sverige sannolikt alltid har varit Stockholm”. Han påpekar emellertid att man också måste komma ihåg ”ett mer avlägset importområde”, nämligen övre Norrland och då ”särskilt dess kustland”. Det finns flera skäl att ifrågasätta Moldes stockholmscentrerade uppfattning. Visserligen var 10 % av Stockholms befolkning på 1500-talet född i den finska rikshalvan, men det är på intet vis något unikt för den tidens Sverige. Under 1400- och 1500-talen var den finska arbetskraften synnerligen väsentlig i jordbruk och gruvnäring på många håll i den västra rikshalvan. I Uppland, framför allt västra delen av landskapet, utgjordes vid den tiden 5 % av dem som registrerades i källorna (dvs. inte tillfällig arbetskraft) av personer födda i Finland och i t.ex. Arboga var den finsktalande arbetskraften väsentlig för bergshanteringen (Huss & Larsson 2010:113). Karl IX lockade under senare delen av 1500-talet många finsktalande till sitt hertigdöme, som utgjordes av Södermanland, Närke och Värmland samt delar av Västmanland, och särskilt bergsbruket utvecklades (NE s.v. Karl XI). När den stora vågen av skogsfinnar, alltså finnar från den östra 104 Finska lånord och dåligt öl rikshalvans östra del, kom till Sverige, reste de inte in över Stockholm utan dels över Gävle, dels över Kvarken. Därför var orter som Ockelbo i Gästrikland och Viksjö i Ångermanland påtagliga finncentra; i Viksjö utgjorde de finsktalande 25 % av socknens invånare mot slutet av 1600-talet (Tarkiainen 1990:164, 172; Huss & Larsson 2010:112 ff.). Sedermera fortsatte många skogsfinnar längre västerut i Sverige, bl.a. till Värmland, och många fortsatte ännu längre västerut, till Nya Sverige på andra sidan Atlanten (Tarkiainen 1990:208 ff.). De möjliga kontaktområdena har uppenbarligen varit fler än vad Molde räknade med. Västra Uppland under senmedeltiden, hertig Karls Södermanland och Västmanland, skogsfinnarnas Gästrikland och Ångermanland och 1650-talets Blekinge (Tarkiainen 1990:112 ff.) hade omfattande finsktalande befolkningsgrupper. Det är knappast heller så, att finskan som talades i Stockholm skulle ha fått större genomslag därför att de var fler i absoluta tal – det bodde fler människor i Stockholm än i Ockelbo. De skogsfinnar som kom till Gästrikland och Ångermanland på 1600talet spred sig sedan vidare i landet – till Dalarna, Värmland och Västerbotten. Det är viktigt att inte göra sig en alltför statisk bild av händelseförloppet. Både inflyttningen i den västra rikshalvan och mobiliteten har varit omfattande. Därför är det osäkert vilka slutsatser man kan dra av t.ex. det förhållandet att flera tidiga finska lånord första gången belagts i Arboga. Det kan bero på de tillgängliga källorna och orden kan ha lånats in tidigare på annat håll utan att hamna i skrift. Samtidigt måste man minnas att många finnar var verksamma inom bergsbruket i dessa trakter. 3. Rappakalja Ett finskt lånord som kom in i svenskan på 1600- eller 1700-talet är rappakalja (Molde 1984:94), som primärt betecknar en usel dryck och sedan kommit att betyda ’dravel, struntprat’. I SAOB:s arkivsamlingar finns en lustig folketymologi för ordet: RapeKalja ”slack dricka, som man rapar effter” (1730), men ordet är av finskt ursprung och kommer av rapa ’gyttja; smuts’ och kalja ’svagdricka’. Första gången ordet uppträder i en svensk text är i en dikt från omkring 1700 av artillerikaptenen Elias Decker (hos Oxe i SV:48) som skildrar krigets och krigarens vardag: ”Den ene han tiänar till foot, ställer bussar i rothar och leeder, Annan en lyster till häst rida, tumbla och söka sin heeder; Många sig gifva i tienst i det vij artillerie kalla, Hvilka jag nästan kan tro är det bullersamste bland alla.” Av denna skildring av krigarlivet framgår också att det kunde vara både farligt och eländigt: ”Att kneckten siuknar och döör och för öhl måste dricka rapcallja”. I detta det tidigaste belägget sätts alltså rappakalja i motsats till riktigt öl. 105 Lars-Gunnar Larsson Det förefaller inte sannolikt att ordet rappakalja tidigast skulle ha kommit in just i svenskt militärspråk. Troligare är väl att Decker använder ordet för att understryka att krigarlivet kan bli så eländigt att soldater blir sjuka, kan dö och även tvingas dricka uselt öl. Om begreppet rappakalja hade varit okänt, hade det inte kunnat fungera i en sådan kontext. Både i den folketymologiska omtolkningen rapekalja som nämndes ovan och i den vanliga formen rappakalja har finskans kortstaviga rapa anpassats till svenskans fonotax. Inte heller detta förhållande ger någon ledtråd i fråga inlåningsplats, dels eftersom kortstavigheten fanns kvar länge – ”kanske ännu på 1600-talet” i NordSkandinavien och till och med bevarats i några sverigesvenska dialekter in i våra dagar (Bruce et al. [2010]:65), dels därför att vi inte vet säkert när uttalet [rap:a-] etablerades i svenskan. SAOB:s första belägg för denna form är från 1864 (SAOB R294), men uttalet har naturligtvis förekommit tidigare. Vi kan således inte veta säkert var ordet tidigast kommit in i svenskan. Kontaktytorna mellan svensktalande och finsktalande var många i 1600-talets Sverige. Många områden hyste stora finsktalande gruppen. Ett sådant område var Västmanland, som delvis hörde till Karl IX:s hertigdöme och var viktigt för bergsbruket och dess gruvlavar. En del av de tidiga lånen, t.ex. pojke och kajme [kajman], är först belagda i eller på annat sätt knutna till Arboga och Bergslagen. 4. Arboga öl Låt oss nu hypotetiskt anta att rappakalja är ett av de ord som lånats in i Västmanland, kanske i trakten av Arboga! Om så skulle ha varit fallet, ger det kanske en möjlighet att förklara ett egendomligt talesätt, nämligen ”det kommer efter som Arboga öl”. Det har gjorts flera försök att läsa in någon form av mening i detta talesätt. En del målar upp – obelagda – incidenter i samband med dramatiska händelser i det förflutna. En tolkning handlar om att det var Sten Sture den äldre som vid Arboga möte 1471 med öl mutade bönderna att välja honom till rikshövitsman; denna tolkning går tillbaka på Olaus Petris krönika, men talesättet är känt först sedan mitten av 1700-talet (Hellsing, Hellquist & Hallengren 2005:24). Detta förslag förutsätter att bönderna ångrade det beslut de tagit i fyllan och villan, men någon sådan motsättning mellan Sten Sture och bönderna verkar inte ha funnits (Rosén 1962:260 ff.). Än mer fantasifullt uttrycker sig det bryggeri som idag tillverkar Arboga öl: ”Dessa bevingade ord ska enligt sägnen ha yppats år 1365 av en krigshär som kommit för sent till ett slag. Soldaterna hade nämligen rastat i Arboga och provat det lokala ölet, som redan under medeltiden var känt för sin styrka och smak.” (http://www.galatea.se/2011/10/ threetowns-independent-brewers-arboga 2014-09-08). Slaget det då måste handla om stod vid Gataskogen i trakten av Enköping, där Albrekt av Mecklenburg besegrade Magnus Eriksson och Håkan Magnusson. Redan språkligt är denna förklaring omöjlig: om bakfulla soldater kommer för sent till ett slag, kan det inte beskrivas med orden ”det 106 Finska lånord och dåligt öl kommer efter som Arboga öl”. Enligt ett annat förslag skulle talesättet ha uppkommit genom att öl skickats till fel slott i samband med ett besök av Karl XI (Hellsing, Hellquist & Hallengren 2005:24). Detta förslag tycks helt gripet ur luften. Vad man måste ta fasta på är kollokationen komma efter i betydelsen ’ha olyckliga l. obehagliga följder l. eftervärkningar’ (SAOB K1692), som SAOB exemplifierar med två förbindelser: komma surt efter och komma efter som Arboga öl. Det finns två talesätt som passar väl ihop med denna betydelse: Det kommer efter som det sura ölet eller Det kommer efter som tunt öl, belagda alldeles i början av 1700-talet (Holm 1973:73). Holm (ibid.) ger också ett förslag att det skulle röra sig om ”porsöl, som var känt för sina efterverkningar”. Som ett alternativ till surt eller tunt öl eller till porsöl vore det frestande att föreslå rappakalja, under förutsättning att det usla, finska ölet och därmed lånordet blivit ett känt begrepp framför allt i Arboga-trakten. Mitt förslag är naturligtvis inte mycket mer än en tankelek. Dess enda säkra stöd är den talrika finsktalande gruppen i Bergslagen alltsedan 1400-talet. Eftersom inlånet av finska rapakalja inte kan knytas till något bestämt område blir emellertid hela tanken högst osäker. Naturligtvis är det inte heller så, att två frågetecken kan räta ut varandra. Med andra ord: om det är oklart vad talesättet om Arboga-ölet syftar på och oklart var finska rapakalja lånats in, är det knappast tillrådligt att låta de båda svårigheterna lösa varandra. 5. Precisera bilden av inlånet! Förslaget att rappakalja skulle hänga samman med Arboga-ölet, det som kommer efter, är naturligtvis bara ett hugskott. Men det är ett hugskott som legat och gnagt i minst tio års tid utan att jag kunnat befria mig från det. Någon klarhet vinner jag inte heller här, men förhoppningsvis har jag kunnat skriva av mig idén och kanske sätta någon annan på spåret, om det nu är värt fortsatta studier. Vad som den här artikeln däremot syftar till – med eller utan hjälp av Arboga-öl och rappakalja – är att framhålla vikten av att de finska lånorden i svenskan undersöks närmare. Det borde vara möjligt att spåra lånordens inlåning i svenska dialekter och skrivna handlingar och den vägen få en åtminstone något säkrare uppfattning om ordens historia och tidiga utbredning i svenska språket. Kontakterna mellan svenska och finska språken har varit många och täta och de har försiggått på många håll. Det vore egendomligt om inte lånorden skulle återspegla detta. Referenser Bergman, Gösta. 2003: Ord med historia. 7:e uppl. Stockholm. Bruce, Gösta, Frid, Johan, Fridell, Staffan, Schaeffler, Felix, Strangert, Eva & Wretling, Pär [2010]: Svensk prosodi – rytm och melodi. I: Språken i Sverige. 107 Lars-Gunnar Larsson Temared. Östen Dahl & Lars-Erik Edlund. (Sveriges Nationalatlas 22.) Stockholm. s. 60-65. Dal' TS = Tolkovyj slovar’ živago velikoruskago jazyka Vladimira Dalja. 1-4. 3. izd. 1881. S. Peterburg & Moskva. Eriksson. Manne. 1943: Hjäll och tarre samt andra ord för översäng och övervåning. Ett ordhistoriskt och ordgeografiskt bidrag till sängens och bostadens historia i Norden. (Skrifter utg. genom Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala. Ser. A:4.) Uppsala & København. Hellquist, Elof. 1948: Svensk etymologisk ordbok. 3:e uppl. Lund. Hellsing, Birgitta, Hellquist, Magdalena & Hallengren, Anders. 2005: Bevingat från Adam & Eva till Köttberget. 2:a, utökade upplagan. Stockholm. Holm, Pelle. 1973: Ordspråk och talesätt. Ny omarbetad upplaga. Stockholm. Honkanen, Tapio. 2008: Torraka ’torr tall eller gran på rot’. Ett finskt lånord i svenskan. I: Svenska landsmål och svenskt folkliv 2008. Uppsala. s. 67-82. Huss, Leena & Larsson, Lars-Gunnar. [2010]: Finska och meänkieli. I: Språken i Sverige. Temared. Östen Dahl & Lars-Erik Edlund. (Sveriges Nationalatlas 22.) Stockholm. s. 110-121. IRS = Iso ruotsalais-suomalainen sanakirja. Stora svensk-finska ordboken. A-J. Päätoim. Göran Karlsson. 1982. Helsinki. Kolingen dess släkt och vänner. Ett familjealbum av Albert Engström. Presenterat av Hasse Zetterström. 1964. Stockholm. Larsson, Lars-Gunnar. 2002: De undflyende hakkapeliterna. I: När språk och kulturer möts. Festskrift till Tuuli Forsgren 2 november 2002. Red. H. Hansson, R. Kangassalo & D. Lindmark. (Skr. utg. av Johan Nordlander-Sällskapet 24.) Umeå. s. 15-25. __________ . 2012: Samiskt och finskt i svenska språket. I: Kyrka, kultur, historia – en festskrift till Johnny Hagberg. Red. M. Hagberg, L.M. Olsson & S.-E. Pernler. (Skara stiftshistoriska sällskaps skriftserie 69.) Skara. s. 287-298. LR = Carl Linnæus Lapplands resa år 1732. Red. M. von Platen och C.-O. von Sydow. 1975. Stockholm. Molde, Bertil. 1984: Finska inslag i svenskan. I: Mitt sa’ finnen om Stockholm – Glimtar ur finnarnas historia i Stockholm. Red. S. Huovinen. Stockholm. s. 91-96. NRO = Norstedts stora ryska ordbok: rysk-svensk, svensk-rysk. Большой русскошведский, шведско-русский словарь издательства ”Norstedts”. Huvudred. U. Birgegård & E. Marklund Sharapova. 2012. Stockholm. Rietz, Johan Ernst. [1862-]1867: Svenskt dialektlexikon. Ordbok öfver svenska allmogespråket. 1-2. Malmö, Köpenhamn, Leipzig & London. Rosén, Jerker. 1962: Svensk historia. 1: Tiden före 1718. 3:e uppl. Stockholm, Göteborg & Lund. SAOB = Ordbok över svenska språket utg. av Svenska akademien. 1–. 1898 ff. Lund. SD = Diplomatarium Suecanum. Svenskt diplomatarium. [Numera utg. av Riksarkivet.] 1–. 1829 ff. Stockholm. SV = Samlade vitterhetsarbeten 11. Utg. af P. Hanselli. Uppsala 1868. Talve, Ilmar. 1960: Bastu och torkhus i Nordeuropa. (Nordiska museets handlingar 53.) Stockholm. 108 Finska lånord och dåligt öl Tarkiainen, Kari. 1990: Finnarnas historia i Sverige. 1: Inflyttarna från Finland under det gemensamma rikets tid. Helsinki. 109