1. No category

22-23/2014
TEMA FORNTID
Värde 50:-
TIDSKRIFTEN SPANING
Vi hjälper dig
att spana
Spaning är en tidskrift om kulturarvet
i Västmanland, som det såg ut igår
och som det ser ut idag. Spaning vill
vara till hjälp och inspiration för alla
som på olika sätt arbetar med att
göra kulturarvet tillgängligt, känt och
levande i Västmanland, samtidigt som
vi bjuder på kunskap, inspiration och
tips till alla dom som intresserar sig
för kulturarvet till vardags. Spaning
ges ut av Västmanlands läns museum
och Västmanlands Hembygdsförbund
och Fornminnesförening.
Omslagsbilder
Framsida: Hällristningar vid Häljesta
i Köpings kommun.
Foto: Anders Geidemark
Baksida: Forntidsutställningen på Västmanlands
läns museum. Foto: Lasse Fredriksson
TEMA FORNTID
INNEHÅLL
3
4
6
8
10
13
16
23
24
26
28
32
34
38
42
44
46
50
53
54
> Det viktigaste just nu Ledaren. Forntid i Västmanland. Av Carl-Magnus Gagge
> Spegeln Fynd från forntiden.
Stenyxor och slagen kvarts. Av Jenny Holm
Borttagen bosättning på Bollbacken. Av Fredrik Hallgren
Bronsgjuteri för eliten. Av Anna-Lena Hallgren
En forntida allmän begrafningsplats. Av Stefan Elgh
Maktcentra i Mälardalen. Av Ulla Bergquist
En tunagård med många brunnar. Av Anneli Sundkvist
Anglosaxare död i Norsa? Av Barbro Johansson
Gård byggd på gravar. Av Louise Evanni
Völvan i Badelunda. Av Stefan Elgh
Dammen dolde gravar. Av Carl-Magnus Gagge
Förhistorisk järntillverkning. Av Svante Forenius
Ett besök i forntiden. Av Anna Bratås
> Experten Komplicerad räddningsaktion. Av Ebba Phillips
> Utflykten Meddelanden från en annan tid. Av Ellinor Sabel
> Ur samlingarna Skatterna från Badelundaåsen. Av Ulla Bergquist
> Spanaren Allt är Bo G Erikssons fel! Av Anders Geidemark
> Från föreningarna Entusiasterna som inte ville sluta. Av Ann Österberg
> Ny årsbok Gröning Yvonne, Älskad – Florrie Hamilton Herrgårdsfröken på Högfors.
Av Kersti Bergold
1
1
2
2
notiser
Aktuellt
Från maktens korridorer
Pris och beröm
3
4
7
Utställningar
Nya böcker
Redaktionsruta
D E T V I K T I G A S T E J US T N U
Forntid i Västmanland
HISTORIEN UTGÅR TILL STOR DEL från de förutsättningar
som naturen gav. Vid istidens slut var stora delar av Västmanland täckt av vatten. Genom landhöjningen växte
efterhand ett skärgårdslandskap fram. Öppen kust förändrades sedan till ett landskap med havsvikar och fjärdar som
senare blev sjöar i ett inland. De första människorna levde
av jakt och fiske och av att samla på växter. När landet
höjde sig blev havs- och sjöbottnarna successivt bördiga landområden. Jordbruk med odling och djurhållning
etablerades. De lättodlade slättbygderna i söder fick tidigt
en befolkningsökning. I norr var det glesare mellan människorna. De stora skogarna dominerade och här blev den
förhistoriska järnhanteringen viktig. Norr och söder, två
olika landskapstyper och kulturområden som tidigt hade
många kontakter med varandra.
fornlämningar är också mycket stor i detta område med
flera fornlämningsmiljöer av nationellt intresse.
ARKEOLOGI ÄR EN LÄRANDE PROCESS. Varje tid ställer sina
frågor till materialet. Artiklarna i denna ”Spaning” vill på
ett lättillgängligt sätt förmedla de nya resultaten från de
senaste årens undersökningar. Med det långa tidsperspektivet
bidrar arkeologin med nya insikter om platsers historia,
människors liv och deras kontakter med andra kulturer.
Spanings artiklar ansluter också till Länsmuseets nya basutställning om Västmanlands forntid, som ska bidra till ökad
förståelse och ge nya perspektiv på det förhistoriska samhället.
FOTO: LASSE FREDRIKSSON
VÄSTMANLANDS FORNTID OCH FÖRHISTORIA är tema för
detta nummer av Spaning. Det handlar om kulturhistoria
före de skriftliga historiska källorna, från istidens slut för
10.000 år sedan fram till 1.000 år tillbaka i tiden, 1.050 e.Kr.
VATTENVÄGARNA HÖLL IHOP och underlättade möten
mellan människor. Varor och idéer byttes. Exemplen på
kontakter på längre avstånd är många. Människor från
andra delar flyttade in. Rörlighet, internationella kontakter
och öppenhet var kännetecknande.
ARKEOLOGI ÄR DEN METOD och vetenskap som används för
att få ny kunskap om förhistorien. De flesta arkeologiska
undersökningar genomförs på grund av markexploatering
i olika former, som till exempel utbyggnad av bostäder,
handelsområden, vägar och järnvägar. Eftersom sådan
tillväxt och samhällsbyggnad bara sker i delar av Västmanlands län, så har det lett till att arkeologiska undersökningar främst genomförs i länets södra delar. Mängden
Carl-Magnus Gagge, Landsantikvarie/Länsmuseichef
3
K ARTA: JONAS SVENSSON-HENNIUS, SAU
4
<
På kartan visas utbredningen av den äldre järnålderns bebyggelse
i Västmanland, det streckade området. Kartan visar också platser i
länet som omnämns i detta nummer av Spaning.
Fynd från forntiden
GAMLA FYSISKA SPÅR efter människors verksamhet
kallas fornlämningar. Det kan till exempel vara lämningar
efter boplatser, gravfält, gruvor, kvarnar eller kulturlager i
medeltida städer. För att kunna kallas fornlämning måste
spåren komma från något som är övergivet och dessutom
tillkommet före 1850.
FORNLÄMNINGAR ÄR SKYDDADE genom lagen om kulturminnen (KML). Det är enligt den lagen förbjudet att
på något sätt förändra, ta bort, skada eller täcka över en
fornlämning. Till varje fornlämning hör också ett markområde runt lämningen som har samma lagskydd som
själva fornlämningen.
FASTA FORNLÄMNINGAR ÄGS AV DEN som äger marken,
men markägaren måste ha tillstånd av länsstyrelsen för att
göra ett ingrepp i fornlämningen, till exempel bygga ett
hus eller plantera skog.
LÄNSSTYRELSEN KAN GE TILLSTÅND till ingrepp i en
fornlämning. De har även rätt att besluta om att fornlämningar får tas bort. Innan en lämning tas bort måste den
undersökas och dokumenteras. Kostnaden för sådana åtgärder skall enligt kulturmiljölagen betalas av exploatören.
DEN SOM HITTAR ETT FORNFYND eller en okänd fornlämning ska anmäla detta till länsstyrelsen eller till länsmuseet.
Den som träffar på en okänd fornlämning i samband med
grävarbeten måste omedelbart avbryta arbetet och göra en
anmälan till länsstyrelsen.
NÄR DET GÄLLER FORNFYND säger lagen att upphittaren är
skyldig att lämna ifrån sig fynden ifall de är helt eller delvis
gjorda av ädelmetall, koppar, brons eller annan legering
med koppar. Samma sak gäller fynd som kan ha ingått i
ett så kallat depå- eller offerfynd, det vill säga fynd som
medvetet har grävts ner i jorden och fynd som kommer från
en känd fornlämning. Övriga fynd tillfaller enligt lagen
upphittaren.
MED RIKSANTIKVARIEÄMBETETS söktjänst Fornsök kan du
få information om alla kända registrerade fornlämningar
och övriga kulturhistoriska lämningar i Sverige, både på
land och i vatten. Fornsök, som uppdateras dagligen med
ny information, hittar du på www.raa.se/fornsok.
10 000/7000 – 4000 f Krr
4000 – 1800 f Kr
1800 – 500 f Kr
500 f Kr – 550 e Kr
550 – 1050 e Kr
1050 – 1527 e Kr
1527 – e Kr
Jägarstenålder
Bondestenålder
Bronsålder
Äldre järnålder
Yngre järnålder
Medeltid
Historisk tid
Havsnivå 10 möh (år 0)
Havsnivå 5 möh (år 1050)
äldre stenålder/mesolitikum
um
m yngre stenålder/neolitikum
um
m
Havsnivå 75–40 möh
Havsnivå 40–25 möh
Havsnivå 25–15 möh
5
SPEGELN
>
Ur Västmanlands Fornminnesförenings
årsbok nr 8 1915.
Fossilt klapperstensfält på Landsberget
i Fagersta, från Yoldiahavets tid.
Stenyxor och
slagen kvarts
Av Jenny Holm
REDAN FÖR 10 000 ÅR SEDAN kom de första invånarna till
Västmanland. Landskapet de levde i förändrades från en
ganska öppen kust till ett landskap med vikar och fjärdar
vilket slutligen blev till inland med många små sjöar. Det
började i det som idag är trakterna kring Västerfärnebo.
När den mesolitiska livsstilen följs av den neolitiska, de första bönderna, för cirka för 6 000 år sedan, löper kustlinjen
västsydväst till östnordöst genom Västmanlands län från
Kolsva i väster till Sevalla i öster.
DE NORRA DELARNA AV VÄSTMANLAND låg centralt i den
äldre stenålderns samhälle, vilket böndernas talrika fynd av
stenyxor i åkrarna visar. Det är en del av ett större område,
den dåtida Dalälvsmynningen. I hela området finns en tydlig koncentration av stenyxfynd.
EFTERHAND HAR FÖREMÅLSBESTÅNDET blivit mer komplext. Man har kunnat avgränsa större och mindre boplatser med hjälp av spridningen av slagen kvarts i åkrarna.
Man har funnit föremål som tillverkats i stenmaterial som
finns långt utanför länets gränser och på fler av de yngre
boplatserna finns stora mängder keramik.
DE UNDERSÖKTA BOPLATSERNA i Västmanland är få. För
den äldre stenåldern rör det sig om små forskningsundersökningar och kontroller i samband med kabeldragningar
genom landskapet. Större arkeologiska undersökningar som
omfattat neolitiska boplatser har gjorts vid Fågelbacken,
Bollbacken och vid Äs.
DE STENYXOR SOM SAMLATS IN har olika utseende och
egenskaper. De återfanns inom olika delar av landskapet. Man kan se hur bosättningarna följer den vikande
strandlinjen efter istiden ända fram till slutet av stenåldern
då man verkar vilja kolonisera inlandet. Det var faktiskt
genom förståelsen av att yxor påträffade på olika höjd över
havet, var från olika tider, som man en gång i tiden kom
landhöjningen efter istiden på spåret.
6
FOTO: DEPENDABILITY
MOTSVARANDE ANHOPNING AV STENYXOR finns på södra
sidan av dagens Mälaren, med ett centrum sydöst om
Hjälmaren. Längre västerut finns också en svagare koncentration av yxfynd väster om Hjälmaren. Dessa utspridda
fyndplatser visar bebodda trakter runt den stora inbuktning, eller fjärd, som kusten hade vid den här tiden. Idag
är det där de stora sjöarna Mälaren och Hjälmaren ligger.
7
SPEGELN
Borttagen bosättning
på Bollbacken
Av Fredrik Hallgren
På en ö i den havsvik där Lillån mynnade i stenålderns Östersjö intill dagens Tortuna
fanns för 4 500 år sedan en bosättning bestående av klunga hus längs stranden.
Här levde en grupp människor, kanske tre – fyra familjer, delar av året.
IDAG FINNS DET INTE MYCKET KVAR av den höjd ”Bollbacken”
som en gång bildade ön. Den har fått lämna plats för järnvägens nya sträckning förbi Tortuna. Det var i samband
med järnvägsbygget som boplatsen hittades och grävdes
ut 1993. Arbetet leddes av arkeolog Magnus Artursson
från Arkeologikonsult. Undersökningen väckte viss uppmärksamhet bland arkeologer då den blottlade spåren av
en välbevarad bosättning med flera hus och en särpräglad
gravplats med brandbegravningar. Begravningarna hade
utförts i och intill ett hus som tolkats som ett ”dödshus”.
De dödas gårdstun var skilt från de levandes av en serie
med resta pålar som bildade en symbolisk gräns mellan de
levandes värld och de dödas.
BOSÄTTNINGEN PÅ BOLLBACKEN är intressant för att den
härrör från den sista fasen av fångst och samlande i Mälardalen. Den period som sammanfattas under benämningen
”gropkeramisk kultur”. Namnet kommer av den karaktäristiska keramiken som ofta är dekorerad med gropintryck.
Det arkeologiska fyndmaterialet från de flesta boplatser
från gropkeramisk kultur pekar på att man framförallt
försörjt sig som jägare och samlare, det vill säga att man
levt på fiske, jakt och insamlade växter. En sparsam mängd
djurben som hittades vid utgrävningen visar att människorna som bodde på Bollbacken bland annat jagade säl och
fiskade strömming, gädda, abborre och mört.
JORDBRUK I FORM AV ODLING och tamdjurshållning hade
introducerats i Mälardalen redan 1500 år tidigare, det vill
säga för 6 000 år sedan. En stor boplats från den första
jordbruksfasen har undersökts vid Skogsmossen i Fellingsbro.
8
Människorna som levde på Skogsmossen odlade vete, korn
och ärtor, samt höll kor och får eller getter som tamdjur.
Tamdjur hölls både för kött- och mjölkproduktion. Men de
fortsatte också med säljakten och fisket, det som var stommen i försörjningen innan jordbruket introducerades.
OMKRING 700 ÅR SENARE försvinner de flesta spåren av
odling och tamdjur i Mälardalen. Det verkar som om
människorna övergav jordbruksbosättningar som Skogsmossen, och istället återgick till en ekonomi baserad enbart
på jakt och fiske. Det är denna period, med återgång till ett
liv som jägare och samlare, vi känner som gropkeramisk
kultur. Bollbacken är en av de yngsta bosättningarna från
denna livsstil innan jordbruket åter blev etablerat i hela
regionen vid slutet av yngre stenåldern.
DE T FINNS MER
Utgrävningsrapporten finns på Arkeologikonsults hemsida.
Bollbacken. En sen gropkeramisk boplats och ett gravfält från
äldre järnålder Raä 258, Tortuna sn Västmanland. Red Magnus
Artursson. Rapporter från Arkeologikonsult 1996. Slutundersökningsrapport, MBM402.
Gravritualen på Bollbacken har sedermera behandlats i en
doktorsavhandling vid Uppsala Universitet Åsa M. Larsson,
2009, Breaking and making bodies and pots och omnämns
också i den populärvetenskapliga boken De dödas tempel
av Jonathan Lindström (2011 s.181-198).
SPEGELN
FOTO: GABRIEL HILDEBRAND, SHM
Gropkeramisk skärva från Bollbacken.
ILLUSTRATION: JAN JÄGER
Rekonstruktion av boplatsen vid Bollbacken.
9
SPEGELN
>
Bronsgjuteri
för eliten
Delar av gjutformar
funna i Råmarbo.
Undersökningsområdet
naturskönt beläget med kossor
som råmande sällskap.
Av Anna-Lena Hallgren
Vid Råmarbo strax öster om Gäddeholms herrgård har arkeologer undersökt delar
av en gårdslämning från järnåldern med ett tillhörande gravfält. Gården upptäcktes
år 2006 i samband med att en ny vatten- och avloppsledning skulle grävas ner
mellan Gäddeholm och Frösåker.
RESULTATEN FRÅN DE ARKEOLOGISKA UNDERSÖKNINGAR
som följde visade på en boplats som var ovanligt omfattande och komplex. Inom en yta som inte var större än
15×15 meter fanns två byggnader och lämningar efter
en bronssmeds verksamhet. Dateringarna från fynd och
14C-analyser visade att man bott på platsen under i stort
sett hela järnåldern, från strax efter Kristi födelse och fram
till 800-talet. De flesta av dateringarna var samlade mellan
åren 400–650 e.Kr. det vill säga i folkvandringstid och
tidig vendeltid.
GÅRDSLÄMNINGEN I SIG ÄR på många sätt intressant. Det
som är extra speciellt är de gjutformsfragment, bland annat
från gjutning av små likarmade spännen, som arkeologerna
hittade i en avfallsgrop. Endast en handfull andra platser i
Mälardalen där bronsgjutning förekommit under vendeltid
är kända. Gemensamt för dessa platser är att de betraktas
som någon form av elitmiljöer. Det verkar som att den här
typen av specialiserat hantverk bedrivits på gårdar som
tillhört eller kontrollerats av samhällets sociala elit.
LÄMNINGARNA EFTER SMEDEN har väckt en rad frågor om
vad det var för typ av gård, och framförallt, vilka människorna var som bodde på gården vid Råmarbo under den här
perioden. I kontrast till gårdens ekonomiska välstånd under
10
vendeltid står de fyndfattiga gravar från äldre vikingatid
som nyligen undersökts i närheten. Undersökningen av nio
brandgravar samt en möjlig bålplats avslutades i augusti
2014. I två av gravarna framkom pärlor som preliminärt
kan dateras till 800-tal. Resultaten från undersökningen
är i skrivande stund helt obearbetade men redan nu är det
tydligt att fyndmaterialet i gravarna inte speglar det ekonomiska välstånd som fanns på gården 200 år tidigare.
FA K TA R U TA
I Västeråstrakten finns en mer än 1 500 år gammal tradition av
bronsgjutning. I stadens centrala del har spår efter flera bronsgjutare, så kallade grytgjutare, dokumenterats vid arkeologiska undersökningar. Det äldsta av dessa grytgjuterier är från
senare delen av 1300-talet. Fynd av förhistoriska verkstadsplatser är betydligt ovanligare, men i och strax utanför Västerås
finns flera stycken kända. I kvarteret Linnea, vid Svartåns västra
strand, har man undersökt lämningar efter en bronssmed
verksam under mitten av 1000-talet. Ungefär vid samma tid,
var en smed verksam vid Tunby gård i stadens norra utkant.
Den äldsta och även mest omfattande verkstadsplatsen låg på
Bäckby. Den var i bruk under den första delen av 500-talet.
FOTO: PIA NORDLANDER BILDN
FOTO: MAUD EMANUELSSON KM
ILLUSTRATION: ANNA-LENA HALLGREN, KM
^
Schaktplan över den undersökta delen av boplatsen vid Råmarbo.
De två husen har markerats med en streckad linje. Avfallsgropen där gjutformsfragmenten påträffades är blåmarkerad.
11
SPEGELN
TECKNING AV RICKARD DYBECK
FA K TA R U TA
^
12
Ströbohög som den såg ut vid mitten av 1800-talet. 1842
skrev Rickard Dybeck i Runa att högen ”lidit mycket genom
grushämtning... i synnerhet på högens södra och östra sidor
har man ändteligen lyckats tillintetgöra detta härliga minnesmärkes bestånd.”
Rickad Dybeck skrev 1859 om Malma socken ”Denna lilla församling har få fornlämningar. På åsen söder om kyrkan äro här
en nästan oräknelig mängd stenkretsar och mycket låga kullar,
utvisande en forntida allmän begrafningsplats. Mellan kretsarna
upptäckas här och där smärre treuddar. Denna betydliga
samling af gravminnen minskas årligen genom grustäkt. En
af de största kullarna är nästan midtför Holmsmalma och har
en höjd av närmare tre alnar. En söder om denna gård på
jämna ängen är märklig för sitt låga läge omkring en aln öfver
förbiflytande åns vattenyta.”
SPEGELN
En forntida allmän
begrafningsplats
Gravfältet i Holmsmalma
Av Stefan Elgh
NÄR VÄG 250 MOT KOLSVA skulle breddas och rätas ut
gjordes en undersökning av området som skulle beröras av
ombyggnaden under 1999. Ett antal kända gravar fanns i
närheten och storhögen Ströbohög ligger inte långt därifrån.
var synålar och nålar, vilka uppgick till tretton stycken.
Dessutom fann man tre skäror. Fynd av björnfalanger visar
att i minst 14 av gravarna har de döda förmodligen lagts på
brandbålet ovanpå björnfällar.
VID FÖRUNDERSÖKNINGEN, som gjordes 1998, kom det
fram att det fanns både gravar och en boplatslämning på
området. Då bedömdes antalet gravar vara mellan 30 och
60 stycken. Efter förundersökningen beslutades det att
också anlägga en fördröjningsdamm i anslutning till vägen.
Detta medförde att det område som skulle undersökas blev
större än vad som var tänkt från början. Undersökningen,
som också omfattade en delundersökning av boplatsen,
genomfördes därför med stor resursbrist. Genom en sällan
skådad gravtäthet kom antalet undersökta gravar att
komma upp i 332 stycken.
DET KANSKE MEST INTRESSANTA metallföremålet var ett
rundat järnbeslag. Det rör sig troligen om ett beslag som
suttit på tistelstången till en fyrhjulig praktvagn. Detta är
det äldsta fyndet som visar att det funnits vagnar i Mälardalen. Dateringen av graven tyder på att den anlagts någon
gång mellan 200 f.Kr och år 0. En analys av gravarnas
utseende och föremålen visar att de har haft kulturella kontakter framför allt med Väster- och Östergötland, och inte
så mycket med övriga Mälardalen.
EFTERSOM GRAVARNA VAR FRÅN den äldre järnåldern, (förromersk järnålder 500 f.Kr – år 0, samt romersk järnålder
År 0 – 400 e.Kr) var de mycket fattiga på föremål. De
vanligaste föremålen var keramikkärl och rester efter
svepaskar i form av hartstätningsringar. I ett 30-tal gravar fanns metallföremål. Två av gravarna innehöll vapen;
svärd, sköldbuckla och lans. De vanligaste metallföremålen
DET FINNS FORTFARANDE GRAVAR kvar från gravfältet
på fyra olika platser. Det är en del av en överplöjd storhög,
42 gravar på åsens krön, två stora stensättningar delvis
inne i tomtmarken på norra sidan av väg 250, samt gravar
som påträffades år 2000 under den befintliga vägen. Det
senaste fyndet tyder på att det finns gott om gravar kvar
under vägen.
13
SPEGELN
<
En västmanländsk krigare från
första århundradet före Kristus.
Rekonstruktionen är baserad
på fynd från en av gravarna på
Holmsmalmagravfältet.
ILLUSTRATION: GÖTE GÖRANSSON, SAU
14
En del av utgrävningsområdet.
Väg 250 syns långt upp till vänster i bilden.
DET ÄR TROLIGEN PLATSENS LÄGE som gjort att så många
gravar anlagts här, där sjövägen från den närliggande havsviken och landvägen längs åsen från Bergslagen möttes.
Totalt kan gravfältet bedömas ha varit minst 190 x 70 eller
upp till 110 meter stort och ha omfattat ungefär 15 000
kvadratmeter. De undersökta delarna omfattade cirka
2 800 kvadratmeter. Ifall det är lika tätt med gravar inom
hela gravfältet skulle det innebära att det funnits omkring
1 800 gravar inom området. Men troligen har den del av
gravfältet som ligger på krönet av åsen haft en lägre täthet med i allmänhet större gravar. Det gör att en siffra på
mellan 1 000 och 1 200 gravar är mer rimligt. Det gör i
alla fall Holmsmalmagravfältet till ett av de största kända
gravfälten i Mälardalen.
SPEGELN
DE T FINNS MER
Karlenby Leif, Red., 2005, Tidens resenärer. Graven. Fem artiklar
om Holmsmalmagravfältet. Riksantikvarieämbetet 2005.
Wikborg Jonas, 2001, Bautastenar och bärsärkar. Undersökningar av gravar från äldre järnåldern på gränsen
mellan Gålby och Holmsmalma utanför Köping. Årsskrift 77.
2000-2001, Västmanlands läns museum och Västmanlands
Fornminnesförening och Hembygdsförbund.
Wikborg Jonas, Ählström Jan, 2004, Väg 250, HolmsmalmaGålby. Ett gravfält och en boplats från äldre järnålder samt
en gravhög från yngre järnålder. Västmanlands läns museum.
Kulturmiljöavdelningen rapport A, 2004:A13.
15
SPEGELN
Maktcentra i Mälardalen
Av Ulla Bergquist
PLATSERNA HAR DET GEMENSAMT är att de ligger vid
nord-sydliga färdvägar, en å eller ås, i områden där det
finns ett större antal storhögar och minst ett gravfält med
båtgravar. På senare år har också långa stolprader hittats
både vid Anundshög och Gamla Uppsala.
VID KÖPINGSÅN LÄNGST I VÄSTER finns tre platser med stora
högar. Den största av dem är Ströbohög. Den ger ett monumentalt intryck mycket beroende på att åsen kring högen
schaktats bort i samband med grustäkt. Så skedde även med
det gravfält som omgav högen. En annan storhög, Tingshögen, låg vid Köpingsån nära järnvägsstationen i Köping.
Den togs bort 1873 när järnvägen anlades och ligger nu
som fyllnadsmassa i banvallen. Ett par stora högar, varav
en monumental, finns också i Kansta i Munktorp öster
om Köping.
vill säga granater infattade i guld, fragment från glasbägare,
spelbrickor, en bit av en kam och en liten kniv med ett
bronsbeslag till handtaget. Flera av föremålen var tillverkade
på kontinenten och visar på kontakter med frankerna.
Vid ungefär samma tid togs Anundshögsområdet i bruk
som begravningsplats. Området är ett överdådigt exempel
på den yngre järnålderns landskapsarkitektur. Här byggdes
en monumental hög som är Sveriges största till volymen,
fem skeppssättningar varav två tillhör Sveriges största, elva
högar varav flera är storhögar och tio stensättningar. Dessutom är vägen fram till Anundshög kantad av flera storhögar.
Om området växte fram successivt över en längre tid eller
under en kort intensiv period vet vi inte eftersom det saknas
dateringar. Endast två enkla brandgravar har undersökts
och en av dem kan dateras till cirka 550-600 e.Kr.
FOTO: JAN NORRMAN, RIKSANTIKVARIEÄMBETET
ALLA KÄNNER TILL GAMLA UPPSALA och att det var
sveakungarnas säte. I Västmanland finns inte mindre än
tre områden som liknar Gamla Uppsala, fast inte lika
uppmärksammade. De finns kring Köpingsån vid Köping,
Anundshögsområdet utanför Västerås och Östanbro
vid Sagån.
I NORSA I UTKANTEN AV KÖPING, finns ett gravfält med
flera båtgravar, men endast en är undersökt. I graven, som
daterats till omkring år 800 e.Kr var en ung kvinna placerad på en bår i båtens mitt.
DET ANDRA OMRÅDET ÄR BADELUNDA i Västerås. De första
storhögarna byggdes på åsen under sent 500-tal eller tidigt
600-tal. Av två undersökta högar innehöll endast Gullhögen fynd. Även om den med sina 23 meter i diameter inte
tillhör de största högarna var gravgåvorna rika. Där fanns
bland annat en svärdupphängningsknapp i cloisonné, det
16
^ > Anundshögsområdet vid Badelundaåsen.
17
FOTO: ANDERS GEIDEMARK
SPEGELN
VID EN UNDERSÖKNING ÅR 2008 påträffades en lång rad
med stolphål, som gick ungefär parallellt med vägen vid
Anundshög. Under jord hittades gropar där det stått
kraftiga trästolpar. Stolpraden var cirka 156 meter lång
och där fanns minst 31 gropar, fler kan finnas utanför det
undersökta området. Anläggningen har inte kunnat dateras
närmare än att den troligen är från vendel- eller vikingatid.
Stolpraden har tolkats som ett viband, en avgränsning av
platsen och/eller ett vägmonument, en processionsväg.
På gravfältet i Tuna i Badelunda, där guldgraven fanns,
introducerades båtgravskicket under sent 700-tal. Under en
period av cirka 250 år, fram till 1000-talets mitt, begravdes
minst åtta utvalda kvinnor i båtar.
DEN TREDJE PLATSEN med monumentala högar ligger vid
Sagån. På västmanlandssidan finns Östens hög. Enligt en
äldre uppgift omgavs högen av några mindre gravkullar och
lägre bautastenar. Idag är gravfältet bortodlat. På upplands-
18
<
Dräktspänne påträffat i kvinnograv vid Sagån
nära Sala landsförsamlings kyrka. Spännet hade
spår av beläggning av någon slags vitmetall.
Teckning från Fornvännen 1907.
>
Kungshögarna i Gamla Uppsala.
sidan har det funnits tre storhögar i rad, idag återstår bara
Blot-Svens hög.
VID SALA LANDSFÖRSAMLINGS KYRKA ett gott stycke
uppströms Sagån har två båtgravar med kvinnor påträffats.
Den äldsta båtgraven var från 800-talet, den andra båtgraven från början av 900 e.Kr. Kvinnornas gravgåvor bestod
av dräktspännen, halsband med glaspärlor, hängen av silver
och brons, husgeråd och kärl av trä för förvaring. Det förekom också ben från hund, får och höna.
DEN FJÄRDE OCH MEST KÄNDA PLATSEN är Gamla Uppsala.
På åsen ligger inte mindre än sju storhögar på rad där de
största är Tingshögen och de tre kungshögarna Västhögen,
Mellanhögen och Östhögen. Intrycket är monumentalt,
men höjden är skenbar. Cirka två tredjedelar är byggd hög,
resten är nedgrävning i åsen som fick tillhandahålla byggnadsmaterial. På Uppsalaåsen söder om kungshögarna finns
FOTO : U
FOTO:
UL
ULLA
LA B
BERGQUIST
ER UISTT
ERGQ
SPEGELN
Hög
Ort
Diameter, m
Höjd, m
Datering
Anundshög
Västhögen
Kung Östens hög
Östhögen
Mellanhögen
Ströbohög
Badelunda (Västerås)
Gamla Uppsala
Björksta (Sagån)
Gamla Uppsala
Gamla Uppsala
Köping
68x64
67x51
60
60x49,5
58x48
44
9
10,5
5
6
7
10,5
odaterad
575-625
odaterad
550-600
odaterad
odaterad
Mälardalens största gravhögar. Uppgifterna är hämtade från Bratt 2008 och Ljungkvist 2006.
också ett stort antal högar från yngre järnålder/vikingatid,
men många gravar har odlats bort.
ÖSTHÖGEN OCH VÄSTHÖGEN undersöktes på 1800-talet.
Östhögen, som dateras till cirka 550-600, kan vara byggd
över en 10-14 år gammal pojke och en vuxen person, troligen en kvinna. Gravgåvorna tyder på att det är pojken som
är huvudperson. Västhögen dateras till cirka 575-625. Den
ursprungliga analysen av benen visade att en man och en
kvinna begravts. Gravgåvorna tyder på att den viktigaste
personen var en man.
AV GRAVGÅVORNA, SOM VAR MED PÅ GRAVBÅLET, återstår
små fragment av exklusiva föremål av guld, brons, cloisonnéarbeten, glas och mycket annat. Dessutom fanns ben av
hund, häst, jaktfågel, nöt, får, svin och höna. Vid kyrkan
finns två uppbyggda platåer där det stått byggnader. På
den södra låg en mäktig cirka 50 meter lång hallbyggnad,
som uppfördes årtiondena kring år 600. På den norra
platån har det funnits flera generationers hus daterade från
folkvandringstid till vendeltid. Där fanns spår av specialiserade hantverk, där det mest exklusiva var bearbetning
av granater som används i cloisonnéarbeten. Byggnaderna
brann omkring år 800 och åtminstone hallbyggnaden på
den södra platån brändes ner. Några nya hus uppfördes inte
– åtminstone inte på samma plats.
DE SENASTE ÅREN har stolphål liknande dem vid Anundshög påträffats även i Gamla Uppsala. Stolpraderna har
troligen markerat en gräns och/eller en väg. I några av stolphålen har det också funnits rester av kraftiga trästolpar, som
daterats till 400-500-talen. Det innebär att stolpraderna
kan vara äldre än de undersökta högarna, men om gammalt
virke använts skulle de kunna vara samtida. Anläggningen
är mycket storskalig. Från vattendraget Samnan till kungshögsområdet är det cirka 900 meter, därefter gick en annan
19
SPEGELN
”De gravlagda var rikt utrustade krigare
med vapen, hjälm, olika redskap, köksutrustning,
hästutrustning, spelbrickor, hund, hästar,
fågel och fisk som färdkost med mera”
rad i flera hundra meter parallellt med höjdsträckningen
söder om högarna och fortsatte sedan vinkelrätt mot öster.
Där har dessutom härdar påträffats längsmed stolpraden.
Det är lätt att föreställa sig hur stolparna under en mörk
kväll lysts upp av eldskenet när processionen närmade sig.
FRÅN CIRKA ÅR 550, ungefär samtidigt som storhögarna
byggdes, började man att på några uppländska gravfält att
begrava utvalda individer obrända i en båt. De äldsta båtgravarna finns i Vendel och något senare följde Valsgärde och
Ulltuna. De gravlagda var rikt utrustade krigare med vapen,
hjälm, olika redskap, köksutrustning, hästutrustning, spelbrickor, hund, hästar, fågel och fisk som färdkost med mera.
UNDER EN RELATIVT KORT PERIOD i slutet av 500-talet och
600-talet etablerades minst fyra maktområden, småkungadömen, norr om Mälaren. Järnet var en viktig ekonomisk
faktor för hela norra Mälardalen, även om också pälsverk,
hudar och horn brukar framhållas som handelsvaror. Det
finns blästerugnsplatser spridda över en stor del av norra
Västmanland, men ingenstans ligger de så tätt som längs
Badelundaåsen. Både åsen och järnframställningsplatserna
fortsätter sedan norrut in i Dalarna, där järnproduktionen
ökade markant just under 500-talet.
DÄR VIKTIGA FÄRDLEDER MÖTTES byggdes en eller flera
monumentala högar. På varje plats fanns det sannolikt
en hall för gästabud och rituella dryckesceremonier med
kungens krigare. I närheten fanns också verkstäder/gårdar
för specialiserat hantverk. Tyvärr är det endast i Gamla
Uppsala som hallar och platser med hantverk blivit föremål
för arkeologiska undersökningar.
I OMRÅDET KRING DESSA CENTRALA PLATSER finns koncentrationer av storhögar. Det råder i stort sett enighet om att
de största gravhögarna byggdes över småkungar och deras
familjemedlemmar. Inom varje område fanns också gravfält
med båtgravar, kanske ledarens krigare och kvinnliga kult-
20
ledare. Det kan ha funnits flera maktområden – Uppland
är stort och möjligen kan antalet gravfält med båtgravar
antyda det.
KUNGARNA I UPPSALA var, eller blev med tiden, dominerande i Mälardalen. De vann ryktbarhet och är omnämnda
i äldre skriftliga källor medan de övriga småkungarna
glömdes bort. De monumentala platserna hade sannolikt
stor betydelse under vikingatid men några stora monument
byggdes inte. På Anundshögsområdet anlades ett vägmonument med runsten och en stenrad under 1000-talet. Även i
Gamla Uppsala restes runstenar.
FRÅN SLUTET AV 700-TALET TILL 970-TALET var Birka den
viktigaste handelsplatsen i Mälarområdet. Kanske flyttade
kungamakten till den närbelägna Hovgården på Adelsö.
I alla fall nämns några olika sveakungar i samband med
Ansgar och de andra biskoparnas mission på 800-900-talen.
Omkring år 980 etablerades Sigtuna som en kristen stad av
en ny kungaätt, som kom från götalandskapen. Detta skedde
ungefär samtidigt som Birka försvann ur historien. Under
cirka hundra år samexisterade det kristna Sigtuna och de
gamla hedniska platserna som Uppsala och Anundshögsområdet.
OM ANUNDSHÖGSOMRÅDETS ÖDE vet vi inte mer än att
platsen raserades. Alla de fem skeppssättningarna, runstenen
och stenraden vräktes omkull, ett sätt att symboliskt döda
platsen. När det skedde är inte känt, de äldsta uppgifterna
är från 1660-talet. Någon gång under 1000-talets andra
hälft flyttades fokus från Anundshögsområdet till Aros vid
Svartåns mynning. Där fanns en kristen familj som lät resa
runstenar och som under sent 1000-tal anlade en kristen
begravningsplats. Redan 1104 blev Västerås ett av Sveriges sex
biskopssäten tillsammans med Skara, Linköping, Eskilstuna,
Strängnäs och Sigtuna. Men det är en annan historia.
^ Karta över storhögar och båtgravar. Romberna i bilden visar
var det påträffats båtgravar. Bearbetad efter Bratt 1999.
Artikeln är en bearbetning av en längre uppsats:
Bergquist, U. 2014. Makten i Mälardalen – Anundshög, Gamla
Uppsala och andra maktcentra. Tumbo och andra maktcentra.
U Bergquist, D Damell, A Larsson, H Lindström & K Schortz.
En kortare version har också publicerats:
Bergquist, U. 2013. Makten i Mälardalen – Anundshög, Gamla
Uppsala och andra maktcentra. Berättelser från markerna.
En antologi om järn, skog och kulturarv. Red: Pettersson Jensen,
I-M, Berg Nillson, L & Karlsson, C.
L I T T E R AT U R O C H K Ä L LO R
Almgren, O. 1907. Vikingatidsgrafvar i Sagån vid Sala.
Fornvännen 2. Stockholm.
Alström, U. 2005. Undersökningarna vid Norsa gravfält.
Västmanlands läns museum rapport 2005:A38. Västerås
Anund, J. 1996. Tingshögen. Riksantikvarieämbetet UV
Uppsala Rapport 1996:31. Uppsala.
Arrhenius, B. 2007. Gullhögen vid Tibble. Badelundabygden
nr 17 januari 2007. Badelunda hembygdsförening. Västerås.
Bratt, P. 1999. Anundshög. Del 1: Delundersökning för
datering. Stockholms läns museum Rapport 1999:20.
Duczko, W. 2000. Vikingarnas tid – konflikter och kompromisser
i Gamla Uppsala. Myt, makt och människa. Tio uppsatser om
Gamla Uppsala. Riksantikvarieämbetet. Stockholm.
Nylén, E & Schönbäck, B. 1994a. Tuna i Badelunda 1. Guld,
kvinnor, båtar. Västerås kulturnämnds skriftserie 27. Västerås.
Nylén, E & Schönbäck, B. 1994b. Tuna i Badelunda 2. Guld,
kvinnor, båtar. Västerås kulturnämnds skriftserie 30. Västerås.
Sanmark, A. & Semple, S. 2011. Tingsplatsen som arkeologiskt
problem. Etapp 3: Anunds-hög. Arkeologisk provundersökning
- forskning. TAP Field Report No 3.
Sjöberg, J E. 2000. Med kungshögarna i fokus. Gravfynden i
arkeologisk belysning. Myt, makt och människa. Tio uppsatser
om Gamla Uppsala. Riksantikvarieämbetet. Stockholm.
21
ILLUSTRATION: GÖTE GÖRANSSON, SAU
Så här kan det ha sett ut när
gilltunaborna grävde sina brunnar.
22
SPEGELN
En tunagård med
många brunnar
Av Anneli Sundkvist
VÄSTERÅS VÄXER OCH DE SENASTE ÅREN har det gjorts stora
utgrävningar när bostadområden, industri- och köpcentra
byggts. År 2010 utförde arkeologer utgrävningar i Gilltuna,
i ett område som är välkänt genom stora boplatsgrävningar
i Hacksta och Skälby. Det är en av norra Europas mest välundersökta bygder från äldre järnålder, 500 f.Kr – 550 e.Kr.
GILLTUNA BJÖD PÅ ÖVERRASKNINGAR. Här fanns nämligen
huslämningar vilka gav intryck av att även tillhöra yngre
järnåldern 550 – 1060 e.Kr. Huslämningar i Skandinavien består av mönster av mörka fläckar i marken. Det är
rester efter de stolpar som en gång bar taket. Mönstren ser
olika ut beroende på hur gammalt huset är, för även under
forntiden gick det mode i byggande. För att vara säkra på
åldern kol-14-daterar vi. Den processen tar flera månader.
Arkeologiska fynd ger snabbare dateringar. Vår metalldetektorspecialist hittade föremål som utan tvekan var från
vikingatid 750 – 1060 e.Kr.
HÖSTEN 2014 BLEV GILLTUNA-RAPPORTEN klar. År av
tolknings- och analysarbete är färdigt. Efter att strukturer
och fynd vägts samman med resultaten från datering och
arbete med ben, trämaterial, fröer och pollen från Gilltunas
20 brunnar, visade det sig att människor bodde på den här
platsen i ungefär tusen år. I omkring 700 år var Gilltuna en
centralt belägen gård på ett stort inhägnat gårdstun och en
mindre gård utanför hägnaden. Utanför fanns också gårdens
brunn, uthus och säkert också åkrar och ängar.
NAMNET ”TUNA” ÄR VÄLKÄNT i svensk arkeologi, historia
och ortnamnsforskning. Tuna är ett bebyggelsenamn och
betyder ”inhägnad plats”. Många rika fornlämningar ligger
vid tuna-platser. Diskussionen om platsernas betydelse har
pågått i över hundra år och teorierna har varit många. Men
inga storskaliga utgrävningar hade gjorts av en potentiell
tuna-gård.
F
FOTO
FOTO:SUSANNA
:SUSS ANNA
ANN EKLUND
EKL
K UND
ND
DEN GÅRD VI GRÄVT UT ÖVERGAVS omkring år 1000. Om
det innebär att marken låg öde eller att gården flyttades
till en ännu okänd plats vet vi inte. Nuvarande Gilltuna
gård var ett nybygge i början av 1600-talet. På 1400- och
1500-talen fanns ingen bebyggelse och marken brukades
förmodligen av andra byar. Men minnet av ett tidigare
Gilltuna fanns kvar. I de skriftliga källorna framgår det
att åkermarken söder om 1600-talsgården, det vill säga
markerna med den stora förhistoriska bosättningen, kallas
”Gilltunavretarna”. Säkrare belägg än så på vad en gård
hetat i förhistorisk tid är svårt att få. Så nu kan forskarna
börja studera en riktig tuna-gård – Gilltuna i Västmanland.
DE T FINNS MER
^
Flätverk i en av brunnarna i Gilltuna. För att undvika
ras av lera har man gjort ett brunnskar av grenar som
flätats mellan spetsade störar.
Wikborg Jonas, 2011, med bidrag av Susanna Eklund och
Ola Korpås. Skälby – en järnåldersby i Västmanland.
Illustrationer: Göte Göransson. SAU skrifter 21, 2011.
23
SPEGELN
Anglosaxare död i Norsa?
Av Barbro Johansson
UNDER MARKEN I NORSA INDUSTRIOMRÅDE i Köping finns
ett stort gravfält från vikingatiden. De senaste sextiofem
åren har flera mindre utgrävningar gjorts på platsen, men
mycket är fortfarande orört. Forskare har inventerat området och konstaterat att där finns flera olika sorters gravar;
brandgravar där de döda bränts, kammargravar av trä som
inrymmer skelett och sist men inte minst båtgravar där de
döda begravts i båtar. Gravfältet kan jämföras med den
stora gravplatsen vid Tuna i Badelunda.
I NORSA ÄR TVÅ BÅTGRAVAR undersökta. Den ena, som
grävdes ut 1963, innehöll en kvinna. Den andra båtgraven,
som undersöktes året därpå, innehöll en man med ryttarutrustning, en häst och en hund.
DEN ANDRA BÅTGRAVEN, undersöktes sent på hösten. Det
skedde som en aktivitet ordnad av Stockholms universitet
under ledning av Sveriges första kvinnliga professor i arkeologi, Greta Arwidsson. Hon var värdinna för ett nordiskt
arkeologmöte med deltagare från alla de nordiska länderna.
Vädret var dåligt och den fortsatta undersökningen överläts
på arkeologen Else Nordahl från Uppsala, som i början på
1950-talet varit med och undersökt båtgravarna vid Tuna.
Eftersom vädret var så regnigt beslöt man att gräva ut båten
i preparat, det vill säga man preparerade de funna föremålen
och lyfte så försiktigt man kunde upp dem med lera ikring,
för att senare ta fram föremålen i laboratorium i Uppsala.
Föremålen fördes dit, röntgenfotograferades, ställdes undan
och glömdes bort. Greta Arwidsson var fortfarande ansvarig
för att en rapport skulle skrivas, men skrev bara en mycket
kort preliminär sådan. Under åren har hennes manuskript
försvunnit. Kvar för eftervärlden blev röntgenbilderna, några
handskrivna anteckningar av Else och några få ritningar.
VÄSTMANLANDS LÄNS MUSEUM började år 2003 att samla
in all information och alla fynd från Norsa gravfältet. Allt
man hittade fördes till arkivet i Västerås och föremålen till
museets magasin i Hallstahammar, inklusive de mycket
rostangripna föremålen liggande i lera.
24
PÅ RÖNTGENBILDERNA KUNDE MAN SE beslag av silver med
helt nya mönster. Dessa fanns på bland annat en stigbygel.
Andra föremål som hittades i graven var en åra av trä, som
redan konserverats på 1960-talet, en pilspets, en vikt av bly,
en pärla av blått glas och en kam av ben i ett fodral. Järnföremålen var i mycket dålig kondition. Nu gällde det att
rädda det som fanns kvar. Museet tog kontakt med Länsstyrelsen, som sökte pengar från Riksantikvarieämbetet
för att kunna konservera åtminstone några föremål. Silverbeslagen var bättre bevarade än järnet. Greta Arwidsson
har beskrivit dem i sin korta rapport som ”av en art och
elegans som tidigare aldrig påträffats i nordiska fynd”.
En konservator kom till Hallstahammar, besiktigade föremålen och åtog sig att konservera de bästa av dem. Uppdraget tog mycket längre tid än man trodde. Konservatorn
berättade att det var det svåraste konserveringsuppdrag hon
någonsin gjort. Hon arbetade hela tiden under mikroskop,
för att stabilisera alla fragment och använde hela tiden
pincett. Ingenting höll för att tas i med bara händerna. De
konserverade föremålen visas nu i länsmuseets nyöppnade
forntidsutställning på Karlsgatan 2 i Västerås.
MITT INTRESSE FÖR FÖREMÅLEN som utbildad arkeolog
väcktes i och med mitt arbete med att uppordna arkivmaterialet och registrera och vårda föremålen vid Länsmuseet. Jag har försökt att sammanställa alla uppgifter jag
kunnat hitta. Det resulterade i en artikel i Köpingsboken
2013. Min slutsats är att föremålen kan jämföras med de
stigbyglar och andra hästutrustningsdetaljer som hittats vid
Raglunda nära Köping. De dateras till 1000-talets början
och kommer från södra delen av det anglosaxiska riket, det
vill säga södra England.
DE T FINNS MER
Johansson Barbro, 2013, Varifrån kom ryttaren i Norsa?
Köpingsboken 2013.
FOTO: KARIN LINDAHL, ACTA KONSERVERINGSCENTRUM AB
F OTO: ELLERT
FOTO:
ER SÖR
SÖRMAN,
ÖRMAN,
MA KÖP
KÖPINGS
ÖPINGS
ING MUS
MUSEUM
EUM
^
Stigläderbeslaget, som
hängt ovanför stigbygeln
har ett T-format beslag
längst ner (till höger i bilden)
och ett kors överst (till
vänster). Det är uppbyggt
av ett antal silverbleck som
är tennlödda på järnbleck.
Silverornamentiken är
gjord i pressblecksteknik
med flätor, tvinnade trådar
och fält med diagonalrutat
mönster. Liknande flätmönster finns på föremål
funna i en ryttargrav vid
Sutton Hoo i södra England,
daterad till 600-talet. Ryttaren
i Norsa dateras till 1000talets början. Silverbeslagen
från Norsa är unika och
typen har tidigare aldrig
påträffade i norden.
>
En båtgrav i Norsa fotograferad 1934.
25
SPEGELN
Gård byggd på gravar
Av Louise Evanni. Fotograf: Jonna Sahrén Lundahl.
SOMMAREN 2013 GJORDES en arkeologisk undersökning av
en tomt i Bäckby utanför Västerås. Ett äldreboende skulle
byggas invid rehabcentret Zethelius. Det fanns uppgifter
om att det legat en gård på platsen som var aktuell för undersökning. Skriftliga belägg för gården finns från slutet av
1300-talet, varför platsen var registrerad som fornlämning.
På kartor från 1600- och 1700-talen syns gårdslämningar
på platsen. Den sista gården revs så sent som på 1980-talet.
Under åren har många arkeologiska undersökningar gjorts i
Västerås med omnejd, då framför allt av boplats- och gravlämningar från äldre järnålder. Däremot är det få undersökningar gjorda av medeltida gårdar i Västmanland.
NÄR UNDERSÖKNINGARNA PÅBÖRJADES visade det sig
ganska snart att de äldsta gårdslämningarna i princip var
helt förstörda. Det som däremot förvånade var att under
de ställvis 1-1,5 meter tjocka raseringsmassorna från den
yngre bebyggelsen fanns ett helt okänt gravfält från yngre
järnålder.
ETT MÖDOSAMT ARBETE PÅBÖRJADES med att skiktvis
avlägsna de övre bebyggelselagren. Ett mycket omfattande
raseringslager fanns över hela den cirka 3 500 kvadratmeter
stora ytan. Inga intakta byggnader gick att identifiera i fält
och hur mycket som finns bevarat från medeltid och senare
kvarstår att analysera. Bland resterna av syllstensrader,
golvlager, källargrunder och spår av äldre gårdsplaner
fanns också gravar som var betydligt äldre.
SAMMANLAGT UNDERSÖKTES 29 GRAVAR eller rester av gravar. Troligen har gravfältet varit betydligt större men ytan
var skadad av den bebyggelse som överlagrat hela gravfältet.
Många gravar saknade helt sin övre sten- och jordkonstruktion, den del vi är vana att se på gravfält. Trots detta gav
undersökningen många spännande resultat. Förutom fina
fynd i form av spännen och vapen gav också gravarna en
delvis ny kunskap om våra förfäders syn på livet efter detta.
26
SAMTLIGA GRAVAR VAR BRANDGRAVAR, de innehöll kremerade rester efter den döda. Detta sätt att hantera den dödes
ben var mycket vanligt under hela järnåldern. De döda fick
i regel privata föremål, ofta smycken eller vapen, med sig i
graven såväl som husdjur. Detta var inget undantag för gravarna i Bäckby. Här fanns dessutom osedvanligt rika gravar
beträffande gravgåvornas antal och kvalitet.
VÅR KUNSKAP OM HANTERINGEN AV DE DÖDA är, trots
att mängder av gravar undersökts genom åren, ännu inte
tillfredsställande och vi har mycket kvar att lära då varje
plats är unik. I Bäckby fanns till exempel många varianter
på hantering av de brända kvarlevorna. Här fanns en plats
som varit bålplats för flera kremeringar, varifrån benen
skrapats ihop och flyttats till annan plats. Vidare fanns ett
tiotal ställen där kremeringen skett på samma plats som
graven sedan anlagts. Genom analyser av benmaterialet
(osteologisk analys) vet vi vilka ben som fanns i gravarna.
Mycket förvånande visar det sig att i flera gravar tycks bara
husdjur begravts tillsammans med smycken, vapen och
urnor. Varför lades inte de privata föremålen tillsammans
med människan utan tillsammans med djurbenen? Var
begravdes människan? Dessa frågor ska vi fundera över
i det fortsatta analysarbetet från grävningen i Bäckby.
^
Grav 11 undersöks, närbild.
>
Urnan i grav 11 där bl a två spännbucklor i brons och en
sax i järn syns.
>> Delar av gravfältet undersöks. I förgrunden grävs grav 11.
27
SPEGELN
FOTO: ANN ÖSTERBERG
Völvan i
Badelunda
Av Stefan Elgh
Under vikingatiden skötte kvinnorna om gårdarna när männen var borta på vikingatåg,
och de inordnande sig lydigt under männens vilja när de var tillbaka. Kvinnorna ägnade
sig åt textilhantverk och matlagning och bar vackra smycken. Allt skedde dock på de
överordnade männens villkor. En traditionell bild som nog är både riktig och felaktig,
den visar bara en del av hur det kan ha varit.
PÅ 1950-TALET UNDERSÖKTES GRAVARNA i Tuna i Badelunda.
Undersökningen är mest känd för den guldrika graven från
romersk järnålder och de vikingatida båtgravarna. Samtliga
är kvinnogravar, vilket är mycket ovanligt.
DEN GULDRIKA GRAVEN har under senare år daterats till
200-talet e.Kr. När Tacitus cirka 100 e.Kr beskriver germanerna i sitt verk Germania nämner han också Svionerna
(Svearna) och Sitonerna som deras närmaste grannfolk.
Enda skillnaden är att hos Sitonerna bestämmer kvinnorna.
Detta kan komma från myten om de amasoner som alltid bor strax bortom gränsen för den kända världen, men
det kan också syfta på ett matrilinjärt folk, ett folk som
räknar sitt släktskap på kvinnosidan. Eventuellt kan det
här styrkas av Jordanes, Goternas historieskrivare, som på
500-talet kort beskriver Skandinavien och där verkar skilja
på Suehans (Svear?) och Suetidi (Sitoner?). Han beskriver
inte så tydligt var de olika folken skulle befinna sig.
GRAVFÄLTET I TUNA har konstruerats utifrån grav X som
ligger centralt i gravfältet. De vikingatida båtgravarna som
28
är 600-800 år yngre, har placerats medvetet i förhållande
till denna grav. Gemensamt för hela gravfältet är att det
är de kvinnliga gravarna som har placerats i centrum med
manliga gravar i periferin. För svenska förhållanden är
detta unikt. De kvinnor som har begravts här har varit
viktiga. Kanske kan detta vara giltigt för hela Västmanland
under vikingatid. Både i Norsa, utanför Köping och vid
Sala kyrka, utanför Sala har de båtgravar som undersökts
visa sig vara kvinnogravar. Utanför Västmanland finns inga
kända rena kvinnobåtgravfält, men det finns motsvarande
manliga längs Fyrisåns dalgång i Valsgärde och Vendel,
norr om Uppsala.
HÄNSYNSTAGANDET TILL GRAVEN med gravkammaren kan
bero på en bevarad muntlig tradition om en mytisk anmoder och en lokal tradition kring betydelsefulla kvinnor. Båtgravarnas utseende och de dåliga bevaringsförhållandena
skulle kunna tyda på att båtarna varit överbyggda och
kanske varit möjliga att besöka under en längre tid för den
grupp som skött om gravläggningen.
^
Översikt över det undersökta gravfältet i Tuna, Badelunda.
Båtgravarna är markerade, siffrorna anger i vilken ordning gravarna kommit till.
<
Odendisastenen idag rest vid hembygdsgården i Fläckebo.
29
SPEGELN
OM ALLA KVINNORNA I BÅTARNA varit släkt i rakt nedstigande led eller om de innehaft någon gemensam position
är svårt att säga, men det har skett en begravning i båt per
generation och några av kvinnorna har konstaterats vara
släkt med hjälp av DNA. Den sista båtgraven är från mitten
av 1000-talet, vilket borde motsvara den sista förkristna
generationen i Västeråsområdet.
I GRAVFÄLTET VID TUNA i Badelunda finns ett tidigare
förbisett föremål i en båtgrav. I fyndlistan nämns en cirka
en meter lång stav eller käpp, vilken senare förbigås vid rekonstruktionen av graven. Vid studier av fyndfotografierna
syns några skåror i käppen och ett försök till rekonstruktion har gjorts. Käppen konserverades aldrig och är numera
förkommen eller förstörd. Liknande käppar har påträffats
både i Osebergsgraven i Norge och i en båtgrav i Sala. Dessutom finns motsvarigheter i järn funna i Birka, Jägarbacken, Örebro och Klinta på Öland. Samtliga är kvinnogravar.
Käpparna kan möjligen vara spinnrockar (på engelska
distaff), föregångaren till de hjulspinnrockar som användes
under medeltiden. Gemensamt verkar vara längden mellan
70 centimeter och en meter. Dessa stavar har förknippats
med völvor av ett antal forskare, bland andra Neil Price.
Många har funderat och spekulerat kring vad en völva var
och vad de gjorde. Norrmannen Eldar Heide har gjort en
av de mer spännande utredningarna. Han har gått igenom
både materiella lämningar och skriftliga belägg för sejdning
och kunnat fastslå, med stor säkerhet, att detta har förknippats med kvinnor och spinnande. Det språkliga ursprunget
till sejd ska vara sträng (att snara), det leder till hypotesen
att man tänkt sig att en völva har spunnit magiska lufttrådar för att kunna påverka skeenden och personer på andra
ställen. Det finns flera beskrivningar i saga-litteraturen av
kvinnor som haft stavar som de använt för magiska ändamål.
EN BESKRIVNING AV EN KVINNA från den aktuella tiden
finns på en av de mest kända västmanländska runstenarna,
Odendisastenen i Fläckebo. Där nämns både ett ortnamn
Hassvimyra (nu Hassmyra) och husfrun Odendisa. Texten
lyder i översättning ”Gode bonden Holmgöt lät resa (stenen)
efter Odendis sin hustru. Det kommer icke till Hassmyra en
bättre husfru, som råder för gården. Rödballe ristade dessa
runor. Till Sigmund var Odendis en god syster.”
TRADITIONELLT ANSES HUSFRU (hifröya) och råda över enbart
betyda att Odendis var husets fru och bestämde över gården.
Kopplat till ortnamnet Hassvimyra, som förefaller innehålla
ett vi-namn, skulle hennes titel kunna betyda att hon på ett
magiskt vis rådde över byn och kultstället i form av hus-fröja,
en person som var ansvarig för offer- och spådom på kultplatsen. Hennes namn betyder troligen Odens prästinna.
30
TRADITIONELLT ANSES DEN vara Holmgöts personliga sorgemonument över Odendisa. Det går även att tolka texten
mer generellt. Den kan ses som ett monument över en
livsstil som försvinner. Det är den sista Hus-fröjan i Hassmyra som bedriver den förkristna kulten. Väl att märka är
att Odendisa-stenen är en av få runstenar i Mälardalen som
saknar både kors och bön, den är av allt att döma inte en
runsten rest av kristna. Odendisa skulle i så fall förutom att
vara ansvarig för gårdens fysiska drift, även vara ansvarig
för den andliga delen.
I BJÄRKÖARÄTTEN GÄLLDE LIKA ARVSRÄTT för män och
kvinnor i städerna. Detta innebär troligen att de vikingatida
kvinnorna i Västerås på 900-talet och 1000-talet hade lika
arvsrätt. Bjärköarätten anses ha sitt yttersta ursprung från
Birka och de tidiga vikingatida/tidigmedeltida städerna.
Samtidigt som de sista kvinnorna begravdes i båtar på
Tunagravfältet kan det ha funnits starka kvinnliga stadsmedborgare i Västerås. Kvinnor som bedrivit hantverk och
fjärrhandel med tillhörande båttrafik.
KVINNORNA I BÅTARNA var utan tvekan viktiga personer.
Förutom att de var ansvariga för gårdens skötsel ansvarade
de för kulten och kanske också för släktens eller gruppens
säkerhet på magisk väg. I så fall gjorde det dem lika viktiga,
om inte viktigare, än männen.
DE T FINNS MER
Källor
Andersson Kent, Guldålder. Svenska arkeologiska skatter.
Stockholm 2011.
Götherström Anders, 2001, Acquired or inherited prestige? :
molecular studies of family structures and local horses in Central
Svealand during the Early Medieval period. Stockholm 2001.
Heide Eldar, 2006, Spinning seiðr. Paper presented at the
international conference Old Norse religion in long-term perspectives Origins, changes, and interactions.Lund, 2006.
Holmbäck Å., Wessén E., Svenska landskapslagar tolkade och
förklarade för nutidens svenskar. 2:a oförändr. uppl.- Stockholm
1979. - 5:e serien. Äldre västgötalagen, Yngre västgötalagen,
Smålandslagens kyrkobalk och Bjärköarätten.
Nylén Erik, Schönbäck Bengt, 1994. Tuna i Badelunda. Guld
Kvinnor Båtar. I. Västerås 1994.
Price Neil, 2002, The Viking Way. Religion and War in Late Iron
Age Scandinavia. Uppsala 2002.
Ståhl Harry, Ortnamn i Västmanland. Stockholm 1985.
Önnerfors Alf, Kaliff Anders, 2005, Germania av Tacitus. Med
kommentarer.
^
Båtgraven i Tuna. Den förkomna trästaven syns liggande
över det cirkelformade föremålet i bortre halvan av båten.
>
Rekonstruktion av trästaven som låg i båten.
31
SPEGELN
Dammen dolde gravar
FOTO: HEBERLE, KOMMUNARKIVET SALA
Av Carl-Magnus Gagge
32
SPEGELN
>
Hyttområdet före rivningen. Hyttan är byggnaden överst
i bild, vaskverket är den mindre byggnaden i mitten och
längst till höger låg extraktionsverket. Den streckade linjen
visar var å-rännan grävdes. Gravarna fanns vid färgmarkeringen.
<
Vaskverket vid den gamla hyttan i Sala.
ARKEOLOGISKA FYND OCH LÄMNINGAR påträffas ibland på
platser där de minst av allt är förväntade. År 1901 blev fyra
gravar från tidig vikingatid synliga i Sagån nära Sala sockenkyrka. Fyndet skedde i samband med rivningen av ”Gamla
hyttan” och torrläggningen av Saladamm. Dammen hade
sedan 1540-talet försett silvergruvan med drivkraft för
smältning och utvinning av silver ur malmen. En modern
hytta hade tagit över och den halvmillånga sjön Saladamm
skulle torrläggas och bli åkermark, Sagån skulle regleras
och fördämningarna utplånas.
GRAVARNA UPPTÄCKTES i den mittersta av hyttans tre kanaler, mitt i den yta som skulle bilda den nya åfåran. Platsen
undersöktes omgående av arkeologen Oscar Almgren på
uppdrag av riksantikvarien. Han konstaterade att gravarna
redan var grundligt genomgrävda och att endast en del av
varje grav var orörd.
FÖRST PÅTRÄFFADES TRE GRAVAR och året efter en fjärde.
Gravfynden visade att tre av dem var kvinnogravar, varav
två var båtgravar, medan den fjärde var en grav för en man.
Fynden bestod av ovala spännbucklor, rester av tvåskaftat
tyg, likarmade bronsspännen, bronskedja, hängprydnader
av brons, glaspärlor, rester av lerkärl samt ben från hund,
får och höns. Fynden daterades av Almgren till mellan
slutet av 700-talet och början av 800-talet e.Kr.
UNDERSÖKNINGEN KUNDE VISA att fyndplatsen inte var gravarnas ursprungliga läge. Jordlagren hade kastats om och
rubbats i samband med bygget av dammanläggningen. Det
är oklart om det har funnits ett större gravfält på platsen.
Det har inte heller påträffats några andra förhistoriska spår
i anslutning till Sala sockenkyrka. En runsten daterad till
1025-1050 e.Kr. finns dock inmurad i kyrkans sydvägg.
Sänkningen av Saladamm och uppodlingen av åkermark
ledde också till att flera andra arkeologiska fynd påträffades på olika platser i området.
DE T FINNS MER
Almgren, Oscar; Vikingatidsgravar i Sagån vid Sala.
Fornvännen 1907.
33
SPEGELN
Förhistorisk
järntillverkning
Av Svante Forenius
I Västmanland har järnframställning en lång tradition. För drygt trettio år sedan visade de
arkeologiska undersökningarna av Lapphyttan, en mil öster om Norberg, att hyttan hade
rötter ned i 1100-talet.
LAPPHYTTAN BLEV KÄND SOM ”Europas äldsta masugn”.
Järnframställningen har dock en betydligt längre historia
som inleddes för omkring 2 800 år sedan, redan under sen
bronsålder! Järnutvinningen skedde genom blästbruk, med
rödjord, myr- eller sjömalm som råvara. Järnet framställdes i blästugnar, som var betydligt mindre än senare tiders
masugnar och fungerade på ett annorlunda sätt.
EN BLÄSTUGN består av ett runt schakt byggt av lera, ibland
med inslag av sten eller med ett stabiliserande flätverk
inbyggt i schaktväggen. Schaktet kan vara mellan ett par
decimeter och drygt en meter i diameter. I nedre delen av
schaktet finns ett eller flera hål där blästerluft blåses in med
hjälp av hand- eller fotdrivna bälgar. Höjden på schaktet
över blästerintagets nivå bör vara minst dubbelt så stor som
schaktets diameter för att ugnen ska fungera. Under schaktet finns ett utrymme där slagg samlas. Väggarna runt detta
är ofta lerklädda, ibland med en omgivande ram av sten.
VID JÄRNFRAMSTÄLLNING i en blästugn värms ugnen först
upp med ved. Därefter fylls schaktet uppifrån med bränsle
i form av träkol som varvas med malm. För att hindra kol
och malm att rasa ned i slaggutrymmet har detta ofta fyllts
34
med ved eller ris, som lämnat tydliga avtryck i slaggen.
Veden har också underlättat uppbrytandet av slaggen vid
tömning av ugnen.
UNDER FRAMSTÄLLNINGSPROCESSEN sjunker malmen och
bränslet långsamt ned genom schaktet och en reducering av
malmen till järn sker. Järnet blir aldrig flytande, som i en
masugn, utan samlar sig i stället i en klump, lupp, alldeles
under ugnens blästerintag. Däremot smälter slaggen som
bildas och rinner ned i utrymmet under schaktet. Till skillnad mot tackjärn som utvinns i en masugn är blästugnsjärnet
i princip direkt smidbart. Luppen innehåller dock en del
slagg som måste avlägsnas. Man kan antingen smälta ut
slaggen, omsmältning, eller bearbeta den med en klubba
och på så vis pressa ut slaggen, primärsmide. Primärsmidet kan inledas redan i ugnen genom en kompaktering av
luppen innan den lyfts till ett städ för att försiktigt slås
samman. Helst bör både städ och klubba vara av trä för att
inte luppen ska splittras. Ibland har man använt en flat sten,
fällsten, som städ. Återuppvärmning av luppen skedde i
ugnen, i en separat härd eller i en ässja. Processen upprepades tills man fått ett någorlunda slaggfritt järn, som kunnat
smidas vidare, sekundärsmide.
Foto: KM
SPEGELN
Ugnsschakt
Rensöppning
Ugnslämning funnen vid undersökning
av en blästplats vid Skojarbacken i Irsta.
^
Slagg från blästplatsen i Irsta.
Portalstenar
Arbets-/
utrakningsgrop
35
”Med tanke på befolkningsmängd och
att järnkonsumtionen på en järnåldersgård har
uppskattats till 2-5 kg per år har merparten av det
framställda järnet troligen tillverkats för avsalu”
I Västmanland finns cirka 140 platser med spår efter blästbruk registrerade som fornlämningar.
Ett fåtal har undersökts arkeologiskt, varav några kort presenteras här.
Röda Jorden
Norra Sjöhagen
FÖR OMKRING 2 800 ÅR SEDAN steg röken mot skyn från de
första blästugnarna utanför Riddarhyttan. Tusen år senare,
strax efter Kristi födelse, verkar den sista ugnen ha varit i
bruk på en av de arton kända platserna i området. Platsens
namn är knutet till den använda malmråvaran, rödjord.
Röda Jorden är det mest kända exemplet på att man tidigt
sökte sig utanför de då etablerade bygderna för en begynnande medveten prospektering och exploatering i stor skala
av råvarukällorna för den ”nya” metallen. Även om det rör
sig om en lång period bör produktionen ha överstigit ett lokalt behov. Järnframställningen var troligen inriktad på att
tillfredsställa en med tiden ökande efterfrågan, främst i den
mera tätt befolkade Mälardalen. Järnet från Röda Jorden
kan därför betraktas som en tidig handelsvara.
VID STORA ASPENS STRAND, söder om Fagersta, undersöktes 2013 en annan liten blästplats, nyttjad under en kort
tid kring sekelskiftet 500 - 600 e.Kr. Hela ugnskonstruktionerna var byggda ovan mark och hade endast lämnat
rödfärgade fläckar som visade var de stått. I det 55 kvadratmeter stora slaggvarpet fanns cirka 600 kg slagg, vilket kan
motsvara ungefär lika mycket tillverkat järn. I varpet fanns
också en mängd bränd lera från kasserade ugnsväggar, som
tillsammans med slaggen gav viktig information om ugnarnas uppbyggnad och hur järnframställningen fungerat.
Skojarbacken
HÖSTEN 2012 UNDERSÖKTES en liten blästplats med slagg
och en ugnslämning, daterad till tiden omkring Kristi
födelse, vid Skojarbacken 2 km söder om Irsta. Ugnsresterna
bestod av en välbyggd slagguppsamlingsgrop som omgavs
av en stenram, invändigt klädd med lera. Platsen är unik
då det finns ytterst få exempel på blästbruk runt Mälaren.
Orsaken är avsaknaden av malm i Mälarområdet. Den myreller sjömalm som troligen använts vid Skojarbacken måste
ha hämtats från annat håll. Produktionen var blygsam och
täckte troligen endast ett lokalt behov.
>
36
Varje år på Röda Jordens dag, första söndagen i augusti,
visar Riddarhyttans hembygds- och intresseförening hur det
gick till att tillverka järn av den röda jorden.
Dunshammar
NÄRA ÅMÄNNINGENS STRAND, väster om Västervåla, ligger
tre platser med spår av blästbruk, varav en undersökts.
Järnframställning inleddes här ungefär samtidigt som vid
Sjöhagen men var betydligt mer omfattande och pågick
huvudsakligen under 600- och 700-talen. Järnet utvanns ur
sjömalm som fanns i närområdet. Ugnarna vid Dunshammar var kraftigt byggda, med stensatta kallmurade slagguppsamlingsgropar nedgrävda i marken. Slaggmängden har
beräknats till cirka 38,5 ton och produktionen bör mer än
väl ha överstigit ett lokalt behov.
DE FYRA PLATSERNA ANTYDER att järnhanteringen var decentraliserad och att omfattningen varierade. Med tanke på
befolkningsmängd och att järnkonsumtionen på en järnåldersgård har uppskattats till 2-5 kg per år har merparten
av det framställda järnet troligen tillverkats för avsalu. Den
västmanländska järnhanteringen bör därmed ha varit en
viktig faktor för samhällsutvecklingen och den ekonomiska
tillväxten i Mälardalen.
FOTO: EKOMUSEUM BERGSLAGEN
SPEGELN
37
SPEGELN
>
I forntidsutställningen på Västmanlands
läns museum finns det både möjligheter
till lek och till fördjupad kunskap.
Ett besök i forntiden
Av Anna Bratås. Foto: Lasse Fredriksson.
Vad gör en utställning värd att besöka? Hur levandegör vi historien? Hur ger vi våra
besökare en upplevelse av det förflutna? Anne Bamford, professor vid School of Arts
i London, ställde under en museikonferens hösten 2013 en fråga vad de deltagande
museerna ansåg vara viktigast - folkbildning eller upplevelse? Själv är jag är övertygad
om att folkbildning måste starta i upplevelse och en väckt nyfikenhet.
UNDER VÅREN 2013 arbetade en projektgrupp på Västmanlands läns museum med att ta fram ett underlag för
vad som ska prägla fyra kommande basutställningar om
Västmanlands historia. Vi formulerade idéer för hur vi ville
att utställningarna skulle fungera och vilka ledord som
skulle styra arbetet. Ledorden är
• identifikation, i det vardagliga och det vanliga som gäller
över tid.
• upptäckarglädje, lekfullhet, kreativitet och interaktivitet.
• dåtid – samtid – framtid.
SOM PRODUCENT FÖR UTSTÄLLNINGEN om Västmanlands
forntid gällde det att omsätta ledorden i en utställning. Till
min hjälp fanns en övergripande projektgrupp, en formgivare och en arbetsgrupp. Vi tog utgångspunkt i en bild
av forntiden som Västmanlands gryning men även i forntidsmänniskornas närhet till och samspel med naturen.
Tankarna följde med i hela utställningsarbetet. Det fick
genomsyra allt från formgivning och ljussättning till
bildurval. Väggstora naturbilder var en väg att förmedla
känslan men de fungerade även som ett sätt att få den
rumsliga ytan att kännas större.
38
7000 ÅR PÅ 170 M²! Vi var tvungna att fundera noga och
välja vad vi ville säga. Det är viktigt att berätta om vardagliga saker för att ge besökaren möjlighet till identifikation
och igenkänning. Då är det lättare att fånga intresset och
väcka nyfikenhet. Besökaren får möjlighet att jämföra och
drar många gånger slutsatsen att trots att det kan skilja flera
tusen år i tid så är vi människor ändå lika. Vi har samma
behov och känslor oavsett när vi lever. Vi kan spegla oss
i det förflutna och förhoppningsvis kan det leda till ökad
förståelse om oss själva och vår samtid. I forntidsutställningen berättas om det vardagliga livet i teman kring mat
och matlagning, hur det är att vara barn samt utseende och
fåfänga.
LEKFULLHET OCH UPPTÄCKARGLÄDJE är ett annat ledord.
Vi ville att utställningen skulle vara interaktiv med många
inslag av ”prova på aktiviteter” och möjligheter att använda
många sinnen. Som ett led i detta funderade vi mycket över
lukter. Hur luktade forntiden och hur kan vi förmedla en
känsla av forntiden genom en doft? Vi har bland annat använt
oss av torkad fisk för att förmedla havsdoft och tjärade
möbler för att ge en känsla av eld och trä. Även ljud är ett
viktigt inslag i utställningen. I vår utställning hörs bland
39
SPEGELN
annat havsljud och skränande sjöfåglar vid stenålderns
skärgårdslandskap, bronslurar och korpar vid bronsålderns
offermosse och vid den stiliserade järnåldershallen hörs knaster
av eld och ett stilla nynnande. Ljuden hjälper till att skapa
bilder som förstärker upplevelsen för besökaren, men det är
viktigt att se till att ljuden inte tar över och börjar störa.
DET FINNS MYCKET ATT UPPTÄCKA i utställningen. Där finns
hål som besökaren kan sträcka in handen i för att känna
på föremål. Där finns luckor att lyfta på för att få veta mer.
Det går också att försöka hitta så många smådjur som möjligt. Sådant sätter fart på upptäckarglädje och nyfikenhet.
Att prova kläder eller att väva på vävstolen kan ge en fysisk
upplevelse av forntiden och nyvunnen kunskap kan kopplas
till ett känselminne. Andra interaktiva moment är olika
typer av spel att prova på. Där finns ett memory med motiv
från forntidens fantastiska bildspråk, en kulspelslabyrint,
olika kubpussel och ett strategispel, Hnefatafl, som spelades
under järnåldern.
DET FINNS MASSOR ATT BERÄTTA om Västmanlands forntid,
vi hade kunnat tapetsera väggarna fulla med fakta. Men vi
vill ha luftiga basutställningar, som fokuserar på upplevelse,
så vi har valt att det bara ska finnas ett begränsat antal
texter synliga. Vi vill trots det möta behovet hos de besökare
som frågar efter djupare kunskap. Därför finns det ett ”Veta
mer” rum som innehåller touchskärmar med information
om de olika tidsperioderna. Där kommer fakta att fyllas på
efter hand. Där finns också möjligheten att snabbt lägga till
uppgifter om det kommer nya rön och forskningsresultat.
FORNTIDSUTSTÄLLNINGEN SKALL STÅ under en längre tid
och därför är det viktigt med föränderlighet. Kommer en
besökare tillbaka ska det finnas nya saker att se och upptäcka. Det första stora tillägget i utställningen invigs den
23 maj 2015. Med båten från gravfältet i Tuna, Badelunda,
kommer historien om en spännande kvinna in i utställningen.
Samtidigt kommer vi att berätta mer om arkeologi och de
metoder vi har för att få kunskap om forntiden och om de
verktyg vi har för att tolka den. Hur kan vi få ett skelett att
berätta sin livshistoria?
Nyfiken?!
Välkommen på besök i forntiden.
10 000/7000 – 4000 f Krr
4000 – 1800 f Kr
1800 – 500 f Kr
500 f Kr – 550 e Kr
550 – 1050 e Kr
1050 – 1527 e Kr
1527 – e Kr
Jägarstenålder
Bondestenålder
Bronsålder
Äldre järnålder
Yngre järnålder
Medeltid
Historisk tid
Havsnivå 10 möh (år 0)
Havsnivå 5 möh (år 1050)
äldre stenålder/mesolitikum
um
m yngre stenålder/neolitikum
um
m
Havsnivå 75–40 möh
Havsnivå 40–25 möh
Havsnivå 25–15 möh
40
41
42
FOTO: LINDA DENLERT, SVK.
FOTO: EBBA PHILLIPS, SVK
EXPERTEN
EBBA PHILLIPS VID ARBETSBORDET PÅ SVK
Komplicerad räddningsaktion
Tunabåten konserveras igen
Av Ebba Phillips
SEDAN 1950-TALET HAR EN STOCKBÅT, från en kvinnograv
på det kända gravfältet i Tuna, varit del i Västmanlands
läns museum utställningar på Västerås slott. Då länsmuseet
flyttade till nya lokaler 2010 beslutade man att tillverka en
ny stödvagga och låta genomföra en omkonservering av det
unika fyndet.
TUNABÅTEN LIGGER PÅ EN BÄDD av uttorkad lera i en otymplig stödvagga av trä och sträckmetall. Träytan är sprucken
och till stor del dold under lera och nedbruten plastlack.
Konserveringsbehandlingen som utfördes på 50-talet har
sina synliga brister. Även om valet av konserveringsmetod
hade sett annorlunda ut idag, så har vi behandlingen för
60 år sedan att tacka för att Tunabåten finns kvar.
ATT STOPPA ALL NEDBRYTNING av arkeologiskt material är
nästintill omöjligt, men det går att minska nedbrytningshastigheten genom preventiva åtgärder och konservering. Efter
en undersökning av Tunabåten stod det klart att avlägsnande av lack, en grundlig rengöring och byte av stödvagga
var nödvändigt för båtens fortsatta bevarande. Tunabåten
demonterades i de sektioner som den en gång styckades i för
att kunna lyftas ur leran i Tuna, och skickades till Studio
Västsvensk Konservering (SVK) för konservering.
DET ÄR ETT TIDSÖDANDE ARBETE att avlägsna lack och lera
från båtens insida, men arkeologisk information friläggs
och resultatet blir estetiskt mer tilltalande. Lacken har skyddat båten under åren genom att göra det glycerolindränkta
träet mindre känsligt för förändringar i luftfuktighet samt
underlättat vid torrengöring. Nu är lacken däremot nedbruten och saknar funktion. Under konserveringsprocessen ska
modellera avlägsnas, breda sprickor och håligheter fyllas ut
och lösa delar säkras.
ARBETET MED ATT ERSÄTTA den gamla stödvaggan kommer
bli komplicerat, eftersom Tunabåtens trä är sprött, millimetertunt och dessutom vilar på tunga sektioner av torkad
lera. Målet är att överföra båten i en ny och väl anpassad
stödvagga som framhäver båtens form bättre än tidigare.
Egentligen skulle Tunabåten bevaras bäst om man bara
kunde ställa in delarna i ett kallt, mörkt och syrefritt
utrymme. Men båten är ett unikt arkeologiskt källmaterial
som hjälper oss att beskriva vår historia och bör därför
kunna visas för allmänheten på ett representativt och bra
sätt. Förhoppningsvis ska detta kunna ske inom loppet
av ett år.
^ Närbild på en yta där lacken har avlägsnats.
< Sigridur Thorgeirsdottir till vänster och Ebba Phillips under arbete med Tunabåten.
43
UTFLYKTEN
>
Hällristningsområdet vid Häljesta i Munktorp.
> Detalj av ristningarna i Häljesta.
Det stora skeppet finns vid Vallen i Björksta.
Meddelanden
från en annan tid
Av Ellinor Sabel
MÅNGA SAKER FÖRENAR OSS människor genom tid och
rum, genom situationer och omständigheter. Dessa saker
är det vi brukar kalla det allmänmänskliga. Först kommer
det som behövs för vår egentliga överlevnad, som mat,
värme och sociala relationer. Men det som verkligen gör oss
mänskliga är att vi även är kulturella varelser.
VID HÄLJESTA, strax norr om Munktorps samhälle, hittar
du Västmanlands största hällristningslokal med nästan 500
figurer. På de sluttande hällarna kan du se människor och
djur, skepp och för evigt frusna fotsulor, skålgropar och
rutnät. Även ett plöjningsmotiv finns att beskåda, det tillhör
de mer ovanliga bilderna i våra trakter.
I KULTUREN BYGGS GEMENSKAP och skapas samförstånd. I
kulturen görs det svårbegripliga mer hanterbart. I kulturen
skapas bryggor mellan människor, grupper och mellan
tidsrymder. Inom konsten, musiken och berättandet vävs
det, för oss människor livsviktiga men föränderliga nät,
som har gjort oss unika ända ifrån mänsklighetens gryning.
Inom arkeologin pågår en ständig strävan efter att förstå
hur det kulturella nätet kan ha sett ut i tider som sedan
länge har passerat. Ibland måste man ta omvägar för att
tolka de kulturella mönstren, speciellt om spåren är svaga
och otydliga. Men ibland så möts man av en direktkontakt,
en total närvaro, som en flaskpost sänd genom tusentals
år rakt in i vår egen samtid. Sådana meddelanden lämnade
från människa till människa tvärs igenom årtusenden kan
vi finna här i Västmanland.
VID LILLÅNS DALGÅNG i Björksta socken finns ett antal
platser med hällristningar. Med utgångspunkt från Björksta
kyrka kan du gå en vandring genom de vackra kulturlandskapet och besöka flera hällristningslokaler. Området är
skyltat med informationstavlor och karta. Två av lokalerna
är dessutom anpassade för rullstolsburna. Vid kyrkan finns
både WC och en informationscentral där man kan få en
karta att ta med i fält. Små och stora skepp, smala vingliga
människofigurer och skålgropar placerade i långa rader är
något av det du kan möta i Björksta bronsåldersbygd.
Känner du dig ännu inte mätt på hällristningar kan Froby
i Dingtuna socken, strax väster om stadsdelen Skälby i
Västerås, vara värd ett besök. På en av hällristningsytorna
här trängs inte mindre än 32 skepp tillsammans med andra
figurer och skålgropar. Lokalen ligger dessutom alldeles
intill ett gravfält.
PÅ FLERA PLATSER RUNT OM I LÄNET finns spår efter bronsålderns kulturella nät i form av hällristningar. En konstform som berättar en för länge sedan tystnad historia. Vi
tror att dessa bilder kan knytas till berättelser och händelser
som har ett samband med den tidens religiösa föreställningar,
om fruktbarhet och årstidens växlingar, om liv och död,
men även om pånyttfödelse och förhoppningar om framtiden.
44
SÅ PACKA FIKAKORGEN och ge dig ut! Det är få människor
förunnat att kunna ta del av ett 3 000 år gammalt kulturellt nät. Hällristningarna väntar på dig som en flaskpost
från länge, länge sedan.
45
UR SAMLINGARNA
>
Guldfyndet från Hede, Möklinta.
>> Armring från Äs, Romfartuna.
Guldberlock från Äs, Romfartuna.
Skatterna från
Badelundaåsen
Av Ulla Bergquist
Färdvägar och handelsleder
UNDER ÅRENS LOPP har flera mycket exklusiva fynd från
romersk järnålder (0-400) gjorts vid eller i närheten av
Badelundaåsen. Härifrån kommer tre av Västmanlands fyra
guldfynd, en skatt med romerska silvermynt och en romersk
tempelvas. Antalet fynd är kanske inte så stort, men det är
knappast en slump att de påträffats just här.
FÖRKLARINGEN ÄR SANNOLIKT att fynden följer etablerade
färdvägar och handelsleder. Badelundaåsen löper från
Dalarna ned mot Mälarens norra sida, där det troligen
fanns en öst-västlig landväg som långt senare blev eriksgata.
Pälsverk, hudar och horn brukar nämnas som viktiga
handelsvaror från områdena i norr och troligen var också
järnet av betydelse.
>
46
Denarskatten från Hede.
FOTO: GUNNEL JANSSON SHM
FYNDEN FRÅN HEDE, ÄS, TUNA OCH FYCKLINGE visar att
västmanländska gårdar redan på 100-200-talen var indragna i ett långväga varuutbyte med bland annat Gotland,
Danmark och det romerska riket. Gårdarna kan ha fungerat som ”handelsstationer” där man kunde övernatta, lasta
om och kanske också byta varor. Några av de exklusiva
föremålen kan ha varit gåvor för att upprätthålla en god
relation med värdefulla västmanländska handelskontakter.
FOTO: LENNART OLSSON
FOTO: CHRISTER ÅHLIN, SHM
Berlock i guld
FOTO: LENNART OLSSON
LÄNGRE SÖDERUT, VID ÄS i Romfartuna, har Västmanlands andra guldfynd från romersk järnålder påträffats.
Vid den här tiden låg Äs i utkanten av bygden, men
platsen kan ha haft kommunikativ betydelse eftersom
Lillån korsar Badelundaåsen här.
I ÄS HAR BLAND ANNAT två stenkistor som innehöll
obrända kvinnogravar med praktfulla gravgåvor undersökts. Kvinnorna bar dräkter av ylletyg i diamantkypert
vävt i Syrien eller Libanon, bronsspännen och guldfoliepärlor. Den ena kvinnan bar dessutom en guldberlock,
en stämpelmönstrad silverarmring och en bronsfibula
(spänne). Graven är daterad till år 100-160 e.Kr.
Smycken och mynt
DE NORDLIGASTE FYNDEN kommer från Hede i Möklinta. Vid den här tiden var området mycket glest befolkat,
men Hede ligger nära Badelundaåsens möte med Dalälven. Färdvägarna bör vara orsaken till att det påträffats både en guldskatt och en skatt med silvermynt.
GULDSKATTEN HITTADES i Vretmossen redan år 1713.
Den består av en stämpelornerad guldarmring och tre
dubbelkoniska filigranornerade pärlor av guldbleck. En
av pärlorna är Skandinaviens största, hela 6,5 cm lång.
Några närmare fyndomständigheter är inte kända,
men troligen är det fråga om ett offer i en våtmark, en
undangömd skatt.
SKATTEN ÄR NEDGRÄVD någon gång efter år 200, men
smyckena är av olika ålder och kan vara hopsamlade
under 200 års tid. Alla föremålen är tillverkade i en
verkstad på Gotland och kan vara gåvor från en handelspartner där.
I DEN UTTORKADE MOSSBÄCKEN hittades år 1889 en skatt
med 71 romerska silvermynt, denarer. De är präglade
från 60-talet e.Kr och drygt hundra år framåt och kan
ha grävts ned under årtiondena omkring år 200. Denarskatten är den nordligaste i Skandinavien, liknande fynd
finns nästan uteslutande från Skåne, Öland och Gotland.
Till Hede kan mynten ha kommit till via Danmark.
47
UR SAMLINGARNA
Guldgraven
DEN GULDRIKASTE GRAVEN i Sverige upptäcktes i början av
1950-talet när man grävde för källaren till en villa på Tuna,
cirka 1,5 kilometer öster om Badelundaåsen.
MYCKET TYDER PÅ ATT kvinnan i Tunagraven kom från en
av Danmarks mäktigaste släkter, som hade goda kontakter
med Romarriket. På ett gravfält i Himlingøje på sydöstra
Själland har en grav undersökts som var nästan identisk med
Tunagraven. Det ligger nära till hands att dra slutsatsen att
den danska kvinnan var en nära släkting till Tunakvinnan.
Kanske kom hon till Badelunda för att stärka relationen mellan två familjer som ägnade sig åt långväga handel.
FOTO: LENNART OLSSON
KVINNOGRAVEN, som var från 200-talets andra hälft,
innehöll nära 340 g guld: en halsring, två armringar, två
fingerringar och två nålar. Dessutom fanns två förgyllda
silverbleck som troligen hört till en rosettfibula, ett spänne
som höll ihop dräkten och ett halsband med glaspärlor. En
påkostad uppsättning med husgeråd från romarriket bestod
bland annat av två silverskedar, två Hemmoorkärl i brons,
ytterligare ett fragmentariskt bronskärl och en glasbägare
med dekor av blå och vita glastrådar.
< Tunaguldet.
48
UR SAMLINGARNA
Apollo Grannusvasen
ETT ANNAT UNIKT FYND hittades år 1818 i Fycklinge i Björksta.
Platsen ligger nära Sagån och den öst-västliga landvägen
passerade i närheten. I en stenhög, som sannolikt var en grav,
fanns en 45 centimeter hög romersk tempelvas i förgylld
brons. I vasen låg brända ben och glasklumpar, som kan
ha varit pärlor som smälts av hettan på gravbålet. Om det
stämmer var det sannolikt en kvinna som begravdes i kärlet
någon gång under yngre romersk järnålder (200-400 e.Kr).
VASEN, SOM TILLVERKATS ÅREN 0-150, var en antikvitet när
den hamnade i den västmanländska jorden. Den är ett av
endast två fynd från Skandinavien som bär en inskription på
latin: ”Åt Apollo Grannus gav hans tempelföreståndare Ammilius Constans denna gåva”. Kärlet kan vara tillverkat för
ett tempel i Aachen i Tyskland, Grand i norra Frankrike eller
annan plats i det romerska riket. Tempelvasen var troligen
ingen handelsvara, snarare bör den ha kommit på villovägar
efter plundring. Ett förslag är att den kom till Fycklinge som
gåva eller hemgift.
DE T FINNS MER
Litteratur
Alla platserna
Zachrisson, T. 2009. Vetenskapligt program 2009. Del 2. Red:
A Lihammer. Stiftelsen Kulturmiljövård Mälardalen Skrifter 1.
Västerås.
FOTO: SÖREN HALLGREN SHM
Äs i Romfartuna
Hyenstrand, Å. 1973. Ett romartida gravfält i Romfartuna.
Västmanlands Fornminnesförenings Årsskrift 51. Västerås.
^ Apollo Grannusvasen.
Tuna i Badelunda
Andersson. K. 2006. Dansk prinsessa död i Tuna.
Spaning nr 9-10. Västmanlands läns museum. Västerås.
Fernstål. L. 2004. Delar av en grav och glimtar av en tid.
Om yngre romersk järnålder, Tuna i Badelunda i Västmanland
och personen i grav X. Stockholm Studies in Archaeology 32.
Stockholm.
Nylén, E & Schönbäck, B. 1994. Tuna i Badelunda 1-2. Guld,
kvinnor, båtar. Västerås kulturnämnds skriftserie 27. Västerås.
Apollo-Grannus-vasen
Fernstål, L. 2003. Where different waters met. Aspects on
the Apollo Grannus vase and its position near Sagån in the
province of Västmanland.
Fernstål, L. 2006. Från romarriket till Björksta. I Spaning 9-10,
Västerås.
49
SPANAREN
>
Landsberget i Fagersta kommun. Idag en utsikt över en
bergslagsskog, för ”den första mälardalsbon” en vy över
ett hav med obruten horisont ner till Baltikum.
Allt är Bo G Erikssons fel!
Text och Foto: Anders Geidemark
Det måste ha varit i mitten av sjuttiotalet. En grabb, snart på väg in i tonåren, satt
söndagsbadad på dyschan framför TV:n. Han stirrade under flera minuter på skärmens
avbildade klocka och följde fokuserat varje sekundslag – man gjorde så på den tiden
i väntan på nästa programpunkt. Äntligen. Lilla visaren på åtta, och övriga rakt upp;
nu började Vetenskapens Värld!
BO G ERIKSSONS TRYGGA – och oefterhärmligt kunskapsinspirerande – röst, hälsade välkommen till ännu ett avsnitt
i serien Sagan om Sverige. Jag kände både rysningar och
gåshud då Bo inledningsvis gjorde en rekapitulation. I
den första delen hade vi fått vara med då istidens kilometertjocka istäcke sakta smälte och blottade ett ”Sverige”
bestående av tundra, med stenåldersjägare i ansmygning
på väldiga renhjordar. Sedan var det bronsålder och gåtfulla ristningar på hällar, som när de skapades för 3000
år sedan vette mot sjöar och hav. Nu var man framme vid
järnåldern. Avsnittet började. Det visades skeppssättningar
och andra stolta gravfundament, och det redogjordes för
hur inte minst Bergslagen skapat rikedom för Mälardalen,
Svealand – det blivande Sverige.
stämma berätta om resor i Jordens glödgade inre, eller nya
rön om vikingastaden på Birka.
– Här bor ju jag, tänkte pojken under TV-pläden,
medan äldre syskon och föräldrarna tog för sig av TVkakan och serverades kaffe ur TV-kannan. Dessa flertusenåriga spår kunde man alltså besöka och själv studera.
Alldeles här i grannskapet!
DÄR FINNS DOCK KANSKE EN FÖRDEL att inte själv vara
”expert” inom vare sig geologi, arkeologi eller historia?
Jag kan prestigelöst ta för mig av samlad kunskap – som
vi för övrigt har gott om bland utomordentliga historiker
och forskare i Västmanland, vilket inte minst ges prov på
i denna tidskrift – och behöver inte hävda någon särskild
kontroversiell teori eller åsikt. För så är det med forntidshistoria: Vi kan inte med säkerhet påstå att det gick till si
eller så, kan inte med säkerhet fastslå en absolut sanning
om hur våra anfäder levde och under vilka maktstrukturer
vardagen formades. Men – och det är viktigt – vi måste få
framföra olika teorier. Måste få fantisera, gå till oss själva,
försöka sätta oss in i vardagen hos dessa våra förfäder, och
TROR INTE ATT JAG SOM BARN missade många Vetenskapens
Värld. Kanske en aning suspekt, men jag erkänner utan
omsvep att trots min ringa ålder nådde Bo G Eriksson, som
hjälte och inspiratör, höjder som Robin Hood eller Fantomen bara kunde sukta efter. Möjligen var Tarzan – han som
levde min dröm bland djuren – där någonstans på samma
nivå? Jag kan när som helst höra Erikssons folkbildande
50
NÄR JAG VÄLDIGT MÅNGA ÅR SENARE börjar skissa på ett bokkoncept kring ett av mina stora intressen, landskapshistoria,
med utgångspunkt från min hembygd i Västmanland, var
arbetsnamnet givet; Sagan om Mälardalen. Tänk att få
berätta, och visa i bild, spår hämtade ur det öppna landskapets historiebok, präntade genom årtusenden ända
tillbaka från när Yoldiahavet omgärdade och avsatte en
kustlinje kring Landsbergets topp, i nuvarande Fagersta
kommun, för 10 000 år sedan. Vilken underbar självpåtagen
uppgift – tänk om man bara hade ägt en bråkdel av Bo G´s
expertkunskaper…
51
SPANAREN
sedan skapa oss en bild av hur det kan ha sett ut och gått
till. Det är lätt att tänka att den där stenåldersjägaren som
för 10 000 år sedan kom paddlande i en urholkad trädstam
och gick iland på en naken sälkobbe – som vi idag kallar
Landsberget – var ”outvecklad” rent mentalt och själsligen.
Ingalunda! Hjärnkapaciteten – och därmed tankarna, fantasierna, drömmarna, planeringen för sin tillvaro, slutledningsförmågan – var precis på samma nivå som hos Homo
Sapiens idag.
VAD TÄNKTE DÅ SÄLJÄGAREN där han satt på det låga skäret
och blickade ut över ett hav med obruten horisont ner till
nuvarande Baltikum? Ja, inte visste han att under honom
kommer landet att höja sig, och om 10 000 år kommer
hans ättlingar att ha döpt de landområden som nu ligger på
havets botten till Uppland, Södermanland, och Västmanland. Inte kunde han heller förstå att han var den första
”mälardalsbon”, som blickade ut över detta hav där han,
tack vare något som kallas landhöjning, snart skulle följas
av 3 miljoner bofasta människor – lika lite som vi idag kan
tänka oss och förstå hur vår del av världen ska te sig om
ytterligare 10 000 år. Men vad vår skinnbeklädda förfader
på klipphällen verkligen förstod, var hur han skulle överlista och få genomborra sitt spjut i en av de där grönlandssälarna som han siktade på kobbar längre mot norr,
närmare iskanten. Han visste också hur han skulle hantera
den ranka ekstocken i det kalla havets svallande vågor, för
att efter avslutad jakt ta sig söderut igen. Hem till väntande
52
familj, med färskt kött och material till vapen och kläder i
form av ben och hudar – allt kunskaper för överlevnad i en
istidsmiljö som få av oss ättlingar skulle gå iland med.
DET ÄR UPPSKATTAT ATT BERÄTTA för medmänniskor i Västmanland om dess forntidshistoria. Det är lätt att väcka fascination hos personer som kanske inte har tänkt så mycket
på våra gemensamma rötter, då man på plats pekar på
strandlinjen som löper runt Landsberget, och då få berätta
att denna klipphäll var det enda fastland som existerade av
Mälardalen för 10 000 år sedan. Ingen förblir oberörd då
man står och tittar på motorcross vid Malmabanan, strax
norr om Västerås tätort, och upplyser om att där crossförarna atletiskt just hoppar ut över åskrönet ligger en boplats
från stenåldern, där människor satt i en ytterskärgård för
5 000 år sedan och anrättade säl- och fiskgryta. Bronsåldersfolkets mystiskt ristade figurer vid Häljesta, sätter
fantasin i rörelse hos den mest pragmatiske. För att inte tala
om järnålderns efterlämnade spår av riter och hyllande av
uppburna hövdingar vid till exempel Anundshög.
DET ÄR OERHÖRT TACKSAMT och givande att berätta om
Forntiden i Västmanland, Sagan om Mälardalen
– synd bara att man inte begåvats med Bo G´s röst…
Den välbevarade och ålderdomliga labyrinten
på åsen öster om Tibble i Badelunda.
FRÅN FÖRENINGARNA
Entusiasterna
som inte ville sluta
Av Ann Österberg
ETT GLATT GÄNG MED INTRESSE för arkeologi och historia.
Arkologigruppen vid Västmanlands Hembygdsförbund
startade efter en studiecirkel 2000-2001. Cirkeldeltagarna
ville fortsätta att lära sig mer om arkeologi och på något
sätt hålla kontakten med varandra. Efter att ha rådfrågat
Västmanlands hembygdsförbund om hur de kunde gå till
väga så dröjde det inte länge innan gruppen kom in under
förbundets vingar.
GRUPPEN ARBETAR OCKSÅ PRAKTISKT med tillsyn av fornminnen. Länsstyrelsens kulturmiljövårdsavdelning har fått
ta emot flera rapporter om skicket på lämningar i länet.
Bland annat har gruppen rest runt till länets runstenar och
fotodokumenterat dem och beskrivit vilket skick de har i
nuläget. De har också gjort flera förslag till kulturhistoriska
promenader i Västerås. Rundor som på sikt kommer att
finnas tillgängliga för den som är intresserad.
IDAG HAR ARKOLOGIGRUPPEN 100 medlemmar. Planering av
aktiviteter sköts av en styrgrupp som träffas fyra-fem gånger
per år. För att underlätta administrationen sköts all kontakt
mellan medlemmarna med e-post. Det gör också att det går
att bjuda in till utflykter och visningar med kort varsel.
UNDER ÅREN HAR ARKEOLOGIGRUPPEN fått stöttning på
olika sätt både av hembygdsförbundet i länet och av
Stiftlsen Kulturmiljövård (KM).
VERKSAMHETEN GÅR UT PÅ ATT arrangera utflykter, kortare
och längre resor, studiebesök, föredrag och ett medlemsmöte
per år. Genom goda kontakter med arkeologer har flera
medlemmar fått tillfälle att delta i olika utgrävningar.
– Att få ett sånt bra samarbete med engagerade entusiaster
är en förmån för vilken organisation som helst och något vi
gärna vill fortsätta med säger Ulla-Britt Holmér, ordförande
i Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening.
53
NY ÅRSBOK
Från Västmanlands läns museum och Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening.
Älskad – Florrie Hamilton
herrgårdsfröken på Högfors
Älskad står det på Florrie Hamiltons gravsten på Karbennings kyrkogård. Sista gången
Yvonne Gröning träffade henne, kort före hennes död, var på lasarettet i Fagersta.
Där hon, 89 år gammal, låg i en rosa sjukhusrock på allmän sal.
ÄLSKAD ÄR OCKSÅ namnet på den bok om Florrie Hamilton
som Yvonne Gröning skrivit. Embryot till boken föddes
redan i slutet av 1970-talet då författaren besökte Högfors
bruk för att intervjua herrgårdsfröken Hamilton. Den äldre
kvinnan, som var en god lyssnerska och hade mycket att
berätta, bad den unga journalisten att återkomma och det
gjorde hon.
MELLAN GRÖNING, vars farmor blivit gravid när hon
arbetade på Högfors bruk, och Florrie Hamilton väckte en
vänskap fram. Även om barnbarnet till den forna husan inte
yppade sin familjehistoria och berättade om sin pappa som
aldrig fick veta vem som var hans far.
ARBETET MED BOKEN har sträckt sig över sex år och varit
mödosamt, men resultatet är glimrande. Fram växer konturerna av en kvinna som enligt egen utsago var fostrad i en
tid då kvinnor i hennes miljö ”skulle vara värdinnor.
Brodera, gärna spela piano och tala franska. Dessutom
skulle man vara dygdig, sparsam och flitig. Kvinnor som vi
hade inte nåt liv, vi var fast i en väntsal tills vi gifte oss. Jag
kan förstå mina systrar.”
FLORRIE INGICK i en systerring där systrarna mestadels
umgicks med varandra. Skilsmässan från de andra systrarna
när de gifte sig var svår. Inte blev det bättre när den ena
systern sköt sig i kyrkan och den andra under långa tider
vistades på mentalsjukhus efter att ha drabbats av djupa
depressioner och psykisk ohälsa.
54
FLORRIE GIFTE SIG ALDRIG, istället gick hon på målarskola hos
Carl Wilhelmson och levde nära sin far Hugo Hamilton.
Riksdagsman, landshövding, fantasifull sagoberättare och
okynnig målare.
MEN FLORRIE RESTE MYCKET och var inte ensam, i alla fall
inte till en början. Bland besökarna på Högfors fanns
Emilia Fogelklou (som stannade i fem år), Journalisten
Bang, Barbro Alving, en stor del av kvinnokämparna från
Fogelstad, hyttarbetaren Harry Karlsson och många andra.
YVONNE GRÖNING har förutom egna hågkomster av Florrie
och bruksmiljön på Högfors även läst och citerar brev
mellan väninnorna Fogelklou och Hamilton. Hon skildrar
en levande kulturell miljö där människor diskuterade såväl
Kina som biodynamisk odling och litteratur.
GRÖNING IFRÅGASÄTTER den bild av Florrie Hamilton som
drömsk och inte riktigt medveten om verkligheten som
släktingen Agnes Krusenstjerna ger i Fattigadel och påståendet av systersonen Olof Lagercrantz i boken Min första
krets att Florrie avstod från ett yrke för att hon kände sig
tvingad att ta hand om sin far. Hur Krusenstjerna ställt
sig till omdömet av hennes skildring vet vi inte. Vi är nog
många som läser hennes romanbygge som en brandfackla
om ett förändrat samhälle som kräver nya roller för kvinnor
och män snarare än en nyckelroman om hennes närmaste.
Vilket inte hindrar att Florrie och andra släktingar kände
sig utpekade.
NY ÅRSBOK
Älskad
FLORRIE HAMILTON
HERRGÅRDSFRÖKEN PÅ HÖGFORS
Yvonne Gröning
YVONNE GRÖNING TECKNAR ett kärleksfullt porträtt av en
kvinna som delvis levde över klassgränserna i de två världar
som övergången mellan 1800-tal och 1900-talet innebar för
Florrie Hamilton. En nyfiken och iakttagande kvinna som
hanterade sitt liv efter de förutsättningar som fanns. Kanske
inte det liv som hon önskat sig, men som hon ändå försökte
göra det bästa av.
DET VAR INGALUNDA SJÄLVKLART att herrgårdsfröken
Hamilton och sondottern till familjens husa skulle mötas
och dessutom bli vänner. Ändå var det precis vad som hände.
Ett sammanträffande som Yvonne Gröning använder som
avstamp för ett finstämt och läsvärt porträtt av en kvinna
som växte upp under helt andra villkor än författaren själv.
Samtidigt som hon skildrar den tid som formade Florrie
Hamiltons liv, ett fängslande tidsdokument över en svunnen
epok då Högfors och andra bruk var intensiva arbetsplatser
samtidigt som människor som bodde geografiskt nära varandra kunde leva helt olika liv utan att någonsin råkas.
Recensionen är skriven av Kersti Bergold och är hämtad
från www.biografier.nu
55
NOTISER
notiser
Mer information hittar du på
Västmanlands läns museum,
Snart kan Du dela med dig av ditt kulturarv www.vastmanlandslansmuseum.se.
Följ projektet via Västmanlands
Under våren 2015 lanseras
Kommuner och Landstings nyhetsbrev
kulturarvsportalen och
webbplatsen Kulturarv Väst- och på Facebook, www.facebook.se/
projektkulturarvsportalvastmanland.
manland. Du kommer att
ha en unik närhet till länets Frågor om projektet? Kontakta Susann
Levál, projektledare, 021-39 32 68,
kulturarv via internet. En mångfald av
susann.leval@ltv.se.
digitaliserat material bara ett klick bort
som är öppet dygnet runt.
Det här kan du bl a göra på webbplatsen: Trä från stenåldern?
• söka, dela och kommentera kulturarvs- Under hösten har Stiftelsen Kulturmiljövård (KM) i samarbete med Societas
material,
Archaeologica Upsaliensis (SAU) gjort
• hitta samlingar av länkar,
en arkeologisk slutundersökning av
• läsa spännande artiklar,
några mesolitiska stenåldersboplatser
• få tips och råd om hur du digitaliserar
längs sträckningen av den nya riksväg 56
dina samlingar,
mellan Heby och Tärnsjö i nordvästra
• diskutera kulturarvsfrågor,
• få information om aktuella evenemang Uppland. Under våren 2015 kommer
dessa utgrävningar att återupptas.
och projekt,
Boplatserna är cirka 7000-8000 år
• ladda upp ditt kulturarvsmaterial som
gamla, så kallade temporära boplatser
t ex fotografier, ljud och berättelser.
under jägarstenåldern. En bedömning är
att varje boplats brukats under vissa tider
Kulturarv Västmanland är ett utveckpå året i ett par decennier.
lingsprojekt som finansieras av LandsUnder utgrävningarna har arkeologerna
tinget Västmanland, Länsstyrelsen i
Västmanlands län och länets kommuner. hittat en mängd olika material. Dels
slipade yxor i grönsten, bearbetad kvarts,
Webbplatsen byggs och förvaltas av en
importerad sydskandinavisk flinta,
webbredaktion med kompetens från
brända djurben och en del annat. Under
arkiv, bibliotek, museum och förening.
slutet av vecka 46 grävde arkeologerna
En huvudredaktör på halvtid kommer
tre stycken mindre schakt i en våtmark.
att ha samordningsansvar för webbI det första skoptaget dök det upp ett
redaktionen och webbplatsen efter att
flertal trästycken i varierande storlek
projektet avslutats 2015-03-20.
AKTUELLT
1 NOTISER
som bär spår av bearbetning. Att hitta
bearbetat trä från mesolitikum tillhör
inte vanligheterna! Åtminstone ett tiotal
mindre trästycken verkar bära spår av att
vara spetsade i båda ändar. En tolkning
de arbetar med är att det rör sig om så
kallade angelstickor för fiske.
Stenyxor
Under hösten har Stiftelsen Kulturmiljövård (KM) gjort arkeologiska undersökningar norr om Hallstahammar, längs
det som skall bli en ny sträckning av väg
252 mot Surahammar. Det är tre boplatser
från äldre stenålder och två torp som
undersökts.
På en av boplatserna har arkeologerna
samlat in drygt 4000 punktinmätta fynd
och någonstans mellan 2000 och 4000
fynd i rutgrävda och sållade ytor. De allra
flesta fynden är här, liksom på de båda
andra boplatserna, avslag och avslagsrester av kvarts. De har också funnit 18
stenyxor, de flesta så kallade trindyxor
utan skafthål. Det finns också några få
slipstenar som använts för att skärpa upp
eggarna på yxorna.
Vid undersökningen av torplämningarna
har de hittat husgrunder och dessutom
keramikskärvor, fönster- och flaskglas,
knappar och hyskor samt diverse järnföremål. Under det ena torpet upptäcktes
rester av ytterligare en stenåldersboplats
intill en husgrund. Den boplatsen ligger
i kanten av vägarbetsområdet och berörs
NOTISER
bara till en del av vägbygget. Där har de
hittat fina kvartsavslag och en liten
trindyxa.
FRÅN MAKTENS KORRIDORER
Vattenverksamhetsutredning utan
kulturmiljöhänsyn
Nu har vattenverksamhetsutredningen,
I vått och torrt (SOU 2014:35), lagt fram
sitt slutbetänkande om nya vattenrättsliga regler. Utredningen berör landets
cirka 11.000 dammar, historiska såväl
som nybyggda. Förslaget går ut på att
dämningsrätten ska kunna omprövas,
huvudsakligen för att tillgodose den
allmänna miljövården, hälsovården
eller främja fisket. Vid en omprövning
svarar varje dammägare för sina rättegångskostnader. Kostnaden för en
omprövning uppskattas till mellan
tvåhundratusen och en miljon kronor för
en mindre anläggning. Då är kostnaden
för eventuella åtgärder inte inräknande.
Trots att konsekvenserna riskerar att slå
undan benen för bevarandet av många
av landets kulturhistoriska industrianläggningar saknas kulturhistorisk
expertis i utredningen. För tidigare
delbetänkanden har Riksantikvarieämbetet inte ens varit remissinstans.
Du kan själv ta del av slutbetänkandet här:
www.regeringen.se/sb/d/18519/a/241583
PRIS OCH BERÖM
Hedersdiplom
Västmanlands Hembygdsförbund och
Fornminnesförening delar ut ett hedersdiplom till personer som inom någon av
hembygdsföreningarna gjort sig förtjänt
eller som med annan lokal anknytning
inom länet utfört en kulturgärning
utöver det vanliga.
Hedersdiplom för 2014 har tilldelats
Göte Harrström, Björksta Hembygdsförening med följande motivering:
Göte Harrström är sedan många år
ordförande i Björksta hembygdsförening.
Han engagerar sig i både stort och
smått, teoretiskt och praktiskt. Björksta
hembygdsförening har ingen hembygdsgård utan arbetar mycket med vård av
kulturlandskapet i socknen.
Vården av Björksta Bronsåldersbygd
med utemuseum och hällristningsplatser
sköts av hembygdsföreningen. Skötseln
har varit mycket tidskrävande men nu
har Göte fått till stånd ett kontrakt med
Länsstyrelsen som innebär att Björksta
Hembygdsförening får ersättning för
arbetet.
Föreningen röjer vid en rastplats vid
Sagån, varje år i juli slåttras en äng och
de genomför en årlig backsippsinventering. Inget av detta skulle fungera utan
Götes outtröttliga engagemang.
Han har dessutom uppmärksammat
att en av Björkstas unika ringarstenar
har flyttats under 1900-talet. På ett
fotografi från tidigt 1900-tal skymtas
den aktuella stenen på den ursprungliga
platsen. Stenen har senare flyttats till en
plats närmare kyrkan. Stenen ska med
hjälp av Länsstyrelsen nu åter hamna på
rätt plats.
Göte Harrströms engagemang och
mångåriga verksamhet i Björksta
hembygdsförening är i högsta grad en
kulturgärning utöver det vanliga.
Hedersdiplom har också tilldelats
Gunnar Larsson, Möklinta Hembygdsförening, med motiveringen:
Under 2013 har Gunnar Larsson på
eget förlag, sammanställt och tryckt
boken ”Möklinta förr & nu”. På ett
förtjänstfullt sätt kompletteras den av
honom tidigare utgivna boken ”En bok
om Möklinta socken”. Dessa böcker
innehåller en lång rad intressanta kapitel
om livet och utvecklingen i bygden och
om hur förutsättningarna har förändrats. Mycket av det som skett i Möklinta,
som Gunnar forskat fram och presenterat, är även av stort intresse för boende
i andra delar av Sverige. Gunnars mångåriga verksamhet med att forska i arkiv
på lokal- och riksnivå, sammanställa
material och ge ut sina böcker, sammanlagt med allt övrigt arbete för hembygds-
föreningen, kan verkligen betraktas som
en kulturgärning som går utöver det
vanliga. Resultatet av detta kommer att
för all framtid vara till gagn både för
bygdens folk och för övriga med intresse
för historia.
Verksamhetspris
Hembygdsförbundet delar även ut ett
verksamhetspriset, vilket utgörs av ett
diplom och en penningsumma om 3000
kronor. Priset tilldelas en hembygdsförning som har gjort en insats som
bidrar till att stärka och bevara intresset
för kulturmiljöer i länet.
Verksamhetspriset 2014 tilldelas Sala
Hembygds- och Fornminnesförening
med motiveringen:
Under hösten 2013 genomfördes
konstprojektet ÄGD på Väsby Kungsgård i Sala. Projektet i sig var ett
samarbete mellan olika aktörer, med
stöd från Statens Kulturråd, Sveriges
Hembygdsförbund, Västmanlands läns
museum och Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening. I
projektet visades en konstutställning
på Väsby Kungsgård under två veckor.
Under den tiden fick alla skolelever i åk
8 och gymnasiets bild- och formelever
visningar av konstutställningen. Eleverna
fick också genomföra workshops med
projektansvariga konstnärer, finansierat
av Skapande skola medel. Ett resultat av
elevernas arbete blev en konstutställning
som visades i Sala under våren 2014.
NOTISER 2
NOTISER
UTSTÄLLNINGAR PÅ
VÄSTMANLANDS LÄNS MUSEUM
Västmanlands läns museum visar basutställningar och tillfälliga utställningar i
museets utställningshallar på Karlsgatan
2. Ett omfattande arbete pågår från
2014 att successivt öppna nya basutställningar om Västmanlands historia.
Arbetet genomförs i fyra etapper fram
till november 2016. Den första delen om
forntiden invigdes 24 maj 2014. Nästa
del om medeltiden öppnar den 28 mars
2015. Utställningsprogrammet för 2015
enligt följande:
2015 – året ut.
Mimer – motorer och människor
Utställningen berättar om Mimerverkstadens historia, arbetet på fabriken och
livet som ASEA-anställd.
2015 - tillsvidare.
När då var nu – forntidens folk och fä
Möt forntiden i Västmanland! Utifrån
några platser i länet lyfter vi människors
liv och villkor under forntiden. I utställningen möter du jägare från stenåldern,
hällristare från bronsåldern och starka
kvinnor från järnåldern.
16/10 2014 – 15/2.
Staged fashion – designed identities
Troligen har du hört talas om Yohio,
Army of lovers, The Knife och Roger
Pontare. Kanske är du inte lika familjär
med Katarina de Bourg, Camilla Thulin,
Bella Rune eller Sarah Mårskog? I
utställningen möter vi formgivarna
bakom kläderna till några av sveriges
främsta artister och band. Utställningen
innehåller 28 st scenkostymer samt text
och bildmaterial som berättar om processen bakom tillblivelsen av plaggen.
Producerad av Falkenbergs museum,
designmuseum i Halland.
31/1 – 12/4. Staden du inte sett –
Västerås från ovan och lite från sidan
Flygfotoutställning om Västerås – förr
och nu av Lennart Hyse.
3 NOTISER
7/3 – 3/5. Det ligger i tiden
Tiden är ett svårgripbart ämne som
engagerar och som alla har en relation
till. Att vänta är det många som har
svårt för och minsta lilla försening ger
upphov till irritation eller ängslan. Vi
har en tendens att dra in framtiden i
nuet och leva som om den redan vore
här. Vi köper saker innan vi har råd
med dem och äter innan vi blir hungriga.
Vissa har mycket tid och andra har
för lite. Vad händer när tid ses som
bristvara, något som kan sparas och
tas ut senare? Utställningen är skapad
tillsammans med ungdomar och unga
vuxna. Syftet är att inspirera andra
människor att stanna upp och tänka
till om sitt förhållningssätt till tid och
vad som är viktigt i livet. Producerad
av Regionmuseet i Kristianstad.
28/3 – tillsvidare. När då var nu –
medeltidens makt och människor
Nästa del om den västmanländska historien. Nu berättar vi om människorna,
järnet, städerna och den nya kristendomen i medeltidens Västmanland.
2/5 – 6/9. Foton från Riddarhyttan
Bilder om arbete, fritid, butiker,
kommunikationer och boende i efterkrigstidens och folkhemmets gruvsamhälle Riddarhyttan. Utställningen
är producerad av Riddarhyttans hembygds- och intresseföreningen och
Teatermaskinen i samarbete med
Västmanlands läns museum.
20/5 – 6/9. ABC Bokstavslek
Upplev en lekfull och färgglad utställning om och med bokstäver – i stort
format! Klättra upp på bokstäverna,
krama dem, sitt i dem och åk rutschkana utför dem. Läs rim, ramsor och
andra texter på olika språk som löper
från väggarna och slingrar sig över
golvet. Tematiska barnboksbilder finns
att kika på i anslutning till varje bokstav. Undersök bokstävernas mysterium
i litet format och bygg ihop dina egna
ord! Från vår bokstavsscen kan du lyssna
på ett författarbesök eller läsa högt ur
din favoritbok för andra barn. Produ-
cerad av Tor Svae och Roger Josefsson i
samarbete med Bonnier Carlsen Förlag.
23 maj – tillsvidare.
När då var nu – forntid del 2
På 1950-talet grävde arkeologer fram
en båt på ett gravfält från järnåldern
i Tuna, Badelunda. Båten har omkonserverats och kommer nu tillbaka till
länsmuseet. Den kommer att visas i den
interaktiva och lekfulla utställningen om
Västmanlands forntid.
13/6 – 6/9. Arvet
Arvet är en utställning där andra
och tredje generationens sverigefinnar
berättar om sig själva och sitt liv. Förr
arbetade de flesta inom vården eller
industrin. Idag kan man hitta sverigefinnar i alla möjliga sorters yrken, från
operasångare till politiker. Vilket arv
och vilka tankar har man fått med sig?
Som komplement till Arvet kommer vi i
länsmuseets utställningsyta Synpunkten
visa en utställning där sverigefinska
barn och unga får uttryckta sina berättelser och tankar i ord och bild. Ett
samarbete mellan Västerås stad, Sverigefinländarnas arkiv och Västmanlands
läns museum.
NOTISER
NYA BÖCKER
Kungsör 1900-1950
Händelser Glädjeämnen Svårigheter
Författare: Bernt Andersson
300 sidor, illustrerad
Utgiven 2013
ISBN 978-91-637-4105-0
Under perioden 1900-1950 förändrades
Kungsör från bondesamhälle till ett
modernt industrisamhälle. Ny teknik,
nya företag och nya yrken. En omvälvande tid med stark framtidstro.
Många innovatörer och idealister satte
sin prägel på utvecklingen. De fem små
socknarna Kungsör, Kung Karl, Torpa,
Kungs Barkarö och Björkskog kämpade
för att klara nya åtaganden och ny lagstiftning. Med tiden blev det nödvändigt
för de gamla socknarna att närma sig
varandra. Det var grunden till det som
skulle bilda dagens Kungsörs kommun.
Ett av bokens ämnen är utbyggnaden
av infrastrukturen med vattenledningar
och elektricitet. Industrins framväxt
är ett annat tema med särskilt fokus
på Bleckkärlsfabrikens ledare Arvid
Hamrin. De sociala frågorna med barnen
i förgrunden får särskild plats i boken.
I avsnittet om krigsåren berörs bl.a.
nazism och patriotism.
Rock pretty baby
Tonårsrevolten i 50-talets Sverige
Författare: Sten Berglind
192 sidor, rikt illustrerad
Utgiven 2014 av Bonnierfakta
www.bonnierfakta.se
ISBN 978-91-7424-389-5
Tonåring i 1950-talets Sverige. Hur var
det? Hur gick det till? Var Du själv med?
Här är biljetten tillbaka!
Författaren Sten Berglind skriver om
den mytomspunna tid då tonåringen
blev en faktor att räkna med i samhället.
Impulserna kom från Amerika, där nya
idoler som Elvis, James Dean, Bill Haley
och Marlon Brando redan hade tagit ett
fast grepp om sin unga publik. Också i
Sverige kom filmer och låtar
som direkt riktade sig till de unga. Så
kom också transistorradion, den bärbara
gramofonen, nylonstrumporna, tidningar
som Bildjournalen och Min melodi,
mopederna och raggarbilarna och nya
idoler som Lill-Babs, Rock-Ragge, Little
Gerhard och Tage Severin.
Diskoteken i Sverige
Branschen som försvann
Författare: Håkan Hjulström
168 sidor, illustrerad
Utgiven 2014 av Ekerlids förlag
ISBN 978-91-87391-42-2
Boken är en djupdykning i diskotekens
historia i Sverige. Författaren beskriver
diskotekens uppgång, storhetstid och
fall. En riktig nostalgitripp, som beskriver diskotekens inredning, musiken,
klädstilen, artisterna, diskjockeyerna
och mycket annat. Fakta varvas med
intressanta historier. Som en bakgrund
till branschens utveckling i Sverige beskrivs även diskoteken i omvärlden och
den framväxande discokulturen. Boken
är en hyllning till diskoteken i Sverige och
är en av de allra första böcker som beskriver denna bransch. Claes ”Clabbe”
af Geijerstam har skrivit bokens förord.
Haveriet
Flygvapnet och kalla krigets offer
Författare: Ulf Eneroth
352 sidor, illustrationer i bokens mittdel
Utgiven 2014 av Albert Bonniers förlag
ISBN 978-91-0-013809-7
Samtidigt hade Tunnan och Lansen ett
förfärligt olycksfacit. Var tredje plan havererade eller brann upp. Den svartaste
perioden inträffade under Torsten Rapps
tid som flygvapenchef 1960-1961, med
ett sjuttiotal flyghaverier och fyrtiosex
döda under femton månader. Bland dem
fanns de sju dödade i Vikbo. De betraktades som offer för en beklaglig slump,
något som ingen ifrågasatte på allvar
förrän femtio år senare.
Livet på Viksäng
168 sidor, rikt illustrerad
Utgiven 2014 av Kulturföreningen Vi i Viksäng
ISBN 978-91-637-5202-5
Stadsdelen Viksäng i Västerås har under
drygt 100 år genomgått stora förändringar. Från ängsmark, via regementstiden till dagens bostadsområde, som nu
hunnit bli 50 år. Miljöerna har genom
åren förändrats, liksom människornas
sätt att leva och verka. Boken om livet i
Viksäng berättar hur barnen och deras
föräldrar växte upp med allt från boende,
till lek och skola. Det beskrivs också
hur företag och andra verksamheter har
utvecklats genom åren. Det har hänt
mycket på Viksäng efter att regementet
började byggas i början av 1900-talet.
När Kulturföreningen Vi i Viksäng
började samla in material till denna bok
märkte man snabbt hur många som hade
just sitt eget minne av Viksäng. Många
har varit med och bidragit till bokens
innehåll.
Den 26 oktober 1960 utplånade ett
herrelöst Lansenplan ett hus i Vikbo
utanför Köping.
Sju personer dog och livet förändrades i en hel bygd. Havererade flygplan
var ingen ovanlighet under kalla
krigets dagar. Unga piloter flög
Tunnan och Lansen i ständiga krigsliknande övningar med riskfyllda lågflygningar. De övade invasionsförsvar med
en outtalad hotbild från öst. Under denna
period hade Sverige världens fjärde största
flygvapen.
NOTISER 4
NOTISER
Forntida djup
Köpingsboken 2014
256 sidor, rikt illustrerad
Utgiven 2014
www.kopingsboken.info
ISBN 978-91-977906-8-0
ISSN 1650-1918
I årets Köpingsbok, den femtonde i ordningen, berättas om Runnskär genom
tiderna, om Karlsdal och den planerade
villastaden i Kolsva. Om Dåvö säteris
långa historia och om utvecklingen av
Köpings lasarett. Visste ni att det finns
18 fornborgar i Köpings kommun? Och
vad gömmer sig i de forntida gravfälten?
Läs om Anna, som har världen som
arbetsplats och om hur bordtennisen fick
sitt högsäte i Köping. Läs om Monicas
annorlunda uppdrag i England och
mycket annat. Som vanligt ingår en
årskrönika. Boken innehåller femton
artiklar och är rikt illustrerad med
nya eller tidigare opublicerade bilder.
Köpingsboken är ett fantastiskt lagarbete av många olika författare. Redaktionen tar också gärna emot tips och
uppslag på artiklar samt fotografier från
”det gamla” Köping.
Fangen på Bogstad
Den unge, svenske grev Lewenhaupts
beretning i dagbøker og brev og den
historiske opptakten til 1814 da Norge
var en brikke i Napoleonkrigen.
Författare: Madeleine von Essen,
Bård Frydenlund, Else Espeland
224 sidor, rikt illustrerad
Utgiven 2013 av Messel forlag och
Bogstad gård
ISBN 978-82-7631-120-4
Den 10 juni 1808 vann Danmark-Norge
ett av de avgörande slagen mot svenska
trupper vid Prestebakke kirke. 360
svenskar blev tillfångtagna som krigsfångar. En av dem var den unge greven
Gustaf Lewenhaupt från Gäddeholm.
Han sändes till Bogstad gård och skulle
vara i tjänst hos godsägare Peder Anker.
Som adelsman blev han behandlad
som en gäst. Han fick åka med runt till
5 NOTISER
familjens vänner och till Ankers politiskt
likasinnade och diskussionspartners.
Om allt detta skrev han dagbok och
brev. Gustaf Lewenhaupt var också en
duktig tecknare och målare. Ett 50-tal
teckningar finns bevarade från hans
resor. Teckningarna blev kända så sent
som 2009 och finns nu bevarade i Gäddeholmssamlingen i Västerås stadsarkiv.
Materialet har bidragit till ny kunskap
om det spännande året 1809 då Norge
och Sverige var brickor i Napoleonkrigen.
Händelserna var också en del av förspelet som sedan ledde fram till det för
Norge så viktiga historiska året 1814.
Lumpen
Från mönstring till muck
Författare: Anna Maria Forssberg och
Klas Kronberg (red.)
280 sidor, rikt illustrerad
Utgiven 2014 av bokförlaget Atlantis
ISBN 978-91-7353-687-5
ISSN 0349-1048
Värnplikten är fortfarande en erfarenhet
som delas av över en miljon män och
några kvinnor. Sedan 2010 är värnplikten vilande i fredstid och minnena
bleknar, men de många historierna om
lumpen är en viktig del i berättelsen
om hur Sverige blev det Sverige är idag.
Utgångspunkten för denna bok är
Armémuseums projekt ”Lumpen –
identitet och materiella minnen”. Över
2.000 män och kvinnor har deltagit
i undersökningen och hundratals
människor har skickat in brev, dagböcker,
fotografier och föremål. Personliga
berättelser, rika på sinnesintryck,
skänker liv åt denna unika skildring av
värnplikten från inkallelse och mönstring till muck. Här finns starka minnen,
positiva såväl som negativa: ångest över
att tvingas bli soldat, ilska mot orättvisor och inkompetenta befäl; men också
minnen av stark vänskap och solidaritet,
stolthet över att ha klarat av hårda
prövningar och glädjen av att växa som
människa.
Nya Lapphyttan
– medeltida bergsmanskunskap
rekonstruerad
Redaktör: Gert Magnussson
100 sidor, rikt illustrerad
Utgiven 2014 av Jernkontoret
Jernkontorets bergshistoriska utskott,
serie H 80
ISSN 1101-5284
Under perioden 1978-1983 genomfördes
de arkeologiska utgrävningarna av
Lapphyttan i Karbennings socken.
Resultaten var sensationella då det visade
sig att masugnsdrift förekom i Sverige
redan på 1100-talet. Lapphyttan är idag
den äldsta kända masugnen i Europa.
Genom de arkeologiska undersökningarna
blev det möjligt att följa de olika processtegen från malm till tackjärn fram
till smidbart järn s.k. osmundar. Men
kunskap om själva processen i den tidigmedeltida masugnen saknades. Genom
rekonstruktionen ”Nya Lapphyttan”
invid hembygdsgården i Norberg blev
det möjligt att skapa ett besöksmål som
samtidigt kunde fungera som en forskningsanläggning för att studera medeltida teknik. Sedan invigningen 1994 av
”Nya Lapphyttan” har tolv olika försök
att framställa tackjärn i den rekonstruerade masugnen genomförts. För första
gången har allt arbete med järnförsöken
sammanställts och publiceras nu sammanhållet i en skrift. Fokus ligger på de fem
senaste järnförsöken som också är de
bäst dokumenterade.
NOTISER
Industridokumentation
Hur och varför?
Redaktörer: Peter Du Rietz & Anna Lindgren
64 sidor, illustrerad
Utgiven 2014 av Jernkontoret
Jernkontorets bergshistoriska skriftserie 47
ISBN 978-91-977783-6-7
ISSN 0347-4283
Boken syftar till att vara en metod- och
inspirationsbok för dokumentation
av moderna processindustrier. Vill
Du dokumentera en industri eller en
industriell verksamhet men är osäker
på vilka positiva effekter en industridokumentation kan ge? Företräder du ett
industriföretag och står inför ett
beslut om ett eventuellt dokumentationsarbete? Kanske arbetar du i kulturarvssektorn eller är aktiv i föreningslivet?
Industrin genomgår en snabb utveckling,
vilket gör att industridokumentationer
alltid är angelägna. Boken vill inspirera,
ge goda råd och vara till hjälp i dokumentationsarbetet.
Kärrbo
En liten socken i stora drag
Redaktörer: Gunnar Grant &
Elisabeth Westerdahl
256 sidor, illustrerad
Utgiven 2014 av Carlssons bokförlag
ISBN 978-91-7331-639-2
Kärrbo socken har en lång historia.
Med sitt strategiska och vackra läge vid
Mälarens strand, vid inloppet till Västerås,
har den länge varit en uppskattad boplats.
Redan under bronsåldern fanns en
utbredd bebyggelse. Under 1700-talet
verkade Johan Fredric Muncktell som
präst i Kärrbo. Utdrag ur hans dagbok
ger både detaljrika och spännande
inblickar i socknens vardagsliv. Efter
ett omfattande arbete med intervjuer
och sökande i arkiv har tidigare okända
fakta blivit synliga. Genom ett rikt bildoch textmaterial tecknas här Kärrbos
historia, skildrad både i stora drag och
genom enskilda människors liv. Läs
om uppgång och fall på säterierna, om
sjöfart, sjöliv och om att vara ung i
socknen på 1930-talet, den växande fritidshusbebyggelsen och dagens nischade
jordbruk.
Jacob Siölin
en snäll förädlare av landets producter
Författare: Carin Thorsén
66 sidor, illustrerad
Utgiven 2014 av Västmanlands
kulturmiljöförening
Skriftserie nr 6
ISBN 978-91-980235-3-4
I nära hundra år var Köping centrum för
en högklassig tillverkning av fanerade
möbler, som fick uppskattning och avsättning vida utanför Mälardalen. Dess
främste företrädare var schatullmakaren
Jacob Siölin. Han signerade sina arbeten
nästan undantagslöst och därför kan vi
idag med säkerhet attribuera ett stort
antal föremål till hans verkstad, något
som annars är ovanligt för möbelsnickare
i landsortsstäderna. Med en stor produktion av hög konstnärlig kvalitet har han
blivit den mest kände möbelsnickaren
utanför Stockholm. Boken ger en ingående skildring av Siölins liv från lärgosse
till mästare, om hans verksamhet i
Köping och flytten till Kungsör. Vi får
lära oss om hur virkesanskaffningen
gick till, om ytbehandlingen, om avsättningen av varor och om stämplingen.
Slutligen redovisas produktionen utifrån
ett antal huvudområden som bord,
byråar, spelbord, skrivbord, schatull och
skrin. Boken är mycket intresseväckande
genom den breda, faktarika och personliga berättelsen. Författaren beskriver
Siölin som en skicklig yrkesman som
hämtade sin förlagor från schatullmakare
och ebenister i Stockholm. Sin egenart
hade han i valet av träslag för faneringen.
Med stort kunnande och konstnärlighet
använde han sig av de svenska träslagen
alm, alrot, plommon och körsbär.
Alroten blev hans signum och han har
därför fått epitetet Alrotsmäsaren.
Trädgårdsguide Bergslagen
Produktion: Walborg bokförlag
Ett samarbete mellan länsstyrelserna i
Gävleborg, Örebro, Värmland, Västmanland,
Uppsala samt Dalarna, 2014.
168 sidor, rikt illustrerad
ISBN 978-91-978318-4-0
Följ med på en resa till Bergslagen,
känt för sina gruvor och bruksmiljöer,
vattendrag och vidsträckta skogar. Men
här finns också många sevärda trädgårdar, infattade likt ädla stenar i bitvis
kärva omgivningar. Några av dem är
välkända, andra förtjänar att upptäckas
av en bredare skara. Alla berättar de
om trädgårdskonstens historia och
utveckling, om vad en trädgård kan
vara och hur den kan se ut idag. Ett
besök i Bergslagens trädgårdar bjuder
på inspiration och kunskap från såväl
barockträdgårdar som de senaste inom
trädgårdsdesign.
Bokens format är 13x19cm, i mjukpärm och med en gummisnodd. Omslaget pryds av äldre akvarellillustrationer.
NOTISER 6
POSTADRESS: Tidskriften Spaning,
Västmanlands läns museum, Karlsgatan 2, 722 14 Västerås.
BESÖKSADRESS: Karlsgatan 2, Västerås.
REDAKTÖRER:
Ann Österberg, konsulent för Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening.
Telefon 021-39 32 88. E -post ann.osterberg@ltv.se
Carl-Magnus Gagge, landsantikvarie/länsmuseichef, Västmanlands läns museum.
E-post carl-magnus.gagge@ltv.se
ÖVRIG REDAKTION:
Elisabeth Westerdahl, lantmästare och antikskribent.
Krister Ström, f.d. länsmuseichef vid Västmanlands läns museum.
Ulla Bergquist, antikvarie/arkeolog Länsstyrelsen i Västmanlands län.
Stefan Elgh, stiftelsechef, Stiftelsen Kulturmiljövård .
Anna Bratås, antikvarie/museipedagog, Västmanlands läns museum.
HUVUDMÄN FÖR TIDSKRIFTEN:
Västmanlands läns museum och Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening.
ANSVARIG UTGIVARE:
Carl-Magnus Gagge, telefon 021-39 32 71. E -post carl-magnus.gagge@ltv.se.
MEDVERKANDE SKRIBENTER
Utöver redaktionen medverkar:
Jenny Holm, arkeolog, Stiftelsen Kulturmiljövård.
Fredrik Hallgren, arkeolog, Stiftelsen Kulturmiljövård.
Anna-Lena Hallgren, arkeolog, Stiftelsen Kulturmiljövård.
Annelie Sundkvist, arkeolog, SAU (Societas Archaeologica Upsaliensis)
Barbro Johansson, antikvarie, Västmanlands läns museum.
Louise Evanni, arkeolog, Riksantikvarieämbetet, UV-Mitt Uppsala.
Svante Forenius, arkeolog, Riksantikvarieämbetet, UV-Mitt Uppsala
Ebba Phillips, konservator, Studio Västsvensk Konservering.
Ellinor Sabel, arkeolog/kulturarvspedagog, Stiftelsen Kulturmiljövård.
Anders Geidemark, fotograf.
FOTO: Där inget annat nämns, Västmanlands läns museum.
LAYOUT OCH REDIGERING: Heart Communication AB.
KORREKTUR: Ann Österberg och Carl-Magnus Gagge.
ANNONSFAKTA OCH BOKNING: Kontakta redaktionen.
DISTRIBUTION: Tidningen ingår i medlemskapet i Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening men
sprids gratis på skolor, studieförbund, bibliotek, kommunala kulturkanslier, museer och vårdinrättningar i länet.
Om du saknar Spaning på din arbetsplats, kontakta redaktörerna.
PRENUMERATIONER: Privatpersoner kan prenumerera på Spaning, och får då tidskriften sänd direkt hem.
Ring, skriv eller e-posta din adress till spaning@ltv.se.
TRYCK: Edita Bobergs AB
UPPLAGA: 5 000 exemplar
UTGIVNING: 1–2 ggr per år
ISSN: 1651-2774
MATERIAL OCH BIDRAG: Tidskriften Spaning, Karlsgatan 2, 722 14, Västerås.
Eller: spaning@ltv.se. För ej beställt material ansvaras ej. För signerade artiklar ansvarar författarna.
7 REDAKTIONSRUTA
VÄSTMANLANDS HEMBYGDSFÖRBUND OCH FORNMINNESFÖRENING
www.hembygd.se/vastmanland
Berätta för oss
Hembygdsförbundets uppgift är att främja hembygdskunskap, kulturminnesvård
och hembygdsvård.
Förbundet är samarbetsorgan för hembygdsföreningarna i regionen och skall stödja
föreningarna i sin verksamhet. Förbundet skall tillvarata rörelsens intressen på regional
nivå och samarbeta med museer, kulturminnesvårdande organ och andra organisationer.
Genom att gå med som enskild medlem i Västmanlands Hembygdsförbund får du
Årsboken som Länsmuseet och Hembygdsförbundet ger ut. Spaning Länsmuseets och
Hembygdsförbundets tidskrift som utkommer med ett-två nummer per år. Erbjudande
om att deltaga i temadagar, kurser i olika ämnen och medlemsresor inom och utom länet.
Ordförande i föreningen är Ulla-Britt Holmér och vice ordförande är Bengt Wallén.
Föreningen har kansli på Länsmuseet. Adress: Västmanlands Hembygdsförbund och
Fornminnesförening, Karlsgatan 2, 722 14 Västerås telefon 021-39 32 88
Kontaktperson: Konsulent Ann Österberg, ann.osterberg@ltv.se
Hör gärna av dig till redaktionen
med insändare och åsikter om
tidningen. Skicka gärna in material
eller uppslag som du tycker vi borde
ta upp. Vi läser allt med stort intresse.
Skriv till Tidskriften Spaning,
Karlsgatan 2, 722 14 Västerås eller
e-posta till spaning@ltv.se
VÄSTMANLANDS LÄNS MUSEUM
www.vastmanlandslansmuseum.se
Västmanlands läns museum har kontor, utställningar, arkiv och bibliotek på Karlsgatan 2
i Västerås. På WestmannaArvet i Hallstahammar finns museets föremålsarkiv, verkstäder,
vård- och registreringslokaler.
I länets 10 kommuner bedriver länsmuseet en bred verksamhet med särskild inriktning
på pedagogik och kulturmiljövård. Vi satsar på förnyelse och utveckling av verksamheten.
Vår uppgift är att fördjupa kunskapen om det västmanländska kulturarvet, förmedla
och väcka opinion, öka insikten om det förflutna och berika perspektiven på samtiden
och framtiden. Museet skall vara en plats där man kan ta del av vad som sker i samhället.
Arbetet i hela länet innebär samarbete och samverkan med kommuner, hembygdsföreningar, lokala entreprenörer och aktörer. Länsmuseets roll är att vara en resurs,
knyta samman idéer och initiativ samt göra historien synlig i sin rätta miljö.
Västmanlands läns museum
Karlsgatan 2, 722 14 Västerås. Telefon 021-39 32 22
E-post: lansmuseet@ltv.se
Utställningarna på Karlsgatan 2 är öppna tisdag-onsdag, fredag kl 10-17, torsdag kl 10-20,
lördag-söndag kl 12-16. Samma tider på entrétorget och museibutiken med viss begränsning av öppettider i kaféet.
Faktarum och arkiv helgfri tisdag-fredag kl 10-16.
WestmannaArvet
Besöksadress: Industrigatan 3–5, Hallstahammar.
Visningar och besök efter överenskommelse. Telefon 021-39 32 22. Fax 0220-247 51.
TEMA FORNTID
Avsändare: Västmanlands läns museum, Karlsgatan 2, 722 14 Västerås