1. No category

Västafrikanska ciklider del 9
Chromidotilapiina ciklider –
palettcikliderna
Text och foto: Anton Lamboj, översättning: Mikael Westerlund
Pelvicachromis humilis, hane
N
u har vi
ko m mi t t ill
de mest
omtyckta och bäst
kända arterna inom
gruppen chromi dotilapiina ciklider:
Släktet Pelvicachromis Thys van
den Audenaerde, 1968 dit palettcikliden hör.
Typart för släktet är Pelvicachromis pulcher (Boulenger, 1901). Till släktet hänfördes då det uppställdes sex beskrivna och
tre inte ännu beskrivna små till medelstora
arter. De flesta Pelvicachromis-arterna är
vackert färgade och mönstrade och förekommer i flera olika lokala former, som är
lätta att skilja från varandra.
Släktets naturliga utbredningsområde
sträcker sig från Guinea i norra Västafrika
över Sierra Leone till Liberia. Därefter
finns det en lucka och så förekommer
släktet igen från Benin genom Nigeria,
Kamerun och Gabon till Folkrepubliken
Detta är tredje delen av Anton
Lambojs artikelserie om cikliderna
inom underfamiljen Chromidotilapiinae. I detta nummer behandlar
Anton släktena Pelvicachromis och
Enigmatochromis. Mycket nöje.
6
Kongo. Släktet lever bara i rent sötvatten,
i bräckvattenområdena kring flod- och
bäckmynningar hittar man i normala fall
inga Pelvicachromis. Pelvicachromisarterna förekommer så gott som uteslutande i bäckar och floder som ligger
i skogsområden – eller i områden som
åtminstone före ingrepp av människan
ännu var skogsområden. Ungfiskar och
ofta även vuxna fiskar som inte har bildat
par påträffas i små grupper. Parlevande
fiskar har enligt mina iakttagelser oftast
revir som är en till två kvadratmeter stora.
Fiskarna lever i naturen huvudsakligen av
små näringspartiklar, framför allt detritus,
aufwuchs, små alger och diatomer; medan
animalisk föda såsom små insektlarver
eller räkrom sällan äts. Tillsammans med
födan intar fiskarna också alltid mycket
osmältbart material, såsom sand och slam.
Dessa ballastmaterial kan vara av väsentlig
betydelse för matsmältningen och fiskarnas välbefinnande.
Hos alla arterna är könsskillnaderna markanta. Honorna är alltid klart mindre än
hannarna och man kan även enkelt skilja
dem åt på basen av färgerna och teckningarna. Lekmogna honor har hos alla arterna
en påfallande röd till violett bukregion.
Under leken böjer honan kroppen och
vänder buken mot hannen, vilket kanske
stimulerar hannen till lek och utgör en
signal som neutraliserar hans aggression.
Ciklidbladet 3/2010 - Årgång 43
Honans ryggfena är – åtminstone hos lekmogna honor – glänsande ljusgul till vit.
Hos hannarna är några av mjukstrålarna
i ryggfenan och analfenan och också de
första mjukstrålarna i bukfenorna väsentligt längre än hos honorna. Hos honorna
är alltid den andra mjukstrålen i bukfenan
den längsta, vilket gör att honans bukfenor
alltid ser kraftigt avrundade ut. Vidare
är stjärtfenan oftast större och kraftigare
utvecklad hos hannarna.
Pelvicachromis är parbildande grottlekare.
Parbindningen är stark. Som lekplats
föredras en håla med en så liten ingång,
att fiskarna nätt och jämt kan simma in
och ut. I naturen leker fiskarna ofta även
bland löv, som det kan ligga rätt tjockt av
på bottnen. Rommen och de nykläckta
ynglen sköts huvudsakligen av honan. När
ynglen är frisimmande leds och försvaras
de av bägge föräldrarna. Utvecklingen från
romläggning till frisimmande yngel tar vid
en temperatur på omkring 25 grader nio till
elva dygn. Yngelvården kan i många fall
pågå i nära två månader, men oftast inte
så länge. Under yngelvården – åtminstone
under de första veckorna – kan man särskilt tydligt mitt på kroppen se ett svart
längsgående band, som kan förekomma
hos alla arterna. Ungfiskarna är under de
första veckorna tecknade i ett oregelbundet
fläckigt mönster. Från en storlek på cirka
två centimeter börjar de anta de vuxna
fiskarnas färgning.
www.ciklid.org
Pelvicachromis signatus, hane
Pelvicachromis signatus, hona
När man håller Pelvicachromis och i synnerhet om man vill odla dem måste man
beakta att alla arterna i naturen förekommer i mjukt vatten med ett pH som är
neutralt till ofta klart surt. Flera populationer eller former av P. pulcher är dock
tolerantare och tål i akvarium också klart
högre värden.
Pelvichachromis humilisgruppen
Enligt min åsikt kan man generellt indela
släktet Pelvicachromis i två stora grupper.
Den första gruppen utgörs av arterna kring
P. humilis (Boulenger, 1916). Denna art
förekommer i flera lokala varianter. Från
Guinea kommer också två andra arter,
nämligen P. rubrolabiatus Lamboj, 2004
och P. signatus Lamboj, 2004. Hur långt de
många varianterna av P. humilis kommer
att bli egna arter kommer delvis att diskuteras och säkerligen även att undersökas
närmare.
Utöver vissa anatomiska särdrag, som vi
inte ska gå närmare in på här, skiljer sig
arterna inom denna grupp från de övriga
www.ciklid.org
Pelvicachromis rubrolabiatus, hane
Pelvicachromis däri att de blir rätt stora,
hannarna upp till tolv centimeter. De
verkar slankare och mer långsträckta än de
andra Pelvicachromis-arterna, munnen har
ett kraftigare underbett och nosen verkar
också något spetsigare. Därtill ser man hos
dessa arter i de flesta sinnesstämningar sex
till åtta mörka tvärränder. Denna teckning
förekommer inte hos den andra gruppen.
Könsskillnaderna är i huvudsak de samma
som för hela släktet, men hos stora honor
inom denna grupp är rygg- och analfenornas spetsar lätt utdragna och bukfenorna
inte lika starkt avrundade som hos arterna
inom den andra gruppen.
P. rubrolabiatus och P. signatus härstammar från Kolentes avrinningsområde i
Guinea. Hos P. signatus har hannarna i
ryggfenans övre kant flera svarta punkter, som ofta också kan smälta samman.
Honorna har oftast en eller två punkter i
ryggfenans mjukstråliga del och alltid en
svart punkt i början av stjärtfenan (inte i
stjärtspolen). Hannarna har en rödblå söm
i övre kanten av rygg- och stjärtfenorna
och frånsett den saknar fenorna hos bägge
könen i normala fall i övrigt teckningar.
P. humilis förekommer i Guinea, Sierra
Leone och västra Liberia och är med
sina tolv centimeter sannolikt den största
Pelvicachromis-arten. Man känner till
några olika färgformer, till exempel en
från Liberia med starka inslag av rött på
kroppen, från Sierra Leone härstammar
formerna ”Kasewe” och ”Kenema” och
sannolikt förekommer det flera former i
Guinea. Alla dessa former liknar varandra
rätt mycket, men man kan inte utesluta
P. rubrolabiatus uppvisar till skillnad
från de två andra arterna inom denna
grupp sju mörka tvärränder, som oftast är
synliga men som i undantagsfall även kan
försvinna helt. Likaledes kan man mycket
sällan se ett längsgående band. Hos bägge
könen förekommer oftast en mörk fläck vid
stjärtroten. På fjällen finns också mörka
ränder, som är lite tydligare hos hannen.
Honorna har ofta en eller två svarta punkter i ryggfenan.
Ciklidbladet 3/2010 - Årgång 43
möjligheten att det faktiskt kan handla om
självständiga arter.
7
Pelvicachromis pulcher, par
Alla dessa arter är tämligen aggressiva
inom arten. Därför är de att rekommendera
bara för erfarna akvarister och de ska bara
hållas i stora akvarier.
Pelvicachromis pulcher-gruppen
Pelvicachromis sacrimontis, hane
Pelvicachromis sacrimontis, hona
8
Ciklidbladet 3/2010 - Årgång 43
Resten av arterna inom släktet hänförs till
den andra gruppen. Det handlar här om
måttligt slanka till slanka ciklider, som alla
blir under tio centimeter långa (i naturen
samt i akvarium vid normal hållning och
utfodring). Honorna är alltid klart mindre
och har en lätt till tydligt avrundad nos.
Hos såväl hannarna som honorna inom
denna grupp kan individuellt varierande
svarta punkter eller fläckar förekomma
i rygg- och stjärtfenorna. Jag vill här
betona, att antalet punkter eller fläckar med
ytterst få undantag ingenting har att göra
med varifrån fiskarna härstammar, utan
huvudsakligen handlar det bara om individuell variation i teckningen. Att använda
dessa teckningsdetaljer för taxonomiska
ändamål är därför knappast meningsfullt!
Palettcikliden, Pelvicachromis pulcher
(Boulenger, 1901), som förekommer från
östra Benin genom Nigeria till västra
Kamerun torde vara den sannolikt bäst
kända och mest omtyckta cikliden från hela
Väst- och Centralafrika. P. pulcher uppvisar mestadels ett mörkt längsgående band,
som beroende på sinnesstämning ofta kan
försvinna helt. Hos bägge könen kan det i
ryggfenan och stjärtfenan förekomma ett
varierande antal svarta fläckar (se mina
anmärkningar i beskrivningen av släktet).
www.ciklid.org
Pelvicachromis taeniatus, Bandewouri, par
Hos hannarna kan strupregionen och bröst
och buk vara gula, blå eller röda, kombinationer av dessa färger kan delvis också
förekomma. Hos honorna är bukregionen
alltid – i alla färgformer – mer eller mindre
röd, särskilt intensivt hos lekmogna honor.
Att alla färgformerna man känner till
inom akvariehobbyn skulle härstamma
från naturen är tveksamt. Enligt min åsikt
förekommer det också korsningar inom
hobbyn.
P. pulcher torde vara den art inom hela
gruppen som är lättast att hålla och odla.
För de f lesta f ärgvarianterna passar
hårt och mjukt vatten lika bra. Fiskar ur
”gamla” akvariestammar är härvid extremt
tåliga. Vildformer (till exempel varianten
”Ndonga” från Kamerun) kan däremot
ställa högre anspråk och kräver vatten som
är både mjukt och svagt surt.
Till utseendet mycket liknande är Pelvicachromis sacrimontis Paulo, 1977. Denna
art förekommer endast i Nigeria och man
känner till tre färgvarianter, nämligen en
röd, en grönaktig och en gul, vilka såsom
fallet är hos P. pulcher bara går lätt att
skilja från varandra på hannarna. Hos
dessa varianter är den undre kroppshalvan
antingen röd från nosen till början av analfenan, eller gul till gulgrön med en eventuell liten rosa fläck på buken. Honorna
har alltid en röd buk, som i synnerhet vid
lekmognad kan bli mycket mörk. På kinderna och gällocken har bägge könen hos
alla varianterna intensiva blå teckningar.
www.ciklid.org
Pelvicachromis taeniatus ”nigeria red cheek”, hane
Hos honorna av P. sacrimontis är ryggfenan annorlunda färgad än hos P. pulcher:
Den är, beroende på stämning, enfärgat
mörkgul till rökigt svart.
P. sacrimontis är något mer krävande än P.
pulcher och har även en hög intraspecifik
aggression. Det är således bäst att hålla den
i ett relativt stort akvarium.
De många färgvarianterna av den gula
palettcikliden, Pelvicachromis taeniatus
(Boulenger, 1901), som kommer från
Nigeria och Kamerun är omtyckta och
efterfrågade. Såsom hos P. pulcher kan
färgsättningen och teckningen variera
tämligen mycket beroende på varifrån
fisken kommer. Detta gäller särskilt hanCiklidbladet 3/2010 - Årgång 43
narnas stjärtfena. Hannar från Nigeria, hos
vilka man känner till röda, gula och gröna
varianter, har alltid på stjärtfenans nedre
hälft ett klart avgränsat svart band, som
inåt begränsas av en ljus söm. Lekmogna
honor är ljus- till medelröda om buken. De
skiljer sig från varianterna från Kamerun
genom några vågräta mörka band på stjärtfenan. På stjärt- och ryggfenorna kan det
förekomma svarta punkter, vilkas antal
varierar individuellt.
Hos varianterna ”Moliwe” och ”Muyuka”
från Kamerun har hannarna i undre halvan
av stjärtfenan en oskarpt avgränsad rökigmörk söm. Honorna av bägge dessa varianter har mestadels bara ett svart band mitt
på stjärtfenan, buken är vid lekmognad
9
Pelvicachromis subocellatus, hane
mörkt vinröd till violett och omgiven av ett
blåviolett område. Också dessa honor har
oftast några svarta punkter på ryggfenan
och/eller stjärtfenan.
Varianten från Wouri-flodbäckenet sydost
om Duala avviker något. Hannens stjärtfena är mörk nertill med en smal ljus söm
som fortsätter mot kroppen. Övre halvan
har en mycket smal ljus söm upptill. Under
den löper ett svart band, som har bildats av
svarta punkter som har smultit samman.
Under bandet löper ytterligare en smal
ljus söm. Honornas buk är rödviolett med
brunvioletta kanter. Ovanom buken ligger
en intensivt guldgult färgad zon. Ofta finns
det enstaka svarta punkter i ryggfenan och/
eller stjärtfenan.
Hos de olika varianterna från Sydkamerun har hannarna alltid en otydlig svart-,
grön- eller gulaktig söm i stjärtfenans
undre hälft. Hos hannar från Lobes avrinningsområde saknas de svarta punkter i
den övre fenhalvan som alltid förekommer
hos de andra varianterna från området. Hos
honorna är buken mörkt rödviolett omgivet
av en blåviolett och en guldgul zon. Ryggoch stjärtfenorna kan helt sakna punkter
eller vara försedda med ett individuellt
varierande antal enstaka svarta punkter.
Pelvicachromis sp. af. subocellatus, par
10
Ciklidbladet 3/2010 - Årgång 43
Enligt mina erfarenheter är varianterna
från Nigeria betydligt lättare att hålla
och odla i akvarium än varianterna från
Kamerun.
Något sällsyntare men också mycket
vackra är rödbukspaletterna, Pelvicachromis subocellatus (Günther, 1871),
från Gabon och Folkrepubliken Kongo och
Pelvicachromis sp. af. subocellatus från
Nigeria. Hos bägge dessa arter är honorna
mycket iögonenfallande. Särskilt extrem
ser den knallröda buken hos P. subocellatus ut när den vid lek omges av ett silverglänsande band. Hannarna är något mer
anspråkslösa, men också de har tilltaltande
färger. Bägge arterna är medelsvåra, men
för framgångsrik odling av dem krävs det
mjukt vatten.
Den sista arten inom släktet förekommer
sällan i akvarium. Jag talar då om Pelvicachromis roloffi (Thys van den Audenaerde, 1968). Denna anspråkslöst färgade art
lever i Guinea och Sierra Leone. Hos bägge
könen kan ett individuellt varierande antal
små svarta punkter förekomma i rygg- och
stjärtfenorna. Hos lekmogna honor är
bukregionen intensivt rosa till mörkviolett,
medan huvudet är gulaktigt. Också denna
art är tämligen svår och behöver för att
odlas framgångsrikt något surt och i varje
fall mjukt vatten.
www.ciklid.org
Enigmatochromis
Mycket likt Pelvicachromis är ett nyligen
nybeskrivet släkte, nämligen Enigmatochromis Lamboj, 2009, till vilket tillsvidare hänförs endast arten E. lucanusi
Lamboj, 2009. Detta släkte skiljer sig
från Pelvicachromis framför allt i det att
det har bara tolv fjäll på stjärtspolen, mot
sexton hos Pelvicachromis. Könsmogna
honor av E. lucanusi kännetecknas framför
allt av en lysande blå ryggfena, vilket är
bakgrunden till artens tidigare benämning Pelvicachromis sp. ”blue fin”. Arten
hålls, sköts och odlas i stort sett lika som
Pelvicachromis.
Pelvicachromis roloffi, hane
Enigmatochromis lucanusi, par, honan till vänster
År 2004 utkom boken The Cichlid Fishes of Western Africa/ Die Cichliden des westlichen Afrikas av
Anton Lamboj. Denna bok betraktas som den centrala källan när det gäller västafrikanska ciklider.
Boken är på 253 sidor och innehåller över 600 foton. Boken recenserades i Ciklidbladet nummer
2 2005 av Michael Persson.
www.ciklid.org
Ciklidbladet 3/2010 - Årgång 43
11