1. No category

Längtan att skapa med händerna av Ann-Marie Laginder
I denna Bildningsförbundet Östergötlands skriftserie publiceras texter
som anknyter till folkbildning och som bedöms att vara av intresse
för folkhög­skolor och studieförbund, men även för vidare läskrets. Vårt
syfte med skriftserien är att stimulera till reflektion, nytänkande och
förändring inom folkbildningsarbete samt bidra med kunskap till folkbildningens aktörer och samverkansparter.
Författaren Ann-Marie Laginder är docent i pedagogik. Hon har tidigare
bedrivit forskning om studiecirklars betydelser för deltagare och lokal­
samhälle. I ett senare projekt stod folkbildning på distans i centrum.
Senare års forskning har handlat om intressestyrt lärande med fokus
på folkdans och konsthantverk.
ISBN 978-91-979289-1-5
Längtan att skapa
med händerna
– att lära konsthantverk i studiecirkel
Ann-Marie Laginder
Längtan att skapa
med händerna
– att lära konsthantverk i studiecirkel
Ann-Marie Laginder
© Bildningsförbundet Östergötland 2011
www.bildningsforbundet.se
ISBN 978-91-979289-1-5
Text: Ann-Marie Laginder
Foto: Lotta Rehn, sid: 59
Grafisk form: Kreafon AB, www.kreafon.se
Tryck: Billes Tryckeri AB, Mölndal, 2011
Innehåll
Förord.......................................................................... 5
Konsthantverk som engagemang................................ 7
Konsthantverk i studiecirkel...................................... 11
Deltagarröster................................................................... 14
Studiecirkeln som öppet erbjudande......................... 17
Vävning.............................................................................. 21
Träslöjd . ........................................................................... 23
Silversmide........................................................................ 25
Nålbindning....................................................................... 26
Perspektiv på lärande................................................ 31
Begreppet cirkelmiljö........................................................ 33
Lärande under lång tid.............................................. 35
Ömsesidigt engagemang i lärprocesser............................ 36
Studiecirkeln som arbetsgemenskap............................................... 37
Att lära genom erfarenhet och goda råd........................... 41
Att lära av en mästare...................................................................... 42
Att lära genom att prova sig fram.....................................46
Att bli introducerad i ett nytt hantverk . .......................................... 46
Cirkelmiljö och lärprocesser.............................................. 50
Lärande under begränsad tid.................................... 53
Att hålla takten och att lära i egen takt............................54
Gemenskapens olika ansikten................................... 61
Vävintresset kittet i en tät gemenskap............................. 62
Diskussionens vågor går höga.......................................... 63
Det blir socialt på ett annat sätt........................................64
Man kastar i sig en kopp kaffe.......................................... 65
Cirkelmiljö och gemenskap...............................................66
Att lära konsthantverk för nöjes skull........................ 69
Längtan att skapa med händerna..................................... 71
Att se resultat.................................................................................... 71
Att vara delaktig i hela arbetsprocessen.......................................... 72
Arbetsprocessen skapar ro och kräver koncentration..................... 74
Fredad tid och plats.......................................................................... 76
Frizon i vardagen............................................................... 76
Cirkelmiljö och upplevelser av helhet................................ 78
Engagemanget expanderar........................................ 81
Från cirkel till hem............................................................. 82
Ett bredare hantverksintresse........................................... 85
Konsthantverksintresset påverkar identiteten..................86
Slutord....................................................................... 89
Referenser................................................................. 93
Hur kan man använda denna skrift?......................... 99
Lästips..................................................................... 103
Appendix.................................................................. 107
Förord
Denna skrift handlar om studiecirklar i konsthantverk. Det
övergripande syftet är att söka svar på frågor om engagemang, lärande och mening ur deltagarnas perspektiv. Det
är deras upplevelser som är utgångspunkt i de resonemang
som förs. Därför vill jag först och främst rikta ett varmt tack
till de elva deltagare i vävning, träslöjd, silversmide och
nålbindning som generöst delat med sig av sina erfarenheter
och upplevelser i de intervjuer jag har genomfört. Dessutom
vill jag tacka Staffan Larsson, Stellan Boozon och Anneli
Dahlqvist för värdefulla synpunkter i samband med slutbearbetningen av texten.
Forskningsprojektet och skriften har tillkommit genom ett
samarbete mellan Bildningsförbundet Östergötland och
forskningsmiljön Vuxenpedagogik och folkbildning vid Linköpings universitet. Ett särskilt tack riktas till den kommitté
som ledd av Stellan Boozon utgjort grunden för samarbetet.
Föreliggande skrift är resultatet av ett av två forskningsprojekt som fått stöd av Bildningsförbundet Östergötland.
Det andra projektet har genomförts av Martin Lundberg och
Staffan Larsson och har resulterat i skriften Cirkelledares
beprövade erfarenheter.
Det är min förhoppning att denna skrift ska bidra med
kunskap och idéer i diskussioner kring studiecirklar i
konsthantverk bland cirkelledare, verksamhetsansvariga på
studieförbunden samt bland beslutsfattare på olika nivåer.
Linköping i mars 2011
Ann-Marie Laginder
K a pi t el 1
Konsthantverk
som engagemang
Konsthantverk
som engagemang
I det förindustriella samhället fanns det ett vardagligt behov
av att kunna sy kläder och behärska olika textila hantverk
samt att kunna snickra och tillverka bruksföremål. I takt
med samhällets industrialisering och både kvinnors och
mäns ökade förvärvsarbete utanför hemmet förändras också
hantverkets roll. Detta förstärks av ett ökat utbud av industriproducerade varor som alternativ till egen produktion.
Olika former av hantverk får därmed nya uttryck i modernt
produktions- och förvärvsliv och blir något som enskilda
individer, både vuxna och barn, väljer att intressera sig för.
Dessutom innebär samhällsförändringarna att färdigheter i
olika hantverk inte självklart förmedlas från generation till
generation. Därmed behöver hantverksskicklighet i större
utsträckning sökas och erövras utanför familjen.
Den skisserade utvecklingen väcker intressanta frågor om
hur lärande av olika former av hantverk går till i vår tid.
Lärande av intresse uppstår när en individ väljer att börja
intressera sig för ett konsthantverk och när engagemanget
växer och fortsätter under lång tid. Individen söker mer eller
mindre självstyrt olika möjligheter att lära mer (Laginder
& Stenøien, 2011). Att lära sig någon form av konsthantverk
innebär enligt Helen Knutes (2009) att kroppsligen se och
erfara hur görandet sker. Den manuella färdigheten blir viktig, det vill säga att lära kroppen att arbeta med ett specifikt
material på ett särskilt sätt (Lindwall & Ekström, 2008). Det
handlar om hur händerna ska användas i relation till ett material och att lära sig hur speciella rörelser ska utföras samt
hur verktygen ska greppas. Inte minst behöver man lära sig
att bedöma med vilken kraft materialet ska bearbetas.
Att utöva ett konsthantverk innefattar enligt Knutes (2009)
både ett mentalt och ett kroppsligt meningsskapande, kroppen, känslan och tanken engageras i gestaltandet. Det kan
också uttryckas som en upplevelse av kreativitet som är lustfyllt, kravlöst men samtidigt koncentrerat. Utövandet kan
dessutom tolkas som ett socialt meningsskapande.
Man skulle kunna tala om ett socialt menings­
skapande på kroppslig nivå, därför att det är
görandet som är i fokus, inte att verbalt samtala om
det man gör. Det kan uppstå en ”vila” i att vistas
tillsammans med andra, fast upptagen med sitt eget
(Knutes, 2009 s 169).
Det handgjorda konsthantverkets karakteristiska drag är
att varje föremål är unikt och att utövandet förhåller sig
till både hantverkets funktionella aspekter och konstens
uttryckande sidor (Knutes, 2009). Skicklighet, engagemang
och bedömning i hantverkskunnande sätter den intima
kopplingen mellan hand och huvud i centrum enligt Richard
Sennet (2008). Dialogen mellan konkret praktik och tänkande utvecklas till vanor, vanor som skapar en rytm mellan
att finna och att lösa problem. Denna skrift handlar om hur
engagemang och skicklighet kommer till uttryck när man lär
sig konsthantverk för nöjes skull. Studiecirklar i konsthantverk står i centrum för undersökningen.
K a pi t el 2
Konsthantverk
i studiecirkel
Konsthantverk i studiecirkel
Det var först i 1944 års folkbildningsutredning som folkbildningsbegreppet vidgades till att omfatta även bildningsarbete med praktisk inriktning. Därigenom strömmade kvinnorna till studieförbundens verksamhet (Rydbeck, 2006). I slutet
av 1950-talet ledde den starka expansionen till att ”hobbybetonade” studieämnen undantogs från rätten till statsbidrag.
Ytterligare restriktioner och gränsdragningar följde i senare
beslut. Trots olika begränsande regler ökade den praktisk-estetiska verksamheten. Verksamhetsåret 1964-65 redovisades
7 300 slöjdcirklar. Omfattningen var fem gånger större verksamhetsåret 1978-79 (Hartman, 2009). Studiecirklar inom det
praktisk-estetiska området har med andra ord varit en succé
sett till volym och människors önskan att delta. Men på den
politiska arenan har verksamheten återkommande fått försvara sin existens. Louise Waldén (1994) beskriver hur synen
på de praktisk-estetiska studiecirklarna växlat genom åren i
offentliga utredningar.
Än är den ”fackbetonad bildning”, än är den ”skapande verksamhet”, än befarar man att den kan
vara en ”mekaniskt utövad sysselsättning” eller en
”förevändning för människor att få vara tillsammans”
för att sedan tilldela den uppgiften att frigöra ”känsla
och fantasi”. Den ska helst vara som en ”vanlig”
studiecirkel där man läser och studerar. Fast samtidigt också en plats för skapande och konstnärlighet.
Kraven hämtas än från den teoretiska, än från den
estetiska delen av studieförbundens verksamhet
(Waldén, 1994 s 39).
Antalet detaljerade regler som berörde denna cirkelverksam­
het ökade fram till 1991 års folkbildningsförordning. Skiftet
från regel- till målstyrning innebar att ansvaret för cirkelverksamhetens utformning då överfördes till folkbildningsorganisationernas eget ansvarsområde (Hartman, 2003). I
12
riksdagens övergripande uppdrag till folkbildningen ingår
att bredda intresset för kultur och att öka delaktigheten i
kulturlivet. Det handlar om att främja människors kulturupplevelser och deras eget skapande. I folkbildningspropositionen Lära, växa, förändra konstateras att folkbildningen
ger människor möjligheter att utvecklas. Ett av dess övergripande mål är att bidra till människors möjligheter att
påverka sin livssituation. Vidare framhålls att kurser och
studiecirklar ger ett ”mervärde som i princip inga andra
aktörer i samhället kan ge” (Regeringens proposition
2005/06:192, s 22).
Sedan 2004 har ämneskategorierna inom praktisk-estetisk
verksamhet anpassats till svensk utbildningsnomenklatur
(SUN) för att göra studieförbundens verksamhet jämförbar
med ämnesstudier i annan studieverksamhet. Inom den
estetiska ämnesinriktningen Konst, musik och media återfinns ämnesgruppen konsthantverk. Denna ämnesinriktning omfattade 61,1 procent av de totalt 10 329 600 studie­
timmar som genomfördes år 2009. Till konsthantverk räknas
knyppling, träslöjd, metallslöjd, keramik, porslinsmålning,
vävning, konstsömnad, klädsömnad/klädvård, övrig textilslöjd, övrigt konsthantverk samt konsthantverkshistoria.
År 2009 omfattade ämnesgruppen konsthantverk 1 060 000
studie­timmar, vilket utgör 10,3 procent av det totala antalet
genomförda studietimmar (Folkbildningsrådet, 2009).
Intresset för studiecirklar i slöjd, hantverk, handarbete och
konsthantverk har oavsett politiska dilemman och tolkningar således förblivit en omfattande del av studieförbundens
verksamhet. De olika synsätt som återfinns i utredningstexterna illustrerar både ett ifrågasättande och ett erkännande
av verksamheten. Denna kluvenhet och verksamhetens omfattning gör det viktigt att undersöka på vilket sätt komplexiteten i att lära sig olika konsthantverk kommer till uttryck
i studiecirklar. De som väljer att delta avgör ytterst studiecirklarnas värde. Därför har jag valt att försöka ta reda på
hur lärande och mening i konsthantverkscirklar skapas ur
deltagarnas perspektiv.
13
Deltagarröster
Projektets övergripande syfte är att söka svar på frågor om
vad konsthantverkscirklar som arena för lärande betyder för
dem som deltar. I planeringen av projektet föreställde jag mig
att studiecirkeln antingen kunde vara starten för att lära sig
ett nytt hantverk eller ett led i ett långvarigt engagemang.
Därför ville jag ta reda på hur intresset för det aktuella
konsthantverket väcktes och vilka erfarenheter deltagare
hade innan de valde att börja i en studiecirkel. På så vis
skulle det bli möjligt att förstå studiecirkelns roll i individers
liv och lärandeförlopp. Huvudfrågorna i projektet handlade
om att ta reda på hur deltagare upplever att lärandet går till i
konsthantverkscirklar. Mot den skisserade bakgrunden var
det viktigt att intervjua två till tre deltagare i samma studiecirkel för att få olika bilder av lärande och meningsskapande.
Intervjuerna hade en utredande karaktär med öppet hållna
frågor i samtalsform. På så vis formades lärandeberättelser
som knyter ihop lärande, erfarenhet och insikter som förvärvats över tid och i olika sammanhang (Laginder & Stenøien,
2009, Thommessen, 2009). Sammanlagt har elva individuella
intervjuer genomförts. För att skapa variation i material och
tekniker valdes studiecirklar i vävning, träslöjd och silversmide. Dessa vanliga konsthantverk kompletterades med
nålbindning. Det är en textil teknik där man formar öglor
av garn, vilka läggs runt tummen och binds samman av
stygn med hjälp av en grov nål av trä, ben eller metall. Oftast
används ullgarn och det är vanligt att tekniken används för
att framställa vantar. Därför har den också kallats vantsöm.
Tekniken har funnits i alla världsdelar. Det äldsta svenska
fyndet är en vante som daterats till ungefär år 200 e. Kr.
(Nationalencyklopedin, 1994).
I genomförandet av intervjuerna visade det sig att deltagarna
i både vävning och träslöjd varit med i många år, ibland med
några års uppehåll och/eller deltagande i parallella cirklar.
Cirkeln i silversmide uppvisade ett blandat mönster av nybörjare och deltagare som varit med i flera år. Rent administrativt startar en ny cirkel varje termin eller varje år. Men i
14
den fortsatta framställningen inrymmer benämningen studiecirkeln i vävning, träslöjd respektive silversmide hela den
mångåriga verksamheten. Cirkeln i nålbindning särskiljer
sig helt eftersom den omfattade endast fyra sammankomster.
Beteckningen studiecirkel kommer att användas synonymt
med kurs och beteckningen cirkelledare synonymt med
lärare i texten, eftersom deltagarna ofta använde begreppen
kurs och lärare.
Denna skrift bygger på deltagarnas berättelser om sitt intresse för konsthantverk, deras erfarenheter och reflektioner
kring sitt lärande och kring den studiecirkel de deltar i. Det
betyder att det är deltagarnas upplevelser av studiecirkelns
uppläggning, cirkelledarens roll, samspelet med övriga deltagare och det egna lärandet som står i centrum.
15
K a pi t el 3
Studiecirkeln som
öppet erbjudande
Studiecirkeln som
öppet erbjudande
Vi har redan konstaterat att många människor söker sig till
studiecirklar för att lära sig olika konsthantverk. Studieförbunden erbjuder studiecirklar på landsbygden och i städerna
i hela landet. De vänder sig både till nybörjare och till dem
som har tidigare erfarenhet av ett visst konsthantverk. Det
är lätt att anmäla sig och individen bestämmer själv hur
länge han eller hon vill vara med. Det fria och frivilliga del­
tagandet innebär också att man slipper bli bedömd genom
inträdesprov. Avsaknaden av betyg innebär, till skillnad från
slöjdundervisningen i skolan, att individen själv väljer nivån
på sitt engagemang.
Studiecirkelns erbjudande är den oprövade möjlighetens. Den bereder plats för amatörerna, ”den som
älskar” (Andersson & Waldén, 1996 s 197).
Om man betraktar möjligheten att lära sig konsthantverk
i en studiecirkel som ett öppet erbjudande hamnar flera
intressanta frågor i fokus. Inledningsvis handlar de om hur
det kommer sig att olika individer blir intresserade av ett
bestämt konsthantverk. Viktiga följdfrågor handlar om när
och varför de väljer att delta i en studiecirkel för att lära mer
om hantverket. Framstår studiecirkeln som en utmaning att
börja lära sig ett nytt konsthantverk, eller uppfattar individen den som en möjlighet att lära mer om ett hantverk de
redan utövar? Vi ska börja med att följa våra elva deltagare
på deras olika vägar till studiecirkeln i vävning, träslöjd,
silversmide respektive nålbindning.
18
19
20
Vävning
Tre av sju deltagare intervjuades i vävcirkeln. De har fått
fingerade namn som börjar på V som i Vävning: Vivianne,
Vera och Veronika. En av dem var pensionär medan de två
andra var mellan 55 och 60 år. I sitt nuvarande eller tidigare
yrkesliv hade två av dem varit fabriksarbetare medan den
tredje arbetade som sjuksköterska.
Jag har ”alltid hållit på och broderat, stickat” berättade
Vivianne. Hon stickade sin första tröja som 10-åring. Mormor
vävde, så hon hade fått vara med och klippa mattrasor. Hon
gick på lanthushållsskola ett år, där hon fick lära sig olika
handarbeten. Intresset för vävning tog emellertid fart när
hon erbjöds att vara med i en studiecirkel. Det var närmare
30 år sedan och hon har sedan dess fortsatt i gruppen med
undantag för något år när hennes andra barn föddes. ”Men
när barn nummer tre kom, så var jag väldigt noga med att
inte sluta, för jag insåg att det här var viktigt.”
Min mamma var sömmerska och sydde kläder i hemmet,
berättade Vera. Så hon lärde sig sömnad och stickning som
barn. Hon hade sedan fortsatt att sy och sticka till familjen
och sig själv. Intresset för vävning startade med att hon
erbjöds att vara med i cirkeln av cirkelledaren. Men först
svarade hon ”nej, jag har inte vävt, det kan jag väl inte”.
Men hon lät sig övertygas och började i cirkeln omkring år
1980. Det var den första studiecirkel i hantverk som hon deltog i. Intresset växte med åren, inte minst sedan den fabrik
hon arbetade på avvecklades och hon blev friställd, ”då tog
jag ju mera tag i det här med vävningen”.
Även Veronika lärde sig som barn att sticka, virka, sy och
brodera av sin mamma. När hon var 14 år fick hon dessutom
en inbjudan från Hemgården om att gå studiecirklar i sömnad, batik, broderi, keramik och flamskvävnad. Hon gick där
i flera år och fann vänner som var ”likadana som mig”. 1975
började hon väva, en arbetskamrat som hade kvällskurser på
ett studieförbund erbjöd henne att vara med. När hon flyttade
till en ny ort frågade hennes dagmamma om hon ville vara
21
22
med i en vävcirkel, det var 1987 och sen dess har hon blivit
kvar i gruppen och har ”inte en tanke på att sluta”.
Vägen till vävning framträder som en vidareutveckling av ett
handarbetsintresse som följt alla tre från barndomen. I Viviannes fall har dessutom vävning varit en del av barn­domens
erfarenheter. Erbjudandet att komma med i en studiecirkel
i vävning framstår som en startpunkt för ett växande engagemang. Enligt Veronika och inte minst Vera blev studie­
cirkelerbjudandet avgörande för valet att börja lära sig väva.
Träslöjd
Deltagarna i träslöjdscirkeln har getts namn på T som i
Träslöjd: Tove, Tage och Tore. De gick i en cirkel med åtta
deltagare. Deltagarna som intervjuades var mellan 60 och 83
år. Alla tre hade lämnat yrkesverksamheten bakom sig. De
hade arbetat som farmaceut, elektriker, verkstadsslipare.
Under sina yrkesverksamma år hade Tove sömnad som
hobby. I samband med att hon fick hälsoproblem och så
småningom förtidspension väcktes intresset för att börja
med träslöjd. Det var på en informationsträff på ett studieförbund. Men drivkraften var inte att hon behövde fylla
sin tid, utan hon underströk att det var praktiska behov av
att kunna använda verktyg och maskiner som ledde till att
hon började. Tove menade att hon tillhörde den generation
där kvinnor inte lärt sig använda hammare och spik. Hon
fick tjata på sin man för att få saker gjorda hemma. Så hon
bestämde sig för att lära sig hur man hyvlar, hur man sågar
och hur man svarvar.
Arbetet som elektriker innebar att Tage kände sig trygg med
att arbeta med händerna. Intresset för träslöjd startade i
samband med att han byggde en sommarstuga på 1970-talet.
Han bodde precis intill lokalen där slöjdcirkeln pågick. Han
anmälde sig när han fick behov av att lära sig svarva och ville göra stolar efter gammal modell till sommarstugan. Under
sju, åtta år arbetade Tage på en annan ort och då slutade han
i cirkeln – då var det bara arbetet som gällde. Men när han
23
24
började jobba på hemorten igen i slutet av 1980-talet tog han
kontakt med cirkelledaren och frågade om det fanns plats.
Tore var lantbrukarson och hade som barn fått hjälpa till
med praktiska sysslor på gården, en del av dem handlade
om snickeri. När han var drygt 58 år blev han uppsagd från
jobbet som verkstadsslipare på grund av arbetsbrist. Det
blev startpunkten för hans intresse för trä som hantverk.
Han fick möjlighet att köpa den slipmaskin som han började
jobba med på 1950-talet. Till den maskinen skaffade han en
del verktyg så att han kunde arbeta med trä i den. Detta lärde
han sig själv. 1989 frågade en arbetskamrat om han ville
komma med i en studiecirkel i träslöjd. Då tackade han ja
eftersom han var intresserad och nyfiken.
För Tove var det en helt ny utmaning hon antog när hon
tackade ja till att vara med i studiecirkeln. Intresset för
träslöjd framstår däremot för Tage och Tore som en vidareutveckling av den hantverksskicklighet de förvärvat under
sina yrkesliv. Tage kände till träslöjdscirkeln och tog direktkontakt med cirkelledaren medan Tore fick erbjudande från
en arbetskamrat.
Silversmide
Deltagarantalet i cirkeln i silversmide varierade mellan
terminerna. Tre kvinnor i 40-årsåldern intervjuades: Stina,
Sofia och Susanne. De var yrkesverksamma som teaterlärare, socionom och projektledare inom IT.
Hela mitt liv har jag ”haft en stark skaparådra” berättade
Stina som var intresserad av form, design och det konstnärliga. Redan som 18-åring deltog hon i den första studiecirkeln
i silversmide. ”För att jag har haft liksom en jättestark längtan efter det, och tycker att det är ett spännande material.”
Hon återupptog intresset för tio, femton år sedan. Hon hade
genom åren varvat studiecirklar och kurser med perioder då
hon bara hållit på hemma. Hon hade deltagit i studiecirkeln
med samma ledare i mer än fem år och återvänt igen efter
några års uppehåll.
25
Sofia menade att hennes föräldrar inte var speciellt hantverkskunniga, men hennes farfar höll på med träsnideri.
Intresset för smide väcktes genom en bekant som hade en
vanlig smedja. Hon tyckte att smycken var spännande och
ville ”ha någonting som var min grej”, något som var praktiskt efter långa teoretiska studier. Hon hade försökt komma
med på en kurs i silversmide men det var långa köer. Men
när hon just flyttat till en ny stad ”damp det ner en kurskatalog en söndag i brevlådan och på måndagsmorgon så ringde
jag och då fanns det en plats kvar… och den tog jag”. Det var
2001 och sedan dess har hon deltagit i cirkeln.
Intresset för hantverk var inte heller något som Susanne
hade med sig från barndomen. När hon var runt 20 år började
hon i en studiecirkel i akrylmålning. Sedan dess hade hon
gått många studiecirklar i teckning och målning inom olika
studieförbund. Men när hon bytte jobb innebar det att hon
lade all tid på jobbet och slutade måla. När hon för ett år
sedan bestämde sig för att börja med silversmide så var det
för att hon ville testa något nytt och se om hon klarade av att
skapa i silver. Hon hittade studiecirkeln i en kurskatalog och
tänkte att ”nu ska jag anmäla mig”. Hon hade egentligen inte
mer tid för fritidsintressen. ”Men jag ger mig tid nu”.
Bland deltagarna i silversmide framträder en fascination för
materialet, en längtan att skapa i silver. Vägen att förverkliga intresset gick för alla tre via studiecirklar. Stina hade
börjat i en studiecirkel redan i tonåren, intresset för silversmide hade följt henne genom åren och hon hade återkommande sökt sig till studiecirklar och kurser för att lära mer.
Önskan att prova något nytt och spännande framhölls av
både Susanne och Sofia som skäl till att de anmälde sig till
studiecirkeln i silversmide – ett erbjudande som kom via
studieförbundets kurskatalog.
Nålbindning
Studiecirkeln i nålbindning var ett erbjudande att prova på
och lära sig ett nytt hantverk under fyra sammankomster.
Två av cirkelns sex deltagare intervjuades. Nelly var i 50-års-
26
27
åldern och Nina i 30-årsåldern. En av dem var yrkesverksam
medan den andra sedan en tid var förtidspensionerad.
Nelly berättade att hon alltid tyckt om att jobba med händerna ”eller pyssla och plocka”. Sömnad och stickning lärde
hon sig i skolslöjden. Hon hade stickat och sytt mycket barnkläder. Hon letade aktivt i kurskatalogerna efter en kurs i
tvåändsstickning och upptäckte då cirkeln i nålbindning.
”Och då såg jag nålbindningen och tänkte, vad är det här?”
Hon anmälde sig till båda kurserna, men det var bara cirkeln
i nålbindning som kom till stånd. Motivet var att hon ville
prova på något ”nytt som jag inte hört talas om tidigare”.
Föräldrarnas skicklighet i olika hantverk hade, enligt Nina,
snarast motverkat intresset när hon växte upp. Hon jämförde sig och såg att hennes försök att slöjda inte gav lika fint
resultat. Men i 25-årsåldern ”så såg jag ju att det gav mina
föräldrar väldigt mycket och så kände jag själv att jag ville
ha en hobby”. Hon hade då börjat sy. Intresset för nålbildning väcktes när hon på en semester i Vilhelmina besökte
en hantverksbod och började prata med en tjej som arbetade
där. ”Och jag lyssnade på henne och blev fascinerad av hur
man kan sy med nål och garn men inget tyg och jag tyckte det
var vackert det hon gjorde.” Hon blev intresserad och nyfiken
och hade därför aktivt letat efter en kurs.
Både Nelly och Nina framhåller att nålbindning var något nytt och främmande som de blev lockade av. För Nelly
framstår nålbindningen som en vidareutveckling av hennes
intresse för och erfarenhet av stickning. Hon fick syn på
studiecirkeln mer av en slump när hon sökte efter en cirkel
i tvåändsstickning. Nina däremot hade letat aktivt efter en
kurs sedan hon kommit i kontakt med nålbundet hantverk.
Båda två antog utmaningen att lära sig ett hantverk som de
aldrig provat på tidigare. De anmälde sig till en studiecirkel
som omfattade fyra sammankomster.
De elva deltagarna illustrerar hur det individuella intresset
vuxit fram på skilda sätt. Den intressanta frågan i fortsättningen handlar om hur de upplever det lärande som tar form
28
i studiecirkeln. Innan vi följer med deltagarna in i respektive
studiecirkel behöver vi reflektera över de förhållningssätt
till lärande som är utgångspunkt för tolkningen av deltagarnas berättelser.
29
K a pi t el 4
Perspektiv
på lärande
Perspektiv på lärande
Människor lär sig genom att göra något tillsammans med andra. När människor lär sig ett konsthantverk blir det uppenbart att lärande också sker i sampel med redskap och material. Hodkinson m fl (2008) tillhör de forskare som förespråkar
en syn på kunskap som bygger på antagandet att människan
och hennes omgivning inte kan separeras. Lärande kan inte
studeras enbart som ett individuellt fenomen, inte heller
enbart med utgångspunkt från ett visst utbildningssammanhang. Istället behöver människors lärande förstås som
en kontinuerlig process som ständigt pågår i olika livssammanhang. Därmed får individers livshistoria betydelse för
det lärande som föregår i en viss situation. Även studiesammanhangets historia påverkar det lärande som sker i nuet
(Hodkinson m fl, 2008, Laginder & Stenøien, 2011).
Bengt Molander (1996) talar om kunskap och lärande i handling. Han lägger tonvikt vid uppmärksamhetens betydelse.
I en studiecirkel i konsthantverk är deltagarna uppmärksamma på vad cirkelledaren gör och säger, de försöker själva
och de tittar på hur de andra gör. I ett vidare perspektiv
kan uppmärksamhet betyda att man ”ser” på ett nytt sätt,
till exempel hur färg och form samspelar. När man börjar
lära sig ett hantverk övar man också upp sin förmåga att se
hantverkets olika kvaliteter, till exempel att bedöma när ett
arbete är väl utfört. Olika konsthantverk är dessutom insatta
i ett kulturbundet sammanhang. Molander menar att uppmärksamhet i handling kräver rutin och övning men också
en vidare förståelse av verksamheten och det sammanhang
den ingår i. Det betyder att olika hantverk kräver sina olika
”uppmärksamheter”. Molander (2003) exemplifierar med att
snickaren har sin uppmärksamhet, urmakaren har sin och
så vidare. Han menar också att rutiner ger trygghet och att
det krävs respekt för den tid det tar att lära.
32
Det är genom uppmärksamhet förankrad i nyfikenhet, trygghet och (i bästa fall) glädje man lär sig
”finesser, små knep och konster”
(Molander, 2003 s 13).
Begreppet cirkelmiljö
Mot bakgrund av det förda resonemanget betraktar jag
lärande i cirkeln som en pågående process där deltagarna
förändrar sitt sätt att samspela med cirkelledaren, redskap,
material och övriga deltagare. Processen påverkas av deltagarnas och cirkelledarens förhistoria och av cirkelns (mångåriga) historia. Olika cirkelmiljöer formas och förändras med
andra ord genom samspelet mellan deltagare, cirkelledare
och materiella resurser. Återigen är det viktigt att understryka att analysen bygger på deltagarnas upplevelser av
cirkelmiljön.
I det kommande kapitlet står cirklarna i vävning, träslöjd
och silversmide i centrum. I dessa åskådliggörs lärprocesser
som pågått i många år. Olika mönster framträder i cirkelmiljöerna och jag har valt att renodla särskiljande drag. På
så vis kan jag tolka cirkelmiljöerna ur olika perspektiv. I
tolkningen av lärprocesserna i cirkeln i vävning kommer
tonvikten att ligga på den arbetsgemenskap som byggs upp
för att lära sig att använda redskap och att sätta upp en
väv. I cirkeln i träslöjd analyseras cirkelledarens roll och
deltagarnas utveckling av expertkunskap. I den cirkelmiljö
som formas i silversmide sätts sökljuset på hur deltagarna
introduceras i ett nytt konsthantverk. Kapitlet avslutas med
en diskussion om hur man kan tolka de skillnader och likheter som uppstår i olika cirkelmiljöer. I ett påföljande kapitel
belyses cirkeln i nålbindning som en kontrast till mångårigt
engagemang. I denna cirkel handlar det om lärande under en
begränsad tid.
33
K a pi t el 5
Lärande under
lång tid
Lärande under lång tid
Det karaktäristiska för deltagarna i träslöjd och vävning
var att de deltagit i studiecirkeln år efter år med i stort sett
samma deltagare. Även i cirkeln i silversmide hade deltagarna deltagit i flera år, men här fanns också nybörjare. Hur
påverkar detta långvariga engagemang från både deltagare
och cirkelledare det lärande och den mening som skapas i
cirklarna? Skiljer sig cirkelmiljöer och lärprocesser åt mellan de olika konsthantverken?
Ett genomgående mönster som framträder i intervjuerna
är att cirkelledaren uppfattades som handledare, en person
som fanns tillgänglig och gav goda råd. Deltagarna arbetade
i egen takt och bestämde själva vad de ville arbeta med. På
vilket sätt tog de tillvara olika möjligheter i det öppna erbjudande som cirkelmiljön erbjuder? Hur kommer samspelet
mellan deltagarna till uttryck i olika cirklar? Vi kommer att
följa med våra deltagare in i respektive cirkel för att få en
bild av cirkelmiljöer, lärprocesser och samspel.
Ömsesidigt engagemang i lärprocesser
Det tar tid att lära sig ett konsthantverk. Det blir tydligast
ifråga om vävning, där själva uppsättningen av väven bygger
på en hel del räknande och tekniska färdigheter.
Det är inte så svårt att väva. Det är ju själva
uträkningen hur du varpar, hur du solvar, hur många
trampor du ska ha. Det är ju det och vad som passar,
vilken sked du ska ha. Så det är ju sånt där som man
måste kunna räkna ut. Det är ju där svårigheten
ligger kanske. Sen att trampa då, fram och tillbaka,
det är inte så svårt att stoppa in skytteln liksom. Utan
det är just förarbetet som kräver mest kunnande.
(Vera)
36
Studiecirkeln som arbetsgemenskap
Deltagarna i vävcirkeln framhöll samstämmigt sitt ömsesidiga engagemang. De lyfte fram samarbetet och hur de under
åren fått olika roller när vävar skulle sättas upp. De var överens om vem av dem som var skickligast att genomföra olika
moment. Det individuella skapandet kom till uttryck i val av
färger och vad de sedan valde att väva. Under många år leddes studiecirkeln av samma ledare. På grund av minskade bidrag från studieförbundet hade studiecirkeln utvecklats från
en ledarledd cirkel till en kamratcirkel. Ledaren var emellertid fortfarande en i gruppen. De ekonomiska förändringarna betydde att deltagarna fick ett ekonomiskt och praktiskt
ansvar för lokalen. ”Så vi sköter oss själva ekonomiskt, förut
betalade ju dom hyran och veden och alltihop”, berättade
Vera och fortsatte med att beskriva en cirkelkväll.
Och den som har fikat hon går hit och drar på värmen på morgonen så det är varmt. Jaa, sen kommer
vi ju hit allihop då. Vi brukar gå runt och titta, vad
gör du nu då, hur långt har du kommit. Och hur går
det för dig och … Ja, nu har det gått tokigt, är det
någon som säger. Ja, då kanske man kan hjälpa till,
eller någon kan hjälpa mig. Man löser problem som
uppstår. Fast vi har ju (cirkelledaren) i alla fall, som
ett stöd när det är någonting, som man kanske inte
förstår. (Vera)
Ett mer teoretiskt sätt att förstå vävcirkelns utveckling är
att använda Etienne Wengers begrepp community of practice (Wenger 1998). Begreppet är svårt att översätta. I detta
sammanhang tolkas begreppet som en framväxande arbetsgemenskap. Denna arbetsgemenskap delar människor med
varandra utifrån ett gemensamt intresse och åtagande. Den
formas av medlemmarna över tid och bygger på ett ömsesidigt engagemang och gemensamt ansvar för verksamheten.
Deltagarnas beslut att fortsätta att träffas i cirkeln i vävning
varje vecka år efter år skulle kunna tolkas, i Wengers anda,
37
som en process där de kontinuerligt förhandlar om meningsfullheten i sitt val att intressera sig för vävning. På så sätt utvidgas deras individuella intresse till ett kollektivt intresse
att fortsätta att utveckla sina färdigheter tillsammans.
Och sen inspirerar vi ju varandra här, det finns ju
ett par stycken utav oss som har en väldig förmåga
att få färger och sånt att gå ihop. Det är nog jag lite
sämre på. (Vera)
Tillgången till gemensamma resurser och möjligheten att
utveckla användningen av dem är centralt för lärandet i
den arbetsgemenskap som utvecklas. ”Förr så kunde vi inte
göra något själva, vi jobbade alltid tillsammans”, betonade
Veronika. Vera beskrev hur egna lösningar vidareutvecklat
gruppens sätt att arbeta.
Jaa, jag ska inte skryta för det finns väl fler än jag
här men jag är nog en utav dom som kanske har
förenklat vissa saker, som vi lärde oss från början.
Som när man skulle solva, så var vi alltid två. En
räckte fram tråden och en stoppade in den. Idag
hänger vi upp så vi ser precis vilken vi ska ta. Och
då gör man en liten försegling högst upp i vävstolen
så man hänger hela varpen, så ser man precis. Då
kan man göra det själv, då är man inte beroende utav
någon annan utan då kan man göra det när man vill.
Jag är nog en av dom som har kläckt flest idéer på
just den tekniska sidan. Men sen finns det en del
utav oss som är helt otekniska. Men dom har annat
istället. Det är ju så. Vi kompletterar väl varandra kan
vi säga. (Vera)
38
I en arbetsgemenskap i Wengers mening lär man sig särskilda sätt att agera tillsammans med andra, förväntningar
skapas kring hur man uppträder, hur man behandlar varandra och hur man arbetar tillsammans. Det blir särskilt
intressant i förhållande till etablerade traditioner kring vad
det innebär att vara cirkeldeltagare. I tidigare studier har
begreppet ”studiecirkelns grammatik” använts som betonar
frivillighet, sakorientering och jämlikhet (Andersson et al
1996). Vivianne gav sin bild av hur de agerade tillsammans i
cirkeln.
Vi hjälps åt hela tiden med pådragning och att ge
råd. Och jag kan inte låta bli, jag kan gå runt och titta
på alla vävstolar och är det något som hänger snett
så är man där och pillar och rättar till. Jaa, men så
gör vi nog allihop. Och ingen tar illa upp utan man
ser det som en hjälp. (Vivianne)
En arbetsgemenskap sätter sina egna gränser, enligt Wenger.
Deltagarna skapar täta relationer och utvecklar en gemensam förståelse av hur man umgås inom gruppen, vilket gör
det svårt för utomstående att komma in. Det blev tydligt i
vävcirkeln, och jag återkommer till deltagarnas utsagor om
den djupa gemenskap som utvecklats i gruppen. Nya deltagare var sällsynta och Veronika menade att en ny deltagare
måste passa in, men frågan var egentligen inte aktuell
eftersom ingen planerade att sluta och antalet begränsades
av tillgängliga vävstolar.
När deltagarna reflekterade kring sitt eget lärande framhölls
återigen behovet av att ha någon som visar hur man gör och
av att hämta inspiration från varandra. En annan källa till
kunskap var böcker om vävning. Ett mångårigt engagemang
och gruppen som en trygg oas skulle kunna leda tanken till
att alla tycker lika och att man för länge sen lärt sig det som
finns att lära om vävning. Men i deras reflektioner uttrycktes olika förhållningssätt, behov och vilja att förnya och att
utvecklas.
39
Men vi har litet olika syn, en del är väldigt väldigt
noga. Och det måste man ju vara men sluttampen
blir likadan. Jag har ju det här med färger, jag älskar
ju färger. I mina mattor så kan det vara två varv med
en färg som jag tycker om. Och jag måste ha in
den, för annars blir det inget liv i mattan tycker jag.
Mycket är det hur vi är. En del har litet svårare med
färger, jag älskar ju färger. (Veronika)
Efter många års vävande framhöll Vera att det var viktigt för
henne att bli mer självständig och att utmana sig själv för att
utvecklas vidare.
Jo, då tänker jag så här, jag ska inte fråga om allting.
Man ska kunna läsa sig till saker. Man ska kunna se,
man ska kunna förstå. Jag har vävt i så många år nu
så att jag måste ”se” det där. Och det brukar faktiskt
gå. Det är en liten sporre till nästa, den har jag inte
vävt förut. Och det tycker jag är roligt när man gör
en sak själv och inte bara tar en katalog så här, och
sen tittar - jaha, det här var snyggt. Och sen skickar
man efter en färdig varpfläta, och sen bara … man
sätter upp i stolen. Utan nu gör man allt från början,
även själva ritningen. Det är det som är inspirerande.
Det har ju kommit med åren då, när man kände sig
säkrare. När man förstod det här med väva och det.
(Vera)
Den kunskap i handling som träder fram i Veras berättelse
handlar i hög grad om det Molander (1996) kallar uppmärksamhet eller uppmärksamhet i handling. Den bygger på
rutin, övning och en bred förståelse av verksamheten.
Wengers begrepp arbetsgemenskap (community of practice)
har bidragit till att synliggöra dynamiken i gruppens ömse-
40
sidiga engagemang och lärande, men också till att lyfta fram
den långvariga gemenskapen och de gränser den skapar.
En arbetsgemenskap i denna tolkning kan emellertid inte
förstås isolerat från omvärlden. Studiecirkeln var en del i det
aktuella studieförbundets verksamhet. En åtstramning av
bidragen till cirkeln fick exempelvis direkta konsekvenser
för cirkelns utveckling och deltagarnas ekonomi. Till omvärlden hör också andra studiecirklar i konsthantverk. Flera
av deltagarna hade till exempel deltagit i en parallell cirkel
i folkdräktssömnad och någon hade lärt sig mer om ull och
tovning i en annan cirkel.
Den diskussion som förekommer om konsthantverkscirklars legitimitet som folkbildning berör naturligtvis också
cirklar i vävning. Vävning som hantverk finns dessutom
infogat i kulturbundna traditioner. Cirkelns samspel med
omvärlden, relationen mellan kulturbundna traditioner och
samhälleliga förändringar har dock inte stått i fokus i denna
undersökning. Istället ska vi bege oss till den cirkelmiljö som
formades av cirkelledaren och deltagarna i träslöjd.
Att lära genom erfarenhet och goda råd
Cirkeln i träslöjd bestod av åtta deltagare och Tage framhöll
att de kunde välja att göra ”precis allt” från vanlig slöjd till
mer kvalificerat träsnideri. Antalet deltagare begränsades av
antalet hyvelbänkar, vilket betydde att de skulle ha kunnat
vara upp till tolv deltagare. De hade också gemensamma maskiner som var placerade i särskilda rum för dammets skull.
Deltagarna hade inte byggt upp någon gemensam struktur
för sitt lärande till skillnad från den arbetsgemenskap som
växte fram i vävcirkeln.
Den (cirkeln) är inte upplagd alls höll jag på säga.
Nej, var och en gör det den vill. Och om man inte har
några idéer så ger nog han (cirkelledaren) idéer. Och
så försöker dom göra det själva, likadant. (Tove)
41
Alla tre deltagarna som intervjuades hade deltagit i olika
studiecirklar i träslöjd och träsnideri genom åren. I flera fall
hade de gått parallellt i cirklar med olika specialinriktning
såsom svepteknik. Ledaren i Tores första cirkel i träslöjd var
specialist på att tälja gubbar. Det blev tydligt att det påverkade Tores lärande.
Vi fick ju börja med rätt enkla saker. Ja jag trodde
att det var svårare, och det är klart i viss mån är
det ju svårt, men får man en grej att se efter och
sen då fick man ju färdiga utsågade bitar som man
fick fortsätta att tälja på. Ja, det var väl kanske vad
(cirkelledaren) tyckte var ett litet gesällprov. Inte så
stort, men dock en början. Och han var ju specialist
på gubbar. (Tore)
Att lära av en mästare
Det är värt att lägga märke till att Tore använder begreppet
gesällprov. Det för tankarna till en mästare som introducerar lärlingen i täljandets konst. Det var också en mästare
som framträdde i deltagarnas upplevelser av ledaren i den
träslöjdscirkel som de deltagit i under många år. Cirkelledarens gedigna kompetens stod i centrum i deras berättelser.
Han har varit slöjdlärare, han har aldrig gjort något
annat. Så han har god kunskap om trä. Och man kan
få rådgivning och hjälp med det som behövs. Det är
ett riktigt proffs. (Tage)
För att förstå cirkelmiljön i träslöjd kan vi således ha användning av begreppet mästarlära. Begreppet används på en
rad olika sätt och är föremål för vetenskapliga diskussioner.
Det behöver därför understrykas att jag använder begreppet i en förenklad form. Utgångspunkten är ett lärande som
bygger på att en novis lär av en mer erfaren person, som är
42
duktig inom ett visst område. Själva lärandet och tillämpningen av det lärda är inte åtskilt. Lärprocesserna kan ske
utan formell verbal undervisning. Istället kan fokus ligga
på utövning och övning där imitation och identifikation kan
vara viktiga drag. Lärande sker med hjälp av redskap. Vanan
och erfarenheten blir ett kunnande som sätter sig i kroppen
(Nielsen & Kvale, 2000). Tove illustrerade hur viktigt det var
att lära sig maskinerna.
För jag tänkte att om jag inte lär mig maskinerna så
kommer jag inte att kunna göra någonting. Hur gör
alla män? Joo, dom använder ju maskiner. Ska det
vara någon mening så måste jag ju göra alla momenten själv. Sen får jag ta den smällen om jag fräser för
långt in. (Tove)
Konsten att arbeta med kniv uppfattade Tore att han lärt sig
själv – ”den kanske satt i fingrarna eller kroppen förut”. En
stor del i hans jobb som slipare var i början rent hantverk.
Men i studiecirkeln hade han undan för undan lärt sig att
man ska använda bra material.
Jag har väl förstått att man inte ska börja att göra
ett jobb om man inte har ett kvalitetsträ eller ett bra
ämne. Det har jag ju själv råkat ut för att man inte
använt tillräckligt bra kvalité på träet alltså. Så när
man har kommit ett stycke så, så är det bare … så
kallat skit utav det. (Tore)
En viktig aspekt i mästarlära är att mer erfarna och skickliga utövare av ett hantverk kan lära nybörjare och andra
som har mer begränsad erfarenhet. Alla tre deltagarna hade
omfattande erfarenhet och åskådliggjorde hur rollen som
rådgivare och mest erfaren växlade mellan dem.
43
Man får goda råd utav äldre då som har god erfarenhet hur trä fungerar och så vidare. Jag är väl bland,
även att jag är 68 år så är jag väl bland dom yngre
i kursen. Vi sitter inte som någon cirkel, utan vi står
vid vår hyvelbänk. Och när vi skall göra någonting
då frågar man ju varandra. Dom (andra deltagarna)
kommer även och diskuterar med mig och frågar, hur
tycker du jag ska göra och så. Om man behöver råd,
behöver man inte då kör man ju på. (Tage)
Molander (1996) menar att praktikens kunskap är definitiv
och påtaglig och kunniga råd väger lika tungt som material
och verktyg. Vidare talar han om ”förbiväxande” i förhållande till auktoriteter när givna regler överträds genom nya
erfarenheter. Lärprocesser som byggde på egna idéer lyftes
fram av Tore som också illustrerade hur förnyelse kan vidareföras till andra deltagare genom imitation.
Jag hade en annan metod alltså när jag gjorde lock
till exempel på bra stora svepaskar. Det såg ut som
det skulle vara hamrat. Det såg jag sen att det var
fler som tog efter, det var väl min idé från början.
(Tore)
Lärande genom erfarenhet och hårt arbete framstod som
centralt i träslöjdscirkeln. ”Det är roligare ju svårare det är i
princip” framhöll Tage och fortsatte:
Ja, det blir väl så att man vågar sig på, det är lite
spännande att prova litet svårare saker också. Jag
lägger hellre ner jobb så det ser gediget och bra ut,
det gör jag. Ja, och att det är litet så där – eget stuk
på det kan man säga. (Tage)
44
Det var viktigt att de produkter som skapades i träslöjden
hade just något eget, personligt. Däremot fanns det skilda
förhållningssätt till värdet av att hela tiden göra nya saker.
Tove beskrev hur hon sökte sina egna vägar och hela tiden
ville ha variation i sitt slöjdande.
Det är inte den enklaste vägen jag går oftast, utan
då kan jag få för mig att gör jag ett svep så skall jag
göra ett lock till det. Då skall jag inte göra ett platt
lock, utan ett välvt lock. Och då får man jobba. Jag
har litet svårt för att göra samma sak, en del människor gör tio stycken svepaskar likadana. Då skulle
jag bli galen. Då kan jag gå på Ikea och köpa dom.
(Tove)
Svepteknik hade å andra sidan fångat Tores särskilda intresse. Han började göra svepaskar och svepkärl och ”jag tyckte
att jag fick dom bra alltså”. Det ledde i förlängningen till att
han var med på hembygdsdagar och demonstrerade tekniken
och ställde ut sina alster.
45
En del av komplexiteten i att lära sig slöjda i trä blir tydlig
genom de olika lärandeformer som lyftes fram av deltagarna.
Det handlade både om imitation, förnyelse och personligt
skapande. Lärandet i träslöjdscirkeln formades till synes av
individuella, parallella processer. Det är emellertid skenbart
om man tolkar lärande ur ett helhetsperspektiv. Lärandet i
cirkeln framträder då som en pågående process som påverkas
av deltagarnas förhistoria, cirkelledaren som mästare och av
cirkelns mångåriga historia (Hodkinson m fl 2008). Två deltagare var erfarna hantverkare medan den tredje var novis
när hon började i cirkeln. Genom att lära av cirkelledaren
och av varandra utvecklade deltagarna sin kunskap kring
träets egenskaper och sin skicklighet i slöjdandet. Genom
ett mångårigt engagemang formas på så vis ett kollektiv av
experter (mästare).
Att lära genom att prova sig fram
I cirkeln i silversmide förändrades sammansättningen av
deltagare en hel del genom åren. Det långvariga engagemanget blir i denna mening närmare knutet till individens
intresse än till bindningar i gruppen. Cirkelledarens mångåriga erfarenhet och öppenhet lyftes fram.
Vår lärare har ju hållit på själv i 50 år, tror jag. Så
det är en enorm erfarenhet han har. Men vi jobbar
väldigt självständigt. Men är det något så kan man ju
fråga och han hjälper till och så där. Men det är inget
lärande på så vis att vi har någon kursbok eller går
igenom grunderna. (Susanne)
Att bli introducerad i ett nytt hantverk
Det blev tydligt att förväntningarna på hur lärande borde
gå till skiftade mellan de deltagare som var nybörjare och de
som hade lång erfarenhet. Det fanns uttalade förväntningar
på en lärprocess som byggde mer på en systematisk förmedling av grunderna i hantverket. Jag har ju aldrig jobbat med
46
silver förut, berättade Susanne som var inne på sin andra
termin. Enligt henne var hon skeptisk i början eftersom hon
hade förväntat sig att det skulle vara mer teori som byggde
på någon form av studiematerial.
Det är inte så att läraren berättar att så här ska du
göra, utan då får man försöka själv och sen får man
misslyckas och sen har man lärt sig den gången, och
nästa gång också. Första gången blev jag nog litet
irriterad. Varför kunde han inte ha sagt det här från
början. Och man vet ju inte riktigt hur man ska ställa
frågorna heller. Men det är ju hans sätt att lära ut,
eller hans sätt att leda eller vara. Och nu vet man ju
att det är så. Så nu har man lärt sig att kanske ställa
andra frågor. (Susanne)
I viss mening kan begreppet mästarlära bidra även till
förståelsen av den lärmiljö som formades i cirkeln i silversmide. När man har gått i så många år blev det enligt Stina
tydligt att cirkelledaren blev en handledare. ”Det har passat mig alldeles utmärkt.” När någon frågade hur ett visst
moment skulle göras så samlades deltagarna spontant kring
cirkelledaren som visade hur man kunde göra. Ledarens
professionella skicklighet skapade en trygghet, eller som
Sofia uttryckte det, ”han har vart med, han vet, han har gått
igenom de här momenten själv många gånger”. Det innebar
att det enligt henne kändes äkta. Som kontrast lyfte hon fram
cirkelledare som precis gått ut guldsmedslinjen eller som var
självlärda och därmed inte hade samma botten att stå på.
I deltagarnas reflektioner över sitt lärande betonades vikten
av att lära sig grunderna. Kan man inte det hantverksmässiga sättet att göra det på fick man inte ta genvägar med
maskiner tyckte Sofia. Enligt Molander (2003) behövs rutiner
i alla hantverk, det ger en trygghet som i sin tur främjar uppmärksamhet och lärande i handling. Sofia betonade också
vikten av att lära sig hur silvret fungerade som material.
47
”Man blir ju mer vågad ju mer man kan.” Men samtidigt var
det inte skapande och design som stod i centrum för henne
utan att ”göra”, att lyckas bemästra materialet.
När jag började och tittade på vad dom andra hade
gjort, tänkte jag, jag kommer aldrig, aldrig, aldrig att
klara av det. Jag tänkte, jag får bara göra stora ringar och stora armband för det är det enda jag kommer
att klara av. Desto längre tiden har gått desto mer
kommer man på att det här småpysslet det fixar man
också. När man väl lyckats göra det där lilla, lilla, lilla
gångjärnet så var jag ju väldigt glad. Man bevisar för
sig själv att man kan. Jag kan lära mig och jag kan
fixa det här lilla pysslet. (Sofia)
Öppenheten i gruppen innebar enligt Sofia att man vågade
fråga varandra och kunde hjälpas åt. De som hade varit med
lite längre gav tips och idéer. En viktig sida i lärprocessen
var att nybörjaren successivt utvecklades till erfaren och
därigenom fick en ny roll när nya deltagare började i cirkeln.
Jag kommer ihåg att jag tänkte, det där kommer
jag aldrig att fixa. Och när jag väl hade gjort det,
så tyckte jag, men jag har ju lärt mig massor. Och
det ser man också genom att det är löpande intag i
grupperna att det kommer någon som är ny, så har
jag faktiskt någonting att bidra med. Och det är en
viktig känsla att även jag kan bidra. (Sofia)
Susanne menade att en viktig del i att delta i studiecirkeln
var att man träffade andra som tyckte att silversmide var
roligt. Hon beskrev hur hennes syn på den skicklighet som
behövdes hade ändrats, men också hur snabbt eget skapande
och design klivit fram i förgrunden i hennes lärprocess.
48
Jag visste ju att man höll på att hamra och såga
och så där, men jag trodde inte att det skulle vara
så mycket jobb som det är. Jag trodde att man hade
färdigt material när man skulle göra en ring exempelvis, att man bara sågade ur den, lödde ihop den.
Men det är mycket mer pyssel, att fila och jaa, jobba
med materialet. Men jag känner nog att jag har min
konstnärliga åder även där. (Susanne)
Att lära sig löda var jättesvårt enligt henne, men sen lär man
sig och vågar att prova och se vad som händer. Det inspirerade henne att skapa efter sina egna idéer.
Det ger mycket att skissa själv, forma det jag har
tänkt. Sen naturligtvis så är det ju flera som har tänkt
på det sättet. Men ändå så är det i alla fall unikt det
man gör, ingen annan som har gjort exakt. (Susanne)
Susannes entusiastiska bild av sitt lärande fyllt av idéer
och skaparlust kontrasterades av Stina. Hon hade mångårig
erfarenhet av silversmide och hade deltagit i en rad cirklar och kurser genom åren och hade deltagit flera år i den
aktuella cirkeln. Hennes intresse att leka med form hade gått
i perioder. ”Nu gör jag mest, jag tror att jag mer producerar
än vad jag lär kanske.” På så vis kan studiecirkeln tolkas
som en plats att vidmakthålla hantverksskickligheten. Hon
lyfte själv fram att cirkeln gav henne tillgång till redskap och
en smedja. ”Men sen så är det ju lite upp till mig. Egentligen
skulle jag behöva mer utmaningar.” Uppmärksamhet förankrad i nyfikenhet, trygghet och glädje medför enligt Molander
(2003) att deltagarna lär sig rutiner, små knep och finesser.
Å andra sidan kan för mycket trygghet och självförtroende,
enligt honom, leda till mindre uppmärksamhet och därmed
mindre lärande. Trygghetens båda sidor kom, som vi sett, till
uttryck i deltagarnas upplevelser.
49
I cirkelmiljön ryms således olika lärprocesser. Cirkelledaren
tilldelades rollen som en trygg mästare som fanns till hands.
Nybörjarna antog utmaningen att lära sig att bemästra materialet genom att prova sig fram. Samspelet mellan deltagarna
formas av att de mer erfarna hjälper dem som kan mindre.
Deltagargruppen förändras hela tiden och nya nybörjare
kommer till. Denna öppenhet innebär att de deltagare som
fortsätter att delta i cirkeln successivt byter roll från nybörjare till erfaren. På så vis flätas den individuella lärprocessen in i en föränderlig cirkelmiljö.
Cirkelmiljö och lärprocesser
För att binda ihop analysen återknyter jag till synen på
lärande som en pågående process där cirkelmiljöerna formas
och förändras genom samspelet mellan deltagare, cirkelledare och materiella resurser. Hittills har särskiljande drag
renodlats, de har handlat om arbetsgemenskap i vävcirkeln,
att lära av en mästare i träslöjd och att introduceras i silversmide. Det finns med andra ord skillnader mellan cirkelmiljöerna men det finns också likheter. Avslutningsvis sammanfattar jag samspelet mellan cirkelmiljö och lärande.
Skillnaden i de lärprocesser som formades kan för det första
tolkas med utgångspunkt från deltagarnas förhistoria
(Hodkinson m fl, 2008). Cirkeldeltagarna i vävning hade
kunskaper om och erfarenheter av annat textilt hantverk
när de kom till studiecirkeln. De var förtrogna med garn och
tyger. Därför kan man förenklat säga att den stora utmaningen var att lära sig en ny teknik, det vill säga att sätta upp
en väv. Flera deltagare i träslöjdscirkeln förde med sig en
hantverksskicklighet in i cirkeln. Trä som material framstår
som utmaningen. Men för en av dem öppnade träslöjden en
ny värld. I cirkeln i silversmide saknade deltagarna tidigare
erfarenhet av silver som material men även själva hantverket var nytt. De trädde således in i en främmande värld både
när det gäller material och hantverksutövande.
För det andra menar jag att konsthantverkets karaktär och
de redskap som är nödvändiga för att utöva det påverkar den
50
lärmiljö som byggs upp. Eller som Molander (2003) uttrycker
det, olika hantverk kräver olika uppmärksamheter. Att sätta
upp en väv kräver samarbete men också ett individuellt utövande i själva vävandet. I träslöjd krävs inte ett gruppbaserat
lärande, i stället formas det av att var och en står vid sin
hyvelbänk och arbetar. Arbetet med vissa maskiner kräver
dessutom att man arbetar i olika rum för dammets skull. Silversmide bygger också på individuell användning av redskap
för olika moment.
För det tredje förefaller cirkelledarens framträdande roll
som ”mästare” att ha en betydelsefull roll för de lärprocesser som uppstod i träslöjd och i silversmide. Lärprocesserna
skedde utan formell verbal undervisning. Istället låg fokus
på utövning och övning (Nielsen & Kvale, 2000). Även i
cirkeln i vävning framstod den tidigare ledaren i gruppen
som den som till syvende och sist kunde lösa problem som
uppkom.
För det fjärde samspelar individens lärande på olika sätt
med övriga deltagares öppenhet att dela med sig av sina erfarenheter. Det genomgående mönstret är att cirkelmiljöerna
beskrivs som ett inspirerande givande och tagande av kunskap, idéer och tips mellan deltagarna. Detta kan ske i samtal
men också genom det Knutes (2009) benämner som socialt
meningsskapande på kroppslig nivå. Görandet är i fokus och
genom att vistas i samma rum kan deltagarna se och uppleva
hur någon annan gör.
Upplevelsen av cirkelmiljön formades för det femte av att
flertalet deltagare blickade tillbaka på ett mångårigt engagemang. En cirkel med endast nybörjare hade med andra ord
kunnat ge andra bilder. För att få ett annorlunda exempel ska
vi nu rikta blicken mot cirkeln i nålbindning. Den vände sig
till nybörjare och byggde på ett kortvarigt engagemang.
51
52
K a pi t el 6
Lärande under
begränsad tid
Lärande under begränsad tid
Lärprocesserna i vävning, träslöjd och silversmide formades
genom ett långvarigt engagemang. Det handlade också om
konsthantverk som förutsatte tillgång till särskilda redskap
och lokaler. Cirkeln i nålbindning bryter mot detta mönster
både när det gäller tid och materiella resurser. Hur formas
samspelet mellan deltagare, cirkelledare och materiella
resurser när antalet sammankomster är förutbestämt och
det enda som behövs är garn och en speciell nål? Två deltagare intervjuades och de hade hunnit gå tre av cirkelns fyra
sammankomster. Det är en mycket gammal teknik som Nina
försöker att beskriva.
Vi har en nål i ben och så har man ett ullgarn och så
syr man olika stygn. Eller man syr samma stygn om
och om igen. Och det går fort alltså, det är det som är
så roligt med dom stygnen vi gör. Gör man ett varv så
har man kanske en centimeter. Jag är helt fascinerad
över att det bara växer så här! Nålbindning skall ju vara
någon gammal teknik som fanns innan stickningen var
uppfunnen. Då tillverkade man sina vantar och sockor
med nålbindningsteknik istället för att sticka. (Nina)
Att hålla takten och att lära i egen takt
På första cirkelträffen hade cirkelledaren ”gjort var sin början åt allihop” i ett nybörjarvänligt garn. Ledaren visade hur
stygnen skulle göras och sen fick deltagarna prova själva.
Och så fick man ju vänta på sin tur, för man körde ju
fast på nolltid. Då fick man ju vänta medan hon gick
runt i gruppen till alla och kom tillbaks till mig. Och
sen så tyckte hon att vi skulle träna hemma. Men det
gick inte alls för mig för jag trasslade ju till det och
hittade inte början eller någonting. (Nina)
54
Andra gången fick deltagarna göra början själva. Men Nina
berättade hur komplicerat det var att hänga med.
Andra gången då fortsatte jag, då hade ju inte jag
övat så mycket hemma. Men dom andra dom fick då
lära sig hur man gjorde den här början. Så det gjorde
jag på slutet, sista timmen så gjorde jag en början.
(Nina)
Även Nelly gav en livfull bild hur lätt det verkade men hur
svårt det faktiskt var att få till nålbindningen själv.
Det är ju så enkelt så det är inte sant, men det är
ändå krångligt. Men hur det kommer sig att det blir
både fel och konstigt och … ja, neej det är inte så
snyggt, men det … vi har ju bara gått tre gånger än.
Det är väl bara att träna. (Nelly)
Nålbindning skiljer sig både från konsten att sy och konsten
att sticka. Nelly hävdade vidare att den kursbok de använde
var för svår att använda för att lära sig hantverket på egen
hand.
Det är ett helt annat mönster och ett helt annat sätt
att jobba på. Sen har dom (i kursboken) gjort bilder
på allting från första början när man börjar, och vad
man gör sen. De visar så exakt varje moment så att
det blir för noggrant, för utförligt. Och sen finns det ju
tolv olika sätt och göra det på. (Nelly)
Som nybörjare kan man se att det blir fel men inte varför det
blir det. Möjligheten att få hjälp av cirkelledaren tilldelades
därför en avgörande betydelse, vägledning och repetition
behövdes för att lära sig utöva hantverket.
55
Cirkelledaren visar. Och sen provar jag. Och sen visar
cirkelledaren igen och sen provar jag. Ja, för det har
jag också lärt mig att man gör en massa fel nu, och
att förstå vad man gör för fel. Det är ju helt omöjligt
när man tror att man gör rätt. Så det är väldigt bra
att ha ledaren som kan titta, som kan göra en analys
på en helt annan nivå än vad man själv har kunskap
om. Hon är ju nödvändig faktiskt, för att det skall bli
någonting av det hela. (Nina)
Mot bakgrund av att alla deltagare var nybörjare blev det
således viktigt att hålla takten, dels för att kunna följa med
i successiva instruktioner som gavs av cirkelledaren, dels
för att lära sig så mycket som möjligt. Nina menade att fyra
gånger var för lite för att hinna lära sig. De som var riktigt
duktiga hade hunnit göra två vantar, men de hade enligt
henne fått jobba mycket hemma. Dessutom trodde hon att
de hade lite fördel av att de kunde sticka och virka. ”Då kan
man i alla fall hålla reda på garnet, det kan ju inte jag, så
jag får ju garntrassel och får sitta och reda ut knutar.” Det
betydde också att deltagarna arbetade i olika takt.
Och när hon (cirkelledaren) till exempel berättade på
senaste träffen, hur man gör en tumme, så kunde
inte jag låta bli att lyssna. Fastän jag vet ju att tummen får jag göra nästa gång. Jag tycker att det är
svårt att liksom lära sig någonting från dom andra
deltagarna. Det var en mer blandad kurs än vad jag
trodde, det ska vara grundnivå, så. Men jag var ju
absolut novis och dom andra kunde ju mer än mig,
så det beror ju på var man startar. (Nina)
Det blir tydligt att lärprocessen förutsätter att deltagarna
tränar mellan cirkelträffarna. Det är nödvändigt att göra en
bit hemma sade Nina. ”Sen gör man lite extra för att det är så
56
roligt”, framhöll hon och utvecklade sin syn på cirkelarbetet,
ledarens roll och sitt eget ansvar för sitt lärande.
Nu har jag gjort det här åtagandet och det hänger
ju faktiskt på mig, vad som blir resultatet. Även om
jag har en ledare så kan inte hon göra mer än vad
jag själv gör. Hon kan ju bara guida mig åt rätt håll
och hjälpa mig när jag kör fast och så. Men själva
resultatet är ju helt och hållet beroende på min egen
insats. Och då är det faktiskt viktigt att man gör
det man ska till nästa gång. Och att man kommer
någonvart så att man får gå vidare i sin utveckling.
Det hade nog inte varit så roligt att sitta fyra tillfällen
och göra samma stygn om och om igen. Utan man
vill ju lära sig dom olika momenten, början, tummen,
öka maskor eller minska maskor och så där. Det är
ju det man vill lära sig. Det som man också måste
bli bra på är den här nötningen av stygnen. Och det
kan man ju lika gärna göra hemma och inte sitta på
betald tid och ta upp den tiden med det. (Nina)
Nelly framhåller att de behövde träna mellan gångerna så
att ”vi vet vad vi gör helt enkelt”. Det krävs för att det skulle
bli bra. Men eftersom de arbetade i sin egen takt kände hon
ingen press. Det uppfattade hon som rätt så skönt.
Men jag tycker det är mysigt att sätta mig en stund
och ha något handarbete och inte bara sitta rakt upp
och ner. Och då är det där jätteskoj nu när det är
nytt. (Nelly)
Cirkeln i nålbindning kan tolkas som ett erbjudande att under kort tid prova på ett nytt konsthantverk. Eller som Nelly
uttryckte det, ”det är skoj att utvecklas”. När man lär sig
57
ett nytt hantverk behövs en koncentration kring att lära sig
grundtekniken och att handskas med materialet. Cirkelledaren tilldelas rollen som mästare, en person som kan hantverket och som lär det vidare till deltagarna. Lärandet framstår
som något motsägelsefullt. Deltagarna behöver hålla takten
i den gemensamma lärprocessen för att kunna hänga med i
de instruktioner som ges av cirkelledaren. De behöver också
hålla en viss takt för att kunna ta tillvara möjligheterna att
komma vidare i sitt eget lärande. Samtidigt synliggör deltagarna hur lärprocesser formas i olika takt beroende på tidigare erfarenhet eller brist på sådan. Att öva hemma mellan
sammankomsterna blev lösningen på dilemmat mellan att
hålla takten och att arbeta i egen takt. Deltagarna åskådliggör också att deras intresse för att lära mer om nålbindning
hade väckts. Nina hade lämnat in önskemål om en fortsättningskurs till hösten. ”Jag har varit och köpt garn, så jag
tänker sitta hemma och vänta på att hösten ska börja..”
Vi har nu i två kapitel följt deltagarnas utveckling av sina
kunskaper och färdigheter i vävning, träslöjd, silversmide
och nålbindning. Tidigare forskning har visat att lärande,
intressefördjupning och gemenskap är de tre mest framträdande motiven för att delta i en studiecirkel oavsett ämne
(Andersson et al, 1996). Vi ska nu se närmare på den gemenskap som formas i olika cirkelmiljöer.
58
59
60
K a pi t el 7
Gemenskapens
olika ansikten
Gemenskapens olika ansikten
Fikapausen och gemenskapen är ett av studiecirkelns
signum. I den fortsatta texten kommer vi att få se hur gemenskapen tolkas och upplevs på ett likartat sätt av deltagare i
samma cirkel. I intervjuerna ställdes inga uttryckliga frågor
om cirkelgemenskapen. De skilda innebörder som gemenskapen tilldelas i olika cirkelmiljöer växte fram genom frågor
som handlade om vad studiecirkeln betydde för deltagarna.
Vävintresset kittet i en tät gemenskap
I den arbetsgemenskap som formades i vävcirkeln hade en
djup samhörighet växt fram genom åren enligt deltagarna.
Det är intresset för vävning som är kittet i gruppen ”annars
skulle vi nog inte sitta här, för vi är så olika”, framhöll Vivianne. De andra deltagarna betydde ”enormt mycket”, de var
hennes sociala nätverk på orten eftersom hon arbetade i en
annan stad. Vivianne betonade att en djup vänskap och stöd
i livets med- och motgångar hade byggts in i gemenskapens
betydelse.
Vissa perioder av livet har ju varit väldigt tunga, men
man har kunnat gå hit (till cirkeln) i alla fall. Och
ibland har man inte kunnat prata så mycket, man har
inte orkat med, men vissa perioder så pratar man ju
så mycket så man pratar sönder dom andra nästan,
men man är accepterad i alla fall. Så därför blir det ju
enorm avkoppling. (Vivianne)
En viktig aspekt av gemenskapen var den tillit och det förtroende som vuxit fram som gjorde att man vågade prata om
”allt”.
Det är ju ingen som går hem, eller går ut på byn och
säger så här, att den och den sa det, och jaaaa …
så det sprids. Utan vi håller det liksom inom, vi är så
62
sammansvetsade. Vi har hållit på i så många år, just
den här gruppen. Så att vi vet att vi säger ingenting
illa om varandra och inte någonting som kan stöta sig
med någon. (Vera)
Kontinuitet, igenkännande och stöd i vardagen framstår som
bärande aspekter i den gemenskap som beskrivs. Den trygghet och tillit som skapats bygger på att deltagarna känner
varandra väl och det gör det svårt att ta emot nya deltagare i
gruppen.
Diskussionens vågor går höga
Idag kanske ”det betyder mest att man kommer ihop och
dricker en kopp kaffe” och man behöver inte prestera så
mycket, sade Tore. Studiecirkeln framstår som en ljuspunkt i
tillvaron som man ser fram emot. Denna form av gemenskap
bekräftas också i tidigare forskning (Andersson et al, 1996).
Deltagarna berättade att de ibland pratade om träslöjd när de
fikade men framför allt att de hade livliga politiska diskussioner.
Det är många som har olika åsikter och det kan ju
vara intressant. När vi fikar kanske 20 minuter, en
halvtimme, och då kan det gå litet höga vågor ibland.
(Tage)
I deltagarnas berättelser framstår fikapausen som ett debatt­
forum där man inte väjer för att låta politiska åsikter brytas
mot varandra. Gemenskapen tilldelades däremot inte den
personliga och djupa sociala funktion som blev så tydlig
bland deltagarna i vävning.
63
Det blir socialt på ett annat sätt
Den gemenskap som formades i cirkeln i silversmide byggde
i stor utsträckning på det gemensamma intresset. Till
skillnad från deltagarna i vävcirkeln framhöll deltagarna i
silversmide vilan i att inte behöva vara så social, att kunna
uppfyllas av intresset för silversmide och det praktiska arbetet i cirkeln.
Vi pratar inte så mycket med varandra i cirkeln. Jag
vet inget om dom andra men det är ganska skönt,
man pratar om det som ÄR. Jamen hur tycker du att
jag skall göra här och titta vad fin den där blir, hur
tänker du då. Och fasen vad svårt det här var, vet du
hur man gör det här. Alltså man pratar hela tiden om
HÄR och NU. Jag tror att det är just därför som det
är så skönt, för att det är så långt ifrån det som jag
gör för övrigt. Och det blir liksom min paus. Och det
blir socialt på ett annat sätt. Det finns något vilsamt i
det. (Stina)
Sofia berättade på liknande sätt om en kravlös gemenskap
med fokus på intresset i silversmide. Öppenheten i gruppen
innebar enligt henne att hon kunde sitta i sina egna tankar
utan att bli störd. ”Man behöver inte vara så där jättesocial
hela tiden, utan jag får bara vara!”
Gemenskapen blir beroende av cirkelträffarna och samtalen
byggs kring det gemensamma intresset. Sakorienteringen
skapar en trygghet och en frihetskänsla i en gemenskap som
inte kräver nära sociala relationer. Den kravlösa cirkelgemenskapen får därmed en annorlunda social funktion än gemenskapen i cirkeln i vävning. Den skiljer sig också från det
öppna debattforum som formades i studiecirkeln i träslöjd.
64
Man kastar i sig en kopp kaffe...
Deltagarna i nålbindning kände inte varandra före cirkelstarten och hade endast träffats tre gånger. Koncentrationen
kring att lära sig grundtekniken och att handskas med materialet var framträdande.
Det är inte mycket fika, man kastar i sig sin kopp
kaffe och fortsätter. Jag har gått några andra kurser
och då har man liksom gjort en fikapaus och rest sig
upp och satt sig vid ett annat bord och pratat. Men
så är det inte på den här kursen, utan här fikar man
på sitt ställe runt bordet. (Nina)
Nelly säger också att de fikar ”fast vi har nästan inte tid, vi
sitter och syr samtidigt, eller nålbinder”. Nina uppfattade att
hon inte hade så mycket gemensamt med de andra men ”man
sitter ju inte tyst och nålbinder, fast egentligen kanske man
skulle behöva det för resultatets skull”.
Men alltså vi pratar ju en hel del. Och visst det gick
litet trögt men nu sista gången så tyckte jag att det
gick ganska bra, för då hade flera av dom andra varit
på syfestivalen i Kista, som var i helgen. Så dom pratade jättemycket om vad dom hade sett där. Så det
var jätteroligt att sitta och lyssna på, även om inte jag
kan bidra med så mycket så får man ju erfarenheter
från det också. (Nina)
Sakorienteringen och det gemensamma intresset av att
hinna lära så mycket som möjligt innebar till synes att kafferasten fick en begränsad betydelse. Deltagarna var nybörjare
och hade inte hunnit lära känna varandra, vilket sannolikt
bidrog till trevande samtal.
65
Cirkelmiljö och gemenskap
Graden av ”intimitet” i de samtalsämnen som kommer upp
förklaras i en tidigare undersökning med hur länge deltagarna känt varandra (Waldén, 1994). Den förklaringen får
stöd när det gäller de nära och stödjande samtalen i cirkeln
i vävning och sökandet efter gemensamma samtalsämnen i
cirkeln i nålbindning. I träslöjdscirkeln framstod samtalen
som mindre personliga trots mångårig gemenskap. Huruvida
detta påverkas av att cirkeln dominerades av män kan vi
bara spekulera kring. När deltagarna varit med olika länge,
som i studiecirkeln i silversmide, växte en gemenskap fram
som bottnade i intressegemenskapen. Med Knutes (2009)
tolkning uppstod ett socialt meningsskapande, en vila i att
vistas tillsammans med andra fast man är upptagen av sitt
eget.
Sammanfattningsvis visar analysen att social samvaro skapas på sina egna villkor i olika cirkelmiljöer. Gemenskapen
tolkas och upplevs på ett likartat sätt av deltagare i samma
cirkel. Man skulle kunna säga att de utvecklar en gemensam
”cirkeltakt” (Andersson et al, 1996). Denna cirkeltakt får
olika innebörd i olika cirkelmiljöer. Det skulle kunna illustreras genom tankeexperimentet att en av cirkeldeltagarna i
vävning bestämde sig för att anmäla sig till cirkeln i silversmide. Då skulle hon behöva anpassa sig till andra förväntningar om hur man uppträder i cirkeln och hur långt gemenskapen sträcker sig. Det mest intresseväckande är således att
det utvecklas en gemensam förståelse av gemenskapen bland
deltagare i samma cirkel. Därmed uppstår delvis olika slags
gemenskap i skilda cirkelmiljöer och graden av närhet och
distans skiftar.
66
67
K a pi t el 8
Att lära
konsthantverk
för nöjes skull
Att lära konsthantverk
för nöjes skull
När vi har följt deltagarna i vävning, träslöjd, silversmide
och nålbindning har vi kunnat se hur det krävs envist
arbete för att lära sig manuella färdigheter. Att göra fel och
misslyckas är en viktig del i att lära kroppen att arbeta med
ett specifikt material på ett specifikt sätt. På så vis får man
erfarenhet och lär sig att bedöma med vilken kraft materialet behöver bearbetas (Lindwall & Ekström, 2008). Det får
sammanfattningsvis illustreras av Tage i träslöjdscirkeln.
Men ska man göra en slev till exempel då kanske
man tar genvägen och borrar litet istället på maskin
då, istället för att göra allt för hand. Och då är det ju
många som har kanske borrat för djupt. Då är det
bättre och ta större marginal och göra lite mer för
hand. Det gäller ju att ta det litet lugnt och inte ta för
mycket i taget, utan jobba sig fram undan för undan
där. Och sen måste man ha då lite blick för hur det
kan bli när det blir färdigt. (Tage)
Dialogen mellan konkret praktik och tänkande och hur det
successivt utvecklas till vanor bygger på deltagarnas mångåriga engagemang för att lära sig olika hantverk. Vanor som
enligt Sennet (2008) skapar en rytm mellan att finna och
lösa problem. Deltagarna i vävcirkeln får åskådliggöra en
sådan process. De diskuterade hur de utvecklat sin känsla
för kvalitet i själva vävandet men också hur de successivt
lärt sig att sätta upp vävar. En process som från början tog
mycket tid. Tack vare att de hållit på så länge var det, enligt
deras samstämmiga mening, inga fel som var så svåra att de
inte klarade av dem. Rutinen och den gemensamma kunskapen hade öppnat för experimenterande i färg och form. Man
skulle också kunna tolka processen med hjälp av Molander
(2003) som menar att tryggheten i fungerande rutiner är en
70
förutsättning för olika sorters uppmärksamhet. Inte minst
viktigt är att rikta uppmärksamheten mot det ännu okända
för att utvecklas vidare i hantverket.
Jag har tidigare i texten betraktat möjligheten att lära sig ett
konsthantverk i en studiecirkel som ett erbjudande. Det är
ett erbjudande om en plats och ett sammanhang som öppnar
möjligheter att lära sig för nöjes skull i gemenskap med likasinnade. Sofia understryker att hon aldrig skulle vilja ha ett
tvång över sig att producera. Silversmide håller hon på med
för att hon tycker att det är ”kul”.
Vi har också konstaterat att utövandet av konsthantverk
inne­fattar både ett mentalt och ett kroppsligt meningsskapande (Knutes, 2009). Vi ska nu titta närmare på den mening
som deltagarna tilldelade konsthantverksintresset och cirkel­
deltagandet.
Längtan att skapa med händerna
Deltagarnas val att intressera sig för ett konsthantverk,
att börja i en studiecirkel och att fortsätta att lära sig under lång tid samspelar med den mening som skapas genom
aktiviteten. Lärande av intresse bygger med andra ord på
att aktiviteten är meningsfull för individen. Denna mening
blir en drivkraft att utvecklas vidare, och den energi eller
ansträngning som krävs för att lära sig ett visst hantverk
synliggör engagemangets styrka (Dewey, 1913/2009, Laginder
& Stenøien, 2011). Veronika konstaterade att vävning ”det är
livet, utan det, och utan att få skapa något och … ja, då kan
jag lägga mig ner”. Utgångspunkten i den kommande analysen är den uttalade mening som deltagarna tillskrev sitt
intresse och sitt cirkeldeltagande. Deras reflektioner sker i
flertalet fall mot bakgrund av ett mångårigt engagemang.
Att se resultat
Jag jobbar som projektledare berättade Susanne, ”så jag sitter mest still och skapar ingenting med händerna direkt, ser
inte resultat på samma sätt”. Flera deltagare betonar att det
71
var roligt att utöva hantverket eftersom det gav ett konkret
resultat. Vera som vävt i många år beskriver kärnfullt att
när hon gör saker, ”så det kommer en liten hög på golvet
efter mig, då är jag nöjd och belåten”. Att kunna visa upp ett
resultat är bra för självförtroendet, enligt Nina som höll på
med nålbindning.
Man känner sig så nyttig alltså när man inte tittar
på TV om kvällarna, och inte sitter vid datorn lika
mycket och så där. Utan man pysslar med något
som man kan visa upp sen också. Det är ju inte lika
konkret att visa att man har tittat på TV, för det är ju
liksom borta dagen efter. Jag tror ju att det är bra för
självförtroendet. (Nina)
Deltagarna förhåller sig olika till hantverkets nyttovärde.
Tove framhåller att de produkter hon åstadkommer i träslöjden ska gå att använda. ”Så skicklig är jag inte, så att det
bara får vara vackert.” Veronika framhåller vikten av ”den
mänskliga faktorn”. I hennes resonemang är det viktigt att
det syns att det är handgjort. Även Sofia resonerar om varför
det är viktigt att skapa föremål som är handgjorda.
Det har känts tillfredsställande att göra saker som jag
har kunnat ge bort, och vara stolt över och som kommer att finnas kvar. För det är ingen annan som gjort
som jag. Det kan vara liknande men inte likadant.
(Sofia)
Att vara delaktig i hela arbetsprocessen
När deltagarna lär sig ett konsthantverk lär de sig också den
arbetsprocess som ligger bakom ett handgjort föremål, de
blir delaktiga i en process från början till slut. Tillfredsställelsen i att skapa ett föremål från idé till förverkligande kommer till uttryck hos flera deltagare. När Tage sammanfattar
72
varför det är roligt att slöjda i trä betonar han således både
process och resultat.
Det är ju roligt att ha någonting att gå och grunna
på, vad man ska göra eller så där. Och när man har
något på gång är det också roligt att se hur det blir
när det blir färdigt. Och sen blir man tillfredsställd av
om resultatet blir bra. Och jag har väl själv varit ganska noga, och blir det något som inte blir bra då gör
jag om det hellre än att göra ett dåligt jobb. Ja, och
det är ju det där finliret som ger den största tillfredsställelsen, om det blir bra. (Tage)
Susanne beskriver den lycka som uppstår i själva processen
från idé till förverkligande när hon arbetar med silver:
Varför det är viktigt för mig? Jag tror det är att få
skapa efter mina egna idéer och tankar. Jag skissar mycket först. Och funderar så här … så fort jag
kommer på något. Jag har ett tjockt skissblock, då
börjar jag skissa. Så här kanske man skulle kunna
göra. Sen samlar jag på mig idéer och att sedan
få uppfylla dom, och se att det går. Det är lycka.
(Susanne)
En del av deltagarna vidgar perspektivet och framhåller att
det är viktigt att bevara konsthantverkstraditioner och att
föra dem vidare. Det är så lätt att köpa en maskinvävd duk
idag från Kina eller Indien, sade Vera, och menade att ungdomarna missar den känsla man får ”när man har gjort ett
riktigt handarbete”. Glädjen i att skapa själv framhålls även
av Veronika:
73
Vi ska inte glömma bort, att vi är skapande människor. Min mormor som var piga sa alltid att dom
som vävde och dom som sydde, det var dom som var
duktiga. Det är inte bara för att vara duktig, utan man
ska komma ihåg sitt ursprung. Det tycker jag om alla
hantverk. Det som är fina hantverk, är ju väldigt härligt. Och, det här att skapa själv det ger sån glädje.
Ett hem utan hantverk det är inte för mig något hem,
det är bara en utställningslokal. (Veronika)
Arbetsprocessen skapar ro och kräver koncentration
Stina menade att cirkelträffarna var ett tillfälle där hon
”liksom stoppar upp i livet lite grand” och fyllde på med att
det var någon form av meditation att arbeta med silver. Den
ro som infinner sig när man väver lyftes fram av Veronika.
Det är ron och tillfredsställelsen. Det är inte så att jag
måste vara bäst eller något sånt. Men det är nog ron.
Det är viktigt för mig att få väva. (Veronika)
74
Den ro som beskrivs samspelar med den koncentration som
krävs. Knutes (2009) framhåller att utövande av konsthantverk ger en vila från splittring och skapas genom samspelet
mellan kropp och psyke. Utövandet blir därmed en väg till
aktiv fokusering. Vivianne beskrev hur koncentrationen som
krävdes för att väva ledde till avkoppling:
Det viktiga är ju avkopplingen. Att jag rensar ur
huvudet, genom att jag måste tänka på någonting
annat. Och då kan jag inte fladdra iväg någon annanstans för då blir det inget här. När jag sitter i bilen
… så märker jag ju att jag inte lyssnar på radion för
då är tankarna någon annanstans. Men här om man
skall göra något med mönster eller om man gör en
trasmatta till exempel går det inte och fladdra iväg för
då händer det ingenting framför mig. (Vivianne)
Ett annat sätt att förstå den koncentration som uppstår är
begreppet flöde, att bli totalt uppslukad av det man håller på
med. Aktiviteter som främjar ”flow” skapar enligt Mihaly
Csikszentmihalyi (1990/2007) en ordning i sinnet som är
mycket njutbar. Susanne gav en tydlig illustration av detta.
Och sen bara få glömma bort tid och rum det är
skönt. Man blir så fokuserad på det man gör, så det
är verkligen avkoppling. (Susanne)
Det rofyllda koncentrerade arbete som deltagarna förknippar med deltagande i studiecirkeln kan också tolkas som
välbefinnande. Denna tolkning bekräftas av tidigare forskning. Andersson & Waldén (1996) menar att en viktig del av
hantverkscirklarnas värde handlar om att utövandet kan
tillfredsställa djupt mänskliga behov av kunskap, skapande,
skönhet och helhetsupplevelse.
75
Fredad tid och plats
Ett framträdande mönster bland deltagarna i vävning,
träslöjd, silversmide och nålbindning är att de på olika sätt
betraktar studiecirkeln som en fredad tid där de kan förverkliga sin längtan att skapa med händerna. En bestämd cirkelkväll betydde enligt flera deltagare att det blev av att lära
sig och att ägna tid åt att utöva konsthantverket. Den tiden
går inte att rucka på, den gäller, betonade Nina. En fredad
tid förutsätter att det finns en fysisk plats, där aktiviteten
kan utövas. Waldén (1994) lyfter fram textilcirklars roll som
mötesplats där människor med olika bakgrund kan mötas
kring ett gemensamt intresse. Cirkeln blir, enligt henne, en
lekplats för lustfyllt skapande. På liknande sätt framhåller
Knutes (2009) betydelsen av att det finns särskilda platser
där människor har möjlighet till fortsatt lekande även som
vuxna. Veronika underströk, som vi sett tidigare, att väva
”det är livet” och lyfte med skämtsamt allvar fram att
”allihop är lika tokiga, det måste vi ju vara, vi har hållit på
i så många år och aldrig slutar”.
Frizon i vardagen
Studiecirkeln som frizon kan tolkas som ett mellanrum
mellan det privata och det offentliga där egna behov och
intressen får utrymme att utvecklas (Waldén, 1994). Upplevelser av studiecirkeln som frizon i vardagen kom tydligt till
uttryck bland deltagarna. Denna frizon relateras till arbete
och familj men även till svåra livssituationer. Veronika som
var yrkesverksam illustrerade betydelsen av en paus från
vardagliga förpliktelser.
Det här är min kväll! För jag skall gå på det här.
En del är ute och springer, en del går ut och går,
gymnastik och så. Men det här är mitt! Och vi som
jobbar, tycker det är skönt att komma hemifrån och
göra någonting. Då släpper man allt det där, disk och
vad man ska ha för mat i morgon eller vad som helst,
planering. Och det här är BARA VARA! (Veronika)
76
Sofia menade att hon fortsatt med silversmide så länge, dels
för att hon tyckte att det var väldigt skojigt, dels för att det
var skönt att få sin egen tid. I hennes berättelse ser vi att studiecirkeln blev en frizon i förhållande till hennes arbete.
Jag jobbar med människor med problem som kan
tynga ner mycket. Men när jag åker hit så är det så,
att det här är min tid. Det kan inte vara något annat,
jag kan inte komma hit och sitta och tänka på något
annat, för då gör jag fel. Utan här sätter jag mig och
gör det jag ska göra och fokuserar på det. (Sofia)
Studiecirkeln och konsthantverksintresset kan också få stor
betydelse som frizon i svåra livssituationer. Vera berättade
hur vävningen blivit hennes räddning när hon blev arbetslös
och fick problem med hälsan.
Jag vart ju först arbetslös och sen så fick jag sjukpension. Och då, för att döva det så ägnade jag rätt
så mycket tid åt det här. Jag var så inne i mitt jobb
och sen är det som att klippa av en tråd. Och jag var
tvungen att lägga händerna på någonting och då var
det alldeles förträffligt att göra det med det här handarbetet, som jag hållit på med. Så det var en liten
räddning kan man säga. Det var det. (Vera)
Samspelet mellan deltagandet i studiecirkeln och livssituationen som uttrycks genom ord såsom frizon, andningshål,
frirum eller en oas återfinns också i tidigare forskning om
studiecirklars betydelser för deltagarna oberoende av det
ämne som studeras (Andersson et al, 1996).
77
Cirkelmiljö och upplevelser av helhet
I detta kapitel har vi sett hur den mening som deltagarna
tillskriver sitt konsthantverksintresse och sitt deltagande i
studiecirkeln bildar ett komplext mönster. Den mening som
skapas genom att utöva ett konsthantverk handlar om inre
upplevelser av glädje, tillfredsställelse och ro. När deltagarna lär sig ett konsthantverk lär de sig också en arbetsprocess. Louise Waldén (1999, s 84) lyfter fram fyra olika
dimensioner i handens arbete. I hennes tolkning svarar alla
mot olika existentiella behov. Den tekniska dimensionen,
att lära sig att behärska olika redskap, svarar mot behovet
av kunskap. Den skapande dimensionen i arbetsprocessen
innebär att man får möjlighet att uttrycka sig, medan den
estetiska dimensionen innebär en upplevelse av skönhet.
Att komma till ro med sig själv svarar mot den meditativa
dimensionen. Deltagarna uttrycker på olika sätt hur deras
längtan att skapa med händerna har förverkligats och lägger
tonvikt vid olika dimensioner. Men en central slutsats är att
delaktigheten i hela arbetsprocessen framstår som viktig för
det välbefinnande som skapas. Det ger möjligheter att skapa
handgjorda föremål från idéstadiet till färdig produkt. Att
skapa något som går att ta på och som kan visas för andra
framstår som viktigt. Min tolkning är sammanfattningsvis
att engagemanget på olika sätt bidrar till helhetsupplevelser.
Studiecirkeln tillhandahåller ett konkret rum, det vill säga
en lokal och redskap för att förverkliga de värden som åskådliggjorts ovan. Lokalen blir en mötesplats för människor
med samma intresse där de kan lära sig ett konsthantverk.
Cirkelrummet framträder också som en metafor för betydelser som handlar om en fredad tid, en frizon där vardagens
förpliktelser i familj och arbete för en stund kan ställas åt
sidan. På så vis skapas ett meningsfullt mellanrum, vilket i
min tolkning kan främja en upplevelse av helhet i livet, eller
annorlunda uttryckt bli en hjälp att få ihop livet i en splittrad
tillvaro.
78
79
K a pi t el 9
Engagemanget
expanderar
Engagemanget expanderar
I tidigare kapitel har vi kunnat se att studiecirkeln för flertalet deltagare var startpunkten för deras intresse att lära sig
väva, slöjda i trä, silversmide eller nålbindning. Genom deltagarnas berättelser har vi fått olika bilder av lärprocesser
och meningsskapande i studiecirklarna. En viktig insikt som
deltagarnas berättelser ger är dessutom att konsthantverksintresset vidareutvecklas utanför cirkeln. Intresset utövas
även hemma. Deltagarna investerar i nödvändiga redskap,
rum inreds för utövandet och intresset ges mer tid i vardagen. Flera deltagare väljer därutöver att tillsammans eller
individuellt bredda sitt intresse genom att delta i parallella
cirklar i angränsande hantverk.
Från cirkel till hem
Över tid hade samtliga intervjuade deltagare i vävning,
träslöjd och silversmide skaffat en del egen utrustning för att
kunna utöva sitt konsthantverk även hemma. Det kan förefalla överraskande eftersom utövandet kräver plats. Alla tre
deltagarna i vävning hade en eller flera vävstolar hemma. Vivianne berättade att de byggt en friggebod på tomten där hon
hade sin vävstuga för att kunna väva mattor. Det var skillnad
på det man vävde hemma och i cirkeln. Vera förklarade:
Här (i cirkeln) brukar jag väva det som är litet svårare,
om jag säger. Hemma har jag alltid en mattväv står.
Jag har två stolar hemma, en liten och en lite större.
(Vera)
Även deltagarna i träslöjden hade underhand skaffat sig
möjligheter att slöjda hemma. Tage berättade att han vartefter hade skaffat utrustning hemma och höll till i sin källare.
För större arbeten krävdes kraftfullare bandsåg och hyvel,
vilket studiecirkeln kunde erbjuda. Men hans förklaring till
att han fortsatte i studiecirkeln handlade mer om att det var
82
roligare att slöjda tillsammans med de andra än att stå ensam hemma. Tove hade också inrett ett rum så att hon kunde
arbeta hemma och betonade den vardagliga nytta hon hade
av sina kunskaper:
Jag har haft mycket nytta av att kunna såga på
bandsåg. Och även att kunna hyvla, ja till exempel vi
hade tråkiga trädgårdsmöbler och då hyvlade jag ner
dom. Och så använde jag dom igen och målade upp
dom. (Tove)
Deltagarna i silversmide hade också efterhand investerat i
en del utrustning. Alla tre betonade att de arbeten de kunde
göra hemma var begränsade. ”Jag har liksom ingen smedja
hemma utan det jag har det har jag i en kasse”, sade Stina.
Medan Sofia hade inrett ett litet rum.
Jag har skaffat litet saker, lite verktyg och så där
hemma. Så jag kan löda hemma men jag gör det inte
så gärna, jag tycker det känns lite så där att sitta
med eld och låga. Men det kan man göra här, det
är ju en fin silververkstad som vi har här (i cirkeln).
(Sofia)
Susanne hade deltagit i studiecirkeln i silversmide två terminer och hade redan skaffat verktyg och börjat utöva hantverket hemma. Varför fortsatte hon då i cirkeln?
Jag har ju bara gått två terminer, jag behöver gå. Jag
behöver lära mig. Jag behöver få tips och idéer från
andra. Och se hur andra har gjort och få hjälp utav
läraren. Så, sen kan man absolut vara hemma och
jobba, om man har alla grejerna. (Susanne)
83
Susanne illustrerar hur samspelet med andra ger henne
möjlighet att lära genom uppmärksamhet. Hon betonade
att hon kände sig väldigt inspirerad och motiverad. Hennes
långsiktiga mål var att vidareutveckla sitt intresse utanför
studiecirkelsammanhanget.
Jag har någon idé om att man kanske skulle kunna
jobba litet mer med det här. Det beror väl på hur
det går och så, men kanske göra någon hemsida,
vara med på utställningar eller skapa något eget litet
företag. Så dom tankarna finns. Jag vill gärna sälja
till andra det jag gör, sen. Så det är mitt mål. För det
andra, då vill jag att dom skall tycka om det jag gör
och kunna känna sig glada när dom använder något
smycke som jag har gjort. (Susanne)
84
Ett bredare hantverksintresse
Att lära konsthantverk för nöjes skull kan i det enskilda
fallet leda vidare till specialisering på gränsen till professionalitet. Träslöjdsintresset tog för Tore en ny vändning när
han deltog i en parallell cirkel i svepteknik för 18 år sedan.
Han blev intresserad av den tekniken och hade genom åren
utvecklat egna metoder och skaffat verktyg så att han kunde
arbeta hemma.
Det blev ju så att jag började att göra svepaskar eller
svepkärl. Jag tyckte jag fick dom bra alltså. Sen
blev det så att vi hade ju en del utställningar. Vi satt
liksom och demonstrerade. Och sen produktionen
ökade ju litet undan för undan. Och då vart vi tillfrågade om vi inte kunde ställa upp på hembygdsdagar
och då sålde jag en hel del. (Tore)
Intresset för ett hantverk kan också leda vidare till ett annat. Flera av deltagarna i vävcirkeln hade vävt tyger till en
folkdräkt, vilket ledde till att de gemensamt sökte sig till en
studiecirkel i folkdräktssömnad. Det är ett exempel på ett
kollektivt val att bredda hantverksintresset.
Vera berättade också hur hon blivit intresserad av garnet de
vävde av och hur det lett vidare till tovning. Därigenom visar
hon att ett breddat intresse även kan vara ett individuellt val.
Vi gjorde plädar och då tänker man, man skickar efter garn. Spunnet garn och det är två trådar, hurdant
går det till? Så jag gick en spinnkurs, och jag gick en
tovningskurs, jag gick tre tovningskurser förresten.
Då tänkte jag bara se hur det där fungerar. Och det
resulterade i att jag fortsatte att tova. Så nu är jag
med på marknader, så jag gör lite tomtar. Och tavlor
har jag väl gjort några stycken och kuddar. (Vera)
85
Vi kan med andra ord konstatera att deltagarnas val att börja
i en studiecirkel i vävning, träslöjd eller silversmide fått konsekvenser långt utanför den ursprungliga studiecirkeln.
Konsthantverksintresset påverkar identiteten
Den individuella mening som skapas genom intresset för konsthantverk samspelar med den samhörighet som uppstår när
intresset delas med andra. Vi har sett hur deltagarna formar
olika identiteter eller roller i det gemensamma lärandet i cirkeln. Det blev tydligt i vävcirkeln där deltagarna framhöll att
vissa var bra på det ”tekniska” medan andra var skickliga när
det gällde färg och form. Den tilldelade identiteten bekräftades
även i deras egen berättelse. I träslöjdscirkeln byggde flera deltagare på en yrkesmässig hantverksskicklighet och utvecklade
djupgående kunskap om trä. På så vis skulle man kunna hävda
att de utvecklade en identitet som experter. I cirkeln i silversmide föreföll deltagarna att eftersträva en konstnärlig identitet.
Den mest påtagliga konsekvensen när intresset vidareutvecklas utanför studiecirkeln är att alltmer tid läggs på att
utöva hantverket. Valet att ägna sig åt konsthantverk i allt
större omfattning skulle kunna tolkas som en strävan att
utvidga sin konstnärliga identitet eller sin identitet som
hantverksskicklig. För de deltagare som är yrkesverksamma
framstår konsthantverksintresset som en viktig del i deras
liv. En möjlig tolkning är att det leder till en ”deltidsidentitet” (Gullestad, 1996). Flera deltagare som lämnat yrkesverksamheten bakom sig sedan många år visar hur intresset växt
till ett engagemang som påverkar både identitet och vardag.
86
87
K a pi t el 10
Slutord
Slutord
De skiftande bilder av cirkelmiljöerna som formas och förändras av dem som deltar i verksamheten motsäger förenklade föreställningar om studiecirklar i konsthantverk. Därmed
uppstår inte en sanning om hur det faktiskt är. Däremot har
en sammansatt karta tecknats som åskådliggör individuella
vägar in i en konsthantverkscirkel, hur lärande kan gå till
i olika konsthantverk samt hur cirkeldeltagandet tilldelas
olika mening. På så vis bidrar studien med kunskaper om
den uthållighet och lust och det arbete som krävs för att
lära sig ett konsthantverk, ett engagemang som återspeglas
i vardagliga cirkelkvällar vecka efter vecka och kanske år
efter år. Kartan visar också att när intresset vidareutvecklas
utanför studiecirkeln blir det ”så mycket mer” att ringa in.
Det handlar om hur deltagarnas identitet påverkas av intresset men också om hur deltagandet i studiecirkeln fogas in ett
vidgat engagemang. Deltagarnas kontinuerliga deltagande år
efter år visar emellertid att studiecirkeln fortsätter att vara
navet i deras konsthantverksintresse. Denna tankeväckande
slutsats kring lärande i gemenskap och konsthantverkscirklarnas attraktionskraft får avsluta denna skrift.
90
91
92
K a pi t el 11
Referenser
Referenser
Andersson, Eva., Laginder, Ann-Marie., Larsson, Staffan
& Sundgren, Gunnar. (1996). Cirkelsamhället.
Studiecirklars betydelser för individ och lokalsamhälle.
SOU 1996:47. Stockholm: Utbildningsdepartementet.
Andersson, Yvonne & Waldén, Louise. (1996). Kunskapssyn
och samhällsnytta i hantverkscirklar och hantverksutövande.
SOU 1996:122. Stockholm: Utbildningsdepartementet.
Csikszentmihalyi, Mihaly. (1990/nytryckt 2007).
Flow. Den optimala upplevelsens psykologi.
Stockholm: Bokförlaget Natur och Kultur.
Dewey, John. (1913/nytryckt 2009). Interest end Effort in
Education. Southern Illinois: University Press.
Folkbildningsrådets årsredovisning med verksamhets­
berättelse 2009.
Gullestad, Marianne. (1996). Hverdagsfilosofer, Verdier,
selv­forståelse of samfunnssyn i det moderne Norge.
Oslo: Universitets­forlaget.
Hartman, Per. (2003). Att bilda med bild. En studie
av de praktisk-estetiska studiecirklarnas utveckling.
Linköpings universitet: LiU-PEK-R-233.
Hartman, Per. (2009). För nöje och nytta.
En studie av amatörism inom den svenska kulturpolitiken.
Linköping: Skapande Vetande, nr 56.
Hodkinson, Phil., Biesta, Gent & James, David. (2008).
Understanding Learning Culturally: Overcoming the Dualism
Between Social and Individual Views of Learning.
Vocations and Learning, 1:27-47.
Knutes, Helen. (2009). Gestaltandets pedagogik. Om att skapa
konsthantverk. Akademisk avhandling. Stockholm: Pedagogiska institutionen, Stockholms universitet.
94
Laginder, Ann-Marie & Stenøien, Jorun. M. (2011).
Learning by interest. Experiences and commitments in lives
with dance and crafts. (Artikel som kommer att publiceras
i tidskriften Vocations and Learning)
Laginder, Ann-Marie & Stenøien, Jorun. M. (2009).
Lärande av intresse. Om liv med hemslöjd, hantverk och folkdans. I: Ann-Kristin Högman & Martin Stolare. I lärandets
gränsland. Formella, icke-formella och informella studier igår
och idag. Hedemora: Gidlunds förlag.
Lindwall, Oskar & Ekström, Anna. (2008). Instruktion och
imitation – hantverkets responsiva pedagogik.
I: Hans Rystedt & Roger Säljö (red). Kunskap och människans
redskap: teknik och lärande. Lund: Studentlitteratur.
Molander, Bengt. (1996). Kunskap i handling.
Göteborg: Daidalos.
Molander, Bengt. (2003). Hela människans kunskap.
I: Anna Winbladh & Cecilia Bengtsson (red). Vem väver kejsarens nya kläder? En antologi om det praktiska lärandets konst.
Stockholms Hantverksförening. EU-projektet Handkraft.
Nationalencyklopedin. (1994). Band 14 Uppslagsord
Nålbindning. Höganäs: Bokförlaget Bra Böcker.
Nielsen, Klaus & Kvale, Steinar (red). (2000). Mästarlära.
Lärande som social praxis. Lund: Studentlitteratur.
Regeringens folkbildningsproposition 2005/06:192. Lära,
växa, förändra.
Rydbeck, Kerstin. (2006). Ett eget rum för folkbildning?
I: Martha Blomquist (red). I görningen. Aktuell genusvetenskaplig forskning I. Uppsala universitet: Skrifter från Centrum för genusvetenskap.
Sennet, Richard. (2008). The Craftsman. New Haven & London: Yale University Press.
95
Thommessen, Trine (red). (2009). Liv og lære. Om læring i liv
med dans, husflid og bygningsvern. Trondheim: Tapir forlag.
Waldén, Louise. (1999). Handarbetet – hatat och hyllat.
I: Gunilla Lundahl (red). Den vackra nyttan. Om hemslöjd
i Sverige. Södertälje: Gidlunds förlag i samarbete med
Riksbankens Jubileumsfond.
Waldén, Louise. (1994). Handen & Anden. De textila studie­
cirklarnas hemligheter. Stockholm: Carlssons.
Wenger, Etienne. (1998). Communities of Practice. Learning,
Meaning and Identity. Cambridge University Press.
96
97
98
K a pi t el 12
Hur kan man
använda denna
skrift?
Hur kan man använda
denna skrift?
Denna skrift bygger på deltagares erfarenheter och reflektioner kring studiecirklar i konsthantverk. Hur det kom sig att
de blev intresserade av ett visst hantverk och varför de valde
att lära sig mer genom att delta i en studiecirkel. Hur de lär
sig, vilken roll cirkelledaren och övriga deltagare har och
vad cirkeln och konsthantverksintresset har för mening. Min
förhoppning är att de mångfacetterade bilder som växer fram
av cirkelmiljöer i olika konsthantverk ska väcka nyfikenhet
hos cirkelledare i konsthantverk. Hur ser det ut i den egna
cirkeln? Skriften skulle kunna fungera som diskussions­
underlag i träffar och på utbildningar för cirkelledare i
konsthantverkscirklar. Vad innebär det att lära konsthantverk för nöjes skull?
I studieförbundens utveckling av cirkelverksamheten i
konsthantverk skulle skriften också kunna ge underlag till
idédiskussioner. Deltagarrösterna inspirerar förhoppningsvis till nya infallsvinklar genom att sätta ord på verksam­
heten ”inifrån” studiecirklarna.
I studieförbundens samtal skulle man dessutom kunna vidga
perspektivet. Följande övergripande frågor har väckt mitt
intresse under arbetet med skriften: Är konsthantverkscirklar ett växande eller krympande engagemang från studieförbundens sida? Hur ser studieförbunden på relationen mellan
tradition och förnyelse inom olika konsthantverk? Vilket
ansvar är studieförbunden beredda att ta för att föra hantverkskunnande vidare till yngre generationer? Hur väcker
man intresse för olika konsthantverk?
Studiens syfte är att bidra med kunskap om konsthantverkscirklars vardag och värde, en kunskap som inte blir synlig i
statistiska och ekonomiska redovisningar av verksamheten.
Min förhoppning är därför att skriften även väcker intresse
hos politiker och beslutsfattare på olika nivåer.
100
101
102
K a pi t el 13
Lästips
Lästips
I skriftens inledning behandlade jag konsthantverk som
engagemang. Om man blir intresserad av att fördjupa sig
i konsthantverk som skapande verksamhet finns mycket
kunskap att hämta i Helen Knutes avhandling Gestaltandets
pedagogik. Om att skapa konsthantverk. Hon studerar främst
vad som sker mellan den görande människan och hennes
material, inte själva slutproduktens uttryck.
I antologin Liv og lære. Om læring i liv med dans, husflid og
bygningsvern med Trine Thommessen som redaktör kan man
följa konsthantverkare (och folkdansare) i Norge och Sverige
på deras väg mot att bli skickliga utövare. I centrum står
lärande och engagemang inom folkbildning och olika kulturorganisationer (frivillighetens lärandelandskap).
Vill man lära sig mer om textila studiecirklar ger Louise
Waldéns bok Handen och Anden. De textila studiecirklarnas
hemligheter både en bred historisk bakgrund och kunskap
om textilcirkelns samtida villkor och inre liv. I en senare
bok i samarbete med Yvonne Andersson Kunskapssyn och
samhällsnytta i hantverkscirklar och hantverksutövande kompletteras kunskapen om kvinnodominerade cirklar i textila
hantverk med en undersökning om mansdominerade cirklar
i trä- och metallslöjd. Hantverkskulturen synliggörs också
genom intervjuer med personer med professionell anknytning till hantverk.
Om man vill ha en bred bild av studiecirklars betydelser för
dem som deltar oavsett vilket ämne som studeras rekommenderas Cirkelsamhället. Studiecirklars betydelser för individ
och lokalsamhälle författad av Eva Andersson, Ann-Marie
Laginder, Staffan Larsson och Gunnar Sundgren. Deltagarundersökningen Studiecirkeldeltagare 2008 (Folkbildningsrådet) innehåller en omfattande statistisk belysning som
fördjupas genom intervjuer. Studien är genomförd av Eva
Andersson, Monica Larsson och Lena Lindgren.
104
Jag vill avslutningsvis lyfta fram skriften Cirkelledares
beprövade erfarenheter. Den ger en inblick i cirkelledares
tankar kring studiecirklars uppläggning, innehåll och
genomförande. Skriftens författare är Martin Lundberg och
Staffan Larsson. Den har också getts ut i Bildningsförbundet
Östergötlands skriftserie.
105
106
K a pi t el 14
Appendix
Appendix: Om intervjuerna
med cirkeldeltagare
Syftet var att intervjua två till tre personer som deltog i
samma cirkel, cirklarna skulle vara i olika typer av konsthantverk och genomföras av olika studieförbund. Valet av
studiecirklar skedde i flera steg, det första var en sökning
via samtliga studieförbunds hemsidor och kurskataloger
riktade till allmänheten. Kontakter togs också med studieförbundsrepresentanter. Det resulterade i ett antal möjliga
studiecirklar. Kontakt togs därefter direkt med cirkelledaren
i den valda studiecirkeln och vidare med deltagare, alternativt gick kontakten via ansvariga på en lokalavdelning som
tog kontakt med cirkelledare och deltagare. På så vis fick
jag successivt namn på elva deltagare i fyra olika konsthantverkscirklar som var intresserade av att medverka i en
intervju. Inga förutbestämda krav ställdes på deltagarnas
ålder men en strävan fanns att få med både män och kvinnor
bland de intervjuade. Huruvida deltagarna var nybörjare
eller hade lång erfarenhet av cirkeldeltagande spelade inte
heller in i urvalet. Däremot visade sig det sistnämnda vara
mycket intressant i analysen av de bilder som växte fram i
berättelserna.
Samtliga intervjuer genomfördes av mig. Intervjun inleddes
med en fråga om intervjupersonen hade ett hantverks- eller handarbetsintresse med sig från barndomen. Därefter
byggde intervjun på två frågeområden. Det första handlade
om när, var och hur intervjupersonerna lärt sig konsthantverket, med följdfrågor om hur intresset väcktes och varför
man fortsatte att lära sig mer. Motivet var att få syn på
studiecirkelns roll i lärandeförloppet. Hur kom det sig att
de valde att börja i studiecirkeln? Huvudfokus lades sedan
på det andra frågeområdet som handlade om studiecirkelns
betydelser och hur de upplevde att lärandet gick till i cirkeln.
Intervjupersonerna uppmanades att reflektera kring sitt
eget lärande i studiecirkeln. Frågor som togs upp var vilken
betydelse cirkelledaren, andra deltagare och cirkelsamman-
108
hanget hade för deras lärande. En följdfråga handlade om
träning eller förkovran mellan cirkelträffarna och i så fall i
vilken form, enskilt eller tillsammans med andra. Därutöver
ombads intervjupersonerna att reflektera över vad konsthantverksintresset och cirkeldeltagandet betydde för dem.
Intervjuerna tog i genomsnitt 45 minuter och spelades in på
band. Samtliga intervjuer har skrivits ut.
I skriften används citat från deltagarna. Dessa har redigerats i mindre omfattning från talspråk till skriftspråk.
Citat bygger i några fall på utsagor från olika delar av den
aktuella intervjun för att få fram helheten i resonemanget.
I forskning sätts ofta tecknet (…) in för att markera detta.
Men i denna skrift har jag avstått från det eftersom det enligt
min bedömning inte påverkar den poäng som illustreras.
Däremot förväntas utelämnandet av parenteserna underlätta
läsningen.
109
111
Längtan att skapa med händerna av Ann-Marie Laginder
I denna Bildningsförbundet Östergötlands skriftserie publiceras texter
som anknyter till folkbildning och som bedöms att vara av intresse
för folkhög­skolor och studieförbund, men även för vidare läskrets. Vårt
syfte med skriftserien är att stimulera till reflektion, nytänkande och
förändring inom folkbildningsarbete samt bidra med kunskap till folkbildningens aktörer och samverkansparter.
Författaren Ann-Marie Laginder är docent i pedagogik. Hon har tidigare
bedrivit forskning om studiecirklars betydelser för deltagare och lokal­
samhälle. I ett senare projekt stod folkbildning på distans i centrum.
Senare års forskning har handlat om intressestyrt lärande med fokus
på folkdans och konsthantverk.
ISBN 978-91-979289-1-5
Längtan att skapa
med händerna
– att lära konsthantverk i studiecirkel
Ann-Marie Laginder