1. No category

Kvinnoboendet Elsa
i Norrköpings
kommun
Utvärdering februari 2012
Uppdragsgivare: Norrköpings kommun
Uppdragstagare: BSG utveckling AB
Författare: Berit Sundgren Grinups
FÖRORD
Detta är slutrapporten efter drygt två års utvärdering av kvinnoboendet Elsa. Jag
vill tacka Norrköpings kommuns socialkontors företrädare Margareta Öst, Jan
Andersson och Monica Grahn som bidrog till att ge mig förtroendet att på nära
håll få följa personal, boende och verksamheten på Elsa. Ambitionen med
föreliggande rapport är förstås att förmedla resultatet av utvärderingen men
också att med det som utgångspunkt blicka framåt och lämna bidrag till
verksamhetens fortsatta utveckling. Rapporten blir som ett nedslag i en
pågående process.
Ett stort tack vill jag rikta till enhetschefen Maja Höjer, personalen och de
boende som alltid tagit emot mig med öppna armar och bjudit in mig att delta
aktivt vid mina besök. Personalen har med stort intresse följt mitt arbete och
använt sig av de kontinuerliga återkopplingarna. Vad mer kan en utvärderare
önska sig; spännande möten, nya lärdomar och att få känna sig nyttig? Tack för
det roliga samarbetet och jag ser fram emot våra fortsatta kontakter!
Karlstad i februari 2012
Berit Sundgren Grinups
BSG utveckling AB
2
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
INNEHÅLL
SID
SAMMANFATTNING
5
INLEDNING
Rapportens upplägg
8
8
BAKGRUND
Fakta om kvinnoboendet Elsa
Mål för kvinnoboendet Elsa
Organisationsstruktur
9
9
10
10
UTVÄRDERINGSUPPDRAGET
Syfte och mål
Design och metod för datainsamling
Genomförande
- Besök och deltagande observation
- Intervjuer
- Återkopplingar
12
12
12
13
13
13
15
VERKSAMHETENS UTVECKLING
Boendegrupp och boendet
Personalen
Förberedelser och invigning
Första verksamhetsårets specifika skeenden i korthet
- Maktkamp om huset
- Vad bidrog till att komma vidare i utvecklingen?
Boendets och arbetets villkor
Regler
Relationer
- De boende kvinnornas relationer
- Personalrelationer
- Att bygga relationer i huset
Förhållningssätt i arbetet
- Öppenhet och flexibilitet
- Här och nu perspektivet
Metoder och stöd
- Maslows behovstrappa
- Modrande som stöd
- Krisbearbetning som stöd
- Annat professionellt stöd i olika former
16
17
19
20
20
21
21
22
23
26
26
26
27
28
28
29
30
30
32
33
34
3
Reflektioner inför fortsatt verksamhetsutveckling
- Framtida boendegrupp
- Personalresursen
- Stöd eller krav/förväntningar
- Hur hantera pågående aktivt missbruk
- Genusperspektiv
- Elsa i ett större sammanhang
Rekommendationer inför framtiden
36
36
36
37
39
40
42
43
ANALYS AV MÅLUPPFYLLELSE
45
VÄRDERING
47
LITTERATURLISTA
48
4
SAMMANFATTNING
Kvinnoboendet Elsa öppnade den 1 november 2009. Elsa är ett jour- och
korttidsboende (s.k. inskrivningsboende) för kvinnor med missbruksproblematik
som samtidigt ofta är utsatta för våld. Målet är att erbjuda ett skyddat och tryggt
boende. Utvärderingen påbörjades redan före verksamhetsstart och avslutades
2012-01-31. Utvärderingsuppdraget syftar till att nå ökad kunskap om
målgruppen våldsutsatta kvinnor i missbruk och om metoder för att stödja dessa
kvinnor i deras arbete med att förändra sin livssituation. Utvärderingen har också
syftet att följa och värdera utvecklingen av verksamheten.
Kvinnoboendet Elsa har 14 lägenheter med möjlighet till självhushåll. Elsa ska ha
ett tydligt genusperspektiv och genomsyras av teorier om empowerment och de
boende kvinnornas delaktighet. Verksamheten sorterar under socialkontorets
missbruksvård. Förutom enhetschefen arbetar sex (6) personal på Elsa. De
arbetar på schema vardagar mellan kl. 9 och 22 och helger mellan kl. 13 och 22.
Övrig tid har mobila teamet tillsyn över boendet.
För utvärderingen har data insamlats genom intervjuer och deltagande
observation. Intervjuer har genomförts med enhetschef, samtlig personal, 13
boende och utflyttade kvinnor samt två (2) anhöriga. Utvärderaren har besökt
kvinnoboendet vid 12 tillfällen, sammanlagt 23 dagar. Återkoppling till
personalen har gjorts vid fyra tillfällen och till de boende vid två. En skriftlig
delrapport publicerades i mars 2011.
Sedan start har 63 kvinnor haft jourboende varav 23 gått vidare till
inskrivningsboendet. 19 kvinnor har placerats i jourboende vid mer än ett
tillfälle. Totalt har 31 kvinnor haft inskrivningsboende kortare eller längre
perioder, några i flera omgångar. Flertalet av de boende är kvinnor som
missbrukat under lång tid och som levt under mycket svåra sociala förhållanden
med tillhörande förluster och trauman av olika slag. Till Elsa kommer också en
grupp kvinnor med mer oklart missbruksmönster men med andra hälsooch/eller sociala problem. Flera av dessa har flyttat ut efter kortare tid när deras
situation löst sig.
Det första verksamhetsåret bedömdes som lyckosamt och skapade en bra bas att
utvecklas vidare ifrån. Första halvåret präglades av en maktkamp mellan
personal och de boende framför allt om regler och rutiner. Förtydliganden,
revideringar etc. ledde så småningom till ett ökat lugn och mer samhörighet i
huset. Istället vidtog diskussioner om andra saker, såsom hur regelbrott skulle
5
hanteras, vilka förväntningar man kan ha på de boende, hur det aktiva
missbruket ska hanteras, hur våldsproblematik kan dryftas etc.
Villkoren för boendet och för personalens arbete har sin grund i verksamhetens
mål och kärna. Målet är att erbjuda våldsutsatta kvinnor i missbruk ett tryggt och
skyddat boende. Avgörande för att nå detta mål är reglerna om att inte vara
hotfull, besöksförbudet, rökförbudet i lägenheterna och förbudet att ha alkohol
och droger i huset. Men det handlar också om vilken trygghet som skapas mellan
de personer som bor och arbetar i huset. Kärnan i verksamheten är kvinnorna
som bor på kvinnoboendet Elsa vid en viss tidpunkt och hur de önskar förändra
sin livssituation. Välgjorda genomförandeplaner och förhållningssätt, metoder
och stöd anpassade till verksamhetens kärna har därför lyfts fram som centrala.
Empowerment och genusperspektiv är uttalade principer sedan start.
Verksamhetens mål och kärna ger anledning till att även inkludera öppenhet och
flexibilitet som principer. Att möta kvinnorna här och nu visar sig vara en
möjlighet till stöd. Hur stödet bör organiseras för att ta vara på här och nu
situationer och binda ihop flera sådana situationer till ett sammanhang
diskuteras i rapporten. Metoder och stöd föreslås för övrigt att utvecklas vidare
med hjälp av teorier som Maslows behovs- och motivationshierarki, Modrande
som stödjande omsorgspraktik och Krisbearbetningens fyra faser. Personal har
kontinuerligt uttryckt en frustration över svårigheten att tydligt identifiera sitt
professionella handlande. Därför ägnas en del i rapporten till detta med idéer om
att inkludera betydligt mer av vad kvinnoboendet Elsa erbjuder i stödet. Det
handlar om reglerna för boendet, rutinerna i huset, gemenskapen och
relaterandet till andra kvinnor, etc.
Vidare reflekteras bl. a över två långlivade dilemman som båda påverkar miljön,
tryggheten och skyddet i kvinnoboendet på olika sätt; hur hantera gränssnittet
mellan att erbjuda stöd och ställa krav/ha förväntningar och hur hantera det
aktiva missbruket. I långsam takt utvecklas genusperspektivet som en del i
arbetet. I utvärderingen argumenteras för att moderskapet som tema borde få
en mer framträdande roll i en verksamhet där genusperspektivet sägs vara en
viktig grund.
Många avsnitt i resultatkapitlet innehåller frågor, idéer och rekommendationer
inför framtiden som räknas upp i slutet av kapitlet. Det finns t ex ett behov av
fortsatta förtydliganden avseende hantering av regler och av regelbrott, lägsta
gräns för närvaro i boendet, krav/förväntningar på de boende, chefs- och
6
personalroller etc. Dessutom rekommenderas att utreda mat som inslag i
verksamheten, uppgradera värdet av och utveckla genomförandeplaner som
verktyg i arbetet samt bistå berörda kvinnor i att vara så bra mammor som
möjligt på avstånd.
Analysen av måluppfyllelsen visar ett positivt resultat. Som personal har man
gjort det man kan för att nå målen. Dessutom framförs kontinuerligt tankar om
hur man kan bli ännu bättre. Kvinnoboendet Elsas främsta mål är att erbjuda ett
tryggt och skyddat boende. Detta är avhängigt både personalens och de boendes
agerande. Frågan är hur verksamheten kan främja de boende kvinnornas
solidariska beteende för att nå längre avseende skydd och trygghet i boendet.
Flera teman i utvärderingen lämnar bidrag till en sådan diskussion, t ex att
vidareutveckla bedömningen av stödbehov och hantera det aktiva missbruket.
Verksamheten är välfungerande men kan förstås också bli bättre, vilket det finns
goda förutsättningar för. Verksamhetsutvecklingen bedöms i många avseenden
ske i rätt riktning, medan några viktiga områden ses som mer utmanande. Det
handlar om arbetet med genomförandeplaner, hanteringen av det aktiva
missbruket och utvecklingen av genusperspektivet i verksamheten.
Kvinnoboendet Elsa får högsta betyg i den slutliga värderingen. Boendet kan göra
en skillnad på liv eller död för enskilda kvinnor och bidra till ett värdigare liv för
många.
7
INLEDNING
Utvärderingsuppdraget, som här avrapporteras, påbörjades den 1 oktober 2009
en månad före första inflyttningen och har pågått t o m 2012-01-31. I centrum
för utvärderingen är de boende kvinnorna och hur verksamheten utvecklas i
relation till deras behov och deras arbete med att förändra sin livssituation.
Utvärderingen har både ett uppföljnings- och kunskapsintresse. Föreliggande
rapport är den slutliga utvärderingen. I mars 2011 överlämnades en delrapport.1
Rapportens upplägg
Först följer ett bakgrundskapitel där planerna med kvinnoboendet Elsa och
utvärderingsuppdraget beskrivs närmare. Där redovisas i vilket sammanhang
Elsa kom till, fakta om Elsa, vilka målsättningar som finns med kvinnoboendet
Elsa och hur verksamheten är organiserad. Sedan följer en redovisning av
utvärderingsuppdraget, både dess syften och hur det genomförts. Där beskrivs
även de avvikelser som gjorts från den ursprungliga utvärderingsplanen. Nästa
kapitel, rapportens resultatkapitel, fokuserar på verksamhetens utveckling och
inleds med en kort beskrivning av förberedelser och invigning och fortsätter med
första verksamhetsårets utmaningar. Därefter följer boendestatistik och
beskrivning av boendegrupp och personalgrupp. En presentation av boendets
och arbetets villkor lägger sedan grunden för kapitlets fortsättning. Det handlar
om regler och relationer och ett antal områden som alla anknyter till metoder
och stöd. Här diskuteras öppenhet och flexibilitet som förhållningssätt, här och
nu perspektivet, Maslows behovstrappa, modrande som stöd, krisbearbetning
som stöd och slutligen annat professionellt stöd i olika former. Därefter
reflekteras, inför den fortsatta verksamhetsutvecklingen, över framtida
boendegrupp, personalresursen, stöd eller krav/förväntningar, hantering av
pågående aktivt missbruk, genusperspektiv och Elsa i ett större sammanhang.
Rapporten avslutas med analys av måluppfyllelse och värdering.
1
Finns att ladda ner från www.bsgutveckling.se
8
BAKGRUND
Norrköpings kommun har lång erfarenhet av arbete med kvinnor utsatta för
mäns våld. Kvinnofridsarbetet är ett prioriterat område i det av
kommunfullmäktige fastställda socialpolitiska programmet. Navet i arbetet utgör
Frideborg som funnits i över femton år. Till det kommer andra verksamheter
riktade till målgruppen missbrukare såsom Ellen för kvinnor och kommunens
vuxenenhet2 för både män och kvinnor.
Projekt VERA (med start 2007) syftade till att kartlägga gruppen våldsutsatta
kvinnor i missbruk och hade även uppdrag att informera om målgruppen. Det var
av många skäl svårt att kartlägga den här gruppen kvinnor, men projektet kom
fram till att dessa kvinnor i högsta grad behöver skydd av samhället. Kunskapen
från VERA projektets arbete utgjorde en viktig del i hur verksamheten vid
kvinnoboendet Elsa planerades.3
Fakta om kvinnoboendet Elsa4
Elsa är ett jour- och korttidsboende för kvinnor med missbruksproblematik och
därmed ofta är våldsutsatta. Kvinnor kan komma till Elsa när som helst på dygnet
och det finns inga krav på drogfrihet/nykterhet förknippat med boendet. På Elsa
finns personal måndagar till fredagar mellan kl. 9 och 22 och lördag till söndag
mellan kl. 13 och 22. Övrig tid gör socialkontorets mobila team spontana besök
på Elsa eller om särskilda behov finns.
I Elsa finns 14 lägenheter med möjlighet till självhushåll, varav två är
handikappanpassade. Fem av lägenheterna har plats för två boende med
gemensamt kök. Två av dessa lägenheter har tillsammans fyra jourplatser. Övriga
lägenheter ska ge plats för planerat boende, s.k. inskrivningsboende. Dessutom
finns utrymmen i huset för gemensamma aktiviteter. Huset ligger centralt i
Norrköping med tillhörande trädgård för utomhusaktiviteter.
Elsa ska ha ett tydligt genusperspektiv och genomsyras av teorier om
empowerment och de boende kvinnornas möjligheter att påverka sitt boende
och sin livssituation. Samverkan sker med kommunens övriga missbruksvård,
2
Tidigare med verksamhetsnamnet Bosse.
l ett tidigt skede diskuterades att Elsa förutom att vara ett skyddat boende (jourboende och
inskrivningsboende) på sikt skulle kunna inrymma fler verksamheter för målgruppen våldsutsatta
kvinnor i missbruk.
4
Fakta om Elsa är hämtat från Verksamhetsplan 2010 för Kvinnoboendet Elsa.
3
9
landstingets primärvård, beroendeklinik och psykiatriska klinik, Frideborgs
verksamhet, polis och åklagarmyndighet.
Mål för kvinnoboendet Elsa
Socialnämndens uppdragsplan har bl. a formulerat följande två mål: ”Ingen
person är öppet hemlös” och ”Kvinnor som utsatts för våld och kränkningar
erbjuds stödjande insatser för att bearbeta sina upplevelser och förändra sin
situation”. Det är i den kontexten kvinnoboendet Elsa öppnade 2009. I
verksamhetsplan 2010 för Kvinnoboendet Elsa anges huvudmålet vara att ge
kvinnor i missbruk stöd och motivation att förändra sin livssituation. Delmålen är
följande;





Att missbrukande kvinnor erbjuds ett tryggt och skyddat boende.
Att verksamheten hela tiden har kvinnornas våldsutsatthet parallellt med
deras missbruksproblematik i fokus.
Att kunskap om kvinnors dubbla utsatthet förmedlas till övriga
samarbetspartners som i sin verksamhet möter dessa kvinnor.
Att kvinnorna genom stöd och motivation kan minska sitt missbruk.
Att kvinnornas våldsutsatthet minskar genom det stöd de får.
I verksamhetsplanen står vidare att Elsa erbjuder:





En verksamhet som bygger på kunskap om kvinnornas utsatta situation
och specifika behov både vad gäller våldsutsatthet och missbruk.
Kvinnorna ett skyddat och tryggt boende både i akuta situationer men
också mer planerat
Kvinnorna stöd i form av bearbetande och motiverande samtal
Kvinnorna möjlighet till gemenskap med andra kvinnor i form av olika
gruppaktiviteter
Visa kvinnorna möjligheter till förändring.
Organisationsstruktur
Verksamheten Elsa sorterar under socialkontorets missbruksvård tillsammans
med övriga verksamheter Frideborg, Ellen och Vuxenenheten. Enhetschefen för
kvinnoboendet Elsa är också chef för Frideborg och för det skyddade boendet för
10
våldsutsatta kvinnor och barn.5 Enhetscheferna inom missbruksvården ingår i ett
chefsnätverk som har återkommande träffar.
Personalen på Elsa består av enhetschefen och från verksamhetsstarten fem
heltidsanställningar som under hösten 2010 utökades med 25 procent ytterligare
anställning. Anställningarna tituleras socialpedagoger och
behandlingsassistenter och alla är kvinnor. Mobila teamet (både män och
kvinnor) ser till kvinnoboendet Elsa när personalen inte är där. De kan i samråd
med socialjouren placera kvinnor i jourboendet på Elsa. En vaktmästare (man) är
knuten till kvinnoboendet Elsa liksom utvärderaren (kvinna). Sedan sommaren
2010 kan även en sjuksköterska från primärvården (kvinna) räknas in i
organisationen genom sina månatliga besök på kvinnoboendet Elsa. Samma
gäller en socialkonsulent från arbetsförmedlingen (kvinna) sedan hösten 2011.
Slutligen kan ytterligare en kvinna synas på kvinnoboendet, en lokalvårdare som
städar trapphusen en gång i veckan.
5
Chefsansvaret för Frideborg har funnits med i uppdraget som chef för kvinnoboendet Elsa sedan
start. Uppdraget som chef för det skyddade boendet tillkom 2011-04-01. Frideborg är en
verksamhet som erbjuder samtalsstöd för våldsutsatta kvinnor, män som använder våld och barn
som lever med våld. Det skyddade boendet för våldsutsatta kvinnor och barn erbjuder både
skydd och stöd. Verksamheten hette tidigare Kvinnojouren och drevs ideellt. Där är inget
missbruk tillåtet.
11
UTVÄRDERINGSUPPDRAGET
Syfte och mål
Utvärderingsuppdraget syftar till att nå ökad kunskap om målgruppen
våldsutsatta kvinnor i missbruk och om metoder för att stödja dessa kvinnor i
deras arbete med att förändra sin livssituation. Vidare är uppdraget att följa och
värdera utvecklingen av verksamheten på kvinnoboendet Elsa och dess betydelse
för de boende kvinnornas arbete med att förändra sin livssituation.6
Utvärderingen ska vara både summativ, dvs. försöka bedöma värdet av
verksamheten i efterhand, och formativ, dvs. bidra till att forma/omforma
verksamheten under tiden den pågår. Även måluppfyllelseanalys och
processutvärdering ingår i uppdraget, där det fortlöpande arbetet (processen)
studeras med hänsyn till vilken betydelse det har för de deltagande kvinnornas
förändringsarbete.
Design och metod för datainsamling
Utvärderingen påbörjades i oktober 2009. Samma design planerades återkomma
terminsvis vid fyra tillfällen från och med våren 2010 till och med hösten 2011.
Upplägget inkluderar intervjuer med enhetschefen och personalen om hur
verksamheten utvecklas och bedrivs, vilka metoder som används och hur
personalen uppfattar att dessa fungerar, kritiska händelser etc. Både grupp- och
individuella intervjuer planerades. Deltagande observation genom närvaro i
husets verksamheter med informella samtal med de boende kvinnorna är
ytterligare en metod för datainsamlingen. Intervjuer med de boende kvinnorna
och även intervjuer med anhöriga/medlemmar i nätverk kring de boende
kvinnorna fanns med i utvärderingsdesignen. På planeringsstadiet fanns en idé
om att de boende kvinnorna skulle skriva dagböcker som utvärderaren kunde ta
del av. Redan före start uttryckte personal stor tveksamhet till om detta skulle
vara möjligt med hänsyn till målgruppen och verksamhetens inriktning i form av
erbjudande av stöd och inte behandling. Dagböcker blev av just de skälen aldrig
ett inslag i utvärderingen. Halvårsvis återkommande muntliga återkopplingarna
samt skriftlig delrapportering efter drygt ett år syftade till att tillgodose de
formativa ambitionerna med utvärderingen. Kontinuerliga samråd i frågor om
urval, utvärderingsaktiviteter etc. skulle ske med enhetschefen för
kvinnoboendet Elsa.
6
Hämtat från utvärderingsoffert tillika avtal, daterat 2009-08-24
12
Genomförande
Besök och deltagande observation
Data har samlats in genom regelbundet återkommande intervjuer och
deltagande observationer i samband med besöken på kvinnoboendet Elsa. Vid
följande 12 tillfällen (23 dagar) har utvärderaren besökt kvinnoboendet:
År 2009
26 oktober, 30 oktober (invigning) och 15-16 december
År 2010
3-4 mars, 2-3 juni, 17-18 augusti, 26-27 oktober och 8 december
År 2011
14-16 mars, 4-5 maj, 7-8 september och 25-27 oktober
I samband med besöken, med undantag för invigningsdagen och den 8 december
2010, har intervjuer genomförts. Under besöken har utvärderaren i övrigt ägnat
tiden åt deltagande observation, vilket inneburit att hon rört sig i huset, fikat och
samtalat med de boende kvinnorna, deltagit i aktiviteter etc.
Intervjuer
Före verksamhetsstart, den 26 oktober 2009 gjordes den första intervjun som
också blev den enda gruppintervjun med samtlig personal inklusive enhetschef.
Därefter har enbart individuella intervjuer genomförts. 7
Totalt har 53 individuella intervjuer gjorts enligt nedan. Sju (7) individuella
intervjuer har genomförts med enhetschefen. Förutom gruppintervjun har
sammanlagt 24 intervjuer gjorts med personal. Varje anställd har intervjuats en
gång per termin.
Sammanlagt har 19 intervjuer genomförts med 13 boende kvinnor. En intervju
gjordes med två boende samtidigt. Nio (9) av kvinnorna har intervjuats en gång
varav en intervjuades efter utflyttning, två (2) har intervjuats två gånger, en (1)
har intervjuats 3 gånger varav en gång som utflyttad och en (1) kvinna har
intervjuats fyra (4) gånger varav en gång som utflyttad. Utöver det har två (2)
7
Att intervjua personalgruppen tillsammans före start blev en del i deras presentation av sig
själva och verksamhetens planering liksom en bra introduktion av utvärderingen och
utvärderaren. Efter verksamhetsstart fanns en önskan om att samla data om varje enskild
personals syn på arbetet vilket gjorde att några fler gruppintervjuer inte genomfördes.
13
anhöriga intervjuats en gång vardera. Ibland har personal bokat intervjutider
med boende, medan andra intervjuer bokats i samband med utvärderarens
besök eller blivit av spontant. Det har hänt mer än en gång att respondenten inte
dykt upp på avtalad tid, inte varit hemma som avtalat, inte mått tillräckligt bra
etc. Medverkan har varit frivillig. Vissa har inte velat bli intervjuade men istället
gärna samtalat med utvärderaren i soffan, i trädgården, etc. Boendestatistiken
visar att 31 kvinnor hunnit bo kortare eller längre tid i inskrivningsboendet på
Elsa.8 Av dem är alltså 13 intervjuade. Sannolikt är det kvinnor med ett mer
omfattande aktivt missbruk och liten närvaro i huset som inte lika ofta ingår i
gruppen av intervjuade. Detta bortfall bedöms inte på något avgörande sätt
påverka utvärderingens resultat.
Intervjuerna har varit halvstrukturerade dvs. intervjuer med på förhand
formulerade temafrågor som bjuder in till mer berättande/beskrivande svar.
Utvärderingen har två fokus; 1) ökad kunskap om målgruppen och om metoder
för arbetet på Elsa, samt 2) att följa och värdera utvecklingen av verksamheten.
Dessa båda fokus har fungerat som vägledning för vad som frågats om.
Intervjufrågorna har varit riktade, dvs. olika för personal, boende och anhöriga.
De har dessutom skiftat beroende på vilken fas verksamheten varit inne i och
också varierat efter den intervjuades sammanhang t ex nyinflyttad, utflyttad (om
boende), nyanställd (om personal) etc. Under våren 2010 handlade frågorna
delvis om de specifika förhållanden som en startperiod av en verksamhet
innebär, medan frågorna successivt anpassats till pågående verksamhet.
Samtliga intervjuer har spelats in och skrivits ut i sammanfattning.9 De
individuella intervjuerna har tagit olika lång tid beroende på person och
sammanhang. Tidsåtgången har varierat mellan 30 och 75 minuter.
I planeringen fanns tankar på att intervjua anhöriga till de boende kvinnorna
alternativt någon annan viktig person i deras omgivning. Det visade sig svårare
än väntat. Ett antal intervjuer har varit preliminärt bokade men av olika
anledningar har planerna runnit ut i sanden. Hösten 2010 var vi, utvärderaren i
samråd med enhetschefen, t o m inne på att avbryta försöken att få till intervjuer
med anhöriga. Två intervjuer med anhöriga kunde emellertid slutligen
genomföras.
8
Läs mer om boendestatistik på sid 17
Tyvärr krånglade batteriet i bandspelaren vid ett av de första intervjutillfällena (dec 2009) varför
en intervju med enhetschefen och en med en personal inte blev inspelad. Däremot fanns
kortfattade minnesanteckningar från intervjuerna som kunde skrivas ut.
9
14
Återkopplingar
Förutom den skriftliga delrapporten ”Utvärdering av kvinnoboendet Elsa i
Norrköpings kommun. Delrapport mars 2011” har muntliga återkopplingar skett.
Den första ägde rum i juni 2010 till personalen. Där diskuterades värdet av att
också snabbt återkoppla till de boende kvinnorna och dessa inbjöds till en träff
med utvärderaren i augusti 2010. Tre (3) kvinnor kom till mötet. Ett antal teman
från delrapporten kom att diskuteras, bl.a hur personal lämpligen bör närma sig
samtal om våld. Det ledde till att våldstemat ganska snabbt kom att hanteras
med ett ökat självförtroende i personalgruppen.
Den 8 december gavs en kortfattad återkoppling till personalgruppen. Den
skriftliga delrapporten var på gång i början av 2011. Den färdiga delrapporten
presenterades och diskuterades för personal och boende på Elsa gemensamt och
för chefsgruppen inom missbruksvården i samband med besöket i mars 2011.
Delrapporten kom att användas som underlag för diskussioner och
verksamhetsplanering i personalgruppen företrädesvis under våren och
sommaren 2011. Det sista tillfället för muntlig feed-back till personalgruppen
gick av stapeln i september 2011.
Delrapporten har funnits tillgänglig för intresserade på nätet. Den har på begäran
även skickats via e-post eller i utskrift till några av kvinnorna som intervjuats.
15
VERKSAMHETENS UTVECKLING
Detta är rapportens resultatkapitel. Som stöd för det som redovisas och
diskuteras ligger det som framkommit i intervjuer, informella samtal och
observationer. Det finns anledning påpeka att det är svårt att ge rättvisa åt allt
som berättats i samtal och intervjuer och som observerats i samband med besök.
Vissa områden ges stort utrymme, andra mindre eller kanske inget utrymme alls.
En del i förklaringen till detta är att insamlade data underhand har bearbetats,
analyserats och rapporterats i muntliga återkopplingar och skriftlig delrapport.
Ny datainsamling har sedan byggt vidare på den redan vunna kunskapen. Stegen
i utvärderingen påminner om de som beskrivs i s.k. grundad teori med ständiga
”input” (datainsamlingar) och ”output” (kategorier, begrepp). En konsekvens av
arbetssättet är att studien förändras i takt med att arbetet fortskrider.10
Redovisningen av resultaten lämpar sig därför bäst som en sammanhållen
berättelse av verksamhetens utveckling där enskilda resultat integrerats i
berättelsen. Citat förekommer sparsamt och där de förekommer skrivs de in i
berättelsen markerade med kursiv text. De är ofta korta och inte alltid ordagrant
återgivna. Anledningen är att undvika att någon känns igen men samtidigt ge
stöd åt det som skrivs.
Halvstrukturerade intervjuer leder per definition till mindre exakta redovisningar
t ex av hur många som sagt vad. De intervjuade lämnar sin beskrivning utifrån en
tematisk fråga och beskrivningarna kommer därmed att innehålla olika detaljer
men inom samma tema. I texten används därför uttryck som ”några anger”,
”flertalet menar” etc. Enhetschefens bidrag i utvärderingen är beskriven
tillsammans med övrig personals under samlingsbegreppet personal om inte
annat anges.
Särskilda boenden för kvinnor i missbruk är ovanliga och därför ses
uppbyggnaden av kvinnoboendet Elsa som Sverigeunikt.11 När en ny verksamhet
startas är det rimligt att räkna med en viss prövotid innan verksamheten, både
till form och innehåll, har etablerat sig något så när. Samma gäller förstås även
Kvinnoboendet Elsa som dessutom har få förebilder att lära av. Det innebär att
en del prövningar sannolikt kan tillskrivas nystarten som sådan, medan andra har
mer att göra med kvinnoboendet Elsa som unik verksamhet.
10
Se Glaser, Barney G. 2010.
Rubriken i pressutskicket från Norrköpings kommun i samband med starten löd ”Sverigeunikt
boende i Norrköping för våldsutsatta kvinnor i aktivt missbruk”, daterat 2009-10-27
11
16
Kapitlet inleds med boendestatistik. Därefter kommer de boende och personalen
och dess förändringar sedan start att beskrivas lite närmare.
Boendegrupp och boendet
Totalt har 71 kvinnor bott på kvinnoboendet Elsa under tiden 2009-11-01 till
2011-12-31.12 Som framgår av tabellen nedan har 63 kvinnor tagits emot i
jourboende av olika längd och 19 har varit jourplacerade vid mer än ett tillfälle.
Det första halvåret utnyttjades inte möjligheten till jourplaceringar i så stor
omfattning. Från och med hösten 2010 kom jourboendet dock att användas mer
flitigt.13
31 kvinnor har bott olika länge i inskrivningsboende, 13 av dem har fått en plats i
boendet mer än en gång. 23 av dem kom via jourplacering och åtta (8) kom
direkt till inskrivningsboendet.
Boendeplacering
Antal
Jourplacerade kvinnor (vid flera tillfällen)
- varav vidare till inskrivningsboende (vid flera tillfällen)
63 (19)
23 (11)
Kvinnor direkt till inskrivningsboende (vid flera tillfällen)
Planerade utflyttningar
8 (2)
1214
När kvinnoboendet Elsa öppnade fanns 14 kvinnor i kö för inskrivningsboende
och 11 av dem kom att successivt flytta in under november månad 2009. Redan
före start hade information spridits om den kommande verksamheten bland
kommunens missbrukare. Flera av de först inflyttade hade varit utan egen
bostad många år och pga. sitt pågående missbruk nekats andra former av
boendestöd. Flera berättade att de gett upp hoppet om en egen bostad. Många
hade flyttat runt hos män, kompisar, vänner, familj och måst driva ute på
dagarna för att inte vara till besvär.
12
Under verksamhetstiden t o m 2011-12-31 har 1123 jourdygn och 8473 dygn i
inskrivningsboende registrerats.
13
År 2010 var antalet jourdygn på Elsa 293 st. År 2011 har antalet ökat till 756 jourdygn.
14
Tre till kommunens stödboende, sex till lägenhet med eget kontrakt och tre har flyttat till
anhörig.
17
Gruppen i inskrivningsboende var relativt homogen till en början och majoriteten
var kvinnor som missbrukat under lång tid och var kända av socialtjänsten. Fem
av dem bor fortfarande på Elsa (januari 2012).15 Tre av dessa fem har hunnit med
att flytta ut och komma tillbaka (ibland flera gånger). Underhand har andra
kvinnor flyttat in med mer oklart missbruksmönster men med andra problem
som lett till svårigheter att skaffa bostad.16 Flera av dessa senare inflyttade har
stannat kortare tid på Elsa och ofta haft konkreta mål med sin tid på
kvinnoboendet som de också förverkligat. Även om många av kvinnorna på Elsa
har haft svåra sociala problem under lång tid är olikheterna mellan dem alltså
betydande.
Många kvinnor skapar en personlig touch på sin lägenhet och gör den till sin.
Andra ser boendet som tillfälligt och bor inte in sig på samma sätt. Ytterligare
andra kvinnor är mycket frånvarande, vissa flera dygn i sträck, andra sover på
Elsa men är ute under dagarna. Detta har föranlett en diskussion om eventuell
gräns för minsta närvaro i boendet. Det är också stor variation i vad de boende
vill med sin tid på kvinnoboendet Elsa (förutom boendet), allt ifrån i stort sett
ingenting till att helt förändra sin livssituation.
Med enstaka undantag har de boende inte någon anknytning till
arbetsmarknaden. Flertalet har sjukpension eller försörjningsstöd. Några har
planerade behandlingsaktiviteter att gå till under dagtid. Annars sysselsätter sig
kvinnorna genom att se på TV, lösa korsord, handarbeta, umgås i lägenheterna
eller i gemensamhetsutrymmena, göra utflykter etc.
I intervjuer och samtal med kvinnorna framkommer att de vanligtvis har
erfarenheter av socialt oroliga uppväxtförhållanden och separationer från t ex
egna föräldrar, andra familjemedlemmar och släkt m fl. Många har också förlorat
kontakten med sina eventuella barn. De som har fungerande relationer till en
eller flera anhörig/a beskriver dessa som livlinor. För många av de boende
kvinnorna hopar sig traumatiska händelser under korta tidsperioder. Flera
uttrycker stor trötthet över sin situation och önskar det kunde få ett slut.
Personalen beskriver kvinnorna som både vanliga och unika med samma längtan
15
Det aktualiserar för övrigt frågan om Elsa kan fortsätta kallas ett jour- och korttidsboende
såsom boendet beskrivs i verksamhetsplan för 2009 och 2010. Hur långa kan boendetiderna
tänkas vara i ett korttidsboende?
16
Gäller även jourplaceringarna.
18
efter kärlek och sammanhang som alla andra.17 Gemensamt för många av de
boende kvinnorna är misstroendet till andra människor, beskriver personalen.
Många är sårbara, lättkränkta och känslomässigt sköra samtidigt som de är
kraftfulla och har utvecklat en förmåga att slå sig fram för att överleva.
Den första planerade utflyttningen ägde rum i augusti 2010. Under
höstmånaderna flyttade ytterligare några boende ut under planerade former och
rutiner för detta skapades och prövades. T o m år 2011 har 12 planerade
utflyttningar skett som framgår av tabellen ovan.18
Personalen
Personalen bestod, förutom av enhetschefen, inledningsvis av fem
heltidsanställda kvinnor med varierande utbildnings- och erfarenhetsbakgrund.
De arbetar på schema med öppethållande vardagar kl. 9 - 22 och helgdagar kl. 13
- 22. I samband med förändringar i personalgruppen hösten 2012 minskade fyra
av de anställda sin sysselsättningsgrad, vilket tillsammans med en utökning med
0,25 tjänst gjorde det möjligt att ta in en sjätte anställd. Personalgruppen består
alltså sedan sommaren 2010 av enhetschef och sex personal där några valt att
arbeta deltid. Fyra av dem är kvar sedan starten och två är nyanställda, den
första hösten 2010 och den andra hösten 2011. Däremellan har tre
långtidsvikarier funnits med i personalgruppen och två av dessa ingår bland de
intervjuade till utvärderingen. Dessutom har korttids- och tillfälliga vikarier
anlitats vid ledigheter och sjukdom.19 En praktikant från socionomprogrammet
fanns med i personalgruppen under 20 veckor våren 2011.20 Förutom personal
rör sig vaktmästare, utvärderare, sjuksköterska, socialkonsult och lokalvårdare i
huset i olika omfattning.
När personalen lämnat huset för dagen, dvs. kl 22, har det mobila teamet
uppdrag att se till kvinnoboendet Elsa några gånger per natt. Vid behov går de in
i huset och kan även gå in i lägenheterna om det anses behövas. Här sker
kontinuerligt samråd med Elsas personal. Mobila teamet kan i samråd med
socialjouren placera kvinnor i jourboendet på Elsa. Vid dessa tillfällen informeras
17
En av de slutsatser som Holmberg m fl. (2005) drar är att det är mer som förenar än skiljer
kvinnor som missbrukar från kvinnor som inte missbrukar.
18
Se också fotnot 14
19
Många av dem studerar till behandlingspedagoger, socionomer eller liknande.
20
Under det första verksamhetsåret valde man att inte ta emot praktikanter från olika
utbildningar i syfte att begränsa antalet personer i huset.
19
övriga boende genom att anslag sätts upp på anslagstavlorna i husets båda
trappuppgångar.
Efter denna redovisning av boende och personal är det dags att beskriva mer
verksamhetsnära utveckling. Låt oss börja med förberedelserna och det första
verksamhetsårets specifika skeenden.
Förberedelser och invigning
Enhetschefen tillsammans med fem personal med varierande utbildning och
erfarenhet förberedde öppnandet av kvinnoboendet Elsa. De gick utbildning för
att lära mer om målgruppen våldsutsatta kvinnor i missbruk. De fick också
utbildning i empowerment som tillsammans med genusperspektiv är två
grundpelare i verksamheten. Övrig förberedelse handlade om att lära känna
varandra, prata igenom verksamhetsmål, metoder, regler och rutiner, diskutera
farhågor och oklarheter, sy gardiner och i övrigt inreda lokaler och lägenheter
och slutligen förbereda invigningen. Farhågorna handlade i huvudsak om att det
skulle bli stökigt omkring och i huset. Mycket tid gick därför åt till att diskutera
hur man genom lås, regler, larm och andra säkerhetsåtgärder kunde skydda sig
själva och de boende.
Invigningen ägde rum den 30 oktober 2009. Där bjöds bl. a på rundvandring i
huset, föreläsning om missbrukande kvinnors utsatthet i samhället, en
teaterföreställning om mäns våld mot kvinnor samt en utställning om Elsa Bock
som ägde huset från 1937 fram till sin död 2007, då kommunen köpte det och
kvinnoboendet Elsa började projekteras.
Första verksamhetsårets specifika skeenden i korthet21
Det första verksamhetsåret värderades i delrapporten som lyckosamt, en bra bas
att utvecklas vidare från hade tagit form. Målet om att skapa ett skyddat och
tryggt boende för kvinnorna på Elsa hade man lyckats med genom att formulera
och hantera regler och rutiner trots motstånd och oliktänkande. I delrapporten
uppmanas chef och personal på Elsa att fortsätta tydliggöra innehållet i
verksamheten t ex målgruppen för jour- respektive inskrivningsboende och
tolkningar av olika begrepp i verksamheten, vidareutveckla genusperspektivet
och lära mer om verksamma metoder och arbetssätt. Tre särskilda utmaningar
ärvdes från det första verksamhetsåret, utmaningar som gjorde arbetet svårare
än väntat för personalen. En utmaning handlade om att de boende kvinnorna får
21
Läs mer i ”Utvärdering av kvinnoboendet Elsa i Norrköpings kommun. Delrapport mars 2011”
20
vara i aktivt missbruk under sin tid på kvinnoboendet Elsa. Under året hade det
visat sig påverka eller t o m villkora verksamheten i huset. De två andra
utmaningarna handlade om svårigheten att bygga relationer och om
balansgången mellan stöd och krav/förväntningar. En slags maktkamp om huset
som utspelades det första halvåret är värd att beskriva lite närmare.
Maktkamp om huset
Det första året var oroligt på flera sätt. Personal och kvinnor skulle hitta sina
roller i relation till varandra i huset och planerna för verksamheten skulle
realiseras. Det första halvåret präglades av diskussioner i huset om regler,
rutiner, boendeformen, verksamhetsmål etc. Det utvecklades mer eller mindre
till en maktkamp mellan de boende kvinnorna och personalkvinnorna om huset.
De boendes vapen utgjordes av ålder, missbrukskompetens och aggressiva
verbala utfall medan personalen hade sin utbildning och auktoritet i egenskap av
anställda. Midsommarhelgen 2010 kom en vändpunkt som resulterade i en
lugnare stämning i huset. De boende fick låskort (tags), som gav dem möjlighet
att liksom personalen kunna ta sig in och ut ur huset på lika villkor och också
gemensamt stänga ute andra. Personalens farhågor om att det skulle bli stökigt
och oroligt utanför huset hade inte besannats och var en omständighet som
bidrog till beslutet att dela ut låskort till alla boende.
Diskussionerna ledde till att vissa rutiner förändrades och regler förtydligades.
Det betydde emellertid inte att alla i huset var överens eller förstod reglernas
berättigande. Men för fler klarnade motiven efterhand och det blev tydligare vad
som gällde. En annan fråga kom nu att diskuteras livligare än tidigare, nämligen
hur situationer skulle hanteras när någon bryter emot reglerna. Den diskussionen
återkommer lite längre fram under rubriken Regler.
Vad bidrog till att komma vidare i utvecklingen?
En stabil och demokratisk arbetsledning, återkommande personalutbildningar,
extern handledning, en tillåtande arbetsmiljö och sammansvetsad personalgrupp
med tilltro till varandra som kollegor beskrivs som värdefulla inslag under den
turbulenta startperioden. Utvärderarens regelbundna återkopplingar samt den
skriftliga delrapporten sades också bidra till vidareutvecklingen av verksamheten.
Det byggdes alltså vidare på de erfarenheter som gjordes under det första året.
Även datainsamlingen färgades av den tidigare processen och den kunskap och
de reflektioner som hunnit göras. Ambitionen var att komma vidare i
verksamhets- och metodutvecklingen och nå ännu lite längre kunskapsmässigt.
21
Processfokuset innebär att det första årets händelseutveckling i viss utsträckning
skrivs om och till när ytterligare ett verksamhetsår har följts.
Boendets och arbetets villkor
En bit in på det andra verksamhetsåret presenterade utvärderaren en bild av
boendets och arbetets villkor som underlag för diskussionerna om innehållet i
verksamheten. Det var ett bidrag till att ta ytterligare ett steg i samtalen omkring
verksamhetsinnehållet, t ex om reglers legitimitet och värde för verksamheten.
Förhoppningen var att bilden skulle tydliggöra ramarna för och själva kärnan i
verksamheten.
Politiska beslut om kvinnoboendet Elsa och personella och ekonomiska resurser
är givna yttre förutsättningar för verksamheten och diskuteras inte närmare här.
Istället fokuseras på hur verksamheten kan ordnas för att på bästa möjliga sätt
nå de mål och delmål som satts upp för kvinnoboendet Elsa. Det diskuteras i det
följande i relation till gjorda erfarenheter och fortsatt verksamhetsutveckling.
Verksamhetens främsta mål är att erbjuda våldsutsatta kvinnor i missbruk skydd,
i form av ett tryggt och skyddat boende. Personal har i olika samtal lyft fram två
viktiga medel för att nå målet, nämligen regler och trygga relationer. Här spelar
reglerna roll - att inte vara hotfull, besöksförbudet, rökförbud i lägenheterna,
förbudet att ha alkohol och droger i huset roll. Den trygghet som skapas mellan
de personer som bor och arbetar i huset har också betydelse i sammanhanget.
Verksamhetens mål
Skyddat boende för målgruppen
Medel:
Ej uppträda hotfullt, inga besök, ingen alkohol/droger, rökförbud
Trygghet i relationer
Verksamhetens kärna
Kvinnornas förändringsarbete
med sig själva – individuellt beslut.
Medel:
Användbara och kända genomförandeplaner
Anpassade förhållningssätt, metoder och stöd
Kärnan i verksamheten är de enskilda deltagarna som bor på kvinnoboendet Elsa
vid en viss tidpunkt. Kvinnornas individuella planer för hur de önskar förändra sin
22
livssituation ligger till grund för verksamheten. Dessa planer utgör plattformen
för det stöd som faktiskt lämnas, de samtal som förs, de aktiviteter som planeras
och genomförs etc. I det perspektivet blir genomförandeplaner betydelsefulla
verktyg. Genomförandeplanerna bör vara realistiska, trovärdiga och revideras
kontinuerligt. Inte minst bör den enskilda genomförandeplanen vara väl känd,
förutom av den kvinna planen gäller även av personal och andra berörda t ex
socialsekreterare. Förhållningssätt i arbetet, metoder och stöd bör vidare
anpassas till verksamhetens kärna, dvs. de vid en viss tidpunkt boende
kvinnornas förändringsarbete med sig själva.
Fortsättningsvis avhandlas ett antal områden med betydelse för att nå
verksamhetens mål om skyddat boende och för att arbeta med
kärnverksamheten så effektivt och fokuserat som möjligt. Först ut diskuteras
regler och hur de hanteras samt relationerna mellan kvinnor på Elsa.
Regler
Hur regler formuleras, kommuniceras och följs upp har varit ett ofta
återkommande diskussionsämne bland personal och bland boende. Det första
verksamhetsåret handlade mycket om att göra reglerna tydligare för alla i och
utanför huset och skaffa erfarenheter av uppsatta regler och rutiner. I samband
med inflyttning får den boende skriva på att hon tagit del av information om vilka
regler som gäller. Den skriftliga och muntliga informationen om reglerna har
också skärpts successivt sedan start som ett resultat av gjorda erfarenheter.
Personalen var i början av det andra verksamhetsåret mer och mer frustrerade
över att regler inte följdes. Vissa kvinnor som bodde i huset var också upprörda
över att det gick att bryta mot reglerna utan att det hände något. Information
och samtal har varit den första åtgärden vid regelbrott. Personalen har redovisat
motiven till regelverket för att öka de boendes förståelse (en del i empowerment
strategin). Min bedömning är att det har varit relativt effektivt då flera av
boendekvinnorna, i intervjuer och samtal, för fram samma argument för vissa
regler som personal gör. Om någon trots allt bryter mot någon regel har det lett
till olika scenarier som framgår nedan. De regler som gällde och gäller i huset är
följande:




att inte vara hotfull,
rökning är inte tillåten i lägenheterna
alkohol och droger får inte förekomma i huset,
barn får inte vistas i huset och
23

inga besök utifrån
Regeln att inte vara hotfull, har inte varit förhandlingsbar. Brott mot regeln har
skett några gånger och föranlett två avhysningar och två polisanmälningar.
Enigheten och den tveklösa hanteringen av regeln har i olika diskussioner nämnts
som ett exempel på att tydlighet, konsekvens och snabba reaktioner kan inge
trygghet och lugn. Det kan t o m ses som en del i det stöd kvinnorna får på Elsa,
stöd i att finna alternativa former att umgås i stressfyllda situationer.
Misstankar om att kvinnor röker i lägenheterna trots förbud har återkommit då
och då. Argumenten för varför regeln om rökförbud i lägenheterna är viktig att
följa har successivt blivit fler. Bland personal höjs röster för att finna sätt att
stoppa rökningen i lägenheterna. Brandrisken är ett återkommande argument.22
Det finns rökrum i källaren, röklukten biter sig fast i lägenheterna och det är en
arbetsmiljöfråga för personalen, är andra argument. Påpekanden, samtal och
vädjanden från personal är än så länge det som blir följden när någon trotsar
rökförbudet.
Alkohol och droger får inte förekomma i huset. Skulle droger upptäckas i huset
blir det en polissak då droginnehav är olagligt. Upptäcks alkohol i huset tas
alkoholen om hand och hälls ut. Personalen säger med bestämdhet att man vet
att alkohol och droger förekommer i huset. Man har hittat tomflaskor och
urdruckna ölburkar i samband med besök i lägenheterna. Förutom att beslagta
alkoholen har personalen förklarat varför alkohol inte får förekomma på boendet
och påmint om den påskrivna överenskommelsen i samband med inflyttningen.
Den skärpning av konsekvenser vid brott mot denna regel som nåddes hösten
2011 var efterlängtad av många i personalgruppen. Då beslutades att, personal
på dagen och mobila teamet på natten, vid misstanke går in i lägenheten för att
kontrollera om eventuell alkohol finns där. I flertalet intervjuer både med
personal och boende har det uttryckts som en självklarhet att inte få ha alkohol
och droger på ett kommunalt boende. Hur skulle det se ut? I en av de senare
intervjuerna funderade en personal på möjligheten att ”rucka” på
alkoholförbudet som en strategi för att komma åt problemet.
Barn får inte vistas i huset men komma och hälsa på under anmälda former för
att se hur t ex mamma, mormor eller moster bor. Vid något enstaka tillfälle i
verksamhetsstarten hände det att barn togs med in i huset utan anmälan. I övrigt
nämns inga särskilda problem kopplade till hur denna regel har hörsammats.
22
Alla lägenheter är försedda med brandvarnare.
24
Personal och de flesta boende uttrycker enighet om att miljön på Elsa inte är
lämplig för barn, då många boende är aktiva missbrukare och akuta dramatiska
incidenter kan inträffa och också har inträffat. Några boende kvinnor är av en
annan uppfattning och menar att onyktra personer och kritiska händelser
förekommer överallt. Hur livlig diskussionen är om den s.k. barnregeln styrs i stor
utsträckning av individuella kvinnors situation. Några enstaka kvinnor har sagt att
de har flyttat i förtid då de inte kunnat ha sina barn eller barnbarn på besök. När
regeln blir ett påtagligt bekymmer för någon av de boende är det inte ovanligt
att andra i huset framför sina sympatier för hennes frustration. I studier om
missbrukande kvinnor framgår att barn har en särskild plats i deras liv oavsett om
de finns nära eller på avstånd. Den fysiska frånvaron av barn behöver inte följas
av barns frånvaro i samtal och behandling. Under rubriken ”Genusperspektiv”
nedan vidareutvecklas detta resonemang.
Slutligen får de boende kvinnorna inte ta emot besök utifrån.23 Förbudet gäller
alla besök; från män, partners, andra anhöriga, vänner. När misstankarna om
besök i huset stärktes under hösten 2010, beslutade personal att som första
åtgärd samtala med de kvinnor som berördes. Målet var att förklara varför det
är viktigt att inte bryta mot besöksregeln, att skyddet i boendet för övriga
kvinnor sätts ur spel. När situationen upprepades, tillgreps varningar och hot om
avhysning. Nästa steg var att gå in i lägenheter vid misstanke om besök. Så
skedde och i februari 2011 tvingades två boende flytta från Elsa. Därefter har
ytterligare fyra (4) avhysningar gjort pga. otillåtet besök i huset. Det är svårt,
menar personal, att verkställa avhysningar med tanke på vilken miljö kvinnorna
kan komma att skickas ut till. Det är också svårt, säger man, och blir oroligt när vi
hotar och sen inte gör nåt. Vi har varit kluvna; För mig var det bara väntetid, man
måste vara mer fyrkantig och bestämd. Trots olika syn på den utdragna
processen fram till avhysning, beskrivs erfarenheterna i efterhand som positiva
av flertalet personal: Det blir bra när vi sätter ner foten, när det är genomtänkt;
Bra att låta det ta tid. Under senvåren 2011 kom det också fram hur den
turbulenta perioden innan avhysningarna ägt rum påverkat de boende. Så här
berättade två av dem i intervjuer. Det var spring från karlar, dom kasta sten på
fönstren, låg i källaren och det var flaskor och grejer överallt… Då funderade jag
på att flytta härifrån; Det var bra att dom satte ner foten om besök.
23
Förutom att barn, föräldrar och syskon får besöka en kvinna som bor på Elsa efter anmälan till
personalen.
25
Nu till relationerna i huset som i bästa fall bidrar till att nå ett tryggt och skyddat
boende.
Relationer
De boende kvinnornas relationer
Relationerna i huset har varit föremål för mycket samtal och funderingar. Det
finns därför anledning att uppehålla oss särskilt vid hur olika relationer beskrivs i
intervjuerna och hur de påverkar olika individer. Det gäller relationer mellan de
boende kvinnorna, relationer i personalgruppen och slutligen relationerna
mellan dessa båda kvinnogrupper.
Det är inte ovanligt att kvinnor som bor på Elsa känner en eller flera andra
boende kvinnor i huset. På gott och ont som en kvinna sade. Det känns tryggt
men samtidigt är det svårt att tacka nej om kompisen vill man ska umgås och
föreslår kanske att man ska ta en öl. De boende kvinnornas inbördes relationer
kan vara allt från fientliga, konkurrerande till vänliga och omsorgsfulla. Under
missbruk, säger en kvinna, konkurrerar kvinnorna om killarna/männen då det är
dom som har alkoholen eller drogerna. Ansträngda relationer mellan vissa
kvinnor i huset nämner personal som en möjlig orsak till svårigheter att få till
olika gruppaktiviteter. En boende säger sig helt enkelt inte kunna vara i samma
rum som en av de andra kvinnorna i huset. Men personalen nämner också
exempel på hur kvinnorna värnar och tröstar varandra i svåra situationer. Och
om hur relaterande och relationer utvecklas till det bättre. De båda anhöriga
som intervjuats berättar att relationen till den anhöriga kvinnan på Elsa
förbättrades under hennes tid i boendet. Den vart bättre. Hon blev mer positiv.
Jag kunde lita på henne. Vi fick en mer jämbördig relation.
Relationerna mellan de boende kvinnorna visade sig också kunna få
konsekvenser av andra slag. Kvinnor som tagit itu med sitt missbruk kan vara en
förebild för andra. Jag vill vara som du sade en kvinna till en annan som arbetat
hårt på att bli fri från sitt missbruk. Men en kvinna som missbrukar kan förstås
även avskräcka från eget missbruk som en av de yngre boende uttryckte det i en
intervju.
Personalrelationer
Så till personalens inbördes relationer. Personalgruppen strävar efter att lära
känna varandra och återkommer ofta till att vi jobbar så nära varandra, så det
måste funka mellan oss. De inledande verksamhetsåren visar också tydligt hur
26
beroende personalen är av varandras lojalitet och tillit. Det uttrycks vidare ett
behov av att skapa och upprätthålla en gemensam plattform för arbetet. Olika
grundläggande värderingar och förhållningssätt kommer dock upp till ytan när
teoretiska diskussioner och fattade beslut ska verkställas i praktiken. Hur flexibel
kan man t ex vara när det gäller olika rutiner. Kan man i en ”nödsituation”
servera fika och smörgås vid någon annan tidpunkt än de fastlagda morgon- och
kvällstiderna? När är det okej att ringa ett samtal åt en boende kvinna? Det finns
alltid en risk med krav på enhetlighet i synsätt och värderingar. Det kan hämma
individuella initiativ och påverka det professionella självförtroendet. Det kan
också bidra till att fördröja viktiga ställningstaganden då enskilda inte vågar
hävda sin mening i relation till andra. Hur mycket enskilda initiativ som tillåts i
personalgruppen är väl värt att diskutera.
Personalen tycks ha nått dithän att de boende uppfattar dem som ett kollektiv,
dvs. att de står för ett gemensamt förhållningssätt i relation till de boende. Det är
också önskvärt från personalens sida för att skapa tydlighet och trygghet.
Personalomsättningen ser jag som relativt marginell men för flera i personalen är
personalbyten krävande utmaningar. Däremot tycks de boende inte påverkas i
lika hög grad när personal slutar och ny börjar.
Att bygga relationer i huset
Att bygga relationer, dels mellan personal som ska samarbeta och dels mellan
personal och de individuella boende kvinnorna för att realisera planerad
verksamhet, är grundläggande. När personals respektive de boende kvinnornas
relaterande och relationer beskrivs används begrepp som: nära eller ytliga,
tillitsfulla eller inte, långlivade eller kortvariga, klarar påfrestningar eller är mer
sårbara etc.
Trygga relationer
Otrygga relationer
Nära
Tillitsfulla
Långlivade
Klarar påfrestningar
Ytliga
Saknar tillit
Kortvariga24
Sårbara
Påverkas/utmanas av byte av personal
Påverkas mindre av byte av personal
24
Jmf Här och nu perspektivet som avhandlas på sid 29.
27
I tabellen ovan har dessa egenskaper samlats i två kategorier av relationer,
trygga respektive otrygga. Personalens relationer talas oftare om som nära,
tillitsfulla, långlivade och att de klarar påfrestningar. Det leder till trygghet i deras
inbördes relationer. De boende kvinnornas relationer beskrivs oftare som ytliga,
sakna tillit, kortvariga och mer sårbara, vilket i sin tur leder till större otrygghet.
Olika erfarenheter kan bidra till att förklara olikheterna i hur personal respektive
boende påverkas av personalbyten.
Utifrån dessa så skiftande erfarenheter av relationer och relaterande ska stödet
förmedlas och relationer byggas. Det är inte undra på att det visat sig vara svårt.
Vad skulle kunna underlätta relationsbyggandet förutom att vara medveten om
skillnaderna och dess konsekvenser för beteenden och reaktioner? Att främja
närhet och tillit i relationer bör t ex vara positivt. Och att personalen tjänar som
modell för hur trygga relationer kan byggas och upprätthållas, vilket flera i
personalgruppen ofta återkommer till.
Från regler och relationer till förhållningssätt i arbetet, metoder och stöd. Olika
teorier och modeller diskuteras som bidrag till fortsatt utveckling av stödjande
metoder och arbetssätt. Samtliga har förankring i de lärdomar och erfarenheter
som kommit fram i insamlade data.
Förhållningssätt i arbetet
Öppenhet och flexibilitet
Empowerment och genusperspektiv är uttalade principer sedan verksamhetens
start. Öppenhet och flexibilitet är begrepp som ofta nämns i intervjuerna för att
beskriva hur personal förhåller sig i olika situationer. Under utvärderingen har jag
funnit flera anledningar till att fylla på grundprinciperna med just öppenhet och
flexibilitet.
Ett flexibelt förhållningssätt bedöms av utvärderaren som avgörande för att
framgångsrikt stödja de individuella kvinnorna under deras tid på Elsa.
Utgångspunkt för stödet tas i de genomförandeplaner som varje boende kvinna
ska göra. För att sedan realisera förändringen av sin livssituation behöver
kvinnorna varierande praktiskt, socialt och emotionellt stöd. Det krävs både
intresse, fantasi, erfarenhet, öppenhet och en stor portion flexibilitet för att vara
behjälplig i alla delar i processen. Det handlar om att formulera
förändringsbehoven, operationalisera dem till konkreta handlingar i vardagen
och slutligen vara aktivt stödjande. I detta blir intellektuell och praktisk rörlighet
28
samt ett flexibelt förhållningssätt av stort värde. Det bygger också på en tillit till
varandra som personal och inte minst till den individuella kvinnans personliga
beslut. I en studie identifieras två vanliga fallgropar i forskning eller arbete med
våldsutsatta kvinnor i missbruk.25 Den ena pekar på faran i att projicera sin egen
syn på vad som är ett normalt liv på kvinnorna. Den andra är risken att betrakta
den missbrukande kvinnans liv som så annorlunda att man istället avhumaniserar
henne. Här kan de kompletterande principerna öppenhet och flexibilitet
upprätthålla fokus på den enskilda kvinnans förändringsarbete och reducera
risken att hamna i dessa fallgropar.
Det flexibla förhållningssättet gagnar också kontinuerlig utveckling av
verksamheten och personalkompetensen, två kännetecken för kvinnoboendet
Elsa. Vilja och beredskap att förändra och utveckla har funnits sedan start, men i
intervjuer med personal uttrycks ibland en viss oro för att intresset för utveckling
på sikt kommer att dämpas. Att öppenhet och flexibilitet tillförs som
grundläggande verksamhetsprinciper bidrar förhoppningsvis till att hålla
förändringsvilja och intresse för ny kunskap vid liv i verksamheten.
Här och nu perspektivet
Redan under det första verksamhetsåret noterades erfarenheter som kom att
kategoriseras under begreppet här och nu perspektivet. Bakgrunden var att
spontana möten, sådana tillfällen som oplanerat uppstår i vardagen, beskrevs
som gynnsamma för motivation och stöd. Dessa jämfördes med planerade
möten och aktiviteter som generellt visat sig svårare att få till. Det är inte
ovanligt att den boende kvinnan inte dyker upp till bokade möten av olika
anledningar. Kanske beroende av rädsla, menar flera i personalgruppen. Rädsla
för att misslyckas med att infria förväntningar och genomföra planer som tas
fram vid mötet. Rädsla för sammanhanget som är ovant och känslomässigt
krävande. Tidigare gjorda erfarenheter av liknande möten och vad de leder till
påverkar säkert också situationen, etc. Som personal ser man ändå ett värde i att
ha planerade möten, då det är den vanligaste kontaktytan mellan samhällets
företrädare och individen. En del i en social träning.
Att inta ett här och nu perspektiv talas om i handboken för yrkesverksamma om
våldsutsatta kvinnor i missbruk ”Respektera mig!” som givits ut av Malmö stad.
Att möta henne i stunden där hon befinner sig är ett råd som lämnas i handboken
och som överensstämmer med erfarenheterna från Elsa. I handboken talas
25
Se Holmberg m fl 2005. Sid 103
29
vidare om vikten av anpassade, individuella och flexibla insatser, vilket också
stämmer väl med utvärderingens resultat.
Här och nu perspektivet har under det andra verksamhetsåret diskuterats vidare
i intervjuerna. Hur kan flera här och nu situationer bindas samman för att skapa
sammanhang och långsiktighet? Vilka konsekvenser för verksamheten får ett
arbetssätt som tar hänsyn till möjligheterna i här och nu perspektivet? Kort sagt
hur kan här och nu användas optimalt? Genom att återkoppla till något en kvinna
sagt i tidigare här och nu situationer knyts hennes olika livssituationer samman.
Att förbereda på att återknyta till ett samtalsämne vid kommande här och nu
situationer kan vara ytterligare ett alternativ. Den skriftliga genomförandeplanen
kan förutom att vara vägledande för förändringsarbetet också fylla funktionen
att knyta samman delar i den enskilda kvinnans liv till en större helhet. Hjälp med
tillbakablickar och påminnelser om erfarenheter, känslotillstånd, händelser etc.
kan t ex bidra till att ett tillfälligt kaos kan ses i ett annat perspektiv.
Hur bör stöd organiseras för att ta vara på här och nu perspektivet? Det logiska
är att om möjligt ge stödet direkt. På kvinnoboendet Elsa erbjuds både praktiskt,
socialt och känslomässigt stöd. Kopplat till här och nu perspektivet blir öppenhet
och flexibilitet viktigt men också tillgängligheten av personal, tid, bil, etc.
betydelsefulla förutsättningar. Två personal finns tillgängliga i huset på dag och
kvällstid. Med den resursen kan man svara för ett visst stöd, medan annat stöd
endast kan förverkligas genom att ta sig utanför huset. Från hösten 2011 har
personalen prövat att vid vissa tillfällen lämna huset för externa stödinsatser.
Resurserna sätter självklart gränser för hur här och nu perspektivet kan tas
tillvara i relation till vilka möjligheter som dyker upp. Att explicitgöra
perspektivet leder dock längre i tankarna om metoder och arbetssätt än att inte
göra det.
Metoder och stöd
Maslows behovstrappa
På 1940-talet presenterade den amerikanske psykologen Abraham Maslow sin
behovstrappa i en första version. Det är en förklaringsmodell för hur människor
prioriterar sina behov och hur motivation kan utvecklas. Se bilden nedan.
Behoven på en lägre nivå (fysiologiska och psykologiska behov) måste vara
tillfredsställda innan högre mål blir viktiga, skapar motivation, för individen
(sociala behov, egobehov och behov av självförverkligande). Man kan befinna sig
30
på flera trappsteg samtidigt men med högsta motivation på det lägsta
trappsteget och en successivt sjunkande motivation högre upp i behovshierarkin.
Kritiken mot modellen handlar bl. a om svårigheten att veta när ett behov är
tillfredsställt.
I en personalintervju nämndes Maslows behovshierarki för att bättre förstå
relationen mellan boende och behandling, men också för att vi samtalade om
matens betydelse för de boende kvinnorna. Bilden av behovstrappan synliggör
även andra mänskliga behov som hanteras och diskuteras på Elsa. Det gäller
skydd, trygghet, gemenskap och makt och gör den därmed intressant.
Så länge de fysiologiska behoven inte är tillfredsställda kontrollerar de
människans tankar och beteenden eftersom överlevnad är den primära
drivkraften enligt Maslow. Bostaden, att ha någonstans att sova, är en del i
basbehoven. Betydelsen av bostaden understryks också av samtliga intervjuade.
Utan den är livet kaotiskt. Boendet är första steget till att ta tag i sitt liv, sa en av
de intervjuade kvinnorna.
Att äta och dricka tillhör också basbehoven och maten återkommer då och då
som samtalsämne under intervjuerna. På Elsa bjuds på morgon- och kvällsfika
med yoghurt/fil, kaffe/te och smörgås. Varje lördag lagas och äts gemensam
middag för de som anmäler sig i anslutning till att maten börjar lagas.
Tillströmningen har varierat. Ganska snart efter verksamhetsstart fann personal
att fika i kombination med någon aktivitet bidrog till att fler dök upp på
aktiviteten. Personal kunde säga att ibland verkar det som om dom bara kommer
för fikat. En rimlig iakttagelse i Maslows perspektiv.
31
Alla lägenheter har ett utrustat kök och några boende lagar egen mat medan
andra aldrig gör det. Närmare vetskap om matvanor bland de boende finns inte,
men personal har en känsla av att det är få som äter tillräckligt varierande och
allsidig kost. Före verksamhetsstart diskuterades ett förslag om att laga mat med
den individuella kvinnan i hennes lägenhet. Under hösten 2011 nämndes det åter
som ett alternativ. Ett annat förslag från personal handlar om att ett lagat mål
mat om dagen ingår i boendet. Samma önskemål har också framförts från
enstaka boende. Med hänsyn till Maslows behovshierarki rekommenderas att
frågan om mat och matlagning på Elsa utreds närmare.
Det skyddade boendet är det främsta verksamhetsmålet. I enlighet med
behovstrappan behöver basbehov som att äta och sova samt den fysiska
tryggheten tillgodoses innan andra behov såsom social gemenskap, status/makt
och självförverkligande kan ägnas tid. Den fysiska tryggheten i huset är, som
sagts i andra sammanhang, avhängigt alla som arbetar och bor i huset. Det kan
inte nog poängteras hur viktigt det bedöms vara att ge reglerna och samarbetet,
solidariteten i huset den uppmärksamhet det förtjänar. Det bekräftas inte minst
av hur grundläggande behov av tak över huvudet och fysisk trygghet är.
I handboken ”Respektera mig!” skrivs att boendet ska vara skilt från behandling.
Med det menas att inga krav på behandling ska vara direkt kopplade till boendet.
Det är det inte heller på kvinnoboendet Elsa förutom att följa regler i boendet ,
att jämföra med villkor i hyreskontrakt på marknaden. Med hjälp av
behovstrappan bör man rimligen inte vänta sig intresse för gemenskap,
aktiviteter, behandling etc. innan basbehoven och den fysiska tryggheten kunnat
tillfredsställas. Personalen använder begreppet att ge kvinnorna möjlighet att
landa, att återhämta sig fysiskt och psykologiskt från en akut situation. En
svårighet är att bedöma hur lång tid denna återhämtning ska få ta. Handlar det
om veckor, månader eller kanske t o m år för någon? Maslows behovshierarki
föreslås som hjälp i samtal om den individuella kvinnans stödbehov och
möjligheter till förändring.
Modrande som stöd
Det är inte ovanligt att boende kvinnor, både yngre och äldre, använder
beskrivningar som att vi är som en familj, dom är som mammor allihopa, dom
jobbar för det här hemmaaktiga. Att personal finns närvarande i verksamheten,
att de lyssnar, att nån saknar en när man inte är här, frågar efter en, etc. beskrivs
som bra med Elsa och dess personal. Dessa vuxna kvinnor har gått igenom
otroligt mycket och samtidigt är dom barn på nåt sätt, sades i en intervju på tal
32
om att gossedjur fanns i några lägenheter. Dessa olika uttryck för omsorg och
omtanke som människor behöver för att växa och utvecklas är ett slags
modrande. En kompetens som alla oavsett kön kan utveckla och en form av
praxis, en mellanmänsklig aktivitet i vilken man formas och formar sig som
människa26 . Modrande är det som kvinnor gör när de tar hand om barn. Men
vem som helst kan göra denna omsorgspraktik och vem som helst kan behöva
modrande i svåra situationer. Det handlar om att vårda, ge omsorg, ansvara för
och bry sig om en annan unik mänsklig varelse som är ur stånd att klara sin
överlevnad eller utveckling på egen hand. Modrande kan hamna i motsättning
till strävan att låta kvinnorna göra så mycket som möjligt själva i syfte att öka
deras självkänsla och makt (en del i empowerment som strategi). Vi är inte deras
mammor, sade en personal i en intervju. Men i brist på modrande omsorger
tidigare i livet kan även detta ses som grundläggande behov att tillgodose hos
vissa av kvinnorna under viss tid.
Krisbearbetning som stöd 27
Förluster såsom död eller separationer från nära och kära, förluster av socialt
kapital, hot och våld etc. är återkommande inslag i de boende kvinnornas
berättelser från sina liv. Barbro Lennéer Axelsson beskriver hur kriser avlöser
varandra för många missbrukande kvinnor och hon talar bl. a om kumulativa
separationskriser, dvs. separationer staplas på varandra.28 En kris kan utlösas av
både inre och yttre händelser och vara en utvecklingskris eller en traumatisk kris.
Utvecklingskriser, t ex tonåren, pensioneringen etc. hör till livet medan
traumatiska kriser handlar om sådant som död, separation, självständighetsförluster av olika slag t ex fängelsevistelse, arbetslöshet, social skam etc.
När kriser inte ges tillfälle att bearbetas kan reaktionerna på en kris förstärkas av
underliggande olösta kriser. Johan Cullberg talar om krisens fyra faser. I den
första, chockfasen reagerar man med förnekelse, vrede och andra
försvarsmekanismer. Samma reaktioner fortsätter delvis in i reaktionsfasen trots
att individen då börjar förstå vad som hänt och reagera på det.
Bearbetning/reparation och nyorientering är benämningarna på de två sista
faserna i ett normalt och fulländat krisförlopp. Utan adekvata resurser och vid
återkommande kriser kan förloppet avstanna. Följderna kan bli bristande tillit till
andra, aggressivitet och olika former av oro och ångest, allt igenkännbart i
Elsamiljön. Hur kan kunskap om kriser, krisreaktioner och krisbehandling vara
26
Se Holm, Ulla M. 1993.
Där inget annat anges refereras till Johan Cullberg 1975
28
Se Lennéer Axelsson, Barbro 2010.
27
33
användbara i arbetet med målgruppen våldsutsatta kvinnor i missbruk som är en
särskilt utsatt grupp i dessa sammanhang?
Annat professionellt stöd i olika former
Stödet diskuteras och planeras med utgångspunkt från den genomförandeplan
som varje boende kvinna skriver tillsammans med sin socialsekreterare och
kontaktperson på kvinnoboendet Elsa. Alla de aspekter som avhandlats ovan,
Öppenhet och flexibilitet, Här och nu perspektivet, Maslows behovshierarki,
Modrande och Krisbearbetning som stöd är bidrag i arbetet med planerna och
deras förverkligande.
Enligt verksamhetsplanen ska kvinnoboendet Elsa erbjuda de boende kvinnorna
möjlighet till gemenskap med andra kvinnor i form av olika gruppaktiviteter.
Huset erbjuder också kvinnorna tillgång till TV, data, hobbyrum, symaskin,
boxningssäck, trädgård samt daglig morgon- och kvällsfika. Planerade aktiviteter
såsom shoppingrundor, svampplockning, massage etc. sker om någon tar initiativ
till det. Antalet aktiviteter och vilka det blir är avhängigt vilka som bor i huset. I
början togs få initiativ, en period under hösten 2010 många fler. När några
drivande kvinnor flyttat minskade aktiviteterna på nytt. Mot slutet av första
verksamhetsåret föreslog personalen vissa gemensamma aktiviteter. Det kunde t
ex vara temakvällar och filmvisning. Det hände då att boende reagerade på t ex
val av film, vilket i sin tur öppnade möjligheter för personal att ta reda på vad de
boende ville se i stället. Strategin döptes i utvärderingssammanhang till den s.k.
indirekta metoden. Erfarenhetsmässigt lockar aktiviteter som samtidigt erbjuder
fika eller mat mer än andra som inte gör det (jmf diskussionen ovan om
basbehov och andra behov).
Det andra verksamhetsåret satsades mer på individuella aktiviteter och mer på
aktiviteter utanför huset än tidigare. Reaktionerna har varit mer positiva än
negativa både från personal och berörda boende kvinnor. I de senaste
intervjuerna beskrivs en process i riktning mot fler aktiviteter tillsammans med
individuella boende, fler aktiviteter utanför huset och fler spontana aktiviteter.
Tanken var och är att kvinnorna ska vara delaktiga i verksamhetsutvecklingen av
kvinnoboendet Elsa, som en del i empowerment strategin. Under våren 2010 var
de veckovisa återkommande husmötena, som den huvudsakliga
påverkansarenan, välbesökta och diskussionerna livliga. Så småningom dalade
intresset att närvara och alternativa sätt att organisera husmötena har sedan
34
dess prövats, t ex, husmöten varannan vecka, möten i samband med
gemensamma lördagsmiddagar etc.
Stödet ska tillgodose de boende kvinnornas möjligheter att förändra sin
livssituation. Vanligtvis delas stöd in i praktiskt, socialt och
emotionellt/känslomässigt stöd. I intervjuerna med personal lämnas en
omfattande beskrivning av olika göromål som uppfattas som delar i stödet såsom
finnas där om någon behöver en, visa respekt för de boende som människor, gå
med och handla möbler, hjälpa till att sy gardiner, småprata vid kaffebryggaren,
stötta i en svår kris etc. Personal talar vidare om stödet som att fungera som
förebilder, lyssna, benämna saker, inge hopp etc.
På frågan om vad kvinnoboendet Elsa och personalen på Elsa betyder för de
boende talar många om hur personal tillgodoser relativt enkla, grundläggande
och viktiga mänskliga behov. Att man blir behandlad med respekt, blir sedd som
kvinna, att någon lyssnar, någon frågar efter mig, blir glad när jag kommer etc.
Men vad är egentligen stöd, vad kan räknas dit? Kan boendets villkor (att följa
regler och andra villkor för boendet), delaktighet och ansvar för huset,
hänsynstagande och solidaritet mellan husets kvinnor tänkas in i stödet? Det
innebär de facto en social träning inför t ex ett annat boende, andra samarbeten
etc. Även aktiviteter är en form av stöd. En och samma grupp- eller individuell
aktivitet kan rymma både praktiskt, socialt och emotionellt stöd. Att lära mer om
sig själv och andra kvinnor och om hur kvinnor kan relatera till varandra är ett
stöd som kan ge kvinnorna kraft och motivation att förändra.
Under det första verksamhetsåret noterades en viss fördröjande eller
eftersläpande effekt mellan stöd och någon märkbar effekt. Ett erbjudande om
stöd eller deltagande i en aktivitet avböjdes t ex direkt men kunde senare visa sig
vara av intresse för någon deltagare. Fördröjning/eftersläpning är begrepp som
senare återkommit i personals berättelser om sitt arbete. Det har kunnat bidra
till, enligt personal, att skapa uthållighet och tålamod i en arbetssituation där det
är svårt att identifiera sitt professionella handlande.
Personal har kontinuerligt uttryckt en frustration över denna svårighet. Som jag
ser det finns anledning att gemensamt, i samråd med handledare etc. utveckla
former för att systematiskt uppmärksamma, benämna och uppmuntra
professionellt stödarbete. Det konkreta vardagliga stödjande uppgifterna kan
omöjligt fångas i några checklistor eller modeller, då det tar sig så många
varierande uttryck. Förhållningssätten och de bakomliggande teorierna håller
35
ihop stödet professionellt och fyller en central funktion som vägledande för
stödet. Genomförandeplanerna och flexibiliteten (individen och dennes behov i
centrum) förtjänar som sagts ovan att få mer framträdande roller i beskrivningen
av metoder och arbetssätt på Elsa.
Reflektioner inför fortsatt verksamhetsutveckling
Reflektionerna inför fortsatt verksamhetsutveckling inleds med några tankar om
den framtida boendegruppen och personalresursen. Därefter behandlas några
områden som tidigare inte avhandlats i någon större utsträckning. De är två
långlivade dilemman, stöd alternativt krav/förväntningar och hur hantera det
aktiva missbruket. Det är också ett avsnitt om genusperspektivet och hur det
skulle kunna bli mer livskraftigt. Avsnittet avslutas med några ord om Elsa i ett
större sammanhang.
Framtida boendegrupp
Personal bedömer att den framtida boendegruppen (i inskrivningsboende)
kommer att vara ungefär som den är idag eventuellt med en ökad etnisk
blandning. En kärna av kända missbrukare som funnit sig tillrätta på Elsa och som
har varierande grad av ambitioner avseende att förändra sin livssituation antas
utgöra en majoritet av gruppen. Några av dem kommer med stor sannolikhet att
bli avhysta (pga. brott mot någon regel) alternativt lämna Elsa frivilligt (planerat
eller oplanerat) men söka sig tillbaka. Enhetschefen menar att vi bör fortsätta
tänka att det är dom mest utsatta som ska vara här. Så var också tanken bakom
kvinnoboendet Elsa. Övriga lägenheter/platser förväntas nyttjas av kvinnor med
varierande grad av missbruksproblem ofta i kombination med annan
problematik. Denna senare grupp förväntas bo kortare perioder och ha specifika
mål med sin tid på Elsa. I den gruppen antas fler unga kvinnor finnas och de
förväntas gå vidare från Elsa till andra boenden och/eller behandlingsalternativ.
Personalresursen
På en direkt fråga tror fyra personal att de arbetar kvar på kvinnoboendet Elsa
om två år medan två har slutat om de får välja själva. Att behålla personal och
rekrytera rätt personal beskrivs av enhetschef och personal i övrigt som en
framtida utmaning. Vid nyrekrytering krävs socionomexamen eller annan
beteendevetenskaplig utbildning och erfarenhet av missbruksvård. Idag har
några i personalgruppen annan utbildning med specifika erfarenheter. Vad som
är rätt personal har inte diskuterats i utvärderingssammanhang, men samtalen
36
omkring kompetens och kvalifikationer passande för verksamheten klarnar
förhoppningsvis ju längre erfarenheter verksamheten får.
Det råder lite delade meningar bland personalen om enhetschefens roll i
verksamheten och placering i huset. Flertalet beskriver det som att chefsrollen
tydliggjorts sedan start. Chefen är mer chef och mindre involverad i den direkta
vardagsverksamheten. Hennes engagemang är dock tillräckligt stort för att för
viss personal innebära en trygghet i beslut etc. Några menar att just det kan
bidra till att göra rollen otydlig och man skulle hellre se att personalen fick ta det
fulla ansvaret. En samordnare i verksamheten, som deltar fullt ut i vardagen och
samtidigt har visst personaladministrativt ansvar, har föreslagits. Det framgår av
samtal att vissa boende kvinnor agerar annorlunda när enhetschefen är i
närheten, att deras attityd är mer lismande/insmickrande. Personal beskriver
också att chefens överordnade position i förhållande till personalen vid några
tillfällen har utnyttjats för boende kvinnors egna syften och att man som
personal upplevt sig överkörda. En diskussion om rollerna i personalgruppen kan
vara på sin plats så här dryga två år efter start och efter gjorda förändringar i
chefsuppdraget.29
Stöd eller krav/förväntningar
Frågan om att erbjuda stöd eller ställa krav/ha förväntningar har funnits med i
samtalen sedan verksamheten startade. Personal har agerat på två olika sätt,
antingen mer inväntande eller också mer aktivt. Enligt Barbro Lennéer Axelsson
(2010) är känsligheten för krav vanlig i emotionellt instabila grupper dit hon
räknar missbrukare. Många uppfattar kravfyllda situationer som mycket
stressande och hotfulla, vilket gör att de tenderar att uppleva så gott som daglig
stress och konflikter oftare än andra. Beskrivningen är till hjälp i förståelsen av
reaktioner och relaterande i huset Elsa.
I den praktiska handboken från Malmö stad som bygger på erfarenhet av arbete
med gruppen hemlösa missbrukande kvinnor i Malmö, poängteras att krav inte
ska kopplas till boendet. Det görs inte heller på Elsa. Men var går gränsen mellan
att erbjuda stöd och ställa krav? Tolkningarna har visat sig variera. Några i
personalgruppen beskrev under det första verksamhetsåret en försiktighet i
relation till de boende av rädsla för att deras närmande skulle uppfattas som
krav av något slag. Det uttrycktes även en försiktighet för att inte ta över, vilket
29
Chefsansvaret har utökats från Frideborg och kvinnoboendet Elsa till att också inkludera det
skyddade boendet för kvinnor och barn.
37
skulle gå stick i stäv med empowerment som princip. Andra närmade sig
kvinnorna mer aktivt.
Samtalen om krav/förväntningar och stöd har fortsatt och i personalgruppen
uttrycks efter ytterligare ett års verksamhet en ökad trygghet i hur stöd erbjuds
och krav kommuniceras. Fortsatt finns ändå en skiljelinje mellan de i
personalgruppen som vill puscha på kvinnorna lite mer och andra som
förespråkar en mer återhållsam attityd och är mer laid back. En fortsatt
osäkerhet finns också om hur långt kravlösheten/avsaknaden av förväntningar
kan tänjas. Det gränsar till likgiltighet och medberoende, som en personal
uttryckte sig. Att vara medberoende innebär att man anpassar sitt beteende och
sin personlighet efter den som är beroende i hopp om att kunna hjälpa.30 Frågan
ställs på sin spets när vissa av de boende kvinnorna har slagit sig till ro och inte
vill någonting, några har funnit sig tillrätta lite för mycket och har inte nån
drivkraft till förändring. Räcker ett fortsatt motivationsarbete? Hur länge är man
beredd att vänta på märkbara resultat av en förändringsprocess och vad ska man
leta efter?
Efter det andra verksamhetsåret är just den här frågan fortsatt kritisk främst i
relation till personalens arbetsmotivation men sannolikt också i relation till de
boendes förändring av sin livssituation. Frågan är hur hjälper vi dem framåt, gör
vi det genom att inte ha förväntningar? Redan i delrapporten pekades på
motsättningen mellan respekt och acceptans för kvinnornas självbestämmande
och personalens egna professionella utvecklingsbehov. Erfarenheterna så här
långt indikerar att struktur/krav/förväntningar efterfrågas av vissa av de boende
som menar att det skapar motivation och är ett stöd. Andra boende
utvecklas/förändras i en långsam svårfångad process som saknar struktur, tydliga
krav och känt stöd. Sådana exempel vittnar om hur förändringar i beteenden kan
märkas först efter längre tid. Det finns även exempel på boendekvinnor där
ingen synbar förändring har kunnat registreras, i alla fall inte hittilldags.
Struktur i verksamheten och möjlighet att ställa krav efterfrågas också av viss
personal då det skapar mening i deras arbete på Elsa. Saknas utveckling i
kvinnornas liv känns det meningslöst att vara här. En uppenbar svårighet ligger i
att det är svårt för andra att upptäcka på vilket sätt en människa utvecklats.
Noggranna, detaljerade och realistiska genomförandeplaner har här ett värde.
Personalens intresse och nyfikenhet likaså. Bra kommunikation och trygga
30
Wikipedia 2012-01-05
38
relationer kan också bidra. Sist men inte minst kan den externa handledningen
vara en resurs i sammanhanget.
Hur hantera pågående aktivt missbruk
På Elsa finns inga krav på drogfrihet/nykterhet i boendet. Och det är svårt att
tänka att dom inte får vara påverkade här för då har vi exkluderat gruppen igen,
som en personal så logiskt uttrycker det. Däremot är det förbjudet att ha alkohol
och droger i huset. Alkohol och droger är på sätt och vis ändå ständigt
närvarande i huset. De boende har gemensamma erfarenheter av missbruk och
de flesta är i aktivt missbruk under sin tid på Elsa. Det betyder att alla behöver
förhålla sig till alkohol och droger på något sätt. Vars och ens val i frågan får
konsekvenser, inte bara för den enskilde själv, utan också för personalen och de
andra kvinnorna.
Många har frågat sig hur det blir för en boende som vill ta sig ur sitt beroende av
alkohol och droger. Underlättas eller försvåras ett sådant förändringsarbete av
att andra är i aktivt missbruk? Vissa säger att deras beslut inte påverkas av vad
andra gör. Samtidigt framgår i övrigt att det inte är lätt att ha påverkade
personer omkring sig, bli erbjuden alkohol och droger, höra ljud och notera
beteenden som associerar till missbruk. Å andra sidan kan kvinnor utgöra både
positiva och negativa förebilder för andra boende beroende på hur de hanterar
sitt missbruk på kvinnoboendet Elsa.
Att det aktiva missbruket får konsekvenser för olika delar i arbetet på Elsa
framgår av många intervjuer. Stödet konkurrerar med aktivt missbruk, sade en
personal. Boende kvinnor har sagt följande om missbrukets konsekvenser:
Missbruket förstör relationer; Omsorgen om sig själv och andra avtar när man
dricker eller drogar; Missbruket hör inte ihop med gemenskap; Omdömet sviktar
– man fattar inte rätt beslut; Möjligheter till förändring är små när man
missbrukar. De beskrivna effekterna av missbruket går alla stick i stäv med
verksamhetens mål att skapa ett tryggt och skyddat boende. Att följa regler för
boendet och skapa trygga relationer är avgörande medel att nå målet. Enligt
kvinnornas utsagor försämras möjligheterna för detta i samband med aktivt
missbruk. Det finns därför anledning att diskutera synen på det aktiva
missbruket. Hur ska det talas om? Hur ska det hanteras? Är en reducering, om än
mycket marginell, en förväntad utveckling om man bor på Elsa? Som en personal
sa i en intervju; Det är mycket värt att man får ett värdigare liv och att man
minskar sin drogkonsumtion utan att den helt upphör. Etc.
39
En annan personal berättade hur hon noterat det motsägelsefulla i att de
boende på Elsa får vara påverkade, komma och gå som de vill, samtidigt som
kvinnoboendet Elsa inte har någon personal på natten; Hellre personal här på
natten än på ett behandlingshem där det inte är tillåtet med aktivt missbruk.
Genusperspektivet
På Norrköpings kommuns hemsida står följande vid Kvinnoboendet Elsa: ”På Elsa
finns ett tydligt genusperspektiv.…”. Såsom jag uppfattat det är grunden för den
formuleringen att verksamheten vilar på ett erkännande av att samhället är
organiserat efter kön och rådande könsmaktstruktur som ger män och det
manliga fördelar i relation till kvinnor och det kvinnliga.31 Om och hur
genusperspektiv skulle realiseras i det vardagliga arbetet blev en fråga för
enhetschef och personalgrupp. Genusperspektivet kom i skymundan det första
halvåret när mycket annat pockade på engagemang och tid. Under hösten 2010
arrangerades ett antal utbildningstillfällen om genus för personalen.
Ungefär samtidigt bildades en s.k. våldsgrupp. Flertalet av de boende har varit
utsatta för våld, oftast från män i deras omgivning. Våldet är en tyst kunskap
mellan kvinnorna som en boende uttryckte det. Till våldsgruppen var de boende
kvinnorna välkomna för information och samtal på temat våld. Initiativet slog väl
ut och våldet, som ses som en viktig kvinnofråga, kom att belysas i många fler
sammanhang än tidigare.32
Individuella tolkningar av hur genusperspektivet skulle kunna förstås i det
praktiska arbetet gällde och gäller i hög utsträckning fortfarande. Några i
personalgruppen sade sig framhålla jämställdhet i samhället som viktigt och
självklart. Andra ville aktivt motverka könsstereotyper och t ex se till att inte
bara traditionella kvinnoaktiviteter ordnades i huset. Annat som kom fram om
genusperspektiv i verksamheten handlade om att visa att också ”kvinnor kan”.
Den exklusiva kvinnomiljön erbjuder unika möjligheter att lära mer om hur
kvinnor kan samarbeta och utvecklas tillsammans utan män. Vissa erfarenheter
har under de två åren gjorts. Både personal och boende har måst erkänna att de
trodde det skulle vara mera tjafs med bara kvinnor i huset. Personal har lagt
märke till hur boende kvinnor har visat andra mer omsorg och hänsyn efter en
tids vistelse i Elsahuset. Kvinnor ber om ursäkt när de brusar upp och kan trösta
31
32
Se Hirdman, Yvonne 2010 m fl
Den s.k. våldscirkeln är sedan dess en bild och modell för samtalen om våld som ofta används.
40
en medboende. Överhuvudtaget beskrivs stämningen förhållandevis lugn och
stillsam utan att för den skull saknas akuta utspel och dramatik. Som boende får
man en lugn oas i livet och sen kan man gå ut och ha det kaosartade, sade en
personal. En anhörig uttryckte följande; Hon var tryggare som person och tog tag
i sitt liv. Ett uttalande som överensstämmer väl med vad två av de tre utflyttade
beskrivit om tiden på Elsa.
Ur ett genusperspektiv är kunskapen om vad det innebär att vara kvinna svår att
nå i ett samhälle där mannen är norm för människan. Samma gäller
möjligheterna att formulera vad olika kvinnor egentligen vill. Kvinnor har i ett
manssamhälle positionen av den andre med en ständig blick på mannen. Att
vistas i en kvinnomiljö innebär i ett genusperspektiv, att tillfälligt ges möjlighet
att sätta sig själv i första rummet. Att under mer ostörda och lugnare former (än
tillsammans med män som då kräver kvinnors uppmärksamhet) kunna reflektera
över sina egna mål. Kvinnoboendet Elsa erbjuder stöd i detta arbete med sig själv
som kvinna och individ. Medvetenheten om genussystem och könsnormer i
samhället hjälper också till att förstå förutsättningarna för de boende kvinnorna
att förändra sin sociala situation.33
Intresse att förstå dessa kvinnor och öppenhet för otraditionella beteenden och
egenskaper ser jag som ett sätt att realisera genusperspektiv i verksamheten. Att
känna till traditionella föreställningar om kön och samtidigt så långt möjligt
bortse från dem är en form av praktiserande av genusperspektiv.
Genusperspektivet har även andra sidor som jag uppfattat att personalen hittills
haft lite svårare att öppna sig för. Vilken betydelse könet har för missbruket
utvecklas bl. a i Karin Trulssons bok ”Dans på lina”. För många missbrukande
kvinnor har t ex moderskapet påverkat självkänsla, missbrukets omfattning, och
möjligheterna till behandling. Att vara mamma kan stärka den enskildes sociala
kapital som kvinna. Samtidigt innebär idealet om den goda modern att ett
misslyckande som förälder kan vara mer kännbart för mamman än för pappan.
Studier visar att missbrukande kvinnor söker behandling för sitt missbruk senare
än män av rädsla för att barnen ska omhändertas av samhället.34 Väl i behandling
ges inte utrymme åt moderskap, barn och relationer till närstående. Enligt
Trulsson bör dessa områden utgöra hörnstenarna i behandling av kvinnor i
missbruk.
33
34
Se Mattsson, Tina 2010 och Trulsson, Karin 2006
Trulsson, Karin 2006
41
Flertalet kvinnor på Elsa har barn. Många barn har varit eller är föremål för
socialtjänstens eller kriminalvårdens insatser antingen som minderåriga eller
som vuxna. Relationerna beskrivs som dåliga och ibland är kontakten med barn
och familj mer eller mindre bruten som ett resultat av missbruket. På Elsa har
också unga kvinnor bott som i stället har brutna eller dåliga relationer med
föräldrar, syskon och övrig familj. Som utvärderare har jag intervjuat tre kvinnor
som flyttat från Elsa under planerade former. 35 De hade alla bra relationer till
minst ett vuxet barn och beskrev kontakten som avgörande (livsviktig) för deras
förändringsprocess.
Barn får inte bo eller vistas på Elsa, en regel i boendet som har beskrivits ovan.
Under sin tid på Elsa får därför de kvinnor som också är mödrar, oavsett
omständigheterna i övrigt, vara mammor på avstånd. Med hänsyn till tidigare
forskning och till vad som framkommit i intervjuer och samtal med kvinnor på
Elsa bedöms värdet vara stort av att utveckla stödet till kvinnorna i moderskapet
och i övriga familjerelationer. Som en personal så klokt uttryckte det i en
intervju. Vi borde jobba mer med hur man blir en så bra mamma som möjligt på
avstånd.
Elsa i ett större sammanhang
Före en boendeperiod på Elsa är de sökande kvinnorna bostadslösa av en eller
annan anledning och har ett aktivt missbruk. Kvinnoboendet Elsa ska i första
hand erbjuda ett skyddat och tryggt boende och erbjuda möjligheter att ta tag i
sitt liv. Elsa ska vara en del i en mer långsiktig planering, men vad som är tänkt
att följa efter ett boende på Elsa är mindre tydligt. Det finns inget självklart nästa
steg. Det ger verksamheten och de boende kvinnorna en större frihet, men
samtidigt kan ovissheten om framtiden vara en försvårande omständighet. Av de
12 kvinnor som flyttat ut under planerade former från Elsa har tre flyttat till
kommunens stödboende, sex har flyttat till lägenheter med eget kontrakt och tre
av dem har flyttat till annan anhörig.
Socialtjänsten fattar beslut om boende på Elsa och socialtjänsten är även
inblandade i beslut om stödboende. I intervjuer med boende och utflyttade
kvinnor beskriver dessa hur varierande och godtyckliga reglerna för stödboende
tycks vara i kommunen. Reglerna för hur lång period av frihet från alkohol och
droger som krävs varierar t ex från socialkontor till socialkontor och från
handläggare till handläggare. Två av de intervjuade kvinnorna har beskrivit hur
detta lämnat dem frustrerade och med känslor av maktlöshet. Ökad samordning
35
Sedan start t o m 31.12 2011 har 12 kvinnor flyttat ut under planerade former.
42
mellan socialkontoren men även mellan kvinnoboendet Elsa och berörd
socialsekreterare kan göra stor skillnad för den enskilda kvinnan som ska flytta
ut. Så t ex beskriver en kvinna hur hon räddades till livet tack vare ett boende på
Elsa, men flytten till stödboende ledde till att hon återigen var nära ge upp.
Behandlingen av hennes ärende drog ut på tiden och det blev en rad
missförstånd i hanteringen.
Kvinnoboendet Elsa har annars skapat vissa rutiner i samband med planerad
utflytt därifrån. Rutinerna fokuserar på information om möjligheter till fortsatt
kontakt, återkoppling och personliga medskick från enhetschef och
kontaktperson.
Flera kvinnor som är på väg från Elsa vittnar om sin oro för ensamheten i egen
lägenhet. Gemenskapen och att det alltid finns någon personal att prata med är
också det som sägs vara den största skillnaden för de som flyttat ut. Jag saknar
gemenskapen i första hand. Det viktigaste var stödet, att kunna prata, göra saker
och tänka efter. Kvinnorna bjuds tillbaka till Elsa i samband med särskilda
tillställningar såsom ett- och tvåårsjubileet och de är välkomna till
lördagsmiddagarna om de föranmäler sig. De är vidare välkomna att höra av sig
för samtal med personal eller bara besöka kvinnoboendet enligt
överenskommelse. Sedan sommaren 2011 hälsar personal på kvinnorna i deras
nya boenden om de så önskar. Av de utflyttade har ca hälften haft kontakt på ett
eller annat sätt med kvinnoboendet Elsa sedan sin utflytt.
Fortsatta diskussioner om hur kvinnoboendet Elsa i samarbete med
socialkontoret i varje enskilt fall kan förebygga svårigheter i samband med utflytt
skulle med stor sannolikhet främja möjligheterna till positiv förändring för
kvinnorna.
Rekommendationer inför framtiden
Många avsnitt i resultatkapitlet innehåller frågor, idéer och rekommendationer
inför framtiden. Dessa bottnar i de erfarenheter som kommunicerats och
observerats under utvärderingsarbetet och som utvecklas närmare ovan. Här
följer en sammanfattning av rekommendationer till fortsatt diskussion och
utveckling. De räknas upp i den ordning de avhandlats i resultatkapitlet:



Fortsatta hanteringen av regler och av regelbrott?
Lägsta gräns för närvaro i boendet?
Främja närhet och tillit i de boende kvinnornas relationserfarenheter!
43













Hur skapa ett optimalt nyttjande av Här och nu som arena för stöd?
Lägga till öppenhet och flexibilitet som grundläggande principer!
Diskutera mat som inslag i verksamheten med utgångspunkt från
Maslows behovshierarki!
Uppgradera värdet av och utveckla genomförandeplaner som instrument
i arbetet!
Ta hjälp av Maslows behovshierarki och krisens olika faser vid anpassning
av stödet till den individuella kvinnan!
Se och utveckla modrande som en kompetens och som en form av stöd!
Bredda synen på vilket stöd kvinnoboendet Elsa erbjuder de boende!
Hitta former för att systematiskt uppmärksamma, benämna och
uppmuntra professionellt stödarbete på Elsa!
Diskutera rollerna i personalgruppen inklusive chefrollen!
Fortsatta diskussioner om stöd eller krav/förväntningar?
Hur hantera det aktiva missbruket? Är ett minskat missbruk en förväntad
utveckling?
Utveckla genusperspektivet! Bistå kvinnor som är mammor i att vara så
bra mamma som möjligt på avstånd!
Hur förebygga svårigheter för kvinnorna i samband med planerad
utflyttning?
44
ANALYS AV MÅLUPPFYLLELSE
De mål som ska uppfyllas handlar först och främst om att erbjuda ett tryggt och
skyddat boende både i akuta situationer men också mer planerat samt genom
stöd till kvinnorna minska våldsutsattheten. Andra mål fokuserar på det stöd som
verksamheten ska erbjuda, t ex stöd och motivation att minska sitt missbruk,
bearbetande och motiverande samtal, möjlighet till gemenskap med andra och
gruppaktiviteter. Ett annat delmål är att visa kvinnorna möjligheter till
förändring.
Några delmål rör på vilka grunder verksamheten ska bedrivas. Den ska bygga på
kunskap om kvinnornas utsatta situation och specifika behov samt ha deras
våldsutsatthet parallellt med deras missbruksproblematik i fokus. Att förmedla
kunskap om kvinnors dubbla utsatthet till samarbetspartners är också ett av
delmålen.
Inledningsvis finns anledning att imponeras över personalens gemensamma
engagemang och ansträngning att nå målen/delmålen genom att fortlöpande
diskutera verksamheten, vara öppen för förändringar, ta initiativ etc. Detta trots
perioder av håglöshet och misströstan, ibland hos flera och ibland hos få.
Sammanfattningsvis blir därför utlåtandet mycket positivt. Som personal har
man gjort det man kan för att nå målen. Dessutom framförs kontinuerligt tankar
om hur man kan bli ännu bättre. Många av dessa utvecklingsbara reflektioner
diskuteras ovan i rapporten.
Kvinnoboendet Elsas erbjudande om ett tryggt och skyddat boende är avhängigt
personalens och de boendes agerande. Personal kan erbjuda en högre grad av
trygghet och skydd när de finns i huset, även om det inte är någon garanti för
skydd. Att hålla ytterdörrarna låsta, tydliggöra regler, utveckla hanteringen av
regelbrott, samråda med mobila teamet inför deras nattliga tillsyn och anlita
vakter från bevakningsföretag vid behov såsom skedde sommaren 2011. Alla
dessa åtgärder har syftat till och sannolikt också bidragit till skyddet i boendet.
Men som sagts ovan är de boende alltså delaktiga i att skapa trygghet och skydd
för sig själva och andra boende. Hur kan ett sådant solidariskt beteende främjas?
Flera teman i utvärderingen lämnar bidrag till en sådan diskussion, t ex att
utveckla bedömningen av stödbehov och hantera det aktiva missbruket.
För att kunna erbjuda stöd i olika former och motivera deltagarna behöver de
först och främst vara närvarande i huset tillräckligt mycket. Var gränsen går för
minsta närvaro i boendet diskuteras. Personal är beredda och finns tillgängliga
45
för kvinnorna. Gemensamhetsutrymmena erbjuder gemenskap. Gruppaktiviteter
erbjuds i varierande grad även om de individuella aktiviteterna har visat sig fylla
en minst lika positiv funktion i stödet. Att inge hopp och visa möjligheter till
förändring integreras i spontana samtal och planerade möten.
Att motivera och erbjuda rätt stöd till en enskild kvinna kräver kunskap och
erfarenheter. Personal får fortlöpande kompetensutveckling och egna
erfarenheter görs och diskuteras.36 Evidensbaserad kunskap om metoder och
arbetssätt med målgruppen våldsutsatta kvinnor i missbruk är begränsad. Men
den som finns, tillsammans med egna systematiska iakttagelser, borde ges ett
ökat utrymme i verksamheten. Behovet av att leva upp till det uttalade
genusperspektivet skulle då också kunna tillgodoses bättre.
Det är lätt att missbruket får en mer framskjuten position i det som händer på
Elsa. Missbruket både märks och talas om på ett mer öppet och aktivt sätt än
våldet. Kvinnorna efterfrågar också i första hand hjälp och stöd med sitt
missbruk. För att nå målet om att arbeta med både vålds- och
missbruksproblemtiken parallellt har kontinuerliga initiativ tagits i form av
utbildningar, initiativ till samtal, kollegiala påminnelser etc. Sannolikt krävs
fortsatta ansträngningar för att aktivt arbeta med både missbruket och våldet.
Spridningen av kunskap om kvinnors dubbla utsatthet bedöms ske aktivt i flera
forum. Bl. a genom att inbjuda kollegor och samarbetspartners till studiebesök
på Elsa, delta i nätverket Kvinnofrid i missbruksvården (KIM), förmedla
erfarenheter till intresserade bl. a i andra kommuner. Uppdraget att ständigt
påminna om våldet som en del i missbrukande kvinnors liv når ut i alla
sammanhang där representanter för kvinnoboendet Elsa medverkar eller deltar.
36
Utbildningsdagar på Frideborg, MI utbildning, utbildning i Missbruk, riskbruk och beroende,
Graviditet och missbruk, Internetdroger, Våld och HBT etc.
46
VÄRDERING
På frågan ”Var på en skala 1 till 10 skulle du lägga en verksamhet som
kvinnoboendet Elsa? svarar alla de som fått frågan samstämmigt 9 eller 10
alternativt säger Högsta värdet. Det överensstämmer tveklöst med min värdering
som utvärderare. En verksamhet som kvinnoboendet Elsa kan göra en skillnad på
liv eller död för enskilda kvinnor och bidra till ett värdigare liv för många.
Den bedömningen tyder på en i grunden välfungerande och bra verksamhet. I
likhet med de flesta verksamheter kan kvinnoboendet Elsa förstås också bli
bättre och goda förutsättningar finns för en fortsatt positiv utvecklingsprocess.
De områden där arbetet bedöms vara på rätt väg är tydlighet om regler och
regelbrott även om visst arbete återstår och kanske aldrig blir riktigt färdigt.37
Relationer och relationsbyggande är ett område där mycket kompetens finns i
personalgruppen. Kunskapsinhämtande och uppmärksamhet på egna
erfarenheter bör dock aldrig stanna upp. Förhållningssätten empowerment,
öppenhet och flexibilitet finns som integrerade grunder i verksamheten och ett
förslag om att ge öppenhet och flexibilitet en högre status också i skrivningarna
lämnas i utvärderingen.
Områden som bedöms som mer utmanande och i viss mån kritiska för en fortsatt
bra utveckling handlar om arbetet med genomförandeplaner,38 hanteringen av
det aktiva missbruket39 och utvecklingen av genusperspektivet40 i verksamheten.
Samtliga dessa tre teman ses som värdefulla att utveckla, inte bara för
verksamheten som sådan utan även för personalens välbefinnande och boendes
förändringsarbete.
37
Se diskussion sid 33 ff
Diskuteras i olika sammanhang, bl. a i anslutning till boendets villkor sid 23 ff och under
rubriken Förhållningssätt i arbetet sid 28 ff.
39
Se sid 39
40
Se sid 40
38
47
LITTERATURLISTA
Cullberg, Johan. 1975. Kris och utveckling – en psykoanalytisk och socialpsykiatrisk studie. Stockholm: Natur & kultur.
Glaser, Barney G. 2010. Att göra grundad teori – problem, frågor och diskussion.
Mill Valley, USA: Sociology Press.
Helmersson, Sara och Azra Mulabdic. 2008. Respektera mig! Handbok för
yrkesverksamma om våldsutsatta kvinnor i missbruk. En del i projektet Bättre
boende för hemlösa missbrukande kvinnor i Malmö. Malmö Stad.
Hirdman, Yvonne. 2001. Genus – om det stabilas föränderliga former. Malmö:
Liber AB
Holm, Ulla M. 1993. Modrande & praxis. En feministfilosofisk undersökning.
Daidalos.
Holmberg, Carin, Goldina Smirthwaite och Agneta Nilsson. 2005. Mäns våld mot
missbrukande kvinnor – ett kvinnofridsbrott bland andra.
(www.mobilisera.nu/upload/inlaga_8.pdf).
Lennéer Axelsson, Barbro. 2010. Förluster. Om sorg och livsomställning.
Stockholm: Natur & Kultur.
Mattsson, Tina. 2010. I viljan att göra det normala. En kritisk studie av
genusperspektivet i missbrukarvården. Andra upplagen. Malmö: Egalite förlag.
Nötesjö, Gunilla och Elisabet Tegborg. 1999. Tur och Retur. Kvinnorummet. En
studie om drop-out vid ett behandlingshem för kvinnor. Stockholm: Stiftelsen
Kvinnoforum.
Socialstyrelsen. 2011. Skylla sig själv? Utbildningsmaterial om våld mot kvinnor
med missbruks- eller beroendeproblem.
Socialstyrelsen. 2011. Insatser för våldsutsatta kvinnor med missbruksproblem.
En kartläggning och granskning av interventioner.
Svensson, Bengt. 2005. ”Varför fortsätter män och kvinnor att använda
narkotika?”, i Hilte, Mats (red.) Kön, behandling och kunskap – om olika vägar ut
ur missbruk och social marginalisering. Lund: Studentlitteratur.
48
Trulsson, Karin. 2005. ”Missbrukarfamiljen och samhället – ett kultursociologiskt
perspektiv”, i Hilte, Mats (red.) Kön, behandling och kunskap – om olika vägar ut
ur missbruk och social marginalisering. Lund: Studentlitteratur.
Trulsson, Karin. 2006. Dans på lina. Om kvinnors missbruk, familjeliv och
behandling. Stockholm: Carlssons.
49