Tillförlitligheten av fingeravtrycksbevis ifrågasatt - Skl
Tillförlitligheten av fingeravtrycksbevis ifrågasatt – ärenden internationellt där man yrkat på att avfärda fingeravtryck som bevis i domstol Tom Lövby Svante Lagman SKL Intern rapport Kemi- och Teknikenheten 2010:06 Sammanfattning på svenska I ungefär ett sekel har fingeravtryck använts för att identifiera individer, ansetts tillförlitliga och mer eller mindre aldrig ifrågasatts i domstol. Under de senaste tio åren har tillförlitligheten av fingeravtrycksbevis ifrågasatts och yrkats på att avfärdas som bevis i domstol vid ett flertal tillfällen, främst i USA. Frågan gäller i grunden, utifrån de så kallade Daubertfaktorerna, vad som ska gälla och tillåtas för expertis inom vetenskapliga områden i domstol och vilka krav som ska ställas för att uppfylla detta. Denna rapport av en litteraturstudie tar upp ett flertal exempel på ärenden där man yrkat på att avfärda fingeravtrycksbevis i domstol i USA, och den klargör varför, det vill säga utreder och förklarar de olika faktorer som ligger till grund för detta. Dessa faktorer är bland andra tillförlitligheten av metodiken ACE-V (Analysis, Comparison, Evaluation, Verification), fingeravtryckens unikhet, om fingeravtrycksjämförelse är en allmänt vedertagen vetenskap eller inte och om det finns tillräcklig forskning som stödjer det faktum att man utifrån ett fragment av ett fingeravtryck kan individualisera en person och utesluta alla andras fingrar i hela världen. En diskussionsdel avslutar rapporten och tar upp en del av den kritik som riktats mot fingeravtrycksbevis. Denna studie ger en inblick i vad som händer inom professionen internationellt och vad kritiken har för grunder. Detta medför att vi är bättre insatta och förberedda på framtiden och därmed förstår vad som krävs för att stärka tillförlitligheten av våra resultat. i Innehållsförteckning 1 1.1 Inledning ........................................................................................ 1 Syfte ................................................................................................ 1 2 2.1 2.1.1 2.1.2 2.2 2.2.1 2.2.2 2.2.3 2.2.4 2.2.5 2.2.6 2.2.7 2.2.8 2.2.9 2.2.10 2.2.11 Bakgrund........................................................................................ En historisk tillbakablick .................................................................. Forskningen och ”upptäckten” ......................................................... I domstolen...................................................................................... Vad accepteras som tillförlitligt vittnesmål?..................................... Rättssystemet i USA ....................................................................... Frye v. United States (1923) ........................................................... Federal Rules of Evidence (FRE) rule 702...................................... William Daubert v. Merrell Dow Pharmaceuticals (1993) ................ Definition av Daubertstandard ......................................................... Daubert standard v. FRE rule 702................................................... General Electric v. Joiner (1997) ..................................................... Kumho Tire Co. v. Carmichael (1999) ............................................. Federal Rules of Evidence (FRE) rule 702 amended ...................... Federal Rules of Evidence (FRE) rule 402...................................... Definition av expertvittne ................................................................. 2 2 2 3 4 4 4 5 5 6 7 7 8 9 9 10 Daubert och fingeravtryck – fingeravtrycksbevis ifrågasatt ........................................................................................ 3.1 Fingeravtrycksbevis ifrågasatt ......................................................... 3.2 Ärendena......................................................................................... 3.2.1 United States v. Parks (1991) ......................................................... 3.2.2 United States v. Byron Mitchell (1999) ............................................ 3.2.3 United States v. Havvard (2000) ..................................................... 3.2.4 State of New York v. Hyatt, (2001) .................................................. 3.2.5 Virgin Islands v. Austin Jacobs (2001) ............................................ 3.2.6 United States v. Llera-Plaza (2002)................................................. 3.2.7 Commonwealth v. Patterson (2005) ................................................ 3.2.8 The state of New Hampshire v. Richard Langlill (2007) .................. 3.2.9 State of Maryland v. Bryan Rose (2007) ......................................... 3.2.10 State of Maryland v. Lamont Anthony Johnson (2008).................... 3.2.11 State of Minnesota v. Hull Frye-Mack hearing (2008) ..................... 3.2.12 United States v. Hamza Keita (2009) .............................................. 11 11 12 12 12 14 15 15 15 16 16 17 19 19 22 3 4 4.1 4.2 4.2.1 4.3 4.3.1 4.3.2 4.3.3 4.3.4 Diskussion ..................................................................................... Vad ifrågasätts? .............................................................................. Kritiken ............................................................................................ Kritikerna ......................................................................................... Daubertpunkterna............................................................................ Har den vetenskapliga teorin eller tekniken blivit testad?................ Har den vetenskapliga teorin eller tekniken undergått "peer review", blivit publicerad och synad?............................................... Vilken är den kända eller den potentiella felfrekvensen? ................ Finns det objektiva standarder som styr hur metoden eller tekniken används? .......................................................................... ii 23 23 23 24 26 26 27 28 29 4.3.5 4.3.7 4.4 Finns det en allmän acceptans och erkännande av tekniken inom det relevanta vetenskapliga området eller tekniken?.............. Strengthening forensic science in the United States: A path forward ............................................................................................ IAI och SWGFAST släpper på kraven om 100% ............................. Slutsats ........................................................................................... 5 Källförteckning .............................................................................. 34 4.3.6 iii 31 31 32 33 1 Inledning 1.1 Syfte Vad ligger bakom fingeravtryckets tillförlitlighet? Vilka grunder finns för att inte ifrågasätta användandet av fingeravtryck som identifieringsmetod? Den senaste tiden har frågan om den forensiska vetenskapens tillförlitlighet aktualiserats i och med att bl.a. fingeravtrycksbevis ifrågasatts och yrkats på att avfärdas som bevis i domstol vid ett flertal tillfällen, främst i USA. Frågan gäller i grunden vad som ska gälla och tillåtas för expertis inom vetenskapliga områden i domstol och vilka krav som ska ställas för att uppfylla detta. Denna rapport ska ta upp ett flertal exempel på ärenden där fingeravtrycksbevis yrkats på att avfärdas och också avfärdats i domstol i USA och förklara varför, dvs. utreda och förklara de olika faktorer som ligger till grund för detta. Dessa faktorer kan vara tillförlitligheten av metodiken ACE-V, fingeravtryckens unikhet, om fingeravtrycksjämförelse är en allmänt vedertagen vetenskap eller inte och om det finns tillräcklig forskning som stödjer det faktum att man utifrån ett fragment av ett fingeravtryck kan individualisera en person och utesluta alla andras fingrar i hela världen. Att vara medveten om denna utveckling är en mycket viktig del i vårt arbete även i Sverige, för detta rör och kommer att påverka alla inom området. Dels för att ur rättssäkerhetssynpunkt kunna svara för sitt vittnesmål och vara beredd på ifrågasättande i domstol, dels för att utveckla och stärka professionen i rätt riktning med avseende på den forensiska vetenskapen. Här är några viktiga utvecklingspunkter med arbetet: • • • • • Att vara insatt i vad som händer inom fingeravtrycksområdet internationellt. Få kunskap om vad som ifrågasätts angående fingeravtrycksbevisets tillförlitlighet och faktorerna bakom detta. Få kunskap om historien inom området. Vara förberedd på kommande utmaningar inom detta område på hemmaplan. Högre medvetenhet i hur grunder och standarder påverkar tillförlitligheten i resultaten och vad det kan leda till i domstol. Eftersom det är främst i domstolar i USA som fingeravtryck blivit ifrågasatt och frågor kring detta uppkommit är alla domstolsärenden i detta arbete därifrån. 1 2 Bakgrund 2.1 En historisk tillbakablick 2.1.1 Forskningen och ”upptäckten” Vetenskapen bakom fingeravtryck och papillarlinjernas uppkomst kan spåras tillbaka ända till slutet på 1600-talet då Marcello Malphigi, en italiensk anatomiker, och läkaren Nehemiah Grew forskade på hudens struktur och funktion. Under slutet av 1800- och 1900-talet har personer som Inez Whipple, Harris Hawthorne Wilder, Harold Cummins, Alfred Hale och på senare tid William Babler forskat på huden, papillarlinjernas uppkomst och mönster. Under 1870-talet hjälpte läkaren och amatörarkeologen Henry Faulds till vid en utgrävning i Japan där man hittade fingeravtryck på keramiken. Dessa iakttagelser föranledde Faulds att började studera fingeravtryck närmare och kom 1880 att publicera en artikel i den vetenskapliga journalen ”Nature” där han menade att fingeravtryck skulle lämpa sig bra som en metod för personidentifiering. År 1877 skrev William Herschel ett brev till generaldirektören för fängelserna i Bengalen i vilket han menade att han hade kommit på en ny metod för personidentifiering. I brevet berättade Herschel att han under tjugo års tid stämplat tusentals handavtryck och samlat dessa i en bok. Han hade uppmärksammat att ett avtryck av en person aldrig var identiskt med avtryck från någon annan. Han hade dessutom upptäckt att en människas fingeravtryck aldrig förändrades. Fingeravtrycket förblev detsamma efter fem, tio eller femton år. Detta blev dock inte uppmärksammat förrän några år senare då Francis Galton intresserade sig för fingeravtryck som identifieringsmetod. Han hade träffat Alphonse Bertillon som i Frankrike skapat ett system att identifiera personer med hjälp av olika mätningar av individer, antropometri. Galton insåg att fingeravtryck var mycket mer betydelsefulla och att fingeravtryck som var oförändliga och unika för varje individ öppnade oändliga dimensioner. Galton presenterade 1892 i boken ”Fingerprints” ett system för klassificering baserat på fyra olika mönster. I Argentina införde Juan Vucetich samma år ett fingeravtryckssystem baserat på Galtons idéer. Vucetichs register är världens första följt av bl.a. England 1901 och Sverige 1906. 2 2.1.2 I domstolen De första länder som använde fingeravtryck som forensiskt bevis var Indien och Argentina i slutet på 1800-talet. År 1892 löste poliskommissarie Alvarez i Argentina, med hjälp av Juan Vucetichs forskning om fingeravtryck, ett dubbelmord på två små barn. Detta var det första mord i världen som klarades upp med hjälp av fingeravtryck. I USA 1911 i People v. Jennings beslutade rätten: “We are disposed to hold from the evidence of the four witnesses who testified, and from the writings we have referred to on the subject, that there is a scientific basis for the system of fingerprint identification and the courts are justified in admitting this class of evidence.” Sedan 1911 har domstolen, i USA, välkomnat fingeravtryck som den ”gyllene standarden” för forensisk identifiering och accepterat fingeravtryckets unikhet och beständighet. I Grice v. State, (1941) fastslog Texas Court of Appeal efter en dom baserad på fingeravtryck: “It has occurred to us that instead of the state being called upon to offer proof that no two finger prints are alike, it may now be considered in order for those taking the opposing view to assume the burden of proving their position.” År 1912 fastslog Högsta domstolen den första dom i Sverige där fingeravtryck utgjorde en viktig del av bevisningen i målet. Det hade varit ett inbrott i en kaffeaffär. På en glasskärva i en fönsterram syntes tydliga fingeravtryck. Glasskärvan togs med och fotograferades och jämfördes med registret där man hittade avtryck från en tidigare registrerad man vars avtryck visade på likheter med fingeravtrycken på glasskärvan. Inför rätten förstorades fingeravtrycken på glasskärvan och fingeravtrycken från mannen upp i lika stora delar. Från tumavtrycken påvisades 33 bestämda likheter och från pekfingeravtrycken 24 bestämda likheter. Mannen dömdes mot sitt nekande till 5 års straffarbete. År 1924 fick Sverige sin första prejudicerande dom där fingeravtryck var det ända bevismedlet. 3 2.2 Vad accepteras som tillförlitligt vittnesmål? Under en lång tid har alltså fingeravtrycksbevis varit juridiskt accepterat som ett tillförlitligt bevismedel och ytterst sällan bestridet. Detta började ändras efter ett domslut på vetenskapligt bevis 1993 i ärendet Daubert v. Merrell Dow Pharmaceuticals. Eftersom alla ärenden som gås igenom här är från USA förekommer benämningar på olika amerikanska domstolarna i texten. Därför kommer här först en förklaring av hur rättssystemet är uppbyggt. 2.2.1 Rättssystemet i USA Rättssystemet i USA är indelat i två huvuddelar, det delstatliga och det federala. De olika delstaterna har stor makt vad gäller lagstiftning. Det finns dock en mindre mängd ”National laws” som gäller för hela landet, t.ex. patentlagarna. Trots att de olika delstaterna har individuell lagstiftning är lagarna ofta likartade. På vissa områden är de till och med identiska. Detta gäller speciellt lagar för bolagsbildning och annan affärsverksamhet. För att förenkla den har alla stater skrivit på ett avtal, ”Uniform Commercial Code”, som innebär att de olika staterna har stiftat exakt likadana lagar. De olika delstaterna har ofta speciella domstolar för olika sorters fall. Så finns det t.ex. trafikdomstolar, familjedomstolar och småbrottsdomstolar. Gemensamt för de olika staterna är att de måste ha en högsta domstol (Supreme Court). De flesta lite större staterna har också ett mellanled, s.k. appellationsdomstolar (11 st. Circuits som representerar olika delstater), mellan smådomstolarna (District courts) och högsta domstolen. Alla domstolar, även de minsta delstatliga, har rätt att döma i fall rörande konstitutionen och huruvida den följs eller inte. 2.2.2 Frye v. United States (1923) Före 1993 hade de federala domstolarna i USA och domare i de olika amerikanska staterna litat på två standarder för att bestämma huruvida ett expertvittnesmål skulle tillåtas eller inte; relevansen om vittnesmålet relaterade till ett fakta i ärendet eller om det kunde vara till hjälp för juryn samt den så kallade Frye-standarden, som är ett prejudikat som uppkom i Frye v. United States (1923) (som handlade om huruvida polygraphbevis kunde användas i domstol), och gäller tillåtligheten av vetenskapliga undersökningar och försök i ett rättsligt förfarande. Där fastslogs det att de metoder som användes av en expert för att forma sina vetenskapliga bedömningar måste vara allmänt accepterade av det områdets expertis (eller inom forskarvärlden). Kritiker mot Frye argumenterade för att det ofta exkluderar ny, men legitim och välgrundad vetenskap, som inte ännu uppnått en konsensus inom det vetenskapliga expertisområdet. Å andra sidan argumenterade vissa att om 4 man skulle överge Frye-standarden skulle det släppa in alldeles för mycket ”junk-science” i rättsalarna. 2.2.3 Federal Rules of Evidence (FRE) rule 702 1975 beslutade Federal Rules of Evidence (i USA) om regler som skulle reglera införsel av vetenskapliga bevis i en rättegång som hölls i federal domstol. Där krävs att domstolen ska fungera som en portvakt innan man tillåter bevis och fastställer om bevis är vetenskapligt giltiga och relevanta för det aktuella fallet. ”Om vetenskapliga, tekniska eller andra specialiserade kunskaper hjälper faktaprövaren (juryn) att förstå beviset eller vittnesmålet eller att bestämma ett faktum i frågan, kan en kvalificerad expert med kunskap, kompetens, erfarenhet, eller utbildning vittna om detta i form av ett yttrande eller på annat sätt.” 2.2.4 William Daubert v. Merrell Dow Pharmaceuticals (1993) Jason Daubert och Eric Schuller hade fötts med allvarliga missbildningar. De och deras föräldrar stämde 1993 Merrell Dow Pharmaceuticals Inc. och hävdade att drogen Bendectin, som deras mödrar tagit under graviditeten, hade orsakat fosterskador. Merrell Dow försökte få målet till en sammanfattande dom (betyder att ett beslut kan tas utan att en rättegång hålls) eftersom deras expert lämnade handlingar som visade att inga publicerade vetenskapliga studier påvisat en koppling mellan Bendectin och fosterskador. Daubert och Schuller hade inkommit med egna experters vittnesmål som sa att Bendectin kan orsaka fosterskador. Deras bevis var dock baserad på in vitro- och in vivo-studier på djur, farmakologiska studier och reanalys av andra publicerade studier, och dessa metoder har ännu inte vunnit acceptans inom det allmänna vetenskapliga samfundet. District court beviljade sammanfattande dom för Merrell Dow och Daubert och Schuller överklagade till appellationsdomstol (the ninth circuit). Återigen fann man District court-domen korrekt eftersom målsägarnas bevis ännu ”inte är tillräckligt etablerat för att få allmän acceptans inom det område som det tillhör.” Målsägarna överklagade beslutet till Supreme court som beslutade att rättegångsdomaren skulle agera som ”portvakt” i domstolen för att hindra ”junk science” att få tillträde till domstolen och för att bestämma om expertvittnen ska tillåtas i domstolen eller inte och därmed vad som gäller som accepterad vetenskap. Supreme Court skickade därmed ärendet till ”the Ninth Circuit Court” eftersom de ansåg att det var där standarden skulle appliceras. En sammanfattande dom beviljades senare återigen. 5 Domstolens ledamöter i Daubert v. Merrell Dow Pharmaceuticals beslutade att (1) den allmänna-acceptans-regeln enligt Frye v. United States slås ut eller ersätts av Federal Rules of Evidence (FRE) där det fastslås att allmän acceptans inte är en nödvändig förutsättning för att tillåta vetenskapliga bevis, (2) en federal rättegångsdomare måste försäkra sig om att alla vetenskapliga vittnesmål eller bevis inte bara är relevanta utan också tillförlitliga och (3) att i federala mål som innefattar vetenskapliga bevis ska vittnesbördens pålitlighet vara baserad på vetenskaplig giltighet. 2.2.5 Definition av Daubertstandard I Daubert slog högsta domstolen fast som ett juridiskt prejudikat att federala rättegångsdomare ska agera som ”portvakter”. De försågs med vissa riktlinjer som ska användas och beaktas som underlag för beslut om det vetenskapliga beviset ska kunna tillåtas under rättegången och om sakkunnigbevisningens vittnesmål är ”relevant” och ”pålitligt”. Dessa riktlinjer är kända som Daubertstandarden som är ett tvådelat test för tillåtlighet. De ser ut så här: 1. Relevansdelen: relevans av ett vittnesmål hänvisar till huruvida expertens bevis ”passar” de faktiska omständigheterna i målet. Du kan till exempel bjuda in en astronom för att berätta för juryn om det var fullmåne på natten för ett brott. Men astronomen skulle inte tilllåtas att vittna om det faktum att månen var full inte var relevant i rättegången. 2. Tillförlitlighetsdelen: Supreme Court förklarade att för att ett expertvittnesmål skall anses tillförlitligt, måste den sakkunnige kunna härleda sina slutsatser till en vetenskaplig metod. För att avgöra om en metod är vetenskaplig nämns fyra faktorer: • Den ska vara empiriskt testad. • Den ska ha undergått sakkunniggranskning (”peer review”) och blivit publicerad. • Det ska finnas en känd eller potentiell felfrekvens och en standard för hur metoden används. • Den ska vara allmänt accepterad inom en relevant vetenskaplig grupp. Dessa fyra punkter, ofta kallade ”the Daubert factors” eller ”the Daubert test”, var inte tänkta som en obligatorisk checklista men har trots det kommit att användas så av många domare. Duberthearing En Daubertprövning (Daubert hearing) är ett specialfall av prövning in limine (före den faktiska rättegången), som tas upp innan eller under rättegången, utan jury, för att domaren ska få möjlighet att ta ställning till om en sakkunnig grundar sina uttalanden på vetenskaplig grund och om det vetenskapliga expertbeviset ska tillåtas eller inte. Om domaren skulle anse att så inte är fallet tas inte utlåtandet upp under den egentliga rättegången. 6 2.2.6 Daubert standard v. FRE rule 702 I Daubert slog högsta domstolen fast att Frye-test från (1923) ersattes av Federal Rules of Evidence 702 (1975). Eftersom varje stat i USA har rätt att skapa unika regler för användning av bevis i domstolar får Frye-test, eller en viss variation, fortfarande användas i de stater som har valt att inte anta Daubert. T.ex. har Minnesota istället något som kallas Frye-Mack-prövningar som är en kombination av domstolsutslag från Frye v. U.S och State v. Mack (1980). Men i de flesta stater har Fryestandarden ersatts med Daubertstandarden. Även om Daubert har ersatt Frye, så är standarden på Daubert inte väsentligt annorlunda. Därför kallas ibland Daubertstandarden ”Frye in drag.” Svårigheter i tillämpningen av denna standard har lett till frågor om standarden är flexibel nog att anpassa sig till helt nya vetenskapliga frågor, där ”allmänt” eller ”vanligt” godtagande ännu inte är ett samlat begrepp. Som ett alternativ till denna standard har domstolarna i allmänhet antagit regel 702 i Federal Rules of Evidence. Alla faktorer i Daubertstandarden måste inte vara uppfyllda för den bevisning som skall tas upp. Det behövs bara att en majoritet av de tester som är väsentliga ska vara uppfyllda. 2.2.7 General Electric v. Joiner (1997) Robert Joiner jobbade som elektriker och med transformatorer där det fanns en kylmedel som visade sig innehålla polyklorerade bifenyler (PCB). Ett antal år efteråt diagnostiserades Joiner med lungcancer. Han stämde Monsanto, som tillverkade PCB, samt General Electric som använde medlet. Joiner klagade på att han utvecklat lungcancer på grund av exponering för PCB och derivat. Det noterades senare också i domstolen att han hade varit rökare ca 8 år och båda hans föräldrar var också rökare. Därutöver fanns en historia av lungcancer i hans familj. Sålunda hade han en högre risk att utveckla lungcancer Rätten beviljade sammanfattande omdöme på grund av följande orsaker: • Det fanns inga bevis för att Joiner har lidit betydande exponering för PCB och dess derivat. • Det fanns inga vetenskapliga bevis för att PCB var ansvarigt för att främja uppkomsten av Joiners cancer. Men Joiner tog sina egna expertvittnen som vittnade om att PCB ensamt, och även dess derivat, kan främja uppkomsten av cancer. Experterna ansåg att exponering för PCB och derivat mest sannolikt hade främjat uppkomsten av Joiners cancer. District Court underkände expertvittnesmålen och beviljade sammanfattande dom för General Electric Co., eftersom det inte blivit klarlagt att Joiner hade varit utsatt för derivat och eftersom sakkunnigbevisningen 7 misslyckats med att visa en koppling mellan exponering för PCB och lungcancer eftersom de bara hänvisade till djurförsök. Ärendet gick vidare till Court of Appeals som ansåg att District Court gjorde fel som underkände expertvittnesmålen. I Supreme Court avgjordes det slutligen att det var rätt att underkänna expertvittnena. En del har tolkat detta domslut som att rätten kan bestämma om vetenskapen har tillämpats pålitligt, till skillnad från Daubert där man bestämmer om själva vetenskapen är pålitlig. 2.2.8 Kumho Tire Co. v. Carmichael (1999) I Kumho Tire Co v. Carmichael (1999) tolkade man Daubert som att den inte bara appliceras på ”vetenskapligt” vittnesmål utan alla vittnesmål från experter, även icke-forskare. Detta domslut tänjde på Daubert till att inkludera alla typer av expertvittnen, även teknisk och annan specialiserad kunskap. Patrick Carmichael körde sin minivan den 6 juli 1993, när bakre däcket exploderade. En av passagerarna i fordonet dog, och andra blev svårt skadade. Tre månader senare, stämde Carmichaels tillverkaren av däcket och hävdade att däcket var defekt och felet orsakat olyckan. Carmichaels fall vilade till stor del på vittnesmål från en expert på däckfel. Expertens slutsats, att en defekt i däcket orsakat olyckan, berodde på vissa iakttagelser av däcket som Kumho Tire kraftigt ifrågasatte. Kumho höll heller inte med om vissa aspekter av däckexpertens metod och uppmanade den federala tingsrätten att utesluta den enligt rule 702 i Federal Rules of Evidence. District Court fattade sitt beslut från Daubert v. Merrell Dow Pharmaceuticals där man hade slagit fast en portvaktsroll för rättegångsdomare när det gäller att erkänna expertvittnesmål. Tingsrätten fann att däckexpertens metoder inte var vetenskapligt giltiga och uteslöt därmed vittnesmålet. Carmichaels överklagade till eleventh Circuit. Court of Appeals (eleventh Circuit) upphävde District Courts dom som dömt i förmån för Kumho Tire. De noterade att Daubert uttryckligen begränsas till vetenskapliga expertvittnesmål och inte ska tillämpas på ”skicklighet” eller erfarenhetsbaserad observation. Däckexpertens vittnesmål vilade på iakttagelser och erfarenheter och därmed menade Court of Appeals att District Court borde ha grundat sin dom på FRE regel 702 utan hänvisning till Daubert. Kumho Tire bad Supreme Court att pröva huruvida Daubert tillämpas endast för vetenskapliga bevis. Supreme Court konstaterade att gränsen mellan ”vetenskaplig” och ”teknisk” kunskap inte alltid är tydlig. 8 I detta ärende hade däckexperten tillräcklig kunskap men hans beslut vilade på alltför lösa grunder. Han förutsatte att det måste ha varit fel på däcket eftersom han inte såg bevis på någon annan orsak. Därför upphävde Supreme Court eleventh Circuits beslut att upphäva beslutet från District Court. Daubert v. Merrell Dow Pharmaceuticals (1993), General Electric Company v. Joiner (1997) och Kumho Tire Company v. Carmichael (1999) kallas för ”Dauberttrilogin” och är de tre ”Daubertärendena” som satt kraven för vad som gäller som godtagbart expertvittnesmål i domstol. Daubertstandarden förfinades genom dessa två ytterligare utslag i Supreme Court. I General Electric Co. v. Joiner påpekade Supreme Court att appellationsdomstolar måste använda denna standard för översyn när de granskar domstolens beslut om huruvida expertvittnesmål kan godkännas. Således måste appellationsdomstolar hänvisa nedåt till lägre domstol för att fatta beslut om tillåtelse av expertvittnesmål om de inte är uppseendeväckande fel. Principen i Daubert utökades i Kumho Tire Co. v. Carmichael när bevisen i fråga kom från en tekniker och inte en vetenskapsman. Appellationsdomstolen hade beslutat utifrån antagandet att Daubert inte tillämpas på tekniska bevis, bara vetenskapliga bevis. Supreme Court upphävde detta och säger att standarden i Daubert ska gälla också tekniska bevis, men att i detta fall var bevisen från den sakkunnige inte tillräckligt tillförlitliga. 2.2.9 Federal Rules of Evidence (FRE) rule 702 amended Under 2000 godkände Supreme Court ändringar i Federal Rules of Evidence avseende yttrandebevis och expertvittnesmål så att de överensstämmer med Daubert. Regel 702 omfattar nu de ytterligare bestämmelser som anger att ett vittne kan vittna om 1) vittnesmålet bygger på tillräckliga fakta eller data 2) vittnesmålet är en produkt av tillförlitliga principer och metoder och 3) vittnet på ett tillförlitligt sätt har tillämpat principerna och metoderna på fakta i målet. Enligt domare Blackmun (Daubert v. Merrell Dow Pharmaceuticals, Inc.) är ”allmänt accepterande inte en nödvändig förutsättning för att vetenskapliga bevis ska godtas under Federal Rules of Evidence, utan Rules of Evidence – speciellt regel 702 – överlåter till domaren att försäkra sig om att en experts vittnesmål både vilar på tillförlitlig grund och är relevant för målet i fråga”. 2.2.10 Federal Rules of Evidence (FRE) rule 402 ”Alla relevanta bevis kan tas upp till prövning om inte annat föreskrivs i Förenta staternas konstitution, i lag beslutad av kongressen, enligt dessa bestämmelser eller andra bestämmelser fastställda i Högsta domstolen i enlighet med den federala lagstadgande myndigheten. Bevisning som inte är relevant är inte tillåtlig.” 9 2.2.11 Definition av expertvittne Ett expertvittne eller ett professionellt vittne är ett vittne som på grund av utbildning, kompetens eller erfarenhet antas ha mer kunskap i ett visst ämne än den genomsnittliga medborgaren, tillräckligt för att andra ska kunna officiellt (lagligt) åberopa vittnets specialiserade (vetenskaplig, teknisk eller annan) åsikt om ett bevis eller själva frågan inom ramen för sin kompetens, kallat expertutlåtande. 10 3 Daubert och fingeravtryck – fingeravtrycksbevis ifrågasatt 3.1 Fingeravtrycksbevis ifrågasatt 1905 var första gången i ett mordfall som fingeravtryck användes som bevis vid en domstol i England. Då dömdes bröderna Stratton till döden efter att inspektör Charles Stockley Collins vid Scotland Yard vittnat om att det blodiga fingeravtryck som fanns på en kassalåda var avsatt av Alfred Stratton. I detta ärende hade försvaret en viss Henry Faulds vid sin sida. Faulds, som aldrig fick ett riktigt erkännande som en av upphovsmännen bakom fingeravtryck som ett forensiskt verktyg, trodde att även om fingeravtryck var unika (vilket det egentligen inte heller fanns något vetenskapligt bevis för) så var fallet inte nödvändigtvis detsamma med fragment av avtryck som kunde vara otydliga av blod, fett och smuts. Detta var fallet med det blodiga avtrycket i Stratton-ärendet som Faulds inte tyckte räckte till för att döma någon för mordet. Även om Faulds vittnesmål inte fick något gehör i detta ärende så var detta den första prövningen av den nya vetenskapen fingeravtrycksidentifiering och det öppnade för frågor som ett sekel senare fortfarande, enligt kritiker, egentligen inte fått något svar. Sedan dess har fingeravtrycksbevis över åren tillåtits i domstolarna utan att ifrågasättas och har ansetts mer eller mindre obestridligt. I alla år har fingeravtrycksbevis ansetts uppfylla det som motsvarar Daubertkriterierna genom att hela tiden testas i den process som pågått i över hundra år. Försvarsadvokatskåren såg här en möjlighet och en eventuell svaghet inom fingeravtrycksbevisningen genom att utgå ifrån att fingeravtrycksbevis aldrig hade blivit föremål för noggranna vetenskapliga valideringar och tester. Förutom de nya riktlinjerna upprättade i och med Daubert började några akademiker och juristprofessorer hävda att det fanns en brist på forskning och acceptans för fingeravtrycksidentifiering inom vetenskapsvärlden. En vanlig anklagelse var att fingeravtrycksidentifiering endast var skapad av bekvämlighet för att upprätthålla lag och ordning. Efter första fallet 1999 har det varit cirka fyrtio utmaningar i statliga och federala domstolar. Flera av dessa beslut har överklagats och i nästan samtliga överklaganden har fingeravtrycksbevisets tillförlitlighet bekräftats. Nedan följer en genomgång av några utvalda ärenden med Daubert- eller Fryeprövning där man har yrkat på att exkludera fingeravtrycksbevis och fingeravtrycksexpertens vittnesmål. Ärendena har valts ut med avseende på 11 vad som har ifrågasatts och ärendets uppmärksamhet. En kort resumé ges på varje ärende och därefter en förklaring till vad som ifrågasatts angående fingeravtrycksbeviset. Alla ärenden är från USA och därav kan en del uttryck främst inom juridiken förekomma som inte används regelbundet i Sverige. 3.2 Ärendena 3.2.1 United States v. Parks (1991) Det enda kända ärende med fingeravtrycksbevis där en federal domstol utfört den typ av analys som nu styrs av Daubert. Domstolen uteslöt fingeravtrycksbeviset. Domstolen kom till sitt beslut efter att ha hört den som utförde fingeravtrycksidentifieringen ha en ”glidande” skala på hur många detaljer som krävdes för en identifiering. Därefter hördes två fingeravtrycksidentifierare till. Domstolen kom till beslut i huvudsak på den brist på forskning som utförts inom området, brist på objektiva standarder och den relativt knapphändiga utbildning som fingeravtrycksidentifierare får. 3.2.2 United States v. Byron Mitchell (1999) Den första utmaningen av fingeravtrycksbevis under Daubert hölls 1999 i USA i US v. Byron Mitchell. 1991 stod Byron Mitchell åtalad för att ha kört en flyktbil från ett rån där två fingeravtryck identifierats till honom, ett på dörren till förarplatsen och ett på växelspaken. Mitchell dömdes till fängelse. På grund av en teknikalitet i ärendet beslutade Ninth Circuit att rättegången skulle tas om. Inför denna anhöll också Mitchells advokater om en Daubertprövning angående fingeravtrycksbeviset. Försvaret hade anlitat James E. Starrs, professor och chef för det forensiska utbildningsprogrammet på George Washington University, och i egenskap av sådan hävdade han att det inte fanns någon som helst dokumentation som kunde styrka fingeravtryckets unikhet och individualitet. Starrs hävdade också utifrån detta att han inte trodde att fingeravtryck var unika. En Daubertprövning hölls i juni 1999. Försvarets representanter (som ifrågasatte fingeravtryckets tillförlitlighet) hävdade att fingeravtrycksbevis och -jämförelser inte är vetenskapligt bevisade och inte uppfyller kriterierna under Daubert. Frånvaron av vetenskaplig forskning eller studier som stödjer påståendet av individualitet i samband med fingeravtrycksjämförelse saknas. Det högst subjektiva förhållningssättet i fingeravtrycksanalysen ifrågasattes. Försvaret anhöll om en Daubertprövning för att bestämma tillförlitligheten av fingeravtrycksidentifiering vad beträffar det vetenskapliga värdet av beviset på dessa grunder: 1 Den har inte blivit ordentligt testad. 2. Det finns ingen känd felfrekvens hos fingeravtrycksidentifierare. 3. Fingeravtrycksidentifierare har ingen enhetlig objektiv standard att följa vid jämförelser. 12 4. Det finns ingen generell överenskommelse att fingeravtrycksidentifierare kan göra en pålitlig identifiering baserad på bara nio överensstämmande detaljer. 5. Facklitteraturen inom fingeravtrycksområdet bekräftar den vetenskapliga bristfälligheten inom området. 6. Fingeravtrycksidentifiering är att likställa med andra tekniker som handstilsundersökning och hårfiberjämförelser som federala domstolar i Dauberts kölvatten har funnit vetenskapligt opålitliga. 7. Fingeravtrycksidentifiering har inte några icke-juridiska tillämpningar. Försvaret frågade ”Finns det någon vetenskaplig grund för en fingeravtrycksidentifierare att göra en identifiering, med absolut säkerhet, från ett litet förvrängt fragment av ett fingeravtryck, som endast uppvisar ett litet antal av nio detaljer av grundläggande art identifierade av FBI-undersökaren vid Mr. Mitchell’s första rättegång?” För åklagarsidan vittnade: David Ashbaugh, Royal Canadian Mounted Police – ACE-V processen, ACE-V är objektiv Dr William Babler, Marquette University – Friktionshud och mönsterbildning, unikhet och beständighet Ed German, US Army Crime Laboratory – SWGFAST-standarder, ingen vetenskaplig grund för ett visst antal detaljer för att kunna identifiera Steve Meagher, FBI – Studie gjord av FBI på tillförlitlighet och beständighet. Donald Ziesig, Lockheed Martin Corp – AFIS-teknik Dr Bruce Budowle, FBI – Biologisk unikhet Pat Wertheim, Fingerprint Consultant – ACE-V och för försvarssidan: James E. Starrs – Professor of Law, Kunskap utifrån erfarenhet är inte vetenskap, friktionshud är inte unik. Fingeravtrycksjämförelse är inte grundad på tillfredställande vetenskaplig bas. David A. Stoney, Ph.D, forensisk vetenskap, McCrone Research Institute – Slutsatser från fingeravtrycksjämförelser, med en absolut identifiering är inte vetenskapliga, ACE-V är subjektiv Simon A. Cole, Associate Professor of Criminology, Law and Society – Fingeridentifiering har inte blivit testad, validering Resultatet – 22 September 1999 Domare Joyner slog fast att fingeravtryck är tillförlitliga under Rule 702 of the Rules of Evidence, Supreme Court-utslaget i Daubert v. Merrell Dow Pharmaceuticals, Inc., (1993) och Kumho Tire Company, Ltd. v. Patrick 13 Carmichael, (1999) och att friktionshud och papillarlinjer är unika och beständiga. Uteslöt vittnesmålet från försvarets experter. 3.2.3 United States v. Havvard (2000) Wade Havvard var åtalad för vapeninnehav och lämnade in en framställan att exkludera det fingeravtryck som fanns på ett utav vapnen på grund av att han inte ansåg att fingeravtrycksbevis uppfyller kraven i Daubert och Kumho. En Daubertprövning hölls angående tillförlitligheten av fingeravtryckbevis. Försvaret hävdade att det inte finns någon pålitlig statistisk grund för fingeravtryckjämförelse och ingen mätning av felfrekvensen, särskilt med tanke på att det inte finns något krav på minsta antalet detaljer för att göra en identifiering. Den aktuella fingeravtrycksexperten ville inte heller vid sitt vittnesmål uppge något antal detaljer han hade som gräns och sa också vid ett tillfälle att hans uppfattning vid identifieringen var ”subjektiv”. Fingeravtrycksexperten vittnade om att felfrekvensen i fingeravtrycksjämförelser var i huvudsak noll och att unikheten hos fingeravtryck gör att en standard är svår att etablera eftersom erfarenheten styr över hur mycket information som behövs för att säkerställa en identifiering. Fingeravtrycksbeviset tillåts ”Rätten finner att Daubert-faktorerna starkt stödjer tillförlitligheten av fingeravtryckidentifiering. Metoden har testats och utsatts för ’peer review’ genom att ha granskats i 100 år. Den testas också i varje enskilt fall då vilken annan expert som helst objektivt kan jämföra information och komma till en annan slutsats. Vad gäller felfrekvens har den tilltalade inte fört fram några bevis för felfrekvens eller ens några gjorda fel. Experten vittnade att felfrekvensen är noll. I och med att en experts åsikt kan kontrolleras och ifrågasättas av en annan expert minimeras risken för en felidentifiering. Risken är ändå oerhört mycket mindre än slutsatser från andra undersökningar som rutinmässigt tillåts. Påståendet att felfrekvensen för fingeravtrycksidentifiering är noll är ett anspråksfullt påstående men begränsas av det faktum att experten medgav att det alltid finns risk för en individuell felidentifiering, men att detta har använts av försvaret för att underminera hela åtal genom att visa felaktiga procedurer eller individuella fel.” 14 3.2.4 State of New York v. Hyatt, (2001) En Fryeprövning hölls för att bestämma om Simon Cole kunde vittna som ett expertvittne för försvaret angående hans forskning och kunskap på området angående den vetenskapliga pålitligheten av fingeravtrycksidentifiering. Dr. Coles främsta argument mot fingeravtrycksbevis är domstolarnas fortsatta bekräftande av det vetenskapliga värdet av fingeravtrycksbeviset vilket Cole anser vara märkligt. Åklagaren analyserade och attackerade Coles yttrande med inriktning på att Cole´s forskning och teorier saknar data som kan styrka dessa. Ett bra exempel på detta kommer från korsförhöret där Cole själv konstaterar att ”Mina teorier påstår sig inte vara vetenskap, jag har inte testat dem, det är en åsikt baserad på vetenskaplig forskning”. Sammanfattning: Efter att ha lyssnat till Simon Coles vittnesmål beslöt rätten att ”Even applying the Federal Court's Daubert Standard, what Dr. Cole has offered here is 'junk science’. För att peta ner tungviktskungen från tronen måste du verkligen utklassa honom eller knocka ut honom. Att gå 12 ronder duger inte. Det Dr. Cole har erbjudit här är intressant men saknar en vetenskaplig metod för att ens kunna såra området av fingeravtrycksidentifieringen som en allmänt accepterad vetenskaplig disciplin.” 3.2.5 Virgin Islands v. Austin Jacobs (2001) Ett ärende med ett inbrott med fingeravtrycksbevis som inte gick igenom Daubertprövningen. Domaren beslutade att exkludera fingeravtrycksbeviset därför att åklagaren inte hade bistått med information till försvaret som kunde visa att fingeravtrycksbeviset var vetenskapligt tillförlitligt. Försvaret frågade efter identifierarens CV och en förklaring av metoden för att få klarhet i vad slutsatsen grundades på. Åklagarsidan misslyckades med att få fram dessa svar. 3.2.6 United States v. Llera-Plaza (2002) Fram till detta ärende hade alla Daubertprövningar lett till att all fingeravtrycksbevisning accepterats i domstol. Plaza var åtalad för att vara torped. Det fanns fingeravtryck i ärendet och försvaret bestämde sig för att ifrågasätta fingeravtrycksbeviset dels för anspråket att uttala sig med absolut säkerhet (inga sannolikhetsslutsatser), dels för bristen på standarder i metoden ACE-V. En Daubertprövning hölls. Federala domaren Louis Pollak beslutade att fingeravtrycksexperter inte kunde tala om för juryn att två fingeravtryck matchade. Det noterades att fingeravtryck är unika och beständiga men vetenskapen svarade inte upp mot Daubertprövningen. 15 ”Parterna kan presentera vittnesmål av fingeravtrycksexperter (1) som beskriver hur latenta fingeravtryck och rullade jämförelseavtryck har upptagits, (2) identifiera och presentera för juryn dessa avtryck och nödvändiga förstoringar (3) peka ut observerade likheter och skillnader mellan det bestämda latenta avtrycket och ett bestämt rullat jämförelseavtryck som tillhör den utpekade. Men man kan inte tillåtas att framställa vittnesmål som uttrycker en åsikt som expertvittne att ett bestämt avtryck matchar (överensstämmer), eller inte matchar, det rullade jämförelseavtrycket tillhörande en bestämd person och som därför härrör, eller inte härrör, från den personen.” Domare Pollak ändrade dock sitt beslut två månader senare och tillät fingeravtrycksidentifierarens vittnesmål. 3.2.7 Commonwealth v. Patterson (2005) Terry Patterson dömdes 1995 för rån och mord 1993. År 2000 fick Patterson genom en överklagan en ny rättegång. Före den nya rättegången ville försvaret ha en Daubertprövning avseende identifiering av fingeravtryck i sekvens säkrade på ett bilfönster, som fallet var här. I december beslutade rätten att ”i förenlighet med domslut i andra rättsfall som har tagit upp ämnet efter Daubert, kommer vi fram till att den underliggande teorin och processen för fingeravtrycksidentifiering, och i synnerhet metoden ACE-V, är tillräckligt pålitlig för att tillåta expertvittnesmålet angående identifiering av ett helt fingeravtryck. Men i detta ärende behövde staten (commonwealth) påvisa mer än bara allmän pålitlighet av fingeravtrycksidentifiering. De skulle påvisa att teorin, processen och metoden för fingeravtrycksidentifiering också kunde appliceras pålitligt på fingeravtryckssekvenser där de var för sig inte kunde identifieras till rätt finger. Detta kunde staten (commonwealth) inte styrka.” Åklagen erbjöd Patterson kortare fängelsestraff mot ett erkännande, vilket Patterson tog. 3.2.8 The state of New Hampshire v. Richard Langlill (2007) Det första ärendet som föll på en Daubertprövning av fingeravtrycksbeviset baserat på tillförlitligheten av slutsatsen. En inbrott begås i New Hampshire i mars 2004 där1200 dollar stjäls från ett kassaskåp och även mynt från en flaska. På platsen och flaskan framkallas avtryck som identifierare Lisa Corson på New Hampshire State Police Forensic Laboratory (NHSPFL) identifierar såsom tillhörande Richard Langlill. Identifieringen lämnas över som en så kallad icke-blind verifiering till annan handläggare som bekräftar identifieringen. Langlill åtalas för inbrottet. Innan rättegången påbörjas lägger Langlills advokat in en hemställan att exkludera Corsons vittnesmål angående hennes fingeravtrycksjämförelse. En Daubertprövning hålls där Corson och Professor James Starrs hörs. 16 I januari 2007 beviljar domare Patricia Coffey i Rockingham Count Superior Court försvarets hemställan att exkludera fingeravtrycksbeviset. ”Även om Corson är kvalificerad som expert och de underliggande principer som stödjer fingeravtrycksidentifiering är välgrundade tillåts inte hennes vittnesmål då hennes tillämpning av metodiken ACE-V i detta ärende var opålitlig som ett resultat av ofullständig dokumentation och möjlig partisk (biased) verifiering.” Staten (åklagaren) lägger in en hemställan för omprövning. Domare Coffey fastställer sitt ursprungliga beslut och upprepar att ”metodiken ACE-V följdes inte ordentligt i detta speciella ärende och anteckningar borde ha förts” samt att ”rätten hade varit nöjd om en blind verifieringsprocess hade utförts”. Men det protokoll som följs på NHSPFL kräver ingen blind verifiering och inte heller det protokoll som följs på 42 forensiska laboratorier som representerar 38 stater samt i Kanada enligt en telefonenkät som utfördes av NHSPFL och överlämnades till rätten. Efter detta lämnar New Hampshire Attorney Generals’s office in en överklagan till New Hampshire Supreme Court där man argumenterar mot att District Court överskred sin roll som ”gatekeeper” (portvakt) av vetenskapligt bevis och krävde standarder som inte är etablerade inom det vetenskapliga området. I april 2008 offentliggör New Hampshire Supreme Court sitt beslut som återkallar beslutet att exkludera Corsons vittnesmål baserat på två punkter: 1. ”Även om NHSPFL i sina protokoll krävde anteckningar och Corson inte följde detta så överskred rätten gränsen när de inte tillät Corsons vittnesmål. Det ska ligga i juryns händer att besluta då de får höra både vittnesmålet och försvarets korsförhör.” 2. ”Blind verifiering är en ganska ny företeelse inom fingeravtrycksprofessionen och har inte än fått sitt fotfäste. Metodiken ACE-V används på ett pålitligt sätt i de flesta fall utan blind verifiering och debatten går huruvida blind verifiering verkligen ger mer pålitliga identifieringar och det finns inga indikationer på att icke-blinda verifieringar är opålitliga.” 3.2.9 State of Maryland v. Bryan Rose (2007) Bryan Rose var den misstänkte i ett mordfall. Avtryck på en bil identifierades som den misstänktes och identifieringen verifierades av en annan expert. Rätten ombeds ta ställning till tillförlitligheten hos metoden ACE-V. Felfrekvensen är okänd och därmed kan metoden inte bevisas. ACE-V involverar ett steg som innefattar det psykologiska fenomet ”confirmation bias”. Stephan Meagher vittnade för åklagaren och Ralph Huber för försvaret. 17 I oktober 2007 presenterade domare Souder sitt beslut; ”…sammantaget visade beviset som staten presenterade angående den ACE-V-metod som används inom fingeravtrycksidentifiering, att det är så, snarare än inte, att ACE-V är den typ av process som Frye hade för avsikt att få bort. Åklagarsidan uppfyller inte de krav som ställs i detta ärende och därför ska inte något vittnesmål på fingeravtryck som tillhör den tilltalade tillåtas. I detta ärende har staten inte visat att en fingeravtrycksidentifierare pålitligt kan identifiera ett fingeravtryck till en individ och utesluta alla andra genom att använda metoden ACE-V.” Rätten sa också att ”även om fingeravtrycksbevis använts i rättsfall i nästan hundra år bevisar inte det deras tillförlitlighet. I många hundra år trodde mänskligheten att jorden var platt vilket har överbevisats med vetenskap (även om det finns Flat Earth Society som hävdar motsatsen) och det är denna typ av faktum som rätten kan ta juridisk hänsyn till. När det finns bevis för felaktiga identifieringar (bl.a. Mayfield) är det inte trovärdigt av Mr. Meagher att vittna för en 100%-ig säkerhet och att det inte existerar en felfrekvens för metoden ACE-V. Verifieringsfasen är aldrig helt oberoende, särkskilt inte i detta fall då verifieraren bara får det aktuella avtrycket och tillfrågas att endast verifiera matchningen. Med detta vill rätten inte säga att fingeravtrycksbevis aldrig kommer vara tillförlitligt i andra ärenden, ACE-V utvecklas”. I juli 2008 lämnade staten in ett yrkande in limine (ett yrkande som görs före rättegången att domaren ska avgöra om viss bevisning ska läggas fram för juryn eller inte) att expertvittnesmålet om fingeravtrycksidentifieringen ska tillåtas utan någon Daubertprövning. Den åtalade lämnade in ett motyrkande i juni 2009. Rose hävdade där att rapporten från National Academy of Sciences (NAS) fastslår att ACE-V är en opålitlig metod. Månaden därpå lämnade staten in ytterligare ett yrkande. Bifogat fanns en skrivelse, s.k. amicus brief, där ett stort antal experter skriver om fingeravtrycksidentifieringens tillförlitlighet. Bland experterna kan nämnas: David R. Ashbaugh, Paul Chamberlain, Christophe Champod, Glenn Langenburg, Pierre Margot, Didier Meuwly, Cedric Neumann och John R. Vanderkolk. Man visar här bl.a. att NAS-rapporten inte alls påstår att ACEV saknar standard eller att metoden inte accepteras av relevanta experter och domstolar. I september 2009 godtogs fingeravtrycksbevisen av domare Catherine C. Blake: ”I have concluded that fingerprint identification evidence based on the ACE-V methodology is generally accepted in the relevant scientific community, has a very low incidence of erroneous misidentifications, and is sufficiently reliable to be admissible under Fed. R. Ev. 702 generally and specifically in this case”. Den 19 januari 2010 dömdes Bryan Rose till 40 års fängelse. 18 3.2.10 State of Maryland v. Lamont Anthony Johnson (2008) I detta ärende i Maryland anhöll försvaret om att utesluta fingeravtrycksbeviset och ville göra gällande att metoden ACE-V är subjektiv, saknar standard och inte kräver dokumentation. Man hävdade också att fingeravtrycksbeviset skulle uteslutas på grund av fingeravtrycksidentifierarens anspråk på att kunna matcha avtryck till person med absolut säkerhet, utan oberoende granskning/verifiering/peer review och att det inte finns någon bestämd felfrekvens. Domare Sweeney åberopade ett flertal ärenden i domstolar i US och Maryland där användandet av fingeravtryck har styrkts och avslog försvarets yrkande. ”Fingeravtrycksexperten kan vittna på likheter och olikheter och även fastställa att avtrycken är nära eller helt överensstämmande.” Fortsättningsvis fastslog domaren att ”påstådda brister inom metoden kan vara föremål för korsförhör av åklagens vittne och försvaret kan om man så vill kalla sin egen expert för att motbevisa åklagarens vittne.” Domare Sweeney lade emellertid fram ett viktigt undantag till avslaget. Han fastslog att ”det verkar inte finnas någon saklig grund för fingeravtrycksidentifierarens uppfattning att ingen person kan ha ett liknande antal överensstämmande detaljer eller vilken sannolikheten eller brist på sannolikheten är för förekomsten av sådana personer.” Han fortsatte med att fastslå att ”om åklagarsidan tror att de kan presentera sådan grund vad gäller validerad forskning, vetenskapliga studier eller liknande, för att tillåta vittnet att göra en sådan slutsats, kan de framställa ett sådant yrkande för en demonstration och få ett vidare domslut i denna fråga. Som det är nu kan fingeravtrycksexperten vittna för och demonstrera likheter och olikheter och uttrycka sin åsikt om att avtrycket ’exakt’ (domarens ord) matchar det kända avtrycket.” 3.2.11 State of Minnesota v. Hull Frye-Mack hearing (2008) I detta ärende hölls en så kallad Frye-Mackprövning som är uppdelad i två delar. Den första delen handlar om att ”beviset måste visas vara allmänt accepterat inom den relevanta vetenskapliga professionen” och den andra om att ”beviset måste ha en grund som är vetenskapligt pålitlig”, dvs. om det finns en standard och kontrollmoment. Begäran från åklagarsidan att endast det andra steget i Frye-Mack skulle tas upp bifölls då andra ärenden redan konstaterat att fingeravtrycksområdet är allmänt accepterat. Därför handlar denna prövning endast om laboratoriet efterföljer skälig standard och kontroll. De som vittnade för åklagarsidan var: Josh Bergeron som vittnade på själva identifieringen, ACE-V-metoden samt SWGFAST-standarder (Scientific Working Group on Friction Ridge Analysis, Study and Technology) 19 Glenn Langenburg – ACE-V-metodens pålitlighet, forskning som finns på att ACE-V kan appliceras pålitligt och verifiering Cedric Neumann – transparens inom fingeravtrycksidentifiering, statistik, sannolikhetsmodeller och subjektivitet. För försvaret vittnade Simon Cole – inga valideringsstudier som backar upp tillförlitligheten av ACE-V eller individualiseringar. Rätten fann att statens vittnen var mer trovärdiga än Dr. Cole. Cole vittnade att han inte är en certifierad fingeravtrycksidentifierare och aldrig har gjort forskning inom själva fingeravtrycksområdet som sådant och inte heller någon valideringsstudie. Han är en juristprofessor som har läst litteraturen. Statens vittnen övertygade rätten om att metoderna som används vid laboratoriet är tillförlitliga och säkerställer tillfredställande identifieringar. Rätten håller med Cole om att fortsatta valideringsstudier bör göras men hans vittnesmål var inte övertygande i och med det faktum att han aldrig har utfört någon forskning inom det aktuella området. Statens vittne som utförde identifieringen fastställde att de vid laboratoriet använde passande standarder och kontroller vilket försvarsvittnet inte kunde motbevisa. ”Rätten finner att fingeravtrycksbeviset är tillförlitligt och att identifieringen i detta fall har utförts med tillbörlig standard och kontroll. Rätten avslår svarandes yrkan in limine (innan rättegång) och fingeravtrycksanalysen kommer att tillåtas att tas som bevis.” Ett förtydligande av grunderna till besluten i de båda delarna av Frye-Mack visar att försvarets utmaning i detta ärende inte var framgångsrikt: I. Fingeravtrycksbevis är allmänt accepterat som tillförlitligt i federal- och delstatsrätter, av hela professionen och är ytterst relevant inom området forensisk identifiering. A. Fingeravtrycksidentifierare och medlemmar i SWGFAST är de som utgör den relevanta vetenskapliga professionen. B. Fingeravtrycksbevis i allmänhet och metoden ACE-V i synnerhet är allmänt accepterad inom området forensisk identifiering som tillförlitlig och korrekt. C. Brist på valideringsstudier upphäver inte tillförlitligheten av metoden ACE-V. D. Specifika exempel på felidentifieringar av andra forensiska laboratorier eller identifierare är inte relevanta och ska inte resultera i Daubertifiering av Minnesota: 1. Mayfield-ärendet 2. State v. Rose 3. State v. Langlill 20 II. Fingeravtrycksidentifieringen i detta ärende utvecklades i enlighet med tillbörliga standarder och kontroller. A. SWGFAST:s riktlinjer är lämpliga standarder och kontroller som ska tillämpas på denna typ av bevis. B. Det är obestritt att identifierare Bergeron följde korrekta standarder och kontroller i detta ärende. Strategi Det ovanliga i detta ärende var att Bergeron, Langenburg och Neumann av tidigare erfarenhet av frågorna som skulle tas upp och av försvarets kritik hade en strategi hur man skulle ställa sig till kritiken, undvika särskilda uttryck och hur man skulle försöka rikta frågorna åt ett visst håll. Vid tidigare vittnesmål har man t.ex. ofta tagit upp 100 % säkerhet, noll i felfrekvens och felaktigt blandat ihop papillarlinjernas unikhet med unikhet av själva fingeravtrycket och identifieringsprocessen dvs. hudens ”3D-bild” till avsättningens ”2D-bild”. Det har aldrig (nästan) varit bestridet att huden och papillarlinjerna är unika. Strategin innehöll följande: 1. Försökte att avhålla sig från termen ”felfrekvens”. Vittnena tror inte på nollhypotesen. 2. Avhålla sig ifrån vad Cole brukar beskriva som ”Examiner fallacy”. Detta är ståndpunkten att ”därför att friktionshud är unik, så betyder det att när jag hittat tillräckligt med överensstämmande detaljer för att individualisera, så innebär det att det är rätt person och det kan inte vara någon annan (och det är noll möjlighet att jag gjort ett fel eftersom jag följde metoden).” En större försvarsposition togs: ”Vi fann x detaljer överensstämmande. Ju fler överensstämmande detaljer du har, desto mindre är möjligheten till en reproduktion hos en annan individ”. 3. Som följer av punkt 2 användes inte ordet ”individualisering” därför att det klart definieras av SWGFAST som ”avgörandet att två avtryck härrör från samma källa exkluderande alla andra”. ”Identifierad” användes istället och tolkades så här: ”Vi har identifierat avtrycken såsom härrörande från den tilltalade. Vi har inte jämfört avtrycken mot alla individer på jorden så därför kan vi inte avfärda den teoretiska möjligheten att någon annan kan avsätta ett liknande avtryck. Vi tror inte att någon annan har identisk friktionshud som den tilltalade, men vi kan inte avfärda möjligheten att någon kan ha en del av friktionshud som kan vara lik nog att avsätta ett liknande avtryck och att, baserat på samma kvantitet, kvalitet och specifika papillarlinjedetaljer, en identi- 21 fierare som använder ACE-V inte nödvändigtvis kan exkludera det som att komma från en annan källa”. 3.2.12 United States v. Hamza Keita (2009) Redan i fallet State of Maryland v. Bryan Rose använde försvaret NASrapporten (se 4.3.6) för att försöka få fingeravtrycksidentifiering att framstå som en opålitlig metod. I United States v. Hamza Keita har försvarsadvokaten på ett skickligt sätt använt sig av NAS-rapporten. Bl.a. skriver han: The prestigious National Research Council of the National Academy of Sciences published a watershed report: there is no existing research that demonstrates that latent fingerprint identification evidence is valid. The 2009 NRC Report constitutes the latest and most definitive declaration from the scientific community that has increasingly recognized the absence of evidence validating fingerprint identifications. As the 2009 NRC Report explained, the method of evaluating latent fingerprints, commonly known as ACE-V, “is not specific enough to qualify as a validated method for this type of analysis. [The method] does not guard against bias; is too broad to ensure repeatability and transparency; and does not guarantee that two analysts following it will obtain the same results.” Eftersom den åtalade erkände sig skyldig fick inlagan ingen betydelse i detta fall, men då den var mycket välskriven kan den få stort genomslag i andra rättsfall framöver. 22 4 Diskussion Vid en genomgång av rättsfallen i denna rapport kan man sammanfatta att fingeravtrycksbevis i de Daubert- eller Fryeprövningar som hållits har tillåtits sex gånger och avfärdats två gånger (varav en var sekvensavtryck). I tre av fallen har fingeravtrycksbeviset först avfärdats men godkänts efter överprövningar. I tre av fallen har fingeravtrycksbevis godtagits utan Daubertprövning. I ärenden utöver dessa som tagits upp på www.onin.com har fingeravtrycksbevis tillåtits 38 gånger och avfärdats 0 gånger. I flera av dessa beslut har inte någon Daubertprövning hållits. Då har domaren direkt tagit sitt beslut att tillåta fingeravtrycksbeviset utifrån försvarets hemställan av att exkludera av beviset. I några rättegångar har försvaret kallat vittnen att utfrågas gentemot fingeravtrycksexperten som utfört identifieringen. 4.1 Vad ifrågasätts? Även om beviset har tillåtits i de flesta av ovanstående ärenden är grunderna för ifrågasättandet intressanta. Det som mest ifrågasatts i dessa ärenden är: • Tillförlitligheten av ACE-V och bias i verifieringssteget • Inte ett fast antal detaljer, subjektivitet • Felfrekvens • Uttalande om 100 % säkerhet 4.2 Kritiken Förutom de nya riktlinjerna upprättade i och med Daubert började några kritiker påpeka att det fanns en brist på forskning och acceptans för fingeravtrycksidentifiering inom vetenskapsvärlden. Ett vanligt påstående var att fingeravtrycksidentifiering endast var skapad av bekvämlighet för upprätthållande av lag och ordning. Frågan är inte om friktionshud och papillarlinjer är unika, vilket de flesta vetenskapsmän och forskare är överens om att de är, utan om de fragment av avtryck som är blodiga och otydliga som säkras på brottsplatser är tillräckliga för att identifiera någon tillförlitligt och på vilka grunder och med vilka metoder det görs. Faulds sa att ”den minsta smutsfläck i ett avtryck kan lätt dölja en avvikelse” och att polisen, som i början av 1900-talet tog över finger- 23 avtrycksidentifieringen från vetenskapsområdet ”i sin naturliga iver att säkra domar gärna missförstår eller överdriver resultaten”. ”Vad som startade som en hypotes av 1800-talets vetenskapsmän blev en fråga om trovärdighet för 1900-talets forensiska vetenskapsmän och domstolar”, säger en av de största kritikerna, Michael Saks. De senaste åren har också ärenden där felidentifieringar utförts (Shirley McKie, Brandon Mayfield, Stephan Cowans, Roger Caldwell) publicerats vilket ytterligare har påvisat behovet av en granskning av metoder och standarder. De utmaningar som fingeravtrycksbevis ställts inför sedan 1999 har fått fingeravtrycksprofessionen att få upp ögonen för dessa frågor, tänka över sitt försvar och peka på behovet att stärka de grunder på vilka man utövar sitt yrke. Detta är den positiva effekten av Daubert och andra utmaningar av friktionshudsidentifiering. 4.2.1 Kritikerna Även om en del kritiker, ibland på felaktiga grunder och helt i frånvaro av egen erfarenhet av fingeravtrycksidentifiering, går långt med att vilja avfärda fingeravtrycksbevis helt från domstol, så är också mycket av kritiken och ifrågasättandet av fingeravtrycksidentifiering som vetenskap befogad. Här kommer en kort genomgång av de kritiker som skrivit mycket i ämnet. Simon Cole Associate Professor of Criminology, Law and Society, University of California • • • • • Cole hävdar att metoderna för fingeravtrycksidentifiering inte är vetenskapliga. Cole hävdar att experter inte ska vittna om fingeravtryckets unikhet, som de ofta gör, utan om huruvida den tilltalade har avsatt avtrycket. Hur ofta gör fingeravtrycksidentifierare korrekta matchningar? Det finns ingen valideringsstudie av fingeravtrycksidentifiering. Dr Coles största kärnfråga är att den vetenskapliga bekräftelsen av fingeravtrycksbevis i domstolarna är suspekt. Det finns inga empiriska studier av tillförlitligheten hos fingeravtrycksidentifierare och inte heller finns någon valideringsstudie gjord i praktiken av fingeravtrycksidentifiering. Cole är själv ingen vetenskapsman enligt Glenn Langenburg (se ref. Defending Against the Critics Curse) utan en historiker och ”baserar sin kritik på att fingeravtrycksidentifiering inte är någon ’riktig’ vetenskap och har ’riktiga’ vetenskapsmän bakom som håller med.” 24 De CTS-test (Collaborative Testing Services Inc) som Cole ofta hänvisar till är inga kontrollerade experiment eller och ger inen rättvis bild av hur identifiering går till i verkligheten, enligt Langenburg. Michael Saks Professor of Law, Professor of Psychology, Arizona State university Saks hävdar att det inte finns någon grund för att påstå att en expert kan identifiera ett avtryck till en unik källa. Detta påstående överdriver statusen inom denna vetenskap. Denna typ av överdrift kombinerad med den allmänna godtrogenheten är orsaken till att det nu är en högre gräns för vad som tillåts som expertvittnesmål. Jonathan Koehler, Professor of Law, University of Texas Se Saks. Ralph Haber & Lyn Haber Professor resp. Ph.D., Human Factors Consultants, The University of California at Santa Cruz Haber och Haber hävdar att ACE-V, samt de färdighetstester och certifieringsprocedurer som finns saknar validitet. Det finns inte heller någon publicerad forskning angående felfrekvenser. Fingeravtrycksjämförelse kan därför inte kallas vetenskaplig. Robert Epstein, Försvarare i Mitchell- och Llera plazaärendena Enligt Epstein uppfyller inte fingeravtrycksidentifiering Daubert-kriterierna och är inte tillförlitligt bevis. Det rör sig om extremt subjektiva slutsatser utan några standarder. James E. Starrs Professor och chef för det forensiska utbildningsprogrammet på George Washington University Enligt Starrs är kunskap utifrån erfarenhet inte vetenskap, friktionshud är inte unik. Fingeravtrycksjämförelse är inte grundad på tillfredsställande vetenskaplig bas. Langenburg menar att Starrs säger sig, helt felaktigt, vara expert och en forensisk vetenskapsman men har aldrig i praktiken arbetat med det, utan bara som lärare och författare av forensiskrelaterad litteratur. Detta gör inte honom till forensiker, enligt Langenburg. Starrs har heller inte (i likhet med Cole) några publicerade, vetenskapligt kontrollerade studier. 25 David A. Stoney Ph.D, forensisk vetenskap, McCrone Research Institute, erfarenhet från identifieringsarbete Stoneys åsikter är följande: • Slutsatser från fingeravtrycksjämförelser med en absolut identifiering är inte vetenskapliga. • Det finns inga objektiva kriterier eller mått för att mäta individualitet. • ACE-V är subjektiv och pålitligheten av dem som utför metoden är inte tillräckligt testad. • Felfrekvenser är meningslösa utan en standardiserad objektiv metod för att mäta dessa. Langenburg menar att subjektivitet ingår i ett vetenskapligt tänkande när man diskuterar beslut, kriterier och slutsatser men att det finns ett behov av standardiserade mätinstrument, såsom att få en frekvens på hur vanliga olika minutiae är och hur man kan beräkna toleransavvikelser för olika typer av distortioner. 4.3 Daubertpunkterna 4.3.1 Har den vetenskapliga teorin eller tekniken blivit testad? Den första Daubertpunkten består av två frågor, dels den vetenskapliga validiteten av individualitet vid friktionshudsidentifiering, dvs. frågan om varje individ har unika fingeravtryck, dels frågan om tillförlitligheten av fingeravtrycksidentifiering. Unikhet Biologin inom fingeravtryck måste ses som en vetenskap på grund av de accepterade fakta att friktionshud och papillarlinjer utvecklas före födseln, de är oförändrade genom hela livet (utom vid permanent ärrbildning) och fördelningen av detaljer i friktionshuden är unik och upprepas aldrig. Jämförelsen och identifieringen av fingeravtryck anses av vissa däremot vara mer av en inexakt konst eller färdighet, liksom sakkunskapen att tolka spåren som avsatts av friktionshud vilken man får genom träning och erfarenhet. Vad som utgör en identifiering kan variera mycket mellan byråer och t.o.m. mellan undersökare inom samma byrå. 50k x 50k-experimentet För att stödja påståendet att fingeravtryck är unika gjordes en studie av FBI i samarbete med Lockheed Martin som brukar kallas för ”50k x 50k-experimentet”. Femtiotusen fingeravtryck valdes ut från FBI:s databas. Genom ett dataprogram som använder samma algoritmer som FBI:s AFIS-system (Automated Fingerprint Identification System), gjordes sökningar för att försöka matcha vart och ett av de femtiotusen avtrycken mot samma femtiotusen avtryck. Endast vänsterslingor användes. Därmed utfördes 2,5 26 miljarder jämförelser. Baserat på statistiska extrapoleringar från dessa resultat fastslog man att den statistiska sannolikheten att två avtryck från olika källor matchade var 1 chans på 1097. I en annan studie lät man datorn slumpvis ta ut 20 % av den totala avtrycksarean i varje avtryck av de femtiotusen nämnda ovan och de jämfördes mot de femtiotusen rullade avtrycken, dvs. 2,5 miljarder jämförelser. Utifrån detta räknades ut att den statistiska sannolikheten att ett latent avtryck matchade ett rullat avtryck från en annan person i hela världens befolkning är 1 chans på 1027. Resultaten har kritiserats bl.a. av David A. Stoney och David Kaye. Det stora problemet är att försöket inte innefattar jämförelse av olika avtryck från samma finger. Man har jämfört de poängsummor AFIS gav vid matchning av de identiska avtrycken (varje avtryck matchades mot sig själv och mot de övriga 49 999 avtrycken) med poängsummorna vid matchning mot icke identiska avtryck. Som Kaye uttrycker det: ”[T]he study merely demonstrates the trivial fact that the same two-dimensional representation of the surface of a finger is far more similar to itself than to such a representation of the surface of a finger from any other person in the data set.” Stoney kritiserar också metoden att fingera latenta avtryck. Vad som skiljer ett latent avtryck från ett rullat är inte bara att det utgörs av en liten del av avtrycksarean, utan det är ofta förvrängt på olika vis. Till sist kritiseras hur statistiken har använts i försöket. Genom en felaktig tillämpning har man kommit fram till alldeles för höga siffror. Champod & Evett säger i sin kritik: “The figure of 1097 so transcends reality that we are amazed that it was admitted into evidence.” Tillförlitlighet Ett försvar som hittills stått sig starkt gällande om fingeravtrycksidentifiering blivit testad är att den har en 100-årig testperiod i rätten bakom sig. Den har kunnat bestridas i rätten där det handlat om det största som kan stå på spel: frihet och ibland livet. Men det var inte detta Supreme court menade, enligt uttalande från domaren i US v. Llera Plaza, att Daubert handlade om utan mer om vetenskapligt utförda tester för att fastslå den vetenskapliga validiteten. Stoney menar att ”det är viktigt att förstå att en absolut identifiering är en åsikt snarare än en slutsats baserad på vetenskaplig forskning.” 4.3.2 Har den vetenskapliga teorin eller tekniken undergått ”peer review”, blivit publicerad och synad? Verifikation En andra fingeravtrycksidentifierare utför, helt oberoende av den första handläggaren, en objektiv och fullständig analys, jämförelse och utvärdering. Åsikterna går isär om verifieringen ska vara blind, dvs. att den som 27 utför verifieringen inte känner till vilket resultat den första identifieraren kommit fram till, eller om den ska utföras som en ”peer review”, (sakkunniggranskning) där den som utför verifieringen känner till resultatet och försöker falsifiera det. Dock är detta inte vad som avses med ”peer review” under Daubert eller hur det används av vetenskapsmän i allmänhet. Då avses med termen framlagd forskning i en vetenskaplig tidskrift där andra forskare har undersökt den. Det finns publikationer som behandlar fingeravtryck, som t.ex. Journal of Forensic Identification, men dessa handlar oftast om bl.a. framkallning och lyftning och inte standarder inom fingeravtrycksjämförelse, enligt Epstein. 4.3.3 Vilken är den kända eller den potentiella felfrekvensen? I en vetenskap ska en känd eller potentiell felfrekvens kunna erhållas. Idag finns inte mycket forskning eller undersökningar på vad felfrekvensen är inom fingeravtrycksidentifiering. Det finns framförallt två definitioner på felfrekvens som är bra att skilja på när detta ska diskuteras: utövarens och metodens felfrekvens. En stor del av fingeravtrycksprofessionen har länge hävdat att om man följer metoden ACE-V på ett korrekt sätt kan det inte ske några fel och att det då finns ett ”zero errorrate”. De misstag som har uppstått har skett på grund av avsteg från metoden eller på grund av mänskligt misstag hos den som utfört metoden. Det finns ingen publicerad forskning angående felfrekvenser på fingeravtrycksjämförelser och de går inte att få fram ur de färdighetstest och certifieringsprocedurer som finns, enligt Haber och Haber (2004). I det CTS-test från 1995 som kritikerna ofta tar upp som ett bevis på att det förekommer felfrekvenser hos fingeravtrycksidentifierare redovisas en hög siffra på felfrekvensen (22 % av deltagarna i testet gjorde felidentifieringar”, enligt Robert Epstein, 2002). Vad som ofta inte framgår är att de fel som gjordes i testet var av olika slag. När man behandlar felfrekvenser är det viktigt att veta hur man definierar fel och vilka typer av fel som finns. Fel En korrekt slutsats drogs på oacceptabla grunder En korrekt slutsats drogs men på grunder som inte kunde förevisas En inkorrekt slutsats drogs Typer av fel a) Falsk positiv, fel typ 1 – Felidentifiering b) Falsk negativ, fel typ 2 – Felexkludering c) Skrivfel d) Missad identifiering e) Felaktig verifiering d) Ofullständig, otillräckligt med information för en identifiering. 28 Den sistnämnda kan tyckas inte tillhöra den typ av fel som avses men alla dessa ovan nämnda fanns med som redovisade fel i CTS-testet. I dagsläget finns forskning och studier där man arbetar på att få fram en metod för att kunna räkna ut en felfrekvens för att till exempel visa att det finns en högre felfrekvens på svåra identifieringar än för lätta. Detta kommer hjälpa fingeravtrycksexperter att uppfylla detta Daubertkriterium och öka på tillförlitligheten i rätten. 4.3.4 Finns det objektiva standarder som styr hur metoden eller tekniken används? En av de punkter som kritiserats inom fingeravtrycksidentifieringen är att det inte finns något fast antal detaljer som bekräftar en identifiering. Detta anses göra det hela ytterligare subjektivt. Som i USA används den icke-numeriska standarden i ett stort antal länder välden över och baseras på The “Ne'urim Declaration”, Israel National Police 1995: ”No scientific basis exists for requiring that a pre-determined minimum number of friction ridge features must be present in two impressions in order to establish a positive identification.” (Sverige 3 april 2003: ”Det finns ingen vetenskaplig grund för ett bestämt antal detaljer i avtryck från friktionshuden för en individualisering.”) Det innebär, enkelt sagt, att man i stället för att strikt utgå från antalet detaljer gör en jämförelse baserad på en helhet av fingeravtrycket, dvs. väger in linjernas utseende och hur vanliga eller ovanliga detaljerna är. Detta gör det också svårare att bygga en standard utifrån antal detaljer. ACE-V Cole och Haber & Haber hävdar att ACE-V, de färdighetstester och certifieringsprocedurer som finns saknar validitet. Det finns inga tester som visar ACE-V metoden fungerar på ett tillförlitligt sätt. I State of Minnesota v. Hull Frye-Mack slogs fast att: ”Fingeravtrycksbevis i allmänhet och metoden ACE-V i synnerhet är allmänt accepterad inom området forensisk identifiering som tillförlitlig och korrekt. ”Brist på valideringsstudier upphäver inte tillförlitligheten av metoden ACE-V.” 29 Argument för och emot en probobalistisk syn Hållbara statistiska metoder och redskap finns inte ”En probobalistisk syn på identifiering skall undvikas tills ett redskap för att kunna utföra sådana finns till identifierarens förfogande. Värdet av avtryck med otillräcklig information för att individulisera är okänt och kommer förbli så tills det finns en process baserad på vetenskaplig forskning. De så kallade sannolika identifieringarna av avtryck är extremt farliga, särskilt i händerna på de okunniga. När det vid en jämförelse inte finns tillräckligt med unika detaljer för att individualisera, har identifieraren därmed också erkänt att det finns andra avtryck som inte går att urskilja från detta. Idag finns det inget underlag för att bestämma hur stor den gruppen är. Mycket forskning och kunskap är nödvändig innan man kan ge ett sånt utlåtande med en någorlunda stor grad av självförtroende och kontinuitet.” (D.Ashbaugh, se ref.) Statistiska modeller använder sig av andranivåns detaljer (Galtondetaljer) i ett visst område. Vad som är svårigheten med och som många motståndare vänder sig emot är att man i alla dessa modeller bortser från (1) tredjenivåns detaljer, (2) avtryckets klarhet, (3) tolerans av skillnader i värde av de olika detaljerna. Även om man har fem–sex överensstämmande andragradsdetaljer kan det hända att tredjegradsdetaljerna inte överensstämmer och då har man dragit helt fel slutsatser angående likheten med den eventuellt misstänkte. De flesta kritiker som enligt egen utsago är insatta i fingeravtrycksidentifiering utan erfarenhet från arbete med fingeravtrycksjämförelser gör ofta misstaget att basera sina åsikter och metoder angående graderade utlåtanden på endast andranivåns detaljer, vilket inte gör en jämförelseprocess rättvisa och får det hela att låta mycket enklare än det i verkligheten är. Motargumentet lyder: En individualisering av fingeravtryck innebär att man måste utesluta hela världsbefolkningen. Detta är inte bara ett problem, för att inte säga en omöjlighet, och en rent hypotetisk övning, utan är oväsentligt i utredningen ifråga. T.ex. om ett brott begicks i Huddersfield, England, är det då verkligen vettigt att betrakta ett tvåårigt barn i Peking som misstänkt? Ett annat svårförståligt steg i identifieringsprocessen är att strax före det ögonblick då undersökaren har tillräcklig information för en individualisering, är läget sådant att man inte kan göra någon utvärdering och avtrycket är värdelöst. Denna övergång från ingenting till visshet är inte kompatibel med logiskt tänkande för en slutsats av en identifieringsprocess. 30 Friktionshud är unik ”Ett probobalistiskt uttalande kommer att visa på möjligheten för en upprepning. Men individualiseringen motsäger sig en upprepning. Därför går det inte att använda probobalistik för fingeravtryck. Man kan bara nå tre olika slutsatser: Avtrycket kan identifieras, uteslutas eller det finns inte tillräcklig information för experten som utför jämförelsen. Processen ger inget utrymme för möjliga, troliga eller sannolika slutsatser. Fingeravtrycksidentifiering är baserad på biologisk unikhet. Då det är omöjligt att konstruera en statistisk modell för bestämning av unikhet, finns det heller ingen vetenskaplig grund för att bestämma sannolikheter.” (P.Wertheim) Motargumentet lyder: Problemet som utgör en skiljelinje mellan fingeridentifierare som är emot utlåtanden baserade på sannolikhet och de som är för, är att den förra hävdar att det som är unikt med fingeravtryck och gör fingeridentifiering till en vetenskap är det faktum att all papillarlinjehud är unik och aldrig upprepas. Men det man egentligen identifierar emot är inte huden i sig utan en avsättning av papillarlinjehud med de förvrängningar och störningar som förekommer i ett avsatt avtryck. Det är en bild-till-bild jämförelse och två avsättningar är aldrig exakt likadana. Det är inte individualiseringen i sig som är frågan utan om fingeravtrycksundersökaren kan få tillräckligt med information för att kunna bestämma en identitet utifrån ett förvrängt fragment av ett avtryck som kanske bara ger en begränsad del av information beträffande kvantitet och kvalitet. D.v.s. det är tredimensionell friktionshud som skall överföras till tvådimensionell och det är identifierarens uppgift att kunna tyda denna. Alltså beroende på identifierarens kunskap och kapacitet. 4.3.5 Finns det en allmän acceptans och erkännande av tekniken inom det relevanta vetenskapliga området eller tekniken? I alla de ärendena som tagits upp i denna rapport har denna punkt alltid ansetts uppfylld inför rätten. Det kan knappast bestridas att konsensus finns bland allmänheten och i domstolen att fingeravtrycksidentifiering är fullständigt tillförlitlig. Men kritiker menar att det i Daubert uttryckligen menas inom det vetenskapliga området utanför de kretsar där de som praktiserar tekniken finns och där råder inte samma konsensus (enligt Epstein, 2002). 4.3.6 Strengthening forensic science in the United States: A path forward Parallellt med ifrågasättande av fingeravtryckets tillförlitlighet har också en större diskussion angående den forensiska vetenskapen och hur den utövas i USA pågått och resulterade 2009 i en rapport, ”Strengthening forensic 31 science in the United States: A path forward”, där ett antal rekommendationer ges för att styrka standarden och kvaliteten inom forensiska området i USA. 4.3.7 IAI och SWGFAST släpper på kraven om 100% I februari 2009 skickar IAI ut ett meddelande till sina medlemmar angående NAS-rapporten att ”It is suggested that members not assert 100% infallibility or a zero error rate when addressing the reliability of fingerprint comparisons.” Tidigare rekommendationer i världen International Association for Identification (IAI) I Resolution VII från ”Identification News” som ges ut av IAI står det ”…state unanimously that friction ridge identifications are positive, and officially oppose any testimony or reporting of possible, probable or likely friction ridge identification” och vidare ”…any member, officer or certfied latent print examiner who provides possible, probable or likely friction ridge identification shall be deemed …” Interpol European Expert Group on Fingerprint Identification (IEEFGFI) ”General statements: When … identification of a fingerprint is mentioned, the forensic meaning is that: ‘The fingerprint or latent being examined was made by this donor excluding all other possible donors.’ ” ”Fingerprint evidence should only be stated as absolute and positive conclusions. There is no basis for likely or probable conclusions neither based on statistics nor upon personel judgement. If sufficient information is present, a positive conclusion about donorship is always possibe. If there is insufficient information disclosed to enable a decision to be made cocerning identity, the print will be determined as being of no value for positive identification, There can be no basis for speculation as to identity in such prints since the chances of being wrong are unknown.” The Scientific Working Goup on Friction Ridge Analysis, Study and Technology (SWGFAST, funded by FBI, USA) – Quality Assurance Guidelines for Latent Print Examiners 2.1.6 ”Inconclusive evaluation must not be construed as a statement probability. Probable, possible or likely individualization conclusions are outside the acceptable limits of the friction ridge individualization science.” 32 4.4 Slutsats Denna rapport har tagit upp ett flertal exempel på ärenden där fingeravtrycksbevis har ifrågasatts i amerikanska domstolar och därefter försökt reda ut begreppen som ligger bakom. Det handlar framförallt om tillförlitligheten av fingeravtrycksidentifiering i grunden och om den uppfyller de krav som ska finnas på en forensisk vetenskap och därmed kunna användas som bevis i domstol. Framförallt är det vissa punkter som återkommer i ifrågasättandet och dessa är: • Tillförlitligheten av ACE-V och bias i verifieringssteget • Inte ett fast antal detaljer, subjektivitet • Finns ingen fastslagen felfrekvens • Uttalande om 100 % säkerhet Det som ligger till grund för ifrågasättandet av fingeravtryck och all annan forensisk vetenskap är de Daubertkriterier som satts upp som en ”gatekeeper” i domstolar i USA för att hålla rätt nivå på de bevis som läggs fram i domstolarna där. Daubertkriteriena och vad som ligger bakom dem behandlas också i denna rapport. Det finns kritiker som menar att fingeravtryck inte ska tillåtas överhuvudtaget i domstol innan Daubertkriterierna är uppfyllda. Daubert och den NAS-rapport som kom ut 2009 visar i alla fall att det finns ett stort behov av forskning och utveckling inom området för att stärka professionen i rätt riktning med avseende på den forensiska vetenskapen. Även om mycket av kritiken är befogad finns det ändå delar av kritiken som i vissa fall grundas på en viss missförståelse mellan kritikernas teoretiska inriktning och forensikernas mer praktiska inriktning vilket man inser när man tar del av den stora mängd artiklar och litteratur som finns. Ett samarbete mellan de båda grupperna borde vara det bästa för att främja tillförlitligheten och i slutänden rättsäkerheten. Det har gjorts och pågår också forskning och projekt som har till syfte att just stärka professionen, bygga standarder och uppfylla Daubertkriterierna. Rapporten ger oss i Sverige värdefulla fakta och en inblick i hur det ser ut i USA på området, ett område som det är mycket viktigt för oss att ha kontroll på. Det ger oss en bild av vad som händer inom området men framförallt tid att själva utveckla och stärka oss inför de utmaningar som kommer. 33 5 Källförteckning Läsvärt Ashbaugh, D. Quantitative-Quantitative Friction Ridge Analysis. CRC Press Boca Raton, Florida, (1999). Babler, William, Embryolic development of epidermail ridges and their configurations, Birth defects original article series, Vol 27, No2, March of dimes (1991) Benedict, Nathan, Fingerprint and the Daubert standard for admission of Scientific Evidence: Why Fingerprints Fail and a Proposed Remedy, Arizona Law Review Vol. 46 (2004) Black, John P., Pilot Study: The Application of ACE-V to Simultaneous (Cluster) Impressions, 56 J. Forensic Identification 933 (2006). Champod, Christophe, Edmond Locard - Numerical Standards and `Probable' Identifications, 45 J. Forensic Identification 136 (1995) Champod, Christophe & Evett, Ian W., A Probabilistic Approach to Fingerprint Evidence, 51 J. Forensic Identification 101 (2001) Champod, Christophe et al., Fingerprints and Other Ridge Skin Impressions (2004). Clark, John D., ACE-V: Is It Scientifically Reliable and Accurate?, 52 J. Forensic Identification 401 (2002) Cole, S. A. More than Zero: Accounting for Error in Latent Fingerprint Identification. J. Crim. Law & Criminology 2005, 95 (3), 985–1078 Cole, Simon A., Toward Evidence-Based Evidence: Supporting Forensic Knowledge Claims in the Post-Daubert Era, Tulsa Law Review, Vol 43, No 2, 2007 Cole, Simon A. Is Fingerprint Identification Valid? Rhetorics of Reliability in Fingerprint Proponents’ Discourse, 28 Law & Pol’y 109 (2006). Cole, Simon A. Suspect Identities: A History of Fingerprinting and Criminal Identification (2001) Cole, Simon A., Out of the Daubert Fire and into the Fryeing Pan? SelfValidation, MetaExpertise and the Admissibility of Latent Print Evidence in Frye Jurisdictions, 9(2) MINN. J.L. SCI. & TECH. 453–542 (2008) 34 Dror, I. E., & Charlton, D. (2006). Why experts make errors. Journal of Forensic Identification, 56, 600–616. Dror, I. E., Charlton, D., & Peron, A. (2006). Contextual information renders experts vulnerable to making erroneous identifications. Forensic Science International, 156, 74–78 Dror, I. E., Peron, A., Hind, S., & Charlton, D. (2005). When emotions get the better of us: . e e” ect of contextual top-down processing on matching fingerprints. Applied Cognitive Psychology, 19, 799–809.Psychology 2005, 19 (6), 799-809 Egli, Nicole et al., Evidence Evaluation in Fingerprint Comparison and Automated Fingerprint Identification Systems -- Modelling with Finger Variability, For. Sci. Int. (2006) Epstein, Robert, Fingerprints meet Daubert: The Myth of Fingerprint ”Science” is Revealed, 75 So. Cal. L. Rev. 605 (2002) Evett, Ian W., Williams, R.L, A Review of the Sixteen Point Fingerprint Standard in England and Wales, Journal of Forensic Identification 49 (1996) Ferriola, Thomas J., Scientific Principles of Friction Ridge Analysis & Applying Daubert to Latent Fingerprint Identification, Identification Technician, Sebastian Police Department, Florida Grieve, David L. Rocking the Cradle, 49 J. Forensic Identification 719 (1999) Haber, Lyn and Haber, Ralph Norman, Error Rates for Human Fingerprint Examiners,(2004), The University of California Kaye, David H. The Non-Science of Fingerprinting: United States v. LleraPlaza, 21. Quinnipiac l. Rev. 1073 (2003). Koehler, Jonathan J., Fingerprint error rates and proficiency tests: What they are and why they matter”, Hastings Law Journal (2008) Langenburg, G. M. Pilot study: A statistical analysis of the ACE-V methodology – Analysis stage, Journal of Forensic Identification (2004) 54:64–79 Langenburg, G., Defending Against the Critic´s Curse, CLPEX.com, (2002) Langenburg, G., Champod, C., Wertheim, P., Testing for Potential Contextual Bias Effects During the Verification Stage of the ACE-V Methodology When Conducting Fingerprint Comparisons, Journal of Forensic Sciences (2008) 35 Moenssens, André, Fingerprint Identification: A Valid Reliable ”Forensic Science”? Moenssens, André, The Reliability of Fingerprint Identification: A Case Report (2002). Morris, Keith B. och Fitzsimmons, Rebecca, Error rates in forensic science, Journal of forensic Identification, 58 (2), (2008) Neumann, Cedric et al., Computation of Likelihood Ratios in Fingerprint Identification for Configurations of Any Number of Minutiae, 52 J. Forensic Sci. 54 (2007) Neumann, Cedric et al., Computation of Likelihood Ratios in Fingerprint Identification for Configurations of Three Minutiae, 51 J. Forensic Sci. 1 (2006) Resolution VII Amended, Identification News, 30, 1980 (IAI) Saks, Michael J Protecting Factfinders From Being Overly Misled, While Still Admitting Weakly Supported Forensic Science Into Evidence, Tulsa Law Review, Vol 43, No 2, 2007 Saks, Michael: Koehler, Jonathan J., The indvividualization fallacy in Forensic science, Vanderbilt Law Review Vol 61:1:199 (2008) Stacey, Robert B. A Report on the Erroneous Fingerprint Individualization in the Madrid Train Bombing Case, 54 J. Forensic Identification 706 (2004) Stoney, David A. Measurement of Fingerprint Individuality, i Advances in Fingerprint Technology, ed. by Henry C. Lee & R. E. Gaensslen (2001) Tuthill, Harold, Indivualisation: Principles and Procedures in Criminalistics, Jacksonville: Lightning Powder Comapany (2002) Wertheim, Kasey & Maceo, Alice, The Critical Stage of Friction Ridge Pattern Formation, 52 J. Forensic Identification 35 (2002) Wertheim, Kasey, Letter re: ACE-V: Is It Scientifically Reliable and Accurate?, 52 J. Forensic Identification 669 (2002) Wertheim, Kasey; Langenburg, Glenn; Moenssens, André, A report of latent print examiner accuracy during coparison training exercises. Journal of Forensic Identification 56 (1) (2006) Wertheim, Kasey et al., The Daubert card, www.clpex.com 36 Web http://www.clpex.com/ http://www.onin.com/ http://www.latent-prints.com http://www.scafo.org http://www.forensic-evidence.com http://www.llrx.com/features/fingerprintevidence.htm http://www.theiai.org/ Ärenden Frye v. United States, 293 El013 (D.C. Cir. 1923) United States v. Parks (1991) Daubert V. Merrell Dow Pharmaceuticals, Inc., 509 US, 579 (1993) General Electric v. Joiner (1997) United States v. Mitchell, US District Court for the Eastern District of Pennsylvania (1999) Kumho Tire v. Carmichael, 526 U.S. 137 (1999) United States v. Havvard, 260 F.3d 597 (7th Cir. 2001) Virgin Islands v. Austin Jacobs (2001) State of New York v. Hyatt, (2001) United States v. Llera-Plaza, US District Court, Eastern District of PA (2002) Commonwealth v. Patterson 445 Mass. 626, 840 N.E.2d 12 (2005) State of Maryland v. Bryan Rose, Circuit Court for Baltimore County (2007) The state of New Hampshire v. Richard Langlill, Rockingham No. 2007-300 (2007) 37 State of Maryland vs. Lamont Anthony Johnson, Howard County, Case No. 07-47108 (2008) Minnesota v. Hull Frye-Mack hearing, State of Minnesota district court No. CR-07-2336 (2008) United States v. Hamza Keita (2009) 38
© Copyright 2024