1. No category

FLASKPOSTEN
Nr 6 2008 | Utgiven av av östra hästholmens och ytteröns samhällsförening
2
Flaskposten
nr 6 • 2008
Styrelsen
Ordförande
V. ordförande
Kassör
Sekreterare
V. sekreterare
Ledamot
Ledamot
Ledamot
Ledamot
Suppleant
Suppleant
Anita Gustafsson
Alf Olsson
Linnea Joehlson
Gunnar Eriksson
Per-Gunnar Jonasson
Ulla Svensson
Bengt Gustafsson
Anton Olsson
Hans-Christer Skåve
AnnaKerstin Österström
Bengt Jonasson
hys@velocitybredband.se
Samhällsföreningens
Postgironummer: 96 36 19 - 2
Hej igen, kära läsare!
N
är jag skriver det här (3 april) har våren anlänt och
vårarbetet är i full gång. Det har varit vindstilla
hela dagen, så gammalt ris och löv har gått upp i
rök. Fåglarna kvittrar med sina olika läten. Det är märkligt,
att hur många olika fågelarter som kvittrar samtidigt så är
det ändå total harmoni i ”kören”. Till och med kråkornas
kraxande passar in i naturens egen vårkonsert. Grannarna
(Mona och Kalle) gick just förbi och berättade att de sett de
första sädesärlorna i morse.
Men annat var det för fjorton dagar sedan. Då var det påskhelg. Och efter en ovanligt mild vinter så kom kung Bore
instormande och förde med sig snö och kyla. Påskliljor och
allt som blivit grönt bäddades in under ett vitt täcke under
några dagar. Det blev tack och lov inte så långvarigt.
Flaskposten
Arbetsgrupp: Ulla Svensson, Inez Olsson, Anita Gustafsson
Katarina Jonasson, PG Jonasson
I början av året fyllde jag jämnt och jag fattar inte vart tiden
Logo: Frida Jonasson
har tagit vägen. Men, så här med facit i handen, så har man
®östra hästholmens och ytteröns samhällsförening
ju blivit många erfarenheter rikare och livet tycks skifta
mellan varje ”nolla”. Man blir tolerantare och vågar vara sig
själv. Ungdomens osäkerhet är borta för länge sedan och
man har inget behov av att vara som alla andra. Många jag
hört berätta om sin ungdom säger ”Hur kunde jag vara så
Aktiviteter som arrangeras av samhällsföreningen
dum?”. Men, inget man gjort som ung var dumt, det var ju
sommaren 2007
erfarenheter man måste göra för att lära sig. Men jag har
förstått att hur gammal jag än blir så på Ytterön och Häst22 Juni kl 15.00 Midsommar på Strannabacken på holmen är jag ändå ”Allans Ulla”.
Hästholmen
ANSLAGSTAVLAN
Vecka 27
Seglarkurs i Korran
Anmälan på tel 0455-580 78
X juli
Varvets dag
X juli kl 10.00
Årsmöte i Lutherska missionshuset, Hästholmen
XX juli Skötselplan
XX juli Guidtur
X augusti
Konstrunda
Arnes Bilservice
Sandhamn
370 Torhamn
Tel 0455-515 40
Som vanligt har jag varit på bokrea. Det blev ovanligt mycket böcker i år ( på grund av min födelsedag med många presentkort). Bland annat köpte jag en liten trevlig bok som
heter ”Rensa i röran med Feng Shui”. Jag började läsa den
här i stugan och när jag åkte hem på söndagen så hade jag
bilen fullastad med skräp. Sådant som legat och tagit plats i
kanske 10-20 år. Minst hälften av det kom jag inte ens ihåg
vad det skulle användas till. Tanken har väl varit att ”det kan
vara bra att ha”.
Under året har jag haft stora personliga förluster. Min lilla
mamma, som var en sådan gladlynt och generös person,
har gått över till andra sidan, liksom min svåger Bernard.
I går gick en av mina bästa väninnor, från min tid i Skåne,
bort. Men det är ju så livet är, så kära vänner, njut av varje
dag!
Nu kommer det gamla vanliga tjatet. Det kan inte vara meningen att Inez ensam (så gott som) ska svara för artiklarna
i Flaskposten! Kom nu in med massor av bidrag till nästa
nummer av vår tidning!!
Ha en riktigt skön sommar och, som sagt, njut av varje
dag!
Ulla
Flaskposten
nr 6 • 2008
Den långa cykelturen
Ytterön – Karesuando tur och retur, vore inte det ett äventyr som heter duga?
Vi ville gärna försöka innan det blir för sent. Resan har vi gjort förut, men nu ska
den göras med cykel. Vi älskar att röra på oss ute i naturen, så idén är inte så konstig
för oss.Diskussionen runt ämnet fördes länge och väl. Jag började köpa utrustning i
form av presenter. Snart talade vi om eventuellt datum. Till slut blev det sista veckan i April som blev vårt beslut.
A
lla sorters väder fick
man räkna med. God
utrustning är A och O. Våren var i full gång i Blekinge.
Påskliljorna var nästan utblommade och träden var
gröna. Den 23 April körde vi
glada i hågen av färjan norrut. Det var varmt och skönt,
så vi njöt. Fria som fågeln
och helt bekymmersfria.
Första campingen blev Vissefjärda camping. Kvällen
var lite kylig, men vi sov
gott. Campingen var inte
öppen så vi fick tvätta oss i
sjön. Nu börjar resans syssla med stort S, planering!
Vägval, mat och boende.
Vi måste ligga ett steg före
hela tiden. Vi är så tidigt ute
så det mesta är stängt när
det gäller camping.
Sverige är otroligt vackert.
Att uppleva det per cykel är
perfekt. Det går lagom fort.
Med bil hinner man inte se
naturen. Vi trampar på genom Smålands alplandskap,
vilket är jobbigt men fint.
En god vän i Tenhult gästar
vi en natt.
Sjötorp når vi efter en fin tur
efter Göta kanal. Här campar vi trots en rå kyla.
Nu är vi hos barnen i Värmland snart och en välbehövlig vila. Första motgången
får vi här, ett hjulhaveri. Till
slut fick vi fatt på en cykelverkstad som hade tid för
oss.
Snart vinkar vi adjö till barnen och far vidare uppåt. Vi
noterar att träden inte är
lika gröna längre och luften
är lite kyligare.
Vi når snart Mora. Där bor ju
familjen Österström. De har
ett stall hade vi hört. Ytterligare en vilodag. Planering
och sedan avfärd. Humöret
på topp och färden går lätt
vidare genom Dalarna.
Vi möter flera härliga män-
3
niskor som spontant säger
”ni får bo här” eller ”du köper bullar, jag kokar kaffe”.
Underbart!
Nu börjar vi träffa på renar
och älgar. Renarna står och
glor på oss mitt på vägen.
Älgarna är skyggare, vi fick
ändå se dem ganska nära.
Myrarna är oändliga och
man känner sig liten och ensam. Här vill man inte möta
björn, men man tycker att
man ser honom överallt.
Trafiken är gles, en bil ibland.
Nu är vädret kyligare och
snön ligger kvar i diket och
i skogen. Vandrarhemmen
är vår logi för det mesta nu,
campingstugor ibland.
Snön faller en del morgnar.
Då känns det motigt. Man
får lov att vänta på att det
ska sluta snöa. Det blir för
kallt att cykla i. Trots motigt
väder och svårigheter att
finna boende, tappar vi inte
humöret och lusten att åka
vidare.
Vi kämpar på och det ångrar vi inte.
Den gode herdens kyrka
bjöd ett starkt intryck. Ett
enkelt boende, men en härlig miljö mitt ute i vildmarken, efter en dag i motvind.
Så var vi då framme i Karesuando! Fantastiskt! Vi klarade det. Nu var det bara
returen kvar.
Efter en dags vila i stugan
for vi in i Finland och ner
längs Tornedalen, ner mot
Pajala.
Väderomslag - VÄRME och
plötsligt börjar våren komma igen. Solen lyser på oss
och vi blir riktigt uppbrända. Vi försöker köra utefter
kusten hemåt. Men det låter sig inte göra hela tiden.
Träden börjar grönska och
naturen klär sig vackrare
och vackrare. Alla vackrast
var prakten i Östergötland.
Blomprakt utan dess like
med jättestora blåklockor
överallt. Dessutom var dikena fulla med smultron.
Vi har aldrig sett så mycket
smultron.
4
Flaskposten
nr 6 • 2008
Den gamle och Havet
Fortsättning från sid 3
Jag har den senaste tiden läst boken Den gamle och havet av Ernest Hemingway. Några kvällstidningar i vårt
land tog sig för att ge ut ett trettiotal böcker av kända
och med nobelpris belönade (några av dem) författare.
Det blev för mig en tid av stor inspiration och ett kärt
återseende. Jag såg för många år sedan den filmade
versionen av Den gamle och havet.
H
Nu är vi tillbaka i vilt trafikerade trakter. Man längtar
tillbaka till fjällen igen. Där
är så tyst och lugnt, bara naturljuden hörs. Vinden, vågorna, fåglarna och ibland
rådjurens skall.
Tillbaka på Ytterön dit vi
längtat sista tiden. Vi blev
hälsade välkomna åter av
alla, vilket känns varmt och
skönt. Nu njuter vi av naturen på vår ö efter 500 cyklade mil. ■
Planvo AB
Organisationskonsult
Krisledning
Lars Andréason
0457/261 60
planvo@planvo.se
Monica & Bert
an levde i Havanna
på Kuba och var som
sagt gammal. Efter
åttiofyra dagar utan fångst
for han extra långt ut i Atlanten och fick äntligen fisk
på kroken. Han kunde efter flera dagars kamp med
fisken uppskatta dess vikt
till ungefär sjuhundrafemtio kilo. Den var ett par fot
längre än båten, omöjlig att
ta ombord alltså. Jag tänker
mig hans båt vara ungefär
som de av bröderna Mårtensson på Hästholman
byggda ”fjortanfotingarna”.
Alltså skulle fisken vara ungefär fem meter lång.
Efter många om och men
kunde han få in fisken till
relingen och harpunera och
klubba ihjäl den. Han band
den långsides med båten,
satte segel och började färden hemåt. I det uttröttade
tillstånd han själv var, efter
den långa kampen, började
han att för sig själv räkna ut,
vad fisken skulle inbringa
på torget i Havanna.
Efter tre dygn till havs seglade han så iland men hade
men hade då endast det stora benet med svärdet längst
fram och den imponerande
stjärten kvar, surrat vid båten. Atlantens stridslystna
och hungriga hajar hade
anfallit den gamle och hans
fångst och tagit för sig gång
på gång. Den unge pojke,
som förut varit hans fiskekamrat, fann den gamle på
stranden och hjälpte till att
få honom hem till stugan
och sängen.
Detta är i sanning en fantastisk historia, som renderade
sin författare ett nobelpris.
Jag befann mig för några år
sedan bara fjorton mil från
Kuba, där den gamle bodde.
Hade jag tagit mig tid och
stannat lite längre i Florida,
hade jag kunnat åka bil de
femton milen över ett fyrtiotal ”Ölandsbroar” ut till
den plats på en liten ö, där
bokens författare bodde sista tiden av sitt liv. Så blev nu
inte, och därmed gick Flaskpostens läsare miste om en
intressant historia.
Vi får nöja oss med skildringen av en annan fisketur.
Far och jag satt i den lilla
jaktkanoten på färd över
Torhamnsfjärden. Vårt ärende minns jag inte. Isen hade
just gått upp och en sörja
av isflak låg neremot Torhamnslandet. Vi hade det
lilla seglet uppe, jag satt på
aktern och styrde.. Plötsligt
fick jag se en liten träpinne
flyta ett stycke framom båten. Jag uppfattade genast
att det liknade en liten detalj till de gäddestakar, som
vi använde ute på isen om
vintern. Jag stöttade styråran lite för att komma i position, räckte ut handen och
nappade träpinnen. En rev
var fästad vid den, 
Flaskposten
nr 6 • 2008
och den sträcktes och ett
svagt ryckande kändes. Tro
mej eller inte, men på kroken i revens ände satt en
gädda som strax sprattlade
på båtens botten. Den var
väl inget att jämföra med
Hemingways svärdfisk, hans
var ju sjuhundra gånger
större. Men det blev oväntat
ett välkommet tillskott till
hushållet i den fattiga fiskarefamiljen därhemma.
Så har jag ett annat minne
från min farmor Charlottas
hem på nordvästra delen
av Ytterön. Här utspelades
nämligen det, som omsider skulle bli historien om
”den gamle vid havet”. Jag
berättade en söndagskväll i
Söderåkra om min farmors
svärfar Olavus Han var en
gammal man med vita mustascher och satt vid köksbordet varje morgon och
förrättade sin morgonbön.
Ångbåten, som just kommit
iland vid bryggan nedanför
farmors, lade just ut igen för
vidare färd till Karlskrona.
Olavus läste emellertid färdigt och knäppte händerna
i bön. Tre dagar efter mötet
i Söderåkra fick jag ett brev
från diktaren Velo, som hälsade och sände mig dikten
”Den gamle vid havet”.
”
…Så lade han varsamt sin
medfarna skrift tillrätta
framför sig på bordet
och läste om mången
gudomlig bedrift bevarad
och tecknad i ordet…..
Olavus och farmor, ja många
fromma och gudfruktiga
människor därhemma på
skärgårdsön har jag nog att
tacka för välsignelser som
följt genom åren.
Sedan bara några dagar har
jag fått nåden att fira min
80-årsdag och tillhör väl nu
de, som kan betitlas ”den
gamle”.
Snart seglar vi i hamn vid
änglars lovsång. ■
Torsten Berg
5
Isnoten
Ett bra tillskott till försörjningen för befolkningen på
ön var fisket. Sillnoten på vårarna gav ibland bra inkomst
och lite längre tillbaka drogs
N
not även på vintern, det var
isnoten. Då drog man om
gäddor och isnotalaget bestod av fem man. Både vårens sillnotfiske och vinterns
isnotfiske var lagarbete som
befrämjade
samarbetet.
Detsamma var förhållandet
då man fiskade med vrakekor längre tillbaka.
varje hål skulle vara en notrårs längd. När nu fiskaren
för notrårn från ett hål till
nästa använder han en klyka, råbäggen. För att fånga
upp ”råen” om den inte träffar hålet användes en krok,
kräkla.
Slutligen möts notarmarna
vid hålkransens motsatta
sida från där man började.
När noten sedan ska dras
man fått och fisket för dagen var slut lade man noten
på notasläden och drog den
iland.
oten ägdes av medlemmarna i notlaget. En isnot var något mindre än en landnot
vars notarmar var 40 famnar
långa (1 famn = 180 cm).
Rep var fastsatta (förda) på
notens över- och underkant,
dessa rep kallades telnar. De
tillverkades av hampa. Själva noten bands av vänstertvinnat bomullsgarn. Flötena som var fästa
vid övertelnen var
av kork, tidigare av
trä. Sänkena sattes
direkt på undertelnen och utgjordes
av stenar.
Vid
armändarna
fanns ett geläx,
en stake vars ändar var fastsatta i
notens över- och
underteln. Till geläxen använde man
enestakar som var
starka och sega. Vid
geläxen fäste man
telnarna (draglinorna).
Isnoten drogs för
hand. Då man skulle fiska med isnot
högg man först ett
större hål i isen och
sedan mindre hål i
en stor oval ring. Ibland fanns det pojkar på isen som gärna ville
hjälpa till. Om isen inte var
för tjock kunde de få hugga
hål där en av notakarlarna
med sin isyxa markerat var
hålet skulle vara.
upp (örning) använde man
örbäggen, en gren med
självvuxen klyka, som man
håller ihop undertelnarna
med så att fisken inte slipper ut.
Från det stora hålet fördes
de två notarmarna i var sin
riktning från det ena hålet
till det andra med hjälp av
notrår. Notrårna var fästa
i draglinorna från varje armända. Avståndet mellan
En man drar i undertelnarna
och en man i var överteln.
Den fjärde skötte örbäggen
och den femte hade en råbäggen och fångade de gäddor som försökte smita ut.
När man tillvaratagit fisken
Jag minns inte så mycket
av isnotafisket. Det jag bäst
kommer ihåg är när karlarna drog noten, de gick
så väldigt bakåtlutade med
”lampor” (en sorts broddar) på fötterna för att få
fäste i isen. Det gick
långsamt, ett steg
i taget, och det var
säkert ett tungt arbete. Ingen fick vara
inne i notdraget, då
skrämde man bort
gäddorna och därinne, uppe på isen,
låg isstyckena som
man huggit bort
när man gjorde hålen för notdraget.
Det var viktigt att
de inte låg på utsidan av notdraget,
då kunde de som
gick baklänges och
drog noten snubbla på isstyckena
och ramla.
Det skulle också
vara ”utfall” alltså
lågvatten när man
fiskade, så inte gäddorna stod långt
inne i vassarna, och
inte var det bra om det frös
så att noten frös ihop.
Anton kommer ihåg det här
bättre än jag och han har
berättat för mig hur han
minns det. Han har också
gjort en skiss som visar hur
det kunde se ut.
Detta fiskesätt förekommer
inte längre. ■
Inez
6
Flaskposten
nr 6 • 2008
Ordstäv
När man var barn hörde man ofta de äldre använda vad
de kallade för ”ordstäv”. Dessa beskrev hur man skulle förhålla sig i olika situationer och vad olika tecken betydde.
Här är några exempel:
Man bör aldrig gå mitt
på vägen sedan det
blivit mörkt, man kan
möta en ”genfär” eller
något man inte ser och
då kan man bli sjuk.
Därför bör man hålla
sig på vägkanten.
Om en svart katt
springer över vägen
betyder det otur. För
att förhindra oturen,
spotta tre gånger tvi,
tvi tvi.
Skriker barnet när det
döps får det bra sångröst.
Om katten tvättar sig
över örat kommer det
främmande till huset.
Om katten sover på
hjärnan blir det oväder.
Man bör lägga en slant
i de nygiftas säng så
blir de aldrig utan
pengar.
Man ska inte leka med
elden, då väter man i
sängen.
Kliar det i vänster
hand betyder det att
man får brev.
Slår man sönder en
spegel blir det otur i
sju år.
Det är inte bra att laga
eller sy på kläderan
medan man har dem
på sig. ”Syr du på dej,
så faller det å dej”.
Att sätta in ljungblommor betyder dödsfall.
Mötte man en käring
när man skulle ut och
fiska var det lika bra
att gå hem igen.
Häst och karl är (trevligt) turligt möte
Vitlök och krut i en
påse på bröstet hjälper mot spöken.
Blir man sömnig mitt
på dagen och några
främmande kommer
betyder det att den
som kommer blir rik.
Slår man ut hett vatten
på marken så kan man
skålla vättarna och det
är farligt.
Man ska alltid vända
båten solrätt när man
ska ut och fiska annars
får man otur.
När man sätter på bete
på kroken ska man
spotta på betet, då får
man tur.
Om man möter någon i
ytterdörren med sopor
så blir den kommande
inte gift det året.
Om svalorna flyer lågt
betyder det regn. Flyger de högt betyder
det fint väder.
Om röken ”slår i backen” betyder det regn.
Mars torr, april våt och
maj kall, fyller bondens lada all. Men april
torr och ren är bonden
till stort men.
Den fåfäng går lär
mycket ont.
När man visslar under
tak står den onde där
bak.
Flitig hand gör trevligt
bo.
Om man råkade hitta
en drunknad människa vid strandkanten
skulle man alltid lägga
t ex sin näsduk på den
döde innan man hämtar hjälp. Annars låg
den döde inte kvar när
man kom tillbaka.
Aftonrodnad ger vacker natt, morgonrodnad an våt hatt.
Går häst och katt från
gården kommer husbonden snart efter.
Stunnar det (kliar på
näsan) betyder det
främmande.
Man ska gå ut genom
samma dörr som man
kom in annars är det
risk att man inte kommer tillbaka.
Om man såg en gast
eller annat övernaturligt skulle man inte
berätta det för någon
förrän dagen därpå,
annars blev man sjuk.
Det finns säkert många fler
ordstäv som jag inte kommer ihåg eller inte har hört.
Skriv gärna ner dem till
nästa Flaskpost. Det är lite
roligt att de inte helt faller
i glömaska.
Flaskposten
nr 6 • 2008
7
Jordbruk för längesedan
Våren hade kommit. Det hörs på vipornas skri nere
över sjöängarna. De letade efter platser som passade för dem att ordna sina reden och lägga sina ägg.
Ibland kunde dock högvattnet komma och förstöra
deras bon. Då var det att börja på nytt när vattnet dragit sig tillbaka.
len där det fick torka. Höbreorna kunde man få ”hacka”
(vända höet) flera gånger,
beroende på hur torkvädret
var. När höet var torrt hade
man ihop det i höstackar.
A
Här har man samlats för att fastna på plåten. Karlen till höger vid hästarna är Gustav Olsson (Lina Ols son), pojken framför honom vet jag ej. Sittande längst fram Betty Nilsson och Betty Pettersson. Stående Selma Johansson, Maria Nilsson
och Olof Jonasson. Den lille pojken är Gösta Jonasson och kvinnan Sigrid Nilsson.
D
et var inte bara för
fåglarna som vattnet kunde ställa till
förtret, det förde också med
sig torr vass, tång och dylikt
som stannade kvar på äng-
”Så ska en slipsten dras” Bröderna Olof
och Nils Andersson
arna när vattnet var borta.
Det var mest kvinnorna som
med korg och räfsa fick ge
sig ut för att ”risa”. (Fagring
kallas det på annat håll,
men här sa vi alltid risa). Att
risa innebar att man räfsade
ihop och bar iväg sådant
som var i vägen när karlarna
senare på sommaren kom
med sina liar och skulle slå.
och rönn till pinnar vastarkt. Det tunga gräset på
sjöängarna fordrade starka
tt köra hö var något
som engagerade alla.
Hästarna spändes för höhäcken och så bar det iväg.
En höhäck hade en liten
grind på sidan som gick att
öppna. Där kunde man sitta
och dingla med benen. En
man med tjuga hivade upp
höstackarna till den som
tog emot på lasset. Någon
räfsade upp efter höstackarna, inget fick förfaras. När
lasset var hemkört skulle det
lassas av och noga packas på
slindern (höskullen) så det
gick in mycket hö. Det skulle användas till vinterfoder.
Hade man del i andra småöar slådde man även där och
fraktade hem i ekor. Det var
viktigt att få hö och halm så
det räckte till djuren hela
vintern, annars kunde man
S
jöängen ”Norreäng” var
uppdelad på flera gårdar
och innan slåttern började
måste man ”gå ut linjerna”,
så man slådde på rätt bit.
Då tog man märke på till exempel ett träd som stod vid
märkesstenen vid ena sidan
av ängen och så gick man i
en rak linje dit ifrån den
andra märkesstenen. Efter
kom ene annan karl med en
lie och högg lite av gräset
så det blev en rak linje, som
man sedan kunde rätta sig
efter. Det gällde att liarna
var vassa och slipstenarna
hade säkert fått dragas åtskilliga rundor innan man
var nöjd med resultatet. Det
var en konst att slipa, så det
inte blev någon råegg.
Räfsorna måste också ha
alla pinnar isatta. Eneträ
Ett hölass hemkört till SNokaboets gamla lada. Rån vänster, August, Adela och
Ragnar Falk, vänner från ”stan” och längst till höger min mormor Elina
redskap. Det var inte ovanligt att det stod vatten i en
del ”rännebäckar” (fördjupningar i ängen), men man
slådde allt och så räfsade
man ihop gräset på stora
skynken och säckväv. Dessa
bar man sedan ”iland” och
lade i ”breor” på högre stäl-
inte ha kvar sina kor.
nder krigsåren då det
var foderbrist fick man
köpa cellulosa, en slags pappersmassa som man blötte
upp i vatten och gav till korna. Cellulosan kom i stora
packar, omkring en meter i
fyrkant. Då var det svåra ti-
U
8
Flaskposten
nr 6 • 2008
der. De flesta karlarna var ju
inkallade till militärtjänst
och det kunde bli tungt och
arbetsamt för de hemmavarande.
N
u var det inte bara hö
som var kreatursföda
utan också halm. Råg och
vete kunde man så både
höst och vår, höstsäd och
vårsäd. Havre sådde man på
våren. Hurdan skörden blev berodde på väder och vind
om utsädet var bra och om
jorden lämpade sig för grödan. Då säden var mogen
kom lien fram igen och efter
den som slådde gick en upptagerska och band neker.
Det gick till så att man tog
ett fång av till exempel råghalm i famnen och en handfull rågstrå, med vilka man
band runt råghalmen man
hade i famnen. Sedan snodde man ihop det man band
med, runt, runt och stoppade in ändarna. Det var nu en
En del av höet lastas in i en bod nära Korran. Olof Johansson tar in höet som Gösta lastar av. Ett lass hö har fraktats hem från
Hylteskär och hästskjutsen är utbackad på bryggan för att köra det vidare så det hamnar under tak.
nekar utspridda på åkern.
Dessa skulle nu sättas upp
i travar. Man tog två neker och satte upp dem mot
varandra. Av råg skulle det
Man använde samma vagn
som till höet. Först tog man
in nekerna på logen och
pensade dem (man slog
nekerna mot logväggarna)
av ett skaft och en ”drömpel” (ett slagträ) sammanfogade med en ”hilla”, gjord
av hamparep eller för ändamålet beredda ålaskinn.
Var logen hyfsat stor ”trask
fyra man”. Det var taktfast
och bra när man slog på den
utbredda råghalmen. Det
hände också att man bara
var tre och då blev takten så
här ”det fattas en, det fattas
en..” Man kunde naturligtvis bara vara två eller en som
trask.
är man såg att axen var
tomma tog man bort
den halmen från golvet och
lade dit ny och så fick man
hålla på. Sedan hade man
ihop säden på ena kortsidan
av logen och så tog man en
liten träskyffel och slängde
säden mot motsatta väggen.
Man skulle kasta säden mot
vinden. Då blåste agnarna
bort och lade sig nära den
som kastade. Den finaste säden kom bort mot den motsatta väggen, småsäden inte
fullt så långt bort.
N
Ett lass hö har fraktats hem från Hylteskär och hästskjutsen är utbackad på bryggan för att köra det vidare så det hamnar
under tak.
rågnek. Likaså gjorde man
när man tog upp vete och
havre, men det kunde vara
betydligt svårare när havren
var kortväxt och man måste
skarva nekbanden.
vara elva par, och man satte
dem dubbelt, alltså först sex
par neker och sedan fem par
utanpå dem. Havren satte
man enkelt, det kunde vara
tolv par eller flera.
N
N
är allt var slått och upptaget låg det en massa
är så allt hade torkat
skulle det köras hem.
så att de korn som satt löst
kunde tas tillvara innan
man staplade dem i ”laet”.
De skulle sedan fram igen
för att tröskas.
I
nnan moderna metoder
kom till var det slagor
som gällde. En slaga består
N
är man fått säden ren
bar man upp den på
vinden och tömde den i
bingar. Var nu inte säden
riktigt torr, skulle den ösas
ofta så att den torkade och
inte grodde. Innan sedan
Flaskposten
nr 6 • 2008
9
med tröskning, de åkte karusell på bommarna.
H
ade man får ”höstade”
man löv under sommarhalvåret för att ha till
vinterfoder.
Höstningen
gick till så att man högg ner
grenar från lövträd och med
en ”höstekniv” rev av tunna
grenar med lövverk. En
höstekniv, eller risspik som
amnockså sa, var ett avbrutet lieblad som försetts med
ett träskaft. Grenarna med
löv bands ihop till kärvar, så
kallade lövkvastar, som lades att torka. De grövre grenarna använde man att elda
med i järnspisen eller under
trebenta järngrytan med
grisapotatis (småpotatis).
Ett lass hö har fraktats hem från Hylteskär och hästskjutsen är utbackad på bryggan för att köra det vidare så det hamnar
under tak.
brödkakan låg på bordet är
en historia för sig.
R
åghalm som skulle användas till taktäckning
tröskades alltid med slaga.
Halmen, särskilt havrehalm
var bra foder att blanda med
hö till hästarna. Till ”strö” ,
det djuren låg på, hade man
råghalm men i dåliga tider
var det agnar och ”kove”
(torkad tång) som gällde.
J
a, tröska med slaga var ett
drygt arbete. Man kom
sedan på att man kunde använda handdrivna tröskverk
eller ”vandring”. En vandring var en drivanordning
som användes till att driva
ett litet tröskverk som stod
på logen. Tröskverket hade
en roterande cylinder och
en omgivande tandförsedd
mantel mellan vilka sädeskornen slogs ur axen. Vandringen drogs av en eller två
hästar, som med bommar
var anslutna till ett stort
kugghjul som drogs runt,
runt. Kugghjulet roterade
på en axel som var säkert
fastsatt i till exempel berget.
hästarna klev över den eller så högt att de gick under
den, beroende på om logen
låg högt eller lågt i förhållande till marken.
N
u kom vi osökt in på
potatisen som ju på våren även den måste komma
i jorden. För hade man bara
potatis och lite salt fläsk och
lite salt fisk, så hade man
mat i huset. För att räcka
T
ill det stora kugghjulet anslöts en axel med
ett mindre kugghjul som
länkades ihop med själva
tröskverket. Axeln bestod
av flera delar ihopsatta med
kardanknutar. Det fanns lagerbockar som höll axeln på
plats. Axeln satt så lågt att
P
En paus i höskörden. Från höger Ragnar Falk, Olof Andersson, Frideborg w(min
mor), Mils Andersson (min far) och en piga Lisa.
å logen fanns flera personer. En skar upp nekar, en matade tröskverket,
en räfsade från halmen som
kom ut ur tröskan osv. Säden som kom ut var inte ren
utan blandad med agnar,
ogräsfrö och ax som fick
risslas bort med ett grovt
rissel och sedan harpas. DÅ
kom ogräsfräna i en särskild
låda i harpan.
Barnen tyckte det var roligt
så långt som möjligt skulle
man, på den tiden, skära potatisen. Man satt i källaren,
eller om det var fint väder
ute, och skar. I källaren var
det tvunget att ha en fotogenlampa eller till och med
en ladulykta med ett ljus,
senare en primuslykta. Man
måste se till att det fanns tillräckligt med ”ögon” på varje
potatisbit, annars grodde de
ju inte. Mindre potatis med
10
Flaskposten
nr 6 • 2008
hade vi aldrig hört talas om,
även om man måste skynda
sig ibland.
S
Nu är höhäcken tom och man kan stå och köra hästarna eller sitta och dingla med benen genom den lilla luckan på höhäckens sida som Olof Jonasson gör.
bra ögon satte man hela.
När man var klar med att
skära potatisen skulle den
ligga minst ett dygn och
torka till lite. Så öste man
upp dem i säckar och lade
på ”möksätet” (vagnen) och
sedan bar det iväg till åkern.
Hästen spändes för ådret
och så blev första fåran uppkörd. Den som skulle sätta
potatisen hade ett stort
”säckaförkläde” på sig. Det
var ett stort midjeförkläde
sytt i kraftig säckväv så det
höll för påfrestningen när
det blev fyllt med potatis. På möksätet tog man bort
ena ”fjölen” (långsidan)
och lade säckaran så att det
blev lätt att tömma potatis i
förklädet. Sedan var det att
skynda efter körkarlen och
sätta potatisen med lagom
å gick tiden och det blev
försommar och när de
små potatisplantorna började synas harvade man
åkern och då stod potatisplantorna ”raarätt” (i långa
rader). Nu fick de ytterligare
växa till sig och sedan hästhackade man mellan raderna för att ta bort ogräset.
Runt själva potatisplantan
fick man hacka för hand.
Efter en tid var det dags att
kupa upp jorden, då kom
ådret fram igen. Om man
inte kupade jorden blev potatisknölarna lätt gröna och
oätliga. Blev det så en bra
sommar med lämplig väderlek kunde man hoppas
på en god skörd.
avstånd från varandra och en stund på renen och vi fick
när häst och karl kom nästa njuta av hennes goda manrunda årde han ner potati- delmusslor. Ordet stress
sen.
ag har fina
minnen från
sköna vårdagar då jag som
mycket ung fick
hjälpa till med
potatissättning
på
Storåkra
nära ”Lina Ols”.
Ibland
kom
faster Lina ut
och ropade på
oss ”Kom barn
lille så ska ni
få samka mina
mandelmuss- Ett hölass hemkört till SNokaboets gamla lada. Rån vänster, August, Adela och Ragnar Falk, vänner från ”stan” och längst till höger min mormor Elina
lor”. Då kom
hon med en lkubformad
burk som det stod Örebrokex på och hästen fick äta
J
Hösten 1920 plockade man i hög som vanligt. Från vänster Olof Jonasson, pojken
vet jag ej, Gustav Olsson, Maria Nilsson, flickan?, Selma Jonasson, Sigrid Nilsson,
Hilma Andersson, Betty Pettersson, Betty Nilsson och Gösta Jonasson.
Flaskposten
nr 6 • 2008
P
å söndagarna gick karlarna ibland ut till åkrarna för att se hur väander
fortskred. Jag minns hur
min far och vår granne Martin Svensson ibland skulle
ut och ”se på grödorna” som
de sa och jag som liten flicka
fick följa med.
N
Man kan harva med en häst om den är stor. Einar med Pelle häst
är hösten kom och potatisblasten vissnat ner
skulle det plockas potatis.
Barnen fick potatislov från
skolan, alla skulle hjälpa till.
Man satte ganska mycket
potatis då. Det skulle räcka
till föda åt både människor
och djur, samt till sättpotatis följande år och även
till lite försäljning. När det
var stränga vintrar var det
noga med att stoppa säckar
i ”trummorna” så att potatisen inte frös. Källartrummor
var rätt stora öppningar i de
tjocka stenväggarna.
Dagarna på potatisåkrarna
blev ofta långa men avbröts
av måltider. Man började
tidigt med frukost hemma,
sedan kunde det vara kaffe
och smörgås på förmiddagen. Middag vid middagstid
och merafton vid tretiden,
då var det ofta både smörgås och kakor till kaffet. På
kvällen var det kvällsmat
när man slutat sitt arbete
för dagen.
Vissa bilder är hämtade från Folkarkivet vid Lunds universitet och jag vill
tacka så hjärtligt för att vi fått tillgång
till dem. Likaså vill jag tacka er som
hjälpt till med övriga bilder. Många är
tagna runt 1910 (alltså 100 år gamla)
och är ett stycke kulturhistoria.
Potatisplockningen är igång, man tömmer potatisen
Man kan också spänna för tre små hästar. Personerna är Adele Falk, Josef Gustafsson och Nils Andersson
11
Klakebäcksvägen 1. 0708-49 28 74
Inez
12
Flaskposten
nr 6 • 2008
Dunt vel utod tatum vercil ulputet, quis
Te el ing eu facilis non ea feum ipsuscidunt autpatinibh
eliquis nis amet dolute con ut praessim ing ea facipis accummy nulluptat.
San hendit nibh eumsan enibh ex ex exeratem in henisi.
Exeriusto od modolorper sendre ea aliquam, quat.
Lum nibh eu feugait duismodo diat et ulla conullut ullaorpero conulluptat, se
magnit lan ulluptat. Irilit loreet nis dipsusto odignis nit duipismod estrud tat, si
erostrud min veliqua mconum alisis at, quam duis autat landio commy nonsequipit adiamco nsequat.
Si. Agna conulput utet iure
consequisi tat. Duis augait
wismod estis at lore feu faccum essent alit, quat, velit ex
eum esequam zzrillaorem at
ulluptat lum zzrit aut accum
voloborer sequat praesectet
adiat in heniatum vel utpat
laortie magnibh ex eliquam
vent atem et, quisim quat
utpatum velis aut praesse
niamcon ullam, quis ad dolutat volorer sumsandigna
faciduis am ipis niamet utat
vercil erate magna feugiam
consectet utetum veriustrud
exer sectem dolessectem
dolorperos nim vendigna
ad tionullaore modolob orpercinim atum iriure dipsustrud do duisi.
Quating exerostrud do consequip exeratie modit, quis
aci euguer sustin et, quis
nissi.
Ommodip el er susciliquis
alisl utpatuerat. Uscil ipis
acipsum dui blandrer sequat ip estrud minit wisl
dolummolor aliquis aliquip
esed min vel in eros at do- vero et nulput lut verciduisit
lore dunt la am velenibh et, vulputat am quat num digna
sit eleniam nullam dolore consesectem zzrit iriustisi
magna consed tat. Del ul- blan velit utpat pratuer ing
lamcon utat. Metumsandre el etuer sum voluptat, qui
feugait vel ercil dolore min tat dolut nit vendre modoullam zzriureet alit nos do lorting eraesequatie ero con
dolore eugiat. Sed
eril utpat
lan henismod
tisit utat.
Uptat iliqui tionsecte
te
core conse consequisi
tincip ent
adiamet
la feum
augiam
qui blaorero doLum nibh eu feugait duismodo diat et ulla conullut ullaorpero
lenit at.
conulluptat, se
Metumsan
ut amet ad
te faci blaorpero ex esto con vesequat. henit lortie deleseq uiscing
Niat. Ugiat. Adit ut nos nul- ent lan ut velissis exeraesto
landre mod er sum vel inisit dolore duis dolorem quam,
do od te velis aciduis cidunt commod etum zzrilla atis
loborem nosto erat ea feum atis dolor irit prae uiscing
nos dolesed magna feum ent lan ut velissis exeraesto
nim exero doloreet atue vel dolore duis dolorem quam,
incilit irit, se eratumsan he- commod etum zzrilla atis
nit lorer atie dolortie dolore atis dolor irit prae
Stig
Magnus
tel 0455-592 91
tel 0708-55 07 33
Flaskposten
nr 6 • 2008
Bak&Mat
ruta
Tung Kladdkaka
Hållbar och godare för var dag.
Du behöver en stor bunke och träslev rör i:
Två ägg
Två deciliter socker
En och en halv deciliter vetemjöl
150 gram smält smör
Tre skedar kakao
13
Grekisk potatissallad,
ljummen
Ett kilo skrubbad potatis
En rödlök
En tredjedels purjolök
En burk fefferoni – styrka efter behag
En burk svarta oliver med kärna
200 gram feta
Cirka en deciliter olivolja
Grovmalen svartpeppar
Koka potatisen
Skiva rödlöken och purjon i ringar
Tärna fetaosten och potatisen
Blanda ingredienserna i en skål med olivolja och svartpeppar och vänd om.
Som chokoruta
Bred ut smeten i en smord långpanna.
Strö över hyvlad mandel
Grädda 12-15 minuter i 175 grader.
Skär i rutor när kakan kallnat.
Som tårta
Rör ner två deciliter grovhackade nötter
(valnöt eller hasselnöt). Häll i välsmord form.
Grädda cirka 20 min i 175 grader.
Italiensk potatissallad, ljummen
Ett kilo skrubbad potatis
Två gula paprikor, två röda paprikor
En rödlök, en bukett färsk spenat eller basilika
En tredjedels purjo, en deciliter olivolja
En pressad citron
Havssalt
Körvel
Koka potatisen
Tärna paprikan, skiva rödlöken och purjon i ringar,
hacka spenaten
Tärna potatisen
Blanda ingredienserna i en bunke. Pressa ner citron
och smaksätt med hvassalt och körvel. Vänd om med
känsla.
Öppettider:
Måndag-torsdag 7-17 • Fredag 7-18 • Lördag 9-13
Tel. 0455-596 10
wwww.jamfora.se
14
Flaskposten
nr 6 • 2008
lorperos nonsequat
nonummy nonsectet luptat
ent alit wismodolum exerit
aut at. Gue cortie consecte
magnim volore molorem
quis nonsequat, quis amet
aliquisi.
Ustrud tatumsandio od et
praessit ametue velenim
irillam, quat irilis dolobore
delent ulluptat. Dolore te
faci endrerit vel ut ex euiscilit wis nit nulpute faccum
Unt veniat, velit prat. Tie mod esendrerat lum inci ent wissecte eril eratie volut alis
augait ipsum vel utpatis accum
El ut lutat, quat nim vel ex
eummodipis ero duip et ad
magnis augiamc ommodo
odipis nummy nonsenim
accum del dolorper suscip
eu faccummy nim iriusci
blam, quismod olesed et
at autpat atue con velestie
dionseq uiscinc inciduip
eugiat iureet ad eraesti
onulla aciliqui ea auguera
tumsand ionsequat, si enis
ex ex eratie ming erostrud
tet velent nos dolessecte conum ad ent lam, quatue dolor ing eugiamcor inibh ea
faci eniam et nit vero digna
faccum vulland iamcortisl
eraesed eugiam, si tem ing
ex ea faci tatue velenit ad
magna cor incilla mcorerat
Rem ing euissit exerci ero
odolorerit utet ilit velenim
quis aute feu facipit ulla
facilit lore faciduip etue
feugait, conse doloreetue
magna faccum estionsent
niam, commy nonsecte tat
vel iril dolutpatio dunt praesse modoloreet amet praesse tion venit nos nibh ex
ea faci tisl ullute consed tisl
iriure feuisci piscing et nulla
faccum ex exerat dolore con
Delit ad tet aci et do cor ing
et augiam vulla faciliq uiscipiscil do core dolessi.
Se erit non hendio conse te
et aliquipisl ulput eriuscilisi
bla faci te faccum am iuscing
er suscilit lortio consenibh
ea ametue cortion sequamet wisim nismodolor alit
dui tem zzriusci blam nostionse dignis aliquat. Esed
Giamet lorem iriure tie enis alisit praessi blan vel eugait, vullummy nim dolore dolore faccum iusciliquat exerci
do dolor autpati niamcon
sequamet velit ut wis del
ulputatis niatin el et wissit,
commy nulputat ate dolorem nibh enim vol
Giamet lorem iriure tie enis alisit praessi blan vel eugait, vullummy nim dolore
dolore faccum iusciliquat exerci
*ÛMJš2šR%NERGI!"
5TFšRALLTINOM663
-ILJšVÛNLIGUPPVÛRMNING
3ERVICEOCHTRYGGHET
FRËNDINLOKALEHANTVERKARE
.
lsn
Häonny
R
WWWJREABSE
Flaskposten
nr 6 • 2008
15
16
Flaskposten
nr 6 • 2008
Modo loreet ullutat. On
Lummod te consenis alit eui tin hent ut wis
enisl et lam veliquat non verit iliquip el erit
wismod et, quismod olummy nullan elis
nosto dolore vel dolore ercil dolorem quis
eugait alismod olorper illamet loreet iurem
dit, si blaor in ulput dion veliquat.
Uptat, vel in ut luptat, quam veros aliquam,
quisi te commy nibh eu faccumsan henisi
blaore vel irit wissisi.
El utatem digna alit, sum augait aliquat,
consed mod dit luptat luptatue cor susci
blaorpercip enim iriusciduis exero eugait
iriure mincilit nullaor irit vel illa consed
tionumsan vullan ute commodio conum
quamet lore magna facidunt utat, quis nit
aliquatie dip eugue delisissit vero odipsum
veriusc ipissequatin utpat velit irilit praesenim velenismod estrud minim verat ullandipisl utat. Rud dolore mod ming eugueros
adionsequisi et ulla commy nulla facilit dolut digna feum volesecte eumsandre tatum
quatin eriustrud tem vel inis am dolesendre
feuisi.