1. No category

OSKULDENS ÖGON
Oskuldens ögon
Copyright © 2013 Carola Högberg
Ansvarig utgivare: Carola Högberg
www.carolahogberg.se
Framställt på vulkan.se
Tryckt i Riga
ISBN: 978-91-87507-34-2
Oskuldens ögon
Carola Högberg
Förord
Detta är en sann berättelse om en svensk flicka som föds av svenska föräldrar i ett modernt Sverige. Eftersom hennes Far innehar en ledande roll i
ett av Sveriges mest slutna trossamfund kommer hennes uppväxt att bli allt
annat än ”normal”.
Hennes föräldrar har bara ett mål för ögonen; ”Sök först Guds rike, så skall
allt detta andra tillfalla er”. Hon växer upp med mottot ”att inte bli någon
del av denna världen”, vilket medför att hon under hela sin uppväxt dagligen
tvingas leva i ”två världar”.
Dessutom; På grund av Faderns ställning förväntas hon bli ett ”föredöme”,
för andra kristna ungdomar i församlingen.
”Vi lever inte längre för oss själva, utan för Gud”! Detta innebär att leva
som ”främlingar” eller som ”tillfälliga invånare” i sitt eget land.
De inre motsättningarna och det krig som hon bedriver i sitt sinne och
hjärta och i sin tunna späda kropp, försöker hon bemästra med all sin kraft,
eftersom hon lider av ”människofruktan”, precis som Jesu lärjunge, Petrus.
Trots detta, blir hon ändå till slut en av Guds allra tappraste och mest
trogna soldater.
Den ”enda sanna vägen”, ”den enda sanna religionen” blir hennes levnadsbana och hon väljer det framför allt det andra som den ”onda tingens ordning” har att erbjuda. Den ska ju ändå snart tillintetgöras och då gäller det
ju att strida på ”rätt sida”, nämligen Guds sida!
Ingenting kan ”rubba henne”! Eller?
Trots sitt ”andliga sinnelag”, sin ”väpnade rustning”, drabbas även hon
till slut av ”Livet”, när obekväma frågor ställs. Hon tvingas återigen att ta
ställning! Välja sida!
Vad är verklig kärlek? Vad är verkligt kristen tro? Vad är mänskligt?
Detta är berättelsen om Carolyn, som börjar sitt liv som en liten flicka
med långa flätor och som med oskuldens ögon försöker möta världen och
vuxenlivet med Guds ögon. Med ett ”andligt perspektiv”.
5
Denna levnadsskildring är även historisk, med verkliga händelser och
människor som Carolyn möter under sitt liv och hur dessa präglar henne
och till slut formar henne som människa.
Ett annorlunda främmande liv, i ett modernt samhälle. Mitt ibland oss!
En äkta och gripande berättelse!
6
Kapitel 1
Ingrid höll det lilla flickebarnet i sin famn. Hon gick fram till fönstret för
att kunna se sin lilla dotter i dagsljuset.
I fyra timmar hade hon nu varit mamma till världens mest underbara lilla flicka.
Ett oerhört lyckorus överväldigade henne och hon ville bara öppna fönstret och skrika ut till hela världen där från fönstret, hur lycklig hon var!
Ett riktigt litet A-barn hade barnmorskan sagt. En rejäl liten klump på 4
kilo och 450 gram. Blå ögon och den näpnaste lilla mun man kunde tänka
sig. Babyn gäspade belåtet.
Nu var den lilla lugn. Den nyfödda flickan hade skrikit hjärtskärande och
med en oerhört stark röst efter födseln.
Det var minsann en liten dam med stark vilja hade Ingrid och maken Sten
sagt till varandra. Det skulle bli en uppfordran att fostra och stävja denna
lilla dam, hade Sten vitsat med sin vanliga ironi och sinne för humor.
Efter fyra år av längtan efter ett barn, hade hon äntligen behagat sin man
och nedkommit med ett välskapt flickebarn.
Hon älskade sin man högt. Han var verkligen mannen i hennes liv.
Ingrid var bara nyss fyllda 18 år när hon träffade HONOM, mannen med
stort M.
Sten var norrlänning, med en blick och ett leende som fick henne att smälta, stilig, lång och mörk och den där långa luggen som hade en tendens att
falla ned i ögonen. Ingrid hade velat ta sin hand och smeka det bakåt, men
det skulle hon så klart aldrig ha vågat, blyg som hon var. När han spelade
gitarr och sjöng inför alla då de hade samkväm i församlingen, ja då lyste han
upp hela rummet med sin strålglans, sin lättsamma och lugna attityd, men
ändå så självklar. Hans humor och den där glimten i ögat, fångade alltid allas
intresse. Sten var en sådan där ”självklar” man. Karismatisk!
7
De hade haft en bror och syster relation i församlingen, med stor respekt för
varandra. Men så hade Sten blivit förflyttad till en annan församling, som pionjär med särskilt uppdrag, förordnad av Sällskapet Vakttornet, för att där fanns
större behov. Då upptäckte Ingrid att hon saknade honom oändligt. Detsamma
gällde honom. När de återsåg varandra efter tre månader, fanns ingen återvändo.
De älskade varandra, hade samma mål i livet;
Att söka Guds Rikes intressen före sina egna liv, att tjäna Jehova av hela sitt
hjärta, av hela sin själ och av hela sitt förstånd.
Det fanns bara en ”Sanning” och det var Sanningen som skulle leda dem
båda till ett Evigt Liv, ett evigt liv på en paradisisk jord, där ingen ”sorg eller
klagan skulle vara mer”.
De gifte sig.
Ingrid var ju inget dålig kap hon heller. Hennes kropp kunde ju få vilken
man som helst yr. Trots sina kvinnliga former, sin smala midja och yppiga
byst, var hon ändå en sedesam och en kysk ung kvinna.
Vid ett tillfälle i tjänsten från dörr till dörr, hade en man bara stirrat på
hennes barm, alltmedan Sten framförde det bibliska budskapet. Till slut
kommenterade mannen;
Å frun är mjuk och go, ser jag!
-- 2 -Ja, de var ett stiligt par. Omtyckta av sina många vänner i församlingarna
runt om.
Nu hade de dessutom efter många år i den ideella heltidstjänsten för Jehova, välsignats med en liten dotter.
8
Ett nytt skede. Nu skulle de bli en familj. Skulle kompassen behöva ändras? Skulle de behöva göra avkall på sin tro? Deras brinnande iver för Rikets
intressen?
Skulle de lyckas fostra upp sin dotter till ett troget och nitiskt Jehovas vittne?
Självklart skulle det bli så, med Guds, Jehovas hjälp! De satte sin förtröstan
och övertygelse till Jehova!
”Med Jehova som tredje part, brister tråden ej så snart!”
Ingrid såg på sin dotter igen; Lola Carolyn, skulle hon heta; Lola Carolyn!
-- 2 -”Lilla Lola”
Solen sken. Snön låg vit och gnistrande. Den lilla staden var tyst och lugn.
Det var förmiddag.
Lilla Lola, som hon själv kallade sig, lekte ensam ute i den lilla trädgården som tillhörde huset de hyrde. Hon hade sin vita overall på sig och en
vit mössa med tofs på som var svår att skilja från snön som hon gladeligen
plumsade i. Rosorna på kinderna lyste i kapp med de alldeles för stora röda
stövlarna. Hennes pappa tyckte det var bra och praktiskt att ha lite att växa
i. Hon var snabb i vändningarna och full av lek och fantasi.
Hon pratade högt för sig själv; ”Lola kan sälv.”
Plötsligt fick hon för sig att ta en längre promenad. Hennes röda stövlar
ledde henne vart hon ville. Snabbare och snabbare. Hon såg bommarna gå
ned över järnvägen. Om hon skyndade sig kunde hon hinna före tåget.
Bommarna var nere.
Inga bilar. Inget tåg.
9
Allt var lugnt.
Hon behövde inte böja sig för att gå under bommarna, det var bara den
stora tofsen som tog i lite. Nu hördes tåget; Lola sprang allt hon orkade.
När hon passerat sista bommen kom tåget.
Hon skrattade. Detta var livat.
Strax var hon framme, i den lilla stadens centrum, gick in i den största
affären i staden.
Det var EPA, hade mamma sagt. Vips var hon framme vid leksaksavdelningen. Hennes ögon tindrade. Direkt visste hon vad hon ville ha!
Den största vita teddybjörn hon skådat, med en röd rosett runt halsen.
Den skulle Lola ha!
Med ett rejält grepp om Nalle, han var nästan lika stor som henne själv, var
hon snart ute på gatan igen. Ingen hade hindrat henne.
Beslutsamt började hon gå över bron släpandes på Nalle.
Så återsåg hon ett välbekant ansikte;
MAMMA!
Hon kunde inte uppfatta om Mamma var arg eller glad.
Mamma frågade bestämt var hon hittat nallen någonstans?
EPA, svarade hon ärligt.
Mamma tog Lola och Nalle tillbaka till EPA. Det kändes väldigt onödigt.
Tanterna i affären skrattade gott och det blev stor uppståndelse. Ingen
kunde förstå hur lilla Lola lyckats ta sig ut alldeles ensam med en så stor
nalle. Lola kände sig stolt.
10
Alla verkade ju tycka att hon varit stark som orkat bära en så stor nalle.
Mamma lämnade tillbaka Nalle till EPA. Lola hade nog hoppats att Mamma skulle ge Nalle till henne, att Mamma skulle förstå hur gärna hon velat
ha honom.
Detta var en förlust. Hon kastade sig på golvet och skrek och sparkade
efter Nalle.
Mammas isande blick, kunde till slut få henne att sansa sig något, när hon
hörde ordet ”smäll”. Hon skulle få smäll av Pappa då han kom hem, om hon
inte skärpte till sig. Mamma tog till slut hennes hand.
De gick tysta hem. Nalle skulle hon för alltid komma att sakna.
Senare på kvällen pratar Pappa allvar med henne om att det Lola gjorde,
kallas att stjäla. Han läste ett citat ur boken Bibeln, om hur illa det går för
den som är tjuvaktig, att den som stal ofta stenades till döds. Det är också ett
av tio Guds bud: ”Du skall icke stjäla”.
Eftersom lilla Lola hade stulit, måste Pappa dessvärre ge henne smisk på
stjärten. Ja, det var vad han sa, lugnt och samlat. Han lade henne över sitt
knä och smiskade henne på den bara lilla stjärten.
Detta skulle bli den gängse bestraffningen. För lilla Lola skulle det ta ett
tag, innan hennes ”vilda” sinnelag skulle kunna stävjas och vara färdig tuktat.
Av någon outgrundlig anledning, skulle Carolyn aldrig mer i sitt liv, vilja
ha någon nalle, eller något gosedjur överhuvudtaget. Det var bara Nalle, hon
någonsin velat ha.
-- 2 --
11
Hon var en glad och livaktig liten flicka, så det var sällan några lugna stunder, utom dem som påtvingades henne, förstås. Hon älskade bäbisar.
Vid en av de stora sammankomsterna som hennes föräldrar deltog i årligen, var just detta hennes stora intresse. Helt plötsligt hade hon försvunnit
från sina föräldrar, som blivit helt förtvivlade. Lyckligtvis hade de återfunnit
henne nere på ”plattan” för alla mammor med nyfödda i barnvagn. Eftersom
hon var så liten, klättrade hon upp på stänkskydden för hjulen och på så sätt
kunde hon titta in i vagnen på den lilla babyn, genom att klamra sig fast i
vagnen.
Det var där hennes föräldrar fann henne bland hundratals och ibland över
tusentalet andra vittnen.
En barnkär liten flicka fick också nästföljande vinter en lillasyster.
Mormor hade rest från Göteborg för att ta hand om lilla Lola då Mamma
låg på BB och Pappa arbetade. Dagen då de skulle besöka Mamma och lillasyster var så klart spännande.
Hon hade sin fina vita lilla pälskappa på sig med den vita pälsmössan till.
Vita strumpbyxor och de röda stövlarna med vit pälsrand på.
I väntan på Mormor och Pappa hoppade Lola lite, på den tunna isen på
vattenpölen, det hade börjat smälta. Hon halkade och plötsligt låg hon i en
stor brun vattenpöl.
I samma ögonblick kom Pappa och Mormor ut och såg denna bruna lerduva, från topp till tå. Mormor hade inget annat val än att sätta på henne,
den lilla blå urväxta sommarkappan i stället, som hon frysandes anlände i,
till BB.
När lillasyster kom hem fick lilla Lola leka med sin egen lilla röda dockvagn, med en docka i. För det mesta höll hon sig i trädgården, men vid ett
obevakat tillfälle försvann hon därifrån.
Kvar stod dockvagnen med dockan i.
12
Hon hade lockats in av några lite äldre barn på andra sidan gatan.
De hade spelat musik, dansat och skrattat. Det verkade så skojigt, och på
något outgrundligt sätt hade hon lockats in till ungdomarna, vilket mindes
hon inte, hon var ju bara 3 år.
Plötsligt tyckte någon att Lola kunde dansa för dem. Någon drog ner byxorna på henne alltmedan de applåderade och satt i en ring runt henne, när
hon dansade till musiken med byxorna nere. Det som först verkat så roligt,
kändes nu inte bra, lite konstigt.
När Lola skulle gå därifrån, ramlade hon i den stora stentrappan, från
ungdomarnas hus. Det rann blod från huvudet, hennes skrik var så högt, att
hela kvarteret hörde.
Nu kom Mamma springande emot henne med utsträckta händer.
Ja, hennes hjärtskärande skrik blev en vana, antingen på grund av alla
olyckor hon råkade ut för, under sina första levnadsår, eller så för att hon
på ett eller annat sätt behövde tuktas, då hon hittat på något bus, eller visat
olydnad.
Hon hade också haft oturen att trilla ur en gunga, då ett vittnes dotter,
passade henne i lekparken. Då slog hon ut en del av sin framtand. Det blev
bara en halva kvar. Hon fick besöka tandläkare Petré, en ilsken man som inte
hade tålamod med barn överhuvudtaget. Han blev stressad av barnaskrik, så
när Carolyn skrek, skrek Petré tillbaka;
Ligg still unge!
Han slet ut tanden våldsamt och hastigt utan bedövning och utan medlidande.
Så grundlades hennes tandläkarskräck, som skulle följa genom livet.
-- 2 --
13
När hon blev lite äldre, vid fyra fem års ålder, hade hon andra intressen.
En stor konflikt växte i hennes kropp då påsken nalkades och alla söta
påskkycklingar tittade på henne, med sina söta bedjande ögon. En sådan
ville hon ha!
En liten påskkyckling som hon vägrade släppa ifrån sig, på varuhuset blev
en stor stridsfråga mellan henne och Mamma.
Till skillnad från då hon var mindre, då hon kastade sig på golvet och skrek
och sparkade, när hon inte fick som hon ville, böjde hon nu bara huvudet på
sned och bad Mamma med vädjande blick och sa;
Snälla Mamma; Jag klarar inte att lämna denna lilla kyckling här.
Hon kände att hjärtat höll på att slitas sönder. Men Mamma vägrade kompromissa;
Vi firar inte påsk och du vet att vi inte kan ha något som hör påsken till!
Hon spände blicken i sin lilla dotter. Hon var orubblig.
Men snälla Mamma; Kan man inte låtsas att det bara är en vanlig liten
kyckling, föreslog Carolyn, med gråten i halsen.
Mamma var redan på väg ut ur affären.
Hon grät under sin säng och sörjde sin lilla kyckling.
Ja, hon brukade ta sin tillflykt under sängen varje gång hon fått smisk, eller
sörjde någon ogudaktig leksak, som hade med hedniska läror att göra. Där
under sängen, fick hon vara i fred, med sina syndiga tankar, tills hon kom ut
och bad om förlåtelse.
Men denna gång, var det som om hon aldrig ville krypa fram igen.
14
Kanske var det denna envisa sorg, som bevekande ändrade hennes Mammas
hjärta, för när de besökte affären två dagar senare, lät helt plötsligt Mamma
henne få den lilla kycklingen, utan att Lola sagt något ytterligare om saken.
Kunde detta vara sant?
Hon kelade och vårdade den lilla fågeln så ömt. Hon kammade sitt långa
hår och ville att Mamma skulle ta ett fotografi av henne och kycklingen.
Det gjorde Mamma! Detta hamnade till och med i familjens fotoalbum.
Hur Modern förklarade påskkycklingen för Pappa, förblev en gåta.
Kanske hade hennes tal om att låtsas att det var en vanlig kyckling, gett
resultat?
-- 2 -Vid denna tidpunkt, flyttade familjen till Arboga. De hade fått en helt ny
trerumslägenhet, i ett nybyggt område. Så nybyggt att barn nog egentligen
inte borde vistas där, eller så var det bara återigen Carolyns framfart som
ställde till det.
En lekkamrats balkong på första våningen var inte helt färdigbyggd. Den
innehöll bara tre ribbor som skydd från att trilla ut. Hur som helst så lyckades Carolyn anordna en tävling, där den som kunde hoppa högst upp på
ribborna jämnfota, skulle vinna.
Naturligtvis ville hon både vinna och imponera och hoppade högst upp
på tredje ribban.
Samtidigt som hon insåg att hon vunnit, gjorde tyngdlagen sitt, vilket
medförde att hon föll över kanten, ner under balkongen, rakt på en rostig
spik, som slet sönder örat.
15
Detta var segerns sötma;
Hon skrek som en stucken gris över gården. Med örat och spiken dinglande och blodet forsande nedför kroppen, såg hon Mamma som i dimma, med
sitt fina förkläde, det röda med äpplen och citroner på.
Helt plötsligt var hon på sjukhuset och de gjorde allt för att lugna henne.
Till sist, lade de något över hennes ansikte, sedan mindes hon inget mer,
förrän örat var lagat.
Så blev hon en frisk och ordnad flicka igen. Det blev väl lite lugnare lekar
ett tag framöver.
Det var väldigt trevligt när Marie och Peter, hennes kusiner kom och hälsade på från Lilla Edet, utanför Göteborg.
Det var kul, därför att Marie som var tio år, alltså fyra år äldre än henne, hade
fått en alldeles egen hund. En vit liten pudel som hette Tessie. Marie var så fin
och en lite äldre tjej som Carolyn kunde se upp till. Dessutom var hon så snäll när
hon lät Carolyn få hålla hennes hund i kopplet. Att hålla en hund i koppel var
väl så nära himmelriket man kunde komma. Hon blev alldeles upprymd av detta.
Peter, som var ett halvår yngre än henne, var hon ju också väldigt förtjust
i. Han var så gullig. Tur att hon hade sin fina vita bomullsklänning med rosa
rosor på. Peter hade en kakifärgad väst med shorts till. Marie hade vit spetsblus och en blå plisserad kjol. Hon var så fin i det mot sitt mörka vackra hår.
Då hon närmade sig sex år, blev Pappa arbetslös, från ”Kraft & Ljus”,
denna elfirma som Pappa förutom sina åtaganden som Församlingstjänare,
försörjde familjen genom. Att vara Församlingstjänare innebar att ha huvudansvaret för en församling, motsvarigheten till präst.
En vanlig präst hade ju ofta det som sitt enda arbete. Betalt av stat och församling, men här var det ju helt ideellt, utan inkomst från någon överordnad
eller församling.
16
De bidrag som kom in på frivillig basis i församlingen, gick ju i första hand
till hyror av lokaler för församlingsmöten och till den bibliska litteraturen.
Allt överskott skickades till Sällskapet Vakttornets huvudkontor i Jakobsberg, i Stockholm.
Det var högsätet i Sverige, där de i eget tryckeri översatte och distribuerade
ut litteraturen till församlingarna.
Att bedriva själavård, innebar ju att Pappa ofta fick använda kvällar och
helger till detta, eftersom han arbetade som elektriker på dagarna. Det blev
beslutat att en flytt skulle bli nödvändig, eftersom han fick en ny anställning
som elektriker i Halmstad. Dessutom fanns ett behov av en ny Församlingstjänare där, eftersom den nuvarande, Åke Carlsson skulle flytta till Betelhemmet i Jakobsberg, utanför Stockholm.
Åke Carlsson skulle nu bli huvudansvarig för det juridiska på avdelningskontoret i Sverige.
Familjens första bostad i Halmstad blev på Stenvinkelsgatan, i den västra
äldre centrala delen av staden. Lägenheten var gammal med högt i tak och
stora fönster. ”Dragig”, tyckte mamma. Där fanns en bakgård, där också
pappas elbolag hade sitt kontor. Det var härifrån han skulle åka ut på uppdrag varje dag. Nära till jobbet alltså. En av pappas arbetskamrater hette
John, han var så snäll, barnens favorit på gården. Han brukade köpa salta
lakrits godis till barnen. Väldigt snällt faktiskt. En dag fick de alla åka med
i firmans Volvo PV kombi, då han skulle ut på något uppdrag. Då satt alla
gårdsbarnen snällt och andäktigt i bakskuffen bland sladdar och kablar och
käkade lakrits för glatta livet.
Tiden på Stenvinkelsgatan blev kort, eftersom Mamma inte trivdes. Hon
ville bo modernare. Så det blev Järnvägsgatan 8 i stället, efter något halvår.
Ett sexvåningshus med etagevåning och fransk balkong istället.
17
Här lärde Carolyn, (hon hade slutat kalla sig själv för lilla Lola vid det här
laget) känna Betty i familjen Bengtssons stora familjeskara med fem barn.
Pappan arbetade som personalansvarig på stans största varuhus, Domus.
Modern sades ha lite klena nerver och vara lite folkskygg. Betty var en rar,
men lite blyg flicka, ett år äldre än Carolyn.
Eftersom familjen Bengtsson dessutom var med i församlingen av Jehovas
vittnen, föll det sig naturligt att vara lekkamrater. Det passade sig helt enkelt.
Carolyn gjorde avkall på sin lite vilda och busiga stil, för att anpassa sig mer
till Bettys försynta attityd.
Av någon underlig anledning dolde hon däremot sin lekkamrat Robin för
föräldrarna, som hon också tyckte om att leka med. De lekte med bilar och
järnvägståg, byggde med klossar och lego.
Lego ja, så mycket lego han hade. Hon hade aldrig sett något liknande, ens
ägt en legobit. Inte undra på att hon försvann in i fantasins och drömmarnas
värld tillsammans med Robin. Hon var så försvunnen i sin värld att hon
glömde tid och rum, mat-tider och allt annat viktigt. Så när hon skulle gå
hem var det mörkt.
Mamma och Pappa stod med armarna i kors:
Utfrågning;
Var har du varit?
Hon kände att nu skulle straffet komma för hennes oförstånd och olydnad. Hon ville inte ha stryk, orkade inte med detta nu, efter en så glad dag,
så hon drog till med en lögn;
Jag har varit hos tant Berit.
Tant Berit bodde med sin man, Åke Carlsson på åttonde våningen, i samma hus.
Tant Berit? Hela dagen?
Vreden som fanns hos föräldrarna övergick till förvirring.
18
Tant Berit var den förra Församlingstjänarens hustru som snart skulle flytta till Betel i Stockholm. Hennes man var den som skulle lotsa in Pappa i den
nya församlingen i Halmstad.
Styrkt av effekten på sitt svar på deras fråga; Nu fanns ingen återvändo i
lögnen;
Ja! Vi hade så mycket intressant att prata om, så jag måste ha glömt tiden.
Vi hade så trevligt. Hon bjöd på saft och kakor.
Föräldrarna såg helt paffa ut, de kom liksom av sig. Deras dotter hade
suttit en hel dag med en syster i församlingen och pratat. Det kunde man ju
inte aga sin dotter för. Men ändå?
Efter den lögnen hade Carolyn konstant magknip och ångest varje gång
hon såg Mamma prata med tant Berit. Tänk om mamma skulle säga;
Jag hörde att Carolyn hälsat på dig häromdagen?
Då skulle hennes lögn uppdagas och hon skulle verkligen få skämmas och
straffas.
Därför var det en befrielse den dagen då tant Berits och farbror Åkes flyttlass gick iväg till Betel i Jakobsberg. Äntligen kunde hon andas ut. Magknipen släppte.
Tänk om det hade kommit ut att den nya Församlingstjänarens dotter var
en lögnerska!
Av någon märklig anledning bodde flera Jehovas vittnen just på Järnvägsgatan. Även en annan pojke, Glenn som var sex år, son till en syster i församlingen, men hennes man var ”icke troende”, alltså inte med i församlingen.
Glenn hade en gullhamster som Carolyn fick hålla, vid ett tillfälle. En sådan
ville hon ha, hon drömde ju konstant om ett litet husdjur. Därför blev hon
så ledsen då Glenn, några dagar senare berättade att hans lilla gullhamster
brutit nacken, då den sprungit ut och ramlat ner från den franska balkongen.
19
Här bodde också de finska systrarna Horova, två ungmör, lite speciella,
men snälla. De var, som om de var med i en film, gammeldags och overkliga
på något sätt. Carolyn funderade.
Broder Albin, ett sant original som man säger av någon underlig anledning, kanske för att han var rättfram och sa vad han tyckte och tänkte om
saker och ting, utan att bry sig om hur det skulle uppfattas.
Han skulle sedermera få hjärntumör, bli allmänt virrig, innan han slutligen
dog i alltför tidig ålder.
Pappa Sten skulle komma att engagera sig mycket i samband med hans
sjukdom.
Där bodde också broder Nils med sin ”sinnessjuka” hustru. Ja hon åkte
visst in och ut på sådana ”hem”. När broder Nils pratade, kom en fruktansvärd lukt ut från hans mun. Något liknande skulle hon varken förr eller
senare uppleva. Det var synd, för han log så gärna och verkade så vänlig.
Någon gång hade Carolyn hört Pappa prata med Nils om hans problem med
sin sjuka hustru, som ibland vägrade stryka hans skjortor, då hon ville hindra
honom från att gå på mötena. Hon hatade Jehovas vittnen och skrek på Nils
för den sakens skull.
Detta var ju inte menat för Carolyns öron, men visst: Barn hör!
Varje torsdag klockan 15.00 åkte de på bokstudie hos tant Alice och Oskar
på Syskonhamnsgatan. Det varade en timme. Carolyn och Jeanette satt otåligt och väntade på Amen efter den dryga timmen, för snabbt som ögat reste
sig tant Alice då och hämtade skålen med alla karamellerna. Det var som om
hon kunnat läsa deras tankar, för detta var höjdpunkten. Man fick dessutom
ta flera. Tant Alice och Oskar var så snälla. De verkade verkligen tycka om
barn. De blev så glada över flickornas glädje över karamellerna.
Det började ändå bli lite roligare med bokstudierna nu, åtminstone för
Carolyns del.
20
Hon hade börjat kunna läsa, hon skulle snart börja skolan och kunde få
läsa bibelställen på bokstudiet. Alla satt andäktigt då hon stakade sig igenom
vers efter vers;
”Kära barn; Tagen eder till vara för avgudarna.”
Då hon var färdig tittade hon upp för att liksom se, om det var bra. Åhörarna log så gulligt och nickade så snällt mot henne. Mest av alla log ändå
tant Alice och farbror Oskar. Det gjorde henne väl till mods.
Familjen åkte dessutom regelbundet ut i ”tjänsten på fältet” eller i predikoverksamheten som det heter. Det blev oftast på lördag eftermiddagen, då
Pappa jobbat klart för veckan.
Det var ju spännande med en ny plats och nya distrikt. Halmstad med
omnejd var uppdelat i olika distrikt som församlinsförkunnarna kunde
”kvittera ut” med sin namnteckning, (typ distrikt nr 123 har Johan Persson,
ex.) Detta innebar att man som församlingsförkunnare hade ansvar för att
ALLA hushåll på detta distrikt, fick besök av ett Jehovas vittne. Man kunde
ha ett eller flera distrikt. Det var därför också viktigt att föra anteckningar,
så att den som ej=inte, var intresserad (EI) slapp enträgna besök. Placerades
litteratur skrevs det upp, så att förkunnaren kunde göra återbesök (ÅB). Bara
ens eget samvete kunde säga att man skötte sitt distrikt på ett bra sätt och att
man hade tiden att lägga ner för att göra besöken på det distrikt man tagit ut.
Oftast hade man ett till två distrikt inne i staden, för kalla dagar. Landet
fick ju oftast besök på vår och sommar, eftersom det var roligt att åka ut på
landet då och ha med fikakorg.
Ett uppdrag som skulle göras med lön för mödan:
En filt i någon hage, lyssna på göken och äta upp den medhavda smörgåsen och saften eller kaffet.
21
Det skulle bli många hagar med fikakorg att minnas.
Framför allt de tidiga vårdagarna, på försommaren skulle etsa sig fast på
näthinnan och mammas jubelrop;
Tysta! Hör ni göken?
Visst hörde de göken!
Det var vid ett sådant tillfälle, en tjänstedag med familjen på landet som
Pappa fick syn på en radio och en massa sladdar och antenner av något slag
i en gammal förfallen lada!
Pappa stannade bilen för att lyssna;
Jodå! Det hördes musik. Högt dessutom!
Eftersom Pappa var en noggrann man, ingen skulle missas, tog han det
säkra före det osäkra och gick fram mot ladugårdsdörren som var stängd.
Han skulle just ta tag i dörrhandtaget, då dörren öppnades:
Ut flög en Gubbe! Bokstavligen! Med keps och blåställ, minst en meter
upp i luften, med gummistövlarna på.
Pappa nästan vräktes omkull! Han såg chockad ut.
Gubben skrek när han landat på marken; ”Aj,aj,aj! Vad du gör; Ta inte i
handtaget!!”
Tydligen var det just detta som Gubben själv gjort!
Han visade Pappa sin hemmagjorda montering på dörren, för att få vara
i fred från ofredande personer. Den gamla Gubben började dessutom, demonstrera sin enorma strålkastaranläggning på taket, som han själv var mäkta imponerad av.
Allt detta för att mota bort inkräktare!
22
Pappa som var elektriker blev ju ordentligt road av denna farbror och hans
installationer, så de fann varandra och tog varandra i hand så där som bara
män i samförstånd kan göra.
Jodå, Gubben i ladan köpte Vakttornet och Vakna också och fick en löpsedel av Pappa.
Mamma och flickorna satt som utropstecken i bilen och följde händelsen
på betryggande avstånd.
Gubben i ladan, blev ett ÅB=återbesök, det vill säga, en person som man
går tillbaka till kontinuerligt, pratar lite med och placerar de senaste numren
av Vakna och Vakttornet.
Tänk att en människa kunde bo och leva så där primitivt. I en lada! Pappa
behöll distriktet i Esmared i flera år. Det blev ett favoritdistrikt med många
kaffehagar och riktig landsbyggd!
De skulle också av en tillfällighet hitta hjortron i skogarna, ända upp mot
Älmhult skulle den hjortronälskande familjen fara ut och leta. Ja, flickorna
var inte så förtjusta förstås, på grund av rädsla för ormar. Men föräldrarna
intygade, att på myrarna fanns det då i alla fall inga ormar.
Glada i hågen tågade flickorna således ut ur bilen, bara för att stöta på, just
det! En huggorm!
Chockade och av outgrundlig anledning, sparkade flickorna av sig sina
gummistövlar, sprang tillbaka in i bilen, skrikandes, som i trans. Resten av
dagen satt de med uppdragna fötter under sig i bilen, skakande, tålmodigt
väntande på de hjortronälskande föräldrarna, där ute på myren.
Varje söndag, klockan 10.00 var det församlingsmöte i den hyrda lokalen
på Folkets hus.
I den ”Blå salen”, som den kallades av okänd anledning, högst upp på
fjärde våningen.
23
Offentligt föredrag, först i en timme och sedan Vakttornsstudie i en timme. Det offentliga talet hölls alltid av en man, en ”broder” från den egna
församlingen eller någon gästtalare från någon närliggande stad. Med närliggande menades upp till tio mils omkrets.
Det var vanligt att talare kom från Helsingborg, Stig Nilsson med hustru
och tre barn till exempel, Församlingstjänare från den staden, Olle Birgersson med hustru från Båstad, familjen Dahlgren från Höganäs, som hade så
många barn att man tänkte mer på familjen än pappan, som var talaren och
Församlingstjänare i sin stad. Dessutom utmärkte han sig i Carolyns ögon,
då hans familj skulle gästa församlingen och de kom för sent.
Hela Halmstad-församlingen satt bänkade, klockan var över 10.00 och
Dahlgrens hade inte dykt upp.
Pappa, som var ordförande gick av och an, fick börja förbereda sig på att gå
in och ersätta Dahlgren, med något annat tal, när det rasslade till i hissen och
hela familjen Dahlgren kommer instormande. En hastig, men kort ursäkt om
att familjen hade varit tvungen att leta efter en strumpautomat, i hela staden,
eftersom hustrun hade fått en maska på strumporna på väg till Halmstad.
Sådana bekymmer måste naturligtvis gå före ett offentligt föredrag inför en
väntande församling.
Detta gjorde intryck på Carolyn. Vilken gentleman!
Efter mötet bjöds hela familjen på middag hemma hos Carolyns föräldrar.
Hon och Jeanette fick knyta kontakten med Christer och Gunnar, Carina,
Christina och lilla söta Ann-Sofie som med sitt ljusa lockiga hår såg ut som
Shirley Temple.
Ofta fick Carolyn och Jeanette också fara runt med sin väl-talande Pappa,
då han blev gästtalare i alla församlingar. De var vid ett av många tillfällen,
hemma hos ”Vävaren i Båstad”. Han etsade sig fast på grund av sin likhet
med Lilla Fridolf, seriefiguren. Han var en vänlig man och Mamma fick en
fantastiskt fin vävd matsalsduk av Vävaren. Mamma blev så glad. Sådant lade
ett barn på minnet.
24
Olle Birgersson som var församlingstjänare i Båstad, var en storbonde och
hans vänliga, vindpinade bruna ansikte etsade sig också fast.
Det gällde ju att en offentlig talare, skulle kunna inspirera församlingen
i en stad, att vilja fortsätta predika och sprida sanningens budskap vidare
och på så sätt hjälpa ännu fler människor kunna ta ställning för Guds rike,
innan det hemska stora kriget Harmagedon, kom och tog bort alla onda
människor.
Därför var det bra och livsviktigt, med bra och duktiga talare, som kunde
få församlingsmedlemmarna i respektive församling, att fortsätta vara motiverade.
Carolyns Pappa var en av de främsta talarna i hela södra Sverige. Dessutom var han ju en otroligt charmerande människa, som med sin humor och
snillrika argumentationer, fick lyssnaren att förstå det logiska och självklara i
budskapet. Den som inte förstod, var det helt enkelt något fel på. Det fanns
bara en sanning, den var ju så uppenbar, så märkligt att inte alla kunde förstå denna enda sanna vägen. Carolyn var alltid stolt över sin Pappa när han
talade.
Hennes favoritämnen var ”Människans litenhet i förhållande till Gud”,
där han med hjälp av stora planscher, visade klokheten i planeternas positioner i förhållande till varandra.
Han läste mycket i detta tal i Jobs bok kap. 38:4-7.
”Vart var du, när jag lade jordens grund? Säg det om du har ett så stort
förstånd. Vem har fastställt hennes mått? Du vet ju det? Vem spände sitt
mätsnöre över henne? Var fingo hennes pelare sin fästen och vem var det
som lade hennes hörnsten, medan morgonstjärnorna tillsammans jublade
och alla Guds söner höjde glädjerop? Vem satte dörrar för havet? Har du
varit framme vid snöns förrådshus och haglets? Säg mig om du har så stort
förstånd?”
25
Denna vishet och exakthet vittnade ju om att allt detta varit omöjligt om
det inte funnits en Skapare bakom. Gud Jehova!
Hennes Pappa fortsatte i sitt tal;
”Om bara jorden varit lite närmare solen, ja då hade vi brunnit upp här
på jorden kontra motsatsen, positionen längre bort, ja då hade vi frusit ihjäl
här. Jorden har han gett åt människors barn för att vi ska kunna leva här
på jorden. Men mänskligheten har missbrukat Guds godhet och förstört
jorden, förgiftat haven när till och med fiskarna i haven dör. Kommer Gud
att tillåta detta? Nej, naturligtvis inte. Vi ska gå vidare här och se hur Guds
vishet syns i djurlivet”.
Planscherna med Flodhästen och Krokodilen, Leviatan, tyckte alltid Carolyn var så häftigt. Hennes Pappa hade sådana tuffa planscher. Han hade fått
dem från en skola.
Hon brukade se sig om i lokalen, för att notera om åhörarna tyckte det var
lika intressant som hon?
Det tyckte de! Det var bara en man, som alltid satt och halvsov vid varje
möte, vem det än var som var framme på podiet.
Det var Einar, dansken. Pappa till Karin, Erland och Kasper. De verkade
skämmas för att deras pappa alltid sov på mötena. Men de brukade göra roliga grimaser, eller någon lustig min, skela med ögonen eller något, åt Carolyn
och Jeanette, så de började skratta.
Då, om inte förr, brukade minsann Einar vakna till och titta argt på sina
söner. Ibland tog han till och med dem i örat. En rodnad brukade då flamma upp, både på örat och kinden hos pojkarna, medan de lugnade sig något
ögonblick.
Hon tyckte det var så mäktigt och dramatiskt när Pappa läste i Jobs bok
om Leviatan, det var nästan som en skräckfilm;
26
”Kan du dra upp Leviatan med krok?
Kan du ha honom till leksak såsom en fågel och sätta honom i band åt
dina tärnor?
Kan du skjuta hans hud full med spjut och hans huvud med fiskharpuner?
Ja försök bära hand på honom, du ska minnas den striden och skall ej göra
så mer”( Job 40:20-27. )
Hon var stolt för sin pappa när han talade. Hon visste att han fick ha stora
näsdukar i armhålorna, för hans anspänning gjorde, att han svettades enormt
under ett offentligt föredrag. Men mamma hjälpte alltid kärleksfullt till, att
fästa näsdukarna med säkerhetsnålar i skjortan och sedan på med kavajen,
så det inte syntes. Något annat spår av nervositet syntes annars aldrig. Det
norrländska lugnet genomsyrades alltid.
Det värsta ord hon någonsin skulle höra sin Pappa säga var; ”Järnspikar”.
Det var vid ett tillfälle då de gästade Köpenhamn i Danmark i samband
med sommarens fem dagar långa sammankomst.
De satt och körde i den stressiga och täta trafiken. De var på väg mellan
Jehovas vittnens campingplats och den stora sammankomstplatsen. Med sig
i bilen var även Marie-Therese, en några år äldre kamrat i Halmstads-församlingen.
Carolyn kunde inte låta bli att skryta lite om sin Pappa;
Pappa är jätteduktig på att köra bil, hann hon bara säga, kanske för att
lugna Pappa som började bli lite stressad i trafiken och kanske för att lugna
sig själv och Marie-Therese.
Sekunderna strax efter small det.
Pappa körde in i framförvarande bil, en danskregistrerad;
”JÄRNSPIKAR”, mullrade Pappa.
27
Under sommaren hann de dessutom med sin årliga tur till Kroksjö, utanför Umeå, där Farfar och Farmor bodde. Då de äntligen kom upp till
Kroksjö var det fest.
Carolyn och Jeanette älskade att komma dit upp till gården, så att resan dit
upp tog två dagar, på 125 mil, gjorde inget. Det var värt att vänta på.
När de såg huset nere i dalen vid sjön, blev de som tokiga.
De började sjunga något så lustigt som;
”Dojjonjajja, dojjonjajja, dojjonjajja” och så brast de ut i skratt och så om igen.
Vart fick dem allt ifrån?
När de kom till den långa björk allén, som ledde fram till huset var de
andäktiga, det sprattlade i magen av lycka.
Strax skulle de få springa ut på gräset, krama Farmor och Farfar, som ”stod
på parad” och väntade på gårdsplanen, sedan springa in i ladugården och se
vilka kattungar de skulle få i år?
Tänk, de fick nya kattungar varje år. Dessa kattungar skulle skatta sig lyckliga om de fick nudda gräset med sina små tassar på hela sommaren. Men det
är klart, flickorna måste ju sova på nätterna. Snart satt hela släkten runt det
stora köksbordet i det kolossala köket.
Det var där man umgicks.
Maten stod uppdukad. Alla var där. Förutom Farfar och Farmor, var det
Pappas lillebror Runar som var brottare på elitnivå där, Pappas två systrar,
sjuksköterskor båda två, Eivor och Inger, Ingers make och deras två barn, Per
och Åsa. Kattungarna med. Collien Laysie med.
Det serverades allt från norrländsk pitepalt, surströmming, till köttgrytor
och svensk husmanskost. Maten tog ofta väldigt lång tid att tillaga och så
tillbringades många timmar vid matbordet.
28
Många roliga berättelser om folk och närliggande byar på en alldeles underbar dialekt.
Carolyn och Jeanette älskade att lyssna på dessa människor.
Det var som ett säreget skådespel, som levde sitt eget liv och allas erfarenheter och upplevelser det senaste året skulle delas och skvallras om, samtidigt
som mycket berättelser från förr i tiden.
Det var som en stor sagobok, med stora färg-glada bilder. Här var ingen
ledsen. Alla var glada.
Carolyn och Jeanette fick alltid sova uppe i Runars gamla pojkrum, bland
alla hans pokaler och medaljer.
Rummet vätte ut mot gården och Farfar passerade alltid där tidigt på morgonen, då korna skulle släppas ut till hagarna.
Då öppnade flickorna fönstret snabbt och kunde se paraden med en stolt
Farfar i spetsen. Ibland var någon ko olydig och vägrade gå i raden för att i
stället gå fram och lukta på hammocken.
Då hördes Farfar säga något opassande;
”Uppuppuppuppupp! Förbenade kossa!”
-- 2 -I samma veva, hördes Farmors steg i trappen och skrammel av saftglas.
Flickorna hoppade ner i sängen igen.
Farmor knackade på dörren.
Kom in!
Tänk! Saft och bullar på säng...
29
God morgon flickor små! Har ni sovit gott?
Flickorna dyrkade Farmor! Denna underbara människa! Hon hade en så
sällsam vänlig själ och så vacker hon var!
De satt i sängen och njöt av alla sorters bullar och kakor och Farmors saft,
det var något alldeles särskilt med den.
Tänk att få saft och bullar till frukost! Dessutom serverat på en bricka i
sängen.
Detta var skillnad på frukosten hemma. Havregrynsgröt, som Carolyn fick
kväljningar av. Dessutom fanns inget alternativ. Hemma fick de inte gå från
bordet om de inte åt upp.
Carolyn hade kommit på ett knep; Att röra ut blåbärssylten med gröten,
så gröten smakade blåbär.
Men detta ville hon inte tänka på i nuet!
Farmor var Gud!
Farmor var Nu!
Farmor var en Ängel!
Gården var ”Himmelriket”.
Efter den njutningsfyllda frukosten skulle de snabbt springa ner till
kattungarna i ladugården.
En ny dag hade börjat. Denna dag, skulle de till och med få åka hölass och
hoppa i höet.
Solen sken!
En och annan dag ville Farmor att de skulle åka in till Umeå. Då klädde
hon sig i hatt och blommig klänning, en fin väska och handskar och en liten
klacksko.
30
Hemma på gården var det träskor, stövlar och någon enklare rockklänning
som gällde, en sådan med knappar fram och ett knytskärp. De där träskorna
var viktigt att ta av sig innan man gick in i huset. Där inne var det ordning
och reda.
Man ställde av sig träskorna på farstubron, där också den stora frysboxen
tronade, sedan snabbt igenom den svala hallen och in i det varma vedeldade
köket. Man var noga med att inte ”elda för kråkorna”.
Så hallen och vägen upp till övervåningen var svalare och alla sovrum och
vardagsrummet höll man dörrarna stängda till.
Den lilla toaletten på nedre botten hade en speciell doft och hade en liten
skylt på dörren;
”Här får man sitta i egna tankar, tills någon annan på dörren bankar.” Oj,
så bra! Carolyn lärde sig texten utantill snabbt.
På kvällarna fick flickorna bada uppe i badkaret på övre våningen. Det sved
rätt mycket i huden, eftersom de hade lekt och hoppat i höet hela dagen och
fått risp-sår kors och tvärs på huden. Men vad gjorde väl det. Deras lyckobehov och frihetsbehov hade fått komma till uttryck. Trötta och utmattade på
kvällen, strax före läggdags, sa de godnatt till sina fina små dockor i lekstugan
och till kattungarna i ladugården.
De hade fått varsin ny vacker docka, då de åkte in med Farmor till staden.
Hon hade tagit flickorna i handen och gått in på stans största leksaksbutik
och sagt att de fick välja något de ville ha.
Eftersom de var så försiktiga, inte vana att bli behandlade på detta sätt, fick
de nästan en chock av att Farmor var så givmild och snäll.
Det var så overkligt att någon ville skämma bort dem på detta sätt. De
båda flickorna pekade på något litet oansenligt, som inte var så dyrt. Farmor
skakade på huvudet, som om hon förstod bättre än så. Hon gick fram till
hyllan med de stora exklusiva dockorna, med blundögon och ögonfransar,
det kam-bara håret, de riktiga babydockorna, som var så dyra att Carolyn
och Jeanette bara stod och gapade, när Farmor resolut plockade ner den
första från hyllan;
31
Tycker ni om den här? frågade hon.
Ja, svarade flickorna i chockat tillstånd.
Då får ni varsin sådan, en med rosa kläder och en med blå. Hon fortsatte
som värsta ångvälten; Så ska vi ha lite extra dockkläder och något att bädda
ned dockorna i.
Men Farmor; Det är alldeles för mycket, försökte Carolyn.
Detta ville Farmor inte höra, då hon ivrigt var på väg till nästa avdelning,
för att köpa målarböcker, färgpennor, bokmärken, klippdockor, kortspel,
en liten dockservis att ha i lekstugan, små kastruller, plasttallrikar och bestick för små middagar i lekstugan, några seriemagasin att läsa. En liten
symaskin!
Detta skulle bli det närmsta frosseri flickorna skulle komma i livet!
Pappa såg också både förvånad och fundersam ut, då Farmor och flickorna
kom bärandes på alla saker till bilen. Skulle det verkligen få plats i den lilla
Volkswagen? (Folkvagnen)
Pappa kunde ju inte tukta sin Mor, för att hon skämt bort sina älskade
barnbarn, den glädjen visste han att han aldrig skulle kunna ta ifrån henne.
Farmor satte näsan i vädret, som för att markera att hennes son var chanslös. Hon kände honom väl. Någon förmanande kommentar var ingen idé!
Barnbarnen var hennes egendom nu! Så det så!
På vägen hem satt flickorna på varsin sida om Farmor i baksätet. Mamma
Ingrid satt alltid i framsätet bredvid Pappa, eftersom hon sa att hon led av
åksjuka och måste se vägen, att hon skulle må illa om hon satt i baksätet.
32
Farmor som var livrädd för att överhuvudtaget åka bil, satt framåtlutad
i mitten av baksätet med handen på sin sons axel, medan hon hela tiden
klappade hans skuldra och uppmanade honom;
Kör försiktigt Sten, kör försiktigt Sten!!
Då de kom hem till Kroksjöby, bad Farmor att de skulle stanna till, utanför ”Huberts”.
Det var lanthandeln, den enda, som drevs av Farfars bror Hubert.
Den enda bensinmacken i byn, drevs av Farfars bror Hugo.
Farmor tog med flickorna in till Hubert;
Hon var så stolt då hon presenterade sina barnbarn, de skulle nu få lite
godis. Det blev tuggummi i rör, plockade olika karameller från olika skålar,
klubbor, karamellhalsband.
Mm! Inte undra på att Carolyn somnade lycklig och med ett leende på
läpparna, alla dessa fantastiska dagar hon fick var med om här. Ingen annan
människa hade gjort så mycket snällt mot henne och hennes syster.
Det var ju lite märkligt att Farmor var så god, fast hon inte var ett Jehovas
vittne. Det var ju bara Farfar som var ett Jehovas vittne. Inte heller faster
Eivor eller faster Inger. Inte farbror Runar heller.
Tänk att den snällaste och godaste människan hon hade träffat i sitt liv,
inte trodde på samma sak som sin son Sten, eller ens sin man, Farfar. Farmor hade sin egen värdighet, sin livsåskådning klar ändå. Det syntes ju ändå
att Farmor älskade sin son Sten väldigt mycket, som om han var hennes
ögonsten, men kanske fanns det någonting där som hon inte var riktigt
nöjd med?
33
Att vara i Kroksjö, var årets höjdpunkt, ett ”asfaltsbarn” som fick sparka av
sig skorna och få gräsfläckar på fötter och ben, istället för smutsen av asfalt
och dammet av betong. Få mjuk mark under fötterna, inga elaka barn som
var dumma emot en, alla bara glada och snälla.
Doften från de gamla lila syrenträden som bildade berså runt huset. Vyn
mot Farfars kor som betade på ängen ner mot sjön. Den gamla mjölkärran
som flickorna drog varandra i. Ibland kom Farmor eller Farfar och drog båda
flickorna i kärran, när de skulle upp med mjölken till mjölkbilen som kom
och hämtade uppe vid vägen. Ibland arbetade Farfar också med sin skog, han
ägde mycket mark och tjänade pengar på sitt virke.
Pappa och Mamma älskade att plocka bär och framför allt hjortron, så de
var iväg vissa dagar och då passade Farmor och flickorna på att klippa klippdockor och leta efter riktigt gamla klippdockor i veckotidningar som Farmor
sparat under ladugården. Där låg flera år gamla Hemmets Veckotidning,
Allers, Året runt. De hittade prins Charles, Grace Kelly, Elizabeth Taylor och
många filmstjärnor som klippdockor.
Ja sommaren var en evighet! Den skulle aldrig ta slut.
Men det gjorde den. Pappa skulle snart börja arbeta igen och Carolyn
skulle börja i skolan.
Avskeden från Farmor och Farfar var fruktansvärda!
Det var som att skiljas från det käraste i livet. Som plåster på såren brukade
de ge flickorna varsin hundralapp, som tröst. Det var som att bli miljonär.
Ogripbart!
Tårarna rann på flickorna i baksätet. Men som tröst, tittade de ner på sin
stora peng. Den skulle de spara, så att det goda fanns kvar och alla leksakerna!
Då de återvände till vardagen, som nu var på Linhedsområdet i Halmstad,
efter ännu en flytt, hade familjen som bodde på första våningen på Slättvägen, fått kattungar.
34
Det var ju rätt märkligt, för Carolyn och Jeanette hade ju varit otröstliga
när de fått lämna sina små kattungar i Norrland, Snövit o Gull nos.
Så självklart var de helt betuttade i grannbarnens. Ann-Christine som väl var
en tolv, tretton år, var ju en stor tjej och rätt kaxig av sig, i allafall i jämförelse
med Carolyn och Jeanette som var så lugna och försynta. Men Ann-Christine
var ju så övertygande i att tjejerna nog borde kunna få en kattunge, att de med
den övertygelsen gick vidare till sina föräldrar och tiggde och bad, tjatade och
grät, tills föräldrarna i ren utmattning gick med på att de skulle få en kattunge.
Kors i taket! Ett under hade skett. Föräldrarna hade gått med på att de
skulle få ha en kattunge, om de själva tog helt hand om och skötte den. De
gick ner till Ann-Christine som sålt in idén, för att välja ut en kattunge. De
hade ju redan fått en favorit, som de hade gått och burit på i tur och ordning.
Först Carolyn, sedan Jeanette och så, om och om, igen.
Den gråvita Trisse blev deras! Trisse, Trisse, Trisse! Vilken lycka!
-- 2 -En dag kom Ann-Christine och ville göra sig lite viktig;
Ni måste ju låta honom röra på sig lite, ni kan ju inte bära på honom jämt;
Kolla här;
Självklart hade Ann-Christine rätt. Hon lyfte Trisse och visade vilken kalas-kula han fått på magen.
Hon fortsatte; Han får ju ingen motion alls, när ni bär på honom hela
tiden!
Visst såg de kalaskulan. Deras lilla Trisse fick ju ingen motion.
De höll ju på att kela den stackars kattungen till döds.
Carolyn och Jeanette skulle bli tvungna att granska sig själva.
35
De kanske inte var bra för Trisse. De kanske inte klarade av att ta hand om
ett djur på rätt sätt.
De satte sig vid parkeringen på gräsplätten där, lät Trisse springa runt lite,
när ett par med en tax, helt plötsligt kom och parkerade sin bil.
Oh så gullig han är, tjöt tjejen då hon fick syn på Trisse.
Paret och taxen kom fram och hälsade. De var så snälla och gulliga, när de
kelade med Trisse. De sa att de också hade velat ha en kattunge av grannfamiljen då de fått kattungarna, men att alla var slut när de skulle välja.
Trisse som var silvergrå med vita tassar och vit på halsen, var ju den finaste
i kullen, så Carolyn och Jeanette var stolta och älskade sin Trisse, så Carolyn
blev förvånad då hon hörde sig själv säga;
Men ni kanske skulle kunna få vår katt!
Tjejen sa; Men de får ni väl inte för era föräldrar? Ge bort er katt?
Det är vår katt! svarade Carolyn, samtidigt som hon såg hur taxen och
Trisse kom så bra överens.
Tjejen och killen log mot varandra, de verkade så kära;
Men gör så här, sa den jättegulliga tjejen;
Fråga ändå era föräldrar om ni får ge bort er katt först. Vi bor i uppgången
bredvid er, så kan ni komma upp till oss i morgon. Då får ni se om Trisse kan
trivas hos oss, för vi skulle gärna ta emot honom i så fall. Men tänk en dag
först, om ni verkligen vill detta?
Föräldrarna var självklart lättade över bortgivandet av Trisse. Det var ett
i deras tycke, klokt beslut deras döttrar fattat. Föräldrarna ville ju inte ha
något djur överhuvudtaget. Så självklart var detta för dem en smidig lösning.
36
Så nästa dag gick flickorna med sin älskade Trisse till sitt nya hem.
Nu skulle han få komma till ett hem, där människor verkligen älskade
honom och där han skulle få en kompis, Taxen, som också gillade Trisse.
De fick saft och bullar medan Trisse busade runt lite försiktigt, han hade
ju varit en välhållen liten kisse. Tjejen och killen var så lyckliga och sa att
Carolyn och Jeanette var välkomna när de ville hälsa på sin Trisse.
Det gjorde de!
Flickorna hade tagit sitt ansvar för sin lilla älskade katt;
Att ge honom det hem han förtjänade, även om det innebar att lämna bort
honom!
Trisse blev en mycket vacker silverglänsande elegant vuxen katt, i ett kärleksfullt hem.
Efter ett tag fick tjejen och killen också en liten baby.
Detta var sannerligen en lycklig liten familj!
37
Kapitel 2
Dammet yrde, på den torra och steniga grusvägen.
Det skakade kraftig på sätena i bilen, eftersom det var omöjligt för Fadern,
att parera de stora stenarna och groparna på den krokiga vägen. Det var nära
att huvudena smällde i taket, flera gånger under den guppiga färden. Den var
definitivt inte tänkt för motordrivna fordon, snarare tänkt för att ingen alls,
skulle kunna ta sig fram.
De skulle hälsa på morfar August, som separerat från sin hustru och
mor, till deras nio barn. Han hade sökt ett liv i avskildhet, bort från andra
människor. Han hade fått nog av allt slit, i sitt liv. Sin ålderdom ville han ha
i fred, helt ensam.
Visserligen var trakterna på Orust vackra, men han hade valt en plats och
ett hus som var mer eller mindre igenväxt och inte särskilt efterhållet.
Hans hustru, Elsa, hade flyttat till de centrala delarna av Göteborg efter
det att gården på Orust hade sålts. Hon trivdes med sitt sociala liv där, med
sina väninnor och sin församling. Hon var ju den gudfruktiga av dem och
uppskattade det sammanhållande livet med församlingsmedlemmarna och
hade sin välordnade tvårummare i staden.
Hon var nöjd med det livet.
Morfar August hade varit en driftig köpman, i trakterna kring Orust och
Tjörn. Även om han själv läste bibeln och var religiös på sitt sätt, genom att
besöka den statliga kyrkan i trakten, var han stark motståndare till hustruns
sektliknande fanatism inom Jehovas vittnen. Men Elsa hade ju fått besök
hemma på gården på Naveröd och gått med i församlingen där, till sin makes
förtret. Detta hade blivit början till splittringen dem emellan.
38
Så länge de hade haft gården att driva tillsammans hade det väl gått an,
men mot slutet, då sönerna vuxit upp och tagit över arbetet på gården mer
och mer, hade August känt att han inte längre behövdes. Hustrun var så
präktig och duktig, hon skulle klara sig bättre utan honom, sönerna likaså.
Alla hade sina intressen. Ja, så hade han resonerat.
Själv hade han haft sitt eget intresse som han velat ägna sig fullt ut åt; Sin
biodling, som var hans största intresse.
Nu hade ålderdomen börjat sätta in, han började närma sig åttioårs åldern nu.
Han älskade sin biodling och honungstillverkning. Det var hans bästa.
Anläggningen var ganska stor och han gick stolt runt och visade familjen, då
de äntligen kom fram.
Morfar råkade i upphetsningen bli stucken av några bin, men han bara
skrattade och viftade bort det med en axelryckning.
Carolyn och Jeanette gick stillsamt runt och tittade på gården och huset,
men de höll sig helst nära sina föräldrar. Det kändes tryggast så. Detta var
inte en gård som inbjöd till lek och stoj. Här var det mesta igenvuxet och
otillgängligt. Gräset var högt, här kunde det nog finnas ormar. Deras skräck.
Detta var inte som Farfar och Farmors gård inte. Nej, här fanns inte alls
den stämningen. Det hade varit roligare förra gången då de var här. Då hade
ju kusinerna från Lilla Edet också varit här samtidigt, Marie och Peter. Nej,
denna gång var allt mycket tråkigare.
De vuxna pratade på, flickorna lyssnade inte så noga, de såg bara kaffet och
bullarna som dukades fram på Morfars bord.
Mamma och Pappa hade tagit med fikabröd och kaffe på termos som de
bjöd Morfar på. Det fanns inga moderniteter där i huset och definitivt inte
bryggkaffe. Inga hembakta bullar heller. De hade precis börjat njuta av kaffestunden;
39
Som i en mycket långsam film såg Carolyn helt plötsligt hur Morfar föll
ur stolen, kaffekoppen flög i luften, med en duns ramlade Morfar på golvet,
blod rann ur huvudet;
Morfar! utbrast båda flickorna i kör.
Flickorna stod chockade och såg hur Pappa och Mamma förtvivlat försökte få kontakt med Morfar, men han verkade helt borta.
Pappa sa åt Mamma att springa till granngården och ringa efter en ambulans, i huset fanns ju ingen telefon.
Mamma tog av någon underlig anledning båda sina flickor i varsin hand,
drog dem med sig;
Vågade hon inte springa själv, eller ville hon inte att de skulle se Morfars
blod, eller bara någon reflex?
De började springa på den steniga och gropiga vägen. Mamma hade sin
fina rosa dräkt med rosa klackskor och spännen. Benen slängde ut så där
konstigt då hon sprang i den snäva kjolen. Det såg så lustigt ut, tyckte Carolyn, det passade liksom inte i sammanhanget. Hon var så stressad, att hon
skärrade både sig själv och sina döttrar.
Efter evigheters springande och flämtande, såg de till slut grannens gård.
Då de skulle snedda över gården fastnade mamma med sin ena klacksko i
en lergrop. Hon märkte inte ens själv, att hon fortsatte springa i nylonstrumporna och att skon blev kvar. Hundarna skällde något förskräckligt på gården. Familjen kom ut och tog emot den skärrade mamman och döttrarna.
De fick ringa ambulansen och sedan vila och sitta och vänta på soffan. De
fick saft och kakor. Då den första ambulansen kom fick den punktering på
däcken, på grund av den steniga vägen upp till morfars hus.
40
Därför fick de tillkalla en ny ambulans. De hoppades att ambulans nummer två skulle kunna ta sig ända fram till huset.
Väntan blev lång!
Carolyn kände till slut, att hon höll på att kissa på sig. Hon viskade till sin
mamma att hon måste gå och kissa. Modern sa då att hon skulle gå ut runt
husknuten. Carolyn gjorde som hon blev tillsagd, smög ut runt husknuten,
drog upp sin bommullsklänning, försökte dra ner underbyxorna, men hundarna skällde så otäckt mot henne hela tiden i hundgården. Hon blev så rädd
och stressad att kisset kom i byxorna istället. Hon drog upp byxorna och
drog ned klänningen, skyndade sig in och satte sig på den tygförsedda soffan.
Hon kände att det luktade kiss om henne, men hon försökte inte låtsas
som någonting.
Efter flera timmar, tiden blev oändlig, kom Pappa till slut ned och hämtade Mamma och flickorna.
Den andra ambulansen hade äntligen till slut lyckats ta sig fram och kunnat hämta Morfar.
Det hade nu hunnit bli mörkt.
De trodde han fått en hjärnblödning.
Carolyn reste sig och sneglade bakåt mot sin sittplats, för att ingen skulle
märka något.
En stor våt pöl hade bildat avtryck på soffan.
Hon hoppades att ingen skulle märka något förrän de kommit därifrån.
Hon hoppades att Morfar skulle klara sig!
41
Morfar August, skulle aldrig mer få återvända till sin ödsliga gård. Även
om han återhämtade sig från sin hjärnblödning, blev han aldrig mer helt
återställd och rörlig. Men han fick några år till på ett ålderdomshem, där han
spred glädje och humor till de andra gamlingarna. Sitt dragspelande fick han
dock lämna därhän, men sjöng, det gjorde han ändå. In i det sista!
42
Kapitel 3
Då hösten kom blev det dags för skolstart. Carolyn skulle börja första
klass.
Hennes lärarinna eller fröken, som alla kallade henne, var en äldre sträng
tant, en gammal ungmö. Hon upplevde sin lärarinna med skräckblandad
respekt, eftersom fröken var mycket kraftig, stora marinblå kläder och platta
bruna skor och sådana där tjocka bruna täta tantstrumpor. Det märktes att
fröken kunde bli mycket arg om man gjorde något fel.
Eftersom Carolyn redan kunde läsa och räkna, tänkte hon att fröken ändå
nog skulle kunna bli lite nöjd med henne i alla fall. Det pirrade rejält i magen första dagen av förväntan.
Det var framför allt också pinsamt och jobbigt att Pappa och Mamma skulle prata med fröken om att hon var annorlunda, vilket skulle innebära att:
Carolyn inte skulle delta i morgonbönen.
Inte äta blodkorv eller blodpudding, eller något som innehöll köttbiprodukter eftersom det kunde innebära blodplasma.
Hon skulle heller inte delta i julpyssel, Lucia-firande eller företeelsen att
tända andvensljus.
Inte fira någons födelsedag och delta i hurrandet, eftersom det betyder;
”Slå ihjäl”!
Inte delta i jul och sommaravslutningar, som ägde rum i kyrkan, eftersom
detta var den ”falska religionens lära” och Carolyn skulle inte indoktrineras
med denna lära, enligt föräldrarna och församlingen.
43
Inte delta i eventuell flagghälsning på skolgården, eftersom det skulle innebära att man hyllar eller tillber en symbol eller beläte, annat än Gud. ”Du
skola inga andra gudar ha jämte mig”. Ett av tio Guds bud.
Fastän de var tvungna att leva ”i världen”, i väntan på paradiset, skulle de
ju inte vara ”någon del av världen”, genom att ta del av världsliga företeelser.
Så det var en stor förändring och också en mer utsatt tillvaro, där det gällde
att hålla på principer utanför hemmet och i sin lilla vardagsvärld. Carolyn
höll liksom andan av förskräckelse, medan föräldrarna gick igenom detta
med fröken och sedan skönt, när detta nödvändiga ont var över.
Sedan var det bara att lyda instruktionerna:
Hon skulle komma fem minuter senare varje morgon, när morgonbönen
och psalmen var avklarad.
De hade beslutat att hon skulle gå hem och äta, eftersom de bodde så nära
skolan och hennes Mamma ändå var hemma på dagarna.
Vid jul och påsk skulle hon få pyssla med andra saker i stället. Till exempel,
göra en snögubbe av flirtkulor, ja hon skulle få använda sin egen fantasi.
Vid födelsedagshurrande skulle fröken säga att hon fick gå ut i korridoren
och vänta, likaså vid ljuständandet.
Vid Lucia och kyrk gående, skulle hon vara helt befriad eller komma senare.
Så allt skulle lösa sig till det bästa. Det var bara det, att alla dessa scener skulle vara förknippat med magont, att behöva gå ut i korridoren, inför
klasskamraterna, som för att skämmas för något man inte gjort. Hon skulle
känna sig utpekad, pinsam, varje gång, inför klassen.
44
-- 2 -En lunchrast då Carolyn som vanligt kom hem, var Mamma inte hemma.
Hon ropade;
Mamma!? Mamma??
Det ekade tomt i den tysta lägenheten. Dörren var ju olåst?
Mamma kanske bara var i tvättstugan, men tystnaden kändes obehaglig på
något vis. Hemmet var tomt och öde. Mamma brukade ju alltid ha maten
klar när hon kom hem och hade så kort tid på sig att äta. Inte ens en lapp.
Hon gick fram till fönstret, som för att leta ute;
Ingen Mamma, ingen lillasyster.
Alldeles tyst som döden.
Hon tog ett knäckebröd innan hon gick tillbaka till skolan.
Hon sa inget i skolan, men magen kurrade ordentligt av både hunger och
oro, speciellt under gymnastiken på eftermiddagen. De skulle vara ute och
sparka fotboll. Då kom Fröken ut och sa att Carolyns mamma hade ringt
och berättat att en olycka hade skett. Fröken tyckte att Carolyn skulle kila
hem, det var ju ändå sista timmen för dagen. Carolyn sprang hem med oron
i magen, hon förstod ju att något hemskt hade hänt.
När hon kom hem var det helt mörkt och tyst i hemmet. Mamma tittade
allvarligt på Carolyn;
Det har hänt en olycka med din syster.
Mamma öppnade dörren in till hennes och lillasysterns rum. I undervåningen på våningssängen låg hennes syster med ett stort bandage över huvudet och ena ögat. Det var ändå stora sår och märken i hela ansiktet, som om
hon blivit krossad av en bil. Hon var alldeles svullen. Hon sov djupt.
45
Carolyn blev alldeles förfärad. Hemskt att se sin lillasyster så. Vad hade hänt?
Hon körde in i en stenkant när hon var ute på gården och cyklade, hon
tuppade av, så vi fick åka in med ambulans. Hon har slagit sig väldigt illa och
dessutom fått en hjärnskakning. Så hon måste få mycket lugn och ro. Vi får
hoppas hon inte får några bestående men. Vi måste vara tysta.
Men kom nu din stackare, du måste få lite mat, du måste vara hungrig!
-- 2 -Det första skolåret förflöt. Hon kunde läsa flytande och var duktig på matematik också, hon älskade sitt räknehäfte som hon skrev fint i. Men mest av
allt älskade hon musiktimmen. De skulle sjunga Askungen och övade för att
sjunga för föräldrarna. Lotta, hennes bänk-kamrat, fick vara Askungen eftersom hon hade det längsta hår man någonsin sett. Hon hade sitt mörka hår i
flätor ända ned till rumpan. Hon var så söt. Lena fick vara prinsen, eftersom
hennes hår var i sån där page som prinsar har i sagorna. Inger, Frökens fjäskbarn fick vara den goda fen och Carolyn fick vara kungen;
Spela spelmän för vår prinsessa, hon är vackrast här på vår bal.
Hennes gyllenblonda hår passade bra till den stora kronan och den bruna manteln hon fått låna av sin lekkamrat Christine, som bodde hemma i
samma trappuppgång. Christines mamma sydde allt från Barbiekläder till
scenkläder, så den bruna manteln var ett konstverk. Den var brun med det
typiska vita kantbandet som inramning, med svarta streck i.
De fick applåder och detta blev också det bästa minnet för henne från de
första tre åren på Linehed.
Det var stort för en liten person och visst kunde hon sjunga. Hon fick
femma i betyget, musik. Hon fick fina betyg i övriga ämnen också. Hon fick
även stort A i både ordning och uppförande!
Hon hade ju även fått vana att uppträda i församlingen.
46
Från och med hon var sex år hade hon ju blivit förkunnare. Det innebar
att man en gång i månaden, redovisade sina timmar i predikoverksamheten
för Jehova, på en vit liten lapp.
I den fyllde hon i de timmar hon varit ”ute i tjänsten” med sina föräldrar
och hur många lösnummer, det vill säga Vakttornet och Vakna hon placerat. Detta stoppade hon i en liten låda för rapporter, på Rikets Sal, senast
den sista dagen i månaden. Där fyllde hon även i sitt namn och vilken månad, rapporten gällde för. Detta för att organissationen skulle ha koll på det
världsvida arbetet med att ”göra lärjungar av alla nationerna”.
När hon fyllt åtta år, började hon även i den ”Teokratiska Skolan”, vilket
innebar att hon ungefär var sjätte vecka fick ett ansvar för en predikan på sex
minuter, ett ansvar att utarbeta ett tal om ett visst angivet ämne, till exempel;
”Varför firar inte kristna jul?” Varför tillåter Gud ondskan?” Vad säger bibeln
om blodets helgd?” ”Hur kan vi veta att vi lever i de yttersta dagarna?”
Detta anförande eller predikan förberedde man i hemmet, en till två veckor, innan angivet datum/möte. Sedan skulle man framföra sitt tal, inför hela
församlingen på podiet. Man hade alltid vissa punkter att tänka på, som till
exempel röststyrka och modulation, vilket innebär att anpassa rösten efter
åhörarna och ämnet. Tidsberäkning; Överskred man sex minuter, så knackade Skoltjänaren med sin penna i stolen, så man fick avbryta och gå ner.
Carolyn höll alltid tiden.
Empati, modulation, pauser, ämnet anpassat efter sin motpart. Ja, systrarna hade alltid sitt tal sittande eller stående mot en motpart, så det blev som
ett samtal mellan två väninnor, lekkamrater, arbetskamrater. Fantasin fick
flöda. Det viktiga var att ämnet togs upp och att man fick in några av de
angivna bibelcitaten i sitt tal.
Carolyn fick oftast hjälp av sina föräldrar hemma och i början hade hon
talet mot sin Mamma, sedan andra systrar i församlingen, eller någon yngre
kamrat i sin egen ålder. Det gick alltid ett sus genom församlingssalen då hon
gick ned efter ett avslutat tal, många leenden och varma blickar mötte henne
47
då hon gick ned. Det som hindrade henne från att njuta av detta beröm fullt
ut, var den fruktansvärda nervositet och rampfeber hon hade varje gång strax
innan och när hon kom fram på podiet. Hon kände det, som att alla kunde
se hur hon hoppade och skakade av nervositet, hon försökte med all sin kraft
tygla sin späda lilla kropp att lyda och ta sig samman och göra det hon skulle.
Hon ville göra det så bra.
När hon fick B på sin råd-blankett, alltså Bra och uppmuntrande ord från
Skoltjänaren, ja då var allt arbete värt detta och hon kunde nöjt luta sig tillbaka några veckor igen, till nästa gång.
Första gången hon gjorde sitt tal helt själv, utan Pappas och Mammas
hjälp, fick hon som vanligt beröm av Skoltjänaren. Men då hon i pausen
gick ut på toaletten frågade broder Gösta?
Hade du gjort det talet alldeles själv?
Hon svarade; Jaa!
Gösta som var affärsman och rapp i kommenteraren, svarade på sitt käcka
sätt och med glimten i ögat;
Jamen, ser du; Det hörde jag!
Den kommentaren analyserade Carolyn noga och fann det nog förståndigast, att låta Mamma och Pappa hjälpa till ett tag till.
För även om Gösta var världens snällaste, var han nog också världens smartaste!
48
Kapitel 4
Harmagedon
Det hände ofta att familjen blev hembjudna till andra i församlingen, eller
att familjen själva bjöd hem vännerna i församlingen till sig. Så var det nästan varje helg. En syster i församlingen, Barbro, skulle särskilt etsa sig fast i
Carolyns minne, på grund av hennes oro för Harmagedon.
Barbro var gift med Henry och de hade en son som de fostrade tillsammans. Henry var ”bara” styvpappa. Eftersom detta var deras enda barn, var
han överbeskyddad och bortklemad. Barbro visade stolt hur hon hade ett
helt skafferi med mat som hon hamstrat, i olika burkar, samt torrvaror, för
att lille Nisse inte skulle behöva svälta när Harmagedon-kriget pågick.
Hon sa;
Vi vet ju inte hur länge Harmagedon pågår och då gäller det ju att vara
förberedd. Vill ju inte att lille Nisse ska dö av hunger.
Detta var moderskärlek såklart för henne, men det verkade ju ändå överdrivet på något sätt. Barbro var i allafall den enda som öppet planerat sitt
barns överlevnad, på detta finurliga sätt.
Detta gjorde att Carolyn började fundera i de banorna;
Kanske skulle man börja gömma undan konserver någonstans?
Kanske inte så dumt och en konservöppnare också?
-- 2 -Lille Nisse skulle sedermera i alltför unga år, inte drabbas av svält, utan tragiskt
omkomma i en motorcykelolycka. Men detta kunde man ju inte förutspå då.
-- 2 -49
Carolyn kunde ofta inte sova på nätterna, eftersom hon låg och grubblade
på kriget på Guds den Allsmäktiges dag, Harmagedon, som skulle överrumpla som en tjuv om natten, när man minst anar det.
Tänk om det skulle komma i natt? Nästa dag? Om en vecka? Om en månad? Om ett år?
Nej, då skulle ju Carolyn ha listat ut detta.
Det måste komma en dag när man har så roligt, att man glömt Harmagedon, det är ju endast då det överrumplar!
Ja visst! Så var det ju!
Det gällde att ha Guds dag ständigt i tankarna, att leva som om varje dag
var den sista.
Det var ju viktigt eftersom hennes liv berodde på det! Det gällde ju att vaka
på sina steg så att man var i ett godtagbart tillstånd inför Gud, så att man
blev godkänd.
Gud Jehova skulle ju skilja ”fåren” från ”getterna”.
Fåren var de goda, de som följde sin herdes röst, de lydiga, lojala och trogna, medan getterna var de motsträviga, tjuriga och bångstyriga, som ville gå
sin egen väg, oberoende av någon herde. De ville inte lyssna!
Carolyn såg ofta för sin inre syn, hur hon i skräck sköljdes bort av vågorna,
från något som liknade en syndaflod. Hon hade sett i Paradisboken, bilderna
av alla de olydiga och stolta människorna som Gud sopade bort i syndafloden, för att de inte ville lyssna på Noa, Guds profet. Skräcken i deras ögon
när de tvingades möta döden.
Vad de måste ångra sig nu! Varför lyssnade vi inte på Noa? Om de bara
hade förstått att det skulle bli så här?
50
Tänk vad alla världsliga människor skulle ångra sig på Guds vredes heliga
dag! Vad dumma de skulle känna sig och ångra att de inte lyssnat på Guds
predikare, som kommit till deras dörr och velat rädda dem!
Tänk vad världen var fel! Så fel alla människor hade!
Carolyn tänkte;
Jag kan inte fatta att jag är så priviligierad att jag fått reda på Sanningen!.
Det är ju helt ofattbart, att just jag, lilla jag fått lära mig detta, att jag sitter
inne med en sådan världskunskap trots att jag är så ung.
Det är ju egentligen inte helt klokt, tänkte hon ofta.
Jag har förmånen att gå runt och knacka dörr och hjälpa människor att bli
räddade.
Detta var hennes livsuppgift, så länge nu hennes liv skulle vara. Det var
ju ändå så, att hon inte själv var alldeles säker på att hon skulle bli godkänd.
Hon kämpade verkligen med att vara en god kristen, uppriktigt. Men någonstans inom sig, kände hon alltid en gnagande oro, att även hon skulle bli
en av dem, som med skräcken i ögonen, skulle drunkna eller dö på något
annat sätt under Harmagedon-kriget.
Hon började gråta. Hon kunde gråta en hel natt under täcket och sörja allt
hon skulle gå miste om i livet. Hon skulle aldrig hinna bli vuxen, gifta sig
och få barn. Hon skulle ha predikat och hjälpt andra, men själv skulle hon
inte bli godkänd av Gud!
Hon hade för många fel på sig! Allt skulle ha varit förgäves!
-- 2 -Hon kände sina fel och brister väl och framför allt hennes ”människofruktan”.
51
Det var ju en sak att knacka dörr, till för henne okända människor, men
att vara tvungen att predika för sina lekkamrater och skolkamrater var värre.
Tvungen ja; Villkoret för att hon skulle få ta hem världsliga kamrater var
just att hon skulle visa Paradisboken och vittna om Sanningen.
Eftersom Mamma var hemmafru var det ju svårt att luras. Mamma kunde
ju höra allt som sades inne i hennes rum. Så detta gjorde att hon ofta undvek att ta in någon hemma. Det var ju friare och roligare att vara hos någon
annan. De få gånger någon var hos henne, lekte hon med en klump i både
hals och mage, inför att på ett naturligt sätt visa Paradisboken och fråga om
kamraten inte skulle vilja leva och vara med där. Det blev ju på grund av
hennes ångest inför detta tvång, sällan en naturlig del av leken, utan tvärtom
pinsamt eftersom hon var rädd att förlora sin lekkamrat.
I lågstadiet hade hon ju till och med ljugit för sina föräldrar att hon ”vittnat” i skolan.
De hade ju tjatat och manat på henne så och till och med, skickat med
henne Paradisboken i skolväskan. Den dagen hade hon haft ångest hela dagen, hur hon skulle bära sig åt för att behaga föräldrarna. Hon skulle aldrig
våga be lärarinnan om ordet, be om att få predika inför klassen och på så sätt
bli till vittnesbörd för Jehova.
Hon skulle nog hellre dö än att göra detta! Klasskamraterna och fröken
skulle ju bara skratta ut henne. Det räckte med den lustiga tystnaden varje
morgon, då hon kom in i klassrummet fem minuter senare än de andra, för
att inte delta i morgonbön och psalmen.
Hon var redan annorlunda så det räckte.
Paradisboken fick förbli liggande i skolväskan den dagen och en ångestfylld tystnad.
De förväntansfulla blickarna från föräldrarna, då hon kom hem, gjorde
inte situationen lättare.
Hade deras duktiga flicka något att berätta?
52
Hon skruvade på sig, för hon ville inte ljuga, men hon ville inte heller döda
deras förväntningar och hon ville inte heller få en upptuktelse, vad nu den
kunde innebära, så hon gav dem den berättelse de ville höra;
Hon hade frågat fröken om hon kunde få visa lite ur en bok, som hon hade
med sig; Paradisboken. Det hade gått så bra så. Alla hade tyckt att det var så
fantastiskt med alla fina bilder och att det skulle kunna vara möjligt att leva
i ett paradis på jorden.
Fröken hade till och med sagt att det nog inte hade varit så dumt!
Föräldrarna var nöjda och upprymda. De tyckte Carolyn hade varit så
frimodig.
Pappa ville gärna att hans dotter skulle berätta detta på podiet, på nästkommande tjänstemöte i församlingen. En trevlig liten erfarenhet av en frimodig liten flicka.
Hon tvingades upprepa denna lögn, inför hela församlingen nästkommande möteskväll.
Hon hade gått fram på sina darrande smala pinn-ben och upprepat berättelsen.
Alltså; Hon skulle ju inte överleva Harmagedon!
Hon skulle inte få leva i Paradiset!
Hon hade visat människofruktan! Hon skämdes alltså för Jehova, men
framför allt hade hon visat sig vara en kallhamrad lögnerska!
-- 2 -Eftersom Pappa var Församlingstjänare och en högt aktad och aktiv man,
blev han ofta anlitad till andra församlingar i södra Sverige i samband med
begravningar.
Trots att Harmagedon och Paradiset låg bakom knuten, hann ju vänner dö
av sjukdom eller ålderdom.
53
Eftersom Carolyn själv var så rädd för döden, påverkade alla dessa begravningar hennes tankar och känslor, mer än hon själv kunde förstå. Att behöva
vara med på, vissa för henne helt okända människors jordfästningar, bara för
att hennes Pappa höll begravningstalen, lämnade henne därför inte oberörd.
Efter en sådan begravning av en äldre man i Laholm, som hon inte kände,
fick hon uppleva sin värsta skräcknatt i livet.
Hon drömde att hon blev begravd levande i en kista och att jord hälldes på
med rejäla spadtag med jord. Hon fick alltmer svårare att andas. Paniken och
skräcken försatte henne i ett chocktillstånd att hon inte kunde skrika. Hon
försökte gång på gång, men ljudet kom inte fram.
Ingen skulle höra henne.
Detta skulle bli hennes död. En sådan skändlig död!
Hon skulle kvävas till döds.
Hon skrek igen tills hon vaknade av att det faktiskt hördes.
Hon skrek så hjärtskärande att mamma kom springande;
Vad är det? frågade hon. Allt var så verkligt så hon förstod inte att det var
en dröm;
Hon bara satt och stirrade i sin säng, som för att hämta sig.
Hon såg inte om mamma var kvar, när hon lutade sig tillbaka i kudden.
Hon började kallsvettas, få svårt att andas. Hennes rädsla för döden var
nu så stark, att hon aldrig skulle våga sova mer, för tänk om hon skulle dö,
tänk om hon slutade andas, tänk om hennes hjärta plötsligt skulle sluta slå,
en sådan enkel sak.
Hjärtat skulle ju faktiskt bara helt plötsligt, kunna få för sig att sluta bulta!
Sällskapet Vakttornet hade ju också gjort beräkningar, att det 1975 var
sextusen år sedan Adam och Eva skapades och att det var mycket möjligt, att
Harmagedon skulle kunna komma detta ödesår.
54
Carolyn började räkna hur många år hon skulle ha kvar att leva, om Harmagedon kom 1975. Men det var säkert fler Jehovas vittnen som var rädda
för vad Harmagedon skulle innebära;
-- 2 -Var skulle man gömma sig? Hur länge skulle det pågå? Skulle det bli plågsamt? På vilket sätt skulle Jehova beskydda sina trogna? Skulle man behöva
konserver? Skulle man laga maten över öppen eld, utanför någon koja i skogen? Någon håla i ett berg? Eller i ett skyddsrum?
-- 2 -Hon började lyssna på sitt hjärta;
Det bankade högt!
Hon fick svårt att andas, igen!
55
Kapitel 5
Vid tiden för mellanstadiet hade Carolyn fått en manlig lärare. Jan Thyr,
tjugofyra år och de unga flickorna i klassen tyckte han var både snygg och
trevlig. Han var den ”perfekta läraren” även för Carolyn, eftersom han var
både diskret och vänlig och gjorde allt för att Carolyn inte skulle behöva
skämmas för att hon var ”annorlunda”.
I lågstadiet hade lärarinnan alltid fått henne att känna sig utpekad, hånad,
uttittad då hon kom senare än de andra efter psalmen och morgonbönen.
Det hade blivit en sådan där obehaglig tystnad och tryckt stämning och så
hade det fnissats till lite, av några i klassen. Vid julpysslet eller Lucia hade
lärarinnan liksom njutit av att visa och prata högt inför klassen att Carolyn
minsann gjorde annat ”löjligt pyssel”, eftersom hon inte var som andra.
Det hade alltid känts som om ett krig skulle utkämpas varje gång, i hennes
kropp, en kamp med självkänslan och hennes eget värde. Alltför ofta hade
hon haft en klump i magen och känt sig obekväm i sin roll som ”barn till
familjen Jehovas vittnen”.
Men detta var ju inget hon kunde prata med någon om.
Föräldrarna skulle ju ha tolkat detta som att hon hade brist på tro.
Nej, sitt onda fick hon själv bära i sin kropp, stoppa undan plågan och le
och låtsas att allt detta var normalt, för sin egen del i alla fall.
Därför var Jan Thyr som en ”skänk från ovan”, med sitt milda och goda
sinnelag. Där fanns inget ont eller elakt uppsåt. Han var en sådan där alltigenom god människa. Trots att han var ung, hade han den där rätta psykologin för det som var svårt. Han informerade alltid Carolyn diskret och
okomplicerat, var, när och hur, något ”okristet” skulle ske och hur hon på
det smidigaste sättet, kunde agera, för att det skulle bli minst uppståndelse
inför klasskamraterna. Han gav henne luft att våga andas då hon behövde
ett andhål. Hon förstod inte vidden av betydelsen då, men hon var tacksam.
Han skulle komma att bli hennes bästa lärarminne.
56
Dessvärre, skulle Carolyn komma att drabbas av alla barnsjukdomarna just
detta år, först med Scharlakansfeber, Vattkoppor, Röda hund, och slutligen
även Mässlingen som inföll på sommarlovet uppe i Kroksjö.
Vid Scharlakansfebern hamnade hon på sjukhuset i Halmstad, på Isoleringen. Läkaren som kom hem och undersökte henne, sa att hon var en
”präktig Scharlantina” och att hon genast måste läggas in på Isoleringen på
Halmstads lasarett.
Där blev hon alltså omgående inlagd tillsammans med två andra flickor, en
något år äldre och den andra ett par år yngre.
Under den långa sjukhusvistelsen fick hon bara prata med sina föräldrar
genom ett stort fönsterglas, via en telefon. Den minsta flickan föll i hysterisk
gråt varje gång hennes mamma visade sig utanför fönstret. Flickan bara grät
och grät, kände med handen på glaset, som för att känna på sin mamma. Det
var nog verkligen svårt för henne att ligga där.
Carolyn, som hade kommit in senare, ville visa sig lite friskare än hon var,
när hennes föräldrar stod utanför och ville prata med henne i telefonluren.
Trots att det var mödosamt att kliva upp ur sängen och gå de få stegen till
telefonluren vid fönstret, ville hon låtsas att hon var stark och kry. Därför
trilskades hon med att stå upp under samtalet, istället för att sätta sig på
stolen. Som för att markera hur tuff hon var, skulle hon liksom slänga ena
benet i kors och stödja endast på ett ben. Det var då hon svimmade! Hon föll
ihop på golvet, till de andra flickornas förfäran. En sjuksyster kom springande, fick henne på benen och ledde henne tillbaka till sjuksängen. Detta var
verkligen en svår sjukdom!
Då de två flickorna efter en vecka fick åka hem, blev hon ensam kvar på
salen. Först då blev hon riktigt rädd och orolig, hon vågade inte sova, för
tänk om hon nu, skulle dö?
57
Tänk om hon somnade in och aldrig mer fick vakna upp?
Hon fick till slut sådan ångest att hon började gråta och skaka.
Det kändes tryggt när den snälla sjuksystern satte sig vid hennes säng och
höll hennes hand. Till slut fick hon ro och kunde somna.
Sjuksystern hade så fina blå skor.
När hon till slut fick komma hem efter ytterligare två veckor på sjukhus,
kände hon glädje.
Visserligen var hon fortfarande svag och skulle inte få gå till skolan på
ytterligare ett tag, på grund av smittrisken.
Med sig hem hade hon alla brev och vykort med hälsningar från både kusiner, kamrater och många av medlemmarna i församlingen. Nästan alla hade
skickat hälsningar från sammankomsten i Älmhult, där också hennes föräldrar varit under hennes sjukdomstid. Vissa hade också skickat både godis och
choklad till hemmet och hon tänkte att detta nog skulle räcka för ett helt år.
-- 2 -Då hon kom tillbaka till skolan var det snö och vinter. Hennes älskade
lärare Jan Thyr, hade ersatts av ”Doddan”, Doris Karlsson. Doddan, som alla
i klassen kallade henne, hade platta bruna bekväma knytskor, bruna hemska
tjocka strumpor, brun rak kjol, och en polyestertröja, som verkade så där
statisk, eller ”elektrisk” som hon kallade det. Ibland skrattade hon faktiskt,
men då fick hon fradga mellan tänderna. Läskigt, tyckte Carolyn.
Rebellen i henne, kände därför glädje när hennes klasskamrater protesterade, genom att rulla snöbollar på skolgården och stava Jan Thyr, med snöbollarna på den röda tegelväggen, alltmedan alla skolbarnen skrek;
We want Jan Thyr! We want Jan Thyr! We want Jan Thyr!
Hon kom på sig själv, med att rulla snöbollar för glatta livet och delta i
”protesten”.
58
Det lockade fram det vilda, sanningssägande ”JAGET”!
I denna skolgårdsprotest, som blev rena lynchningen av Doddan, så vulgär
och oförskämd att rektorn och andra lärare kom ut för att hindra eleverna
från att rulla fler snöbollar och skriva Jan Thyr på de röda tegelväggarna,
deltog Carolyn.
Hon var som de andra; Sörjde sin älskade lärare. Glömde för en liten
stund, vad man ”får och inte får göra”.
Hon blev olaglig! “WE WANT JAN THYR! WE WANT JAN THYR!”
59
Kapitel 6
Det var dags för den årliga resan till Kroksjö. Familjen hade påbörjat sin
resa via Mormor i Göteborg, denna gång. De hade precis fikat klart, när
telefonen ringde hemma hos Mormor.
Det var Farfar! Han ville prata med sin son Sten.
Det hördes på tonfallet att det inte var goda nyheter.
Farmor hade hastigt avlidit på sjukhuset i Umeå, denna dag.
Detta kom som en fullständig chock!
Visserligen hade ju Farmor hamnat in på sjukhuset ett par veckor tidigare,
men i vykorten hon skickat till flickorna, hade hon ju skrivit att hon nu var
på bättringsvägen och lovat att de snart skulle få ses och njuta av ännu en
sommar. Farmor hade ju skrivit att hon verkligen såg fram emot att de kom
upp och att hon längtade efter dem.
Farmor hade haft besvär med sin kärlkramp, men det skulle ju inte varit några problem om sjukhuset inte tvingat på henne någon ny medicin.
Hon hade helt enkelt dött av felbehandlingen, endast 64 år gammal. Elaka
människor! Farmor skulle inte ha behövt dö redan! Detta var både fruktansvärt och orättvist!
Helt enkelt katastrofalt!
Flickornas ängel och beskyddare skulle för alltid vara borta?
I alla fall i denna tingens ordning.
För om inte Farmor fick återuppstå och leva i Paradiset, skulle det inte vara
något Paradis.
60
Farmor hade ju inte varit något Jehovas vittne, men i Carolyns och Jeanettes ögon, var Farmor den mest kristna, ja den mest Kristus-lika människa
som levat på denna jord!
Farmor var alla barns ”önske-Farmor”!
Hon hade visserligen respekterat sin son Stens beslut, att inte fira jul med
sin familj, men sett till att flickorna varje år, några dagar innan jul, fått stora
paket från henne. Farmor hade alltid älskat julen och traditionsenligt firat
denna högtid tillsammans med sina släktingar i och omkring Umeå.
Det var ju bara hennes son Sten, som självmant valt att stå utanför denna
sedvänja, på grund av sin religiösa övertygelse.
På sitt eget finurliga sätt hade hon försökt kringgå sonens beslutsamhet
och försökt se till att barnbarnens skada kunde mildras.
De årliga julpaketen var överdådiga. Carolyn mindes hur hon och Jeanette
plockade i de enorma lådor som anlänt med posten. Där var inte en sak, utan
för ett helt lek-liv. Faster Eivor, som inte hade egna barn, brukade också vara
med på ett hörn, med sina stickade tröjor och mössor. Tänk vilket arbete de
lagt ned tillsammans. Denna omsorg!
Farmor hade velat visa sin kärlek på alla sätt och vis och velat ge dem den
omsorg som hon tyckte de förlorade och saknade, i den inneslutna värld de
levde.
Mycket riktigt, hade Farmor blivit den ”räddningsplanka” de behövt, som
motsats till det mycket hårt tuktade och kravfyllda liv de levde, till skillnad
från andra barn.
Hur skulle livet nu te sig?
Hur skulle en sådan solstråle bara få försvinna utan förvarning?
Hur skulle det nu kännas att komma upp till Kroksjö?
Utan Farmors glas, utan Farmors hemgjorda saft?
Ingen Farmor skulle längre komma upp för trapporna på morgonen med
frukost på säng.
61
Hennes varma röst och leende. Hennes fina gestalt! Vackra Farmor?
Stackars Farfar, dessutom! Han som älskade henne så mycket! Hon var ju
hans allt!
Farfar hade i vuxen ålder blivit ett Jehovas vittne, till Farmors förtret.
Nej, hon hade inte varit glad på honom, när han troget gick i väg till sitt
religiösa möte med sin väska, upp till lokalen i byn.
Hon hade bråkat med honom om att inte gå iväg till ”den där lokalen” och
sedan, när han ändå resolut gått i väg, sprungit till köksfönstret och tittat
efter honom.
Där hade hon besinnat sig och betraktat hans stiliga och raka hållning, på
väg mot Rikets Salen. Då hade hon ångrat sig och sagt till de små barnen,
som lekte där på golvet, Sten och Eivor;
”Men nog har ni en så stilig Pappa i allafall!”
Ja, deras kärlek gick inte att ta miste på!
-- 2 -Att komma upp till Kroksjö för att delta i Farmors begravning var fruktansvärt ledsamt för alla parter. Det blev inte som förr! Det kändes som om
det var molnigt och grått. Inte en solglimt lyckades värma.
När begravningsdagen kom frös Carolyn något förskräckligt. Hon skakade
i hela kroppen. Kanske berodde det på att hon stålsatte sig. Hon försökte
vara stark, för Farfars skull. Jeanette bara grät och grät och försökte till och
med hoppa ner i gropen, efter kistan, när Farmor sänktes ned. Mamma hann
precis gripa tag i och hejda henne.
62
Farfar var bara allvarlig och grå och innesluten i sin värld. Denna sommar
försökte han verka stark och sköta sina sysslor. Men då han inte trodde att
någon såg på, pratade han för sig själv. Han var också alltför långa stunder i
ladugården och försökte hitta på mer sysslor än nödvändigt.
Det skulle ta flera år innan Farmors kläder fick plockas ut ur garderoberna.
Farfar ville att allt skulle hänga kvar, precis som om hans hustru och livskamrat var kvar där i huset.
Nog skulle Farmor för alltid leva kvar i huset. Det var hon som hade varit
solen som lyst där. Själva navet för gården.
Nu, skulle Faster Eivor, som valt att leva ensam, försöka hjälpa till med
hushållet och Farfar. Det skulle bli hennes livsuppgift, utöver sitt otroliga
engagemang som sjuksköterska i Umeå.
Faster Eivor skulle fortsätta med Farmors goda gärningar att välkomna och
ta hand om långväga och närliggande gäster.
Kroksjögården med Farfar skulle få leva kvar, alltmedan Farmors änglalika
närvaro för alltid skulle finnas kvar.
Farmor skulle fortsätta att sköta om sina vackra blå hortensior i blomsterrummet bakom köket, i den skuggiga delen.
Hon skulle varje morgon ta på sig sina lite annorlunda träskor och gå ut i
syrenbersån och blicka ut över ängen och korna.
Hon skulle få fortsätta att hjälpa Farfar med de bångstyriga kossorna, som
alltid trilskades med honom, men så fort de hörde hennes varma röst, blev
fromma och fogliga som små lamm.
63
Hon skulle stå där och välkomna Carolyn och Jeanette när de varje sommar kom in på gårdsplanen. Ge dem varsin kram och önska dem lycka till
i livet!
Hennes små änglar, som hon bokstavligen inte skulle kunna få ta sig an
längre, i detta livet, men som för alltid skulle tänka på henne och undra;
Vad hade Farmor gjort nu?
Hur hade Farmor agerat här?
Hade Farmor varit glad åt detta?
Ja, hon skulle få följa dem i livet som ingen annan! Under hennes alltför
korta tid på jorden hade hon hunnit uträtta med sina goda gärningar mer än
någon annan, för dessa små flickor.
Farmor skulle bli deras ledstjärna och föredöme för alltid!
Tack älskade Farmor!
Kom snart tillbaka!
64
Kapitel 7
Livet fortsatte, som det ju gör. De grå och tråkiga vardagarna lunkade på.
Skoldagarna kändes oändliga och ibland outhärdliga.
Det var alltför ofta, Carolyns ögon drogs mot fönstret, för att dagdrömma,
komma bort i tankarna. Oftast regnade det;
Carolyn! Vilken planet befinner du dig på? Doddans röst, skar till;
Det var bara att fortsätta härda ut med klassens nya hemska lärarinna.
”Doddan” hade en otacksam roll, att överta en klass som fullkomligt dyrkat sin förre lärare.
Carolyns bänkkamrat Rita var ändå både lite lagom busig och rolig. Med
sitt långa mellanblonda hår, bruna spjuveraktiga ögon, sin skrattande mun,
var hon helt klart en killfavorit.
Vid ett tillfälle då det hade blivit outhärdligt tråkigt i klassrummet, hade
Carolyn och Rita börjat ta ”Bostongreppet” på varandra, vilket innebar att
vrida om varandras näsor, så fort Doddan vände ryggen till för att skriva på
svarta tavlan.
Detta var ju lagom spännande och de fnittrade av om vartannat tills Carolyn till sist fick näsblod.
Båda blev då upptäckta och utskickade i korridoren som straff av ”fröken
Doddan”.
Då de kom in i klassrummet igen smilade deras ”beundrare” som satt bakom dem, den ene Stefan, en gullig kille, lite blyg, men rar, lätt att prata med.
Den andre, Bengt-Ivar, en tillbakadragen kille som nästan aldrig sa någonting, bara blängde skumt. Man visste aldrig om han var sur eller glad. Men
vem brydde sig? Han hade visst varit tvungen att gå om en årskurs. Var han
lite efter månntro? Carolyn brydde sig inte.
65
På eftermiddagen då hon gick hem, sken i alla fall solen lite. Det luktade så
där friskt, som det gör efter ett uppfriskande regn. Hon hade sin nya gröna
stickade kjol med foder, med den stickade västen till, en beige nylonskjorta,
med manschettknappar till. Hon hade känt sig lite finklädd denna dag i
skolan.
Lite skönt att värmen börjat komma så man kunde ha kjol på sig. Hon
kom in i trapphuset och skulle precis gå fram till hissen, då Bengt-Ivar hoppade fram bakom en vägg och ställde sig framför henne.
Han uppträdde konstigt.
Det prasslade till bakom henne, hon vände sig hastigt om, såg att ytterligare
en kille stod bakom henne, vem han var, visste hon inte. Han smilade elakt.
Innan hon hann reagera, tryckte Bengt-Ivar upp Carolyn mot väggen och
sa hotfullt;
Du är rätt tyken, vad? (tyken=stöddig, kaxig)
Han tryckte sig mot henne. Hans rostfärgade täckjacka prasslade. Det liksom ekade om ljudet i trappuppgången.
Hon hörde sig själv, säga åt honom att sluta och försökte med all sin kraft,
knuffa undan honom.
Den andre killen stod bakom och parerade.
Han skulle ta henne, ifall hon försökte komma undan.
Till sist slog hon ifrån sig så hastigt att hon hann komma undan, in i hissen.
Precis då hissen skulle slå igen, så hon kunde komma undan sin angripare,
grep Bengt-Ivar dörren och kastade sig i vrede efter henne, in i hissen.
Han försökte slita av henne, hennes nylonstrumpbyxor. Hans händer var
under hennes kjol.
66
Hon skrek, samtidigt som hon kastade sig mot knapparna, för att trycka
på 5:an.
Hissen for fram och tillbaka, då de brottades under hissens uppfart. Han
försökte få av henne hennes strumpbyxor hela tiden, men hon slog hela tiden
ifrån sig så kraftigt, att han inte kom längre.
Carolyn var chockad, fattade inte att detta hände;
Detta var så overkligt, kunde detta verkligen bara hända?
Hissen stannade efter en oändlighets kamp, på femte våningen. Hon
slängde sig mot hissdörren med ryggen och fick på så vis, upp hissdörren och
skrek samtidigt efter Mamma;
Mamma! Mamma!
Hörde inte Mamma henne? Det måste ju eka förskräckligt där i trapphuset!
Mamma! skrek hon igen, samtidigt som hon höll fast honom i jackan;
Nu ville han plötsligt smita! Hade hennes skrik skrämt honom?
Hon ville väl på något underligt sätt, att hennes Mamma skulle öppna dörren där och rädda henne! Ta fast våldsmannen, så han inte kunde smita undan!
Som en Gud, liksom, eller en god Fe?
Hon kämpade med att hålla fast honom, samtidigt som hon gång på gång
skrek efter sin Mamma;
Han skulle inte få komma undan!
Han slet sig loss och sprang ner för trapporna, som en rädd hund.
Varför hörde inte Mamma hennes våldsamma skrik?
67
-- 2 -Carolyn öppnade dörren, gick in i hallen;
Hon hörde Mamma tralla så glatt och bekymmerslöst inne i köket;
”Låt oss liksom svalorna, bygga oss ett bo. Öva oss på skalorna, i lantlig
stilla ro.”
Carolyn gick in i köket.
Mamma avbröt sången, sa ett obekymrat hej, samtidigt som hon fortsatte
med sina sysslor vid diskbänken. Hon höjde knappt på huvudet.
”Hörde du inte att jag ropade på dig”? frågade Carolyn.
”Neej, varför då”? svarade Modern.
”Det var en pojke”;
Carolyn kände att hon höll på att börja gråta.
Hon gick fram till fönstret, för att hinna kväva gråten, tittade ut över staden, från femte våning, kände att allt var för sent;
Nu kunde Mamma ändå inte hjälpa mer! Han hade kommit undan;
”Han slog mig”, fortsatte hon, ”i huvudet”.
Mamma verkade inte höra det sista, att hon ljög om huvudet.
”Nej det hörde jag inte”, svarade Mamma.
68
-- 2 -Carolyn gick in med väskan till sitt rum, började gråta.
Hon hörde Mamma tralla vidare ute i köket.
Allt var som vanligt!
-- 2 -Nästa dag gick hon som vanligt till skolan. Hon kände att Bengt-Ivar
blängde på henne.
Hon ville aldrig mer möta hans blick. I fortsättningen skulle hon totalt
ignorera honom.
Det fick bli hennes sätt att hantera situationen.
Den som var dum mot henne, fanns inte! Fanns inte! Fanns inte!
Livet skulle trots allt gå vidare.
Händelsen skulle påverka henne i framtiden, men det förstod hon inte då.
Hennes brutala möte med en rutten värld skulle för alltid påminna om att
”den lyckliga barndomen” inte existerar för alltid!
69
Kapitel 8
Till Minne av Marie
Det var en annan vanlig skoldag. Lite mulen och grå. Carolyn kom just
hem från skolan.
Mamma var allvarlig och berättade att något fruktansvärt hade skett;
Carolyn! Din kusin Marie har dött!
Nämen hon kan väl inte vara död! Hon är ju bara sexton år? Vad har hänt?
Mamma fortsatte;
Det står i dagstidningarna idag att hon och hennes kamrat Pernilla, blivit
påkörda av en sjuk person. Det är bilder på dem och allt!
Vad?
Marie och hennes kamrat Pernilla och en pojke David, plus två andra
flickor, hade varit ute tillsammans, igår kväll. David hade en moped som han
skulle skjutsa hem flickorna med, två och två.
Marie hade sagt:
Kan du inte skjutsa hem mig och Pernilla först, för jag måste lägga fram
lite kläder, då jag ska upp tidigt i morgon och jobba?
Men David, som var kär i Marie ville spara det ”bästa till sist”, så han sa att
han ville skjutsa hem de andra två först och bad Marie och Pernilla börja gå längs
vägen, så skulle han hämta upp dem strax. Det skulle bara ta några minuter.
70
Marie och Pernilla började vandra hemåt.
Gick de på fel sida av vägen?
Nej! De hade gått på rätt sida av vägen.
-- 2 -I samma ögonblick satt en man i sin bil och körde.
Han hade nyligen kommit ut från sin behandling på den psykiatriska kliniken i staden.
Så hade han fått syn på de två flickorna längs vägen.
Då hade han hört röster som sagt, att han MÅSTE köra på de där flickorna, annars skulle han inte få uppleva sin trettio års dag. Han var nu tjugonio.
Han MÅSTE!
-- 2 -Det blev tyst. Rösterna försvann!
Den ena flickan verkade död, den andra kved.
Mannen hade då tagit fram ett bildäck.
Med detta, hade han sedan slagit den kvidande flickan, tills hon tystnade.
DÖD!
71
Så hade han lyft in de båda livlösa flickorna i bagageutrymmet och farit i
väg, till närmsta bondgård han kunde hitta.
Gick in till en bonde och frågade om han möjligen hade en spade att låna
ut.
Vad skall du med den till? hade bonden frågat;
Jag har ett par flickor i bilen som jag måste gräva ned!
Bonden gav mannen en spade och larmade polisen direkt, då mannen
lämnat huset.
Polisen kunde gripa gärningsmannen några minuter senare.
Han hade ingenting att dölja.
Han hade ju varit tvungen!
Rösterna hade ju sagt åt honom att göra detta!
-- 2 -Vackra underbara Marie!
Hur kunde detta vara möjligt! Hur kunde något så fruktansvärt få ske?
Hennes underbara ögon!
Hennes vackra långa bruna hår!
Hennes vackra liv!
72
Varför??
Bilderna i tidningen på Marie och Pernilla var så overkliga, det kunde inte
vara sant?
Men där stod det!
Svart på vitt!
Carolyn läste artikeln om och om igen.
Detta var hennes älskade kusin som hon alltid hade beundrat. Marie som
bara var fyra år äldre än henne själv. Marie som varit så snäll mot henne, så
god, så vacker.
Hennes lilla vita pudel, som hon alltid låtit Carolyn få hålla?
Nu skulle hon alltså helt plötsligt inte finnas längre?
Det var så overkligt!
Marie var en sådan där tjej, man ville bli som, när man blev äldre.
Carolyn läste tidningen om och om igen, med vackra Marie på första sidan.
Tittade på bilden igen, med hennes vackra leende ögon, igen och igen och
igen!
-- 2 -Kunde det verkligen vara möjligt att hon inte skulle finnas längre?
-- 2 -73
Det måste ha blivit något fel, för detta kunde inte vara sant!!
-- 2 -I bakgrunden, hördes Mamma prata i telefon med den ena i släkten, efter
den andra.
Mamma hade ju många systrar. Detta var Mammas syster Gretas dotter.
Hennes enda dotter.
Carolyn tänkte på Maries lillebror Peter. Hur mådde han nu? Hur skulle
alla orka?
Obduktionen skulle senare visa, att Marie hade avlidit direkt.
Hon hade i alla fall sluppit lida.
Pernilla, den andra vackra blonda flickan, Maries kamrat, hade blivit ihjälslagen!
-- 2 -Alla förberedelser inför begravningen upptog vardagen den närmsta veckan. De vuxna pratade om hur de skulle resa tillsammans, det var ju ett visst
avstånd emellan städerna.
Carolyn ville följa med, men fick ett avvisande till svar.
Det var kanske en kombination av att vilja skydda sitt barn, från alltför
mycket sorg och elände och att undvika det ”obehagliga” att delta, vid en
kyrklig begravning.
74
Maries föräldrar tillhörde ju inte samma tro som Carolyns föräldrar, eftersom de var medlemmar av Svenska kyrkans lära. En lära som Carolyns
föräldrar förkastade.
Vars traditioner och ritualer man inte kunde följa.
Det innebar att föräldrarna och två av Mammas systrar och deras män,
valde att inte resa sig i kyrkan, då psalmerna sjöngs, samt då prästen bad.
(Det var ju dessa tre systrar, som tillsammans med sina respektive män, som
var Jehovas vittnen.)
Det skulle anses som att man accepterade kyrkans lära om man deltog i
denna ceremoni.
Naturligtvis sjöng man heller inte den ”falska lärans” psalmer.
En känsla av obehag, som fick Carolyn att rysa, då hon såg bilden av sina
föräldrar och de andra två systrarna och deras män, vara så avvikande för sin
tros skull.
En sådan dag kunde man väl göra avkall? Se till andras bästa, framför sitt
eget?
Framför Guds? Vara lite smidig? Vara lite mänsklig?
Carolyn skämdes på avstånd, för föräldrarnas kompromisslösa beteendes
skull.
Till Begravningen kom flera hundratals sörjande vänner och anhöriga.
Många var de sörjande unga, som för alltid skulle minnas Marie!
-- 2 -David, som var kär i Marie, skulle för alltid ångra att han inte skjutsade
hem Marie och Pernilla först.
-- 2 -75
Carolyn har aldrig glömt!
Till minne! Älskade Marie! För alltid saknad!
76
Kapitel 9
Trots hennes religiösa bakgrund, där ” världsliga ting” och begär förbjöds,
närde hon, en önskan att en dag bli flygvärdinna.
I den gamla undangömda trädgården fick hon utlopp för sin fantasi, i det
gamla nedfallna trädet.
Detta gamla träd blev hennes flygplan.
Där trippade hon omkring med en osynlig serveringsbricka, balanserade
mellan passagerarnas stolar. I det gamla trädet i trädgården, var hon fast
besluten;
Flygvärdinna ville hon bli!
Hon var så lycklig i sin dröm.
Eftersom hon var en liten romantiker, skulle hon också, en dag gifta sig
och få fyra barn, med en pilot.
De skulle bli så lyckliga, de skulle ha allt. Den dagen hon fick barn skulle
hon inte jobba mer, utan vara hemma och ta hand om sina barn och sin man.
Någon utpräglad karriärist var hon då inte. Hon var och skulle förbli en fin
flicka som satte de ädla värdena i livet främst. Ta hand om sin familj.
Då hon en dag med en blandning av försiktighet och stolthet, berättade
för sin Far om sin dröm, att en dag bli flygvärdinna, skrattade han lite översittande, men med den humor han ansåg sig inneha;
”Ja, du lilla vän, det är till att ha högtflygande planer!”
77
Han tyckte själv att han fick till det, så där vitsigt och käckt, men ändå
allvarligt menat.
Så smidigt och lätt att ignorera någons idiotiska planer.
Så tänkte hon inte då. Nej hon var ju fortfarande, bara ett barn.
Hon tänkte, att han nog inte trodde att hon kunde bli denna sin dröm,
hon var inte bra nog.
Dessutom var detta ju i strid med vad hennes föräldrar försökte ingjuta i
henne;
”Osjälvisk kärlek”, ”Söker inte sina egna intressen, utan Guds”.
Hon hörde sin Pappas röst, eka i huvudet, nästa gång de hade veckans
bibelstudium i hemmet;
”Sök först Guds rike, så skall allt detta andra också tillfalla eder.”
Hon hoppade till då Fadern med en granskande blick och en uppfodrande
röst sa;
”Carolyn, hörde du inte min fråga?
Var är du någonstans? Lyssnar du inte? Ska jag upprepa frågan?
Hur kan vi använda detta bibelord, då vi till exempel skall välja ett yrke?”
Carolyn kunde svaret klockrent;
”Jo det betyder att då man väljer ett arbete, ska tänka, att det inte hindrar
en från att besöka alla möten och att sprida budskapet om sanningen.”
”Bra Carolyn! Så hur bör man då tänka, när det gäller att skaffa sig världslig utbildning”?
78
-- 2 -”Att man inte skall ägna det för stor uppmärksamhet, så att det kanske
leder en bort från Gud. Att göra hans vilja skall alltid vara det viktigaste”,
svarade dottern.
”Mycket sant!” svarade Fadern. Han fortsatte;
”Ett varnande exempel har vi ju här i vår stad; Två bröder som valde högre
utbildning! Idag har de helt tappat tron och till och med börjat tro på evolutionsläran. Det är ju horribelt! Så man bör verkligen ta sig i akt så man inte
låter sig villas bort.”
Hennes lillasyster Jeanette som ofta slapp undan Pappans stränghet, satt
rastlöst och pillade med en burk. Det blev lite irriterande i den disciplinerade
tystheten, att hon fick röra på sig. Lite orättvist.
Carolyn kände också ofta att hon fick myror i kroppen, då hon var tvungen att sitta still denna timme. Ibland var det så tråkigt.
Hon och Jeanette brukade ibland titta på varandra och smila förstående
mot varandra. Pappa och Mamma låtsades som att de inte såg detta.
Men deras döttrar kände ändå de isande blickarna. Ingenting gick att dölja!
”Nej, nu har en timme passerat”, sade Fadern till slut;
”Ska vi sätta punkt här för idag och kanske få en god kopp kaffe, eller vad
säger du gumman?”
Han tittade kärleksfullt på sin hustru, som log uppskattande tillbaka och
nickade.
”Vad har vi då fått lära oss idag? Det kanske du Jeanette kan svara på?”
79
”Att vi ska söka Guds rike först”, svarade hon duktigt.
”Bra lilla vän! Ja, då avslutar vi detta med en bön.”
80
Kapitel 10
Kärleken
Lek och allvar, blandades i en enda salig röra. Verkligheten, som visat sig
från den sorgligaste sidan, blandades med verklighetsflykt och drömmar.
Snart skulle barndomsåren vara till ända. Hon var nu tolv, skulle fylla tretton, till sommaren.
Hon och Rita, bänk-kamraten i skolan, hade fortsatt med sina små busstreck och fnitter, för att göra skoldagarna lite muntrare.
Allt som oftast var även Veronica med, den tjej som alla killar tävlade om
att kyssa på rasterna. Hon hade långt blont hår och målade sina långa ögonfransar så hårt att man knappt såg hennes fina ögon, hon var den enda i klassen som börjat måla sig. Killarna brukade kasta sig över henne i korridoren,
hålla fast henne, allt medan hon skrattande försökte slita sig.
Detta var en kär lek, för de inblandande.
Carolyn och Rita fanns alltid i närheten, att försöka hjälpa henne och befria henne från de enträgna killarna. De var som Piff o Puff, små, små hjältar,
i sin egen lilla värld.
Då och då smet de tre tjejerna från skolgården, in i en trappuppgång i
ett bakomliggande hus. Där brukade Veronica och Rita smygröka. Gång på
gång frågade de Carolyn om hon ville ta ett bloss.
Hon var den ståndaktige tennsoldaten som alltid sa NEJ!
Förutom att det verkligen var emot bibeln och församlingen, var hon förnuftig nog att även inse att det förorenade kroppen, det var liksom inget hon
övervägde. Det var inget behov hon hade. Däremot trivdes hon med dessa
gulliga tjejer. Hon var glad att de accepterade henne som hon var. Annorlunda, men ändå respekterad av dem.
Det var också skönt för Carolyns livliga och busiga sida, att ha deras gemenskap.
81
Glad och uppsluppen, kom hon hem den dagen, från skolan.
Ännu roligare skulle det bli denna dag, då Mamma och Pappa berättade
nyheten;
Vi ska flytta, vi har köpt hus!
Detta var storslaget! Pappa och Mamma hade köpt ett hus!
Detta var ju nästan otänkbart. Dessutom skulle hon få ett eget rum. Tänka
sig ett eget rum. Hon skulle äntligen slippa den ”osynliga linjen” i rummet
och lillsyrrans seriefigurer på golvet. Jeanette brukade ju alltid reta Carolyn,
genom att leka med figurerna precis på ”linjen”. Det hade ju hänt att storasyster tappade behärskningen och sparkat på seriefigurerna och skrikit att
hon skulle hålla sig på sin sida med sina löjliga leksaker. Då hade Jeanette
grinat och ropat på Mamma, åh vad skönt att få slippa!
Nu skulle hon kunna få bli lite mera vuxen. Hon skulle få välja tapeter till
sitt rum. Vilken lycka!
Det fanns bara en hake!
Vi har köpt huset för att vi ska kunna ta hand om Mormor. Hon har ju
som ni vet blivit så åderförkalkad, att hon inte längre klarar att bo själv. Det
har ju blivit mycket värre efter det här med Marie, det kanske har utlöst det
här fortare, hon har ju blivit så virrig sedan dess.
Alla i släkten är så tacksamma att vi ställer upp.
Mormor! Jaha, jaså, jaha det var väl bra det. Carolyn hade hoppats att det
var för deras skull, hennes och Jeanettes skull, men så var det alltså inte. Då
var det väl så. Det skulle väl säkert bli bra. Tankarna på det egna huset, egna
rummet och en trädgård att vara i, var större ändå. Tänka sig!
82
Flytten kom strax innan skolavslutningen. Hon skulle få åka buss till sin
gamla skola de sista dagarna innan sommarlovet. Dessutom hade hon ju
redan sökt till Engelbrekts skolans gymnasium. Nu skulle hon få ändra, till
Örjans skolan istället. Det låg ju närmare Kärleken, ja så kallades området
familjen skulle flytta till. De skulle bo på Lyckegatan, i ett hus som hette
”Nöjet”. Pappa skrockade gott åt detta. Detta måste bli en lycklig tid!
Farfar kom snabbt ner från Umeå och inspekterade huset som sonen Sten
hade köpt. Farfar var mäkta stolt att hans son, äntligen fattat vad familjeliv
handlade om;
Jord, mark, skog och egna hem. Detta var Farfars takter.
Denna sommar, skulle familjen inte åka på sin årliga resa till Kroksjö och
Farfars gård vid sjön, utan sommaren skulle tillbringas hemma på Kärleken.
Farfar verkade också trivas så bra, ingen antydan till att vilja åka hem.
Det var så komiskt, att han kallade Mormor för ”Gammel tanta”, fast han själv
bara var några år yngre. Han såg sig själv som en pigg pojkvasker, en ungdom
som ålderdom inte kunde bita på. Han tittade lite underfundigt på ”Gammel
tanta”, då hon kom ut i trädgården denna varma sommardag i lång mörk krimpelene-klänning, med brosch under halsen och de tjockaste av nylonstrumpor.
Hon såg trulig ut med sitt tunna grå hår i knut. Inget kunde få henne att le.
Jo förresten;
Det drog lite i ena mungipan och ryckte till lite snabbt i kinden, då en av
morgonsolens strålar kittlade hennes gråbleka åldriga ansikte. Det var härligt
att se. Det lättade upp, runt frukostbordet där under kastanjeträdet.
En strid ström av vänner i församlingen och släktingar från när och fjärran,
skulle komma att avlösa varandra denna första sommar.
Kusinerna från Tavelsjö, utanför Umeå kom med sin mamma Inger, pappas lillasyster.
Kusinerna, Per och Åsa, älskade att klättra i trädgårdens alla träd och Per
kom på, att de alla kunde leka ”bortsprungna aper”(apor), i kastanjeträdet,
som ju var det största och bästa trädet att klättra i. Det lät så härligt när Per sa
83
”bortsprungna aper” med sin norrländska dialekt. Carolyn älskade den norrländska dialekten, även om hon tyckte att det var en lite barnslig lek, men
hon var ju trots allt fortfarande till 75 % barn och hade livlig fantasi, så visst;
Fyra bortsprungna klätterapor for runt där uppe i trädet. Oj vad högt det
var!
-- 2 -En annan omvälvande händelse skulle ske denna första sommar, med eget
rum och egen trädgård. En morgon då hon gick på toaletten hade hon helt
plötsligt blod i underbyxorna. Hon blev väldigt chockad och gick ut och
berättade för Mamma, tänk om hon hade något fel i kroppen, kanske någon
dödlig sjukdom, kanske måste till läkare?
Mammas reaktion var allt annat än orolig;
Men så fantastiskt! Då har du blivit kvinna!
Hennes glädjetjut kom så oväntat. Carolyn fattade inte riktigt hur Mamma kunde reagera så.
När en ung flicka får sin första mens, förstår du, betyder det att hon blir
kvinna, att hon går in i vuxenlivet, att hon kan få barn.
Carolyn tittade på sin rangliga späda kropp. Allt kändes så konstigt;
Då behöver du bindor, fortsatte Mamma uppspelt, som om hon helt plötsligt, hade fått en bästa kompis; Du kan ta av mina, kom så får du se!
Mamma kunde dessvärre inte hålla inne med sin glädje, då hon stolt deklarerade inför faster Inger att Carolyn också precis blivit kvinna, denna
sommar.
Carolyn tyckte det var pinsamt! Det var väl ändå inget att basunera ut.
Hon tittade lite generat på faster Inger, som också blev något häpen över
Mammas ”öppenhet”.
84
Vad skulle hon säga;
Nämen det var väl trevligt. Fast också lite jobbigt förstås?” sa Inger.
Det verkade som om faster Inger var lite mer realistisk;
Mm, sa Carolyn nickande och sprang ut till kusinerna och började klättra
i ”apträdet”.
Hon trivdes bra i sitt blåa rum, tapeterna hade hon själv fått välja. Hon
hade fått ett urval att välja på, i en viss prisklass, inte så dyra alltså. Men hon
älskade blått och detta var första gången hon fått något att säga till om, för
sin egen trevnad. Rummet var litet, med snedtak, en brun heltäckningsmatta, en säng och en skivspelare i en liten bokhylla, var det som fick plats i
rummet. En egen inbyggd garderob hade hon också, där hon kunde ha alla
sina fina ärvda kläder och några nya.
Mormor huserade i det likadana rummet på motsatta sidan. Det hade
gröna tapeter och rosa heltäckningsmatta. I mellanrummet/allrumet bodde
Jeanette. Det var tapetserat i en modern röd tapet i ett alldeles för gräsligt
mönster, tyckte Carolyn, men balkongen med utsikt över trädgården var
jättemysig och vacker.
En känsla av frihet och harmoni infann sig alltid där.
Det här var deras egna! Så fantastiskt, att få vara där! En egen plats på
jorden!
Ja, en känsla av lycka och välbefinnande. Kriget var över. Kunde det vara så?
Många nya känslor skulle göra sig gällande. Hon blev tonåring denna sommar, hade blivit kvinna, enligt mamma, skulle börja på högstadiet i en ny
skola. Få nya skolkamrater.
Men först skulle hon njuta av det långa sommarlovet. Hon skulle också
jobba med Pappa, som ellärling, tjäna tolv kronor per dag.
85
De skulle snart åka på den stora årliga sammankomsten i Göteborg, på
Scandinavium. Mycket att se fram emot.
Hon och Jeanette hade också fullt sjå att inreda ”hyddan”. Ja det var en stor
skrubb under snedtaket, med en liten dörr in i väggen från allrumet på andra
våningen. Dit hade inte föräldrarna tillträde, det var deras hemliga rum.
Dit skulle bara vissa personer få komma. Där skulle de sitta och prata
hemligheter.
De hade redan satt upp några urklipp på idoler. Det var sådant man inte
fick ha, för idol innebar att man dyrkade en annan person, som en Gud
och eftersom man inte skulle ”ha några andra gudar jämte mig”, så var det
naturligtvis inte tillåtet.
Men Carolyn hade trotsat detta bud och satt upp två bilder på Donny Osmond på den gamla träväggen i hyddan. Hon blev alldeles svettig av tanken
att ha gjort något fel. Men han var ju så söt. Han var hennes drömkille. Bruna ögon, halvlångt mörkt lockigt hår. Så farlig, men med ett snällt leende.
En sådan kille skulle hon ju aldrig kunna ta hem och presentera för sina
föräldrar, eftersom han var långhårig och inte hade samma trosuppfattning
som familjen. Men nu orkade hon inte bry sig om detta, musikens kraft var
starkare.
Rummet fylldes av magi när hennes nyinköpta singelskiva rullade på
grammofonen i hennes rum, inköpt på Brogatan i Halmstad, värsta skivbutiken i staden;
“Why must I be a teenager in love?” Hon skruvade upp och hängav sig till
musiken.
Det dröjde inte särskilt länge innan Pappa kom inrusande, arg;
Dämpa lite!
Andra dagar ägnades åt att Carolyn och Jeanette spelade in sig själva på
band.
86
De satte på en skiva, det kunde vara en klassisk skiva instrumental som de
lånat av föräldrarna, till exempel Tschaikowskys pianokonsert nr 1. ”Man
tager vad man haver”. (Kajsa Varg).
Till denna pianokonsert, fick de improvisera och sjunga opera. Det var
Carolyn som gjorde detta, eftersom hennes röst låg lite högre än Jeanettes.
Det fanns ju inte så mycket popmusik i hemmet, mest Pappas favoriter som
var klassiska.
Jeanettes favorit blev ”Mitt sommarlov” med Anita Hegeland. Hon sjöng
ihop med henne så hjärtskärande att de ibland började gråta tillsammans,
Carolyn och Jeanette.
Så vacker den sången var.
En annan sång som de tillsammans sjöng, ibland en och en och refrängen
ihop, var ”Glädjen över uppståndelsen”, en sång ur Jehovas vittnens sångbok, det fanns många att välja på, men just denna var speciell, tyckte de, för
att den var så sorglig;
”Lasarus i döden, hade somnat in. O, hur djupt hans systrar sörjde broder sin!
Tänk om bara Jesus kommit litet förr, gode mannen hejdats framför Hades’
dörr! Men till graven nådde Jesus fram till slut, bjöd den döde vännen; Lasarus
kom ut! Lasarus i bindlar lydde Jesu röst. Vilken dag av glädje, vilken ljuvlig tröst!
Jesu trogna skara blivit fylld av hopp, stor blev nedstämdheten, då han slöt
sitt lopp. Sorgsna vänner lade Jesus i en grav. Deras hjärtan, sinnen rum åt
saknad gav. Skulle Hades kunna hålla honom kvar? Nej, på tredje dagen slut
dess makt nu var. Lärjungarna gladdes. Gud, nu Jesus väckt! Dödens, Hades’
nycklar, honom överräckt.
Livet skönt i Eden, Adam för oss mist; Dock de många vaknar genom Jesus
Krist. Den i hades sover höra skall hans röst, komma fram och känna glädjen
i sitt bröst. Inför vita tronen av Gud dömas rätt, för de verk han utför på
Guds goda sätt. Den vars namn står skrivet ut i livets bok, blir på nya jorden
fri från sorgens ok.”
87
Det var de tre verserna, en sång om uppståndelsen. De älskade den sången!
Den gick i moll och så upp i dur, tillbaka till moll och så upp i dur. Den
var dramatisk på sitt sätt. Orden var så vackra och känsliga och eftersom det
instrumentala med piano, fioler och cello var inspelat på skivorna, så kunde
de sjunga och spela in sina egna röster, då de spelade in. De brukade ibland
också sjunga i olika stämmor, det lät så fint. De var ofta nöjda med resultatet. Tid och rum försvann och de kunde vara uppslukade av sitt arbete i sin
”studio”, Carolyns rum.
Det var kul att de kom bättre överens nu, då de hade varsitt rum och musiken hade de ju alltid haft gemensamt, det var något de förenades i.
Något annat som de båda älskade att göra, var att cykla. De utforskade sin
nya trakt och åkte på långa dagliga turer. Ibland fantiserade dem att cykeln
var en häst, då satt de och gjorde alla lustiga läten som hörde till att rida, naturbarn som de var. Var cykeln en bil, ja då var det raketfart som gällde och
vrål-ljud. Då hann Jeanette knappt med, eftersom hon hade en mindre cykel
och Carolyn lånat Mammas cykel. Hennes fina cykel hade blivit stulen och
hon hade inte fått någon ny. Nu hade hon hört, att de kanske skulle köpa
en sådan där populär minicykel till henne. De skulle försöka köpa någon
begagnad på annons. Hon skulle ju behöva en egen till skolstarten.
När släkt och vänner kom och hälsade på, fick barnen sova i tältet i trädgården. Detta för att ge plats åt de vuxna att övernatta i Carolyns och Jeanettes rum. De tyckte detta var väldigt mysigt och spännande.
Pappa var ju själv lite av en campingentusiast, även om mamma inte var så
överförtjust. Pappa älskade spritkök och då han fick koka Bullens kokkorv,
lyste ögonen som på en liten pojke. Hans känsla överfördes nog till barnen
och då det var dags för sammankomsten i Göteborg, fick han leva detta
campingliv, i alla de dagar, som sammankomsten pågick. Det var så de flesta
bodde, det vill säga, de som inte hade husvagnar.
Man klädde sig fint på dagen då man deltog i Scandinavium, träffade tusentals människor, satt still och lyssnade hela dagen. Ganska jobbigt och
tröttsamt för både ung och gammal. Men som ungdom, såg man fram emot
88
kvällen på campingplatsen, då man kunde klä sig i fritidskläder och gympaskor och gå runt med sina kompisar och ”bara vara”.
På morgonen gick man till de anlagda duschanordningarna på campingen
och gjorde sig fin, för ännu än dag.
Vad man skulle ha på sig varje dag, var en stor sak i sig, att planera. Ingen
tjej ville ha samma kläder, dag efter dag, så här inhandlades något nytt ofta
och planerades långt i förväg, så att man såg representativ ut. Mamma tog
som regel hand om allt det där åt Pappa och Jeanette. Men Carolyn, var
väldigt noga och valde sin garderob själv. Denna sommar hade hon en ny
knall gul klänning med skärp, i skjortblusmodell, dragkedja fram och med
ett par veck fram, vilket gjorde att klänningen hade vidd efter höfterna. Hon
kände sig så fin.
De hann bara till parkeringsplatsen utanför Scandinavium, så började pappa och mamma att hälsa på och prata med folk. De verkade känna alla och
alla, verkade känna dem.
Detta kunde ibland kännas tröttsamt för döttrarna, då de lydigt och tålmodigt väntade vid föräldrarnas sida.
Ett gäng killar stod och tittade på Carolyn och verkade gilla henne, de log
och blinkade med ögonen. Var säkert hennes gula klänning, tänkte hon. De
tillhörde ju inte sammankomst-folket, såg hon. De var långhåriga och hade
jeans och jeansjackor.
Den man, som Pappa och Mamma pratade med, blev till slut irriterad på
killarnas uppmärksamhet, så han började;
”Ge er i väg härifrån!”.
”Tack!” sa de, på bruten finsk dialekt. De kunde inte språket.
”Schas på er” fortsatte mannen och schasade med händerna. ”Schas!”
Carolyn tyckte det var pinsamt. Killarna fortsatte att le, men backade bort;
89
”Tack! Tack!”
Stackars killar, tänkte Carolyn.
”Så ska man väl inte göra mot människor”? sa Carolyn till sin Far, då familjen gick vidare upp mot sammankomsthallen.
”Nej, men han är lite speciell, Han har alltid varit lite impulsiv, så där; Vet
du förresten vems pappa han är?”
Nej! Hur skulle hon kunna veta det?
”Little Gerhards!”
Som om det var en ursäkt?
-- 2 -Hemkomna och uppfyllda av allt de fått lära sig, blev det en hel del ”tjänstedagar”.
Pappa hade lite semester och eftersom de på grund av flytten till Kärleken,
beslutat vara hemma denna sommar, fanns Pappa tillhands i församlingen
och tog med familjen på många predikodagar på landsbygden.
Pappa och Mamma älskade ju att ta med fikakorgen, åka ut med bilen, besöka människor i sina stugor och sedan fira med kaffe och smörgåsar i någon
hage och njuta en stund.
Carolyn och Jeanette såg oftast fram emot just den stunden. Den stunden
av lite familjevila, lycka och ro. De var inte så roade av att besöka den ena
gården efter den andra. Carolyn hoppades ofta, att ingen skulle vara hemma,
hon ville hellre njuta i huvudet av allt det vackra på landet, de fina husen,
blommorna, en liten bäck i diket, en kossa, en kalv, doften av gödsel, en gök,
den värmande solen, gruset som knastrade så skönt under skorna.
90
En dag ville hon också ha sådan ro, i ett rött litet hus på landet, få njuta av
denna stillhet och ro.
Åh nej! Här var någon hemma.
En hund kom springande, den verkade snäll, den viftade på svansen, verkade glad att någon kom och hälsade på.
Pappa böjde sig fram och klappade den lite och pratade lite lugnt, sådär.
Han hade god hand med djur.
Bonden kom fram och hälsade, de pratade om väder och vind, skördar och
traktorer och så på något fint sätt, berättade Pappa varför man gör besök så
här;
Det är ju så här vi människor vill leva, nära naturen, det finns nedlagt i
människans natur. Tyvärr har ju mänskligheten motarbetat Guds tanke med
jorden, nämligen att den skulle vara ett paradis och en underbar plats att leva
på. Istället skövlar man jorden och förstör miljön i både luft och hav.
Pappa ställde lite frågor till bonden, för att stämma av om han hade tid att
prata eller inte. Den här gången ville bonden prata länge, länge.
Trots att Carolyn tyckte Pappa var trevlig och hade ett gott sätt med folk,
alla verkade gilla honom, kunde hon känna att det blev lite långrandigt
ibland. Det kröp i benen, fast hon koncentrerade sig och lyssnade uppmärksamt för att lära. Hon skulle ju själv kunna göra samma sak som Jehovas
vittne snart. Hon iakttog hur Pappa resonerade kring ett ämne och hur smidig han var, för att nå fram med sitt budskap. Han var aldrig påstridig. Det
gillade hon.
Min dotter här har med sig de senaste numren av våra tidskrifter, hörde
hon Pappa säga.
Det var nu hon skulle ta upp dem, från sin lilla väska. Hon hade noggrant
lagt dem i rätt ordning, tre och tre, med matchande ämnen.
91
Hon hade en speciell tjänsteväska, med brodyr, som hon fått av föräldrarna, den var så fin. Hon berättade lite om vad tidskrifterna tog upp den här
gången i lite allmänna ordalag för att väcka intresse. De kostar endast nittio
öre, tillsammans.
Det var billigt, de måste jag väl ta då, log bonden.
Ja det är endast vad det kostar att trycka dem, log hon tillbaka.
Jag får väl gå in till frugan och kolla om hon har någon krona till övers.
-- 2 -Människor var nästan alltid trevliga, de tog sig lite tid, det var skönt, tyckte
Carolyn. Bland det värsta som kunde hända, var inte att komma till någon
som var otrevlig;
Nej, det var om man hade oturen att komma till någon klasskamrat, eller
någon på skolan. Carolyn hade ju fortfarande ”människofruktan”.
Egentligen var hon ju som Jesu lärjunge Petrus som förnekade sin Mästare
då det blev ”hett bakom öronen”.
”Var inte du med den där Jesus?”
”Nej, jag känner inte den mannen”, svarade Petrus.
Det var ju lite som att vilja behålla ansiktet i två världar. Vara accepterad
av sina riktiga och verkliga vänner i församlingen som man delade trosuppfattning och livsåskådning med, samtidigt som hon ville vara accepterad av
sina skolkamrater som hon var tvungen att tillbringa större delen av dagarna
med.
92
Den enda hon kunde dela denna känsla med var hennes lillasyster. Deras
blickar talade samma språk i olika situationer som uppstod. De gjorde miner mellan varandra då föräldrarna fattade beslut om att besöka familjer där
deras skolkamrater bodde. Sådant var svårt att säga högt. Det hade avslöjat
brist på tro och sårat föräldrarna.
Det var ju inte så konstigt egentligen, med tanke på att de faktiskt levde i två världar, men de visste ju att ”denna tingens ordning”, snart skulle
försvinna, så det var ju ändå inte så viktigt att bli accepterad i en värld som
skulle försvinna i Harmagedon. Det viktigaste var ju att bli godkänd av Gud
Jehova.
Carolyn var ofta rädd för Guds vrede, hon kände att hon kanske inte var
tillräckligt modig och stark och inte stod upp för sanningen riktigt. Hon
kände sig feg och usel i det avseendet. Hon var säker på att hon inte skulle få
leva i det paradis hon gick och predikade om. Hon skulle inte anses tillräckligt god. Men detta kunde hon ju inte säga till sina föräldrar;
Tänk så besvikna de skulle bli!
Det som var bra med att Mormor hade flyttat till dem på Kärleken, var
att de inte kunde vara ute i så långa pass åt gången. Mamma och Pappa ville
inte lämna henne ensam för länge. Mormor var trulig och då man kom hem
kändes det som om hon tyckte att man inte varit borta tillräckligt länge.
Hon satt ute och drack kaffe i bersån och läste en tidning med förstoringsglas.
Hon verkade faktiskt vilja vara för sig själv.
Pappa föreslog att åka och besöka en gammal ”broder” i församlingen som
bodde där uppe strax utanför Kärleken. Torsten på Utmarken. Det var sådant som en Församlingstjänare gjorde; Besökte ensamma äldre, ”änkor och
faderlösa.” Det kallades Herdebesök. Som en herde som vaktar fåren. Han
föreslog att Carolyn och Jeanette kunde följa med honom, så kunde mamma
vara hemma hos mormor. Detta gjorde flickorna gärna. Hälsa på vänner i
93
församlingen stod högt i kurs, även om det bara var en äldre gammal farbror.
Deras hjärta var på rätt ställe, för gamla och behövande, det kändes så rätt.
Torsten på Utmarken blev så glad, han visade runt i sin trädgård, en stege
stod lutad mot ett träd, han höll på och rensade bland kvistar och grenar.
”Vill ni ha med er lite grönsaker hem?”
Han drog upp lite morötter, plockade lite sallad och rädisor.
Han visade sina grönsaksland, vad han hade planterat. Carolyn hade redan
fått iden till sitt eget grönsaksland, hemma i trädgården, detta var en nyhet.
Hon skulle så morötter och rädisor.
Det är det lättaste när man är nybörjare, sa Torsten.
Det skulle bli fler gånger de åkte hit med Pappa på herdebesök.
De hade också tant Ingalill och hennes man Gunnar där uppe på Kärleken.
Ingalill var en riktigt god tant, som också var med i församlingen. Hennes
man var ”icke troende”. Men han var trevlig och han och Pappa fann varandra och de skulle komma att ha många samtal över lite kaffe och bullar, som
tant Ingalill bakat.
Det skulle visa sig senare då de fick en stor plommonskörd i trädgården att
Gunnar var en hejare på att tillverka mycket gott plommonvin. Det första
vin Carolyn skulle komma att få smaka.
Lite komiskt att Ingalill och Gunnars närmsta granne på Kärleken var
Nykterhetsförbundets lokaler.
Ja, det man inte vet; ”Bakom lyckta dörrar”.
En annan trevlig man att följa med Pappa till, var gamle Trädgårdsmästaren
på Kärleken. Han bodde i det finaste huset, med den finaste trädgården i trakten. I hans hus fanns en värdighet och en stillhet, där Carolyn gärna satt andäktigt bredvid sin Far och lyssnade och fann ro. Den stora tickande klockan, gjorde att känslan av att tiden stod still infann sig, hur nu en klocka kan göra det?
94
Men tiden står ju inte still, det var dags för Pappa att börja jobba och
Carolyn hade blivit lovad att få gå med som lärling på hans jobb, för att
tjäna några extra kronor. Det skulle bli tidiga morgnar, före sju på morgonen
skulle de åka iväg. Hon skulle få hjälpa Pappa med att dra ledningar på ett
nybygge ute i Bäckagård, ett område på väg ut mot Tylösand.
Detta var mycket kul, att bistå Pappa med att dra gul/grön, brun och blå
”tråd” genom de vita plaströren i husen, montera upp kontakter.
Han skrattade, då hon sa ”tråd”.
Det heter kabel lilla vän. Kabel! Pappa förklarade.
Det var ju hur mycket hus som helst. Ett jätte-bygge!
Pappa var stolt att ha sin dotter med sig och det väckte viss uppståndelse,
glada miner, höjda ögonbryn och en och annan busvissling, från någon yngre kille. Det var också väldigt mysigt och gott, då den goda husmanskosten
kom levererad ut till bygget, från en närstående restaurang. Alla byggare beställde därifrån, eftersom det var oerhört prisvärt och gott och stora portioner. Carolyn åt som en häst, en helt egen sådan portionslåda.
Det var därför Pappa ibland skämtsamt brukade säga;
”Den flickan äter oss ur huset!”
Sedan lade de sig, på golvet och vilade sig. Ja, man gjorde tydligen så här,
för att sträcka på ryggen, några minuter innan det var dags för eftermiddagen. Pappa brukade hinna snarka till, en liten stund.
Så förflöt de sista dagarna också, detta sommarlov. Det hade blivit en annorlunda sommar.
Bo i eget hus, var fantastiskt. En helt ny värld. En egen värld.
95
Hon hade fått upp några morötter och rädisor från sitt krokiga land, det
hade väl inte blivit helt raka rader, men det spelade inte så stor roll, när det
hade blivit grönsaker av fröna. Några ringblommor hade hon också lyckats
med. Hon hade också blivit imponerad av att mamma faktiskt hade köpt
en vår ginst och några andra vintergröna växter, som Pappa fått plantera
enligt hennes instruktioner. Nu såg man också att det skulle bli frukter på
träden, päron, plommon, äpplen. Krusbär och röda och svarta vinbär, var
trädgården också full av. De hade förutom detta hunnit med att vara med
och plocka björnbär längs kusten, blåbär och lingon och så hjortron förstås.
De hade ju sitt revir ända upp till Älmhult.
Vännerna i församlingen kunde ju inte begripa att Pappa och Mamma
hittade hjortron där i Halland och försökte alltid lirka ur föräldrarna deras
”hemliga ställen”.
Ibland kändes det som att det nog var det enda föräldrarna, inte delade
med sig av;
Sina hjortronställen!
-- 2 -Som vanligt öppnade hon sitt lilla fönster i sitt rum, det första hon gjorde
på morgonen. Det var en procedur som hon infört i sitt liv, från somrarna i
Kroksjö.
Det hade hunnit bli dagen D. Dagen då hon skulle börja högstadiet.
Hon bländades av solen, då hon hörde någon vissla nedanför fönstret.
Hon hajade till då hon såg två stiliga byggnadsarbetare på granntomten.
En mörk och en ljuslockig.
96
Hade Hannibal Hayes och Kid Curry kommit till staden? De var ju två
westernfavoriter på TV, som de faktiskt brukade få lov att se för föräldrarna.
Det skulle ju byggas fyra nya villor på den obebyggda tomten bredvid, men
att det var två filmstjärnor som var snickare det hade hon inte räknat med.
De tittade båda upp på henne och log, hejade så där gulligt. Hon log tillbaka, lite generat, drog sig snabbt från fönstret.
Vad var det där? Varför log de så där? Vad konstigt!
Men vad stiliga, vad spännande, utanför hennes fönster.
Hon åt sin frukost, klädde sig och så bar det i väg med minicykeln nedför
Galgberget, utför, utför, utför, ända ner på skolgården på Örjans skolan.
Det skulle bli betydligt tuffare att ta sig hem.
Uppför, uppför, uppför Galgberget!
-- 2 -Den mörklockige och ljuslockige, skulle komma att bli ett uppmuntrande inslag, det kommande halvåret, alltmedan byggnationerna färdigställdes.
För en ung, oskyldig, omålad, klumpig, i hennes eget tyckande, trettonårig
flicka, var det uppmuntrande att varje morgon möta deras gulliga leenden,
då de spanade upp mot hennes fönster. De fick henne att känna sig söt och
sedd.
97
Kapitel 11
Hon hade nu blivit en ung kvinna. Hon var tretton år. Livet hade börjat.
Hon skulle nu in i en ny fas. Vad det skulle innebära visste hon knappast.
Beslut skulle tas, som för alltid skulle förändra hennes liv. Hon upplevde sig
själv som lite mer självsäker. Hon vågade ta ställning, på ett annat sätt än
hon tidigare gjort.
Ett exempel på det, var när hon under det första gymnasieåret tog ställning, mot mobbing.
Pia, en flicka i klassen, var fruktansvärt blyg, tittade mest ner i marken hela
tiden. Ingen ville vara med henne. Dessutom kliade hon sig oupphörligt i
håret. Hade hon löss eller loppor i håret?
Alla retade henne, gjorde äckel grimaser kring henne, som om, hon bar på
någon smitta.
Carolyn, som visserligen också var rädd för loppor och löss, pratade i alla
fall med Pia och föreslog att hon skulle gå till skolsköterskan, för att få råd
och hjälp, om något var galet.
Lättad berättade Pia för Carolyn, att skolsyster konstaterat att hon bara
hade mjällbildning och att det fanns hjälp att få.
Att Carolyn räckte ut en hand och pratade med Pia och visade vänlighet,
hjälpte Pia och tröstade henne, när mobbarna blev för aggressiva.
En dag, när några i klassen, som vanligt gav sig på Pia med hårda ord, fick
Carolyn bara nog.
Hon höjde rösten mot mobbarna och sa;
98
Nu får ni ta och sluta ge er på stackars Pia.
Nu är det nog!
Vad är ni för några som ger er på en helt oskyldig tjej så här?
Vad har hon gjort er för ont?
Just det! Inget!!
Mobbarna bara stod tysta och häpna!
Carolyns ilska var tydligen allt som behövdes, för från och med den dagen
slutade olyckskorparna kraxa kring Pia mer.
Mobbingen var till ända!
Några veckor senare när Carolyn kom hem från skolan, berättade hennes
föräldrar stolt, att de mottagit ett samtal från Pias föräldrar. De ville dels
tacka Carolyns föräldrar för att de hade en så väluppfostrad och fin dotter
som ställt upp för deras Pia, samt vidarebefordra ett stort tack till Carolyn,
eftersom nu Pia äntligen sluppit alla mobbare.
De hade berömt Carolyn för hennes mod och styrka som medfört att deras
dotter Pia, numera slapp magont varje dag i skolan.
Föräldrarna såg det som en Jehovas vittne-handling. Carolyn såg det som
en medmänsklig handling, en reflex att stå upp till försvar för någon, som på
grund av omständigheterna inte kunde försvara sig själv. Hon hade blivit rätt
förvånad själv över att hon vågat.
Kanske hade hon hittat någon inre styrka i sig själv?
Kanske hade hon känt igen känslan i maggropen som hon själv fått, då
hon var yngre och svagare än nu?
Ingen hade då funnits där för henne, ja förutom den snälla läraren, Jan
Thyr då förstås. Hon visste hur ont det kunde göra. Nu hade hon velat hjälpa
någon annan, som behövde hjälp, tillbaka.
99
Tyvärr slapp Carolyn själv inte vissa glåpord från samma belackare i skolan. De hånade henne för att hon läste bibeln.
Vadå? svarade Carolyn. Det gör väl du med? Ska inte du konfirmera dig?
Hon hade blivit mera tuff tillbaka i sitt språk.
Mobbing skulle inte påverka henne!
Visserligen tyckte hon det var väldigt pinsamt, att klasskamraterna kunde
titta in i vardagsrumsfönstret varje torsdag, när de hade bibelstudiet i deras
hem, för den grupp av Jehovas vittnen, som bodde på Kärleken.
Det var ju bara hon och hennes lillasyster, som var ungdomar och satt med
där i soffan.
Visst fick hon magknip när hon såg vissa av killarnas ansikten, utanför
fönstret. Ibland tryckte de näsan eller tungan emot rutan och spelade pajaser.
De gjorde fula grimaser.
Ingen i studiegruppen brydde sig, typ låt de hållas;
”Herre förlåt dem, ty de veta icke vad de gör!”.
Det var ju så Jesus sa om de som spikade fast honom på pålen. Nej, det
var inte något kors. De använde pålar att fästa upp brottslingar på den tiden.
Detta har man forskat i, sas det.
Samma killar från klassen, började springa i trädgården och palla päron
och plommon i stället, när de märkte, efter några veckor, att Carolyn inte
skulle bry sig om att de glodde i fönstren. Hon bara bemötte dem som om
de vore luft, eller osynliga varelser.
När hon klev på bussen till skolan, satt grabbarna på bussen och började
sjunga högt när hon klev på:
100
Carolyn, Carolyn, ett päron vill vi ha!
När hon hade några päron med sig i väskan, tog hon upp dem och kastade
det på dem.
De verkade ta det med humor. Efter ett tag rann det ut i sanden.
Med tiden började en och annan, i stället komma fram till henne i skolan
och fråga vänligt om hennes åsikter i olika trosfrågor. Hon hade ju faktiskt
svar på allt och vann respekt. Men hon var fortfarande inte bekväm med att
diskutera religion, eller att agitera för sin tro. Hon ville inte vara känd för att
vara Jehovas vittne, utan ville känna sig så vanlig som möjligt.
Hon beundrade därför en tjej, som hette Tina i grannklassen, som tillhörde Pingstvännerna, när hon intog scenen i aulan, tillsammans med sina
troskamrater från sin församling och sjöng inför hela skolan;
”Jesus lever! Jesus lever”, han är uppstånden” och så vidare. Att hon bara
vågade!
Carolyns bästa klasskamrat Lina Aurell bodde också på Kärleken och var
ateist och moderat. Hon hade väldigt starka åsikter om religion och politik.
Det vill säga, att inte gilla religionen som lösning på världsfreden, utan
politiken skulle rädda världen. Den var realistisk, enligt henne.
Hon testade Carolyn mot Tina vid ett tillfälle, eller rättare sagt, provocerade fram reaktioner. Hon ville få igång en debatt.
Men hon märkte att Carolyn inte så gärna ville argumentera, så hon la på
ett kol mot Tina i stället.
Det slutade med att Tina skrek åt Lina;
Om du inte bekänner dig till Jesus, så kommer du till Helvetet!
Till Helvetet kommer du Lina!
Lina blev så arg, att hon blev illröd i ansiktet, skrek tillbaka till Tina;
101
Du är ju inte riktigt klok som bara kan säga så hemska saker till en människa!
När Tina gått sin väg och Lina lugnat ner sig lite, sa hon till Carolyn;
Då är ju i allafall din religion mycket bättre, du skulle ju aldrig säga så! Tänk
att önska död åt någon annan. Då är ju din religion i alla fall lite sundare.
Carolyn var lite glad över orden.
Dessutom tyckte hon mycket om Lina och var glad åt att ha henne som
vän i skolan. Lina kom från en akademikerfamilj, hon var högpresterande i
klassen. Endast femmor i betyg, var gott nog. Det hjälpte ju henne också att
hålla fokus på, varför man var tvungen att gå i skolan.
De hade också idrottsintresset ihop, det vill säga att de var de bästa tjejerna inom friidrott på skolan, framförallt i längd och höjdhopp. Även löpning,
kortdistans. Här tävlade de inbördes. De hade båda långa ben, men Lina hade
kraftigare benstomme och starkare. Men de slutade oftast med snarlika resultat.
-- 2 -I samband med en lektion i Svenska, som var Carolyns favoritämne, ville
lärarinnan Maria Panke, att de skulle skriva en redovisning om ett fritt valt
ämne och sedan hålla ett anförande och en frågestund med klassen, i samma
ämne. Detta skulle uppta en halv klasstimme per elev.
Lärarinnan hade bara uttalat uppgiften, då Lina räcker upp handen och
föreslår;
Då kan väl Carolyn få prata om Jehovas vittnen?
Carolyn tittade ilsket på Lina, ville säga, håll käften med dig, men det
skulle hon ju inte kunna säga förstås, eftersom hon inte fick svära.
102
Ja, men vill du det då? frågade Maria Panke, undrande lite mot Carolyn
och en forskande blick, på Linas ivriga blick.
Vad svarar ett Jehovas vittne på en sådan sak?
Självklart, utan att blinka;
JAA!
Vilken möjlighet! Vilket tillfälle! Vilket vittnesbörd!
Nyheten om detta togs emot med applåder hemma.
En ny erfarenhet att berätta på podiet!
Det var inte så Carolyn gick in för uppgiften. Föräldrarna fick ha sitt.
Hon ville göra detta på sitt sätt.
Hon gick in för uppgiften, med ödmjukhet och noggrannhet!
Hon ville göra detta på ett så modernt och tilltalande sätt som möjligt.
Hon ville väcka acceptans.
Hon ville vara som alla andra, men med en lite annorlunda tro.
När hon kom till klassen för sitt anförande, frågade lärarinnan om hon
ville att klasskamraterna skulle ha varsin bibel, eftersom hon såg att Carolyn
hade med sig sin.
Jaa! svarade Carolyn.
Då ska jag bara hämta de i biblioteket, svarade Maria och kilade iväg.
Det var andäktigt tyst i klassrummet, då hon höll sitt anförande.
När alla skulle slå upp bibelcitaten i bibeln som hon hänvisade till, tog det
en evig tid för klasskamraterna, mot Carolyn som slog upp på nolltid.
Säga vad man ville, men hon var väl bevandrad i den Heliga skriften.
103
Matteus? Var ligger Matteus? hörde hon Kent säga i klassen.
Utfrågningen klarade hon galant. Hon hade svar på allt! Precis allt! Alla var
så nöjda och glada.
På riktigt denna gång!
Som avslutning frågade Panke, som var aktiv inom den lokala socialdemokratin;
Men Carolyn, om ni nu tror att vi lever i de yttersta dagarna;
Hur kommer det sig då, att ni bygger en sådan ny och dyr Rikets Sal?
Det glimmade till i hennes ögon, som om hon kommit på en lurig fråga.
Carolyn svarade med ännu ett skriftställe;
”Om den stunden vet ingen, inte ens änglarna i himmelen. Var vaksamma
för Guds dag skall komma som en tjuv om natten”.
Carolyn fortsatte;
Eftersom vi inte kan veta exakt dag eller stund, kan vi ju inte heller leva
som om vi visste exakt när. Vi vet endast, att denna generation inte skall
hinna dö ut innan Guds dag sker. Dessutom ska det ju bli färdigpredikat på
hela jorden, så att alla har fått en chans att säga ja, eller nej, till att få vara
med och leva i paradiset på jorden. Eftersom Jehovas vittnen är den religion
som ökar mest, får vi inte heller längre plats i Folkets hus, så vi är helt enkelt
tvungna att bygga en större samlingslokal.
Maria Panke log nöjd med svaret.
Carolyn kände att hon fått hennes respekt. Den var värd mycket, eftersom
Carolyn såg upp till Maria som en mycket bra och korrekt lärare.
104
Efter avslutad lektion fick Carolyn både lovord och uppskattning för sin
redovisning och frågestund, som aldrig ville ta slut. Klasskamraterna hade
hur många frågor som helst.
Det var framförallt ”plugghästarna” som ställde de mest intelligenta frågorna, men de tillhörde ju också hennes lilla kamratskara i klassen.
Men även mobbarna, verkade snälla och lugna denna dag och slöt sig in i
ledet, som goda lyssnare och hostade fram någon seriös fråga.
Detta var också första gången Carolyn hade stått upp ensam, inför ”världsliga” och behärskat konsten att tygla sin rampfeber och sin talarkonst, på ett
både förberett och till viss del improviserat sätt, för hon visste ju inte vilka
frågor som skulle ställas.
Hon hade tvingats, av Lina att övervinna sin ”människofruktan”(=rädsla för
vad andra människor, tycker och tänker om en). Hon hade ju faktiskt också
tvingats stå för sin tro, fast hon ännu inte var döpt, som ett Jehovas vittne.
-- 2 -Det skulle komma att hända mycket under de här åren. Det började hon
förstå av alla händelser och nya människor i kring sig.
Det fanns en och annan kille på skolan som visade henne uppskattning på
sitt eget lilla vis.
En dag då hon kom gående i korridoren gjorde en kille en kysshälsning till
henne. Sådant blev hon närmast chockad över.
Hon hade inte den självbilden om sig själv, att någon enda kille skulle
kunna gilla henne. Hon kände sig närmast väldigt klumpig och ful, som den
fula ankungen och var ofta rädd att hon skulle ramla på sina smala ben. Hon
hade ju haft väldiga komplex för sin magra kropp och då framför allt hennes
”kalvben”. Hon hade tänkt att ingen någonsin skulle kunna älska henne
med sådana fruktansvärt smala ben, hon hade ju till och med ett mellanrum
mellan låren. Man skulle ju kunna kasta en vollyboll emellan låren. Detta
105
gjorde att hon ofta hade stickade tjocka byxor under jeansen, till och med
på sommaren, bara för att benen skulle se kraftigare ut. Målade sig gjorde
hon inte, ja hon smorde in läpparna med den enda salvan som fanns hemma
i mammas badrumsskåp, Idomin. Hon tyckte väl det kändes mjukt och var
snyggt på något vis. Hon brukade bara måla ögonen lite de dagarna de hade
möten, tisdagar och torsdagar förstås. Då ville hon vara lite extra fin. Men
det var väldigt diskret, så att det knappt syntes.
Därför blev hon också förvånad då hon stod nere i foajén i Folkets Hus, en
tisdag kväll och väntade på Pappa och Mamma som var kvar uppe i Rikets
sal, den ”Blå Salen”.
Barnen och ungdomarna brukade gå ner och vänta på föräldrarna för att få
en chans att leka, busa eller prata. Ett antal snöbollskrig, hade de hunnit med
utanför Folkets Hus på vintrarna. Men de hade ju fått leka lite försiktigt,
eftersom de hade finkläder på sig.
Denna kväll stod endast Carolyn och Jeanette där nere och ett par äldre
systrar som väntade på att bli hemskjutsade av någon i församlingen.
Helt plötsligt ser Carolyn i hissen framför henne, två killar från skolan.
Den ene, från åttan, Berra, som alltid brukade gå och kamma sitt bruna
vågiga hår, samtidigt som han kollade in henne på skolan. Han hade till och
med skickat ett brev till henne där han frågat chans på henne.
Hon hade lämnat det obesvarat.
Den andre killen var från nian, Patrik. Han var en Donny Osmond kopia
och verkligen en söt kille. Carolyn hade ju utan tvekan, gärna velat ha en
sådan gullig kille, om hon bara hade fått lov hemifrån.
Nu åkte alltså denne Patrik och Berra upp och ner i hissen framför Carolyn. Berra försökte visa upp Patrik för Carolyn, som om han ville hjälpa
Patrik på något sätt, eftersom han var så blyg.
Hon visste inte vart hon skulle titta.
Ut kunde hon ju inte gå.
106
Det var svinkallt ute i hennes tunna skor.
Hon bekymrade sig också för, hur de hade fått veta att hon var här?
Vem hade sagt något om hennes religion?
Hennes människofruktan bubblade upp igen. Hon ville ju inte att folk
skulle veta.
Efter en stund slutade hissen nere i källaren. Hon hörde hur killarna tisslade och tasslade där nere.
Så hördes steg i trappan, upp mot henne.
Upp kommer Berra;
Hej Carolyn! Patrik gillar dig och skulle gärna vilja få snacka med dig, men
han vågar inte fråga själv; Kan inte du komma ner, han väntar där nere?
Carolyn kände hur hjärtat bankade. Patrik gillade henne, hon ville flyga
ner i källaren och förklara hur tacksam hon var för denna ynnest, samtidigt
som hon såg hur de gamla systrarna tittade menande på henne, som om; Du
vet väl svaret?
Visst visste hon svaret!
Djävulen skulle inte få fresta henne, hur lockande det än kunde vara.
Även om det skulle kunna vara pojken, killen, mannen i hennes liv skulle
svaret bli;
Nej tack! Men jag vill inte prata med honom!
Berra lommade snopet tillbaka, ner i källartrappen.
Hon såg hur Patriks sorgsna ögon tittade undrande på henne när han några dagar senare kom farande till skolan på sin moped. Han var så underbart
söt och gullig, han kunde inte förstå?
107
Nej, hur skulle han någonsin kunna förstå. Det skulle bli en väl bevarad
hemlighet.
Hemma, hade hon i allafall sin lilla singelskiva med Patrik-kopian Donny
Osmond.
Den spelade hon om och om igen, som tröst:
“Why must I be a teenager in love? One day I feel so happy, next day I feel
so sad. I have to take the good with the bad”.
En annan kille hade också frågat chans på henne det första året. Stefan
”Sillen” Persson.
Han tillhörde de populära på skolan. Han brukade kliva på bussen till
skolan, busshållplatsen efter hennes. Hon hade då alltid iakttagit honom
försiktigt, eftersom han var fin och ingav respekt. Vid ett tillfälle hade bussen
varit så full, att de hade fått stå upp, inte så långt ifrån varandra. Då hade
Sillen lett så gulligt mot henne och hon kände, att hon nog log tillbaka.
När hon var på väg till busshållplatsen hem en eftermiddag, ropade Charlotte Rooth på henne. Charlotte tillhörde de populära och kompis med Sillen. Hon gick fram till Carolyn och sa;
Du, Sillen står där borta, han gillar dig och undrar om han har en chans
på dig?
Carolyn tittade bort mot Sillen som stod ensam där några meter bort och
log så gulligt mot henne.
Vilken ära att han gillade henne, men dessvärre skulle ju inte Djävulen
heller få fresta henne här.
Att vara tillsammans med en världslig kille, hur oskyldigt det än skulle
vara, var otänkbart.
108
Det var svårt att förstå, att egentligen borde hon ju aldrig ens ha gett ett
leende mot en världslig kille. Hon förstod inte symbolen i den inviten. Men
vissa saker sker automatiskt. Hennes ögon och läppar kunde inte ljuga. Kärlekens ögon. Kärlekens spel. Inte ens den striktaste religion, utom kanske
nunna då, kunde dölja den sanningen, innan hjärnan tog över kontrollen
och berättade det inlärda; Tuktens ord.
Hennes liv var ju redan utstakat. Om inte Harmagedon kom och tog bort
henne och den övriga världen innan hon blev giftasvuxen, var det endast
med en kristen broder i församlingen hon skulle få sällskapa. Att vara ihop,
sällskapa var ju endast tänkt för par som ämnade gifta sig. Detta var ju knappast aktuellt när man som hon var tretton år och precis kommit in i tonåren.
Hon log mot Sillen, tittade på Charlotte och svarade med klar och tydlig
stämma;
Nej, tyvärr, det kan jag inte hjälpa!
Charlotte och Sillen tappade hakan över hennes nonchalans. Bådas munnar bara stod och gapade.
Vilken förolämpning! Detta var fullkomligt oväntat!
Om de bara hade vetat, så skulle de förstått. Eller?
-- 2 -Carolyn gick rakryggad till bussen. Hon kände sig lustig i huvudet. Detta
var ju onaturligt. Hon hade blivit så nervös av frågan. Hon hörde sin röst i
huvudet. ”Det kan inte jag hjälpa”!
Hade hon låtit stöddig?
109
Varför hade de varit tvungna att fråga?
Kunde det inte få ha varit som det var? En liten, oskyldig, stilla flirt.
-- 2 -Men Jehova hade ju i alla fall ännu en gång blivit glad.
Han kunde vara stolt över sin lilla tappra soldat, som likt Jesus bevisat sig
trogen på sin vandring på jorden. Jehova såg ju att hon inte ville dra smälek
över hans namn, genom ett orent eller tvivelaktigt beteende, genom att besudla sig med världsligt umgänge!
Ja, hur skulle de kunna förstå, att trots att hon såg ut som en vanlig människa, så var hennes inre väsen någon helt annanstans, i en värld i framtiden,
en värld de inte kunde se.
De skulle för alltid tycka att hon var konstig, det var förstås genant, men
hon skulle ändå inte kunnat förklara.
Det var en omöjlighet, att ta med en kille från världen hem och visa upp
för sina föräldrar.
Det var förbjudet! Förbjudet!
Även om människor inte skulle förstå, hade hon visat var hon hade sitt hjärta.
Jehova var den hon ville vara lojal emot!
Det var ju också han som i så fall skulle kunna skänka henne evigt liv.
Därför måste hon bevisa sig trogen mot honom.
Hon hade bevisat sig vara trogen, åter igen!
Djävulen hade misslyckats, ännu en gång!
-- 2 -På sammankomsten på Scandinavium i Göteborg, sommaren då hon precis fyllt fjorton år, symboliserade hon sitt överlämnande till Jehova, genom
att låta döpa sig.
110
Hon visste då att hennes önskan skulle vara att behaga Jehova och hans
Rikes intressen. Det skulle få komma främst i hennes liv.
Hon hade också hunnit träffa många äldre och erfarna Jehovas vittnen
som familjen haft hemma som gäster, bland annat JH Eneroth, den huvudansvarige för Jehovas vittnens organissation i Sverige. Hon tyckte om äldre
och deras kunskap. Eneroth hade berättat om sitt långa och intressanta liv i
Sanningens tjänst.
Han skulle komma att avlida kort tid efteråt, men hon skulle minnas honom väl och vad han sagt.
En del av hennes världsliga klasskamrater hade ju kämpat med att konfirmera sig och läsa upp för prästen i kyrkan.
Carolyn hade genomgått de åttio frågorna, i ”Organisationsboken”, tillsammans med Församlingstjänaren, som ju var hennes Far. De åttio frågorna
var ett snitt på den bibelkunskap hon skaffat sig, alltsedan hon började läsa
vid sex års ålder. De åttio frågorna skulle alltså vara till hjälp för att se var
hon hade sitt hjärta.
Hennes hårda, strikta fostran hade till slut, ställt in henne i ledet. Hon
hade lärt sig veta sin plats. Hon hade lärt sig att sätta Guds Rikes intressen
framför sina egna.
Liv och lustar skulle inte få ta något kommando i hennes liv.
Hon skulle stå emot Satan Djävulens brinnande pilar.
Det pågick ju ett krig mellan Gud och Satan i himmelen, alltsedan Satan
ifrågasatt Guds rätt att härska. Satan Djävulen hade ju utmanat Jehova om
världsherraväldet.
Ja det hade ju blivit en hel del kunskap genom åren, att vara insatt i det
himmelska kriget, kontra allt lidande på jorden förpliktade.
111
Det var också sådan bibelkunskap, som gjorde att hon alltför ofta, hade
haft handen uppe på religions- timmarna i skolan, ibland till Rektorns förtret, det var han som höll i Religionsundervisningen. Han ville ju, att även
andra i klassen, skulle få en chans att svara på någon fråga.
På hennes dopdag, som skulle vara en lugn och harmonisk och framför allt
andlig dag, utbröt i stället panik och stress av värsta slag.
Baddräkten och badmössan som hon skulle ha på sig, glömdes hemma på
campingplatsen av någon underlig anledning.
Kanske var det Djävulen som ville hindra henne?
Pappa Sten, fick istället för att lyssna på doptalet och se sin dotter resa sig
upp tillsammans med alla de andra dopkandidaterna, sätta sig i bilen och
som på nålar försöka hinna tillbaka, lagom till strax före dop-ceremonin. Det
gällde ju att dottern hann få på sig baddräkten också.
Carolyn hade svårt att koncentrera sig på doptalet, eftersom hon oroade
sig mer för baddräkten. Det var ju nu inte heller säkert att hon skulle kunna
döpa sig, för tänk om Pappa inte skulle hinna tillbaka.
Pappa hann!
Precis på målsnöret.
Hon blev nu, trots allt, denna dag officiellt ett aktivt Jehovas vittne!
Dagen till ära, hade hon sin egensydda blommiga kjol och väst med tillhörande knytrosett i samma tyg. Det gällde ju att vara fin, när alla vänner skulle
komma och välkomna henne efter dopet!
Slutet gott! Allting gott?
-- 2 -112
Detta sommarlov skulle hon också tillbringa med att sommarjobba.
Hon hade fått fina vitsord, då hon praktiserat på en klädbutik i staden. De
hade erbjudit henne att få hoppa in extra på skolloven, vilket hon självklart
ville. Intresset för kläder och skor var nog medfött, det vädjade till hennes
konstnärliga sinnelag, att sätta ihop färger, både i sitt rum och i sin klädstil.
Hon skapade ju också egna kläder, genom egna idéer, mönster och vågade
tyger.
Tjejerna som jobbade i butiken, var väldigt trevliga och gulliga mot henne.
Hon fick jobba både på lager med uppackning och prismärkning av varor,
kassatjänst och kundprovningar, ja alla i en butik förekommande uppgifter.
Det enda hon inte kunde, eller gjorde var skyltningen. Den gjorde Åse. Åse
var så snygg tyckte Carolyn, när hon klättrade in där bland skyltdockorna i
fönstret. Det var nästan så man tog Åse för en skyltdocka. Hon hade midjelångt blont hår, nästan alltid röda kläder av någon anledning, kanske för
att hon passade så bra i den färgen, dessutom var hon väldigt fint brunbränd
denna sommar.
Detta var något Carolyn inte direkt var. Brun alltså. Hon hade inte uppskattat att vara på stranden i solen så mycket, tvärtom ofta sökt sig till skuggan. Föräldrarna brukade oftast sitta en bit från stranden, uppe i gräset, i
anslutning till skogen. Skogen ja, det var de vindpinade tallarna, med skugga
att tillgå vid behov. Där brukade familjen sitta, med sin kaffekorg och njuta
av varma dagar. Gå ner och ta sig ett dopp och sedan tillbaka, till dungen
och lugnet. Carolyn och Jeanette hade ofta gått ner och lekt i sanddynorna
och hoppat där som två buspojkar, ett tag, men sen gått tillbaka till skuggan.
Carolyn hade svårt för starkt ljus i ögonen.
När hon nu på senare år börjat använda solglasögon hade det känts bättre
för ögonen. Det var också skönt med den lilla vita hatten hon köpt för några
kronor som skyddade mot hetta;
113
”Jag är i hatten”, stod det som text på den. Hon tyckte det var vitsigt, men
förstod inte att det också fanns en annan betydelse på den vitsen. Det var
hon fortfarande för oskyldig för.
Att försöka skaffa sig en liten solbränna, kanske ändå inte var så dumt i
allafall. Carolyn hade i samma veva börjat vara med i ett litet gäng av ungdomar i församlingen. Där var Marcus, som var fyra år äldre, hans kusin
Anna-Pia, Erland och Kasper, den sovande danskens söner. De beslöt sig för,
en solig dag på stranden. Det var bara det, att just den dagen, en lördag var
det sol-dis. Trots detta åkte ungdomarna till stranden, de låg alla på magen,
i en ring, med huvudena emot varandra, så att de alla kunde ligga och prata
och skratta och berätta historier för varandra.
På eftermiddagen åkte de alla hem, var och en till sitt för att byta om inför
församlingsmötet, ett par timmar senare. Då de träffades på Rikets Salen var
alla röda som kräftor, på rygg och bakben. De skrattade åt varandra. Soldiset
hade varit förrädiskt. Det skulle bli oerhört svårt att sitta två timmar på mötet denna dag, smärtan var nästan olidlig.
Efter mötet, åkte alla ungdomarna hem till Marcus. Han bodde i Söndrum, hemma hos sina föräldrar, vars mamma var med i församlingen, men
inte pappan.
Anna-Pia smorde in Carolyns rygg och bakben och sedan tvärtom, men
tjejerna för sig och killarna för sig. Anna-Pia frågade vad Carolyn tyckte om
Marcus?
Carolyn sa att hon tyckte, att han var jätterar på alla sätt och vis.
Hm, svarade Anna-Pia. Hon anförtrodde Carolyn att hon var lite förtjust i
Erland, fastän han var ett par år yngre, än henne. Men, tillade hon;
Hade inte jag och Marcus varit kusiner, hade jag utan att blinka, velat gifta
mig med honom. Han är verkligen en toppenkille på alla sätt och vis.
114
Hm, svarade Carolyn.
Carolyn skulle komma att tillbringa allt mer tid, tillsammans med detta
underbara gäng.
De kändes som verkliga kamrater. Detta var början på något nytt. Hon
skulle få nya intryck och tankar, mer borta från föräldrarna.
Detta var ju också det umgänge föräldrarana var bekväma och trygga med.
Likasinnade kristna ungdomar, med de rätta värderingarna. Vad kunde vara
mer rätt?
Carolyns världsliga kamrater fick ju ofta komma i oförrättat ärende, då de
med sina mopeder stod utanför huset på Kärleken. Eftersom deras umgänge
inte ansågs lämpligt, utöver i skolan då, av föräldrarna, fick Carolyn ofta
hitta på anledningar, till att hon inte kunde ”komma ut”. Dessutom var det
ju bara hon som inte fått en moped av sina föräldrar. Även om hon kunnat
köpa en själv, hade hon inte fått köra en. Framför allt Mamma var övertygad
om, att hon skulle köra ihjäl sig, om hon fick en. Det var allt för farligt.
Flickor skulle inte ha sådant.
Eftersom backen uppför Galgberget, var oändligt lång att cykla uppför
hem varje dag, gav ändå Carolyn till sist efter, för kompisarnas grupptryck
att ”stolla”, det vill säga, hålla fast sig i Linas arm och på så sätt låta henne,
dra upp henne och cykeln för backen, med sin moped. Det gick ju hur bra
som helst.
Vid ett tillfälle mötte de en polisbil, som var på väg nerför backen. Hon
släppte genast taget om Linas arm.
Poliserna hade ändå sett det förbjudna. Men denna gång hade de tur, de
bara skakade på huvudet och höll upp pekfingret som för att säga;
Aja baja! Sedan log de.
115
Detta var poliser med humor. Lina blev i alla fall knallröd i ansiktet av
skam. Carolyn blev inte illröd, men skulle i fortsättningen iaktta stor försiktighet. Hon ville verkligen inte bli stoppad av polisen. Då skulle hon hellre
välja att gå upp för backen som en hederlig människa.
Att vara laglydig var ju viktigt för ett Jehovas vittne.
Nu skulle detta med Galgbergs-backen snart ändå lösa sig av sig själv, för
under det sista året av Carolyns gymnasium på Örjans skolan, skulle föräldrarna välja att sälja huset på Kärleken igen, efter så kort tid.
Detta var ett slag i ansiktet för båda döttrarna, som älskade sitt liv med
trädgård och frisk luft lite utanför staden.
Anledningen till husförsäljningen var att Mormor hade blivit allt sämre.
Hon hade drabbats av åldersdemens och diabetes som var svårbehandlad.
Mamma hade fått fullt upp på dagarna att vaka på Mormor, ja även på nätterna, då Mormor smög upp för att stjäla söta kakor i skåpen. Fick hon inga
sötsaker blev hon sur och vid ett flertal tillfällen hade Mormor gett sig av i
sitt vita långa nattlinne, ut på vandring ner mot staden.
Detta var ju ytterst pinsamt. Vilken syn hon hade varit!
Hemma hittade familjen allt oftare spottloskor i heltäckningsmattan.
Flickorna försökte hjälpa sin Mamma och passa Mormor och kom på henne
då hon spottade.
Jeanette, var mest ivrig i detta och ropade kvickt på Mamma;
Nu har Mormor spottat igen!
Åh nej! hördes Mamma sucka.
116
Mormor blev vansinnigt arg på Jeanette för beskyllningen och påstod att
barnbarnen var så elaka som hittade på sådant trams.
Men faktum kvarstod; Det skulle bli ohållbart att ha Mormor hemma,
för nu behövde hon vård dygnet runt. Flickornas Mamma orkade inte mer,
hennes nerver hade börjat brista av sömnlösheten.
Eftersom anledningen till husköpet var vård av Mormor, skulle i och med
detta, drömmen om ett eget hus tyvärr också nu gå om intet.
Flickorna var mycket uppgivna och ledsna. De skulle nu efter knappa två
år, åter vara tvungna att bo i lägenhet. Den lilla vinsten som skulle uppkomma vid husförsäljningen blev fem tusen kronor och som tröst, eller muta,
skulle flickorna få välja några nya möbler till sina nya rum. Carolyn valde en
liten vit bokhylla med mässingknoppar på lådorna, Jeanette valde en vit bokhylla med bruna lådor. Som ytterligare plåster på såren, fick de varsin fåtölj.
Carolyn valde en brun Dixiefåtölj från Ikea och Jeanette valde en SACO
säck, att bara slänga sig och sörja huset i.
Mormor skulle först hamna på långvården. Men eftersom hon var så bångstyrig och förvirrad, lyckades de inte passa henne jämt och skickade henne
därför förnedrande till Santa Maria, ett sinnessjukhus utanför Helsingborg.
Där band de fast henne på nätterna och låste in henne. Det var en chock
att se Mormor på dårhus, när de kom och hälsade på henne. Det var som
de kunde tänka sig ett fängelse. Vårdarna i vita rockar hade nyckelknippor
som var enorma. De låste dörr efter dörr, det tog liksom aldrig slut, när de
vandrade genom korridorerna.
Mormor satt slutligen i ett rum, upprörd, dessutom var hon arg som ett bi;
Hur kan de vara så dumma och hålla fast mig här, när jag måste hem och
ta hand om mina små barn och mjölka korna?
Hon satt och pillade på överkastet, som om hon virkade frenetiskt;
117
Se här; Här har jag med mig kläder till barnen och så får jag inte komma
hem till dem och ge dem detta!
Mormor började gråta.
Det var fruktansvärt att se henne så där. Så ovärdigt en äldre människa.
Mamma fick skuldkänslor, men Pappa tröstade henne och sa att det finns
ju begränsningar för vad man klarar. Men visst hade ju Mormor haft det
mycket bättre hemma på Kärleken.
En av Mammas sju systrar, Kristina, hade ju också i denna veva, flyttat till
Halmstad, tillsammans med sin familj, make och tre barn, Lotta, Nils och
Regina.
Deras anledning att flytta från Kalmar till Halmstad skulle ju vara att hjälpa till med Mormor. Men hjälpen hade väl kommit för sent. Mormor ville
inte så gärna vara hemma hos Kristina, hon trivdes inte, helt enkelt. Mormor
var ofta mer förvirrad, när hon kom hem från dem.
Mamma Ingrid och Kristina skulle i alla fall tillsammans med sina män
kämpa för att Mormor skulle få en värdigare vård. De ansåg att Sankta Maria, inte var rätt ställe för henne.
Efter ett tag fick Mormor så till slut komma till ett trevligt vanligt vårdhem
i Varberg. Här trivdes Mormor och alla var så snälla mot henne.
I Varberg var Mormor också en gång född och här blev hon också kvar och
vårdades till sin död några år senare.
Det var betydligt trevligare att hälsa på henne här och ett värdigare liv till
slutet.
Morfar hade ju dött några år tidigare, efter att ha vårdats på ålderdomshem, men han hade varit glad in i det sista. Musiken hade varit ett viktigt
inslag i hans liv, han sjöng och spelade gärna och ofta. Han hade uppnått en
ansenlig ålder av åttiosex år. Mormor skull komma att bli åttiosju.
118
Farmor fanns ju inte heller längre. Hon hade ju fått en alldeles för tidig
död. Hon hade ju varit så ungdomlig av sig. Den som Carolyn och Jeanette
älskade och dyrkade mest av alla för sin godhet hade ju ryckts ifrån dem,
innan de ens förstått vidden av detta.
Farmor var ett alldeles eget och särskilt kapitel.
Efter Farmors död fanns bara Farfar kvar och flickornas kärlek för Farmor
hade för alltid flyttats över till Farfar. Han skulle bli deras nya ikon för: Frihet. Kärlek. Trygghet.
De skulle alltid träffa honom, minst en gång om året i Kroksjö, eller så
skulle han komma ner till dem. Det märktes att Farfar blivit särskilt stolt, då
hans son köpte huset. Han hade erbjudit sonen ekonomisk hjälp och stöd
om så behövdes. Farfar var ekonomiskt sinnad och rädd om pengar. Han
levde enkelt och utan utsvävningar.
Den enda kända utsvävningen, som han skulle komma att göra senare i
livet, vid åttio års ålder, var att åka med Kroksjöförsamlingen till Barbados.
Detta skulle vara första och enda gången han skulle flyga och då blev det
rejält.
Det berättades om honom att han hade varit gladast och piggast av alla och
till och med dansat med Hula Hula-flickor.
Detta var sannerligen en Farfar att vara stolt över.
-- 2 -Det sista gymnasieåret förflöt. De hade nu flyttat till en fyrarumslägenhet
i utkanten av staden. I samma trappuppgång bodde även ytterligare en Jehovas-vittne familj.
Dottern i familjen, Marie-Louise, blev en god kamrat en kort tid, innan
hon ”förlorade sig”, fjorton år gammal, till en broder i församlingen. Han
var fem år äldre.
119
Hon skulle komma att tillbringa alltmer tid hemma, tillsammans med familjen som ”förkläden” och pojkvännen, som kom på besök varje kväll, fram
till den dag, hon vid sjutton års ålder, äntligen fick gifta sig, med sin kärlek
och ingå i det gifta ståndet.
Carolyn, tyckte det var tråkigt att Marie-Louise försökte bli vuxen i förtid,
lägga sig till med att bli vuxen i förväg, måla sig för mycket och prata så där
lite tillgjort, för att verka mogen.
Det blev så fel. Carolyn tyckte att Marie-Louise blev inskränkt och tråkig
till slut.
Men de hade i alla fall hunnit med en hel del roliga upptåg tillsammans.
De hade spelat dramat, eller skådespelet om Ester och åkt runt till några
ensamma äldre i församlingen.
På sina cyklar hade de trampat runt, med strålkastare, scenkläder och blåbärssaft som vin.
Carolyn hade ju fått vara drottning Ester, Jeanette, juden Mordokai och
den onde Haman! En dubbelroll!
Marie-Louise hade fått vara kung Ahasveros med sin gyllene spira!
Mats, Marie-Louises storebror som var blyg, ville vara bara vara scenograf
och sköta strålkastaren. Han ville inte stå på någon scen, hur obetydlig den
nu än var.
Detta bibliska drama hade gjort stort intryck på dem alla, på en av sommarens sammankomster. Detta var något de i lekandet, velat förverkliga och
praktisera. Men nu var den tiden förbi.
-- 2 -Carolyn hade svårt att förstå denna hysteri kring att gifta sig och binda sig,
alldeles för tidigt i livet. Det fanns ju så mycket annat som var intressant. På
något sätt ville hon hålla kvar barndomen och den glädjen.
120
Därför tyckte hon också det verkade både skumt och desperat, då det satt
en tjugosex-årig broder från Dalarna, hemma i familjens kök, då hon en dag
kom hem från skolan.
Familjen hade blivit erbjuden att tillbringa en vecka i en stuga i Dalarna,
gratis av en ungdomskamrat till Pappa och tillika Jehovas vittne i Hedemora.
Pappa och Mamma kände ju folk i hela Sverige och eftersom Mamma ofta
tjatade på Pappa att göra något annat på somrarna, än att åka till Kroksjö,
hade de tackat ja till detta erbjudande. Självklart deltog familjen då även på
sin semester i Hedemora församlings verksamheter, allt ifrån att predika på
orten till att delta i mötena.
Det var i samband med denna resa Agne hade fått syn på den unga dottern
i familjen och dristade sig till att göra detta besök i Halmstad för att ”kolla
läget”. Eftersom Carolyn var så långt borta i intresset, noterade hon endast
detta som aningen pinsamt, när föräldrarna dessutom försökte göra henne
uppmärksam på anledningen till hans besök.
Familjen skulle utöver denna sommar resa till Dalarna, även göra en utlandsresa till Österrike!
De hade ju fått lite extra slantar, i samband med husförsäljningen och dessa
gjorde att familjen hade råd att följa med tre andra familjer, från Halmstadförsamlingen på denna tripp. Fyra bilar i karavan bilade ner via Autobahn
i Tyskland och Schweiz, för att slutligen stanna i Innsbruck och tillbringa
några vackra sommardagar där på ett Gasthaus, som det kallades. Flickorna
fick ett eget rum med dessa fantastiska stora duntäcken och kuddar, som
bara det i sig var en upplevelse. Carolyn åt wienersaftgulasch, med aptit som
en häst. Hennes spinkiga lilla kropp kunde äta hur mycket som helst. Pappa
var tacksam för att måltiderna serverades i sådana enormt stora portioner.
Dottern var hungrig!
När de slutligen också tog sig upp för linbanan och betraktade världen
från en alptopp, ja då infann sig den ultimata känslan av Paradiset på jorden!
Carolyn satte sig ner där på toppen, betraktade de vita fjällkorna som gick
121
där med bjällror i backarna, solen stekte, långt där nere låg den lilla staden.
Detta var den högsta höjd hon varit på, i hela sitt liv. Allt andades frid och
lycka. Om det var så här det skulle bli i Paradiset, ja då ville hon verkligen
vara med. Detta var en förhandsglimt av hur livet då skulle kunna te sig! Om
hon hörde hemma någonstans, ja då var det här. Det var så här hon ville leva!
Carolyn fullföljde sitt 9 åriga gymnasium, med fina och höga betyg. Hon
var stoltast för de högsta betygen i Musik och Religion, Svenska, Teckning,
Gymnastik och Ekonomi. Där visste hon att hon var bra. Men hon var tacksam att hon ändå även fått det svart på vitt. En del lärare hade funderat på att
ge henne lägre betyg än hon förtjänade i vissa ämnen, eftersom hon var den
enda av de med möjligheter att läsa vidare, som ändå inte skulle göra detta.
De hade svårt att förstå att hon skulle kasta bort sina talanger och inte ta
vara på de möjligheterna i sitt liv! Lärarana gnuggade sina kloka huvuden
förgäves.
Hon visste ju bättre!
Hon hade fått sin Faders inställning inpräntad. Hon visste ju att all världslig utbildning ändå inte skulle ha något värde i det långa loppet. Det fanns
ju bara ett världsvitt arbete som var det viktigaste av allt; Att predika de goda
nyheterna om Guds Rike över hela den bebodda jorden, till ett vittnesbörd
för alla nationerna, intill slutet på den onda världsordningen som skulle försvinna i kriget på Guds den Allsmäktiges stora dag: Harmagedon!
Det var detta arbete hon nu skulle delta i med hela sin kropp och hela sin
själ. Hon skulle besöka människor i städer, på gator, på torg, på landsbyggden, ja överallt skulle hon ta del i detta livsviktiga arbete.
Deltidsarbete hade hon ju redan, i den fina klädaffären, där hon fått arbete
efter sin goda PRYO tid. Genom sitt ekonomiska sinnelag, som dessutom
var en förutsättning för att kunna vara pionjär, eller heltidsförkunnare, kunde hon köpa kläder på rea och dessutom få personalrabatt i butiken.
122
Av hennes lilla lön på cirka sjuhundra kronor i månaden, gick fyrahundra
kronor till att betala hemma, för mat och husrum. Att göra rätt för sig och
inte ligga sina föräldrar till last, var en självklarhet och en dygd. Dessutom
låg det ju varken i föräldrarnas eller i dotterns intresse att samla pengar på
hög. De skulle ju ändå försvinna i Harmagedon, de eventuella rikedomar
man samlat på sig. Resterande trehundra, skulle räcka till kläder och andra
förnödenheter. Hon skaffade sig trots allt ett sparkonto i banken, kanske
var det ett genetiskt arv hon inte kunde värja sig emot. Hon började spara
femtio kronor i månaden.
Sällskapet Vakttornets publikationer, Vakna och Vakttornet köpte hon ut
varje månad, samt de olika ”bäst säljarna” små böcker med bibelns budskap
i lättförståelig skrift. Tidskrifterna kostade trettio öre styck och böckerna
en krona och tjugofem öre. Dessa såldes eller placerades som man valde att
säga, för självkostnadspris, alltså samma pris man själv gett. Här fanns ingen
förtjänst på litteraturen. Det var därför man inte ville använda ordet sälja.
De små böckerna ”Sanningen som leder till evigt liv” och ”Blev människan
till genom Evolution eller Skapelse” var verkligen lättplacerade. Många tyckte också det var billigt att köpa en inbunden bok till bokhyllan, för nästan
samma pris som tidskrifterna.
Det blev nu också mycket trevligt att samarbeta med de olika förkunnarna
i församlingen och lära känna dessa bättre och på egen hand, utan föräldrarna.
Eftersom hon var tvungen att göra 100 timmar i månaden som Pionjär,
var hon beroende av att ha flera olika ”fasta personer”, i församlingen, som
hon gick med i tjänsten varje vecka. Att gå ensam och knacka dörr var inte
enligt rekommendation att göra och det skulle hon heller inte heller ha velat
göra. Det var skillnad om man hade något återbesök hos någon äldre dam
eller yngre tjej, då var det ju okej, eftersom man visste vem man skulle möta.
123
Varje måndag åkte hon ut på landet med Karin och hennes man Per, ett
ungt pionjärpar som var relativt nygifta och nykära. De var väldigt gulliga
mot varandra och Carolyn tyckte mycket om dem.
Dessutom var ytterligare ett pionjärpar, Ingvar och Marita med. De hade
varit gifta längre men de behandlade varandra mycket fint och respektfullt.
De hade god humor och äkta glädje sinsemellan. Detta var bra för hennes
pionjärtimmar eftersom det blev heldagar på landet. Fikakorg, humoristiska
jargonger mellan Per och Ingvar gjorde alltid att stämningen var på topp. Alla
var dessutom måna om lilla Carolyn och hennes nyvunna pionjäranda.
Tisdag eftermiddag, efter avslutat arbete på Regment, klädbutiken, brukade hon gå i tjänst med Betty, som var ett år äldre. De hade ofta djupa
och ingående samtal, alltifrån killar, till Jehova och hans son. De kom att
bli lojala goda vänner, fram till den dag då Betty gifte sig vid årton års ålder.
Onsdagar, efter avslutat arbete brukade hon vara flexibel och gå med lite
olika förkunnare.
Ibland gick hon med Regina, hennes nerflyttade kusin från Kalmar.
De hade ju tillbringat många stunder i lekkammaren med Barbiedockor
som små, då familjerna åkt de 25 milen för att hälsa på varandra.
Regina var väldigt nervöst lagd och utan att Carolyn märkte något till att
börja med, fanns där en avundsjuka från Reginas håll, som dessvärre de närmaste åren, skulle eskalera.
Carolyn som i sin värld inte erkände sådana känslor som avund, skulle
komma att använda mycket tid mellan dörrarna att tala Regina till rätta.
Carolyn hade ju en begåvning som pianospelare och hade därför fått ett
privilegium i församlingen: Att spela piano i orkestern för de inledande och
avslutande sångerna. För Regina var det tydligen svårt, att se att hennes kusin Carolyn, hade funnit sig så väl till rätta i Halmstadförsamlingen, var
omtyckt av alla, begåvad och andligt sinnad. Regina hade därför beslutat
sig för att ta upp konkurrensen och börjat ta pianolektioner för att kunna
utmanövrera Carolyn. Det är klart att det skulle bli svårt för Regina, att ta
124
upp konkurrensen med någon som tagit pianolektioner sedan 8 års ålder och
dessutom hos en av Halmstads främsta pianopedagoger; Marta Mayford.
Marta Mayford hade dessutom den muntra egenheten att ropa;
Nej! Fan! under sina pianolektioner.
Som elev hoppade man till, första gången, innan man fick klart för sig att
Fan var hennes lilla olydiga terrier, som hade en benägenhet att springa runt
benen under lektionerna. Det var alltså inte menat för pianoeleven!
Regina skulle dessvärre till slut ta till alla kända och fula knep, för att nå
sina syften. Hon skulle först se till att linda förste violinisten och tillika biträdande ansvarige för musiken, Ludvig, runt sitt finger. Han var en nördig,
men begåvad broder, nitton år gammal, storebror till Betty, hade inte haft
någon flickvän. Regina med sina stora bruna ögon och sitt bruna hår visste
precis hur hon skulle lägga upp det. Eftersom hon var totalt taktlös, när det
gällde att hålla takten i musiken, frågade hon Ludvig om han kunde hjälpa
henne lite extra i hemmet, med privatlektioner. Det kunde han naturligtvis.
Det blev ett stående skämt bland ungdomarna i församlingen, inte minst
berättade Betty i förtroende ofta för Carolyn om Ludvigs smällande i dörrar,
då han kommit hem från Regina och hennes lynniga beteende och humörsvängningar. Hon drev honom ju till vansinne!
Eftersom Carolyn hade många fina och riktiga vänner i församlingen, kunde hon låta saken bero och hoppas att Regina så småningom skulle mogna
och lugna ner sig och inte längre vara så avundsjuk.
Torsdagar, brukade hon gå med Lena, en väldigt annorlunda syster mot
sig själv. Hon var hippien personifierad. Totalt ointresserad av både kläder,
hår och smink. De hade funnit varandra i samband med att Carolyn vid ett
tillfälle, träffat en ung tjej som visat ett ovanligt starkt intresse för sanningen.
125
Hon hade helt enkelt frågat;
Jaha, kan ni hjälpa mig att finna den då? Allvarligt! Jag är intresserad!
Ja, sådana öppna personer träffade man ju inte varje dag och eftersom de
avtalat om att starta ett bibelstudie, på stående fot, beslöt Carolyn att nästa
gång, ta med just, Lena. Hon kände på sig att Lena skulle passa bra för denna
tjej. Detta skulle bli ett bibelstudium som Carolyn och Lena skulle kämpa
med i ett par års tid. Marina Lutzer.
Marina Lutzer var några år äldre än tjejerna. Hon var begåvad, hade gått
på fina universitet, men någonstans hade nerver och vissa vanföreställningar
gjort henne sjuk och hon sökte på alla sätt en mening med livet. Otaliga kvällar och sena nätter skulle tjejerna sitta med Marina och försöka hjälpa henne.
En kväll tände Marina inomhusljus, marschaller, det blev rökigt i rummet,
men visst det var flummigt och mysigt. Då Carolyn kom hem vid halvtvåtiden på natten, mötte hon Marie-Louises pojkvän Mats K i trappan. Han var
på väg hem till sitt, efter ytterligare en fästmannakväll;
Jaså, fröken Carolyn är ute och svirar så här sent? flinade han.
Ja, svarade Carolyn upprymd; Jag och Lena har varit hos Marina i kväll,
det har varit så trevligt.
Mats K flinade: Hm, kan tro det!
Carolyn tyckte han verkade underlig, som om han inte riktigt trodde på
henne. Då hon såg sig själv i spegeln, när hon skulle tvätta sig och borsta
tänderna, fick hon en chock!
Hon förstod genast varför Mats K tittat illmarigt på henne! Hon såg ju ut
som ett spöke! Svart sot, strömmade ut från hennes näsborrar och ögonen
var som stora svarta fängelsehålor! Hur i hela världen hade detta gått till?
126
Lena tog till sig Marina, med hull och hår, hon fick komma hem till Lenas familj och under lång tid såg allt så bra ut och Marina uppskattade gemenskapen.
Så en dag hade Marina lämnat en lapp på sin dörr, vid avtalad tid för besök;
Försvinn jag vill aldrig se er mer! Hälsningar Marina!
Detta kom som en fullständig chock, speciellt för Lena, som gick ner sig,
alldeles förskräckligt och trodde att hon gjort något fel.
Carolyn och Lena gjorde allt som stod i deras makt att hitta henne; Vart
hade hon tagit vägen?
Genom diverse detektivarbete hittade de till slut henne på en sluten psykiatrisk avdelning.
Marina hade velat ta sitt liv. Inte ens de hade kunnat hjälpa.
Under den här tiden med Marina hade Carolyn till slut kommit underfund med att Marina dessvärre var väldigt psykiskt instabil. Detta var över
gränsen för vad hon själv kunde klara. Hon mådde bara dåligt själv, med
magont och förtvivlan för att inte räcka till för någon.
Carolyn skulle här komma till insikt om att verklig psykisk ohälsa var
allvarlig och alltför svårt för henne att mäkta med. Där gick hennes gräns.
Tro kunde försätta berg, men inte bota sjuka.
Lena skulle inte ge upp än på ett tag, hon skulle fortsätta själv och kämpa
för att frälsa Marina intill ”the bitter end”.
För tyvärr, detta var ett hopplöst fall. Det skulle till slut även Lena tvingas
inse.
Carolyn skulle fortsättningsvis i stället koncentrera sig på att lyssna och
försöka hjälpa en deprimerad stackars Lena, som stångade sig blodig på fel
människa.
127
Dessutom; Den som var psykiskt sjuk hade en sjukdom, som hindrade
henne från att kunna se och ta emot sanningen och eftersom Jehova läser
hjärtan, skulle han ändå genom sin nåd, själv kunna rädda Marina om han
såg att hon hade hjärtat hos honom. Det fanns ju faktiskt tillfällen och stunder då de kunde lämna över till Jehova att döma.
Fredagarna, ja det var killdagen. Grabbarna i församlingen var ju inte dummare än så. Klart att de ville boka in en tid, varje vecka med en ung, oskyldig liten
pionjärska. De som hade fattat vitsen, var ju bland annat Marcus och Erland.
Erland gick hon med, mellan 14.00–16.00. Marcus mellan 16.00–18.00.
Erland berättade för Carolyn att Marcus gett förhållningsregler till Erland,
att absolut inte hålla kvar henne över tiden, så han fick mindre tid. Erland
gillade förstås att balansera på gränsen och på så sätt reta gallfeber på Marcus.
Det var lätt att tappa tiden då Carolyn och Erland gick i tjänsten. Erland, som
hade en dragning till det lite flummiga, trots sin ordentliga ”mammas gosse” stil.
Visserligen var han nog också sin mammas ögonsten, lillebror till pionjärsystern Karin, som var gift med Per, som hon gick med på måndagarna.
Erland hade en dragning till att gå i slumkvarteren, som man kallade Andersbergsområdet.
Där fanns knarkarkvartarna och det var till dem, han tog med Carolyn.
De kom in i rökiga rum, där flera typer satt längs väggarna, onåbara, bortsvävande i en annan del av världen, eller i sin egen lilla värld. Den enda som
var talbar, var ”innehavaren” av förmodligen både lägenheten och drogerna,
försökte dra med Carolyn in i ett avskilt rum.
”Nej, nej, det där går inte, vet du”, sa Erland. ”Det där är min tjej, vet du”!
Respekten fick han, från den ”farlige” mannen;
128
”Jaså, det var som fan, Erland, det må jag säga; Du har för fan jävligt bra
smak! Hon är jävligt vacker!”
Vid ett annat tillfälle stod en ung hippieliknande man på bottenvåningen
när de gick förbi. Hans långa hår mot hans bara överkropp ute på balkongen,
var en syn i sig.
”Hej Jesus! Kom in och fräls mig om du kan! Jesus!”
Erland fick en kick av detta direkt! Detta var ju en flumkille i hans smak;
”Kom vi går dit!”
Carolyn hade i samma ögonblick känt igen honom, när han ropat ”Hej
Jesus!”
Han hade känt igen henne också. Det var han som bundit fast henne med
hennes halsduk i stolpen vid busshållplatsen, när hon gick på Örjans skolan,
bara för att hon läste bibeln och var ett Jehovas vittne.
Han hade bundit fast hennes arm så hårt, att hon inte lyckats ta sig loss
själv, utan att tjejerna i hans klass, hade förbarmat sig över henne och fått loss
henne, både från stolpen och förnedringen.
Nu stod han där själv fullkomligt nerknarkad och som ett levande vrak,
bara något år senare och bad om frälsning.
Carolyn tvivlade på hans äkthet, misstänksam mot ironin i ropet på henne
som Jesus, men han bedyrade att han ångrade sig, för att han varit så elak.
”Förlåt, Carolyn! För fan!”
Tyvärr var han ganska illa däran, så den mesta tiden gick åt att prata med
hans tjej som var väldigt gullig och inte alls verkade flumma som han. Det
var nog tur, att han hade henne.
129
Denna belackare skulle dessvärre i alltför unga år senare dö, som följd av
ett långvarigt narkotikaberoende.
En annan dråplig episod som hon och Erland skulle få ihop, var när de
tillsammans åkte ut på landet, med Ludvig och Regina.
Det var ju bara Ludvig som hade körkort, de andra var ju för unga. Eftersom Regina hade fått Ludvig på kroken och han var mer eller mindre besatt
av henne, ville han få så mycket ensam tid som möjligt med henne. Därför
släppte han av Erland och Carolyn, så att de skulle ta ett antal hus på ett
ställe och så skulle han och Regina hämta upp dem, lite senare.
Det var bara det, att lite senare kom aldrig. Det gick timmar och det började skymma, det var till och med vinter och kallt. Erland och Carolyn var
tvungna att börja gå, de en och en halv milen hem, eftersom de befann sig
mitt ute på landsbygden. De vandrade längs med stora vägen, gick på ängar
för att inte bli påkörda.
När de efter flera timmar såg lysena från Halmstads centrum och alltså
började nå sitt mål, dök Ludvig och Regina upp, med sin bil, flinande;
”Vart tog ni vägen?” flinade Ludvig. Regina såg bara sur ut, som om hon
inte brydde sig ett dugg.
”Hallå!! Vart tog ni vägen?” kontrade Erland.
Grabbarna gnabbades om och om igen, om vems fel det var. Carolyn var
bara tacksam att de inte hade frusit ihjäl, eller blivit påkörda. Med Erland
hade hon i alla fall känt sig trygg, även om hon varken förr eller senare i livet,
skulle behöva gå från landet in till staden.
Att Ludvig var lite småknäpp och inte längre gick att lita på, det kunde
man ju förstå, inte minst efter att han börjat gå i Reginas koppel.
-- 2 --
130
Fredageftermiddagarna efter klockan 16.00 hämtade Marcus upp Carolyn
i sin gröna Volvo 244.
Det lustiga med Marcus, var att det inte kändes som om de ”gick i tjänst”,
utan mer som en avslappnande samvaro. Marcus fick Carolyn att öppna sig
och prata om ämnen som hon annars inte brukade prata om. De pratade
om utlandsresor, båtliv, fiske, små gulliga sportbilar. Marcus hade en liten
Alfa Romeo som han gillade att köra på somrarna, han gillade musik, vilket
Carolyn också gjorde. De pratade så mycket om känslor och om havet så
timmarna försvann och innan de visste ordet av, så skjutsade han hem henne.
Efter en av sina resor till Malta hade han köpt med sig en liten gåva till
henne; En beige vit sidensjal, med hennes initial i skrivstil. Den var så fin.
Han hade också köpt med sig en LP skiva, ELO, Electric Light Orchestra.
”Lyssna på Telefon Line”, sa han, ”den är så himla bra!”
Det gjorde hon så klart så fort hon kom in till sitt rum.
Nästa dag ringde Marcus hem till föräldrarnas telefon och bad att få tala
med henne;
”Hello! How are you?” sjöng han lite lätt när hon tog luren. Han var verkligen en gullig kille.
Av någon underlig anledning var inte föräldrarna ett dugg oroliga av att
Marcus ringde. Det var som om de tyckte att det var bra.
Det Carolyn inte visste, var att Marcus och hans mamma frågat församlingstjänaren Sten, hennes Far, om råd när det gällde Marcus utbildning.
Eftersom Marcus pappa inte var Jehovas vittne, var det viktigt att höra den
andra sidan av saken också, så att säga, den ”andliga sidan”. Marcus mamma
ville ju att sonen skulle vara med i församlingen och sonen ville det med.
131
Sten hade föreslagit att Marcus kanske skulle kunna utbilda sig till elektriker, som sig själv, eftersom det var viktigt att en man som ”huvudet i familjen” skulle kunna försörja sin familj.
Detta faderliga råd kunde han ju ge, eftersom han med framgång kunnat
dra försorg under alla år som just elektriker och Församlingstjänare. Dessutom såg han nog Marcus som den son han själv aldrig hade fått, men kanske
önskat sig. Då var det inte svårt att ge faderliga råd.
Marcus blev utbildad elektriker och han såg upp till Carolyns pappa och
Sten gillade grabben. Ingen tvekan om den saken.
-- 2 -Helgerna ägnades företrädesvis åt tjänst med familjen och församlingsmöten på lördagseftermiddagarna numera.
På Folkets hus hade mötena varit på söndagar och ofta hade då familjen
tillsammans med någon annan familj efter mötet gått på restaurangen Jarl,
som låg runt hörnet. Där serverades Jägarbiff, som Carolyn beställde varje
gång. Det hade varit bland det godaste hon ätit. På väggarna där hängde
mörka tavlor av olika stilleben. De flesta konstverken var gjorda av en lokal
konstnär; Oppenheimer. Hennes far skulle senare i livet med inspiration av
denna konstnär, måla just egna stilleben. De besökte även Oppenheimers
ateljé i Tönnersjö, där de köpte färgtryck av hans konst. Originalen var alltför dyra. Hennes far Sten, skulle senare i livet, när tiden tillät göra exakta
kopior av Oppenheimers färgtryck.
Hade de inte gått till Jarl, så åkte de till Gustafs-baren, där tre män i höga
vita hattar och vita rockar, serverade äkta potatismos och tjock grillad korv
eller smal. Detta var lite ”kult” att åka dit och Carolyn hade fullt sjå att
försöka se vem som var vem, av de tre herrarna. Hon tyckte de såg exakt
likadana ut.
132
Var det regnigt och stormigt väder, brukade de ta med sig maten från Gustafs
och åka ut till Grötvik och äta maten i bilen, samtidigt som vågorna slog upp
hårt mot klipporna. Det var ett mäktigt skådespel, att sitta där och mysa med
maten i bilen och samtidigt känna sig så liten, mot det mullrande havets makt.
Detta skulle bli en ”sed” som Carolyn skulle ta med sig i livet.
När de ätit klart brukade pappa Sten föreslå, att de skulle gå ut ur bilen.
Han hade en viss dragning till det lite busiga i att riskera att blöta ner både
sig själv och döttrarna, till hustruns förtret. Självklart sprang döttrarna också
ut. De älskade också detta. Mamma satt kvar och surade i bilen.
Eftersom det nu var möten på lördageftermiddagarna, blev det också mer
regel än undantag att bjuda hem vänner efteråt på kvällen.
Det spelades musik i hemmet och det var ofta lättsamt, med mycket skämt
och skratt. Det gick heller aldrig en kväll utan att Pappa fick ta fram gitarren
och på begäran, sjunga den underbara visan om ”Åsnan Umbriago”. Detta
var en visa som ingen hört någon annan sjunga. Det var endast Pappa som
kunde den. Den hade en klurig text, med många verser och en sensmoral
om att vända ”motgång” till ”framgång”. Den hade en sådan humoristisk
text att man fick skratta både i och framförallt det dråpliga slutet. Pappa fick
alltid applåder!
En sann entertainer! Pappa var den perfekta värden. Aldrig en tråkig stund
i hans närvaro.
Inte konstigt att Carolyns Pappa var så omtyckt och populär. Kombinationen av mycket allvar, respekt, kunskap och andlig mognad, men ändå
glimten i ögat och en stor portion av humor.
Det gjorde honom till en empatisk och ödmjuk person som alla ville vända
sig till när det blåste kallt i deras liv. Små bekymmer som stora. Han fanns
alltid tillgänglig där för alla. Ingen var för ringa i hans ögon.
133
Carolyn var ju lyckligt okunnig om de dåliga företeelserna, som hennes
Far fick ta itu med, i församlingen. Det var sådant Carolyn inte såg. Där
var alltifrån de unga brödernas alltför stora alkoholmängder, överträdelser
av hastighetsbegränsningar, till orent uppförande bland ogifta, sådant som
kallades otukt, till förföljelse från anhöriga som ”förlorat” en familjemedlem
till Jehovas vittnen.
Hennes föräldrar hade utöver alla åtaganden i församlingen flera bibelstudier med olika personer, som på olika sätt blivit intresserad av Sanningen.
Hennes Far hade bland annat ett bibelstudium med en Kapten inom det
militära. Hans karriär hade varit spikrak, trots sin ringa ålder på trettio år
och han hade blivit släktens stolthet.
Vid ett tillfälle hade detta bibelstudium ägt rum i Officersmässen uppe på
F14 i Halmstad.
Sten brukade humoristiskt berätta, att alla officerare som hängde som stora
porträtt i guldramar, nog hade vänt sig flera varv i sina gravar om de kunnat,
över denna händelse.
En fredsälskande aktivist, som dessutom suttit i fängelse för vapenvägran,
satt där och studerade bibeln med en av deras högt uppsatta. Vilket hån!
Vilken ironi!
Denne militär, skulle småningom ansluta sig till Jehovas vittnen och överge sin stolta karriär och börja arbeta på en industri, för att tillsammans med
sin familj, sin fru och sina två barn ha möjligheter att tjäna Jehova, för resten
av sitt liv. Deras liv skulle komma att vara fulländat och i lycklig harmoni.
Hans släkt skulle rasa och avsäga sig kontakten och på alla sätt försöka få
honom på bättre tankar, men förgäves.
Där fanns också många missbrukare som det studerades med, bland annat
stans skräck; Bisse, som var känd för sitt tunga drogmissbruk av LSD. Han
var en hårding, som till och med poliserna i staden var rädda för att ha att
göra med. Han kunde ses när han genade över Stora torg i staden, barfota,
134
med det midjelånga vilda håret, hans grymma ansiktsuttryck, endast iförd
slitna jeans, till och med på vintern. Men självklart, var han då så hög att han
inte kände kylan. Kom någon i hans väg, knockade han dem med ett enda
slag. Denne arge man, började det studeras med, även hans flickvän Susanne.
Någonstans i deras rus, fastnade sanningsorden från bibeln, de hörde dess
röst och småningom kunde de sluta med sina droger, vilket var en nödvändighet för att kunna ansluta sig till Jehovas vittnen.
Där fanns några till i detta knarkgäng, som försökte, de ville ju följa sin
gängledare. Det var med blandade resultat. En del var redan så skadade att deras hjärna inte klarade förändringarna och andra, föll tillbaka i sitt beroende.
När Susannes pappa fick höra om förändringarna och att hon och Bisse
anslutit sig till Jehovas vittnen, gjorde han det makabra uttalandet;
”Hellre hade jag sett min dotter död av en överdos av LSD, än att hon
blivit ett Jehovas vittne!”
Ja, så hatade och illa omtyckta var de; Dessa Jehovas vittnen!
Därför var inte heller ett öga torrt på Rikets Salen, när Bisse något år senare, stod framme på podiet, iklädd en prydlig kostym med vit skjorta och
slips, kortklippt och prydlig och höll sitt övningstal;
”Vad är nyckeln till det verkliga livet?”
I sitt tal berättade han, hur han vid ett tillfälle under sin tid som knarkare
befann sig i en hiss, under påverkan av LSD;
”Då jag såg mig i spegeln, såg jag plötsligt, hur halva mitt ansikte började
ruttna och köttslamsor och blod vällde ut; Ja, jag såg till och med skelettet
i mitt ansikte! I mitt omtöcknade tillstånd, undrade jag? Är detta verkligen
nyckeln till mitt verkliga liv?”
135
Svaret var ju enkelt!
Detta gjorde verkligen intryck på Carolyn!
Kunde en sådan som han ändra sinnelag, kunde ju alla det!
-- 2 -Bisse och Susanne skulle komma all leva lyckliga med sina två barn i alla
sina dagar i församlingen. De hade verkligen hittat sitt ”verkliga liv”!
-- 2 -En mycket märklig man mötte Carolyn och Lena på vid ett tillfälle då de
gick på ett av distrikten i centrala Halmstad.
”Välkomna flickor! Vad trevligt! Kom in och sätt er här!” blev mottagandet
när de kom med sina ”goda nyheter”!
Efter att ha lyssnat uppmärksamt några minuter, sa mannen som hette
Grindås;
”Intressant flickor! Jag tror vi har mycket gemensamt, för jag tror också på
att slutet närmar sig och att vi kommer att behöva en ny renare värld! Men
till skillnad från er uppfattning, tror jag att vi kommer att behöva förflytta
oss med farkoster till andra planetsystem; Vänta här, jag ska hämta mina
ritningar!”
Grindås hämtade en diger samling arkitektritade beskrivningar om farkoster som han ”konstruerat” för att kunna färdas långt ut i rymden. Sedan
höll han föreläsning, utan uppehåll, i en evighet om sitt ämne, som de båda
unga flickorna låtsades att de försökte hänga med i. Det var föga intressant så
klart, men de hade ju inte räknat med att de skulle komma till en ”professor”
inom sitt område. Då han pratat och pratat, om sig själv och sina fantastiska
136
planer, för befolkningen på den här jorden, överrumplade han flickorna med
att fråga om han fick besöka deras Rikets sal till helgen?
”EH, ja visst det är klart! Alla är välkomna dit så klart!”, svarade de enstämmigt.
”Bra!”, svarade Grindås; ”Men det är bara för att jag ska bevisa hur fel ni
har och att mina teorier stämmer bättre med verkligheten!”
Hoppsan, det här var en jobbig man. Men vad skulle de göra! De visste ju
att många kritiker besökt Rikets sal för att sedan totalvända och småningom
bli Jehovas vittnen i alla fall.
Så visst!
Carolyn blev tvungen att förbereda en broder i församlingen, att ”ta hand
om” Grindås då han ämnade besöka mötet. Hennes egen Far skulle vara och
gäst-tala i en annan församling, just den kommande helgen. Eftersom hon
hade en intresserad som skulle komma, deltog hon i hemmaförsamlingen.
Innerst inne trodde hon inte att Grindås skulle dyka upp, men ack vad hon
bedrog sig. Han var där till och med före henne. Hon såg honom gå där av
och an, utanför Rikets sal, ivrigt rökande på sin cigarr. Han var klädd mycket
elegant och snofsigt, men ändå väldigt bohemisk. Ja, detta var en märklig
man.
Hon presenterade Grindås för broder Fransson, Marie-Louises pappa. Det
var han som fick ta hand om Grindås. Stackaren! Föredragshållaren hann
bara in cirka tio minuter av talet, innan Grindås högt och tydligt i lokalen
började protestera;
”Nej! Nej! Det där stämmer inte!”
Fransson försökte viska till Grindås, att man inte pratar under föredraget,
utan kan ta upp frågorna som uppstår, efteråt.
137
Grindås lugnade sig en stund, tills han åter gick i gång högt och tydligt,
demonstrerande sitt missnöje.
Fransson blev alldeles blek av det pinsamma, i att sitta vid denna högljudda man.
Till slut lyckades dock Fransson få tyst på Grindås, som nöjde sig med att
resten av talet, sitta tyst, men ivrigt skakande på huvudet, demonstrativt, åt
alla felaktigheter.
Trots att han inte gillade det som sades, önskade Grindås ha fortsatta kontakter med Jehovas vittnen, troligen kanske mest för att överbevisa vittnena,
om att hans egen lilla religion var rätt och vittnenas fel.
Carolyn bad Ludvig att ta sig an Grindås, eftersom han nog var mest lämpad. Ludvig behövde något knepigt att ”bita i”, utöver Regina. Eftersom
Ludvig också var lite knepig och egen, så kunde det säkert passa.
Kontakten fortskred något år, innan Ludvig gav upp och inte gav Grindås
någon ytterligare uppmärksamhet och så vitt någon vet, blev inte heller
Grindås något Jehovas vittne.
-- 2 -Det var hög aktivitet vid den nya Rikets salen på Blåsbackegatan, där vännerna arbetade med diverse slutarbeten och trädgårdsanläggning.
En eftermiddag, hände där utanför, tyvärr en mycket tragisk olycka.
Kasper, Erlands lillebror, den sovande danskens yngste son kom farande på
sin moped, med en av småkillarna bak på pakethållaren, Putte.
Han skulle ta en sväng förbi Rikets sal och hälsa på några av vännerna
som var där och arbetade. Han vinkade till dem, precis då han svängde in på
Blåsbackegatan. I samma ögonblick kom en bil farande i hög hastighet, ca
90km/h. Kollisionen blev våldsam. Kasper och Putte flög i luften och slung-
138
ades ut på gatan, inför alla vännerna där. Kasper låg livlös. Putte, var vid
medvetande och hade klarat sig med lite skråmor, som genom ett mirakel.
Kasper var fortfarande medvetslös då han kom till sjukhuset, det var fara
för hans liv.
Läkarna var desperata i sin kamp för att rädda Kasper och ännu mer desperata blev de, då föräldrarna vägrade att ta emot blodtransfusion till sin son.
Kasper var ju bara femton år och minderårig och då måste ju föräldrarna ta
ansvaret. Läkarna utfärdade då en juridisk handling där de fråntog föräldrarna ansvaret och gav Kasper blod.
Kasper som hade återfått medvetandet inför operationen hade slagits för
sitt liv genom att slå vilt, mot blodpåsarna, flera hade gått sönder. Ja, det var
så Carolyns pappa berättade detta hemska för familjen hemma. Han stod ju
i ständig kontakt med Kaspers pappa, under denna fruktansvärda händelse.
Efter operationen hade Kasper vaknat upp och med sorgsna och förtvivlade
ögon skrivit på en lapp, han kunde inte prata;
”JAG HAR FÅTT BLOD!”
Ja detta var sannerligen fruktansvärt! De hade gått emot denna begäran.
Det skulle ju heller å andra sidan, aldrig gå att få reda på hur utgången blivit,
om läkarna hade respekterat föräldrarna i blodfrågan. Enligt dem hade han
ju dött!
Nu hade Kasper i alla fall överlevt, men en lång väg tillbaka i rehabilitering. Han hade verkligen blivit allvarligt skadad. Han skulle bli halt för
resten av livet. Från att ha varit en glad och sprallig liten kille, skulle han nu
bli mera allvarlig, fundersam, eftertänksam, sorgsen.
Bitter?
Nej, han skulle komma att hitta tillbaka till sin humor om än lite mera
allvarsam sådan. Galghumor!
139
Mannen som färdades på Blåsbackegatan i 90 km/h, var kraftigt alkoholpåverkad!
Det kunde ha kostat älskade Kasper livet.
-- 2 -Glädje och Sorg är två stora ingredienser i ett mänsklig liv och ofta kastades familjen in i det ena efter det andra.
Glädjens högtid var ju ofta sammankomsterna, den stora områdessammankomsten med flera tusentals närvarande under somrarna och så de mindre kretssammankomsterna, på vår och höst.
När Carolyn var yngre älskade hon sammankomsterna för att få köra barnvagnar med församlingsmedlemmarnas små gulliga bäbisar i. I tio-tolv års-åldern hade hon och Marie-Louise till och med använt barnvagnen till att köra
på någon gullig killes fötter med, oerhört spännande. Men hon var också
väldigt förtjust i barnvagnar och deras ”vaggförmåga”. På sammankomsterna
hade hon och hennes lillasyster, i stort sett dokumenterat varenda barnvagn
som passerat, deras mammor och spädbarn. När de sedan lekt med dockor
hemma, brukade de leka rollspel, Jeanette ville vara mamman med den blå
vagnen och ha bäbisen som åt smör, typ. Ja för en utomstående skulle det ju
låtit helsnurrigt. Men Carolyn och Jeanette visste vad den andra menade och
det var ju huvudsaken. Eftersom de inte hade haft några riktiga dockvagnar,
hade de i leken låtsasvagnar, som de med inlevelse gick och ”körde i luften”.
Såg rätt lustigt ut faktiskt. Så sammankomsterna hade varit en fantastisk
möjlighet att köra riktiga barnvagnar med riktiga dockor.
Nu i tonårsåldern på väg in i vuxenlivet, gjorde de ju inte detta längre. Nu
var det ju mer att lyssna och lära och om tillfälle gavs, samt diskret dokumentera vilka unga bröder som fanns i kretsen. Ibland tillkom nya städer och
då vidgades vyerna och tillfälle gavs att göra nya bekantskaper. Det var också
140
vanligt att Jehovas vittnen flyttade på sig, till andra nya orter för att göra
större insatser i en församling. Framförallt de, med starka andliga intressen
tillhörde de rörliga, flyttbara.
Där fanns också mindre seriösa vittnen, så att säga ”glidare”, som man
kallade sammankomstraggare. De var barn till vittnen och åkte mest runt på
sammankomster för att försöka hitta en blivande äktenskapspartner. Det var
ju självklart en bra marknad, att hitta en väluppfostrad, likasinnad, oskuld
på. Ett typiskt sådant gäng kom från Växjö. Men de var inga som Carolyn
visade någon större uppmärksamhet. De var för ”oandliga”.
Vid en sådan kretssammankomst, kom en ung lång stilig broder fram och
hälsade på Carolyn. Hon hade aldrig sett honom förut. Det visade sig, att
han var nyinflyttad till Hyltebruk, endast 5 mil från Halmstad. En hel församling hade startats av Halmstads roligaste och mest humoristiske broder
genom tiderna. Dick och hans fru Ewa hade startat ett städbolag i Hyltebruk
och med en svans av entusiaster, bildat Hyltebruks församling av Jehovas
vittnen. Det gick goda rykten om församlingen och många från hela Sverige,
valde att ansluta sig och flytta dit. Det blev populärt. Dessutom kunde de ju
få jobb hos Dicks städgäng, eller på Bruket, som ju Hyltebruk var känt för.
Denna unga mörka gängliga unge man, med sina varma bruna ögon fick
det att klicka till lite extra någonstans. Han log hela tiden när han pratade,
verkade både väluppfostrad och lagom framåt. Det visade sig att han hade
tysk bakgrund, vilket förklarar att Carolyn kände ett visst intresse. Hon hade
fått för sig att hon, om hon någonsin skulle gifta sig, skulle det var någon
spännande, från något annat land, något främmande, eller åtminstone annorlunda, på något sätt. Ollie Hartz var väl någon glimt av det kanske. De
samtalade en bra stund och han blev behållningen på den sammankomsten.
Två dagar senare, ringde telefonen hemma. Carolyn hade precis lagt sig
och stängt dörren till sitt rum när Pappa kom in och sa att det visst var någon
Ollie, som ville tala med henne.
141
Det var Ollie Hartz från sammankomsten. Han ville bjuda ut henne på
bio. Hon tyckte naturligtvis att det var jättetrevligt och tackade gärna ja.
Hon ville gärna lära känna denna broder lite bättre.
Då hon lade på luren för att åter gå in och lägga sig, frågade hennes Pappa
vad det handlade om?
”Ja det var en broder från Hyltebruk som ville bjuda ut mig på bio på
onsdag”, svarade hon.
”Jaha? och vad svarade du på det?” frågade hennes pappa Sten.
”Ja, jag träffade honom på sammankomsten nu i helgen och tyckte han
verkade väldigt trevlig, så jag tackade JA!”
”Jag ska ta och ringa upp Dick och kolla vad det är för en filur”, svarade
Sten.
-- 2 -Hon gick in på sitt rum och hörde det pinsamma telefonsamtalet i hallen. Hon hörde på tonfallet att Pappa inte fick det han fikade efter, tvärtom
hördes han nästan besviken över att Dick bara berättade att det var en jättetrevlig broder, som var både nitisk och verksam på alla sätt i församlingen.
Pappa återkom till Carolyns rum efter samtalet;
”Ja, Dick hade visst bara gott att säga om denna broder, men faktum kvarstår; Varför ringer han så sent? Hur hade han tänkt hämta upp dig? I egen
bil?”
”Ja han skulle hämta mig i sin bil”, svarade Carolyn.
142
”Menar du att du tänkte färdas ensam med denna broder i hans bil genom
staden?
Vad tror du vännerna skulle tycka och tänka om du, min dotter får lov att
åka på tu man hand med en ung man på detta sätt?”
”Titta där! Församlingstjänarens dotter får minsann göra så! Förstår du vad
jag menar?”
Sten var upprörd och visade med sitt tonfall att det var lönlöst att käfta
emot.
Han hade sin roll i församlingen. Hans familj skulle vara oklanderlig. Att
hans dotters trevande försök att bli vuxen och få följa sitt hjärtas röst var inte
relevant i sammanhanget, inget hennes far Sten brydde sig om i alla fall.
”Nu är det så här, förstår du, att du ringer den här Ollie Hartz i morgon
bitti och säger att du har ändrat dig och absolut inte vill gå ut på bio med
honom; Förstått?”
Sten lämnade rummet;
”Sov nu gott!”
-- 2 -Hennes hjärta skulle brista ut i gråt under täcket. Att ringa och säga något
som var en enda stor lögn. Det skulle för alltid göra, att hon senare skulle
analysera sönder känslor och tankar. Hon skulle inte våga lyssna på sitt hjärta
mer. Aldrig mer!
Med tungt hjärta ringde hon samtalet dagen därpå. Hon var inte sig själv.
Hon var någon annan, men hon sa orden som hon var tillsagd, att hon inte
ville.
143
Visst hade hon velat!
Ollie skulle aldrig få veta spelet bakom kulissen. Han skulle vid någon senare sammankomst bara betrakta henne på håll, med en blandning av undrande, sorg och förvirring.
-- 2 -En erfarenhet rikare skulle Carolyn bli då hon vid en områdessammankomst skulle få privilegiet att spela piano i orkestern, under ledning av dirigenten Lennart Randehed.
Randhed var oerhört begåvad själv på piano och verkligen någon att se
upp till som pianist. Men han var också oerhört ödmjuk och visade Carolyn
några av sina ”specialare” som hon kunde få ”ärva” av honom i samband
med sitt deltagande i orkestern. Lennart var mycket nöjd när hon drillade på
i hans takter i sången;
”Framåt gå, framåt gå, bli en modig man, ty Guds vilja det är att du skickligt verka kan”, da, da, da da, da, da!
Det var så många instrument, att det var svårt att höra sitt eget spelande
och därför var det så verkningsfullt när Randehed/Carolyn klingandet kom
i en passus, så man riktigt märkte hur flygeln vibrerade och nästan tog eld.
Helt Magiskt!
Under en paus, då Carolyn var på toaletterna i damrummet, kom hennes
kusin Regina fram till henne, arg som ett åskmoln;
”Är det roligt, att sitta där och plinga, va?”
Hennes ögon var svarta av avund och rösten väste som en häxas. Det var
bara röken som fattades i kring henne. Hon var fyr och flamma!
144
Carolyn blev totalt överrumplad och chockad och hann bara väja bakåt av
rädsla att bli slagen!
Vad var detta? Detta kunde ju bara inte ske. Hur kunde en kristen människa vara så full av avund?
Avund var ju en av de egenskaper, som verkligen inte tillhörde en kristens
liv. Känslor av avund, hörde världen till. Det fanns inte i Carolyns värld och
verkligen inte på en fredad sammankomst! Dessutom från hennes kusin,
som egentligen var hennes kött och blod. Alla systerliga samtal som Carolyn
hade haft med Regina, för att mildra dessa utbrott från Reginas sida, hade
varit förgäves. Det förmörkade hennes glädje.
Nu skulle bara Reginas avundsjuka eskalera. Hon ville ta över Carolyns
plats i Halmstadförsamlingens hjärta. Hon skulle vid ett tillfälle, övertala
Ludvig att få spela på ett församlingsmöte, fastän det var Carolyns uppgift.
Detta passade hon på att göra vid ett tillfälle när den ansvarige brodern för
musiken var bortrest, Ted, Dicks(Hyltebruks) storebror.
Så när Carolyn kom till mötet för att gå fram till sin tillförordnade uppgift,
satt Regina där på podiet och övade innan mötet skulle börja, tillsammans
med Ludvig, flinande med sin fiol. Carolyn fick en klump i magen.
Hon hatade konflikter, men gick fram och frågade Ludvig vad det var
frågan om?
”Låt henne prova idag? Det gör väl ingenting”, sluddrade han fram så där
tafatt, som bara en helt bortkollrad och kär man kan göra.
När Ted var tillbaka, fick Ludvig en allvarlig tillsägelse att detta inte var
tillåtet att göra, Ludvig borde ha haft bättre förstånd och att detta inte fick
upprepas. Rikets Sal var ingen lekstuga! Ludvig hade handlat egenmäktigt
och svekfullt.
145
Det var ju inte vem som helst som fick en tillförordnad uppgift eller ansvar
i församlingen. Det gällde ju att man också var ett föredöme i den kristna
församlingen. Det var ju inte alla som kunde spela piano som fick spela i
församlingen, utan endast de som, förutom gott uppförande, även hade en
musikalisk begåvning, kunde spela i takt med de övriga i orkestern och som
församlingen utan svårighet kunde sjunga till.
Regina hade varken taktkänsla inom musiken, eller när det gällde hur man
beter sig gentemot sin nästa!
Detta misslyckande, ledde till att Regina i stället började förtala Carolyn,
hitta på lögner om henne. Hon hittade ett par grabbar som var lite vid sidan
om församlingen som gick på hennes lögner och på så vis fick Regina ut sina
aggressioner, till följd av avundsjuka.
Vid ett möte i Rikets Salen, gick hon och satte sig bredvid fina Marcus,
som alla visste i församlingen var förtjust i Carolyn.
Sedan satt hon och vände sig om för att se om Carolyn såg.
Marcus valde att flytta på sig till en annan rad, bara för att markera hur
löjlig hon gjorde sig.
Hur pinsam fick man bli? Carolyn skämdes för sin kusins beteende och att
hon ballat ur totalt.
Men det sårade ändå djupt, eftersom avundsjuka gör ont, även för den
som drabbas!
-- 2 -Carolyn hade ändå sina lojala goa vänner tack och lov och de gjorde många
trevliga utflykter tillsammans.
146
De var ofta grillfester vid havet i Halmstad eller Falkenberg, där de också umgicks med Falkenbergsgänget. Visst blev det lite för mycket alkohol för någon
kille, som annars var för blyg för att prata med Carolyn. Jens var så blyg att han
rodnade, så fort han tittade åt hennes håll. Men han var väldigt rar och en söt kille. Erland brukade gilla att reta honom och tracka honom lite på skoj, men fick
lite annat att tänka på när Jens lillasyster Elisabeth riktade sina blickar på Erland.
Ja det var sannerligen många härliga stunder vid solnedgångarna vid havet,
många glada sånger och skratt vid lägereldarna. Många vackra och oskuldsfulla ungdomar, som träffades och knöt kontakter, en del för livet.
De var tacksamma, för dessa stunder. En känsla av trygghet och lycka, alla
var ju på samma plan, med samma mål i livet. Ungdomarnas föräldrar kände
varandra, vad kunde gå snett?
Vid ett annat tillfälle var Carolyns lilla gäng vid havet i Halmstad och
Marcus fiskestuga, som han fått av sin far.
De satt där på bänken i den lilla stugan och blickade ut genom fönstret,
över havet.
Plötsligt trevade Marcus hand, efter Carolyns, diskret för att ingen skulle
märka något.
En fruktansvärd ångest vällde upp i henne och hon drog undan sin hand
reflexmässigt av beröringen. Efteråt undrade hon varför? Hon tyckte ju om
Marcus, men varför var hon så hämmad?
Hon grubblade på, varför hon var så rädd för kroppslig beröring. Det gjorde henne spänd och hon var ledsen för, om hon sårade älskade Marcus, men
hon kunde inte säga det och han vågade inte heller fråga, utan drog väl sina
slutsatser av hennes beteende.
Hon tänkte mycket på Marcus på håll, hans mysiga stil, då han spelat
gitarr på stranden i sin mexikanska hatt och bolero, ja han hade visst köpt
detta, när han rest till Madeira. Hon uppskattade hans lugna sinnelag när
hon fått övningsköra för honom, när hon hackande tagit sig fram, uppför en
backe eftersom hon hade svårt för kopplingen, kontra gasen.
147
Han behöll alltid sitt lugn.
Han skrattade när hon var vimsig och frågade efter;
”Var är tickan?”
”Sa du tickan?” log han, ”du menar blinkersen”?
Han var alltid så förstående, uppmuntrande, lågmäld och lyssnande, analyserande, som för att hjälpa henne att förstå sig själv.
På något fantastiskt sätt fick han henne, att känna sig, som den finaste
flickan i världen.
Vem annan hade lyckats med det? Ingen! Ja, Farmor förstås, men hon var
ju borta nu.
Nu fanns bara Marcus i världen!
Hon spelade högt på sin lilla skivspelare Peter Skelerns;
“You are a lady, I´m a man, you’re supposed to understand, how this things
are planned to be”,
när Marcus kom innanför dörren för att hämta henne. Han skulle bjuda
henne på restaurang.
”Är du ensam?” frågade han på sitt eget oskyldiga, men dock sensuella vis.
Hon log oskyldigt, trots att hon kände att det fanns en viss laddning. Den
förstod hon dock inte helt, utan sköt den känslan ifrån sig och gjorde sig
snabbt klar, för att åka i väg.
Det var ju ändå märkligt, att föräldrarna lät Marcus vara den enda i världen som hon fick gå ut med, under så pass fria former ändå, med tanke på
andra tidigare friare.
Det enda som annars var legalt var ju att gå med henne i tjänsten. Predikoverksamheten var ju ett smart sätt för killarna att försöka göra sina erövringar på.
148
Där fanns ju bland annat Henrik, konstnärens son, som var uppflyttade
från Helsingborg, riktiga skåningar. Henrik passade effektivt på att fria till
henne, då de travade upp för några trappor i predikoverksamheten. Han
passade på att kasta ur sig;
”Eftersom alla andra gifter sig nuförtiden, kanske du och jag också skulle
kunna ta och gifta oss också?” Eller hur? Vad säger du?”
Detta var ju ett oerhört klumpigt och oseriöst sätt att ställa en sådan fråga
på.
Hon hade ju hört på omvägar att han var mycket förälskad i henne. Men
detta hade hon inte låtsats om, eftersom hon hade noll intresse för honom.
Dessutom var han ju minst 10 år äldre. Det var ju nästan en farbror för henne i den åldern som hon var, sjutton år.
Han fick naturligtvis, ett lika skämtsamt skratt till svar och nobben så
klart.
Detta var inte ens att ta på allvar. Men det blev ändå spänt emellan dem,
eftersom frågan från Henrik var mycket viktigare än han gjorde sken av.
Han hade ju ändå velat göra detta på sitt skånska, opretentiösa vis.
Därför var det också oerhört plågsamt för henne då Betty bad henne om
en tjänst som innebar att hon skulle ställa upp som ”förkläde” åt henne och
hennes Nisse, som hon blivit kär i och hade börjat sällskapa med. Nisse var
en av bröderna som hade kommit med i församlingen från ”knarkgänget”.
Han var väldigt blyg precis som Betty.
Henrik som var bästa kompis med Nisse, hade därför även han blivit tillfrågad av Nisse, att följa med som förkläde för hans del.
Carolyn ville inte, för hon fick den där berömda klumpen av ovilja i magen
av Henrik, men eftersom Betty var en barndomskamrat och en lojal vän,
offrade hon sin tid på denna utflykt till Kullen i Höganäs, en solig söndag.
För Bettys skull!
149
Det var under denna tripp som Nisse dristade sig till, att fria till Betty, så
det var verkligen en viktig resa, för dessa två och några månader senare skulle
detta tu, bli äkta makar och senare få tre barn.
Då dessa fyra, senare under eftermiddagen anlände i samma i bil ner till
Hagön, där församlingen brukade träffas och spela fotboll och brännboll,
hoppade ur bilen mötte hon Marcus undrande blick;
Hon ihop med Henrik? Klart han undrade. Men hon hade uppfyllt sitt
ansvar mot sin vän Betty.
Betty och Nisse skulle komma att få många lyckliga år tillsammans.
Nisse var en duktig båtbyggare och hann bygga många vackra verk, innan
han så tragiskt tog sitt eget liv, efter en egen otrohetsaffär, i samband med att
även Betty, fått en allvarlig cancer som skulle ta hennes liv, i alltför unga år.
Deras tre föräldralösa barn skulle med släktingarnas hjälp, dock klara sig
bra vidare i livet.
Det var många bröllop under de här åren både bland de som var uppväxta
i församlingen och andra som funnit Sanningen genom underliga vägar.
Bland annat Sanne, en kvinna som agerat till sin fästmans försvar och ”läst
lusen av” Församlingstjänaren, det vill säga Sten, då hennes älskade fästman,
dansken Freddy Hansen blivit utesluten ur församlingen, på grund av att
han levde ett otuktigt liv, med just Sanne.
Hon tycke att den människosynen var fruktansvärd. Tvinga människor att
gifta sig, bara för att inte klassas som orena.
När Freddy, sorgligt nog drabbades av leukemi och senare avled, i sin sjukdom, började Sanne trots allt, så smått besöka mötena och till slut började
hon studera och blev ett Jehovas vittne.
Efter ett litet tag, träffade hon en annan nybliven broder från Libanon i
församlingen och de gifte sig och blev lyckliga.
150
En annan mycket speciell kvinna i församlingen, Lydia, hade en icke troende man.
Hon brukade vara mannekäng och hade ofta väldigt exklusiva kläder och
pälsar, som hon fått av sin affärsman till make.
Tyvärr blev hon lämnad av sin man, för en annan kvinna som han träffat i
samband med sina affärsresor.
Lydia, som var en kvinna med stil, tog det med ro och ett leende, så hennes
vackra smilgropar fortsatte att synas. På en resa till Spanien och ett besök i
den lokala församlingen där på Benidorm, träffade hon så sin framtida blivande make, den engelske, elegante David.
Han vigdes tillsammans med henne, i hennes hemstad Halmstad och hennes två små barn var också närvarande.
På bröllopsfesten sammanfattade hennes sexårige lille son bröllopet, högt
och ljudligt;
”Mamma, detta bröllop var mycket roligare än förra gången du gifte dig!”
Detta möttes av jubel och skratt, eftersom den lille sonen vid det första
tillfället då inte ens var påtänkt.
.
Lydia och David valde senare att bosätta sig i Spanien och leva ett anspråkslöst liv, men lyckliga tillsammans.
Eftersom Carolyns pappa var ansvarig som Bröllopstalare, i mer eller mindre alla sammanhang, så blev det under ett antal år, här många bröllopsfester
att gå på, för familjen.
Under denna period vigdes paren av en Borgmästare, eftersom inga Jehovas vittnen tillhörde Svenska Kyrkan. Så hade man efter besöket hos Borgmästaren, en ceremoni i församlingen på Rikets Salen i stället.
Carolyns pappa skulle under senare år, då Jehovas vittnen fick Vigselrätt,
bli just Vigselförrättare, enligt juridisk lag i Sverige. Men det visste han ju
inte här.
151
Carolyn tyckte det var intressant, att se vad alla brudarna hade på sig och
granskade klädsel och stil, från topp till tå.
En som bröt av från det gängse mönstret, var Marie-Therese, när hon gifte
sig med Lydias lillebror John. Hon valde en grön klänning med en cape, som
hennes mamma hade sytt.
Grönt? Det gav upphov till viss spekulation. Hon hade blivit stormande
kär i John när han kommit farande på sin motorcykel i en vit motorcykeldräkt. Hon bara visste det;
Honom skulle hon ha. Han hade då också helt nyligen kommit med i
församlingen, fast på en annan ort, Gislaved.
Detta hade hon berättat för Carolyn då de var ute i tjänsten. Marie-Therese var ju tre år äldre än henne själv och alltså någon att se upp till.
Eftersom hon var enda barnet, var hon ganska bortskämd och fick det
mesta hon pekade på. Allt det där som bara Carolyn kunde drömma om.
Eftersom Marie-Thereses mamma varit mån om sin dotter och sytt med
varsam och kärleksfull hand det mesta av alla Marie-Thereses klänningar och
lagt ner så mycket tid och kraft på detta, hade hon tyckt att Carolyn skulle
få ärva kläder av Marie-Therese.
Så för att allt skulle komma till användning hade först Carolyn haft kläderna, sedan lillasyster Jeanette, sedan kusinerna på Lidingö, Noomi och Clara.
Det hade verkligen blivit återanvändning av dessa små mästerverk. Det gick
ju också åt väldigt mycket klänningar, när de levde som de gjorde, med alla
möten och sammankomster.
Det var ju ett stort bestyr för systrarna att inhandla och tänka ut ”utstyrseln” inför dessa storslagna tillfällen. Nästan som Nobelfesten, fastän inte
hellångt då.
152
En berättelse som Marie-Therese berättade fick Carolyn att fundera över
de övernaturliga fenomen, som finns runt omkring.
Marie-Therese berättade att hon och Karin, Erlands storasyster, hade varit
hos en person i dennes hem i tjänsten. Då de satt där i soffan, hade helt
plötsligt en reslig man i stövlar, uppenbarat sig i dörröppningen i rummet.
Marie-Therese tyckte det kändes obehagligt, så hon puffade på Karin;
”Ser du mannen i dörren?” frågade hon Karin.
”Vad? Nej, vad pratar du om? Här är ingen!” hade Karin svarat lite irriterat.
”Jo, men han står ju där och stirrar på oss!”, svarade Marie-Therese.
Efter en stund hade mannen i dörröppningen bara försvunnit. Hux Flux
borta! Bara Marie-Therese hade sett honom och känt stort obehag, medan
Karin inte hade sett någonting.
Detta var ju också något man fick varningar om på mötena;
Att vara varsam till exempel med antika föremål. Om ett föremål ägts av
en spiritist till exempel, skulle ”kraften” i föremålet kunna spöka, hos den
nye ägaren.
Många berättelser om skåp som börjat skaka om nätterna, urnor med små
änglar på, som gjort att barnen varit rädda varje gång de passerat urnan.
Det varnades också för Oja-bord, att fråga glaset.
Vem för glaset? hade några ungdomar frågat, enligt en berättelse.
Fan! hade glaset svarat och vid ett annat tillfälle;
153
Satan Djävulen!
Att det fanns en demonvärld med onda krafter i verksamhet, ja det fanns
det inget rättroget Jehovas vittne, som tvivlade på.
Det var därför det alltid var så viktigt, att hålla sig tätt sammanslutna i
organissationen, för att inte ge Djävulen och hans demonänglar en chans.
Carolyn visste dessutom genom undervisningen hon fått, vilka dessa demoner var.
De hade ju utmanat Jehova om herraväldet över jorden och skulle inte ge
sig innan alla Guds trogna tjänare hade förlorat sin tro på Gud, Jehova.
För att skydda sig mot sådana angrepp var det viktigt för ett ungt vittne,
att vara upptagen med verksamheten i Jehovas tjänst.
Sommaren då Carolyn fyllde årton år, fattade hon därför ytterligare ett
drastiskt beslut;
Hon skulle flytta 50 mil hemifrån, till Värmland, för att predika eller ”tjäna”, som man kallade det, där behovet var stort. Det var olika faktorer som
ledde fram till detta steg.
Under den årliga sommar-sammankomsten på Scandinavium, hade Carolyn och Erland, blivit intervjuade på podiet inför de tusentals Jehovas vittnen, som var församlade, om deras helhjärtade inställning till predikoarbetet
och vikten av att i unga år hålla sig tätt i Jesu fotspår.
Att vara pionjär innebar ju att man var en föregångare, en förebild för andra unga och ett föredöme i gott uppförande i församlingen.
Inget klander skulle finnas och inga tvivel om var ens uppriktiga intresse
fanns.
Deras fina svar i mikrofonerna, där framme på det uppbyggda podiet,
möttes av entusiastiska applåder, av de tusentals åhörarna.
154
Kanske satt det där ute, någon annan ung person som kunde bli inspirerad, att också bli heltidsförkunnare och stå ut med omgivningens trakasserier, det vill säga världens.
Erland berättade, hur han ofta blivit retad som ”mammas lilla gosse”, när
han frimodigt vandrat gatan fram, med både kostym och tjänsteväska. Dessutom kortklippt och välkammad, till skillnad från det halvlånga rufs, som
var på modet.
Carolyn hade blivit retad för sin anständiga kjollängd, eftersom det var
mode med kort-kort.
Visst var de annorlunda! Det syntes tydligt, att de skiljde sig från världen.
Ja, det handlade om att förbli orubblig och fast besluten, om man ville vara
med och sprida Sanningen, de Goda Nyheterna, på hela den bebodda jorden.
De två prydliga ungdomarna hade stöttat varandra ett antal år, som bror
och syster i Halmstadförsamlingen. Erland hade blivit som den storebror
hon alltid önskat sig, fast han bara var några månader äldre. De hade anförtrott sig kärleksbekymmer till och med. De hade blivit goda kamrater och
på något sätt delade de samma önskan, att uppleva något mer, något större,
i ett större sammanhang.
De ville ge sig ut och ”se världen”, på något ogripbart sätt!
De gick ner från podiet, tillsammans, sida vid sida. De fick rungande applåder!
Carolyn skulle senare år påminna sig, vid diverse konserter av världsberömda artister, att där på Scandinavium i Göteborg, hade hon också stått på
en sådan scen, med något darriga ben och talat högt och ljudligt med klar
stämma; Fast med ett helt annat budskap!
155
”Vi är inte någon del av denna världen!”
”Vi lever som främlingar i en värld som är tillåten endast ett litet tag till,
med Guds goda minne!”
”Vi lever inte längre för oss själva, utan för Gud!”
Hon hade också i maj månad, detta år, gjort en resa tillsammans med Lena,
från Halmstad och Falkenbergsgänget till Österike, Wien och Salzburg.
Hon hade känt glädjen över det världsvida brödraskapet, då hon och hennes resekamrater på nio personer spontant blivit hembjudna till familjen
Muller i Wien.
Den generositet och gästfrihet de visade, gjorde ett starkt intryck och var
ett levande bevis på att alla var enade i tron, vart man än i världen kom. På
denna resa, knöts också kontakten med den två år äldre Angelica från Falkenberg. Precis som henne själv, hade även hon ett brinnande intresse för
Sanningen och att uträtta något mer, något större. Deras gemensamma tankar var att kunna göra en missionärsinsats, på någon plats där inte så många
andra predikade. De hade kollat på Sällskapet Vakttornets lista för sådana
platser, där det bara fanns små församlingar och hade fastnat för Munkfors
och Sunne i Värmland.
Det hade ordnat sig bäst, med lägenhet och jobb i Sunne, så därför hade
valet blivit enkelt. Beslutet hade fattats och till hösten skulle flyttlasset gå.
En ny start och ett mera självständigt liv väntade.
Självklart hade Carolyn våndor, inför att lämna sitt älskade Halmstad,
men hon intalade sig att om hon på något sätt skulle misslyckas, eller hemlängtan skulle bli för stor, så fanns ju alltid föräldrahemmet kvar och hon
skulle kunna återvända, en erfarenhet rikare.
156
Dessutom ställde hon tidsgränsen, till ett enda år, för sin inre klocka. Det
skulle vara lagom. Det kunde vara både spännande och kul.
Dessutom skulle det kunna vara en lagom tidsrymd, att komma bort och
tänka ut hur hon ville ha det med Marcus, hon var ju konstant osäker på
sina känslor, trots att han visat sitt uppriktiga intresse för henne, i tre långa
år dittills.
Det fanns även negativa och ledsamma krafter, som fick henne att vilja fly
bort ett tag;
Alla hennes unga kamrater verkade bara ha intresse av att gifta sig, innan
de ens hann fylla arton. Hon kände av pressen, att behöva bli likadan, eller
att inte få utvecklas ytterligare, inte skulle bli så kul.
Dessutom Reginas eviga hat och mörka blickar, hade förmörkat hennes
vardag.
Det gjorde ont, att bli förtalad av sin gamla lekkamrat och kusin, som
klampat in på hennes hemmaplan.
Varför hade familjen överhuvudtaget flyttat dit, efter dem? Kunde de inte
ha stannat kvar på sin hemmaplan i Kalmar? Hon tyckte hela familjen var
pinsam och lustig.
Nej, hon behövde komma bort och känna sig nyttig någon annanstans.
Efter sin betänketid och ”utvecklingstid” kunde hon kanske återvända till
sin älskade Marcus, som alltid funnits där, troget för henne.
Detta var hennes plan!
Ett antal fester skulle hon dock hinna med, innan avflytten.
Hon väntade i det längsta, med att avslöja för Marcus och det övriga gänget, Erland, Lena och Anna-Pia.
157
Lena, som också varit med på beslutsresan till Sunne, hade lovat hålla tyst
tills vidare, vilket hon också gjorde.
De ungas gäng var bland annat hemma på surströmmingsfest hos ett sant
original i församlingen. Alla kallade honom för hans efternamn, Yttermarck,
som var minst lika speciellt som honom själv.
Yttermarck, hade drabbats av något så märkligt som att vara ”överintelligent”, vilket gjorde honom minst sagt udda. Han ville gärna imponera på de
unga damerna i sällskapet genom att äta surströmmingarna hela, med inälvor och allt. Sedan satt han och plira med ögonen, som för att få bekräftelse,
om det var någon ung tjej som blivit imponerad.
Men tanken var ju god och detta var Yttermarcks goda sätt att visa sin bästa
sida och ungdomarnas hade en trevlig och fin kväll och många glada skratt.
När Marcus slutligen fick inbjudan till Carolyns avskedsfest, kom det som
en mindre chock för honom.
Han blev otroligt ledsen så klart, men Carolyn försökte linda in meddelandet i bomull så gott det nu gick, genom att förklara att det inte skulle bli för
alltid, utan att hon nog skulle komma att återvända.
Men förmodligen gjorde det så ont i Marcus hjärta, att han såg det som
den slutliga avspisningen.
-- 2 -Hon såg att han led på hennes fest och att han svalde den hembakade
tårtan, med stor vånda.
Erland försökte på sitt sedvanliga sätt tracka, om än på skoj. Rått, men
med kärlek förstås.
158
-- 2 -Carolyn grät innan hon somnade den kvällen.
Vad hade hon gjort?
Vad hade hon egentligen beslutat?
159
Kapitel 12
Ack Värmeland du sköna
I augusti gick så hennes lilla flyttlass till Sunne i Värmland. Sällskapet
Vakttornet flyttade hennes bohag, med en av sina lastbilar, eftersom hon nu
skulle göra en insats för Rikets intressen, på en plats där ”behovet var stort”.
Hennes bohag bestod av hennes vita säng med mässingknoppar, den lilla
vita bokhyllan, samt två bruna Pixbo fåtöljer, från Ikea. Dessa skulle placeras
på varsin sida om kakelugnen, i det som skulle bli hennes sovrum. Det skulle
bli mysigt att sitta där, mörka vinterkvällar. Föräldrarna hade bidragit med
den rödblommiga soffgruppen till vardagsrummet, hon hade fått köpa den
för ett par hundralappar. De skulle ju ändå köpa en ny soffgrupp nu.
Angelica skulle, förutom sin furusäng till sitt sovrum, bidra med köksmöblerna till det gemensamma köket och sitt mahognypiano till vardagsrummet.
Carolyn och hennes föräldrar reste upp tillsammans, för att ta emot flyttlasset när det kom upp. Angelica skulle komma först en vecka senare. Sten
hade dessutom lovat hjälpa Carolyn att tapetsera hennes sovrum och vardagsrummet. Carolyn hade köpt en guldbrun tapet, med ljusbeige och vita
rosor på och valt ut en brun heltäckningsmatta med guldränder i. Till det
höga fönstret hade hon köpt en gyllengul sammetsgardin, i ett synnerligen
gammeldags och tungt tyg. Hon arbetade tillsammans med sin Far, att färdigställa det vackra och romantiska sovrummet.
I vardagsrummet satte de upp en vit tapet med en röd strikt rand. Den
diskret rödblommiga soffan ramades in av en mörkröd medaljonggardin i
ett glansigt sidentyg.
160
När sedan Angelicas mahognypiano kom på plats, de tända stearinljusen
på pianot, tillsammans med den röda sofflampan, fick detta, de första gästerna i deras nyinredda boning att utropa;
Helt underbart! Här ser ju ut som en budoar! Vad mysigt!
Kanske inte vad som väntade besökaren;
Pionjärsystrar i mörkaste Värmland, med en inrednings-stil som påminde
om en fransk budoar.
Hur som helst, Carolyn var glad att få utveckla sin storstilade smak, om än
med enkla medel.
Det var skämtaren Bert Hallin, som alltid var gladlynt och på sitt allra
bästa spexhumör. Han hade tillsammans med sin hustru Anna-Greta, flyttat
från Stockholm när de blev lite äldre, för ett lugnare tempo och livskvalité,
nära naturen. De hade båda varit gifta tidigare, men blivit änkeman och
änka, träffats på äldre dagar och blivit kära. Anna-Greta var ett tiotal år äldre
än Bert, men så näpet förälskad i sin make.
Hennes välmenande råd till Carolyn, lät därför lite märkligt;
Gör inte som jag; Fall inte för en charmör som jag gjort, för jag blev så
väldigt kär i Bert.
Carolyn fattade inte poängen med detta råd, möjligen då att Anna-Greta
var helt ”bortkollrad” i förälskelse till sin man. Men han verkade ju fantastiskt rar, mot sin snurriga lilla hustru.
De få vännerna i Sunneförsamlingen, hade också på alla sätt, kollrat bort
Carolyn och Angelica, att flytta just till deras församling, då de varit på sin
besöksresa under sommaren.
Dragkampen om Carolyn och Angelica hade stått mellan Munkfors och
Sunne.
161
Sunne hade vunnit, tack vare de dynamiska paren, i denna församling och
deras entusiasm.
Församlingen bestod egentligen bara av fem starka ditflyttade par, varav
två hade småbarn. Endast en infödd, blyg broder och tre äldre värmländska systrar. Det ena paret Lars och Ingmarie Jönsson och Ingmaries pappa
och mamma var ditflyttade från Göteborg. De var väldigt rara och försynta
människor, med lite stil från 50-talet tyckte Carolyn.
Så, ytterligare en ung familj från Göteborg, det var Lottie och Ture Lind,
med sina två söta små barn, Lisa och Nicklas. Lottie hade ett näpet ansikte,
var ovanligt frispråkig, med en rå humor och alltid nära till skratt. Hon
var en frisk fläkt som Carolyn uppskattade mycket. Ture, hade en lite mer
lågmäld stil, men en torr humor och underfundig i sina kommentarer. Man
visste inte alltid om han skämtade, eller menade allvar.
Så till det medelålders paret från Stockholm. Bertil och Margit, med sina
två barn. Deras dotter Navale, som betydde ”liten duva” hade blivit till då
föräldrarna var missionärer för Sällskapet Vakttornet i Israel. Eftersom de
som var utsända som missionärer, inte fick ha barn enligt förordningarna,
fick de avsluta sin tid i Israel och återvända till Sverige, för att axla sitt ansvar
i stället i församlingen, som familj. De hade sedan också fått en liten son.
Deras barn var deras ädelstenar och en finare familj fick man leta efter. Margit skulle i det närmsta att bli en ”guru” för Carolyn. Inget ogenomtänkt ord
slank över den kvinnans läppar. Detta var dock inget Margit var medveten
om, för hon var dessutom ödmjukheten personifierad.
När hon berättade minnen från sin missionärstid var Carolyn idel öra.
Små episoder, dråpliga historier. Margit var nog den mest intressanta kvinna som Carolyn dittills hade träffat, eller som någonsin hade haft så mycket
intressant och värdefullt, att ge av sig själv och sin kunskap. En ”helig” kvinna, med djupa tankar.
162
När Margit berättade hur hon vid ett tillfälle gått in på en bar i en liten by,
där normalt sett endast män fick gå in och blivit erbjuden att slå sig ner, för
att berätta om bibelns budskap där på baren, mitt bland männen och hon
skrattande konstaterade;
Om äldstebröderna här i Sverige sett mig sitta där i baren bland dessa män,
ja då hade jag nog blivit utesluten ögonblickligen.
Detta var nog det närmsta en synd denna kvinna kunde komma. Endast
en sådan person som Margit, skulle kunna berätta något sådant, men visa
den skillnad i kulturer, mellan land och land. Att anpassa sig, bli en ”kameleont” för att nå ut till människor av alla nationer.
Bertil, hennes make, ville ibland lite försiktigt dämpa Margits berättarlust,
kanske lite rädd att hon skulle säga något olämpligt. Bertil var en försiktig
man, med många år i Rikets tjänst. Han var ju nästan jämngammal med
hennes Far och hade en gång i tiden besökt Carolyns familj, då hon var liten.
Då hade han sjungit för henne och hennes syster;
”Jag vill ha en liten tös, med långa flätor”; En liten slagdänga som spelades
ofta på radion på den tiden. Han var gammal vän med hennes Far och Mor.
Margit hade han träffat några år senare.
Bertil, Ture och Bert, ägde tillsammans en firma, där de levererade nyckelfärdiga hus och de tjänade sitt levebröd på detta och försörjde sina familjer
väl. Alla var välmående i sina hus och välorganiserade hem. Där var ordning
och reda överallt.
Carolyn och Angelica skulle vara välkomna en dag i veckan, året runt, på
middag hos var och en av de fyra familjerna inklusive, Jan och Ingmarie. På
så sätt kunde de bidra till flickornas insats i predikoverksamheten, eftersom
de fick gratis mat, fyra dagar av veckans sju.
163
De skulle också flitigt samarbeta med dem i tjänsten på fältet. Även helger
blev de hembjudna till de olika familjerna för umgänge och kamratskap i
glada vänners lag.
De äldre värmländska systrarna kom ofta med stora matkassar till Rikets
sal, som de ställde under flickornas kappor i foajén, att senare bära med sig
hem, till kylskåp och skafferi.
Ja, alla bidrog till Sanningens fortskridande, på olika sätt, efter olika förutsättningar.
Angelica hade fått arbete som tidningsbud, så hon gick upp tidigt på morgonen och kunde lägga sig ett par timmar, innan de gick ut i tjänsten vid tio
tiden på förmiddagen. Carolyn hade till en början, ett jobb som kassörska,
på ICA, med promenadavstånd från lägenheten, bara nerför backen, men
skulle senare ta ett städjobb på beting, efter klockan 16.00 varje dag.
Det var relativt oregelbundna tider som kassörska och på dagtid, vilket
försvårade predikoarbetet. De hade ju inte kommit dit för att ha ett världsligt arbete, utan endast för att få ihop till hyra och lite mat och bensin. Så
städjobbet som hon fick göra när hon ville mellan klockan 16.00–07.00 var
perfekt. Det hände ibland att hon stämplade in på sena natten om de haft
heldagar i tjänsten på landet i väldigt många timmar.
Trots att hon nu levde i ett avlägset landskap, i förhållande till hur hon
tidigare levt, var dagarna fullspäckade med inrutade tider och scheman för
att få allt att fungera.
De få stunder hon hade över till sig själv, gick åt till sentimentala tankar.
Hon märkte att avståndet gjorde att hon saknade en viss person, Marcus.
164
Hon kunde fantisera att han skulle åka efter henne, från Halmstad till
Sunne, för att hälsa på. Hon såg för sin inre syn hur hon skulle springa nerför
trapporna in i hans famn och för alltid stanna kvar där. Men detta var ju bara
en fantasi. Det var ju inte verkligt.
Marcus kom inte efter henne.
Han gick kvar där nere i Halmstad. Hon fick bara information om glimtar
i hans liv, via lillasyster Jeanette och Lena. Jeanette hade fått vara med i sin
storasysters lilla gäng, vid något tillfälle och Marcus hade frågat efter Carolyn; ”Så där sorgset du vet” berättade Jeanette. ”Han saknar dig, ska du veta”!
Då sparade Carolyn de orden i sin ”hjärt-ficka”, levde på det, som om det
skulle gälla för alltid.
När hon så framåt senhösten, fick höra av sin Mor, att Marcus nu förmodligen hade skaffat en flickvän från Göteborg, kom det som ett slag i ansiktet.
Hur kunde detta vara möjligt? Detta hade hon inte räknat med.
I ren panik, beslöt hon sig för att skicka ett par rader i ett brev, till Marcus. Han
hade ju alltid frågat efter ett speciellt foto, i svartvitt på henne, som han tyckte
om, men hon hade inte vågat ge det till honom, av någon obegriplig anledning.
Nu tog hon fram det, som en sista desperat åtgärd, stoppade det i ett litet
kuvert och skrev;
Vet att det kanske är för sent, men här är kortet du ville ha.
Ps. I love you. Ds.
Oj, hur vågade hon skriva det där sista? Detta var stort för henne och hon
hade blottat sin själ och det skrämde henne. Hon förstod inte riktigt själv att
hon vågat. Men nu hade hon i alla fall gjort vad hon kunnat. Nu var valet hans.
Efter ett par veckor var hon hemma hos sina föräldrar och hälsade på för
första gången och de besökte naturligtvis som vanligt även Rikets Sal.
165
Det unga tu höll nästan på att springa rakt in i varandra i dörröppningen,
men de var glada åt att återses.
Vi måste prata, föreslog Marcus, Vad gör du efter mötet? Ska vi åka ner
till stranden?
Paniken vällde upp i henne, hon kände sig pressad. Allt kändes plötsligt
så slutgiltigt. Hon visste inte om hon var beredd på detta ändå. Innan hon
hann tänka klart, hörde hon sig själv säga;
Nja, vet inte om det går; Vi ska till Anderssons efteråt!
Men vad i hela friden säger människan? Uttrycket i Marcus ansikte gick
inte att ta miste på!
Stackars Marcus! Carolyn var nog inte medveten om vad det var, hon i sin
okunnighet tackade nej till. Hon trodde nog i sin fantasi, att hon skulle få
hur många chanser som helst.
Hela kvällen hos Anderssons tillsammans med familjen, skulle hon dock
bara sitta och grubbla och ångra sitt tveksamma beslut, att hellre följa med
till detta, istället för att reda ut begreppen med den som hon i tankarna, gick
runt och drömde om.
Någon mer chans skulle hon småningom inse att hon inte skulle få. Marcus hade gett upp, vad det gällde henne, det var inte att undra på. Det var
hennes eget dumma fel. Hon hade inte skött sina kort väl här. Hon hade
tvekat för länge.
När hon kom tillbaka till Sunne, hade ett brev från Halmstad kommit.
Det var från Marcus. Han hade skrivit att han blivit så glad för fotot på henne och att han så gärna ville att de skulle få tillfälle att prata igenom tankar
och känslor snart.
166
Detta brev, hade han skrivit precis innan hon kommit ner till Halmstad,
det hade anlänt till Sunne, samtidigt som hon åkt ner till Halmstad.
Någon mer chans till att tala ut, skulle de inte få!
-- 2 -Livet skulle nu fortsätta som vanligt! Hon skulle kämpa på med alla möjliga och omöjliga människor, på distriktet. Den iskalla vintern med -30 grader, ibland upp till -37, skulle ta fart och med den, all hennes energi.
Vid ett tillfälle då de var ute på landsbygden, fastnade Angelicas lilla bil,
en ”Hundkoja” i snön, med underredet på bilen, på en liten väg in till ett
hus. Hjulen bara snurrade, där mitt i obygden och i -32 grader, satt de fast.
Det började skymma och med bilen fastlåst med underredet i snön, började det bli bråttom. De behövde en spade. Carolyn såg för sin inre syn den
obehagliga händelsen med Marie och hennes mördare, då han gått ner till en
bonde för att låna en spade. Nu skulle hon själv behöva gå ned till gården i
backen för att låna en spade och på så sätt kunna gräva sig loss. Tänk om det
bodde en mördare i huset där nere. Eller tänk om de inte var hemma?
De fick låna spaden och kunde efter stor möda komma loss, efter någon
timmes grävande. Det började bli för farligt att vara ute den här dagen. De
insåg, att det nog var viktigare att ta sig helskinnade hem.
Många udda människor och levnadsöden fanns att möta ute på bygden.
Många bodde spartanskt och enkelt, helt isolerade. Vid ett tillfälle, hade
de kommit till en familj med endast stampat jordgolv inne i huset, flera i
familjen hade bölder och stora utslag på ben och fötter. Det var ofta ostädat
och tidningshögar, smuts och annat avfall som kunde ligga, huller om buller,
inne hos folk. Ibland hade folk kaniner som skuttade runt, löst på golvet,
lämnade både urin och små kulor efter sig på golvet, alltmedan små barn
167
lekande trampade bekymmerslöst i avföringen. Allt framför Carolyns ögon.
Ofta bodde äldre syskon tillsammans kvar i föräldrarnas gamla stugor. De
hade förmodligen inte fått någon chans att träffa någon att gifta sig med,
utan blivit kvar hemma hela livet. Mitt ute i ödemarken.
Carolyn tänkte, att detta kunde vara ett bra sätt för folk som fått nog
av uppmärksamheten i livet, att dra sig tillbaka på, om man inte ville se
folk mer. En man var så lik James Dean, att hon tänkte att han kanske inte
var död, utan levde gammal som en enstöring i stället. Han pratade ju inte
svenska heller, utan något halvdant, som snarare lät som norska. Ja, ibland
skenade fantasin iväg. James Dean i Värmland, ja det hade varit något det.
Det brukade ju spekuleras om vissa kändisar i dagspress, att de förts bort
till någon öde ö och dödförklarats inför allmänheten. Så visst kunde man
spekulera.
Där fanns också många ”grönavågen” människor, som lämnat Stockholm,
för ett sundare och enklare liv i en stuga på landet, endast med de egna grödorna som föda. Där var framför allt ett mycket vackert par med små barn,
som etsade sig fast på näthinnan. De såg ut som de levde ett liv ur en film,
hon hade ett långt spikrakt hår, till midjan och lång fotsid kjol. Den unge
mannen hade en keps i ett säckvävlikt tyg, över det halvlånga vågiga håret.
Det var väldigt vanligt att de blev bjudna på kokkaffe, vart de än kom.
Efter en liten pratstund skaffades oftast tidskrifterna eller någon liten publikation i husen. Som regel var människorna väldigt vänliga, uppskattade
besök och tyckte om att prata, både länge och väl.
Det enda problemet var kokkaffet! Carolyn började på grund av detta känna av magkatarr!
Hon fick börja med frukostvälling på morgnarna ett tag, för att rehabiliteras.
168
En eftermiddag, stannade Angelica utanför Sunnes bilskola, efter avslutad
tjänstedag. Angelica sa åt Carolyn att gå in och kolla vad det kunde kosta att
ta körkort.
Efter cirka tio minuter, kom så Carolyn åter, med en teoribok och sin
första körlektion inbokad.
Smart taktik av Angelica, det där.
Carolyn skulle också lyckas att relativt snabbt ta sitt körkort där i Sunne,
tillsammans med den trevligaste körskolelärare man kunde ha. Han hade
även helt nyligen även haft ett annat Jehovas vittne som elev, från Munkfors,
Per Nyberg.
Via körläraren, fick så Carolyn reda på att Per i Munkfors, hade berättat
om henne att hon var en mycket vacker ung kvinna och att han blivit förtjust
i henne på direkten, då han sett henne. Så under körlärarens lektioner fick
hon alltid senaste nytt, eller så ville han höra senaste skvallret om vad ungdomarna i respektive församlingar hittat på. En körkortsutbildare som försökte
äktenskapsmedla, mellan två församlingar. Jo, jo!
Det är klart; Alla kände alla!
Eftersom de var de enda ungdomarna där i urskogen, så hittade de snabbt
varandra, Per Nyberg och Jimmy Glad och lille Bernt, ja det var grabbarna i
Munkfors det. Grabbarna bjöd på mat någon helg och tjejerna bjöd tillbaka.
Per var från Karlskrona och ditflyttad som pionjär han också, Jimmy var inte
pionjär, men Glad ändå, som de brukade skämta, inflyttad från Uppsala och
Berndt, bilmekaniker och infödd värmlänning.
Självklart skulle ungdomarna också samarbeta då och då i predikoverksamheten och vid ett tillfälle då Per och Carolyn samarbetade en mörk vintereftermiddag, tog Per chansen att försöka närma sig sitt mål;
169
Tänk att jag sitter här med dig, i bilen, mitt i vintern, ute i ödemarken,
fröken Carolyn?
Han skrattade till så där lite lagom förföriskt, luften blev laddad.
Carolyn fattade genast situationen och fattningen;
Ja, men du får ju inte glömma bort, att idag är det fredagen den trettonde,
vitsade hon tillbaka.
Per skrattade gott;
Ja, men du är väl inte skrockfull?
Nej, men i vissa fall så, svarade hon lugnt med ett litet leende.
Isen var bruten, situationen var räddad. De fortsatte som vanliga kamrater
och prata så naturligt som det bara gick. Carolyn hade lyckats skjuta bort,
när någon kom för nära. Det var ett svårt ämne. Närhet. Då blev hon stel
som en pinne.
De skulle också bli uppbjudna till Sysslebäck, en helg för skidåkning, eller något så nymodigt som slalom. Det var familjen Rönnberg, som flyttat
upp dit från Falkenberg. Familjerna kände varandra relativt väl sedan förr,
då respektive fäder varit föredragshållare i varandras församlingar, Halmstad
och Falkenberg. Deras dotter Patricia, var i samma ålder som Carolyn och de
hade knutit kontakten lite tätare, under den senaste sammankomsten.
Denna helg var även ett antal grabbar från trakterna i Värmland och ett tjejgäng från Arvika på ingång mot Sysslebäck. Det var ca tio mil att åka, mitt i
smällkalla vintern. På vägen upp skreks det otaliga gånger i bilen, på grund av
alla stora svarta älgar, som dök upp på vägen från alla håll och kanter. Tjejerna
samåkte i två små bilar, ja, bilarna var verkligen små i ordets rätta betydelse.
170
De räknade till sju älgar, sedan tappade de räkningen. Detta var rekord!
Älgskräcken satt i sedan Franssons krock, med älgen nere i Ljungby. De
hade ju krockat med en älg på väg från sammankomsten i Ljungby. Carolyns
familj hade ju åkt bakom och bevittnat den fasansfulla olyckan. Bilden av
Franssons blödande armar, av allt glassplitter, då han likblek steg ur bilen.
Carolyns skakande knän då hon hållit sin gråtande kamrat i knät, i väntan på
polisen. Älgens skrikande av sina plågor, innan jägarens skott befriade den.
Ja, det hade varit en otäck händelse, men ändå tacksamt att ingen människa
hade skadats allvarligt.
Att köra på en älg kunde ju vara förenat med livsfara. Speciellt i en sådan
här liten bil. De skulle ju bli mosade, helt tillplattade.
Som om faran var över, pustade de ut vid skidbacken.
Skidbacken!
Liftarna?
Vad var detta för något?
Hela Sunneförsamlingen, hade engagerat lånat ut sina längdåkningsskidor
och pjäxor till flickorna, bara för att de nu skulle inse, att detta var helt fel
utrustning, att ge sig upp med, i en slalombacke.
Killarna smålog, för att förmodligen sedan asflabba, när den bortkomna
tjejligan, tappert försökte ta sig upp mot liftarna, i medeltida ovallade träskidor och pjäxor.
Efter noggranna instruktioner vid liftarna, gav de sig så äntligen i väg uppför backen, två och två, för att sedan efter ett tiotal meter ramla på varandra
i den hög som de första två bildat. Småningom kom de dock upp i backen,
efter flera försök på darrande skid-ben, bara för att snabbt konstatera att det
säkraste sättet att ta sig ner, var att genast ta av sig skidorna och snällt vandra
ner igen, bärandes på skidorna.
171
Ja, ja, de hade i alla fall skrattat ordentligt denna dag och blivit en erfarenhet rikare. När kvällen kom, hade ungdomarna trevligt hemma i Rönnbergs
stora hus, där ute i ödebygden. Killarna hade såklart fått stila och imponera
med sina fina slalomutrustningar och det var dem väl unnat. De verkade så
glada och uppspelta.
Patricias kusin Joakim, som bodde med deras familj, sedan hans egen familj så tragiskt omkommit, var värd att få vara lite duktigare, lite smartare.
Han hade väl sin sorg annars jämt att bära.
Hans pappa och mamma, bror och syster, hade blivit bländade av solen vid
en järnvägsövergång, missat det röda ljuset och blivit krossade av tåget, bara
något år tidigare i Säffle.
När han hade stått där ensam vid de fyra vita kistorna och lovat alla i församlingen, att de inte behövde oroa sig för honom, för han skulle minsann
fortsätta att kämpa för Jehova och Sanningen, ja då hade inget öga varit torrt.
Ja, många livsöden och människor med olika bakgrund passerade ständigt
revy och alla intryck gjorde att tjejerna emellanåt också behövde koppla av
och göra annat, än att bara vara föredömen. De hade ju ögonen jämt på sig,
på en liten ort. Det blev i alla fall en och annan tur till Karlstad några gånger
för biokvällar, även om det var sju mil dit och sju mil hem.
Carolyn fick även besök av Lena, Per och Karin från Halmstad och de tog
med henne på en weekend i Oslo i Norge, till Pers gamla ungkarlsvänner.
Där fick hon också för första gången smaka på lite starkare drycker som alkohol, hon blev nog faktiskt lite snurrig av denna lilla mängd som hon drack.
Hon var inte så tålig när det gällde sådant tydligen.
-- 2 --
172
Mitt i smällkalla vintern åkte Munkforskillarna och Carolyn och Angelica
till en sammankomst i Jakobsberg, utanför Stockholm.
Där mötte Carolyn, beteliten Henry. Henry hade växt upp i Helsingborg,
som yngste sonen i en barnaskara av tre. Hans pappa var väl bekant med
hennes egen far Sten.
Henrys pappa hade en gång i tiden sällskapat med en viss bondedotter som
senare blivit världsberömd operasångerska, Birgit Nilsson.
Henrys mamma hade avlidit i cancer några år tidigare och i samband med
det, hade han sökt till att få arbeta på Betelhemmet, Sällskapet Vakttornets
huvudkontor i Jakobsberg, utanför Stockholm.
Nu hade han varit där på Betel, som det kallades, ett par år och vekade
lycklig och stabil i sitt liv. Han var en lång och stilig man i sin bruna kritstrecksrandiga kostym. Ja, hon observerade alltid vad folk hade på sig. Han
var reserverad och avvaktande till sin läggning och sitt sätt att röra sig, inga
yviga gester eller så, men när han pratade med hennes lilla gäng, utstrålade
han både en värme och en glad humoristisk läggning.
Hon märkte att han försökte kolla in henne lite försiktigt.
Munkfors-Per, märkte det också och verkade bli lite sur.
Detta var i allafall ett intressant möte. Flera av Henrys ungkarlskamrater
på Betel, kom också fram för att hälsa. Alla var nyfikna och spralliga. En del
mer än andra.
Några verkade ju med Carolyns mått att mäta, nästan över gränsen till vad
man kallar för normala. En broder, Pelle, stod och hoppade och studsade
som för att se henne över de andra grabbarna, hela tiden skrattande och busigt charmig. En annan sprang nervöst fram och tillbaka, visste inte på vilket
ben han skulle stå, eller om han ens skulle vara kvar, eller gå.
173
Var det så här de var? Beteliterna? Blev de så här av att vara instängda?
På lördagkvällen åkte de till Lidingö, till Carolyns moster med familj. Hon
och Angelica skulle få sova över där. Munkforsgrabbarna sov hos en släkting
till Jimmy.
På söndagen besökte alla Rikets Salen på Lidingö, för att närvara på mötet
där. På mosters och morbrors inrådan, fick Carolyn spela på flygeln där,
det vill säga den enda musik de kunde få till sångerna. De hade annars bara
bandinspelad musik. Det var ju inte alla församlingar som hade en pianist.
Hon hade hunnit locka sitt hår på morgonen, bar en svart sidenblus med
knytrosett, en svartblommig småmönstrad silkeskjol, svarta nylonstrumpor
och svarta lackskor med en ”slafe”. Klacken var så där lagom hög, men senaste mode just nu. Hon kände sig fin denna dag. Hon och Angelica brukade
åka en gång i månaden till Karlstad och shoppa lite moderiktiga kläder och
sedan gå ut och fika på något café, så de var alltid uppdaterade med det senaste. Detta var deras lyx i tillvaron.
En finlandssvensk mörk broder kom fram till henne vid flygeln, direkt
efter mötets slut och presenterade sig som Kristian. Han berömde hennes
pianospel och frågade var hon kom ifrån.
Direkt, som en blixt kom Munkfors-Per fram, även han till flygeln, som
för att markera revir.
Kristian skrattade till och hälsade på Per. Kristian berättade att han nyligen
flyttat till Sverige från Finland och frågade artigt om Carolyns bakgrund.
Efter mötet, innan avfärden hem mot Värmland igen, bjöds det på kaffe
och tårta hemma hos moster och morbror. Moster Rut frågade lite diskret
Carolyn, vad hon tyckte om den finlandssvenske Kristian? Moster Ruts förtjusning över denna yngling räckte, för att förstå vad det var hon fiskade
efter. Carolyn visste som vanligt, varken ”bu eller bä”
174
Varför var alla medelålders gifta systrar, så intresserade av att gifta bort alla
unga systrar hela tiden? Det fanns väl annat! Hon var lycklig med sitt liv!
Hon var mer än nöjd med sina dagar!
-- 2 -På hemvägen höll de på att köra av vägen mer än en gång. Ju närmare
Värmland, desto mer snö. Med Jimmys gamla Amazon och sommardäck,
sladdade bilen fram och tillbaka på vägen tills den slutligen med en duns
dängde in i en bergvägg.
Smällen var kraftig!
Alla var chockade!
Tysta!
Så tittade de på varandra och alla började gapskratta! De skrattade av
chock! Bergväggen var så snötäckt att de klarat sig undan med blotta förskräckelsen. Hade bilen landat på andra sidan vägen, hade de hamnat nerför
ett stup, rakt i vattnet. De hade haft ”änglavakt”!
-- 2 -Våren kom så småningom även till det vackra Värmland. Det var så härligt,
när det porlade i bäckar och istappar som droppade i solen. Vintern hade
varit det kallaste Carolyn dittills hade upplevt i sitt liv. Det var ju som natt
och dag, att jämföra Halmstads regniga och blåsiga vintrar, mot detta snövita
täcke, som hade legat stadigt allt sedan oktober.
De hade haft mysiga inomhus-helger, framför kakelugnen i hennes rum,
tjejhelger med levande ljus, då både väninnor från Arvika, Halmstad, Falkenberg och Sysslebäck hade kommit och hälsat på.
175
Hon mindes särskilt en helg, då de sträckläst genom högläsning en tragisk,
romantisk bok, ”Dimmornas bro”.
De hade läst högt för varandra, tills högläsaren föll i gråt och nästa fick
ta vid. Högen med snyftnäsdukar blev ett berg. Dessa hade de sedan eldat
upp i kakelugnen. Så hade de skrattat åt det eländiga i berättelsen. När de
senare vid ett tillfälle, skulle se denna Dimmornas bro filmen, hemma hos
Ture och Lottie Linds, hann filmen inte mer än börja och musiken spelades,
innan tårarna började rinna på alla de unga kvinnorna. Ture fick försöka stå
för det stabila.
Ja, detta var sannerligen en sorglig historia;
Den vackra Myra, balettdansösen och Kapten Cronin, deras fantastiska
och dramatiska kärlek under brinnande krig, Kapten Cronin där på London
Bridge, hans levnadssorg då han mindes henne där, hans livs kärlek, den
enda, den unga, för alltid!
Kärleken i Carolyns eget liv, hade ännu inte inträffat, med lycklig utgång.
Det fattades ju inte beundrare, men hon var tydligen inte själv riktigt med
på noterna. Hon tog allt med ro och fattning, ja bortsett Marcus då. Men
annars kände hon ofta en obeskrivlig och ogripbar lycka, i att känna glädjen
av, att vara upptagen i ”Guds verk”.
Efter en dag i tjänsten, kände hon en stor tillfredställelse i själen, av vetskapen om att leva rätt, att handla i överenstämmelse med sin tro och övertygelse.
Denna känsla var den största lyckan hon kunde uppleva!
Den var så stark!
Den hjälpte henne i svåra stunder, känslan överskuggade allt annat som
kunde distrahera. Den hjälpte henne att vilja göra mer i Sanningens tjänst!
Så att ett helt för henne, okänt killgäng från Stockholm, hade åkt ända dit
till Sunne för att besöka tjejerna, berörde henne inte särskilt mycket. Detta
fick de reda på via församlingen. Tydligen hade ryktet om dem spridit sig
till kretsar som de själva inte hade en aning om. Självklart var inte tjejerna
hemma vid detta tillfälle, de var ju inga stugsittare hemma precis.
176
En dag fick hon ett samtal från Betel. Det var Henry, som hon träffat under vintern i Jakobsberg. Hon hade inte tagit miste på hans intresse;
Han undrade om hon och Angelica ville komma till Åmål nästa helg. Han
skulle där, besöka sin bror och dennes hustru och ville gärna träffa henne där
hos dem, så de kunde lära känna varandra bättre. Brodern och hans hustru
kände de väl, eftersom de också var i heltidstjänsten och hade träffat dem
tidigare.
Henry sa att de var välkomna att sova över där hos dem, så de alla kunde
umgås hela helgen.
Detta var lite spännande. Henry var ju väldigt trevlig och rolig och Carolyn hade ett visst intresse. Dessutom passade han väl in i hennes ”mall” på
hur en blivande äkta man skulle vara. Han skulle vara ”helhjärtad i Sanningen” och vilja ägna sitt liv åt Jehova!
Det var viktigt och det skulle nog med största sannolikhet vara aktuellt
här. Han verkade inte vara en ”köttslig” människa, utan en ”andlig”, med
andliga intressen i livet. Han var ju på Betel. Det skulle hon också absolut
kunna tänka sig. Sedan kanske de kunde bli missionärer i Afrika, eller någon
annan svårtillgänglig plats i världen.
Ja, så där skenade hon iväg, men mycket riktigt, hade Henry väldigt uppriktigt intresse av henne. Efter helgen i Åmål, började de ”sällskapa”.
Hon var förtjust i Henry, han ingav respekt och förde sig på ett rakryggat
sätt, en ledargestalt, som sin far. Möjligen kunde han verka lite sträng. Men
hon ville ha någon hon kunde se upp till. Han var inte bildskön, men i
hennes ögon var han vacker, han hade liksom en andlig gloria i kring sig, ett
himmelskt sken, vad det var, kunde hon inte riktigt förstå själv.
Hon hade hittills inte i sitt liv känt den där fysiska attraktionen till någon
man, vilket föranlett henne att vid ett tillfälle fråga sin Mor;
Hur vet man att en man är rätt?
Hon hade fått till svar;
177
Om man bara ser och vet att han sätter Sanningen främst i sitt liv, ja då
kommer allt det där andra också på automatik.
Detta stämde ju väl in på Henry, här fanns inga tvivel!
Men allt det där andra då?
Ja, det skulle tydligen fixa sig av sig själv. Automatiskt alltså. Hon skulle få
bida sin tid.
På sammankomsten denna sommar visade hon och Henry upp sig offentligt. De var ett stiligt par. Han var stolt. Hans släkt var lite känd för sin dryga
attityd, men Henry var ett undantag, med sin gladlynta och humoristiska
läggning.
Flera av de medelålders systrarna i Halmstad var väldigt imponerade över
att Carolyn sällskapade med en Betelit, från Stockholm, huvudkontoret. De
suckade och flämtade fram detta, till Carolyns mamma, att hon verkligen
måste vara stolt för en sådan fin blivande svärson.
Hon blev ännu mer säker på Henrys uppriktiga känslor för henne, när
hans brors hustru avslöjade för Carolyn;
”Vet du vad Henry sa igår om dig?”
Nej, hur skulle Carolyn kunna veta det.
”Han sa att han verkligen är kär i dig och att om han inte får dig, vill han
aldrig någonsin gifta sig!”
Henry hade sagt; ”Det är HON eller INGEN!”
Oj, oj! Hon blev förvånad. Men det var också väldigt förpliktande. Kunde
hon leva upp till detta?
178
Henry var en envis man, som visste vad han ville, men skötte han bara sina
kort väl så skulle det säkert gå bra.
Det är bara det att unga oskuldsfulla kvinnor utan erfarenhet, är känsliga
individer och oroliga för att välja fel.
Det handlade ju inte bara om att välja rätt man för livet, utan också: En
man för evigt!
Tänk att leva för evigt med samma man. Ett liv utan slut!
De skulle ju förhoppningsvis också, få leva in i ”Den Nya Tingens Ordning”, som skulle följas efter Harmagedon.
Ett så stort beslut gör man inte lättvindigt!
Vid ett lite senare tillfälle, då Henry började känna sig säker på Carolyn,
gjorde han dessvärre, det stora Patriarkaliska misstaget att uttala sig ”över
hennes huvud”, i glada vänners lag;
När JAG gifter mig, vill jag inte att vi ska vara kvar på Betel, det är inget
bra liv för nygifta;
Då vill JAG att vi ska vara i en församling så att vi kan skaffa familj i
stället.
Men hallå; Jag då? tänkte Carolyn. Det här, min unge man är absolut inte
vad JAG har tänkt mig, tänkte Carolyn, där hon satt tyst bredvid.
Detta var ju absolut inte det HON hade tänkt sig. Några barn ville hon
inte ha, inte än på många, många år i alla fall och ville hon överhuvudtaget
ha Henry som far till sina barn? Hon hade inte ens tänkt så långt.
179
Nu började hon åter grubbla. Efter detta uttalande, började hon tycka att
Henry verkade alldeles för dominant, hon skulle inte vilja ha en man, som
inte rådgjorde med henne först. Nej, hon ville ha en man som tog hänsyn
till hennes känslor och tankar, en sådan som hennes Marcus i Halmstad var.
Men han var ju både förlovad och gift vid det här laget.
Hennes Mor hade upplyst henne om detta på ett sätt, som fick Carolyn att
undra om Modern njöt av att plåga henne.
Visst hade det plågat henne!
Men hon visste också att den kvinnan som Marcus gift sig med, var några
år äldre än henne själv.
Hon hade haft några år till, att få mogna på. Hade Carolyn också fått den
tiden, hade hon också kunnat fatta ett bättre beslut.
Så det så!
-- 2 -Efter det där klumpiga uttalandet av Henry, började Carolyn att vilja undvika honom. Det hade blivit platt fall, i hennes syn på deras relation. Det
hade skrämt henne!
Stackars Henry! Han skulle inte ha en aning om vad han i sin okunskap
om kvinnor, hade ställt till med. Därför skulle han heller inte kunna förstå,
varför Carolyn började undvika honom. På sammankomsten började hon gå
omvägar, för att slippa prata med honom.
180
Varför hon inte kunde tala med honom om problemet, förstod hon inte
ens själv. Hon kunde bara relatera till sin egen stora knut i magen och hennes
klump i halsen. Det bara ”knöt sig” i magen, när något blev svårt. Hon var
inte mogen nog, att hantera sina egna svåra känslor. Då var flykt det enda
hon kände till.
Dessutom hade hon blivit upptagen av andra händelser som skett, denna
sommar.
Det fanns andra saker som hade upprört både henne och hennes syster.
Hennes föräldrar hade bestämt sig för att riva upp sina bo-pålar i Halmstad,
för att också tjäna på en plats, där de kunde göra en större insats och dessutom komma närmare sin dotter.
Men hur i all världen kunde de mena att de kom närmare henne, genom
att flytta till Enköping?
Visserligen kallades Enköping för ”Sveriges närmaste stad”, men det syftade nog snarare på närheten till Stockholm då.
Resorna till dottern i Värmland halverades förstås, men ändå inte särskilt
nära.
Församlingen i Halmstad, hade haft en strålande tillväxt och där fanns nu
två stora församlingar. Det fanns gott om starka Jehovas vittnen i församlingarna. Sten, hade tillsammans med församlingen, gjort ett gott arbete under
de senaste tretton åren. Sten kände att han med varm hand kunde lämna
över ”stafettpinnen” till de övriga bröderna nu.
Han ville känna än en gång, att han kunde göra en ny insats, någon annanstans, i en ny församling.
Dessutom hade Stens hustru, Carolyns mamma, kommit in i en svår känslomässig kris, när den äldsta dottern, i moderns ögon, abrupt flyttat hemifrån.
181
Hon hade tröstat sig, med att vilja börja byta ut hela möblemanget hemma, för att på något sätt fylla det tomrum, som uppstått. Det hade ju varit
hela hennes liv, att ta hand om sin man och de små flickorna, med sina
klänningar och rosetter i håret. Nu började hon inse att detta inte skulle
pågå för alltid.
Jeanette hade ringt till Carolyn och varit upprörd, för att inte säga förtvivlad, över att inte ens få sitt avgångsbetyg. Eftersom föräldrarna utan hänsyn
till detta, beslutat flytten innan hon skulle hinna gå klart nian, det sista året
i grundskolan.
Med föräldrarnas mått, var ju slut och sist, inte världsliga betyg och utbildning särskilt viktiga. Att tjäna Gud Jehova, var viktigare. Allt annat hade
underordnad betydelse!
Carolyn kände också själv förtvivlan över, att hennes hemstad Halmstad
inte längre skulle finnas kvar som hennes föräldrahem. Hon skulle inte längre
kunna komma hem till Halmstad, efter sina äventyr, i den stora vida världen.
Det som varit hennes reservplan, om allt skulle skita sig, hennes säkerhetsventil, var borta.
-- 2 -Detta gjorde henne upprörd och orolig. Nu började hennes syster och
hon flitigt skriva brev och samtala i telefon, om denna nya svåra situation,
framförallt för Jeanette, som nu absolut inte ville flytta med. Eftersom hon
endast var sexton år och omyndig och inte hunnit skaffa något arbete, kände
hon sig tvingad, att mot sin vilja följa med.
Carolyn, kände att hon nu drogs in i en familjekonflikt, som gällde hennes
syster gentemot hennes föräldrar. Enligt föräldrarna var Jeanette upprorisk
och sammarbetsovillig och enligt Jeanette var föräldrarna totalt oansvariga,
för den kaotiska situation de satt henne i.
182
Vid Carolyns besök i familjens nya hem i Enköping, försökte hon medla.
Det verkade inte helt lätt och det kändes mer som att Carolyn, ville ta sin
lillasysters parti här.
-- 2 -När hon återvände till Sunne behövde hon semester ett par dagar. Det blev
snabbt bestämt, att hon och Angelica och Patricia Rönnberg, från Sysslebäck
skulle ta med ett gammalt tält och sticka iväg, till Oslo i Norge.
De var sugna på äventyr och beslöt att se premiären av den nya omtalade
filmen, ”Saturday night fever”.
De drog i väg tidigt på morgonen, för att få en bra dag i Oslo och vara i tid
till filmen. På hemvägen, eftersom det blev sent denna kväll, hittade de en
skogsglänta, strax utanför Oslo, där de fällde upp sitt lilla slitna campingtält.
De hade just lagt sig till ro för att somna, då de hörde ett helt gäng killar
komma vandrande där i skogen.
De tog varandras händer, tysta i samförstånd, för att inte röja, att de endast var
tre tjejer i tältet, när killarna stannade utanför tältet, som för att kolla läget. De
var flera stycken, kanske fem sex stycken norrmän. De hade inte lämnat några
kvinnliga spår, utanför tältet, som tur var, det hade kanske kunnat bli farligt?
Tjejerna andades ut, lättade, när killgänget, utan att göra något, mot deras lilla
tält, beslöt sig för att dra vidare till något roligare, än ett grågrönt gammalt slitet
tyst tält, förmodligen med något äldre stillsamt par i, eller några killkompisar, eller
något utländskt galet par, som trodde att allemansrätten gäller överallt i världen.
Tjejerna hade lydigt, praktiserat rådet från bibeln;
”Listiga som ormar och försiktiga som duvor”.
Kanske därför de fått änglavakt, ytterligare en gång.
183
-- 2 -Den vackra sommaren förflöt, många fina sommardagar på landet ute i
predikoarbetet vid sjöarna i Fryksdalen, alltid tillsammans med de rara och
goa vännerna från Sunne och Munkfors. Mycket älgar som kom springande
överallt, i tid och otid. De kunde sitta vid någon sjö för en kaffepaus, då en
förvirrad älg kom springande, en del med någon sorts bölder på kroppen.
Det var visst någon sjukdom som härjade och som gjorde dem lite smågalna.
De hann även delta, i den av Sällskapet Vakttornet anordnade Pionjärskolan, i två veckor, som anordnades för alla pionjärer i Karlskoga. De blev alla
inackorderade hos olika vänner i församlingen där.
Under dessa dagar blev Carolyn tvungen att söka sig till en kiropraktor.
Hon hade fått ont i ryggen av att sitta still, hela dagar.
Då Kiropraktorn, som var nyfiken av sig, undrade vad hon gjorde där i
Karlskoga, berättade hon om sitt deltagande i Pionjärskolan.
Då hon skulle betala den dyra behandlingen, ville Kiropraktorn inte ha
betalt, han sa;
”En liten pionjärska som du, kan inte ha det så fett ställt, så jag bjuder på
denna behandling. Det blir mitt bidrag till din goda gärning!”
Detta var ju fantastiskt vänligt! Det blev en munter och trevlig erfarenhet
att berätta då hon återkom till Pionjärskolan den dagen!
-- 2 -En oro för sin lillasyster och familjen i Enköping, gjorde sig alltför ofta
påmind. Hennes lillasysters vädjanden om att hon behövde Carolyn nu,
gnagde i hennes tankar.
184
Hon började dessutom känna sig lite färdig, med Sunne. Hon blev alltmer
småirriterad på Angelica, deras olikheter var alldeles för stora, på det personliga planet. När så Patricia från Sysslebäck avslöjade att hon kunde tänka
sig att flytta till tjejerna och ta det fjärde rummet i deras lägenhet, som hade
varit tillbommat, ja, då föll alla pusselbitar på plats.
Carolyn skulle kunna avsluta sin tid i Sunne och samtidigt känna att hon
inte skulle lämna Angelica i sticket. Om Patricia ville flytta dit, skulle ju
Angelica kunna bo kvar och bara få en ny pionjärkamrat. Detta var ju toppen! Det blev en smidig lösning.
Angelica och Patricia skulle komma att bo kvar där ytterligare nästan ett år,
till dess att Patricia gifte sig med en ung broder, från Varbergsförsamlingen.
Carolyn skulle komma att närvara på Angelicas bröllop tre år senare, då
hon gifte sig med en lugn och snäll broder och senare bosatte sig i en etta i
Stockholm.
Minnet från Värmlandstiden, skulle de för alltid ha gemensamt som en
fantastisk och upplevelserik tid, där varje sekund hade ingjutits för alltid, i
deras sinnen.
En bit historia skulle de också få med sig av Selma Lagerlöfs hem i Mårbacka.
De skulle också här ha lärt sig att bli hejare på slalom, i Sunnes fantastiska
slalombacke;
Finnfallet, där tjejerna, framför allt Carolyn, föraktfullt kastat sig ut och
åkt i det närmaste störtlopp, tack vare att hon till slut köpt en begagnad,
men riktig slalomutrustning, efter den första katastrofala missen i Sysslebäck. Hon hade fått sin revansch, även i Hagforsbacken och hon hade verkligen fått smak för den snabba fartens tjusning, när hon susat fram som en
raket och ett sant proffs!
185
Allt gick att lära, allt gick att få uppleva, bara man ville, vågade och vann!
Carolyn skulle nu, utan dåligt samvete, kunna ta hand om sin syster i Enköping. Deras Far och Mor hade skvallrat om att Jeanette förmodligen fått
”dåligt umgänge” i församlingen, bland de nya ungdomarna där och börjat
festa, på ett opassande sätt.
Carolyn behövdes för att ”rädda” sin syster.
Det skulle nu bli hennes uppdrag!
Trots att vännerna i församlingen var ledsna, för att hon nu skulle lämna
dem, önskade de henne, varmt lycka till.
De förstod att hon var ung och att det aldrig varit hennes mål, att stanna
kvar där för alltid, bara göra en insats. Det hade hon gjort.
Ett par år senare skulle hon få höra den kloka och visa Margit säga till
henne;
”Det blev så tomt då du flyttade, du blev verkligen saknad!”
Tänk att Margit hade tyckt om henne också, så fantastiskt!
-- 2 -Det var dessutom många som lovade att de skulle komma och hälsa på
henne i Enköping. Sammankomsterna skulle ju också komma att bli stunder, av kära återseenden, inte att förglömma.
Klart att alla skulle ses igen!
På Fabriksgatan 7 i Enköping väntade hennes egna lilla tvåa på henne. Ja,
denna hade hon ordnat själv, via telefon. Ett nytt arbete som kassörska på
Stjärnvreten hade hon också fixat.
186
Nej, det var inte svårt att börja ett nytt liv igen, även om detta inte var en
stad hon själv hade kommit på att välja. Nu var det ju föräldrarna som ställt
till det och dessutom dragit med hennes lillasyster Jeanette.
Hade det inte varit för Jeanettes skull så hade hon aldrig flyttat dit!
Men livet ville detta! Tydligen!
Inte Ödet!
Ödet trodde inte ett Jehovas vittne på!
Allt var styrt!
Styrt av Jehova!
187
Kapitel 13
Carolyn hade installerat sig i sin nya lilla lägenhet i centrala staden. Två
rum med pentry. Hennes syster var mer eller mindre inneboende hela tiden,
trots att detta inte var meningen från början.
Men Jeanette bar på en aggression mot föräldrarna, eftersom de tvingat med henne motvilligt från Halmstad. Därför såg hon nu sin chans, att
komma ifrån föräldramyndigheten, genom att vara mer hos sin storasyster.
Det var självklart mycket mera spännande. En nyfunnen känsla av frihet, att
kunna göra lite mer som hon ville.
Jeanette hade vuxit till sig och blivit en liten dam nu, från att ha varit en
busig liten småunge, i Carolyns ögon. Året ifrån varandra hade nu fört dem
närmare varandra. De hade hur mycket som helst att prata om och de satt
uppe och tjattrade till sena natten.
De frossade i mat som de båda älskade; Potatismos och tjock grillad korv,
med massor av ketchup och gurksallad. Med tanke på deras osunda och feta
maträtter, var det ett under över alla under, att de fortfarande var smala och
tunna som stickor. På deras kroppar fanns inte en gnutta fett. De hade båda
förmodligen hög förbränning och bra gener.
Både Carolyn och Jeanette arbetade som kassörskor, fast i olika företag.
Carolyn i den största ICA kedjan som fanns i staden och Jeanette på en
Konsumbutik.
Eftersom Carolyn fortsatte som pionjär, hade hon också en tim-kvot att
fylla även där, vilket skulle komma att bli lite stressande, eftersom arbetet
som kassörska ofta var just på dagtid, försvårade detta givetvis predikoarbetet
på dagtid. Hon brukade därför inte komma ut i pionjärarbetet, först efter
avslutat arbetspass vid två-tre-tiden på eftermiddagarna.
188
Jeanette som redan hunnit etablera en kontakt med ungdomarna i Enköpingsförsamlingen, var då oftast inte hemma när Carolyn kom hem. Hon
var med sitt gäng. De kunde festa hemma hos en några år äldre syster, Birgitte, som tillhandahöll alkohol.
Gänget bestod av, förutom henne, Birgittes lillebror Urban, Alf och Erik,
två finländska bröder, Jens, en lite tuffare kille, som Jeanette redan hunnit
bli förälskad i och Kurt, en rar kille från Stockholm, som bodde med sina
föräldrar i en större villa.
De var alla unga, endast mellan sjutton till nitton år gamla.
Jeanette hade förvarnat gänget om att hennes storasyster skulle flytta dit
från Värmland och de hade alla med skräck, funderat på hur det skulle bli
när Carolyn skulle dyka upp.
Den enda Pionjär de dittills kände till i församlingen, var Maj-Lis och
Britta, två äldre systrar i sextioårs åldern som var änkor och även om de var
unga till sinnet, var de ju stofiler enligt Enköpingsungdomarna. Gammeldags och omoderna.
Att det då skulle komma in en sådan omodern ung kvinna, i deras ålder
och förstöra deras vilda och utsvävande leverne, var både skrämmande och
egentligen ointressant. Någon sådan figur ville de inte ha med att göra i sitt
lilla gäng. Det skulle ju förstöra stämningen.
När så Carolyn anlände, till sitt första möte på Rikets Salen, med sitt rödblonda hårsvall, med ett vackert spänne på ena sidan, sitt naturligt, lätt sminkade
ansikte, sina långa pärlemorglänsande naglar, sin fina ljusbeige sidendräkt, med
slits, av senaste snitt och sina höga klackar, tappade hela ungdomsgänget hakan.
Vad var detta? Vem var hon? De stod som förstenade och rodnande.
Fanns det moderna pionjärer?
Kunde det komma sådana från Värmlands urskogar?
189
Deras förutfattade meningar och missuppfattningar hade kommit på skam!
Denna pionjärska skulle mer än gärna vara välkommen i deras ”balla
gäng”, om hon själv ville förstås. En cool pionjär? Helt okey!
Jeanette berättade detta för sin storasyster, när de senare på kvällen, myste
hemma, uppkrupna i soffan, med hemlagad pizza. Jeanette var mäkta stolt
över sin syster. Hon såg upp till henne.
Dessa systrar älskade verkligen varandra.
De hade tagit klivet ut i vuxenvärlden, de skulle stödja varandra i livets
med och motgångar. Tillsammans skulle de bli oövervinnerliga! Ja, sådan var
känslan som övermannade dem!
Carolyn blev genast inbjuden och tackade ja, till den maskerad, ungdomarna planerade nästkommande helg. Klädseln var fri, man fick själv välja
utstyrsel och vad man ville presentera sig som.
Carolyn anlände i sin pappas bil, som hon lånat för kvällen, en blå Fiat.
Hon klev ur bilen, utklädd till olje-shejk, med guldringar och mustasch.
Succén var ett faktum! Killarna hade inte väntat sig detta, hon var överraskningarnas pionjär.
Affe hade klätt ut sig i en knallgul kostym. Han ville vara en cool kille i en
ball kostym, någon sorts syntare. På stereon, spelades singeln;
”Pop music, pop music, everybody talk about; Pop music” Om och om igen.
De satt där och pratade, olje-shejken och killen i gul kostym, ett udda par
som fann varandra. Affe ville imponera med alla sina kostymer och mannekängade där som värsta fotomodellen. Han var en gullig kille.
”I could change the World; If I had you”, spelades vidare, en fantastisk hit
som var både smäktande och kändes äkta.
Musiken, den moderna, hade de gemensamt. Bara en sådan sak! Musik
förenar!
190
Carolyn fann alla i Enköpingsgänget som ganska sköna typer, som alla trevade efter identitet och som alla undrade vad de skulle bli, när de blev vuxna.
De skulle komma att hitta varandra på någon nivå, även om Carolyn kände att hon kommit lite längre i sin utveckling och mognad än så. Men de
kunde säkert inspirera henne också på sitt lilla vis. Hon var van att ge ut av
sig själv och sin lite moderliga eller systerliga omsorg.
Det skulle komma att räcka till och bli över.
De dryga och världsliga fasonerna skulle hos de flesta ersättas av en tjänsteväska, de ville alla samarbeta med Carolyn i tjänsten, en del av dem hade
aldrig deltagit i denna verksamhet tidigare, över huvud taget. De hade bara
hängt med föräldrarna till mötena, av pliktkänsla, men nu fick de någon eller
något de kunde identifiera sig med.
Sanningen kunde tydligen göra något bra med folk också. Man behövde ju
inte vara en insnöad stofil, bara för att man var upptagen i ”Herrens tjänst”.
Men Carolyn hade sin alldeles egen stil och sätt att vara på. Det var på något sätt medfött, det lyste igenom. Även om hon var genuint andligt intresserad, behövde hon inte ge avkall på sin konstnärliga sida, att trendkänsligt
känna av mode och stilar. Det höll sig inom ramen, för det tillåtna. Därför
tog hon ut svängarna, där hon kunde. Pionjär betydde ju att vara föregångare; Gå före! Visa andra vägen!
Den enda kritik hon fått för sin klädsel, kom från hennes egen Pappa,
vid det tillfället, då han ifrågasatt hennes knähöga mockastövlar i Sunne. På
något sätt hade han fått för sig att dessa anspelade på något sensuellt, eller?
Men hon hade kunnat förklara för honom, att eftersom det ofta var -30
grader då de var ute på landet i tjänsten, var det praktiskt att ha stövlar som
gick så högt upp som möjligt, för att slippa förfrysa. Det var ju inte tillåtet
med långbyxor för systrar, så endast strumpbyxor och mamelucker på benen.
191
Fadern hade hummat åt hennes förklaring, men inte kunnat uttala sig
något ytterligare i ämnet. En av få gånger han hade fått ge sig.
Eftersom Birgitte tidigare varit Lill-morsa för ungdomarna, tack vare sina
22 år och haft sitt hem öppet för de unga oerfarna ungdomarna, var det väl
endast hon som inte var helt överförtjust i Carolyns intåg i församlingen.
Skulle hennes inflytande och popularitet försvinna?
Birgitte fortsatte med sina bjudningar ett tag till, dit inte Carolyn var bjuden och inte heller ville bli bjuden. Däremot fick Carolyn hämta hem sin
lillasyster Jeanette, vid ett tillfälle, då hon blivit överförfriskad av alkoholen
där, som flödade fritt och skadat ansiktet, när hon ”gått in i en dörr”.
Birgitte såg skamsen ut, då Carolyn efter ett telefonsamtal om hjälp, fick
hämta hem sin påverkade syster. Det verkade som om Birgitte nu också började inse att detta inte kunde fortsätta. Hon och Carolyn utbytte ögonkontakt i samförstånd. Isen var bruten och efter denna händelse, kunde även
Carolyn och Birgitte prata uppriktigt om problemet.
Carolyn blev som en ”mini äldste”, som skulle reda ut bekymmer bland
ungdomarna. Att servera alkohol till minderåriga, var ju faktiskt förbjudet
enligt svensk lag, även om detta säkert var vanligt.
Enköpings-skandalen hängde i luften, det vill säga för flickornas pappa,
Sten. Om han fått reda på detta skulle alla ungdomarna hamna in, en efter
en, i de Äldstes förhör och granskning om olämpligt uppförande.
Ungdomarna förstod att alkoholfesterna inte kunde fortsätta, även Birgitte.
De vädjade till Carolyn att hon skulle hålla tyst och inte avslöja deras vilda
fester. De behövde hennes lojalitet!
Det blev därför ett sista avgörande långt allvarligt samtal, systrar emellan,
dagen därpå. Jeanette lovade att skärpa sig och att detta inte skulle upprepas,
om bara Carolyn lovade att inte berätta vidare för Pappa-Äldste!
192
Löfte, mot tystnad! Absolut!
Carolyn sa, att detta skulle gälla, endast om Jeanette höll sig borta från
dessa alkoholfester.
Annars skulle hon vara tvungen att berätta, av lojalitet mot ”Sanningen”!
Deras Far hade ju än en gång, blivit den ledande och högst ansvarige där i
Enköpings-församlingen!
Någon skandal om en ”Äldste-dotter” som grovt alkoholpåverkad, gått in i
väggar och dörrar, ville man inte ha! Framförallt inte Sten Thunell!
Visst var han både förstående, lugn och saklig;
Men han tog för givet att hans egen familj, skulle vara utan klander! Det
krävde hans uppdrag!
Carolyn, för egen del, skulle söka kraft och samarbete med framförallt
Maj-Lis. Hon var mycket riktigt, ungdomlig i sitt sätt att tänka, dessutom en
kul person att vara med. Hon var både tuff och hade glimten i ögat, även för
de lite svåra och allvarliga tankarna i livet. Det gillade Carolyn.
Maj-Lis hade Margit i Sunne, som en av sina bästa väninnor och det ville
inte säga litet.
Det var hög klass på dessa kvinnor, när det gällde den vishet och klokskap
som Carolyn alltid så ivrigt sökte. Hon sökte efter en moders gestalt, en
kvinna som hon kunde se upp till och få de rätta svaren av. De mogna, djupa, genomtänkta svaren. Carolyn hungrade efter det.
Detta hade hon aldrig kunnat få av sin Mor, som prioriterat mer, att ta
hand om de praktiska detaljerna i ett hem i stället. Det var hennes uppgift
i familjen och detta hade hon ju verkligen skött exemplariskt. Hennes Mor
hade inte alls det där intresset av att ventilera tankar och känslor, överhuvudtaget. Städa hjärnan från dammtussar gav Modern inte mycket för. Däremot hade hemmet aldrig haft en dammtuss överhuvud taget. Modern hade
nästan jämt stått i köket och trallat, vare sig hon diskat eller lagat mat, eller
bakat bullar. Carolyn hade lärt sig alla slagdängor, via Moderns trallande och
sjungande;
193
Allt ifrån ”Kungens lilla piga” till operettens ”Låt oss liksom svalorna, bygga oss ett bo”.
Föräldrarna var stolta över dotterns umgänge med Maj-Lis och bjöd hem
henne tillsammans med dottern. Carolyn som växt upp med, att alla ”dyrkade” hennes föräldrar och värderade deras godkännande, märkte nu Maj-Lis
uppriktiga vänskap och lojalitet gentemot henne, framför föräldrarnas. Det
märktes i samtalen, mellan pappa Sten, Maj-Lis och Carolyn.
Utan föräldrarna hade hon fått vuxna äldre människors kärlek och respekt.
Det betydde mer än något annat! Maj-Lis hade blivit en sann och nära vän
till henne, trots hennes ungdom!
När Maj-Lis finurligt uttryckte det;
Tänk, Carolyn; Det är så märkligt med dig, för du är varken lik vare sig
din Far eller Mor, var det den slutgiltiga bekräftelsen. Det var så befriande att
höra, att hon lyckats skapa sig en egen identitet, en egen profil och att hon
var värd att älskas för sin alldeles egna skull.
Tack Maj-Lis!
Tyvärr finns du inte mer! Men vet, att du fick reda på, vad du betydde!
I tacksamt minne bevarad.
-- 2 -Vid senhöstens sammankomst i Jakobsberg dök så åter Henry upp.
Han hade kämpat så smått hela tiden under sommaren, att få kontakten
med henne. Hon hade ju funnit det lämpligast att hålla sig undan, eller lägga
allt på is, tills vidare. Så mycket hade hänt på kort tid, att hon inte orkade
fundera på så mycket annat.
Hon fick även fortfarande regelbunden uppvaktning, från Munkfors-Per, som
vägrade ge sig och skickat brevet till henne, lagom till midsommar, med texten;
”Till den vackraste av alla flickor, som på vår jord kan ses”!
194
Självklart var detta rart och fint, på alla sätt och vis. Men Munkfors-Per
hade aldrig varit mer än en god vän och pionjärkamrat, för Carolyn, i väntan
på sig själv och sina känslor och sitt hjärta.
Nu hade Henry som sagt, också dykt upp på hennes sammankomst. Han
hade ju nära dit och bad att få ta en fika med henne.
De satte sig tillsammans i cafeterian och började trevande prata lite.
Det dröjde inte lång stund, innan Enköpingsgänget med Affe i spetsen,
dök upp och också ville ta del i kaffestunden.
”Idioterna” hade inte bättre respekt än så, eller så visste de precis vad de
gjorde. De ville störa, för att ”rädda” Carolyn. Det var de som var gänget nu.
Affe skrattade så där lurigt hela tiden. När de till slut skrämt iväg stackars
Henry, sa Affe det han suttit och klämt på hela tiden:
”Carolyn! Ser du alltid bara till det inre hos en person? Ser du bara till
personens hjärta?”
Visst var det där en världslig aspekt, men det gav ändå Carolyn en tankeställare.
Hade hon kanske ändå varit lite insnöad?
Hon bedömde ju faktiskt människor efter hur de värderade SANNINGEN.
Ja, rent av, hur mycket de presterade i Rikets tjänst.
Hon kanske hade varit för mycket uppe i det blå och glömt att människor
lever här på jorden, av kött och blod?
Detta hade Affe faktiskt hjälpt henne med att förstå.
Det i sin tur, medförde ju faktiskt indirekt, att hon satte en ytterligare press
på sig själv, att allting måste vara så där perfekt. Fullkomligt!
Henry skulle göra ytterligare en sista ansträngning att besöka henne i Enköping. Han hade fått sitta hemma i soffan och vänta en stund på henne,
tillsammans med hennes lillasyster Jeanette, tills hon kom hem från sitt kassörske-jobb, på Stjärnvreten.
195
De pratade i all vänskaplighet, men den där glöden hade försvunnit, från
henne i allafall. Hon var inte klar över vad hon ville för närvarande.
Hon hade fått magkatarr av pressen av att hinna vara både pionjär på
heltid och ett arbete som kassörska, på en arbetsplats som hon älskade. Den
magkatarr som blommat upp under kok-kaffetiden i Värmland, hade nu
kommit tillbaka. Hon började känna sig orolig att hon inte skulle klara av att
vara pionjär så länge till, så några pojkvänsfasoner hade hon varken tid, lust,
eller ork med. Sådant fick vänta. Att det dessutom damp ner brev i brevlådan
från för henne okända killar från Stockholmsförsamlingar, gjorde inte pres�sen mindre. Det var bara att lägga åt sidan. Däremot kunde hon inte förstå
det de skrev, att de hade hört rykten om henne och att hon låg på en ”etta
lista” inom organissationen, på grund av hennes goda rykte!
Fanns det sådana listor? Det verkade ju inte klokt!
Men om det var sant, var det ju verkligen en komplimang.
”Som ett brev på posten”, fick så Sten Thunell förfrågan om han och hans
familj kunde tänka sig att delta i Sällskapet Vakttornets Betelbygge i Arboga?
Jehovas vittnens avdelningskontor i Jakobsberg hade sålts och ett nytt var
på väg att uppföras i Arboga. De hade haft möjligheten att köpa mycket
mark, både billigt och väl planerat, mer nära naturen.
Verksamheten med att trycka Sällskapet Vakttornets litteratur i egna lokaler hade ökat lavinartat och i stort behov av att expandera. Därför hade valet
slutligen fallit på Arboga. Det skulle också byggas nya hem åt Beteliterna, de
som arbetade heltid på Jehovas vittnens avdelningskontor, allt från korrektur, översättning, juridik, ekonomi, tryckare osv.
Denna förfrågan var ett stort privilegium för Sten. Han skulle få tjäna i heltidstjänsten som elektriker. Eftersom det behövdes yrkeskunnigt folk, var det
dessa som efterfrågades, samt de som redan var i heltidstjänsten som pionjärer.
Att komma till Betelbygget skulle innebära att man var i heltidstjänsten,
precis som Beteliterna.
196
Familjens förfrågan gällde i första hand under ett år, under den mest expansiva byggtiden.
Detta skulle för Carolyns del, vara ett välkommet avbrott i predikoarbetet,
att nu i stället under ett år, få arbeta praktiskt hela dagarna, med byggoverall.
Hon skulle slippa pressen av att dubbelarbeta.
Detta skulle kanske bota hennes magkatarr. Mer ordnat ett tag.
För Jeanettes del kom detta ytterligare som ett bakslag. Hon hade börjat
etablera sig i Enköping och med sitt arbete på Konsum och att rivas upp
ännu en gång, hade hon inte räknat med. Men eftersom hon fortfarande var
minderårig och försökte se detta som ett äventyr som aldrig skulle komma
åter, beslöt hon att följa med familjen. Pappa Sten, fick henne i alla fall att
känna det så, som om det var hennes beslut, efter ett sådant där fint och
lugnt samtal, där han genom sitt myndiga tal, överbevisat henne om det
förnuftiga i detta val.
Sten och Ingrid var överförtjusta åt detta nya uppdrag och under familjerådslagen visade de sin lycka, över att tillsammans som familj få återvända till
Arboga, flickornas barndomsstad.
Det var ju där allt hade börjat en gång i deras liv, när de som familj hade
flyttat dit till det nybyggda Bergsgränd i centrala Arboga.
Det var där de tagit sina små flickor till fotografen för första gången, den
vilda och lite halvtossiga farbrodern som hade fått dem att skratta mer än de
hade velat.
Carolyn hade ju haft sin ”glugg” redan som 5 åring, efter sin utdragna
framtand, i treårsåldern.
Fotografen hade ju haft fullt sjå att få Carolyn att låta bli, att med tungan
försöka gömma gluggen och skratta glatt och ohämmat. Det hade han till
slut lyckats med, men Carolyn tyckte att hon var så ful på korten och ville
knappt titta på dem. En tandlös kärring, det var vad hon var, vad än andra
hade sagt.
197
Det var också i Arboga som Pappa i brist på fantasi hade tagit med Carolyn till en herrfrisör och klippt henne i en kortklippt pojkfrisyr. Föräldrarna
hade fått för sig att hennes ansikte till hennes långa nacke, skulle göra sig
väldigt bra kortklippt. Mamman, hade väl fått idén, från någon film hon sett
med Audrey Hepburn. Carolyns ögon skulle säkert framhävas på liknande
sätt, hade hon resonerat. När Carolyn tyckte att hon var fin i spegeln, med
de krokade polisongerna, hade frisören vänt sig till Sten, hennes Far, som satt
djupt försjunken bakom en tidning;
Vad säger herrn? Är det bra så här?
Fadern som inte läst färdigt tidningen, kastade en snabb, frånvarande blick
mot dottern i frisörstolen;
Hm, ta gärna lite till, svarade Sten, bara för att få en chans att läsa klart
tidningen.
Carolyn hade känt hur tårarna vällde upp i hennes ögon och hur det tjocknade i halsen, för att inte gråten skulle komma fram. När det redan var bra
och hon var nöjd, skulle hon nu i stället bli den mest kortklippta flickan i
världen. Bara för att Pappa ville läsa klart i tidningen!
Det skulle också vara därför hon ute på gården skulle få frågan; Är du en
pojke eller flicka?
Hennes Far hade fått den son han alltid förmodligen hade önskat att hon
var.
Carolyn hade aldrig glömt denna hjärtskärande händelsen, i sitt hjärta alltså.
På hennes näthinna hade episoden, etsat sig fast så djupt, att hon aldrig
mer velat klippa sitt hår och alltid därefter, velat ha ett långt och fint hårsvall.
198
Nu skulle hennes Far åter få arbeta tillsammans med henne, på elavdelningen i Arboga, som en frisk stark grabb, fast med ett långt tjockt hårsvall,
om än under hjälm och med hårsnodd!
-- 2 -Hon skulle nu, än en gång, göra ett avslut i arbete och boende, mot nya mål.
Ett nomad-liv, för att tjäna Rikets intressen, men det var inte så hon såg det.
Det var mer som en självklarhet. Det var ungefär som en Enköpings-slogan;
”Enköpings-tåge’ går’e så går’e”! (Enköpingståget-går det, så går det,) fast
på en jämrande dialekt då.
Hon tog farväl av sina trevliga arbetskamrater och sin mycket trevlige chef.
Hon hade fått den finaste serveringsbrickan av honom i julklapp, i sirligt
guld, med glasskålar i. Han var också en verkligt rar och vänlig människa,
som dessvärre ett antal år senare skulle avlida i hjärtattack, i alltför unga år.
-- 2 -De skulle också hinna med den årliga resan, till Farfars Kroksjö och ytterligare en sammankomst i Södertälje, denna sommar, innan det var dags att
installera sig i Arboga.
Denna Kroksjö-sommar, skulle Carolyn av någon underlig anledning, gå
upp före alla andra tidigt klockan sju på morgnarna, bara för att få tid att
njuta av ljuset utomhus och den höga friska luften.
Hon njöt av varje andetag och samlade inspiration och kraft för det kommande året, på sitt eget lilla vis. Det skulle bli många kricketmatcher med
hela ”tjocka släkten” och middagar hemma hos Pappas syskon och kusiner.
Pappas kusin Paul skulle även i år fälla sin obligatoriska norrländska kommentar, efter att ha iakttagit flickornas beteenden en stund;
199
”Och flickorna artar sig väl, ser jag”!
Han var för go Paul, hans kära hustru Birgit också. Detta par hade rest som
kretstillsyningspar i alla år. När Carolyn vid ett tillfälle frågade varför de inte
skaffat egna barn, svarade Birgit så där mjukt och fint, som bara hon kunde;
”Vet du; Det ville liksom aldrig bli så”.
Varje sommar återvände de hem till Pauls föräldrahem i Kroksjö som låg
uppe på höjden till höger då man kom in i Kroksjö med utsikt över dalen
och sjön.
Där nere i dalen låg Farfars gård, han ägde dessutom sjön.
Paul och Birgit brukade stå med kikare och titta ner till Farfars gård och
Faster Eivor, pappas syster gjorde samma sak, det vill säga, inhandlade en
kikare.
Så där stod de och vinkade till varandra med kikarsiktet inställt mot varandras gårdar.
Paul och Birgit planerade, att en dag när de blev pensionärer, vilket nu inte
var så avlägset, flytta tillbaka till Kroksjö och starta en grisuppfödning.
Detta gjorde de också, några år senare.
Naturligtvis blev detta ett stort samtalsämne i byn och komma att engagera alla.
Lugna och timida Paul och Birgit; Svinfarm på gamla dagar, i en tid då
jordbruken succesivt lades ned. Ja då slog Paul på trumman och gjorde tvärtom. Härliga tider! Strålande tider! Strålande människor! Helt i Carolyns
smak!
Kraften från Kroksjö var magisk!
Det var den navelsträng som gav näring och förnyelse. Alla eventuella repor och skador som uppstått under året, kunde repareras i ett nafs av den
känsla och atmosfär, som kändes, så fort man klev innanför tröskeln i tamburen i Farfars hem.
200
Ja egentligen, redan då man körde in genom den långa björkallén som
ledde in till Farfars gård.
Det var här, på denna plats, livet var på riktigt! Här fanns det verkliga livet!
Deras intresse för fiske hade väckts här och alla turer ut med båten.
Flickornas skrik i hela byn när de fått napp och inte visste hur de skulle ta
loss fisken från kroken, var ju också till släktens förtjusning;
Dessa stadsflickors försök till att bli jägare.
Carolyn och Jeanette hade ju också varit ute med Affe och Kurt för att fiska
i Enköping, men det var inte samma känsla som här.
Det var bara i Kroksjö man kunde uppleva det där magiska.
Känslan av helig mark.
Här kunde man andas! På riktigt!
Ute vid Faster Eivors stuga i Träsklien fanns också den där härliga, äkta
känslan, när hela släkten var ute på bryggan och tittade på dem som var ute
på sjön och fiskade.
Det var oftast flickorna förstås och pappa Sten och hans bror Runar i båten.
Ibland hoppade även Farfar i all hast med. Snabbt som ögat!
Eftersom han alltid hade träskor på sig, blev alla rädda att han skulle halka
på bryggan.
Men Farfar satte sådan där ivrig fart, så att ingen skulle kunna hejda honom.
Men, i och för sig, träskor hade de alla. Dagarna i ända. Det var lätt att ta
av och på!
-- 2 --
201
Sammankomsten i Södertälje skulle passera raskt.
Nya bekantskaper etableras, många skulle hon återse ganska snart på Byggbetel i Arboga.
En ung trevlig broder, med en glad blick, lång ljus och stilig, gjorde visst
intryck, Johan Attlegård, en ensamvarg och pionjär gjorde en ”trevare”. Han
ville bjuda med henne ut på grillkväll efter en dag på sammankomsten som
varade i fyra dagar. Men hon var redan fulltecknad. Hon och hennes syster
hade bland annat redan tackat ja till några andra killar från Betel och ett
killgäng från Eskilstuna, som var bekant till familjen. Det var några killar
som lillsyrran Jeanette tyckte var gulliga. De var brorssöner till ”Bert-Olls”,
den ”avfällige” konstnären som levde ett utsvävande liv med otrohet som
följd. Dessutom målade han konst, med tomtar och troll, vilket inte passade
i organissationen. Dessa lite busiga brors-söner i kombination med dessa
Betelkillar var säkert okay. Bröderna från Betel var Sackeus Blomgren och
Nicklas Andersson, varav den senare en tjejmagnet för många unga systrar
med sin tjocka vågiga hår-kalufs. Han hade visat intresse för Carolyn, men
det mest vägande skälet till att de valt följa med på grillkväll med dem till
havet, var att Jeanette var ivrig för detta och det kändes bekvämt att låta
henne avgöra. Carolyn ville låta Jeanette välja. Visa hänsyn! Det var ju de två
nu! Carolyn och Jeanette.
På hemvägen spelade Nicklas och Sackeus för flickorna i baksätet, Chicagos;
“If you leave me now”.
Åh, denna musik! Tänk det fanns musik för alla tillfällen! Men denna var
bra!
Nicklas vände sig om och log mot henne;
Denna ska jag alltid minnas som ett alldeles särskilt minne, med en alldeles
särskild flicka!
Han var annars inte de stora ordens unge man, mer tyst och tillbakadragen. Men detta var fint sagt och det såg ut som om han menade det.
202
-- 2 -Så kom augusti.
Hon tog åter farväl av vännerna i en församling, Enköping, denna gång.
Några visste hon att hon skulle träffa igen och andra skulle hon via brev hålla
kontakten med i möjligaste mån. Hon hade också till slut fått en bra relation
till Birgitte, som inte hade varit så förtjust i henne från början. Men det hade
med facit i hand blivit ett bra år.
Visserligen, hade hon kanske betytt mer för andra, än detta år hade betytt
för henne själv. Men, hon hade gjort en osjälvisk insats för Sanningen. Det
var ju så man gjorde.
När nu flyttlasset åter gick i väg var hon redo för nya utmaningar och nya
intryck.
Nu var det dags för nya upplevelser! Någon Enköpings-bo hade hon aldrig
haft för avsikt att bli.
Hon hade bara varit där och räddat sin älskade lillasyster!
Nu var det de två - MOT VÄRLDEN!
203
Kapitel 14
Betel
Familjen installerade sig snabbt i den nya lägenheten på Brattberget. Carolyn och Jeanette skulle dela rum. Att det skulle bli trångt om utrymmet var
de ju införstådda med. Det var en fin trea och bra planerad.
Sällskapet Vakttornet betalade deras kostnader, som hyra och mat. De
skulle också äta varje dag på Bygget tillsammans med alla byggbeteliter. I
övrigt skulle var och en få etthundra kronor i fickpengar per månad. Kläder
skulle man få hämta gratis i Trudes shop, loppisen på bygget dit alla vänner
i församlingarna i Sverige skickade avlagda kläder och prylar de ville bli av
med, eller kunde avvara. Det var en del i församlingarnas bidrag till att byggandet av Sveriges nya Betelhem och tryckeri kunde fortskrida.
Det var tur att Carolyn hade lyckats spara en liten extra slant på banken,
det skulle bli tufft annars. Visserligen var de vana vid ett spartanskt leverne.
Det enda lilla extra Carolyn unnade sig, var normalt sett endast kläder, trots
en snäv budgetram. Men under det närmsta året skulle det inte bli tal om
några nya klädinköp. Den lilla bankbufferten skulle bara finnas där som
trygghet. För oförutsedda utgifter.
-- 2 -Det var liv och rörelse och fullt med aktiviteter överallt, under den första
måndagen på bygget. Det spikades och hamrades. Högljutt prat och skratt
varvades med walkie-talkies som hördes lite varstans. Det var alltid någon
det ropades efter;
Var befinner du dig nu? Kom!
Utanför A-husets entré. Kom!
204
Ett jordfelsrelä har löst ut i C-husets källare, kan du kolla det, kom?
Jag är på väg dit nu då, kom?
Bra, tack! Klart slut!
Klart slut!
Melker Albertsson lade benen på ryggen och sprang. Otaliga gånger skulle
denne kortväxta man springa genom korridorerna och ta hand om jordfels-relä ’n. Han hade en släpande gång, eller släpande spring, eftersom han
var halt, på ena benet. Trots sitt handikapp, skulle man alltid komma att
se honom springande, till undsättning när något litet elproblem uppstod.
Dessutom pratade han alltid i walkie talkie medan han sprang, så rösten
darrade. Han var en mycket plikttrogen man som ville vara på ögonblicket,
där man behövde honom. En lojal och plikttrogen man! Ett sant original,
som man brukade säga om vissa.
Carolyn skulle hamna på samma avdelning som Melker. På elavdelningen
fanns dessutom Bosse Svensson, högste elansvarige, dennes sjutton årige son
Olle. Randolph, en busig kille, Åke Nääs, en trevlig norrlänning, Bill, en
glad och käck prick och så hennes Far som var vice verkställande åt Bosse.
Dessutom ett par tre bröder till, lite blygare och försynta. Själv hade hon
hamnat där, eftersom hon hade erfarenheter från att koppla kontakter och
dra elledningar från sin tid som ellärling under sommarlovet hos sin Far, då
hon var tolv år.
Varje måndag var det informationsmöte på elavdelningen, så även denna
första dag. Här skulle hon få sin blå, lite för stora overall och hjälm, en
orange sådan. De som hade gula var arbetsledare.
Skyddsföreskrifterna var viktiga, på ett bygge som detta och det var viktigt
att se till att följa lagar och förordningar. Hon fick skriva under på;
205
Att hon skulle iaktta alla försiktighetsåtgärder på bygget. Det fick alla göra.
Det var viktigt.
Varje dag, fem dagar i veckan skulle börja kl. 07.00 med frukost och dagens text i matsalen. 09.30 skulle sirenen ringa för kaffepaus, kl. 12.00 middag, 14.30 kaffepaus och 17.00 var arbetsdagen slut.
Två kvällar i veckan hölls de traditionella mötena, det ena på tisdagar, teokratiska skolan och tjänstemötet på 2 timmar, mellan 19.00–21.00 och så
bokstudiet på torsdagkvällar mellan 20-21. På helgen föredrag och Vakttornstudie totalt två timmar, i respektive församlingar, en del i Arboga, en del i
Örebro, några i Västerås, det gällde att sprida ut Beteliterna i närliggande
städer, för att inte överbefolka Arbogas Rikets sal, den kunde bara rymma
max 150-200 personer. När den nya Rikets salen skulle bli färdig på bygget
skulle den kunna rymma minst det dubbla.
Varje måndagkväll skulle dessutom ett byggmöte hållas på cirka en timme
i byggets matsal.
Denna första måndagskväll skulle vara extra festlig, då det firades att taket
var lagt i A-huset, det som senare skulle bli tryckeriet. Det skulle bjudas på
middag som kocken hade tillagat och alla skulle vara festklädda. Carolyn
hade sin enda blå långklänning på sig, en enkel, slank modell, med en liten
cape över axlarna baktill. Ett dovt sus hördes, då hon skred in i salen. Det var
hon inte beredd på. Hon blev lite nervös. Det var ju inte överrepresenterat
med kvinnlig fägring på detta ställe, så det kanske inte var så konstigt ändå.
Det var ju mest blåställ och stövlar som skulle gälla framöver, men Carolyn
hade en medfödd känsla att skilja på fest och vardag, hon kunde snabbt växla
från det ena till det andra. Dessutom visste hon att hon skulle ha ögonen på
sig. Det hade blivit en vana. Både till fest och till vardags. Hon ville inte göra
någon besviken.
206
Carolyn hade inte hunnit orientera sig med alla nya ansikten på denna
sin första dag, det var för många att hålla reda på. Däremot hade hon känt
blickarna. Alla var nyfikna så fort någon ny anlände till Bygget. Det skulle
inspekteras, värderas, snackas i korridorerna. Hennes familj var inget undantag. Men hon hade koncentrerat sig på det som varit väsentligt denna dag,
en informationsdag som denna. Hon var ju där för att göra en insats med sitt
arbete och det var viktigt att snabbt ställa in sig i ledet, för att kunna utföra
sina ålagda arbetsuppgifter.
Vid middagen, denna första måndagkväll hamnade hon att sitta vid ett
äldre par. Den rara äldre kvinnan log som en sol, sa några vänliga ord till
henne, på bruten finsk dialekt. Hennes stilige äldre man log och nickade så
där godmodigt, som bara äldre riktigt trygga män kan.
Sekunderna efter kom en yngre kille och satte sig, mitt emot henne. Detta
var också någon hon aldrig tidigare sett. Han hade ärliga stora ögon, ett
pojkaktigt leende, lockigt brunt hår, hade helt klart sin egen stil.
Han tittade lite underfundigt på henne, lite busigt, samtidigt som han
ivrigt presenterade sig;
Oscar heter jag, är från Stockholm. Han skrattade;
Du vet nog inte vem jag är, men jag vet vem du är, sa han.
Nej Carolyn visste inte riktigt.
Han fortsatte; ”Jag och några kompisar från Stockholm åkte upp till Sunne, då du bodde där med din kompis Angelica, vi hade hört talas om dig,
men ni var inte hemma.”
Carolyn blev helt paff. Nu fick hon äntligen reda på vem en av det mystiska Stockholmsgänget var.
207
Han fortsatte; ”Jag måste erkänna att jag känner det som kung Salomo
kände det då han träffade drottningen av Saba. Jag ville inte tro det som jag
hörde ryktas om dig att du var både vacker och klok, men nu ser jag att det
inte ens till hälften blivit omtalat för mig, du har mer än jag kunnat föreställa
mig.”
Carolyn hade aldrig hört något liknande. Vilken charmör! Skulle livet på
bygget bli så här, ja då ville hon vara här för alltid. Hon skrattade till.
Oscar log lite generat, men stolt för vad han sagt; ”Jag skämtar inte, det
är sant!”
Väl hemma, den kvällen var Carolyn tvungen att slå upp i bibeln, berättelsen om kung Salomos möte med drottningen av Saba. Hon märkte att
Oscars version var lite annorlunda än den bibliska, men vad gjorde det. Det
var tanken och orden han hade sagt som räknades.
Den natten somnade Carolyn med ett leende på läpparna.
-- 2 -Ganska snabbt skulle hon lära känna sina medbröders och medsystrars
egenskaper. Det var oundvikligt, men också viktigt och intressant då man
umgicks nära varje dag. Det skulle inte finnas några ledsamheter, utan alla
skulle se till att göra så bra ifrån sig som möjligt. Det var ett ansvar och en
förpliktelse. Hon var glad att hon fått jobba på en sådan teknisk avdelning,
slippa vara på tvätt-avdelningen, eller städa på hotellet, som så många systrar
fick göra. Det var ju stor ruljangs att hålla rent och snyggt, där så många
bodde och sov. Sällskapet Vakttornet hade köpt det gamla hotellet i Arboga
för att använda som bostäder under byggtiden, rätt fyndigt faktiskt. Bättre
än att hyra bostäder på staden, men ändå naturligtvis var tvungna att göra
för vissa familjer, bland annat Carolyns familj.
208
Dagens arbete skulle bli att dra kablar i A-husets källare. Det var ett lagarbete och de skulle komma att skratta mycket denna dag, då alla tog sats för
att dra ut enormt tjocka kablar från stora rullar. Hon fattade inte vidden av
arbetet, utan här gjorde hon bara det hon blev tillsagd att göra. Randolph
hade ansvaret och han tog chansen att spexa och stoja för att göra dagen
roligare än den faktiskt var. Hans röst ekade och hans gapighet fördubblades
i de betonggrå källarlokalerna, inte mycket liv annars. Hon förstod inte att
alla dessa enorma ytor faktiskt lätt som en plätt småningom skulle fyllas till
bredden. Vilka utrymmen!
Vid lunchdags nöp Randolph tag i hennes blå overall-ärm och visade att
hon skulle sitta med honom och hans killgäng.
I detta killgäng ingick: Kristian, den finlandssvenske kille som hon träffat
vid ett tidigare tillfälle på Lidingö Rikets sal, då hon var där med sitt Värmlandsgäng och hälsade på hennes moster med familj. Han hälsade artigt och
lite försiktigt, log lite och sa att han mindes henne från Lidingö, då hon
spelat piano där. Där var också Randolphs brorsa Erwin, en självsäker och
pigg filur. Dessutom Carl;
En brunbränd snygging med de blåaste ögon hon dittills sett. Ja, de var
nog smaragdblå. Hon hajade till. Visst ja, det var ju honom hon hade sett på
sammankomsten i Södertälje i somras, mitt i en ring med tjejer omkring sig.
Vilken tjejtjusare hade hon tänkt, då han trots beundrarinnorna även hunnit
med att kolla in henne med ett leende, då hon passerat en bit ifrån. Carl
hälsade, även han, med ett litet finurligt leende, med fast blick och lågmäld
stil. Hon kollade ner på hans skor, varför förstod hon inte, en reflex? De var
bruna och slitna. Hon kände lite ömhet, att ”ta hand om” instinkt. Han
hade ju så slitna skor.
Strax tog åter Randolph kommandot. Det var han som var Kungen. Ledaren enligt sig själv. Med sina nästan två meter i strumplästen gick han inte
att undvika. Carolyn åt sin mat med god aptit. Hon var nu hungrig som en
häst. De pratade och skrattade. Hennes syster Jeanette hajade till då hon såg
sin syster sitta där med det busiga killgänget. Hon kom också och bänkade
209
sig hos sin syrra, med sin tallrik. Det kändes tryggt. Carolyn och Jeanette.
Det var de två tillsammans, i en ny fas i livet.
Det skulle komma många dagar som skulle vara som olika äventyr varje
dag. Hon tänkte att hon borde skriva dagbok, men så mycket händelser varje
dag, så många detaljer, skulle vara svårt att orka få ner på pränt varje dag.
Det skulle ha tagit alldeles för mycket tid från deras nu livsviktiga uppdrag.
Dessutom var hon så slut på kvällen att hon bara stupade i säng. Sömnen och
vilan var livsviktig för att kunna ge och ta varje ny dag.
Det fanns ingen dag som var den andra lik i upplevelser. Ofta kom gästarbetare några dagar och arbetade i korta insatser, över en helg eller någon
vecka. Vänner ute i församlingar som hade någon specialkunskap inom el,
snickeri, rörmokeri, golv, betong, transport, ansökte om att få komma till
detta bygge för att få vara med och göra en insats gratis.
Det var ett privilegium att få lov att komma hit.
Carolyns pappa brukade skämtsamt säga; ”Ett privilegium till och jag går
under!”
-- 2 -Det skulle komma att bli ett intensivt år. Vid ett par tillfällen under året
blev Carolyn så utmattad att hon fick ligga till sängs ett par dagar, utan att
kunna röra sig. Inte så underligt egentligen, eftersom hon slet som en hel
karl, med en kvinnas kropp. Men efter två vilande dagar, var hon redo att
slita igen.
Det kom hela tiden nya arbetare från hela landet och nya bekantskaper
gjordes hela tiden. Här var det ingen som gick och surade, utan alla log
vänligt och tillmötesgående hela tiden, trots det hårda arbetet och den höga
arbetsmoralen.
210
Om någon mot förmodan hade egna bekymmer att tänka på, fanns ingen
tid för sådana reflektioner eller begrundanden. Nej! Det liv som levdes här
var tvunget att vara bekymmersfritt.
Dessutom; Vetskapen att använda sina dagar till det allra viktigaste uppdraget, att tjäna Jehova av hela sitt hjärta och av all sin kraft, gjorde allt annat
ointressant. Det här var den bästa platsen i Sverige att vara på, just i detta nu!
Det var här allt det viktiga skulle hända! Därför var det också ett Guda-givet ansvar!
Carolyn hade nu fått ett specialuppdrag som hon gillade;
Hon fick koppla kablar i de olika elcentralerna, under arbetsledningens
förordningar och ritningar. Det var vilsamt att sitta på en stol, framför dessa
väldiga centraler, när den ena var färdigkopplad, var det dags för nästa. Detta
var ett pilligt jobb och passade perfekt för en kvinnas smala fingrar. Sedan
behövdes det bara besiktigas av en elektriker med behörighet innan strömmen kopplades på.
Det var många unga lystna bröder som tog sig omvägar att komma förbi
den unga kvinnliga elektrikern, där hon lydigt satt i sin blå overall, sina lite
för stora indiankängor från second hand-shopen, sitt hårt åtdragna livbälte,
med en arbetskniv i hölstret.
Det hårt åtdragna livbältet behövdes för att hålla overallen på plats i midjan, eftersom den var lite stor i storleken.
De i hennes tycke trevligaste besöken var så klart Randolph, men han var
ju liksom behörig, Kristian, Staffan Dimert, en cool göteborgare, men lite
flummig och humoristisk stil. Staffan brukade alltid ha någon rolig historia
att berätta. Johan Attlegård, pionjärbrodern som hon träffat på sammankomsten under sommaren. Det var han som bjudit ut henne då, men hon
nobbat på grund av att hon och Jeanette redan tackat ja till en annan fest.
Så även Carl, med de smaragdblå ögonen. De framträdde väldigt tydligt,
eftersom han besökt Malta på sensommaren och blivit så där snyggt brunbränd, som man bara blir utomlands. Med sitt vågiga gyllenblonda hår och
211
sina vackra rena drag, såg han ut som en grekisk gud, eller som skådespelaren
som hon inte kom ihåg namnet på i Rommarrikets fall, han som blev så elak
mot Ben-Hur. Carl var sällsynt bildskön. Sådana hade hon inte sett så många
av, inom församlingarna. Det gjorde att han framstod som lite speciell. Säregen i sin art.
Carl var ganska framåt och berättade att han var finlandssvensk. Vadå Finlands-svensk? Carolyn hade ingen aning om att det fanns ett sådant folkslag.
Hon kände bara till att det fanns finländare. Detta fick hon nu redogjort av
Carl. Han berättade att han var barndomskamrat med Kristian och att de
växt upp i Åbolands skärgård, i Kimito. De var fyra bröder. Hans mor hade
alltid önskat sig en dotter. Hennes första barn hade varit en flicka som dött
vid födelsen och sedan hade hon bara fått söner. Carl var den yngste. Han
berättade också att han suttit nio månader i fängelse för vapenvägran.
Alla Jehovas vittnen var ju vapenvägrare överallt i världen. Även Carolyns
Far hade ju suttit i fängelse i unga år på grund av detta. Nu var de ju befriade
från fängelsestraff i Sverige, men fortfarande inte i Finland.
Carl frågade om hon och Jeanette ville följa med honom och Kristian till
hans bror på Åland?
Carolyn skulle kolla med syrran. Sagt och gjort!
En helg under senhösten åkte de fyra sent på fredagkvällen till Mariehamn.
De blev hämtade med bil av Carls bror Gerhard. Gerhard bodde tillsammans
med Kristians bror Freddy. Freddy hade en rolig humor och det blev många
glada skratt och en ny upplevelse med dessa lite annorlunda människor från
en annan kultur och bakgrund. Den största skillnaden var väl att det groggades flitigt och öppet, rom och cola eller gin och tonic, eller juice om man
ville ha något sundare. Det vill säga C-vitamin, spetsad med Koskenkorva.
Freddy och Gerhard skämtade också friskt om att de skulle bjuda tjejerna
på morgonen med ”Peppegröt”, deras egen uppfinning, vilket skulle visa sig
vara en fullkornsgröt, utan dess like. Carolyn som hade svårt för gröt över212
huvud taget, eftersom hon fick kväljningar, fick kämpa extra mycket för att
inte verka pjoskig.
Freddy påstod i alla fall att de klarat testet och inte verkade vara några
bortskämda svenskor i alla fall. De blev godkända. Ungdomarna besökte
även denna helg Mariehamns-församlingen och några ytterligare trevliga
ungdomar följde sedan med ut och åt på restaurang ombord på en båt på
kvällen.
Det enda jobbiga med detta var de dyra rätterna på menyn. Inget för någon Betelit precis. De kämpade för att få ihop kronor och ören för att inte
behöva ta en springnota. Men roligt hade de och Carolyn och Jeanette hade
nu för första gången i livet få se Åland, denna vackra plats.
-- 2 -De återvände till Arboga för nya utmaningar. En viss dragkamp om tjejernas uppmärksamhet började nu märkas av.
Randolph och Kristian hade bildat egen liten klubb, utan Carl, som de såg
som ett hot.
De ville ha Carolyn och Jeanette med sig, för en tjänstehelg och mötesbesök i angränsande församling, Örebro. Eftersom ingen sa något rent ut,
blev här i stället en ”katt-och-råtta-lek”, eftersom Carolyn var lite försiktigt
förtjust i Kristian, som i sin tur var förtjust i Jeanette, som var förtjust i Randolph, som tydligen var förtjust i Carolyn.
Men detta hade tjejerna ingen koll på. Hur det förhöll sig. Det var bara
grabbarna som hade sin överenskommelse.
Det enda Carolyn visste säkert, var att Jeanette var ganska ordentligt förtjust i Randolph. Därför hade inte Carolyn ens öppet den tanken för sig
själv. Tänkte bara på att inte störa systerns lilla åtrå.
Så när Randolph sin vana trogen nöp tag i Carolyns ärm för att visa att
de två skulle gå tillsammans i tjänsten, mötte hon Jeanettes förvirrade blick.
Hon ville ju gå med Randolph!
213
Men det var inget väluppfostrade flickor sa. Nej, de väntade på att bli
”valda”.
Deras mamma hade ett ordspråk som hon ibland upprepade för sina döttrar;
”Om man inte kan få den man älskar, får man älska den man får!”
Enkelt!
Så, summa summarum blev en trevlig och kamratlig samvaro och roligt
hade de verkligen tillsammans.
Randolph såg som sin uppgift att hålla borta trånande unga bröder från
Carolyn. I alla fall avleda från ytterligare intresse från hennes sida. Detta
gällde framför allt dem som hon tyckte verkade trevliga.
Det var både förvillande och mycket svårt för en ung flicka att på detta
ställe veta, om det fanns någon ”MR Right”, den Rätte, eftersom alla som
var där i Arboga hade gemensamma framtidsmål, att kämpa för ”Sanningen”.
Många var dessutom mycket trevliga och utåtriktade. Här hade ju på något sätt en elitgrupp samlats. Carolyn såg flera alternativ som presumtiva
äktenskapspartner, rent praktiskt och tekniskt.
Det där berömda klicket hade dessutom inte heller infunnit sig. Om hon
bara blivit lärd att följa sitt hjärta och att det var tillåtet, hade hon säkert
vågat känna efter mer, vad hon ville och inte ville. Men hon var inte skolad
så. Nej, hennes fostran var andlig. Svårt då, att välja sitt hjärtas man, i en för
henne fram till denna tidpunkt, okänd köttslig värld.
Men hennes mamma hade ju sagt att ”sådant” där, det vill säga vetskapen
att man valt rätt, det intima, kunde komma med tiden. Det skulle liksom
lösa sig, sig själv. ”Sök först Guds Rike, så skall allt annat tillfalla eder”. Därför var det också svårt. Välja någon rent tekniskt? Andligt?
214
-- 2 -Randolphs höga röst gjorde sig gällande när han informerade Carolyn;
Staffan Dimert har en mystisk hårsjukdom, som gör att han en dag kommer att vakna med allt sitt hår på huvudkudden. Stackars den tjej som gifter
sig med honom. Hon har helt plötsligt en morgon, en skallig man! Ha, ha, ha!
Ja, det var sådan han var, Randolph! Informerande i all välmening?
Ett sådant öde önskade han ju inte åt Carolyn. En ung man, med snart
helt kal hjässa.
Vid ett annat tillfälle mässade Randolph om Johan Attlegård;
Oj, oj! Han har diabetes och systrarna som städar hans rum varje dag har
sagt att hela golvet i hans rum är täckt av knäckebröd-smulor.
Varje dag!
Tänk!
Bara för att han har diabetes. Därför måste han äta så mycket knäckebröd!
Randolph målade upp synen så där övertygande, att en ung flicka lätt
kunde avskräckas av den vetskapen. Carolyn hade ju ingen aning om hur
diabetes fungerade till vardags.
Men Randolph var som han var och alla älskade honom precis för den han
var. Carolyns mamma tyckte mycket om just Randolph och tyckte dottern
skulle satsa på denne buse. Underligt nog. Visst! Randolph hade ett oerhört
gott hjärta och han var verkligen en go vän.
215
Carolyn tyckte väldigt mycket om Randolph. Det var knappast inte någon
ung flicka som gick oberörd av hans framfart. Han var populär, eftersom
han var så rolig. Men som sagt! Hennes egen syster Jeanette var nog ganska
förälskad i honom. Alltså inte tänka vidare på. Han var i alla fall som den
brorsa hon alltid hade önskat sig. Han var så där go!
-- 2 -Där i Arboga samlades starka personligheter, under en begränsad tid, kollektivt, med olika bakgrunder och till och med från olika länder. Så många
människor passerade revy, att hon trodde att hon varken förr eller senare
skulle få uppleva något liknande.
Varje dag var i sanning; Ett äventyr!
Småningom slöt sig också Sofie, den huvudansvariges dotter, till Carolyn
och Jeanette. Hon vågade sig ut från sin ”garderob” inne på kontoret. Sofie
hade mest hållit låg profil, på grund av strikta förhållningsregler från sin far,
som var huvudansvarig för Betelbygget. Sofies pappa Åke, ville givetvis också
att hans dotter skulle föregå med gott exempel, med tanke på arbetsmoralen.
Sofie hade inte så många vänner, som den enda dotter hon var till sina
föräldrar, Åke och Trude.
Hon var ett par år äldre än Carolyn och lite reserverad från början, men
genom att bekanta sig med de två systrarna, kom hon på så vis med i deras
lilla gäng.
Det märktes ganska snart att hon tuffade till sig lite, så det blev nog både
roligare för henne och en nyttig erfarenhet.
Eftersom hon var dotter till den broder som fått det övergripande ansvaret
under byggtiden, hade hon en liknande bakgrund som döttrarna till Sten
Thunell, det vill säga, att ha förhållningsregler om vad man får och inte för
göra, eftersom allas ögon är riktade på familjen som föredömen.
216
Att umgås med de självutnämnda tuffingarna, rebellerna på bygget, blev
därför då en spännande och intressant utmaning, för ordentliga flickor. De
lärde känna varandra och visste gränserna. Men det innebar också att det
kunde vara provocerande och väcka avund och skitsnack i slutändan.
Det ordnades ibland med grillfester vid någon sjö på helgerna. Dit var alla
välkomna, det brukade spelas dragspel och fiol, leka lekar, tjoa och tjimma.
Vid en sådan tillställning nere vid en sjö under tidiga våren, dit alla var
bjudna på bygget, kom det lilla gänget ner i bil.
Detta gäng bestod nu av; Randolph, Erwin, Kristian, Carl, Carolyn, Jeanette, Sofie och Oscar. Gänget hade haft en fest hemma hos Kristian och
Randolph. De hade spelat musik med bland annat, Hanson de Wolf-United;
”Var kommer barnen in?” Eller; ”Vi sticker, vi sticker, för här blir inga barn
gjorda”, med Factory. Efter ett antal groggar, kom någon på den udda idén
att besöka festen vid sjön.
Sagt och gjort!
Eftersom de var uppklädda i snygga kostymer och långklänningar blev
synen något annorlunda, när de åtta personerna vecklade ut sig, en och en,
från Kristians lilla Volkswagen, av äldre modell, nere vid sjön inför alla samlade.
Musiken kom av sig lite och flera bara gapade.
Var det verkligen anständigt?
Hur hade de alla fått plats i den där lilla bilen?
Var inte det olagligt att köra så?
Hade de suttit i knät på varandra?
Eller legat på varandra?
Hade de gått för långt?
Skandal?
217
Ja, kanske, men man har ju som bekant inte roligare än man gör sig. Även
de präktiga och påpassade, behövde få göra fatala och galna saker emellanåt,
annars blev man väl tokig på riktigt.
Detta lilla sällskap tog i alla fall fram den lite mer busiga sidan som Carolyn så fint hade stoppat åt sidan, genom sitt av föräldrarna hårt tuktade
förhållningssätt.
Måste ut och få flyga emellanåt. I detta gäng blev allt sådant möjligt! De
lite galna och vilda pojkarna fick fram buset i de välordnade korridorerna.
De kunde gömma sig bakom varandra, för alla var, eller blev lika galna,
glada och uppsluppna!
-- 2 -Galen på riktigt, blev däremot en man på Bygget. Han var något av en enstöring till broder, från Dalarna, lite blyg, men snäll. Det var svårt att få tag
på grävmaskinister inom Jehovas vittnen, så denne broder som hade denna
behörighet blev ditkallad för en kortare period.
Det ryktades att denne stackars broder, tyvärr kärat ner sig fullständigt i
någon syster på Bygget, men eftersom han var så ohyggligt blyg fick han inte
fram ett ord. Om det berodde på detta, eller något annat visste man inte.
Hur som helst drabbades han av ett nervöst sammanbrott, då han mitt
i natten gick upp i förarhytten på sin grävmaskin och började gräva som
besatt, där han inte skulle gräva, samtidigt som han fick ett hysteriskt skrattanfall!
Oj, vad han hade roligt! I allafall ända tills flera bröder som hade vakten
denna natt, lyckades övermanna honom och fick ner honom, lugn och fin
från sin grävmaskinshytt.
Det blev ett vilohem för denne Dal-mas en längre tid.
Han återvände varken förr eller senare till bygget i Arboga.
218
Ett annat samtalsämne, blev den äldre norrmannen som skötte eldningen
med flis i pannrummet. Eftersom där blev så varmt, klädde han ogenerat
av sig kläderna och promenerade naken där inne under sina arbetspass. Det
störde ju ingen, såvida inte någon kom objuden dit in, resonerade han.
Det blev därför aningen pinsamt, då en hel busslast guidades runt på Bygget och dörren öppnades till pannrummet.
Ett femtiotal häpna besökare, kunde då beskåda en jojkande ogenerad naken man elda för glada livet. Jodå!
Men på detta bygge kunde man inte hitta någon skyddad vrå och att promenera naken, på ett Betelbygge, var en styggelse! Kläderna på, även i pannrummet!
Annars förlöpte det mesta lugnt och städat.
Det var vissa unga bröder som fick varningar av byggansvarige Åke Olofsson, på grund av vilda fester med för mycket alkohol. Detta med alkohol, var
tydligen ett problem bland unga bröder, dessvärre. Nisse, en lite flummig,
men trevlig kille, som lite lätt rosig, eller rusig om kinderna, gick där nere på
valvet i A-hus-källaren och lade betonggolven. Nisse var en skön syn för ögat
när han gick där nere i sina second hand kläder och sjöng för sig själv. Kom
någon på honom, så garvade han snabbt och blev ännu rödare i ansiktet.
Han var bästis och rumskompis med Stockholm-Salomo-Oscar och de både
festade och busade friskt. Oscar hade lite fjäsk av Åke Olofsson, vid tillfällena då tillsägelser om alkoholintag diskuterades.
Varför?
Jo, Åke visste att dottern Sofie, hade Oscar som sin gunstling, honom
skulle hon gärna vilja gifta sig med. Men om det var besvarat visste ingen.
En dag kom även Värmlands-Angelica till Arboga från Sunne och det blev
ett kärt återseende. Hon och Carolyn hade ett intressant samtal om allt som
skett det senaste året. Erfarenheter blandat med skvaller från Värmland. Eftersom de alltid varit förtrogna med varandra, kunde inte Angelica hålla tyst
om att med glimten i ögat anförtro henne vem hon tyckte skulle vara ”den
rätte” för Carolyn där i Arboga;
219
Oscar!
Salomo-Oscar?
Ja charmören Oscar var en riktig tjejtjusare, det tyckte nog många unga
systrar där på bygget.
Carolyn funderade. Det kanske låg något i Angelicas åsikt. Hon om någon
hade ju lärt känna henne under Sunne-tiden.
Oscar var ju på Transportavdelningen och låg ute på vägarna rätt mycket
åt Sällskapet Vakttornet, därför var han inte varje dag på bygget. Därför hade
hon inte hunnit lära känna honom så väl. Förmodligen hade han även hållit
sig lite i bakgrunden med tanke på Randolph, Kristian och Carl som lagt
beslag på tjejerna snabbt som ögat, från första stund.
De få gånger hon mött honom hade han smilat med hela sitt ansikte, som
bara en äkta charmör kan.
Charmörer skulle man ju dessutom vara lite försiktig med?
Med sin breda utpräglade Stockholmsdialekt brukade han snacka på, samtidigt som han smeksamt brukade ställa sig nära hennes kropp för att sedan
med sina mörkblå ögon titta in i hennes ögon, som för att kolla om det fanns
något där?
Något intresse från hennes sida?
Han hade ju gett henne den mest fantastiska komplimangen sedan hon
kom dit till Arboga. Men Carolyn visste en sak;
Sofie var kär i Stockholms-Oscar.
Det förenklade inte saken precis. Nej, gå in och ta någons kärlek, ville hon
inte göra.
-- 2 -En annan ung syster som anlände Arbogabygget hette Ellen. Hon hade
kommit dit tillsammans med sina föräldrar och sina systrar för en lite kortare
tidsperiod. De kom från Jämtland. Carolyn tyckte att denna Ellen hade ett
220
lite gammeldags ansikte. Det som däremot inte riktigt stämde med hennes
ansikte, var hennes stil. Hon var överallt och då menades, överallt!
Hon var som en terrier som klistrade sig fast vid killar, hon verkade klängig, på ett sätt som Carolyn aldrig tidigare sett.
Varje gång hon såg Carl, eller någon annan av de unga männen på bygget,
så var Ellen där också. Hon betedde sig ju hämningslöst.
Carl anförtrodde Carolyn att Ellen sprang efter honom, var han än var. Det
var klart att unga kvinnor och män som träffas så här intensivt vill lära känna
varandra, men det var något lustigt med beteendet. Det var likadant med hennes
systrar. De var väldigt intensiva och impulsiva till sin läggning. De verkade totalt
ohämmade! Ibland verkade det till och med som om Ellens pappa, Per-Erik
försökte jaga killar åt sina döttrar. Ja det var en hel del som verkade underligt.
Randolph berättade för Carolyn, det Ellen anförtrott honom, att hennes
pappa brukade vilja komma in och ligga bredvid henne vid sängdags, men
Randolph hade bara skrattat bort detta som något smålustigt, eller kanske
små-olustigt. Detta var något som Carolyn inte heller hade hört talas om,
sådana beteenden fanns inte i hennes rena värld. Hon hade ju aldrig, ens
under hela sin uppväxt, sett sin Far avklädd och någon tanke på att en pappa
skulle lägga sig bredvid sin dotter, hade aldrig ens föresvävat henne i tanken.
Kanske ville Ellen bara ha uppmärksamhet på något sätt?
Hon skulle senare i livet få reda på hur saker förhöll sig, men detta var
inte nu!
-- 2 -När våren kom vaknade livsandarna till liv. Nu pratade Carolyn, Jeanette och
Sofie om att åka utomlands för att få lite sol på sina bleka kroppar. De fastnade
för en billig sista minuten resa till Playa del Inglés med ospecificerat boende.
Nu var det även ytterligare en ung syster, Nellie, som frågade om hon fick följa
med och det var inga problem, utom att de inte kände henne så mycket. Men
hon var en väldigt trevlig och rar tjej från en fin familj med goda referenser.
221
De blev avvinkade på flyget av Carl och Oscar.
Carl hade erbjudit sig att skjutsa tjejerna till flyget. Han var väldigt framåt,
målmedveten och rättfram, verkade veta vad han ville. Han hade enträget
uppvaktat Carolyn ett par månader, så därför syntes han allt oftare vid hennes sida. Han väjde inte för hennes tillbakavisanden, utan körde på med en
envishet av sällan skådat slag. Carolyn hade så smått börjat vekna.
Kanske var det rätt metod?
Stockholms-Oscar hade insett att det gällde att visa framfötterna, om han
skulle få någonting och börjat uppvakta Jeanette så smått. Jeanette hade känt
sig smickrad, men var aningen skeptisk, på grund av hans charmör-fasoner.
Det var ju inte så konstigt egentligen, utan ganska sunt. Snacka och le är en
sak, skrida till handling, en annan. På flygplatsen hade Oscar dykt upp med
Sofie, vilket föranledde en spänd relation mellan Jeanette-Oscar-Sofie.
Oscar hade fullt sjå att förklara för Jeanette, att han blivit beordrad av
Åke, samordnaren av Byggbetel, Sofies far, att skjutsa hans dotter Sofie till
flygplatsen.
Intrigen var ett faktum. Jeanette och Sofie fick börja resan med att lösa
denna fnurra.
De anlände till ett sommarvarmt land, värmen slog emot så fort de klev
av planet.
De hade blivit varnade av allt och alla på Byggbetel hur farligt det skulle
vara i ett annat land, att de skulle se upp, med både tjuvar och våldtäktsmän.
Det var inte att undra på att de uppskrämda tjejerna höll hårt i sina väskor
och blängde misstänksamt på de mörka männen som ville köra deras resväskor till den väntande bussen. Spanjorerna sprang efter dem och skakade
på huvudet, sa något, inte lämpligt i tryck, åt dessa egensinniga damer som
hellre valde att bära sina tunga väskor själv, än att bli betjänade. Trygghet och
säkerhet framför allt!
222
Deras hotell var helt okay, bortsett från de stora kackerlackorna i lådor
och garderober. Då tjejerna skrek av fasa, kom städpersonalen springande,
som värsta utryckningsfordon med blåljus, med sina flaskor med medel mot
ohyra och sprutade och sprutade och sprutade.
Till slut lägrade sig ett lugn och en ro. De var på plats! Nu skulle de njuta
av sol och värme!
I fjorton dagar. Detta var de sannerligen värda. Av med paltorna! På med
minimala bikinis!
De fyra tjejerna, sprang och hoppade av glädje på den långa stranden vid
Atlanten.
Deras liv var här och nu!
Några killar uppe vid strandbaren började vissla och applådera. De var
betraktade.
Det var klart; Vilken syn;
Jeanette med sitt halvlånga blonda hår, sin smala midja till sin i övrigt
välformade figur,
Nellie, med sina mörka drag till det midjelånga kolsvarta håret,
Sofie, med sitt korta bruna tuffa hår, lite distinkt i attityden, som oftast
uppvisas av en person som växt upp utan syskon, van att bli sedd av föräldrarna, få odelad uppmärksamhet.
Carolyns gyllenlånga hår, växlade mellan rött och guld av solen.
De fyra bildade en tavla, med ett glittrande hav i bakgrunden. Känslan av
frihet, evig ungdom, bekymmersfria liv, framtidsförhoppningar och drömmar om den stora kärleken!
Inramat i en gudomlig perfekt guldram. Skulle det alltid kunna få vara så?
Svenska vackra unga kvinnor!
Vem skulle kunnat ana att de dessutom var oskulder alla fyra?
Suck!
223
De hann inte sitta ensamma länge på sina solsängar. De hade knappt
orienterat sig innan, de visslande och applåderande männen, en diskjockey
och en mörkhyad pubägare sökte kontakten för att lämna inbjudan till sitt
heta diskotek, No1, ett passande namn.
Discjockeyn var en tysk kille, lång, muskulös, cendré färgat halvlångt hår,
bruna ögon och det vitaste leendet tjejerna skådat. När han slog sig ner på
Carolyns solsäng för att prata, fick tjejerna uppbjuda alla sina krafter för att
inte falla som käglor för denna fotomodell-kille.
Det var just sådana här de hade varnats strängeligen för.
Vad var alla sötnosarna i Arboga mot en sådan här spännande och farlig
man?
Carolyn och Sofie lyckades behålla sin, av sina fäder tuktade pryda hållning, medan Jeanette i både ord och handling, redan förflyttats till diskoteksgolvet, som medelpunkten, till de ivrigt dunkande discorytmerna. Jeanettes
tvivel beträffande Oscar, förmörkade fortfarande hennes tankar. Så hennes
längtan att hälla i sig lite lugnande vin och sedan hänge sig åt musikens dunkande rytmer, skulle i detta nu, ge henne trygghet och en chans att glömma.
Nellie, som var yngst, blev närmast bara rädd och osäker.
Vad skulle hända nu? Skulle de stora stygga flickorna falla för frestelsen
att gå till ett sådant världsligt ställe? Vad skulle hon ta sig till då? Mamma!
Pappa!
Visst kände både Carolyn och Sofie ansvaret både för Jeanette och Nellie,
så det skulle de självklart axla. De såg upprorsandan i Jeanettes ögon och
attityd.
Jeanettes intresse för det vilda och lite otillåtna hade ju väckts i Enköping
och nu var hon sugen på lite upptåg. Dessutom var hon besviken på Oscar,
som enligt honom själv bara lytt order och skjutsat Sofie till flygplatsen.
Kunde hon inte lite på en kille, kunde hon lika gärna ha roligt, med flera.
224
Sofie hade även lite skuldkänslor för sitt beteende gentemot sin kamrat Jeanette och visste inte riktigt hur hon skulle agera på Jeanettes iver att besöka No1.
Det blev rådplägning, även Carolyn var nyfiken. Den tyske discjockeyn
hade det där, som även hon utan att tveka skulle kunnat falla för. Han kanske
till och med skulle varit MR Right om hon tillhört världen.
Men eftersom de inte var och inte skulle bli någon ”del av denna världen”,
föreslog Carolyn diplomatiskt, att de kunde gå dit lite tidigare på eftermiddagen, för att kolla läget och se vad det var för ställe. De fick ju inte glömma
bort att de hade med vettskrämda Nellie också. De fick minsann ta hänsyn!
Dessutom var de ju på Kanarieöarna för att sola, inte för att börja leva nattklubbsliv, som värsta hedningar. Nej, de skulle sköta sig och inte vika av från
vägen de så troget vandrade på.
När de senare på tidiga kvällen nyfiket vandrade in på No 1, blev de fåtal
som arbetade med att iordningställa för nattens ljus, förtvivlade att de kom
alldeles för tidigt. Inget börjar här förrän tidigast klockan 22.00 i kväll. Ni
måste lova att komma då! Lova att komma? Lova?
De kom ut i solen igen.
Nu hade de sett stället i alla fall. Det var ju jätteflott! Men Nellie var likblek. Hon höll på att svimma. Detta var en anspänning utan dess like. Nellie
hade nog inte ens behövt bli drogad och nedsövd för att tuppa av, som alla
Byggbeteliter hade varnat för. Det var ju det som dessa män bara väntade
på, så klart. Droga dem för att sedan kunna våldta dem. Sådan var världen!
När klockan slog 22.00 den kvällen sov de unga tjejerna tryggt i sina sängar. Havsluften och solen hade gjort sitt för dagen. Arboga-tempot gjorde
också sitt till, att denna uppladdning behövdes.
De njöt av dagarna och de vistades vid poolen vid hotellet, ett par dagar, eftersom det hade varit lite blåsigt vid havet. De pratade om allt och utbytte förtroenden. Självklart pratades det om Arboga-killarna, som liksom ”listades”.
225
När de på tredje dagen, beslöt sig för att vandra längs med Atlanten till
Maspalomas i sandstorm, förstod dem inte riktigt vad detta innebar. Då de
skulle in på en bar längs stranden för att svalka sig med någon drink, tittade
personalen både med humor och försök till att hålla sig för skratt.
Dessa unga kvinnors bikiniklädda kroppar och hår var inklädda i sand.
Carolyn som hade en guldbrun bikini, insåg inte riktigt att detta faktum
tillsammans med den hårt fastklistrade sanden, gjorde att hon såg ut som
om hon vandrade naken. Det var endast de små metallspännena på vardera
höften och mellan bysten, som glimmade till aningen, om man kollade riktigt noga. Det började väl så smått gå upp för dem att normala människor
knappast valde att vandra längs havet en sådan här dag.
Men visst; Helt normala var de ju inte.
Då de till slut kom fram till Maspalomas, upptäckte de faktiskt en naken
man på riktigt. Han steg upp från vattnet som en Adonis, efter att han tvättat bort all sanden. De fyra flickorna fick nästan en chock! De hade aldrig
sett en naken karl förut. Då de slutat gapa, vilket inte var så bra, med tanke
på all sanden, började de fnissa och vågade sedan inte gå vidare. De ville ju
inte krocka med en naken man, utan beslöt resolut att vända åter.
Tillbaka i Playa del Inglés, som fyra sandstoder, mötte de den tyske
discjockeyn, som besviket undrade varför de aldrig dök upp?
Carolyn tyckte det var mest genant att han skulle se henne så som hon såg
ut denna dag. Pinsamt!
Personalen på No 1 hade ju sett dem och berättat! Ni måste komma igen?
Lova? Lova?
Ja, det var lätt att lova och sedan undvika, istället för att försöka förklara.
De skulle ändå inte förstå.
Hur skulle de förklara att de tillhörde en organissation som inte tillät unga
kvinnor utsätta sig för disco-faran?
226
Faran med att dansa av glädje och lycka, som egentligen hörde ungdomen
till?
Ja den kunde leda till att man begick otukt! Musikens makt!
Nej, undvikande av ämnet. Det var bättre de åkte tillbaka till Sverige med
sina olösta mysterier.
Sin gåta!
-- 2 -Efter hemkomsten denna eftermiddag, blev det en lång dusch för var och
en, för att få bort all sand. De satt halvt avklädda i vardagsrummet, Carolyn
och Jeanette hade tagit av sig på överkroppen, för att kolla sin solbränna.
Plötsligt rasslade det till vid altandörren. En mörk skugga sprang därifrån!
De sprang snabbt till fönstret för att endast hinna se baksidan av en man,
springande därifrån.
Vad var detta?
De hann inte mer än utropa frågan förrän det ringde på dörren. Flickorna
fann snabbt något att skyla sig med.
Där stod Per-Erik från Byggbetel, Ellens pappa och flämtade. Han kippade
efter andan, samtidigt som han försökte berätta att hans familj åkt ned på
en sista-minuten resa och nu, också bodde i närheten. Han ville bara säga
att de inte behövde vara oroliga, för det var han som hade tittat in genom
altanfönstret. Han ville bara se att allt stod rätt till!
Rätt till??
Jaha! Och!
Tjejerna tittade på varandra undrande.
Underligt beteende!?
Per-Erik tittade på flickornas med filtar i all hast insvepta kroppar, för att
skyla sig.
Han tittade på dem, medan han fortfarande kippade efter andan. Flämtande.
Hade han sett deras nakna bröst?
227
Per-Erik sa att Ellen nog snart också skulle titta förbi, det var ju kul om alla
kunde umgås nu när de också skulle tillbringa en vecka i solen, på samma
ställe, fast ett annat hotell.
Tack och lov!
Carolyn och Jeanette och Sofie satte sig ner och funderade på vad detta
handlade om?
Hade Per-Erik i egenskap av broder i församlingen smygtittat på dem för
att se om de skötte sig och inte hade ”herrar på rummet”?
Det måste ju vara så, något annat alternativ kunde de inte komma på.
Men varför kändes det olustigt?
Hade han haft rätt att se deras bröst?
De hade ju dessutom dragit för delar av fönstret där de satt, just för att
inte genera någon. Dessutom hade de inte räknat med att Svensson-familjen
skulle komma ner, just där de var. De hade ju inte räknat med sällskap under
denna tid.
Men eftersom familjen med Ellen i spetsen, var just hämningslösa, skulle
de nu bli både ivrigt hembjudna till deras hotell och få oväntade besök vid
deras pool, ett släptåg som värsta bussresesällskapet, när de gick ut på sina
bar-rundor och blev bjudna på gratisdrinkar från trevliga spanjorer.
Med Per-Erik som ”vakt”, ja de upplevde det så, blev det också svårare för
tjejerna att få gratis drinkar. Detta hade de ju börjat uppskatta och insett att invånarna på denna ö faktiskt var väldigt trevliga, utan avsikt att droga ner dem.
Men nu; Pubägarna hade ju varken lust eller råd att bjuda hur många som
helst och definitivt inte medelålders män.
Nej, detta var ett streck i räkningen. Påtvingat resesällskap, var inget de
önskat sig!
Nellie var i allafall överlycklig att ha en i hennes tycke ”stabil” familj att
hålla sig till, om Jeanette skulle få sin vilja igenom och vilja ut och slå klackarna i taket på något innediskotek!
228
Nellie satt i krampaktig armkrok med en av Ellens småsystrar och var glittrande glad i Svenssonfamiljens hotellsoffa. Nu var hon trygg.
Trygg?
Ellens storasyster, som var tjugo år, satt i sin pappas knä, i sin bikini, ivrigt
smekt av faderns hand på låret. Var det normalt?
Nej det var inte normalt. Men dottern verkade tycka det.
Den övriga familjen verkade också tycka att allt var i sin ordning.
Sofie och Carolyn tittade med menande blickar på varandra.
Deras observationer var i samklang!
Det var något som inte stämde!
När värsta hysterin lagt sig, tillbringade Ellen lite mer tid tillsammans med
”de tre:s gäng”.
Hon var ju i allafall rätt trevlig Ellen, när allt kom omkring. Hon verkade
vara den vettigaste i den familjen. Nellie, tillbringade en hel del tid med
Ellens lillasyster Carita.
De skulle snart återvända till Sverige, utan synd och smutsigt beteende.
Bortsett sandstormen då förstås, som smutsat ned dem bokstavligen, fanns
känslan av smuts som Per-Erik utsatt dem för, genom att smyg kika på deras
nakna bröst, men det var ju inte deras fel.
Det närmaste ett diskotek de kom och som de också hade med sig hem,
var deras discodressar. De hade inte kunnat motstå dessa läckra kläder i en
boutique, som de dessutom prutat ner duktigt, till nästan ingenting.
Sedan var det LP-skivorna med de senaste låtarna, som de inhandlat hos
Disco-Jackie, den supertrevliga tjejen med den egna skivaffären. Imponerande tjej verkligen. Ja, där hade de alla trivts! De hade fått en smak av en solig
och trevlig värld!
229
-- 2 -Nu väntade vardagen i Arboga. De hade verkligen fått en fin brunbränna
och redan i april började tjejerna ta vara på varje glimt av vårsolen för att
behålla brännan. Detta resulterade i riktigt eländiga förkylningar med heshet
hos alla tre, på grund av deras iver att på all ledig tid, cykla ut och försöka
pressa i solen.
Sommaren var till slut i antågande och Carls ivriga uppvaktning resulterade till slut i ett frieri.
Carolyn hade sin vana trogen, inte riktigt vetat hur hon ville ha det. Visst
hade hon känt en viss attraktion till Carl, han var verkligen både stilig, ovanligt bildskön och rar. Många tjejer var dessutom intresserade av honom, en
del nästan som galna. Hon tänkte, att hon nog skulle få vackra barn med
honom, när hon betraktade hans rena drag. Men barn var ju inte aktuellt,
hon ville ju arbeta i heltidstjänsten. Carl hade ju intygat att han ville detta
också. Så långt allt väl.
Men det fanns ju flera andra där på Betel som hon i så fall också tyckte var
bra alternativ till äkta man. Rent tekniskt alltså. Det fanns många att välja
på. Det var inte helt lätt. Framförallt utan det där berömda ”klicket”, som
en del talade om.
Det hade inte Carolyn upplevt än i sitt liv. Kanske skulle det heller aldrig
dyka upp?
Vid ett tillfälle hade Johan Attlegård nere i källaren i C-huset, frågat henne
om hon ville följa med ner till Frankrike, tillsammans med honom och ett
gäng ungdomar. Oj, vad lockande det hade varit!?
Ja, det var ett spännande erbjudande. Han var ju också väldigt trevlig och
gullig på alla sätt och vis. Han hade en väldigt vänlig och glad utstrålning,
som hon tilltalades av. Men, så var det ju det där med diabetesen. Alla knäckebrödsmulor på mattorna. Varje morgon?
230
När hon stod och funderade på ett svar, dök Carl upp, som för att vakta
sitt revir, sin ägodel. Killarna började hövligt prata med varandra. Det ringde
in för kafferast.
Hon betraktade de två stiliga prinsarna, medan de påtvingat hövligt, samtalade med varandra. Hon kom på sig med att ”Ola” i tanken;
Ole dole doff, kinke, lane, koff. Så sjukt egentligen.
Ja; Vem skulle hon välja?
Efter kafferasten, när hon stod uppklättrad på en stege, kom Randolph
springande;
”Kom ner lilla hjärtat, så ska du få en sak!”
Hon hann bara kliva ned ett par steg;
Han satte en mutter till en kolv på hennes ”giftasfinger”;
”Nu är du min lilla hjärtat! Nu får ingen annan ta dig ifrån mig! Ha, ha!”
Det var så typiskt Randolphs sjuka humor. Men kanske låg det någon sanning bakom beteendet. Detta ”roliga gubben fenomenet” var kanske bara en
mask? För att slippa göra bort sig. Carolyn var inte så kunnig i det här med
killars lustiga beteenden.
Det var ju därför hon alltid hade önskat sig en storebror, som hade kunnat
förklara och hjälpt henne på något vis.
Hon började även få brev, från kända och okända bröder ute i församlingarna. Hon fick bland annat ett brev från en av sammankomstraggarna i Växjö;
Hej, jag heter Rickard!
Du vet kanske inte vem jag är, men jag vet vem du är. Jag vet att det kanske
är för sent, men jag vill verkligen säga att jag är mycket kär i dig och skulle
väldigt gärna hälsa på dig och få lära känna dig närmare……
Brevet avslutades med;
231
Din Rickard!
Det var ett långt och mycket fint skrivet brev, öppenhjärtligt, inte alls på
det ytliga sätt hon skulle ha förväntat sig av en sådan som han;
Jodå, hon visste exakt vem han var. Rickard, även kallad ”Ricky”. Han
var ju ledaren för Växjögänget och hon hade inte ens i sin vildaste fantasi,
förväntat sig ett brev från denna kille.
Nu var det mycket som var konstigt.
Vad var i görningen?
Alla började ju bli desperata, som om allt snart skulle vara för sent!
Var hon på väg att bli gift, utan att hon själv hade en aning om detta?
Vem snackade?
I så fall vad sades?
-- 2 -Nog pratades det och varnades. ”Bomullstussarna”, det vill säga tvillingarna Eilert, med sina blonda krulliga likadana kalufser, försökte med sina gälla
röster inne i systrarnas omklädningsrum varna alla unga systrar;
”Det finns många charmörer och don Juan här på bygget som man VERKLIGEN ska passa sig för;
Men de värsta av alla är i alla fall OSCAR och CARL. De är verkligen VÄRST!”
Deras röster var normalt svåra att INTE höra, eftersom de var så gälla.
Men nu var de högre än högst! Desperat-höga, så att ingen kunde missa ett
enda ord. Ett varningens ord!
Carolyn och Jeanette var nästkommande helg medbjudna till Oscars föräldrahem i Stockholm. Jeanette och Oscar hade rett ut missförståndet med
Sofie och de sällskapade så smått, precis som Carolyn nu med Carl.
Carl vaktade som en hund på Carolyn, som om han fortfarande var rädd att
Oscar skulle gå in och försöka något tjuvnyp. När Oscar och Carolyn satt vid pianot i föräldrarnas hem och skrattade ihop, fladdrade det i ögonen på Carl av oro.
232
Ja, det var sannerligen inte lätt, men till slut hade det på något underligt
vis skett, att Carolyn låtit sig övertalats att ta emot en förlovningsring. Den
var i riktigt guld och den kom från Carl.
De skulle ha en liten förlovningsfest hemma hos Carolyns föräldrar, dit
även Carls föräldrar var bjudna. Hans föräldrar hade även de, flyttat från
Kimito och arbetade nu också på Betelbygget.
Det var Carls föräldrar hon hamnat med vid bordet den där första kvällen
på bygget. Det där godmodiga paret.
Carls mamma, hade då lyssnat lite försynt, då Carolyn fått den fina komplimangen av Stockholms-Oscar.
Nu var hon i alltså förlovad med deras son Carl.
Det var den 6 juni.
Det underliga var, att hon tillbringade denna lediga lördag på badstranden
i solen med Randolph och Kristian. De hade ju alltid så mycket kul att prata
om. Carl jobbade på bygget.
När det började bli kväll, kände hon det som om hon inte ville gå hem, till
sin egen förlovningsfest. Vad var det med henne?
Några dagar senare, försökte hon prata med Carl om att hon var osäker på
att detta var rätt och att hon egentligen skulle vilja bryta förlovningen.
Carl tittade nästan bryskt på henne;
Om du gör så mot mig, kommer du att bli ökänd!
Ingen skulle vilja ha dig då! Ingen annan skulle våga satsa på dig då!
Att bryta en förlovning är ett allvarligt svek.
Det är att leka med någon annans känslor! Detta kan du bara inte göra!
Orden ekade i hennes huvud!
Visst visste hon att det var allvarligt att göra så. Skandal?
233
Tänk om det blev skandal?
Tänk om det verkligen skulle bli så som Carl sa?
Nej, hon ville verkligen inte ställa till det för någon. Inte heller för sig själv.
Det var nog henne det var fel på. Hon ville ju alltid springa så fort det osade
hett.
Varför visste hon inte.
Det kanske var dags för henne att ”ta tjuren vid hornen” och börja stå för
sina beslut?
Enligt Sällskapets litteratur var det ju en ”grym sport” att leka med någon
annans känslor.
Tänk om hon höll på att bli en ”player”?
Men hon var ju en känslomänniska och hade bara det att relatera till.
Kunde ingen hjälpa henne?
Hon kände sig ensam i sina ångestfyllda tankar.
Detta var övermäktigt att lösa. Hon hade trasslat till det för sig själv nu.
Detta fick inte bli känt.
Hon höll fasaden uppe. Inga skandaler här inte! Hon knöt näven i overallen. Hon måste uppträda lika moget i detta avseende, som hon annars
gjorde, i alla andra sammanhang.
Då visste hon alltid. Hon var säkerheten själv. Det var ju bara det att detta
var ett livsavgörande beslut. Sedan skulle allt vara för sent. Tänk om allt nu
blev fel?
-- 2 -Planerna för ett bröllop i augusti, var redan i full gång. De visade upp sig
som ett nyförlovat par på sammankomsten under sommaren och mottog
allas gratulationer, över respektives kap. Inom sig kände hon ändå en rädsla,
som döden, som om hon skulle gå tapper mot sin avrättning. Giljotinen
nästa! Skulle det verkligen kännas så?
234
De åkte även till Åland för att närvara på Carls brors bröllop.
Gerhard hade hastigt och lustigt bestämt sig för att gifta sig med en ung
syster i församlingen där, som alltid haft Gerhard som sin dröm-man, att
gifta sig med.
Så när Gerhard i all hast friat, hade det blivit JA direkt. Klappat och klart.
Kanske kände Gerhard att han ville hinna gifta sig före sin lillebror?
Beslutet att gifta sig verkade så lätt för alla andra. ”Tjo faderittan”, så gifter
vi oss lite här då!
Deras bröllop ägde därför rum, endast två veckor före deras eget. Kristian
reste också med till Åland! Nu började även Kristian komma med antydningar om att komma på saker för sent, samtidigt som han kollade in hennes
ögon i bilens backspegel. Hans ögon var sorgsna.
Inte han, nu också!
Nu var det ju ändå ingen ide längre.
Ja, det började visst snart vara för sent med allt. Precis allt! Hon kände sig
ledsen.
Bröllopsfesten på Åland blev en fest som fortskred till långt in på natten.
Carolyn dansade med sin blivande svärfar.
Detta var första gången i sitt liv som hon dansade.
Hon tänkte på skillnaderna mellan svenskt och finskt, eller Finlands-svenskt.
Här flödade alkoholen, för både gammal och ung. Man dansade och hade
en helt annan uppsluppenhet.
Kanske därför hon blivit förlovad med en Finlands-svensk?
Hade hon på något undermedvetet sett dragits till en mer uppsluppen och
friare kultur inom Jehovas vittnens värld?
Hade Carl stått för något rebelliskt inom henne?
Hon hade inga svar.
235
På de tidigare bröllopen hon närvarat vid, hade det aldrig varit någon alkohol och någon dans, hade det definitivt inte varit frågan om. Så var det i
Sverige, i allafall i Jehovas vittnens värld, som ju var hennes hela värld. Hon
visste ju inget annat.
Om två veckor skulle det vara hennes eget bröllop.
Se detta som en generalrepetition, var det någon som sa.
En relativt nygift ung man, från Mariehamnsförsamlingen, som var lite
överförfriskad, ville prompt dansa med Carolyn. Hans unga hustru, tittade
både ledset, förtvivlat och argt på sin jobbige man. Kunde han inte sköta sig
bättre, såg hon ut att tänka.
Han var så påstridig och tjatig, att Carolyn vägrade dansa med honom!
Dessutom, när hon såg hur ledsen han gjorde sin unga fru med sin attityd,
ville hon hellre visa sympati med henne, än med hennes man och avstå.
Var det så här det blev när par gifte sig? Så skulle hon verkligen inte vilja
ha det!
(Denne man skulle ett tiotal år senare begå självmord till följd av en långvarig depression. Så sorgligt!)
236
Kapitel 15
Det var nu endast ett par veckor kvar till hennes stundande bröllop.
Förberedelserna var redan i full gång.
Arbogas förste kock, Tord Elf, skulle tillsammans med sin fru och sitt
köks-lag, ansvara för maten. Hennes chef, Bosse Svensson från elavdelningen
skulle hålla bröllops-talet till brudparet.
Brudklänningen var inhandlad och färdigprovad.
Inköpt för 1200 kronor, de pengar hon hade kvar i sitt sparkapital.
Carls kostym var inhandlad för hans extra inkomster på kärnkraftverket i
Forsmark.
Det var många bröder som begärde ledigt för att åka dit och jobba, ett par
veckor då och då, för att få ihop lite extra inkomster.
Allt var under kontroll!?
De 80 gäster som var inbjudna, hade med glädje tackat ja, även de långväga gästerna från Halmstad och Umeå, Sunne i Värmland och i Stockholm.
Det var bara hennes gnagande oro i magen som gjorde sig påmind. Hon
höll på att bli tokig.
Gjorde hon rätt, eller gjorde hon fel?
Hon var ju inte helt hundra på att Carl var rätt. För om han varit det, borde hon inte ha tyckt att det varit så trevligt och spännande att prata så mycket med Stefan, en norrlänning som kommit ner från Umeå och extra-arbetat
på Arbogabygget den senaste månaden.
Här hade hon faktiskt drabbats av något slags ”klick”!
237
Hon hade blivit knäsvag då han var i närheten. Hon hade känt sig attraherad av honom, då han bjudit ut henne, tillsammans med två av hans
killkompisar på bygget, Lars och Tony, samt hennes syster Jeanette.
Det var något annorlunda i hans stil; Lite mystiskt, svåråtkomligt, samtidigt som han ändå var lättsam och enkel till sin läggning. Det i kombination
med sin lilla sportbil, sin eleganta klädstil, gjorde honom intressant.
Han var spännande, men ändå så ödmjuk. Det tilltalade henne. Hon hade
tyckt att det var så överrumplande gulligt, när han berättade att han körde
mjölkbil i Umeå. Han kom dessutom från en musikalisk familj, spelade själv
ett instrument. Saxofon! Han hade en härlig och lugn dialekt.
Vad hon älskade norrländskan! Kanske var hennes starka band till Kroksjö,
som nu bubblade upp till ytan? Hennes längtan hem till Farfars gård som
fick sig en påminnelse, i en nu för henne, så livsavgörande tid. Så fort han
pratade fanns den känslan där. Hemkänslan! Peter kände ju dessutom hennes älskade Farfar.
Hem, hem, ljuva hem i Norrland. Han hade lett så gulligt mot henne.
Det kändes som att han var kär i henne och hon var kär i honom.
Carolyn var mer förvirrad än någonsin. Så här skulle det inte kännas. Hon
blev därför chockad när hon till slut hörde sig själv säga till sin far Sten;
Pappa! Jag kan inte gifta mig med Carl för jag tror att jag är kär i en annan!!
Sten skrattade till, lite överseende åt henne, som om det hon sa, inte var
något viktigt;
”Det är så dags nu, när allt är ordnat och klart! Gästerna inbjudna och på
väg?”
Han tittade på henne menande, som om;
238
Sådant där tjafs har vi inte tid med nu! Ta dig samman! Skärp dig! Väx upp!
Färdigdiskuterat!
Hennes Far hade varit hennes sista och enda chans!
Endast han hade kunnat hjälpa henne, i hennes svåra belägenhet och vånda!
Rädda henne, från sitt livs misstag?
Istället lämnade han henne där. Förstummad!
För alltid!
Ingenting var någon ide’ längre.
Ingen skulle förstå.
Ingen skulle lyssna.
Hon skulle bli nedgrävd i en kista och kvävas till döds under locket.
Ingen skulle höra hennes rop på hjälp. Hennes skrik på hjälp?
Sedan skulle de hälla jord, jord och åter jord.
Dunk! Dunk! Dunk!
Till slut skulle allt bli tyst och svart!
Nästa dag på bygget, kom Stefan fram till henne och sa att han skulle bli
hemskickad redan från och med nästa dag!
Vad?
Två veckor tidigare än vad som var sagt.
Ledningen hade sagt att han inte behövdes längre.
Carolyn anade någon slags konspiration.
Stefans sorg och förtvivlan syntes i hans ögon.
De skulle aldrig få rida ut denna storm dem emellan, eftersom deras tid nu
var utmätt, av andra med inflytande. Andra som bestämde!
239
Hon ville slita ut sitt hjärta och skicka det med honom, i en liten ask, hem
till Norrland, hem till Kroksjö.
Det skulle aldrig bli de två.
Det här var slutet! Stefan skulle bara bli en tragisk förälskelse, före ett ingånget äktenskap.
Nu väntade bara döden. Hon skulle göra allt det som förväntades av henne.
-- 2 -Hon fortsatte att arbeta med sin elcentral som i koma. Förlamad av sorg
och förlust.
Kanske var det därför hon blev ouppmärksam något ögonblick, eller oförsiktig på något vis, då hon slant med skruvmejseln, på den med ström påsatta delen i elskåpet!
En våldsam smäll, så kraftfull att hon slungades ut ur rummet mot en
stenvägg!
Hon försvann från livet en stund och såg bara lila och rosa stjärnor, som
ett fyrverkeri.
Sedan blev allt svart!
Tyst!
Mörkt!
Hon hörde folk komma springande, skräckslagna, famlande där i mörkret.
Någon hann fram till henne precis då hon började försöka resa sig upp,
skakande av sig dammet.
Hur gick det? Frågorna haglade! Var hon skadad?
240
Nej då, hon försökte yrvaket bevisa, att hon nog likt Mowgli i Djungelboken, både var starkare och tuffare än somliga tror!
Allt var okay! Hon hade bara fått en liten stöt!
Denna lilla stöt hade orsakat kortslutning och mörkläggning på halva bygget. Så nog hade det blivit uppståndelse alltid.
Snart skrockades det, på hela bygget, att det höll på att inte bli något bröllop på lördag!
”Det blir inget bröllop på lördag, på lördag”, sjöngs det i korridorerna.
De skämtade med Carl att han nog höll på att bli utan brud till helgen!
Om de visste, eller anat hur rätt de kunnat ha, men då av en helt annan
anledning!
Den hemligheten skulle bara hon veta! Ingen annan!
Man kunde i alla fall konstatera, att det var tack vare att hon hade följt
säkerhetsföreskrifterna med isolerad skruvmejsel, hon klarat sig så bra ändå.
Hade hon inte hållit i skaftet på rätt sätt, hade det nog på fullt allvar inte
blivit något bröllop alls, aldrig någonsin, av en ännu allvarligare anledning.
-- 2 -Tre dagar senare, lördagen den 16 augusti, denna olycksdrabbade vecka,
sken solen från sin mest klarblåa himmel.
Det var en perfekt dag för ett bröllop!
Nu fanns ingen återvändo! Ingen skulle bli besviken!
241
Kanske bara hon själv då, eller? Men hon räknades väl inte?
Även om hon skulle vara huvudpersonen denna dag, skulle hon vara
många mil borta i tankarna, då och då. Men hon skulle spela sin roll väl. Så
väl att hon till sist njöt av denna underbara dag och alla fantastiska vänner
som kommit långväga dit för hennes skull.
De var i alla fall äkta, dessa underbara!
Faktum kvarstod dock;
Det fanns saker att känna lycka över;
Vilka underbara människor hon hade lyckats möta under sitt unga liv!
De åtaganden hon gått in i skulle upprätthålla hennes goda rykte, inte en
fläck på hennes enkla, men rena vita, oskuldsfulla klänning.
Hennes guldlockade hår, dagen till ära, hennes leende, men sorgsna ögon,
skulle le ännu mer, för att för alltid dölja en sanning;
Sanningen om henne själv!
Sanning och rätt, som hon egentligen var en beivrare för!
Alla skulle få det de sett fram emot, rest långa vägar för;
Ett strålande bröllop!
Ett vackert brudpar!
Många skratt! Humor!
Sång och glädje!
242
Hon hyllades av sina underbara vänner från Halmstad. Vilka fina vitsar
och personliga texter de hade författat. Vilka showartister de var! Vilken tid
de hade lagt ned! Hon blev överväldigad av alla fina saker de sa om henne.
Hon tyckte nästan synd om Carl. Som om hon, fick för mycket uppmärksamhet.
Men hon blev överväldigad av deras kärlek. Tänk att de älskade henne så
mycket?
Detta hade hon aldrig förväntat sig. Alla fina lovord!
Detta var det bästa bröllopet någonsin!
Margit kom fram till henne och sa hur lycklig och tacksam hon var för att
de blivit bjudna. De hade aldrig tidigare varit på ett bröllop. Inte i Sverige i
allafall! Det är klart. De hade ju varit missionärer i Israel. Alla vännerna från
Sunne var där. De goaste från Halmstad, förstås. Några få från lilla gänget i
Enköping och Maj-Lis förstås. Klippan! Den starka kvinnan!
Carls allra bästa vänner och släkt från Åland och Finland var där!
Tänk vilken fantastisk samling av fina och intressanta människor här var!
Det var många från Arboga som velat vara med på festen också, men bara
en liten utvald nära skara var med här. De ville ha det så. Men självklart var
Carls och Carolyns lilla Arboga-gäng med.
Vilken tur att hon fick uppleva detta fantastiska bröllop!
Vilken tur att alla fick uppleva denna glädje!
Det blev en lyckad dag!
Solen sken från tidiga morgonen till sena kvällen!
Denna glada fest, detta fantastiska bröllop, skulle det talas vida om och länge!
243
Detta hade så till slut blivit hennes bröllopsdag.
Bröllopsfotografen skulle bli densamma som tagit familjebilderna på henne då hon var en ”tandlös liten kärring” som femåring.
Han var fortfarande lika tokig, galen och uppsluppen, nu som då!
Han tog fantastiska bilder på brudparet. Även deras vittnen, Kristian och
Jeanette fick vara med på några av fotona.
Fotografen, kunde som vanligt inte hålla ”tand för tunga”, då han tyckte
att Carolyn skulle gift sig med vittnet Kristian i stället;
”Han blir bättre på bild”, som han uttryckte sig.
Eller kunde han, med sitt fotografiska sinne, sin röntgenblick, se det kaos
som fanns inom den strålande vackra bruden? Sorgsna ögon och en leende
mun?
Vilket sammanträffande!
Hennes barndoms Fotograf hade fått privilegiet att även ta hennes Brudfoto!
Sten och Ingrids tjugoårs projekt hade lyckats!
Att fostra ett barn, kunde ju liknas vid ett sådant. Nu hade de seglat in sin
dotter i äktenskapets trygga hamn.
De hade lyckats med det alla Jehovas vittnens föräldrar önskar sina barn.
”Oh flicka från Sulem, så älsklig och täck! Din renhet är helt utan fläck!
Ditt tal är behagligt” och så vidare. Hur ofta hade de inte sjungit denna sång
på sina möten.
244
Den rena Sulemitiska flickan som valde sin trogne herde, framför en kung.
Renhet och Gudsfruktan!
Dessutom hade detta tjugo årsprojekt både börjat och slutat på hemmaplan, för deras del;
Det var ett tjugo årsprojekt i dubbel bemärkelse!
Cirkeln var sluten!
Arboga! Tur och Retur!
245
Kapitel 16
Att vakna upp för första gången, tillsammans med en man, sin man, make,
var en märklig känsla. Från att knappt ha vetat hur en naken man fungerar,
eller ens ser ut, till detta.
Det kändes ju inte så där som hon hade fantiserat om, att det skulle vara.
Definitivt inget rosa skimmer, eller något som helst romantiskt. Det kändes
mest som att få vara åskådare till en mans sexdebut, hans krångel med preventivmedel. Han verkade aldrig ha använt sådan ”utrustning” förut. När
han efter stor möda, klev ut från badrummet, helt naken, utan hämningar
och med en ”apparat” mest likt en hingst, hade hon blivit vettskrämd och
önskat att hon var nedgrävd, för länge sen.
Trots chocktillståndet, hade hon verkligen försökt hjälpa till och vara tillmötesgående, på alla sätt. Det hade väl inte fungerat så bra, så till sist, hade
de somnat av ren utmattning. När de senare på morgonen hade vaknat och
försökt igen och det blev ett fungerande resultat för honom, hade de båda
blivit glada och tittat noga, hur det såg ut som hamnat i ”påsen”. Det var
som om de var med om ett vetenskapligt experiment. Som två närsynta professorer, som granskade resultat.
Han var nu en lycklig Man. Hon var nu en Fru, som hade tillfredsställt
sin man.
Trötta, men glada, vandrade de backen upp, som nygifta, till hennes föräldrar på söndagsmiddag. Där skulle hon nu, med sin man, få träffa Farfar
och övrig släkt och vänner.
Alla tittade på henne, så där undrande, som om hon skulle kunna berätta
om någon ny upplevelse i livet, något spännande, att hon skulle avslöja någon liten hemlighet.
246
Det skulle hon inte. Hon kände bara en väldig tomhet inom sig, som om
allting var förbi, allting var för sent, ingenting betydde något. Hon skulle
aldrig yppa något. Till vem skulle hon gå och berätta?
Hon skulle för alltid tiga, för alltid förbli lojal, mot sin man, mot sina
föräldrar, mot församlingen. Nu skulle det bli höst och regniga grå dagar.
Hon skulle få fantisera om bättre tider. Ett paradis där ledsna och sorgsna
känslor inte finns. Jo, det fanns något bra hon ville göra, som de skulle göra,
det hade ju Carl lovat.
De skulle tillsammans hjälpa andra i fattiga länder, att förstå den enda
sanningen, den enda vägen, vägen till frälsning. De skulle bli missionärer i
ett varmare land. Ett gemensamt mål. Något de båda trodde på. Ett självuppoffrande liv där de hjälpte andra.
Hon avbröts i sina tankar; ”Mer tårta?”
Frågan var så där uppfodrande, från Mamma.
Ja det kan ni behöva nu, lite gott, så ni står er några dagar nu, skämtade
Pappa.
Han syftade förstås på deras bröllopsresa. De skulle ju få låna Svärfars bil
och deras gamla ”militärtält”, från något ”finskt vinterkrig” som Svärfar sagt
att han deltagit i. Vilket krig det var, hade Carolyn ingen aning om. Bara att
han haft men av upplevelserna, flera år efteråt.
Campingliv några dagar skulle säkert bli trevligt.
Carl var otålig, då de hjälptes åt, för att få upp tältet. Det var ju inte helt lätt.
”Perkele”, hördes lite då och nu. Han var rolig på sitt sätt.
Så fort tältet var uppsatt med möda, var det ”träning” som gällde. Han
skulle nu bli en riktig man. Träna, träna, träna. De lämnade knappast tältet
på två dagar, gick bara ut o tvättade sig och borstade tänderna i sjön. Vädret
var ju inte heller det bästa. Ösregn och grått, grått, grått. Nu var hösten här
på allvar.
247
Efter två dagar i friska luften, återvände de så tillbaka, till sin arbetsplats,
Betelbygget i Arboga. Carl arbetade med målning och vissa betongarbeten
fortfarande. De olika huskropparna hade ju påbörjats i etapper. A-huset med
tryckeriet började ju ta form. B och C-huset med alla kontor och lägenheter
för Betelfamiljen likaså.
En del i Betelfamiljen, började anlända från Stockholm, i takt med att
kontoren och deras lägenheter blev färdigställda. Det blev alltmer vanligt att
träffa Bengt Hansson, högst ansvarig för verksamheten i Sverige och hans
hustru Ulla i korridorerna.
Den danske brodern Rasmusen, som alltid verkade vara på gott humör,
hade alltid ett skämt över till var och en. Carolyn tyckte han var en stilig
man, trots att han var till åren kommen. Han hade visst aldrig gift sig
Sedan hade de det stillsamma paret Hildur och Hilding Svensson. De hade
en ”helig utstrålning” båda två, men var otroligt ödmjuka och rara. Hildur
hade ”pippi på” att kasta karameller till henne så fort hon passerade i korridoren. ”Carolyn” ropade hon; ”Hur är det idag?” Så kastade hon en karamell
som Carolyn skulle ”ta lyra på”.
Ja, där fanns många ”klenoder” av medlemmar, som levt ett ännu mer
skyddat liv än henne själv. De hade bott där i Stockholm hela sitt vuxna liv,
som en del av en storfamilj, på ett Betelhem. Allt för att leva ett självuppoffrande liv, till förmån för Sanningen. Detta var verkligen beundransvärt.
Carolyn hade ju trott, när hon sällskapade med Henry, som ju var Betelit,
att detta var det liv hon ville leva. Men hon började förstå att det nog skulle
ha känts för instängt för henne. Henry hade haft rätt.
Det var missionär hon ville bli. Då fick man ju vara ute i friska luften. I
Afrika bodde ju dessutom de flesta i hyddor och i solen; Ja solen skulle ju
skina varje dag och värmen, så underbart. Hon skenade iväg i tankarna när
248
hon såg Hildurs bleka hy, tänkte att hon nog aldrig solat. Som om Hildur
kunde läsa hennes tankar, berättade hon, hur glad och tacksam, hon och Hilding nu var mot Jehova, över att de fått en liten uteplats, till sin lilla lägenhet.
Skogen och naturen, in på knuten, ja så underbart det var, att få leva så nära
till skogpromenader, till skillnad från det instängda livet i Stockholm.
Det var fortfarande många gästarbetare, från olika församlingar runt om i
landet, som kom och gjorde insatser någon vecka, eller två. De fick ansöka
för att komma dit, om de hade någon speciell yrkeskompetens, som behövdes på Betel.
Helt plötsligt en dag, var Carolyns ”första kärlek” Marcus, från Halmstad
där. Han var där i egenskap av elektriker på hennes avdelning. Han hade
ju gift sig ett par år tidigare, då han till slut gett upp hoppet om Carolyn,
eftersom hon var mer intresserad av att frälsa världen, än något så ”köttsligt”
som att skaffa man och familj.
Ett stygn i hjärtat över att han var där, såg henne, hon var nu gift, han var
gift, det var konstigt på något vis. Som om de utväxlade artighetsfraser, på
ett vuxenspråk, något fint sätt, eller?
Hur som helst så hade han det bra och hon med, det var ju betryggande.
Hon var inte oberörd resten av dagen. Saker hade rivits upp igen, i hennes
själ, som hon nu måste använda energi igen till, att reparera. Han verkade
nöjd, men ändå inte. Ska livet vara så? Är det så här att bli vuxen? Några större utrymmen att grubbla fanns inte. Dagarna var fyllda med arbetsuppgifter
och många möten med olika människor.
När alla Jakobsbergs Beteliter till slut började vara på plats blev det trångt
i Rikets Salen i Arboga. Även de närliggande städerna Örebro och Västerås,
hade fått tillskott av Beteliter under dessa tre år, som bygget fortskridit. Carolyn och Carl hade tillhört Arboga nu ett tag men skulle nu tillhöra Örebro
församling, den västra.
249
Det var därför ingen större förändring, när Beteltiden tog slut, i och med
att Betelhemmet började bli färdigställt, att stanna kvar i Örebroförsamlingen, ett tag som pionjärer.
Som Betelit var det inte heller svårt att få en lägenhet av en fastighetsägare
som tillhörde församlingen, i centrala Örebro. Rune Gustavsson hade skaffat
sig en liten förmögenhet på Fastighetsförvaltning och var mer än tjänstvillig,
att se till att det vackra paret Carl och Carolyn fick en fin ny start i Örebro.
Det var ett privilegium för honom.
Detta skulle bli deras första riktiga hem, ett halvår efter deras bröllop. De
två rummen på lägenhetshotellet i Arboga, hade ju knappast känts privat.
De hade ju inte haft något kök till exempel, eftersom de åt alla sina måltider
med Betelfamiljen.
De hade haft systrar som gått in och städat i deras två rum och toalett varje
dag, då de varit på Betelbygget. Ja, det hade varit som att bo på hotell.
Nu väcktes Carolyns skaparglädje till liv igen. Den nya lägenheten, skulle
tapetseras och göras personlig.
De hade artigt och försynt frågat Rune, om de fick tapetsera över den
starkt orange vävtapeten i hallen. Det skulle gå bra, men hela vävtapeten
skulle behöva spacklas över först. Detta slitarbete utförde Rune och Carl
tillsammans.
Det var en bragd för Carl, att uthärda detta.
Det visade sig nämligen att Rune var en mycket omständig man. Han
kunde dessutom, hålla på och prata i timtal, nej förresten, hålla tal i timmar.
Monolog var bara förnamnet. Carl som normalt, var en lugn och relativt
lågmäld man, fick allt svårare att hålla andan. Han började bli vresig.
Till slut sa Carl, att själva tapetseringen ville de göra själva, Carolyn och
han, detta för att han inte stod ut mer, med Runes anföranden. Men det sa
han inte till Rune förstås.
Det unga paret hjälptes tappert åt. Ve och fasa, det blev snett. Väggen var
sned! Svårt med en tapet som hade mönsterpassning då.
250
Helt plötsligt slets dörren upp, in kom Rune, för att titta till det unga paret,
med ett leende på läpparna, allt för att dölja sitt kontrollbehov. Oj, de hade
glömt låsa dörren, sin ovana trogen, från Betel. Carolyn började springa efter
med bården, snabbt som ögat så att inte Rune skulle se att det blev snett.
De var vana att arbeta snabbt och effektivt. Så på en helg, var hela lägenheten tapetserad, målad, möblerad med Carolyns föräldrars gamla soffa, bokhylla, Carls mormors gamla köksbord och 4 stolar, som de fått låna
tillsvidare av hans föräldrar, eftersom de var kvar på Betel ett tag till och inte
hade plats för alla möbler.
De försökte också sova tillsammans i den ärvda gamla sängen, på 1.05
meters bredd. Carolyns förkärlek till att tillvarata dessa antikviteter, fick ge
vika, efter någon månads sömnlöshet i den smala bädden.
Hennes Faders egenmålade tavlor, samt några av hennes egna, prydde väggarna i fina guldramar. Slutligen i fönstren, hade hon det enda nyköpet;
Vita spetsgardiner i omlott och stora ormbunkar, i vita krukor och två
vita cyklamen. Detta var verkligen ett romantiskt inrett hem. Hennes egna
virkade dukar, prydde borden och vittnade om en pysslig ung kvinna. Den
torkade bröllopsbuketten, hängde i en vit spets över sängen. Hennes bröllopsklänning hade hon också hängt fram på en krok, vid garderoben, för att
hålla romantiken vid liv, i hennes fall;
Drömmen, eller fantasin, om det där perfekta livet. När hon kände sig
ledsen och tom, kunde hon åtminstone njuta, av de vackra rum hon skapat
i sitt liv.
Deras eget lilla ”kollektiv” med Beteliter och den samvaro de kände, berikade också hennes liv. Jeanette, fick den lilla ettan mitt emot hennes och Carls.
Dit kunde Carolyn kila in och prata killar och annat spännande, eftersom
Jeanette fortfarande var ogift, fick hon reda på lite skvaller från hennes värld.
Ytterligare några månader senare, flyttade även deras föräldrar efter, Sten
och Ingrid, när deras uppdrag på Betelhemmet var färdigt. Carls föräldrar
flyttade till Nynäshamn.
251
Carolyn och Carl arbetade deltid, hon som tandteknikerbiträde hos en
tysk Tandtekniker i Örebro. Carl fick arbete på Nerikes Allehanda, som tidningsdistributör. Detta deltidsarbete, var endast till för att de skulle kunna
vara upptagna med sitt predikoarbete på heltid, som de utförde helt ideellt,
samtidigt som de behövde pengar för att betala hyra och mat.
Det gällde att vara ekonomiskt sinnad och inte unna sig några utsvävningar, för att få det att gå ihop. Carolyn storhandlade en gång i veckan och
höll sig inom det budgeterade. Kläder inhandlades på Second Hand och det
var här, hennes klädsmak utvecklades ytterligare. Det var alltför ofta, gamla
klänningar, väskor och skor från 20-30-40-talen dök upp. Detta var en frestelse för ögat, men tack vare de låga priserna, kunde hon bli ett modelejon
och tillsammans med sin syster, skapade de, en ny trend, först i församlingen
och sedan ute på gatan. Hon märkte att om hon köpt en klänning i svart, så
hade alla de unga systrarna svarta klänningar, nästa möte. Hade hon beige
klänning nästa, mycket riktigt, alla hade beige kopior, nästföljande möte.
Hon tyckte detta var lite märkligt.
Men började förstå, att hon nog var en pionjär, eller föregångare, i mer än
det ”andliga”. Alltför ofta, när hon och hennes syster promenerade upp till
staden, i någon gammal antik päls och en näpen sko, med rosett och taxklack, lade sig bilister på signalhornet och tutade, de vinkade, visslade och
tittade, med uppskattning, på de unga kvinnorna som obekymrat och med
en ödmjukhet, lugnt promenerade vidare.
De förstod inte själva att de skapat något nytt, att de kom från en annan
värld, en oskuldens värld och använt sin rena oförstörda smak, i garderober
som tillhörde en förfluten värld, gjorde detta till något ”eget” vackert och
lyfte fram det i ett nytt ljus.
-- 2 -Carolyn blev också varse att det fanns faror och oförutsedda händelser i
predikoverksamheten. Det var ju ändå där hon använde sin mesta tid.
252
Vid ett tillfälle öppnade en man, en mörk medelålders, stilig för sin ålder,
men han hade något otäckt över sig, i sin personlighet.
Han bjöd in henne och Solveig, som hon gick och knackade dörr tillsammans med. Det var Solveigs besök, hon som hade ordet vid detta tillfälle.
Han lyssnade uppmärksamt, då hon berättade om möjligheten att leva i ett
paradis på jorden, om man bara ville ta vara på bibelns budskap och ändra
sitt liv i överensstämmelse med Guds vilja.
Men, det där kan väl ändå inte gälla alla människor? undrade mannen.
Solveig insisterade; Jodå!
Även om man har mördat en annan människa? frågade mannen.
Solveig blev nu både lite paff och orolig, men behöll lugnet; Jodå! Bibeln
visar att även om våra synder är blodröda, kan vi få förlåtelse om vi verkligen
ångrar oss och vill bättra oss.
Styrkt av de orden, berättade mannen att han hade mördat sin mamma,
men suttit inne ett antal år, och sonat sitt straff.
Det var med lite snabba steg och lite obehag, de två kvinnorna, kilade
ner till Rune Gustavssons källare den kvällen, för att delta i Bokstudiet och
stärka upp sin tro ytterligare.
Det var ju inte alla dagar, man försöker frälsa en mördare!
-- 2 -Deras första år i Örebro stad, skulle komma att innehålla mycket aktiviteter i heltidstjänsten för Jehova, många inbjudningar till det nya Betelhemmet
i Arboga, invigningen av högkvarteret. Bröder från den ”styrande kretsen”
253
i Brooklyn skulle hålla gäst-tal. Carl och Carolyn tillhörde de utvalda, som
fick närvara på dessa evenemang, som tack för deras insats under byggtiden.
På grund av platsbrist, kunde ju inte alla Jehovas vittnen bjudas in, till
Betel i Sverige, trots att möteslokalen vid dessa tillfällen flyttats ut i tryckerihallarna, för att kunna ta emot så många som möjligt. Detta var festliga
tillfällen och det serverades middag och efterrätt, på långbord i hallarna. Alla
var ”uppklädda till tänderna”.
Detta var ju vittnenas högtider. Carl hade någon av sina fina kostymer som
Carolyn matchade med något ur sin stiliga garderob. Det var mycket marinblått och svart denna tid, mest svart. Den antika klänning i svart, som hon
ärvt av en gammal förmögen kvinna i Örebroförsamlingen, använde hon
nästan jämt. Hon hade aldrig haft en vackrare klänning i sitt liv och hennes
extremt slanka figur, antog ändå lite kvinnliga former tack vare denna gammeldags design, med volanger över bysten och hennes smala handleder kom
väl till sin rätt med spetsvolangen vid armslutet. Den var klassiskt elegant med
hennes svarta secondhandskor med taxklack. Hon kände sig bekväm med
dessa klackar, eftersom hon redan var tillräckligt lång, utan klack. Hennes
rödblonda långa hår, var ofta lockat och uppsatt med spännen. I dessa kläder,
kände hon sig som en filmstjärna, en gammeldags sådan. Även den antika
svarta pälsen med schal som hon ärvt, användes både till vardags och till fest.
Under detta första år som gift, hade hon även upptäckt att hon dessvärre
hade blivit gravid. Detta var ett streck i räkningen, eftersom det skulle betyda, att deras planer att fortsätta i heltidstjänsten och småningom bli missionärer i ett varmare land, skulle bli till intet.
Detta barn hade tydligen blivit till, vid ett tillfälle då de experimenterat
och tänkt att de nog inte skulle kunna bli med barn på en gång, att det nog
inte skulle vara så farligt att prova utan preventivmedel. Detta hade också
gjort att Carolyn nu äntligen, hade börjat kunna njuta av samlivet, eftersom
det tagit henne till oanade höjder. En helt annan mening med samliv.
254
Det gick en berättelse om en man i församlingen, ett ”original”, att han
hade sagt till en kvinna som hade små barn, när han knackade dörr;
”Jaha, ja; Jag ser att ni är köttsliga individer här, eftersom ni har barn!”
Så fick man naturligtvis inte säga, men Carolyn förstod ande-meningen,
för att älska på det viset, var något helt annat än det torra, gummi-aktiga
sättet. Hon hade nog ”gummi-allergi”.
Hon började kanske bli en sådan där ”köttslig människa”?
”Originalet”, som sagt orden, hade förblivit barnlös, tillsammans med sin
fru.
Carolyn och Carl kände en vanmakt, att berätta för Sten och Ingrid, att de
skulle bli Morföräldrar. Det skulle innebära att föräldrarnas förhoppningar
om att ha en dotter i heltidstjänsten för Jehova, att kunna sätta Guds rikes
intressen främst, i sitt liv skulle försvinna.
Allt de önskat för sin dotter, skulle vara bortkastat. All helighet de önskat
henne, skulle nu en man ha tagit, genom att göra henne med barn, i stället
för de andliga uppgifter han utgett sig för att vilja ge henne, tillföra hennes
liv. Allt skulle med detta erkännande vara som bortblåst. Blev man med
barn, var man med barn. Då fanns ingen återvändo. Abort var ju förbjudet!
Mottagandet blev som förväntat. Ljummet, som hm, jaha det var ju trevligt för er, kanske? Det var i alla fall ingen upptuktelse, i form av förmaning,
snarare att ställas inför ett fastslaget faktum. Inget man kunde göra något åt.
Men heller ingen gnutta glädje. Hade ju känts skönt, befriande. Men så var
det inte i den här världen, denna familjens värld i alla fall. De hade i alla fall
avbördat sig sitt ansvar och gett informationen.
I samma veva, i tredje, fjärde månaden fick Carl mottaga det dystra meddelandet att hans älskade morbror avlidit. Detta var en tragisk händelse, eftersom denne Lars Husman varit en av de högst ansvariga under byggtiden.
Han hade ju varit en mycket aktad och omtyckt man, av alla, med sin lite
255
underfundiga humor, sin finlandssvenska myndiga dialekt. Han hade vunnit
mångas hjärtan. Även Carolyns. Han hade insjuknat hastigt i cancer och
bara inom loppet av ett par månader, var allt slut, endast 44 år gammal.
Begravningen hölls storstilat i Arboga och Carolyn och Carl närvarade
bland hundratals sörjande. Carolyn hade sin svarta vackra klänning, för att
hedra Lars.
Kristina, Lars svärdotter, kom fram och kramade Carolyn och trots sina
rödgråtna ögon, gratulerade hon Carolyn, till att hon skulle bli mamma.
Kristina berättade, att hon var så rädd för att bli med barn, att hon hade en
fobi, skräck för att föda. Hon sa att hon nu skulle försöka tänka om. Vågade
Carolyn skulle nog hon också våga försöka. Detta skulle resultera i en dotter
ett år senare, för Lars Husmans son och sonhustru. Att bli Farfar skulle han
dock själv aldrig få uppleva. Hans liv gick förlorat, alldeles för tidigt.
Den kvällen efter begravningen, slank Carolyn in till sin syster. Hon kröp
upp i Jeanettes säng, fortfarande hade hon sin svarta vackra klänning på
sig. Hon var så trött och frusen då de kommit hem från Arboga. Hon fick
dra över sig täcket för att inte frysa, då hon satt och pratade med sin syster
över en kopp te. Det hade varit en känslosam dag, mycket händelser och
människor. Intryck. Sorg.
Plötsligt började det att klia på hela kroppen. Hon kliade och kliade, fullt
med röda prickar;
Du har väl inte löss i sängen? skrattade Carolyn.
Eller i din älsklingsklänning? skrattade Jeanette.
-- 2 --
256
Till slut fick hon bölder på kroppen och med Carls hjälp, kunde de åka
upp till sjukhuset. Hon hade fått Nässelfeber och ordinerades vila och lugn.
Ingen stress på ett tag. Graviditeten hade gjort hennes kropp känslig och
tvungen att inse sina begränsningar.
Carolyn skulle nu gå en ny tid till mötes. En ny era skulle inledas. Ett annat ansvar. En annan inblick i, vad ett verkligt vuxenliv innebär.
Ett barn skulle födas!
257
Kapitel 17
Måndagen denna februaridag, var relativt kall och rå, men ingen snö.
Carolyn hade kommit hem från en promenad till staden, tillsammans med
sin syster Jeanette.
De hade fikat på Vasakonditoriet och ätit varsin sådan där marängbakelse,
som var så fruktansvärt god.
Jeanette hade berättat på fiket, om Oscars besök och ett försök till att upprätthålla deras relation till varandra. Oscar hade varit hemma hos Sten och
Ingrid och haft med sig en fin present till Jeanettes föräldrar. Det hade varit
trevligt, men Jeanette kände sig inte längre säker på sina känslor för Oscar.
Hon tyckte att hans kyssar var ”slemmiga”, som hon uttryckte det.
Carolyn tyckte det var kul att höra lite skvaller från sin ogifta systers liv
och leverne.
Däremot blev hon oroad av att Jeanette hellre föredrog att tillsammans
med en annan ung syster i församlingen, Ewa, vara ute på stadens alla diskotek och inneklubbar. Det vilda och utsvävande livet hade gjort sitt intrång i
Jeanettes liv, återigen. Nu med ännu mer fart.
Det oroade så klart Carolyn, men nu hade hon annat att tänka på. Hennes värkar hade satt fart då hon på kvällen besökt, även föräldrarana. Men
de hade haft så roligt under dagen att hon inte hunnit känna efter, riktigt
ordentligt.
Då hon vid sänggåendet hemma kände att det nog inte skulle gå att sova,
på grund av värkarna, gick hon upp och hämtade Carl, som nu var på andra
våningen i Runes trappuppgång, för att färdigställa, i den trerums-lägenhet
som skulle bli deras nya, större hem, snarast efter förlossningen.
258
Då de kring midnatt, kom upp till förlossningen på Regionsjukhuset, hade
hon öppnat sig åtta centimeter. Hon hade gjort undan allt öppningsarbete,
sa Barnmorskan, denna måndag, med sin långa promenad i Örebro, nu var
det bara att strax föda ut sitt barn. Vadå öppningsarbete?
Ja, det var mycket hon inte visste!
Klockan 04.45 föddes ett litet flickebarn, på 4 400 gram. Hanna Lovisa,
skulle hon heta. Hanna Lovisa!
Den lilla babyn skrek hjärtskärande och starkt. Så starkt att Carolyn nästan
kände sig rädd. Rädd att inte räcka till för en ny människa. Ett nytt ansvar,
hon var ju själv nästan bara ett barn, ja så kändes det.
Carl såg blek ut han med. Men det var verkligen kul med en flicka. En
dotter. Som en docka att klä!
De hade av vännerna, fått säckvis med kläder och en barnvagn som de
hade fått ärva. Två hela säckar med baby kläder från 1960-talet hade hon
fått, av en kvinna i tjänsten som hon träffat. Det hade inte gått att värja sig
mot allt engagemang. Carolyn hade ju gärna köpt barnvagnen själv, men vad
gör man, när folk vill skänka?
Det unga paret köpte i alla fall en ny rosa romantisk korg-bag, med sufflett
och spetsvolang, att ta hem sin lilla baby i, samma sort som hon ett år senare,
lade märkte till att lady Diana i ett tidnings-reportage hade till sin son, fast
blå då förstås.
De hann knappast hem, innan gästerna började anlända. Vänner från
Halmstad, råkade vara på besök hemma hos Sten och Ingrid och ville naturligtvis komma förbi och beskåda underverket. Carls släkt från Pargas,
bror med hustru och dotter, svärföräldrarna från Nynäshamn. Ja, alla var i
antågande.
259
Det var vid ett sådant gästbesök, man upptäckte att lilla Lovisas hand var
röd och svullen. Ja, den ena lilla handen hade hastigt svullnat upp, till nästan
dubbel storlek som den andra. En liten varböld i långfingret dessutom.
Carolyn drog sig till minnes, att den sjuksyster som skulle ta det obligatoriska PKU-provet i foten, istället tagit sticket, just i det fingret. Detta på
grund av att Lovisas lilla fot varit för kall och sköterskan blivit nervös då
inget blod kom ut, i den lilla foten och tagit sticket i fingret då, i stället.
Uppe på sjukhuset blev Lovisa akut inlagd. Läkarna blev allvarliga och
visste först inte vad det var. Läget var kritiskt! Skulle Lovisa dö? Läkarna
skakade på huvudet. De kunde ingenting lova!
Carolyn bröt ihop.
Efter prover som snabbt togs, konstaterades att Lovisa drabbats av stafylokocker. Dessa bakterier härjade där på eftervården, dit alla förstföderskor
åkte, vilket man försökt att tysta ned. Läkarna visste inte hur långt detta
spridit sig i Lovisas lilla kropp, eller om hon skulle klara den ”hästkur”, man
skulle behöva sätta in. Dagar av ovisshet skulle följas. I fjorton dagar, skulle
denna lilla babykropp få den starkaste penicillin intravenöst, var fjärde timme, dygnet runt. Det var ordinationen.
Avvakta! Vänta och se! Allt för att en sköterska slarvat med PKU provet!
Det blev jobbiga veckor. Det lilla flickebarnet hade precis somnat i famnen, då det var dags att väcka henne för penicillinet. Oj, vad hon skrek! Igen
och igen!
Till slut var krisen över! Paret kände tacksamhet över att Jehova hade hört
deras böner. Han hade låtit deras lilla dotter leva.
-- 2 --
260
Tre rum och kök med jungfrukammare, på andra våningen, nu på Svartåbangatan i Runes fastighet. Lovisa hade svårt att sova och Carl och Carolyn,
gick otaliga nätter och bar och vaggade sitt oroliga lilla barn, till sömns.
Hennes cirklar hade brutits, av den första hemska sjukhusvistelsen i sitt liv.
De hade inte fått en bra start. Men de var tacksamma för dotterns liv.
Morföräldrarna Sten och Ingrid, som tidigare nästan hånat andra, som
blivit Mor och Farföräldrar och deras pjoskighet, skulle snart bli tusen gånger värre själva. Man kan lugnt säga, att Morföräldrarna gick in i en närmast
besatt fas i livet. Detta lilla barnbarn, deras barnbarn, som trotsat alla odds
och överlevt, skulle bli deras allt, ja deras liv.
Det var som om de hade fått en liten dotter igen, fast på ett mera intensivt vis.
Det skulle gå så långt, att Carolyn nästan bryskt skulle behöva be att få
tillbaka sitt barn. Det blev helt enkelt för mycket!
När så Riksbyggen byggde nya lägenheter, tvärs över gatan, ville Carl
prompt att de skulle anmäla sig dit för en bostadsrätt. Carl stod inte ut med
Rune i samma trappuppgång. Carolyn var mera emot detta. Hon var inte
så förtjust i moderna lägenheter, hon älskade denna gammeldags charmen,
med högt i tak och parkettgolven och de riktiga trägolven.
Men Carl som var envis, fick igenom sin vilja här. De ansökte och blev det
yngsta paret som fick en bostadsrättslägenhet i området. Endast en till, något
äldre familj, med en son fick också en trea där. Annars var det medelålders
par och äldre, som Riksbyggen ville ha i området.
När Sten och Ingrid, fick reda på dotterns och mågens planer, gjorde de
allt, för att även de skulle få en lägenhet. Med hänvisning till att dottern fått
en lägenhet där, fick de ställa sig i kö, för att eventuellt få något återbud. Det
lyckades, vilket kanske inte enbart var till Carolyns belåtenhet. Föräldrarna i
samma trappuppgång? Nej, kanske lite för nära inpå.
261
När lilla Lovisa växte upp och valde mellan soppa till lunch hos mamma,
var det därför till förtret när lilla Lovisa bestämde;
Då går jag nog hellre upp till Mormor för hon har ”sött”.
Detta betydde kött. Men även Mormors söta bullar och kakor, kunde ju
även det, skada en liten uppväxande dotters tänder.
Men det var naturligtvis även glada och underbara stunder och framför
allt barnvakt då Carolyn arbetade. Då var det smidigt att barnvakten fanns i
samma hus. Oregelbundna tider var ju heller inga problem.
Några händelserika år förflöt. Jeanette skulle hamna i bekymmer med sitt
världsliga och utsvävande liv, enligt församlingen. Så när det blev känt att
Jeanette blivit förälskad i en mycket mäktig, men farlig man, blev hon inkallad till Äldste-kommitteen. Det var alltid så att vid bekymmer, var numera
förordningen den, att minst tre Äldstebröder, skulle närvara i sådana sammanhang. Numera var det inte bara en enda Församlingstjänare längre, utan
flera Äldste i församlingarna, för att dela på ansvaret.
Både Jeanette och Ewa, fick restriktioner, vilket innebar att om de inte tog
sig samman och upphörde med sina discobesök och kontakter med världsliga
män, skulle de bli uteslutna ur den kristna församlingen, för orent uppförande.
Det blev många diskussioner hemma hos familjen, för att få Jeanette att
överge sin inslagna väg. Återigen ville Carolyn hjälpa sin vilseledda syster
och få henne att orka kämpa vidare på Sanningens väg och inte ge efter, för
Satans lockelser, i denna onda tingens ordning. Jeanette visste ju, att om hon
inte skulle vara kvar i församlingen, skulle hon ju inte heller få ha kontakt
med sin syster och dennes dotter Lovisa. Jeanettes ögon tårades;
Varför ska jag vara tvungen att välja? Mannen som jag älskar, eller min
syster som jag också älskar? Och Lovisa!
Nu skulle ändå saker till sist, reda ut sig. Umgänget med Jeanettes kärlek i smyg, skulle till slut upphöra av sig själv, eftersom han hade ett kontrollbehov som fick Jeanette att dra öronen åt sig och till slut fatta beslutet,
262
att försöka avsluta kontakten. Under denna process, kände hon sig både
övervakad och förföljd av mörka bilar, utanför hennes trappuppgång. Hon
kände sig övervakad, nästan jämt. Att försöka bryta med denne man, gjorde
man inte ostraffat, som han sa. Under denna tid, med bekymmer öppnades
hennes ögon för en kristen broder i församlingen och de började sällskapa.
Denne kille, skulle till slut få henne att orka vidare och vågade dessutom ta
risken att stå vid hennes sida, trots att det fanns en viss fara i det, på grund
av svartsjuka.
Jeanette och Daniel förlovade sig och gifte sig mitt i vintern, då ett nytt år
precis nalkades.
-- 2 -Denna dag, på Jeanettes och Daniels bröllopsdag, föddes också en liten
son. Ja, det var Carolyn som bara hann vara med på vigsel och talet i Rikets
Salen, inta en snabb bröllopsmiddag, för att sedan i all hast, åka i väg och
föda sitt andra barn, Valentin.
Allt gick så fort. Förmodligen var det anspänningen under ceremonin, som
satte i gång värkarna denna dag, något tidigare än beräknat. Som tur var, gick
allt bra, med undantag av att navelsträngen var lindad runt halsen på Valentin. Men Barnmorskan agerade blixtsnabbt och strax kunde den lille pojken
snyfta lite, som sig bör, vid en förlossning.
Den lille prinsen, låg i sin fina babysäng, med sina blå ögon och tittade
så näpet. Vilket snällt barn han var. Skrek aldrig, bara låg där och tittade i
timmar om så behövdes. Carolyn fick en fin återhämtningstid nu. Hon hade
haft ett fruktansvärt illamående och kräkningar under hela graviditeten, så
att hon till slut hade blivit deprimerad. Hon hade spytt upp till tio gånger
om dagen. Stackars Carl, hade inte fått ta hem sina killpolare som han velat,
eftersom hans fru bara behövde hemmet för sig själv, att spy i. Carl hade
dessutom magrat lika mycket som sin fru, så till den milda grad att brorsan
Gerhard vid sitt besök från Åland utbrustit;
263
Men herregud brorsan, du ser ju ut som ett Biafra-barn! Bara skinn och ben!
Carolyn hade på omvägar fått höra olika systrar oroa sig till hennes mamma Ingrid;
Men kära nån då, Carolyn går ju snart av på mitten, kan ingen göra något?
Ja, Carl var ju beroende av att frugan lagade mat åt honom och visst hade
hon gjort sin plikt, även där, men att se sin fru springa från bordet och spy
vid varje mattillfälle gjorde väl sitt till för den minskade aptiten.
Ja, folk oroade sig för deras magra kroppar. Men nu var den svåra tiden
över. Nu var allt sådant glömt.
De var nu en liten familj, med en dotter och en son. Nu skulle de verkligen kunna vara nöjda. Ja det var precis så Farmor uttryckte det vid sitt och
Farfars besök. Valentin och Lovisa fick nu ytterligare en som stickade tröjor,
sockor och vantar åt sig. Faster Eivor hade ju fortsatt sin goda sedvänja att
sticka till Carolyns barn nu.
Det var många grannar, framför allt de äldre, som kommenterade barnens
fina tröjor och mössor med tofsar. Ja det var helt otroligt vilket kärleksfullt
arbete som låg bakom dessa gåvor till familjen.
Carolyn, som var en obotlig romantiker, skulle komma, till skillnad från
sin egen Mor som skickade kläder vidare, att i stället noggrant spara dessa
klenoder i fina kartonger.
Kanske skulle hennes egna barn, en dag få barn och kunna använda detta.
Men vadå? Guds Rike då? Hade Carolyn glömt den begränsade tiden? Vad
hade hänt i hennes sinne?
Hur som helst; Spara var ordet!
När Valentin passerat halvårsstrecket blev han som förbytt;
Den lille prinsen skulle utforska allt! Precis allt! Ja, han blev så vild och
busig, så han i församlingen blev kallad ”Den vilda babyn”.
264
Nu fick de en hoppgunga i present av en annan familj, vars barn vuxit ur denna anordning. Den skulle Carolyn placera Valentin i, så att hon
överhuvudtaget kunde uträtta sina sysslor i hemmet. Valentin studsade i en
provocerande hastighet. I Carolyns ögonvrå, syntes han som en projektil, på
väg någonstans, eller som en raket som snart skulle krascha. Tack och lov var
denna hoppgunga väl förankrad och inga tillbud skedde.
Tillbud skulle däremot ske då han lite senare började köra med sina små
fordon inomhus. Eftersom Carolyn hade en inredningssmak av antikviteter
och andra vackra möbler, inte så barnvänliga, var det därför inte så förvånande när Valentin körde rakt in i det stora golvuret. En skräll utan dess like,
men inget skrik, hördes i vardagsrummet. Där krälade en liten gosse ut från
resterna av det som en gång varit ett mycket vackert gustavianskt golvur. Valentin bara log så där finurligt, som bara en vild baby kunde göra. Uret skulle
aldrig bli sig likt något mer. Men det var väl en parentes i sammanhanget.
Barnen fick växa upp bland sammetssoffor och salongsmöbler, rokokofåtöljer och vackra figuriner. Carolyn var en av de yngsta som köpte och sålde
antika möbler i staden. Hon var stamkund på Auktionshusen i staden och
med fem mils radie runt omkring.
Hon hade också upptäckt en rengöringsmetod för smutsiga möbler med
originalklädsel och som därför kunde bli billiga på auktion. Dessa köpte
hon in, rengjorde och sålde vidare, som i nyskick. Barnen fick ofta följa med
henne och de hamnade till och med på bild och intervju i ett sådant sammanhang, i den stora dagstidningen.
Carolyn hade också haft en alldeles speciell barnvagn till Valentin. En antik
sådan. Hon hade naturligtvis ropat in den på en auktion. Den väckte uppståndelse, vart de än kom. Däremot var den oerhört pinsam och krånglig att
transportera i bil. Men vad gjorde hon inte för den goda sakens skull? Carl
höll en sammanbiten, men god min. Ibland sa han ”perkele”, lite mumlande.
265
Hon hade till och med varit tillfällig pionjär, en månad under Valentins
första lugna tid, då han snällt bara låg och tittade i vagnen, eller sov. Då hade
hon nitiskt parkerat barnvagnen i trappuppgången, medan hon ”knackade
dörr”. Det väckte muntra kommentarer.
Vid månadens slut började dock Carolyn inse sina begränsningar, då det
trots allt, blivit alltför ansträngande att pressa sig ytterligare, med nästan 100
timmars tjänst på fältet. Hon började gråta och insåg att den tid, då hon var
en pionjär och föregångare, nog var över. Hennes uppgift som Maka och
Mor, skulle nu bli det viktigaste i hennes liv. Det ”duktiga” livet skulle hon
komma att inse, var över. Hennes kropp och själ hade begränsningar. Hon
skulle nu komma att bli tvungen att ställa sig en annan sorts frågor, än tidigare. Ett helt annat ansvar i livet.
Carolyn skulle även få anledning att ställa sig andra frågor, med tanke på
det Carl så klumpigt sagt, då den lilla familjen var på en liten utflykt med
barnen. Från ingenstans ställde han frågan;
Carolyn, tänk om du och jag skulle ta och skilja oss?
Chockad hade hon tittat på honom och frågat vad han menade?
Då hade han bara skrattat bort sin fråga och påstått att han skämtade.
Hade han träffat någon annan? Hade hon varit både blind och döv? Vad
hade hon missat? Visst var inte deras äktenskap det bästa, men hon försökte
ju i alla fall, vara en god hustru, trots allt.
Så, som med allt annat, medförde frågan att hon omvärderade tankar om
livet. Kunde de göra saker bättre? Frågan skulle komma ligga kvar och gnaga
som tvivel.
Trerummaren i bostadsrätten, skulle nu också börja kännas trång, med en
växande familj. Dessutom med en pojke och en flicka, krävdes ju ett blått
och ett rosa rum. Eller hur? Familjen började snegla på hus i området.
266
Problemet var bara, att Carolyn närde en svår längtan, tillbaka till sin hemstad Halmstad och havet. Det var som om hon bara hade varit på en lång
utflykt, eller som en tillfällig invånare, någon annanstans. Denna mellansvenska stad kändes inte som ett hem. Visst hade de en umgängeskrets i
församlingen, men det var en i hennes tycke, en tråkig sammansättning folk,
som inte imponerade särskilt mycket på henne. Hennes kärlek till vännerna
i Halmstad, Sunne, Enköping och Arboga hade betydligt starkare dragningskraft och inverkan på henne, än denna samling här. Det kändes som slöseri
med tiden, ja, med livet, att vara på denna plats. Det var inte här hon räknat
med att fostra upp sina barn. Hon ville så gärna ge dem havet, kärleksfulla
vänner, god natur och framför allt sitt eget välmående och lycka.
Hon kände inte sig lycklig längre! Det oroade henne. Vad hade blivit fel?
De hade nog förstått, att deras bostadsrätt stigit betydligt i värde under
dessa år, så att nu investera i ett hus skulle inte vara någon omöjlighet. Carolyn hade lyckats övertala Carl, att hela familjen skulle åka ned till Halmstad
och försöka hitta arbete och hus där och på så vis, få ett mera harmoniskt
och lyckligt liv.
De stannade bilen strax innan de körde in i Halmstad, för att be en bön
till Jehova om vägledning.
Carl var ju egentligen inte någon andlig person i den meningen, utan mer
praktiskt lagd.
Men det var Carolyn som insisterade på detta.
Det gick över förväntan bra! Carl lyckades få ett arbete både på en Industri
och på Hallandsposten. De hittade tre olika tänkbara husalternativ, ett stort
hus i Söndrum, en enplansvilla med inhägnad tomt och gästhus i Frösakull
och slutligen det dyraste alternativet, att bygga helt nytt på en tomt i Haverdal. Det var svårt att välja. Men Frösakull och Haverdal var Carolyns favoriter. Framförallt Frösakull, med inhägnad trädgård och absolut ingen insyn.
Det var hennes melodi. Helt ostört!
267
Familjen återvände till Örebro, upprymda och lyckliga över att det hade
gått så bra ändå.
Nu skulle de fundera och berätta om sina planer för släkten.
Deras lycka skulle strax grusas, då Sten och Ingrid blev mycket upprörda!
Sten försökte med sin patriarkaliska myndighet, få den unga familjen att
inse, det okloka i att ge sig av och inse den stora risk det kunde innebära, att
satsa både på nytt jobb och ett så stort åtagande som ett hus kunde medföra.
Jeanette blev om möjligt ännu mera upprörd. Hon och Daniel berättade
sin glada nyhet om att de snart också skulle bli föräldrar;
Ska du nu överge mig, när jag behöver dig så mycket Carolyn? Jag ska få
mitt första barn? Jag har ju funnits där för dig, vädjade Jeanette med sina
sorgsna ögon.
Det var ju meningen att de skulle känna skuldkänslor för sina nyvunna
idéer. Det lyckades! De hade hoppats på en mera uppmuntrande och stödjande attityd. Carolyn kände det som om hon på något outgrundligt vis
aldrig skulle kunna få uppleva detta. Som om hon vore fängslad.
Känslorna skulle komma att svaja. Carl upplevde det som svårast. Han ville inte stöta sig med sin svärfar Sten, som ju var en klok man. Eller handlade
Sten i sin hustrus sak? Sten och Ingrid, trivdes ju mycket bra där de nu var.
Med barn och barnbarn i kring sig. De hade ju träffat varandra i Mellansverige, fått barnen i Arboga. Detta kändes som hemma för dem.
Om nu deras älskade barnbarn skulle ryckas ifrån dem, skulle det givetvis
bli ett stort hål i deras hjärtan. De kunde inte ha det bättre än de hade nu.
Men var detta det lyckligaste för deras dotter? Carl började tveka och föreslog att de skulle titta efter hus i Örebro i stället. Kanske hade Sten rätt;
Bättre att göra bara en sak. Hus eller nytt jobb? Carl och Carolyn hade det
stabilt ekonomiskt, där de var, det var sant.
268
De började titta på hustomter i Adolfsberg, trafikbuller där, nej tack! Hjärsta? Udda fin tomt, nära Sveriges bästa grundskola, Lovisa skulle ju börja
skolan snart. Det började bli bråttom. Fina tomter centralt i en stor stad var
ju relativt sällsynt. Kostnadskalkyl och ett rejält jättefint hus, med valmat
tak? Ett drömhus!
Nu blev släkten eld och lågor. Så också Carl.
Carolyn såg bara en enda bra sak, det var den fina skolan åt Lovisa.
Det var praktiskt att bygga i samma stad!
Till slut gick Carolyn med på detta, på ett villkor; Bygga huset! Tjäna lite
mer pengar och sälja inom ett år! Så var planen! Carl gick med på detta!
Carolyn gick så in för uppgiften, som ett sant proffs. Hon njöt av att välja
tapeter, golv, vedspis, ja allt som rörde hur huset skulle designas, både invändigt och utvändigt.
De var byggherrar. Alla träden på tomten höggs ner av en broder från Betel
i Arboga, mot att de fick flisen, att elda med på Betel.
Det var mäktigt med den stora flismaskinen på plats, nu var allt i gång.
Bygget tog endast några månader och familjen hann snabbt avveckla sin
bostadsrätt med en oerhört bra reavinst, med tanke på att de köpt en nybyggd lägenhet och en fantastisk tillväxt på bomarknaden, ja de fick flera
hundra procent i vinst.
Carolyn insåg nu med facit i hand, att de nästan hade kunnat betala huset i
Frösakull i Halmstad kontant. Om de bara hade vetat hur mycket värd bostadsrätten varit, hade det varit lättare att argumentera emot föräldrar och syskon.
Hon ångrade, att de inte stått på sig och att hon inte vågade säga emot mer,
än hon dittills gjort. Nej, Carolyn föredrog fortfarande att göra alla andra
nöjda och glada, förutom sig själv!
I samband med flytten upptäckte Carolyn även att hon nu återigen var gravid. Detta var inget som var direkt planerat, men självklart välkommet. Hon
skulle dessutom då kunna börja sitt första år i huset med att vara mammaledig.
269
Jeromy, den lille gossen, anlände lugnt och städat till livet. Det hade gått två
veckor över tiden. Fostervattnet var alldeles kristallklart enligt Barnmorskan;
Han trivdes nog väldigt bra där inne i magen, som hon uttryckte det.
Den lugna stabila lille pojken, var lugnare än föräldrarna hade varit före
nedkomsten.
Carolyn hade varit väldigt rastlös och irriterad och på så sätt provocerat
fram ett bråk med Carl.
Carl, vars nerver emellanåt var i obalans, nappade på den irriterade höggravida hustrun och jagade in henne i ett rum. Carolyn ställde sig bakom
dörren och höll emot, med all sin kraft. Det var detta kämpande, som till
slut fick i gång värkarna och paret anlände till Regionsjukhuset fortsatt gnabbandes och med otrevlig attityd.
Den lugna Barnmorskan harklade sig försiktigt, för att anmäla sitt intåg i
undersökningsrummet, där Carolyn var i full färd med att skälla på Carl för
att han smällde av resterande foton, i väskan.
De hade ju inte så många bilder kvar i rullen och det var ju viktigt att
fotografera barnet, i stället för i en svart väska. Kunde han inte begripa det?
Carolyn upplevde också smärtan som obeskrivlig. Bedövningen hade inte
hunnit verka, så hon skrek som om hennes sista stund var kommen. De
första två barnen hade hon ju fött som om hon var ute och promenerade,
lätt som en plätt.
Det var som om, det först var nu, hon verkligen upplevde hur det var att
föda.
-- 2 -Den lille vackre pojken låg nu nöjt vid sin moders sida. Carolyn kände
sig som en prinsessa. Åh vad hon var lycklig nu! Allt gammalt groll var som
bortblåst! Hennes kvinnliga hormoner hade nu blivit så översvallande, att
hon allvarligt övervägde att utbilda sig till Barnmorska.
270
Hon älskade de små krabaterna som låg där och sussade så nöjt och luktade så gott!
Men hennes baby var så klart den finaste av dem alla.
Hon ville ta hela världen i famn, så oerhört berusad av lycka var hon!
På hemvägen stannade de till i en blomsteraffär.
Hon sprang in för att beställa en begravningsbukett. Deras granne i Runes
hus, tant Astrid hade hastigt blivit änka. Hennes make Ragnar hade blivit
påkörd av en bil då han varit ute och cyklat.
Carolyn kände att det var fruktansvärt kallt på sätena.
Varför kunde inte Carl ha värmt upp bilen, eller åtminstone tagit med en
varm filt åt henne, eller en sittdyna åt henne?
Förstod han inte att hon precis hade fött barn för ett par dygn sedan?
Varför var han inte mer rädd om henne?
Mycket riktigt, ”som ett brev på posten”, blev hon omedelbart sjuk vid
hemkomsten med mycket hög feber. Hon var fortfarande arg på Carl.
Återigen blev huset raskt fullt av gäster, som ville gratulera.
Släkten från Åland, barnens Farmor och Farfar förstås, släkten från Finland. Killarna i Carls grabbgäng kikade förbi på kaffe, bland annat en av
dem, Perry, den mysige norrlänningen som ibland kändes, som om han mer
var där för Carolyns skull, än för Carls.
Perry och Carolyn beundrade den lille prinsen som låg och sov i sin lilla
”kungavagn”, ja, en vacker sådan, som Carolyn köpt på hjul och sirligt handtag, klädd med vit spets. De tittade på varandra, en känsla av samhörighet
och värme, tänk om det ändå hade varit en sådan som han, som varit far till
barnet.
Carolyn fick skam och skuldkänslor för sina orena tankar. Men Perry var
helt klart en läcker man och sensuell. Det fanns ett samförstånd i deras ögon.
271
När de bodde i bostadsrätten, hade Perry titt som tätt gjort sig ärenden,
eftersom han bodde tvärs över gatan i Runes hus. Han hade övertagit Jeanettes gamla lya.
Vid ett tillfälle hade han ringt på när Carolyn var ensam hemma, för att
låna ett A4 papper, till ett tal han höll på att skriva, till ett församlingsmöte.
Men varför i hela friden hade han på sig skinnbyxor, om han nu satt och
skrev ett tal? Det måste ju bli både obekvämt och varmt, hade Carolyn tänkt.
Klokt nog, hade hon låtit Perry väntat utanför dörren, medan hon letade
rätt på, just det, ett A4 ark.
Hade hon bjudit in honom, vet man ju inte vad som kunnat hända. Laddningen hade definitivt funnits där.
När han lommat i väg med sitt papper i sina sexiga skinnbrallor, hade hon
ångrat sig. Tänk om hon bara hade släppt in honom och hängett sig åt lidelser och lustar i stället. Tänk vad spännande det hade varit. Men så gjorde inte
Carolyn! Nej då, hon stod emot, synd och lust!
Det var kanske därför hon tog så illa vid sig, när en äldre syster fällde en
anklagande kommentar, vid anblicken av den lille Jeromy, på sitt första mötesbesök som nyfödd;
Men kära nån då; Är det verkligen Carl som är pappa till detta lilla barn;
Den lille är ju alldeles svart!!
-- 2 -Det var sagt i en skämtsam ton, men med en menande blick.
Denna äldre syster syftade på Perry, som var väldigt mörk, både i hy och
hår, med sina bruna ögon och känd för att tillbringa mycket tid hemma hos
Carl och Carolyn.
272
Men att bli anklagad för något, då man själv visste att inget orätt eller orent
skett, var hårt. Dessutom då hon faktiskt varit frestad att synda, men kämpat
emot. Då hade det nästan varit bättre att verkligen ha gett efter istället.
Varför vara ren och oskyldig och ändå bli misstänkliggjord? Sådant kunde
Carolyn gå i gång på och börja ifrågasätta. Av sig själv känner man andra,
brukade det sägas. Om nu kristna vänner kunde fantisera så om andra, vad
gjorde dem då själva? Kanske var inte kristna människor ”snövita”?
I Carolyns värld hade allt hittills varit svart eller vitt, rätt eller fel, renhet
eller synd. Succesivt hade hon märkt och dragit slutsatser att hon kanske
varit mer troende än andra, att hennes familj satt ribban väldigt högt, hennes
familj alltså och hennes föräldrars.
Hon hade ju sett skillnaden på Carls familj. De var ju mera råbarkade och
på något sätt mycket mera jordnära individer, som inte citerade skriftställen
i tid och otid, som hennes egna föräldrar gjorde. Alkoholen flödade på ett
annat sätt eller groggvirket som Carl och hans bröder på Åland och i Finland
kallade det. Även deras fina föräldrar föredrog vin framför vatten. Det var
liksom inget märkvärdigt med det. Det var ju därför många grabbar trivdes
hemma hos Carl, att få ta en öl och en grogg i bastun och snacka killsnack.
Den kulturen var populär, allt annat än det Carolyn växt upp med, där det
knappt funnits någon alkohol alls.
De trivdes i sitt nybyggda vackra stilfulla hus och det var en fröjd att vara
trebarnsmor och vara hemma med de små telningarna. Carolyn eldade i
vedspisen i köket och lagade både grytor och stekar. Vilken skillnad i smaken
på köttet att tillreda på detta vis. Ja hon kände sig som en riktig matmor och
duglig hustru.
De hade många gäster i sitt hem, men endast få utvalda. Det var ofta vänner i församlingen knackade på för att tigga lite vatten eller en kopp kaffe,
men Carolyn kände att hon irriterade sig på detta.
273
Vem som helst var faktiskt inte välkommen hem till dem, dessutom kände
hon att många var väldigt nyfikna på hur de hade det i sitt stora lyxiga hus.
Denna integritetskänsla hade krupit sig på henne de senaste åren, för hon
orkade inte med allt och alla. Hon började vilja isolera sig, avskärma sig
alltmer.
Carl var även han åsikter om att bara för att man tillhörde en församling,
var man ju inte ”allmän egendom”, som vissa vänner verkade resonera. Carl
trivdes inte heller med alltför svenska ”bokstavstroende” som han uttryckte
det och på något sätt blev det slut och sist han som mer och mer avgjorde
umgänget.
Eftersom Carl hade tre bröder med familjer, blev det mycket samvaro med
dessa. Finlands-svenske Kristian från Arboga, var ju barndomskamrat med
Carl och hade gift sig med Ellen, från Arboga, ett år senare i Västerås och de
brukade umgås en hel del. Sedan hade ju Carolyns syster Jeanette och hennes man även de köpt ett hus i gamla Hjärsta, inte långt från deras och med
tanke på deras lille son blev det ju en och annan tid tillsammans där med.
Föräldrarna hade också skaffat sig en liten sommarstuga utanför staden
och där blev det många surströmmingsfester med barn och barnbarn, Beteliter från Arboga, vissa goda vänner i församlingen. Ja det var fullt upp, att få
vardag och de flitiga mötesbesöken att gå ihop.
Carolyn var noga med att familjen var fint klädda, hela och rena, dessutom
sydde hon kreationer till barnen. Hon designade till och med barockkläder
till sina små pojkar, vilket föranledde ett ungt manligt ”modelejon” i församlingen att utbrista;
”Men Carolyn, om du låter grabben gå klädd så där, så blir han ju bög!”
Nej då! Det var inget som hon fäste sig vid, men kommentaren var ju
humoristisk.
274
Carl var inte så modeintresserad, men däremot lätt att klä. Med sin långa
gängliga kropp var det gott om modekläder, både klassiskt och trendigt att
välja på för Carolyn. Ja det var hon som klädde honom, till och med skorna.
En syster i församlingen hade fällt kommentaren till hennes mamma, att
Carolyn minsann hade en stilig Ken-docka att klä.
De var sannerligen en vacker och lycklig familj att skåda, åtminstone för
betraktarens ögon var de avundsvärda.
Det var därför ingen kunde se det svarta hål och den sorg som Carolyn bar
på och höll hemligt i sitt hjärta. Hon fick liksom inte bukt med detta. Det
kallades visst depression, men hon dövade sorgen med musik och samtal
med sin syster. Hennes enda förtrogna. Hon hade ju intalat sig att det var
henne det var fel på och att tiden skulle läka alla sår, men det kändes som om
åren bara gick och gick och allt var sig bara likt.
De enda lycksalighetsstunderna var ju när hon fött sina barn och tack vare
alla kvinnliga hormoner som då lösgjorts kunnat fokusera på det underbara
babyknyte hon välsignats med. Men hon kunde ju inte bara fortsätta föda
barn som lyckopiller. Det måste finnas något annat?
Hon ville frysa sekunder, ögonblick med barnen. Frekvenser som hon
sorgset tänkte att detta kommer aldrig tillbaka. Hon tog flitigt fotografier
som för att föreviga dessa underbara stunder. Hon älskade verkligen sina
barn. De var hennes allt!
Därför var hon också rädd att något hemskt skulle hända och den dagen
hennes dotter började skolan grät hon ut framför sin syster Jeanette.
Nu var det Jeanettes tur att stödja sin storasyster, som av någon oförklarlig
anledning fick ett mindre sammanbrott av rädsla för vad skolstarten skulle
göra med hennes lilla oskyldiga dotter.
275
Tänk om hennes lilla dotter skulle bli mobbad och retad av sina klasskamrater? Nu skulle lilla Lovisa ensam möta världen, så som den var, kall och hänsynslös. Carolyn skulle inte alltid längre kunna finnas där och beskydda henne.
Det var därför med panik i magen Carolyn upplevde samtalet med läraren,
beträffande att de var Jehovas vittnen och av den anledningen inte kunde
delta i vissa företeelser i klassen, som firandet av födelsedagar, julfirande och
så vidare.
Carl tyckte också det var jobbigt och eftersom han inte var den andliga
typen, utan mer liberal och själv inte blivit så hårt hållen som Carolyn, blev
det ett långt samtal dem emellan hemma vid köksbordet.
Denna traumatiska upplevelse för Carolyn, mildrades och tilltalades av
Carls ord om att de kanske kunde göra skolgången lite smidigare för deras
dotter, genom att inte bli allt för dogmatiska och på så sätt inte utmärka sig
och sin dotter. Att försöka ge sin dotter en mera normal uppväxt blev en ny
och befriande sinnebild för Carolyn.
Skulle detta verkligen vara möjligt?
Tiden skulle gå och Carolyn skulle vid ett senare tillfälle också komma på
sig med att för första gången aga sin dotter, så som hon själv en gång blivit
tuktad. Det satt så djupt rotat i henne, att det var först sedan hon smiskat
sin dotter, trots obeskrivlig vånda, beslöt sig för att detta skulle bli första och
sista gången hon skulle utdela ett kroppsligt straff!
Detta var så långt ifrån den mamma hon ville bli, men ändå höll på att
utvecklas till.
Hon hade ju sagt till sina barn att de skulle berätta, vad som än hände och
att hon då lovade att inte bli arg.
276
Hon ville inte att de skulle vara rädda för henne, utan hellre att de skulle få
hjälp av henne, om något var tokigt eller höll på att spåra ur.
Hon ville inte att de skulle tvingas att bli lögnare, som hon själv blivit, för
att göra mamma glad. Nej, detta skulle inte vara hennes politik.
Från och med den dagen, skulle hon välja att fostra barnen enligt helt
andra principer.
Beslutet var fattat. Hon och Carl hade fattat beslutet att deras dotter inte
skulle behöva utmärka sig i klassen genom att vara avvikande, genom att inte
fira födelsedagar, jul och så vidare.
Nej, istället valde de att tala med läraren att de ändrat sig beträffande Lovisas förhållningsregler. De hade kommit till insikt om att Lovisa skulle få en
normal skolgång och om hon sedan vid vuxen ålder själv ville bli ett Jehovas
vittne skulle hon få ta det beslutet då.
Att se lättnaden i lärarnas ögon, fick Carolyn att känna sig mer vuxen och
mogen, än hon någonsin gjort i hela sitt vuxna liv. Det var belöning nog.
Att komma till insikter om ett barns rättigheter i samhället var så befriande
och hon var tacksam att hon och Carl varit eniga här.
Carolyn fick också hjälp att bearbeta sina egna svåra känslor av utanförskap, genom att befria sin dotter från den känslan.
Lovisa skulle nu få bli en fri fågel!
Utsläppt från sin bur.
Hon skulle få en chans att bli den fria fågel som Carolyn själv aldrig fått
en chans till.
277
Detta skulle innebära, att alla framtida skolavslutningar skulle Lovisa tillbringa med sina klasskamrater i kören, i kyrkan, med sina föräldrar och syskon och som en populär tjej bland sina klasskamrater.
De enda som skulle vägra komma in i kyrkan för avslutningsceremonierna,
skulle vara Morföräldrarna som ståndaktigt skulle vänta utanför den falska
religionens tempel. De skulle förbli kompromisslösa, i alla fall mot församlingen och Jehovas vittnens förordningar.
De skulle endast kompromissa mot sina barn och barnbarn. Deras övertygelse och beslut.
Konsekvensen skulle komma att bli många diskussionstimmar mellan Carolyn, Jeanette och Föräldrarna under de kommande åren. Känslor av tvivel
och övergivenhet. En försenad reaktion över livet och dess krav.
Livet hade inte blivit, att bara gå hand i hand tillsammans med dem man
älskar, in i Paradiset, den Nya Tingens Ordning. Nej! Verkligheten var en
annan! Den var inte bara andlig. Den var här och nu!
Bitterhet över att se att långt ifrån alla, inom Jehovas vittnens organissation
levde i överensstämmelse med tro och anvisningar. Carolyn insåg att hennes
föräldrar hade satt henne så högt på en piedestal och att när verkligheten
hann ifatt henne, skulle kraschen bli så mycket värre, eftersom hon haft lika
höga förväntningar på andra, som gällt för henne själv.
Carolyn och Jeanette var upprörda över sin Mors materiella intressen. Hennes
iver att byta ut och förnya hela hemmet och investera i dyrgripar var ju emot de
”andens frukter” som en kristen skulle föregå med gott exempel i att uppvisa.
Eftersom de alltid uppmanat sina döttrar att söka Guds Rikes intressen
först, var det i döttrarnas ögon inte särskilt lämpligt att så på äldre dagar,
hänge sig åt materialismen.
278
En av de sju dödssynderna, att jämställa med otukt!
Det enda som fortfarande förenade familjen, var de årliga resorna upp till
Kroksjö och Farfars gård.
De startade sin resa sent på kvällen och färdades hela natten och anlände
tidigt på morgonen till släkt och vänner i Norrland. Det var underbart att få
ge sina små telningar denna glimt av sin barndom. Det var lycka att se Farfar
och Faster ihop med sina egna små barn.
Lovisa lekte i lekstugan som hon själv och hennes syster en gång hade
gjort. Farbror Runar hystade med de små och kastade upp dem i luften,
spännande framför allt för ”Den vilda babyn!”
Farfar hade också varit nere och hälsat på Carl och Carolyn för att inspektera deras hus när det var under uppbyggnad. Det var sådant han gillade, att
investera sitt kapital i hus och hem. Han hade varit mäkta stolt och imponerad över deras gedigna hus. När han fort som ögat börjat klättra upp på
stegen för att komma upp på övervåningen och Carolyn hojtat;
”Farfar var försiktig!”; hade han liksom fräst tillbaka; ”Äsch, tjafsa inte”!
Trots sin ansenliga ålder ville han inte bli påmind om att han blev äldre.
Ingen fick behandla honom som gammal. Det var troligen därför han också
klättrade snabbare än ögat för att bevisa sin smidighet.
Det var också därför det kom som ett slag i ansiktet då det meddelades att
Farfar fått cancer i magen och att det inte skulle gå att bota.
Farfar var övertygad om att han fått cancern tack vare den stora kärnkraftsolyckan i Ryssland året innan, och dess spridning över framförallt norra Sverige. Han tänkte inte ett ögonblick på att han passerat 85 års ålder och att
åldern kanske började ta ut sin rätt. Nej då, det var luftföroreningarnas fel!
279
Detta var typiskt för en evig ungdom som honom.
Eftersom hans tid skulle vara utmätt, passade Carolyn och Carl på att åka
upp mitt i smällkalla vintern på de hala vintervägarna för att hälsa på Farfar
en sista gång, han skulle troligen inte överleva så länge till.
Endast en månad senare var hans liv över!
Carolyn hade författat ett brev som han aldrig hann läsa. Hon skulle skicka
iväg det samma dag som han dog.
Carolyn, som hade börjat läsa in sitt tre-åriga ekonomiska gymnasium på
Komvux, fick meddelandet precis då hon var på väg till skolan.
Chocken som hann ifatt henne på lektionen, trots att det var väntat, gjorde
att hon började gråta hysteriskt och var tvungen att gå hem för dagen.
Nu skulle för alltid en epok vara över!
Det som hade sammansvetsat familjen skulle inte finnas kvar.
-- 2 -Hon drog sig till minnes, en episod, om hur svårt det hade varit för Farfar
att ”ta över” efter Farmors död. Fortsätta med hennes omsorger om de små
flickorna. Skämma bort dem. Eftersom Farfar hade lite svårare med att visa
sina känslor, var det en procedur, då han skulle överlämna den obligatoriska
hundralappen vid avfärd från Norrland. Flickorna gjorde det inte lättare för
honom, då de sa;
”Nej, men Farfar, det är alldeles för mycket!”
280
De tyckte han såg så ledsen ut då han skulle lämna pengen, att de skulle
rädda honom. Kanske också av överdriven artighet.
Då hade Farfar sagt; Jaha, nej men då så och stoppat undan slantarna,
tillbaka i plånboken.
Efter en stund hade föräldrarna pratat med sina döttrar, lite avskilt och
berättat, att Farfar blivit ledsen då de sagt som de gjorde. Farfar hade frågat
Sten och Ingrid om flickorna inte fick ta emot pengarna?
Så, detta missförstånd reddes ut och så ”gjorde de om proceduren”. Då
sade flickorna direkt;
”Tack snälla, snälla Farfar! Tack så hemskt mycket!”
Så gav de honom en varm kram, båda två. Då blev Farfars ögon lite vattniga och en liten tår, rann ned från hans ena kind. En glädjetår!
Nu skulle alltså för alltid, sommardrömmen om Norrland vara borta! Alla
barndomsminnen!
Det underbara, sällsynta förenande livet med släkten som samlades i kring
Farfar och Farmor, skulle för evigt vara borta! Det fanns ingen tröst!
På begravningen blev Carolyn tvingad att spela piano, någon annan fanns
inte.
Detta skulle bli mycket svårt för henne, eftersom hon var rädd, att inte
kunna hindra sin gråt och sin stora sorg.
Hennes bukett till Farfar bestod av ett stort rött hjärta av rosor på en botten av gröna blad.
281
Det fick symbolisera tacksamheten över den närhet till naturen och det
jordade i livet som han och Farmor tillfört hennes liv.
Allt med ett kärleksfullt osjälviskt hjärta!
Tack Farfar!
Tack, snälla, snälla Farfar!
TACK!
282
Kapitel 18
Carolyn blickade ut över den vackra trädgården.
Den vackra solfjädersformade rabatten var bedårande, uppifrån den andra
våningen.
Hon hade överträffat sig själv, med sin förmåga, att ha åstadkommit detta
vackra, bara genom att använda sin fantasi och de stora Ölands stenar de fått
av grannen, då han lade om sin garageinfart.
På kort tid, hade hon anlagt denna paradisträdgård, från ingenting. Hon
skrattade till åt minnet av grannens kommentar, då hon trevande hade börjat
hacka i jorden och han skämtsamt undrade om hon skulle plantera potatis?
Nej, hon skulle luckra jorden, för att så gräs runt huset, hade hon svarat.
Grannen hade genast förstått hennes okunskap och i stället förklarat på
ett fint sätt, hur man skulle göra för att slippa slita ihjäl sig. Han hade gett
henne rådet, att istället för att luckra jorden, lägga ett lätt sandblandat jordlager ovanpå.
Tacksam för rådet, sagt och gjort;
Carl hade kört oändliga lass med billig jord, som de sedan energiskt, brett
ut och vibrerat kompakt och fint. Hon hade också heta sommardagar, flitigt
anlagt rabatterna, trots att det ibland varit så hett, som i Afrika. Hon älskade
värmen, men saknade havet så oändligt. Det blev ju ibland så varmt där i
inlandet, att man knappt kunde andas. Denna avsaknad av hav och fläkt och
doften av tång, gjorde sig alltför ofta påmind.
Tänk om detta hus, ändå hade legat där nere i Halmstad, då hade hon
verkligen varit lycklig. Eller?
283
Egentligen hade de verkligen allt materiellt och fint. De hade det som
kallades att ”lyckas”. Men det hade nu gått fyra år, istället för ett år, som var
sagt från början. Vart hade tiden och dagarna tagit vägen?
Nu hade de i alla fall till slut sålt huset och nya utmaningar skulle vänta.
De hade enats om att ta tag i sina äktenskapliga problem, efter att huset
var sålt.
En sak i taget. Den alltmer tärande känslan, av att inte må bra tillsammans
och deras alltmera grälsjuka samvaro, gnagde och kändes olustig.
De skaffade en lägenhet i ett nybyggt område till att börja med, för att
”känna efter”.
Lille Valentin var mäkta imponerad av de fantastiskt stora husen de nu
skulle bo i.
Hans ögon tindrade;
Har vi verkligen köpt allt det här?
Ja, han hade varit så stolt för sin gård och sitt hus och nu trodde han, att
allt skulle bli ännu större. Det var inte lätt i en sexårings värld.
Han trivdes inte i sin lekskola och rymde tillsammans med sin kompis från
förskolan på dagarna, tecken på vantrivsel? Carolyn var orolig.
Hon beslöt att göra en liten resa tillsammans med barnen ner till Halmstad. Hyrde ett litet sommarhus några dagar i Vilshärad. Hon stod inte ut
längre i det instängda inlandet.
Hon bara måste till havet!
Både hon och barnen blev både spralligare och glada.
De sprang längs stränderna; Ja Carolyn tog med barnen på äventyr på alla
stränder hon kände till från Steninge strand till Östra stranden. Hela kustremsan.
284
De besökte några ungdomskamrater från församlingen och några av de
äldre mogna systrarna. Kaffetår på kaffetår, blandat med skratt, minnen och
allvar. Det kändes som om det bara var några dagar sedan de sågs. Det var så
naturligt att återse deras ansikten.
Så kärt och tryggt!
Det var så underbart att få komma hem.
Hem till Halmstad!
De hann med en resa till Ullared också och barnen fick fina leksaker som
de ville ha. Hon ville vara som Farmor, gentemot sina egna barn, även om
det bara var för en dag. Låta dem uppleva glädjen att få skämmas bort. Vilken glädje!
Carolyn läste av sentimentala skäl i Hallandsposten och hittade en annons
om en lägenhet att hyra centralt. Åkte på visning och kände att här ville hon
leva, här ville hon dö! Sagt och gjort!
Eftersom hon nu påbörjat sina gymnasiestudier i Örebro och hade två år
kvar, kunde hon ju lika gärna bedriva studierna i Halmstad och på så sätt,
äntligen ge hemstaden en chans.
Barnen jublade och tyckte detta verkade jättekul. Innan hon visste ordet
av, hade hon undertecknat hyreskontraktet, utan att riktigt fatta vad hon
gjort. När kroppen tog över och bara handlade, fanns ingen återvändo.
Nu kunde inget hindra henne längre. Hon hade bara äntligen lyssnat till
sitt instängda hjärta!
Då några vänner i församlingen undrade om hon och Carl skulle skilja sig,
slog hon bara det i från sig.
285
Nej då, Carl skulle bara komma efter lite senare. Någon skilsmässa var det
inte tal om.
Det var först när Carolyn efter samråd med Carl, gick upp till hyreskontoret och sa upp kontraktet i Örebro, som allt gick upp för henne;
Inför helt okända människor, hörde hon sig själv uttala de förbjudna
orden;
Vi ska skilja oss, så Carl behöver en liten etta så länge i stället!
Det var som att vakna upp från en mardröm, av att man kommer på sig
själv att prata högt.
Tillbaka i verkligheten fortsatte hon att förneka faktum ytterligare ett tag
till.
Det skulle bli en omtumlande tid. Men nu var det äntligen, som om hon
kände, att hon levde! Hon hade slagit sig fri och tagit beslut, som nu skulle
ändra deras inrutade tillvaro.
Det var som om hon och barnen skulle rymma från allt tråkigt och grått,
till solen och värmen och det riktiga och viktiga i livet.
Det var tur att Carl hade tagit detta med fattning och att han till sist hade
insett att det inte längre gick att hålla henne tillbaka. Hon hade ju föreslagit
vid ett tidigare tillfälle att de skulle separera för att kunna känna efter lite, ge
varandra lite utrymme?
Detta hade han tillbakavisat på det bestämdaste. Han hade föreslagit att
de skulle köpa nya möbler i stället, kanske en ny soffa? Ja, vad som helst för
att hålla henne kvar.
286
Nu hade hon i stället tagit detta drastiska beslut och agerat i stället. Hon
höll ju på att kvävas till döds. Ja, så hemskt kändes det, i hennes inre. Hon
visste att om hon inte bröt upp, skulle hon dö inom ett år, så svår var hennes
sorg! Vad var alternativet? Liv eller Död? Den stora tomheten, skulle fyllas
med glädje och liv. Hon skulle nu ta kommandot över sitt och sina barns liv!
Andra fick tycka nu vad de ville, hon orkade inte längre bry sig.
-- 2 -Det första halvåret fungerade utmärkt, fram till att hon blev allvarligt sjuk.
Det var som om allt hunnit i kapp henne, all ångest, samvetskval över att inte
räcka till, känslan av att ha gjort fel gentemot föräldrar och maken.
Detta resulterade i någon sorts kollaps. Hon kunde inte röra sig ur sängen
en morgon. Hon fick en obeskrivlig smärta i bröstet om hon ens försökte
resa sig ur sängen.
Hon visste, att hon borde ringa ambulansen, men hur skulle då barnen
klara sig? Hon fick inte bli sjuk, inte just nu. Hon dirigerade dem från sängen så att de kunde ta sig i väg till skolan.
Det var bara lille Jeromy hemma. Han var ju bara fyra år.
Han fick se sin mor mödosamt krypa ut till köket för att försöka diska. Det
värkte i hela kroppen, men värken i bröstet, var olidlig.
Hon tänkte; Om ambulansfolket måste hämta mig, måste det ju åtminstone vara rent och fint på diskbänken. Ett Jehovas vittne har en kliniskt ren
diskbänk, tänkte hon.
Men, det gick bara inte. Armarna var som bly. Hon kunde inte ens resa sig
upp, där vid diskbänken.
Hon tänkte att det var vid sådana här tillfällen det skulle vara svårt att vara
skild. Tänk att vara ensam i allt. Tur att de inte skrivit på några sådana papper än.
287
Tack och lov, att Carl skulle komma ner efter bara ett par dagar, till helgen.
Det skulle nog gå fram till dess. Då skulle han kunna ta hand om allt.
-- 2 -Efter någon vecka, hade hon blivit något bättre. Det var tur, för att bli
långvarigt sjuk skulle bara inte fungerat nu.
-- 2 -Hon läste brevet från sina föräldrar om och om igen, de var nu inte att
räkna med, eftersom de var så sura och besvikna för att hon bara gett sig av,
utan hänsyn till dem. Ja, nu skulle hon verkligen få känna på hur det var att
klara sig själv.
Carl kunde till slut, berätta den glada nyheten att han lyckats få förflyttning inom sin koncern till Halmstad.
Nu skulle de äntligen kunna förenas som familj och ta död på alla skilsmässo- rykten som surrat i kring dem. En tid av glädjefull sammanhållning,
med både gamla vänner och i Halmstad-församlingen skulle följa.
Carolyn kunde dock känna att hon nästan blivit besviken för att det ordnat sig för Carl.
Det var först nu som hon förstod, att hon undermedvetet hoppats, att han
aldrig skulle få ett arbete där nere, hos henne och barnen, så att hon för alltid
kunde leva där själv.
Hade hon blivit knäpp?
Ja, hon rannsakade sig själv, men kunde samtidigt märka att Carl tog all
energi från henne då han plötsligt flyttat in i hennes liv igen. Energi, som
hon nu blivit van att i stället lägga på barnen. Det hade fungerat bättre, då
288
han bara kommit ner, en och annan helg. Men, när han fanns där hela tiden,
så hade barnen kommit i skymundan igen.
Deras meningsskiljaktigheter, var så stora, att de liknade gräl och ledsamheter. Det fick räcka nu! Det var inte ett liv i förruttnelse hon ville ha, med
bittra känslor. Gränsen var nådd!
Nej, detta kunde hon inte låta ske! Nu var det dags för ärlighet, både gentemot sig själv och mot Carl.
Carl hade en tendens att med skrämsel och hot, få henne att agera moget
och förståndigt, vädja till hennes moderliga instinkter. Det var så, han listigt
hade byggt upp det. Detta hade Carolyn till slut genomskådat och fått nog
av. Så när Carl hotade med, att det nog var lika bra att han gick och slängde
sig i Nissan, efter en diskussion, sa Carolyn;
Ja då är det väl lika bra att du gör det!
Det var rätt metod! För Carl hajade till och förstod, att han själv fick ta ansvar för sina handlingar. Inte hon! Tidigare hade hon alltid försökt lugna ner
honom och tala förstånd med honom, så han inte skulle göra något tokigt.
Men den tiden var nu slut!
Hon hade äntligen tuffat till sig och lärt sig att med hot och skrämsel, skulle ingen längre lyckas få henne att ge avkall på sina behov och önskningar
för sitt liv.
Eftersom Carl innerst inne var en sansad man, besinnade han sig, efter
sin sorgetid. De enades om att de skulle sätta barnen främst och bevara en
vänskaplig relation, även om hans känslor var sårade.
Beslutet var fattat dem emellan; Skilsmässo- papperen inskickade, med
betänketid ett halvår. Nu skulle de gå in i en ny fas.
-- 2 --
289
Det var med blandade känslor de båda fick sitta framför de två äldstebröderna i från Halmstad. Samma bröder som med sina familjer hade gjort
deras bröllopsdag så minnesvärd och fin. Usch! Det var så tragiskt allt. Man
såg hur ledsna de var. Självklart var det svårt att sitta där, dels för deras skull
och samtidigt för sitt eget misslyckande.
Det var ju inte heller denna återkomst till Halmstad, Carolyn ens i sin
vildaste fantasi hade önskat sig.
Äldstebröderna var allvarliga i sitt budskap och trogna sitt uppdrag, då
de informerade Carl och Carolyn att de nu, även om de fattat beslutet att
gå skilda vägar, inte var fria att gifta om sig. Eftersom det inte fanns någon
otrohet dem emellan, eller äktenskapsbrott enligt bibeln, hade inte heller
äktenskapet lösts upp på bibliska grunder, utan endast i den världsliga lagens
mening.
Om Carl eller Carolyn begått äktenskapsbrott, men den felande uppriktigt
ångrat sin synd, hade de däremot båda varit fria att gifta om sig.
Detta innebar att parterna fick vänta ut varandra, om de ville ingå nytt
äktenskap. Den felande parten, skulle dessutom drabbas av bestraffning av
ett syndfullt beteende och om denne framhärdade i synd, kunde det leda
till uteslutning ur den kristna församlingen. Ja, detta var ju inga nyheter för
paret, detta var de väl medvetna om.
Nu var det ju inga stora problem, för i Carolyns värld fanns ändå ingen
tänkbar synd i åtanke. Nej, hon var fokuserad på livet här och nu! Barnen,
barnen och åter barnen.
Hon var så lycklig för något så enkelt som att gå in i porten till sitt hus.
Detta skrev hon en dikt om! Hon började skriva dikt, efter dikt! Orden
flödade!
290
Hon sörjde! Sörjde sitt liv. Sina misslyckade år. Sitt misslyckade äktenskap.
Spelade sorgsen musik. Grät. Sökte tröst. När inte barnen såg, förstås. Barnen, hennes kära barn, var i alla fall inget misslyckande!
De var hennes allt!
Det var även en minimal möjlighet för henne att träffa någon ny man,
med tre barn;
I allafall enligt Carls bästa vän och arbetskamrat som satt och mässade om
ämnet, hemma i soffan tillsammans med Carl.
Gick han Carls ärenden måhända? Enligt arbetskamraten, skulle hon på
sin höjd kunna lyckas få en älskare, ingen man skulle göra något annat åtagande. Ja, det var ord och inga visor.
Det retade också upp Carls släkt, åtminstone vissa av dem mer, i synnerhet
deras beslut att vara vänner och fortsätta umgås och hålla sams, tillsammans
med barnen. Tänk att folk måste bry sig om alla beslut ett par fattar!
Så på den stora släktträffen i Stockholm, då Carls föräldrar firade sitt
Guldbröllop, kunde Gerhard mot slutet av kvällen, inte hålla tillbaka sin
frustration och irritation, utan var tvungen att utgjuta sin ilska gentemot
Carl och Carolyn, ute i köket, alltmedan alla barn och övriga gäster dansade,
skrattade och stojade i den stora vackra festsalen.
Både Carl och Carolyn kände sig mycket fundersamma till hans agerande,
det var så annorlunda mot hur han brukade bete sig. Han som annars alltid
brukade vara så glad och skojfrisk. Han skämtade normalt sett om allt. Han
var ju clownen, den glada? Kanske mådde han inte så bra? Han såg så sliten
ut!
Svaret skulle komma bara kort tid efter, då Gerhard fick en konstaterad
magcancer som dessvärre skulle kosta honom det älskade livet, endast 40 år
gammal. Han efterlämnade sin hustru och tre döttrar. Vilken sorg! Vilken
tragedi!
291
-- 2 -I vardagen, i små enkla saker och händelser, anade Carolyn ett ”ljus i tunneln”. Hon hade levt i ett mörker och som i dvala i så många år, att hon inte
förstått hur fel allt blivit. Det var skrämmande att blicka tillbaka och känna
så. Carolyn hade känslan av att hon vunnit tillbaka sitt liv. Rätten till sitt
egna liv. Nu var det hon som satt vid rodret. Det var så befriande. Det kändes
som om solen alltid sken. Carolyns hjärta var lyckligt. Känslan av att trots
allt gjort rätt. Även om det hade varit svårt. Hon älskade de snöfria vintrarna,
de långa vackra höstarna vid havet.
Efter skoldagarnas slut brukade hon och barnen för det mesta åka ner till
stranden och skutta och springa, skratta och samtala. Som kalvar på grönbete. Utsläppta på våren. Det var ofta de tog med picknick, eller köpte mos
och korv på Gustafs-baren och tog med till stranden, för att äta där, medan
de tittade på vågorna, precis som hennes föräldrar en gång gjort när hon var
liten.
Det var dessa små stunder, hon ville vidarebefordra till sina barn och förhoppningsvis få dem att uppskatta det lika mycket, som hon en gång gjort.
Det var också kul när Jeanette åkte ner med sina små söner, från Örebro
och de alla kunde leka vid havet, hela dagar.
Carolyn gick ju fortfarande igenom en svår sorgeprocess och kunde bearbeta den, genom att gråta ut vid havet, med Jeanette vid sin sida, sorgetårarna blandades med glädjetårar, då hon såg de lyckliga barnen leka och vara ett
med naturen och dess mysterier.
Även Ellen, från Arboga som gift sig med Kristian, Carls barndomskamrat,
hade börjat hälsa på lite oftare.
292
Carolyn och Ellen hade kommit lite närmare varandra, tack vare Kristian
och Carl, och de hade nu också även tre barn. De hade ju också umgåtts
relativt flitigt hela helger hos varandra under Örebro-tiden. Nu verkade deras äktenskap också vara i gungning och många djupa samtal ägde rum där
vid havet, med kaffetermos, saft och bullar, allt medan barnen klättrade på
klipporna och var uppslukade av sin värld.
Det var som om det fanns en underbar lycka i denna bearbetningens tid.
Lyckan av att bara vara.
Lyckan av att bara få finnas till och känna både sorg och glädje.
Något slags uppvaknande!
Carolyn hämtade förnyad kraft, av doften av tång, ljudet av vågorna, fiskmåsarnas skri och det muntra skratten från barnen.
De var sannerligen en lycklig liten familj. Det var fantastiskt att verkligen
se barnen få växa upp här. Det var ju detta hon hade vetat och velat hela
tiden. Nu var hon äntligen här!
Hon började förstå och inse, att hon varit fruktansvärt vilsen och olycklig
de senare åren i Örebro.
-- 2 -Den enda riktigt fruktansvärda upplevelsen under denna Halmstad-tid,
var den unga kvinnan som dessvärre utnyttjade en solig varm septemberdag,
till att hälla en bensindunk över sin kropp och sedan tända eld på sig själv.
293
Detta blev dessvärre Carolyn och hennes barn, brutalt vittnen till, förutom
ytterligare en annan liten familj, som utnyttjat solen för picknick denna dag.
Mannen i den familjen, var den som rusade fram först, för att kasta sand över
den brinnande kvinnokroppen. Carolyn rusade och ringde ambulansen.
Skriket från kvinnan och lukten från det brända köttet, var traumatiskt
och chockerande.
Det var ju sådant här som man verkligen inte önskade, att ens barn överhuvudtaget skulle behöva uppleva. De mådde alla väldigt dåligt och drabbades av en chock, vilket föranledde Carolyn att via sjukhuset få samtala med
en jourhavande präst.
Mannen som rusat fram och kastat sanden på kvinnan, hade också fått en
mycket svår chock och fick gå i långvarig samtalsbehandling efter händelsen.
Så de hade inte varit ensamma i att uppleva denna händelse traumatisk.
Denna unga kvinna i trettioårsåldern avled av sina skador ett par dagar
senare.
Hon hade blivit utskriven från psyket, mot de anhörigas begäran. Hon var
högutbildad, men hade upplevt för mycket sorger och beslutat sig för, att
inte kämpa mer.
Detta var verkligen så ledsamt. Carolyn hade ju bara gått förbi henne,
tillsammans med lille Jeromy sekunderna strax innan. Han hade ju behövt
gå på toaletten.
De hade tittat på varandra, nickat som hälsning.
Carolyn som var närsynt, hade ju inte lagt märke till bensin dunken, utan
tagit den för en strandväska.
294
Däremot hade hon lagt märke till den ”glansiga” kroppen. Tyckte i och för
sig, att det var märkligt att använda sol-olja så sent som i september.
Tänk om hon bara hade kunnat ana?
Tänk om hon bara hade kunnat säga något som fått henne att ändra sig?
Tänk om man bara kunde ändra tidernas skeende?
Tänk om, om hade varit?
Flera nätter i rad efter denna händelse sov de alla tillsammans i den stora
bäddsoffan i vardagsrummet. Som för att glömma, som för att rädda barnen
från hemska mardrömmar!
-- 2 -Det var märkligt, att Carolyn inte riktigt under denna tid, orkade vara
alltför flitig mötesbesökare i Halmstadförsamlingen. Hon hade inte kraften
längre, att söka sig till Församlingsgemenskapen. På något lustigt sätt, hade
hon blivit lite skygg. Ville gärna vara ifred.
Det som skulle bota och hjälpa henne orkade hon på något underligt sätt
inte ta emot.
Flera vänner i församlingen försökte enträget både besöka henne och ringa
henne för att erbjuda hjälp av allt slag. De var verkligen underbara.
Men hon var redan skadad av åren som gått, det skulle ta tid att läka, att
hela det som en gång skadats.
295
Hennes föräldrar fick låna ett av vännernas hus i Halmstad, då den familjen var bortrest under sommaren och där byggde morfar Sten en lådbil tillsammans med sina små barnbarn, Valentin och Jeromy. Barnen var inbjudna
till ett Lådbils-rally!
De hade blivit inbjudna till hennes första kärlek, Marcus och hans hustru
Mia.
Kasper, den trötte danskens son, Erlands lillebror, var också medarrangör
till detta jippo, för församlingens små pojkar. Han bodde, tillsammans med
sin norska fru och tre söner, numera granne med Marcus och hans familj i
ett villaområde på väg ut mot Tylösand.
Kasper som själv blivit påkörd av en bil då han var femton år, hade drabbats av ännu en liknande olycka, med en av sina små söner. Lille Sune hade,
då han cyklat i villaområdet, blivit påkörd av en bil och efter detta blivit
invalidiserad som femåring.
Det var ibland så man undrade varför vissa skulle drabbas av allt elände.
-- 2 -Solen sken så klart, denna dag;
Marcus var stilig, i sin vita skinande skjorta och kakifärgade shorts. Minnena kom åter.
Själv hade hon en vit kjol och en vit blus, med en skir spets, dagen till ära.
Marcus hade så fint handlag med alla barnen, både de lite vildare och de lite
mera blyga. Valentin och Jeromy tillhörde den senare kategorin. De hade
ju inte vuxit upp med dessa andra småpojkar, så de höll sig lite försiktigare
och aningen nervösa, inför att åka ut för rampen med ”Svarta Blixten”, deras
lådbil som de och Morfar tillverkat.
296
Det var ett rörande ögonblick att se Marcus instruera hennes små lintottar.
De lyssnade på honom uppmärksamt och andäktigt.
Så blev alla fotograferade med sina bilar och sedan vankades korvgrillning
vid havet.
Hon kunde inte förstå att Marcus så gärna ville prata med henne och med
alla de andras gillande. Det var som om alla visste, att de alltid betytt något
speciellt för varandra.
Hemma hos Marcus och Mia förstod hon, då Marcus ena son inför alla
vid bordet frågade;
”Pappa är det här hon som du var så kär i när du var ung?” samtidigt som
han log gulligt mot henne?
Marcus svarade, att så var fallet, utan att rodna och med ett litet leende
mot Carolyn.
Mia, Marcus fru, verkade också ta allt med ro, även om hon visade, att hon
gärna höll sig i bakgrunden.
Vilken fin och ärlig familj de var! De verkade väldigt öppna och toleranta
mot varandra.
Det imponerade på Carolyn.
Eftermiddagen och kvällen fortskred, lille Sune, Kaspers son ville helst gå
armkrok med Carolyn hela tiden. Han var ju tvungen att hålla i någon, för
att kunna gå. Vad go han var!
Carolyn blev så rörd av alla dessa människor och deras liv, att hon inte ville
att det skulle ta slut. Nej, hon skulle bara ha velat stanna kvar där för alltid!
297
När hon till slut insåg att hon måste ta sig hem med sina glada barn, ville
inte Marcus heller släppa i väg henne.
Han tog hennes hand och tittade bedjande på henne;
”Bara en liten stund till?”
-- 2 -Till slut MÅSTE hon åka. Marcus gick med henne och barnen upp till
bussen, de hade ju tagit några glas vin under kvällen, så bilen fick stå kvar.
När bussen kom och tände helljuset, syntes det vitklädda parets omfamning till ett långt;
Hej-då!
Bilden skulle leva kvar för alltid, i de bådas hjärtan!
De skulle vara vänner för alltid!
Livet hade gått vidare med dem båda.
Nu fanns de bara på samma jordklot, men i olika skeden i livet, fast med
samma ungdomsminnen!
-- 2 -Det blev höst och vinter!
Det blev Julafton.
298
Denna dag som hon alltid med vånda låtit passera, eftersom familjen inte
firade dagen på traditionellt vis.
Nu var hon ensam med barnen denna dag, med endast 149 kronor i plånboken, men tack och lov mat i kyl och frys.
Ekonomin började bli katastrofal, eftersom hennes utbildning var avslutad
och hon nu behövde ett nytt arbete.
Hon beslöt sig ändå för att med de ynka kronorna i portmonnän ge sig ut
i den sista julhandeln för att hitta någon liten present var till barnen.
Hon tog sin fina svarta kappa med lite persiankrage, som satt åt kring
midjan och utsvängd nedtill. Hennes långa vågiga hår låg fint och luftigt
denna dag och trots sin fattigdom, kände hon lycka då hon vandrade upp
mot staden.
Hon funderade ut under tiden vad som kunde vara lämpligt att köpa, för
de sista pengarna.
Hon beslöt att kolla färgpennor, någon pannå kanske, skissblock, ja något
de kunde pyssla med i helgen.
Precis då hon skulle gå in i bokhandeln gick hon rakt in i famnen, på en
okänd man.
Hon hade varit så upptagen i sina tankar att hon glömde se sig för. En stor
svart rock, liknande den hon själv hade och ett välbekant ansikte;
Per Gessle!
Visst, det var ju hans hemstad också! Självklart måste ju han också kunna
gå där på gatorna.
299
Men det var ändå orealistiskt, på något sätt.
De skrattade båda till, bad om ursäkt, skrattade till igen, detta var ett magiskt ögonblick.
Det kändes som om båda ville säga något. Men det kom så plötsligt.
Hon som älskade hans musik. Detta var humor. Hur ofta hade hon inte
spelat ”Spending my time”, under den jobbiga skilsmässan, som tröst, som
svar på sorgen.
Så gullig han verkade. Han var stilig i sin svarta långa rock. Dessutom så
lång!
Deras blickar möttes och sade hej då.
Men ändå, detta livade upp hennes dag.
Det var ju detta som var livets mening.
Carpe Diem – Fånga dagen!
Små roliga händelser i vardagen.
Små ögonblick i sänder.
Hon tyckte att hon fick mycket i sin påse. Hennes ekonomiska sinnelag,
att med små medel, hitta det bästa.
Det blev en fin och stämningsfull jul.
Bara hon och barnen!
300
Kapitel 19
Då erbjudandet om ett bra och givande arbete i Stockholm dök upp, kände Carolyn sig dessvärre tvungen att ta det. Våren hade hon hankat sig fram
på extra arbete som busschaufför, för att liksom utnyttja den behörighet som
hon tagit några år tidigare. Behörigheten hade hon genomfört efter en vadslagning. Det var Carls killgäng som inte trodde att hon, med sin pippinetta
stil, skulle kunna lyckas med något så tekniskt och grabbigt. Detta vad, hade
hon vunnit och betalat sitt busskort med egna medel, på relativt kort tid och
till en relativt låg kostnad.
Detta visade sig nu i samband med utbildningen vara en bra extra inkomst. Men det var ändå inte på detta sätt hon ville arbeta.
Hennes kreativa ådra var starkare och att skapa i färg och form med sin
känsla för stil och trender skulle få komma till sin rätt, i och med detta arbete.
Det var med stor sorg hon efter tre år och med en förhoppning om att
förbli Halmstadbo, packade sitt möblemang och skickade med flyttlasset till
den nya lägenheten i Stockholm.
Hon hade haft turen att få tag på en femrummare med uthyrningsdel på
sjätte våningen, strax söder om Stockholm.
Detta var en bragd i sig och hon tog det som ett ytterligare tecken på att
det var meningen att hon skulle ”göra denna resa”, även om det innebar att
tvingas lämna det hon höll kärt, där hon var. Carl hade ju även satt hårt
mot hårt, att hon minsann skulle få klara sig själv ekonomiskt om hon nu
inte längre ville vara gift med honom. Då skulle hon inte kunna räkna med
någon hjälp från honom.
Eftersom Carolyn var stolt av naturen, tog hon därför också tappert sitt
ansvar för sig och barnen och deras växande behov.
301
Nu hade flyttlasset gått iväg, barnen var uppskickade till Mormor och
Morfar på lite sommarlovsvistelse. Bilen stod fullpackad med prylar nedanför. Nu skulle hon ensam åka upp och förbereda i den nya lägenheten, innan
barnen kom dit med Morfar och Mormor, på invigningsfest.
Hon satte sig ned i den tomma lägenheten som hon tidigare tänkt att hon
för alltid skulle stanna;
Tårarna rann! Hon grät hejdlöst!
Inte blev det bättre av att tänka på sönernas, små lekkamraters ord, till
henne;
Men tänk om vi hade hittat ett jobb till dig, då kunde ju ni bo kvar här.
Då kunde ju Valentin och Jeromy vara kvar hos oss och vi kunde fortsätta
vara lekkamrater!
Ja, tänk om livet bara hade varit så enkelt. Men nu var det svårt. Livet var
inte någon ”hitta-saken-lek”!
Detta skulle bli andra gången i livet som hon tvingades lämna sin hemstad.
Hon förstod inte meningen? Men nu var det så. Förpliktelser och ansvar tog
ut sin rätt. Hade hon haft något val? Gjorde hon rätt?
Det kändes i hela kroppen att detta var fel!
-- 2 -Farväl Halmstad!
Farväl till hennes älskade strand!
Farväl till hennes mystiska hav!
302
Kapitel 20
Pendeltåget susade fram mellan stationerna. Det var intressant att iaktta
människorna och deras beteenden. Alla verkade så trötta och upptagna. Ingen mötte någons blick. Det var tabu på något sätt.
Hon förstod att hon betedde sig lustigt som kollade in folk. Men hon var
tvungen. Hon var ju en lantis. Hon log för sig själv, samtidigt som hon beslöt
att hon minsann aldrig skulle bli som de. Jäktade och stressade sprang de
på perrongerna, i rulltrapporna, en del hoppade över spärrana för att hinna
med en tunnelbana, det gällde att se upp, så att man inte blev nedsprungen.
En dam drog i handbromsen, hade hon kommit med fel tåg?
Dörrarna gick upp fastän tåget endast saktat in farten, men inte hunnit stanna;
Damen gick rakt ut i luften......och föll ned på spåren??
Vad hände? Det verkade som om det bara var Carolyn som reagerade.
Hon tittade sig förvirrat om i tågvagnen. Alla andra satt stela som pinnar,
halvsov, eller stirrade håglöst ut genom fönstret. Några läste Metro tidningen
intensivt och avbröt inte läsningen ens.
-- 2 -Tåget stod stilla ett tag. Vad hände med kvinnan?
-- 2 -Tempot skulle trissas upp! Det var så det var. Rusa fram, utan att se sig
om, inte ”glo” på folk. Visa att man var ”viktig”, med sin välordnade klädsel,
blanka skor och läderportfölj.
303
Carolyn skulle komma på sig själv, endast några månader senare, att hon
blivit nästan likadan som dessa Stockholmsinvånare, då hon med raska steg
passerade folk irriterat, i rulltrappan. Kunde de inte gå snabbare? Nej det var
klart, de hade väl inte lika viktiga jobb att ta sig till, som henne.
Carolyn älskade sitt arbete, hon stylade män i hetluften, med ansvarsfulla
poster i samhället, där kostymen var deras uniform, deras representation.
Det var politiker, Vd:ar, från de mest kända företagen i Sverige, advokater,
artister och Landslaget i fotboll. Alla behövde ”skräddarsys”.
Hon kunde med en blick på personen i fråga, snabbt konstatera deras
storlek både på längd och bredd. Hennes träffsäkerhet och proffsighet gjorde
henne uppskattad och det var underbart för henne att få beröm då hon samtidigt kände att hon skickade ut dem smakfullt och med en ”touche” av det
där lilla extra, på sina uppdrag och representationer.
Det kunde inte bli bättre!
En affärsman kom en dag in och utropade;
Carolyn! Jag behöver tre kostymuppsättningar snabbt! Taxin väntar utanför! Ska vara på Arlanda om 45 minuter! Du kan mina storlekar! Hinner inte
prova idag. Det fixar du på tre minuter?
Det blixtrade till i hans ögon med humor. Detta var service på hög nivå.
Detta var inga problem! Med sin träffsäkerhet och målmedvetenhet var de
tre kostymgarderoberna inpackade inom dessa tre minuter! Detta var hennes
takter det!
Hennes två arbetskamrater bestod av grundaren av företaget som numera
var pensionär, Claus och den elegante affärsmannen Lennart, med sitt humoristiska sinnelag. Dessa var gentlemän och behandlade henne med värdighet och respekt och de kallade henne inför kunderna, ”vår lilla prinsessa”.
304
Carolyn älskade jargongen som under hög belastning var hjärtlig men rå.
Kunderna skrattade åt underhållningen som de tre bjöd på, när de ”slängde
käft” och skämtade både sinsemellan och med kunderna. Ja, butikerna var
som ett hem, ett andra hem. Det var ofta någon kund kom in, bara för att
bjuda på kaffebröd och ta en kaffestund tillsammas med personalen. Inte att
undra på att Carolyn trivdes på sin arbetsplats.
Efter ett tag hade hon även eget ansvar för Östermalmsbutiken och hon
trivdes där bland folket och de övriga butikerna. Hon trippade så fint där i
sin dräkt och sina lagom höga skor men förundrade sig över att folk förhållandevis inte var så finklädda i vardagen.
Det fanns även skräckexempel på ”fina damer” på Östermalm. En dam
fick ett sådant argsint utbrott på en parkeringsvakt, att hon i vredesmod orsakade att glasdörren hos Skräddaren gick sönder, då hon smällde igen den,
för att gå ut och ta P-vakten i upptuktelse.
Det var ett typexempel på vad bristande självbehärskning, kunde leda till.
Ja, så tänkte hon. Den kvinnan hade inte lärt sig ”andens frukter”. Att utöva
självbehärskning var ju en av dessa ”frukter”.
Ja, det var bara en händelse Carolyn blev ögonvittne till, en morgon, då
hon hämtade kostymerna längre upp på gatan innan hon öppnade butiken.
-- 2 -Barnen hade anpassat sig relativt bra.
Visserligen saknade dem sina fina kamrater de hade fått i Halmstad. Deras
små vänner hade varit jätteledsna, vilket inte gjort saken lättare inför flytten.
Valentins lille kompis Johan, hade ju sagt att han velat hjälpa Carolyn att
få ett jobb så att de kunde stanna kvar. Det var en sådan där kommentar, som
envist poppade upp i hennes minne.
305
Lovisa, som både hade sitt intresse med hästhoppning och bästisen Pernilla, gick in i någon sorts sorgearbete och Carolyn märkte att dottern var
deprimerad. Lovisa var ju också i en svår ålder, precis kommit in i tonåren
och till och med börjat bli lite småkär i någon kille.
Detta visste ju inte Carolyn, men hon blev varse att dottern inte mådde
så bra, då hon av en tillfällighet läste hennes dagbok. Där fanns sorger hon
inte trodde var möjliga. Detta gav henne en tankeställare om ett problem, att
verkligen behöva vara uppmärksam på. Men hur skulle hon tackla detta utan
att röja att hon läst i dotterns dagbok?
Även det brutala våldet gjorde sig påmint, då lille Jeromy oskyldigt försökte närma sig lekplatsen utanför.
En ett år äldre grabb i ett av grannhusen, hoppade helt oprovocerat på
Jeromy, tillsammans med några uppviglande småpojkar. Jeromy, som var en
liten solstråle och aldrig gjort en fluga förnär och som dessutom alla barnen
i Halmstad dyrkade och ville vara med, råkade nu för första gången i livet ut
för motsatsen.
De två dagmammorna i området kom till Jeromys undsättning, annars vet
ingen hur det hade kunnat sluta. De elaka pojkarna sprang vettskrämda från
platsen, Jeromy sprang in i trapphuset och gömde sig.
Dagmammorna ringde på uppe hos Carolyn och berättade;
Carolyn skyndade sig att leta efter Jeromy och hittade honom i trapphuset
kvävande på sin gråt.
Han ville inte göra sin mamma orolig, eller egentligen inte ens gråta, men
den lille gossen var skakad. Carolyns modershjärta höll på att brista; Hennes
älskade lilla pojke;
306
Vem ville göra något så illa? Hon kramade om honom och förde honom
upp till hemmets trygga vrå, pratade med honom tills han blev lugn. Hon
förklarade att hon, tillsammans med dagmammorna skulle leta rätt på den
elake pojken och lovade Jeromy att detta var det bästa.
De sökte upp föräldrarna till den elake och förklarade vad som hade hänt.
De var turligt nog mycket skakade av händelsen och skulle ta tag i detta, med
sin son så att detta inte skulle upprepas.
En knapp timme senare ringde det på dörren. Carolyn öppnade. Där stod
föräldrarna och den elake pojken.
Hej! Vår son har något han vill säga till Jeromy!
Jeromy kom försiktigt fram till dörren. Carolyn lade sin hand på hans lilla
axel, som moraliskt stöd till sin son, då han skulle möta sin plågoande.
Den elake pojken bad om ursäkt och lovade dyrt och heligt att han aldrig
mera skulle bära sig dumt åt. Det verkade som om han menade det och
Carolyn såg att den elake pojken hade goda och bra föräldrar, som tagit
händelsen på stort allvar med sin son, på ett bra sätt. Jeromy mådde också
bra av detta.
Den elake pojken sa, att de kanske kunde försöka vara vänner i stället och
leka tillsammans. Jeromy nickade, lite tveksamt.
Carolyn sa till den elake, att det var fint av honom att göra som han gjorde.
Hon sa att hon trodde att han nog inte var så elak i grund och botten och att
det viktiga var att inte upprepa det dåliga beteendet.
Vilken glädje och vilken tur att alla agerade som de gjorde, tog krafttag
med eländet direkt och att en vilsen pojke kunde hamna på rätt spår igen.
307
Framöver skulle pojkarna förbli vänner och den elake pojken, blev en snäll
och vänlig människa i stället. Jeromy var ju redan en vänlig själ, med det varmaste av hjärtan och förtjänade verkligen att bli behandlad på samma sätt.
Inget skulle få förstöra det.
-- 2 -Carolyn skulle komma på råd att samtala mycket med Lovisa, ventilera
livet och tankarna, ha en öppen dialog och efter ett tag hade Lovisa fått kamrater i skolan och hittat en ny trygghet i vissa kamrater.
Lovisa skulle också på skolavslutningen, få gå fram på scenen och ta emot
priset för ”Årets Rookie”!
Det var ett erkännande för hennes kamp, att anpassa sig och etablera ett
nytt liv och småningom gå ut gymnasiet med goda betyg.
Det var en rörande dag, tårar rann i Carolyns ögon.
Utanför den fullsatta kyrkan där utmärkelsen delades ut, vankade morföräldrarna Sten och Ingrid otåligt. De vägrade som vanligt, att sätta sin fot i
”Babels hus”.
Deras beteende, var en påminnelse om att Carolyn var en ”avfälling” och
handlade ”fel”.
Att deras dotter Carolyn, nu på ett syndfullt sätt, eller i överensstämmelse
med sitt samvete, tog del i avslutningen inne i kyrkan, försökte de förgäves
påpeka. Det lämpliga i detta? Hur kunde hon kompromissa till förmån för
sin dotter?
Så istället: Morföräldrarna missade detta ögonblick! Men vad spelade det
för roll för dem?
De var ju ”trogna sin sak!”
Carolyn tänkte ofta på vilka fantastiska barn hon hade.
308
Hur kunde de vara så duktiga och snälla? Dessutom tåliga!
De hade ju fått utstå en hel del och allt var inte över än. Hon hade ju varit
så rädd för allt som skulle kunna komma att hända dem, alla kriser som barn
och ungdomar brukade få. Trotsåldrar? Droger? Mobbare?
Nej, inget sådant. Den enda incident i trots, hon kunde påminna sig hittills, var när Lovisa, tillsammans med sin kompis Mandy, beslutat sig för att
sova i sovsäckar på gatan, ett dygn innan Backstreet Boys konserten i Globen
de skulle få gå på. När Carolyn sagt att detta inte var att tänka på, hade Lovisa smällt i sin dörr in till uthyrningsrummet, med egen ingång, som var
hennes egen lilla lägenhet och tjurat i timmar.
Men vad var det? En mamma ville naturligtvis inte ha sin vackra lilla dotter
liggande i kylan ute på en gata i en storstad? Självklart hade hon rätten på
sin sida!
Oron skulle alltid finnas där. Självklart! Men alla säkerhetsåtgärder skulle
vidtas vid de tillfällen som kunde ses som extra farliga.
Det hände ju henne själv ibland också, om hon väntade på någon tunnelbana, att någon försökte antasta henne, men märkligt nog fanns det alltid
någon ”riddare” som dök upp till hennes försvar och skyddade henne. Det
var fantastiskt. Det fanns civilkurage hos världsliga människor.
När hon själv behövde hämta sin dotter sent vid tåget sent en kväll, klädde
hon ut sig så fult hon bara kunde och med ”springskorna” på.
Hon lyckades göra sig så ful, att inte ens hennes dotter kände igen henne
på perrongen. De skrattade gott!
Skratt och gråt om vartannat, blev också ett signum för hennes tillstånd.
Trots att hon kände glädjen och lyckan i sitt arbete och att hon var en duktig
säljare, vällde ofta en obeskrivlig sorg upp i henne. Hon ville bara gråta. Det
309
var som en störtvåg som till slut inte längre gick att hålla tillbaka. Allt oftare
då hon satt på tunnelbanan på väg hem, kämpade hon med gråten i halsen.
Sorgen orkade hon snart inte kväva mer.
Hon torkade tårarna, som envist rann, det var ju för pinsamt, innan hon
klev av sitt tåg, köpte snabbpizza med sig hem till sig och sina väntande
hungriga barn.
En morgon, på väg till jobbet, fick hon så tillbaka den där fruktansvärda
smärtan i bröstet. Hon kunde knappt andas. I förtvivlan ringde hon sin
arbetsgivare och sa att hon inte mådde bra och att hon måste åka till Södersjukhuset i stället, för att kolla vad som var fel. Hon var rädd. Tänk om det
var nu hon skulle dö? Skulle hon klara att ta sig till sjukhuset, eller skulle
hon falla död ned? Så förargligt det skulle vara. Hon kanske måste ringa en
ambulans, även om det var pinsamt?
De tog EKG och uteslöt en hjärtattack. Det var ju för väl. Men de konstaterade att hon drabbats av något som kallades Panikångest. Detta hade hon
knappt hört talas om.
”Det låter som om du radikalt måste fundera på att ändra livsstil helt!
Hitta ett lugnare tempo!”
Ja, det var rådet från läkaren. Men hur skulle det gå? Barnen var ju helt
beroende av henne och att hon fortsatte som förut och helst utökade sin lön?
-- 2 -Carl hade efter något år, flyttat efter henne och barnen till Stockholm.
Han tyckte inte det fanns någon mening att ensam stanna kvar i Halmstad.
Efter ett kort tag i Stockholm, började han dejta Lovisas kompis mamma.
310
Något var på gång där. Äldstebröderna i Farstaförsamlingen började luska i
hans förehavanden. Men de fick inte fatt i honom. Varken Carl eller Carolyn
gick på några möten och därför var det underligt att de överhuvudtaget visste
om deras förehavanden. Förehavanden ja?
Det var ju tabu för de båda att gifta om sig med någon ny partner, eftersom
ingen begått någon otrohet, åtminstone inte någon känd. Så vitt de själva
visste, hade den andre inte gjort sig skyldig till något så kallat äktenskapsbrott.
Carolyn visste så klart att Carl dejtat kvinnor, men hur långt de gått i
någon ”synd”, visste hon inte. Hon brydde sig inte heller. Skulle inte ha en
tanke på att skvallra för någon Äldste, om Carl.
Nej, hon hade ju själv sakta glidit bort från ”Sanningens väg”, som det
hade varnats så mycket för på sammankomster och möten. Hon hade ju på
senare år endast deltagit vid ytterst få tillfällen och definitivt inget i Stockholm. Hon var ”overksam”, som det kallades.
Visst hade Carolyn dejtat några män, vilket innebar att hon tackat ja till att
bli utbjuden på middag, följt med någon intressant på bilauktioner, gått ut
med jobbet på ”inneställen” och dansat. Någon hade då följt henne till tunnelbanestationen, i hopp om att få följa henne hem. Men det hade stannat där.
Men hon hade ändå varit försiktig. Visst hade hon känt det som om hon
haft små oskyldiga romanser.
Det var trevligt att få känna sig lite eftertraktad, här var hon ju inte särskilt
erfaren efter alla år som gift, trogen och småbarnsmor.
Det var några som utmärkte sig mer, de tilltalade henne, framförallt de
med ansvarsfyllda arbeten, med propra kostymer och prydliga frisyrer. Det
var den mansbild hon var van vid och identifierade med renhet och ansvar.
Kombinationen av pondus, ödmjukhet och humor. Allt på samma gång.
311
Detta var en kombination hon kände sig hemma med. Det påminde henne
om det liv hon levt, med fina kläder, renhet och värdighet. Det var egenskaper hon visste att hon satte värde på. Omedvetet, sökte hon någon som
kunde leva upp till hennes förväntningar, som var höga. En fadersgestalt och
stark man, som kunde beskydda henne. Detta hade hon alltid saknat och
ännu inte funnit. Hon hade alltid tvingats vara stark, men hon insåg att även
hon, behövde stöd och hjälp. Hon måste våga få vara svag.
Carolyn hade också återknutit vänskapen med Randolph, sin ungdomsvän
från Arboga.
Randolph hade gift sig ett halvår efter henne och Carl, med en ung syster
från Skövde, Lina. De hade blivit så förtjusta i Halmstad-vännerna på Carolyns bröllop att de hade beslutat att flytta dit och kommit att leva där som
familj med tre barn.
Under de svåra åren då Carolyn allt som oftast längtade tillbaka till Halmstad, hade hon nästan retat sig på att Randolph och Lina bosatt sig där och
att inte hon själv fick vara där. Ja, visst var det barnsligt att ha tänkt så och
hon skämdes över sitt tänkesätt, men hon hade ju inte mått så väldigt bra
själv. Randolph och Lina hade dessvärre också skilt sig och Randolph passade
därför också på att besöka Carolyn i Stockholm. Han var precis som hon,
overksam i församlingsverksamheten.
De uppskattade varandras sällskap och älskade att prata gamla minnen.
Randolph saknade Arboga-tiden. Han tyckte liksom att livet tagit slut efter
den tiden. Det hade varit en storslagen tid. Det var som om de hade ett
uppdämt behov av att prata igenom händelser som skett. De var verkligen
som bror och syster. Carolyn som alltid önskat sig en storebror. Randolph
var dröm-brodern!
Randolph kom och hämtade henne på jobbet. Samtalade med Claus och
Lennart, hennes arbetskamrater. De verkade gilla honom.
312
De brukade skämta med Carolyn, om tänkbara och icke tänkbara män.
Visst var de lite nyfikna.
Om det var någon man som sökte henne på jobbtelefonen, skämtade de;
”Carolyn! Det är till dig. Någon från ditt Harem!”
Visst brydde de sig om hennes väl och ve. De önskade henne en trevlig och
fin ny man. Men de vakade över henne som en skatt.
Men hon var fullt upptagen med förpliktelserna att försörja sig själv och
sina barn. Carl fortsatte att straffa henne ekonomiskt för att hon valt skilsmässa och endast vid något enstaka tillfälle stöttade han henne och barnen,
när hon var nära att ”ge upp andan av förskräckelse”. Växande barn och
tonåringar var ju inte gratis. Livet i Stockholm kostade på.
-- 2 -Därför blev hon både överrumplad och förvånad, vid mötet av en man
som skulle komma att ta henne med storm och som också till slut skulle få
henne att tvingas välja sida. Bekänna färg. Komma ut ur den berömda garderoben. Där kunde hon inte gömma sig längre.
Denne man, skulle väcka uppseende då han med sin Rolls Royce Kornisch
Cab rullade in på Östermalms fina gator, för att hämta upp henne efter jobbet. Med sin raka hållning, världsvana attityd, gnistrande blå ögon och sitt
silvergråa hår, klev han in genom entrén.
Hur hade hon då träffat honom? Vilka långa vägar hade fört dem samman?
Eftersom hennes agenda allt som oftast var fulltecknad och det tuffa tempot i Stockholm krävde sin starka kvinna, fanns det sällan tid för lust och
nöjen, eller andra lättsinniga äventyr.
313
Det var enstaka helger och semestertider hon försökte fly fältet med sina
barn, till lugn och harmoni på landet. Landet för henne och barnen, blev
Motala. Där levde numera Ellen ensam också med sina tre barn, i ett större
hus som hon precis flyttat in i med sin egenstartade firma. Deras kontakt
hade utvecklats till vänskap under åren, då respektive familjer umgåtts på
helger och semestrar. Eftersom båda deras före detta män, Carl och Kristian,
var finlandssvenskar och inte var överförtjusta i svenska kristna män, hade de
företdragit ”sitt eget släkte”, i stället för de ”bokstavstroende”, i Sverige. De
båda älskade också att grogga ihop och prata ungdomsminnen.
Under dessa år, hade Ellen också anförtrott Carolyn, de otäcka sanningar
som talats om under Arboga-tiden, att det verkligen förekommit övergrepp
av hennes far mot döttrarna i familjen. Ja, det var verkligen vedervärdigt!
Där i staden Motala, fanns ytterligare ”ett kollektiv” av ensamstående
kvinnor med barn som anslöt till Carolyn och Ellen. Tillsammans skulle de
tillbringa dagar och nätter, pimplande på vin, skratt och roliga berättelser.
Detta liknade ett hippieliv, de tog dagarna som de kom. De satt med frukosten i sängarna, länge på morgonen, smörgås och kaffekopp, efter kaffekopp,
pratandes om livet, allt och ingenting. Barnen lekte i sina världar, badade i
Varamon, ja helt underbart.
Vid ett sådant tillfälle i Varamon, kom en före detta syster från Örebro
förbi på strandpromenaden.
Det var Solveig, som hon hade träffat ”mördaren” i tjänsten med. Nu hade
hon blivit utesluten från församlingen, på grund av att hon valt allt leva med
en ”man i världen”.
Carolyn ropade efter Solveig!
Solveig hajade till;
”Men du vet väl att jag är utesluten? Du får inte prata med mig!”
314
”Ja, det vet jag”, svarade Carolyn.
Men hur skulle hon kunna behandla en människa så?
Det kunde hon bara inte! Det var ju både sjukt och omänskligt!
De började prata om minnen och tider från Örebro, då deras familjer
umgåtts och haft trevligt.
De pratade om livet som det var nu och drömmar om framtiden.
Carolyn insåg i detta nu, att hon inte kunde tolerera den åsikten som Jehovas vittnen hade, om att behandla en människa som luft, som ingenting,
bara för att den personen av en eller annan anledning, inte längre orkade
med alla kraven som församlingen krävde.
Nej! Hon trodde inte att Jesus skulle handlat så kärlekslöst.
Jesus sa ju, att det inte var de friska som behövde läkare, utan de svaga.
Omedvetet hade Carolyn valt sida. Hon skulle ta konsekvenserna för sitt
eget medlemskap i en organissation som inte var kärleksfull, i kris.
-- 2 -Ellen berättade vid ett tillfälle;
Carolyn, jag har träffat ”din man”!
Detta lät verkligen både flummigt och luddigt;
Vadå min man?
315
Ellen skrattade och beskrev Brian, att han var snygg och brunbränd, hade
mycket guld, både kring hals och armar och fingrar.
Carolyn såg för sin inre syn något som liknade en sliskig hallick. Nej, det
var sannerligen inte hennes stil!
Ellen sa, att Carolyn skulle få bilda sig en egen uppfattning, eftersom hon
bjudit Brian till sin invigningsfest för huset, dit ett större antal celebriteter skulle
komma följande helg, bland andra den världsberömde gitarristen Janne Schaffer.
-- 2 -Dagen D infann sig.
Carolyn höll till i köket då Brian anlände. Iklädd en stilig blå kostym, hårt
åtdragen slips, med en elegant slipsnål i guld och blanka skor, hälsade han
på henne.
Vart var alla guldsmycken? Ja, visserligen en klackring på ena ringfingret.
Carolyn gick tillbaka till köket, sa till Ellen, att det där var väl lite överreklamerat.
Vid middagen då alla fick sätta sig var de ville, eftersom det var fri bordsplacering, hade Brian diskret spanat in Carolyn och såg till att sätta sig vid
hennes högra sida.
Vid hennes vänstra, sida satt Janne Schaffer.
Brian och Carolyn pratade hövligt med varandra. Under middagens gång
närmade de sig varandra, mer och mer.
Till slut, lade Brian armen bakom hennes stols rygg, böjde sig fram och såg
samtidigt till att han nuddade hennes kropp, med sin högra hand, lite i förbifarten, i en beskrivande gest, som en smekning med en fjäder, lätt på handen.
316
I det ögonblicket insåg hon att hon hade träffat sin dominante hanne. Han
visste vad han ville ha. En glöd var tänd och hon bara visste att hon hade
kommit hem.
Hon hade fastnat. Han bjöd upp henne till dans.
Sedan visste de inget mer, förrän de vaknade av att de stod ensamma kvar
på dansgolvet. Det var natt och alla andra hade gått hem!
De skrattade. De ville inte sova! De tog en taxi ut i natten!
Som tur var hade klubbarna öppet! Där var fullt av liv!
Framåt morgontimmarna åkte de taxi ut till hans stora Herrgård.
-- 2 -Morgonen var vacker. Fåglarna var sällsynt glada denna dag. Hon kände
sig upprymd, busig och lycklig. Allt på samma gång. De log mot varandra.
Omfamnade varandra. Om och om igen. De ville röra varandra.
Nu väntade ett nytt liv.
En ny dag!
-- 2 -Nu följde en tid av enträgen och tjusig uppvaktning. Det skulle bli omöjligt att värja sig.
Den fina bilen som rullade in på Östermalms gator var en Rolls Royce
Kornisch Cab. Han hade tagit ut den från sitt stora bilgarage bara för hennes
skull.
317
Nu skulle de göra Stockholm ”by night!” Brian presenterade henne för
sina affärsvänner och det skulle komma att bli många affärsresor för Brian
till huvudstaden.
Eftersom han var affärsman och byggt upp ett imperium i unga år, hade
han knutit kontakter för livet, även om han numera inte arbetade på så hög
fart. Nej, de åren var förbi.
Han hade planerat att dra sig tillbaka vid 35 års ålder och ”pensionera” sig.
Han och hans dåvarande fru, hade köpt den fina herrgården och planerat att
bo där resten av livet.
Men så kom skilsmässan även där. Brian, som tidigare varit en van vimlare,
hade isolerat sig ensam på herrgården och hållit en diskret tillvaro, även om
hans flashiga bilturer in till den lilla lantliga staden aldrig gjordes obemärkt.
Dels på grund av hans exklusiva bilar och dels på hans karismatiska utseende. Ingen varken kunde, eller ville missa honom.
Han var annorlunda, en främmande fågel, precis som Carolyn, fast på ett
annat sätt. Från en mycket strängare och striktare värld.
Till skillnad från henne som inte ”levt livet”, så hade Brian ”gjort allt!”
Även om kärleken och passionen kom in i hennes liv fortsatte hennes förpliktelser och de hade utvidgats i samband med att hon handplockats som
chef till ett större Modeföretag. Nu fanns det ännu fler att ansvara för och
hon gick upp i detta ansvar fullt ut.
De var två äldstebröder från Farstaförsamlingen, som enträget brukade besöka henne i hennes hem. Dessa började också nu, ringa på flitigare än någonsin.
Ofta, då hon ringde hem från jobbet till barnen på eftermiddagen, för att
kolla läget, fick hon höra barnen berätta att de två äldstebröderna varit där
och sökt deras mamma.
318
Detta gjorde henne mycket upprörd. Det började ju nästan likna trakasserier. Detta var något hon inte ville utsätta varken sig själv, eller barnen
för. Vad skulle barnen tänka? Två okända män, Äldstebröder, som familjen
egentligen inte kände, mer än att de var förenade i samma organissation,
springande vecka in och vecka ut och ”jaga” deras mamma.
Nej, detta fick inte fortgå. En helg, då hon och Lovisa tapetserade i uthyrningsdelen, ringde de på, igen. Det var 30 grader varmt ute, de gick i bara
BH och shorts inne, på grund av värmen och svettades. De kikade i titthålet
och där stod de igen, med sina portföljer.
Nej, nu fick det vara nog! Hon orkade inte längre med denna ytterligare
stressfaktor.
Hon satte sig ned och författade ett desperat och slutgiltigt brev;
Eftersom ni inte verkar respektera min integritet och önskan att bli lämnad
ifred, känner jag mig tvingad att begära mitt utträde från organissationen,
Jehovas vittnen.
Vänligen låt mig ”bara vara” tillsvidare, annars måste jag vidta dessa åtgärder, på grund av att jag inte vill utsätta mig, inför mina barn, för denna
kritiska granskning och kränkande visiter!
Detta var stora åtgärder och stora ord, men hon kände sig oerhört pressad
och det var nödvändigt för att få ro.
Det skulle, om detta fick verkställighet, få stora konsekvenser i hennes liv.
Carolyn visste om, att många som var overksamma inom församlingarna,
bara fick vara i fred, lämnade ute i ”tomma intet”, utan åtgärd, utan denna
”klappjakt”. Detta var vad hon själv hade önskat. Bara få vara!
-- 2 -319
Varför hade hon just blivit så ”kontrollerad”?
Den fruktansvärda sanningen skulle gå upp för henne efter ett tag!
Det var hennes egen Far, hennes egen pappa, Sten, som i egenskap av
rättrogen Äldste-broder inte kunde tillåta i sitt samvete, vetskapen att hans
kristna dotter, med högsta sannolikhet levde ett ”dubbelliv”.
Det hade inte undgått föräldrarna, att hon numera blivit lyckligare och
mer eller mindre lät sig uppvaktas av Brian.
Detta kunde Sten inte stillatigande, undanhålla organissationen.
Så, på grund av Faderns information, eller angiveri som man snarare kunde kalla det, gjorde bröderna i Farsta bara sin plikt:
Att hålla församlingen ren!
Ren från omoraliska människor, som hängav sig åt sexuella aktiviteter,
utan att vara gifta.
Carl hade framtvingat ett hastigt bröllop, av den anledningen, för att
slippa bli utesluten. Han hade bara känt sin nya kärlek en kort tid, innan
de hastigt och lustigt gifte sig! Eftersom han legaliserat sitt ”omoraliska
förhållande” med en kvinna i världen, men ångrat sitt ogudaktiga leverne, kunde han på så sätt, få barmhärtighet och vara kvar i den kristna
församlingen.
Carl skulle alltså därför kunna fortsätta ha ”normala” kontakter med
sina föräldrar och bröder, som ju också fortfarande var kvar inom Jehovas
vittnen.
Det var ju detta som var det svåra!
320
Behöva klippa alla band, med de människor som kommit att betyda mest
av allt i hela ens liv. Det var detta groteska som gjorde, att många hellre valde
att leva dubbelliv, för att kunna hålla kvar, allt det sociala liv man byggt upp
under ett helt liv. Människor som var hela ens värld!
Carolyns pappa Sten, hade bevisat att han verkligen satte Rikets intressen
främst i sitt liv, då han likt Patriarken Abraham som var villig att offra sin son
Isak, på ett altare som offerlamm, för att helga sin Gud.
På samma sätt hade Sten, en gång för alla, bevisat sin starka tro och satt
den framför sin dotter, även om det nu skulle få konsekvenser för henne och
hennes liv.
”Blod är tjockare än vatten?”
Nej! Inte i det här fallet!
”Låt oss fördenskull, först söka Guds Rike, så skall allt annat tillfalla er”!
Carolyn skulle inte tvinga fram något frieri från Brian, för att på så sätt,
rädda sitt skinn.
Nej! För det första var inte Brian en man som skulle låta sig stressas till
något av andra. Dessutom var han oerhört hatisk mot religion över huvud
taget. Jehovas vittnen var inget undantag! Han hatade de där ”Jehovas!”
Han hade aldrig tagit sig tid att lyssna om Carolyn tio år tidigare kommit
till hans dörr. Förmodligen hade han smällt igen dörren mitt framför ögonen
på henne.
Carolyn hade förmodligen skrivit i sin anteckningsbok:
EI=Absolut EJ INTRESSERAD, vill inte ha besök mera. Respektera! Så
hade hon strukit under det dessutom, för att vara på säkra sidan.
321
Nej, hon var nu redo att möta världen, så som den var.
Anpassa sig till en helt annan värld, med andra spelregler.
Naken och orädd hade hon till slut hamnat på den väg, där hon aldrig
någonsin trodde att hon skulle vandra.
Hon hade övergett den ”smala vägen”. ”Vid och bred är den väg som leder
till fördärvet och många är de som vandrar där. Men smal och trång, är den
väg, som leder till evigt liv och få är de som vandrar där.”
Nu skulle hon tvingas ut i den värld, på fullt allvar, som hon alltid varit så
rädd för.
En värld där ondskan regerade?
Skulle hon klara den matchen?
322
Kapitel 21
Carolyn hade just intagit sin lunch på vårens Modemässa, då telefonen
ringde. Det var hennes dotter Lovisa som ringde.
Mamma! Morfar verkar inte alls må bra! Nu när vi åt så kunde han inte
fästa köttbullarna på gaffeln, han fick bara jaga dem runt på tallriken. Det
är något som inte står rätt till! Själv skrattade han bara. Kan du inte prata
med honom?
Självklart verkade detta underligt. Dotterns iakttagelseförmåga litade hon
på. Hon kom att tänka på, meddelandet på sin mobiltelefon tidigare på dagen, där hennes Pappa talat med en ovanligt trött och släpig röst, att de nu
var framme hos barnen i Stockholm, att resan gått bra och att de nu såg fram
emot några dagar med barnbarnen. Det var något som inte stämde.
Får jag prata med Morfar, bad Carolyn sin dotter;
Hur är det Pappa? Lovisa säger att du hade svårt att äta idag, det verkar
oroande?
Det var som att höra Mowgli i Djungelboken svara, den attityd hon ärvt
av sin Far,
”Jag är nog tuffare än somliga tror” - mentaliteten;
”Det är ingen fara med mig! Nej nu ska vi ha så trevligt här”.
Han lät onekligen svag i sin röst trots orden. Carolyn lyssnade och analyserade;
Får jag prata med Mamma också? bad Carolyn.
323
Då Ingrid kom till telefonen, bekräftade hon, att hon var orolig för sin
Make.
Hon berättade att han hade velat glida över mot den mötande trafiken, på
vägen upp till Stockholm.
Ingrid, som inte hade körkort, hade gång på gång, fått ta tag i ratten, för
att styra tillbaka honom i höger körfält, för att undvika att de krockade med
mötande trafik. Dessutom hade han klagat över stark huvudvärk hela dagen.
Ni måste omedelbart upp till sjukhus, sa Carolyn.
Jag beställer en taxi som hämtar er, så åker ni upp direkt!
Pappa kan vara på väg att få en hjärnblödning. Pappa kör inte en meter
till! Förstår du det?
Ja, jag hoppas bara att jag får med honom, han är ju så tjurskallig, du vet,
svarade mamma Ingrid.
Jo då, det visste hon. Det var därför hon fick agera så bestämt nu. Hon
beställde en taxi, för hon visste att Fadern, inte ville åka ambulans. Sedan
ringde hon och samtalade med Akuten på sjukhuset, som också tyckte att
han skulle komma upp och kolla, vad det kunde vara. Sagt och gjort! Nu
fick föräldrarna snällt lyda. Hon ringde sedan barnens pappa Carl, så att han
kunde titta till deras barn. Allt var ordnat!
Senare mot kvällen kom två lyckliga och uppspelta Morföräldrar hem till
barnbarnen igen.
Nu ska vi fira!
Det var som jag trodde, inget fel på mig inte! De tyckte att jag skulle kolla
upp synen hos en optiker när jag kommer hem, möjligen kan det vara något
fel där. Så nu får vi mysa resten av kvällen, sa Morfar.
Carl åkte hem senare på kvällen, då det var dags att sova. Barnen var i
tryggt förvar hos Morföräldrarna, ännu en kväll, i sitt hem. Carolyn fick
324
meddelandet via telefonen, eftersom hon befann sig på sin Modemässa i Köpenhamn. Hon var glad, att han kollat upp sig i alla fall. Men något verkade
ändå konstigt?
Hon skulle få reda på det nästa dag!
-- 2 -Det var en härlig vårdag, solen sken och värmen började tina upp frusna
själar. En känsla av lycka vällde över henne och hon var tvungen att säga
detta till sin älskade, som även han var med henne på denna så viktiga Modemässa, inför säsongen.
Hon måste bara ringa hem och kolla läget först.
Mamma, det är inte alls bra med Morfar idag heller. Idag bara ligger han
och orkar inte kliva upp, informerade Lovisa i telefonen. Han verkar apatisk!
Hon fick allt ytterligare bekräftat av Ingrid. Nu var hon verkligen orolig.
Efter samråd med alla parter beslöts att Carl skulle skjutsa hem Morföräldrarna till Örebro och sjukhuset där.
Barnen skulle klara sig under eftermiddagen. Lovisa kunde ta ansvaret för
sina småbröder tills Carl återvände på kvällen. Carolyn kunde arbeta klart på
Modemässan och hållas informerad via telefonen.
Carl skjutsade genast sin före detta Svärmoder, med Svärfadern liggandes i
baksätet, det skulle ta cirka två timmar. De blev omedelbart omhändertagna
då de kom till Örebro sjukhus.
Morfar Sten blev omedelbart undersökt och diagnosen ställd relativt
snabbt. På sjukhuset ville de dock att båda döttrarna skulle komma, om
det var möjligt. Klockan 16.00 ringde mamma Ingrid, till Carolyn och bad
henne komma. Jeanette skulle också komma så fort hon kunde.
325
Carolyn satte sig på första lämpliga flyg, det skulle ta ett par timmar att
komma fram.
Tankarna for i huvudet och oron stegrades. ”Det var mycket nu”, som hon
brukade skämta, när pressen blev hård.
Alla var där, då hon kom fram, en sköterska kom genast fram och frågade
om det var hon som var Carolyn, den äldsta dottern;
Ja det är jag, svarade hon.
Bra, då kommer Doktorn strax!
Hon såg att Fadern inte mådde bra, men han höll ändå skenet uppe, med
sitt leende och försökte på så sätt dölja oron i sina ögon. Carolyn hade aldrig
förr sett sin Far, så ynklig.
På något sätt kände alla, att det var allvarligt. Även pappa Sten!
Efter femton långa minuter, kom så läkare och sköterskor in. De tittade
allvarligt på alla i rummet och tummade på sina pappersblock;
”Herr Thunell; Vi har snabbt kunnat konstatera att ni har en hjärntumör
och att den tyvärr är elakartad! Förloppet är så långt framskridet att ingenting kan göras och att det i bästa fall handlar om sex månader kvar att leva.
Det enda vi kan göra är att ge smärtlindring och kortison. Tyvärr och vi
beklagar bara detta!”
Det ekade av tystnaden i salen.
Chockade!
Hjärntumör!
326
Hjärntumör!
Hjärntumör!
Herr Thunell/ Morfar/Pappa/ Sten harklade sig på sitt bekanta förnuftiga
sätt;
”Så ingen operation eller något? Cellgiftsbehandling, kan inte det vara
möjligt?”
”En operation skulle i detta läge inte hjälpa! Tumören har redan nästlat in
sig så mycket i hjärnan att man aldrig kan bota denna typ av elakartad cancer. Förloppet är helt enkelt för aggressivt! En operation skulle kanske bara
förlänga livet någon månad, eller så kan man avlida av själva operationen.
Så tyvärr!”
”Detta var domen!”, sa Fadern när personalen lämnat rummet!
Alla var i chocktillstånd.
Carolyn gick efter Läkaren och frågade om hon verkligen menade att inget
kunde göras?
Något måste ju bara kunna göras! Carolyn sa uppfodrande till den kvinnliga Läkaren;
”Man kan väl inte bara säga att allt hopp är ute för en människa?”
”Jag är hemskt ledsen, men i er Pappas fall, är det tyvärr just så! Vi är säkra
på diagnosen och det finns inga tvivel, eller någon anledning att ljuga och
påstå något annat. Jag skulle råda dig som är äldst, att ta kontakt med övriga
anhöriga och ge informationen, för hans tid är knapp och syskon till honom
bör få veta!”
Hon började med att ringa Pappas lillasyster Eivor, i Umeå.
327
Den vackra dagen som gjort att hon fyllts av lycka på morgonen, hade på
en och samma dag förvandlats till mörkaste mörker och svartaste svart!
Det var natt och kallt ute!
Vintern hade kommit tillbaka.
328
Kapitel 22
Den sista tiden
Tiden som följde blev omtumlande och känslosam.
Det verkade som om Sten tog allt med samlat mod. Han ville verka stark
och stabil och för en man som aldrig kunnat gråta, enligt hans hustru, bröt
han heller inte ihop.
Man kunde skönja att han kände sig snopen och förvånad att detta drabbat honom.
Han som var i sina bästa år, inte ett grått hår på hans huvud. Han var
naturligt brunhårig fortfarande och hade inte ens en begynnande flint. Han
var rask och kvick i kroppen, kickade boll och lärde barnbarnen smarta fotbollstrick, hur man dribblade bort målvakten och sådant.
Han var ofta ute med de fem barnbarnen och fiskade, tog med dem på
utflykter som de hårt arbetande föräldrarna inte alltid hann med. Han
spelade gitarr och sjöng humoristiska visor för barnen och tillsammans
med dem.
All denna samvaro, med sina älskade barnbarn, varvade han med sina
”plikter” i församlingen.
”Plikter” hade det förresten aldrig ens föresvävat honom tanken att kalla
detta. Nej! Det var hans Hela Liv.
Det var kring Guds rikes intressen hans liv alltid hade kretsat, att sätta dem
främst i sitt liv. Att vara en ödmjuk ”herrens tjänare” var hans ledord;
329
Att alltid ställa upp för församlings-medlemmarnas bästa för ögonen, till
och med om det innebar att ställa det framför familjens intressen. Familjen
kunde visa, att de också satte Guds rikes intressen främst, genom att stödja
sin make och Far och all den tid, den skulle uppta för hans del.
Den enda ”ogudaktiga” kommentar som undslapp honom under denna
svåra tid, var då han ”erkände” att han ångrade, att han inte tillbringat mer
tid med sina döttrar, då de var små. Han hade förstått vad det hade betytt för
honom då han fått sina barnbarn.
Otaliga timmar hade han tillbringat med församlingsmedlemmar, som blivit sjuka, några med samma sjukdomsbild som han nu själv fått, som hade
blivit vimsiga och glömska. De som drabbats av fysiska åkommor, fick praktisk hjälp. De som drabbats av psykisk ohälsa, hade i vissa fall, fått för sig att
de inte behövde ta sina mediciner, till de anhörigas förfäran. Då ringde man
Församlingstjänaren.
Hon drog sig till särskilt till minnes en äldre syster i Halmstad-församlingen, som allt som oftast behövde hjälp, med sin psykiskt sjuke vuxne son.
Sonen fick gång på gång för sig, att han inte behövde ta sina mediciner för
sin psykiska sjukdom. Han trodde själv att han var fullt frisk, trots fastslaget
faktum och erfarenhet. Det var endast Sten som han lyssnade på och som
kunde tala honom till rätta.
Kort tid efter att Sten med familj flyttat från Halmstad, hade denne psykiskt sjuke man, beslutat sig för att kapa en stadsbuss från Halmstad till
Ängelholm, eftersom han bara måste dit, för att fånga, just det; Änglar!
Änglar i Ängelholm! Var annars skulle han hitta dem?
Den händelsen blev stora rubriker i dagspressen, som ändå fick ett relativt
lugnt slut, genom ett omhändertagande av mannen förstås.
330
Men Carolyn kunde inte låta bli att begrunda det faktum, att hennes Far
varit till ovärderlig hjälp för många familjer, i deras kamp och vardagliga
bekymmer.
Han kunde bli utkallad sent på kvällen, ja närhelst problem uppstod, för att
tala lugnande med den sjuke. Ingen hade så bra hand med folk som Sten, han var
”oumbärlig”. När par hade problem i sina äktenskap, eller dåliga dryckesvanor,
eller annat opassande uppförande inom församlingen, då hade Sten tillkallats.
Ja; Listan kunde göras oändlig, om det inte funnits diskretion och integritet.
En Församlingstjänare eller Äldste, som det senare kom att kallas, kunde ju
inte springa runt och skvallra om andras problem, eller ens skratta eller gråta
av sig, åt andras elände.
Nej, han skulle axla det av Gud anförtrodda uppdraget, på ett föredömligt
sätt. Dessutom skulle han ju se till att han och hans familj uppträdde klanderfritt. De skulle helt enkelt vara förebilder i församlingen. Något andra
skulle se upp till och vilja leva som.
Den enade fina familjen. Ja kraven hade varit många för Sten att leva upp till.
Dessutom helt ideellt, utan att ha en enda krona i lön.
Att han under alla år haft ett heltidsarbete som elektriker, för att försörja
familjen, ja det var bara en parentes i sammanhanget.
Nu var hans egen tid utmätt.
Hur skulle han nu tillbringa sin sista tid?
Han skulle motvilligt, bli tvingad till att lämna över sitt ansvar, åt andra
i församlingen. Han skulle bli tvungen att ta hand om sig själv, denna hans
sista tid. Den var bara hans.
331
Sten hade ju också fått privilegiet att bli vigselförrättare, vilket var ett uppdrag han verkligen gillade. Han hade så sent som för en vecka sedan, vigt ett
par i en församling.
Ingrid drog sig nu till minnes, att hon tyckt att Sten varit lite sned i munnen, under vigselförrättningen. Ja, faktiskt i ena halvan av ansiktet. Hon
anförtrodde också Carolyn att de alltid haft ett bra samliv, fram till för någon vecka sedan, då fungerade det inte för honom. Det hade funnits lite
tecken om man tänkte efter. Men inget som i slutändan spelade någon roll.
Jo förresten; Hans syn hade försämrats då han varit hos optikern ett halvår
tidigare. Optikern hade kallat det; Problem med ”gula fläcken”, vad nu det
var för något. Men detta spelade ju ingen roll nu.
Familjen enades om, att alla måste hjälpas åt, att göra allt som går att göras.
Carolyn ville kolla alternativa metoder, kanske fanns kunskap utomlands?
Hälsokost? All information hon kunde få ta del av skulle hon undersöka.
Ingrid verkade inte fatta riktigt än, inte Jeanette heller.
Men vem kan i egentligen begripa, när man ställs inför fruktansvärda besked?
Carolyn skulle få praktiska problem, eftersom hon var i sin värsta arbetsperiod i sitt liv. Sitt ansvarsfulla åtagande som Butikschef, ansvar för tre barn,
en ny spirande kärlek till en man, och nu; En Far som precis fått sin dödsdom och allt hon ville försöka göra för honom, i tid och engagemang.
Det var fruktansvärt dålig ”timing”. Den närmaste tidens pendling, skulle
fått den mest resvana försäljaren att skämmas. Hon var aktiv tolv dagar, i en
vecka som bara bestod av sju. En omöjlighet!
Sten påbörjade behandling med kortison, för att dämpa svullnaden av tumören och ett otal andra mediciner skrevs ut, allt ifrån smärtstillande, till
sömntabletter, då oron skulle sätta in.
332
Han var ändå glad åt, att få tillbringa sin sista tid i hemmet och försöka få
leva så normalt som det bara gick.
Carolyn fick via en affärskollega, rekommendationer om en läkare i Tyskland, som var expert på hjärnkirurgi.
Hon fick tips om ett te, som lindrade besvär vid cancer, från en annan
församlingsmedlem. Detta ”gröna te”, hade visat sig effektivt för att skjuta
upp cancerns förlopp.
Hon presenterade förslagen för sina föräldrar, som genast ratade tanken på
att åka utomlands för en operation. Det kändes ”för osäkert”. Det dyra teet
däremot inhandlades och drickandet påbörjades.
Efter cirka en månad, hade Sten fått besked om att han kanske skulle få
göra en operation i Uppsala. Han hade lyckats övertala en skicklig läkare där,
att utföra ingreppet, utan blodtransfusion, för att förlänga livet, om så bara
för ett par månader.
Någonstans fanns väl ändå hoppet om ett mirakel. Efter ytterligare ett par
veckor, genomgick han denna operation med gott resultat, det vill säga; Att inte
dö av ingreppet. Man hade tagit bort delar av tumören. Löften om att småningom få strålbehandling fanns, men först måste han hämta sig från operationen.
Då han kommit hem, från Uppsala och operationen, började han genast,
sammanfatta ett tackbrev till den läkare som utfört operationen. Det var
gripande att läsa det brevet. Sten läste upp det för Carolyn, för att höra vad
hon tyckte? Var det tillräckligt bra?
Våren förflöt, med otaliga påhälsningar och telefonsamtal. Carolyn såg till
att hon besökte sin Far en gång i veckan, ringde så mycket som möjligt och
med tanke på, att hon under denna svåra tid, samtidigt genomförde sitt
krävande arbete som Projektansvarig Butikschef i Stockholm, utförde hon
stordåd. Företaget där, hade ju också höga förväntningar på henne.
333
Hon blev också introducerad i Lions, som en av få kvinnor i männens
värld. Hon uppskattade intryck och upplevelser, av annat slag, än de som
sorg och smärta gav.
Hon anordnade modevisningar med kända och okända modeller och arrangörer, ordnade visningskvällar för VIP-kunder, deltog i ytterligare en modemässa
i Düsseldorf, anordnade representationskvällar för kollegor och affärspartners.
Hon märkte att Midsommar närmade sig med stormsteg och tänkte på att
försöka sammanföra släkten, denna förmodligen sista högtid, tillsammans
med Pappa i livet. Han blev ju allt sämre.
Hon talade med sin Mor och syster om saken.
Jeanette förklarade att hon och hennes familj redan bestämt att de skulle
tillbringa midsommar-helgen med makens släkt, vid svärföräldrarnas sommarstuga.
Carolyn blev både bestört och chockad!
Fattade inte Jeanette någonting?
Visserligen fanns ju känslor av uppgivenhet, på grund av de konflikter
som uppstått mellan döttrarna och föräldrarna, under åren, beträffande den
religiösa övertygelsen, men allt sådant måste läggas åt sidan nu. ”Kärleken
överskyler ju allt!”
Trots att Carolyn försökte övertala sin syster, på grund av Faderns tillstånd,
gick det inte att få Jeanette att inse vad hon gjorde.
Midsommarafton kom.
Solen sken. Carolyn tog sina tre barn och åkte de 22 milen från Stockholm, till Morfar och Mormor, denna sista midsommarafton.
334
Morföräldrarna lyste som solar, när barnbarnen kom. Picknickkorgen var
packad, fiskespöna med.
De åkte ut till Hästhagen, bullarna och kaffet dukades fram.
Mormor hade med en flaska vin. Morfar drack och njöt!
Han var ju lite sned i munnen, så ibland sipprade vinet, men Mormor
hade med sig servetter, så vad spelade det för roll?
Han sa gång på gång, hur glad han var att Carolyn och barnen var hos
honom denna dag.
Det sades många varma ord.
Alla visste! Ingen hycklade! Det var en viktig dag! Ögonen talade för sig
själva.
Nej men nu ska vi se om det nappar i ån, sa Morfar till Valentin och Jeromy. Fiskebröderna!
Det var naturligtvis svårt för barnen, att se sin Morfar så klen. Han hade
magrat och hade svårt med balansen ibland. Men de var starka och kloka nog
att inse, att deras Morfar behövde dem nu.
Carolyn kunde se, att barnen ibland fick kämpa med gråten. De älskade ju
verkligen sin Morfar.
Han hade blivit deras Fadersgestalt.
Det var de som fick hjälpa honom att sätta på agnet nu.
De hoppade alla till, då Morfar tappade balansen vid ett tillfälle och höll
på att falla i ån.
Småningom blev Morfar trött och det blev dags att åka hem.
Mormor och Morfar höll varandra i handen då de gick till bilen.
Bilden etsade sig fast på näthinnan, hos Carolyn, då hon gick strax bakom
dem. Hon tänkte;
335
Där går ett par som verkligen älskar varandra och snart måste den ena dö.
Han kommer snart att inte kunna gå där mer.
Hon kämpade med gråten i halsen.
Allt var så sorgligt att se.
Detta var den sista Midsommaren!
Den sista sommaren överhuvudtaget, för hennes Pappa. Lilla Pappa!
-- 2 -Efter ett par veckor, hamnade så Sten på Vidablick, ett ”sista hem” för de
som hade allvarliga sjukdomar, kom man dit så ”var det kört”, hette det.
Carolyn hälsade på honom där, det hade blivit tungt för Modern att ha
honom hemma.
De körde ut i kafferummet. Han verkade glad, men orkade inte gå ditut
så hon körde ut honom i rullstolen. De fikade, pratade gamla minnen. Han
bad henne spela på pianot.
Hon ville inte, för det var ju fler där, men då frågade han högt de andra om
det gick bra, samt personalen. Responsen talade sitt egna språk.
Carolyn spelade sina bästa stycken och alla applåderade, Sten var så stolt;
”Det är min dotter det här”!
-- 2 --
336
Då hon kom tillbaka till sin bil, för att åka hem, spelades precis på radion;
“Shaw me the meaning of being lonely”, med Back Street Boys. Hon hade
inte undgått sin dotter Lovisas musiksmak och till och med börjat gilla detta
pojkband.
Hon kunde inte längre hålla tillbaka tårarna.
Efter en vecka, fick så Sten komma hem igen. Han var så lycklig över att
slippa Vidablick och han hade fått hem en höj och sänkbar säng för att underlätta vården i hemmet.
Augusti kom och skolförberedelserna började.
Det var dagen före skolstarten, en söndag. Carolyn hade precis kommit
hem från jobbet. Klockan var sju på kvällen. Hon var trött, då Modern ringde;
Pappa har hastigt blivit sämre. Det är allvarligt! Tror att du måste komma!
Carolyn ringde sina barns far, Carl och frågade om han kunde se efter
barnen.
Hon måste köra de 22 milen direkt!
-- 2 -Hon kom fram vid 22-tiden.
Hennes Far var inte nåbar. Hans ena öga tittade på henne. Det andra,
ovanför hennes huvud. Han kunde inte prata. Han bara jämrade sig då och
då. Jeanette och Modern var där.
337
Sten hade hamnat in tidigare på dagen, då han plötsligt blev okontaktbar.
Det hade gått så fort. Personalen sa, att han nog inte skulle leva så länge till,
kanske högst ett par dagar.
Modern var trött, hon hade varit där hela eftermiddagen. Hon skulle vilja
sova några timmar, det hade varit ett par jobbiga dygn. Carolyn och Jeanette
föreslog att hon kanske kunde åka hem några timmar och sova. Carolyn
skulle ju vaka denna natt. Jeanette skulle stanna ytterligare några timmar.
Då Modern åkt, satt döttrarna på var sin sida och höll sin Faders händer.
En bibel låg på bordet, varför inte läsa favoritklipp? Carolyn slog upp Jobs
bok; Hon drog sig till minnes sin Pappas föredrag då hon var liten;
”Människans litenhet i förhållande till Guds vishet bekräftar vetenskapen”.
Hon hade alltid varit så stolt, då han i Folkets Hus, tagit fram planscherna
på planeternas positioner, den vishet Gud hade visat, då han skapade universum.
Jordens exakthet i universum, hur dess placering i vår vintergata möjliggjorde mänskligt liv, på vår planet. Hur bara en liten förändring i förhållande
till solen, skulle utplåna allt liv på jorden. Tänk att hennes Pappa kunde berätta så mycket och ha kunskap om så mycket fint. Hon mindes hur häftigt
det var när han visat bilderna på flodhästen och krokodilen; Leviatan som
han kallades i Jobs bok; Hon läste högt för sin Far:
”Vart var du när jag lade jordens grund?
Säg det, om du har ett så stort förstånd.
Vem har fastställt hennes mått - du vet ju det?
Vem spände sitt mätsnöre över henne?
Var fick hennes pelare sina fästen, och vem var det som lade hennes hörnsten, medan morgonstjärnorna tillsammans jublade och alla Guds söner höjde glädjerop?”
338
Hennes Far knep henne i handen och stönade igenkännande. Det kändes
att han ville att hon skulle fortsätta läsa;
”Se Behemot Flodhästen, han är ju mitt verk såsom du. Han lever av gräs
som en oxe. Och se, vilken kraft han äger i sina länder, hans benpipor är
som rör av koppar, benen i hans kropp liknar stänger av järn. Är floden än
så våldsam, så ängslas han dock inte; Han är trygg, om också Jordan bryter
fram mot hans gap.
Kan du dra upp Leviatan med krok eller borra en hake genom hans käft?
Kan du ha honom till leksak, så som en fågel och sätta honom i band åt
dina tärnor?
Vem mäktar rycka av honom hans pansar?
Vem vågar sig in mellan hans käftar?
Angreps han med ett svärd, så håller det ej stånd, han ler åt rasslet av
lansar. På allt vad högt är ser han med förakt, konung är han över alla stolta
vilddjur.”
Hon avbröts då och då, medan hon läste, av Faderns tjut, då han kände
igen verserna.
Det var en gripande känsla, att detta var deras bästa sätt att umgås nu, i
denna svåra stund. Carolyn och Jeanette tittade då och då på varandra, att de
var i samklang med varandra, att de var överens om att läsa, att de var eniga
i sina ansträngningar, vid sin Faders sida. Det var viktigt.
Då och då, kom personalen in och tittade till, frågade om de ville ha smörgåsar?
Fadern fick då och då, suga på en tuss med vatten. Bitreflexen, som var
tecken på slutstadiet, fanns där.
Jeanette frågade en sköterska som kom in, om Faderns ben som började bli
svart, om det var tecken på att slutet var nära?
339
Fadern gav till ett högt jämmerljud;
Carolyn blev irriterad över hennes okänslighet med frågan inne i rummet
och bad de båda gå ut;
”Ser ni inte att han blir ledsen när ni pratar så där”?
Carolyn hade ju läst på, om att en svårt sjuk och en döende, kan uppfatta
samtalen i rummet.
Sköterskan och Jeanette gick ut, för att fortsätta samtalet i korridoren.
-- 2 -Carolyn kramade sin Faders hand;
Han tittade tacksamt och lugnt på henne.
”Nu ska jag vara hos dig här i natt och bara hålla din hand”, sa hon lugnande till honom.
Hon kysste sin Faders hand och kände att hennes värme lugnade honom.
Han tog några djupa andetag.
När han andades ut glömde han att andas in igen på en lång stund ..........
..................................................
Hon höjde blicken;
”Pappa?”
Han andades in långsamt en gång till .......................................................
.....................................................
340
Han andades ut en sista gång ...................................................................
....................................................................................................................
....................................................................................................................
....................................................................................................................
.........................................................
-- 2 -Allt vart plötsligt så tyst och stilla.
Hon satt ljudlös och bara höll hans hand.
Hon kunde inte fatta?
Hade han dött framför hennes ögon?
Jeanette och sköterskan kom in i rummet.
-- 2 -”Pappa är död”, sa Carolyn.
”Pappa finns inte mer!”
341
Kapitel 23
Den svarta Jaguaren svängde upp på gårdsplanen.
Nu var han här.
Hennes väska var packad.
Detta skulle bli deras första gemensamma resa.
De behövde båda få komma i väg. Bara försvinna ett tag, efter alla sorger
och begravningar.
Carolyn hade bara luddiga, osammanhängande bilder i huvudet av begravningen. Hon kunde inte påminna sig något enda ansikte, eller vilka som
varit där och inte.
Det hade varit alltför många närvarande och för mycket sorg i hennes
kropp.
Det enda hon mindes var hennes krampaktiga armkrok med Faster Eivor,
en av hennes sista länkar till hennes Pappa.
Faster Eivor, hade envist vägrat att ta ställning för Jehovas vittnen genom
att överlämna sig och bli döpt, trots att hon flitigt besökt alla möten och haft
sina bästa vänner bland vittnena.
Tuffa Eivor hade varit Carolyns bästa stöd denna oerhört svåra begravningsdag.
Vid minnesstunden i föräldrahemmet, efter begravningstalet i Rikets sal,
hade hon märkt hur svår denna dag även var för hennes barn.
De hade varit så oerhört fina i sina skräddarsydda kostymer, båda sönerna.
Det slog henne att de såg så vuxna ut i kostym.
Lovisa, hade redan blivit stor. Hon var som en liten extra mamma åt sina
små bröder. Lovisa var så oerhört fin och brådmogen.
342
Livet hade redan format henne så. Hon hade tagit hand om sin Mormor
denna Begravnings-dag.
Barnen hade verkligen fått kämpa med sin sorg denna dag.
Trots sina röda ögon, grät de inte offentligt, utan de hade gått undan, in på
toaletten då och då för att få ut sin sorg, när trycket blev för tufft.
Deras älskade Morfar hade för alltid försvunnit i deras liv;
Deras lekkamrat och speleman.
Deras reserv-pappa.
Deras fiskekamrat.
Deras mansförebild och föredöme var borta. Deras trygghet?
-- 2 -Brians pappa hade haft den underliga förmågan att avlida bara tre dagar,
före Carolyns pappa.
Detta var ett märkligt sammanträffande, dessutom i samma alltför tidiga
ålder.
Brian, som var enda barnet hade dyrkat sin far och sett upp till honom
med den största respekt.
Brian hade tagit sin faders aska i urnan med sig i bilen och spänt fast den
i passagerarstolen och kört runt med honom, en sista tur i hemstaden. Bilintresset hade de ju haft gemensamt. Brians mamma var redan död sedan
några år.
343
Nu kände han sig mer ensam än någonsin.
-- 2 -Carolyn och Brian, två ensamma själar som nu hade lämnats åt sitt öde av
sina båda fäder, höll varandras händer, förutom den som Brian rattade bilen
med förstås.
De satt tysta, i sina tankar. Ibland tittade de på varandra, det gnistrade till
i deras ögon.
De log mot varandra.
Ju längre söderut de kom, desto varmare blev det och ju mer sken solen.
När solstrålarna till slut nådde ända in i sinnet, blev det ljusare.
Det fanns ett ljus!
Det fanns en värme!
Det var som att komma ut från en mörk fängelshåla i ett berg och för
första gången, andas frisk havsluft, känna doften av tång, se dagsljuset så
som det verkligen är, alltifrån en sval soluppgång med dess friska luft, till en
blodröd stämningsfull och vördnadsfull solnedgång i havet.
Det skulle komma en dag när Brian skulle fråga Carolyn om hon ville dela
resten av hans liv.
Men den dagen var inte nu. Nu ville de bara vara! Fånga dagen! Fånga livet!
Förhoppningen om att få vakna upp tillsammans ännu en dag, var det som
betydde något.
Deras liv var här och nu!
344
-- 2 -Carolyn kände sig iakttagen! Hon vände sig om!
Där i baksätet satt hennes Far!
Han log!
Han såg nöjd ut.
Han verkade be om ursäkt för att han satt där!
Detta var ju helt emot hans tro och övertygelse!
”De döda veta alls intet!”
Hon hörde sin Far läsa med sin förmanande röst, ytterligare ett bibelcitat!
-- 2 -Men den här dagen, ville han bara åka med en sista resa!
Det verkade som om han hade velat åka med på hela resan.
Men han var ju tvungen att stiga av.
Hans resa var inte längre här och nu!
Lycka till, min Dotter!
Förlåt att jag inte alltid fanns för dig!
Förlåt att du inte kom främst i mitt liv!
Farväl min Dotter!
345
Ja, det var detta han verkade vilja säga.
-- 2 -Pappa! Visst är du förlåten!
Jag älskar dig och saknar dig!
Störst av allt är Kärleken!
346