Lenke Rothman
Lenke Rothman – om konsten att sy en kulturklänning Imola Mokos ______________________________________________________________ Konstvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet VT 2010 ABSTRACT Institution: Adress: Tel: Konstvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet 106 91 Stockholms universitet 08-16 20 00 vx Handledare: Pia Melin Titel och undertitel: Lenke Rothman – om konsten att sy en kulturklänning Författare: Imola Mokos Adress: Tingsnäsvägen 27E Postadress: 792 32 Mora Tel: 070 - 6678069 Typ av uppsats: Ventileringstermin: X kandidatuppsats magisteruppsats licentiatuppsats doktorsavhandling masteruppsats HT2009 This paper contains a study of Lenke Rothman´s art through following questions: How did Lenke Rothman´s childhood affected her life and work? What does the Jewish heritage mean for Lenke Rothmans life and art? How does Lenke Rothman relate to existence? What does creative work imply for Lenke Rothman? How is Lenke Rothman discussing art? Further, the study completes the picture of Lenke Rothman through an interpretation and analysis of her work “The Culture Dress”. Keywords: Lenke Rothman, existence, art, creative work, Jewish heritage, chassid, concentration camp, 2000th century. Sökord: Lenke Rothman, tillvaron, skapande, konst, judiska arvet, chassidismen, koncentrationsläger, 1900-talet. Innehåll Inledning Syfte, frågeställningar och metod 3 Material och tidigare forskning 4 Avgränsning och disposition 4 Lenke Rothman Lenke Rothman 1929 – 2008 6 Vilka influenser fick Lenke Rothman med sig från sin barndom? 9 Vad betyder det judiska arvet för Lenke Rothmans liv och konst? 14 Vad har Lenke Rothman för förhållningssätt till tillvaron? 16 Vad innebär skapandet och det skapade arbetet för Lenke Rothman? 20 Hur resonerar Lenke Rothman kring konst? 22 Kulturklänningen 27 Avslutande diskussion 32 Källor och litteratur 35 Bildförteckning 37 Bilaga: Utställningar och arbeten i urval Inledning Om det är någonting jag ångrar i mitt liv så är det det faktum att jag 2008 missade Lenke Rothmans utställning ”Gåvor 1948 – 2008” på Dunkers kulturhus i Helsingborg. Som det framgår av titeln innefattade utställningen 60 års skapande. Enligt kritikern Linda Fagerström var utställningen lika heltäckande som en bok med titel i stil med ”Svensk konsthistoria efter 1945”. För här fanns det allt från måleri, skulptur, collage, assemblage med inslag av minimalism, surrealism, realism. Konceptkonst, ready – mades, installationer, föreställande, non – figurativt, realistiskt, abstraherat, El Greco, Kandinskij, Andy Warhol, förintelsen, kommunismen, musik, litteratur, teater, idoldyrkan. Och hon frågar sig om det verkligen är en och samma människa som hyser denna kapacitet, om det existerar en sådan rikedom i ett och samma konstnärskap? Jag sitter och bläddrar i katalogen på 279 sidor, utgiven i samband med utställningen och försöker föreställa mig hur upplevelsen av att se allt detta i form av en utställning hade varit? Jag tillhör de som anser att tolkningsraster har en tendens att förminska konstnärskap. Genom åren har Lenke Rothman ofta fått heta en Förintelsens konstnär då hon skildrar nazismens fasor, eller ansetts höra hemma inom den modernistiska traditionen. Jag minns första gången jag såg någonting av Lenke Rothman på ett förortsbibliotek för ungefär sju år sen då jag i väntan på bussen tog en bok på måfå och lade märke till en sida med nålstick och stygn av vanlig sytråd och med en svart kvadrat förekommande på flera sidor. Så skulle jag rusa och i förbifarten hann jag se Lenke någonting på omslaget. Efter det har jag gått i flera dagar och funderade på nålsticken och på kvadraterna. Det var som om de såg mig, som om de ville säga någonting…..Senare fick jag veta att boken hette Quality of Life och författaren Lenke Rothman. Syfte, frågeställningar och metod Syftet med denna uppsats är att göra en kvalitativ undersökning och gestalta Lenke Rothmans skapande utifrån följande frågeställningar: Vilka influenser fick Lenke Rothman med sig från sin barndom? Vad betyder det judiska arvet för Lenke Rothmans 3 liv och konst? Vad har Lenke Rothman för förhållningssätt till tillvaron? Vad innebär skapandet och det skapade arbetet för Lenke Rothman? Hur resonerar Lenke Rothman kring konst? I kapitlet Kulturklänningen kompletterar jag bilden av Lenke Rothman genom en analys av verket ”Kulturklänningen”. Vid denotationen och till viss del konnotationen av verket har jag fört ett samtal med en person som har en annan bakgrund och erfarenhet än jag själv har. Syftet med denna ansats är, dels att kunna ge en mer exakt beskrivning av verket, men också en mer nyanserad tolkning. För att i min uppsats kunna förstå och tolka både primära och sekundära källor utgår jag ifrån ett hermeneutiskt synsätt men arbetet i sin helhet är av fenomenologisk karaktär. Material och tidigare forskning Empiriskt material hämtas ur svenska tidningar och tidskrifter 1968-2008, utställningskataloger och Internet. Primära källor jag använder mig av är konstnärens egna verk och hennes böcker Quality of Life, Regn och Stygn ur vilka jag citerar vid flera tillfällen. Muntlig källa är arkivföreståndaren Ove Karlsson från Mora bygdearkiv som förekommer vid analysen av verket ”Kulturklänningen”. Det förekommer även åsikter från psykolog Kapten Gustav Gilbert, hämtade ur amerikanska krigsdramat ”Nuremburg”, baserat på böckerna om rättegångarna i Nürnberg 1945. Vidare hämtar jag teoretiska tankar från Sten Dunér ur boken Bildanalys och från Ann Gibson samt Charles Harrison i boken Critical Terms for Art History. Tidigare forskning om Lenke Rothman finns i form av essäer: Torsten Ekbom Ett skrin fullt av saker, Magnus Jensner Ögonblick av pulserande liv, Margrit Wettstein Föremåls betydelse i Lenke Rothmans liv och konst samt Samtal, 2007-09-24 – 2007-10-24 av Niclas Östlind. Jag använder mig av samtliga. Avgränsning och disposition Ämnets stora omfång och dess natur, enligt vilken allt hör samman, ”en kärna med många skal”, gör att det är svårt att finna dels en relevant avgränsning, dels en fungerande uppdelning i olika kapitel. Det är förmodligen anledningen till att all tidigare forskning i ämnet finns i form av essäer. Jag har valt att använda mina 4 frågeställningar både som avgränsning och kapitelindelning för denna uppsats. ”Lenke Rothman 1929 – 2008” handlar om Lenke Rothmans liv och skapande i stora drag. Vidare presenteras och diskuteras tänk, intryck, minnen och formmässiga influenser från föräldrahemmet under rubriken ”Vilka influenser fick Lenke Rothman med sig från sin barndom?” I kapitlet ”Vad betyder det judiska arvet för Lenke Rothmans liv och konst?” redogör jag för chassidismens grundteser och dess betydelse för Lenke Rothman. ”Vad har Lenke Rothman för förhållningssätt till tillvaron?” beskriver hennes syn på tillvaron, hennes attityder och värderingar. Under rubriken ”Vad innebär skapandet och det skapade arbetet för Lenke Rothman?” presenteras det kreativa arbetets betydelse för konstnären och även signifikativa drag i hennes arbeten. I ”Hur resonerar Lenke Rothman kring konst?” problematiserar jag utifrån modernistiska teser och stilistiska drag som har associerats till hennes arbeten, redogör för hennes egna tankar kring det och för hennes resonemang kring konstbegreppet. I kapitlet ”Kulturklänningen” gör jag en primärtolkning och analys av verket med samma namn. Slutligen sammanfattar jag det presenterade materialet, reflekterar och diskuterar utifrån det under rubriken ”Avslutande diskussion”. 5 Lenke Rothman Lenke Rothman 1929 – 2008 Sy ihop orden. Orden till ett stort täcke. Ord och meningar. Det sedda. Det som sker. Sy ihop. Sy ihop fogarna. Trottoarens kvadratiska stenar, sy ihop. Sy ihop fotsulorna med skorna, sy ihop. Skosulan med gatstenarna. Sy, sy ihop. Sy ihop Madonnas röst med din egen. Sy ihop. Mona Lisas leende, sy ihop. 1 Citatet är hämtat ur Lenke Rothmans sista bok Stygn från 2001. Hennes sätt att sy ihop tillvarons olika delar i både bild och text ser jag som den mest fascinerande metaforen som en människa kan komma på i sin strävan att laga världen efter Förintelsen. Att hålla ihop splittringen och föra samman element är för mig den röda tråden som syr sig igenom hela Lenke Rothmans konstnärskap vilket är varken psykoterapi eller sorgearbete. ”Skapandet är för mig ett svar på Förintelsen. Frågan som upptar mig är hur livet ska räddas och bevaras från den ständigt pågående förgörelsen.”2 Men hon poängterar att hon har haft ett liv både före och efter Auschwitz och därför har lite svårt för att förstå att man hela tiden velat se hennes verk som ett uttryck för erfarenheter från koncentrationslägren. Det är skapandet och dess möjligheter som intresserar henne så mycket att det överskuggar de hemska erfarenheterna. Även om verken har självklart präglats av de, är de sammansatta och har flera skikt, såsom livet.3 Få av Lenke Rothmans bilder har en realistisk anknytning till utrotningslägren och kan inte heller ses som dokumentariska. Lenke Rothman har en oöverskådlig konstnärlig produktion. Konstkritikern Torsten Ekbom ser obegränsningen som det mest karakteristiska draget för hennes konst: hon blandar högt och lågt och använder alla sorters material med vilka hon skapar de mest 1 Lenke Rothman: Stygn, Gidlunds förlag, Hedemora 2001, s. 7. http://www.fria.nu/artikel/3110; hämtad 2009-09-03. 3 Karmela Bélinki: ”Samtida profiler; Spår – ett minne till livet. Ett möte med Lenke Rothman”, Hufvudstadsbladet, 1996-05-17. 2 6 överraskande kombinationerna.4 Utställningen Gåvor som visades 2008 på Dunkers kulturhus visar för första gången hennes verksamhet från 40-talet fram till idag. Här ställdes ut över 300 målningar, collage, skulpturer, objekt, böcker och filmer. Magnus Jensner som har kurerat utställningen säger att Lenke Rothman är ”en av landets och efterkrigstidens mest innovativa och säregna konstnärer. Hon har tydligt visat, och ständigt visar nya prov på, hur hon ibland med mycket enkla medel, i förening med en aldrig sinande kreativitet och upptäckaranda, lyckats skapa bilder som har en lätthet i uttrycket och ett bråddjup i innehållet.” Konstnärskapet ser Jensner som ett motstånd mot det destruktiva som har tvingats på Lenke Rothman och andra. Hennes skapande är sökande och vill lämna spår av liv.5 Lenke Rothman föddes i en judisk familj den 28 mars 1928 i Kiskunfélegyháza, Ungern som äldsta barnet i en syskonskara som kom att utökas till åtta barn. När andra världskriget började blev pappan tvångsinkallad av SS för att röja minfält i egenskap av arbetssoldat och återvände aldrig till sin familj. 1944 fördes resten av familjen bort till Auschwitz. Lenke och en av hennes bröder överlevde. Hon blev svårt sjuk i tbc i koncentrationslägret Bergen-Belsen och fördes 1945 med sjuktransport till Malmö. Hennes ofattbara självläkning förklarade läkarna med att den som inte ärvt tbc har bevisligen större läkningschanser. Under tiden arbetar hon med en korrespondenskurs i teckning. När hon blir bättre sänds hon till en internatskola för flyktingbarn i By Kyrkby varefter till ett nytt sanatorium i Västerås. I samband med att hon friskrevs skulle hon påbörja en utbildning som skyltfönsterdekoratör, men vid en ny röntgen upptäcktes tbc i ländryggen. Hon opererades och tillbringade ett år i gipsvagga. Under tiden tecknade hon och läste en korrespondenskurs i allmän psykologi. 1950 flyttar hon till Stockholm. Kort därefter visade det sig att hon hade tbc, denna gång i bröstryggen, vilket medförde flera operationer och ett år till i gipsvagga på S:t Görans-sjukhus.6 För att uthärda skrev hon i sitt anteckningsblock att ”Ett år har 365 dagar” och började klippa i bladen och klistra över med tejp. Och sy i pappret med björntråd. Det var angeläget för henne att 4 Torsten Ekbom: Ett skrin fullt med samlade saker, Arena Stockholm 1995, s. 22. Magnus Jensner: Förord till Lenke Rothman – Gåvor Gifts 1948-2008, Dunkers kulturhus, Helsingborg 2008, s. 11. 6 Lenke Rothman 1976, utställningskatalog. Konstkademien, Stockholm, 1976. 5 7 inte bara uthärda utan även att utforska möjligheten till någon mening under alla dessa dagar. Smärta och förtvivlan syddes ihop liksom dagarna till varandra.7 Bild 1. Ur sviten: Ett år har 365 dagar, blandteknik, 1964, 18,5x13,5 Det tog ytterligare ett år att lära sig att gå igen. Under tiden fick hon möjlighet att måla i ett tomt sjukrum och här kom hon i kontakt med skulptören Karl Helbig som tog med en del av hennes bilder till en då årligen återkommande utställning i HSB:s lokaler ”God konst i alla hem”. Därefter påbörjade hon en fyraårig utbildning vid Konstfack i Stockholm.8 Hon har sedan dess varit verksam som konstnär och författare fram till sin död 2008. Redan på sextiotalet kallade hon sina bilder för tillvarobilder – att finnas till, livets egen gång. Det verkar stort, som hon själv uttryckte det, men det är i alla fall det hon försöker gestalta och hoppas att det är det hennes arbeten handlar om. Ämnet kan ta många olika former som när hon fick en krysantemum av någon och plötsligt grep det tag i henne hur fantastisk den blomman var och hon målade en akvarell av den.9 Det händer spontant. Det är i efterhand hon ser att det finns en röd tråd genom hennes arbeten. En tråd som hon inte lämnar trots alla uppbrott från olika positioner och letandet efter nya utgångspunkter, tekniker, former.10 7 Ekbom 1995, s. 34. Rothman 1976. 9 Bélinki 1996. 10 Lo Caidal: ”Konstens anspråk”- intervjuer. Lo Caidal, Göran Dahlberg, Nils Olsson (red.), Glänta, 8 8 Under sina 60 år som konstnär har hon förutom otaliga utställningar (se bil 2) i Norden, Europa, USA, Japan, scenografiarbeten till bl a Strindbergs Påsk, flera bokomslag samt offentliga verk även gett ut fyra böcker. 1980 kom Quality of Life; - Yttringar av livtecken-bilder, en konstnärsbok, personligt utformad med självbiografiskt innehåll om att uppmärksamma och bevara liv. Andra boken OK OK NO NEW York från 1984 är ett samarbete med fotografen Tana Ross, en skildring av staden genom påträffade bilder, souvenirer, fragment som t ex ramponerade paraplyer; livet i spåren av liv. 1989 ger hon ut prosaboken Regn. Här använder hon dagboksformen, men det är ingen dagbok i kronologisk mening utan en meditativ tankebok med fria associationer i tid och rum. Lenke Rothmans sista bok kom 2001 med titeln Stygn, en existentiell och språklig färd genom tillvaron där hon gestaltar byggande och skapande utan egentliga fästen.11 Nobelpristagaren Nelly Sachs var en av Lenke Rothmans förtrogna vänner. De träffades i början av femtiotalet. Hemma hos Nelly Sachs umgicks de med författare, poeter, skådespelare, musiker. Gemensamma ämnen var även deras judiska bakgrund. Själv har Nelly Sachs undkommit koncentrationslägren men genom sitt enträgna intresse och frågor till Lenke om hennes erfarenheter och upplevelser från Auschwitz visade det sig att det att ha undkommit kunde vara lika plågsamt som att ha överlevt. Det är hos Nelly Sachs Lenke Rothman träffar författaren Sivar Arnér, de gifter sig 1959 och får sju år senare sonen Elias. 12 Vilka influenser fick Lenke Rothman med sig från sin barndom? Den ungerska landsortstaden Kiskunfélegyháza, ett tiotal mil söder om Budapest där Lenke Rothman och hennes sju syskon föddes hade på 1930-talet ca 40 000 invånare. Kiskunfélegyháza betyder ungefär ”hunnernas lilla halvkyrka” och har anor 1300 – talet. Stadshuset från 1912 är uppförd i secessionsstil med ljusa fasader. Taket påminner 11 12 Göteborg, 1999, s. 145. Magnus Jensner och AnnCatrin Gummesson (red): Lenke Rothman – Gåvor Gifts 1948-2008, Dunkers kulturhus, Helsingborg 2008. Lenke Rothman: Några data och skeenden, Arena 1995, s. 215. 9 om ett smyckesskrin då keramikplattorna är översållade av den ungerska folkkonstens mönster av växter och blommor som är återkommande i Lenke Rothmans bilder.13 Ett spår av denna ornamentik i något friare form förekommer i sviten ”Tång och gräs”. (bild 2) Bild 2. Ur sviten: Tång och gräs, akvarell, 1960, 26 x 36,5 Sen hon kan minnas har hon hållit på med skapande. Det tidigaste minnet hon har är från den tidiga barndomen när hon ritade i imman efter att ha andats på fönsterrutan. Senare kom ”Sorminta” som var ett slags radmönster som varje skrivuppgift i skolan skulle avslutas med. Hon skyndade sig med uppgifterna för att komma fram till 13 Ekbom 1995, s. 11. 10 mönstret och bestämde sig för att aldrig göra samma mönster två gånger. Genom att studera tapeter och tyger i sin omgivning fick hon ständigt nya ideér.14 Lenke Rothmans mamma var en varm och glad person med sinne för det estetiska. Och som Lenke uttryckte det, borde hennes mamma, Sarolta, egentligen ha blivit sångerska. Hon skötte familjens damfrisering, där tolvåriga Lenke anställdes som frisörelev då hjälp behövdes. Samtidigt gick Lenke i yrkesskola, ritade hår och frisyrer. Tiderna blev allt svårare och damfriseringen flyttades till hemmet. På ena sidan av verandan var frisörsalongen och på andra paraplyverkstaden där hennes far Jenö jobbade. Barnen lekte där mittemellan. Pappan var egentligen religionslärare, men försörjde familjen som paraplymakare. Paraplyer har stor betydelse för Lenke, hon använder dem i sin konst, samlar på dem, pratar gärna om dem, införlivar dem.15 I boken Regn minns hon faderns slit med paraplyverkstaden: När det regnade kom alla med sina trasiga paraplyer, men sedan lät de dem ligga kvar när regnet upphörde. Att hans mångsidiga begåvning fick kanaliseras till rostiga paraplyer. Varje dag försökte han gå till bönehuset, kanske var det hans ventil, diskussionerna, utforskningen av de fem Moseböckerna, tolkningar av Thoran. Var han förhindrad att gå till bönehuset blev han förstämd. Det gick bra att antirostbehandla paraplyskelett ( en av hans många idéer, uppfinningar ) ”Rozsdamenetesítés”, bara själen fick näring. 16 En gång berättade hennes pappa att han som barn mötte en fågel på väg till skolan. Fågeln frågade vart han var på väg och han svarade att han ska gå till skolan. Fågeln sa: ”Det är bra pojke, gå till skolan och lär dig”. Lenke tänkte att om en fågel kunde tala med hennes pappa då kunde det komma en fågel till henne också. Senare, under alla utsattheter i Auschwitz väntade hon på att en fågel skulle komma och berätta var de andra fanns. Att en fågel skulle komma med ett bud eller ett löfte.17 En annan berättelse från Lenke Rothmans barndom handlar om de röda banden. Med jämna mellanrum besökte hennes pappa en viss rabbi som skulle välsigna de röda band 14 Helena Östlund: ”Stygn”, Socialpolitik nr 3, 2001. Margrit Wettstein: Föremåls betydelse i Lenke Rothmans liv och konst, Magnus Jensner och AnnCatrin Gummesson (red), Dunkers kulturhus, Helsingborg 2008, s. 247. 16 Lenke Rothman: Regn, Gidlunds Förlag, Hedemora 1989. 17 Östlund 2001. 15 11 han tog med sig. Dessa band skulle skydda barnen. Därför skulle de alltid bära det på handleden. Sedan dess har hon gärna något rött på handleden.18 Den enda gången jag träffade Lenke Rothman var våren 2004 inför hennes utställning på Mora kulturhus. Jag kommer ihåg att jag la märke till att hon hade flera röda snören runt handleden som jag undrade över men tordes inte fråga då. För Lenke Rothman är symaskin, säkerhetsnålar, knappar, föremål man använde i hemmet, viktiga och återkommande även i hennes arbeten. Hon minns att familjen samlade på knappar i ett glasskrin och att hon och hennes syster hade pärlemorknappar i sina sjömansklänningar med vilka den veckade kjolen fästes på blusen. När hon i vuxenålder återvände till hemstaden fanns inte deras hus kvar. Men ute på gården där hon gick runt och bökade lite i jorden hittade hon en knapp hon kände igen. En pärlemorknapp. Och den knappen kom att bli så viktig för henne att hon förvarar den i ett bankfack. I sin essä om Föremålens betydelse i Lenke Rothmans konst skriver Margrit Wettstein att föremål kan få rollen som rogivare eller tröstare. Men att i det här fallet behöver inte Lenke hålla i knappen för att känna samband med sin syster. Det viktigaste är att knappen ligger i tryggt förvar och att ifall hon behöver den kan hon hålla i den. I barndomen hjälpte knappen till att hålla ihop kläder, men nu är den en del av den yngre systern, därmed en länk till familjen och hjälper till att symboliskt fästa samman en hel familj. 19 Det fanns mycket av magiskt tänkande i Lenkes Rothmans barndomshem, en urgammal judisk mysticism som speglade lagar som gjorde en sådan dimension helt naturlig i tillvaron. Vid sabbaten på fredagskvällarna tändes det ljus i hemmet. Dessa ställdes på fönsterbrädan, alldeles vid gardinerna som var vackert knypplade spetsar, ett slags nätarbete av tråd på själva fönsterrutan. Det hände att det började brinna i dem och barnen försökte släcka oroligt medan mamman sade lugnt att det betyder tur att det brinner.20 18 Ibid. Wettstein 2008, s. 257. 20 Göran Zachrison: Möte med Lenke Rothman, GT, 1979-03-25. 19 12 I sin prosabok Regn beskriver Lenke Rothman ett minne från småskolan. Det var examensdag och föräldrarna stod längs klassrummets väggar som åhörare. Hon blev tillfrågad att ge ett exempel på något som förekommer i dussin. Omgående svarade hon: ”ett dussin hårklämmor”. Alla började skratta och läraren förklarade i sitt försök att återställa ordningen i klassrummet: ”hazabeszél”, vilket betyder ungefär ”hon talar för varan därhemma”, alltså damfriseringen. Lenke var sex år då. Sedan dess har hon, som hon påpekar, många gånger haft anledning att tänka på denna händelse: att tala ur egen erfarenhet är förenat med risker. Någon vet alltid bättre, står längs väggarna och skrattar. 21 Bild 3. Kristus i gaskammaren, tempera, ogrundad duk 1962, 81x100 Drömmar var viktiga inslag i vardagen under Lenke Rothmans uppväxt. Man ansåg att drömmar var en kunskapskälla om livet och människor berättade sina drömmar till varandra. Det var någon slags kollektiv angelägenhet som kunde båda ont eller gott. En dröm gjorde en uppmärksam. Förutsade något. Varnade för något.22 En dröm som Lenke Rothman återberättar vid flera tillfällen är från 1936. Redan då kände hon ett hot i luften. Antisemitismen var påtaglig genom sneda leenden, bortvända ryggar, gliringar i 21 22 Rothman 1989. Ibid. 13 gathörnen. I feberyrsel, drömde hon en natt om ett vimmel av människor som rusade runt, runt uppe i taket. De släpade andfått på tunga resväskor, verkade vettskrämda, hotade och hetsade av en osynlig makt som närmade sig……..Och som hon anmärker i vuxenålder, var ju denna dröm av profetisk karaktär. Utanför den elektrifierade taggtråden hade satsen ”Arbeit macht frei” ännu en vettig innebörd, men innanför blev bokstäverna galna och slogs ihjäl. Också orden brändes till aska i ugnarna. Själva språket gick upp i rök genom Auschwitz skorstenar…….23 Lenke Rothman ställer frågan: Var fanns Kristus när de kristna gasade ihjäl judiska män och kvinnor, gamla och unga, nyfödda och barn i alla åldrar? Följande svar ger hon i bilden ”Kristus i gaskammaren”: Kristus kom in i gaskammaren efteråt! Han kom in, såg på spåren av barnafötter och var förskräckt, men han kom aldrig in där så att han ingrep. Han kunde inte heller ingripa, eftersom gasningen gällde honom lika mycket vid varje ny transport, vid varje ny gasning av människor. Det är det folk som Kristus själv tillhörde som man gasade, liksom man gasade ihjäl den Gud man tillbad och som för miljoner människor gällde som kärlekens Gud.24 Vad betyder det judiska arvet för Lenke Rothmans konst och liv? I den judiska bön som sägs till de dödas minne står det, att man ber om att få bli inskriven i livets bok. Att gräva ner sig i sorg är inte någon lösning för Lenke Rothman. Hennes judiska uppfostran har gjort det möjligt för henne att vara livsbejakande bland all destruktivitet och förtvivlan, att överleva, att arbeta och att genom sina arbeten gestalta just livet.25 Jag var mycket liten då jag fick lära mig det hebreiska tecknet för Gud. Som två små flugfötter ser tecknet ut, ändå är det symbolen för den allsmäktige, den allvetande, den allomfattande. Jag undrar om inte denna mycket tidiga kollision, insikt, att den oöverskådligt mångfasetterade överväldigande – för så fick jag lära 23 Carl-Eric Nordberg: Lenke Rothman skapar spår av liv, Vi 26/27, 1994. Ekbom 1995, s. 66. 25 Bélinki, 1996. 24 14 mig det – tillvarons hjärtpunkt, kunde sammanfattas så enkelt, har kommit att ge 26 mig en känsla av en tillåten enkelhet inför allt som är väsentligt. Chassidismen som Lenke Rothman växte upp med kom i Östeuropa i början på 1700talet som en proteströrelse mot stelnade former i judendomen. Hjärtats enkelhet skulle vara överlägsen den torra lärdomen, en strävan att återvända till det livsgivande grundvattnet. Grundaren Baal-Schem-Tov sa att ”Gud är i varje ting dess primära essens”, en föreställning som betraktar naturen för besjälad.27 Intresset för det övernaturliga i tillvaron har Lenke Rothmans far förmedlat till henne genom bl a berättelser lik den jag återgav i förra kapitlet om fågeln som talade till honom när han var på väg till skolan. Den fromme (chassiden) och den rättfärdige (zaddiken) förrättar gudstjänsten i sitt hjärta, tar emot Guds värld i ödmjukhet, glädje och entusiasm.28 En mystik som inbegriper dans, sång och andra uttryck för glädje inom vilken världen betraktas som ”Guds” klädnad.29 Bild 4. Lenke (längst till vänster) tillsammans med några av sina syskon, omkring 1936 ”För i sin rot är alla ting ett” står det i den chassidiska läran, det finns ingen åtskillnad mellan högt och lågt, mellan världsligt och religiöst. För Lenke Rothman finns det inte 26 Lenke Rothman: Quality of life, Yttringar av liv-Tecken-Bilder 1980. Ekbom 1995, s. 20-23. 28 Ibid. 29 Magnus Jensner: Ögonblick av pulserande närvaro – Gåvor Gifts 1948-2008, Dunkers kulturhus, Helsingborg 2008, s. 211. 27 15 någon gräns mellan profant och sakralt för varje ting döljer en gudomlig gnista. Istället för att begränsa sig och fastna i en ”stil” förbehåller hon sig rätten att gå emot allehanda rådande ortodoxier och att expandera i sitt sökande. För i en värld utan konstlade hierarkier blir allting lika viktigt. Ingenting behöver sovras bort. Men insikten över det kan verka förlamande. Hur ska man värja sig från att översvämmas av alla intryck? Torsten Ekbom ger svaret att fotfästet finns i chassidismens hitlahavut, den oavbrutna extasen. ”Hitlahavut kan förekomma på alla platser, varje timma är dess fotpall och varje handling dess tron”, skriver Martin Buber. För den som lever i hitlahavut upplever uppenbarelsen av Guds närvaro i alla ting och vardagen blir till ett under.30 Svarta kvadrater är ett återkommande motiv i Lenke Rothmans konst som för henne symboliserar den fyrkantiga läderkapsel i vilken Guds namn är textat på en bit pergament. Troende judar bär den på pannan vid bön. Efter ett utomkvädeshavandeskap och en rad svåra operationer på sextiotalet målade hon svarta kvadrater, sydde i dem och fast dem med kirurgstygn. En läkare som fick se dessa berättade att det som i bakhuvudet sägs vara säte för själen, substantia nigra, är svart medan man lever men blir grått efter döden. Sådana märkliga sammanfallanden ser Lenke Rothman som en dold möjlighet, en magisk kraft som vittnar om att en företeelse inte är isolerad, utan har flera skikt och olika skepnader.31 Vad har Lenke Rothman för förhållningssätt till tillvaron? Det är som om det vi bevarar får liv, och ett liv gör man sig inte av med. Att de som skall ut i krig måste ligga i hård träning är inte svårt att förstå, utan den träningen – tillvänjningen kunde de inte förgöra liv. Det hemska är att det finns också krigstroféer, det finns ett destruktivt samlande. Under andra världskriget kunde människan dra av huden från sin nästa och tillverka bokband, lampskärmar, plånböcker och bevara det.32 Lägervistelsen är en sak, skriver Magnus Jensner efter samtal med Lenke Rothman något man kan bearbeta, men förlusten av ens familj kan man aldrig. Det blir en brist 30 Ekbom 1995, s. 20-23. Östlund 2001. 32 Rothman 1980, s. onumrerad. 31 16 som det inte finns någon väg ur.33 Småsyskonen och föräldrarna finns kvar i Lenke Rothmans minne för alltid och de finns kvar för alltid även i hennes konst. Siffrorna åtta och tio är återkommande i hennes arbeten, åtta för de som dog och tio för hela familjen. Som sextonåring hade hon sitt liv kvar på ett hårstrå och när man måste bygga upp det på nytt från ingenting blir allting så märkligt och så dyrbart. Hon säger att det är som att saker och ting vädjar till henne utan logik eller något system i det hela och varje sak hon hittar och plockar upp har blivit sedd, räddad till livet. 34 Hon försöker ständigt föra ihop saker som hittat varandra. Allt är användbart, ingenting får slängas utan att man prövar på vilket sätt det skulle kunna användas. Det är egentligen motsatsen till slit- och släng mentaliteten. Sitt helhetsgrepp bygger hon utifrån omhändertagandet av människor och ting . Det gäller också hela tiden att se och att ta vara på det ingen annan kan ge en för att hålla ut. När hon var som mest sjuk drömde hon om en grupp judiska män med sina bönesjalar. Hon frågade vad de gjorde. De svarade att de ber för att hon ska bli frisk. Och det blev som en förvissning inom henne: ber de för hennes tillfrisknande då kommer hon att bli frisk. Hon tror att det som delvis hjälpte henne att överleva även i Auschwitz var faktumet att trots förföljelse och fattigdom fanns det ett estetiskt förhållningssätt, en speciell atmosfär i hemmet under hennes uppväxt. Att bete sig människovärdigt i utsatta situationer är viktigt, säger hon. Den lilla brödbiten man tilldelades i koncentrationslägret gick att äta på olika sätt. Bryta den på ett visst sätt, dag för dag. Övertygelsen att hennes pappa skulle klara sig och att hon ville att han skulle åtminstone träffa en levande i familjen hjälpte också till. Senare visade det sig att han överlevde men att han två dagar efter befrielsen dog i tyfus.35 Jag rullar framför mig ett ”jag förstår” som om det låg i en barnvagn. Det vill säga en tom barnvagn dit jag en dag hoppas kunna lägga ned ett ”jag förstår”. Det är till ett ”jag förstår” jag är på väg. Alltid på väg. Alltid på väg att söka det varaktiga ”jag förstår”. Varje nytt ”jag förstår” förklarar varför jag måste vidare.36 33 Jensner 2008, s. 211. Bélinki 1996. 35 http://www.fria.nu/artikel/3110; hämtad 2009-09-03. 36 Rothman 1989, s. 63. 34 17 I krigsdramat Nürnberg – historiens mest kontroversielle rättegångar säger psykologen kapten Gustav Gilbert, som har samtalat med de svarande, före och under förhören, att han tror sig ha kommit nära preciseringen av ondskans natur: ”En genuin oförmåga att kunna känna med sina medmänniskor…..frånvaron av empati….Det är det kännetecknet som förenar alla svarande”.37 Efter att ha erfarit konsekvenserna av dessa kännetecken besvarar Lenke Rothman Förintelsen med omhändertagande av allt liv hon ser med tillägget ”Jag tycker att livet är det mest fantastiska som finns, det smärtsamma är att vi hanterar det så illa”.38 Bild 5. Om Pommactörsten, blandteknik, 1978, 47x63 När de överlevande i koncentrationslägren befriades av de allierade försågs de med ett litet kort. På kortet stod “NOT A PASS” och ”Keep this card at all times to assist your safe return home”. Och så skulle man fylla i sitt namn så att man fick identitet. 37 38 Originaltitel ”Nuremburg”, Productions la Féte (Nuremburg) inc/ Tribunal productions inc, 2000. Caidal, 1999, s. 139. 18 Meningen med kortet var omsorg men kontrasten mellan avsikten med kortets funktion och innehavarens verklighet var för stort. Lenke Rothman skriver att åsynen av kortet får henne att känna sig hemlös än idag då det ingav ett slags löfte om att man kunde komma hem till ett hem som för henne inte fanns.39 I sitt collage ”Pommactörsten” (bild 5) fogar hon samman identitetskortet med en sommarvy av X:et. I vänstra nedre hörnet av bilden står det: ”SVEN ERIXON eller X: et som han kanske kallas mest – säger om sin målning ”Törsten” : Sol och hetta ger törst och följer längtan efter en kall Pommac”. Frågan som slår mig är: ställer bilden svensk aningslöshet mot världens plåga? Eller är det som Torsten Ekbom säger, att den snarare uttrycker Lenke Rothmans förvåning och förundran över att det 1945 fanns ett land kvar på jorden där livet hade pågått som vanligt. Att några mil från helvetet var gräset grönt och människor släckte törsten med Pommac.40 För Lenke Rothman består tillvaron av olika skikt. Sorgen efter sin familj, koncentrationslägren är ett skikt, men hela tillvaron, livet är uppbyggt av många fler skikt och dimensioner. Och vi ser bara ytskiktet av allt, men i själva verket finns det flera osynliga skikt, en inre värld som vi bär inom oss, men som också samtidigt bär upp oss och som måste uttryckas på olika sätt.41 Återkommande inslag i hennes arbeten är spår av eld, bitar som har bränts bort. Just eld, har exempelvis en starkt sammansatt innebörd för Lenke Rothman. Dels har hon upplevt förintelsen så nära inpå och dels menar hon att det faktiskt brinner i knutarna för oss varje dag. Sen finns det en motsatt positiv innebörd knuten till eld och det brända, som kommer från barndomshemmets vackert knypplade spetsar som började brinna under sabbaten då hennes mamma uttryckte att det betyder tur att det brinner.42 Hon beskriver att när till och med klädesplaggen togs ifrån henne i Auschwitz upplevde hon väldigt starkt hur mycket våra kläder är vår andra identitet, vår andra hud och efter 39 Rothman 1980, s. onumrerad. Ekbom 1995, s. 31. 41 Bélinki 1996. 42 Zachrison 1979. 40 19 det har hon omformulerat Av jord är du kommen till Av tyg är du kommen. För det stuvas om, klipps och sys i människoliv som om de vore av tyg.43 Jag åker hiss i de olika skikten inom mig. En hiss tycks ständigt vara igång. Hissen skall hämta upp sammanhang……Av tyg är du kommen som jag brukar vilja säga. Märkligt nog behövs det bara ett ”g” för att ordet mor på ungerska skall bli till tyg. Anya. Anyag. ……… Men allt vi inte når inom oss? Den nedlagda skriften inom oss. Hur skulle det kunna vara tillräckligt att ha haft de många skikten inom oss, för att outforskade för alltid ta dem med oss? 44 Vad innebär skapandet och det skapade arbetet för Lenke Rothman? Ett liv utan skapande är otänkbart för Lenke Rothman. Och kreativiteten i sig ser hon som ett med tillvaron där skapandet blir en parallell till skapelseberättelsen. Det är genom sina arbeten hon berättigar sin existens. Att skapa bild är kanske ett sätt att inte svälja, att frambesvärja kraft ungefär som den lilla niten-tråden som sammanhåller en hel solfjäder. Bilder hon har gjort har inte alltid varit lätta att kommunicera med, men det faktum att människor har lagt vikt vid det hon gjorde har varit till stor glädje. Att det fanns människor som lät bli att köpa sommarstuga, valt att samla på hennes verk, uppfattar hon som ett under som gör henne lycklig. 45 Trots allt arbete och alla utställningar genom åren tycker Lenke Rothman att hon är lat och bekväm. Känner hon sig låg, går hon ut på stan och förköper sig på rea. Och då vet hon att hon egentligen behöver arbeta, för att om det blir för långt uppehåll växer rädslan för att aldrig kunna arbeta mer.46 När hon först började fråga sig varför hon höll på med måleri kunde en förklaring vara att hon hade en hel del att meddela och protestera emot. Författaren Sivar Arnér som hon var gift med menar att hon har behövt måla för att värja sig mot alla minnen, att avväpna dem för en stund, inte genom att 43 Niclas Östlind: Samtal 2007-09-24 – 2007-10-24, Magnus Jensner och AnnCatrin Gummesson (red), Dunkers kulturhus, Helsingborg 2008 44 Rothman 1989, s. 70-72. 45 Caidal 1999, s. 140-149. 46 Östlund 2001. 20 avbilda dem utan genom att låta dem bestämma över färger och former. Att indirekt gestalta sig där i bilden, att på en gång gömmas och avslöjas där.47 Bild 6. Gammalt fönster, objekt, blandteknik, 1968, 29x36x3cm Ett kännetecken för Lenke Rothman är att hon gör gärna och ofta sviter. En idé som håller blir inte uttömd av en bild. Och när ett motiv fungerar är det bara att arbeta vidare tills det inte längre finns fler möjligheter att finna. Det blir som en feber, säger hon. Jensner skriver att det är som att det finns obegränsat antal med bilder som hon varierar i det oändliga. I verk efter verk ur samma svit varierar både form och innehåll på ett sätt som stärker helheten snarare än tunnar ut ett tema.48 Ett annat signum för Lenke Rothmans arbeten är stygn och tråd som går parallellt med fascinationen för fragmentet. Hon lägger bit till bit som hålls ihop av trådarna för att skapa ett nytt sammanhang.49 47 Sivar Arnér Paletten, 1968:2, s. 49. Jensner 2008, s. 220. 49 Östlind 2008, s. 232. 48 21 Saker hon använder i sina verk kan komma från Östersund, en loppis, Japan eller Grönland eller funna på gatan och så plötsligt passar de ihop. När arbetet är färdigt går det inte att lägga till eller ta bort något. Hon blir överraskad varje gång det inträffar: ögonblicket när något öppnar sig inom en, när ett ljus hittar in i en för en sekund. Och dessa stunder måste man våga vänta på, säger hon, för det som hjärtat säger kan vara lika viktigt som det man tänker ut med sin hjärna. Det finns skeenden som är överväldigande och meningsfulla som man inte kan söka, utan bara lägga märke till när de dyker upp.50 Hur resonerar Lenke Rothman kring konst? I citatet nedan formulerar Lenke Rothman utgångspunkterna för sitt skapande vilket jag uppfattar som den chassidiska grundinställningen översatt till ett konsthistoriskt språk: När Rauschenberg ställde ut sin bäddade säng sade han, att han måste ta med allting eftersom han inte kan välja. Han kan inte föredra en färg, eller en form, framför en annan. En marockansk konstnär jag träffade sade till mig: ”You have to kill”, när han såg hur svårt jag hade att ta bort en färg, en form, på bekostnad av en annan. Det är just detta ”dödande” jag har svårt att bli förtrogen med i mitt liv. ”Du skall, du skall Icke” finns överallt där liv finns. Det är bara där död breder ut sig, som vägen är öppen. En röd matta är ständigt utrullad för döden.51 Modernismen grundar sig i avslag av klassiska föregångare och den klassiska stilen, skriver Charles Harrison. Han diskuterar det modernistiska konceptet utifrån bl a en aspekt enligt vilken modernismen är en kultur vars industrialisering och urbaniseringsprocesser uppfattas som den mänskliga erfarenhetens transformationsmekanismer.52 Jag kan tolka detta som att industrialiseringen och urbaniseringen medförde nya erfarenheter för människan vilka även medförde en förändring som krävde ett nytt språk. Och osökt associerar jag till att Förintelsen också var en industrialisering som har planerats och byggts upp med speciellt anlitade arkitekter i syfte att så effektivt som möjligt mörda så många som möjligt. Och döda människor kan genom inga 50 Östlund 2001. Ekbom 1995, s. 23. 52 Charles Harrison: “Modernism”- Critical Terms for Art History. Robert Nelson and Richard Shiff (ed.), The University of Chicago Press, Chicago, 2003, s. 189. 51 22 transformationsmekanismer berika modernismen med sina erfarenheter. Här har språket gått upp i rök, som Lenke Rothman uttryckte det. Här kan bara en djupare rotad mekanism i människan, från tiden före katastrofens erfarenhet hjälpa den som har överlevt att transformera erfarenheterna till ett nytt språk, så som Lenke Rothman översätter grundstommen i sin judiska uppfostran till ett statement som konstnär. Med viljan att bryta med den akademiska konstens materialtänkande uppfann den tidiga modernismen collaget och assemblaget som skulle likställa alla sorters material. Röda tråden här var en egalitär filosofi enligt vilken högt och lågt skulle utplånas. Kritiken har hävdat, med tanke på att Lenke Rothman arbetar i sina collage och assemblage med symaskiner, papp, glas, säkerhetsnålar, tyg, skor och speglar, att hon hör hemma i en modernistisk tradition. Enligt Torsten Ekbom är likheten bara skenbar då det går att komma fram till en liknande estetik från helt andra utgångspunkter precis som Lenke Rothman har visat.53 Om någon av modernismens ismer hör ihop med henne är det dadaismen, skriver Ekbom. Han menar inte de nydadaistiska strömningarna som introducerades på Moderna museet i Stockholm på 60-talet utan den dadaism som började från noll i första världskrigets skugga. För Lenke Rothman ligger inte dadaismen på det formella planet. Det är inte en stil utan en djupare identifiering, ett sinnesläge. Ur denna tidiga dadaism växte nihilismen fram, enligt vilken man måste alltid vara beredd att göra något av ingenting. Att skapa av nästan ingenting, av ett tygstycke, av trådar, rester, att skapa överlevnad, påvisa och påtvinga tillvaron mening. I flera av sina verk jobbar Lenke Rothman utifrån dessa principer. ”Stuvbit för stuvbit försöker jag köpa tillbaks mitt liv. Mitt fråntagna liv köper jag tillbaka per stuvbit. Kanske kan jag sy ihop det?” skriver hon 1983 i samband med collagesviten ”Livets nödtorft och drömmarnas konsekvenser”.54 Även Magnus Jensner diskuterar i sin essä Ögonblick av pulserande liv hur Lenke Rothman lyckats skapa sofistikerade och sammansatta bilder, collage, assemblage och installationer av i princip ingenting. Materialen hittar hon på mest osannolika platser, och fogar sedan samman dessa till något som resulterar i ett avancerat och raffinerat bildspråk. Vidare ser han att det i flera av hennes verk finns även ett släktskap med surrealismens bildvärld. I boken Regn 53 54 Ekbom 1995, s. 18. Ibid, s. 56. 23 refererar hon själv till 1800-talsförfattaren Lautrémont som förebådade en bildvärld inom 1900-talskonsten, vilket ligger i linje med hennes: oväntade möten mellan individer, föremål och företeelser.55 Barbro Werkmäster skriver i essän Mitt i livet att de reducerade collage som bl a Lenke Rothman gör (bild 6) följer henne som en böljesång från mitten av sextiotalet mellan det totalt avskalade och avklarnande och den fysiska verklighetens alla inströmmande intryck och impulser. De ingår i en rörelse inom den feministiskt orienterade konsten som helhet som inte upphör med ett visst årtal utan fortsätter och pågår.56 Bild 7. Från Grönland, blandteknik, 2007, 69,5 x 68 55 56 Jensner 2008, s. 217. Barbro Werkmäster: ”Mitt i livet”, Konstfeminism – Strategier och effekter i Sverige från 1970talet till idag, Anna Nyström, Louise Andersson (red), Atlas förlag, Stockholm 2005, s. 80. 24 Själv är Lenke Rothman inte det minsta förtjust över att få olika ismer över sig. Hon menar att ju flera ismer man påtvingar henne desto mer skymmer det för henne det hon ser – och det hon inte vill se. När hon tittar på andras verk vill hon inte och kan inte heller kategorisera genom att hänvisa det sedda och upplevda till någon ism. ”För en ism står mellan mig och min upplevelse av det jag ser, därför att ismen har en gradering i sig, i betraktarens medvetande. Medan det enda värde betraktaren skulle utsättas för naturligtvis endast skulle vara vad han eller hon faktiskt ser. Alla pådyvlade system skymmer.” Hon säger att hon förstår att ur sorteringssynpunkt för konsthistorien eller för dagspressen kan ismerna fungera som behändiga emballage för liv, men hon ser inte vad det skulle vara värt. Att kunskap är nödvändigt är ingenting hon ifrågasätter, men de dimensioner inom människan som äger sin viktighet i sitt tillstånd av namnlöshet borde inte förvandlas till säljbara termer. Etiketter och kategoriseringar berövar oss skapandets namnlösa inre tillgång, dess egentliga uppgift och dess värde.57 Hur görs bedömningar, hur sätts etiketter? När hon 1951 för första gången ställde ut bilder där hon försökte hitta färg och form utifrån existentiella nödvändigheter skrev kritiken att det var för privat. Andra utställare gestaltade sin döende far med dropp i sjuksängen eller sin havandeskapspsykos och det ansågs inte vara för privat. Det kommenterar hon med att om man enbart kan acceptera det privata när den har igenkännbara tecken, former kommer man bara halvvägs. För att människor ska kunna förstå varandra och det som är allmänt måste man såklart kunna förstå det privata. Men det gäller att ge sig ut på hal is och vidga gränserna för medvetandet och försöka formulera även ännu ej sedda realiteter. Och det material som finns till detta finns nedlagd i var och ens egna erfarenheter. Hon säger att det är stort misstag att benämna det redan igenkännbara för allmängiltigt medan det nya som ligger närmare det som ännu inte har formulerats kallas för privat.58 Det här måste ha varit ett av de tillfällen hon relaterade till i samband med sin erfarenhet från småskolan som jag skrev om i kapitlet Vilka influenser fick Lenke Rothman med sig från sin barndom?. Hon gav svaret hårklämmor på frågan om något som kunde förekomma i dussin då hon 57 Torsten Bergmark (red): ”Ögonblick av närvaro – en konstnärernas konsthistoria”, Gidlunds, Värnamo, 1989, s. 242-247. 58 Caidal, 1999, s. 140-149. 25 relaterade till moderns damfrisering, vilket var tämligen intelligent tänkt av en sexåring. Åskådarna skrattade och läraren antydde att hon talar ur egen erfarenhet, vilket hon senare anmärkte var förenat med risker och att hon har vid flera tillfällen haft anledning att tänka på detta. Jag håller med henne i resonemanget att gränserna måste vidgas och vi borde vara uppmärksamma på tecken och former som uttrycker ännu inte allmänt kända realiteter om vi ska kunna kommunicera. Och för det fanns goda skäl 1951 när Lenke Rothman kom med sina formuleringar om en verklighet som den svenska publiken eller kritiken inte förmådde tolka av olika anledningar. Det finns även goda skäl idag, när vi lever i ett samhälle som inbegriper många olika bakgrunder och erfarenheter, att vara uppmärksam på tecken och former som kanske inte alla gånger är allmänt kända för den samhälleliga diskursen eller för konstens domäner. Konstbegreppet döljer mycket ihåligheter och konsten idag utnyttjas som täckmantel för att producera och visa upp egon som emellanåt har föga att tillföra om vår existens, vilket konsten ändå borde handla om, påpekar Lenke Rothman 1999, i antologin Konstens anspråk. Konst borde stå för det kreativa uttrycket, men hon vill hellre använda uttrycket skapat arbete, som för henne innebär närhet och säger man konst, distanserar man sig från just denna närhet. Allt man gör med omsorg från hur man bakar bröd eller dukar ett bord till litteratur, dans, musik är uttryck för kreativitet. Ju mer inre närvaro man kan lägga ner i det arbete som görs, desto mer delaktig blir man i den kreativa processen.59 Lenke Rothman tror på att människor har en inneboende känsla för om någonting har substans eller inte därför finner hon det uppretande att prata om konstens koder som folk inte förstår. Hon tycker att det är viktigt att som konstnär bemöta sin publik på ett hängivet sätt då kreativiteten främjas både av vad besökarna ser och det konstnären berättar. Det gäller att inspirera publiken till att vilja skapa egna uttryck. Inspiration är ju ofta en bekräftelse på något man bär inom sig och genom att få det bekräftat blir man rikare, djärvare och säkrare att den väg man är inne på är den rätta för en. Kommunikation med dagis, skolor och lärare ser hon som en viktig del av konstnärens 59 Caidal, 1999, s. 140-149. 26 uppgift, att uppmana och uppmuntra människan att se vad hon har för inneboende resurser att utveckla. Det finns ett stort behov av att rikta blicken inåt för att upptäcka nya och även andra värden än enbart de kommersiella. Lenke Rothman menar att få är andligt rustade för att möta svårigheter idag då människor är så vana vid att allt går att köpa. Hon tror att konstnärer kan tillföra en hel del till människans andliga utveckling, främja förmågan att på egen hand göra det bästa av tillvaron, nyttja fantasi och uppfinningsrikedom. Detta kan kritikerna hjälpa till med. Däremot förstår hon inte vad vissa kritiker vill förmedla idag då kriteriet på om något är bra verkar vara ungefär att man blir kåt av det, att det är fräckt.60 Jag håller med henne i detta resonemang om att det viktigaste ämnet borde vara på vilket sätt man kan bereda människor en värdig tillvaro. Man kan inte köpa allting för pengar. Det är den insikten som borde ligga till grund för resonemangen, för livet är alltid mer än våra föreställningar om det. Kulturklänningen Att göra ett urval av bildexempel till denna uppsats var inte det enklaste eftersom de flesta av Lenke Rothmans bilder är just viktigast. Att välja ett verk för mer ingående analys som jag skulle kunna säga är viktigast för mig, kändes som en oöverkomlig uppgift. Under en lång tid tittade jag på hennes bilder utan att förmå mig att välja. Så plötsligt, en natt hörde jag i drömmen Lenke Rothmans röst: ”Här är min kulturklänning. Så här ser den ut. Hur ser din kulturklänning ut?” Det tog flera dagar att smälta budet: Lenke Rothman kom till mig i drömmen och visade mig sin kulturklänning. Hur kunde hon veta att jag behövde hjälp och bevisligen var oförmögen att välja utan något slags godkännande? Och hur kunde hon ana att den viktigaste frågan som jag tampas med och omprövar både privat, och i mitt yrkesliv som kultursekreterare på en liten ort, är just hur en kulturklänning kan se ut? Och hur min kulturklänning ska se ut? Med denna bakgrund vågar jag påstå att Lenke Rothmans verk ”Kulturklänningen” för mig, i nuläget, är det mest centrala verket i hennes konstnärskap. Den kom till 1998 och består av konstkort, porträtt, fotografier och 60 Ibid. 27 vykort, fastsatta med säkerhetsnålar på en afrikansk klänning som hänger på en galge av ståltråd. Kompositionen är enkel: hon visar ett nittiotal bilder rakt upp och ner. Men mängden av bilder med olika motiv, deras innebörd och placering och relationerna som skapas sinsemellan är det som är av bärande betydelse för Lenke Rothman. Själv säger Lenke Rothman att när hon jobbar utgår hon ifrån en ingivelse, en känsla eller något hon har sett som inte går att uttrycka i ord. Och när hon ska försöka förklara vad hon menat blir det efterhandskonstruktioner.61 I Till och från kärlekens ö, inledning till en vetenskapsfilosofisk precisering av begreppet bildanalys, skriver Sten Dunér att det finns två skolor att rätta sig efter. Den ena säger att alla tolkningar leder bort från verket och dödar den spontana upplevelsen, medan den andra har en tendens att överskatta analysen.62 Lenke Rothman, tror jag, skulle ansluta sig till det första förslaget, om något överhuvudtaget. Jag ska, i min analys nedan, försöka undvika båda och gå en väg som Dunér vidare föreslår, enligt vilken en tolkande analys bör bestämmas så, att den blir empiriskt fruktbar. Vid denotationen och till viss del konnotationen av verket har jag fört ett samtal med Ove Karlsson, musiker och föreståndare på Mora bygdearkiv som har en annan bakgrund och erfarenhet än vad jag själv har. Mitt syfte med denna ansats är dels att kunna ge en mer exakt beskrivning av bilderna som förekommer i verket, men också att göra en mer nyanserad tolkning. Längst ner på klänningen skymtar i mitten stadshuset från Lenke Rothmans födelseort Kiskunfelegyháza med sina keramikplattor på fasaden översållade av växter och blommor. Bilden är delvis täckt av något som skulle kunna vara ett verk av Roy Lichtenstein med pratbubblan: ”All my life I´ve wanted to be somebody…. now who the hell was it?” I nedre vänstra hörnet finns Marcel Duchamps målning ”Apolinère Enameled” från 1916 med en flicka som målar sin säng. På bilden längst ner till höger finns en trådrulle med uppmaningen: ”Slösa ej, var rädd om tråden, ty så länge tråden 61 62 Östlund 2001. Sten Dunér: Till och från kärlekens ö, Bildanalys, Peter Cornell (red), Gidlunds förlag, Hedemora 1973. 28 Bild 8. Kulturklänningen, blandteknik, 1998 29 räcker har Ni möjlighet till arbete”. Här associerade Ove Karlsson till de tre nornorna Urd, Verdandi och Skuld som satt under världsträdet Yggdrasil och spann människornas ödestrådar, en reflektion jag inte själv hade kommit på. Klänningens ”navel” Rosettastenen, behövdes för att lösa hieroglyfernas gåta. Strax bredvid finns även 1900talets store gåtlösare Albert Einstein. Längre upp syns Saturnus, den gåtfulla planeten som inneslutes i sin ring och åtföljs av månen Titan som är lika stor som planeten Merkurius. Astrologer säger att Saturnus hade stort inflytande över Pablo Picasso och hans verk. Han finns också här i sin randiga tröja liksom musen Minnie i sin rödprickiga klänning. Andy Warhol som Lenke Rothman träffade personligen skymtar i ena armhålan. Även Marilyn Monroe förekommer i olika former och Mona Lisas gåtfulla leende i en version där hon bär uniform. Fler kända personer finns här såsom Franz Kafka från ockultismens huvudstad Prag, John Lennon och Yoko Ono i mörka glasögon, Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir, Virginia Wolf; alla gåtfulla människor. Det förekommer verk ur äldre konsthistoria: porträtt av en flamländsk dam, porträtt på vis man med vitt skägg som skulle kunna vara en renässansmålning av Leonardo da Vinci och även målningen ”Veronikas svetteduk”, föreställande Jesus av Francisco del Zurburan. Förintelsen är närvarande i form av ”Das Mörderkreutz”, en bild som John Heartfield gjorde redan 1933. ”First man on the Moon” står det på ett av vykorten, bredvid sitter en indianhövding som är placerad ovanför en bild av Frihetsgudinnan med eldflammor till bakgrund. Fler motiv är dockor, en kanin, två fåglar, ett foto på en bukett vita tulpaner i vas osv. Närmast hjärtat finns en ängel. I ”Kulturklänningen” tar Lenke Rothman med betraktaren på en resa från barndomsreminiscenser till månen och bortom. Och samtidigt utmanar hon genom de ständigt nya möjligheter hon erbjuder: nya upptäckter, nya meningar, nya gåtor. Hon låter intryck och ingivelse, bilder på företeelser, saker och människor som har påverkat henne mötas. Tillvägagångssättet för mina tankar även till mosaikteknik, någonting Lenke Rothman har lärt sig på femtiotalet i Ravenna. ”Kulturklänningen” består av många små delar, bitar som blir till helhet i en på förhand given eller vald form. Formen är klänningens kontur och de små skymtar man ser av själva klänningen tyder på att även den består av flera små tygbitar med olika mönster och motiv med egna sömmar. 30 Till dessa sömmar och till varandra fäster Lenke Rothman bilderna med säkerhetsnålar. Av jord är du kommen har hon gjort om till Av tyg är du kommen – kläder som vår andra hud, vår identitet. Klänning, kvinna, liv och allt, alla vars tankar, känslor och öden hon finner släktskap med. Verket blir för mig ett självporträtt, en stor livsmosaik, Lenke Rothmans alldeles egna, ihopsydda, hopfästade och mångfasetterade kulturklänning. Konsthistorikern Ann Gibson beskriver viktiga avantgardistiska verk, i Critical terms for art history, för verk som inbegriper även en sociologisk förståelse av avantgardismen, en sådan som inte enbart motsätter sig föråldrade normer utan även tomrum i det sociala minnet i vilket föregående konstnärlig utveckling som t ex afrikansk konst och kvinnors konst har varit kuvade.63 En annan aspekt av ”Kulturklänningen” som jag föreslår är att valet av just en afrikansk klänning kommer ur en ingivelse hos Lenke Rothman att låta bilderna i verket - varav nästan alla kommer ur en västerländsk tradition – möta ett annat ursprung, i det här fallet det afrikanska, som på så vis får, i dubbelbemärkelse, en grundläggande och bärande betydelse? Kanske är det inte ett helt otänkbart budskap, med tanke på Lenke Rothmans ogillande av konstlade hierarkier och befintliga tomrum i det sociala minnet. När jag tittar på ”Kulturklänningen” kommer jag inte ifrån korsmotivet den bildar, men samtidigt får jag – pg a ståltrådsgalgens luftighet, dess fågelform och klänningens ärmar som påminner om vingar – en stark förnimmelse av att allt skulle kunna lyfta och börja flyga precis när som helst. 63 Ann Gibson: Avant-Garde, Critical Terms for Art History. Robert Nelson and Richard Shiff (ed.), The University of Chicago Press, Chicago, 2003, s. 212-214. 31 Avslutande diskussion Jag undrar var gränsen finns mellan livets och naturens grymhet och konstens? ”You have to kill!” återkommer som ett eko. Ta bort och ta bort. Och det vi tar bort, dödar, är inte samma värden vi skulle ta bort om hundra år. Dödandet vid skrivbordet, staffliet, notpappret – sedan kommer dödandet från den rådande smaken. Den rådande tiden. Men hundra år senare springer vi andfådda tillbaka för att få råd. För att få syn på det som inte var vad som på den tiden hette ”vad folk vill ha”!64 I denna uppsats har jag gestaltat Lenke Rothmans skapande utifrån frågeställningarna: Vilka influenser fick Lenke Rothman med sig från sin barndom? Vad betyder det judiska arvet för Lenke Rothmans liv och konst? Vad har Lenke Rothman för förhållningssätt till tillvaron? Vad innebär skapandet och det skapade arbetet för Lenke Rothman? Hur resonerar Lenke Rothman kring konst? I förra kapitlet har jag gjort en analys av verket ”Kulturklänningen”, ett för mig centralt verk som handlar först och främst om identitetsbygge. Som mycket liten ritade Lenke Rothman i imman efter att ha andats på fönsterrutan. I skolan skyndade hon sig med uppgifterna för att komma fram till det radmönster varje uppgift skulle avslutas med och bestämde sig för att aldrig göra samma mönster två gånger. Redan då hade hon ett behov av att uttrycka sig men också en ambition att variera sig och söka nya vägar, nya möjligheter. Hennes fantasi uppmuntrades av hemmets magiska tänk med den chassidiska tron närvarande i vardagen. Och fantasi är en tidlös företeelse, urgrunden för alla stora konstnärskap. Om hon hade blivit konstnär, om vardagslivet hade flutit på i Ungern utan krig och deportation är svårt att gissa sig till, men jag är övertygad om att förutsättningarna fanns där och oavsett vilket annat liv hon hade levt hade hon inte stått ut utan någon kreativ syssla i någon form. Efter Förintelsen och med det sår som förlorandet av hennes familj innebar, en brist som det inte finns någon väg ur, som Magnus Jensner skrev, har hon gjort skapandet till ett med tillvaron. Det är genom sina arbeten hon berättigar sin existens. Det var angeläget för henne att inte bara uthärda all smärta och alla sjukhusvistelser utan även att utforska möjligheten till någon mening under alla dessa dagar, att påvisa och påtvinga tillvaron mening. Den judiska uppfostran och hemmets speciella atmosfär, de minnen hon har av 64 Rothman 1989, s. 61-62. 32 sina föräldrar och syskon har en grundläggande betydelse i allt hon företar sig. Lenke Rothman formulerar sitt statement som konstnär utifrån chassidismens grundteser som betraktar världen för Guds klädnad och säger att Gud är i varje ting dess primära essens. Det finns inte någon gräns mellan religiöst och världsligt och det finns inte heller några konstlade hierarkier. Allting blir lika viktigt. Dessa tankar präglar hennes skapande, vilket kännetecknas av ett ständigt adderande. Bit för bit bygger hon upp verk och liv. Minnen från barndomen är återkommande i hennes arbeten i form av föremål ur barndomshemmet såsom knappar, paraplyer, svarta kvadrater, symaskin, siffror, nål och tråd. Hon ihågkommer och skapar till liv. Det är den inre förmågan till liv som upptar henne, för det är i vårt inre vi är levande eller döda, som hon uttrycker det. Och återskapandet går som en röd tråd hand i hand med nyupptäckten genom hela konstnärskapet. Hon har parallellt med sitt bildskapande skrivit fyra egna böcker och en rad essäer. Men bild, har för henne alltid varit överlägsen text. I en bild ser man allt på en gång, medan man i en text måste vänta på nästa ord, nästa mening för att förstå innebörden. Lenke Rothmans bilder är sammansatta, precis som tillvaron är. Måleri, som teknik, har varit mer framträdande i hennes tidiga utställningar men genom åren har hon intresserat sig mer och mer för ett objektrelaterat arbetssätt, för att i sina sista verk som t ex ”Från Grönland” (bild 7) enbart arbeta med autentiska material. Konst för Lenke Rothman står för det kreativa uttrycket. Själva ordet konst gillar hon inte. Hon använder hellre uttrycket skapat arbete, som för henne innebär närhet. Genom att säga konst, distanserar man sig från just denna närhet. Hon värjer sig för kategoriseringar då kreativiteten inte har några ismer. Etiketter och kategoriseringar berövar oss skapandets namnlösa inre tillgång, dess egentliga uppgift och dess värde, skriver hon. Lenke Rothman använder sig inte av stora gester, arbetar inte i stora format, utan föredrar att odramatiskt dela med sig av sina erfarenheter genom ett lågmält samtal vars förutsättning är ömsesidighet. Var kan konst och liv säras från varandra? Eller hur starkt sammanflätade är de i ett konstnärskap? Hur kan definitionen av stilhistoriska ismer användas? Religiös eller konstnärlig övertygelse, vari skiljs de åt? Hade de konstnärliga uttryck som genomsyrar Lenke Rothmans arbeten varit detsamma utan vår tids estetiska grundsatser? Knappast, 33 lyder Kristina Mezeis svar i en recension från 1995.65 Och delvis är jag beredd att hålla med henne. Allt en människa ser och upplever sätter sig i hennes undermedvetna varifrån intrycken pockar på vid tillfälle. På så vis blir vi alla barn av vår tid. Men samtidigt ser jag ett ömsesidigt sammanträffande i likheterna mellan Lenke Rothmans fragmentariska läggning, hennes bakgrund, hennes arbetssätt och vår tids estetiska grundsatser med sina olika experimentella uttryck. Exakt likadana hade nog Lenke Rothmans arbeten inte sett ut i en annan tid, på en annan plats, men något åt det hållet. De hade i vart fall påmint om sig själva. Lenke Rothmans utställning ”Gåvor 1948 – 2008”, där hennes skapande under 60 år presenteras, får kritikern Linda Fagerström att associera till en bok med titel i stil med ”Svensk konsthistoria efter 1945”, då det inbegriper allt66…. Jag kan inte låta bli att tillägga: …och mer därtill, eftersom den boken i svensk konsthistoria efter 1945 finns inte. Inte med den substansen som Lenke Rothman gestaltar i bevisligen allehanda tekniker som 1900-talets konst har att visa upp. Att undersöka hennes konst utifrån modernismens grundsatser och dess stilistiska grepp kan vara en intressant och stimulerande utmaning, men kan lätt bli till en studie som missar kärnan. Även om det i hennes arbetssätt finns likheter med modernismens egalitära filosofi, dadaistiska teser, nihilismens beredskap att skapa från ingenting, släktskap med surrealismens bildvärld eller feministiskt orienterad konst, bygger hennes konstnärliga och mänskliga hållning på chassidismens grundteser: en kärna med många skal. Tolkningsraster enligt vilken Lenke Rothman är en Förintelsens konstnär då hennes verk skildrar nazismens fasor förminskar omfånget i och inspirationskällorna för hennes konstnärskap. Hon har konsekvent, varsamt och självständigt arbetat med att gestalta allehanda erfarenheter ur sitt liv. 65 66 Kristina Mezei: ”Lidandet födde hennes konst”, VLT, 1995-10-20. http://hd.se/kultur/konst/2008/02/07/rothman-lagar-livet/ ; hämtad 2009-09-07. 34 Källor och litteratur Muntliga källor Karlsson, Ove, musiker och föreståndare vid Mora bygdearkiv, 2009-11-20. Tryckta källor Arnér, Sivar: Artikel ur konsttidsskriften Paletten, 1968:2. Bélinki, Karmela: Samtida profiler; Spår – ett minne till livet. Ett möte med Lenke Rothman, Hufvudstadsbladet, 1996-05-17. Bergmark, Torsten (red): Ögonblick av närvaro – en konstnärernas konsthistoria, Gidlunds, Värnamo 1989. Bildanalys , Peter Cornell (red), Gidlunds förlag, Hedemora, 1973. Critical Terms for Art History. Nelson, Robert & Shiff, Richard (ed.), The University of Chicago Press, Chicago, 2003. Ekbom, Torsten: Ett skrin full med samlade saker – om Lenke Rothmans konst, Arena, Stockholm 1995. Jensner, Magnus: Ögonblick av pulserande liv, Lenke Rothman – Gåvor Gifts 1948 – 2008, Magnus Jensner & AnnCatrin Gummesson (red), Dunkers kulturhus, Helsingborg 2008. Konstens anspråk – intervjuer av Lo Caidahl, Glänta, Göteborg 1999. Konstfeminism – Strategier och effekter i Sverige från 1970-talet till idag, Redaktörer: Anna Nyström, Louise Andersson, Magnus Jensner, Anna Livion Ingvarsson, Barbro Werkmäster, Niclas Östlind, Atlas förlag, Stockholm 2005. Lenke Rothman 1976, utställningskatalog, Konstakademien, Stockholm 1976. Lenke Rothman – Gåvor Gifts 1948 – 2008, Jensner, Magnus & Gummesson, AnnCatrin (red), Dunkers kulturhus, Helsingborg 2008. Mezei, Kristina: Lindandet födde hennes konst, VLT, 1995-10-20. Nordberg, Carl-Eric: Lenke Rothman skapar spår av liv, Vi 26/27, 1994. 35 Nürnberg – historiens mest kontroversielle rättegångar. Krigsdrama, originaltitel Nuremburg, Productions la Féte (Nuremburg) inc/ Tribunal productions inc, 2000. Rothman, Lenke: Quality of Life, Gidlunds Förlag, Hedemora 1980. Rothman, Lenke: Regn, Gidlunds Förlag, Hedemora 1989. Rothman, Lenke: Lenke Rothman, Arena, Stockholm 1995. Rothman, Lenke: Stygn, Gidlunds Förlag, Hedemora 2001. Zachrison, Göran: Möte med Lenke Rothman, GT, 1979-03-25. Wettstein, Margrit: Föremåls betydelse i Lenke Rothmans liv och konst, Lenke Rothman – Gåvor Gifts 1948 – 2008, Magnus Jensner & AnnCatrin Gummesson (red), Dunkers kulturhus, Helsingborg 2008. Östlind, Niclas: Samtal, 2007-09-24 – 2007-10-24, Lenke Rothman – Gåvor Gifts 1948 – 2008, Magnus Jensner & AnnCatrin Gummesson (red), Dunkers kulturhus, Helsingborg 2008. Östlund, Helena: Stygn, Socialpolitik nr 3, 2001. http://www.fria.nu/artikel/3110 ; Hämtad 2009-09-03 kl 10:59. http://hd.se/kultur/konst/2008/02/07/rothman-lagar-livet/ ; Hämtad 2009-09-07 kl 12:26. 36 Bildförteckning Bild 1 Ur sviten: Ett år har 365 dagar, blandteknik, 1964, 18,5x13,5. Ur Rothman, Lenke: Lenke Rothman, Arena, Stockholm 1995, s. 34. Bild 2 Ur sviten: Tång och gräs, akvarell, 1960, 26 x 36,5. Ur Rothman, Lenke: Lenke Rothman, Arena, Stockholm 1995, s. 180. Bild 3 Kristus i gaskammaren, tempera, ogrundad duk 1962, 81x100. Ur Rothman, Lenke: Lenke Rothman, Arena, Stockholm 1995, s. 67. Bild 4 Lenke (längst till vänster) tillsammans med några av sina syskon, fotografi från omkring 1936. Ur Rothman, Lenke: Lenke Rothman, Arena, Stockholm 1995, s. 211. Bild 5 Om Pommactörsten, blandteknik, 1978, 47x63. Ur Lenke Rothman – Gåvor Gifts 1948 – 2008, Jensner, Magnus & Gummesson, AnnCatrin (red), Dunkers kulturhus, Helsingborg 2008, s. 95. Bild 6 Gammalt fönster, objekt, blandteknik, 1968, 29x36x3cm. Ur Konstfeminism – Strategier och effekter i Sverige från 1970-talet till idag, Redaktörer: Anna Nyström, Louise Andersson, Magnus Jensner, Anna Livion Ingvarsson, Barbro Werkmäster, Niclas Östlind, Atlas förlag, Stockholm 2005, s. 107. Bild 7 Från Grönland, blandteknik, 2007, 69,5 x 68. Ur Lenke Rothman – Gåvor Gifts 1948 – 2008, Jensner, Magnus & Gummesson, AnnCatrin (red), Dunkers kulturhus, Helsingborg 2008, s. 199. Bild 8 Kulturklänningen, blandteknik, 1998. Ur Lenke Rothman – Gåvor Gifts 1948 – 2008, Jensner, Magnus & Gummesson, AnnCatrin (red), Dunkers kulturhus, Helsingborg 2008, s. 181. 37 Bilaga: Utställningar och arbeten i urval 1951 Ställer ut för första gången ”God konst i alla hem”, HSB-lokaler, Stockholm 1954 ”Unga tecknare” utställning på Nationalmuseum, Stockholm. 1957 Samlingsutställning ”Unga konstnärer i Rom” Italien 1960 Första separatutställning, Sturegalleriet, Stockholm 1968 Samarbeten med bl a Eva af Burén - utvecklande och förnyande syn på det egna arbetet. Flera utställningar följde. 1970 Beställning av Statens Konstråd på en vävnad till Kanslihuset, Stockholm 1972 ”Kring en röd stuga” och ”Gränsbild mellan mörkt och ljust”, utställning hos Handarbetets vänner, Stockholm 1976 Samlingsutställning i USA ”Creative Sweden” Retrospektiv separatutställning på Konstakademien i Stockholm Blir invald som ledamot av Konstakademien 1977 Samlingsutställning ”Människor i Sverige” arr av Riksutställningar 1978 ”Spår av dagar” collage av papper och tyg, Galerie Aronowitsch, Stockholm 1979 Kommentar till filmen ”Holocaust”, ”Ett skrin full med samlade saker” - intervjuer för SVT av Olle Eriksson Samlingsutställningen ”5x1000 år” på turné Dusseldorf – Mexico - Stockholm ”Tillsammans med Elias”- för riksutställningar. Utställningen turnerar runt i Skandinaviska länderna i närmare tio år. 1980 ”Nordiska kvinnor”, vandringsutställning, Skandinavien. Första boken Quality of Life ges ut 1981 Ettårsstipendium till New York, gör installationen ”Life as clothes” Utställning hos Elise Meyer på West Broadway samt utställningen ”Sweden visits New York” på The First Women Bank i NY och på A.I.R. Gallery, NY Konstnärsporträtt av SVT, inspelningen fortsätter i New York, möte med Andy Warhol Scenografiarbete till Strindbergs ”Påsk” 1982 ”Geologi i konsten” utställning på Riksmuseet, Stockholm 1983 Samarbete med tryckaren Bob Blackborn, stora etsningar svart-vitt och i färg samt besök hos fotografen André Kertész på Femte avenyn, New York 1984 Boken OK OK NO NEW YORK med fotografen Tana Ross ges ut 1985 ”Fibres Art 85” utställning på Musée des Arts Décoratifs, Paris 1986 Separatutställningar på Judah Magnes Museum, Berkley, Kalifornien; Goldman Fine Arts Gallery, Washington DC mfl Jobbar som vikarierande professor på Konsthögskolan i Stockholm 1989 Avslutar boken Regn som utges vår 90 på Arena/Gidlunds Bokförlag Skriver essän ”Ism- varför” i Ögonblick av närvaro Erhåller Inez Leanders pris till ”framstående kvinnlig konstnär Tilldelas Prins Eugen-medaljen ”För framstående konstnärlig gärning” 1992 Gästprofessor på Konsthögskolan i Umeå 1993 Invigning av Nobel Forum, Karolinska Institutet - Fem vävnader ”Gränsbild mellan mörkt och ljust” till dikter av Nelly Sachs (utförda 70-72). Arbete i traditionell pappersverkstad i Imadate, Fukui Perfecture, Japan Tilldelas Konstakademiens akvarellpris 1994 Utställning på Swedish Contemporary Art Craft i Korea och Japan 1995 Utställning på Dalarnas Museum, Falun. Resa till Auschwitz för att arbeta med ”Spår - ett minnesmärke 1998 Utställning på Sotheby´s, Stockholm. Invigning av Sveriges första minnesmärke över Raoul Wallenberg Att minnas den goda gärningen. 2000 Utställning på Historiska museet, Stockholm. Tf professor på HDK, Göteborg 2001 Publicerar sin sista bok Stygn på Gidlunds förlag. 2002 Invigning av Spår – ett minnesmärke på Göteborgs konstmuseum. 2004 Utställning på Mora kulturhus 2005 Deltar i samlingsutställningen Konstfeminism som visas på Dunkers kulturhus, Helsingborg, Liljevalchs konsthall, Stockholm, Hälsinglands museum, Hudiksvall och Göteborgs konstmuseum. 2007 Mellan Fågel Blå och Freuds soffa, grafikutställning Lidingö konsthall Arbetar med nya verk i samband med resa till Grönland 2008 Utställningen Gåvor på Dunkers kulturhus i Helsingborg Lenke Rothman går bort, 79 år gammal, efter en tids sjukdom UPPSATSER I KONSTVETENSKAP LÄSÅRET 2009/2010 1. Öhman, Karin: Medeltida arkitektur i kulturens övärld – en studie av de romanska kyrkorna på Mälaröarna. (Kand) 2. Lédel, Yvonne: Lunds domkyrka, kryptan och kolonnskulpturerna. Ytterligare en teori. (Master) 3. Svensson, Annika: Tecken i tiden. En semiotisk tolkning av El Grecos måleri. (Kand) 4. Olsson, Ann-Catrin: Minnen och vardagligheter – tidsnivåer i ljud och bild i filmer av Gunvor Nelson. (Kand) 5. Hagberg, David: Jean-Léon Gérômes ”Corinthe”. (Kand) 6. Sjöberg, Laura: När bild blir ord. Om perception och tolkning av bilder. (Mag) 7. Vaattovaara, Irina: Det förtätade Lilla Frösunda. Frågor om förnyelse och bevarande i 2000-talets Solna. (Kand) 8. Ekstrand, Anna Mikaela: Jean Delville: L’Ecole de Platon (en samtidsstudie). (Kand) 9. Hillman, Bo: Det dubbla avantgardet. Textilkonstnärer på 1970-talets politiska konstscen. (Kand) 10. Petré, Margareta: The Window as an Icon. A Hermeneutic Research about the Windows of Mary in Linkoping Cathedral. (Master) 11. Ekström, Agneta: “Offentligen och med ordets makt”. Två publika konstarrangemang i Göteborg 1869. (Master) 12. Rudberg, Kristin: Kvinnan i/som konstverket. Genusrelationer i tre porträtt av Alexander Roslin. (Mag) 13. Fahlström, Emma: Att tolka tecken, att tolka tolkningar – En undersökning kring dokumentationen av Yoko Onos Cut Piece. (Mag) 14. Adrem, Hanna: Ryttarporträtt i den karolinska medaljhistorien. Om konsten att presentera sig till häst. (Kand) 15. Smedberg, Sofi: Sociala roller, kroppar och kön i serieteckningar av Malin Biller. En analys av sex verk från utställningen ”kvinnor tecknar serier – långt från inrutat”. (Kand) 16. Piroska, Mona: Gregorii Mässa. En studie av ett medeltida motiv. (Kand) 17. Ferrigan, Heather: Lewis Carrolls ”Alice in Wonderland”. Illustrerad och tolkad av John Tenniel och Ralph Steadman. (Kand) 18. Langert-Gidén, Freja: Tar auktionshusen över galleriernas mark? Ett studium av den förändrade marknaden för samtidskonst. (Kand) 19. Andersson, Anita: Valåsens herrgårdspark eller Hack i häl på Linnerhielm. (Master) 20. Sedvall, Sofie: Den svenska gatukonsten – ur ett kvinnligt perspektiv. (Kand) 21. Svedberg, Alexander: Tema: Diskussion. En estetisk, socioekonomisk och historisk analys av Lilith Performance Studio. (Kand) 22. Iwersen, Jasmine: Vårsalongen då och nu: en jämförande analys. (Kand) 23. Nilsson, Sofia: Kollektivhus och Servicehus – bostadsformer som medel för jämställdhet. (Kand) 24. Högberg, Pernilla: Fältöverstens centrum – byggt enligt tidens ideal? (Kand) 25. Karlsson, Linda: Art – goes clubbing. (Kand) 26. Arvisto, Atsuko: Varför tror du att hon är geisha? En undersökning om presentation och mottagande av japansk subkultur som avspeglade sig i utställningen Kimono Fusion i Stockholm 2009. (Kand) 27. Olsson, Amanda: Modets kroppar. Fyra svenska modeillustratörer. (Kand) 28. Parmacek, Aurora: Bilder på våra väggar, en fallstudie om vad vi väljer och varför. (Kand) 29. Setterberg, Cathrine: Vilhelm Hammershøi – mellan upplösning och konkretion. (Kand) 30. Jafar, Sofi: Till Orientalismen – En studie av två resor till Egypten utifrån ett postkolonialt perspektiv. (Kand) 31. Radford, Anna: Klassicismens sublimitet. En undersökning av det monumentala uttryckt i arkitekturen 1750-1840. (Kand) 32. Schlaug, Mikael: Carnegie Art Award – en kvalitativ undersökning. (Kand) 33. Guerrero, Claudia: Banksy. Konsten varumärkesstrateg – En studie om konst som varumärke. (Kand) 34. Platzgummer, Mélanie: Graal. En undersökning av estetiska och ekonomiska värdegrunder inom handel med graalglas. (Kand) 35. Söderhäll, Maja: Vem äger rätten att undersöka samhället? Konstnären kontra journalisten – med utgångspunkt i Anna Odells verk Okänd, kvinna 2009-349701. (Kand) 36. Mokos, Imola: Lenke Rothman – om konsten att sy en kulturklänning. (Kand) ______________________________________________________________________________________ Eventuellt återstående exemplar av uppsatserna kan beställas skriftligen eller per tel 16 33 56. Slutsålda uppsatser kan läsas på institutionen efter överenskommelse per tel 16 33 56. Vissa uppsatser finns också tillgängliga på specialmuseer och bibliotek.
© Copyright 2024