1. No category

Vida Vyer
Nr 1/2014
Gambiagrupperna
Gambiagrupperna
pg 90 02 38-7
bg 900-2387
Hans Rosling ger eko i Gambia
Vida Vyer
Tidning för
ISSN 2000-5679
Ansvarig utgivare: Ruth Plate
Redaktionsadresser
Ruth Plate, Finkgatan 35
565 31 Mullsjö
ruth.plate@gmail.com
Tel. 0392 - 131 32
Ing-Britt Filipsson
Gunnarsbovägen 23
565 32 Mullsjö
ing-britt@gambiagrupperna.org
Mobil: 0768 10 33 50
Vill du skriva i Vida Vyer, sänd
då texten i Times New Roman
och i Word till båda redaktionsadresserna, skicka bilderna separat i ”jpg”.
Citera gärna, men ange alltid källan!
Prenumeration
År
Lösnummer / st
100:40:-
Plusgiro 90 02 38-7
Bankgiro 900-2387
Märk talongen " Vida Vyer"
Manusstopp: nr 1—1 febr.
nr 2—1 maj, nr 3—1 okt.
Gambiagruppernas kansli:
kansli@gambiagrupperna.org
Före julen 2013 sände gambisk TV fakta om utvecklingen i världen ur svenska hemsidan Gapminder. Man fick veta
att 80 procent av världens befolkning nu är läs- och skrivkunniga, 80 procent av alla
ettåringar är vaccinerade mot
mässling och att förväntad
medellivslängd är 70 år.
Ordförande i och skaparen av
stiftelsen Gapminder är Hans
Rosling, professor i internationell hälsa. De flesta känner
väl till att han turnerar jorden
runt med lidelsefulla föreläsningar om att världens utveckling går bättre än vi tror.
Svensk TV har då och då gett
honom utrymme, nu senast i
förra veckan, då jag satt som
klistrad och smittades av den
passionerade glöd inför framtiden han visar med hjälp av
animerade bubbeldiagram.
Det är underbart att Roslings
föreläsningar har hittat vägen
till gambisk TV. Vad han visar i sin statistik är ju snittsiffror för hela världen, som gäller uppfyllandet av millenniemålen. Hur just Gambia ligger
till får vi inte veta. Portalmålet
halverad fattigdom har upp-
nåtts – men i Afrika söder om
Sahara har antalet människor
som lever i extrem fattigdom
ökat.
På 1970-talet hade Gambia 96
Primary Schools, 20 procent
av barnen (5-14 år) gick i skola, mest i Banjul-området. I
provinsen gick tio procent i
skola, endast fyra procent
flickor. Hur har Gambiagruppernas arbete påverkat utvecklingen? Av Barbro Eketorps
rapport från maj 1981 framgår
att det fanns många problem
att avhjälpa. Sedan följde
drygt två decennier med byggande av skolor (över 800
klassrum), toaletter, kök med
mera. Under 90-talet såg vi en
tydlig ökning av flickors deltagande, idag är det balans
mellan pojkars och flickors
möjligheter till skolgång. Men
någon siffra på procenttalet
barn i skola finns ej att tillgå
för närvarande. Numera gäller
vårt arbete byutveckling med
stöd till demokrati, hälsa, jämställdhet, kvinnokooperativ
med mera. Resultaten av detta
är svårmätt, men syns ändå
med blotta ögat. Vi vet att vi
gör gott.
Ruth Plate
Ordförande Siv Kanon
siv-kanon@spray.se
tel. 0586-52407, 51357
Hemsida:
www.gambiagrupperna.org
FIOHG i Gambia:
e-post: office@fioh.org
Annonspriser
1/1 –sida
2000:1/2 –sida
1200:1/3 –sida
900:1/4 –sida
600:1/8 –sida
300:1/16 –sida
150:Säljes/köpes (två rader) 50:Annonstext skickas till
ing-britt@gambiagrupperna.org
Omslagsbild: Anna Löfving,
Mariefreds Tidning
2 Vida Vyer 1/2014
Från red.
2 Utbildning…
10
Rapport från ordföranden
3 Reseberättelse
12
Klimatkompensera
4 Bildkavalkad
15
Hur började det hela?
5 Studerande
16
Ur Barbro Eketorps…
5 Festival i Kartong
16
Uppföljning...
6
16
Grönsaksodling…
7 En plats i mitt…
17
Tandhälsa…
8 Program samrådsmöte
18
SEGRA
8 Kallelse ...
19
Karlskogalärare...
9 Solvatten…
20
Matfestival
Ordförandens besök i Gambia
Jesper Strömbäck, professor i politisk kommunikation, citerar Tage Danielsson som
säger: ”Den som inte kan se bakåt och inte
vill se framåt måste se opp!” Han menar att
Sverige har tre konkreta problem, varav ett
gäller miljön. Miljötänk borde gå hand i
hand med tillväxten, men gör ofta inte det.
Detta gäller naturligtvis också det gambiska
samhället. Vid varje resa jag gjort till Gambia så har jag sett en utveckling. Så även
denna gång under min vistelse där den 26
november till den 11 december 2013.
speciellt vår klimatkompensation med trädplantering i Tabajang. De tog kontakt med
Kristina och fick råd och hjälp att komma till
Tabajang för att filma. De blev mycket imponerade av vårt arbete, inte bara vår klimatkompensation utan allt vad vi gör i Gambia.
Vi har i dagarna fått en förhandstitt på filmen
de spelat in. Den är inte färdig, men det som
jag nu sett är mycket glädjande.
Det är alltid så trevligt, intressant och upplyftande att träffa den gambiska personalen.
Denna gång fick jag även tillfälle att träffa
Men att inte tillväxten i samma takt löst fyra av ledmötena och ordföranden i den nya
miljöproblemen blev jag mycket uppmärksammad på. När jag året därförinnan besökte Gambia och bodde på compounden så
blev jag irriterad och oroad av att grannarna
brände sina sopor och det kom en ohälsosam rök. Det hade jag också känt av tidigare år , men det hade skett en ökning av eldningen. Denna gång så bodde jag återigen
på compounden. Jag brukar öppna fönstren
mellan 7.00 och 9.00, just innan solen blir
som hetast och även på kvällen efter
mörkrets inbrott. Detta fick jag denna gång
Siv, Kristina,och FIOHTG:s Country Director
helt avstå från, då grannarna runt omkring
Yahya samt delar av den gambiska styrelsen
eldade sina sopor så gott som oavbrutet
med en obehaglig stickande rök som resul- gambiska styrelsen. Alla fem hade mycket
tat. Jag tänkte då att detta är utvecklingens positivt att säga om vår organisation och tyckavigsida.
te att frågan om styrelseuppdrag var ett hedersuppdrag som man inte kunde säga nej till.
Tidigare år har man inte haft så mycket so- Ledamöterna ställde många intressanta frågor
por, det vill säga plastpåsar med mera att och vi hade en mycket givande diskussion.
elda. När man får råd att skaffa sig lite mer Jag fick tillfälle att redogöra och förklara. När
av litets nödtorft så blir det mer avfall. Vi mötet var slut fick Kristina, Alhadgi och jag
bidrar till utveckling som möjliggör lite biljetter av ordföranden, som tillika är regionmera inköp, inte i överflöd men så att gam- direktör för region två, till kvällens stora hänbierna får tillgång till lite mer, men vi borde delse. Miss 22 Juli skulle koras. Vice presikanske i samma takt bidra till hela proce- denten skulle också närvara.
duren. Man kan åtminstone glädja sig åt
vår egen klimatkompensation. Ett gäng Vi i Gambiagrupperna arbetar oavbrutet med
hade uppmärksammat vår hemsida och där
jämställdhet, det vill säga att stärka flickor
1/2014 Vida Vyer 3
och kvinnor . Här fick jag uppleva något
som jag inte trodde var möjligt för 10-15 år
sedan. Kristina, Alagie och jag kom alltså
till evenemanget ”Miss 22 Juli”. Nej, det
var ingen misstävling i skönhet. Det var en
tävling för kvinnor i att vilja göra något för
någon/några. Tjugotre flickor fick presentera för publiken vad de skulle vilja arbeta
för. En flicka ville arbeta för att de handikappade skulle få det bättre. En annan ville
arbeta för att alla barn skulle få gå i skolan.
En tredje ville arbeta för att förbättra sjukvården. En fjärde ville arbeta mot tidiga
äktenskap och en femte mot kvinnlig könsstympning. Ja ni läste rätt. Var och en av kandidaterna fick fem minuter var att redogöra
för varför och hur. Ämnen som nästan varit
tabu blev nu presenterade under stort jubel.
Nästa punkt i flickornas program var att framföra något speciellt. Här visades de traditionella danserna med mera. Det som imponerade mest på mig var den flicka som hade cement, sand och mudblock med sig som rekvisita och på scenen under applåder murade för
att visa att kvinnor kan.
Klockan tre på morgonsidan hade de två vinnande flickorna korats. En i collegeåldern
och en i universitetsåldern. Priset var ett stipendium under ett år på universitet. Vi var
trötta men ändå glada för att vi fått uppleva att
flickor i Gambia räknas, även om titeln miss
Juli inte riktigt stämmer överens med mina
tankar om utveckling. Men detta var trots allt
en viktig öppning för kvinnorna i Gambia.
Det bådar gott för framtiden.
Siv Kanon
Personalen i Gambia
Klimatkompensera dina (flyg)resor!
Skänk ett bidrag till
Gambiagruppernas
Klimatkompensationsfond
så planterar vi träd i Gambia.
En plantskola har etablerats i Tabajang
i övre flodregionen där trädplantor
planteras och drivs upp i samarbete
med byinvånarna.
Rekommenderat belopp för
flygresa till Gambia är 200 kr.
Bidraget betalas in på
Märk talongen
”Klimatfond”
Gambiagruppernas
Plus- eller Bankgiro
Plusgiro 90 02 38 – 7
Bankgiro 900 -2387
4 Vida Vyer 1/2014
Hur började det hela?
Barbro Eketorp läste 1977 Erik Dammanns bok Framtiden i våra händer och beslöt genast
att bli medlem i föreningen med samma namn. Hon blev kontaktman för Norrort, som kommunerna norr om Stockholm kallas. Våren 1978 startade hon Framtiden i våra händer Norrortsgruppen, efter att Margareta Edenius hållit ett föredrag och visat bilder från ett biståndsarbete i Gambia.
Barbro brevväxlade under sommaren med irländske Father Jim White, som arbetat inom
missionen i Gambia i närmare 40 år. Intresset för Gambia och bistånd spreds runt om i Sverige, grupper bildades varav många hade Jim White som kontaktman där. Detta var före
Sida-bidragstiden. Barbro blev spindeln i nätet, samlade in rapporter från de olika projekten
och vidarebefordrade dem till ansvariga grupper. Denna uppgift övertogs senare av våra anställda volontärer.
R.P.
Ur Barbro Eketorps rapport maj 1981
MANDUAR (Ulricehamn. Jim White)
När skolan i Bonto stängde, öppnade Jim i
stället skolan i Manduar, en liten fattig by
med 4 – 5 Mandiagofamiljer. 22 elever, varav några av Jolastammen och några Karaninkas från närliggande byar. Läraren, Bisenty
Mendy, måtte vara duktig, för så fina böcker
ser man sällan enligt ”skolinspektören” Jim.
Barnen hade gått i skolan bara fyra månader.
Därtill sker ju all undervisning på engelska
eftersom de inte har något eget skriftspråk.
Headmannen i byn, Fara Mendy, och hans
fru intresserar sig för skolan. De är mycket
pålitliga och fru Mendy, som lagar skolmaten, anförtros ris för två veckor i taget.
(…)
SAMBANG (Stockholms lokalgrupp. Kontaktman Ed Grimes)
Byn ligger åtminstone 20 mil inåt landet nära
Gambiafloden. Under nästan hela 50-talet
bodde Jim White i byn eller såg till den och
det var han som byggde den första skolan
och två lärarhus där. För Stockholmsgruppens pengar har skolan nu börjat repareras
och fått skolmaterial. Ett nytt skolhus planeras – det är för närvarande 180 barn – med
tre klassrum, ”bibliotek” och kontor.
Men mest akut är nu ett nytt tak till gamla
skolhuset (cirka 2000 kr) och skolmöbler
(cirka 2000 kr).
Jim beskriver byn som mycket primitiv. Inga
trädgårdar – de äter aldrig grönsaker – men
de har fina risfält (normala år). De tillhör
Fulastammen som har mycket boskap. Den
är deras rikedom. Men nu, med väntad
svält, måste de säkert sälja sina kor, tror
Jim. Det är en stor olycka för dem. (…)
KANDONKO (Tyresö. Ed Grimes)
En succé enligt Ed. Allt fungerar. Byborna
är samarbetsvilliga, lärarna duktiga. Men
det behövs regelbundna pengar till ännu en
lärarlön. Och – som överallt – extra pengar
till mat detta svältens år.
KAFUTA (Västerås. Ed Grimes)
Här har däremot varit trassel. Häxproblem,
som Ed skrev i höstas. Två små barn i samma familj dog, byn utpekade äldste brodern
som häxa, hela familjen fick flytta. Det är
tydligen efterdyningar av detta i byn.
Efter den här händelsen har Hjördis och
Ingemar Erlandsson från Västerås besökt
byn tillsammans med Ed och de är fast beslutna att inte släppa taget om Kafuta.
1/2014 Vida Vyer 5
Västeråsgruppen har fler projekt:
BULOK (Ed Grimes) Den här byn har Västerås givit startbidrag till husdjursuppfödning, ett engångsbidrag. Skolan i Bulok är
statlig, men skolmat saknas liksom de flesta
skolmaterial. Det här kan bli ett variationsrikt projekt. Byn är ”reserverad” för Ekshärads lokalgrupp, som kommer igång lagom
till skolstarten i oktober.
BASSE (Västerås. Hugh Fagan)
Sista delen av vägen till Basse, 38 mil från
Banjul, har just blivit klar. Hugh Fagan sägs
vara något av en idealist; han har återvänt
till Gambia från Australien, för där var allt
”för bra”! Skolan i Basse är stor och lider
brist på det mesta. Kan Hugh Fagan och
Västeråsgruppen även klara skolmaten är
det en prestation.
BESSI (Skutskär. Ed Grimes)
Nystartat byprojekt. Så här rapporterade
Ingemar Erlandsson om den i oktober nystartade skolan: ”I en palmbladshydda satt
21 barn som tända ljus under lärarinnan Rosas glada överinseende. Så här har alla våra
skolor börjat, sa Ed, hoppas vi kan bygga
ett riktigt skolhus före regnen i juni!”
Från Skutskär meddelar man att det är flera
föreningar som bidrar men även enskilda.
4 500 kr är redan på väg.
KANILAI (Bromma. Ed Grimes)
Så olika ”våra” byar är! Det kan vara bra
för oss att komma ihåg, vi som gärna skär
hela Afrika över en kam.
I Kanilai bor folk av Jolastammen. Samarbetsvilliga enligt Ed och med festtraditioner
byarna emellan. Jolas var bland de första att
sända även flickor till skolan.
”Skolan är nu fullständigt återuppbyggd och
kommer att hålla i tio år,” skriver Ed. ”Hälsa
alla medlemmar i gruppen att barnen är så
tacksamma för sin nya skola och för maten!”
Breven handlar mycket om maten: ”Barnen
har fått bra mat under året”, fortsätter han.
”man kan verkligen iaktta hur barnen utvecklas, blir bättre, när de kommer tillbaka
till skolan med den goda näringen de får där.
Det är ingen överdrift att påstå att er grupp
håller Kanilais barn vid liv.”
Goda näringen!? Det måste väl betyda både
grönsaker och fisk till det kokta riset, vetekornen eller den coos, säd som liknar hirs,
som de odlar själva. Grönsaksodlingar brukar Jolas ha, men fisk? Byn ligger långt från
Gambiafloden.
Brommapengarna har räckt långt, tack vare
att staten här hela tiden stått för lärarlönerna.
Byn har fått oxar till och med och utsäde.
Brommagruppen har skickat sina bidragsgivare en utförlig rapport på basis av Ed Grimes brev, med många detaljer från bylivet
och skolan. Det har gjort susen (i kassan)!
Flera andra grupper gör likadant och de interna rapporter även jag fått läsa har gett
mycket stoff till den här rapporten.
****************
Uppföljning av skolträdgården i Tabajang (ur v.brev 49/2013)
Som vi tidigare skrivit om hade vi för en tid
sedan trädgårdsmästarstudenter från Enköpings Yrkeshögskola på besök. En utav dessa grupper spenderade en vecka i Tabajang
(övre flodregionen), en utav våra byutvecklingsbyar, och hjälpte där till med att bygga
upp en skolträdgård. När SDU-teamet förra
veckan var ute för klassrumsobservationer
passade de på att även ta sig en titt på skolträdgården för att se vad som hänt sedan
sist. Trots att det tar tid börjar man odla mer
och mer och trädgården är fortfarande i ett
mycket fint och välstädat skick. Roligast att
se är dock inte själva odlingarna utan att
6 Vida Vyer 1/2014
man flitigt använder den kompost- och
skräphörna som studenterna gjorde i ordning
under sitt besök. Förhoppningsvis kommer
nu odlingarna att ta fart på riktigt när skördesäsongen för grödor är över och man nu kan
börja fokusera på odling.
Grönsaksodling i Sukuta (ur veckobrev 51/2013)
Ett välstädat växthus som flödar av tomatplantor. Kvinnorna i Sukuta säljer sina
grönsaker i ett marknadsstånd just utanför
trädgården. De är kända för att alltid ha
färska grönsaker och fin frukt. Därför tar
många en extra sväng dit.
Under veckoslutet gjordes en uppföljning av
det arbete som några av våra trädgårdsstuderande från Enköpings Yrkeshögskola utförde
under sitt besök i oktober.
Kvinnorna som har sin gemensamma trädgård i utkanten av Sukuta var mycket entusiastiska och berättade att de kommit igång
mycket bättre med sina odlingar i år tack
vare det stöd som de fick i starten.
De fick bland annat lära sig hur växthuset,
som en organisation från Taiwan bidragit
med, ska användas och nu drar man upp
småplantor för fullt. Det som slog oss allra
mest var att växthuset nu hölls rent och
snyggt och att kvinnorna lärt sig värdet av att
hålla ogräs borta.
Kvinnorna i Sukuta garden uttrycker stor
förhoppning om en fortsättning av samarbetet. ”Vi känner att vi har så mycket att lära
av och om varandra
1/2014 Vida Vyer 7
Tandhälsa i Soma (ur v.brev 5/2014)
Deltagarna i fredags fick bland annat lära sig
om hur tänder utvecklas, orsaker till karies
och hur man kan förbygga karies. Dagen avslutades med att de fick se hur mycket bakterier som kan finnas kvar i munnen, före
borstning, efter tandborstning samt efter att
en av deltagarna använt ”chewing stick”. Vi
Deltagandet har varit helt fantastiskt. I Soma
kunde konstatera att det var mycket rent i
New har samtliga 150 medlemmar i
den munnen.
Mother´s club infunnit sig. Tre utbildningstillfällen erbjöds och klubben delade själv in
Nu återstår utbildning av lärarna i de båda
sig i grupper om 50 deltagare.
skolorna. Det kommer att ske i början av
På Soma Proper skola är 200 mammor med- februari. Sedan hoppas vi naturligtvis att
lemmar i Mother´s club och de föredrog skolan för upp det här på sin agenda, så att
grupper om 40 så där erbjöds fem tillfällen. eleverna får del av informationen.
Intresset var så stort att mammor som inte är
Ur veckobrev 5/2014
medlemmar i klubben kom och ville delta,
vilket de naturligtvis fick.
Utbildningen i tandhälsa, Fluoride Project,
är ett samarbete mellan Afrikaade Teeth SaAll utbildning sker på lokalspråken och det
vers och Future In Our Hands. Planen är att
har diskuterats om grupperna ska delas in i
inom tre år ha försett 6000 barn med förespråkgrupper. Nu har dock Mother´s club
byggande tandvård. Afrikaade Teeth Savers
själva bestämt att de inte vill ha det så. Det
är medlem i Gambiagrupperna.
är viktigt att umgås över språkgränserna och
(red:s anm.)
känna att man hör ihop.
Fredagen den 24 januari for ett team från
FIOH upp till Soma för att delta i utbildningen som våra klusterutbildare genomför. De
har nu avverkat åtta utbildningstillfällen för
Mother´s club i Soma Proper LBS och Soma
New LBS.
***************************************
SEGRA (ur v.brev 5/2014)
Utbildningsministeriet har avsatt ett startbidrag till SEGRA så att de kan påbörja planeringen av fortsatt utbildning i de sju kluster
som FIOHTG har tilldelats.
Nya pengar kommer att finnas tillgängliga
från och med den första april 2014 och bidraget är avsett att täcka den basstudie som alltid görs, innan lärarfortbildarna påbörjar en
ny utbildningsserie samt vidareutbildning av
klusterutbildarna.
Den utbildning som klusterutbildarna ska
genomgå kommer att baseras på basstudien.
Åk 1 och 4 kommer att studeras för att se
inom vilka områden lärarna behöver lära sig
mer. Vi kan redan nu se, att om man använder SEGRA på det sätt som avses blir det bra
resultat. Madina Sancha Lower Basic School
i Region 4 var bästa skola när resultat av
2013 års nationella prov i åk 3 sammanställdes. Den skolan har arbetat med SEGRA se- Entusiasmen för SEGRA sätter inga gränser,
varken för lärare eller elever!
dan den startades 2010.
8 Vida Vyer 1/2014
Karlskogalärare fortbildar sig i Gambia
Under en veckas tid har sex lärare i Karlskoga, som undervisar i svenska för invandrare, SFI, besökt skolor i Gambia. Gruppen
har intervjuat rektorer och lärare och observerat lektioner både i tätorten och på landsbygden. Allt detta för att få en ökad förståelse och kunskap om vilka förhållanden
många av invandrareleverna kommer ifrån.
”Bodde du i villa eller i lägenhet i ditt hemland?” är en fråga som Christina Blomquist
många gånger ställt i klassrummet till eleverna. Idag inser hon att den frågan kanske
inte är så relevant. Det efter att ha sett att
många människor i Gambia bor i hyddor
och plåtskjul.
”Hur många år har du gått i skolan?” är en
annan fråga som ställs till eleverna i Karlskoga. Nu vet sfi-lärarna att man inte kan
jämföra svensk skolgång med afrikansk
skolgång. Lärarutbildningen i Gambia är
treårig, men av ekonomiska skäl är en stor
del av tiden praktik. Då skolas lärarna in i
en metodik som består av korusläsning och
kopiering av texter som läraren skriver på
svarta tavlan. Det råder stor brist på läromedel i skolorna och det är många elever i
klasserna.
I skolan pågick undervisning. Skolan har
fått fortbildning i läsinlärningsmetodik av
Gambiagrupperna som arbetar i Gambia
genom Future In Our Hands, FIOH, som är
en lokal NGO. Gambiagruppen i Karlskoga
sponsrar lärarfortbildning i Gambia och
skolan i Karantaba är Karlbergsskolans
partnerskola.
”Jag blir bedrövad av att se hur pennstumpar skickas runt i klassrummet, eftersom
alla inte har pennor”, säger Christina och
jämför med slöseriet i svenska skolor.
Pennstumparna vässar barnen med rakblad.
Alla barn har inte skrivhäften och det fattas
läroböcker i skolorna. Lärarna skriver av
lärobokstexten på svarta tavlan och det är
kopiering av texten på svarta tavlan och
korusläsning som är den rådande metodiken
i gambiska skolor. Gambiagrupperna arbetar framgångsrikt med att ändra på det.
Katarina Pettersson
Gruppen besökte byn Karantaba, vandrade
runt i byn och hälsade på hos olika familjer.
I en av gårdarna pågick en namngivningsceremoni och barnet fick namn efter en i
sfi-gruppen. Det nyfödda barnet var mammans sjunde barn och hon såg ganska trött
ut. En man berättade att han hade fyra fruar
och trettiotvå barn.
1/2014 Vida Vyer 9
Artikeln nedan är
ANNA LÖFVING:s
ledare i Mariefreds Tidning v. 2/2014. Hon
är tidningens chefredaktör och skriver om
det mesta - smått som stort. Ett av hennes
intressen är andra länder och kulturer och
efter senaste resan till Afrika är livsmottot
det typiskt gambiska : A wise man/women
will always find a way!
UTBILDNING TILL ALLA
Svenskt bistånd har debatterats mycket under senare år. Är det rätt att
Sverige har som mål att bidra med en procent av BNP till länder i Afrika, Asien och Latinamerika? På vilket sätt utvärderas och effektiviseras det svenska biståndet? Bör en del av biståndspengarna användas
för flyktingmottagande på hemmaplan?
Det som ursprungligen var missionsarbete i
främst södra delarna av Afrika på 1800talet – och som alltmer blev ett stöd till fattiga människor genom organisationer som
Röda Korset och Rädda Barnen, för att sedan övergå till statligt bistånd i mitten av
1900-talet – har fått utstå hård kritik. Gör
inte västerländska pengar och idéer egentligen mer skada än nytta, är det en naturligare utveckling att minska handelsbarriärer
mellan länder och så vidare och så vidare?
Ingen har svaret, men att debatten förs är
viktigt.
Sedan 1980-talet heter den myndighet i
Sverige som ansvarar för det statliga biståndet Sida, Swedish international development authority. Stora delar av biståndet, det
vill säga våra skattepengar, har under senare år även kanaliserats genom FN:s olika
organ. Många av de frivilliga organisationer
som startade under 60- och 70-talen lever
också kvar och flera av dem får via organisationen Forum Syd del av Sida:s pengar.
En av dem heter Gambiagrupperna och verkar, som namnet säger, i Gambia – Afrikas
minsta land och ett av världens allra fattigaste.
I Gambia är över 50 procent av den vuxna
befolkningen analfabeter.
10 Vida Vyer 1/2014
I dag går de flesta barn i landet i skolan,
men undervisningen är ofta undermålig,
vägen till skolan är lång och eftersom föräldrarna måste köpa skoluniform hålls
många barn i stället hemma för att hjälpa
till i hushållet, med jordbruket eller med
småsyskonen. Medellivslängden för en
gambier är cirka 55 år.
Till detta land, då ännu sämre förhållanden
rådde, kom en grupp svenskar för trettio år
sedan och i stället för att semestra – svenskarna var de första turisterna i Gambia redan på 1960-talet – beslutade de att börja
arbeta mot fattigdomen. De startade Gambiagrupperna, främst för att samla in medel
till skolor.
I dag har Gambiagrupperna byggt över 800
klassrum i de inre delarna av landet där de
sämsta förhållandena råder. De har startat
kvinnokooperativ och på många olika sätt
bidragit till utvecklingen i de fattigaste byarna i landet. Mer och mer har gruppernas
arbete övergått i gambiernas egen regi och
sedan januari 2013 heter organisationen på
plats Future In Our Hands och har enbart
gambisk personal. Svenskarnas insatser består av att stödja och påverka utvecklingen
inom jämställdhet, demokrati, hygien och
förstås utbildning.
Med denna organisation kom jag i kontakt
under min resa i Gambia över jul och nyår.
Jag besökte kontoret i staden Bakau och jag
följde med på en guidad tur till en av de
skolor där Gambiagrupperna arbetat under
lång tid. Rektorn för skolan uttryckte sin
stora glädje över samarbetet med Sverige
och intygade hur mycket det betytt för
många barn under många år. Ett besök i ett
av kvinnokollektiven gjordes också och
kvinnorna från de tio byarna visade upp batikarbeten de gjort och som de nu sålde på
marknader.
För mig, som tidigare arbetat på såväl Sida
som Röda Korset, känns denna typ av bistånd mycket gediget och konkret. För varje
krona som Gambiagrupperna samlar in i
Sverige bistår Sida med nio kronor. Vi
svenskar, oavsett om vi är medlemmar i
Gambiagrupperna eller ej, bidrar alltså tillsammans till att fler barn i det fattiga landet
i västra Afrika ska få möjlighet att gå i skolan.
Svenskt bistånd kommer att fortsätta att debatteras och kritiseras. Förhoppningen är att
så länge det behövs, innan vi uppnått en
jämlik värld, kommer det att göras bättre
och bättre. Naturligtvis kommer det alltid
att se olika ut i olika delar av världen.
Mariefreds Tidning/Måsen har genom åren
på olika sätt visat sitt engagemang i utvecklingsfrågor i världen. Att stödja Gambiagrupperna, som vi från och med nu gör, är
ett sätt. Vill du bidra till just deras arbete,
gå in på hemsidan gambiagrupperna.org
eller kontakta oss.
*****
Anna reste tillsammans med sina båda tonåringar den här gången, vilket hon tyckte
var väldigt, väldigt roligt. Sonen Petter, 17
år, blev mycket engagerad i landet och
människorna och pratar nu ofta om att åka
tillbaka eller på annat sätt fortsätta engagera sig. Dottern Klara, som tog studenten i
våras, fortsatte från Gambia till Zambia,
där hon nu arbetar som volontär. Jättespännande!
1/2014 Vida Vyer 11
RESEBERÄTTELSE november 2013
Åhhh ......sitter här och låter bildspelet rulla
och drömmer mig tillbaka till Afrika – kontinenten som intagit mitt hjärta. Värmen, solen, poolen, människorna - ja huga vad härligt vi hade det. Men vi kanske ska börja från
början.
Den 29/10 kl. 3 på natten ringde väckarklockan och det var bara att pallra sig ur
sängen. Taxin kom som den skulle och jag
släpade ner min tunga väska och så bar det
iväg till Arlanda. Jag skulle kl. 6.45 åka iväg
på en mycket spännande resa tillsammans
med ett gäng som kände varandra men inte
mig. Äntligen skulle jag - efter 10 år som
sponsor - få träffa mitt fadderbarn Isatou.
När jag står i kön till incheckningen letar jag
efter Margaretas ansikte. Det var hon som
engagerade mig i det här, när jag under en
kort period jobbade på Magtarmenheten på
Ersta sjukhus. Insåg att jag nog inte skulle
känna igen henne bland alla människor, så
jag ringde. Där stod hon ju – med sina båda
vackra döttrar. Där stod också Yvonne, Nalle, Elisabeth, Kjell-Åke, Karin och hennes
man. Nu var vi samlade och drog iväg till
planet.
Tiden före resan var intensiv som alltid innan man ska iväg på semester. Hade så
mycket att avsluta på jobbet, så jag hann
knappt förbereda mig för resan. Glömde
både ficklampan och schweizerkniven som
jag brukar ha med mig och tog med mig en
paket för lite med Malarone. Men det mesta
löser sig. Mina medpassagerare som varit i
Gambia förut hade allt och lite därtill med
sig.
Efter några timmar i ett trångt och stort plan
mellanlandade vi på Kanarieholmarna och
man kunde sticka ut näsan och känna den
ljumma vinden.
I Gambia bodde vi på Bakotu Hotel, trevligt
med rum grupperade runt en liten gård med
pool.
Första veckan satt jag tillsammans med Margareta, som intervjuade många skolbarn i
alla åldrar och förhörde sig om familje-
12 Vida Vyer 1/2014
förhållanden och skolresultat. Fantastiskt att
få träffa så många duktiga barn och ungdomar med drömmar om en bättre framtid. En
del har etsat sig fast mer än andra, till exempel tjejerna som så gärna ville börja studera
på universitetet. Dom hade bra betyg och
hade noga kollat upp kostnaden och annat
som gällde de utbildningar som var aktuella.
Kändes tråkigt att behöva släcka deras drömmar med beskedet att sponsring inte är möjlig på den nivån.
Extra roligt var det då att träffa den ambitiöse unge mannen som hade lyckats få en
sponsor till sina universitetsstudier i political
science. Han hade redan hunnit gå några kurser och hade mycket goda betyg. Han är en
man att hålla ögonen på. Unga människor
som han, med en medveten strategi att försöka förändra, är väl precis vad Gambia behöver.
Vi träffade också barn som det inte gick så
bra för, och då kunde det ibland bero på
sjukdom och ibland på att studieförhållanden
hemma kanske inte var dom allra bästa. När
vi lite senare kom på hembesök till en del
elever och såg hur dom bodde, blev jag än
mer imponerad av deras studieresultat. Att
sitta inför två vitingar och ibland två till tre
andra vuxna och prata om sin framtid är nog
inte alltid så lätt och flera var ganska försagda och svarade lite mekaniskt på frågorna,
allt efter vad dom trodde vi ville höra.
Hårt jobb i svettig miljö, hjärnan blev trött
efter en dags lyssnande. Desto skönare att då
komma hem till hotellet och slänga sig i
poolen. Vi hann även med några lata dagar
på stranden, där fanns det wifi där vi telefonnördar äntligen kunde tanka ner några
mail och göra en liten gir in på FB.
Shoppande fanns det alla möjligheter till så mycket vackra saker till en för oss billig
penning! Synd att jag precis bestämt mig för
att jag inte behövde fylla min lilla lägenhet i
Gröndal med fler prylar. Två väskor hos vår
vän Yaya fick det dock bli. Han är en skräddare av Guds nåde som sydde vackra klänningar, kjolar och blusar till familjen Danelius kvinnor.
Till slut kom dagen vi alla pratat om, när vi
klämde in oss i lilla bussen och styrde kosan
inåt landet. Vi fick med oss Marie Cocker,
vår gambiska medarbetare i Kololi som hjälper oss med fadderbarnen, Alimatou Marong samt chauffören Dudo Senghore. Till
slut hamnade vi i en liten by, Nyawurlung,
en bit från allfarvägen. Vi fick ett sedvanligt
afrikanskt välkomnande med sång och dans
som fick till och med Marie att gråta. Efter
allt dansande och sjungande kom ett mycket
vackert tal och sen var det vår tur att dela ut
gåvor. Den här gången var det utöver de
sedvanliga mjukisdjuren fina solcellsdrivna
lampor som ett företag i Värmland sponsrat.
Skrivmaterial, kläder, brännbollsset och fyra
fotbollar fanns också med. Alimatou var
välkänd i byn, hon har varit där flera gånger
och haft seminarium om jämlikhet, omskärelse, familjeplanering och mänskliga rättigheter.
Vi fick låna de fina lärarbostäderna som
byggts sen Gambiagruppen var där sist. För
oss enkla rum med dusch under bar himmel
med en uppmurad säng, tjock madrass och
myggnät. Det gällde att ha ficklampan med
om man ville hitta till toaletten i mörkret.
Toaletten är fyra väggar, ett hål i marken
och två fotspår att stå på. Det gick det med.
Lustigt hur snabbt man anpassar sig till enklare standard ändå.
Härligt många barn var där som följde oss
som små klister och upprepade ens namn
hur många gånger som helst tills dom lärt
sig det. Det gambiska folket är ju enligt min
mening ett mycket vackert folk generellt sett
och är också otroligt vänliga mot oss främlingar. Då har jag ju ändå varit runt lite i olika delar av Afrika.
Byns stolthet, bageriet, förevisades. Där jobbade männen(!) på nätterna och bakade
mycket gott ljust bröd. Det var dock ordentligt rökigt därinne och vi diskuterade en hel
del hur man skulle kunna ordna med någon
form av utsug utan att förlora den dyrbara
värmen. Tror inte att vi kom till någon bra
slutsats.
1/2014 Vida Vyer 13
Till slut var det dags att säga adjö och vi for
hem till vår varma dusch och vår pool samt
vårt nescafe. Huga! Margareta och Elisabeth
fick sen tyvärr träffa ett litet, mycket sjukt
barn som skickades till sjukhus men sen dog
där. Vi fick möjlighet att skicka några barn
till sjukhus för att behandla deras malaria.
Jag och Margareta satt med under ett samtal, där några gambiska konsulter utvärderade vårt byprojekt. Svårt att få kvinnorna att
ta ton vilket alla var överens om. En kväll
senare satt vi och pratade med ungdomsgruppen, och då framkom det att man nu
slutat att omskära sina flickor och vi kunde
även diskutera huruvida tidiga äktenskap
var bra eller inte. Det fanns en modern syn
på mycket bland de unga – huruvida dom
har gamlingarna med sig var dock svårt att
få fram. De var lyckliga över sin nya skola
med ljusa ändamålsenliga lokaler.
Till slut fick jag också träffa Isatou och det
var något alldeles speciellt. Hennes uncle
hade sagt till henne att hon skulle säga att
hon ville bli accountant, men när hon fick
veta att jag var doktor berättade hon för mig
att det var ju det hon egentligen ville bli. Vi
får väl se vad hennes betyg räcker till. Hon
är nu 17 år och har 1½ år kvar på highschool. Lång och vacker var hon, hennes mamma är 14 år äldre än sin dotter. Pappa är
död men uncle tar hand om hela familjen
och var en mycket trevlig man. Jag fick träffa alla som bodde på samma gård. Fick bjuda med Isatou till havet, som hon aldrig sett,
och sen gick vi ut och åt pizza.
Vi hade förmånen att få gå runt och vara
med på lektioner. Man använde även den
gamla skolbyggnaden, men det var väldigt
mörkt därinne. Nu ska man dock starta ett
skillcenter med byns smed som lärare, och
så småningom kan man kanske öppna upp
lite mer fönster och få in ljus till de små
barnen också. Det var ganska skönt att se
att man även här hade lite problem med
ordningen i klassen ibland.
Byns ålderman fick vi träffa en kort stund
och det värkte i mitt läkarhjärta att se honom skaka som ett asplöv av sin parkinson,
eftersom jag vet att det finns mediciner för
att avhjälpa det där. Tänk vad fantastiskt
bra vi har det i Sverige. Det som fascinerade mig mycket var att muslimer och kristna
levde bredvid varandra i samma by, som
jag uppfattade det fanns det en god acceptans mellan grupperna, även om jag tror att
den höga alkoholkonsumtionen i den kristna delen inte sågs med så blida ögon.
14 Vida Vyer 1/2014
Nu hade det gått två veckor och jag hade
varvat ner på ett sätt som jag inte gjort på
länge. Då var det dags att bege sig hem.
Kändes trots allt bra men regnet och mörkret
som mötte oss på Arlanda var ingen hit.
Kom hem kl. 3.00 på natten och kl. 8.00 var
jag på jobbet. Synd att dom hade bokat just
den dagen för mottagningens fotografering!!
Gambia, jag kommer nog tillbaka!!
vid pennan
//
Lilianne Boij Sthlm
Bildkavalkad
från
Bageriet
i
Nyawurlung
1/2014 Vida Vyer 15
Studerande (ur veckobrev 7/2014)
Vi heter Johannes och My, är 27 och 22 år
gamla. Vi läser sjuksköterskeprogrammet på
Kristianstads högskola. Vi går nu vår tredje
termin och fick chansen att göra praktik utomlands. Vi valde att åka till Gambia eftersom vi ville se hur sjukvården fungerar i ett
fattigt land. Vi har varit här en vecka nu och
gjort praktik på en avdelning där de vårdar
förtidigt födda och sjuka bebisar. Sammanlagt ska vi vara fem veckor på Sir Edward
Francis Small Teaching Hospital i Banjul och
sedan tre veckor på ett ”health care center”.
Vår första praktikvecka har varit intensiv och
full av nya intryck och upplevelser. Vi föreställde oss att det skulle vara fattigt och att
sjukvården skulle ha låg standard, men blev
trots det chockade av vad vi fick se denna
vecka. Vi såg naturligtvis stora skillnader mot
den svenska sjukvården. Framför allt när det
gäller hygienrutiner, arbetstider och resurser.
Mycket tid går åt till att skaffa materiel och vi
ser att mycket materiel återanvänds. Tekniska
hjälpmedel finns inte och detta gör till exempel att hjärt- och andningsövervakning får
göras manuellt, ibland hinner inte personalen
reagera innan det är försent. Positiva skillnader jämfört med Sverige som vi har sett,
är att sjuksköterskan inte dokumenterar utan
kan lägga all sin tid på patienten, samt att de
har bra stämning på avdelningen.
Handledarna vi haft hittills har varit helt underbara och väldigt hjälpsamma. De har svarat på
våra frågor och stöttat oss. Det verkar som om
de tycker att det är roligt att lära oss det de kan.
Gambia har gjort ett väldigt bra första intryck
på oss. Människorna är trevliga, solen är härlig
och maten är god. Vi trivs i vår lägenhet här
hos Future In Our Hands och Kristina tar väl
hand om oss!
Vi vet att vi kommer lära oss otroligt mycket
här och vi ser fram emot de kommande veckorna, både med praktiken och allt annat Gambia
har att erbjuda.
Johannes Pålsson och My Kristoffersson
****************
Matfestival (v.brev 7)
Festival i Kartong (v.brev 7)
Under veckoslutet anordnades det en matfestival i anslutning till restaurangen Green
Mamba. Musik dans och mat i överflöd serverades.
Varje år anordnas en festival i Kartong. I år
gick den av stapeln 7-9 februari. Grundskolan
fungerade som arena, stolar hade satts upp så
att en skådeplats bildades och sol/vindskydd
hade byggts.
De indiska kockarna serverar här tandorikryddade kycklingspett.
Fyra personer från FIOH for på lördagskvällen
ner till Kartong för att delta i festligheterna.
Det bjöds på musik av lokala band, dansgrupper, uppvisning av ungdomar som tränar den
brasilianska kampsporten Capoira, magiker
från Sierra Leone samt mycket, mycket mer.
När vi inte var fullt upptagna med att lyssna
och titta på föreställningarna fanns det möjlighet att köpa lokala delikatesser och något att
dricka. Redan i öppningsanförandet påpekade
konferencieren att alla skulle värna om miljön
i Kartong. Papperskorgar var uppsatta och användes!! Under kvällens gång fick vi också
veta var toaletterna fanns, att de var välstädade
och skulle användas. Mycket trevligt initiativ!
16 Vida Vyer 1/2014
En plats i mitt hjärta – Gambia
Saskia Gedin, Naffie Sowe och Rebecka Gedin i Gambia
Så fort jag klev ut ur flygplanet och andades in den varma, fuktiga luften kände jag igen den
bekanta doften. Fastän jag inte varit här på mer än fem år kom jag fortfarande ihåg den doften, det var den salta, mättade doften av Gambia. Det hade aldrig slagit mig förut att ett land
kunde ha en speciell doft, men i det här ögonblicket blev det uppenbart.
Första gången jag åkte till Gambia var jag runt fem år gammal. Jag hade aldrig varit i ett så
exotiskt land förut. De evighetslånga stränderna, det varma klimatet och de höga palmträden,
som jag endast sett i filmer tidigare, var överväldigande. Mina syskon och jag lekte vid havet
hela dagarna, försökte hoppa över vågorna, samlade fina snäckskal och byggde sandslott.
Vad vi än gjorde kunde vi alltid höra vågorna slå mot stranden och känna havsbrisen fläkta.
Det är en händelse från andra gången jag var i Gambia som jag speciellt kommer ihåg; en
dag åkte min familj och jag på en utflykt till en liten och fattig by som heter Mariama Kunda. Vi körde på mark som förmodligen varit väg innan regnsäsongen förstörde den. Nu var
den inget mer än ojämna kullar och gropar med sand som yrde likt rök när vi körde förbi.
När vi kom till en skola hoppade en liten tjej, i ungefär min ålder, in i bilen för att visa oss
vägen till byn. Hon hade på sig sin skoluniform och hennes hår var kort och flätat tätt intill
hennes huvud. Det syntes att hon var fattig, men ändå lyste hennes leende av hopp. Bara att
få åka i samma buss som vi gjorde henne glad. Jag sa till min mamma: “Jag vill hjälpa henne
och vara hennes fadder”.
Sen dess har det gått åtta år och jag har varit i Gambia flera gånger till. Varje år betalar min
familj för Naffies utbildning så att hon ska få gå i skolan. Fastän det är hjälpen som är viktigast, är våra besök det som gör henne gladast. Det är vad jag älskar mest med Gambia: jag
kan visa att jag bryr mig bara genom att vara där!
Saskia Gedin
1/2014 Vida Vyer 17
Preliminärt program för Gambiagruppernas samrådsmöte 2014-03-29
Fredag 28/3
Eventuell övernattning ordnas av var och en separat. Se anmälan!
Lördag 29/3
10.00 - 10.45
Registrering och fika
10.45 - 13.00
Årsmötesförhandlingar
13.00 - 14.00
Lunch
14.00 -
forts. Årsmötesförhandlingar
Kristina Lundahl, FIOH Swedens ansvariga volontär i Gambia,
ger en nulägesbeskrivning och redogör för ansökan till Forum
Syd för 2015 – 2016.
Rapporter från resenärer (Dan, Kerstin, Anders, Sonja, Inger
och Hans) som nyligen varit i Gambia.
Gruppdiskussioner
15.30 - 16.00
Fika
16.00 - 18.00
Forts. diskussioner
18.00
Avslutning
Hjärtligt välkomna!
Önskar
Gambia Öst
och
Gambiagruppernas samordningsgrupp
.
18 Vida Vyer 1/2014
Kallelse
Gambiagrupperna kallar alla medlemsgrupper
och övriga intresserade
till seminarium och samrådsmöte 29 mars 2014
På Valla folkhögskola i Linköping
För värdskapet står Gambia Öst
Varje Gambiagrupps kontaktperson informerar gruppens
medlemmar om samrådsmötet
Kallelse och inbjudan skickas till gruppernas e-postadresser
Kallelsen finns också på hemsidan www.gambiagrupperna.org
Alla intresserade önskas
Välkomna
Gambiagruppernas samordningsgrupp
1/2014 Vida Vyer 19
Petra Wadström fick besök av Barack Obama
Svenska Dagbladets Peter Alestig skrev 19 november om hur uppfinnaren av SOLVATTEN,
Petra Wadström, demonstrerade sin svarta plastdunk för president Obama vid dennes besök i
Stockholm. Han visade sig märkbart imponerad av hennes uppfinning.
I Vida Vyer 1/2010 hade vi för första gången en artikel om SOLVATTEN av Ingemar Unge,
lånad ur tidningen Vi. Unge återkom i Vida Vyer 1/2012 med en lång artikel, när Petra Wadström hade fått Änglamarks stipendium. Den var lånad ur Coop Med Mera. I nummer
3/2013 beskrev Paul Rimmerfors hur den svarta plastdunken kan förvandla smutsigt vatten
till rent dricksvatten med solens hjälp. Då hade Petra Wadström fått Polhemspriset av Sveriges Ingenjörer, vilket också var orsaken till artikeln i SvD. I nummer 1/2014 av OmVärlden
skriver också Per Engström om detta. Han tar upp ytterligare en aspekt av nyttan med SOLVATTEN: ett energibesparande sätt att få varmvatten. Familjerna behöver inte köpa eller
samla ved för att värma vatten över öppen eld och den skonar klimatet, då utsläpp från vedeldning minskar. ”Om fem familjer använder SOLVATTEN i sju till tio år sparas ett hektar
skog”, säger Petra Wadström. Hon har en minst sagt färgstark karriär: Forskningsassistent
inom biokemi vid Karolinska Institutet, konstnär, grafiker, lärare på konstskola för barn. Och
numera uppfinnare och VD för familjeföretaget SOLVATTEN AB.
R.P.
Regnvatten blir dricksvatten
Bangladesh: När monsunregnen drar in om hösten är vattnet rent och det är gott om
dricksvatten. Men under resten av året fylls floderna vid kusten av havsvatten och grundvattnet är rejält förorenat. Det här går att göra något åt. Tillsammans med teknikspecialister har
vi utvecklat ett smart sätt att spara regnvatten under hösten för att använda senare under torrperioden. Regnvattnet filtreras genom sand för att renas och samlas i en nedgrävd reservoar.
Under marken håller vattnet sig friskt och skyddas från översvämningar.
Sedan 2010 har vi installerat 20 vattenreservoarer. Vattnet smakar gott och barnen blir inte
sjuka längre. Resultatet är så lyckat att regeringen i höstas bestämde sig för att utöka projektet med ytterligare 100 vattenreservoarer.
Ur UNICEF:s nyhetsbrev 2013