PM Jan Angner 2013-‐02-‐05, utg 3 Om vårdnadsmål i domstol PappaBarn har följt upp statistiken avseende vårdnadsmål i tingsrätt i Sverige. Nyligen fick vi statistiken för 2012. En uppdaterad version om utvecklingen visas i bifogade PM. Som synes fortsätter ökningen! Siffrorna för 2012 visar att antalet vårdnadsfall ökat med 96% relativt nivån före 2006 års lagstiftningsändring. Vi har gjort ansträngningar att uppmärksamma riksdagsmän och juridiska instanser på ökningen under senaste året, men få har varit intresserade. De som så starkt lobbade för förändringarna 2006 vill förstås inte diskutera vilken vändning utvecklingen tagit… Att vårdnadsmål i domstol ökat dramatiskt innebär med säkerhet att även vårdnadskonflikterna utanför domstolarna ökat. De största förlorarna är förstås barnen, men även föräldrarna, far-‐ och morföräldrar drabbas. Domstolsprocesserna kostar samhället stora pengar (ett mål kostar kan kosta 1 milj kronor eller mer). Domstolarna är redan överhopade av mål. De flesta vårdnadskonflikter är av psykologisk art och passar därför dåligt att lösas juridiskt. Det finns utrymme för mycket tyckande även i domstolar. Varför har det blivit så här? Jo... • Lagändringarna 2006 har ökat konflikterna och lockar till mer domstolfall då [a] det efter 2006 räcker med "oense" för att få ensam vårdnad. [b] Falska anklagelser om våld och övergrepp har ökat. Se mer nedan. [c] Påverkan på barn att tycka illa om den andre föräldern (som oftast är en pappa) har ökat för nu ska man "lyssna på barnen". Dvs man vänder sig till barnen för att tvinga dem välja mellan föräldrarna. I praktiken förväntas barnen alltså lösa vuxenkonflikten. JK skrev 2005 i sitt remissvar att lagstiftningsändringen är konfliktdrivande och så har det alltså blivit… • I Sverige saknas metoder och funktioner att ta hand om vårdnadskonflikter på "förstanivån", dvs socialtjänsten/familjerätten. Där arbetar personalen med samma metoder och idéer som på 60-‐talet. Man erbjuder bara ”Samarbetssamtal”, ett frivilligt möte utan dokumentation eller krav, som ena parten helt kan strunta i utan efterräkningar. Ingen metodutveckling har skett och ingen debatt märks om nya idéer eller metoder som skulle kunna göra socialtjänsten ”vassare”. Man döljer sig gärna bakom sekretess. Ett par med konflikt möts med ”Jasså, ni är oense. Då kan vi inte hjälpa er. Skaffa advokat och driv process!” • En orsak till socialtjänstens passivitet torde vara att de består av 90% kvinnlig personal med kvinnliga värderingar: ”Pappor är kanske bra att ha -‐ men bara om mamman vill”. Man kan med fog säga att i Sverige saknas en förstanivå, ett SYSTEMFEL alltså! • Diskursen i samhället idag är att män är förövare. De ”slår”, ”är djur”, ”förgriper sig på kvinnor och barn” osv. Justa pappor/män, vilket de flesta är, blir misstänkliggjorda eller inte trodda av det kvinnodominerade kollektivet som finns runt barn från vaggen till Föreningen PappaBarn Org nr: 802435-9161 Styrelsens säte: Stockholm c/o Hasse Nyland Intagsgränd 68 163 41 Spånga www.pappabarn.se Plusgiro: 457641-9 långt upp i skolåldern. Radikala feminister och landets kvinnojourer bidrar också så att konflikterna eskalerar. • Många advokater ökar konflikterna, medvetet eller omedvetet. Hela idén med domstolsprocess bygger ju på att smutskastning av den andra parten ska ske så mycket man kan för att ”vinna”. Detta ger förstås ingen bra plattform för föräldrars fortsatta samverkan om barnen… • Domarna är inte heller så oväldiga som man kanske tror. Det finns ett antal (kvinnliga) domare som enl statistiken oftast dömer till mammors fördel. • Kanske har domstolsfallen också ökat för att fler pappor kämpar emot numera? De accepterar numera i mindre utsträckning än tidigare att växlas bort ur deras barns liv. Våld och övergrepp I ”allmänna debatten” är det enbart män som begår övergrepp och våld, företrädesvis mot kvinnor och barn. Verkligheten är, som man kan vänta sig, mer mångfacetterad… Enligt BRÅ rapport 2009:12 Våld mot kvinnor och män i nära relationer är det en relativt liten könsskillnad när det gäller utsatthet för relationsvåld. Kvinnor utsätter sina män för relationsvåld i ungefär samma omfattning som männen utsätter sina kvinnor. Men i de värre fallen så skadas kvinnor mer. I ”Mammors våld i vårdnadstvister”, C-‐uppsats från Uppsala universitet 2006, anges att i kap 2.5 att mammors våld är lika utbrett som pappors. I BRÅ rapport 2000:15 Barnmisshandel, En kartläggning av polisanmäld misshandel av små barn anges att mammor står för 1/3 av misshandelsfallen. Även kvinnor är sexförövare mot barn. DN hade 31 mars 2011 ett helt uppslag om detta ämne. Djärvt av DN att våga ta upp detta, inte särskilt ”politiskt korrekta” ämne… I vårdnadsmål förekommer ofta anmälningar och påståenden om våld och övergrepp för att ”vinna” processen. SOU 2005:43, sidan 119: "Påståenden om övergrepp är relativt vanliga i vårdnadsmål. Vår undersökning av tingsrättsdomar visade att sådana påståenden fanns i 90 av 249 genomgångna mål, dvs. i drygt en tredjedel av målen”. En holländsk undersökning från 2008 av ”Dutch Public Prosecution Office” visar att “Child abuse allegations in divorce cases are usually wrong in 95% of cases”. http://fkce.wordpress.com/2008/11/20/00007/ Vi i PappaBarn har en uppfattning att sedan 2006 har falska anklagelser blivit vanligare som verktyg för att ”vinna” vårdnadskonflikter. Även advokater vi har kontakt med säger så. Det är förståeligt, en anklagelse om övergrepp på ett barn kan inte negligeras av åklagare/soc/polis. Alltså händer det något vid anmälan: Pappan avstängs från barnet flera månader, kränkningen är monumental och mamman får i fortsättningen ett överläge –”ingen rök utan eld…”. Att anklaga falsk är helt ofarligt, något straff riskeras inte även om anmälan läggs ner. Pappan kan, även om anmälan avskrivs, förlora på den ”riskbedömning” som infördes med lagändringen 2006. Vid ett seminarium i riksdagshuset för ett år tillfrågades en kvinnlig jurist på Sthlms universitet som forskar på relationsvåld hur vanligt det var med falska anklagelser. Hennes uppfattning vara att det inte förkom falska anklagelser och att det inte fanns något behov av att forska i ämnet… Tänk om jämställdheten kunde komma så långt att vi mer pratar om människors övergrepp och våld istället för att ensidigt skuldbelägga alla män… Om att påverka barn Att barn påverkas under sin uppväxt är nog inte kontroversiellt. Hela idén med uppfostran går ju ut på att påverka barnen så de blir goda vuxna, med bra värderingar, empati och uppträdande osv. Att barn påverkas (negativt) av vårdnadsprocess är förmodligen inte heller någon som förnekar. Men det finns ändå inom vissa grupper uppfattningen att en förälder INTE kan påverka ett barn att ta avstånd från den andra föräldern. Tvärtom menar vi att barn visst kan påverkas att ta ställning mot en förälder som de tidigare älskat genom att de påverkas negativt av den som vill ”vinna” vårdnadsmålet. Barn är i stark beroendeställning till sin boförälder. När de hela tiden får höra om hur dålig den andre föräldern är så anpassar de sig för att få ”lugn och ro” och avstår ”frivilligt” från kontakter med den andre föräldern. Eller t o m börjar uttrycka hat mot den andre föräldern för att tillfredställa den de bor hos. Vi märker i våra kontakter, och av egna erfarenheter, att barn i vårdnadskonflikter i stor utsträckning påverkas av boförälder att ta avstånd i olika grad från den andre föräldern (som oftast är en pappa). Eftersom det blivit alltmer vanlig att ”barn ska tillfrågas” och deras utsaga ska ha stor betydelse, så ökar frekvensen direkt påverkan av barnen att tycka illa om/hata den andre föräldern. Detta är en otäck utveckling. Runt om i världen används barn till förkastliga syften, exv barnsoldater, eller historiskt som angivare av sina föräldrar, därför att barn är lättpåverkade och formbara. I en rättegång nyligen i Norrköping hävdade mammans advokat att en 5-‐årings åsikt om var han uppgavs vilja bo skulle beaktas av rätten! Vår ståndpunkt är att man visst ska låta barn ”komma till tals”, men inte på det viset att de i praktiken ska tvingas välja mellan sina föräldrar. Alternativ I Sverige gynnas den som krånglar (se HD-‐domen 2006 ovan) och håller undan barnet för den andra föräldern. Har det pågått en tid så slår ”kontinuitetsprincipen” till: ”Nu när barnet bott så länge hos NN kan det ju inte flyttas…”. Att initialt hålla undan, och kanske flytta från orten, i första skedet anses ofta, märkligt nog, inte vara till barns nackdel. I Tyskland finns Cochem-‐ modellen där hjälp erbjuds föräldrar när barnet hindras kontakt med andra föräldern . Men i slutänden placeras barnet hos den förälder som har störst sannolikhet att främja barnets behov av båda föräldrarna. En självklar princip kan tyckas, men i Sverige gör vi tvärtom. Läs med på FSR. hemsida: http://www.sfsr.se/index.php?special=articles&id=34 Trassel runt barn efter skilsmässa rubriceras ofta ”vårdnadskonflikt”. Ordvalet pekar ut båda föräldrarna som likvärdigt skyldiga att samarbetet inte fungerar. I de flesta fall är det dock så att det är ena föräldern håller undan barnet för den andra. Den senare följer då samhällets normer och borde inte ”buntas ihop” med den som bryter dem! Det är inte till fördel att välja att vara så ”neutral” att man inte vill påtala vem av föräldrarna som inte följer samhällets normer. Man hjälper inte ett drabbat barn genom att skuldbelägga båda föräldrarna fast det bara är en av dem som står för huvudproblemet, dvs hindra kontakt med andra föräldern. Jan Angner Alkärrsgatan 24 603 80 Norrköping 0768-‐465570 jan1@angner.se