Rolf Hanson & Maria Miesenberger
konsthallen hishult – sommarens jubilar – visar Rolf Hanson & Maria Miesenberger Konsthallen Hishult fyller 20 år. Barnaskorna är sedan länge urväxta och ett pärlband av kvalitetstunga utställningar har banat vägen för ett inträde i konsthallarnas vuxenvärld. Gradvis och estetiskt väl genomtänkt har konsthallens utställningsvolym ökat. Lika gradvis har trädgården förvandlats till en grönskande och blommande skulpturpark och hela anläggningen bildar nu en högst njutbar ram för sommarens jubileumsutställare Rolf Hanson, målare och Maria Miesenberger, fotograf, textilkonstnär och skulptör. Det är tredje gången Rolf Hanson gästar Hishult. Första gången var 1997, den andra 2006 då den sammanföll med den stora retrospektiva utställningen på Dunkers kulturhus, där framför allt sviten ”Runtom trappa” drog uppmärksamheten till sig. De första målningarna i serien tillkom runt mitten av 1990-talet. Den första av dessa visades i Hishult 1997 och nu, 2014, finns ytterligare en målning på temat ”Runtom Trappa” (den största) på plats och bildar det närmast självklara nav som resten av utställningen, 17 titellösa målningar skapade under åren 2012-2014, tycks kretsa kring. Runtom Trappa Olja på pannå, 2007, 205x185 cm. ”Trappsviten” består av expressiva, lavaheta och ljusskimrande variationer på det motiv som Rolf Hanson återfann i den utomhustrappa i Montigny (ett stenkast från konstnärstillhållet Grez-sur-Loing) som Hill målat redan 1876. Den framstår som en av de viktigaste hållplatserna i Hansons konstnärskap som inleddes i början av 1980-talet. Det rörde sig i gränslandet mellan figurativ och nonfigurativ expressionism. Impulser från New York-skolans abstrakta expressionism lät sig skönjas, men Hanson hade redan då en nordisk tyngd inte bara i färgerna och ett upproriskt vilt, pastost penselfördrag utan också i referenserna till det dramatiska landskapsmåleriet med företrädare som Marcus Larsson och Dick Bengtsson. Under loppet av 2000-talet har den expressiva frenesin dämpats, vilket är uppenbart redan i den nu aktuella trappmålningen från 2007 som – av allt att döma - avslutar ”Trappsviten”. Penselfördraget är lugnare och hela plan av glödande varma men ändå ljusa färger omsluter trappan som leder upp och in i målningen. Den möter inte en mur eller ens en dörröppning i djupsvart skugga. Den tvingar i stället blicken att vindla sig in mellan huskroppar för att försvinna runt ett hörn. Runt denna trappa, vars brännheta färgskala intensifieras av ljuset som faller in genom parkfasadens generösa fönster, grupperar sig övriga 17 målningar utförda i olja på pannå, respektive tempera på papper. De varma, ljusmättade färgfälten från trappmålningen återfinns också i dessa verk, men i stället för en trappa möter rektangelformade, mjukt nyanserade enfärgsfält. Dessa är i sin tur kringgärdade av mindre färgfält vars toner tycks lånade ur naturens egen palett: rågfältsgult, solnedgångsröttoch orange, jordbrunt, mossgrönt, gräsgrönt, stenbumlingsgrått, åskmolnslila. Det spelar ingen roll om Rolf Hanson målar i moll eller dur, figurativt eller nonfigurativt, pastost eller lasyraktigt tunt – naturromantikern i honom lyser ändå igenom, löper obruten genom hans konstnärskap och kryddar hans verk med poesi. I Orangeriet visar Maria Miesenberger dels en serie mindre skulpturer, dels tre fineart prints från 2013-14 – deformerade (själv)porträtt i falnande grått som en påminnelse om att vi inte ska ta ungdom och skönhet för givet. I gången till Orangeriet hänger dessutom en handfull dimdisiga silvergelatinfotografier som hämtats ur serien ”Sverige/Schweden” från 1992-2000 och som visades här i Hishult för ett par år sedan. De små skulpturerna, som samlas under titeln ”Back Seat Toy” ser ut som uppblåsbara ballong- eller tygdockor: mjuka, kramgoa. Men det är rent ögonbedrägeri. De rara dockorna är i själva verket gjutna i rostfritt stål respektive brons som patinerats så att den ser ut som oglaserat stengods. Men kramgoa ter de sig likafullt… I Hishultparken visar Maria Miesenberger fem nya verk – och en ny bild av sig själv. Den hudlösa människan/tonåringen kryper inte längre ihop. De fyra skulpturerna på temat ”Stilla Rörelse/Standing Motion” illustrerar att hon nu har accepterat sin hudlöshet, funnit sig i den, trivs med den. Fullständigt och avväpnande livsbejakande har hon, svartpatinerad och finlemmad med alltjämt blottade nerver, klättrat upp på konsthallens tak; balanserar hon på en ribba högt över väldoftande rosor, klättrar hon med en kropp av silverglänsande stål uppför en svart pelare i parkens japanska trädgård. Jag blev – kort sagt - förstummad när jag såg dem. I viktlös skönhet måste de vara något det mest betagande en svensk skulptör har skapat sedan Milles lät sin unga pojke balansera i Guds hand. Inte desto mindre förblir hudlösheten att bärande element i Miesenbergers konstnärskap. Ett memorandum om vår sårbarhet och utsatthet. I sommar har hon vidgat temat. På samma sätt som huden skyddar kroppen, skyddar hornhinnan ögat. På gaveln till Orangeriet har hon fäst reliefen ”Ögonblick i rörelse” (ett permanent verk). Likt en avlövad trädkrona förgrenar den sig över murens yta. Men det är inget träd. Det är hornhinnans blottade nerver, oskyddade, sårbara – åter en påminnelse om vår utsatthet när vi låter skyddsmurarna rasa. Konsthallen Hishult 20 år. Om Kjell Åke Gustafsson så hade finkammat hela Sverige efter ett par jubileumsutställare som kunde göra både Konsthallen och hans egna ambitioner med detta livsprojekt rättvisa, hade han inte kunnat finna några som var bättre lämpade för uppdraget. Och kanske är det vid närmare eftertanke just det han har gjort. Finkammat. I varje fall uppgår dialogen mellan Konsthall, park och utställare i en högre och oerhört njutbar helhet. Britte Montigny konstkritiker 5 juli – 17 augusti Foto: LarsÅke Falk Såväl de textilkonstimiterande dockorna, i brons och rostfritt stål, som fotografierna påminner om att Maria Miesenberger har många konstnärliga strängar på sin lyra. Hon har sytt scenkläder för teatrar och arbetat som sömmerska åt professionell designer (hennes försörjning medan hon jobbade som oavlönad fotografassistent och kopist). Och hon har rört den svenska konstpubliken till tårar med sina skildringar av sårbara, hudlösa människor som kryper ihop, som gömmer sig i skräck för något okänt, som gör halsen så strutslång att det går att stoppa huvudet i sanden.
© Copyright 2024