1. No category

Vi i Alsike
Av Evert Carlsson (ca 1960)
Fredrikslund 1923 av Olof Thunman
Innehåll
Förord
Bebyggelsehistoria
Gårdarnas släktförhållanden
•
Förhistorisk tid
•
Släktregistret
•
Fasta fornlämningar
•
Lippinge
•
Lösa fornfynd
•
Ekeby
•
Socknen bildas
•
Hagelstena
•
Kyrkans tillkomst
•
Tagsta
•
Befolkning och bebyggelse
•
Skäggesta
•
Gods och gårdar
•
Årby
•
Kyrkoreduktionen 1409
•
Prästgården
•
Kyrkoreduktionen 1527-1550
•
Rikebasta
•
Urkundsförteckning
•
Tuna
•
Herrgårdarnas tillkomst
•
Krusenberg
•
Reduktionen 1686
•
Fredrikslund
•
Skatteköpen
•
Kungshamn
•
Skattetrycket
•
Storskifte-Enskifte-Laga skifte
Sid 1
Speciella byggnader
•
Försvar-Soldater
•
Alsike Gästgiveri
•
På ting och stämma
•
Sockenmagasinet
•
Alsikemål
•
Bränneriet vid Krusenberg
•
Bomärken
•
Blodsband
Liv och leverne förr
•
Hus och hem
•
Erik Jansare
•
Sådd och skörd
•
Mormonerna
•
Redskap
•
Evangelister
•
Kreatur
•
Emigrationen
•
Vargar-Jakt-Fiske
•
Bondeliv i helg och söcken
•
Kyrkan
•
Hälftenbrukare-Torpare-Inhsyjes
•
Våra herdar
•
Nödår och hårda vintrar
•
Komministrar
•
Skolfrågan
•
Klockare
•
Fattigvård-Sjukvård
•
Den ensamma kyrkan
Kyrkohistoria
Sid 2
Förord
född 1749 och bonde i Tagsta och hur han lärt
sig läsa och skriva av en klockare Högman i
Alsike och han visade sig vara född 1690, död
1772.
Mitt avgångsbetyg från folkskolan 1915 har
som ljusglimt vitsordet "berömlig" i ämnet
historia. Alltså motsvarande A och avsåg
Svensk historia. I brist på lärobok i ämnet
Alsikes historia skrev jag en själv. En blå om
24 sidor för 10 öre. Byar och bönder,
kyrkfönster och runstenar i en salig
blandning. Bokens titel är "Vi i Alsike".
Den följdes med åren av en lång rad.
Framförallt roade det mig att nedskriva vad
de gamla berätta vid fest och vardag, och
med tiden satte jag mina försåtliga frågor i
system och ordnade det hela i
samlingspärmar tillsammans med
tidningsurklipp och arkivanteckningar. Hobby.
Skall några av de nära 100 personer nämnas
som jag för dem omedvetet intervjuade i
åratal, är det främst mina föräldrar och den
med hästminne och sprudlande humor
utrustade grannbonden i Tagsta Fredrik
Andersson, vanligen kallad "Pirre" och
bondson i Tuna storgård samt född 1858.
Dragon Gustav Rick vid Tagsta född 1845 vid
Rikebasta och dragon där i yngre dar, samt
förstås min jaktkamrat under 42 år "John i
Årby" född 1881. Från Krusenbergstiden
1930-1947 framförallt Albertina Jansson vid
Gästgivargården född 1853, död 1944, och
hela sitt liv bosatt vid Krusenberg.
Och hur kan legenden om "pigbacken"/se
Rikebasta/och de 7 ungdomarna som drunkna
vid Morga kvarleva än i dag som det skett i
går ehuru jag torde kunna garantera
ingendera händelsen har inträffat efter 1650.
Eller något så fantastiskt att
Skäggestabönderna fordom haft en egen
kyrka vid sin gravbacke när den i så fall
säkerligen inte funnits efter 1280 och inte en
rad finnes därom i arkiv som kan ha gett
upphov till ryktet. Likaså att prästgården
skänkts från Skäggesta enär även det gäller
1200-.talet eller möjligen bytet 1630.
På begäran av Alsike kyrkobröder för en
planerad julpublikation insände jag. hösten
1945 några bidrag ur luntan. Huvudparten
returnerades som obegripligt och det om
vargplågan förr och när Alsike-ungdomen
dansa ihop en kyrkorgel hade tyvärr en
broder redan skrivit. Som det sedan visade
sig hade vi haft förmågan göra det exakt lika.
Som sidan med vargskadorna på 1830-talet
av misstag kom med i returen införes det här
i art. "Vargar-Jakt-Fiske" .
Som de flesta ej blott berätta vad de själva
mindes, utan även vad deras föräldrar eller
andra förfäder berättat för dem, och kanske
födda på 1700-talet, var kedjan sluten för
hela 1800-talets bondeliv i Alsike.
När jag senare började forska i arkiven blev
jag verkligen förvånad att en mängd sådana
uppgifter jag ansett åtskilligt skarvade kunde
verifieras nästan på dagen, Jag vill särskilt
påpeka "urväderstisdan" 29 jan. 1850 och
episoder från nödåren 1844-45 samt Finska
kriget 1809, De soldater och lantvärnsmän
som namngavs fanns även i rullorna. Vid
Tagsta bodde även gamla Lotta, född där
1830, Hon berätta gladeligen om sin farfar
Det obegripliga var vår forna dialekt, seder
och bruk. Ingen av de 5 i kommittén var
nämligen infödd Alsikebo. Där ser man risken
att publicera en massa smörja numera ingen
begriper. Av den anledningen har jag här
även utelämnat det mesta. I art. "Blodsband"
ser ni hur bönderna gifte sig från 1681 till
1920, och därmed hur lokalt begränsat
umgänget var i det gamla
inavelsbondesamhället. Socknarna på andra
sidan Ekoln var en främmande världsdel. Inte
ett gifte dit eller den på 240 år.
När J.U.F 1952 inbjöd hembygdsforskare till
en rikstävlan under motto "Min hemsocken"
rekv. jag den handledning som utgivits för
ändamålet. Jag fann dock rätt, snart att en
Sid 3
av något i sagan och berättelsen om Alsike.
beskrivning av den omfattning som var
önskvärd klarades inte inom stipulerad tid av
en bonde på fritid. Dessutom skulle språkets
behandling och därmed bidragets "litterära
kvalité" omöjliggöra någon bättre placering
för den som blott genomgått folkskola, och
det för 45 år sedan.
Ordnade dock mina anteckningar ungefär som
i handledningen föreslagits och registret
utvisar. Resultatet blev en slags
sockenkrönika. En beskrivning inte av det
nuvarande Alsike att arkiveras och läsas om
100 år som delvis utgjorde syftet med J.U.F:s
tävlan, utan av det forna Alsike som ej mera
finns. Socknen har uppgått i Knivsta
storkommun och de urgamla bondesläkterna vars liv i helg och söcken krönikan i huvudsak
omfattar- är snart utdöd. Summa 4 pers.
finns kvar i socken och av dem är jag den
enda som ännu brukar en gård. De övriga har
för länge sedan övergett Alsike och återfinnes
i städer och samhällen.
Några intresserade har sedermera läst
igenom en del av det jag nedskrivit och
övertalat mig att åtminstone lokalt låta
publicera det på något sätt. De ansåg att om
visserligen det jag hämtat ur arkiven finnes
bevarat är det endast ett fåtal som kan taga
del därav men det muntliga gick med mig i
graven.
Enär en sockenhistoria dock har en ytterst
begränsad läsekrets kan den inte utges i tryck
utan kommunal eller annan subvention, men
har jag på känn min berättelse inte är av det
slaget dylik är tänkbar i originalskick, varför
den duplicerats i 25 exemplar att tilldelas
vänner och hembygdsintresserade. Medvetet
eller omedvetet har nämligen generationers
vresiga bondeblod stelnat till och vissa art.
fått en frän och tillspetsad form där mina
gubbar eller arkivens gulnade blad förmält att
dumhet, hyckleri och maktmissbruk fått göra
sig för bred med hjälp av religion eller sneda
remmar, eller bondens och den fattiges rätt
trampats på tårna. Glöm överdrifterna, och
tag blott det vackra jag genom dem försökt få
fram, och ni förstår det även löper en röd tråd
Till församlingens kyrkoherdar GisslandiAnderman-Hamberg ett tack för det
utomordentliga bemötande jag mött vid mina
forskningar. Det beror alltså inte på dem om
här och där viss kritik förekommer om kyrkan
och dess lära där ett omdöme för
sammanhangets skull ej kan undvikas. Det
går nämligen inte att skriva en enda sida utan
att kollidera med kyrkan så som den fordom
blandade sig i allt och prästens och länsmans
befogenheter flöt in i varann.
Alsikes befolkning har sedan 1918 minskat
med 300 pers. eller 40 %. När botten är nådd
vet vi inte Vår kyrka tenderar att bliva blott
en medeltida sevärdhet besökt julmorgonen
av en med 10 pers. om året minskad
befolkning, varav därtill de flesta är religiösa
ateister eller inget alls. En krympande
fårahjord av ärliga tvivlare som varken tror på
gud eller fan eller trebensjan, men obrottsligt
följer de 10 buden och fler till, och med gott
hjärta ger 10 kr. var till försköning av templet
/fasadbelysning/. Men in går de inte. Hur
denna egendomliga religion uppkommit och
vad den egentligen är,kan hela berättelsen
sägas utgöra ett svar, och vem trebensjan i
det fina sällskapet var för en luring
framkommer väl även.
Trots VC-CV-TV och VW duger alltså numera
inte den gamla Idyllen med en röd liten
stuga, gumma, rara ungar och några pull-pull
och kissemiss, utan fordrar åtminstone
kvinnorna och ungdomen något mer och
sneglar i skymningen mot skenet från
närmsta stad eller tätort,
Jag förstår dem. Och även varför städerna
har fått sitt negerproblem. Inflyttade landsbor
som blinkande av stress hoppar mellan
vagnarna i paradisets tunnelbana HötorgetVällingby. Landsbor som blivit överflödiga.
1918 levde här 400 på lantbruk; i dag 120.
Därav 40 män i aktiv ålder. Åkerarealen har
under samma tid minskat med 500 tunnland .
eller 25 %. 1860 fanns här 60 torpare; i dag
ingen. Vildmarken återtar sakta men säkert
deras magra tegar. Herrgårdarna sår ingen
Sid 4
brånaråg mellan stenarna i svedjelandets
aska. Men våra och de 60 torparnas barnbarn
i förskingringen hoppa inte ur askan i elden.
Som ung drömde jag Alsikeborna fordom gick
klädda i "nationaldräkt" av typ Leksand och
dansade fram livet efter Vingåkerspolskan.
Men jag fick leta 100 år tillbaks innan jag
hitta en knätofs bland alla djurhudar
/fårskinn/ och grå vadmal. Och grå var även
deras tillvaro. Polskan blev den som fick
dansas efter fogdars och adelns piskor.
Att så kunde ske, och hur dessa våra förfäder
en gång bröt bygd, bildade socken och
byggde sig en kyrka, förslavades av prelater
och magnater, söp och slogs på juldanser och
å gästgivargården och omsider efter
syndernas förlåtelse sänktes ned på
betryggande djup å Alsike kyrkogård gör jag
härmed ett försök att berätta.
Om intresse förefinnes kommer den
framledes att kompletteras med några blad
samt önskvärda foton och fotostatkopior av
äldre bykartor som nu av tekniska och
kostnadsskäl måst uteslutas. Skriv eller ring
om ni har något som kan vara av intresse att
publicera, äldre foton, uppslag som behöver
utredas i arkiven o.s.v.
Bebyggelsehistoria
Förhistorisk tid
Sockengränsen mellan Alsike och Danmark
går ungefär mitt emellan Flottsund och
järnvägen en tvär vinkel, bland jägare och
skogsfolk kallad "högerån", men där finns
ingen å, utan betyder "höga rån" eller
rörsten, och har så hetat sedan skogen för
minst 350 år sedan delades mellan byarna. I
bergskedjan strax söder därom finnes Alsikes
högsta uppmätta plats, eller 53 meter,
Dessa av inlandsisen slätslipade bergknallar
skulle alltså börja sticka upp ur Litorinahavet
eller nuv. Östersjön för drygt 6.000 år sedan.
Om till äventyrs då några stenåldersgubbar
från närmaste boplats uppåt
Västmanlandskanten förirrade sig till dessa 45 mil ut till havs belägna kobbar, skulle de
uppåt nuv. Uppsala ha sett några bränningar,
men eljest bara himmel och hav.
Ett minne från inlandsisens dagar är grusåsen
vid Fredrikslund som alltså var en
"underjordisk" älv som vartefter iskanten
flyttade sig från Södertörn till Gävle där en tid
hade sin mynning och finsanden svämma ut
åt sidorna så än i dag "potatisjord" långt
framåt Ekeby. Vid bland annat TagstaLippinge finnes en nära 1 km. lång stenrad i
riktning SO-NV vanligen kallad "vaste" men
utgör eljest årsmorän utvisande ett uppehåll i
avsmältningen och att iskanten varit ytterst
oregelbunden.
2.000 år senare har Alsike höjt sig nära 30 m.
och medgav bebyggelse norr om en linje nuv.
Moran-Björklunda-Ekeby, samt en remsa från
Rödbo till Tagsta, och alla fynden av stenyxor
mm. vid Morga och framförallt Alsikeby kan vi
något skrytsamt datera från den tiden. Tills
en boplats från denna period påträffas är det
dock först under den s.k. "Hågatid" 1.000 år
före Kristus vi är någorlunda säkra bofast
befolkning fanns i Alsike. Strandlinjen gick då
ungefär vid f.d. gästgivargården samt vidare
nuv. landsvägen förbi Årby till Knivsta eller
ca. 15 m. högre än nu, och är inget som
motsäger de urgamla byarna Lippinge, Morga,
Alsikeby, Skäggesta, Rikebasta, Tagsta och
Berga redan fanns, och av höjdförhållanden,
namnform och gravfynd tillkomna i den
ordning de uppräknats. Av dessa kallas Morga
nu Fredrikslund och Berga är prästgården.
Bemärk att den forna Alsike-byn anses ha
legat mellan Smedstorp och Mellanbo.
Tuna och Hagelstena kan ej gärna ha
tillkommit före vår tideräknings början
/såvida ej Tuna vid Rödbo/, Ekeby och Årby
har visserligen "höjden" inne men har jag på
känn de tillkommit något senare, och
"Flötzund" som Kungshamn förr kallades
ligger för lågt, även om vi vet den låg vid
Kungseken-Damhagen. Dessa 12 byar utgör
Alsikes från medeltiden genom skriftliga
urkunder kända, och när Gustav Vasas fogdar
på 1540-talet upprättar sina skattelängder
fanns i dessa byar - förutom prästgården - 38
gårdar.
Sid 5
Att antalet bönder var avsevärt fler, och att
antalet bebyggda gårdar blott var 34, är en
annan historia som senare skall beröras,
Någon numera försvunnen by - såsom efter
digerdöden 1350 - har vi i Alsike ingen
anledning räkna med. Se dock där Tagsta och
Hagelstena beskrives.
När "långmossen" å Årby-Hagelstena skog
omkring 1935 utdikades påträffades på ca.1
m. djup en mängd grova furustammar. Det
var ett minne från den kända
klimatförsämringen vid bronsålderns slut för
2.500 år sedan. Att det eljest både före och
efter den tiden var ofantligt mycket vackrare i
Alsike liksom i landet för övrigt än nu vet vi
även. Förutom tall och något gran på
rullstensåsarna och uppåt Danmarksgränsen
fanns bara lövskog, och då framförallt ek och
björk, men även bok och på sankmarkerna al.
Och tack vare svedjebränningen blev så i
stort förhållandet ända tills för 150 år sedan.
Nästan all nuv. ängsjord var bevuxen med al
av typ Rikebasta träsk som ännu på äldre
kartor går fram till landsvägen vid Tuna, och
från Trunsta sjön till Påtmyran förbi KurvallenBjörklunda var ännu för 100 år sedan ett
enda alkärr.
Stenåldern räknas till 1.500 år före Kristus.
Bronsåldern 1.500 -500 före K.
Äldre järnåldern 500 före till 400 efter K.
Yngre järnåldern 400-1060 /Vikingatiden 8001060/.
Medeltiden 1060-1521. o. s,v.
Fasta fornlämningar
Bygravfält från tiden före kyrkans tillkomst ha
samtliga förut uppräknade byar utom Årby,
Prästgården och Kungshamn, Dessutom
enstaka gravar här och där i backarna utan
att de kan hänföras till viss by utom de 5
bevarade vid vardera Eke by och Hagelstena
som ej gärna kan tillhöra andra byar och som
därför får gälla som gårdarnas gravfält.
Morgas och Alsikebyns är de största med
vardera ca. 50 gravar. Därnäst Lippinge och
Skäggesta. Årbygravfälten torde därtill en hel
del under seklers lopp ha förstörts genom
uppodling och då framförallt de enkla
jordhögar och knappt det som med
tilltagande förenkling kännetecknar
vikingatidens slut och 1100-talet, och många
ha plundrats av skattsökare tydligen ganska
snart efter deras tillkomst, och i senare tider
av forskare, Mer dock om gravfälten där i
fortsättningen resp. byar beskrives.
Enär Tunas intar en särställning och av en typ
hittills blott 5 påträffats i Sverige, nämligen
förutom vid Tuna i Alsike även vid det forna
Tuna i Vendel, Ultuna, Tuna utanför Västerås,
samt Valsgärde i Gl. Uppsala, och alla Tunaoch Husbygårdar synes ha spelat en viktig om
än ej fullt utredd funktion i vårt
vikingatidssamhälle och socknens
uppbyggnad, måste dess gravfält beskrivas
redan här.
Bönderna där har under vikingatiden begravt
sina döda i nedgrävda båtar av upp till 12 m.
längd. Männen i full stridsrustning, svärd,
spjut, pilar, hjälmar o,.s. v. samt hästar och
jakthundar. Kvinnorna /inga vid Vendel och
Valsgärde/ med sina smycken, armband,
ringar och annat krafs de även i våra dagar
älskar att pryda sig med. Allt detta i en
tidsperiod övriga bönder vanligen brände sina
döda och högsatte åtminstone de främsta.
Vid Tuna utgrävdes 5 gravar 1895 och 9 st.
1928. Vid sistnämnda tillfälle var jag ofta där.
Lekmannen fick nog det intrycket vikingarna
var allt bra små mot nutidens avlånga
svenskar, och hästarna var inte precis några
ardenner, Hästskor användes icke utan en
stor U-formad brodd i var hov.
En praktfull redogörelse över utgrävningarna
vid Tuna och dess fynd är utgiven av ledaren
för arbetet 1928 Antikvarien T.J.Arne. Tyvärr
dock som vanligt på tyska som dock tack vare
alla planscher, foton och kartor ej torde
bereda intresserade större svårigheter än
t.ex. arkivens äldre skriftsvenska.
Fritt översatt må här endast nämnas att av
båtarna återstod 1928 ej stort mer än de
otaliga nitarna /i en 380 st/ men av dess läge
kunde båtarna rekonstrueras och framgår de
var ganska lika nuvarande roddbåtar samt
spetsiga i båda ändar och tillverkade av 5-6
brädor å varje sida. Hur egentligen dylika
kunde framställas är för mig en gåta då
veterligen sågen är en långt senare
uppfinning. Så konsekvent var
begravningsskicket att ett litet barn tydligen
jordats i en leksaksbåt! Åtminstone i ett fall
synes den döde ha lagts på en björnfäll, och
bland färdkosten till dödsriket märkes något
Sid 6
så exklusivt som uroxe /aurhane/. Av de 14
utgrävda gravarna anses 2 vara från 600-talet
medan de övriga tillhör tiden 775-1050. De
var nedgrävda ca. 1 m. och på f. n. ca. 10 m.
höjd över Ekoln. Alltså den aktuella tiden
strax ovanför strandlinjen och längst in i byns
naturliga "länning" eller båthamn. Märkligt
anser jag vara att samtliga tydligen jordats
med huvudet mot öster, men i Vendel mot
väster som ju tyder på kristen sed.
Bönderna i Tuna var av rik storbonde- och
hövdingesläkt som genom
plundringsexpeditioner och köpenskap samt
byten i samband med dessa förkovrade sig,
men säkerligen även hade något med
ledungsväsendet och dess organisation att
skaffa. Troligen sedan även med
kristendomens och kyrkans tillkomst,
Tämligen okänd är Morga borg. Belägen vid
Ekolns strand ungefär mitt emellan
Fredrikslund och Krusenberg tillhör den
visserligen inte de större av Upplands
omkring 60 borgar, men ändock
imponerande. Försågs de numera raserade
murarna med bråten av typ världskrigets
beredskapare känna till, var det säkerligen ej
lätt att storma borgen. Besökare bör lägga
märke till huvudingångens 3 hinder eller
"grindar" efter varandra. Borgarna anses vara
från vikingatiden eller yngre järnåldern.
Vid Krusenberg i den så kallade
"Kvarnbacken" finnes en stor stensättnlng
kallad Domarringen men även kan vara en
Runstenar har vi 3. Samtliga ha korstecknet
vilket dock inte bevisar den döde var kristen
men väl att ristaren var det eller slog mynt av
sin vetskap därom när han mejslade dessa
säkerligen mycket dyrbara minnesstenar. Den
vid Nytorpsvägen /Hagelstena/ uppresta, har
följande inskrift;
HULMAIR AUK KUNI LITU RAISA STAIN TINA
EFTIR SOTA FATUR SIN
Kristnades släkten först och präster, munkar
och celibat. Ty var tog hela härligheten vägen
efter kristendomens införande? Det finns ju
vid Tuna inte ens en jordhög efter
båtgravstiden när eljest varje by har sin
knottriga gravbacke. Av Gustav Vasas
registratur framgår visserligen att hela Alsike
1551 tillhörde ""Tuna Rettaredöme", men
torde ej ha annan betydelse än att då vid
Tuna fanns en framstående bonde som l
första hand hade tillsyn över den mängd
gårdar i AIsike som vid G. V:s kyrkoreduktlon
hastigt och lustigt blev hans eller Kronans.
Alltså motsvarade "Akademirättare" som en
del bönder blev efter 1624 och Gustav II
Adolfs donation till Uppsala Akademi.
En älvkvarnsten finnes vid Lippinge och med
ca. 40 gropar. Emanuel Cederström försökte
på sin tid flytta stenen till sin park vid
Krusenberg, men oxvagnen gick sönder så
stenen ligger ungefär på sin forna plats öster
om byvägen ej långt från landsvägen,
järnåldersgrav eller äldre. Vid Kungshamn
högst å åsen vid Fyrisåns utlopp ett mycket
stort röse ca. 15 m. i diameter som dock
genom tiderna raserats. Enär ett minst lika
märkligt röse finnes på andra sidan ån, den
så kallade "fyrbåken" är dock troligt båda haft
något med inloppet till Upsalaslätten att göra.
"Holmger och Gunne läto resa denna sten
efter Sote, fader sin."
Ristningen anses utförd omkring år 1065 av
Fot. En känd ristare som bland annat utfört
de flesta av Jarlabankes vid Täby.
Enär de Alsikes bondesläkter som kan följas
till medeltiden med största sannolikhet även
härstammar frän Sote och hans släkt skall vi
ur källorna undersöka var stenen och Sote
egentligen hör hemma.
Vi får då utgå ifrån att de flesta runstenar
står - eller har stått - på någon grav såvida
minnesmärket ej gäller väg eller bro den döde
utfört, eller, att den utan vidare kvarligger där
ristaren fann en lämplig sten. Om dess forna
läge anger källorna:
Bureus: "Widh Takstadh i Alzeke" /1594/.
Hadorp: "Takstad gärde wid wägen, mitt för
Högstena by"/1680/.
Bautil: "Tackstorps Herrgård i Alssike S" /
1750/,
Liljegren: "Tacksta på gardet wid wägen, mitt
för Högstena".
Dybeck: "Stenen låg på en höjd å södra
gärdet vid Tagsta" /1850/.
Geologiska kartbladet Sigtuna år 1865:
"Stenen låg som bro i gärdet NV om
Hagelstena".
Till detta kan nämnas att många äldre minns
att stenen låg i södra landsvägsdiket mitt för
Nytorpsvägen men att den sedan släpades
upp i den backe där den 1914 restes.
Tagstastenen, som är en av Upplands största
runstenar, är i alla händelser så tung att den
Sid 7
rimligen inte har kunnat cirkulera från Tagsta
till gärdet mitt för "Högstena by" och sedan
enligt Dybeck till höjden å "södra gärdet" för
att omsider hamna i landsvägsdiket.
IFTER SIKULF FUTH SIN SOTA BRUTHUR
ULFKIL IUK RU LUFA -PI
Södra gärdet var Tagstas äng söder om
landsvägen från Nytorpsvägen till nuvarande
"rialadan" och vilken äng tillföll Hagelstena
när Tagsta nr. 3-4-5 omkring 1750
inkorporerades. Den markanta höjden som
förr liknade en jättestor gravkulle låg dock på
Skäggestas mark /nu Hagelstena/ men hade
den alltid legat där hade säkerligen inte
Tagstas namn ständigt nämnts, utan i så fall
har den hasat dit efter 1750. Att den ristats
där och inte kommit längre förefaller även
otroligt då på ren ängsjord sällan förekommer
någon sten lämplig till runsten, varför den
någon gång före 1594 flyttats dit.
Min uppfattning är helt enkelt att stenen en
gång stått på en av Alsikes största och
vackraste vikingatidsgravar i enbuskbacken
endast 50 m. NV om den plats där den en tid
tjänstgjorde som bro. Den graven kan vara
Sotes. Tagstas har inte det utseendet man vill
misstänka en bonde av Sotes kaliber där
jordats. Alltså en Skäggestabonde. Att han ej
valt sin grav å byns gravfält kan bero på att
alla förnämliga platser redan var upptagna
och någon cirkulation som sedermera å
kyrkogården förekom ej, och inget ovanligt
alls med enstaka gravar i lämplig
dominerande backe, och till enskiftet 1810
gick Skäggestas mark fram till Nytorpsvägen
och en slags "landsväg" fanns säkerligen förbi
byarna redan på vikingatiden.
För att få rätta sammanhanget och min teori
stödd även av sockentraditionen och
medeltida urkunder förflyttar vi oss till
prästgården och då i första hand till dess
runsten.
"Åsmund och E-ir, Gyrids söner satte stenen
efter Sigulv, sin fader, Sotes broder, Ulvkell
högg runorna, Loves följesman."
Att Sigulv och /Skäggestas/ Sote var bröder
står fullt klart. Likaså att Sote var den mest
kända eller äldre. Eljest hade inte detta
poängterats. Ävenså att Gyrid troligen var
självmedveten dotter i gården. Sigulv alltså
från Skäggesta. Ristningen är som synes
svårtolkad för amatörer, och åtminstone de 5
sista order förefaller något mystiska Love är
eljest ingen ovanlig namnform för Ludvig i
medeltida handl. varför enklast se Ulvkel som
hantlangare åt Love om det nu fanns någon
känd ristare med det namnet, vilket det inte
gör, varför det antytts han var en vittberest
krigare. Anses vara från tiden 1065-75.
Prästgårdens historia känner vi praktiskt
taget från vikingatiden. Skäggesta-Årby från
1400-talet, Räknar verkligen
Skäggestasläktens andelar i prästgården
under medeltiden sin uppkomst från
runstenarnas Sote och Sigulv. Det ser så ut.
Runstenen vid kyrkan påträffades vid
grundförstärkningen 1947, och låg då under
tröskeln till vapenhuset djupt i leran. Troligen
har den en gång stått på Alsike bys gravfält
strax väster om kyrkan,- och från dess backar
togs säkerligen material då vapenhuset på
1400-talet tillkom.
"Sibbe och Ingrid läto resa stenen efter Goge?
och efter Hård sina söner, och Sigmund och
Sigfrost efter sina bröder, Öpir ristade"
Öpir är välkänd i Uppland och torde ha utfört
ett 80-tal.
Dess inskrift är ovanligt grund och ristaren
Ulfkell alldeles okänd men synes stå
Torbjörn /Sigtunatrakten/ nära och gått i hans
skola.
Traditionen anger därtill att vid såväl Tagsta
som Lippinge fordom fanns stenar med
"bokstäver på". Runurkunderna nämner
därom inget, men enligt Emanuel
Cederströms dagbok fick han 1874 ett
runstensfragment från Tagsta.
OUSMUNTR AUK E-IR SUNIR KURITHAR SITU
Lösa fornfynd
Hur många stenyxor, dolkar, mejslar och
brynen m.m. som påträffats i Alsike kan ej
anges enär här som annorstädes den
uppfattningen är allmän "Staten" snyter alla
fornfynd, varför de förvaras längst in i
chiffonjén. Åtminstone tidigare ansågs en
stenyxa eller sländtrissa därtill nyttiga för
hälsan och lyckan överhuvud i stugan,
Hembudsskyldighet föreligger visserligen,
men tillfaller upphittaren såvida det ej är av
guld, silver eller koppar. Huruvida det skall
Sid 8
inlösas provas av Riksantikvarien. Något
antikvitetsvärde betalas därvid knappast utan
vanligen metallvärdet eller något däröver.
Ang. sten- eller järnsaker skall de numera
vara ganska säregna om risk för inlösen.
Det är framförallt i "potatisjorden" från
Fredrlkslund till Ekeby förbi PåtmyranBjörklunda stenverktyg har påträffats och
utgör yxornas antal omkring 20. Därav har 11
lämnats till eller uppköpts av Emanuel
Cederström den tid han var ambulerande
"lumpsamlare" i Alsike och kringliggande
socknar. Alltså tiden 1872-1920,
mot Källvreten-Mellanbo-Berghagen över 20meters nivån har 6-7 yxor och en mängd
andra fynd gjorts. Dessutom vid Morga, Åsen;
Domarsbo, Påtmyran, Hagen, Ekeby, men
förutom en vid Rödbo typiskt nog ingen enda
i socknen för övrigt.
Emanuel Cederström donerade 1918 hela sin
samling fornsaker till Uppsala Universitet,
Katalog därom finnes och omfattar ca. 800 nr.
Blott ett fåtal härstammar dock från Alsike
men kan beses i museet för fornsaker i
Gustavianum. Tunafynden däremot i Statens
Historiska museum vid Narvavägen.
Endast vid den stora AIsikebyns forna
tomtplats vid Smedstorp och dess åkerlappar
Socknen bildas
Det har antagits att viss sockengemenskap
fanns långt före kyrkans tillkomst genom
ledungsväsendet och dess minsta enhet
"hamnan" som kan sägas vara rotens
föregångare. Ordet socken anses betyda "de
som söker sig åt samma håll". Om ledungen
se art. "Försvar-Soldater".
eller ätten spelade förr en ofantlig roll, och
före kyrkans tillkomst torde aldrig
äganderätten till en gård eller bondens andra
ägodelar ha gått ur ätten.
Indelningen i hundare (härad) torde även ha
tillkommit den tiden. Av vad anledning Alsike
ej i likhet med Vassunda kom att tillhöra Håbo
härad är oklart. Vi hade dock våra viktigaste
utfartsvägar över Skofjärden och Garnsviken,
och inkräktare väntades av erfarenhet från
söder över Mälaren. Sedan denna genom
Stockholms anläggande och fortsatt
landhöjning korkats till var faran över, men
att Sigtuna åtminstone under sin storhetstid
från omkring år 900 tills den som tack för sist
brändes och plundrades av Estländska
vikingar 1187 var Alsikebornas "huvudstad"
och icke Gl. Uppsala är tydligt,
Än mer framträdande än nu hade Alsike sina
naturliga gränser åt alla håll utom sydost mot
Trunsta. I norr stora skogar, åt väster Ekoln,
och dess fortsättning Tunaviken gick i söder
fram till nuvarande Rosenlund som förr hette
Carlbo efter den typiska utvecklingen
Kavelbro-Kalvbro-Kalvbo-Kalvboda-KalboKarbo, hänsyftande på den bro som fanns
över ån till Branshamarssjön. Samt mot öster
Trunstasjön som då gick upp mot Vrå, Detta
alltså för 1.000 år sedan.
Att Trunsta (1361 Throndastom) vid
sockenindelningen behagade orientera sig.
mot Knivsta kan bero på dominerande
släktförhållanden åt det hållet med dess stora
byar vid Gredelby, Tarv och Brunnby. Släkten
Att socknen fått sitt namn av den stora
Alsike-byn och ej tvärtom är tydligt, och
skrives 1221 och något århundrade framåt
"Alzeke". Nu misstänker jag Alsikeborna inte
uttala sin by eller socken så, utan är det
kyrkans prelater på sin skriftsvenska. Vi sade
"ik" om ek, ilak, ickorre, Imanuel, Ikeby o.s.v.
och vi har de 2 trädslagen al och ek.
Stavelsen "Al" förefaller ju självklar med
tanke på de minst 50 byar bara i Uppland
vars namn börjar med det den tiden så
dominerande trädslaget, samt t.ex. Alunda
och Altuna, men ortsnamnsforskaren Prof.,
Sahlgren antyder i UNT:s julnr. 1938 och 52
att i fornsvenskan fanns ett Al som betydde
"tempel, heligt ställe" och att kanske kyrkan
byggts på det gamla hedniska offerställets
plats,
Tydligen spökar det närbelägna Tuna, och
dess och alla andra Tunas ouppklarade
historia. Att socknar och byar på Oden, Tor
och Frö har med våra gamla potentater att.
göra är tydligt, men för Alsikes del får vi nog
nöja oss med albusken, eller och härleder
namnet på Alsike byn från samma grupp som
alla -sta, -inge och -ungegårdar. Alltså ett
genom tiderna förvanskat namn på den första
och hans släkt som slog sig ned där och
uppodlade mark.
Jag föreslår alltså "Alziks gård". Och det
1.000 år före ett tempel var aktuellt i Alsike
och måhända även Oden och Tor. På Värmdö
finns en gård Allsvik som 1538 skrevs Alzuik
Sid 9
och 1594 Alfswick. Skall det absolut ha
funnits en offerlund i Alsike låg den dock
säkerligen vid Tuna. Vad Alsikebönderna där
än offrade var nog vägen till Valhall relativt
billig. Så ej efter kristendomens införande,
och även om de fordom i likhet med dem vid
Gl. Uppsala hängde upp sina harpor i träden
för att blidka gudarna blev skillnaden inte så
stor efter kyrkans tillkomst.. En hel del av
Alsikes 8 självmord och 30 som helt eller
delvis mist sitt förstånd endast under 1800talet utgör Disablot på kristendomens
offeraltare genom religionsgrubbel även om
de hängde upp sig själva och djävulen oftast
fick skulden.
Kyrkans tillkomst
Av jordens befolkning har huvudparten andra
gudar än vi i Europa och dem härifrån
utflyttade. Vem som är den rätta har i denna
berättelse inte så stor betydelse enär endast
kristendomen behandlas. Muhammedanerna
m.fl. anser oss s.k. kristna för hedningar och
tvärtom.
Beträffande vår egen privata före medeltiden
vet vi föga. Att någon slags religion eller ritual
förekom åtminstone vid hädanfärden framgår
av gravskicket. Att Tor med sina blixtar och
dunder spelade en stor roll är inte att
betvivla. Han fortsatte även att dundra och
genant för efterträdaren behagade han ofta
slå till just i kyrkorna och även döda i dem till
gudstjänst församlade, 1723 t.ex. under
samma åskväder kring Vänern ej mindre än
24 pers. i Hova kyrka och11 i Frändefors.
Striden mellan gudarna var alltså hård.
Alltnog är tydligt vi tidigt kom i kontakt med
Sigtunas munkar och kyrkor och även
dessförinnan genom vikingatågen och
handelsfärder i fjärran länder ej stod
främmande för nyheten även om det
säkerligen tog generationer innan Alsike kan
anses kristet. På vad sätt proceduren skedde
har teologer och forskare olika uppfattning
men är tydligt det inte var på samma hyfsade
sätt bibeln berättar Jesus övertygade folket
och framförallt sina lärjungar. Att det var den
germanska /Tyska/ kyrkan som i strid med
den Engelska till sist tog hem spelet och
framförallt hedningarnas pengar och andra
tillhörigheter synes däremot alla vara ense.
Redan nu kan sägas att min självtagna 700års revision av kyrkans affärer har blottat ett
omätligt begär efter världsliga ting, silver och
guld, gårdar och tionde, men föga av det
andliga hon lämnat i byte. Det är skrivet och
givet på sådant språk att det inte kan tolkas.
Nuvarande kyrkan anses till sin första del ha
tillkommit i slutet på 1200-talet, och är
tänkbart men föga troligt hon avlöst en
tidigare träkyrka. Eljest borde fler än den i
Hedared vara bevarade i hela Sverige. I
stället för uppfriskande och inkomstbringande
härnadståg sysslade de forna vikingarna nu
alltså med byggande av kyrka. Om av sten
som Sigtunas var den åtminstone lämplig
även till försvarsändamål. Till 1759 synes den
därtill endast haft 2 små och mycket högt
sittande fönster på södra långsidan, samt
som yttre borggård den lilla kyrkogården
omgärdad med en mycket hög borggårdsmur
med en enda portförsedd ingång /stiglucka/.
Vad prästerna sade begrep inte bönderna
vare sig då eller senare, och det var heller
inte meningen. Altartjänsten och mässan
förrättades ju även under den katolska tiden
på latin. Gudstjänsten var ett skådespel. Men
värre var att prästerna snart nog förutom
kyrka och prästgård ville ha tionde kornet och
kalven, och vettskrämda av klockklang och
genomsvavlade domedagspredikningar fick
prästen eller kyrkan på bondens eller änkans
sotsäng för säkerhets skull ofta hela gården.
"Prästerna hotar med hilvitet" sade Drottning
Kristina i liknande sammanhang 300 år
senare. Bönderna sade ingenting utan gjorde
endast korstecken med händerna och snart
nog även med fötterna där de gick med slaka
mustascher efter plogen. Därmed inleddes en
epok som tidigare varit bonden helt
främmande även om Sveakonungen vid Gl.
Uppsala ibland förärades en halva fläsk. Att
kollektivt underhålla en person som ej hörde
till ätten och ej genom åkerbruk, jakt och
fiske ville försörja sig och de sina var honom
motbjudande, även om det från början var en
frivillig välfägnad från bondens visthusbod.
Det skulle med tiden bli många.
Kyrkans överhuvud Påven Alexander III
ogillade på sin tid att personer gjorde sina
barn arvlösa genom att lämna sin egendom
till kyrkan, utan föreslog de i stället skulle
göra "Kristus till medarvinge". Huruvida så
verkligen skett i Alsike vet jag inte, men då
minst 22 och troligen 25 av Alsikes 38 gårdar
Sid 10
under 1300- och 1400-talen kom i kyrkans
ägo utan att det numera än i undantagsfall
kan verifieras på vad sätt, är det ej otroligt,
varför man kan göra den stilla reflexionen att
Kristus kanske en gång varit ägare av något
åttondels mantal här.
Största dragningskraften på skraltiga
Alsikebönder synes dock Skokloster och dess
nunnor och Abedissa ha utgjort. För att vara
någorlunda säkra komma med på
himmelsfärden förbehöll de sig vanligen att
bliva begravda på klostrets kyrkogård. Trots
att det 1409 indrogs en hel del gårdar enligt
beslut under Drottning Margaretas
regeringsår 1389-97 ägde klostret 1/3 av
Alsikes bondgårdar och över 130 i hela
Uppland när Gustav Vasa 1527 eller senare
drar in klostrets jord.
Från min fädernegård Tagsta kan anföras: År
1341 giver Cecilia Ingemarsdotter, med bifall
av sina närmaste släktingar, 14 örtugland i
Taxta i Alseke till St. Clara kloster i
Stockholm, vid sitt inträde där som nunna.
Abedissa var Magnus Ladulås dotter Rikissa.
Byte skedde sedan med Sko.
Eller Tagsta nr. 1-2-3 år 1414: "Alla the gode
män tettha breff höra äller see skall thet
witherlikit wara, ath iak Kätilbor Ingwarson
hawer ökath ena prebendom i
Vpsala Domklrkio i sancta Henrikx Choor
meth eth J markland iordh Taxtha i Alseke
sokin i Arlennighe hundare, meth swa skäll
ath i hwario wikw til domin skall sägas een
mässa före mino siäll. Til mera wiso bedhis
iak goda manna insigle meth mino före tettha
breff, som är Knwth Eskillson, Holsten
Holstensson, Herre Nicklis i
Alzeke, Scriptun Egistha anno Domino medxi,
feria quinta post festum Andree oportali".
Sigillvittnet Nicklis är Alsikes präst den tiden.
Gustav Wasa, som klagade över "de många
onyttiga och lata präster i riket, över klostren,
som voro fullproppade med munkar som icke
voro annat än ohyra som förstörde landets
gröda", ansåg alltså sig och Kronan vara
lämpligare förvalta dessa gårdar och indrog
nära 15.000 hemman kyrkan hade. Kvar
lämnades endast själva prästgårdarna.
Bönderna som förut när de kommit med
arrenderågen till Sko fått saft och kakor av
gudomliga nunnor i den klosterträdgård med
tillhörande kanariefåglar de i gåvobrevet
tillförsäkrats bliva begravda, fick nu hårda ord
och prygel av stränga fogdar. Gårdens
servitut att en mässa skulle läsas för givarens
själ varje vecka till domedag glömdes och
utan att bonden egentligen begrep hur det
gått till befanns han i bästa fall vara torpare
av vilken sort pastor vid husförhöret 1810
redovisar 64 stycken, eller över hälften av
Alsikes dåvarande 124 hushåll, och indelar
dem uti: 1 förmögen, 20 besuttna, 97 fattige,
6 utfattige.
Ser ni uppåt skogarna en förfallen spisgrund
och någon vildapel är det minnen från den
tiden. Vet någon var Tredje torp, Fjärde torp,
Stora och lilla Halldan, Nästorp, Kocksan,
Qvarnhammaren, Eriksberg, Finntorp,
Kolboda, av Krusenbergs en gång 18 torp var
belägna, eller Kråklund, Svedhagen,
Norrvallen, Hårdvallen, Johannesberg, Kärret,
under Tegnerska Rikebasta?
Befolkning och bebyggelse
Alsikes folkmängd var år 1749 eller det första
år statistik föreligger, 455 .personer. År 1800
fanns 511, och 1850 och 1918 resp. 676 och
772. I dag (31/12 1959) 473.
Hela Sveriges befolkning /alltså icke Finland
och de från Danmark under 1600-talet
erövrade provinserna/ beräknas på 1400-talet
ha varit 0,5 milj. och år 1570 0,75 milj. Från
1300-talet finnes bevarade längder från en
del socknar. Alunda och Vendel visar fler
bönder då än 200 år senare.
Att med ledning av detta försöka utröna
Alsikes folkmängd vid t.ex. vikingatidens slut
eller den tid socknen Alsike bör ha tillkommit
är vanskligt. Vi vet att på 1500-talet fanns 12
byar och 38 gårdar. Men vi vet även att
antalet bönder var avsevärt fler. De levde i
s.k. storhushåll och 2 eller flera gifta söner
eller döttrar brukade gården tillsammans. Om
ej förr framkonmer detta när
mantalslängderna började upprättas omkring
1650. Med tjänstefolk och gamla kan räknas
med 5-6 personer i varje familj. Det fanns
minst 50 gifta bönder 1570, vartill kom präst,
klockare och några hantverkare, summa 60
familjer och 300-350 personer.
Av gravfält och andra omständigheter framgår
att under vikingatiden fanns av 1500-talets
byar minst 9, men troligen alla 12. Att räkna
Sid 11
antalet gravar av typ vinkingatid säger ej
mycket. De som erhöll dylika minnesmärken
var ett fåtal. Kanske 1-2 per ätt och sekel.
Dock ser vi att Ekeby, Årby och Flottsund
kanske inte ens fanns som byar. Tagsta,
Hagelstena, Berga och Rikebasta var rätt
obetydliga.. Lippinge och Skäggesta rätt
stora, samt Alsikeby och Morga mycket stora.
Återstår det mystiska Tuna. Var där en
kultplats och central för köpenskap m.m. var
byn minsann inget torpställe.
Som en slutsats kan sägas, att Alsikes
befolkning förr i huvudsak var koncentrerad
till socknens västra del, alltså Morga, Alsike
by och Tuna, som alla framförallt hade
nödvändigt fiskvatten men även för den
tidens primitiva redskap lättbrukad sandjord,
och ej som de övriga byarna i huvudsak
skarpa leran, även om de hade goda
betesmarker, och alla även något fiskvatten. I
vardera Morga, Alsikeby och Tuna bör ha
funnits 5-7 bönder. Lippinge och Skäggesta 23, samt 1-2 i de övriga, och vi har samma
antal som 1570, och systemet "storfamilj" var
säkerligen än mer framträdande tidigare,
varför vi gott kan räkna med praktiskt taget
samma folkmängd under vikingatiden som 5600 år tidigare. Folkökningen i hela Sverige
den tidsperioden kom på andra trakter som ej
förut koloniserats, samt de här och där
bildade kåksamlingar som kallades städer.
Befolkningsökningen i Alsike har
huvudsakligen skett omkring 1810-15 då
statsystemet infördes, och 100 år senare då
Vrå samhälle utvecklades.
Nativitet och dödlighet var förr mycket stor.
År 1769 föddes t. e. x. 33 barn eller 57
promille, mot ca. 10 de senaste årtiondena
Men så dog 1778 och 1790 vardera 30
personer, mot ingen 1956. Av 911 födda barn
åren 1750-1800 dog 342 före sitt tionde år.
Koleran värst 1790 med 12 offer. År 1804
vaccinerades första gången och lyckades med
26 personer. Sedan 1865 har tydligen ingen
dött i smittkopporna. År 1839 dog en bonde
däri "enligt egen uppgift" har prästen tillfogat,
och en sådan bör man ju tro.
Vad som mest bidrog till den stora
dödligheten var eljest lungsot, men även
bröstfeber, kikhosta, "diarrhe" och hetsig
feber, samt blev åtskilliga barn "qvavda" i
sängen av sin moder. Varken 1809 års krig
eller missväxtåren har lämnat några spår i
statistiken, men däremot spanska sjukan
1918 då antalet döda är 19 mot normalt 10
den tiden.
Kvinnan har ända till sista årtiondena varit i
majoritet. Högst år 1844 med 322 män och
420 kvinnor. Nästan alla över 50-60 år är
kvinnor. Arrendatorer fanns inga förrän 1810,
och då 5 st. och 1850 13 st. Tidigare kallades
de hälftenbrukare. År 1800 fanns dock en
Ladugårdsarrendator vid Krusenberg.
Ladugårdskarlar fanns ej förr, endast "dejer",
men däremot oxstillare. Titeln stalldräng
förekommer i Alsikes kyrkböcker första
gången 1793, stattorpare 1796, statdräng
1803, men rättare har funnits från 1776 och
inspektörer från 1744. Tidigare kallades de
fogdar. Trädgårdsmästare fanns på alla
herrgårdar vart efter de tillkom på 1600-talet.
Av drängar och ogifta bondsöner fanns 1810
hela 59 st. och 37 år 1855. Pigor och ogifta
bonddöttrar 87 år. 1820 men 35 år 1855,
Detta enligt prästens uppgift. Mantalslängden
1820 upptar 92 drängar och 102 pigor. 1805
fanns 2 präster, 2 kyrkobetjänter /men
däremot ingen skollärare/, 4 civille
ämbetsmän, 1 officer, 5 soldater, 2 dragoner,
18 bönder på egna gårdar och 13 på andras,
39 torpare, 26 arbetsföra i backstugorna, 2
inhysjes, samt 42 drängar och 68 pigor.
Därtill fanns 138 hästar, 16 oxar, 155 kor, 30
ungdjur och 200 får.
1830 utom ungefär vad ovan angivits: 1
krögare, 1 sadelmakare, 2 skomakare, 1
smed och hovslagare, 2 fiskare, 2
skogvaktare, 1 brännmästare /är vid
bränneriet vid Krusenberg/. Där fanns även
socknens enda kvarn. Av socknens 604
invånare tillhörde 437 bondeståndet, 5
prästerskapet, 2 riddare och adel, 24 andra
ståndspersoner, och 136 diverse. Torpare och
statkarlar räknas då tillhöra bondeståndet.
Ståndspersonerna hade för sin privata del 23
pigor.
År 1859 hade vi 157 hästar, 68 oxar, 284 kor,
93 ungnöt, 321 får, 167 svin. Dessa kreatur
förtärde 730 tunnor spannmål. 1905 fanns
152 hästar och 547 kor. I dag kanske 15
hästar, och koantalet är 200.
1820 var det 9 personer som drack vin och 45
kaffe. 192 kvinnor använde sidenplagg, 29
gubbar begagna snus och 33 hade
brännvinspanna. Herrgårdarna hade de
största förstås och rymde 50-90 kannor /130240 liter/. Bönder och torpares från 15 till 50
kannor. Prästen Elfsbergs rymde 40. De flesta
gjordes om till vattunnor 1854 då hembränningen förbjöds och de som såldes på
auktion gick bort för 20-30 Rd eller det
Sid 12
samma som för en ko.
År 1758 dog en kvinna 91 år gammal, och
1770 en på 98. År 1755 "avlivades" utan
vidare den 30-åriga pigan Brita Nilsdotter vid
Krusenberg för barnamord, och 1829
artilleristen Elis Flodin för mord av änkan
Kindblad vid Fredrikslund. En del om
självmord, hel- och halvtokiga m.m. ingår i
art. Blodsband. för att bestyrka eller
rehabilitera Alsikebornas påstådda forna
knölighet i största allmänhet, och vad vargen
tagit av folk och fä där jakt och fiske
beskrives.
Jordregister
By
Fastighet Förmedlade
mantal
Oförmedlade
mantal
Örestal
Alsike by
1:1
1
1
8
1:2
1
1
8
2
1
1
7
3
1¾
1
4 2/3
4:1
1
1
8½
4:2
1
1
7
4:3
1
1
7
4:4
1
1
8½
4:5
1
1
6
1
1
1
18 2/3
2
1
1
16
1
½
-
6 (?)
2
¼
½
5
3
¼
½
4
4
½
½
-
5
½
½
-
Hagelstena
1
1
1
18
Berga
1
2
2
12 2/3
Ekeby
Flottsund
2
5 1/3
3
7 2/3
4
6
Lippinge
1
1
1
13 2/3
Övermorga
1
½
½
9 (?)
Nedermorga 1
1
1
9
2
1
1
4
Sid 13
Rikebasta
Skäggesta
Tagsta
Tuna
Årby
Summa
3
-
-
-
1
1
1
8
2
1
1
8
1
1
1
14 1/3
2
½
1
7
1
¼
1
4
2
¼
1
4
3
1/8
1/8
1¼
4
1/8
1/8
1¼
5
¼
1
4
1
1
1
11 11/24
2
½
1
7
3
½
1
7
4
½
1
7
1
1
1
16 2/3
2
½
1
4
42 (38)
28 ¼
33 ¾
311 ½
Gods och gårdar
För att kunna beskriva dessa måste först
sägas något om de i äldre jordeböcker
använda taxeringsenheten "öresland" och
mantal. Båda har funnits sedan urminnes
tider.
1682 - visade sig ej vara "fullsuttna". Till
många bönders glädje eller förargelse utgår
allmänningsmedlen ännu efter oförmedlade
mantal.
Öreslandets delning var:
1 markland = 8 öresland = 24 örtugland =
192 penningland
1 öresland = 3 örtugland = 24 penningland
1 örtugland = 8 penningland.
Som synes är namn och delning likartad
dåvarande både mynt- och viktenhet.
Vad mantalet äldst betydde framgår av dess
namn. Sedermera har tillkommit gårdens
olika natur: krono, skatte, frälse o. s. v. som
senare skall beröras. "Förmedlade" har en del
gårdar blivit som vid senare skattläggningar och då främst vid indelningsverkets tillkomst
Skattläggningen skedde förr av
Häradshövdingen och nämnden. Gustav Wasa
påbjöd visserligen att vid denna skulle varje
gård mätas med "stång och aln" (en stång var
5 alnar), men detta var lättare sagt än gjort
och är det först med lantmäteriets tillkomst
på 1630-talet några uppmätningar samt
kartor finnes för Alsikes del, och då i
samband med gårdens förläning till diverse
adel. När lantmätaren 1635 kom till Alsike by
förstod bönderna vad klockan var slagen. Året
därpå Hagelstena. 1666 Rikebasta o. s. v,
Kartor och beskrivning från senaste
uppmätningen (Laga skiftet) torde finnas
bevarade i varje by, och i något fall även från
storskiftet i slutet på 1700-talet men eljest
Sid 14
vid länets Lantmäterikontor Nybrog. 57, samt
centralt för hela Sverige hos Kungl.
Lantmäteristyrelsen V.Trädgårdsg. 2 i
Stockholm.
Äldre kartor finnes från Ekeby 1814 och 1842.
Morga-Flottsund 1670 och 1693. Hagelstena
1636. Prästgården 1635, 1706 och 1787.
Lippinge 1777 och 1833. Rikebasta 1666 och
1690. Skäggesta 1765 och 1808. Tagsta
1707, 1765 och 1810. Tuna 1763. Alsike by
1635 och 1784 men även en odaterad från
1600-talets slut. Årby 1811. Genom
jämförelse med senare kartor och främst
lokalkännedom kan ses hur mycket som var
uppodlat och vilket som var åker eller äng,
och av detta göra en någorlunda hållbar
beräkning av gårdens eller hela Alsikes
åkerareal.
Till ledning för skattläggningen anges ibland
årliga utsädet för gården. Därmed menas
utsädet på halva eller "årvägen", enär andra
halvan låg i träde. Praxis var att en tunna
(146 liter eller ca. 100 kg.) skulle sås på
tunnlandet, sen fick bonn så hur tunt eller
tjockt han ville, och på grund av det den tiden
mycket småkorniga säden såddes vanligen
något mindre. Är utsädet angivet till 10 tun.
var gårdens åkerareal 20 tunnland . Ängen
ingick alltså icke, men hänsyn togs vid
taxeringen om goda ängsmarker (annat hö än
det självväxta å ängar och dikesrenar
förekom ej), samt icke minst tillgången till
fiskvatten.
Att av taxerade örestalet direkt utläsa
gårdens åkerareal går alltså icke. Att vare sig
förmedlade eller oförmedlade mantal ger
någon närmare upplysning om gårdens areal
framgår av tabellen. Emedan örestalet dock
är mera detaljerat - vid Tuna storgård t.ex. 11
hela öresland men därtill petiga 11/24 (d.v.s.
11 penningland) skall vi i brist på annat
försöka förvandla örestalet till ett ytmått
användbart åtminstone för Alsikes del.
Örestalet var omkring år 1700 för hela socken
summa 311 och åkerarealen (obs ej äng)
torde ha varit ganska exakt 1.000 tunnland .
vilket gör 3.2 tunnland . per öresland eller
16.000 kvm. Tidigare var örestalet lägre men
även odlade arealen, varför förvandlingstalet
blir lika.
Tagsta nr 3 och 4 var 1550 endast på 1 1/4
öresland vardera och som blott hus till ena
gården blev det snart en gård.
Vid omskattläggning av Flottsunds by 1693
1 markland alltså ca 25 tunnland
1 öresland ca 3,2 tunnland (=drygt 3
tunnland)
1 örtugland ca 1 tunnland
1 penningland ca 666 kvm
Denna enhet passar utmärkt väl alla gårdar
där arealen på annat sätt kan jämföras. Hela
Alsike by år 1690 t.ex. 65 öresland och alltså
ca. 207 tunnland åkerjord, och årliga utsädet
till hälften anges vara 105 tun. Prästgården
32 2/3 öresland och alltså 105 tunnland .
vilket även kartan 1706 ungefär utvisar.
Kyrkh. Amnelius gnäller visserligen i en inlaga
till Domkapitlet 1695 att "endast 30, högst
40" tun. åtgick till utsäde, men antingen
sådde han för tunt eller glömde han medvetet
torpen Myrdal och Myrvallen som redan
fanns.
Alsikes åkerareal år 1900 var 1.091 har (samt
86 äng). Enligt R.L.F 1958 dock numera
endast 845 har åker. År 1800 645 har åker
och ca. 250 äng.. Genom sänkning av
Branshammarssjön 1824 och främst
järnplogens tillkomst omkring 1850 kunde allt
flera tuvängar uppodlas. Därtill kom att
"Tysken" utdikades vid Fredrikslund liksom
hela alkärret från Påtmyran till Ekeby. Åkrarna
å rena hårdjorden har praktiskt taget samma
utseende på 1600-talets kartor som nu.
Uppodlingen där var alltså redan
undanstökad.
Under perioden från vikingatiden till 1850
skedde ingen större revolution i
brukningssätt, utan vi torde gott kunna utgå
ifrån att genom landhöjningen ca 3 m. blev
successivt sankmarker äng och äng blev åker,
svedjemark uppodlades o.s.v. men allt i
maklig takt med huvudsakligen handkraft.
Skall vi gissa Alsike år 1000 hade 300
tunnland . åker och sedan ökade 1 tid. om
året, och alltså år 1600 ca 900 osv.
Tabellen utvisar Alsikes gårdar med de nr. de
fick på 1500-talet och vanligen behåller än i
dag, förmedlade och oförmedlade mantal,
samt örestalet omkring år 1700.
Den upptar visserligen 42 nr. eller gårdar men
reduceras till 38 av följande anledning:
befanns 2 av gårdarna ligga på andra sidan
ån, dvs i Uppsala län, och förresten ingen
nämnvärd jord till någon av gårdarna utan
levde bönderna på att forsla resande över
Sid 15
Fyrisån (bro först 1831) samt fiske.
Nedermorga nr 3 är visserligen den gård i
Alsike som äldst förekommer i skrift (1221)
men som den knappast förekommer sen dess
utgår den (var på 1/2 öresland)
Prästgårdens nr 4 är min egen slutsats och
förekommer inte i något jordregister eller
annat sammanhang, men är i denna
beskrivning önskvärd för att vi skall kunna
följa gårdarnas öde.
Kyrkoreduktionen 1409
Enär kyrkan ej betalade skatt för sin
egendom beslöts på Herredag (en slags
riksdag) i Nyköping 1396 att alla skattegårdar
som sedan 1363 blivit frälse skulle återgå till
givaren eller hans arvingar och åter bliva
skatte. Vid ting med Erlinghundra härad 1409
tilldömdes Kronan: skatt från följande gårdar
eller jordar som Alsike kyrka eller prästen
hade:
"Fem öresland jord, två örtugar mindre som
Alsike kyrka hade, dito halvniond örtug i
Berga som samma kyrka hade, dito ett halvt
markland jord i Lippinge som samma kyrka
hade, dito två öresland i Östra Vrå som herr
Jon Ingemarsson hade, dito halvfjärde örtug i
samma by som Alsike kyrka hade, dito 11
örtugar i Terff (Tarv) som Knivsta kyrka
hade".
Domen, är som synes oklar enär det ej
framgår var den första gården är belägen,
men är tydligt det var i Berga och i så fall den
gård som i min förteckning har nr 4, men vars
örestal i likhet med alla andra gårdar
sedermera höjts. Omtaxering skedde bl.a.
1530. Tillsammans utgör jordarna förutom
Tarv, 15 öresland 2 örtugland 4 penningland.
Efter denna reduktion kan tyckas det ej
längre var någon mening donera till kyrkan,
men som synes av urkundsförteckningen
skänktes redan 1414 tre gårdar i Tagsta och
1419 en gård i Alsike by till Uppsala
Domkyrka, och 1400-talet anses ju vara
kyrkans guldålder då valven med dess
praktfulla målningar vanligen tillkom. Dock
kan ej all den jord och annan egendom
Gustav Wasa sedermera indrog kunnat ha
tillkommit under 1400-talet, utan till större
delen sådant som skänkts före 1363.
Kyrkoreduktionen 1527-1550
Enligt det s.k. Västerås recess 1527 indrog
Gustav Wasa all kyrkans egendom utom
egentliga prästgårdarna. Endast sådana
gårdar som givits av adeln skulle denna gång
återgå till givaren.
Enär G.W. ej besvärade några häradsrätter
vid indragningen, och någon särskild
förteckning över konfiskerade gårdar mig
veterligen ej finns, har vi att rätta oss efter
de jordeböcker (skattelängder) hans fogdar
årligen upprättade. Blott ett fåtal är dock
numera i sådant skick att de av
amatörforskare får studeras. De
brandskadades mycket svårt eller helt när
Stockholms slott brann 1697. I
Kammararkivet finnes visserligen en
förteckning över Ärkestiftets Kyrkogods 1538.
Förutom själva prästgården upptar den för
Alsikes del 15 gårdar. Detta alltså sedan adeln
återfått sina om de givit några,
Alsike kyrka ägde en gård i vardera
Skäggesta och Hagelstena. Sko kloster 2
gårdar i Alsike by och en i vardera Morga och
Flottsund. Som prebende, biskops, eller
Domkyrkans redovisas 4 gårdar i Alsike by, 3
i Tagsta och 2 i Morga. Dessa gårdar bör
alltså nu bliva krono, men förteckningen
överensstämmer icke med jordeböckema. En
del saknas men åtskilliga ha tillkommit, och
endast evad det gäller gårdarna nr 2-3-4 i
Tuna som 1551 skänktes av Gustav Wasa till
Danvikens hospital (sjukhus) kan skäl finnas
de redan före kyrkoreduktionen varit Kronans.
Följande var skatte eller böndernas egna,
nämligen;
Alsike by nr 4:1
Ekeby nr 1
Ekeby nr 2
Hagelstena nr 1
Årby nr 1
Tuna nr 1
Skäggesta nr 1
Lippinge
Enär inga frälsegårdar fanns förrän efter
G.W:s död 1560 var återstoden alltså krono
om dit räknas även prästgården och de 4
Sid 16
gårdar G.W. snöt för egen del vid arvskiftet
1553 nämligen 2 gårdar i Alsike by och en i
vardera Morga och Flottsund. Han "ägde" vid
sin död ej mindre än 11 stora gods, 2.576
bondgårdar samt 56 kvarnar, Inte illa.
Under titeln f .d. Skohemman redovisas 12
gårdar. Bl.a. Rikebastas båda och de hemman
biskopar m,m. hade enligt 1538 års
förtecknings. Att dessa prelater gjorde sina
affärer och byten med Abedissan på Sko
framgår bl. a 1318 i min urkundsförteckning.
Som en slutsats blir det häpnadsväckande
resultatet att av Alsikes enligt min tabell 38
gårdar 1550 eller tidigare, hade 32 på ett
eller annat sätt slarvats bort av bönderna
tiden 1250-1550, nämligen:
Enskilt eller kollektivt anslogs före 1280
Berga nr 1 till prästgård.
Ärkebiskop Bossom giver 1288 Berga nr 2 till
förstärkning av prästgården. På vad sätt har
han blivit ägare av den gården? Tills dato har
vi haft 65 ärkebiskopar, och åtminstone de 50
före reformationen sysslade tydligen inte med
annat än samla jordagods.
1327 gives Berga nr 3 till Sko kloster.
1341 gives Tagsta nr 5 till Clara kloster.
Före 1363 har Hagelstena nr 2 och Skäggesta
nr 2 givits till Alsike kyrka.
Tiden 1363-96 gavs Lippinge och Berga nr 4
till samma kyrka.
1414 gavs Tagsta nr 1-2-3-4 till Uppsala
Domkyrka (är 3 gårdar)
1419 gavs Alsike by nr 2 till samma kyrka.
Förutom Tagsta nr 5 och Berga nr 3 som ingår
ovan är följande gårdar antecknade som f .d.
Skohemman (alltså även f .d Domkyrkans och
biskopars):
Alsike by nr 1:1, 1:2, 4:2 och 4:3
Flottsund nr 2 och 3
Rikebasta nr 1 och 2
Nedermorga nr 1 och 2
På vad sätt har Alsike by nr 4:4 och 4:5 samt
Årby nr 2 kommit i Kronans ägo under G.W:s
tid enär de ju bortförlänas 1562?
På vad sätt blev Gustav Wasas mormor ägare
av 360 gårdar, bl.a. Alsikeby nr 4:2 och 4:3,
Övermorga och Flottsund nr 1? Jag frågar.
På vad sätt har Tuna nr 2-3-4 blivit Krono?
Jag har nämligen aldrig hört, sett eller läst en
bonde fordom sålde eller gav bort sin gård till
Kronan. Är även det indraget kyrkogods ? I
alla händelser torde ingen av de 15.000
gårdar Gustav Wasa indrog från kyrkan kunna
påvisas vara köpt av bönderna.
Alsikeböndernas tribut till kyrkan och
evigheten alltså minst 22 och troligen 25 av
sina 38 gårdar. Därtill 1/10 av sin årliga
inkomst till präst och biskop och 1/3 av
återstoden till kyrkans underhåll, vin och
oblater. Arma bönder. Men om skatte, frälse
eller krono har snart ingen betydelse enär
Gustav II Adolf och främst hans dotter
Drottning Kristina och hennes
förmyndarregering (Axel Oxenstierna) säljer,
belånar, förlänar eller skänker bort både
Kronans vid kyrkoreduktionen indragna
gårdar och även böndernas egna och främst
dess skatter till adeln på sådant sätt att ny
reduktion eller revolution är ofrånkomlig.
Urkundsförteckning
I Riksarkivet finnes framförallt kyrkans
medeltida åtkomsthandlingar bevarade i
original, men tryckta avskrifter finnes i de
större biblioteken. Vanligen då i
Diplomatarium Suecanum (DS) eller Svenskt
Diplomatarium (SD). Av dem som berör
Alsike och kyrkoreduktionen kan framhållas:
1221 En gård i Morga ingår bland de
skattskyldiga till Vårfrukyrkan i Uppsala,
1288 Ärkebiskop Magnus Bossom giver i sitt
testamente ett halvt markland jord i Berga till
underhåll av Alsike kyrkas präst.
1303 Domprosten Andreas And köper ett
halvt öresland jord i Morga av Dalby kyrka
och dess sockenmän.
1318 Ärkebiskop Olof i Uppsala byter åt sig
10 Öresland jord i Alsike by, och Abedissan
Ingeborg i Sko och Konventet i St. Clara
kloster i Stockholm säljer till Olov alla å
gårdarna befintliga hus för en läst spannmål
som då kostade 17 mark penningar. (En läst
var 12 tunnor).
1327 Finvid Nilsson testamenterar 6 öresland
i Berga till Sko kloster där han väljer sin grav.
1341 Cecilia Ingemarsdotter giver 14
örtugland i Tagsta till St. Clara kloster vid sitt
inträde där som nunna.
Sid 17
1409 Lippinge halvt markland och en gård i
Berga samt.jordar där och i Östra Vrå dömes
återgå till givaren eller hans arvingar.
1412 Olof Larsson i Årby byter åt sig
Skogården i Berga mot en gård i Säby,
Vassunda.
ingår i kyrkoreduktionen.
1548 Skrivelse från Gustav Wasa angående
Berga nr 5 och 4.
1551 Genom byte med Vickeby tillföres
prästgården Berga nr 3.
1414 Kettilbjörn Ingvarsson giver 1 markland
jord i Tagsta till Uppsala Domkyrka. (Är nr 12-3-4)
1419 Sten Thuresson giver en gård i Alsike by
till Domkyrkan.
1420 Alsike kyrkas präst fråndömes jord i
Berga han olovligen slagit under sig. (Är från
Skogården i Berga).
1546 Skäggesta nr 2 och Hagelstena nr 2
1589 Skrivelse från Johan III angående den
jord Alsikebönderna ännu innehar i Berga. (Är
nr 4).
1617 Skrivelse från Gustav II Adolf ang.
samma jordar.
1619 Kyrkh. Vidman försöker byta åt sig
dessa jordar.
1630 Berga nr 4 bytes med
"Skäggestaborna^.
Herrgårdarnas tillkomst
Att ett eller flera hemman, hela socknar eller
län under medeltiden förlänades förtjänta
eller oförtjänta personer vet vi. De fick
uppbära skatten eller viss del därav.
Erlinghundra härad än Steninge, Ledingenäs,
Måby, Sätuna, Kolhammar. (Obs att till 1714
hörde Vassunda, Haga och St. Per till Håbo
härad).
Rikebasta förmodas på grund av att den flera
gånger under medeltiden förekommer i
samband med diverse prominenta personer
ha varit ett säte för dessa. År 1555 anges
uttryckligen att en Dansk undersåte Jöns Split
hade Rikebasta med flera gårdar till
"sätesgård”. Huruvida därmed avses han varit
ägare, eller blott uppburit skatten-arrendet
kan ej direkt utläsas, men däremot att han liksom hans titelhöga företrädare - innehade
flera gods och att det alltså ej är självskrivet
det vid Rikebasta funnits en ståndsmässig
säteribyggnad under medeltiden.
1562 var däremot hela 80 mantal frälse i
häradet, därav i Alsike 7 gårdar, nämligen
Alsike by nr 4:4 och 4:5, Övermorga,
Rikebasta båda gårdarna, Årby nr 2 samt
Tagsta nr 2. Av dessa hade Knut Knutsson
Lillie till Sjöholm förläning på skatten från
Tagstagården .(samt 10 till i Uppland) , och
Arvid Trolle till Bergkvara eller hans döttrar
"jomfruerna på Engzön" från de övriga 6
(samt 25 mantal till i Uppland). Dessa
förläningar blott på livstid som framgår av
fortsättningen på 1600-talet. När riddarhuset
tillkom 1626 fanns 127 adelsätter. Dessa
innehade nära 15.000 av Sveriges dåvarande
67.255 hemman. De flesta i blott 8 släkters
ägo. I ett radioföredrag 1947 yttrade Prof.
Hecksher: "22 ätter hade 65 milj. i årlig
inkomst förvandlat endast efter 1930 års
penningvärde".
Äldsta jordeböckerna anger att 2 bönder
fanns där, och en karta från 1666 utvisar att
båda gårdarna låg i bredd inom vägslingan.
Hade någon säteribyggnad funnits redan då
hade den säkerligen markerats. På kartan
1690 finnes däremot den nuv.
Rikebastas den tiden obetydliga areal på ca.
50 tunnland åkerjord (det var först i slutet på
1600-talet där skedde en frenetisk uppodling
kring nuv. Björklunda) var ej heller mycket till
säteri ensamt. Lägges därtill att gården vid
kyrkoreduktionen ägdes av Sko kloster, och
sällsynt Kronan eller adeln gav bort några
gårdar till kyrkan, har det säkerligen vare sig
vid Rikebasta. eller annan plats i Alsike
funnits en medeltida herrgård. Under 1400talet kan jag ej finna flera sätesgårdar i
År 1632 hade antalet stigit till 187 och vid
Drottning Kristinas avtärd 1654 var de 627,
De ägde tillsammans 37.315 mantal, varav i
Stockholms och Uppsala län 7.649 av dess
8.674, och hälften av återstoden 896 var
sedan 1624 Akademigårdar och dess skatt
"possiderades" vanligen av Universitetet,
Debiterade men "avkortade" grundskatten
från de 7.649 mantal var 1654 187.718 daler
smt, vilket adeln alltså fick behålla, plus extra
skatter under olika namn med t. v. ett värde
1/3 av grundskatten. Det var huvudsakligen
Sid 18
från norra Upplands skogstrakter Kronan fick
någon skatt. Från Bro härad med dess 135
mantal. blott från 2. I Erlinghundra härad
med dess 233 1/2 mantal hade adeln 204 och
med avkortad skatt 44.146 daler.
Att här uppräkna alla de privilegier adeln
hade är vare sig möjligt eller nödvändigt.
Nämner därför endast de som möjliggjorde
att de forna byarna i Alsike kunde förvandlas
till herresäten utan att bonden i de fall han
ägde gården aldrig, och Kronan sällan, fick ett
rött öre. Med början omkring 1625 sålde eller
förlänade Kronan bort de vid
kyrkoreduktionen indragna gårdarna till adeln
(obs ej till ofrälse) eller blott skatten från
dessa eller böndernas egna gårdar. Priset var
från början så beräknat att gårdens
kronoskatt (grundskatt) .skulle inbringa
köparen 3 % ränta, men sänktes snart till 4
1/2 %. Som grundskatten enligt förestående
var ca. 30 daler mantal i medeltal (i Alsike
avsevärt högre) skulle alltså ett hemman på 1
mantal vara värt 1.000 daler efter 3 % och
700 efter 4 1/2 %. Men Kronan fick bara
hälften i de fåtal fall köparen verkligen betala
något.
Från 1625 till 1654 anges försäljningen ha
inbringat drygt 3 1/2 milj, daler (3.700.000)..
Enär adeln under samma tid ökade sitt
godsinnehav med 22.315 mantal och detta
gånger blott 700 gör 15 miljoner daler (är
150 tunnor guld) säger ju sunda förnuftet att
dessa merendels nyadlade äventyrare icke
kunde plocka fram ens en bråkdel, utan allt
var rent skoj och endast några rader på ett
papper. Att en del kunde utgöra ersättning för
gjorda tjänster som ämbetsmän eller
officerare må så vara, men har jag en dräng
men inga pengar får han väl ta arrendet men
inte lämnar jag honom gården vid
anställningen. Fördelas försäljningssumman
på dessa 28 år blir det inte ens 140.000 daler
om året, men hade Kronan haft gårdarna kvar
hade den fått 669.450 daler varje år i skatt
efter 30 per mantal.
Alsikes dåvarande 8 skattehemman kunde ju
rimligen inte säljas bort av Kronan, men låg
ett dylikt i vägen för att bilda ett gods såsom Alsike by nr 4:1 - göres inget
undantag. Den får följa med på köpet. Såldes
eller förlänades blott skatten, blev bönderna
s.k. säteribönder med som det visade sig
obegränsade skatter och dagsverken till
säterierna. Ingetdera kunde i längden
fullgöras och gården blev "skattevrak" och
tillföll säteriet. 42 av Upplands skattegårdar
försvann på detta sätt, och var det på den
vägen även Alsikebönderna åkte dit. D. v. s
nu menar jag i första hand inte de som redan
under medeltiden slarvat bort sina gårdar till
kyrkan och nu var krono, utan de futtiga
kvarvarande 8 skattebönderna.
Före indelningsverkets tillkomst 1682 skedde
utskrivning av soldater efter de längder
prästen upprättade. Säterierna ägde frihet
från utskrivning, men hörde andra gårdar på
något sätt under adeln ägde de föreslå den de
bäst kunde undvara, och det var naturligtvis
bonden själv. Detta i förhoppning han aldrig
skulle återkomma och hustrun-änkan ej klara
upp skatten. Så skedde t.ex. vid Tuna
storgård 1667. Sveriges den tiden rikaste
man Riksföreståndaren Magnus Gabriel De la
Gardie och gift med Karl XI faster hade
skatten i förläning, men bonden och soldaten
Steffan Bertilssons änka Anna kom efter med
den - och Gardie snöt gården. För "uthlagors
räst upå sigh med 650 daler (=325 tun. råg !)
Sålde den genast till fru Brita Kruus på
Krusenberg för 2,000 daler, varifrån den
friköpes 1807 för 4.863 riksd. B:o.
Enär panthavaren ägde rätt utmäta gården
sedan 3 års skatter var obetalda, hade änkan
Bertilsson alltså en kronoskatt med 1/3 av
gårdens värde eller hade hon inte betalt på
20 år. Rent skattevrak och utmätt blev i Alsike
endast denna gård, men försök gjordes med
bl.a Lippinge och Årby, men alla
skattebönderna blev så plågade under de 50
år skatten var förlänad att de ännu 50 år
efter reduktionen kröp på knäna, och endast
storpampen Anders Persson i Skäggesta (vars
släkt fordom synes ha ägt halva Alsike) som
repa sig. Härom dock där reduktionen
behandlas och ang. Anders Persson se
Skäggestas släktregister och bänkdelningen i
Alsike kyrka 1694.
Det dåtida höga skattetrycket i förhållande till
avkastningen och adelns "köp" av gårdar och
skatter begrips bättre om vi betänker att
endast kronoskatten förvandlat till spannmål
utgjorde 1/5 av gårdens skörd. Betala det
den dag som är. För Alsikes del började
eländet 1626 genom att Häradshövdingen
Måns Mårtensson Palm på Lövstaholm fick
skatten från Lippinge, följt året efter av Frans
Bernhard Thurn som fick den från Ekeby nr 2,
Skäggesta nr 1, Tuna nr 1 och Rikebasta nr 2.
1630 Domprosten Lars Wallius
Flottsundsgårdarna. 1631 Överste Jakob
Spens skatten från Ekeby nr 1, Hagelstena nr
1 och 2, Årby nr 1 och 2, Tagsta nr 5 (samt
Sid 19
ytterligare 50 mantal i Uppland).
1657 Carl Carlsson Gyllenhielm (Karl IX
naturlige son) en gård i Morga (+ 68 mantal
till i Uppland), 1640 Johan Cruus 7 gårdar i
Alsike "by (de 2 förut nämnda 1562 ägde
släkten förut genom att Cruus mor Brita
Pontusdotter De la Gardie 1625 tillbytt sig
desamma). Omkring 1640 "köpte" Johan
Cruus hela 52 mantal i Uppland.
Detta får räcka t. v. för att ej hela
adelskalendern skall uppräknas, och återstod
förresten blott Skäggesta nr 2 och 3 gårdar i
Tagsta, men även de förlänades snart adeln
som därmed hade skatten från Alsike utom
prästgården förstås och de 5 Danviksgårdarna
i Tuna. Säterier var Flottsund, Krusenberg,
Rikebasta och Ekeby.
Alla adelsätter skulle även ha ståndsmässiga
bostäder och helst ett slott. Bönderna fick "gå
och trampa lerlaven hos adeln". När de
omsider knorrade yttrade Lantmarskalken
Bonde i riksdagen 1652: "Det är underligt att
det folk som Gud skapat till trälar skall anses
fritt". Till Krusenberg hörde omsider 16
gårdar i Alsike, och vars bönder trampa
lerlaven vid det kolossala slott med
tillhörande karpdammar Axel Oxenstiernas
dotter Karin Kruus påbörjade 1648. Och där
fick de gå i hundrade år sägs det. På själva
slottsbygget bör det dock icke ha varit mer än
68, ty det brann 2 mars 1717, men bönderna
i Tuna storgård fick alltså tjäna för Rakel till
1807 och de i Årby till 1 Jan. 1888. övriga var
för länge sedan torpare.
Men de 16 var ej ensamma som sysslade med
slottsbygge. De förut under olika adel livegna
bönderna i Lippinge, Tagsta och Ekeby blev
nådens och reduktionens år 1686 .i stället
skattskrivna under den som ivrigast hjälpt
bönderna och Karl XI genomföra den,
nämligen gunstlingen Nils Gyldenstolpe som
samma år förlänades Noor. Tillsammans med
sina olycksbröder och bönder i Tarv, Oleda,
Särsta, Grillby, Valloxsäby m. fl gårdar i
Knivsta, finansierade de med sin skatt och
uppförde med sina dagsverken ett stabilt
träslott som trots branden 1934 kvarstår än i
dag. Som tack utmätte Gyldenstolpe de flesta
av gårdarna. Den sista på dödsbädden 1709
av bonden Anders Matsson i Tarv (se Lippinge
antavla A:7).
Ar 1667 fick biskop Emporagrius säterifrihet
för Rikebasta och för det bör en anständig
sätesgård då vara uppförd. Även om det är
den ännu bevarade (som jag dock misstänker
Landshövding Olof Tegnér började uppföra
1686) var den av rimligare dimensioner,
liksom den Mattias Björnklou uppförde vid
Kungshamn något år före sin död 1671. Dock
inte den nuvarande. Den tillkom 1743. Vid
reduktionen hade Ekeby redan mist sina
säterirättigheter just på den orsak ingen
ståndsmässig bostad blivit uppförd, och den
vid Hagelstena kan ej gärna ha tillkommit
förrän på 1720-talet även om stilen är bra
lika Rikebastas. Fredrikslund tillhör en senare
tidsperiod.
Alsikes 6 s.k. herrgårdar började alltså bildas
på 1600-talet, men förutom Krusenberg hade
de 1686 egentligen ej kommit längre i sin
utveckling än jordförvärven. En bidragande
orsak var att en reduktion varit aktuell i minst
20 år och de verkliga storråttorna redan
lämnat skeppet, och ser vi av
reduktionshandlingarna att adeln vartefter
bönderna utplundrats sinsemellan bytt och
sålt sina förläningar att manipulationerna inte
kunde klaras upp. Ingen av Alsikes herrgårdar
har tillkommit på enligt nutida
rättsuppfattning anständigt sätt.
Innan reduktionens inverkan för
Alsikebönderna och 1700-talets skatteköp
behandlas, måste först sägas något om hur i
fridens namn kunde några hundra personer
(varav nära hälften utlänningar) utan
bondeuppror som på Engelbrekts och Gustav
Wasas dagar kunna plocka åt sig nästan
samtliga gårdar i Alsike och 2/3 i hela
Sverige. Typiskt är att som bekant gick ej
adeln norr om Dalälven.
Uppror förekom visserligen inte, men väl ett
mångårigt maktlöst motstånd av bönderna i
riksdagen. För Upplands del framförallt av
dess ledare och talman vid flera riksdagar
omkring 1650, bonden Per Eriksson i Edinge,
Tuna sn. Han insattes därför på Uppsala slott
och dömdes senare till landsförvisning. En
annan var bonden Olov Andersson från
Rådmansö som blev dömd mista livet, men
benådades med landsförvisning, men då han
1653 olovligen återkom blev avrättad. En
första förutsättning var ju att tillhöra adeln,
och om den finnes en hel del register i
sammandrag och utförligare släktvis av någon
sentida beundrande avkomling. Var det
bönder som blev adlade, eller vad var det för
slags folk?
Jag vet ej om något yrkesregister är utgivet,
utan har blott tagit provstick angående de
personer här i orten som har sitt namn, gods
Sid 20
eller annan förmögenhet härstammande
direkt genom bondeutsugning under 1600talet eller indirekt såsom privilegierade
ämbetsmän under mutornas och
korruptionens 1700-tal att tacka, och visar
det sig tyvärr att de flesta var avkomlingar av
kyrkans tjänare i högre ställning, domprostar
och biskopar. Några kanske med bondeblod i
ådrorna men sällan en bondson blev präst. I
Alsike blott 2 på 300 år (se Skäggesta B:3
och Årby A:9) och de blev inte adlade, och
inte deras barn heller för den delen.
Det ansågs nämligen inte passande präster
och biskopar lät adla sig, utan ordnades på
det viset att .barnen blev det. För "faderns
förtjänster"! Och var det sedan dessa som i
vaggan gjorde genialiska geschäft med
bondens gårdar och skatter, och var det
framförallt åren 1660-85 i väntan på yttersta
domen (reduktionen) det andliga ståndet
greps av Klondykefeber och likt en skock
gråsparvar krafsade igenom de fattiga
hästlortar den äldre adeln ej hunnit leta
igenom. Redan 100 år efter Gustav Wasas
bottenskrapning av kyrkans tillgångar, och
trots 30-årigt och andra krig och ständiga
nödår hade tydligen allt silver ånyo hamnat i
kyrkans eller dess tjänares kassavalv,
För hela Sverige gäller eljest att 37 % av
adeln hade utländskt påbrå. Främst tyskar,
men även danskar och balter. 50 % av grevar
och friherrar var utlänningar.
Axel Strindberg skriver i "Bondenöd och
Stormaktsdrömmar" att det svenska
stormaktsväldets glans köptes med
böndernas nöd. Krigarna och ämbetsmännen,
som härskade i den färska stormakten måste
betalas, och de fick betalt med böndernas
jord. Och Inger i "Bonden i Svensk historia"
att det var de svenska och finska bönderna
som vann 30-åriga kriget. Han har kunnat
tillfoga att de som eventuellt kom hem med
livet fann hustrun som rotehjon och gården
tillhörande närmaste gods eller kanske det
befäl han stridit under. Endast i Uppland fanns
nu nämligen över 1.000 gods och herrgårdar
mot knappt 100 före kriget. Största boven i
dramat var dock naturligtvis Kronan själv,
utan vars initiativ och välsignelse
köpenickaden aldrig kunnat ske, och då
främst den med snedvridet känslo- och
driftsliv utrustade Drottning Kristina och
hennes och Karl XI förmyndarregeringar.
Lämnade då lantbruket så hög avkastning att
den som kom över några gårdar dels kunde
bygga ett slott där till sommarnöje och ett
palats i Stockholm för vinterbruk? Ja med fria
dagsverken , och två generationers brutto
avkastning från 40.000 gårdar de inget betalt
för så gick det tydligen. De otaliga inlagor
adeln ingav efter reduktionen för att om
möjligt rädda sitt skinn och sina gods, visar
att de sinsemellan sålde och bytte gårdar och
bönder med en inställning och en moral som
tjuvar emellan efter en lyckad turné.
Skillnaden är hårfin. Därtill hade de panna
hos Konungen klaga deras pant ingenting gav
i ränta. Detta sedan de utarmat bonden och
jagat upp honom till torpen, och bara i
Uppland 150 gårdar stod övergivna och dess
bönder gick som tiggare eller vandrade norrut
för att bryta ny mark. Det är dessa som kallas
Stormän i släktbeskrivningarna, och är det
rörande att läsa med vilka generande
vändningar tillkomsten av släktens
jordegendomar eller förmögenhet behandlas,
men däremot de krigiska bedrifterna utförligt
kan följas dag för dag. Dock är dokumenterat
att adeln inte alls ställde sig till fosterlandets
förfogande i samma grad som allmogen.
Alltså ingenting nytt med händelserna under
t.ex. senaste beredskapen 1939-45 då titlar
och några kyrkliga eller kommunala uppdrag,
mystiska A-B och C-kort, samt läkarintyg i
långa banor klarade en mängd patrioter från
att fullgöra sin plikt. Ej minst i Alsike.
Även måste sägas något om böndernas forna
uppfattning angående äganderätten till
jorden. Gränserna mellan byarna är
säkerligen äldre än sockengränserna, men
inom byn var all mark utom själva
gårdstomten gemensam egendom, även om
för brukningens skull varje bonde av hävd
hade viss del i var åker. Att förutom redskap
och husdjur bonden ägde gårdens hus säger
sig självt, men ännu för 100 år sedan sades
värdet av dessa endast vara i dem befintliga
"hakar och gångjärn". Järnet var dyrt, men
timmer till nya hus kunde hämtas fritt på
byns skog eller allmänningen, och
uppsättningen kosta ej mer än arbetet.
Enär en gård sällan såldes, utan gick i arv
inom släkten, och om den salubjöds en
medlem av denna till 1876 ägde inlösa den
för pris häradsnämnden vanligen bestämde,
och det var mycket lågt, eller i slutet på
1600-talet omkring 50 daler öreslandet, är
svårt få en verklig uppfattning vad en gård
egentligen var värd. Och vad bonden betala
för var egentligen något som framgår av
förestående inlösningsrätt, nämligen den för
Sid 21
honom så heliga bördsrätten. D. v. s att
okränkt sitta kvar på sin gård. En rätt som ej
alltid var inskriven i något jordregister utan
intygades och garanterades av bygrannarna.
Vid arv och köp fordom lades en torva av
jorden i köparens sköte under vittne av
fastarna, och än i dag förekommer ju inte
kvitto bönder emellan om man köper ett lass
säd eller en sugga.
Äganderätten till marken är ju fiktiv, enär
man ej gärna kan flytta den och avsättningen
av blomjord är begränsad. Består den av grus
går det lättare. Sedan uppstår frågan hur
djupt äganderätten sträcker sig. När
tunnelbanan byggdes i Stockholm, var det
visst ett par våningar. Om tunneln djupare
behövde staden alltså ej betala något för
intrånget. Vem som helst får ju även inmuta
en plätt här och där med 200 m. radie om
han finner malm, guld, silver, uran o.s.v. 1888
inlöste Kronan omsider vanligen alla
frälseräntor adeln haft sedan 1600-talet i
säteriet kringliggande gårdar (såsom Årby) ,
men inte märkte bönderna där någon skillnad
i annan mån de nu fick betala sin skatt till
Kronan. De blev ägare utan skatteköp. Hade
gården legat i rå och rör med Krusenberg
hade byn försvunnit i likhet med Alsikeby och
Morga. Nu kan tyckas det gjorde bonden
detsamma om han betala sin skatt till
Kronans fogdar eller någon adel i närheten,
men som närmare beskrives i art.
"Skattetrycket" var den så hög att blev det
ett eller flera missväxtår i följd. kunde
möjligen bonden och hans familj uppehålla
livet genom att äta upp kreaturen och knapra
barkbröd därtill, men absolut inte betala
någon skatt. Detta tog adeln inte hänsyn till.
Dessutom hade de "husbonnsrätt", d. v. s
ägde rätt att med lämplig aga tukta sina
bönder eller sätta dem i kurran på godset.
Alltnog visar det sig att skatten var så hög,
att kunde adeln få gården till "vrak" och
därmed frälse och skattefri, steg priset adeln
emellan till det tio dubbla. Därmed förstås
vilken vinst adeln gjorde även om de betalt
något för gården till Kronan, och det kunde i
Alsike endast Brita Kruus för en del av
Krusenberg vid reduktionen bevisa.
Efter 1858 fick Årbybönderna betala sin skatt
till Krusenberg i pengar och förvandlades den
för nuv. Janssons och Johanssons gårdar till
113 riksd. eller lika mycket 3 kor kostade på
auktionerna den tiden, och 6 kor om året i
261 år är ju ingen dålig ränta från ett enda
mantal på de dalrar Axel Oxenstierna ev.
utlåna, och att det var en herre som såg om
sitt hus på vanligt sätt visar sig vid
reduktionen då 629 av hans gårdar, fick
återlämnas.
År 1850 stämde baron Cederström på
Krusenberg Årbybönderna enär de vägrat
köra "säterispannmålen" till Dannemora där
rågen då stod några ören högre än i Uppsala.
Bönderna mena milstolparna utvisa vägen var
över 6 mil - alltså utanför den cirkel från
säteriet de kunde åläggas enligt
adelsprivilegierna - men Cederström mätte
fågelvägen. Bönderna vann. Dock inte på
grund av vägen utan att de ej på lagligt sätt
blivit delgivna barons direktiv. De hade
nämligen varit så knepiga de slank bakom
knuten när de såg barons fogde komma, och
deras kärringar som fått beskedet ansåg de
inte vara mycket att rätta sig efter.
Som en slutsats kan sägas att inom 10 mil
från Stockholm innehade adeln 1686 nästan
samtliga gårdar, men att det vad
skattegårdarna beträffar till 60 % utgjorde
blott skatten. Det var nämligen ej alla
socknar som varit så frikostiga mot kyrkan
som Alsike,som här var 60 % av
gårdsantalet, men för hela Sverige blott 30
%. Samt att i de fall adeln bekommit blott
skatten från en kronogård kunde ju inte
gärna denna göras till skattevrak. Detta gick
för sig endast med böndernas gårdar. Och det
gick med över 8.000.
Reduktionen 1686
Enär Kronan till sist ej fick några
skatteinkomster var en reduktion
ofrånkomlig. Man kan säga att proceduren
löstes på det eleganta sättet att i princip
indrogs alla adelns köp och förläningar, och
sedan fick den som gitte och kunde försöka
bevisa sin oskuld. Och det försökte de flesta
med påföljd kommissionen drunkna i luntor
och utredningar som aldrig kunde klaras upp
till 1723 då adeln ånyo vädra morgonluft och
genom sina nya privilegier återfick de flesta
av sina pante- och köpegods, och är
ouppklarade än i dag.
Resultatet blev för Kronans del naturligtvis en
glänsande historia, och på något år kunde
hela statsskulden betalas, men för
Sid 22
Alsikeböndernas del rätt mager. Genom
diverse manipulationer lyckades adeln i stort
sätt behålla sina gårdar även om de delvis
skattlades. Bönderna i övrigt betala snällt sin
skatt till Kronan eller Noor, och som de flesta
satt på "urminnes hävd" och förresten varken
kunde läsa eller skriva litade som vanligt på
guds försyn med påföljd fan tog bofinken för
tredje gången på 150 år och 1701 fick de
nådigt tillstånd att köpa tillbaka sina egna
gårdar - av Kronan. Ingen hade dock förmåga
därtill förrän 1733. Jordeboken och
landsböckerna m.m. kunde därtill som kanske
ämnat var ej användas som laga bevis ang.
ägande- eller bördsrätt, enär. den släpa efter
för mycket. Den Jan Persson som angives
som brukare hade kanske dött i 30-åriga
kriget eller avhysts av adeln till Ingermanland
för många herrans år sedan, och den Per
Jansson som nu satt som torpare hade
Bolstervar von Rosen flyttat dit från Småland,
och han kunde inte utan vidare få gården.
Foljden blev att det tv fick gå som det gick.
En del adel försvinner från orten utan att
väcka uppseende. Biskop Lithman mister sitt
Ekeby och Jungfru Marta Thott på Noor både
detta och räntan från Tagsta-Lippinge, men
andra kom i stället. Spens arvingar stred i
många år för sitt Hagelstena och placera till
sist en Madamé Böös där som bonde. F.d.
Sekreteraren i
Kungl.Reduktionskommissionen Olof Tegnér
fick efter Emporagrius Rikebasta, och i
glädjen donera han 1686 till Alsike kyrka den
ståtliga ljuskrona som nu hänger närmast
altaret. Så allmänt känt torde det inte vara
att den figur den är krönt med är ett
justitiebeläte, och att Tegnér själv tack vara
sitt barska utseende stått modell till originalet
"Kopparmatte" i Stockholms rådhus den tid
han var Justitieborgmästare. Efter hans död
1689 kvarstår Rikebasta nr 2 som frälse, men
nr 1 blir kronogård.
Flottsund - som i jordeböckerna för första
gången kallas "Kungshamn" år 1708 - blev
krono, men eljest skedde där ingen större
förändring. Och på Krusenberg satt till sin död
1716 lika ograverat den lilla Brita Kruus. Hon
som endast 16-årig blivit krigaränka 1657 och
7 mån. därefter även mor. Hon gifte aldrig om
sig, men fick med tiden ett visst släktdrag av
den välkända Pintorparfrun på Eriksberg,
Beata von Yxkull, vars son Gustav förresten
vid sin död var förlovad med Britas 13-åriga
dotter Jacobina. Tillsammans med sin gode
vän och släkting Gyldenstolpe (en son till
honom gift Oxenstierna) fortsatte hon
nämligen sina småaffärer med böndernas
gårdar och skatter som ingenting hänt.
Åtta år efter reduktionen ansåg bönderna det
vara på tiden att rangera om litet i Alsike
kyrka och som i fornstora dar placera
kyrkvärdar och storbönder längst fram. Men
det gick inte alls. Trots adeln vistades här
endast ett tag på. sommaren och knappt det
behöll de sina 2 första bänkar till höger och 3
till vänster, och de forna bönderna i Alsikebyn spökar ännu men återfinnes i
drängbänkarna bak i kyrkan eller i nr23-24
för torpare och inhysjes, och än i dag 300 år
efter sätter sig inte gärna en bonde i första
bänken. Därom se "Bänkdelningen i Alsike
kyrka 1696".
År 1700 anges att av Sveriges gårdar var nu
35 % krono, 33 % frälse, och 32 % skatte,
vilket innebär att Kronan återtagit omkring
30.000 hemman. l Alsike där som nämnts
adeln innehaft samtliga gårdar utom
prästgården och de 3 Danviksgårdarna i Tuna,
eller 31 st. återgick 19, nämligen Lippinge,
Ekeby 2 gårdar, Hagelstena nr l, Tagsta 4
gårdar, Skäggesta 2 gårdar, Rikebasta nr 1,
Tuna nr 1, Alsikeby 4 gårdar, samt de 3 i
Flottsund. Alla blev krono utom Skäggesta nr
1 och de båda Ekeby gårdarna. Rättvist borde
därtill Lippinge, Hagelstena nr 1, Tuna nr 1
och Alsikeby nr 4:1 ha återgått till bönderna
enär dessa gårdar ej var invecklade i Gustav
Wasas kyrkoreduktion, men så skedde ej.
Av adeln fick Spens arvingar behålla
Hagelstena nr 2 trots jordeböckerna anger
det "skiänkt till frälse 1632", och Tegnérs
sterbhus likaså Rikebasta nr 2 utan angiven
prestation. Brita Kruus fick behålla Alsikeby nr
4:4 och 4:5 och de 3 Morgagårdarna samt de
2 i Årby vars frälseränta Kronan ej behaga
lösa in, och Alsikeby nr 4:1, 4:2 och
4:3 dels böt hon åt sig mot gårdar hon eller
släkten ägde på andra håll och ej
reducerades, liksom nr 4:4 och 4:5 ovan från
1625, dels styrkt Johan Cruus 1640 givit
4.795 daler för 7 gårdar. Dessa 5 gårdar blev
nu "Krusenbergs säteri". För dem som vill
räkna ut vilken ränta Kruus fick, kan angivas
att grundskatten från de 7 gårdarna var
341:12 vartill kom extra ordinarie skatter
med ca. 120 daler. Allt efter kronovärde
fastställt 1624 och redan vid köpet 1640 stod
de i skatten ingående naturaprodukterna 50
% högre. Dessutom fick i fortsättningen
bönderna göra 3 dar i veckan som torpare.
Sid 23
Adeln fick alltså behålla 12 gårdar. Av 31
kunde de (Brita Kruus) .endast styrka att de
betalt något för 3, även om i köpet 1640
ingick 7 gårdar, ty för 4 fick hon ju lämna
andra. Av kronogårdarna fick Tegnér
disponera Rikebasta nr. 1 mot han uppställde
dragon nr 95. Brita Kruus Alsikeby nr 1:1 och
1:2 mot dragon nr 96, och nr 2 och 3 mot att
hon åtog sig gästgiveribesväret. Och därmed
behöll hon Alsike bys 9 gårdar. Björnklous
änka fick disponera Flottsund mot dragon 97.
Lägges därtill att Gyldenstolpe tillsvidare hade
skatten från Lippinge och Ekebygårdarna och
bonden på Hagelstena nr 1 fick flytta på sig
1731 för baron Dancwart, samt att Brita
Kruus arvingar återfick Tuna storgård 1723,
förstås att utdelningen för Alsikeböndernas
del av den storståtliga reduktionen blev
lindrigt sagt synnerligen mager, eller summa
3 gårdar. Framåt 1730 synes skatten från
Lippinge-Ekeby gå direkt till Kronan som
alltså hade den från 19 gårdar om
tillsammans 15 förmedlade mantal, medan 15
om tillsammans 12 1/4 mantal. var frälse,
Danviksgårdarna i Tuna då inräknade. Adeln
fick behålla ca. 23.000 gårdar eller gods som
bildats av dessa. Alltså 1/3 av antalet och
därmed praktiskt taget även 1/3 av landets
förmögenhet enär någon annan
värdebeständig inte fanns. Och just 23.000
gårdar är snutna av bönderna. Först 15.000
via kyrkoreduktionen, och 8.000 blev
skattevrak via adeln. Den dag som är ser vi
värdet av de 23.000 gårdarna. Den som 1650
värderades i 700 daler kostar nu 100.000 kr.
De 15 vid Ekoln tillsammans kanske 10 milj.
och några i Stockholms närhet till 50 milj. st.
Obs även att tills för 75 år sedan måste 90 %
av befolkningen leva på lantbruk. Den det
inte ville odla upp en plätt fick svälta ihjäl.
Därmed förstås min reaktion mot först
kyrkans och sedan adelns rov av böndernas
gårdar, strävsamt uppodlade med handkraft
av dem och kanske 50 generationer förfäder
och nybyggarpionjärer. De forna bönderna
deporterades till Ingermanland, utskrevs till
heligt 30-årigt krig i Tyskland, eller skyfflades
upp till de 64 torpens magra vretar.
Skatteköpen
Med Kart XII bravader från Narva till
Fredrikshald blev det ånyo ebb i statskassan,
varför Kronan med början 1701 åter sålde
bort de gårdar de återtagit vid reduktionen.
Denna gång dock till skatte och fick även
bönderna vara med i karusellen. Hade t.o.m.
förköpsrätt till den gård de brukade. Priset
var lågt, och gällde egentligen bördsrätten.
Men bönderna hade aldrig haft några pengar,
och inte nu heller utom möjligen på kistbotten
några Görtzens värdelösa nödmynt, varför det
dröjde till 1733 innan någon Alsikebonde
kunde skatteköpa sin gård. Dock hade Olof
Tegnérs son V. Presidenten Johan Tegnér
skatteköpt Rikebasta nr 1 år 1727 för 133
daler smt. Både adel och bönder var dock av
erfarenhet mycket reserverade göra några
affärer med Kronan. Även nu framkommer
alltså hur litet själva äganderätten till jord
egentligen var värd den tiden på grund av det
höga skattetrycket. Köpen gällde ju Kronans
gårdar och köparen fick efter nutida
uppfattning full äganderätt. Men skatt skulle
Kronan ha. Därför drog sig adeln i det
längsta.
Efter 1723 var priset vanligen 6 års
sammanlagda kronoskatt efter kronovärde .
Alltså med skattens naturapersedlar efter det
värde jordeboken utvisade och som stått lika
sedan 1621. Dagspriserna var nu 3-4 gånger
högre. Priset på Rikebasta var inga 6 gånger
skatten, ty den var 1727 54 daler, men så var
gården även rusthåll. Tagsta nr 1
skatteköptes 1733 för 62 daler smt, eller
exakt 6 års grundskatt, men var ju endast på
1/4 mantal. följt året efter av Tagsta nr 2,
Lippinge 1742, Skäggesta nr 2, Tagsta nr 5
och de 3 Danviksgårdarna i Tuna 1754,
Kungshamn 1873. Detta med
Danviksgårdarna kan förefalla egendomligt
enär ändock viss frälseränta utgår än i dag
vid försäljning. Och var det inte bönderna
som i första hand skatteköpte gårdarna, utan
en Kapten Blixen som av hela Tuna ämnade
göra ett säteri, men i kraft av sin bördsrätt
löste bönderna omedelbart de 3 gårdarna.
Som likvid lämnades till Blixen gårdar i Hova,
Odensala, som släkten tydligen ägde.
Endast för Tagsta nr 1 och Rikebasta är priset
angivet eller köpekontrakten bevarade för
Alsikes del, men förutom förestående 10
gårdar torde t.e.x. Hagelstena nr 1 och
Gästgivargården m.fl. ha skatteköpts.
Länsstyrelsens bevarade köpekontrakt utvisar
eljest att priset i Uppland omkring 1730 var
130-300 daler per mantal. Priset steg dock
Sid 24
ständigt för att omkring 1789 vara det
dubbla. Som tack för sin medverkan åt
Gustav III vid händelserna detta år erhöll
bönderna då sina första "privilegier", bl. a att
utan värdering som förut få skatteköpa de
kronogårdar de av hävd brukade för 10 års
kronoskatt. Dessutom fick nu gårdarna säljas
"utom börd". D. v. s. åt andra än släktingar.
Förut hade i så fall gården först måst
hembjudas Kronan. Ävenså återfick de
jakträtten på sin egen gård vilket de inte haft
sedan 1640-talet.
Till 1809 hade 13.000 mantal köpts till skatte,
och 1878 var siffran 18.000, och ändock hade
Kronan 5.000 gårdar kvar. Hur många som
köpts av bönder föreligger ingen uppgift, men
är en ytterst ringa del. Adeln var ju åbo på en
mängd nyblivna kronogårdar och alltså
förköpsrätt. Även en ny kategori framträder i
branschen och som på 1800-talet efterträder
adeln som "baggbölare" i högsta grad och
.gjorde det till 1948, nämligen "Köpmän" och
Grosshandlare, samt icke minst välavlönade
ämbetsmän. Köpeskillingen skulle ju betalas
på 10 år. D.v.s. dubbel kronoskatt i 10 år, och
det klara ej många bönder upp. Däremot
framgår alltför väl de mot en hacka stod till
tjänst som bulvaner och i sin fattigdom
omedelbart överlät sin med åborätt inlösta
kronogård till närmaste herrgård. Under förra
världskriget steg gårdarna så ofantligt i pris
att 1919 inställdes alla skatteköp. Tilläts ånyo
1930 men sedermera vanligen till
högstbjudande såvida ej åbo med optionsrätt
finnes. Den nazistinspirerade
jordförvärvslagen av 1948 är ett statsdirigerat försök att jorden skall ägas av
jordbrukare, men som dess produkter ej har
kunnat följa priskurvan har skogen och
gårdens hus fått sitta emellan, och gårdarna
är intecknade över skorsten och samhället via
bankerna äger i verkligheten jorden, ty sedan
skogen och folket är borta och husen ramlat
ihop täcker inte jordvärdet hypoteket.
Skattetrycket
Böndernas första kända skatt är till
Sveakonungen vid Gl. Uppsala. Såväl denna
som sedermera till präst och kyrka från
början frivillig, men snart en skyldighet.
Sedan de blivit kristna och lagt undan brynjan
och svärdet kunde den svällande
kungamakten och kyrkan med beväpnade
horder obehindrat utplundra bönderna. Någon
annan benämning kan skatten under
medeltiden icke få. Det fogdar och
länsförpaktare utkrävde för Kronans räkning
gick till dem själva och deras slott eller till
konungens och diverse hertigars privata
behov, och det kyrkan till dess prelater.
Kyrkan blev en stat i staten som öppet tog
parti för Danskarna och emot konungen.
Biskoparna bygge sig befästa borgar med
stora garnisoner. Ärkebiskoparna den
kolossala fästning i Uppsala där Universitetet
nu ligger, samt på Arnö i Övergran och vid
Stäket. Först 1521 kunde Gustav Wasa med
vapenmakt kuva kyrkans korståg som pågått
i 300 år. Antalet frälsta själar redovisas inte,
men väl att då i Ärkebiskopsborgen fanns
guld, silver och andra klenoder till ett värde
av 600.000 Mark "lödigt silver" tillhörande
kyrkan och 400,000 biskopen personligen.
Hans garnison var 500 man till häst i harnesk
och 3.000 knektar.
Som 1 mark lödigt silver vägde 210 gram
hade biskopen alltså endast i Uppsala värden
för 2.100 kg silver. Före 1534 förekom
egentligen ej präglade mynt i Sverige utan
Mark och Öre var mer ett räknesätt, och
delades Marken i 8 Öre. I
urkundsförteckningen såg vi att 1318 kostade
12 tunnor råg 17 mark, alltså 11 öre tunnan.
År 1521 hade rågen stigit till 24 öre tun. och
en häst eller ko kunde fås för 6-7 mark.
Murarna som byggde Uppsala slott på 1550talet hade 1 öre om dagen, och en bondgård
på 1 mantal kostade 300 mark o.s.v. I dagens
penningvärde kan 1 mark värderas till 80 kr.
Rågen har dock stigit minst i pris. 1550 var
den uppe i 32 öre tun.. 1621 72 öre, 1750 10
daler (320 öre), 1855 21 kr. och nu 40 kr. Om
hänsyn tages till att kronan delas i 100 öre
och ej som den forna dalern i 32 (efter 1534)
står rågen nu alltså 40 gånger högre än 1550,
men löner och gårdar har stigit 400-falt.
Kyrkan genomdrev tidigt att den blev skattefri
för sin egendom. Bönderna kunde inte betala
skatt både till Kronan och kyrkan. De
lockades nu av kyrkan att "skriva över" sina
gårdar på denna så slapp de åtminstone
kronoskatten. Sin bördsrätt fick de behålla
och avraden var från början mycket låg eller
1 mark per år och mantal. Drottning Kristinas
aforism "prästerna hotar med hilvitet"
kompletterades alltså med modern advokatyr.
Sid 25
Avraden steg dock ständigt så när Gustav
Wasa 1527 konfiskerade kyrkans överflödiga
egendom visade det sig att Sko av sina 130
gårdar hade 1.920 tun. spannmål och 200
mark i penningar årligen, eller i medeltal 15
tun. säd och 12 öre i pengar från varje. Som
jämförelse kan nämnas att Skäggesta nr 2 för
sina då omkring 15 tunnland åker lämnade 12
tun. säd och 6 öre i pengar, och Hagelstena nr
2 med samma areal 16 tun. säd och likaså 6
öre i pengar. Detta alltså till Alsike kyrka.
Efter jordeböckemas tillkomst omkring 1550
kan vi följa kronoskattens utveckling.
Praktiskt taget allt erlades i naturaprodukter.
Dels förekom pengar knappast bland
allmogen, men finessen var att därmed fick
Kronan alltid lika hög skatt oavsett hur dalern
föll i värde, och det gjorde den i minst lika
hög grad som kronan nu. Till omkring 1725
variera Alsikes kronoskatt (grundskatt) något,
men därefter är den fixerad som nedan och
spökar i böndernas skatter till 1904.
Jordebokspengar
18 daler 18 öre
86 tunnor spannmål
194 daler 14 öre (=72 öre/tunnna)
5 pund 4 1/4 sklp smör
8 daler 8 öre (= 6 öre/kg)
7 pund fläsk
17 daler 14 öre (=10 öre/kg)
2 st. får
1 daler 16 öre (=24 öre/st)
2 st gäss
24 öre (=12 öre/st)
6 st höns
18 öre (= 3 öre/st )
3 tjog ägg
9 öre (=3 öre/tjog)
87 1/4 dagsverken
16 daler 3 öre (= 6 öre/dag)
130 1/2 årliga hästar
24 daler 15 öre
43 kungshästar
2 daler 22 öre
Fodernötspengar
3 daler 10 öre
Summa
288 daler 27 öre
Priserna avser det 1621 fastställda
kronovärdet och i skattelängderna
förekommer inga andra trots att 3-öreshönan
till sist kosta 1:50.
Hur rättvist eljest skattebördan var fördelad
kan vi ta t.ex. 1750. Alsikes kronoskatt efter
kronovärde var 543:27. Av detta erlade
Alsikes 12 1/4 mantal herrgårdar tillsammans
storståtliga 15: 31 eller 40 öre mantal. men
de 16 mantal. bönder tillsammans 527:28
eller 32 daler per mantal.
Kommunalskatten var framförallt den 1/3 av
tiondet prästen efter 1550 fick behålla. Från
Alsike alltså ca. 50 tun. Med samma skörd i
Knivsta bör ha tillkommit ca. 60 tun. Detta
bör vi minnas enär sedan ingen uppgift
föreligger om tiondet förrän 1828 då
Nordhammar kom till Alsike. Han erbjöds och
antog i stället för sädestionde ett anbud på
150 tun. - hälften råg, hälften korn årligen
under sin tjänstetid. Detta alltså från
pastoratets förutom prästgårdarna 67 1/2
förmedlade mantal. eller 2 1/4 tun. från
varje. På Alsikes del kom 58 tun. Nu står fullt
klart de 150 tun. inte var den 1/30 av
skörden prästen ägde rätt till, utan ett
"acord" mellan honom och pastoratet, eller
och har prästtiondet inverkat på bondens
misstänkt dåliga skördar och ofta inträffade
missväxtår. Vi bör 1828 haft 1,400 tunnland
åkerjord och därmed 700 att beså. Efter
samma skörd per tunnland endast som 1553
gör det 2.700 tun. och 90 till prästen bara
från Alsike. Säkerligen blev det nu omkring
5:te kornet i medelskörd och därmed 3.500
tun.
Men Nordhammar bör ej klaga över sina 150
Sid 26
tun. säd. Inget av detta behövde han lämna
till kyrkan eller biskopen, och vad han
lämnade till sin komminister förekommer inte
i räkenskaperna, men lär det ha varit 20 tun.
och framgår det under behandlingen att
bönderna ansåg de klara sig på 30 tun.
Klockarn gav de 10, statkarlen 8, soldaten 6,
barnmorskan 2, och de fattige l tun. var.
Kaloribehovet var tydligen litet olika. Förutom
sin prästgård hade Nordhammar även därtill 2
Rd. 32 sk. B:o från varje mantal i ersättning
för "Kvicktiondet" dvs den forna tiondelen av
kalvar, lamm, fläsk, smör o.s.v. och de
anständiga gåvor prästen fick 3 gånger om
året på "ostaltaret" frami koret, när bönderna
eller deras anhöriga gick till nattvarden, eller
vid dop, vigsel eller begravning. Dog bonde
eller hans hustru skulle prästen vid
jordfästningen ha 1 ko om bonden hade 6,
eljest 6 daler, I Alunda 1720 lät prästen liken
stå obegravda tills han fått den likstol han
begärde, och från en ej namngiven socken
förmäles prästen vägrat jordfasta förrän "kon
med liket på kyrkogården införes".
Allt detta värderas till 3 tun. råg per mantal.
Därtill underhåll av kyrka och prästgård (bara
"lillklockan" kostade 1739 2.720 daler kmt
eller lika mycket som 3-4 bondgårdar den
tiden), klockare, kyrkobetjäning samt de
fattige. Kommunalskatt alltså 7-8 tun. per
mantal. och hela skattebördan omräknat i råg
15 tun. 1550, men 23 år 1850. Allt per
mantal,, och visar att skatten steg i minst
samma takt uppodling har skett. Ändock
torde jag ha räknat lägre än någon annan
som försökt sig på saken, och inte alls
värderad resorna med naturaskatten till
Kronans magasin, eller om frälsebonde dit
adeln behagade ge direktiv. Bonden kunde
kanske få ge sig iväg med rågen till
Dannemora, smöret till Stockholm, fläsket till
Enköping., och lämna hönan i Rimbo.
Vid det för oss genom skatteköpen aktuella
1750-talet alltså ca. 20 tun. i skatt per
mantal. Det var av gårdens skörd, ty vi hade
1.200 tid (600 att beså) och. efter 385 kg.
per tunnland, 2.300 tun. eller 80 på varje av
våra 28 1/4 mantal. Samma gård är i dag
med uppodlad äng 80 tid, och lämnar 800
tun, säd (eller om full kreatursbesättning
motsvarande inkomst). Skulle ni vilja lämna
¼ därav värt 8.000 kr i stående garantiskatt?
Skogen var 1750 värdelös, och de 7 korna
(hela Alsike 155) mjölka 600 lit. var, och de
smörkilon som kunde säljas räckte inte ens
till de 70 daler gårdens 3 drängar och 2 pigor
hade i kontant lön.
Nuvarande krono- och kommunalskatt torde med indirekta beskattningen - uppgå till 1/25
av gårdens taxeringsvärde. 1750 var skatten
2/3 av det pris Kronan begärde för sina
gårdar. Där ser vi det höga skattetryckets
betydelse för gårdspriset. Som frälse och
skattefri åtminstone till Kronan steg den
omedelbart till det tiodubbla. Av nutida skatt
går därtill huvuddelen till något som förr inte
fanns: skolor, sjukvård, ålderdomsvård,
pension osv, varför ingen rimlig jämförelse
kan göras, 16- och 1700-talens skatt
hamnade till större delen i adelns fickor, vilka
själva var skattefria för sina gods och även
för den skatt bonden till dem erlade.
Storskifte-Enskifte-Laga skifte
Med undantag där på 1600-talet hela byar
med ett penndrag förvandlades till
herresäten, hade tills någon av ovanstående
skiften verkställts, varje bonde i byn del i var
åker och annan mark till den storlek hans
örestal eller mantal berättigade. Följden blev
åkrar som i många fall endast var några
meter breda. Sådd och skörd måste ske
samtidigt, och ingen bonde kunde genom
uppodling utöka sin privata del. Denna i
praktiken kollektiva äganderätt har ägt
bestånd sedan byns tillkomst. Att sedan
andelarnas storlek kunde variera berodde på
arv eller köp genom tiderna.
Lag ang. Storskifte tillkom 1757, enskifte
1807, och laga skifte 1827. Storskiftet
började för Alsikes del i Ekeby 1759, Tuna
1763, Tagsta och Skäggesta 1765 o. s. v.
Någon större revolution var det icke, men byn
blev för första gången ordentligt uppmätt och
kartlagd samt fick alla så mycken åkerjord
jordeboken utvisade han ägde. Ängen och
skogen förblev vanligen odelad. Något mera
enskifte än vid Tuna, Tagsta och Skäggesta
känner jag inte, men möjligt så skett. Det
gick bra vid Tagsta 1810 enär då endast 2
gårdar och lika stora, Vardera bonden fick
hälften av var åker som förut, men finessen
var att enär halva gården fortfarande
trädades vartannat år och det var där
kreaturen oftast fick gå tills gräset på de
naturliga ängarna blev inbärgat, var förr ett
oändligt flyttande av gärsgårdarna, men nu
Sid 27
fastställdes och stängdes en enda sådan tvärs
över till Lippinge, därmed delande åkerjorden
i 2 lika stora delar och kreaturen från båda
gårdarna släpptes ihop "hummel om dummel"
på den halva där träda det året.
Vid Laga skiftet blev hårdare tag. För att få
ordning på en by kunde nu en enda bonde
begära skifte, och därtill att en eller flera
gårdar skulle flyttas ut om byn för
hopgyttrad. Det var även nödvändigt ur
brandsynpunkt med den ofantliga mängd
halmtak och stackar det fanns i en by. Hela
Gurresta by med sina då 6 gårdar brann t.ex.
ned helt omkring 1770, och uttaxering skedde
som hjälp i hela häradet. Dylikt var nu
otänkbart enär Stockholms läns
Brandstodsbolag fanns. Lippinge först med
skifte redan 1837, Ekeby 1842 och med
påföljd en del bönder måste sälja sina gårdar.
Skäggesta 1863. Tuna 1867 (och de båda
Uppgårdarna åkte ut) , Tagsta 1875 (och en
gård till Grönlund, men delades i stället
mellan nuv. 1-2. Gamla bönder skröt förr de
hade "sjätte gradens jord". Det är ett minne
från storskiftet, då gradering skedde från 1 till
6, Vid laga skiftet var den omvänd. Bästa
jorden fick gradtal 1 och sedan i 1/10 uppåt 2
eller mera, skogsmarken uppåt 50, och rena
kala berget 80. På kartan antecknade
lantmätaren praktiskt taget varje kapplands
förvandlingstal efter böndernas och gode
männens gradtalsvärdering, och sedan byn av
lantmätaren enskiftats erhöll var bonde i åker,
äng och skog det antal "grader" hans mantal
berättigade, och om möjligt i ett skifte,. Den
bonde som ev. fått något sämre jord har
alltså större areal i byn ändock mantalet är
lika,
Tvångsutflyttade bönder erhöll ersättning av
de andra. Vanligen ansågs de gamla husen
kunna flyttas, men som alltid den med
sämsta husen fick ge sig iväg, var inte
mycket att riva i, utan ofta såldes gården till
en granne i byn. Därtill kom känslan ha blivit
utstött från bygemenskapen. Osämja blev
följden i byarna, Enskifte av själva jorden var
nödvändig, men tvångsutflyftningen var ett
misstag.
Gårdarnas släktförhållanden
Släktregistret
Där i fortsättningen gårdarna beskrives har
för en del dess forna ägare eller brukare
angivits. För att dessa längder även skall
kunna användas som släktregister har varje
släkt i byn erhållit en bokstav, och varje
generation ett nr. Den som återfinnes längst
ned i någon tabell eller vet de härstammar
från någon viss by eller släkt torde sedan lätt
kunna följa denna i den mån den bott i Alsike
eller jag noterat deras genealogiska utflykter i
kringliggande socknar. Om icke så ring 85022
torde jag omgående kunna ge besked.
Lippinge
1 mantal. Areal 56 har, varav åker 33,8.
Det lär ej finnas en gård till i Sverige med det
namnet, som är av samma typ som t.ex.
Bälinge, och kan väl närmast tolkas som
"Lipps gård". Ändelsen -inge kan ju även
inbjuda till utflykter med gudanamnet Ing,
Inge, Inga, Ingemund, Ingvar o. s. v. som var
binamn till Frö. Typiskt är att gårdar på -sta
och -by aldrig innehåller något gudanamn
eller förnamn från kristen tid. Byn har 2
gravbackar. En från vikingatiden omedelbart
SV om gården, och en från åtminstone yngre
järnåldern närmare landsvägen. Där finns
även Alsikes enda bevarade älvkvarnsten.
Före järnvägens tillkomst 1866 gick
Trunstasjön upp förbi gården såsom vid
vårflod nu, men eljest är det 3.000 år sedan
sjön var nämnvärt större enär den ligger på
13 m. höjd över havet. I "Hem och Bygd"
1949 utreder Förste Bibliotekarie Gustav
Holmgren Danmarksprästen Johannis
Angulinus levnadshistoria och av för
anledning han efter sin död 1668 kom att
begravas i Knivsta kyrka. Det framgår att
Johannis ägt hela Vrå och där varit bosatt
ändock han tjänstgjorde i Danmark, och att
Vrå troligen kommit i hans släkts ägo genom
giftermål och arv på mödernesidan vilken
hade sina förgreningar i Tarv och Lippinge.
Som synes av antavlorna är det flera av
bondesläkterna som härstammar just från
Sid 28
Lippinge och Tarv, och som framgår av
kyrkoreduktionen 1409 återgick då utom
Lippinge även en gård i Tarv och delar av Vrå,
varför det kan antagas givaren varit samma
person.
Alltnog: Efter 95 års ojämn kamp mot adeln
är den gamla bondesläkten utarmad 1725 och
kan behålla blott 1/3 av gården (är nuv. nr. 2)
och i den stora huvudbyggnaden med 2
skorstenar placerar ränteinnehavaren
Gyldenstolpe en Lithova Silvander, nybliven
änka efter kyrkh. i Lena, Erasmus Silvander.
Med sig till Lippinge hade hon en lång rad
Silvandrar, varav dock blott Catharina f. 1716
synes vara ett av hennes 6 barn. Någon
släktskap med den gamla bonnrasen kan ej
utletas, men skymtar som mellanhand kyrkh.
i Alsike Joacim Amnelius, tidigare
huspredikant hos Gyldenstolpe. Lithovas
dotter Catharina gifter sig 1736 med Johan
Jansson Stenman f. i Alsike 1708 och son till
bonden Johan Matsson i Hagelstena nr. 1 och
av Tarvsläkten.
De nygifta bosätter sig i Lippinge och är det
deras dotter Anna f. 1737 som 1762 gifter sig
med Komministern i Skepptuna Per Åsbrink
och har .sedan gården och namnet gått från
far till son till 1954 då gården såldes. Kom.
Åsbrink och en hans brorson med samma
namn (taget efter fädernegården Åsens by i
Ovansjö försl. i Gästrikland) är stamfader för
åtminstone 11 präster Åsbrink och 4 flickor
Åsbrink blev gifta med präster. Helmer f.1846
blev gift med Cecilia Renvall, dotter till
Finlands Ärkebiskop. Filmstjärnan Ingrid
Bergman härstammar även från släkten
Åsbrink, liksom framlidne Landshövdingen Elis
Håstad. Därtill var Lithovas man och hans far
präster och 2 av hennes söner, och själv var
hon prästdotter från Länna.
Lippinge släkt A
1
Erik 1538
2
Son?
Erik 1575
3
Son
Johan Ersson 1600
4
Son
Per Jansson. Kyrkvärd 1655
5
Måg
Eric Ersson. 12-man. Kyrkvärd. Död 1685
6
Johan Persson (son till nr 4) 12-man. Död. 1695
Hustru Elisabet Larsdotter. Död 1751
Son Per f. 1693 se Skäggesta B:1
7
Mats Olsson. Från Tarv. 12-man. Död 1725
Hustru Änkan Elisabet ovan
5 barn
8
Son
Mats Matsson 1700-1751
Hustru Anna Andersdotter
4 barn
9
Måg
Anders Andersson 1722-1783. 12-man. Kyrkvärd
Hustru Maria Matsdotter 1728-1795.
5 barn.
10
Son
Eric Andersson 1759-1826. Häradsdomare. Riksdagsman.
Hustru Stina Persdotter 1767-1826 från Danmarks socken.
5 barn
(son nr 2 till nr 9 = Olof Andersson f. 1769, hustru Greta Persdotter 17691826 från Danmarks socken)
11
Måg
Carl Jansson 1805-1867 från Vassunda socken
Sid 29
Hustru Greta Ersdotter 1804-1871
3 barn
12
Son
Carl Carlsson 1831-1901. 12-man, Kyrkvärd.
Hustru Johanna Jansdotter 1830-1901 från Kalmar socken.
6 barn
13
Son
August Karlsson (se Tagsta A)
Lippinge släkt B
1
Lithova Silvander. död 1737
2
Måg
Johan Stenman 1708-1759
Hustru Cath. Silvander 1716-1782.
8 barn
3
Måg
Komminister Per Åsbrink 1714-1790, Skepptuna.
Hustru Anna Jansdotter 1737-1803.
8 barn
4
Son
Johan Åsbrink 1768-1824. 12-man.
Hustru Maria Persdotter f. 1776 från Danmarks socken
6 barn
5
Son
Per Åsbrink 1817-1875. 12-man. Kyrkvärd. Fjärdingsman.
Hustru Elsa Samuelsson 1816-1865 från Lagga socken.
9 barn.
6
Son
Per Axel Åsbrink 1844-1876.
Hustru Anna Lundvall 1847-1930 från Uppsala
son Gustav
7
Son
Gustav Åsbrink 1876Hustru Emma Lönn 1877-1951 från Morkarla.
6 barn, bl.a. sönerna Sten och Sven Åsbrink
Ekeby
2 mantal. Före 1910 555.8 har, varav 156.2
åker.
Skrevs förr "Ekby" och kanske naturskönt där
som kring Ekoln och Valloxen nu. Typiskt är
att ju äldre en by är desto obegripligare är
namnet. Såsom Lippinge, Morga och
-stagårdarna. Enär byn saknar egentligt
bygravfält får antagas den huvudsakligen
tillkommit efter kyrkans tillkomst. Dock finnes
2 stensättningar SV om byn och en i backen
söder om byvägen. I mitten på 1800-talet
fanns i backen söder om byn en stor
väderkvarn som även malde åt kringliggande
gårdar.
Gården omtalas första gången 1311. Sedan
1395 då 2 bönder. Intressant är att vid
Gustav Wasas skattläggning taxerades
Östergården (eller nr 1) 2 3/4 öresland högre
än Västergården enär den därtill hade så
mycket jord i Alsike prästgård. Detta går igen
även vid storskiftet 1759 då bönderna i nr 1
ville ha mera jord i Ekeby än nr 2 men
Lantmätaren påpekade den jorden hade de i
prästgården. De s.k. "Ekeby fjällar". Tydligen
visste han inte att den jorden ingick i bytet
1630 (se prästgården). Till 1904 fick alltså nr
1 betala skatt för en jord de icke ägt sedan
1630,
Omsider delades byn i minst 5 men troligen 7
gårdar, och var där en ofantlig mängd ruckel
när den efter laga skiftet avtynar. På nr. 2
hade tydligen biskop Lithman hunnit uppföra
en byggnad. som skiljde sig från böndernas
ryggåsstugor när han 1674 blev biskop i
Strängnäs efter Emporagrius på Rikebasta, ty
Sid 30
i Västergården samlades sedan i 150 år
framåt diverse prästänkor och liknande och
omkring 1760 blev kyrkh. Ström i Alsike
ägare av halva den gården och brukade den
tillsammans med prästgården, och dör hans
änka där 1795.
Efter henne kom änkeprostinnan Mercel
sedan hennes man prosten i Alsike dött 1798.
Ytterligare några kvinnliga prästanförvanter
är där mantalsskrivna. Ägare av Ströms del är
då sonen Notarien Carl Ström f. 1749 och till
sin död 1825 bosatt i Ekeby. Genom sitt läge
vid storskogen plågades bönderna svårt av
vargarna. Men även "björnar" huserade, och
ägdes byn till sist av diverse kreditorer. Baron
Pheiff på Vrå som ägde en gård i byn på 2/5
mantal. begärde 1840 laga skifte med påföljd
2 gårdar skulle flyttas ut, men bönderna
överlät i stället sina gårdar. Själva 12-man
Alsén måste 1845 då han var 42 år gammal
lämna sin gård som varit i släkten i minst 300
år och blev gardist i Stockholm och hans
hustru inhysjes.
Som bevis Ekebybönderna på 1840-talet hade
dåligt ställt förmäles de som sista i Alsike
"koka skit" d.v.s. tillverka salpeter. Eljest var
varje bonde skyldig lämna 1/2 lispund (4 ¼
kg) salpeter per mantal. Ersättningen var 1
Rd. En bonde som klarade sig var dock den
från Alunda 1809 inflyttade Per Persson
(broder till Tuna B:1) och vars 4 vackra flickor
blev så "fint" gifta i orten, och en son som tog
sig namnet Arhén gifte sig med gästgivarens
dotter och arrendera Krusenberg och
sedermera hela Ekeby. En sonson till honom
var Källarmästare Arhén på Brostugan
välkänd av äldre Alsikebor.
Omkring 1870 blir komminister Gällstedt i
Knivsta ägare av Ekeby. 1876 J.A.Larsson
som under sina 33 år vid Ekeby upparbetade
den till socknens förnämsta. Hans jordafärd
till Alsike kyrka julen 1909 minns jag ännu.
Det var en ofantlig rad ekipage. Typiskt för
det forna Ekeby var släktnamnet "Staffson"
efter Stephan, men som byn upphörde för
120 år sedan och få i orten torde härstamma
från den införes icke Stefanssläktens antavla.
Hagelstena
3 mantal. Före 1925 150.3 har, varav åker
109.1. Däri inräknat Skäggesta 1 mantal. och
Tagsta ½ mantal. men icke Trunsta.
Gården har enligt Schalling i sin utredning om
Alsike prästgård en gång hetat Hangesta,
vilket visserligen förefaller rimligare än
Hagelstena på en vikingatidsgård, men har
jag inte på något sätt funnit belägg därför,
och att finna en övergångsform mellan de
båda namnen är svårt. Därtill skrevs gården
1395 Haghilstena, 1409 Haghildstenom, 1420
Haghildsten, 1538 Hagilsten, o.s.v. och är väl
ett kvinnonamn och ger liksom fornsigtunas
Signilsberg i Håtuna association på en
forntida sköldmö. Sedan kan diskuteras om
ändelsen är -sten eller -ten som i Tensta, och
åtminstone i Alsike sade vi förr "ten" om
mindre del av något, t.ex. " järnten",
Några vikingatidsgravar finnes i backen SO
om gården i den s.k. "båtsbacken". Namnet
kan förefalla egendomligt på en backe som
ligger avsevärt högre än själva gården och
minst 3.000 år sedan en båt kunde lägga till
vid den backen. Tänkbart att där fordom
funnits en stuga och en gubbe med namnet
Båth, men enligt de gamla och förståndiga är
det en kvarleva från tiden före sjösänkningen
1824 då det kunde inträffa vattnet vid vårflod
steg över landsvägen till Vassunda, och då
bör även ängarna 100 m. från backen ha stått
under vatten och vårfiske där kunnat ske.
Skäggestas ägor gick ju förr ned till sjön och
Tagstas äng just fram till båtsbacken, och
säges alla 3 byarna haft sina båtar på samma
plats och vintertid släpat upp dem till nämnda
backe.
Nr. 1 innehades av bönder till 1731 men
skatten donerades 1630 till Uppld:s regm
Skottska överste Jacob Spens, och vars
arvinge innehar förläningen vid reduktionen.
Efter denna är situationen här som vid alla
andra gårdar synnerligen oklar, och något
skatteköp synes icke ha skett under hela
1700-talet. Bönder på 1600-talet var en rad
kyrkvärdar med släktförbindelser i Tarv även
de, men från 1700 bor där även en Madamé
Böös med tillhörande piga varför kan tänkas
nuvarande corps de logiet då var uppfört,
men vill jag helst datera det till 1725-30.
Böös dör på Hagelstena 1729 och 1731 blev
den gamla bondesläkten förflyttad till Tarv
och en baron Dancwart brukar sedan gården
med hjälp av drängar och pigor samt torparna
från de nyuppförda Nydal och Granlund till
omkring 1760, men Hagelstena nr 2 eller
Sid 31
Alsikes forna kyrkohemman brukades av
bönder till 1753.
Efter Dancwart kom en Assesor Schröder och
först 1765 - eller möjligen något år före - har
vi egendomligt nog Prof. Johan Gottschalk
Wallerius där. Skriven i Alsike blev han dock
aldrig utan var bosatt i Uppsala, men deltar
ibland på sockenstämmorna eller sänder
prästen några rader hur han vill ha det.
Föremål för hans försöksverksamhet hade
alltså i över 15 år gällt Dancwarts eller hans
efterträdares grödor.
Efter Wallerius kom 1786 Assésor Nathan
Sandström (gravsten till höger vid
kyrkgrinden). 1810 Fändriken och
Kronobefallningsmannen Carl Normelin
(släkten sedan framstående i Vendel). 1833
Jägmästaren Arhenius och 1867 hans måg
Drakenberg, död 1880 men hans änka först
1890. Gården utbjöds 1891 av stärbhuset,
men som bevis om lantbrukets depressionstid
då kan förmälas att trots de 300 tunnland .
åker och 322 skog, tax.värde 79.000, int.
41.500 och blott 6.000 i handpenning
anmälde sig ingen köpare förrän 1894 då en
Disp. Johansson från Stockholm fick gården
för 60.000 kr. (med Trunsta 120 tid obs).
Säljer den snart till en Inspekt. Fröjd från
Västerås som 1898 säljer den till AsplundLindström (se Rikebasta) som högg ned den
då orörda skogen och1900 en auktion på allt
lösöre (bl.a. en självbindare !) och förstås en
finare konkurs. Asplund rymde till Amerika
men Lindström står snart som ägare av
Hagelstena och Nämndeman. Död 1916 ogift.
Sedan J.L.Pettersson som omedelbart
nedhögg skogen som var kvar, och konkurs.
Samtliga innehavare under 1700-talet
possiderade gården nr. 1 med åborätt. Alltså
krono, och skatten var häradsfogdens på lön.
Tagsta nr. 3-4-5 om tillsammans 80 tid. varav
40 åker tillfördes Hagelstena genom
skatteköp omkring 1750, och Skäggesta nr 2
och hälften av nr. 1 om tillsammans 320 tid.
varav 77 åker något senare. Samtliga liksom
Hagelstena nr. 1 reducerade till Kronan 1686.
De 2 gårdarna i Trunsta tillköptes av
Drakenberg från Pheiff på Vrå. Den stora
rialadan är flyttad därifrån och säges
Drakenberg mixtrat med torkning av otröskad
säd i denna medels eldning. Detta alltså för
85 år sedan.
I Hagelstenas forna skog mot Trunsta synes i
den s.k. hästhagen en rad 500 år gamla ekar,
och å höjden invid ett kummel. I dess närhet
bör en medeltida gård ha legat. Torpen
tillkom på 1600- eller början av 1700-talet
och deras ruiner har ett kargare utseende.
Tagsta
1 mantal. 71.3 har, varav 22.5 åker.
Gården fordom på 3 1/4 mantal. men som
nämnts en del till Hagelstena på 1700-talet.
Byn skrevs 1341 Taxta, 1400 Takxsta, 1414
Taxtha, 1540 Tackstad o. s. v. Att - sta
betyder bostad vet vi, och "tax" får väl bli ett
forntida mansnamn.
En rad enkla gravar öster om byn, men säges
även gravfältet vid Grönlund tillhört Tagsta,
men kan tänkas där legat en sedan tidig
medeltid försvunnen by. Gården nr 5 skänktes
alltså till Clara kloster 1341 och de övriga
gårdarna till domkyrkan 1414. Givaren då var
nog ingen vanlig bonde utan snarare en präst
i Odensalatrakten, och då en sådan eller
adeln den tiden blev ägare anar man något
skumt. Indragna vid kyrkoreduktionen
förlänades skatten 1561 av Erik d. XIV till
adeln och bland dess 627 ätter cirkulera
sedan hela byn och mina mödernefränder i
135 år, och av någon anledning på 1770-talet
även under Prof. Wallerius. på Hagelstena
som tydligen för sina banbrytande forskningar
på lantbrukskemiens område som erkänsla
possiderade skatten från hela Tagsta, Ekeby,
Lippinge, Vickeby m.fl. gårdar.
På skogen finnes en s.k. trefaldighetskälla
som 1765 och än i dag kallas "fåfängan".
Detta nämnt därför att Prof. Olof Rudbeck i
slutet på 1600-talet mixtra med en
vattenkonst i Geijersdalen som kallades
"Rudbeckens fåfänga". (Se Upplands
Foraminnesf. XLIV).
Tagsta släkt A
1
Johan Johansson d.y. död 1737.
Sid 32
2
Måg
Per Andersson, död 1769, från Vassunda 1732.
5 barn
3
Son
Per Persson 1749-1825. 12-man.
Hustru Christ. Andersdotter 1758-1825 från Danmark
8 barn
4
Son
Johan Persson 1794-1837
Hustru Anna Persdotter 1798-1871 från Tuna E:2
8 barn (varav Lotta f. 1830 se förordet).
5
Son
Carl Jansson 1836-1903
Hustru Charl. Carlsdotter 18469 barn (varav 3 dog unga).
Sonen Alfred f. 1866 till U.S.A 1896.
OBS! De fyra första i följande uppställning utforskade sedan byarnas släktregister upprättats.
Tagsta släkt B
Eric 1603
Son
Anders Ersson 1631
Son
Lars Andersson 1668
Måg
Johan Persson (reduktionen) 1686
1
Son
Johan Johansson d.ä. död .1705.
Hustru Malin, död 1738.
3 barn.
2
Måg
Nils Jansson, död 1744.
Hustru Malin Jansdotter 1695-1736.
4 barn.
3
Son
Johan Nilsson 1725-1767. 12-man.
Hustru Caisa Persdotter 17276 barn.
4
Måg
Eric Ersson 1744-1806.
Hustru Anna Jansd, 1758-1823,
3 barn.
5
Måg
Jan Fredriksson 1786-1863, från Vassunda.
Hustru Cath. Jansd. 17927 barn.
6
Måg
Erik Åkerberg 1815- fr Vassunda.
Hustru Cath. Jansdotter 1816-1899.
1 barn.
Ej bosatta på Tagsta.
7
Måg
Claes Gustav Jansson 1838-1872, från Lagga.
Hustru Johanna Åkerberg 1843-1872,
3 barn.
Ej bosatta på Tagsta.
8
Måg
August Karlsson 1869-1946, fr Lippinge A 13.
Hustru Anna Åkerberg 1870-1953.
Sid 33
3 barn.
9
Son
Evert Carlsson 1902Hustru Sally Wahlund 19083 barn
Tagsta släkt C
1
Per Persson 1782-1825, son till A:3.
Hustru Greta Carlsd. 1788-1856, från Årby A 7:2.
3 barn.
(Efter Perssons död 1825 gifter änkan om sig med en son till Notarien
Ström i Ekeby och han bonde i Tagsta men på 1850-talet har båda fattigdel
där de bo i en backstuga vid Grönlund).
2
Son
Anders Persson 1820-1897.
Hustru Maria Jansdotter 1821- från Tagsta B:5.
3 barn.
Fredrik Andersson 1858-1926, från Tuna B:2 hustru 2.
Joel Jansson
Hustru Elsa Åsbrink, från Lippinge B:7
Skäggesta
1/2 mantal. 186.7 har, varav 28.5 åker. Före
1765 1 1/2 mantal. och 320 tid. varav 134
åker.
Med undantag av vanliga förkortningen
Skäggsta och latiniserade Sheggistum har
gården tydligen alltid hetat och skrivits som
nu. Jordregistret anger nuv. Skäggesta är
forna nr 2 och att Hagelstena innehar nr 1.
Detta är fel. Hagelstena har hela nr 2 och 7
öresland av nr 1 om fordom 14 1/3 öresland
Ståtligt gravfält söder om byn mot Årby i den
s.k. kyrkbacken och är tydligt detta använts
även av Årby om nu denna by fanns under
vikingatiden, och tänkbart även av dåvarande
Berga.
Efter storbonden Anders Perssons död 1725
delades gården mellan son och måg och är
det mågens del som Hagelstena nu innehar.
Den av honom omkring 1730 uppförda
mangårdsbyggnaden flyttades efter enskiftet
1808 till Myrbacken där den står en i dag.
Tyvärr dock påbyggd. Sonens del blev genom
arv i sin tur delad i 2 gårdar omkring 1750 så
en tid var det 4 gårdar i byn. Genom gifte
mellan A:9 och dottern till C:2 samlades det
dock i slutet på 1800-talet på en hand, och
efter att alltså ha varit i släkten Erikssons ägo
sedan urminnes tider såldes den omkring
1920 till Knivsta sågbolag.
Från Skäggesta härstammar den ena av de
blott 2 präster som blivit födda av
Alsikebönder, nämligen Carl f. 1790 och
dottersonson till A.P ovan. Han tog sig
efternamnet Schedin och komminister i
Odensala 1819. Kyrkh. i Viksta 1842-69.
Skäggesta nr 2 vars gårdstomt låg närmast
Årby var den ena av Alsikes forna
kyrkohemman. Indrogs av G.W 1546 och var
tydligen så bra att den en tid redovisas som
"arv och eget" vad nu min kära Gustav kunde
vara för släkt med bonden på den gården.
Donerades sedan till Danviken men löstes till
skatte 1754.
Märkligt är att mangårdsbyggnaderna till de 3
gårdarna å nr 1 alla fanns kvar ännu 1930.
Anders Perssons uppförd på 1600-talet var
ännu 1925 arrendatorbostad. Mågens alltså
vid Myrbacken, och den omkring 1750
uppförda fanns strax söder om det höga
berget.
Sid 34
Skäggesta släkt A
1
Från 1445 till 1656 förekommer en lång rad Erssöner omväxlande med
namnet Greels utan att släktförbindelserna genealogiskt kan bevisas.
2
Grels Ersson 1630
3
Son
Hans Grelsson (Gregersson) Kyrkvärd 1656, död 1686.
4
Måg
Anders Persson, gift 1682, Kyrkvärd 1694, död 1725.
Hustru Carin Hansdotter död 1742.
3 barn
5
Son
Per Andersson, gift 1716, död 1737.
Hustru Magdl. Jonsdotter 1693-1770
3 barn
6
Måg
Jan Jansson 1703-1770, fr Hagelstena (broder till Lippinge B 2)
Hustru Anna Persdotter 1718-1798.
6 barn
7
Son
Eric Jansson 1760-1314
Hustru Cajsa Jansdotter 1766 från Säby, Knivsta.
3 barn
8
Son
Eric Ersson 1798-1865
Hustru Charlotta Matsdotter 1805- från Lagga.
3 barn
9
Son
Eric Gustav Eriksson 1834-1924
Hustru Charlotta Ersdotter 1845-1910, fr C:2
4 barn
10
Son 1 Carl Vilhelm Eriksson 1865-1907
Hustru Emma Andersson 1870-1959
barn Gerhard och Nils Eriksson, Knivsta.
Son 2 Erik Eriksson 1872-1910
Hustru Anna Karlsson 1881-1955 från Fellingsbro
4 barn
Son 3 Gustav Eriksson 1875- Hova
Hustru Selma Söderström, från Tarv
Skäggesta släkt B
1
Måg
Per Jansson 1693- från Lippinge A:6 Kyrkvärd
Hustru Cath. Andersdotter 1701- från A:4 ovan.
7 barn
2
Son
Mats Persson 1736- ( ej bosatt i Skäggesta)
3
Son
Olof Matsson 1759Hustru. Cath. Carlsdotter 17503 barn (varav Carl f. 1790 son blev präst)
Sid 35
Skäggesta släkt C
1
2
Olof Andersson 1769- från Lippinge A 9.
Hustru Greta Persdotter 1769-1326, från Danmark.
6 barn
Son
Eric Olsson 1803-1857. 12-man.
Hustru Cath. Larsdotter 1805-1892, från Vassunda,
2 barn
Årby
1 1/2 mantal, 155.4 har, varav 54.5 åker.
Gården har troligen tillkommit genom
avsöndring frän Skäggesta, och nr 2 från nr 1
genom arvsutbrytning före 1550. Nr 1
delades sedan mellan son och måg (A:6 och
A:8 nedan) i 2 lika delar och nuv.
Johanssonska gården tillkom. Den äldre på
sin tid så stora och ståtliga
mangårdsbyggnaden där torde ha uppförts av
Kyrkvärden A:8 omkring 1770.
Barnen till A:6 och A:7 stämmer 1777 sin
avlidne fasters man (A:8) med yrkande utfå
mera ur Årby nr 1 enär deras far godkänt
gården delats lika mellan honom och systern
Anna (gift med A:8) mot eljest enligt lag (till
1845) att syster ärver hälften mot broder.
Målet gick till Hovrätten men godkändes ej.
Den till halva sin längd bevarade gamla
mangårdsbyggnaden å Janssonska gården är
från början av 1700-talet och säkerligen
uppförd av Kyrkvärden A:5. I Årbyån hade
byn liksom prästgården fordom en
skvaltkvarn, och på berget ovanför byn på
1800-talet en liten väderkvarn.
OBS! De fyra första i följande uppställning
utforskade sedan byarnas släktregister
upprättats.
Årby släkt A
"Nicklis i Aarby" 1409
Olof Larsson bortbyter en gård i Säby mot en dito i Berga. 1412
Nicklis Botholsson är 12-man,
1493 Eric Botholsson är 12-man.
1
1589 Eric Andersson. Länsman.
2
Son
Grels Ersson (1617)
3
Son
Eric Grelson (Gregersson). 1640.
3 barn
4
Son
Anders Ersson 1670
(en son Eric blev kanngjutare i Stockholm och tog sig namnet Oldenburg).
5
Son
Per Andersson, 12-man, Kyrkvärd, död 1744.
2 barn
6
Son
Per Persson 1712-1775.
Hustru Kerstin Jansdotter 1704-1780
4 barn
7
Son
Johan Persson 1747-1739
Hustru Maja Carlsdotter 1756-< från Vittinge
Sid 36
3 barn
8
Måg
Jan Jansson (till A:5) 1712-1783. Häradsdomare. Kyrkvärd
Hustru Anna Persdotter 1723-< från Vickeby
9 barn
9
Måg
Jan Persson 1735-1807. 12-man, från Tagsta A:2
Hustru 1:Alina Jansdotter 1748-1768
1 barn
Hustru 2: Maja Jansdotter 1759-1811, från Danmark,
(deras son Anders f. 1775 blev Kyrkh. i Giresta, död 1867 96 år gamnal
och då Ärkestiftets äldsta prästman. "Var en stilla och fredsälskande man,
som hade en mycket tilldragande yttre personlighet med milda
regelbundna drag, vardan Ärkebiskop Vingård kallade honom en verklig
Johannestyp", skriver Herdaminnet. Hans syster Stina f. 1769 är
stammoder för släkten Eklöv i Alsike och farmors-farmor till Montör Åke
Eklöv)
10
Son
Jan Jansson (till nr 9) 1771-1811.
Hustru Stina Andersdotter 1778- från Tuna D:1, gifte 2.
4 barn
11
Son
Anders Jansson 1801-1867. 12-man.
Hustru Maria Persdotter 1804- (se Ekeby och Per Persson från Alunda).
4 barn
12
Son
Johan Andersson 1854-1912.
Hustru 1: Ulrica Andersdotter 1852-1865, från Tuna B:2 gifte 1.
Hustru 2: Föreg. syster Johanna 18424 barn
13
Son
Johan Edvard Jansson 1869Hustru Eona Carlsdotter 1871- från Tagsta A:5.
Årby släkt B (Lillgården)
1
Jan Jansson 1804-1856 (son till Årby A:10 ovan).
Hustru Maja Greta Ersdotter 1805- från Lagga.
2
Måg
Jan Erik Andersson 1857-1915, från Lagga.
Hustru Kerstin Jansdotter 1856-(Lillgården) 4 barn
3
Son
Oskar Eriksson 1866Hustru Albertina Johansson 1869- från Vidbo.
1 barn
4
Dotter Märta Eriksson
Årby släkt C
1
2
Olof Matsson 1742 - från Lippinge A:8 (ej bosatt i Årby)
Hustru Anna Nilsdotter 1747 från Skäggesta
Son
Nils Olofsson 1781-1867, 12-man, Kyrkvärd.
Hustru Greta Ersdotter 1786-1866, från Tuna A:2 gifte 2.
4 barn (varav Stina f. 1817 moder till prosten Johan Fransson i
Sid 37
Söderbykarl)
3
Måg
Johan Olsson 1816-1865, från Stavby. 12-man.
Hustru Johanna Nilsdotter 1820-1910.
5 barn
4
Son
Frans Jansson 1848-1922. Kyrkvärd.
Hustru Matilda Andersson 1851- från Håtuna.
4 barn.
5
Son
John Jansson 1881-
Prästgården
Efter 1708 2 mantal. Areal 255.5 har, varav 88 åker,
Byn hette alltså under medeltiden Berga och har bestått av minst 4 men tänkbart 5 gårdar. Av för
anledning gravfält saknas har försök till förklaring lämnats där Skäggesta beskrives. Alltnog
skattlades prästgården 1708 och taxerades till 32 2/3 öresland. Årligt utsäde 32 tun. och fanns äng
till 96 lass hö. Skatten blev 78 daler 4 öre, men ingår bland prästens fömåner. Nu förefaller angivna
utsädesmängden misstänkt liten för nära 33 öresland jord som enligt min beräkning bör bliva ca.105
tunnland . Men 32 tun. räcker blott till 65 tunnland . (hälften trädades). Enligt kartläggningen 1903
bestod prästgården då av 176 tunnland åker sant 7 tunnland naturlig äng. Den samtidigt med
skattläggningen 1708 upprättade kartan utvisar (med undantag av torpen Plöje och Myran) praktiskt
taget samma åkrar som nu. Naturliga ängen för de 96 "lassen" hö är huvudsakligen det som nu är
uppodlad äng söder om landsvägen mot Årby och ungefär 15 tunnland . Detta lagt till ovanstående
65 gör endast 80 tunnland, och de efter 1708 uppodlade Plöje och Myran kan naturligtvis inte vara
96 tunnland . utan på sin höjd 50, varför min beräkning 105 tunnland åkerjord och 15 äng 1708 är
rimligare.
Enär uppodling av mark å prästgården har skett i minst samma takt som å andra gårdar, bör
upplysas prästen hade s.k. "frihetsår" - och vid avflyttning eller dödsfall fick prästen eller
arvingarna taga avkastningen av nyodlingen många år framåt eller löstes dess värde av
församlingen eller efterträdaren. På uppdrag av Alsike kyrkoråd har Eric Schalling gjort en
utredning angående prästgårdens ”rättsliga natur" daterad 12 jan1937. Enär denna utredning ej är så
allmänt tillgänglig samt i vissa delar ej så lättläst, följer här ett utdrag, kompletterad med resultatet
av egna forskningar och slutsatser därav.
1200-talets Alsikebönderna har anskaffat en gård åt prästen på drygt 1 markland (10 öres 2 örtug)
början.
. Så stora var ej många bondgårdar den tiden varför tänkbart det var 2. Traditionen
prästgården fått mark från Skäggesta och Rikebasta kan vare sig bestyrkas eller
bestridas i annan mån än vad nedan fömäles 1420, 1630 och 1665
1288
giver så Ärkebiskop Bossom i sitt testamente 1/2 markland i Berga till underhåll åt
Alsikekyrkans präst. Hade prästgård inte funnits förut hade detta säkerligen framgått
av testamentet. Detta framgår även av taxeringen 1331 då prästgården är 14 öres 2
örtug och Bossoms gåva ju var 4 öresland
1327
Finvid Nilsson testamenterar 6 öresland i "Biaerby" till Sko kloster där han väljer sin
grav.
1392
hölls ett räfsteting i Berga, Alsike. Se "På ting och Stämma"
Sid 38
1396
på herredag i Nyköping beslöts att alla skattegods som "undan skatt blivit gången"
skulle återgå till givaren heller hans arvingar och åter bliva skatte. Med anledning
därav indrogs 1409 en jord (gård) i Berga om 4 öresland 1 örtug, samt en jord om 2
öres 2 örtug 4 pl. (se även art. Kyrkoreduktionen 1409)
1396
på herredag i Nyköping beslöts att alla skattegods som "undan skatt blivit gången"
skulle återgå till givaren heller hans arvingar och åter bliva skatte. Med anledning
därav indrogs 1409 en jord (gård) i Berga om 4 öresland 1 örtug, samt en jord om 2
öres 2 örtug 4 pl. (se även art. Kyrkoreduktionen 1409)
1412
byter Sko bort sin gård i Berga med Olof Larsson i Årby mot en gård i Säby,
Vassunda. Som Larssons gård dock var 2 örtug mindre behöll Sko detta. Som visar sig
…
1420
då på ting i Odensala prästen i Alsike fråndömes 2 Örtug som han olovligen slagit
under sig och tillhörande Sko. Dessa 2 örtug (drygt 2 tunnland ) var naturligtvis
inte en särskild åker då utan en viss del av f.d. Berga nr 3 prästen vägra betala
avrad för, men är ganska troligt prästen och Rikebasta (som ägdes av Sko) nu
gjorde en sämjedelning på så sätt att Rikebasta fick disponera det skifte som
ligger närmast Rikebasta och än i dag kallas "Munkåkern".
Bytet 1412 har ej uppmärksammats av Schalling av vad anledning vidlyftiga
spekulationer måst göras av honom ang. bytet 1551 och 1630 liksom varifrån all
jorden kommit.
1538
prästgården anges nu till 18 öres 4 pl nr 1 och 2 hade alltså vid
nyskattläggningen 1530 höjts med 3.2.4 öresland. Till detta ägde Alsike kyrka
Hagelstena nr 2 och Skäggesta nr 2 samt en "urfjäll" i Hagelstena nr 1 som gav 2
tun. säd i avrad. Dessa jordar indrogs av Gustav Wasa 1540-50.
1543
finns i Berga utom prästen en skattebonde Erik som hade 7 öres 2 1/2 örtug jord.
Denna är borta 1551 genom att ...
1548
(Gustav Wasas registratur):
"Kyrkopresten i Alseke, H:r Olof Clementis, med två bönder, der av Socknen, Erik
Ingemundsson i Hagelstena och Måns Olsson i Alseekeby, Hafwa waret för oss,
och på meninge Socknes wegna, ter sammanstädes låter förstå, on teras
Prestbol, att tet är fast för swagt, så at Presten ter upå, icke fullsattes wara kan,
med mindre honom någon skattejord, som ter inne med Prestehemmanet, i åker
och äng inneligger måtte wara tillagt."
Och giver sin fogde order giva dessa skattebönder jord av de hemman som före
kyrkoreduktionen, tillhört Alsike eller Knivsta. "Här må tu retta tig efter, och så
beställa, att wi icke här effter ter om bekybrade bliwa".
Alltså ord och inga visor på Gustav Wasas kärva språk. Av ordet "dessa
skattebönder" framgår att det måste finnas flera än Erik där, eller, jordar ägda av
bönder. 1551 synes bytet vara klart för "Eriks" gård eller Berga nr 3 i min
förteckning och framgår den ägdes av Årbybönder. De få i stället Knivstas forna
kyrkohemman i Vickeby (nuv, nr 2 eller Lauréns gård). Nu säger Schalling att
detta byte "givetvis inte får tolkas som ett civilrättsligt, utan att prästen i stället
för Kronan fått skatten av den jorden".
Varför det? Årbyböndema ägde ju sedan 1412 Berga nr 3 och ännu framåt 1550
satt en bonde där. Inte lämnar de detta med hus och allt för att i så fall få räntan
(skatten) frän Vickeby nr 2. Den gården blev därtill skatte just 1551 och därmed
skatten till Kronan, Dessutom kan den forna bondesläkten i Årby (och Skäggesta)
Sid 39
spåras just till Vickeby och har sedermera en hel del eljest omotiverade giften och
arvsförhållanden ägt rum mellan Alsike och denna by, vilket utvisar att utvandring
härifrån en gång skett.
Ännu på 1700-talet händer det att bönder eller deras änkor i Vickeby begär att få
begravas på "släktens avdelning på Alsike kyrkogård". 1589 klagar prästen Caroli
i Alsike hos Johan III att Länsmannen och bonden i Årby Eric Andersson hade
skatte jord i prästgården för vilken prästen "led mycken våld och förtret, med
många spåtska ord och list", och ber att Länsmannen tilldelas annan jord. Något
byte skedde ej förrän 1630, men det visar sig att även om länsmannen 1589
skyltar som ägare, är det ej mindre än 4 gårdar som har andelar, nämligen
Ekeby, Lippinge, Tuna storgård och Hagelstena nr 1, och tilIsammans 6 öres 2
örtug 4 pl. Dessa jordar kan naturligtvis inte ha uppodlats inom prästgårdens rå
och rör inom rimlig tid, utan är helt enkelt en f.d. gård i Berga som med dåtida
släkt- och arvsförhållanden kommit under resp. gårdar, men sedan länge utan
gårdsbebyggelse och brukats av prästen. Den gården kallar jag nr 4.
1630
fick så "Skäggestaborna" all prästgårdens inventarier för den jorden. Det var:
1
6
1
2
1
1
6
1
1
häst
svin
par lakan
ston
malmgryta
bänk
kor
vepa
bolster
samt ytterligare ett gammalt täckbolster.
Socknen höll förr alltid inventarier åt prästen. Redskap och djur. Inventarium
uppgjordes då han tillträdde, och skulle lika vid dödsfall eller avflyttning
återlämnas.
Prästgården hade därmed fått den storlek den nu har och av vad anledning den
sedermera taxerades till 2 mantal och 32 öres, 2 örtug och 4 pl.
Enligt min uppfattning har Berga by alltså en gång varit 4 och tänkbart.5 gårdar.
Alltså:
1 Böndernas tillskott före 1288 12.2.0
2. Ärkebiskop Bossom 1288 5.1.4
3. Berga nr 3 (byte 1551) 7.2.4
4. Berga nr 4 (byte 1630) 6.2.4
32.2.4
Vad har då de 2.2.4 öres. jord tagit vägen som tillsammans med nr 5 indrogs
1409. Och Munkåkern? Den 1409 är med säkerhet någon av jordarna i nr 4 som
alltså redan i slutet på 1500-talet fanns på olika händer. Munkåkern bör som
klosterjord ha tillförts Kronan samtidigt med Rikebasta vid kyrkoreduktionen
1527-50 men i sammandraget för nr 4 fattas just 2 örtug för att bliva de 6.2.4
öresland bytet 1630 omfattar, varför det är tydligt även det på något sätt kommit
i "Skäggesta-bornas" ägo. Ekeby nr 1 hade nämligen 2.0.6, Lippinge 1.2.0, Tuna
nr 1 2.0.2 och Hagelstena 0.0.4 öresland jord i Berga. Dessa "utjordar" i
prästgården redovisas på 1550-talet under resp. gårdar men snart nog höjdes i
stället gårdarnas örestal (och därmed skatten) med just den jord de hade i
prästgården.
Sid 40
Och det fina i kråksången är att den inte sänktes 1630. Bönderna på dessa
gårdar har alltså betalt skatt för Berga nr 4 till 1904 trots "Skäggestaborna" sålde
(bytte) bort den jorden 1630. Som framgår där Ekeby beskrives blev bonden på
nr 1 varse detta vid storskiftet 1769 men någon rättelse fick han inte.
Men utöver Munkåkern, hur ligger det till med legenden prästgården en gång fått
mark från Rikebasta? Därom nämner Schalling inget, och inget finnes heller
därom i arkiven, som evad det gäller prästgårdarna i motsats till övriga gårdar
tack vare prästens och domkapitlets skrivkunnighet innehåller så mycket, och
varje tunnland tillkomst efter 1288 vet vi. Det skulle i så fall vara nr 1 eller den
första prästgården, men den pekar mera åt runstenarnas Skäggesta.
Ett annat uppslag är att på Rikebastas karta 1665 hör både "granhagsplogen" och
"Eksängen" till Rikebasta, men är diskret angivet "brukas till prästgården". Såvida
ej ett bondförsök av den rätt smidige biskop Emporagrius på Rikebasta på vars.
initiativ kartan säkerligen är upprättad, kan tydas äganderätten var tvistig, och
åtminstone "plogen" ligger ju onekligen bättre till för Rikebasta. Gränsen mot
prästgården går på denna karta spikrakt från Nyvallen till Branshammarssjön,
men på Rikebastas karta1690 liksom prästgårdens 1635 och 1706 är den lika
som nu.
På kartan från 1706 är 3 mycket stora
kringbyggda husformationer avritade och
liknar en by med 3 gårdar. Den mot Årby är
betecknad "nya ladugården" och den mot
Rikebasta "gl. ladugården", men som i själva
prästgårdens stora fyrkant måste inrymmas
en hel del av dess "sju laga hus", är
obegripligt vad allt de båda "ladugårdarna"
skall innehålla. Kan de vara resterna av Berga
nr 3 och 4? År 1695 beskriver kyrkh.
Amnelius sin prästgård sålunda:
"fiskwatn till prästgården, är en del af en liten
insjö, som icke är fisklig. Och ett litet träsk,
hwilket om sommaren merendels med nata
blad och ogräs öwerdraget, halft till
prästgården hörande, hwarutinnan finnes
ingen annan fisk än Rudor, af aldra smerste
eller minsta slaget. (Är Rikebasta träsk). Är
och wid prästgården, en liten, gammal qvarn,
med små utnötta stenar, som har waret
ofärdig, men nu någorlunda uplagat, att man
om Wår och Höstetid när stort flöde utur
skogen faller, ten till husbehof alenast bruka
kan. Men när torra höstar äre, att ingen flod
utur skogen kommer, har man af henne ingen
nytta".
Rikebasta
2 mantal. 277.2 har, varav 93.1 åker.
Skrevs 1272 Rikaebast, 1276 Rikebastun,
1555 Rijkebast, men även Ryggebasta
förekommer. "Sta" fanns alltså inte förr, men
-stum har samma betydelse, varför vi stannar
för Rikbasts gård. Bast är eljest ortsdialekt för
rep eller tross. Bygravfält i den s.k.
"pigbacken" öster om gården. En hel del är
säkerligen uppodlat.
Skall ett sammandrag göras om det viktigaste
som om Rikebasta är skrivet lyder den:
Godset äges 1180 av Konung Knuts Råd,
Ragvald, och på 1300-talet av Bengt
Johansson Folkunge, även han konungens
råd. 1562 av Arvid Trolle och senare dansken
Jöns Split som säljer det till Jacop Friis till
Lantwijk i Norge, och han 1592 till Johan III
gemål Drottning "Gunill". Alltså hon varav
Gunillaklockan i Upsala fått sitt namn. Allt
pekar alltså på ett storslaget medeltida gods,
men studerar man saken närmare är det en
hel del som inte passar in i bilden. Var hade
godset sin jord, var låg "slottet" o.s.v.
Jordeböckerna från 1550 till 1665 talar inte
om något säteri och med undantag av några
år omkring 1562 inte heller om någon adel
förrän 1627, utan om 2 fattiga f.d.
klosterbönder under Sko, men indraget av
Gustav Wasa. Deras skatt var endast hälften
Sid 41
mot de större bondgårdarnas, och båda låg i
bredd inom vägslingan, Östergården alltså
icke i backen söder om Tureberg som gjorts
gällande. Där låg ett torp.
förr vanligen bott i Stockholm fanns ingen
bostad i Uppsala förrän 1692, och även då av
enklaste slaget enär den i själva slottet ej
blev klar förrän 1757, men hade Karl XI
bestämt att landshövdingarna skulle vara
bosatta i sina resp. län. Landshövding efter
honom blev hans måg Jacob Gyllenborg. Båda
var som bekant drivande krafter i
reduktionen, men reducera tydligen en hel del
även för egen räkning, ty åtminstone
Gyllenborg ägde även t.ex. Marielund och
Vittulsberg.
När kyrkvärden Anders Persson dör 1648
giver hans arvingar två ännu bevarade
ljusstakar av tenn till Alsike kyrka, sant en
håv, som dock sedan 1910 varit försvunnen
men torde ingått bland de textilier som då
deponerades i Uppsala domkyrka. Såväl å
ljusstakarna som å en silverplåt på håvens
skaft stod: I Rick .Basta.
I . Öster . Gåln . Arfingarna . Hawa . Förärat .
Til . Testa.Mente . Efter . Deras . S . Fader .
A.P.S. 1648" samt ett bomärke som torde
vara Anders Perssons.
Från 1665 kan vi däremot studera hur ett
gods och ett säteri bygges upp. Början kan
förresten göras med 1627 då ena gården
doneras Frans Bernhard Thurn, och den andra
1628 Jakob Seton. Båda gårdarna är på
1630-talet i Henrik Thurns ägo (son till Frans)
och 1653 Magnus Gabriel, 1664 Erik
Emporagrius.
Han var född 1606 av kyrkh. i Fittja med
samma namn. Kyrkh. i Börje är han 1642 då
han tillsatte ett kyrkoråd vilket är det första i
Sverige, och ej var förordnat i någon
kyrkolag. Hovpredikant hos Drottning Kristina
1645. Kyrkh. i Storkyrko försl. 1649. Biskop i
Strängnäs 1664, död där 1674. Av Drottning
Kristina erhöll han en mängd donationer av
gårdar. 1669 utgav han en Katekes varuti han
räknade hustrur bland lösören, men blev den
sedermera förbjuden. När han en söndag
predikade i Storkyrkan (1647) trängde en
lektor Presbeckius fram i koret för att mörda
honom eller drottningen, men avväpnades
och avrättades. Han var gift 2 gånger, varav
andra med Ärkebiskop Laurentius Gothus
dotter Elisabet.
1667 fick han säterifrihet för Rikebasta och
hans son Gabriel har vid reduktionen
skatteräntan men som då i stället förlänades
Landshövding Olof Tegnér. (Obs. att mellan
1654 och 1714 var hela Uppland ett
landshövdingedöme). Han var född i
Thegneby i Wists socken, Östergötland, och
son till rättaren Arvid Olofsson hos Greve Ture
Oxenstierna, som bekostade Olofs studier.
Landshövding blev han 1685, död 1689.
Varför jag förmodar Tegnér redan 1686
började uppföra nuv. säteribyggnaden beror
på det förhållandet att enär landshövdingarna
Att Tegnér 1686 skänkte en ljuskrona till
Alsike kyrka har förut berättats. Hans son V.
Presidenten Johan Tegnér gav 1699 ett
kalkkläde och 1703 ett antependium. Enär de
främsta bänkarna i Alsike kyrka var upptagna
av den äldre adeln vid Krusenberg och
Kungshamn, och ingen ville flytta på sig, lät
Tegnér åt sig uppföra en läktare bak i kyrkan
år 1725, men överlät den snart på
församlingen, som lät göra en uppgång direkt
från vapenhuset, men som mest ungdom
samlades där och störde gudstjänsten genom
att vrenskas, förtära starka drycker och
utsläppa ont väder" igenmurades uppgången
redan 1770.
Johan Tegnér hade en son Carl med titeln
Jaktjunkare och verkligen bosatt på
Rikebasta. Han förekommer ofta i Alsikes
protokoll och är självskriven fadder, vid
storböndernas barndop. Så fett hade han det
tydligen inte trots han även ägde Vrå, ty 1760
lät han åt sig mura en grav frami koret, men
betalade aldrig de
60 daler han lovat, varför graven skulle
försäljas på auktion, men 1763 fick han i alla
fall köpa den gamla fina predikstolen kyrkh.
Mathie skänkt 1631 för 3 daler kmt. Han dog
1768.
Hans dotter Maria blev 1770 gift med löjtnant
Gottfrid Trawenfelt (se skolfrågan och
testamentet 1805) och blir 1771 bosatt å
gården. De får 8 barn, varav Beata f. 1782
blir gift med sedermera ryttmästaren Georg
Öberg. De i sin tur får vid Rikebasta 9 barn,
och som hans arrendator Lars Persson i
flygelbyggnaden hade 8, var nog livligt på
den gården. Öberg flyttade 1822, men
åtminstone 1825 äges gården av en Prof. Carl
Trawenfelt. Tegnérs släkt satt alltså på
Rikebasta i minst 140 år.
På 1830-talet står som ägare förra
arrendatorn Lars Persson, men sedan en
Malmerfelt och 1856-61 den mystiska
Sid 42
O.Conor, gift med den stora bildhuggaren
Sergels sondotter Fredrique Sergel, men vars
egen härkomst är ouppklarad än i dag. Det
gick i graven med Fersenska mordet. Fadern
var nämligen fosterson till Greve
Axel Fersen och medföljde honom från
Frankrike och var allmänna meningen han var
oäkta son till Fersen och Maria Antoinette ,
Ludwig den XVI sköna kejsarinna.. Han blev
sedan adjutant hos Karl XIV och var det på
Drottningholm Rikebastas O.Conor föddes
1830.
Efter honom Rydberg (Klockare i Knivsta) ,
och efter honom så där 15 ägare till 1910. De
flesta endast skogsskövlare och typiska
representanter för den kategori som efter
adeln blev godsägare utan ett öre vid köpet,
men väl sedan de gjort konkurs några gånger.
När Asplund-Lindström gjorde det, drog de
med sig en hel del liknande saftiga
affärsbekanta och självmord. Själv rymde
Asplund till Amerika. Omkring 1910 gick ej
längre att mjölka ur mer av den skövlade
gården och skogen, varför den under
patriotiska ritualer sattes på A/B och
styckades till egnahem på livstids avbetalning
och skogen till Knivsta sågbolag. Samma
omdöme gäller om Ekeby och Vrå och
förresten de flesta av de forna adelsgodsen.
I "Hem och Bygd" 1951 berättar vännen K. G.
att hemvärnet en gång skulle samlas i
"Pigbacken" - en gammal samlingsplats för
annat ändamål - men blott en enda
hemvärnsman hade hört det namnet. Även
om det har med flickor och älskog att göra,
har den dock icke direkt fått sitt namn av att
dylika kunde träffas där, utan har en långt
mera tragisk historia så lydande:
Två pigor vid Rikebasta var förälskade i
samma dräng vid Alsike prästgård. I backen
halvvägs dit där de varandra ovetande brukat
träffa sin vän fanns en dag båda flickorna
döda omfamnande varandra. De hade
gemensamt begått självmord, och båda var i
grossess Enligt den tidens sed skulle
självspillingar begravas å norra sidan om
kyrkan för att ej kunna kravla sig upp när
kyrkans murar rämnade på den yttersta
dagen. De skulle ju ramla åt norr. Men
sockenborna lade sig emellan att de fick
jordas där de påträffades, alltså i Rikebastas
forna gravbacke. Där reste sedan ungdomen
ett stort träkors och smyckade graven med
blommor varje sommar.
Detta enligt sägnen som de gamla berätta för
40 år sedan, samt att korset sedermera,
utbytts mot en sten. Den är välkänd än i dag
och stod ännu för några år sedan på sin forna
plats men släpades då några m. åt sidan enär
den hindrade B.U: s skördetröska
Att flickornas bråda död i likhet med de 7
ungdomarnas drunkning vid Morga torde ha
djupt upprört befolkningen är tydligt, men
enär ingendera händelsen kan verifieras i
Alsikes kyrkböcker eller andra skriftliga källor,
är med säkerhet båda händelserna medeltida,
eller i varje fall före 1650.
Ang. Gustav Cederströms uppgift att
religionsstiftaren Erik Janssons maka (sektens
heliga jungfru) härstammade från Rikebasta
se art. "Erik Jansare och Mormoner". Att den
store skådespelaren och teaterdirektören
Allan Ryding var dragonson från Rikebasta.
vet ni väl.
Tuna
2 1/2 mantal. 322.2 har, varav 110.2 åker.
Denna märkliga by med dess båtgravar
behandlades något i inledningen. Vad namnet
beträffar anser Prof. Sahlgren (UNT julnr.
1940) det vittnar här tidigt var ett viktigt
kulturcentrum, och bodde där "väktaren av
den heliga tempellunden". Och Prof. Sune
Lindkvist att alla Tuna jämte Husby gårdarna
är i Mälardalen nära knutna till hundarets
mötesplats, i första hand för handel, och
grundats under romersk järnålder 0-400.
Gården skrives 1382 som nu, 1442 Tunon,
1488 och 1585 Tunna, men även Tunbo och
Thunnbo förekommer. Tun eller tunet är ju
eljest vår gamla benämning å gårdstomten.
Under medeltiden 4 gårdar delades
Uppgården omkring 1770 i 2 (är de efter laga
skiftet utflyttade) och på 1860-talet inköptes
Vestergården till Mellangården.
Att upprätta ett släktregister över
Tunagårdarna är synnerligen komplicerat på
grund av alla Jan Ersson och Jan Andersson.
Det fanns en tid 3 st. bönder Jan Ersson och
alla födda 1781, och för att skilja de.3 åt har
prästen i en kladd försökt med ordet "jumbo".
Eljest trodde jag det hörde till 1900-talets
idrottsspråk.
Och att en bonde som A:2 Eric Jansson gifter
Sid 43
sig 4 gånger är han ensam om i Alsike den tid
kyrkböcker förekommer. Konsekvent alltid
med en yngre, så den sista var 32 år yngre
än han själv, och med henne får han 1806
som 71 år gammal dottern Brita, stammoder
för släkten Mellin.
När bonden D:1 gifter om sig 1792 med en
flicka från Hammarby,Danmark, visar det sig
hon som faddrar hade: Med. och Botanis Prof.
Carl von Linné, Välboren Fru Archiatrinnan
S/S von Linné samt fröken Stina von Linné.
Namngivas bör däremot inte den bondgumma
åt vilka Alsikeborna för snart 100 år sedan
hade omåttligt roligt. Detta av den orsak hon
efter ett bättre julkalas i Tuna som pågått
hela natten med glögg och muntrationer
skulle som vanligt mjölka korna, men av
någon oförklarlig anledning satte hon sig hos
tjuren, med påföljd hon hamnade på
dynghögen och även blev låghalt på kuppen.
Tuna släkt A (Storgården)
1
Jan Ersson 1709-1778, 12-man, Kyrkvärd, från Tuna C:2.
Hustru Marg. Ersdotter
5 barn.
2
Son
Eric Jansson 1755-1817
Hustru 1: Anna 1745-1778,
Hustru 2: Stina Jansdotter 1755-1791.
2 barn,
Hustru 3: Brita Persdotter 1759-1795. från Erentuna.
1 barn.
Hustru 4: Anna Ersdotter 1767 - från Vassunda,
(Obs årtalen avser födelse och dödsår),
3
Son
Jan Ersson 1781-1828.
Hustru Maria Norberg 17965 barn, varav Maria f. 1816 gift med soldat Ek, Ekeby (Eklöv)
Tuna släkt B (Storgården)
1
Lars Persson 1770-1852. från Alunda
Hustru: Anna Boström 17758 barn,
2
Måg
Anders Ersson 1800-1860, Kyrkvärd, från Tuna H:2
Hustru 1: Maria Larsdotter 1803-1838
7 barn,
Hustru 2: Maria Ersdotter 1819-1898, från Knivsta
10 barn, varav Fredrik f. 1858 sedan bonde i Tagsta och står för en stor del
av min berättelses muntliga utsagor om Alsike fordom. Gustav f. 1826 i
gifte 1 tog sig namnet Wahlström, och var en av de första som genomgick
Ultuna lantbruksskola tillkommen 1848, och var vid sin död 1863 Inspektor
vid Krusenberg, En son till honom var Disponent Walström vid Bayerska
bryggeriet f. 1856, död 1916.
3
Son
Carl Albert Andersson 1835-1908.
Hustru: Johanna Andersdotter 1858-1911. från Årby A:11.
5 barn,
Tuna släkt C (Mellangården)
1
Bengt Persson, död 1694,
Sid 44
5 barn.
2
Son
Eric Bengtson, gift 1702, död 1757.
Hustru Anna Jakobsson.
5 barn,
3
Son
Bengt Ersson f. 1702, gift 1755.
Hustru Kerstin Jansdotter från Morga,
1 barn
Tuna släkt D (Mellangården)
1
Anders Jansson 1742-1809. från Husby socken
Hustru 1: Greta Ersdotter död 1791
5 barn.
Hustru 2: Brita Larsdotter f. 1764, från Danmarks socken
2
Måg
Nils Larsson 1787-1860. Kyrkvärd, från Klev Alunda.
Hustru: Änkan Stina Andersdotter (se Årby A:10)
4 barn.
3
Son
Lars Fredrik Nilsson 1815-1895.
Hustru: Anna Charl. Mårtensdotter 1816-1891. från Håtuna.
5 barn.
4
Son
Carl Larsson 1845-1891.
Hustru: Edla Eriksson f. 1846, från Husby-Erlinghundra
2 ? barn
5
Måg
Efraim Julander
Tuna släkt E (Uppgården 1)
1
Jan Jansson 1740-1780. från A:1
Hustru Anna Persdotter f. 1745, från Årby A:6.
2 barn.
2
Son
Per Jansson 1770-1819.
Hustru Brita Jansdotter f. 1775, från Knivsta.
5 barn
3
Måg
Jan Persson 1794-1837 (se Tagsta A:4).
Hustru Anna Persdotter f. 1798.
Tuna släkt F (Uppgården 1)
1
Anders Olsson 1801-1850. från Lippinge A:10 son 2.
Hustru Brita Ersdotter 1806-1847. från Tuna A:2 gifte 4.
1 barn.
2
Son
Johan Andersson Mellin 1829-1869.
Hustru Johanna Öhrn 1851-1887, från Vassunda
3 barn.
3
Son
Johan Albert Mellin 1869Hustru Lovisa Pettersson 1864- från Odensala.
5 barn.
4
Son
Gunnar Mellin 1890-
Sid 45
Tuna släkt G (Uppgården 2)
1
Anders Jansson 1747-1805. från Tuna A:1.
Hustru Änkan Magdalena Christiansdotter 1744-1778. från Vassunda.
Hustru 2: Stina Ersdotter 1765- från Funbo.
8 barn,
2
Måg
Anders Andersson 1796-1855. från Vassunda.
Hustru Ulrica Andersdotter 17962 barn.
3
Son
Johannes Andersson 1855-1865.
Hustru Johanna Persdotter 1851-1905. från Vassunda.
2 barn,
4
Son
Jan Fredrik Johansson 1861-1958.
Hustru Gerda Carlsdotter 1866-1895. från Tuna B:5
5 barn.
Tuna släkt H (Vestergården)
1
Jan Andersson 1711-1769.
Hustru Karin Andersdotter död 1769.
5 barn.
2
Son
Eric Jansson 1751-1808.
Hustru Cath. Ersdotter 17651 ? barn.
3
Son
Anders Ersson (se Tuna B:2).
Krusenberg (Alsike by)
3/4 mantal. 1.012.5 har, varav 287.4 åker.
Herresäte."
Säges fordom ha legat närmare sjön och
kyrkan, men detta är endast en upprepning
av gamla reseskildringar att Alsikeby och
gästgivargård låg "nära kyrkan". Sant att på
grund av byns gravfält ligger i backen invid
sjön antages även byn fordom legat där.
Detta styrker i stället den inte legat där. Byn
har naturligtvis tillkommit först och gravfältet
sedan, och dels av estetiska skäl, och dels
eldfaran när liken brändes, förlades gravfälten
aldrig in på knutarna.
Jovisst. Byn var säkerligen inte fulare än alla
andra Uppländska bondbyar den tiden,
snarare tvärtom. I alla händelser blev den
inte vackrare i Kruus ägo. De flesta husen fick
nämligen stå kvar så länge de höll ihop och
de gjorde de 4 söder om landsvägen till 1693
och raden norr om landsvägen i ytterligare 50
år men degraderades till torp med de
lättfattliga namnen Ettan, Tvåan, Trean o. s.
v. och är misstänkt om inte 2 står kvar än i
dag, nämligen stugan mitt för gästgiveriet
och Smedstorp.
Kartan från 1635 visar att av de 9 gårdarna
låg 4 i nuvarande trädgården vid gästgiveriet
och 5 i rad på andra sidan vägen. Raden är
dock för fin att vara de äldsta gårdstomterna
varför kan tänkas den äldsta byn som anses
ha legat mellan Smedstorp och Mellanbo en
gång helt brunnit ned. I "Förr och Nu" årgång
1878 läser jag: "Vid Alsike kyrka låg fordom
en gammal ful Uppländsk bondgård, den kom
1640 i Krigskommisarien Johan Cruus ägo,
som förvandlade det till ett präktigt
Eljest är Berghagen och det nu försvunna
Nästorp ett par av de 1693 utflyttade då
gästgiveriet byggdes, och låg Nästorp strax
NV om Berghagen där nu den strålande
utsikten mot Sko slott. Det "präktiga
herresätet" började Kruus änka uppföra 1648
på den stora holmen vid sjön, till vilken
Alsikeböndernas beteshage det då endast
fanns en jordbanke vid Moran. Allévägen har
tillkommit långt senare, och lagd på en
Sid 46
vintertid ditforslad 600 m. lång timmervälta
varpå lades ris och ofantliga mängder grus
från Fredrikslund, men före Mälarens
reglering steg dock vattnet ofta över vägen.
Alsike by omtalas första gången 1303 då ett
räfsteting hölls där. Sedan 1318 och 1419 o.
s. v.
sedan byns tillkomst, och man kan likt Albert
Engström då han besökte Zorn i Mora och
försökte härma dalamålet säga: "att det
smaka blod och hedendom i munnen när jag
försökte härma det".
Krusenberg var i släkten Kruus ägo från 1640
till 1782 genom:
1651 byter fru Kruus åt sig hela Morga by.
Senare Tuna storgård, Gredelby, Lippinge,
Årby m. f l. År 1696 eller först 10 år efter
reduktionen kom Krusenberg under
behandling, och av den sirliga brevväxlingen
som pågått några år framgår att den minsann
inte skedde under bryska former. Och
resultatet blev att Brita Kruus på sätt
beskrivits där reduktionen behandlas, fick
behålla Krusenberg. Av denna framgår även
att några av de gårdar hon bytt bort mot
Alsikes sedermera visade sig vara
"improbera" d.v.s. ödeshemman Kronan inte
fick någon skatt utav enär bönderna för länge
sedan "lupit sin kos".
Efter slottets brand 1717 fanns ingen ägare
bosatt på Krusenberg förrän 1801 eller
möjligen 1787 då nuv. inspektorbostaden
uppfördes, och Alsikes födelseböcker som
finnes bevarade från 1681 anger ingen av
adel född på Krusenberg på 165 år förrän
Gustav Cederström föddes där 1845, och är
det först i slutet på 1800-tale man kan tala
om storjordbruk enär gästgiveriet i 200 år var
kronogård och på hela 3 3/4 mantal. även om
ägaren till Krusenberg i första hand var åbo.
En bouppteckning från 1728 efter Brita Horns
död visar visserligen att då fanns 11 hästar
och 21 oxar, men vilken jord alla dessa
dragare skulle bruka är obegripligt, enär
förutom gästgiveriet fanns 16 torp som alla
hade jord och för dessa gjorde 2-3 dar i
veckan, och Morgagårdarna arrenderades av
bönder.
1740 fanns följande torp: Moran,
Qvarnhammaren, Udden, Mellanbo,
Bergendal, Smedstorp, Tredjetorp, Fjärdetorp,
Dammen, Nyvreten, Nästorp, Berghagen,
Kocksan, Nytorp, Källvreten, Pottmyran,
Nybygget, Övertorp och Kolboda.
Staffansberg tillkom i början på 1800-talet
och Moralund 1870.
Att bönderna i den gamla Alsike-byn spökade
vid bänkdelningen 1694 framgår av denna,
men långt senare återfinnes dess avkomlingar
i torpen. Namn som Siffer, Ragvald, Stephan,
Björn, Anund o, s. v. är desamma som när
byn 1640 gick under och säkerligen varit
1640-1644 Johan Kruus.
1644-1661 Hans änka Karin.
1662-1719 Deras dotter Brita, gift med Jacob
Lilichök.
1720-1728 Brita Kruus dotterdotter Brita
Bjelke.
1728-1754 Hennes efterlämnade make Karl
Gustav Bjelke (Salsta).
1755- 1781 Bjelkes son Fredrik Sack.
Därefter följde:
1782-1795 Eric af Wetterstedt.
1796-1818 Per Rudbeck.
1819-1840 P.G. Ugglas, Forsmark,
1841-1892 hans måg Carl Cederström.
1892-1920 son Emanuel Cederström.
1920- adoptivdotter Signe Melander
Släkten Cederström adlad 1684. För "faders
förtjänster". Denne var biskop Carl Carlsson i
Strängnäs, född 1640, död 1708. 12 barn i 2
giften. Enligt Ärkestiftets herdaminne var
biskopen ganska girig, och hade en sådan
mängd silversaker uppstaplade i ett valv, att
prostinnan Gangia när hon av en händelse en
gång kom in i valvet, dåna av förundran. En
familjetradition omhuldad än i dag är att
biskopen var son till Karl X. En förväxling
synes ha skett med Karl IX naturlige son Carl
Carlsson (Gyllenhjelm).
Son Olof, Riksråd och med i kalabaliken i
Bender. 18 barn i 2 giften och bars till graven
i Solna kyrka 1745 av 12 söner. Son Claes f.
1726, död 1778. Överste. Son Olof f. 1764,
död 1855. Amiral. Son Carl f. 1804, död
1892. Son Emanuel f, 1848, död 1920 (samt
Gustav och Karl).
En överste Bror Cederström gift (1898?) med
skådespelerskan Ellen Hartman. Hans syster
Märta först gift med de Geer på Lövsta och
sedan General Linder. En annan med Edvards
Perssons "Hennes nåd friherinnan Coyet". på
Torup och vanligen kallad Skånes okrönta
drottning. Framlidne Prins Oskar Bernadottes
Sid 47
maka Ebba Munck moder hette Cederström.
Greve Carl Bernadotte på Frötuna gift första
gången med en dotter till General Linder.
Flygbaronen Cederström gift med
författarinnan Marika Stiernstedt.
En katt bland hermelinerna slank in i släkten
1897. Det var den lilla flickan Signe f. 1895 i
stugan Rappaklös vid Krusenberg av
statkarlen Hilmer Johansson, vanligen kallad
"tummeliten" för att han var så lång.
Johansson dog 1897 efterlämnande hustru
och 6 små barn. De flesta upptogs i orten
som fosterbarn och Signe av Baron Emanuel
Cederström som senare under namn av
Fröken Ström adopterade henne och ärver
hon Krusenberg 1920. Godset säger vi i dag
är värt 5 miljoner. Detta är ett levnadsöde jag
ej kan underlåta .att relatera. Fru Melander
får ha överseende.
Emanuel Cederström bör i en
hembygdsbeskrivning erhålla några extra
sidor. Detta på grund av en livslång
samlargärning av fornsaker, antikviteter och
allmogeföremål. I vårt aktuella fall då
närmast det som kommit från Alsike och
kringliggande socknar. Därtill finnes större
delen bevarat. Antingen på Krusenberg, eller
evad det gäller fornsaker i museet för dylika i
Uppsala (Gustavianum) , och vad
allmogeföremål, kläder o.dyl. i Nordiska
museet men även Upplandsmuseet. Och ej
nog därmed. Hans ofantliga mängd
anteckningar om Alsike fordom och då
framförallt om Krusenberg med underlydande
gårdar, tidningsurklipp m.m. överlämnade
han till Landsarkivet i Uppsala eller
Universitetsbiblioteket (Carolina) , och
därmed tillgängliga för forskare.
De omfattar omkring 20 bortåt 1 dm tjocka
volymer eller buntar i stort folioformat, och
får jag erkänna det inte är litet jag knyckt ur
dessa volymer. Katalog över deras innehåll
märkt "Cederströmska släktarkivet" finnes i
Landsarkivet. Den "Katalog över samlingarna
på Krusenberg" han själv upprättade vartefter
den tillkom, finnes däremot på Krusenberg,
och har godhetsfullt ställts till mitt förfogande
av Fru Melander. Denna dyrgrip är så märklig
ur hembygdssynpunkt att några utdrag må
tillåtas.
Född 1848, död 1920, började Cederström
redan 1872 att vandra omkring i Alsike, Sko,
Vassunda m.fl. socknar och uppleta
antikviteter, men besökte även Uppsala och
Stockholm med dess antikvariat och
lumpbodar, samt synes närvara på alla
auktioner där något intressant kunde väntas.
Som ungkarl hela sitt liv anslog han före 1890
ej så mycken tid till något visst yrke, men
blev 1882 föreståndare för Oskar II
konstsamlingar, men begärde avsked 1885.
Något senare ser vi honom ordna samlingarna
på Sko, och 1890 blir han "Disponent" å
Krusenberg (varunder den tiden hörde
Fredrikslund och Kungshamn) och efter
faderns död 1892 alltså ägare av Krusenberg.
Som sådan dominerade han och brodern Carl
på Fredrikslund-Kungshamn Alsikes
kommunala liv under 25 år. Han var bl. a
kommunalnämndens ordf. en lång följd av år,
ledamot av taxeringsnämnden och
landstingsman. Kyrkorestaureringen 1910-11
tillkom på hans initiativ och direktiv. Alla äldre
Alsikebor minns hans besök i gårdarna och
hur han då kröp på vindar och i skrubbar och
letade. Nu är tydligt han i sin katalog endast
antecknat sådant han ansåg värdefullt
bevara. Allt annat och dubbletter har han
säkerligen sålt omgående.
Som ung var han mycket folklig och skojade
friskt med bondgummor och pigor, men
stramade till åtskilligt på äldre dar, och
framgår av katalogen det huvudsakligen var
hos torpare och statkarlar med bondepåbrå
han gjorde sina fynd. I Alsike icke minst i
fattigstugan. Inköpspriset är icke angivet,
men evad det gäller Alsike vet vi det var
mycket obetydligt eller inget alls. Ville han
bära hem skräpet så fick han. Däremot är
angivet vad han fick vid försäljningen vilket
egentligen endast skedde 1911 och 1916 på
auktion hos Bukowskis, och vanligen är
köparen angiven. Här följer som provkarta ett
urplock vad Cederström kunde finna i Alsike
och kringliggande socknar. Men tro nu inte för
det att dessa saker funnits kvar om ej
Cederström kommit. Omkring sekelskiftet
översvämmades landsbygden av "judar" som
skrapade rent vad Cederström lämnat.
Första året eller 1872 inköptes 58 föremål.
Från Alsike märkes bl. a en muskotrivare av
elfenben och 2 selpinnar av utskuret älghorn
av dragon Ryding vid Rikebasta. Rivaren sålde
han 1916 för 131 kr. Av torparen
Abrahamsson i Lövhagen köpte han kaveldon
med årtalet 1725 och initialerna A.H.S.
I Vassunda köpte han en stol och en "melon i
naturliga färger, liggande på ett marmorerat
fat, Mariebergs" av en torpare under Ekhamn.
Stolen sålde han 1916 för 201 kr. och
Sid 48
melonen för 1.000. Vidare ett skåp från
Branshammar, sålt 1916 för 1.250 kr. och av
en bondhustru i Edeby en gravyr "Le Billet
douse", såld 1911 för 520 kr. I Lagga en
stenmejsel vid Olunda Oppgård, och av en
bonde i Pustnäs, Danmark, ett tennfat från
1645 och med 2 adelsvapen. 1875 ett
träbessman med årtal 1778 av torparen
Persson i Moran, och av "Erik Jans Mor" i
Nyvreten, Krusenberg, en Julkuse och
Julkaka. Dessa skulle under hela julen ligga
på julbordet, dock utan att förtäras, därefter
uppläggas i taket att torka till våren. Första
dagen bonden körde i åkern skulle karl och
häst äta därav, så blev god äring det året.
Från Kyrkvärden Lars Nilsson i Tuna köptes
ett hänglås, och från Vickeby bl. a 2 stenyxor.
1874 ett förkläde av en kringvandrande
Ungersk Zigenare, och fick han vid Tagsta ett
runstensfragment. Vid Källareten av fru
Hansson en julbock. I Lagga av en bonde i
Högby en "fällgaffel" som tillhört
Riksdagsman Lars Samuelsson i Årby. I
Vassunda 2 brännvinsglas på hög fot av
Häradsdomare Björkman i Skålsta. I Knivsta
av bonden Erik Jansson i Tarf ett skulpterat
skrin av ek, kaveldon och ett hänglås, och vid
Thorslund ett vägglusbräde. Av Mor Mellin i
Tuna Alsike en ljusblå bindmössa, och likaså
en ljusblå av torparmor i Lövhagen, och av
mor Hansson i Källvreten en halmkrona (nu i
Nordiska museet) . Från Årby en spegel med
glasram. Vidare grävde han ut en gravhög i
Gästgivarens hage i Alsike och fann bl. a en
lerkruka innehållande ben och aska, smycken
av brons och järn, glaspärlor, benkam och en
brynsten.
1875 köpte han en "nyckelhärspa" i Vendel,
och fick av barnmorskan fru Eriksén i Alsike
ett medikantglas, samt tog han rätt på ett
dörrbeslag från Alsikes kyrka forna kyrkport.
Av bonden Samuel Larsson i Kragsta en
vindflöjel märkt 1743, och vid Örby i
Vassunda en kniv och gaffel med silverskaft i
gemensam läderslida , märkt 1792, samt
"frälsaren på korset med qvinnor vid dess fot,
omgiven av pinoredskap" allt skuret i trä,
inom ett glasrör. Köpt i Lill Örby, Vassunda. I
Lövhagen Alsike ett blyinfattat fönster som
sades ha tillhört den forna tingsstugan i Alsike
by och en brännvinskagge märkt 1785, samt
av kyrkvaktaren Eriksson i Rödbo ett träsnitt
"Bondelyckan".
1876 märkes 2 större ljuskronor av tenn,
stämplade Uppsala 1780, köpta av en
tenngjutare i Stockholm, som köpt dem från
Vassunda kyrka. I Olby Östervåla ett fat med
svenska riksvapnet. Tillhört Drottning
Kristina. Sålt 1916 för 1.510 kr. Köpare
Göteborgs konstmuseum. I Alsike fattigstuga
köpte han en vattenskopa, och av bonden
Söderström i Tarv ett skrin av ek, rikt snidat,
mitt på locket inom en cirkel initialerna
A.K.E.S Anno 1672,. samt ett penningskrin av
ek, järnbeslaget, på locket hål för myntens
nedläggande. Av sin kusin Thure Cederström
ett krucifix (därom se art. Alsike kyrka). En
julkrona av bast förfärdigad av snickare
Lindbergs hustru vid Krusenberg, och från
fattigstugan en klädhängare, utskuren av ett
helt stycke trä med begagnande av befintliga
kvistar till krokar.
Av bonden Karl Andersson i Tuna ett skrin av
furu med rika beslag, samt från Alsike kyrka
medföljde ett dörrlås som fordom suttit på
vapenhusdörren. I skomakarhagen vid
Fredrikslund utgrävde han en grav och fann
bl, a en brynsten och några skeppsnaglar
(båtnitar).
Av bonden Per Björkman i Skålsta köpte han
ett tennfat, runt med svängda kanter, årtal
1788, och dito ett ovalt från 1780.
Brännvinsglas med inskrift "Tack mamma"
(nu i Gustavianum) , sängvärmare av
mässing med runt lock i genombrutet arbete,
färdskrin av furu inlagt med ornerade
benbitar, sigillstamp av mässing märkt A.P.S,
dito ett med kvinnohuvud, graverat och av
glas, infattning i förgylld brons. Dessutom en
stake av järn för vaxljus, en dosa av förgylld
mässing, rund, med graverade sirater å sidor,
lock och botten, en lykta av järnbleck, och till
sist en hagelformare av järn.
1878 köpte han av dragon Ryding Rikebasta
ett porträtt av en ung man målat av Elias
Martin. Sålt 1916 för 855 kr. Av Lars Nilsson i
Tuna ett skrin av bok, rikt järnbeslaget,
nyckelhålsskylten i form av en sköld med
krona över. Hade kommit från Edeby i
Vassunda. Av skräddare Lundgren i
Svanängen en silvertumlare på fot med
grepe, i botten Fredrik I: s 10 öre av 1740.
Årtal eljest 1784.
1882 från Tuna soldattorp en nyckel av brons
från medeltiden, och av snickare Lindberg vid
Krusenberg en medaljong skuren i elfenben.
Såld 1911 för 275 kr. Från Alsike kyrkogård
kom 2 smidda järnkors fastsatta på träpålar,
den ena med flöjlar, och i Gävle köpte han ett
porträtt av en ung man (miniatyr). Sålt 1916
för 4.100 kr.
Sid 49
1884 fick han som gåva av fröken Ellen
Nyblom i Uppsala emottaga en svampdosa av
förgylld brons, drivet och ciselerat arbete från
mitten av 1700-talet. Med kraftig stil har
Cederström i marginalen antecknat:
"Återfordrad av givarinnan och återsänd 1906
d. 24/VIII". 1885 köptes en soffa i rokoko på
8 svängda ben och klädd i röd plysch av
bonden Lycknell i Norrby Vaksala. Såld 1911
för 3.450:- Från Grönvreten i Alsike kom en
silverbägare, årtal 1821.
1890 köptes ett klappträ som tillhört Per
Jansson i Grindstugan vid Ekeberg, Knivsta,
död 29/4 1890 103 år gammal! Klappträet nu
i Upplandsmuseet. 1893 köptes ett väggskåp
märkt 1815 av Karl Jansson i Tagsta. Ett fat
av hamrat tenn märkt 1765 av änkan Sophia
Jansson i Kristineberg av gamla
Lövhagssläkten, samt en träslev från
Lövhagen. Från Mellanbo kom ett hörnskåp i
2 avd. På en auktion i Knivsta köpte han
Knivsta kyrkas forna portlås (stocklås) från
medeltiden, och på auktion efter dragon
Ryding en borrsläng av masur med årtal
1761. 1894 tillkom en armring av brons
funnen i en potatisåker vid Tuna storgård.
Från yngre järnåldern. 1903 köptes i Rödbo
en matsked av silver, å skaftets översida
graverat: Johan Rospigg f. 5 april 1674, död
15 okt. 1757. 1905 en sländtrissa av Carl
Pettersson i Moralund, och 1910 4 st.
bindmössor som tillhört mor Olsson i Årby
som nyligen dött 90 år gammal. Vidare fann
han i "kitteln" (ättegrytan) vid Haknäs en del
mynt. Summa 1.974 föremål är i katalogen
beskrivna under de 48 år den omfattar, varav
från Alsike 81.
Fredrikslund
2 1/2 mantal, 249.9 har, varav 67.4 åker.
Namnet Morga är egendomligt och har jag
sett 3 olika tolkningar och torde finnas plats
för fler. Det första att "Mor" betyder skog eller
stenig terräng. Det andra att det liksom i
Mora stenar betyder "sank mark", och till sist
"lund" eller "morgonlandet" från Dalby sett. I
Alsike har vi ett dialektord "morga" för tungt
och enformigt arbete.
Byn har 2 gravfält varav kan misstänkas
Över- och Nedermorga hade ett vardera, eller
från början 2 olika släkter. Men Nedermorga
fanns knappast på vikingatiden. Platsen ligger
för lågt. Förklaringen torde vara att gravfältet
vid landsvägen som är det äldsta, blev för
trångt. En del stensättningar går ju in i
varann. Och fortsattes i den vackra backen
mot sjön. Där finns uppskottade högar från
1100-talet som synes utförda för några
årtionden sedan.
Att av äldre jordeböcker få någon riktig
ordning på byn går ej. Tydligen hade den
redan under medeltiden sett sina bästa dar,
och att den av allt att döma mycket stora
befolkningen tidigare huvudsakligen har levat
på fiske. Ännu på 1600-talet hade hela Morga
knappast mer än 65 tunnland åkerjord, och i
motsats till övriga byar i socknen ingen
nämnvärd äng. Det var först när de sandiga
torpen tillkom och det stora kärret "tysken"
utdikades som arealen växte avsevärt. 1553
lämnade t.ex. hela Morga blott 5 tunnor i
tionde mot Alsike by 44.
Morga förekommer 1221 bland de
skattskyldiga till Vårfrukyrkan i Uppsala Det
var den sedermera försvunna nr 3, men var
gården ännu omkring 1900 till salu för ca. 10
kr. om nu någon kan hitta den. Förutom
prästgården är den Alsikes enda kronogård.
Välkänd är legenden om de 7 ungdomarna
som drunkna vid Morga. Enligt Emanuel
Cederströms version skulle de vara söner till
en bonde vid namn Dager. Det har ingen i
Morga hetat sedan mantalslängdernas
tillkomst 1650, men tidigare på 1500-talet
finns såväl Greger som Deger, och
"lägernossen" heter på 1679 års karta
"Degers mosse'*, men det heter flera i
Uppland. Var kanske ungdomarna eller en del
av dem från Dalby? Ty det står fullt klart att
det forna Morga mer hade sina förbindelser
dit än socken i övrigt. Ang. Hovjägmästare
Greiff se art. "Jakt och fiske".
Kungshamn
2 mantal. 298 har, varav 38.4 åker.
I jordregistret förekommer namnet
Kungshamn ej förrän 1833, men i jordeboken
1708 heter det: "Kallas Kungshabn, donerat
av Gustav II Adolf 31 aug. 1624 till Academin
och sedan bortbytt. Possideras av Sahl. Maria
Sid 50
Biörnclous arvingar". Dock förekommer
namnet tidigare i andra sammanhang och
säges härleda Uppsalakonungarna där hade
sin ledungsflotta liggande. En annan att Erik
XIV kröningsgaleas där landade och sedan
Erik fortsatt ridande till Uppsala Domkyrka.
gift Wallenstiema brukar gården till 1740.
Tidigare alltså Flottsund, som 1295 skrives
Flötasvund, 1304 Flötasund, 1315
Flöthasundh, Prof. Sahlgren har tolkat namnet
att det kommer av fornsvenskans "flöti" som
betyder färja, flotte och påpekar att i
Upplandslagen 1296 stadgas: "Nu kan bro gå
bort vid översvämning eller brinner opp. Var
den än ligger mellan byar eller mellan härader
eller folkland, så äga de (bönderna) att hålla
färja eller flotte, tills bron är återuppbyggd".
Någon bro blev det inte förrän 1831, trots ju
den raka vägen från Uppsala till Flottsund
tillkom redan på 1640-talet, men talas redan
på Gustav Wasas tid om ett "vad" där, hur det
nu kunde ske. Fyrisån är väl ännu ca. 25 m.
bred och 4-5 djup, och även om den flera
gånger har muddrats upp, var nog
vattenmängden för 400 år sedan avsevärt
större än nu, och förresten stor segelled till
Uppsala även om leden över LånghundraTrälhavet ännu var användbar
1331 säljer Birger Folkesson, med sina
släktingars bifall, till Ärkebiskop Olof, för 40
Mark penningar, sin andel i "yttersta werken" i
Flötsunds södra gren. Vi såg att 1318 köpte
han husen till 2 gårdar i Alsike by för 17
Mark. Vad var det då för "verk" som var så
dyrt? Jo, det var "Flötsunds Wärkarna" d. v. s
de damm-och pålkonstruktioner för fisket som
fanns i och intill "gölen" invid nuv.
Kungshamn, och vilket jag ser forskare i alla
tider haft sådant bekymmer med. När
Alsikebönderna körde landvägen till
Stockholm rastades alltid vid "Linsunda
värkarna" vid Vallstanäs. Eljest fanns sådana
anordningar för fisket i var å.
1500-talets jordeböcker nämner endast 3
marktorpare i Flottsund, och alla är skattefria.
1629 börjar så Domprosten och Prof. i
Uppsala "Bråkmakaren" Lars Wallius göra
geschäft med byn. Han dog 1638 och var det
hans måg mjölnarsonen Matthias Mylonius,
adlad Björnclou som fick säterifrihet 1656.
Gården indrogs till Kronan 1693 men
disponerades fortfarande av Björnclous dotter
Maria, änka sedan 1690 efter Gabriel
Emporagrius (se Rikebasta). Hon dör 1696
men deras dotter Brita f. 1685 och sedermera
Ingen av de ovan nämnda tiden 1630-1740
var egentligen bosatta vid Kungshamn, men
1672 skulle enligt Alsikes protokoll "ett
bänkerum till Hennes nådhes Wälb. Fru
Margareta Wallersteds behov uthletas och
förordnas". Och utletades en bra plats invid
sakristidörren, men därmed fick hon en
förnämligare placering än Brita Kruus som
besvärade sig med påföljd Fru W fick Britas
pigbänk och den "nyia Bänken som Wälb. Fru
Märg. hafwer uppsättia låtit, ähr till kyrkians
hedher och förnämbligith fålks ankomst
förordnath".
Christoper Polhammar (adlad Polhem) f. 1661
var en tid gårdsskrivare vid Kungshamn åt
Fru Wallerstedt. Från 1679 och 1693 finnes
karta över byn. Det fanns endast 3 gårdar. En
låg vid f.d. dragon Palms, en vid kungseken
(Ekskroken) och den tredje var Damhagen,
men 1693 syns att nuv. Kungshamn är en god
bit på väg även om inga hus är markerade.
Ekskroken kallas ibland Ekskrogen enär före
brons tillkomst bönderna vanligen körde om
Nåntuna och behövde en styrkare där, men
fanns även en vid ån kallad Nederkrogen,
samt därtill på andra sidan ån Färjekrogen.
Nederkrogen förekommer ofta på Alsikes
stämmor långt in på 1800-talet, och anses
behövlig på grund av den
strömmingsmarknad som 2 gånger årligen
hölls där.
Bron vid Flottsund, som förr kallades "Prins
Gustavs bro" är nu sockel till
Sturemonumentet i Uppsala (bropelarna). Ett
omtyckt nöje av buspojkar för 40 år sedan
var att från bron släppa ned småsten i
skorsten på ångsluparna Tor och Greta som
från Uppsala gick utåt Ekoln och Torsborg.
Redare var Anders Andersson, sedermera
arrendator av Krusenberg, därför namnet
"Båtanders". Styrman var en tid Ernst Modin
från Krusenberg, som hade oturen vara det
då den ena pråmen utan vidare sjönk vid
Flottsunds brygga just som (Uppland?) med
Kapten Birger Jarl kom ångandes utifrån
Ekoln. Som det var under första världskriget
kunde förstås inte Jarl undvika skrika "har du
blivit torpederad"' till den på bryggan stående
Modin betraktande den skorstensstump son
stack upp ur Fyrisån. Vi pojkar trodde länge
det var genom en fullträff i skorsten.
Sid 51
Speciella byggnader
Alsike Gästgiveri
Om den kunde skrivas volymer, men följande
får räcka. Redan under Birger Jarls tid ägde
ämbetsmän som färdades i rikets eller
konungens tjänst rätt att hos allmogen kräva
fri skjuts och härbärge Magnus Eriksson
förordnade 1335 att "Tavernare" (värdshus)
skulle upprättas vid de större vägarna. 1576
är priset å dessa för en måltid bestämd till
1/2 öre, och för skjutsen fick han ta 2 öre
milen. De som hade egen häst fick för
nattfodret betala 1 öre. 1615 utfärdades de
första förordningarna om Gästgiverier,
Bönderna skulle endast stå till tjänst med
reservhästar, och då mot betalning, och 1649
den tidstypiska bestämmelsen att å varje
gästgiveri skulle finnas 3 slags bostäder, "en
för adel, en för annat herrskap, och en för
gement sällskap".
1693 erhöll gästgiveriet ensamrätt att i orten
försälja öl och brännvin. Och är det just det
året Brita Kruus brevväxlar med Gyllenborg,
och svarar 24 mars 1693 att hon påbörjat
bygge av gästgivargård, Källarvåningen i nuv.
huvudbyggnaden, samt affärsflygeln kan
härstamma från den tiden. I trädgården
finnes på flera ställen lämningar av
husbyggnader som torde härstamma från de
4 gårdar som låg där till 1693.
Att krog fanns 1679 framgår av kartan detta
år, och säkerligen långt dessförinnan. År 1734
ålades Alsikebönderna skjutsskyldighet vid
gästgiveriet igen. Efter tur skulle var bonde
passa ett dygn vid gästgiveriet.
Frälsegårdarna slapp förstås varför turen kom
ofta till de övriga. Betalningen var till 1776 8
öre milen, vilket till Uppsala blev 10 öre och
Märsta 14 öre. På det skulle då bonn hålla
foder åt sig och hästen och ofta blev ingen
körning , ty först när gästgiveriets alla hästar
var ute blev bonns tur. Och tur var det, ty då
var han vanligen oduglig öppna någon av de
22 grindar som fanns till Märsta, utan hela
körlegan gick åt till de gummor och ungar
som fanns i närheten. "Grupper av barn
gjorde varje grind till en fattigbössa" skrev en
student 1830.
Tunabönderna var ålagda hålla
"reservhästar", d.v.s. räckte inte heller
böndernas hästar till som den dagen låg vid
gästgiveriet hade de efter "Hållkarlens"
budning att omedelbart infinna sig, Denna
hållkarl eller "skjutsrättare" var gästgivarens
närmaste man och ofta efterträdare. Detta
system synes ha fortsatt till 1878 då
entreprenadsystcmet infördes. I början på
1800-talet var körlegan 25 öre per mil.
Entreprenadsystemet var dock tydligen inte
så lyckat, ty sedan ofta ombyte av gästgivare.
Därtill lades nu större delen av det stora
lantbruket under huvudgården. Omkring 20
hästar måste gästgivaren ha den tiden, och
ett 10-tal skjutspojkar, vanligen torparpojkar
han ej behövde hålla husrum. Vi bör
ihågkomma att före 1700-talet förekom som
regel endast ridande resande. Detta
åtminstone sommartid enär vagnar knappast
förekom, och i alla händelser ej kunde
framföras på de dåliga vägarna. Bondens
åkdon kunde ännu under större delen av
1800-talet inte visas för folk, utan var det
hästen, selen och sig själv han ställde till
förfogande vid gästgiveriet .
Besjungen av Wennerberg i Gluntarna: "Ack,
vad vårt liv är eländigt" o. s. v. sjöng
Magistern när Glunten försvann vid
magasinsbacken, hade den tydligen sin
glanstid i mitten på 1800-talet sedan
husbehovsbränningen blivit förbjuden. Den
smarte Johan Lindberg (1837-58) och kanske
än mer hans efterträdare Georg Åhlander blev
förmögna på sin rörelse. 40 hästar hade
dessa men körde då även från 1852
postdiligensen Stockholm-Upsala. D.v.s. höll
hästar till Uppsala eller Märsta.
En första förutsättning hos en gästgivare var
att han skulle besitta nödvändiga
kroppskrafter för att stifta fred mellan
berusade bönder, drängar och resande. Ännu
talas om ovannämnda Lindberg, som med
lätthet lyfte en man i var arm när han bar ut
dem, om det nu var studenter eller "annat
herrskap" ifrån "källarsalen" som egendomligt
nog låg 1 tr. upp, eller från "krogen" i
nuvarande affärslokalen. Att både gästgivaren
och traktens bönder stod sig slätt när "Tihärsparna" kom, har jag både skriftliga och
muntliga utsagor. Det var långa karavaner av
unga friska bönder och drängar på väg till
eller från Stockholm, om de nu inte precis var
från Tierp.
Därtill lär de alltid haft bråttom, åtminstone
mellan gästgiverierna och ve den som inte i
Sid 52
tid kom ur vägen, vilket på den tidens smala
vägar var lättare sagt än gjort. Det var
Åhlander (1858-69) som anordnade den s.k.
"lönnkrogen" eller "punchlunden" uppe i den
riksbekanta stora lönnen i trädgården. Enligt
Prof. Sernander var den Skandinaviens
största lönn och säkerligen från 1200-talet.
1923 mättes höjden till 27.2 m. Kronans
diam. var 21.6 och 1 1/2 m. från marken var
stammen 584 cm. i omkrets, eller 1.90 i
genomskärning, men vid marken 8 m. i
omkrets.
Trädet tjänstgjorde förr även som sjömärke
enär den var synlig långt bortom Sko och
dess Stavsund. Lönnkrogen rymde 15-20
personer och låg 5.70 m. från marken där
stammen delade sig i 3 grenar. Där trivdes
studenterna och åt "Alsike lake". Att de inte
bara åt finns många historier, men får räcka
med den vari den sedermera så bekante
Erland Nordenskiöld deltog, och vilken
Sernander berätta då han sedan sista delen
av den fridlysta lönnen 1938 blåst ikull just
som jag på 10 år arrenderat även trädgården,
besökte mig och beklaga sorgen.
Likt Wennerbergs Magister befann sig N på
gästgiveriet för att taga avsked, men beslöt
sig så småningom medfölja sin kamrat till
Sigtuna, och fick av den snälla gästgivaren
låna häst och droska, vilken de embarkerade
vid hållstallet. Efter några timmar vaknade N
och tyckte sig igenkänna Alsike kyrka, och
sedan han väckt kamraten kom de underfund
med att de aldrig kommit ifrån stallbacken,
Eljest kan sägas att gästgiveriet var ett
nödvändigt ont. Redan 1878 skulle spriten
försvinna från Alsike gästgiveri men slog
liksom inte igenom förrän långt in på 1900talet. Ännu 1870 såldes omkring 1.500 liter
brännvin där årligen, och ändock fick dylikt ej
längre säljas till avhämtning.
Till gästgiveriet hörde förr en brygga vid
EkoIn, där vägen nu går ned vid granhäcken.
Dess grova stolpar stå ännu kvar djup i leran
utanför vassen. Där lade t.o.m. ångbåtar till i
mitten på 1800-talet. Livligast var dock när
Ålandsskutorna kom med strömming och
bytte till sig råg av bönderna. I riktning mot
Berghagen låg till omkring 1940 en källa
kallad "Den helige Dionysi källa" efter Eric d
XIV lärare Bureus som där blev nedstucken
av sin herre eller hans drabanter vid flykten
från Uppsala pingsten 1567. Men det är flera
källor som har samma historia. Diversehandel
har funnits i flygelbyggnaden sedan 1876, då
en fru Ström från Stockholm hade butik där
något år. Sedan en skräddare Westergren och
1887 Thulin, som dock åren 1899-1915
endast hade filial där öppen 3 dar i veckan,
för att alltså 1930 av mig ånyo inredas till
butik.
Sockenmagasinet
I Kungl.brev d. 18 dec. 1734 påbjöds dylika.
För "hungersnöds lindrande". Men det dröjde
flera årtionden innan det blev någon fart på
byggandet. Av sockenprotokollen framgår ej
när Alsikes beslutades men av "Nådiga
Stadsfästelsen" given Martii 1767 framgår det
var på sockenstämma den 5 mars 1758. Som
det var Alsikeböndernas första ekonomiska
förening kan ett kortfattat utdrag vad de
överenskom vara berättigat.
Insättning bör ske av råg och korn, hälften av
vardera. Mindre än två fjärdingar av mantalet
får ej inlämnas. Rågen inlämnas i ren och
kvarntorr säd, och kornet så det vid utlåning
kan användas till utsäde. På dag i nov. som
pålyses i kyrkan skall säden inlämnas. All
utlåning av korn sker i april månad. Lånen
utlämnas emot 1/8 tunna ränta åt dem inom
bolaget och socknen, men 1/4 och pant eller
borgen åt utsocknes.
§ l.
§ 4.
På sockenstämma väljes tre föreståndare, en
av ståndspersoner, två av bondeståndet, och
hava de varsin nyckel till magasinet. Deras
åliggande är och skall vara att inkomster och
Minsta lån utgör två fjärdingar.
§ 5.
uttagningen bevaka, samt att tillse ingen
skada på säden åkommer.
§ 2.
Räkenskaperna skola å allmän sockenstämma
prövas och med underskrift godkännas.
Sid 53
Emedan själva fonden är ett sammanskott så
må det ingen återtaga, men då efter flera års
förlopp kvantum av spannmål så stigit att
räntan svarar mot kapitalet, förbehåller sig
sockenmännen, att vid missväxt och dyr tid
var och en sin insats i säd återbekomma utan
ränta. Säden skall dock snarast möjligt åter
inlämnas.
§ 6.
Upphör bonde bruka gården går tillträdaren in
i hans rätt. Kostnaden avträdaren haft för
magasinets byggnad skall regleras inom 15
år.
§ 7.
Frikallade ingå i magasinet är dylika som
inneha boställe. ( Är t.ex. officerare).
8.
Medlens insats i magasinet får ej sättas i
kvarstad eller för gäld utmätas. Icke heller
användas vid marscher av Kronans manskap.
Alsike Socknestuga den 5 Martii år 1758
Fredrik Ulric Sack
Carl Tegnér
Krusenberg
Rikebasta
Jon Jansson
Stephan Ersson
Årby
Ekeby
Pehr Persson
Jan Ersson
Skäggesta
Tuna
Början var säkerligen ej storslagen, även om
själva magasinsbyggnaden var det. Att den
låg i "magasinsbacken" vid kyrkan begrips.
Hur den såg ut framgår av kringliggande
socknars bevarade, såsom Vassundas vid
Edeby, Knivstas vid Sägersta, Laggas vid
Morby.
Att magasinet under de 100 år det existerade
omsider kom att ha en stor betydelse ej blott
för delägarna-bönderna utan för hela socken
är tydligt. Kanske ej direkt för det ändamål
det egentligen bildats, ty det visade sig
framförallt vid missväxtåren 1844-45 att dess
spannmålslager var som en droppe i havet för
socknens då 700 invånare, utan framförallt
som en böndernas bank denna tid sådana
knappast förekom.
Från början utlånades endast säd, men
räntespannmålen såldes när höga priser och
även kontanter kunde utlånas. Dessutom fick
de fattige årligen säd eller mjöl, liksom lärare
och barnmorska m.m. avlönades från
magasinet. Att så skedde berodde dels på
magasinets syfte, dels att delägarna var
samtliga ägare eller brukare av i mantal satt
jord, och alltså desamma som ensamma
betalade skatt och hade talan å
sockenstämman.
Största fördelen för bönderna var dock
magasinets prisutjämnande faktor. Än mer
utpräglad än nu var säden även vid normala
år billig på hösten och dyr på våren. Bonden
kunde nu låna utsäde och återlämna på
hösten jämte ränta. Om han lånat så mycket
som 8 tunnor alltså 9. Att rörelsen kunde
drivas så länge som den gjorde utan
nämnvärt gnissel, och av föreståndare som
vanligen inte kunde skriva eller räkna och inte
heller hade någon egentlig ersättning kan
förefalla egendomligt, men det gick därför att
magasinet egentligen endast hölls öppet 2
dagar om året (i april och nov,) och då fick
klockarn infinna sig och sköta pennan.
Till magasinet höll bönderna själva virke och
uppförde det genom gångled. Återstår
sammanskottet av spannmål eller
aktiekapitalet. På grund av upprepade
missväxtår i slutet på 1700-talet dröjde det
säkerligen 30 år innan magasinet kan sägas
vara solvent. Men sedan gick det av bara
farten och alla var låntagare och skrev på åt
varann. A för B och B för A. Enkelt och
smidigt.
Att det så få år efter de svåra missväxtåren
1844-45 föreslås till avveckling visar att med
den ofantliga uppodlingen av de förut
naturliga ängarna, ångbåtar i Mälaren och
därmed bättre möjligheter skaffa fram utsäde
på våren m. m. hade den ej längre någon
större betydelse. Samt viskades i vassen det
även skulle bli järnväg förbi kyrkan och
station vid Krusenberg! På stämma 16 dec.
1855 föreslogs alltså indragning. Detta
godkändes av Kungl. Majts. och 1 april 1860
upphörde magasinet. 1862 såldes även själva
magasinsbyggnaden (till Rikebasta) där
många äldre minns det stod invid landsvägen
mitt för vägen till Björklunda. Därifrån såldes
det omkring 1910 till Handl. Thulin vid
Rosenlund, vilkas uthusbyggnader delvis är
uppförda därav.
Sid 54
har icke av mig påträffats.
Reglemente för magasinsfonden antogs 1858
och har kvitterats av Kyrkh. Lundholm, men
Bränneriet vid Krusenberg
Detta tillkom hösten 1787 med anledning av
Gustav III erbjudande släppa den kära
hembränningen fri igen om han fick 300.000
Rd. specie årligen. Anbudet behandlades på
stämma 25 juni. Kammarrådet av Wetterstedt
såsom ägare av Krusenberg tolkade i ömma
ordalag och tillstyrkte liksom Normelin på
Ekeby, men ej bonden , som menade de på
grund av flera års missväxt i alla händelser ej
hade råd inköpa nödiga brännvinsredskap.
(De bönderna haft förut beslagtogs 1775 när
Kronobrännerierna tillkom). En lösning ansåg
de vara om Wetterstedt åtog sig att för hela
socken hålla en skaplig panna varmed alla
kunde vara betjänte.
Frågan bordlades till 29 juli, då Wetterstedt
erbjöd bönderna att tills de hunnit anskaffa
nödiga redskap skulle de få föra sin säd till
Krusenberg och då för varje tunna undfå "tolv
kannor gott brännvin och 120 kannor dränk".
Wetterstedt uppförde nu det ännu bevarade
"Bränneriet" vid Krusenberg och anställde en
särskild "Brännmästare" och pågick rörelsen i
stor skala ett 40-tal år.
Hembränningen blev dock snart fri mot avgift
beroende på pannans storlek. År 1810 fanns
t.ex. 173.000 taxerade pannor i Sverige.
1855 förbjöds all hembränning. Att den åter
som bekant kom i allmänt bruk 1917-19 på
grund av ingen eller ringa tilldelning å
motböckerna på grund av världskriget är en
annan historia. Till 1854 fick brännvin säljas
fritt å t.ex. auktionerna, och vid juldanser och
andra kalas var vanligt med 15 kannor
brännvin (25 liter). Priset i parti var 24
skilling kannan eller 18 öre litern. Folket höll
helt enkelt på att supa ihjäl sig. Blev någon
över 40 år var det storslaget. Dött av svår
Wattusot, åsamkad av gräsligt superi är ingen
ovanlig dödsorsak den tiden.
Liv och leverne förr
Hus och hem
Det föregående alltså en rapsodi över Alsikes
gårdar. Hur de var byggda och hur såg de ut.
Tills laga skiftet för 100 år sedan var de som
regel kringbyggda, d. v, s alla husen var
hopbyggda i en fyrkant, eller denna täcktes
av grannens hus. Var något mellanrum var
där ett högt plank eller gärsgård som
åtminstone vargen ej skulle komma över. Så
hade gården och byn sett ut sedan dess
tillkomst, även om naturligtvis husen ej varit
desamma.
Rödfärg och vita knutar är en senare
uppfinning. Tidigare endast grått i grått.
Liggande timmer och halmtak. Endast
mangårdsbyggnaden kunde vara vräkigare
vid några gårdar. En bonde kunde gifta sig
rikt eller bli kyrkvärd och slog på stort. Och
då ville grannen ej vara sämre. Om dem som
nu i huvudsak finnes på bondgårdarna och
tillkomna 1825-70 är orsaken delvis en
annan.
Inför hotet om laga skifte och att den med
sämsta husen kunde räkna med att få flytta
ut, byggdes ny stuga i praktiskt taget varje
gård, och det trots vi nu var i värsta
hembränningstiden och gubbarna gnola
Bellmansvisor dagen lång i en stämning av
delirium tremens. Även om dubbelt så breda
och höga som förut var de ej så komplicerade
utan uppfördes av bonden själv och hans folk
eller med billig hjälp av någon soldat med
träskalle.
Återgå vi till de hus som är markerade på
1770 års kartor finns nu blott ett fåtal kvar,
men var och en i sin by torde av grundstenar
och gödselgropar kunna räkna ut vilket hus
som stugan eller lagårn. Detta såvida ej
gårdstomten planerats för mycket. Vad först
stugan beträffar får vi nog redan 1770
förgäves leta efter en ryggåsstuga. I så fall är
den ombyggd så den inte är det längre. D.v.s
med innertak och ordentlig skorsten, men
bestod liksom backstugorna ännu i 100 år
framåt av ett enda rum med stor öppen spis
Sid 55
lite snett rätt fram så veden eller standsängen
fick plats vid sidan.
Förstuga fanns vanligen ej, utan i så fall
dubbeldörrar över en mycket hög tröskel.
Golvet av jord (mo) som för dragets skull gick
upp på halva svillstocken, och det gjorde på
utsidan även "mullbänken" som var en
jordsträng som östes upp där och i vilken
förutom åbrodd, salvia, vildros och pepparrot
även råttor trivdes utmärkt. Av den
anledningen ruttna även svillstocken inom ett
fåtal år och stugan blev lägre och lägre,
åtminstone på baksidan åt norr. Vintertid
bonades stugan genom att snö skottades upp
jäms med fönstret.
Dessa så vanliga stugor hade åtminstone på
bondgårdarna torvtak med näver under och
skilde sig alltså ej nämnvärt från medeltidens
ryggåsstugor på annat sätt än de hade
bjälklag och innertak av stänger eller brädor,
på vilket låg torv och jord som isolering. Att
1770 det därtill fanns trägolv i de flesta är
troligt, men som av ospåntade plankor fläkta
till mitten av stockar, blev inget besvär med
skurvattnet eller i så fall ordnades att golvet
luta en aning mot gavelfönstret där ett s.k.
skurhål fanns genom mullbänken.
I början på 1700-talet tillkom den nya typ
som ännu finnes bevarade vid bl.a. Årby,
Myrbacken, Moran och Damhagen. Alltså
lång, smal och låg. Trapp eller veranda fanns
ej, men nyheten var en farstu mitt på
långsidan av spismurens bredd. I ena ändan
av stugan låg köket, i den andra salen eller
anderstugan som i detta fall alltså hade
eldstad.
Det hade däremot inte alla anderstugor av
den anledningen en del inrätta en liten
sängkammare mitt för farstun och med
ingång från köket. Detta såvida ej 2
skorstenar uppmurades eller såsom vid
gästgivargårdens flygelbyggnad rökgången
murades som en märla över farstun och
skorsten mitt på. Alla dessa stugor saknade
vindsrum.
Omkring 1825 kom så den breda typ som nu
är vanlig. Alltså med 2 rums bredd. Rum och
kök i ena ändan. Farstu och sal i den andra. I
farstun då även trappa till vindsrummen samt
skafferi. Nu fanns även taktegel som lades på
olika underlag. Spån eller brädor Om brädor
så lades dessa på förvandling och hyvlades
vattränder i den undre. Dock en tid vanligt
med endast läckt och rappades i stället med
kalkbruk mellan pannorna, men visade det sig
att bruket tog åt sig vatten och sedan frös
med påföljd rappningen lossnade på vårsidan
och många är de som fick en smocka i skallen
på öppna vinn. Vid Krusenberg hade ännu
framåt 1920 2 gubbar göra hela sommaren
med att laga rappningen å tegeltaken. Till
långt in på 1900-talet hade de flesta uthusen
halm- eller rörtak. Stugan till 1825-50 alltså
torv. Detta var nog både snyggt och eldsäkert
i maj men inte i augusti. Från en och annan
gård berättas därtill matboden med
tillhörande bovind hade färgtak, d.v.s. 2 lager
stänger med näver emellan.
Backstugorna hade vanligen endast halmtak.
Den sista i Alsike bebodda var den vid Hagen
under prästgården omkring 1920. Eljest fanns
gott om dylika uppåt skogarna i slutet på
1800-talet. Vidbyggt stugan med snedtak var
vedboden och ugnarna i stugan hade vanligen
ett hål ovanför ugnen genom halmen och
vidare vedbodstaket ut. Alla dessa stugor
bestod endast av ett rum med stor öppen
spis. Till en del behövdes inget snedtak, för
taket låg redan i grad med. backen. Stugan
var nämligen nedgrävd i en backsluttning
(därav namnet) så endast framgaveln och
möjligen något till syntes. Endast frånsidan
var av timmer, övriga av rappad gråsten.
"Där har legat en källare" säger folk när de se
dessa stengropar, men där bodde folk ännu i
mannaminne, l den vid Skäggesta bodde
"mor Tengelin" ännu omkring 1920.
Järnspisar kom till bondgårdarna omkring
1885-90, och då vanligen Näfveqvarn nr 7.
Kakelugnar ej så vanliga såvida ej
kyrkvärdsgård. Tapeter inte heller, utan
rappades väggarna med en blandning av
linavfall, agnar, sågspån m,m. och satt kvar
tack vare en oändlig mängd tvåtumsspik som
först islogs, men ej helt. Väggarna stänktes
sedan sparsamt med färg. Olika i vart rum,
rött, blått, grönt. I anderstugan upphängdes
ryor, som när de blev gamla och malätna
lades i fållbänken som sängtäcken, och i dem
trivdes loppor och löss och klättra på
ulltåtarna så hela ryan runka. Vanligen lades
även i var säng ett lusbräde försedd med en
mängd små hål och skakades sedan brädan
utan förbarmande över elden eller i snön.
Vintertid låg som regel hela familjen i köket,
drängar, pigor, gamla o.s.v. Madrasser och
lakan ej så vanligt. Mest halm och därpå en
vepa. Mattor förekom ej, men åtminstone till
jul halm eller enris, dock endast kring
väggarna för eldfarans skull från den öppna
spisen. Denna utgjorde även enda
Sid 56
belysningen utom vid högtidliga tillfällen då
något talgljus kunde plockas fram. Folk sov
bort hela vintrarna. Åtminstone karlarna.
1870 kom fotogenlampan. Möbler och
husgeråd från fordom finns just inget kvar. Av
bouppteckningarna tiden 1785-1850 framgår
dock att varje bonde hade några s.k.
bondebägare och silverskedar, och då
vanligen försedda med hans eller släktens
initialer eller bomärke. Dessutom tennfat.
Enstämmigt har mina berättare omtalat att
det såldes till guldsmeder i Uppsala nödåren
1844-45 och 68-69, och fick de då 10 kr. för
en bägare som i dag kostar 1.500 och 2 kr.
för ett tennfat som kostar 400.
Innertaket i stall och lagård var alltid
trindstänger på bjälkarna och ovanpå som
trossbotten byscha och förstås foder. För att
hålla värmen var så lågt i tak att ingen vuxen
kunde gå rak. På 1860-talet började
ladugårdar av gråsten byggas. Enär vanligen
särskilt hus för vart ändamål blev det minst
ett dussin per gård. Om det lilla med hjärta
som symbol är den egenheten från flera
gårdar att berätta att ifall plats för 2 var den
ena markerad för karlarna genom en
ursågning på fjöln framåt, och att när
älghudar i slutet på 1800-talet blev vanligt till
åksläden sattes dessa sommartid för malens
skull upp på väggarna där.
Före tändstickans tid lät man ej gärna slockna
i spisen. Men om så skedde måste man gå till
en granngård och låna eld där det rök ur
skorsten. Värst var det efter storm, då
oskriven lag var att då skulle alla fyrar
släckas. När sedan "svavelstickorna'* kom på
1840-talet var de mycket dyra samt måste
förvaras i en burk så ej råttorna skulle släpa
med dem, ty plån erfordrades inte för
tändningen utan när gubbarna tände snuggan
drog de sta ett tag i byxbaken.
Så var det även hemma i min barndom,
därmed till mors glädje skylande de nakna
Zornkullor och andra konstbilagor ur
"Julstämning" som där fått en fristad. Radions
Gösta Knutsson kände 1954 ej till ordet
"svale", men det har funnits i Alsike i
århundraden, men uttalet var "svarn" t.ex.
källarsvarn.
Om den gamla gårdens övriga hus är att säga
att låg matboden på ena sidan stugan, låg
stallet på den andra. Detta för att husfolket
skulle höra om hästarna blivit lösa. Stallet
saknade fönster. Det gjorde även ladugården,
delvis beroende på att korna stod bundna vid
långsidorna och foderhäckar på väggen. En
gång mitt i lagårn, men alltså ingen
fodergång utan gick man upp mellan korna
med hötappen. För att se mjölka öppnades
dyngdörrn på glänt, men fanns även några
gluggar av en stocks tjocklek men de täpptes
med halm på hösten. Golvet av jord med
ilagda kullerstenar. I ett hörn en vagla för
hönsen men vet vi även de i kallaste tiden
fick vara i köket enär de liksom hörde till
familjen.
Bastu fanns i varje by, men användes inte för
bad utan mältades kornet där till brygden,
samt vid linberedningen och kunde även säd
torkas där. Den var vanligen byns
gemensamma egendom och låg liksom
smedjan på grund av eldfaran alltid ett gott
stycke ifrån. Stockholms läns
Brandstodsbolag bildades 1846. Sedan kunde
vid eldsvåda endast de bringas deltaga i
sammanskott häradsvis som ej var
medlemmar.
Till sist. Res till "Lottas gård" i Kvek, strax
söder om Örsundsbro. Just så såg en gård i
byn ut låt oss säga 1750-1850. Åtminstone
de mindre. Men även till Ekeby i Vänge även
om vi knappast haft sådan by i Alsike. Samt
förstås Disagården.
Sådd och skörd
Halva gården trädades alltså långt in på
1800-talet. Kunde ej annat förresten då
huvudsakligen råg såddes och det i början av
aug. Därmed menas ej att det trädades på
samma sätt som nu, utan att jorden fick
"vila" det året, och där släpptes kräken ut så
snart snön smält bort. Hade det varit nödår
så halmtaken strukit med kunde korna då
knappast stå för sig själva, och från det
senaste här i orten, alltså 1868-69 berättas
en bonde på våren släppte ut en stor sugga
att livnära sig på gammalförnan men var i så
dålig kondition att när hon en stund stått och
slitit i ett grässtrå och detta omsider gick utav
"for suggan på arsel".
Till omkring 1850 var plogen okänd i Alsike.
"Plöjningen" skedde alltså med åder eller
trästock. Namnet kommer icke utav att den
var av trä, utan "trädesstock". Så lätta att
hantera var de inte, enär blott ett handtag
Sid 57
och bonn gick bredvid fålen och styrde med
ena handen och skötte tömmarna med den
andra. Att plöja med trästock sedan jorden
torkat upp för mycket var otänkbart, men
ville man även vänta i det längsta för att
korna skulle ha bete. Vanligen blev endast
kokor som rätpinnsharven inte rådde på, utan
bonn fick gå och "bulta kok" med träklubba.
Omsider började herrgårdarna fuska med
trädningen vartannat år, utan vart tredje
o.s.v. för att vid sekelskiftet stabilisera sig vid
"sjuskift". Dock måste sägas en viss
cirkulation skedde även tidigare enär efter
rågen ibland såddes korn. Vanligen dock råg
på halva trädan och korn på resten nästa vår.
Dyngan nedkördes förstås även med
trästocken, men då "på tväm" med vilket inte
menas tvärs över åkern, utan diagonalt
hörnvis. Tills laga skiftet och därmed osämja i
byarna skedde åtminstone i en del byar
dyngkörningen under uråldrig tradition och
alla i byn, eller t.o.m. roten, deltog efter
förmåga. Gård efter gård, och mer eller
mindre fest varje dag, eller rättare sagt natt,
ty enär utkörningen skedde i början av juli,
sattes igång på kvällskvisten och fortsattes till
rent på den gården, och det tog inte många
timmar.
Gummor och pigor lassa, bönder och drängar
körde och spred. En halvmantalsgård var klar
till kl, 12. De forna korna på 100 kg. slaktvikt
klämde inte ur sig så mycket på 5 mån. och
beräknas var åker ej fick gödsel mer än vart
20: de år. Sista slumpen delades upp på alla
åkorna. Björkkvistar stacks ned i dyngan eller
sattes på hästarna, och under ett ofantligt
stoj och glam åkte sen hela styrkan ned ut på
trädan där far och mor i gården bjöd på
välfägnad i närmsta backe, och ungdomen
hade sitt fyr för sig hela natten. Ty dagen
efter var frimåndag till kvällen. Sedan nästa
gård o.s.v.
Höskörden - som börja omkring 15-20 juli skedde under samma former som
dyngkörningen, men obs bör att endast
självväxt gräs å tuvängar förekom och att
denna ofta var odelad inom byn. Man började
på kvällen sen dagg och slog till 12, åt, söp
och vila till 4, och slog sen ett par timmar
igen. Alsikeklöver växte visserligen vilt på
dikesrenarna vid Berghagen redan på 1700talet, men på åkrarna odlades den inte i
Alsike förrän kanske 1860. Men väl på andra
håll. Redan 1823 utkom en tryckt uppsats om
"Sättet och fördelarna av att odla Alsikeklövern".
Åtminstone de äldre bönderna kan ju ännu så
"för hand" om så skulle erfordras. Och då
tack vare en senare uppfinning "såskäppan"
alltid med båda händerna. Förr alltid med en
hand, men kunde ändock sås 10 tunnland per
dag. Om blåst såddes dock på natten och
alltid kördes först upp grunda ritor med årdret
till vart streck. Rågen såddes dock ofta direkt
i dyngan och årdrades ned på en gång.
Rågen var småkornig Uppländsk: lantras med
klent strå och alltså liggsäd. Kornet var 6radigt bråkorn. När ängarna odlades upp
såddes svart "vipphavre" och väldiga skördar
och priset sjönk till 5 kr. säcken. Kokta rovor
eller "rötor" åts ju förr i stället för potatis,
men när den kom var den röd. Senare spred
från Ultuna en sort kallad "Lindalare".
Redskap
Även om i bouppteckningar och
auktionsprotokoll tiden 1800-1840
förekommer en och annan mullplog, glasplog
eller "furudalare" är tydligt de endast var
vanliga trästockar med påspikad vändskiva av
järn, men sedan är plogar av Amerikansk och
Tidaholms fabrikat vanliga åtminstone på
herrgårdarna och i slutet på 1850-talet hade
säkerligen varje bonde skaffat sig ordentlig
plog. Överums fanns redan men en del sades
tillverkade vid Ultuna, där nu bondpojkar från
Alsike gick och lärde sig bli rättare och
inspektörer. Även övertogs plogar av
Värmlänningar som for ikring och plöjde upp
böndernas tuvängar med egna långa
järnplogar så inte ens tuvorna behövde
flåhackas.
Bästa reklamen var dock när 1854 vid en
plöjningstävlan för hela Stockholms län vid
Rosersberg statkarlen Jan Erik Jansson vid
Krusenberg tog första pris med Cederströms
amerikanska järnplog och av Änkedrottning
Desideria fick mottaga 2 Rd. och en pokal.
Resultatet av ängarnas uppodling framgår
bäst därav att i Stockholms län var
åkerarealen 1805 81.000 tunnland . men
1865 170.000 tunnland . Av harvar förekom
egentligen bara rätpinnsharven, men en del
hade även billharvar vars pinnar var något
böjda framåt. När fjäderharven kom omkring
1880 var den ej ställbar samt byggd i v-
Sid 58
sektioner. Ramen av trä. Sladdar var då ännu
brukliga av 2 stockar, eller plankor, men
förekom även dylika flätade av grova
granbångar som en matta. Sedan kom
idealsladden.
Vältar med trärullar har funnits sen forntiden,
men på auktioner i slutet på 1800-talet fanns
även "broddvältar" som hade islagna dubbar
av järn, samt stångjärnsvältar. Ringvälten
1890,
Såningsmaskiner fanns endast på enstaka
bondgårdar före sekelskiftet men på
herrgårdarna långt tidigare, men sades
fungera dåligt. Slåttermaskiner fanns av
Överrums och Cormicks fabrikat på
herrgårdarna redan 1865-70, men
bondgårdarna lugna sig till 1895-1900. Till
den fanns då även vingar och grind varvid
säden kunde läggas i rusk. De var dock
mycket dyra. 4-500 kr.
Självavläggare har funnits sedan 1880, men
aldrig populära i Alsike, och avlöstes snart av
självbindaren som blev rätt allmän å större
bondgårdar 1915-20, men redan 1900 fanns
vid Hagelstena.
Hästräfsor förekom redan i början på 1800talet, men gick ej bra för hö på den tidens
tuvängar, utan användes endast till att räfsa
efter med på sädesåkrarna. Allmän efter laga
skiftet då större åkrar och klöver och timotej
börjat odlas.
Tröskverk fanns enstaka i Uppland redan
omkring 1820-30, men i Alsike knappast före
1850 och då på herrgårdarna. Ofantliga
åbäken tillverkade på platsen av snillrika
gubbar som for ikring, Behövliga kugghjul
köpte de från Bolinders. Men eljest började
Thermenie tillverka tröskverk 1847, och
Munktell och Överrum ca. 10 år senare.
Omkring sekelskiftet fanns Tärnströmsverk
här i orten som sades tillverkade i Lagga.
Ångverk kallades de tröskverk som drevs av
lokomobil. För eldfarans skull måste den stå
bortåt 100 m, från logen varför stålwire till en
bock invid tröskverket och sedan rem. Ulltuna
inköpte lokomobil 1865. Krusenberg 1874
samtidigt med nytt tröskverk och
"cirkulärsågverk". Allt av Munktells fabrikat
och var lokomobilen på 5 hkr, och kosta hela
5.800 kr. Vid Kungshamn byggdes in ett nytt
tröskverk för vandring 1871 samtidigt logen
byggdes.
Bondgårdarna använde slagan till på 1870-80
talet, då behändigare fabriksgjorda tröskverk
för vandring kom i marknaden. Handdrivna
små tröskverk fanns även och drogs med vev
av 2 man. Men fram på dan var gubbarna
vanligen så slaka i armarna att den som mata
inte tordes släppa i mer än ett strå i taget och
ofta bara axet och drog tillbaka resten. Ej
underligt gamla Jan Erik Andersson i Årby
efter en sådan dag utbrast; "Den fan som
hittat på det här han skulle då ha veva på
graven".
Råghalm såldes på Stockholm men skulle då
vara knippat i lisspund. Tröskades på
långhalmstunna (liksom takhalmen) och
rågen alltså matades i på tvären När sedan
halmen knippades gjordes ej banden på
samma sätt som när man binder säd, utan
snoddes de fram på ett sätt nu inte många
kan göra efter. Traktorer kom till herrgårdarna
1916-17 , men kallades motorplogar och var
av Munktells eller Avance fabrikat. En bit in
på 20-talet kom så Fordson, vanligen kallad
"Bondfröjd" men senare "torparglädje".
Avlösande handkvarnarna från stenåldern
fanns redan på medeltiden i var å en
skvaltkvarn. I Alsike vid Ekeby, Rikebasta,
Krusenberg, samt i Årbyån 2 st. De var ej
mycket större än handkvarnarna och
skovelhjulet satt på sidan om rännan för att
slippa utväxling.
Senare försöktes med små väderkvarnar av
den typ som kan beskådas vid Disagården,
men vanligen blåste de med hjälp av odygdig
ungdom ikull var höst. Dessa kvarnar förekom
nästan hela 1800-talet. Men större
väderkvarnar fanns nu vid Ekeby och
Krusenberg. Blev det vindstilla någon längre
tid måste dock bonn ge sig iväg till en
vattkvarn, och försöktes först med Knivsta
kvarn. Var där för mycket "märd" fortsattes
till "Södderbykvarn" i Funbo, eller vattkvarn i
Upsala. Och väl där tog det tydligen även slut
med vattnet i Fyrisån ty bonn kom inte hem
förrän på fredan.
Gröpe till kreaturen förekom ej utan var det
rågen det gällde. Tullen var tidigare "en kappe
på tunnan". Det lilla av vete som maldes var
sammanmalet och siktades hemma. Det av
ärter och korn till pannkaka kallades
"pannkaksmyl".
Under första världskriget med dess stränga
malningsbestämmelser prövade jag Tagstas
1000-åriga handkvarn. Det gick utmärkt.
Först korngryn, sedan mannagryn o. s. v. så
efter 5 malningar och 1 tim. hade jag 1 kg.
Som tack grävde min laglydiga fader ned
Sid 59
kvarnstenarna och hittade jag dem inte förrän
35 år senare.
gnällde de illa och hade olika läte så bönderna
kunde på halva milen säga vem som kom.
Till utsäde på hösten var ej tid sätta upp
vandringen, eller ta fram slagorna utan
"daskades" rågbanden i logbalken vart efter
de körde in. Men ibland såddes även
gammart.
Till kyrkan och kalas fanns ännu 1910 minst 5
olika slags ekipage. Torpare och
åttondesbönder kom i trillor med små hjul och
hästtäcke över knäna. Storbönder i giggar
med större hjul eller fjädervagn samt
läderfotsack. Patronerna och prästen i
plandroska och baronerna Carl och Emanuel i
kalescher av typ postdiligens. Om
hästtäckena gäller att alla i ett hörn hade en
"puta" d.v.s en ca. 5 tum bred och dubbel så
lång dyna av sämskskinn stoppad med
svinhår och broderad med ägarens initialer
och gård.
Vannmaskiner fanns 1840 rätt allmänt. Alltså
ej utrustade med skakande såll som den
senare kastmaskinen. Tidigare "kastades"
blott säden i motvind på logkistan.
Slagtröskningen gick bäst om 3 eller 4. Det
skulle nämligen vara rytm efter uråldrig
melodi och takt. I Alsike som tydligen i hela
Uppland "ett-två-tre-fyr" eller ramsan "rockå-väst-å-tu-par-van-tar" i 3-takt om 4
gubbar, men "fatt-as-en" om 3.
Vagnar och kärror var förr ett bedrövligt
kapitel och i bästa fall utrustade med
järnaxel, men eljest av trä (ek). Därpå ett
råder eller pinnskrinda. Kärran hade ofantligt
långa skälmar och. som till 2/3 var skrinda
och satt axeln så väl avvägd eller lassades så
att den kunde spännas för eller ifrån med fullt
lass. Även berättas med viss reservation det
fanns skrovkärror med stora hjul, och om
träaxel blev naven med tiden litet glappa, och
kunde inträffa hjulen smällde ihop under
kärran, men lika ofta ovanför skallen på bonn
som satt nedkrupen i skrovet.
Hjulen smörjdes med trätjära som medfördes
i en pyts. De gick lätt att dra ut en bit enär
som säkring endast satt en ekspik i ändan på
axeln, och vanligt puts i Kungsängens
bonnkvarter var att plocka bort en eller par
av dessa, men hade inte bonn använt för
mycket starkt under dan klara han sig
vanligen hem genom att gå bredvid och ge
hjulet en spark om det halkat ut för långt.
Satt hjulet kvar utan sprint eller spark var
inte bra utan ansågs bonn då ha tumme med
hinhåle. Stabilare bönder hade dock 2-hjuliga
kärror försedda med kur, d.v.s. en slags hytt
öppen endast framåt. De kallades
"färdvagnar". Om alla vagnar med träaxel
gällde att om dåligt smörjda knarra och
Avlösande de forna pinnskrindorna och
dyngrådren,. och alltså före flaken, kom den
underbara anordning som hette "understegar
å skrinda" och vanlig ännu framåt 1930. Låg
den byggsatsen om 13 delar inplockad i ett
lider erfordrades viss beräkning för att få ihop
eländet. I "Lyktgubbar" kallar Jan Fridegård
den vagnen för överstegsvagn,
Kälkarna var ju inte precis några
rossödoningar. Vid körning av timmer eller
långvirke sattes en lasthälla av björkvidja
mellan stakarna och fungera även som
ryggstöd vid tomkörning.
Vid stadsresor användes mera färdsläden som
hade 2-3 m långa medar och gärna ville gå
rätt fram om djup snö.
Såg fanns vid Fornåsa vid Vrå. Gick alltså
med vattenkraft. Ett nära 1 cm tjockt blad
som lodrätt var monterat i en vevstake och
hoppa fram så där en halv tum i taget. Brädor
sågade där finnes i flera bonnstugor i orten
från 1840-60 talet, och är vanligen 1 tum
tjocka i ena ändan och 2 i den andra.
Sågspån från samma såg likaså i
trossbottnarna och är synnerligen grovmalet.
Det var ej mycket bönderna köpte förr av
redskap, utan det tillverkades hemma, och
min mor berätta att när hennes mormorsfar
Jan Fredriksson (B:5) blev bonde i Tagsta
1815 gjorde han hela uppsättningen utom
hästarna.
Kreatur
Till omkring 1905-10 fanns på bonngårdarna
endast lättare hästar av nordsvensk typ. Det
skulle ej heller ha gått att köra landvägen till
Stockholm med en ardenner. Gamla
bonnhästarna sades eljest ha sett ut som en
ko bakifrån och var svankryggiga men med
litet vackert huvud samt envisa och
svårinkörda. Värmlänningarna som odla upp
ängarna här 1850 hade med sig egna hästar
de kalla gudbrandsdalare och dessa sålde de
till bönderna sedan det frusit ihop. De var
längre och lurvigare. Sedermera kom alltså
Sid 60
nordsvensken, men ansågs väl klena och
halvt ridhästar och de flesta här i orten såldes
till Tyskland vid mobliseringen 1914.
Korna var förr 100-110 cm. höga och lev. vikt
225 kg. En del hade horn, en del inte, men de
flesta var rödbrokiga. Mjölkade i bästa fall
600 lit. om året, men 1870 det dubbla, 1925
2.500 kg. och i dag ungefär 4.100 kg. Tills
betesfred enligt lag på 1930-talet fick korna
gå på storskogen. Den var inhägnad runt om
men eljest fick Alsike- och
Danmarksböndernas kor gå hur som helst.
Från byn gick en "gata" över inägorna till
skogsgrind som öppnades morgon och kväll
av någon gumma i närheten. Som bekant
utvecklas i varje besättning en ledarko, och
var det på den skällan sattes. Olika ljud till
varje gård, och den kände korna igen och
förstås bonn om de ej behaga komma hem.
Men det var sällan och varje bys kor gick som
regel i flock, men väl i gatan som vid
Skäggesta-Årby gick var och en till sitt trots 4
gårdar och 40 kor.
Att karlarna ej gärna gick i lagårn vet vi.
Detta inte ens på herrgårdarna utan fanns
"dejer" ännu nästan hela 1800-talet. Vanligen
några bastanta pigor som fått en barnunge
och hade anlag få fler. På äldre dar som
inhysjes i någon backstuga lufsa de ikring i
roten som en slags veterinärer, skar grisar
och slakta dem till julen, men gav sig även på
folk om dökött i någon frusen stortå. Var även
barnmorska om fru Eriksén ej hann fram,
smorde för "riset" och svepte lik samt
smygsålde brännvin. Alltså synnerligen
nyttiga och mångsidiga föregångare till
nutidens sylfidiska seminöser, vanligen
kallade "sädesärlor".
På sockenstämma 9 mars 1851 diskuterades
första gången huruvida en "Djur-Läkare"
borde finnas i orten. Alla bönder utom en
rösta dock emot. Det framgår dock att
Veterinär nu fanns vid Ultuna. Före Knivsta
mejeris tillkomst 1894 var inte stort värde i
mjölken men fick de nu hela 6 öre litern.
Redan 1862 fanns dock ett mejeri vid Tibble
som bildats av 15 st. Vassundabönder, men
dit kördes inte från Alsike utan till Knivsta
gård där något senare i likhet med på de
flesta herrgårdar fanns ett slags mejeri.
Endast grädden skummades där och såldes
på Stockholm. Vanligen kärnade dock
bönderna själva sin mjölk och saltades då så
skapligt att det höll sig någorlunda tlll vintern
och något mer kunde tas ned till Stockholm,
såsom säd eller halm.
För smöret erhölls 1860 80 öre kg. och för
halmen 1/2 öre kg. Om bra före kunde bonn
lägga på 60 knippor halm efter paret, d.v.s.
500 kg. Man körde från AIsike i skymningen,
vila 5 min. i Lövstaholmsbacken och 2-3
timmar vid midnatt i "Värkarna" och var på
Träsktorget (nuv. Roslagstorg) kl, 6 på
morron. Åkte sen hem kl. 12 och i bästa fall
var man hemma igen vid midnatt. Detta
förstås under förutsättning bonn hitta tillbaks
till bondkvarteret frän krogarna på
Holländargatan och kunde kravla sig upp i
släden. Sedan gick kusen hem själv och
stanna av gammal vana ett tag vid
ledstången vid Rotebro gästgiveri och de
andra haken på hemvägen.
Gröpe eller annat kraftfoder förekom ej så
länge höet räckte, men när bara råghalmen
kvar eller man måst börja rycka i halmtaken,
sårpades genom att först strila vatten på
halmen och sen slänga över en näve gröpe åt
10 kor och ruska om med en gaffel. Användes
potta ansågs dess flytande innehåll ha samma
aptitretande verkan, varför en omtänksam
husmor gick ut inne i lagårn på foderbordet
och tillsåg att pigorna gjorde detsamma.
Får måste alla bönder ha för ullen och
klädernas skull, men gick inte att ha den på
trädan bland de andra kräken, utan fanns
särskilda fårhagar med extra högt stängsel.
Baggen kallades springgumse.
Separatorer ser jag fanns av Lavals fabrikat
från 1880. Mjölkmaskiner de första i
Stockholms län 1908, men i Alsike knappast
före 1930.
De svartbrokiga vildsvinsliknande krabater till
svin bönderna hade förr kunde få en slaktvikt
av 40 kg. om de var årsgamla. Kort kropp och
halva bestod av huvudet, långa ben. Hela
sommaren fick de gå vind för våg och långt
framåt jul kunde man hitta exemplar som
slunkit under logbotten vid höstslakten. De
dog i rösjuka och etterqvisslor i stort antal
den tiden, och landsvägarna böka de sönder
till den grad att 1855 efter anmärkning av
länsman och kronfogde måste på
sockenstämma tillsättas en Svinfogde som
skulle tillse att svina som rotade invid stora
vägen Tuna-Krusenberg skulle vara ringade.
Till uppdraget valdes gårdssnickare Svensson
vid Krusenberg, och skulle han för vart svin
han ringade erhålla 2 skilling.
En resande som 1748 for genom Uppland
skriver: "När vår Herre gaf bort dem, och lät
djevlarna fara uti 2,000 svin, så kunde han
Sid 61
och med skäl gifwa dessa bort, ty andra
skadedjur låta skrämma sig bort, såsom räf,
warg med flera dylike, men desse inte". Och
påpekar han att i Stockholm var nu svin
förbjudna på gatorna, men i Uppsala hade
Landshövding Brauner även förbjudit att de
skulle få gå i staden, men när väl åtta dagar
förgått, blev ett buller bland stadens invånare
och det stod ej länge på, förrän han åter
måste tillåta dessa kreatur som förr.
Vargar-Jakt-Fiske
Med hårda vintrar kom vargens ylande och
han gav sig på både folk och fä sades det.
Hur ligger det till med den saken för Alsikes
del? Åtminstone borde dödböckerna ange om
vargen tagit någon människa när eljest
dödsorsaken vanligen är angiven sedan
omkring 1750. Tydligen ingen alls (dock se
nedan 1857) och i ett radioföredrag 11 jan.
1952 sades att i hela Sverige kändes blott ett
enda fall. Men då desto ohyggligare enär
1821 i skogstrakterna mellan Gästrikland och
Dalarna, ej mindre än 10 barn ihjälbets av
vargar. Detta enligt "Fauna" 1840. Men från
Frankrike på 1760-talet förmäles en enda stor
varg dödade 36 personer (mest barn) innan
han av utkommenderad militär dödades.
Kjell Eurén anger i UNT:s julnr. 1945 att en
piga vid Bälinge prästgård blivit uppäten av
varg, tydligen rätt sent på 1800-talet, men
enär det i detta fall gällde en vuxen får antas
hon gått vilse i skogarna och sedan stupat av
trötthet och sedermera påträffats delvis
uppäten av rovdjur. Dylika fall är kända från
de flesta socknar. I Alsike senast 1912 då f.d.
bonden A:12 i Årby gick vilse å Hagelstena
storskog 1 okt. men påträffades först 26 nov.
Tidigare kan nämnas 23 mars 1873 då en
kvinna från fattigstugan försvann å
Tunaskogen och resterna återfanns 15 maj
1874, samt 30 sept. 1857 då en 3-årig pojke
från Ekeby försvann och återfanns 22 aug.
1858, Ytterligare 3-4 fall har angivits från
1850-talet, men som det gäller män i bästa
åldern som försvunnit är nog orsaken inte
vargens.
Det var alltså på e.m. 30 sept. 1857 den lilla
sonen till skräddaren Mellstrand vid Ekeby
lekte utanför stugan och sedan enligt en
grannfru pallra sig iväg till en hage ett
stenkast därifrån, Sedan dess var han
försvunnen och trots skallgång hela natten av
folk från Ekeby och Vrå och följande dagar
från hela socken påträffades han inte förrän
22 aug. året därpå, då den unga modern som
så gott som varje dag i ett års tid letat efter
sitt barn påträffade ben och kläder efter detta
ej långt från Ekeby.
skogar, och en mindre klappjakt ordnades
med resultat ortens sannolikt sista varg sköts
av Greve Mörner och Löjtnant Caspersson
som tillsammans stod i passet mellan
Odlingsberg och Nyboda å Ekeby skog,
Vargen uppstoppades och finnes nu i Uppsala
Biologiska museum. Eljest var nog vargen för
slug att i onödan närma sig en människa, och
så värst rädda för den var åtminstone inte
bönder och drängar, ty till och från Uppsala
körde de vintertid gladeligen över skogen från
Ekeby till Sävja eller prästvägen till
Kungshamn. Detta även nattetid i fyllan och
villan och några ylanden hördes inte till förrän
väl hemma i stugan.
Vargskräcken förr hade både psykologiska
och ekonomiska skäl. Hans tjut i
parningstidens vinternätter skrämde kvinnor
och barn som räv och uggla än i dag, än mer
fordom då vidskepelse, tomtar, troll och
skrymt frodades, Att vargen tog en mängd
husdjur eller rev dem fördärvade framgår av
nedanstående, men vargen blev skylld för
allt. Det fanns även gott om tvåbenta vargar.
Någon ulltapp torde eljest ha funnits kvar i
fårhagen,
Att vargen var talrik i början av 1800-talet
framgår därav att i Stockholms län
utbetalades åren 1827-39 skottpengar för
271 dödade vargar. Därav endast 1833 för 52
st. Sedan minskar det så blott en dödad
1858, 2 st. 1860, 1 st. 1870 och 2 st.1871.
Sedan torde ingen ha dödats i Stockholms
län. I Uppsala län dödades åren 1827-39 322
vargar. Åren 1856-60 40 st. samt 45 lodjur.
Sista vargen i Uppsala län 1877. Det var
sommartid då kreaturen gick på bete vargen
passade på. Det första jag hittat i Alsike ang.
vargskador är från 1829, då på stämman 28
juni anmäldes att vargen den våren tagit:
Vid Pottmyran och Dammen 2 svin, 2 får.
Ekeby 1 ko,
Prästgårdstorpen 3 får.
Domarsbo 1 får.
Oxhagen 1 får.
Den vintern sågs vargspår på Ekeby och Vrå
Sid 62
Krusenberg på skogen. En ko vargbiten.
Av den anledningen skulle hos HöglofIige
Landshövdingeämbetet ingivas ansökan att
Vargskall nästa vinter skulle hållas. Detta gick
även av stapeln, liksom 1833 då förmäles att
"knappt en dag förgått denna, sommar utan
att skada försports hava skett"'. 1838 var
dags att ånyo anhålla om vargskall enär den
sommaren följande av odjur förorsakade
skador anmäldes:
Ekeby: 8 svin, 1 tjur, 1 kviga, 1 fåle, 1 får,
Årby: 1 häst riven.
Rikebasta torpen: 7 får.
Tuna: 3 får.
Krusenbergs torpen: 2 kvigor, 13 får.
Kungshamn: 1 tjur riven, ett svinkreatur
uppäten.
Skogvaktaren Steffan Ersson i Sand fick detta
år skottpengar för att han dödat "en varg-lo
hona genom skott". Alltså tydligen ett lodjur.
Skottpengarna på dem var 6 Rd. men för
vargen det dubbla, eller detsamma en ko
kostade den tiden. Åren 1840-41 begärdes
ånyo skall, och framgår Akademirättaren
Kjellmodin (ej från Alsike) dödat 2 vargar å
Skäggesta skog, samt att det fanns en
'"luderplats" i Alsike. Egentligen fanns 3 st. En
vid Fredrikslund, en vid Tuna i en backe
mellan byn och kyrkan, och den tredje och
mest kända ovanför nuv. Björkås invid Ekeby,
och egnahemmet kallades ju förr ej annat än
Vargbacken. Där fanns en varggrop som
sades vara 5 alnar djup och hälften så bred
samt stensatt som en brunn. Den sköttes av
de för vargen så utsatta Ekebybönderna och
lämnades till dem slaktavfall, korensningar
och alla självdöda djur från denna ända av
socknen.
När gropen skulle tillses fick de inte göra det
till fots utan red de dit. Likaså när den skulle
fyllas på med "luder". Detta hade de släpande
i ett rep efter hästen och tog då först en
sväng uppåt storskogen för att vargen skulle
få vittring, och slängdes sedan ut i en låda
mitt över gropen vilken var täckt med granris
och omkring var en mängd bråten så ej folk
och fä skulle ramla i.
Huruvida de fick några vargar vet jag ej, men
däremot att den användes långt efter det
vargen försvunnit från orten, men då för räv
och annat småkrafs. Likt älgen och annat vilt
hade vargen sina stråk eller växel som syntes
av spåren och hördes på tjuten
vinternätterna. En gick från de stora skogarna
vid Noor-Långåsen förbi Oleda-Tagsta-Ekeby.
En annan från Lagga-Östuna förbi Knapäng
(Nyboda) . Det tredje från HaknäsEkhamnsskogen förbi Tuna, samt från RasboVaksala förbi Sävja där den hårda vintern
1850 sågs "ett långt pärlband av vargar" på
väg upp mot Lunsen. Från denna skog sedan
över Fyrisån och Nåsten mot det verkliga
varghålet Skogstibble.
Dessa vargskall sockengubbarna så ofta
bönföll om var en vidlyftig historia Med
Jägeripersonal, Kronfogdar och Länsmän som
ledare, och inbjöds kungliga och andra,
honoratiores och kallades kända, stor jägare
att stå på pass. Bönderna här låna
soldaternas muskedunder men huvudsakligen
ingick de i drevkedjan, som fram på dan
säges vanligen ha gått vilse nedåt
Gästgiveriet eller krogarna vid Flottsund.
Någon större betydelse har jakten aldrig haft i
Alsike även om naturligtvis en torpargumma
slickade sig om truten om gubben kom hem
med en tupp från tjäderspelet på Tunaskogen
eller en vilsegången tacka från Danmark.
Bönderna jaga överhuvudtaget inte förr, även
om en och annan var ägare av en
mynningsladdare, vanligen kallad
"tunnlandsbössa" på grund av sin benägenhet
sprida hagelsvärmen på denna areal och
normalt skotthåll. Laddad med hemstöpt kula
för de ytterst sällsynta älgarna, träffa denna
mellan "rumpan och tallen". Att det förr var
ofantligt gott om skogsfågel, hare och
rapphöns förmäles, men även att bönderna ej
brydde så mycket om den.
Herrgårdarnas gentlemannajägare fick ströva
över bonnmarkerna så mycket de ville.
Framförallt då på 1870-talet de 3
baronpojkarna Cederström på Krusenberg.
Tidigare hade en Hovjägnästare Greiff (han
som fängslade Gustav IV Adolf 1809) bott vid
Fredrikslund och här jagat med stort sällskap.
Så allmänt känt torde inte vara att den nu så
populära hamiltonhunden leder sitt ursprung
från hans hundar genom sedermera korsning
av Hovjägmästaren Adolf Hamilton, död 1910.
1880 jagade Kronprinsen (sedermera Gustav
V) med stort sällskap å AlsikeDanmarksskogen. Tåget fick stanna vid Vrå
trots någon anhåll ej fanns då., och jakten
slutade vid Flottsund. Jaktlyckan var dålig.
Krusenbergs skogvaktare skulle lämna vilt till
slottsköket och ur Emanue! Cederströms
Sid 63
anteckningar må berättas att t.e.x. 1879
lämnade han upp 1 älg, 9 harar, 8 tjädrar, 8
orrar, 33 änder, 2 morkullor, 9 beckasiner.
Bönder och torpare sköt "fuggel" på spel.
Tjädern alltså på Tunabergen och orren på
Ekeby myran och dito vid Björklunda vid
Tunagärsgårn. Tunaspelet var känt i halva
Uppland och ännu 1925 var spelet så där 1
km. långt och 200 m, brett, och med kanske
100 tuppar och dito höns sen de kommit ned,
och ljumma lördagsnätter i april smällde och
knattra det litet här och där som vid en bättre
fältmanöver, och i soluppgången såg man
garvade gubbar slinka iväg i rörgångarna. åt
olika håll, Uppsala ej minst.
Förr sköts tjäder även på bloss och gick man
då upp på kvällen och lyssna, var tjädern slog
till och i midnattstid gick man på tallen.
Tjädern vistades nämligen inte på spelet om.
dagarna. Tills likaså omkring 1925 koka och
bubbla hela myran från Ekeby till Pottmyran
av orrspel vart man än lyssna, men i detta fall
fick spelat vara ifred och invänta vi solspelet i
topp. I nov. sköts "på stom" eller för bulvan i
någon björk. Framåt 1930 försvann hela
härligheten. Anledningen vet ingen.
Räven togs i sax eller vid vakglugg utåt
dynghögen i månsken. Som bevis på rävens
snabba uppfattning av situationen kan
berättas det ej var ovanligt hela
hagelsvärmen satt i bakändan på räven trots
skytten tryckt av mitt i planeten. Dessutom
hade bönderna tillgång till stryknin, och redan
1722-35 läste ju vi om en präst som ordinera
det även åt en bonde som hade en led
kärring.
Orre och hare togs även i snara. Orren då i
buskage han brukade hålla till, och haren i
gärsgårdshålen där han hade sina gångvägar.
Mård togs på så sätt att vid djup nysnö så
spåren kunde följas även i träden genom
nerfallen snö och barr iakttogs om han hittat
något matnyttigt såsom ekorre eller besökt
någon älgränta från höstjakten. Om så var låg
han inte långt borta. Om i ekorrbo eller ihålig
asp syntes under genom mårdens röda urin.
Om i asp var att med bössan på helspänn mot
ingångshålet skrapa varsamt med högra
stortån mot stammen och mården kika
vanligen ut i tron det var en hackspett. Om
inte, var bara att gå hem efter yxa och såg.
Mården låg kvar till kvällen. Aspen fälldes och
sedan var bara att sno ut honom med
björkvidja. Gick inte det heller sågades lock
längre upp mot toppen och där någonstans
fastna, pälsen i klykan.
Svårjagade var de s.k. stenmårdarna som fått
vana gå i gryt var morgon Jag följde en gång
en sådan 9 dar i följd kring f.d. torpet
Kruthålet under Olunda men efter varje natts
provianteringsutflykt återvände han alltid till
de ofantliga stenrösena där.
Rådjur kom till Alsike 1915. Tyskharen och
fasan 10 år senare. Sedan remingtongeväret
något före sekelskiftet kom i bruk fanns
träffsäkrare gevär för älg. Före Knivsta
skytteförenings tid tränade skyttarna i
"Skarplöt" där en Jägmästare Lorell (bror till
komministern) anordnat en skjutbana,
Blykulorna synes ännu å den lodräta berghäll
tavlan var målad. Detta omkring 1885-90.
Därmed punkt och slut ang. jakten hur
frestande det än voro att fortsätta några sidor
om mina 42 år i Årby jaktsällskap.
Fisket hade större betydelse. Under 1800talet fanns nät och framförallt ryssjor vid
vårfisket i varje å. Från Alsike har jag inte
hört andra beskrivas än de i åarna uppförda,
och bestod av 2 mycket enkla
dammbyggnader ca. 10 m. från varann och
försedda med luckor. När fiske skulle ske
stängdes den ena och gick någon på åkanten
och "glötte" så fisken motades in i dammen
och sedan togs med håv. Sedan fortsattes
från andra hållet. Stod på hösten vattnet upp
på de väl avbetade ängarna klubbades lake så
snart isen bar. Hade man upptäckt en dylik på
botten slogs den stora träklubban man "bulta
kok" med genom isen, och utan att behöva
träffas bedövades laken och endast att kasta
upp honom på isen. Ibland behövdes inte ens
det, utan var isen skral for laken upp vid
smällen samtidigt gubben for ned. Kräftor
fanns i var å och var priset kring sekelskiftet
detsamma per tjog som per st. nu, eller 3040 öre.
Bondeliv i helg och söcken
Under denna rubrik ingick från början litet av
varje, men vid renskrivningen blev soppan för
stark och måste uppdelas i portioner under
särskilda rubriker eller stoppas in här och där
Sid 64
för att kunna sväljas. Kvar blev en bottensats
som efter förkortning till hälften fick
ovanstående rubrik trots inte alla var bönder
som levde det livet.
Vad först klädedräkten beträffar se förordet
och min dröm om knätofsen och
vingåkerspolskan. Bouppteckningar från
1800-talet första hälft visar dock att
storbönderna i sin garderob hade granna
knäbyxor och broderade sidenvästar, vita eller
svarta strumpor samt lågskor med
silverspänne. Eljest bara fårskinn. Korta eller
långa och med eller utan vadmal
(barskinnspäls). På huvudet en storm dubbelt
så hög som nu, eller vintertid en mössa av
hundskinn (ludenmössa). För innebruk fanns
frackliknande kapprockar och bonjourer.
Ännu 1910 minns jag gubbarna när dom
skulle vara halvsnygga satte på sig en historia
de kalla "fattigdomsbevis", och var ett löst
bröstveck av grådaskig filt eller sammet med
någon brodyr, samt fastsittande krage av
samma materiel som knäpptes i bak, och i
vilken var fastsydd en fluga av mörkare färg,
likaså av filt. Förskinn av berett gödkalvsskinn
var brukligt långt senare. Ett par gånger om
året skulle "stärksakerna" tas med till
strykerskan i Uppsala, Det var bröstveck,
kragar och manschetter.
Kvinnodräkten var då som nu obeskrivlig och
ber jag få hänvisa till Upplandsmuseet. Mina
anteckningar innehåller endast den magra
upplysningen att ännu 1860 kunde äldre
gummor begagna "skinnkjol" som var av
fårskinn med ullen inåt av de ruggar som
fanns kvar, men blev med tiden så styva av
mjölkstänk och diskvatten att den "stod för
sig själv" och lukta så egendomlig och
påfrestande att den vanligen ställdes ut i
farstun över natten.
Huvudbonaden har tydligen alltid utgjort ett
problem och åtminstone de yngre kvinnorna
ville ej jämt gå i sjalett. Redan 1675 beslöts
på sockenstämma i Rimbo att alla
bondhustrur som brukade franska
huvudbonader skulle ledas ut ur kyrkan innan
gudstjänsten började (Unestam) . Nutida
kyrkoråd är mera toleranta.
Hårmodet var slätkammat bakåt med
mittbena, fläta och knut. Ju blankare håret
var ju mer välvårdat ansågs det vara. Av den
anledningen smordes det in med flott eller
smör, vilken pomada dock hade benägenhet
att härskna.
De smörja smör och grädde uti sitt långa hår
att det ej i vädret står.
Men när de bliva heta
så börjar allt det feta,
att rinna må ni veta.
Det osar så man kräkas kunde få
heter det från Skuttunge 1830. Men det var
ej bara i håret det smordes flott. Det gjorde
bondgummorna. även kring truten när de
städslade ny piga, så denna skulle bli varse
hon kom till ett bra matställe.
Damkängor och skor var förr lika. D.v.s. ingen
skillnad på höger och vänster, vilket ansågs
bra för den som ville gå snett. Det framgår
bönderna hade fickur hela 1800-talet, men
gummorna först omkring 1875. Fickan för den
satt vid midjan och kedja kring halsen. Ett
vackert mode var de flätor av hår från avliden
mor eller mormor som kringvandrande
dalkullor från Våmhus utförde.
I övrigt kan från vaggan till graven berättas
många nöddop skett i Alsike.
Barnadödligheten var stor, men fanns minsta
gnista liv döptes den omedelbart av någon
närstående. Som hedning fick ingen dö.
Överlevde barnet skedde dock nytt dop av
prästen.
Från åtminstone 1726 har hållits husförhör,
och till 1888 var det böter till kyrkan för de
över 16 år som ej utan laga förhinder var
frånvarande. Förhören hölls rotevis och
ställde prästen frågor som vid konfirmation,
eller fick de läsa något ur ''kattesjäsen''. Allt
gick lika knaggligt. "Har glömt det lilla de
kunde förut” får Tuna rote i betyg 1872, alltså
30 år efter skolreformens genomförande.
Konfirmation har skett i Alsike sedan 1787.
Många fick gå och läsa 2 år innan de ansågs
kapabla gå till sin första nattvardsgång.
Sedan obligatoriskt 3-4 gånger om året.
Samtliga är ordentligt bokförda sedan 1792.
Nattvardsgång var både en rättighet och en
skyldighet. Om två ungdomar gjorde sällskap
en tid, sades det "var väl" mellan dem.
Förlovning förekom ej förr. Det kallades
trolovning. Sedan gick brudgummen och
brudens far till prästen och tog ut lysning.
Vigsel skedde aldrig i hemmen, och de flesta
präster vägra även viga i prästgården.
Något bröllop "till häst" d.v.s, ridande till
kyrkan kan tyvärr ingen minnas ha skett i
Alsike efter 1850, men väl hört det tidigare
var vanligt. Krona fick ej den brud bära som
ej var "jungfru", men Ärkebiskop Stegzelius
föreslog det kunde gå för sig blott bruden
Sid 65
betala böterna. Alsike hade förr både brudpäll
och likpäll. Deponerades 1910 i Uppsala
Domkyrka. Brudpällen hölls under vigseln
över brudparet av 2 tärnor och 2 marschalkar,
en i vart hörn. Brudgummen hade förr en
omständlig procedur vid vigseln enligt
treenigheten enär han först skulle träda
ringen på brudens vänstra pekfinger, sedan
långfingret, och sist ringfingret.
Före vigseln fick bruden en vink av sin mor
eller annan kvinnlig anhörig att hon vid
altaret skulle sätta högra foten en bit framför
brudgummens för att visa "vad skåpet skulle
stå", samt svara ja högre. Men vanligen
kände brudgummen till knepet, så var han
långbent och grov i käften drog bruden det
kortaste strået.
Till 1855 var böter för "otidigt sänglag". D.v.s.
om 9 mån. ej förgått sedan vigseln till första
barnets födelse. Parternas namn och
bötesbeloppet lästes även upp i kyrkan.
Kyrktagning skedde till 1888. Så snart en mor
kryat på sig efter ett barns födelse fick hon
genomgå denna egendomliga
reningsceremoni framme vid altaret och
lämna gåva till prästen. Sedan 1700-talet har
det i Alsike skett till kyrkan medels en
penninggåva av mannen. Kyrktagningen
minns många. Det skedde före gudstjänsten,
och den som skulle kyrktagas fick ej gå in i
kyrkan utan vänta i vapenhuset. Sedan tåga
hon i sällskap med någon kvinnlig anförvant
fram till altaret. Den ledsagande stanna dock
vid en av "pyramiderna". Rent pinsamt säges
kyrktagningen ha varit ifall ogift moder. Detta
på grund av att hon efter akten högt som vid
edsförsäkran fick lova att i fortsättningen
bättra sitt leverne.
Kände prästen till att någon låg sjuk ålåg det
honom att utan kallelse infinna sig. Han
medförde då alltid "sockenbudstygen" d.v.s.
kalk och patén m.m. men av mindre format
än de som användes i kyrkan vid nattvard.
Allmän sed långt in på 1900-talet var att när
någon dött hänga lakan för fönstren i det rum
den döde låg tills han blivit svept och utburen
på logen eller annat ställe. Det var den tidens
sed att flagga på halv stång, ty snart visste
hela byn att nu var Jan Ersson död. Men det
hade även uråldrig magisk betydelse.
Var Jan Ersson gammal och förståndig och det
var före 1850 hade han säkerligen en
egenhändigt tillverkad kista som länge stått
färdig på bovinn. Eljest tillverkades sådana av
"vagnmakarn" som fanns i var socken.
Fordom fick ej spik eller skruv finnas i kistan
utan hopsattes den med träpinnar doppade i
lim, raka sidor. Detta har dock tillkommit efter
kristendomens införande ty de skelettgravar
som finnes från vikingatiden ha kistan full av
spik och enda bevarade.
Att det fanns särskilda gummor som svepte
lik har förut berättats. De kunde dock inte
raka en karl utan det gjorde en grannbonde.
En son fick ej göra det. Vanligen hade dock
alla äldre helskägg och det fick sitta kvar.
Logkistan kläddes med björkar eller granar.
Före avresan till kyrkan skulle alla se liket och
säga farväl. Vanligen var även klockarn
ombedd komma och sjunga en psalm.
Bårtäcke lånades vid kyrkan. Sedan kistan
ställts på åkan lades detta över kistan och
kusken satte sig gränsle över. Så snart
liktåget syntes från kyrktornet, alltså vid
Rikebasta från detta hållet, och Gästgiveriet
från det andra, började klockorna ringa.
Endast 4 bar förr, och direkt till graven och
skedde jordfästningen alltid före gudstjänsten
och aldrig på en vardag. Kransar eller
blommor förekom ej, och enär "luckor" ej
användes var graven ofta bara 2 alnar djup.
Detta underlättade även igenskottningen.
Sedan år 1150 torde över 8.000 lik ha
begravts å Alsike kyrkogård, därav nära
5.500 från 1750, och å "gamla" kyrkogården
får vi räkna med cirkulation 40 gånger. Om
vid gravgrävning nu påträffas skelett eller
delar därav nedgräves de ånyo när graven
skottas igen. Detta kunde till omkring 1875 ej
ske enär det hörde till ritualen graven skulle
skottas igen omedelbart efter gudstjänsten,
allt under det klockorna ringde. Alla
någorlunda vuxna och friska manliga
begravningsgäster ålåg det att därvid
medverka, och då gick det av estetiska skäl
inte för sig att skelettdelar låg litet här och
där i jordhögen, utan dessa hade
dödgrävaren lagt i "benlåren" som stod vid
kyrkans ved- och materialbod å kyrkogårdens
sydöstra hörn. (Se även Gustav Cederströms
bekanta tavla "Begravning på Alsike
kyrkogård").
Återkomna till sorgehuset och det varit en
storbonde som dött, stod vid gravölet invid
änkans plats en tom sliten stol. Det var den
som den döde suttit på i kanske 50 år. Seden
anses ha tradition från vikingatidens högsäte.
Dans ej ovanligt efter gravölet. Dock ej i
samma gård utan hos en granne. Och vad det
beträffar är det ej mer än 30 år sedan det
spelades dragspel efter en begravning i
Sid 66
Alsike. Började visserligen med en psalmvers,
men sen mest Jularbokalle.
Alsikes kyrkostämmoprotokoll 1909 förmäler:
"Enär det område åt väster Baron Emanuel
Cederströn skänkt för kyrkogårdens
utvidgning visat sig bestå av lera, i vilken
liken och kistorna ha svårt att förmultna,
samt å ena sidan saknade nödigt djup,
beslöts att i stället den s.k.
Kolerakyrkogården ånyo skulle användas" .
Den togs i bruk under min skoltid vid
folkskolan och minns jag väl hur jag
reagerade. Fattigt folk till vänster å
kolerakyrkogården, bönder och de besuttna
till höger å den gamla och högre belägna. Var
det en statkarl, hans hustru eller barn som
dött, nedsattes liket vanligen strax graven
blivit grävd. Likbod fanns ej då. Blev sedan
regn kunde på den nya och dåligt dränerade
kyrkogården inträffa kistan vid jordfästningen
befanns flytande i två alnars lervälling. En
gång hade den slagit runt, och ofelbart var att
den eljest så enkla och stöttade kistan fått
några krusiduller den ej hade förut. Men det
var endast några s.k. "klossor" som vid "av
jord är du kommen" med ett plaskande
försvann.
Alsikes bidrag till den rika flora av saftiga
uttryck Ärkebiskop Sundberg beskylles för av
typ "näst sedlighet och små brännvinsglas är
fiolmusik det jävligaste jag vet", är att vid en
visitation på 1880-talet hade församlingen
före Sundbergs ankomst anmodats efter
ceremonin bliva kvarsittande tills
Ärkebiskopen avtågat. Detta respekterades
men när Sundberg då utom programmet
började småprata med folket i bänkarna
klämde klockare Pettersson i med
utgångsmarschen. Sundberg viftade han
skulle sluta enär han kommit i en animerad
diskussion med en torpare från Krusenberg
ang. dansen, men det såg inte klockarn,
varför Sundberg med sin tordönsstämma
vänd upp mot orgelläktaren skrek "Va fan
spelar Ni för karl".
Av socken protokollen såg vi ungdomen 1769
gick ikring och sjöng Staffansvisan och att de
åren 1838-74 dansa 124 gånger. och snällt
lämna sin kollekt till orgeln, men att de från
1860 ej fick dansa längre än till kl. 6 följande
morgon. Detta med Staffans sjungandet
pågick hela 1800-talet men urarta till sist i
rena brännvinstiggandet för juldanserna eller
för omedelbar konsumtion. Pojkarna klädde
ut sig och gick ikring i gårdarna, men sjunga
tordes inga förrän de inte kunde, utan endast
bräkte som får.
Av dansstatistiken framgår att sista åren
strunta de i orgeln och dansa ändå, men för
tiden 1838-60 torde den vara någorlunda
tillförlitlig, och framgår att förutom å
midsommardagen vid Krusenberg sedan
1842, dansades aldrig på somrarna, utan
praktiskt taget alla var juldanser, och då med
början nyårsdagen. Vanligen på 3-4 ställen
samma kväll. Ty ungdom fanns. Vad säger
Alsike-pojkarna av i dag om mantalslängdens
uppgift 1820 att det då fanns 102 pigor och
ogifta bonddöttrar över 16 år i Alsike.
>Prästen, Rikebasta, Gästgivargården och
Kungshamn hade 6 pigor var. Därtill kom till
juldanserna även de flesta gifta upp till 80 år,
av erfarenhet vetande det vankades glögg.
Denna spetsades med sirap, rovfrö och snus
för att göra bättre verkan. De näverbottnade
kängor som förr användes var snart utslitna i
polskan, varför pojkarna hellre dansade i med
läder förskodda stövlar. D. v. s. skaften var
gamla, men sulan och ovanlädret nytt. Alltså
inte precis några myggjagare, och som därtill
flickorna den tiden var frodigare än nu och
höll sina modiga 80 kg, tog det en stund
innan pojken fick någon nämvärd rotation på
sin flicka och sina stövlar, men sen gick det
av bara farten flera varv sedan musiken
tystnat.
Nyckelharpa kan ingen minnas, utan var det
fiol, sent efter sekelskiftet dragspel..Endast
gammal vals, polska och polkett<
style="mso-spacerun: yes"> dansades, samt
en del lekar. "Nu är det jul igen" och "Skära,
skära havre^' fanns redan då. När spelpengar
togs upp hade pojkarna fått "sukta" en bra
stund. Detta för att de skulle lägga på mera.
För varje tolvskilling de gav bjöds nämligen
en sup. Då sjöngs som vanligt "haven tack,
haven tack, för din redliga skänk, du skall få
en vacker flicka i din säng, haven tack".
Den sista bjudningsdansen av denna typ i
Alsike anordnades som "gubbdans" vintern
1918 vid Tagstalund av medelålders gladlynta
som inbjöd ungdomen, och fler än jag. har
nog anledning att därvid efter 42 år påminna
oss om Frödings "en långskankepojk i i
kortbensbyx hoppar före med flaskan i hand
och gav ältande fan vad de tänkte och tycks,
när tar sig en tår uppå tand".Men då kosta
supen 1 kr.
Dansbanor förekom inte i orten förrän med
Knivsta skytteförenings fester i Särsta hage.
1901 annonserades även stor "Grammofon
Sid 67
Konsert" i Alsike folkskola. Den upptog bl. a
Du gamla du friska, Björkens visa, och Petter
Jönsson som for till landet i väster.
Nyårsdagen 1910 visades i Alsike kyrka
"Lofvande Bilder". Det var film från Jerusalem
och Palestina.
Med anledning av pågående storstrejk
tillsattes på kommunalstämma 15 okt. 1909 6
st. extrapoliser att vid behov biträda
kronobetjäningen. I händelse av mobilisering
valdes därtill 2 man att rengöra kyrkan!
Den 4 febr. 1914 skedde en ceremoni vid
Gästgiveriet Det var Bondetågets budkavle
norrifrån som växlade där. Både den som kom
och den som gick vidare (till Sigtuna) var
studenter från Uppsala 1916 kom Käta
Dahlström till Knivsta. När hon steg upp på
sin låda vid Lundells smedja sade hon: "Kors
va folk. Vad har ni kommit hit för? Är det bara
för att se Vidundret?".
Samma år kom även Röda F-båten till
Krusenbergs brygga. Det var en flott
motorbåt och besättningen tillhörde
Socialdemokratiska Ungdomsförbundet.
Snygga välklädda ynglingar i röda flugor.
Föredrag hölls på själva landsvägen 20 m.
söder om fattigbössan. Publiken satt på
stenmuren utom baron Emanuel som kommit
åkande i droska till evenemanget. Han ställde
sig ensam 1 m. från talaren och med ena
handen som hörlur enär han hörde illa.
Stormklockan såldes och lokalavdelning
bildades. Det skulle vara intressant att veta
vad ynglingarna med de röda flugorna är i
dag. Riksdagsmän, Landshövdingar, Statsråd?
1919 bildades Bondeförbundet här. Allmän
prenumeration av dess tidning "Uppland",
vanligen av oppositionen kallad
"Gödselspridaren Uppland" enär invid rubriken
på första sidan var en stående annons med
bifogad bild av en gödselspridare med det
namnet. Vid valet 1920 erhöll så
Bondeförbundet 4 röster (Högern 20,
Frisinnade 16, Socialdemokraterna 41).
I övrigt är i korthet att nämna t.ex.
fjärdingsman har funnits i århundraden och
gick sysslan i tur mellan gårdarna till 1852 då
torparen Carl Jansson i Myrbacken antogs för
en årslön av 15 kr. men skiftade sysslan
ständigt innehavare trots lön omsider höjdes
till 50 kr. och en respektingivande mössa
anskaffats 1886 för 3.75. Vi har ang.
postdiligensen och Gästgiveriet sett att han
körde förbi här före järnvägens tillkomst
1866. De gamla minns hur han "tuta" på
långt håll vid grindar och omkörningar. Vid
Branshamnar var då poststation för orten.
Den första velocipeden i Alsike säges patron
Drakenberg på Hagelstena ha inköpt 1879.
Den var "försilvrad" och folk och fä sprang ut
på åkrarna då kommunalordföranden kom
ångandes. Gunmidäck och slangar på dessa
höghjulingar kom inte förrän sekelskiftet och
då var cyklarna nästan lika som i dag, men
saknade frihjul och fanns en tapp å vänstra
sidan på bakhjulet att användas då man
"hoppa på".
1905 i samband med Nordiska spelen var stor
automobiltävling förbi Krusenberg och mycket
folk kantade vägen på behörigt avstånd.
Tävlingen gällde Stockholm-Uppsala och åter.
Av 18 startande kom 14 i mål. Starten var
gemensam kl. 6 på morgon, och "redan"
12.15 var den första åter i Stockholm. Å
småvägarna var biltrafik förbjuden, men
Georg Modin i Knivsta fick 1914 nådigt
tillstånd köra förbi Skottsila ut till stora
vägen. Den förbi Tomta fanns ej då. 1912
kom en flygmaskin fladdrande från Uppsala
Det sades vara en Fransman som hette något
på Brindenjonk.
Hösten 1923 annonserades en minst lika
märkvärdig konsert i Alsike folkskola som
1901,men nu var det "Konsert i Radio"
medels högtalare. Något annat än
morsetecken från "Köningswusterhausen"
kunde dock inte uppfattas för den kronan.
Några månader sedan var vi flera som hade
apparater. Utsändningen då var
huvudsakligen grammofonskivor och samtliga
lät som ""Örkelljunga skyttepaviljong" och
inspelade av "Majblomman" från Knivsta, som
om jag minns rätt var missionsförsamlingens
hornmusikkår. Den blåste både starkt och
vackert. Om inte starkare.
Hälftenbrukare-Torpare-Inhysjes
När bonden börja säcka ihop tog han
hälftenbrukare en tid innan han satte sig på
rent undantag. Det var den tidens arrende,
men hade han på det sättet ännu litet att
säga till om. Bonden tog då hälften av
skörden i arrende och delades ej förrän
tröskat, men hjälpte han då till med detta och
litet av varje så länge han orkade utan
ersättning och arrendatorn kunde spara, in
åtminstone en lilldräng. En ko och några får
Sid 68
hade bonden också kvar och fick ta foder fritt
åt dem.
Att sitta på rent undantag var ej så
efterlängtat om båda makarna levde. Hade ej
byte av bostad skett förut var det på tiden
nu, och de gamla upp på vind om det fanns
någon, eljest till en stuga "på ägorna". Att äta
barnabröd är henigt, sade en gammal bonde
sedan han en tid prövat på undantaget och
mågens finurligheter.
Torparen var antingen stattorpare eller
jordtorpare, varav den förstnämnda var
statkarlens föregångare, och endast den
skillnaden han "bodde för sig själv" och hade
några tunnland jord samt en ko, men ingen
häst, utan fick låna fritt vid gården.
Jordtorparen utveckla sig så, att framåt 1850
kallas han i kyrkböckerna ofta arrendator, och
alla hade drängar eller vuxna söner som
gjorde dagarna. Det var stor konkurrens om
torpen och ofta börja bondsönerna på dem
när de gifte sig. Inte den förstås som skulle ta
emot gården, men de andra överflödiga. Och
vad skulle de ta vägen.
Det var ej då som nu att resa till Stockholm
och industrin, utan före emigrationen sökte
de ett torp för att ej betraktas som inhysjes.
Helst ville de bli soldater eller dragoner, men
som endast 8 st. i Alsike och yrket ofta gick i
arv, samt åtminstone soldaten borde vara 6
fot och 2 tum lång, var inte mycket att välja
på. Att bli klockare eller inspektörer hägra för
många efter skolreformen 1842 och sedan
Ultuna börjat 1848, och om ej annat blev
resultatet de bytte efternamn och framtida
kommunalpampar i likhet med dem som efter
1882 genomgick Wäddö folkhögskola.
Om statkarlarna och deras usla förhållanden
under 1800-talet är så mycket skrivet att ej
mer erfordras. Många bondpojkar och flickor
försökte sig även som unga och nygifta på det
jobbet i väntan på något annat som aldrig
kom, men när man hör eller läser en ung frisk
statkarl inte ens hade 100 kr. om året eller
med staten allt värt 250 kr. frågas vad de
merendels gamla och utslitna levde utav som
bodde i socknens alla obeskrivliga stugor som
fanns överallt i skogskanterna utan att man
kan utröna när och varför de uppförts, men
väl att de som bodde där icke vare sig begärt
eller erhållit fattigunderstöd. Alltså våra
Inhysjes eller Backstusittare och yrket är f .d.
Någon hyra betala de ju inte och pinnar och
ris till vedbrand kosta heller inget, men de
gick dock inte direkt och tiggde utan. gjorde
vispar, kvastar och förklädsband och sålde för
några ören i bondgårdarna Dessa halvstora
kvastar av björkris som före piasavan och
rishalmsviskan stod i ett hörn vid vedlåren,
och hade bonn eller drängen glömt bort att ta
ur mullbänken på trappan när de kom in för
att äta middag, var ofelbart de med högra
pekfingret gjorde en halvcirkel i underkäften
och med en elegant snärt smälldes sen prillan
in i den tioöreskvasten på två meters håll.
Nödår och hårda vintrar
Från detta århundrade minns vi torråren
1901, 1914, 1955 och 1959, samt våtåren
1902, 1923 och 1957. 1914 brådmognade all
säden i juli och vid Tagsta körde vi in sista
sädeslasset 10 aug. Sedan 1739 hade ej så
ringa nederbörd fallit i Uppland som 1901.
Men någon hungersnöd i forna bemärkelsen
blev det ju inte alls vare sig 1901 eller 1914.
För det får vi gå tillbaka till närmast 1869.
Som vanligt flera ogynnsamma år i följd.
Våren 1867 mycket sen. Is på sjöarna ännu i
slutet på maj. Inget löv fanns utslaget till
midsommar. Regn hela eftersommaren. Torrår
1868 med skarp frost midsommarnatten, och
1869 fanns ej utsäde. De närmaste åren
utvandrade 150.000 till USA.
Även då 3 år i följd. 1843 svåra hagelskador
(sedan inga nämnvärda i Alsike på 105 år !)
Mycket regn 1844. Frost när rågen
blommade. Ingen sådd kunde ske den hösten,
och som vanligt torrt året efter. Nästan varje
söndag efter gudstjänsten hölls stämma det
året. Redan 22 juni måste
undsättningsspannmål begäras. I borgen för
detta gick samtliga intressenter i
sockenmagasinet. I okt. klagar kyrkh.
Nordharjmar: ^Skulle blott församlingen,
åtminstone i någon mån kunna befrias från
det oerhörda antal vägstrykande, förpassade
och oförpassade personer, som översvämma
socknen med bettleri, så voro detta en
välgärning".
Tack vare järnvägen och "ryssrågen" blev
dock eländet ej så framträdande som 1845.
Nästan allt tjänstefolk sades upp till 24 okt.
och de som fick gå kvar fick göra det för
Sid 69
maten. Detta ej endast drängar och pigor
utan även statkarlar gick ett helt år bara för
staten. En mängd nödhjälpsarbeten ordnades
i orten. Bl.a. sänktes Lövstaholmsbacken.
Daglön var 33 öre om dagen. 1846 kostade
rågen 21 Rd. tunnan och vetet 30 eller
betydligt mer än bönderna fick för korna på
Uppsala marknad, 13-15 Rd. De flesta
slaktades dock till föda, och allt gammalt
silver av bägare och skedar såldes.
Från Uppsala heter del: "Det var tusentals
ruinerade bönder, bondsöner, soldater, torpare
och andra, som arbetat på de utblottade
gårdarna men nu drev utefter vägarna till
städerna". Att de gjorde så berodde på att
Kronans magasin fanns där. Att av väderleken
ogynnsamma år förr var så svåra att
bemästra berodde på brukningssystemet att
endast hårdjorden användes för säd, och
torrår fick de ingen som helst fason på den
hårda Upplandsleran med sina den tiden
primitiva redskap. Rågen var ju det viktigaste
sädesslaget men sparades att plöja trädan i
det längsta. Blev sedan för torrt eller vått gick
det före plogens tillkomst 1850 inte att köra
med trästocken å de av kreaturen
tilltrampade åkrarna.
Ett elände förr var vattenfrågan. 1901 och
1914 fanns endast ett fåtal källor i socken
som höll vatten. Vid Björkkällan stod långa
rader hela dagarna. Däremot gjorde regn i
skördetiden inte så mycket. Öppna diken
fanns lika tätt som täckdiken nu och i nödfall
torkades säden i bastun. Äldre kartor över
Krusenberg visar t.ex. att skiftet söder om
landsvägen mellan Gästgiveriet och
magasinsbacken bestod av ca. 50 åkrar. All
säden skars ju även med lie. Med traktorns
intåg är det tvärtom. Torrår inget problem för
brukning och skörd, men väl regniga höstar
som 1957.
Den svåra stormfällningen 3 Jan. 1954 och 15
dec. 1931 minns de flesta, men värre säges
för Alsikes del julen 1902 ha varit. Halmtaken
blåste av husen trots mitt i vintern och
halmen frusen. Vindstyrkan var 35
sekundmeter och barometerståndet 718, vilka
siffror varken förr eller senare uppnåtts. Som
barn hörde jag ofta talas om "urväderstisdan"
1850, då så många frös ihjäl här i orten och
vägarna var ofarbara till våren. Tidningarna
och sockentraditionerna berätta:
Det var den 29 Jan, 1850 denna av de
omkomnas antal att döma säkerligen svåraste
snöstorm utbröt som kanske någonsin
drabbat mellansverige. Därtill fram på dagen
och natten 20-25 grader kallt. Det hade ej
varit Distingsmarknad som några av mina
berättare påstod. Den inföll först 14 dagar
senare. Men bönderna den tiden for ändock
ofta till stan med produkter vintertid och för
inköp. Affär fanns inte i orten förrän 10 år
senare, Alsikebönderna och ett par från
Knivsta säges ha klarat sig hem med livet
tack vare de redan i bondkvarteret bildade
karavan samt hade medvind, och väl komna
över Danmarksslätten slank de in i skogen vid
Sävja och sedan vintervägen över Lunsen ned
till Ekeby. Där måste de övernatta och red
hem dagen efter till sina oroliga anhöriga.
På Danmarksslätten hade de påträffat en
bonde som låg död under en omvänd släde.
Vem visste de inte, men som hästen levde
spände de ifrån den i tron han åtminstone
skulle taga sig hem. Mer kunde de inte göra.
Det gjorde den dock inte. Ännu dagen efter
stod den kvar hos sin döde husbonde som
visade sig vara torparen Erik Larsson från
Trångdala i Almunge. Han hade alltså blott
kommit någon km. från staden när han körde
i diket och utan vidare frusit ihjäl, Hästarna
vägrade helt enkelt att gå i motvind eller
sidvind.
Hade Alsikebönderna ej vikit av till Sävja
hade de närmare Berga påträffat ytterligare 2
döda. Det var bonden Almlöv från Högby,
Lagga och soldathustrun Anna Berg från
samma by som åkt med Almlöv. Hon skulle i
Uppsala köpa mat åt sina 5 små barn.
Insamling skedde sedan åt dessa, vari t.o.m.
Kungahuset, deltog, samt utgavs en visa vars
behållning även tillföll fonden som förvaltades
av prästen i Lagga:
Fem faderlösa sitta
i stugans mörka vrå.
Åt frusna rutan titta
De ängsligt då och då
På glesa dörrn de glänta,
Hu vilken storm där ljöd.
De på sin moder vänta,
de vänta på sitt bröd.
Så kärleken kan liva,
och stelna samma blod,
Hjeltinnan i sin driva .
är själv sin ärestod.
Men de som henne vänta,
Till stugan i sin nöd,
De stå ännu och glänta
på dörren - efter bröd.
Sid 70
Genom att den nordliga vinden fullkomligt
korkade igen Svartbäcksgatan till hushöjd
kunde inga bönder norrifrån komma ur stan
vilket säkert räddade livet på många. Stödd
mot en gärsgård vid Ärna påträffades dock en
bonde från Fansta i Bälinge som gående sökt
taga sig hem. Vid Berthåga en bonde från
Voksta i Vittinge. Hans åkdon förspänd 2
hästar hittades långt senare i ett dike
fullständigt översnöat.
På Ultunagärdet låg en kakelungsmakare från
Sigtuna, och mot Örsundsbro en bonde från
Elfsta i Dalby, samt 2 drängar från
Västeråkers prästgård. På Vaksalagärdet mot
Rasbo satt en bonde död i sin släde, och på
vårsidan påträffades en dräng i diket vid
Stabbylund. Dessutom här och där i
landsvägsdiken och på åkrarna invid diverse
åkdon med förspända döda hästar, men i
dessa fall hade bönderna tagit sig fram till
någon gård i närheten.
Hur många som den dagen och natten
omkom är svårt att exakt ange, men var det
minst 150. Därav 50 söder om Stockholm, 22
på isen i Mälaren, 11 på landsvägen UppsalaStockholm, samt minst lika många runt
Uppsala Hela socken utkommenderades
sedan att göra stora vägen förbi Tuna farbar.
Övriga vägar fick vara till våren. Att ploga
gick inte utan skottades en ränna från
prästgården till kyrkan åt den gamle prosten
Nordhammar. Eljest kördes "'åppå" där det
gick för sig. Av den tidens otaliga gärsgårdar
syntes endast störparen.
Skolfrågan
1685
Yrkades å sockenstämma att ungdomen i sina
Christendoms-stycken skulle informeras "och derföre
beslöts att Jacob Olofsson må komma uthi de fattiges
stugha barnen att informera". Även om det gäller någon
slags ambulerande kristendomsundervisning är det första
gången (från 1615) något förekommer ang. undervisning i
Alsikes protokoll. Vem denna Olofsson är framgår ej, men
säkerligen någon som studera till präst.
1686
Kyrkolag med undervisningsskyldighet för klockaren.
Ingenting därom i Alsikes protokoll.
1723
Kyrkolag , där obligatorisk skolundervisning påbjöds.
Ingenting därom i Alsikes protokoll.
1763
12 daler kmt anslås till en fattig "skola-pilt" från
Nedermorga. Beloppet har pojken själv kvitterat av vilket
kan tydas han studera vid något gymnasium, men i så fall
är han den enda som någonsin erhållit anslag direkt av
stämman i Alsike. Till dessa utgick en årlig kollekt men det
sändes till resp. skolor. Dock kan tänkas pojken var
föräldralös och inhyst vid Morga och gick hos Högman. Vi
ser nämligen att från omkring 1750 kan en hel del
Alsikebönder nödtorftigt skriva sitt namn och säkerligen
lärt sig konsten av Högman. En annan sak är att de ej
gärna ville göra det, utan använde sitt fina och välkända
bomärke.
1768
11 juli. Behandlas så det välkända "Kungl. Maijts: Gudeliga
föreställning af den 19 febr. om Schola och
undervisningsvärket för allmogens barn på landet", och om
icke en fond i varje församling kunde sammanskjutas och
Sid 71
räntan därav användas till allmogens barns undervisnig av
en därtill förordnad Skolmästare, och ett skolhus åt honom
uppbygges". Församlingen ansåg föreställningen ganska
öm, men beklaga att de se ingen utväg till verkställighet
därav. Herr Prof. Wallerius på Hagelstena utlät sig, att
Församlingen som ju endast bestod av ett fåtal byar, ej
voro i stånd att sammanskjuta en sådan fond, men trodde
han Sockes Magasinet kunde bidraga till Klockaren, På
grund av dess ringa Capitals skull beslöts att inga andra än
fattige Mäns barn, faderlösa eller eljest mästbehövande av
denna förmon bliva delaktiga. Samt ålades Pastor att tillse,
att den som tager dessa barn om hand, använder all flit
och ömhet. Vi ser alltså det föreligger ett formligt beslut
att allmän skolundervisning skall anordnas men medel till
någon fond eller avlöning till läraren gick församlingen ej
med på, men då de flesta bönderna var intressenter i
sockenmagasinet bildat 1758 (se därom specialart.) skall
någon ersättning därifrån kunna utgå för de fattiges barn.
På detta sätt och alltså utan direkt utgift för socken
hankade skolundervisningen sedan fram i 75 år, eller till
1845!
7 aug. Så begärde och Cantor Lönnberg nu en ny stuga,
om han skulle undervisa socknens barn, medan den gamla
sockenstugan röker mycket in, men "ther utis blef intet
mera tillgjort, än at skorsten och rökgången skulle ändras,
när Murmästaren kommer för att förbättra altarfoten".
Även "föreställes Församlingen om den fattige gossen i
Tuna, som förut fått halp af fattigmedlen, men nu ei hade
någon viss station i Församlingen, hwarest han kunde
wara, rycktas och skiötas, så resolverades, at han skulle
intagas i Fattigstugan, där ansas af någon rörig hustru,
samt gå i Klockargården och lära sig läsa".
4 dec. Gamla Klockaren Högmans begäran att få inflytta i
fattigstugan beviljas. Även lovades han något ur Magasinet
om han orkade med att undervisa fattigmans barn i abcdinnanläsningen och kristendomen.
1773
20 sept. Fattige mans barn erhåller ur Magasinet 2 tunnor
säd, hälften råg, hälften korn, att delas av dem som lärer
dem läsa, och skulle Kyrkvärdarna tillse, att Lärmästaren
gjorde med dem sin högsta flit som med andra barn vars
föräldrar själva bekosta undervisningen. Och påminte
Pastor om den för några år sedan antagna
läroinformationen, att de byar och torp som låg norr om
kyrkan åt Flottsund, och de öster åt Knivsta, hade allt för
lång väg till Klockaren, utan undervisades av 2
Läsgummor, den ena vid Fredrikslund, den andra vid
Tagsta, men att den på Östra sidan nu var med döden
avgången, och att ingen åt den sidan var skickelig att den
sysslan förrätta.
1778
13 sept. Kyrkoherden försöker intressera församlingen att
anta en fattig man vid namn Bergström, som något
studerat, att lära barnen läsa rent, enär han. förnummit,
Sid 72
att de som härtill voro tillsatte, icke gjorde den flit man
väntat, och föreslog att Bergströms informationsverk
kunde ske "ambulationes". Lönen skulle bliva de 2 tunnor
säd som redan utgick, och förväntade han att några av
församlingsborna även kunde "avvara några matvaror',
samt lovade han själv bidraga något med sitt "qwicktionde"
som bönderna i alla fall sällan erlade, så Bergström kunde
"lära socknens barn skriva och läsa brev". Sockengubbarna
fick dock tydligen sällan några brev, ty förslaget avslogs.
1780
3 Dec. Hölls visitation av v. prosten Wiberg från Skokloster.
Efter förhör med ungdomen frågade prosten vilka med
barnens undervisning voro sysselsatta, och fick svaret det
var Klockare Sahlström, Enkan Anna Högman och Mats
Matssons hustru i Tagsta, och hade de för innanläsningen
och Luthers lilla Catesches 32 skilling per barn.
1795
och
1800
Erhöll några fattiga barn bidrag för sin skolgång.
1805
(Orginal i Landsarkivet). "Under mitt sällsamma långa
vistande av 34 års tid i Alsike församling, har jag med oro
måst erfara, huru högst nödvändigt En Skoleinrättning i
denna Sokn skulle bliva att påtänka. Och som jag tillika är
övertygad det att så berömligt verk blefwe et säkert ämne
til Den Allsmäktige Gudens stora Namns förhärligande för
framtiden. Samt i den glada förhoppningen att flera
Patriotiska medlemmar af Församlingen finnes redobogna
härtill medverka.. För den skull anordnar jag härmedels En
summa af femtio Riksdaler Banco, hwilka penningar så
snart ofwannännda Skoleanstalt kan komma i
verkställighet, genast skola utbetalas, antingen af mig själv
i livstiden, eller efter min död af efterlämnat Sterbhus.
Varder härmed på det kraftigaste försäkrat.
Rikbasta den 3 Jan. 1805.
Gott. Wilh. Trafenfeldt.
1828
Visitation av Ärkebiskop Rosenstein; "Funnit barnen i
allmänhet visat fullt godkända prov på en redig
innanläsning ävenså utanläsning". Detta gällde ju
visserligen läsbarnen, men prästen lärde ju inte dem läsa
innantill.
1830
Föreslogs inköpa Kungl. Hovpredikanten Dillners Schol-bok
samt instrumentet "Psalmodikon" men avslogs t.v.
18301840
Statliga kommittéer hade i många år utrett frågan
huruvida och på vad sätt obligatorisk skolundervisning
kunde genomföras. Redan 1814 infordrades rapporter från
domkapitlen hur det var med undervisningen ute i
bygderna. Förutom i städerna och vid bruken visade sig det
då vara endast Alsike och Närtuna i hela Ärkestiftet som
hade fullt acceptabla sockenskolor på församlingens
bekostnad (i Alsike sockenmagasinets). Övriga hankade sig
fram med klockarens undervisning, och i synnerhet med
Sid 73
hjälp av till annat arbete oförmögna. T.e.x. Dalby en
skräddare, Biskopskulla kyrkvaktmästaren, Nysätra
läsgumma, Listlena backstusittare, Tillinge torparänka, Sko
ingen. Näs avskedad soldat, Tierp gamla män och kvinnor,
Edebo krigsmän, Häverö båtsmän och drängar, Husby och
Skepptuna m.fl. endast föräldrarna o.s.v.
Här några utdrag vad kyrkans prelater ansåg om
obligatorisk skolundervisning:
Erik Gustav Geijer 1813: Vår ofördärvade allmoge komme
att taga skada till sin själ av profan undervisning, endast
religiös sådan erfordras.
Ärkebiskop Rosenstein: Förbättrad undervisning åt vår
allmoge är icke behövlig, vore kanske rent av skadlig. Vad
som behövs är lagar och polis.
Esaias Tegnér: Med en lärt bildad allmoge kan ingen stat
bestå, och med en halvlärd är ingen belåten.
Hans Järta: Man stavar sig inte till förstånd, än mindre
dygd, och man skriver och räknar inte bort dumhet.
Västerås Domkapitel: En folkskola skadar folkets såväl
andliga som fysiska form.
Esaias Tegnér 1838: De arbetande klasserna behöver
endast religiös bildning. Varje annan är skadlig, därför att
den ändå aldrig kunde bliva något annat än halvbildning,
som blott skulle göra vår allmoge till Bondeadvokater,
Lagläsare, Tidningshjältar, till smädare av Majestätet o.s.v.
En präst yttrade: Lär sig en bonde skriva och räkna, så har
det alltid skett med uppoffring av sin plikt som
jordbrukare.
En annan präst: Jag beklagar det redan nu för stora
inslaget av bondsöner vid universiteten. Av 300 är 78
bondsöner.
Bondeståndet: När Staten bekostar undervisningen för de
rika, bör den även göra det för oss.
Kronprinsen (sedermera Oskar I): I Amerika ansåg de rika,
att enda sättet att trygga sin rikedom mot massans råa
begär, voro att befordra deras upplysning.
Kyrkoherden i Skepptuna: Adeln äger här större delen.
Över 60 torp och backstugor finnes, och deras barn måste
merendels söka sitt uppehälle genom tiggeri. Någon
möjlighet för deras föräldrar att bekosta barnens
undervisning finnes icke.
Där kom det fram böndernas motstånd i vissa socknar. Det
var de som skulle få betala undervisningen för
herrgårdarnas statar- och torparbarn. Förhållandena i
Alsike var exakt detsamma. Ekeby hade 1842 visserligen
inte blivit herrgård men var på god väg, men så fanns vid
prästgården i stället 5 torp och en mängd barn och gamla
fattige som följd. Bönderna hade bara ogifta drängar och
pigor.
Det beräknades att ungefär 100 skolpliktiga barn fanns här
Sid 74
1842. Av dem kom 70 på herrgårdarna och deras föräldrar
var oförmögna betala den terminsavgift som sedan
beslutades men måste slås ut på gårdarna efter mantal,
liksom förstås kostnaden för skolan, läraren och material
m.m. Bönderna mindes hur det gick med den nybyggda
fattigstugan. På något år fullproppad med gamla från
godsen, och gör vi ett hopp till 1860 och korskyrkans
tillkomst ser vi då fanns inget 40-årigt amorteringslån utan
för att få bort den mest tyngande skulden beslöt bönderna
uttaxera 55 Rd. extra per mantal, eller detsamma som 2
kor eller en hel statarlön.
De visste alltså 1842 vad de hade att vänta, och hade inte
Kyrkh. Nordhammar retat bönderna på stämman 6 nov. då
"Kungl. Majt:s stadga angående Folkundervisningen i
Riket" skulle behandlas hade skolfrågan aldrig lösts då, ty
han yttrade:
"Allmogens barn torde vara föga tjänte med den stora
Lärdomen, då de till följe av densamma skulle tycka sig
duga till något bättre, än att sköta Plogen, Spaden och
Ladugården, samt sålunda bliva obelåtne med sin ställning
och odugliga för sitt kall: att erfarenheten redan ådagalagt
något sådant, i thy att så kallade Lärda Bönderna just icke
alltid varit de redbaraste, utan tvärt om anstiftat vad föga
båtande eller berömligt varit, och för dem som vilja bliva
verkligt lärda, stode Gymnasier öppna, och voro det
mycket ovisst vad det blevo av dessa barn som icke blevo
vanda vid arbete".
Vad bönderna sade skriver förstås inte Nordhammar, men
vet vi att de som fick sig en pik av honom var Kyrkvärden
Nils Olofsson i Årby och Rusthållaren Lars Persson i
Rikebasta. De förrätta bouppteckningar m.m. och var en
slags brännvinsadvokater åt bönderna och på stämmorna
och privat åkte de ständigt ihop med den stridbare
Nordhammar, som så bondson han var alltså motarbetade
allmän skolundervisning och utgav från trycket förutom
"Andaktsbok för Bildade Fruntimmer" även en skrift "Kan
det bäst organiserade Undervisningsverk åstadkomma
allmän förädling om tidens onda motarbetar det". "Tidens
onda" var den spirande liberalismen.
Son obligatorisk undervisning nu enligt riksdagsbeslut
måste införas inom 5 år valdes en Skolstyrelse att utreda
saken. Den 23 juni 1843 upplästes deras förslag, vilket
antogs. Sockenstugan skulle t.v. vara skolrum. Läraren
erhåller likaså t. v. 5 tunnor råg och 5 tunnor korn, samt
hälften av bestämda kontantlön med 26 Rd 52 sk. per år.
Varje barn betalar i inskrivningsavgift 16 sk, samt 8 sk.
(skilling) per termin. Fattigkassan betalar för de
obemedlade.
Detta att läraren t.v. endast fick halv kontant lön berodde
på att Ericsén ej var examinerad men lovade genomgå en
fortbildningskurs. Vi ser att efter skolreformen 1842 var 90
% av eleverna vid seminarierna söner av bönder och
torpare. De flesta hade endast stipendiet 25 Rd. per termin
att leva på.
Sid 75
1854
Beslutades att påbygga sockenstugan en våning för att där
inreda en större skolsal 6 x 7 m. samt blev där 2 rum för
nye läraren. Nedre botten var dels bostad åt den gamle,
dels sockenstugan på norra gaveln om 4 x 6 m.
1856
Fanns det 108 skolpliktiga barn. .Av dessa gick 46 gossar
och 18 flickor i folkskolan, och 11 gossar och 33 flickor
"undervisades i hemmen". Dessutom gick 2 gossar i
allmänt läroverk. Vi ser alltså att ännu 13 år efter
skolreformens genomförande var det nära hälften av
socknens skolpliktiga barn som icke gick i någon skola,
framförallt då flickor. Att de "undervisades i hemmen" var
rena bluffen för att om möjligt vilseleda Inspektören. Högst
få av föräldrarna kunde nämligen läsa eller skriva själva
och var arbetare å de stora godsen. Barnen skulle
visserligen börja efter något år sedan de hemma
genomgått en småskola, men det visade sig att praktiskt
taget alla icke kunde följa med lektionerna utan förblev
analfabeter hela sitt liv, och många av dem dog inte förrän
på 1920-talet.
1857
Var skolbygget färdigt att avsynas. Det hade uppförts av
Per Gustav Åsbrink på entreprenad. Baron Pheiff på Vrå
(rösträtt för sin gård i Ekeby) yttrade: "Byggnaden är
olämplig för sitt ändamål, en ny bör uppsättas, och platsen
rödjas ren på Åsbrinks bekostnad". Enär det regnade in i
fogarna beslöts ny "mosstötning" samt skulle brädor
inköpas för att senare brädfordra densamma. Åsbrink
skulle t.v. anbringa 2 spännbjälkar, enär "gavlarna ville
giva sig ut".
1859
Som svar på en skrivelse från domkapitlet uppgavs att
även 2 småskolor nu fanns i socken. Vart står ej angivet,
och några skolor för det ändamålet tillkom inte förrän 20 år
senare, utan är det fråga om de som på privat initiativ
ordnades av Pheiff vid Vrå (Svenskens soldatstuga) men
fick barnen från Ekeby även gå där. Den andra var i någon
stuga vid Fredrikslund.
1863
För skolan härstädes skulle från Stockholm inköpas ett
modellgevär av trä, varefter 20 st. trägevär här skulle
tillverkas. Var det Tysk-Danska kriget 1864 som spöka?
1868
Då Herr Folk-Skole-Inspektören icke ogillat den på försök
härstädes innevarande termin antagna lärarinnan vid
Småskolan i Munkhagen, Statdrängen Erikssons hustru
Selmas undervisningssätt, så antogs hon till Lärarinna även
för nästa år, och åtnjuter hon därför samma lön som förut
eller 75 Rd."
1875
Erika Eriksson, nyligen utexaminerad från Uppsala,
anställes från 1 okt, till lärarinna för en årslön av 150 kr.
Småskolan var ambulerande, d.v.s. för östra delen hölls
den i salen hos Åsbrink i Lippinge, som för den och ett rum
till Erika hade 40 kr. om året, och ibland flyttades bänkar
Sid 76
m.m. till någon stuga vid Krusenberg-Fredriksiund.
1880
Patron Drakenberg på Hagelstena och Baron Cederström
på Krusenberg donera mark till småskolor vid resp.
Skäggesta och Fredrikslund, och beslutades bygga dessa
skolor. Kostnaden för båda beräknades bliva 4.600 kr. Vad
senare skett i skolfrågan är så allmänt känt att därom inget
ordas. För nutida elever i jeans och stilettklack kanske det
kan intressera att ännu under min skoltid 1909-15 gick
sommartid alla barfota i skolan och på hösten kippskodd.
Åtminstone vi pojkar använde inte näsduk utan tummen
och pekfingret och putsa efter med blusärmen från
tinningen uppåt axeln vartefter den blev för blank.
Flickorna med sitt långa hår och flätor hade bekymmer
med "pipper" och krafsa i smyg under lektionerna så gott
de kunde. Men även vi pojkar fastän snaggade till svålen
kunde råka ut för eländet. De räfsades då i mitt fall den av
mor ned på en stor svart bricka för att synas, och med en
ljudlig knäpp dräptes de innan de hann över kanten.
I småskolans första klass är väl ej ovanligt Fröken får vara
som en mor. Om ett mystiskt ljud eller lukt nådde Erika
men ingen markera sitt behov att gå ut, minns jag hon
småsnusande och framåtböjd gick bänkrad efter bänkrad
och spårade med sitt känsliga väderkorn snart upp den
olycklige. I folkskolan fick vi elda och städa efter tur, men
1915 åtog sig Nyström detta för 50 Kr. om året.
Fattigvård-Sjukvård
Enligt landskapslagarna ålåg det släkten taga
hand om sina åldringar och fattige. Måg skulle
försörja sina svärföräldrar. Straff för den som
vräkte sina föräldrar. "Ättestupan" varifrån de
gamla puffades tillhör sagorna. Ock vilket
stup skulle i Uppland kunna tjänstgöra som
sådant? Det har sagts att Sverige fick sin
fattigvårdsfråga den dag Magnus Eriksson
avskaffade träldomen l335. Följden blev
nämligen att även äldre och sjuka trälar som
ej längre orka göra rätt för maten blev "fria" ,
och i fortsättningen fick livnära sig på tiggeri.
Något större problem med sina fattige hade
dock säkerligen inte Alsike förrän med
herrgårdarnas tillkomst. Förut försörjde var
by eller rote sina orkeslösa, och typiskt är att
samma år Alsike fick sin första herrgård
(Krusenberg 1642) utkom även den första
Kungl. förordningen att fattigstugor skulle
byggas invid kyrkan i varje socken. Adeln var
förutseende. Om Alsike omedelbart fullgjorde
detta vet jag ej , men på 1679 års karta finns
den i magasinsbacken. Den nuv. byggdes
1833.
Under medeltiden åtog sig visserligen kyrkan
fattigvården och anslog 2/9 av sitt tionde
därtill, vilket för Alsikes del år 1500 gör 54
tunnor men de fattige fick 3-4.
Vartefter de 6 herrgårdarna bildades
skyfflades de forna bönderna uppåt skogarna
som torpare där de uppodlade några magra
vretar och byggde sig en stuga och för detta
fick göra 3 dar i veckan. Det var billig
arbetskraft för herrgårdarna och någon
ålderdomspensionering erfordrades inte för
torparen eller hans efterträdare statkarlen.
De var utslitna och dog vanligen före sitt 50
år, och änkan fick från fattigkassan i bästa fall
2 Rd. till jul och dito midsommar, oavsett om
hon bodde "inhysjes" i någon backstuga eller i
fattigstugan, där som förut nämnts nödåret
1845 plockades in 8 kärringar samt gamla
soldaten Mild från Fredrikslund i ett enda
rum. Det blev säkerligen andra dofter för Mild
än krutröken vid Sävar och Savolax,
En tröst i bedrövelsen var att begravningen
var billig. En gravöppning kostade 1 Rd. och
likkistor sålde kyrkvärdarna för humana 2:32,
och ännu framåt 1900 kostade en
fattigbegravning inte kommunen mer än 15
kr. varför det 1883 anmärkes som oskäligt att
Films socken sänder Alsike en räkning på 22
Sid 77
kr, för en bonddräng härifrån som där hängt
sig.
Detta att framförallt männen var utslitna och
dog i förtid framgår av statistiken under 200
år. År 1765 fanns t.e.x. i Alsike 35 änkor men
blott en enda änkling. En del hade väl supit
ihjäl sig men i alla händelser inte 34. Därmed
inte sagt att herrgårdarna strunta i sina
gamla. De fick säkerligen husrum och i viss
mån underhåll i likhet med dem på
bonderotarna, och det i vissa fall än i dag 40
år efter det denna skyldighet 1918
avskaffades. Nej , det blev endast så att 250
år före industrialismens genombrott skedde i
Alsike en social omgruppering från bonde- till
feodalvälde, och även om år 1850 fortfarande
90 % av befolkningen levde på lantbruk, hade
antalet aktiva gifta bönder nedgått från 50
(på 38 gårdar) år 1650, till 13 år 1850..
Dessa 50 bönder 1650 försörjde i runt tal 50
gamla anhöriga, 50 ogifta tjänare, samt 150
barn. Summa 350 personer eller 90 % av
antalet. De 13 bönderna 1850 försörjde 96
personer eller 14 % av Alsikes 676 invånare.
Frånräknas präst, klockare, soldater, och
några hantverkare, summa med anhöriga 75
personer, återstod jämt 500 som 1850 på ett
eller annat sätt hörde under de 6
herrgårdarna och gästgiveriet eller vid dem
arbetat i sin makts dagar. Av dessa var nära
100 gamla och orkeslösa.,
Praktiskt taget alla som hamnat i den
förhatliga fattigstugan har kommit från
herrgårdarna. Många bodde därtill inhysjes i
torpen eller i någon backstuga. Dessa hade
inga 2 tunnor råg om året i understöd utan
varje höst från fattigbänkarna nr 57 och 58 i
Alsike kyrka tacka de Gud för nåden att de
efter slåttern fått plocka rågax på
herrgårdsfälten av det som inte fogden,
bästräfsan och kråkorna lyckats krafsa med
sig. Gamla, orkeslösa, halvblinda och ofärdiga
satte de ned både sig själva och korgen här
och där på åkern och hasa sig runt ett varv.
Snoriga barnbarn som knappt kunde gå
hjälpte dem. Det var dock i många fall s.k.
trotjänare på herrgårdarna.
Men varifrån kom de 20-30 "försvarslösa"
som vid varje mantalsskrivning (till 1885)
förekommer på särskilt uppslag och ingen vill
kännas vid. Alltså skrivna "på socken". Folk i
bästa ålder och med småbarn. Jo, från
herrgårdarna. Statfolk som kanske ej var
guds bästa barn men framförallt ej behagade
bocka tillräckligt djupt för baroner och fogdar
och blivit uppsagda eller själva gjort det, utan
att i dessa tjänstehjonsstadgans dagar kunna
få något nytt och sedan i åratal vistades än
här än där i socknens uslaste kyffen.
Jag har genomgått en mängd sådana fall från
Alsikes 1800-tal och ingen enda född i Alsike.
En hel del "transporterades" till sin förra gård
och socken men avvisades och återstod att
t.v. bereda dem en fristad i fattigstugan f.v.b.
mannen till Vaxholms fästning eller Platens
Göta kanal för lösdriveri, och hans kvinna till
Spinnhuset för lösaktigt leverne. Man har på
känn männen var arbetarrörelsens sturska
men ack så maktlösa pionjärer 50 år före
Branting och Skräddare Palm.
Alsikes egna mera omhuldade fattige fick gå
och "dygna". Vanligen blott inom den rote de
hörde hemma, men en del i hela socknen.
Kom på kvällen, gick följande kväll. I
Upplandslagen 1296 läser jag: "Nu föres
vanföra och fattige mellan byar och bönder,
då är var bonde skyldig giva dem kost under
ett dygn". Den sista som dygnade i Alsike
med tiggarpåse på fickan utfärdat av prästen
var en efterbliven yngling Enson frän
Eriksberg (grundet syns invid Rödbo) född
1864, som på 1880-talet ambulerade mellan
Alsikes bondgårdar.
Ivar Lo Johansson berättar i en av sina böcker
om en utsliten lantarbetare som på en
dragkärra släpar sin gamla far till
fattigstugan. I en backe måste han vila och
då börjar den gamle att gråta, och när sonen
frågar om anledningen, berättar han att just i
den backen hade även han vilat när han drog
sin gamla far till fattigstugan.
Albert Engström har beskrivit livet i en
Småländsk fattigstuga. Det i Alsike fordom
var nog ganska lika. På vad sätt de där slutat
sitt jordeliv har jag hört berättas både från
Alsike och annorstädes. "Först grät de, sen
fes de, å sen vände de säj mot väggen och
det blev tyst^
>Från min barndom minns jag några
beklagansvärda typer som "dygnade" mellan
gårdarna i orten. Dock utan fattigpass, och
egendomligt nog ingen mantalsskriven i
Alsike. Det var då främst den bekante "LaggaJanne" med sin vackra visa "en mil ifrån stan
där bor självaste fan" o.s.v. hänsyftande på
en bonde Hagberg i Funbo, han alltid tacka
för mat och logi, samt den enbente f.d.
soldaten Malm från Danmark. Han förflyttade
sig mellan gårdarna på en trehjulig kärra som
han stående på knä som de forna
Sid 78
banvakterna sparkade fram. Dessutom 3 mer
eller mindre vridna f.d. skräddare, varav en
på grund av risken ramla på ett lämpligt
arbete gick bondgårdarna värdshus förbi till
stugorna och statarlängornas om dagarna
karlfria kvinnor.
Detta alltså 1910-15 , och utgjorde resterna
av det forna fattigsverige och Alsike. Ännu
blott 40 år tidigare berättas ingen dag förgick
utan att tiggare kom. Inte minst fader- eller
moderlösa barn i 4-10 års åldern som gjorde
sin vanliga vända i roten. Trasiga, bleka,
tigande, stod de undergivet vid dörren
bedjande om nåd. Där det fanns hundar
tordes de inte gå, och en lejonliknande gul St.
Bernhardshund stod vid köksingången på
Alsikes alla herrgårdar.
När jag var 12 år måste jag ut och tjäna, och
fick bara maten och lite kläder" hör man ofta
de gamla berätta. Den dag som är får bonden
betalt från socialvården i liknande fall. Så ej
den tiden. Dessa barn togs inte av bonden för
att han behövde dem, utan självskriven sak i
det kollektiva bondesamhället att var bonde
tog ett eller flera som "fosterbarn" som sedan
avancera till lilldräng eller piga.
1669
En fattigbössa skänkes församlingen av Kyrkh. Widman. Den hade 2
lås, mässingsflöjel och solvisare. Var den uppsattes framgår ej, men
tydligen var det vid Gästgivargården ty 1671 efterfrågar pastor å
sockenstämma om någon försport vem som denna den fattiges stock
eller armbössa bestulit, och nu för tredje resan sönderslagit.
1713
Redovisas första gången inkomst från fattigbössan, och är nu
angivet den stod vid gästgiveriet Den nuvarande förfärdigades av
smeden Vallmon vid Krusenberg 1858, Inre bössan anses dock vara
mycket äldre och kanske från 1669. Flöjlarna gjorda av smeden
Persson vid Fredrikslund för 50 år sedan. Tidigare satt bössan
inhuggen i en grov stock som var fastkilad i milstolpens frånsida. I
början på 1800-talet fanns även en fattigbössa i kyrkans vapenhus
men inbringade obetydligt.
1715
Understöd utbetalas till några Finska flyktingar från Borgå.
1765
Införes nuvarande hemortsrätten. D.v.s. i praktiken kunde sedan
ingen inflytta utan tillstånd på sockenstämman. För tjänare gällde
redan förut att arbetsgivaren för honom ansvarade. Om någon över
60 år alltså hemortsrätt i sin förra kommun. En nyinflyttad har alltid
haft lätt erhålla fattigunderstöd första året. Ofta direkt påtrugad. Då
blev han icke skriven i sin nya kommun och understödet krävdes av
förra.
1777
l Kungl. brev anbefalles anställande av Barnmorska. På gemensam
stämma med Knivsta antogs 1779 sockenskräddare Boströms i
Rödbo hustru Stina Wängberg till ortens första barnmorska. Hon var
enda sökande, men ansågs ändock ha de egenskaper som
erfordrades även om hon var något "timid". Lönen blev 2 tunnor
spannmål från vardera socken samt betalning vid varje förlossning
"efter " råd och lägenhet", och fick den plikta som anlitade annan
utom i nödfall. Dessutom fick hon bidrag till nödvändiga
instrumenter och 3 daler kmt om dagen när hon vederbörlig examen
skulle undergå i Stockholm.
1797
Beslöts att inköpa "Hedins Praktiska Läkarbok".
1831
Till Strömberg i Vassunda utbetalas 4 Rd. "för gossen Johannes i
fattigstugan arms läkande!.
1841
Klockare Ericsén skall med största besparing för kommunen inköpa
Sid 79
en vadmalsrock och ett par skinnbeklädda underkläder åt värnlöse
gossen Eric i Pottmyran. (Han var blind och föräldralös).
1847
Ny fattigvårdslag. Tiggeri skulle nu ej längre behövas. Enda
skillnaden för Alsikes del blev att de fattige som förut hade 2 Rd, 3
gånger om året, nu fick 3 Rd. 2 gånger om året.
1855
Tillkännagav Ordf. att Jungfru Lovisa Åhrberg i Stockholm voro villig
att emot 100 Rd. banco meddela undervisning åt tvenne
qvinnspersoner ifrån Länet uti konsten att behandla och bota yttre
kroppsskador. Förslaget bifölls på det villkor att den ena av
qvinnorna skulle bo i Knivsta eller Vassunda. I F.U.Wrangels
"Barndomsminnen" 1853-70 läser jag: "Hade Excellensen
Gyldenstolpe oturen att vid rakning skära sig i ett finger och lät
plåstra sig av en känd kvacksalverska, som i adresskalendern
annonserar med följande ord: Åhrberg M.L.Jungfru, botar bensjukdomar och yttre åkommor". Gyldenstolpe avled 26 maj.
1861
Alsikes första hundskatt. 2 Rd. per hund och tillföll fattigkassan. 17
hundar fanns. Tidigare fanns dock lyxskatt å hund men tillföll
Kronan.
1882
Två pigor anhålla om bidrag till sina oäkta barns uppfostran, och
beslöts att de fick flytta in i fattigstugan och som bidrag till barnens
uppehälle 5 Kr. per månad vardera, men i övrigt försörja sig på
hederligt sätt.
1884
Den 16 juni påträffades i Södertälje kanal liket av en liten flicka vars
korta levnadsöde aldrig troddes bliva uppdagad. Men långt senare
erkände en statarflicka från Ekeby hon där fött ett barn i lönndom
och från ångbåten Uppsala-Stockholm kastat barnet levande i
Mälaren. 7 års straffarbete.
1892
En flicka likaså vid Ekeby begär understöd för sitt oäkta barn och
erhåller frikostigt 20 kr. ett för allt att sökas i hennes
mantalsskrivningskommun, men har Ordf. tillagt: "Troligen har hon
liksom mången annan i hennes ställning låtit inbilla sig att så snart
hon får ett oäkta barn är det samhällets skyldighet att försörja
henne och barnet".
1906
En f .d. Mjölkerska vid Krusenberg råkar i samma omständigheter.
Stämmer en äldre gift Kyrkoherde. Han begärde att få svära sig fri
men nekades i alla instanser. Fick även mångårigt straff för
förfalskning . Han hade nämligen i kyrkboken som barnets far infört
annan man.
1917
Ankom till Alsike några karbidlampor från "Drottningens
Centralkommité". Det var ju världskrig och vare sig fotogen eller
stearinljus fanns och elström fick vi först året efter. Som far var ordf.
i fattigvårdsstyrelsen kom det på min föga avundsvärda lott att
utdela den för .socknens östra del och instruera ett halvt dussin
gamla tanter i dess användning. Det gick bra utom hos ortens
skönhet 70 år tidigare (Årby A:12) men nu motsatsen, ty efter
upprepade plutt-plutt vid den otäta gummiringen åkte både jag och
lampa ut på sopbacken vid Nybygget.
Sid 80
Förutom i föregående nämnda kvacksalvare
framgår att på 1850-talet besökte Alsikeborna
Kyrkh. Rollin i Vassunda för sina krämpor, och
ansågs han ha varit fullt i klass med den
tidens utbildade läkare. Från 1768 fick dock
alla i Stockholms län besöka Akademiska
sjukhuset och från omkring 1810 synes
Lövenströmska lasarettet ha funnits. Att låta
operera sig gjorde dock inte folk. Var det
utstakat någon skulle dö, borde man inte
genom en sådan försöka uppskjuta eller
påskynda Guds vilja. Ur en läkarbok utgiven
1759 har Kyrkh. Unestam i sin utomordentliga
bok om Söderbykarl en del utdrag varav
följande tillåtes:
Ang. Kräfta säges: "I första början, häldst
innan det kommit till hål, är rätt godt att om
Qvällar och Mornar dricka Tjärwattn til halft
eller helt Qwarter i sender".
Om Pesten skulle komma bör man "äta
Enebärs-Mos på Bröd i stället för smör, men
Andra berömma högeligen at hänga en torkad
Padda eller lefwande Spindel på halsen, wilket
bör försökas".
Om "Pinkande i sömnen" säges att det är en
odygd "ingen rår för" men rekommenderas
förståndigt nog att ej dricka på kvällarna.
Däremot förefaller uppmaningen "applicera
Gjet-Pors blandad med Dynga och Ättika
mellan Benen" rätt meningslöst. Som ren
Widskepelse ansågs däremot vara att "Kasta
sitt Watten en Morgon uti en upkastad Graf å
Kyrkogården".
Mot Ombett föreslås att en lefwande Padda
klyves mitt uti och varm bindes över Bettet,
men var även bra att sticka ned "Lemmen i
en Gödselhög, heldst med Får Gödsel".
Alsikes kloka gubbar och gummor i mitten på
1800-talet kunde tydligen inte bota några
sjuka, men väl göra så att de blev det.
Om ej annat har jag hört de hade förmågan
"sätta sprättan på folk". Alltså något så
trevligt som lindrigare diarré på sina ovänner.
Som realist och en hel del annat på -ist har
dock sagor, skrock och vidskepelse - och
därmed även en hel del av kyrkans lära aldrig intresserat mig och så mycket dumt jag
hört under åren är ej heller antecknat.
Vanlig vid framförallt Krusenberg med dess
sanka stränder och malariamygg var förr
"varannandagsfrossan", samt förstås i hela
socken "riset" eller Engelska sjukan. Mot
frossan fanns ingen annan bot än brännvin,
men barnen hacka tänderna och stamma tills
de "frös" ihjäl mitt i sommaren, men för riset
fanns kloka gummor som gav de undernärda
och svankryggiga ungarna en stärkande
välling av skummjölk och t.b.c. och en salva
av tjära och lök, grytsot och paddor. I detta
smetades på ryggen fast ett blad ur bibeln
och sedan lindades ungen in som en spole,
allt under det kvacksalverskan mumla böner
och ramsor om helbrägdagörelse, himmel och
helvete, och smekte magiska korstecken
mellan trasvarven.
Alltså rena rama medeltiden ännu 1860, och i
en naiv och unken atmosfär kyrkan får taga
åt sig huvudansvaret. I detta våtvarma
omslag av padda, guds ord och exkrementer
fick sen barnet ligga i vaggan inlindad som en
balsamerad mumie under travar av täcken
och fårskinn i 9 dagar utan att kunna röra
varken armar heller ben såvida den ej
dessförinnan blev svept i svalare kläder i en
kista. De få som överlevde blev krumbenta,
kutryggiga och tjockskalliga hela sitt liv. Den
mest kända kvacksalverskan var
"Westerbergskan" som från Krusenberg kom
till Tagstalund 1844 och dog där 1860.
I en häxprocess 1838 ( obs inte 1671)
dömdes hon till 5 dalers böter för "Signeri".
Enligt Svensk Uppslagsbok betyder det en
trolldomshandling genom att man mumlat,
framropa eller sjungit vid den magiska
handlingens utförande, som bestod av
framförallt trolldonsawärjande korsformiga
tecken, såsom Hakkors eller Andreas-kors.
Denna lag gällde till 1864! Sedan dess har
läkarvetenskapen gått framåt, men ej kyrkan.
Frisk luft, cellstoff och plastbyxor har avlöst
de tjärdränkta likkistorna, men en präst av i
dag använder fortfarande mässhaken och
samma ingredienser i sin predikan som 1860
och 1521. Frisk luft, en smula solsken och Dvitamin efterlyses även här.
Försvar-Soldater
Morga borg har förut beskrivits. Huruvida den
var Morgaböndernas privata fästning eller
ingick i visst försvarssystem vet vi icke. Ej
heller på vad sätt manskapet till
ledungsväsendets vikingaskepp rekryterades.
Upplandslagen 1296 anger varje härad skulle
utrusta 4 skepp och med 36 man å varje
jämte styrman. Minsta enhet var "hamnan"
Sid 81
som utrusta en man och kan sägas vara
rotens föregångare.
här, ty bondhästarna mätte endast 7 kvarter
(105 cm.) vid mönstringen.
Alltså 148 man per härad, men 6 man från
Alsike förefaller i så fall misstänkt liten andel.
Som Ärlinghundras mantal den tiden var ca.
250 bör på Alsikes 34 ha kommit 20 man.
Orimligt en man per hamna förefaller det
framförallt i Vendel med sina då 7 hamnor
men över 200 bönder och beräknade 1.500
inv. Såvida Upplandslagens 4 skepp per härad
ej endast var en lag på papperet bör ha
kommit 4 man per hamna, vilket även
G.Hafström uppgivit i sin akademiska
avhandling 1949.
Hur många soldater som stupat i krigen kan
ej utrönas av kyrkoböckerna i Alsike, men vid
Poltava lär samtliga ha stupat eller
tillfångatagits, och 1743 i Finland hälften.
Medeltidens värvade krigare och 30-åriga
krigets utskrivningar lämna vi därhän, men
med Karl XI indelningsverk 1682 fås bättre
grepp om saken. Alsike hade då att uppsätta
6 soldater (samt 5 dragoner från säterierna).
Från reduktionen 1686 till 1723 var Tuna
storgård anslaget till en löjtnant vid
Kavalleriet. Dragonhästarna skulle vara 9
kvarter och 1 tum höga bakom sadeln (138
cm.) och detta blev ett problem för rusthållen
Lantvärnet 1808 uttogs i Alsike bland ogifta
män födda åren 1785-89 och en per rote.
Samtliga tog nattvarden innan de begav sig
till Stockholm, men sedan försvinner de ur
prästbetyget. Orsaken får sökas i
krigsarkivet, men det har jag icke gjort. Om
Tagsta rotes (B:5) står dock att han
hemkommit "bleserad".
Jag låter Gustav Wennberg på sitt Rialamål
berätta om de lantvärnsmän som från Finland
återkom till Norrtälje: "Knappt ätt di feck ett
gusslån te eta, å de som di feck va alvrutte. Å
sjenn när di sku över sjönn te Finland nåtta di
ligg joppackade i lastrumma, så ätt alvparten
va döa, inna di kom fram. Sjenn före di lika
tebaks i stora lårar, å där låg di varvtals me
kalk milla värt varv".
På ting och stämma
Med undantag av några årtionden efter
ståndsrikdagens upplösning 1866 har
bondeståndet trots de tidigare utgjorde 90 %
av befolkningen haft inget eller ringa
inflytande i riksdagen, 1 % adel och präster
beställde som de önskade. På ting och
stämma gick detta ej för sig.
Häradshövdingen var kanske adel med stöd
av sina privilegier, men en dylik eller präst i
nämnden förekommer åtminstone inte i
Alsikes historia. Till 1734 erfordrades inte
heller enhällig eller 7/12 av nämnden att
överrösta domaren, utan enkel majoritet.
Detta, såväl som nämndens
existensberättigande kan väl diskuteras enär
lagen måste följas, men som bekant finns i
denna en hel del bestämmelser som kan
minska eller upphäva gärningens straffbarhet.
Alltså understundom en känslobetonad
jurydom som kanske ej står sig i högre
instans.
Alsike som nu för första gången på kanske
1.000 år ej har någon nämndeman, har förr
alltid haft två dylika, varav den ena skulle
infinna sig till tinget. Oskriven lag var att
ingen satt längre än två år. Sedan gick turen
till nästa gård. "Nämndemän är vi allehopa"
kunde därför storsvenskt en bonde svara den
nye Kyrkh. Öhrn då han på stämman 30 april
1884 efterlyste en dylik. En 12-man av i dag
anser sig vald på livstid och ärekränkt. om ej
omvald vart 6: te år med påföljd sysslan
förgubbats i väntan på häradsdomaretiteln,
och det i många domsagor kan vara knepigt
nog anskaffa två nämndemän som vid en tilloch avträdessyn har tillräcklig fysik förflytta
sig från lagårsbacken och stega upp diken och
gärsgårdar.
Men så har uppdraget även helt förändrat
karaktär. För mansdråp i blodshämnd förde
fordom skäggiga tolvmän mjödglada
bärsärkar till Torgny Lagman på Gamla Upsala
högar eller till Arlanda hundares vindpinade
stenbacke i Bromsta, Odensharg. I dag
stapplar de 12 vice männen fram till hissen
Kungsgatan 35 för att på löpande band döma
mögalna raggare för dåliga bromsar på
rikstretton. Häradsdomare var förr ej bara en
titel utan detsamma som Häradshövding nu
och valdes av allmogen på tinget.
Där gårdarna beskrives omtalas att räfsteting
hölls i Alsike by 1303 och i Berga
Sid 82
(prästgården) 1392. Det var något mycket
fint och sällsynt ute i socknarna och hölls
eljest vanligen i samband med någon
marknad, och då framförallt
Distingsmarknaden i Uppsala Det var
detsamma som ett landsting nu och gällde
hela Lagsagan som här den tiden var hela
Uppland och större delen av Norrland. Det
leddes dock av särskild Lagman.
ersättning samt växlade uppdraget ej så ofta
som tolvmanssysslan. Kutym i alla tider har
varit att den ena skulle vara bosatt i Tuna
eller Alsikeby. Han bestämde gravplatser och
förestod fattigstugan. Båda hade därtill att
övervaka bönderna ordentligt lämna sitt
tionde. För detta hade de s.k. "spillsäd".
Bönderna lämna rågad kappe, men prästen
fick nöja sig med struket mått.
Trots adeln en tid innehade större delen av
Alsike, och dylika fanns på alla herrgårdar
förstod de tydligen att på sockenstämmorna
hörde de inte hemma, och är det ytterst litet
de före epoken Cederström och borgerliga
kommunens tillkomst 1862 uträttat inom
församlingen.
De 6 tunnor säd kyrkan hade skulle
kyrkvärdarna även försälja, och då vanligen i
Uppsala och fick ersättning för resan. Som
bakfora tog de hem några likkistor att sälja
till de fattige och tjäna några ören. Likaså var
de mot provision auktionister när någon dött i
fattigstugan. Villkor för intagning i denna var
alltid att socknen fick deras arma
tillhörigheter efter döden. Något annat än
gångkläderna var det som regel inte och
auktion hölls på kyrkbacken eller i
sockenstugan efter gudstjänsten. Om
dödsorsaken varit klädlöss, kolera eller
lungsot hade ingen betydelse. Kom och köp.
Vi har sett att Ärkebiskopen 1637 förmanade
Petrus Agrivillius han som pastor skulle regera
församlingen, och inte låta församlingen
regera honom, I Delsbo 1780 var det
prästfrun som regera prästen, varför en
häradsdomare på ett kalas sade åt prästen
han skämdes för honom därför att han låtit
"kärringen taga byxorna av honom". Alltså
hade även prästerna sina problem. Icke minst
därför att tidigare räckte inte med enkel
majoritet eller ens 2/3 om det så var att
placera en gumma i fattigstugan, utan
enhälligt skulle det vara, och är det otroligt
hur hårt bönderna höll om pungen.
I riksdagen beslutade adeln och bönderna fick
betala kalaset även för dem. I socken
beslutade bönderna, men fanns säterier som
Krusenberg, Rikebasta och Noor m.fl. måste
de och prästen vördsamt förfråga sig om de
var villiga att deltaga i kostnaden.
Skriftväxlingen därom när t.e.x. Alsike
prästgård skulle återuppbyggas efter branden
1829 är bevarad och utgör ett beklämmande
tidsdokument. Att samtliga säteriägare
omsider frivilligt betalade sin andel efter
mantal förändrar ej omdömet. För att
verkställa vad sockenstämman hade beslutat
hade prästen i första hand kyrkorådet med
dess kyrkvårdar att lita till, samt i viss mån
sexmännen som kan sägas ha varit
rotemännens föregångare. 1843 tillsattes en
skolstyrelse som 1862 ingick i kyrkorådet,
men särskild fattigvårdsstyrelse förekom inte
förrän 1918 men från 1862 hade
kommunalnämnden tjänstgjort som sådan.
Vid koleraepidemier kunde därtill en
sundhetsstyrelse tillsättas.
I motsats till nämndemännen hade
kyrkvärdarna från omkring 1750 en mindre
I kommunalstämman var Cederström (gamla
baron) ordf. från 1862 till 1887 och sedan
sonen Carl på Fredrikslund till 1920. Därefter
Aug.Karlsson, G.Schvanbom, H.Leine.
Nämndens ordf. har varit Drakenberg,
Eriksson Skäggesta, Klockare Pettersson,
Emanuel Cederström, A.Thulin, Aug.Karlsson,
Emil Eklöv och E. Julander.
På sockenstämman valdes årligen till 1866
även en "Elecktor vid val av Riksdagsman".
Detta alltså av bondeståndet. De övriga valde
inte på stämma. Dessa Elecktorer var det
som sedan valde riksdagsman. Riksdag hölls
förr ej vart år utan endast när konungen så
äskade, och kanske vart femte år. Från dess
över 500-åriga historia finnes visserligen inte
fullständig förteckning över bondeståndets
riksdagsmän, men åtminstone sedan 1650
synes Alsike blott haft en enda, nämligen Erik
Andersson i Lippinge (A:10) som var det bl. a
1809 då vår nuvarande regeringsform
fastställdes. Vassunda har däremot haft 5 st.
och Lagga 2 st. varav Samuel Danielsson i
Årby var med dem som vid den stormiga
riksdagen 1755 slog talmannen på käften och
därför blev av Rikets Ständers Kommission
förbjuden vistas där riksdag hålles.
Av prästeståndet har åtminstone
Nordhammar varit riksdagsman, men även
prosten Pher Åsbrink (son till Lippinge B: 5)
och är det han som är farfarsfar till Ingrid
Bergman. Men då bodde han ju i Sigtuna.
Sid 83
Alsikemål
Liksom vart landskap ännu har sin mer eller
mindre utpräglade dialekt, hade förr praktiskt
taget varje härad eller socken sin munart.
Gamla Fanjunkare vid I 8 kunde ännu för 30
år sedan vid inryckningen exakt säga varifrån
rekryten kom, och än i dag tycker nog en
Alsikebo att de äldre i t.ex. HusbyLånghundra, Knutby, Alunda, Viksta, Tierp
eller Östervåla pratar litet egendomligt och
därtill med sinsemellan olika brytning, och
har de säkerligen samma åsikt om oss.
"Vår" dialekt anser jag har talats från Sigtuna
i söder till någon mil norr om Uppsala, och
begränsad av EkoIn i väster och ÖstunaLagga i öster. Alltså ungefär det område inom
vilka giftena enligt art. Blodsband i huvudsak
skedde, och även om dialekten som sådan
numera ej framträder nämnvärt, fortlever
dock vissa uttryck och benämningar.
Dialekten före 1850 överensstämmer i stort
med vårt medeltida tal- och skriftspråk men
är till större delen obegripligt utan hjälp av
lexikon, varför den här uteslutes. Följande
bortåt 100 ord inlagda i en berättelse från
livet på landet i Alsike är däremot fullt
förståeliga, och lyder i sin prydno:
"Sen vi låga och såve rustar vi kräken,
måckar lagårn, sårpar åt korna och kniar åt
kalven som inte är valken eller golik utan
vurte skrånglig på bena och smognar ur trots
han slafsar och bämbar i säj mjölk. Han är
nog innansjuk, nen ligger han inte självall en
dag så pärrar han väl me, ja måtte väl de
All
död
Anderstuga
Finrum
Barkar
Går det
Batting
Oäkta barn
Blagarn
Blånngarn
Blaffa
t.e.x. spottloska
Bliska
Töa
Blura
Halvsova
Blyksta
Se Bliska
Blemma
Utslag
Boa
Bobygge av t.e.x. fågel
Brånge
Gren
Bröve
Bredvid
läcka. Vi kan strula på flon eller åppå skån i
skumraske blann all värsnäte och där det
fyker av byssja så man måste harsa sej och
kan slå skallen i hannbjälkarna så de grimlar
och blyxtrar för ögona å låmmar i örona och
får en plita, glifsa eller tåcken där döblämma i
skrulten.
Sen det fliat åpp på vårn och hamnat efter
allt regnduske, kör vi ut på jäle bröve sjön,
men trots det är hällning gliar glavattne i
svagerna och på lannfärningen. Jorden är
drungen. En ripa och ett par snyter brukar vi
inte nu, där växer bara gammal förna. Vägen
dit går i gatan över hammarn, och där finns
stixler, leddhål och klyvstätter, och hästarna
segar och drar på den krakiga vägen, å tur ä
fälan de för runar dom för fort,
smalar,skramlar eller ellar de om hjulen, och
skulle storskakle som vi bara vålat oss laga
proffesoriskt gå åv, barkar det åt helsike.
Ungarna piter och jålar om de inte får glöta i
vattflukerna. Minsta har nyss slutat snutta
och kallas boskiten. Drängen har spitig rock
och blaggarnsböxer där han går å mysslar
och spättar blaffer samt åbäkas me pigan
som gliser och sen skalar efter en båla ve så
hon hässjar.
Bonn satt på Jeskivargårn i går afse så han är
krumsen, ognalig och odorvid i dag, och
bågar på att gör nåt eller låssa böxerna.
Staggmat får han inte i säj, och supamaten är
jålmig och omaglig.
Sid 84
Byssja
Agnar, damm
Byla
Getingbo
Båga på
Ansträngande
Båla
Börda
Bämba
Dricka fort
Daska
Slå
Dorva
Se Daska
Drosse
Sädesbinge
Duska
Regndis
Duvla
Skrynkla ihop
Dyft
Grand
Dårga
Väsnas
Dänne
Den där
Döblemma
Utslag
Ellar
Fnistrar
Flia
Smälter upp
Flo
Fähusgolv
Fluka
Vattensamling
Fyker
Dammar
Fälan
Väl det
Före
Snö
Förna
Fjolårsgräs
Gata
Väg med hus eller gärsgård på sidorna
Gana
Glo
Gedde
Gav
Gliffsa
Se glad ut
Glänna
Smal åker m.m.
Glöta
Plaska
Glavatten
Stillastående vatten
Gliar
Smårinner
Gnola
Värker något (eller sjunga tyst)
Golik
Bra eller dålig
Grimla
Ser otydligt
Grövla
Skälla på folk
Gällen
Halvsur
Hamna
Slutat regna
Harsa sej
Harkling
Hammarn
Skogsbacke närmast gården
Sid 85
Hulle
Hålla
Hänig
Långgräddat bröd
Hävlig
Liten
Hässja
Andas fort
Hällning
Lutar
Innansjuk
Invärtes sjuk
Ilt
Gällt ljud
Jälmig
Ljum dryck
Jämsla
Grimas m.m.
Jäle
Åker
Klyvstätta
Trappa över gärsgårn
Knia
Slita av gräs med handen
Knosing
Kvistigt vedträ
Kort i rocken Okvalificerad
Krakig
Ojämn
Krumsen
Frusen
Kävling
Vedträ
Landfärning
Vendteg
Lette
Låta bli
Leddhål
Öppning i gärsgård, med stänger till grind
Lygna
Lugna
Låga
Legat
Lassa
Släppa upp
Låmmar
Dundrar
Läcka
Hoppas
Marn
Bladvass
Moka
Arbete
Myla
Väderutsläpp
Myssla
Vissla
Må
Skära (ärtor)
Måcka
Utgödsla
Mårrga
Arbete
Nar
Ribba
Nunnes
Nyss
Närapå
Näranog
Nårst
Var någonstans
Odorvig
Dålig
Odräglig
Svår
Sid 86
Ognalig
Opasslig
Omaglig
Smakar illa
Ovalkat
Oerhört
Piter
Gnäll
Pilleknark
Sup
Plita
Utslag, finne
Pladaska
Se Blaffa
Proffessorisk Provisorisk
Puttefnasker Liten pojke
Pärra me
Orka med
Prutta
Motsatsen till Myla
Ripa
Smal åker eller skogsskifte
Ria
Torkloge
Rul
Knöl
Runar
Springer fort
Rusta
Sköta om djuren
Sega
Dra långsamt
Sjok
Stycke
Sjuttisjuan
Dasset
Skrogge
Bonerad öl (mjölk)
Skrulten
Skalle
Skala
Springa
Skraltar
Stöter
Skån
Ovanpå bjälkarna över logkistan
Skumraske
Skymningen
Skrånglig
Mager
Slafsa
Dricka vårdslöst
Sly
Busksnår
Slutfårr
Slutfåra vid plöjning
Smita
Många
Smogna ur
Magra
Smalar
Om hagelskuren m.m.
Snutta
Dia
Sorp
Gröpe
Stöp
Hönsmat
Staggmat
Lagad mat
supanmat
Välling eller soppa
Stiksla
Stänger för leddhål
Sid 87
Strula
Ramla
Stråck
Vid sådd m.m.
Spitig
Spräcklig höna eller t.e.x. melerad kostym
Sukta
Vara utan
Svale
Förstuga i källaren
Svarn
Se Svale
Svag
Sänka i åkern
Svill
Grundstocken
Syden
Havande
Tajje
Tagit
Tasnat ut
Elden har slocknat
Tidig
Brunstig
Tydlig
Rolig
Tårstig
Törstig
Tåcken
Sådan
Tåcka
Flytta på dig
Vann
Potatisblast
Vurte bliva
Har blivit
Varnust
Var någonstans
Våla
Bekväma
Värsnät
Spindelnät
Åmas
Kött som börjar surna
Åcka
Vilka
Åbäkas
Göra sig märkvärdig
Årväg
Vid tvåskift fordom
Öda
Misshushålla
Men vad är biska, bjäla, brussla, bylas,
böster, fattan, glöhoppa, grässa, hynas, iken,
lyja, omängås, pjut, pjäck, rämja, skvinkig,
slann, slimpa, spragg, strånke, urra, vånker,
åvåt o.s.v. ur Alsikes 1850-tals dialekt?
Bomärken
Dylika användes av bönderna långt in på
1800-talet trots de flesta då bevisligen kunde
skriva sitt namn utmärkt. De hade dock då
utvecklats sig bliva mera ett monogram av
typ det sista nedan. Så snart någon blev
bonde lade han sig till med ett bomärke som
så att säga blev hans stämpel och
firmatecken och inristades å alla hans
ägodelar det gick för sig och snart blev
välkänt i orten. Här några särskilt vackra:
Sid 88
Erik Jansare
I sin bok "En gammal konstnärs minnen"
utkommen 1926 skriver Gustav Cederström:
" Många religiösa rörelser funnos i socken,
från mormonerna, av vilka många hemifrån
rest till Utah, men en del stannade kvar
nöjande sig med engifte, vidare baptister,
anabaptister, waldenströmare m.fl. Under en
följd av år kommer värvare från Utah,
däribland en som var synnerligen energisk, en
ung f.d. soldat Ek på Krusenberg, som
åtföljdes tillbaka av en hel del av det bästa
folket, för vilket det tärer gått bra där ute".
Sid 89
Angående Rikebasta skriver han att "en
märklig person utgått därifrån, nämligen
religionsstiftaren Erik Janssons maka, som
fick spela den heliga Jungfrun i Amerika, där
den Jansonska sekten ännu kvarlever". Om
detta är att förmäla att sedan väl ungdomen
1838 börjat dansa ihop medel till en kyrkorgel
resonerades snart nog var de skulle placera
underverket. Kyrkh. Nordhammar erhöll
uppdrag utreda detta och yttrade på
stämman 20 okt. 1839. ''Det voro bedrövligt
om utrymmet i kyrkan på grund av
orgelverket så minskades, att
församlingsborna därav fick en ny ursäkt för
sin kyrkoförsummelse".
Vi ser alltså, att redan nu var det inte så helt
med kyrksamheten. "Därtill är jag nödd och
tvungen" sade bönderna om skyldigheten gå i
kyrkan och till nattvarden. Ej ens den
kraftfulle Nordhammar kunde längre hålla
ihop sin fårahjord. Alltnog dröjde det 20 år
innan orgelns placering var aktuell, men trots
att den nye klockaren Pettersson spelade så
vackert på den blev ingen trängsel i kyrkan,
Anledningen var den spirande frireligiösa
rörelsen.
Även om ett och annat skillingtryck utgiven
av Hernhutare och Pietister kanske letat sig
ut i Alsike, var det först med den muntliga
förkunnelsen de fick kontakt med den och alla
andra rörelsers lära. Om Erik Jansson
predikade här är ej känt, men väl att hans
sekt var den första frikyrkliga som gjorde det.
Ingen från Alsike synes dock vara med bland
de 1.500 som 1846 eller närmaste åren
därefter avreste till Amerika och där grundade
kolonin Bishop Hill.
Tio år senare översvämmades socken av
predikanter som slogs om Alsikebornas arma
själar var kväll i stugorna och satt på
gästgivargården om dagarna eller hemma hos
kärringarna och plocka pepparkakor så snart
gubbarna vände ut ryggen. Alla var självlärda
kolportörer som sedan de efter skolreformen
1843 lärt sig läsa någorlunda var och en tolka
bibeln på sitt sätt, men mest som djävulen,
och med påföljd var by hade sin religion. Att
detta kunde gå för sig berodde dels på en rad
svaga präster 1855-83, dels kyrkan ej längre
hade makt att förhindra det. och 1858 måste
det s.k. konventikelplakatet som förbjöd
irrläror, lekmannasammankomster och privat
nattvardsgång i viss mån upphävas. Talföra
personer med skådespelartalang hade kommit
underfund med att det gick att leva på
religionen utan att vara präst. Typiskt är att
samtliga predikanter sökte inbilla sig själva
och andra de var en ny Messias, eller
åtminstone någon av evangelisterna.
Genast Kyrkh. Öhrn tillträdda 1883 försökte
han däremot sätta sig i respekt och bliva den
prelat Alsikebönderna inte sett sedan
Nordhammars dagar och inte heller senare
och framförallt stävja mormonernas framfart
vid Krusenberg, därifrån omkring 10 familjer
redan avrest till Utah. Från predikstolen
dundrade och förbjöd Öhrn deras verksamhet
och från kyrkostämman 30 maj 1884 kan
läsas: "Då känt blivit att en och annan
upplåtit rum åt mormonpredikanter, beslöts,
att om upprepning sker, sådana åtgärder
skola vidtagas som lag föreskriver". Därmed
står klart att även i Alsike förekommit
religionsförföljelse från prästerligt håll och
därmed orsak till emigration såsom i Vilhelm
Mobergs emigrantepos Utvandrarna. Öhrn
hade dock medhåll av bönderna.
Erik Jansson var bondson från Biskopskulla
och född 1808. Han gifte sig 1835 med en
bonddotter från Torstuna, men vare sig hon
eller hennes föräldrar har varit bosatta vid
Rikebasta och hade hon förresten vid sin
ankomst till Amerika 6 barn med Erik Jansson
(varav dock 2 dog 1849) varför det
naturligtvis inte är hon som blev sektens
Maria utan hustrun i andra giftet. Med detta
ligger så till att av de som medföljde Erik
Jansson till Amerika dog 170 på överresan
och 104 i koleran 1849, däribland E.J:s maka.
Själv flydde han undan epidemin, men
återkom och förkunnade "att på det Israel
skulle räddas ville han genast förskaffa det en
ny andlig moder".
Han förkunnade även att en av kvinnorna i
kolonin därom skulle erhålla uppenbarelse.
Men flera erhöll tydligen sådan, ty han hade
endast att välja, och det blev dess Engelska
småskollärarinna Mrs Pollock. Nu framgår allt
för väl av det som om Erik Jansson är skrivet
att han under sina predikarfärder felade mot
sjätte budet med en del av de kvinnor som
följde honom vart han än gick, även om det
skedde med palmkvistar i händerna. En
angav honom även för våldtäkt men E. J
förklarade vid rättegången han endast velat
pröva hennes dygd. Att han i Amerika utsåg
Mrs Pollock till Maria var endast att legalisera
ett länge känt förhållande.
Denna heliga Jungfru visade sig verkligen
vara född i Sverige; men så mycket "jungfru"
kunde hon rimligen inte vara då giftet med
Sid 90
profeten var hennes fjärde, men att hon
"utgått från Rikebasta" kan däremot inte
styrkas av AIsikes församlingsböcker.
Prästgårdsbranden1829 tog hemligheten med
sig i elden, men Gustav Cederström född
1845 kände säkerligen till att Sophia
Eriksson-Pollock före sin stormiga ungdom i
Göteborg bott vid Rikebasta med sin mor. Mer
kan jag f .n. inte säga.
Alltnog mördades Erik Jansson strax efter
vigseln 1850. En f.d. sektmedlem som
förgäves försökt få sin hustru ur profetens
suggestiva makt nedsköt honom vid
rättegången sedan E.J sagt att "en sugga är
god nog till hustru åt dig". Hans sol var redan
då i nedgående och ansågs han allmänt som
en bedragare.
För mig som tack vare Cederströms uppgift
nedlagt mera forskningsarbete i saken än den
visade sig vara värd, och försökt få en ärlig
och rimlig bild av det märkliga en mängd
bönder i Biskopkulla, Torstuna och Österunda
m.fl socknar i Uppland, men framförallt i
Hälsingland, 1846 säljer sina gårdar och
andra ägodelar och följer sina kvinnor till
Amerika och blir arbetsbin åt drönaren Erik
Janssor i hans kommunist-kollektiva bikupa,
kvarstår endast en kvalmig bild av en
driftssjuk och året runt sprättande bondtupp
bland 1,500 höns å Biskop Hills religiösa
dynghög, och som naturligtvis aldrig bort
utsläppas från Upsala Hospital 1845,
Än märkligare blir det hela när även
kvinnorna ansåg sin frälsare vara direkt ful
med sitt knotiga mongoliska ansikte och
utstående långa framtänder. Rösten var sträv
och obehaglig och under sina predikningar
ömsom grät eller flinade han hånfullt med
halvslutna ögon. Detta nämnt om mot
förmodan någon sentida Rikebasta flicka
erhåller uppenbarelse i liknande
sammanhang.
Mormoner
Ek var ej soldat vid Krusenberg, utan Ekeby,
och född i Sko 1845. Soldat var han blott
några år och mormon blev han våren 1871. I
motsats till Erik Jansson var han naturligtvis
en av de mindre profeterna, och egentligen
ingen predikant utan värvaragent under
någon central i Uppsala, men som ståtlig
ungkarl och 27 år när han värvade som bäst,
beskrives han liksom E. J. haft stort
inflytande på kvinnorna, och då framförallt de
halvgamla som av någon anledning blivit
bortglömda och nu i Utah och månggiftets
paradis förspeglades den favorithustrus roll
de i kvinnoöverskottets Alsike förgäves drömt
om. Men även utslitna torpare och statkarlar
som inte ens kunde förnöja och försörja sin
egen hustru utlovades ett helt harem.
Hur många han och andra värvare lyckades få
med sig till Utah framgår ej av Alsikes
utflyttningslängder enär egendomligt nog
såväl Ek som de flesta andra vilka till prästen
anmält de var mormoner, eller av honom
kända som sådana, ej avrest direkt till
Amerika utan som utflyttningsort är vanligen
Uppsala angivet, och i vilkens
emigrantstatistik de alltså ingår. Alla var
anställda eller torpare vid KrusenbergFredrikslund och liksom Ek tillhörde de flesta
så att säga ej Alsikes bofasta befolkning,
varför deras avresa skedde ganska obemärkt
åtminstone i socknens östra del.
Som folkvandringen dock skedde i s.k.
mannaminnet eller åren 1872-85 kunde
många äldre Krusenbergsbor ännu 1930
upplysa det var 7-8 familjer och lika många
ogifta, eller allt som allt med barnen ca. 25
personer. Förteckning över dem samt övriga
emigranter innehar jag om någon tror sig
veta någon anhörig avrest. Egentliga orsaken
till emigrationen kan dock knappast sägas
vara religionsförföljelse utan en följd av den
allmänna emigrantpsykosen efter de svåra
missväxtåren 1868-69 och att tack vare Ek
och hans uppdragsgivare möjlighet gavs till
en tydligen välorganiserad utvandring de
eljest i sin fattigdom aldrig klarat upp. Att
Cederström hört det "gått bra för dem där
ute" har sin orsak många av dem eller deras
barn senare besökt Krusenberg.
Evangelister
(Svenska Missionsförbundet) efterträdde
mormonerna vid Krusenberg, men förutom på
1920-talet synes den ha fört en tynande
tillvaro. Med undantag av de pinsamma och
våldtäktsliknande frälsningsförsök medels
hypnos vissa predikanter roade sig med å
bönemötena mot därför mottagliga, och som
närmare beskrives i art. Blodsband, är om
Sid 91
dem endast gott att säga. Om i denna
religionsskeptiska sockenkrönika den blida
söndagsskollärarinnan Sara Thulin ensam får
en blomma, förstås den är välförtjänt
Emigrationen
Alsikes emigrantstatistik enligt
utflyttningslängderna upptar för det aktuella
1800-talet endast 17 personer. Den första var
en 30-årig flicka från Krusenberg som 1871
avreste till England. Alla övriga till
Nordamerika, och med en vardera åren 188182-85-87-88-89-96, samt Gästgivaren
Forsman med sin stora familj 1894 av känd
orsak. Endast han var alltså gift, och av 11
vuxna är 8 män och 3 kvinnor. Antecknade
som mormoner är endast 2 män och 1
kvinna.
Till denna kvot bör mormonutvandringen
1872-85 läggas, och totalsumman blir
omkring 40 personer om blott de medräknas
som i församlingsböckerna är antecknade
som mormoner eller eljest kända som
sådana. Av dessa har blott en enda
återkommit till AIsike, nämligen Johan Gustav
Larsson-Sandberg f. i Alsike 1856 och vilken
1881 avreste till U.S.A. och efter 41 år
återkom (till Tuna). Anledningen till hans och
övriga icke mormoners avresa var minst av
allt religionsgrubbel utan rena
äventyrslystnaden.
Blodsband
I en reseskildring Uppsala-Stockholm 1820
heter det att befolkningen här var fula, snåla,
oärliga, lömska, samt otillgängliga för
utomstående. l "Skällnora kvarn" skriver
Jonas Love Almqvist (som ofta gästade
Ulvsparre på Ekhamn): "Man utsprider att
Uppland är ett fult landskap och dess
inbyggare likaså ett fult folk, man har då
kanske endast sett några av dess ställen,
knottriga genom sina små stenbackar,
omkring Alsike och Märsta och invånarne
där".
En herre med den lättlästa titel
Salpetersjuderidirektören och namn Grau
reste 1748 genom Uppland. Han besökte
visserligen inte Alsike, men hans realistiska
beskrivning av folket och förhållanden i
kringliggande socknar passar säkerligen in
även på oss. Han kom från norra Uppland
men på grund av brukens helt olika struktur
kan vi börja med Björklinge: Söder om
kyrkan är intet annat bete om sommaren än
på skarpa trädesgärdet, där kreaturen gå och
torka så att solen kan skina igenom dem. För
10 år sedan visste ej bonden taga mera för
tjädern än en rulle tobak. Om icke voro så
mycket frälsegårdar i socknen, kunde
bönderna avlåta mer säd än nu.
I Ärentuna var åkern utarmad på grund av att
den ej fått gödsel i mannaminne. Gränby
hade en liten backe med buskar, eljest fick de
hämta veden på allmänningen 2-3 mil bort.
Betet var så dåligt att ingen mjölk till
kvällsgröten. l Viksta spöka husen taklösa,
och som frälsehemman allestädes visste blott
den högsta varav detta arma folk levde. Ett
huvudfel var att där fanns inga oxar, enär
bonddrängen ansåg för stor skam köra en
sådan. Bonden borde samla urin och göda
sina åkrar.
I Tensta var den skillnaden mot Ärentuna att
veden kunde köpas eller stjälas från de
hemman som hade skog. Rasbo hade
däremot välbyggda hemman och välmående
inbyggare, men så var de flesta även sina
egna. Vaksala däremot ingen skogspinne.
Skarpa trädesgärdet som vanligt, och Grau
mediterar här, att i Västmanland bärgade sig
bonden bättre än i Uppland, trots de hade
mindre gårdar.
I Danmark ingen skog, mager åker och
eländig äng, samt intet mulbete. I Lagga
hörde de flesta under herrgårdarna.
Fattigdom överallt enär bonden ej fick tid
sköta sitt eget. Laggasjön där förr fångats
rudor och kräftor, växer årligen igen så att
endast grovt hö där kunde hämtas, "der
fiskarn förr fådt fisk". I kyrkan förvarades ett
stort sidben av en jätte, 6 kvarter långt och 1
kvarter brett och en god tum "tickt".
Inbyggarna i Husby, Skeppstuna och Lunda
sålde bort höet i Stockholm och gav sina egna
kräk halm. Oxar ville ej bonden köra, än
mindre drängen, samt använde skrinda vid
höbärgningen för att ej ha så mycket besvär
vid lassningen. Slåtteröl överallt. 10
slåtterkarlar och hjon åt upp mat och dricka
men blev bara 5 lass. "Allt är gjort för äta
skuld här i länet", tyckte Grau. Ock ju
närmare han kommer Stockholm, ju värre
Sid 92
folk, sämre byar, allt för krassliga och söliga
inbyggare. Även om lorten stod under öronen
på honom, så är han dock så storsint och lat,
att med hövlighet ingen kan komma i bås
med honom, l Vallentuna sålde de även bort
höet, men märkte det inte förrän halmtaken
måste tillgripas.
Dito i Hammarby. Så snart han bärgat far han
till Stockholm med hötappen och sedan efter
med halmtappen. Hinner han få en kalvunge,
lammunge eller kyckling, så in till stan med
honom. Hästarna fick äta gärsgårdshavre på
landsvägen. Folket var inte välmående på
grund av att de bodde så mycket herrskap
bland dem.
Ed och Sollentuna var uslast av alla. Ett
styvsint folk, men med skälig aga låter väl
bonden sig rätta. Alla vara storsinta och
fattiga tiggare som låg vid gästgivargården
vid Rotebro för att få skjutsa till stan, vilket
var långt kärare än mätt mage, gott
välmående och tillstånd. Hans välmåga nu
består i en "färgad rock fastän armbogen
sitter ute och slarvor brukas i stället föl
skiorta". Hade Överheten sådana usla
inbyggare att regera, voro ett grevskap hos
andra nationer mer att räkna med.
I Näs socken var folket även fattiga och usla.
Allt elände orsakades av att bönderna nästan
alla var frälse, men även att vid höbärgningen
stod 8-10 kvinnfolk i rad på skullen då det
räckt med 2. I Lossa idel tiggare. Bönderna
där hörde alla under Säbyholms herrskap som
plågade bonden jämmerligen med för många
och tunga dagsverken.
I Bro måste bott mycket elakt folk enär de på
kyrkogården ej lämnat stort rum för sina lik
annorstädes än på norra sidan av kyrkan.
Liarna i Kalmar socken var mycket "krokuge".
Udden stod därtill halvt kvarter djupare än vid
skaftet. Befolkningen hade ingen brådska i
arbetet, men i maten och dricka äro de
mycket flitige.
Här kan vi avsluta Upplandsresan. Av andra
källor framgår den urgamla bonnrasen i
Uppland var högvuxen, kraftig, avlångt
huvud, hög panna, ljus eller rödlätt hy, blå
eller grå ögon, blont hår, samt rak och kort
näsa. Om mörkt inslag i släkten berodde det
på anlag frän vikingatidens kvinnorov av
fransyskor och ryskor, och i senare tider från
valloner och tattare. Så nu vet vi det.
Vi vet även att om vi parar en renrasig svart
katta med dito vit hankatt eller tvärtom, blir
alla ungarna grå, men dessa grå ungar får
säkerligen en helt vit eller svart unge i kullen
oavsett vilken färg pappan har. Morfar och
mormors anlag kom alltså in i bilden. Detta
skall vi minnas i fortsättningens rasbiologiska
hårklyverier, som dock inte kommer att avse
hårfärgen. Ortens befolkning var nämligen
inte endast fula och lömska osv utan har
sagts rent ut de även var mer eller mindre
fnoskiga, och att framförallt
bondebefolkningen genom inavel blivit
degenererad
På 1930-talet måste Generalfältläkaren
besöka Upplands regemente (I 8) för att
undersöka orsaken till den stora kassationen
vid mönstringen på grund av psykiska
orsaker. Störst av alla svenska regementen.
Nu är ju allmänt känt att icke så få lyckats
lura inskrivningsgubbarna genom att spela
tokiga. Om Upplänningen genom utseende,
dialekt och känd livlighet därvid ej behövt
anstränga sig nämnvärt är troligt och kan ej i
högre grad ha kunnat inverka på
inskrivningsområdets höga kassationsprocent.
Att Alsikepojkarna en tid mönstrade i Åshusby
eller Sigtuna fritar oss inte. Prof. Jacobowsky
vid Akademiska sjukhuset yttrade vid ett
föredrag 1948 att orsakerna till
sinnessjukdom i 81 % var ärftlig disposition.
De som genomreser orten utan att ha
kännedom om det stora antal hem som har
öppnats för försöksutskrivna från bl. a
Ulleråkers sjukhus, samt att
Margaretahemmet och flera sjukhem finnes i
orten, kan av dessa patienters lufsande å
landsvägarna få det intrycket befolkningen
här nog är litet egendomliga än i dag. Och
vem har icke vid besök i kringliggande
socknar eller Uppsala när en originell person
visar sig fått höra; "Den där är nog från
Alsike".
Siffran 81 % ärvda anlag gällde 1948.
Orsaken till de andra 19 % var främst
reIigionsgrubbel och olycklig kärlek. Jag
misstänker att för 100 år sedan blev ingen
tokig av någotdera varför de ärvda anlagen
blir än högre. I de s.k. husförhörsböckerna
har pastor skyldighet införa en hel del om
sina församlingsbor. Därför hemliga i 70 år.
Alsikes är bevarade frän 1792. Är någon
efterbliven eller mer framgår detta. Därmed
kan på genealogisk väg utrönas psykiska
hälsotillståndet under 6-7 generationer ty
även de vuxna erhåller diagnos 1792. Det kan
växla frän "mindre begåvad" till "rubbad" och
"sjuk till kropp och själ" o.s.v. men följer man
Sid 93
den sjukes levnadshistoria ser man prästen
sällan eller aldrig gjort något misstag.
Hur fula och lömska har vi dock inget
prästbetyg på, och som allmogen normalt inte
heller har några konterfej av sina förfäder
före 1830 kan exteriören ej bedömas. Mina
anteckningar ur mannaminnet om
Alsikebönder och andra fordom gäller mer
original och de kan se knasiga ut även i våra
dagar, och våra barnbarn har nog samma
åsikt om oss. Vad först inaveln bland
bönderna beträffar är gårdarnas släktregister
av utrymmesskäl här begränsade till den som
fortsatt att bruka gården, men har jag
tillgång till utförligare tabeller, antavlor och
dagram.. Placeras dessa antavlor i bredd och
ett rött streck drages mellan alla giften
gårdarna emellan ser vi genast att alla är mer
eller mindre släkt med varann, men även att
ren inavel inte förekommer i ett enda fall om
vi begränsar oss till rimliga antal
generationer. Uppföres däremot en
gemensam antavla för båda makarna och
alltså börjar med. barnen, blir resultatet ett
annat. Förr eller senare kommer vi på en s.k.
anförlust, d.v.s. någon av både mannens och
hustruns förfäder är samma person och
antalet förfäder i t.e.x. 5 generationer blir
endast 60 eller 61 i stället för 62.
Dylikt förekommer i de flesta släkter och
inget speciellt för bondeståndet även om
tendensen är hög i vissa socknar. Här i orten
torde t.ex. Danmark och Lagga överglänsa
Alsike. Vem har inte hört talas om "Lagga
ärthalmen". Vad Alsike beträffar ser vi att före
järnvägen, och cykelns tillkomst cirkulerade
folket föga, och vankades smörj om en
bondpojke gick över gränsen i friarärenden.
Vid giftena är hustrun vanligen något yngre,
men en och annan har tagit trollet för guldet
och gift sig med en äldre bondeänka för att
fortast få en gård, men där blir ingen
avkomma. När han omsider blir utav med
aset gifter han om sig med den 20-åriga
pigan. Men då blir det barn om de ej hade
förut, men ej inavel.
Av jämt 100 bondsöner i AIsike som från
1681 till 1920 gifte sig, hämtade visserligen
51 sin brud inom socken och födda där och
därrned i många fall redan förut släkt med sin
fru, men så många generationer tillbaka att;
de troligen inte ens visste det själva, eller
kunde de vara halvkusiner utan blodsband,
d.v.s. makars barn eller barnbarn i olika
giften. 49 bondsöner gifte sig med flickor från
andra socknar, och då vanligen med en
bonddotter som var piga i gården eller byn.
Lagga fick avstå 9 st. Vassunda 8, Knivsta 6,
Danmark 4, Alunda 4, Odensala och Håtuna
vardera 3, samt en från vardera V.Ryd, St.
Per, Funbo, Ärentuna, Vittinge, Morkarla,
Vaksala, Vidbo, Husby-Erliinghundra, Upsala,
Kalmar sn. och Fellingsbro.
Samma tidsperiod tillföres socknen friskt blod
genom att 51 bonddöttrar gifte sig med
bondsöner eller liknande från andra socknar
och här blev bönder. Från Alunda kom 7 st,
Knivsta 5, Vassunda 5, Lagga 4, Haga 2,
Rasbo 2, samt en från vardera Sko, Vaksala,
Viksta, Funbo, Stavby och Husby.
Därmed är i båda fallen inte sagt att den
andra parten var 100 % renrasig före
kyrkböckernas tillkomst.
Alundas stora kvot härleder från en enda
persons inflytande. Den hit 1793 från Golvsta
inflyttade Lars Persson (Tuna B:1). Omkring
40 personer födda i Alunda inflyttade hit i
slutet pä 1700 och början av 1800-talet.
Bemärk det kända ringa umgänget västerut
mot Dalby-Upsalanäs men även Sko.
Detta om inaveln. Av de 151
bondeäktenskapen har över 100 ingåtts efter
1770 och makarnas och avkommans psykiska
tillstånd kan alltså kontrolleras. Tillsammans
kanske 700 personer, av dessa är summa .en
kvinna betecknad som sinnessvag och 2 barn
som efterblivna. Kvinnan ej född i Alsike.
Barnen ej släkt med varandra, och enda sjuka
i kullar på resp. 3 och 5. Av föräldrarna tillhör
i ena fallet fadern, och i andra modern
bondesläkterna i Alsike. Ingendera har några
sjuka i släkten och ingendera av barnen har
gift sig eller efterlämnat någon avkomma.
Detta gällde alltså de forna bondesläkterna.
De som på 1900-talet efterträtt dem ingår ej i
undersökningen men förefaller fullt normala.
Återstår halva befolkningen 1792 och 3/4
1900. Om den kan ingen genealogisk
undersökning göras i större sammanhang
enär blott ett fåtal av de vuxna är födda i
Alsike och ej heller blir här någon längre tid.
Här blir bilden som väntat en annan.
Huvuddelen tillhör herrgårdarnas barnrika
nomader men för det har vi ingen anledning
rynka på näsan ur rasbiologisk synpunkt.
Stickprov utvisar de i andra eller tredje led
härstammar från bönder här eller åtminstone
Uppland-Södermanland och alltså av samma
kött och blod men på grund av landsbygdens
överbefolkning före emigrationen och
Sid 94
industrialismens genombrott kom de att bliva
Mälardalens cirkulerande proletariat. För
deras högre % imbecilla barn före sekelskiftet
får som orsak sättas 19 % ärvda anlag 81 %
fattigdom.
Att ange antalet kainsmärkta säger inte ett
dugg enär samma personer förekommer i 10
olika socknar och med kvinnor och barn inoch utflyttar 50-75 personer varje år. Enär en
hel del redan vid första mantalsskrivningen
får en bock i marginalen är tydligt såväl
godsägare som bönder med fördel anställde
veliga personer för att tjäna en tia och som
kunde behandlas hur som helst. Samtliga 6
män och 2 kvinnor som under 1800-talet
begick självmord i Alsike tillhörde
arbetarklassen i socknens västra del. De
flesta hängde sig. Åldern mellan 22 och 48 år.
Blott en född i AIsike. Därtill var fallandesot
och stamning mycket vanlig bland dem hela
1800-talet.
Sinnessjukdom på grund av religionsgrubbel
eller olycklig kärlek som grundorsak kan väl
ej påvisas i något fall. Endast att de med
ärftliga anlag är disponerade för det. Detta
kan konstateras framförallt från omkring 1860
och de frireligiösas verksamhet. Se även art.
Erik Jansare och mormoner samt "Disablot på
kristendomens offeraltare" i art 'Socknen
bildas". En vacker dag låg han eller hon i
brunn eller hängde i en tall. Hälsa barnen.
Det var de känsliga gränsfallen som ej hade
förmåga reda upp predikantens eldande
förkunnelse och motstå vissa sekters religiösa
extasutbrott och kollektiva snyftscener.
Så var det ännu i min ungdom 1916-26.
Vintertid fanns ju ej annat att bjuda
ungdomen än de bönemöten som hölls här
och där i stugorna, men besökte vi även
bönhusen i kringliggande socknar. Pojkarna
frälste sig ej gärna. Gängets inflytande var för
stort. Men några föll på knä för predikanten
genom handtryckning och hypnos, men ut
sedan denna släppt. Gränsfall.
De frälsta flickorna visade sig överallt ha
samma sätt, ålder och utseende. Gränsfall
mellan religionsgrubbel och olycklig kärlek. En
ny och snygg predikant såg omedelbart vilka
han hade möjlighet påverka. Hur det går till
på bönemöten nu för tiden vet jag icke, men
när jag i TV-rutan första gängen såg och
hörde extasen vid en rockföreställning kom
jag att tänka på Hagelstena 1922 då vid en
religiös sådan en del av publiken
suggererades att krypa under bänkarna för
att skrubba utav sig satan, och hoppa upp på
för att komma närmare Gud som bodde på
månen och den kvällen glodde just på oss i
rialadan. När förkunnelse av den primitiva,
fattiga och futtiga stugornas virriga religion
kunde få folk till dylikt förvånar inte en
ungdomlig rockföreställning, men frågar man
sig verkligen om man även som vuxen måste
vara barnslig för att bliva religiös.
Med religiös menas alltså att vara frikyrklig.
En präst anses inte vara det. Ej heller en
kyrkvärd som varje söndag i 40 år går i
kyrkan. Inte ens min mor som på 80 år inte
sade ett fult ord och varje söndag tyst för sig
själv läst dagens evangelium. Om ej förr fick
jag besked om detta då jag öppnade affären
vid Krusenberg. Jag uppmanades av ledande
personer i Upplands Köpmannaförbund i likhet
med dem ingå i missionsförsamlingen. Det
ansågs nämligen otänkbart erhålla nödvändig
förtroende hos kunderna och kredit hos
grossisterna endast som medlem av
statskyrkan. Som omväxling i konsten
tillverka de då aktuella snusstrutarna
försökte. jag även i smyg uppliva den då
bortglömda konsten knäppa mina händer,
men det gick ej. Respekten för ritualen var för
stor och trotsaren för ärlig. Mungiporna lade
sig inte i rätta vinklar. Den anlagda.
gudsnådigheten blev en skråpuk.
I mitt bryderi frågade jag församlingens
nådårspastor vad som egentligen fordrades
för att bli troende och rätt förstå hans
glänsande predikningar och fick det
rättframma svaret: "För det måste man
antingen vara menlös eller full i fan, men ni i
Alsike är tydligen ingetdera när inga går i
kyrkan och blott två har kunnat bli präster på
300 år".
För något år sedan flyttade jag ut en envis
bokagent på trappan. Han förklarade då ilsket
att det inte lönade sig att besöka andra
trakter än där gott om bönhus. Detta att
fromhet förenas eller förväxlas med dumhet
har jag hört så många gånger under 50 år att
mer inte behövs. Om någon säger han är
tvivlare betvivlas inte den saken men säger
någon med tänkbar testkvot över 11 1/2 att
han är religiös sneglar folk av erfarenhet
misstänksamt. Tills en religiös spritprovare
och sanningsdetektor konstruerats kan därför
misstänkas en get med de egenskaper som
enligt pastorn erfordras för att bliva präst
smugit sig med i fårahjorden.
Enar vi som sagt sällan går i kyrkan och inte
Sid 95
heller har hört uppmaningen sänka
högtalaren av den anledningen ingen är
påvriden (vid gudstjänst) måste vi dock
numera vara bra knepiga. Ja så knepiga att
jag med det viktiga tillägget Alsikeborna
obrottsligt föl]de de tio buden och fler till, i
begynnelsen beskyllde dem för att ha en
egendomlig religion och varken trodde på Gud
eller fan eller trebensjan. De har plockat bort
ur bibeln allt som inte går i dem och med
Jesu död och begravning tar det hela tvärt
slut. Uppståndelsen är borta! Vad skall då en
stackars präst predika om.
Den egendomliga religionen - som inte
lämnat något bidrag till Ulleråker - är
naturligtvis lika gammal som kristendomen
och inget speciellt för Alsike och en blandning
av det bästa i den och vår egen privata
dessförinnan. Mina gubbar födda 1850
predika exakt detsamma. När jag då frågade
varför de varje söndag gick i kyrkan för att
prisa upphovet till vår s.k. civilisation, blev
svaret det var för att slippa flugor .och
käringgnäll Vad prästen i sin dogmatiska
labyrint cirkulerat. om i 45 min. hade de
ingen aning om, men väl hemma berätta de
prosten hållit en"djäkla rar predikan''.
Att den frikyrkliga rörelsen trots sitt goda
uppsåt skulle ha någon förståelse hos
bönderna den tiden var alltså uteslutet och är
ej känt någon bonde från 1850 till 1960
övergett statskyrkan. Av tradition slog de
vakt kring sin präst och sin kyrka. Annat hade
kanske varit fallet om mormonen Ek varit
kvinna. Då hade alla bönderna varit frälsta på
en halvtimme.
>Ramsan om trebensjan o.s.v. som liknar en
syndabekännelse är belagd i AIsikes folkmål i
minst 100 år. Den sades ha tillkommit för att
driva med en avdankad soldat från Finska
kriget som på gamla dar hoppa ikring i Alsike
som predikant. Jag har dock på känn
lösningen av den intressanta figuren inte är
så enkel utan säkerligen medeltida.
Det söps ofantligt förr, framförallt tiden 17901860. Detta även av kvinnorna, varför en stor
del av de 1.300 barnen födda i Alsike denna
period bort vara idioter om åsikten barn
avlade i fylleri blir dylika, men åtminstone alla
bönder som förekomma i sockenprotokollen
eller gästgivargårdens historia i samband med
fylleri och slagsmål ha friska barn. De
frireligiösa får dock ta åt sig äran det värsta
missbruket omsider försvann. De gjorde
ofantligt större nytta därmed än skada som
ovan anförts.
Jag tror det var 1956 några studiosus i
Uppsala ansåg degeneration och barnlöshet
berodde på bruket av långkalsonger. Vare sig
långa eller korta användes i Alsike före 1870,
och när de kom var det åtminstone för
kvinnornas del s.k."öppna" d.v.s. benen satt
ihop endast vid linningen, och även om efter
1870 någon kan antagas blivit konstig på
grund av olycklig kärlek finns ingen anledning
tro det skett genom kalsongerna.
Min utredning tillkom för att om möjligt
rehabilitera åsikten om de forna sockenborna,
men även som folklivsskildring, och får inte
tagas allt för högtidligt även om ämnet är
känsligt. Det blev bara så att Prof.
Jacobowskys 81 % ärvda anlag allt för väl
passade in även för Alsike. Men inte från
föräldrarna utan någon av de fyra i
föregående led. Därför inslaget om de grå
kattungarna. Trolovade torde väl snart se om
den andra är fullt klok eller inte, men för
barnens skull se efter om även hans (hennes)
föräldrar är det. En eller två av avkomman
kan eljest bli en helt vit eller heIt svart katt.
Min slutsats är, att enär den alldeles
övervägande delen som efterblivna
betraktade var att finna bland herrgårdarnas
underhavande, eller tidigare varit det; är
huvudorsaken dock inte att söka i
reIigionsgrubbel utan det forna feodalväldet
som i Uppland sträckte sig några mil norr om
Uppsala och mot Enköping med alla dess
avkomlingar av plågade frälsebönder; torpare
och statkarlar. 90 % av alla gårdar hörde där
under adeln, med påföljd även minst 90 % av
befolkningen blev tillstukade, menlösa och
apatiska och omsider i följande generationer
mer eller mindre fnoskiga. Till större delen
ingå de berörda socknarna i f.d. Upplands
regementes inskrivningsområde. Ser vi
framåt kommer bondgårdarna åter under
godsen. Men det blir blott jorden, ej folket.
Därmed försvinner omsider feodaltidens
kainsmärke.
Sid 96
Kyrkohistoria
Kyrkan
Som denna utförligt beskrivits av CurmanRoosvall i "Erlinghundra Härads Kyrkor"
utkommen 1912 men ännu rätt spridd i Alsike
och eljest kan beställas i bokhandeln (200
sid. pris 4:50) skall den här ej närmare
beskrivas, utan det följande är endast sådant
som icke finnes i nämnda beskrivning, eller av
mig ansetts ha ett mera allmänt intresse.
Uppgifterna är i huvudsak hämtade ur
kyrkans äldre arkivalier som dock är rätt
svårlästa, varför en del kan tolkas olika eller
inte alls.
koret avdelat med ett korskrank och var det
innanför detta prästerna begravdes. Övriga
tydligen litet här och där under mittgången.
Endast under 1700-talet har i kyrkan minst
15 vuxna och några barn begravts, och då
gravarna för golvets skull måste vara murade
och försedda med häll förstås att
cirkulationen i dessa var minst lika stor som å
kyrkogården. Kring altaret finnes åtminstone
5-6 murade gravar, men av de 4 gravhällar
som nu finnes i kyrkan ligger ingen utom
möjligen Widmans på ursprunglig plats.
Som en röd tråd under minst 350 år framgår
vilka ofantliga bekymmer sockengubbarna
haft med kyrkans valv. Detta av den
anledningen de en gång hade oturen uppföra
sin kyrka invid hällebergets avgrund mot
öster och i en lutning av detta på 8 m. av
kyrkans längd 55 och ovanpå detta som
undergrund ett lager glidande blålera på
under altaret nära 10 m. tjocklek. Tillkomna
på 1400-talet har valven till större delen måst
byggas om så där vart 100 år och 1947 hade
det säkerligen ånyo varit aktuellt om ej
genom modern hydraulisk teknik halva kyrkan
praktiskt taget lyftes upp och nu står säkert
på sina 57 betongpelare av upp till 10 m.
längd vilka pressats ned till fast mark med ett
tryck på varje av mellan 60 och 90 ton.
För att ej hällen skulle bliva för dyrbar och
otymplig - den måste ju med någon dm täcka
graven på alla håll - var dessa murade gravar
inte alls lika dem å kyrkogården berättas från
reparationerna 1860 och 1910, utan var
endast en liten stensatt håla ca. 1 m, djup
och påträffades liken i halvt sittande ställning
med uppdragna knän. Alla hade varit
balsamerade. I en del fanns dock rester av en
lådliknande kista. I den mån det ej skett förut
kastades nämligen vid reparationen 1860 de
flesta gravhällar ut på kyrkogården och
gravarna fylldes. Kvar blev tydligen endast
Widmans (nu under röda mattan) , men 1910
flyttades in även kyrkh. Wallenius häll och
den över en Karin Västgöte, död 1606, och
Mercels och Joacim Amnelis uppsattes på
resp. korets norra och vapenhusets västra
vägg. Den sistnämnde upptar visserligen blott
den några år tidigare avlidne hustruns namn,
men får vi antaga även Joacim fått en fristad i
samma grav.
Vad först kyrkogården beträffar kan av en
mystisk stenmur från tornet söderut på f .n.
ca. 1 m. djup men omvittnad av
generationers dödgrävare, antagas att den
under de första århundradena endast
utgjorde en mycket liten sådan söder om
kyrkan och omgärdad av en hög
borggårdsmur och vars båda ändar var
ansluten till kyrkan. Samtidigt med tornets
tillkomst på 1400-talet utökades så
kyrkogården mot väster. 1710 tillkom den s.k.
kolerakyrkogården eller nedre kyrkogården
och på 1920-talet den nya.
Förr hade var by sin begravningsplats å
kyrkogården och säges de ha legat från öster
till väster i den ordning de 12 byarna var
belägna inom socken. Av Tunaböndernas
gravstenar kan än i dag avläsas den gamla
traditionen. Tills oskicket förbjöds 1815 lät
dock prästerna med anhöriga begrava sig i
själva kyrkan, och mot en lämplig slant till
denna gick det för sig även för andra. Förr var
Ävenså hittades 1910 en stor gravhäll i golvet
under läktaren. Någon inskription hade den
inte. I alla händelser putsades den och lades
på altaret. Denna är med största säkerhet
kyrkoherde Ströms gravhäll. Han betalade
1761 60 daler för den murade grav han då
färdigställt framför sakristidörren och just den
hällen flyttades 1860 under läktaren. Att den
saknade inskription kan bero på samma
anledning som Amnelius. Ström avled 1766
men hustrun först 29 år senare (se Ekeby) ,
och sonen Notarien Ström miste samtidigt sin
hustru och 2 barn och ekonomin var skral
varför tydligen inget blev utav med inskription
för den snart omgifte Notarien.
En gravsten som även flyttades in 1910
(under predikstolen) är en märklig klenod för
Sid 97
en landskyrka och en av Sveriges äldsta
gravstenar (utom runstenarna), nämligen den
över Kaniken Gerika Brand och hans hustru,
döda 1309. Hur den stora stenen hamnat på
Alsike kyrkogård är dock en gåta. På 1600talet låg den nämligen i Sigtuna Mariakyrka
och det är naturligtvis där kaniken har verkat
och jordats. Som jämförelse kan nämnas att
äldsta gravstenen i Uppsala domkyrka bär
årtalet 1314.
Några äldre bondegravstenar finnes ej
bevarade. Tydligen var brukligt med endast
enkla kors av trä eller järn. 6 sådana har
under årens lopp tillvaratagits å kyrkogården,
varav 4 tidigare fanns i sakristian. Under
sakristigolvet finnes en murad källare
tillkommen 1686, men vad den haft för
ändamål kan ej utrönas. Enär den uppförts på
socknens bekostnad och med lucka av trä i
golvet och trappa ned kan ej som antytts vara
fråga om ett gravkor. Och framförallt inte för
adel enär sådana av större format inte förrän
med släkten Cederström valt sitt sista vilorum
i Alsike trots vi en tid hade rätt gott om dem.
Krusifixet dateras från början av 1400-talet. I
Statens Historiska Museum finnes därtill ett
från 1200-talet kallat "Alsike-krusifixet" och
ansett som en av vår medeltids förnämsta
skapelser. Det hade 1946 via en konsthandel
och 5.000 kr. kommit från samlingarna å
Krusenberg. Varifrån Emanuel Cederströn fått
klenoden är dock oklart och inget som helst
att orda om såvida ej brodern Gustav såsom
tillkallad konstexpert vid bouppteckningen
efter Emanuels död 1920 uppgivit det
tillvaratagits av Emanuel å Alsikes kyrkas vind
där det legat sedan den stora men ytterst
pietetslösa restaureringen 1860 då bl. a
dopfunten av sandsten med Kristusbilder i
relief och troligen ett Gotländskt arbete från
1200-talet slogs sönder av jobbarna och
1523
-1545
bitarna användes som slipsten, samt
altarskåpet kastades ut på kyrkogården och
skolbarnen sparkade boll på kyrkbacken med
delar av förgyllda helgon och apostlar. Efter
alla tidningsskriverier om krucifixet 1946
verifierade Gustav Ceder ströms dotter Carola
att hennes far alltid sagt Emanuel fått ett
krucifix från Alsike kyrka.
Emanuels eljest så utförliga dagbok nämner
därom inget. Ej heller att han 1880 köpt ett
från Vassunda kyrka för 200 kr. Däremot som
vi läst att han 1876 fått ett av sin kusin Thure
Cederström. Att Alsike haft 2 förefaller dock
egendomligt, och i själva kyrkan har tydligen
inget funnits sedan reformationen 1521
förrän 1910, men dessförinnan hängde det en
tid i vapenhuset.
När Ärkebiskop Rosenstein visiterade 1828
låg just ett krucifix på kyrkvinden men om
det var det vi nu har i kyrkan eller
konstverket i Statens Historiska museum
torde aldrig kunna utrönas. Någon tjuv som
stal krucifix i Alsike kyrka var dock inte
Emanuel Cederström. Det menar inte heller
brodern Gustav. I så fall fick eller böt han åt
sig skräpet mot ett annat på Afzelius tid. Mera
värderades det inte den tiden. Knivsta sålde
bort sitt 1870 för 15 kr.
Angående de kyrkans textilier från 1600-talet
som för bättre vård deponerades i Domkyrkan
1910 men efter 49 år återfås i malätet skick
hänvisar jag till Curman-Roosvalls
beskrivning, men finnes utförligare i Alsikes
kyrkoböcker och protokoll från 16- och början
av 1700-talet om tvekan råder när och av
vilka alla dessa antependium m.m. givits.
Vår storklocka är en av Upplands äldsta och
även den förstås från kyrkans guldålder
1400-talet. Den har en inskrift (minuskler)
som mig veterligen ingen kunnat tyda.
Gustav Wasa konfiskerar kyrkornas "överflödiga" silver. I Kammararkivet finnes
bevarade längder vad som lämnats från större delen av Sveriges och Finlands
församlingar. Från Upplands omkring 180 föreligger uppgift från ca. 160 men ingen
från detta härad. Detsamma gäller om klockskatten 1531. Den största eller näst
största skulle lämnas, eller silver för dess värde. Så gjorde de flesta socknar här i
orten, men inget därom från Alsike. Tänkbart är att Alsike lämnat sin näst största,
ty 1759 talas inte om någon omgjutning vilket eljest bort vara fallet.
1560
Natten mellan den 18 och 19 december stod Gustav Wasa och 2 av hans
drottningar lik i Alsike kyrka vid likfärden till Uppsala domkyrka. 2 biskopar och 50
präster höll vakt och Alsikebönderna fick härbärgera likföljet på flera hundra
personer och dito hästar.
1607
20-21 febr. På väg till sin kröning i Domkyrkan tog Karl IX nattkvarter i Alsike by
Sid 98
och socken. Följet bestod av Rikets Ständer, Riddare och Adel och vid pass 1.000
hästar räknades vid avfärden från Stockholm 18 febr. Första dagen hann de till
Sundby i Hammarby sn. och andra till Märsta. Alltså 4 dagar för de 7 milen. Detta
att Alsike och dess bönder ofta utsattes för kungliga processioner förstås när man
ser att samtliga regenter från Gustav Wasa till Ulrica d.y. krönts i Uppsala utom
Drottning Kristina och Karl XII, och en hel del även jordats där. Dessutom alla
övriga storgubbar.
1641
Erhöll Alsike kyrka 12 daler smt, för det Sten Beilkes lik stod här en tid.
1650
Kyrkoböckerna anger att 7 st. Finnar nu var bosatta här.
1663
Lades nytt tak på sockenstugan.
1665
"Sammanwijdes här i Alsike kyrkia Dessa Lappfolk, Paul Ericson och Ingrijd
Andersdotter. Till detta Christeliga Wärket woro till Wittnes dessa ifrån Pythå
Lappmark". (Är 6 st. Lappar.)
1681
Börjar Alsikes första Huvudbok (och räcker i 120 år!) Som en del mera detaljerade
räkenskapsböcker finnes ryms debet och kredit vanligen på ett uppslag. Största
inkomstposten är normalt försäljningen av de 6 tunnor spannmål Gustav Wasa vid
kyrkoreduktionen fick behålla av det 2/3 av tiondet han indrog. Därnäst största är
vanligen böter för "otidigt sänglag", och utgick med 6 daler om 9 månader ej
förgått sedan vigseln till första barnets födelse. En utlaga Alsikebönderna och
drängarna tydligen ansåg skälig, ty klagomål spörjes icke trots att drängens halva
kontanta årslön strök med. Men vad skulle en nutida kyrko- eller kommunalkassör
säga om en dylik inkomststat?
Rent "lönskaläge" kostade dock dubbelt enär i sådana fall även den kvinnliga parten
fick bidraga med 6 daler, eller hela årslön för en midsommarnatt. Parternas namn
upplästes även i kyrkan och 1763 är t.o.m. i själva huvudboken ordentligt överfört
att "Qvinnspersonen Kerstin Jansdotter i Tuna för enkelt hor erlagt 6 daler." Allt
upphörde 1855 (d. v. s. böterna).
Kyrkans inkomster av olika "lägen" räckte vanligen till årets inköp av vin och
oblater, som var 1-2 ankare "Picardong^' om 40 lit. samt 1.000 oblater. Även om
folk gick flitigt till nattvarden den tiden förefaller vinåtgången för en nutida
kyrkorevisor väl kraftig och motsvarar klunkar om 8 cl till varje oblat. Tydligen var
picardongen användbar även i andra sammanhang, men oblaten ej lämplig som
tilltugg.
Från fattigbössan vid Gästgiveriet redovisas 5-10 daler årligen från 1713.
Gravplatser i kyrkan kostade vanligen 60 daler, och drängar som i fyllan och villan
slogs på landsvägen bota 8 daler(till kyrkan),
1701
I februari hölls tacksägelse i Alsike kyrka för "Segern vid Narva"
1704
I februari hölls tacksägelse i Alsike kyrka för att "Staden Thom fallit".
1708
Inköptes ännu bevarade kyrkkistan.
1710
Hur många som egentligen dog i pesten det året framgår ej av Alsikes dödbok, men
efter jämförelse med mantalslängder m.m. bör det ha varit 50-60 st. De flesta vid
Krusenberg-Fredrikslund. Den 24 sept. dog bara vid Krusenberg följande:
Mor, dotter och en inhysjes i Rödbo.
Far, mor, dotter och 2 inhysjes i Udden.
Far, mor, son, dotter i Hummeltorp.
Far, mor, 3 döttrar i Amsterdam (=nuv.Dammen).
Far, dotter, 1 inhysjes i Mellanbo.
3 döttrar i Qvarntorpet.
Sid 99
Hustrun i Nybygget.
I Alsike synes alla offren ha begravts å den då tillkomna Kolerakyrkogården. Om
denna se även 1834, 1864 och 1909. Begravdes alltså icke i "närmaste avsides
belägna backe" enligt Kungl. Rådets anvisning som i de flesta kringliggande
socknar.
1748
Beslöts att den gamla och alldeles förfallna sockenstugan ånyo skulle uppbyggas.
För taket åtog sig Krusenberg skära 400 torv och Kungshamn 50, och "Tuna
bonnen" skulle lägga jord till trossbotten. Denna alltså både 1663 och 1748 så
förfallna sockenstugan är nuvarande folkskolans södra del
1744
Soldat Åberg vid Årby gav 2 daler till kyrkan för "sin lyckliga hemkomst från kriget i
Finland". Det hade han anledning till ty hälften av hans kamrater i Upplands
regemente blev kvar.
1754
Ny bänkdelning på grund av nya bänkar. Det fanns nu 27 på var sida. Korskyrkan
tillkom som bekant 1860.
1756
Tjärades det höga och spetsiga tornet (som Vaksalas nu) av Soldat Enebom.
Arbetet kosta 151 dal. tjäran 288. När han något år senare skulle sätta upp en
kyrktupp på Skepptuna kyrka angives att han"nedföll och olycksaligen ändade sitt
liv".
1763
Nuvarande predikstol anskaffades och den gamla såldes till Tegner på Rikebasta för
3 daler kmt.
1769
22 jan."Sammankallades Församlingen i sockenstugan att efterhöra om något
oskickligt förhållande försports under Julhelgen, då en och annan tillkännagav, att
några av ungdomen tagit sig före att om nattetid gå omkring och sjunga för
dörrarna den s.k. St. Staffans visa, och som sådana sånger ansågs för ett oskickligt
uppförande, så varnades för denna gången med hotelse av stockstraff".
Stockstraffet tillkom 1686 och stod stocken sommartid utanför ingången, men
vintertid i vapenhuset. Om dess utseende se Seglora kyrka på Skansen.
1771
Pastor påminte om en boms uppsättande vid Alsike Gästgivaregård som kunde
hindra de resande från att färdas under kyrkotid, och lovade Kamrer Molander vid
Krusenberg förfärdiga en dylik.
1787
Alsikes första antecknade konfirmation, 1 pojke, 4 flickor. Från 1811 är obligatoriskt
för alla barn.
1790
Protokoll saknas.
-1828
1834
Då inom församlingen en sägen skall vara gängse, att den täppan, vilken ligger
invid kyrkogården, och av Klockaren begagnad, och som nu blivit förhyrd ifall
Coleran skulle uppträda, skulle redan förut tillhöra Kyrkan, och varit kyrkogård för
dem som 1710 i Pesten avledo, skulle karta eller annat anskaffas.
1837
5 dec. Beslutades att å varje dansnöje spelpengar skulle upptagas för inköp av
Orgel till Alsike kyrka. Under de 56 år insamlingen pågick, inföll bidrag från 124
danstillställningar, varav från jämt 100 sådana åren 1838-57 under gamla
myntberäkningen inflöt 127 Rd. 22 Sk. 5 runstycken, och från 24 danser åren
1858-74 redovisas 58 Kr. 8 öre. Detta kulturhistoriska beslut att Alsikeungdomen
skulle dansa ihop en kyrkorgel, vilket den i motsats till de flesta kyrkor i orten
saknade, mötte ingen annan reservation än att bonden Tuna D:2 förklarade sig inte
ämna ansvara att spelpengar kom att upptagas ifall det dansades hos honom.
Prästen Nordhammar föregick med gott exempel och ställde till med dans vid
prästgården redan 1 Januari 1838 och fick ihop 6 Rd. och sedan ett par gånger om
året till sin död 1852. Största beloppen inflöt dock å midsommardansen vid
Krusenberg som började 1842 och sedan tradition under hela Cederströmska
perioden till 1920-talet. Beslöts att en "Tallrick" skulle cirkulera å Bröllop och
Sid 100
Barnsöl för insamling till de fattige och Lazarettet. Denna "tallrick" minnes de gamla
enär den förekom nästan hela1800-talet. Det användes vid slika tillfällen knepigt
nog två tallrikar, vanligen av tenn och den övre skulle vara av en flatare typ. När en
person lagt sin skärv i den övre tömdes den omedelbart i den undre, dock ej fortare
än de närmast sittande kunde kontrollera att åtminstone helmantalsbönderna lagt
på en femskilling, Avskedade soldaten Hök hade kallats inför samma stämma varför
han i långlig tid avhållit sig från både Herrans Nattvard och Kyrkogång, och
förklarade det berodde i alldeles avsaknad av lämpliga kläder, och ej heller kunnat
få låna sådana för tillfället, varför Kyrkvärden Nils Larsson med flera Socknemän
erbjödo sig låna Hök kläder ifall det var hans alvare och vilja i Herrans hus sig
infinna, varefter han efter allvarlige föreställningar lovat att sitt leverne förändra,
han från Stämman avträdde.
1840
Från Konungens Respektive Befallningshavande hade ankommit en skrivelse,
föranledd av erfarenhet, huruledes även i Alsike liksom på andra orter,
Auktionsbesökare kvarstanna hela nätterna under dryckenskap, dans och osedligt
leverne. Sockenmännen ansåg sig böra kunna intyga sådant oskick ej förekom i
denna församling.
1845
Dragonen Hamberg vid Kungshamn och hans fästekvinna Johanna Hök hade kallats
inför högvördiga Kyrkorådet av den anledningen Hamberg under äktenskapslöfte
lägrat Johanna men ej fullföljt äktenskapet under förebådande han ej erhållit
"befälets" tillstånd. Under tiden hade han för andra gången med Johanna framavlat
ett barn, och var hon nu för tredje gången av honom i havande tillstånd försatt.
Hamberg uteblev. Ordf, hade sedermera ett samtal med Majoren och för honon
förklarat Johanna voro nog så dräglig som de flesta i orten, och med undantag av
sammanlevnaden med Hamberg var inget ofördelaktigt om henne bekant. Under
sådana omständigheter lovade Majoren att från hans sida förelåg inget hinder för
äktenskap, och av vad anledning Hamberg kallats till prästgården. Hamberg
uteblev. Han kallades då genom sexman. Hamberg uteblev. Av den anledningen
hade såväl Hamberg som Johanna kallats inför Kyrkorådet. Hamberg uteblev, men
låtit hälsa han ej lydde andra än sitt befäl. Han ålades nu vid vite av 5 Rd. infinna
sig inför Kyrkorådet 14 mars kl. 4 em. Hamberg uteblev. Varför han vid förnyat vite
ålades att infinna sig i Alsike kyrka Maria Bebådelsedag 25 mars. Och tänk. Den
karske och ståtlige dragonen Hamberg infann sig i full paraduniform tillsammans
med sin vackra fästmö Johanna. Lysning uttogs. De gifte sig och fick omsider 10
barn (5 döda) i dragonstugan och har en mängd avkomlingar i orten. Sonen Carl f.
1848 fick t.e.x. 8 pojkar i följd vid torpet Odlingsberg under Ekeby samt 1 flicka.
Det var ju en nätt skolväg för dessa barn till Alsike folkskola. Först skog 2 km ned
till Ekeby, och sedan bara 7 1/2 km. kvar.
1852
Bortstals Alsikes kyrksilver. Det bestod av kalk, patén, silverkanna, oblatask,
sockenbudskalk, samt en matsked märkt A. S.K. Alltsammans vägde 502 lod (ca. 5
kg) varav blott vinkannan 1,4.
1860
Beslöts på sockenstämma att dansnöjen ej får räcka längre än till kl. 6 följande
morgon. Och påmindes att vid slika tillfällen insamling till Orgelverket skall äga
rum.
1861
Som församlingens Klockare Carl Eriksén blivit angiven hava uppbrutit det stängsel
som blivit satt kring den nya orgeln, på det att ingen obehörig skulle spela därpå,
förmente Eriksén att han ej trott det gällde honom utan de som skulle ringa i
tornet. Ordinarie Klockare och Organist var den nyligen valde Seminarieeleven Carl
Petter Pettersson.
1861
Ny bänkdelning efter korskyrkans tillkomst men ändrades och utvidgades bänkarna
1910, men ännu efter den tiden levde den indelningen från 1861 och minns jag far
inte gärna satte sig i annan bänk än den 6: te till höger. Jag ville ju helst sitta hos
mamma men det passade sig inte ty hon satt på fruntimmerssidan. Nygifta och
förälskade par knallade gången fram i Alsike kyrka, men sedan tvärt åt varsitt håll.
Sid 101
Stora bänken i Koret tilldelas Pastor.
Lilla bänken därstädes tillföll Kyrkvärdarna.
Krusenberg bänkarna nr 1 och 23
Hagelstena och Gästgiveriet 2 och 24
Fredrikslund och Kungshamn 3 och 25
Rikebasta 4 och26
Morga 5 och27
Tagsta 6 och 28
Kronans Manskap 7 och 29
Torpare och Inhysjes 8-9 och 30-31
Lippinge 10 och 32
Skäggesta 11 och 33
Årby 12 och 34
Tuna 13-14 och 35-36
Klockarg. och Fattigstugan 37 och 38
Ekeby 15-16 och 39-40
Prästgården 17-18 och 41-42
Bergendal 19 och 43
Fribänkar De återstående.
1861
Kyrkovaktmästarens begäran om löneförhöjning blev såtillvida beviljad, att
Socknemännen beslöto ihågkomma honom med någon välfägnad vid Jultiden.
1862
I händelse den föreslagna Järnvägen kommer att dragas öster om Sigtunafjärden,
förklarade sig Församlingen villig betala 10 Rd. Riksmynt per mantal.
1862
Den 8 dec. Sista sockenstämman i Alsike. Carl Cederströn på Krusenberg valdes till
Ordf, i den nya Kommunal-Styrelsen.
1865
Inspektor Wiström vid Ekeby fick uppdrag undersöka huruvida några rallare vid
järnvägsbygget mot billigt ackord voro villiga att laga de bristfälliga delarna av
Kyrkomuren.
1872
Kungsringning efter Salig Karl den XV. Ringningen gick i tur mellan gårdarna, 1 tim
per dag från kl. 12 en längre tid. Gamla dragon Rick berätta bönder och drängar
förstås måste ha brännvin med. "De ringde ovåligt, och det lät för djävligt".
1875
Insamlingen från Danserna till orgeln beslöts upphöra.
1878
Inköptes en Bolinders Varmapparat (järnkamin) att uppsättas i kyrkan. Den hade
hittills saknat värme. För att klara sig från lunginflammation tog gubbarna ett par
"körksupar" innan de knalla in i kyrkan. Varmapparaten placerades invid muren i
Tagstabänkens karlsida, men flyttades sedan till fruntimmerssidan bänkarna 34-35.
Den fick visserligen tjänstgöra till 1910 men värmde inte utan endast sotade ned
valven, så bönderna fortsatte med sina kyrksupar och gick gärna ut ett tag även
mitt i predikan "för att se till hästarna".
Sid 102
Våra Herdar
Dessa presenterades i "Hem och Bygd" 1945
men som i denna sockenkrönika läsaren då
och då kommer i kontakt med dem eller en
händelse det kan vara av intresse se vilken
präst som då tjänstgjorde, införes en
kortfattad längd även här med de ändringar
och tillägg en profan beskrivning som denna
kan tillåta sig. En hembygds- och
släktforskares förnämsta material är ju
sockenprotokollen och kyrkans
ministertalböcker av olika slag. Som företal
till sin bok om Skuttunge skriver visserligen
Kyrkh. A.Andersson: "Enär det är prästerna
själva som skrivit sin historia i
sockenprotokollen m.m, är det mera en bild
hur prästen .ville vara, och inte hur han var".
Hur än de var kan sägas att de forna
prästerna i vardagslag ej var stort annat än
bönder och deltog med liv och lust i deras
fröjder och bekymmer samt brukade själva
sin prästgård.
Wallenius (1767-83) synes vara den första
som inte gjorde det, men Nordhammar drev
den själv med hjälp av rättare och drängar,
men efter honom torde samtliga haft
arrendator. Pondus och popularitet gick dock
inte att förena. Inför adel och annat herrskap
på herrgårdarna kände de sig osäkra, och fick
krusa både för umgänget och sitt rättmätiga
tionde. Adeln gick inte på stämmorna och
deras fogdar som förde deras talan
respekterades inte av bönderna, som
åtminstone så där efter 1770 synes ha
återfått livslusten och inte alla gånger var så
roliga att tas med enär de flocka sig bakefter
vissa framstående bondeledare. Skrivkunniga
tolvmän och kyrkvärdar. Det käftades
ofantligt på stämmorna vad än prästen
föreslog.
Det s.k. mannaminnet förmäler eljest inte om
några asketiska kyrkans tjänare som med
törnekrona och gloria bar sitt kors och sitt
ämbete i likhet med den vars lära de
förkunnade, utan glorian sades i så fall vara
den flämtande reflex vaxljusen i Alsike kyrka
kastade i välmående kerubansikten. De flesta
gick nämligen ikring som en levande reklam
för sitt pastorat och sin prästgård, och tog
heller inte illa upp att de ständigt på
bonnkalasen påmindes därom. För många var
fetman ett gissel. Under predikan måste de
sitta, och falla på knä vid altaret tordes de
inte.
Rekord för Ärkestiftet torde dock den i Bro
och Lossa 1700 ha enär kyrkdörren måste
utvidgas och vid sjukbesök kom han ej in i
stugorna utan de sjuka måste bäras ut till
honom för att få nattvarden. Den i Nysätra
1790 blev med tiden så fet att ögonbrynen
betäckte ögonen och han blev blind. Men det
var ju så bönderna ville ha sin präst. Det
skulle synas i Lagga och Vassunda att vi hade
häradets största prästgård. Vid prästval hade
därför en skranglig komminister inte stora
utsikter. Nej, en som redan var prost eller
utsikt snart bliva det skulle det vara. Alla
efter Nordhammar var även i 50-60 års
åldern vid valet. När Öhrn valdes 1881 sattes
därtill nästan som villkor att han inte fick vara
religiös! Tack vare mormonerna och alla
fripredikanter som i 30 år härjat i socknen
såg de rött om det ordet nämndes. Herden
alltså för stor både till kropp och själ för den
svältfödda fårahjorden, och att distansen vad
själen beträffar skulle bibehållas visar deras
ljumma intresse för allmän skolundervisning.
Därom se "Skolfrågan".
Men det var ej bara med fetman prästen hade
bekymmer, utan även med svälten. Till 1862
förestod han även fattig- och barnavården om
det nu skall kallas vård. Prästerna klämdes
mellan tvenne eldar. Behovet och viljan att
giva och böndernas motstånd bevilja något.
Praktiskt taget samtliga som sökte understöd
kom nämligen från herrgårdarna varifrån de
skyfflades på socken vartefter de blev
utslitna, och bönderna ansåg herrgårdarna i
likhet med dem själva kunde försörja sina
fattige och annat de släpat hit.
Följden blev att prästen i många fall fick giva
från egen kassa eller matbod. Och var det
framförallt prästfrun de hungrande sökte sig
vid nödår och sjukdom. Det var hon mera än
prästen som kom att representera
himmelriket och fördela mannan. Detta
nämnt av många från nödåren 1844 och 69
och icke av mig som ett inlägg för kvinnliga
präster.
Dog en präst hade änkan 1-2 nådår. D. v. s.
hon fick uppbära inkomsten men själv avlöna
ersättaren. Var hon ej för lastgammal eller
myndig hade hon ingen svårighet få sökande
som var villiga övertaga både henne och
pastoratet. Detta kallades att "konservera"
änkan, och hade sin välsignelse av bönderna
vid prästvalet ty de praktisera själva samma
Sid 103
system för att få en gård.
Om prästlängden är att säga att den före
1500-talet är mycket ofullständig. De angivna
tjänsteåren är orimliga, och 1200-talet
saknas.
1305-1307
Thomas
1307-1350
Johannes Philippi
1360-1400
Mickael
1360-1400
Nicolaus (Men se gåvobrevet av Tagsta 1414)
1360-1400
Nicolaus
1400-1450
Magnus Olai
1500-1550
Hemmingus Nicolai Var Senator 1515 i Helga Lekamens Gille i Alsike, om
vilken lokalavdelning vi dock föga känner.
1548-1580
Olaus Clementis. En del av hans gravsten i koret
1581-1587
Herr Nils
1588-1614
Henrikus Caroli Hinck. Slog 1594 armen av sin dräng under slagsmål. Att han
därför blev halshuggen av bönderna är en förväxling med prästen Skunk i
Vassunda som blev det 1659 för samlag med klockarens hustru på altaret.
1614-1632
Henrich Matthie Alsichensis. Alsikes äldsta protokoll och räkenskaper som
börja 1615 är upprättade av honom.
1634-1641
Petrus Magni Agrivillius. Han förmanades 1637 av Ärkebiskopen att han som
pastor skulle regera församlingen, och icke låta församlingen regera honom,
1641-1652
Eric Ivari Hyälius. Vid prästvalet var bönderna emot honom enär han inga
synnerliga gåvor hade att predika, varför han av Consistorie uppmanades
bjuda hem bönderna på mat och öl.
1654-1680
Johan Widman. Gravhäll under röda mattan.
1681-1708
Johan Amnelius. Bondson från Funbo. Enligt "Herda-minnet" var vid hans död
prästgården alldeles nedrutten och boet utfattigt, samt var han i skuld till
kyrkan med 1.150 daler. Genom hans försummelse förlorade Knivsta sin
kyrkojord. Med "Knivstas kyrkojord" torde avses den forna prästgården i Säby
före reformationen. Den indrogs av Karl XI i likhet med en hel del liknande
utan att i vårt fall någon försummelse från Amnelius sida förelåg. Kungen gav
i stället både Säby och Noor till Nils Gyldenstolpe och Knivsta fick Engby nr. 2
som komministergård.
1709-1744
Joacim Amnelius. Son till föreg. Huspredikant hos Nils Gyldenstolpe.
1746-1766
Johan Ström
1767-1785
Lars Wallenius. Prosten Beckman gav honom det intyget han var en from och
enfaldig prästman som ej visste av någon elakhet. Han var gift 2 gånger.
Andra med en Kaptensdotter vid Fortificationen. Detta gifte ingicks under
mycken skröplighet, och säges han bröllopsnatten ha tagit miste om sin brud.
Denne skall sedermera genom sin karghet hava övertygat honom, att han
genom detta giftermål begått ett ännu större misstag än bröllopsnatten.
1734-1798
Johan Valentin Mercel
1799-1824
Adolf Elfsberg
1824-1826
Lars Utterström
1826-1852
Olof Nordhammar. Ägde en tid även Branshammar. Riksdagsman 1840-41.
När blixten slog ned i Alsike prästgård 21 juni 1829 satt familjen och åt
Sid 104
middag. Äldsta sonen dödades direkt. Den nya prästgården uppfördes på den
gamlas grund, men den nytillkomna vindsvåningen fick Nordhammar själv
bekosta inredningen utav.
1855-1867
Ludvig Josef Lundholm. För honom gick de flesta av mina äldre intervjuoffer
och läste, men begrep de ej vad han sade enär han efter ett slaganfall hade
svårt för att tala. Hade sista åren hjälppräst.
1867-1875
Karl Johan Forslund
1874-1880
Artur Afzelius. Dessa 3 präster efter Nordhammar hade ytterst svårt att
hävda sig i Alsike.
1881-1907
Klas Alfred Öhrn
1908-1950
Karl Fredrik Andersson
1951-1957
Einar Gisslandi
Komministrar
1590-talet
Olai Olaus
1601
Magni
1605
Petrus Broderius
1638-1658
Abraham Agrivillius
1659
Olai Agrivillius
1660-talet
Laurenti Israelis. Blev 1660 tilltalad varför han i sitt leverne var så orolig, och
viger ihop folk av olika åldrar som aldrig kan sämjas.
1662-1672
Henric Helelius. Beskylldes för att dricka och predika illa, samt hava en
högsint och sticken hustru.
1672-1699
Bengt Helling
1699-1710
Bengt Trunström. Fadern bonde i Trunsta. Gift 1702 med Kyrkh. Amnelius
dotter Christina.
1712-1721
Eric Norrelius
1722-1755
Eric Brunnberg. Bondson från Brunnby i Östuna. Anklagades 1725 att han
förrätta gudstjänsten kort och stympigt, föra förargerligt leverne med sin
hustru, lever i sus och dus i sällskap med pigor och drängar till löje och
förakt. Yppat en hemlig bekännelse. En bonde rådde han, om han ville mista
sin gamla hustru bruka rävkakor (styknin). Uti samkväm är han alltid först
full, och sist går han dädan. Förfar sig gemenligen med otidiga discourser,
håller sig helst till sämre hopen, bråttas och rycker, och oändligt mycket
mera. Avsattes på 6 månader.
1755-1765
Johan Berg. När Engby komministergård genom åskeld nedbrann, förlorade
han hela sin egendom. Hans hushåll bestod då av 12 personer.
1765-1792
Jacob Lenholm. Bondson från Lena. Det var han som en gång avslutade sin
predikan i Knivsta kyrka med att säga: "Förbannad vare den, som inte håller
hägn och stägn, kring Långhammars äng, Amen". Denna äng som tillhörde
Engby lär ha legat invid ån bortåt Skottsila.
1794-1840
Gabriel Liljesvärd. Vid sin död hade han varit sängliggande i 20 år. Han var
den första adelman inom Ärkestiftet som blivit präst.
1841-1845
Johan Erik Dahlman
Sid 105
1846-1856
Erik Hesslin
1856-1860
Per Johan Gällstedt
1860-
Johan Samuel Anjou
1875-1896
Magnus Theodor Lorell
1896-1899
Carl Emil Tillman
1899-1909
Petrus Eckhoff
1909-1918
Per Gustav Berg. Äldre Knivstabor torde minnas hans misshag och skriverier
om skytteföreningens fester i Särsta hage.
Gustav Wasa indrog ej blott en stor del av
kyrkans egendom utan var han även 400 år
före sin tid i så motto han sammanslog Alsike
och Knivsta till ett pastorat och med
komminister i Knivsta. Denna hade sitt
boställe och fick uppbära de gåvor
församlingsborna hade att erlägga vid varje
förrättning, men tydligen inget av tiondet,
utan det uppbars av kyrkoherden som sedan i
så fall lämnade sin komminister viss del.
Sysslan får nu betraktas som en anhalt i
väntan på ett pastorat. Många förföll dock
eller valt fel bana i livet och kom ej längre.
Detta till nackdel för berörda församlingar, ty
den får komministern tydligen sköta ganska
självständigt utan den makt och myndighet
en kyrkoherde dock hade. Kyrkobokföringen
och protokollen är ofta under all kritik. Det
torde alla som något sysslat med arkiv och
släktforskning kunna intyga,
Klockare
Klockare har säkerligen funnits i Alsike nästan
lika länge som präster, men före
mantalslängdernas tillkomst 1650 är de ej
namngivna:
1655
Anders Johansson. Kallas i längden "Klockarbonde",
1659-1679
Per Jansson. Efterträdde sin far.
1680-1716
Anders Persson
1718-1768
Anders Ersson (Högman). I "Erlinghundras Kyrkor" ingår ett stämmoprotokoll
från 26 febr. 1768 som i Emanuel Cederströms något påbättrade översättning
lyder:
"Klockare Högman anhåller om sitt avsked, men ber församlingen då han i 50
år och 2 månader innehaft befattningen, draga försorg om hans uppehälle på
gamla dagar. Denna begäran fann församlingen billig och som han bäst kunde
bliva bibehållen om hans dotter blev försörjd, var man betänkt att föreslå
henne, Lisa Högman, en skickelig man, som klockarsysslan kunde tillträda.
Härtill anmälde sig Studiosus Herr Lennberg, vilken av v. Pastor och
församlingen var känd för boklärdhet och goda seder. Då han med ett högt
och ljudeligt Ja förklarat sig villig äkta förenämnda dotter till Högman, Enkan
Lisa Högman, samt draga försorg om att dess gamla föräldrar icke skulle lida
någon nöd på dess ålderdom, antogs Lennberg enhälligt av församlingen till
Klockare i Alsike med de villkor, att han skulle ställa nöjaktig borgen samt
lära sig slå åder".
Protokollet är ej undertecknat. Den gamla prosten Ström hade ju dött 1766
och Wallenius ännu ej tillträtt, utan var det någon av de diverse v. pastorer
som den tiden skötte tjänsten som fått ihop det kulturhistoriska protokollet.
(Se även där skolfrågan behandlas 1768). Högman var född 1690 av en
bonde i forna Alsike by. Av hans 5 döttrar föddes Elisabet 1729. Hon blev
sedermera gift med "Interimsklockaren" Per Manjette, som från 1760
huvudsakligen skötte tjänsten, men dör han i lungsot 1766, endast 32 år
Sid 106
gammal, efterlämnande utom änkan Elisabet även 2 små barn.
Sockengubbarnas knepiga pensionering av sin 78-åriga klockare blev dock ej
så lyckad. Lennberg som då var en glad "Studiosus" på 27 år, gifte sig
visserligen redan en månad efter stämman med den 39-åriga Elisabet, men
dog hon i barnsbörd 14 januari 1769 och barnet 10 dagar därefter. Lennberg
sluta snart att dra försorg om sin svärfar, och till råga på allt ville han inte
olikt senare tiders klockare ha bostället reparerat, eller helst ny stuga,
framförallt om han skulle "undervisa socknens barn" enligt myndigheternas
konstiga påfund av den 19 febr. 1768. Allt gjorde att församlingen på stämma
den 6 maj 1770 ansåg säkrast "transportera" Lennberg till Irsta församling i
Västmanland. Dessförinnan bad dock Högman att få flytta in i fattigstugan,
vilket nådigt beviljades, liksom ett mindre understöd, och lovades han något
mer om han "orkade med att undervisa fattigmans barn i abcdinnanläsningen och christendomen".
Efter hans död 1772 beviljade även sockenstämman hans änka en storslagen
förmån. Hon fick kvarbo i fattigstugan och "ohämmat nijuta sin mans
efterlämnade egendom". Där dog hon 1785, nära 90 år gammal, och nästan
till sin död var hon en av Alsikes två "Läsgummor" den tiden.
1765-1770
Lennberg. Född i Uppsala 1740.
1771-1812
Eric Sahlström. Han var f. i Huddunge 1734 och gift 2 gånger. Hans första
hustru dog i Alsike 1791. Omgift med Brita Sundberg f, 1746 i Tystberga, död
1809. Båda äktenskapen tydligen barnlösa. På grund av att
sockenprotokollen från 1788 till 1829 förkom vid prästgårdsbranden, kan
inget närmare sägas om hans klockargärning, men av allt att döma var han
mycket omtyckt. Han dog 28 aug. 1812.
1815-1824
Johan Petter Söderström. Född i Wallby 1779. Var förut Skolmästare i
Balingsta och av alla bouppteckningar m.m. han renskrivit framgår han haft
den vackraste handstilen av Alsikes alla klockare. Han och hans hustru blev
här hårt prövade enär av deras 8 barn dog 4 i skolåldern inom ett fåtal år,
och strax efter (1824) även Söderström. Alla i lungsot. Den gamla
klockargården var då som senare infekterad från golv till tak av lungsot och
vägglöss. Hans änka med sina 4 barn får 1839 likt Högman 50 år tidigare
nåden att "'tillsammans med fattighjonet Anna Öfwerberg inflytta i
fattigstugans kammare", där hon blev en slags föreståndarinna och hjälpte de
orkeslösa hjonen. År 1841 beviljades hon halv fattigdel i säd, och även en
slump rågmjöl som efter avlidna fattighjon blivit över". Vanligen fanns i
fattigstugans kök 6-8 gummor, men även mödrar med småbarn och gubbar
erhöll där en fristad.
1825-1855
Pehr Berglund. Född 1794 i Kärrbo. Kom från Bondkyrko försml. Gift m,
Lovisa Tenglin f. 1799 i Kulla, död 1850. Berglund dog 4 april 1855. Inga barn
födda i Alsike.
1856-1860
Carl Eriksén. Han var f. i Husby-Skederid 1802. Hustrun Lovisa Redlig i
Skepptuna 1809. Eriksén kom från Lunda. Död 1874. 5 barn.. Hans lön som
klockare och skolmästare var 10 tun. spannmål samt hade han som
magasinsföreståndare 4 tun. År 1857 erhöll han därtill av stämman som
extra kofoder tillstånd att slå gräs på kyrkogården å den del där på grund av
berg begravning ej kunde ske, men har Nordhammar poängterat att han "inte
får beta där". Hans hustru blev sedermera barnmorska och hade därför 2 tun.
säd årligen samt för varje förlossning 52 skilling (ca. 60 öre), - dock ej av de
fattige. Med tiden förföll tydligen Eriksén något och hade därtill svårt att dra
jämt med den sjuke prosten Lundholm, och 1854 ålades han hålla vikarie för
skolundervisningen, samt kunde han aldrig lära sig spela på den nya fina
orgeln, varför han förtidspensionerades 4 febr. 1861 men fick behålla
klockarbolet och erhöll 5 tun spannmål årligen samt juldagens kollekt som
Sid 107
förut, men skulle gå med haven och avstå ett rum till sin efterträdare.
Enligt Gustav Cederström i "Minnen" och citerat av mig i min uppsats till
"Hem och Bygd" 1945, bestod kyrkomusiken i hans ungdom av "två gubbar,
som sutto i en liten slags loge framme vid altaret, den ene var den vackre
klockaren Ericson, med ett huvud liknande Tegnérs med kritvitt, småknollrigt
hår som en pudel, den andre, en skräddare, den mest vindögde jag någonsin
skådat. Om de hade någon sångröst vet jag ej, men skrika kunde de och
bjödo över varandra i skrikandes kraft under väldigt grimaserande". Denna
vindögde skräddare var en i mitten på 1800-talet mycket känd och populär
figur i Alsike som hette Skånberg och bodde i Rödbo, och som på stämman
antagen sockenskräddare hade han monopol och ambulerade i byarna med
sina gesäller som en dåtida Povel Ramel. Visserligen skratta folk sig
fördärvade bara för att se på honom, men han var även en lustigkurre och
snackfördärvare av första ordningen och självskriven värd och dansledare på
alla kalas. Han utförde då även en solodans som han själv hittat på, och som
efter honom kallades "Skräddardansen" och vilken åtminstone
Vassundabornas sentida skräddare Lundgren och även Kalle Björkman kunde
demonstrera.
Så värst religiös var nog inte Skånberg, och att han som egentligen hade sin
plats under läktaren i bänken för torpare och inhysjes med tiden kom att
uppträda som oavlönad kyrkosångare i klockarlogen framme vid altaret, var
ett påhitt av hans goda vänner i Kyrkorådet för att han åtminstone skulle
sjunga samma psalm som klockarn, vilket efter en veckas "syning" i
bondgårdarna inte alla gånger var så säkert.
Storvuxen och med tiden tämmeligen fet var Skånberg med sitt sprudlande
humör som klippt och skuren till krögare, och som många Alsikebönder blivit
utkastade och portförbjudna vid gästgivargården av den jättestarke Lindberg,
intresserade de Skånberg 1845 att övertaga Nederkrogen vid Flottsund. Men
tydligen blev inget drickbart över åt bönderna, ty efter något år är han åter i
Rödbo som skräddare. Med sin lilla rultiga och lika populära gumma,
kalaskokerskan "Annastinaklara" hade han bortåt 10 barn,
1854-1859
P.G.Gelin Det var alltså han som var vikarie åt Eriksén.
1861-1906
Carl Petter Pettersson. Han kom direkt från seminariet. Hans lön första tiden
var 500 Rd. om året och bostaden det rum Ericson fick avstå, men ingick i
anställningsvillkoren löfte om ett till "efter gumman Redligs död". Hon var
Ericséns seglivade svärmor. En hedersman såväl i, tjänsten som privat var
han mycket omtyckt, och hela sin tjänstetid ombesörjde han utan ersättning
utlåningen från den "dyrbara samling böcker" Alsike fått mottaga 1859 av
okänd givare. Sedan Nyström tillträtt föll biblioteket i glömska. De slitna
böckerna förvarades under min skoltid i skolsalens hörnskåp men har
sedermera fått en fristad i en skrubb tillsammans med Ericséns räkenskaper
den tid han förestod sockenmagasinet. Mycket musikalisk finnes Petterssons
privata orgel nu hos kyrkvaktmästaren.
1907-1919
August Nikolaus Nyström. Denna min lärare ansåg nog vi pojkar vara väl flitig
med rottingen, och hade han för mindre förseelser i uppförande under
lektionerna ett än mer infernaliskt straff som säkerligen bidrog till pojkars i
skolåldern kända motvilja mot flickor, nämligen att till lektionens slut få sitta
hos en jänta om det nu till råga på eländet satt någon udda krake bak i
skolan. Känslan av obehag var tydligen ömsesidig ty det blev god plats hos
flickstackarn som inget illa gjort. Detta nämnt därför att något år senare
under läsningen i Alsike prästgård då vi fick placera oss efter behag behövdes
ingen straffkommendering, utan vi pojkar satte oss frivilligt och så nära som
möjligt dessa förut så otrevliga varelser och därtill tyckte det var synnerligen
olämpligt om någon grabb satte sig på andra sidan. Vi satt nämligen på
Sid 108
långbänkar (plankor).
Vi ansåg vår lärare var snäll och tyckte om flickorna. Det blev även en orsak
till hans bråda avresa från Alsike 1919. Nu efter 45 år inser man Nyström
som lärare var fullt i klass med de bästa den tiden. Inte ovanligt denna tid då
lärarna huvudsakligen rekryterades från hem med enkla förhållanden var att
de som känt tog en synnerligen aktiv del vid demokratins genombrott. Redan
strax efter sin ankomst till Alsike spred sig här ett hemskt rykte att Nyström
var "socialist", och när han hösten 1908 anhöll att skolsalarna skulle öppnas
för föredrag och liknande, anade det barondominerade kyrko- och skolrådet
ugglor i mossen, men gav dock tillstånd under villkor "för nykterhetstal och
samkväm, men icke till socialistiska partimakare". Så farligt var det nu inte,
men efter något år bildade Nyström Alsikes första politiska förening (liberal),
och även om han under därför lämpliga lektioner gav uttryck åt sin åsikt, var
det dock huvudsakligen vid besök i hemmen han agiterade. Han var ju även
vaccinatör och efter någon tid for han ikring och titta om "det tog" och då
blev det alltid kaffe och prata i stugorna, och minns jag ännu mycket väl hans
animerade diskussioner bondetågets år 1914 med min den tiden före
bondeförbundets dagar rätt konservative fader. Höstvalet 1914 ägde ju rum
efter världskrigets utbrott och att de liberala då blev Alsikes största parti med
47 röster (högern 41 och socialdemokraterna 16) berodde säkerligen på
Nyström. Han bildade även logen nr. 1475 "Allvar" av I.O.G.T och hans
hustru ungdomslogen "Alstra". 1911 sålde Nyström bort sin ko, och sedan
har ingen Klockare haft dylik, och ingen lär heller skaffa.
1920-1958
Henrik Leine. Såsom enda sökande antogs han enhälligt till ordinarie lärare
och organist på stämma 18 jan, 1920, sedan han på ett tillfredsställande sätt
vikarierat under höstterminen och visat sig kunna leda sången på kyrkans
orgel.
Den ensamma kyrkan
Denna sockenkrönika har avsett Alsike
fordom, ej nutiden; men anknytande till
föregående "ser vi framåt kommer
bondgårdarna åter under godsen" må något
om framtiden tillåtas. Med anledning av
landsbygdens avfolkning skrev Dagens
Nyheter redan 1952: "Kyrkan ligger ej längre
mitt i byn. Många sockenkyrkor har blivit
kvarlämnade ensamma på slätten och i
skogen, medan bebyggelsen i övrigt flyttat till
järvägsstationen och fabriken". Som nämnts i
inledningen har Alsikes befolkning de senaste
40 åren minskat med 300 personer, eller från
772 till 473 (31/12 1959) och med undantag
av prästen som flyttat till järnvägsstationen
har lantbruket helt svarat för detta.
1965 degraderas hälften av Alsikes
bondgårdar till ej bärkraftiga torp och torde
successivt arrenderas av närliggande gårdar i
likhet med egnahemmen nu. Till sist är
samtliga bönder vid järnvägsstationen eller i
staden. Icke blott de i fabriken, utan även de
fåtal som producerar det vi behöver. De åker
ut en sväng vid sådd och skörd men eljest är
byarna sommarnöje åt bönderna och andra.
Trivselsynpunkt, skolor, barnens framtid, samt
icke minst tendensen att båda makarna
innehar tjänst eller anställning påskyndar
proceduren.
Fast bostad i stad eller samhälle - bil sommarstuga. Bondens kvinna tjänstgör ej
längre som mjölkmaskin och självbindare, och
som make, hem och barn gud bevars numera
är så lättskötta vill hon likt hustrun till den
bonden jämställda industriarbetaren i socialoch ortsgrupp 3 tjäna en slant extra, men det
ställer sig svårt på rena landsbygden.
Landsbygdens folk strömmar alltså till städer
och tätorter, och utan att någon kan förklara
hur folkvandringen och bygget egentligen
finansieras uppför de där bostäder åt de
bönder som skall flytta in nästa år o.s.v. efter
system kedjebrev tills Stockholm-Uppsala
flyter ihop vid Arlanda och fälten med
Alsikeklöver blir allt mindre och mindre. Folk
vill bo l en stad men i egen villa. Därför växer
dessa mera på bredden än på höjden.
Mellan Flottsund och AIsike kyrka ser vi ett
Sid 109
vitskimrande Uppsalas Vällingby eller
åtminstone fritidsparadis med bl.a. 7 km lång
badstrand och på Moraborgens högsta platå
Källarmästare Wallanders turistatraktlon
Ekolns Gyllene Utter. Ett vackrare minne
kunde stiftelsen "Carl Cederströms minne" ej
efterlämna.
Alsike kommunalnämnd - som närmast tänkt
på sköna skattekronor - och Uppsala
Drätselkammare gavs 1942 tillfälle yttra sig
om påhittet bevara en (senare två)
herrgårdar "mitt i stan" för all framtid när det
lika gärna kunde ske i Skogstibble eller
Rasbokil, men Länsstyrelsen fäste vid
besvären inget avseende. Stiftelsen har
sedermera avslagit begäran om
parkeringsplats och brygga vid Uppsala stads
friluftsbad vid Fredrikslund samt försökt
förhindra att riks 13 drogs raka vägen över
skogen vid Sävja. Vägstyrelsen tog vad den
behövde och det kommer inom 15 år även
Uppsalas då 100.000 invånare att göra
angående Vällingby.
För 100 år sedan medverkade stiftarnas
inflytelserika farfader att norra stambanan
förlades till Trunsta sjön och ej som planerat
över Sigtuna-Krusenberg-Flottsund. Detta var
ej så lyckat vare sig för järnvägen eller
Alsikes del. Grusfyllningen i Trunsta sjön
närmar sig nu jordens medelpunkt och vid
tänkta Krusenbergs station står en ensam
kyrka på slätten och Alsikes sista adel bevarar
en dödsdömd herrgårdsmiljö från
stormaktstiden invid stadsgränsen allt medan
Alsike förpuppas och Uppsala för sitt
rekreationsbehov anskaffat mark på Gräsö.
Den ensamma kyrkan var det. Skall hon bli
en ödekyrka och skall prästerna i likhet med
bönderna få söka sin utkomst vid industrin.
Prästerna kan ju följa folket men det kan inte
kyrkan trots den i vårt fall har 57 friska
betongben och får Vrå samhälle sitt kapell
kan naturligtvis inte i längden en gudstjänst a
300 kr hållas i AIsike kyrka var söndag bara
för att det skall så vara, utan i väntan på
Vällingby får den väl koncentreras till
centralkyrkan i Knivsta från hela
storkommun, eller varför inte i tur och
ordning mellan dess 5 kyrkor. En sådan på 3400 personer är orimligt och blev 200 i
Uppsala och 2.000 i Stockholm.
Aktuellt även frän prästerligt håll är därtill att
kyrkan skiljes från staten. Kyrkan är rik, men
vad den får behålla sedan stat och kommun
tagit sitt vet endast en sträng finansminister.
I fortsättningen alltså även de kyrkliga
ärendena till kommunen och jag ville se den
Knivstas kommunalfullmäktige som beviljar
anslag till underhåll av 5 kyrkor och dito
kyrkogårdar när det räcker med en.
Gudstjänsterna ger de frikyrkliga gratis.
Det har visat sig att så snart landsbygdens
folk släppt kontakten med sin kära socken
och fädernekyrka ger de även hela
kristenheten på båten, ungdomen och den
mäktiga arbetarrörelsen har andra ideal.
Vi tro ej på judars
och främmandes gud
vi lyda ej gudars
befallande bud
Var plan som vi välva
var bragd som vi bragt
den skapa vi själva
av invärtes makt.
/Fröding/.
Det är dock bättre med en egendomlig
religion än ingen alls, och är det vi som burit
upp statskyrkan och även lär fä göra det i
fortsättningen. I alla händelser skall vi
underhålla AIsike kyrka och museum. Det är
den värd, och redan nu anslår jag frikostigt
prästgårdens avkastning därtill (ty den skall
vi väl få behålla) och upplåter den till alla
religiösa samfund.
Likt en ruvande kycklinghöna låg den gamla
kyrkan under vitulliga cirrusmoln över
Tunaviken den julidag 1959 jag kom för att se
på ett och annat. Det var bara att krypa
under vingarna. Men jag vände vid grinden
och vid minnet av ett fönster och skrev detta.
Alltid något.
Skolpojkens "Vi i Alsike" 1915 hade som
slutvinjett ett bakfram avritat fönster frän vår
medeltida sevärdhet Till den 1960 lånar jag
ur "Hem och Bygd" 1946 Nämndeman Emil
Olssons dikt "Den gamla grinden". Berättelsen
om Alsike är slut. Den grånade ateisten gav
kyrkan sista ordet.
Sid 110
Den gamla grinden
Det rasslar i gammal grind
Då människor går därin
Nu malmen kallar till helgdagsfrid
Då läggs åt sidan all vardagsid
Det går en suck genom lindarna
Där innanför en gammal grind
En sorgklädd skara går åter in
Och ut igen med tårad kind
Och villigt öppnas den gamla grind
För ung och gammal som går därin
Att finna vila och helig frid
För jäkt och oro i vardagsstrid
En av de kära fått stanna kvar
En brusten lycka vid nyredd grav
Jag strör en blomma uppå din bår
I tacksamt minne för flydda år
Där kommer en ungmö så röd om kind
Går genom grinden, gången in
Vid altarrunden där väntar han
Där giver hon honom sin hand
Så har du vaktat vår gamla borg
I sekler du stått på din post
Du mycket hade att tälja oss
Om lycka och glädje, men även om sorg
Därefter där givas av bägge två
För livet skall de löften bestå
Båda gå genom grinden ut
Och lyckan ler mot den unga brud
Du tiger med allt vad du hört och sett
Av människors visdom och människors vett
Du vaktar kring stoftets griftero
Du vaktar kring jordisk lycka och helig tro
Där kommer en liten, liten en
De gå genom grinden in
Den bäres så varsamt i moderns famn
I Templet, till altarrundan fram
/Emil Olsson/
Sid 111