Mini-lärcentra i fjällkommun-
Dnr CFL 2003/634 5.11 Mini-lärcentra i fjällkommunatt studera i den yttersta glesbygden Utsikt från universitetet AnnJessica Ericsson Södra Lapplands Forskningsenhet Vilhelmina 2006 ( 1 FÖRORD ............................................................................................................................................................... 3 SAMMANFATTNING ......................................................................................................................................... 4 1. BAKGRUND ..................................................................................................................................................... 5 1.1 VILHELMINA KOMMUN................................................................................................................................... 5 1.2 ATT KUNNA UTBILDA SIG ............................................................................................................................... 7 En outbildad befolkning .................................................................................................................................. 7 Hinder för högre utbildning ............................................................................................................................ 8 Målsättning med vuxnas lärande och flexibla studieformer ........................................................................... 8 Teknikens nya möjligheter............................................................................................................................... 9 Lärcentrum- en nyckel till vuxenutbildningen............................................................................................... 10 Projektet ”Mini-lärcentrum i fjällbyar” ....................................................................................................... 11 2. SYFTE OCH METOD.................................................................................................................................... 12 Syfte............................................................................................................................................................... 12 Intervjuer....................................................................................................................................................... 12 3. INTERVJUERNA........................................................................................................................................... 13 3.1 DE STUDERANDE .......................................................................................................................................... 13 Jenny ............................................................................................................................................................. 13 Sofia .............................................................................................................................................................. 14 Jenny O ......................................................................................................................................................... 15 Ulla ............................................................................................................................................................... 15 Birgitta .......................................................................................................................................................... 17 David............................................................................................................................................................. 17 Ann-Cathrine................................................................................................................................................. 18 Eva ................................................................................................................................................................ 18 Stefan............................................................................................................................................................. 19 Peder ............................................................................................................................................................. 20 3.2 KOMMUNALA, REGIONALA OCH CENTRALA NYCKELPERSONER ................................................................... 20 Viveka Abrahamsson, ordförande i Kultur och utbildningsnämnden, Vilhelmina kommun.......................... 20 Tage Magnusson, Kultur och utbildningschef, Vilhelmina kommun............................................................. 21 Lars Gavelin, rektor för vuxenutbildningen i Vilhelmina kommun. .............................................................. 22 Ulf Ekbäck, lärare på bussförarutbildningen, Saxnäs mini-lärcentrum ....................................................... 23 Jonas Örnberg, IT-chef, Vilhelmina kommun ............................................................................................... 24 Jan-Olof Karlsson, verksamhetschef, Akademi Norr .................................................................................... 24 Helena Berg, utbildningsledare på centrum för vuxnas lärande i Uppsala.................................................. 25 Åsa Bergenheim, Prorektor, Ingemar Ericson, planeringschef och Bo Danielsson, planeringssamordnare Umeå universitet. .......................................................................................................................................... 26 Eva Laurelli, undervisningsråd för Vuxnas lärande, Myndigheten för Skolutveckling................................. 27 3.3 KOMMENTARER OCH ANALYS ...................................................................................................................... 30 De studerandes bakgrund ............................................................................................................................. 30 Studiernas roll i vardagen............................................................................................................................. 30 Studiernas personlighetsutvecklande effekt................................................................................................... 30 Tekniken ........................................................................................................................................................ 31 Känslan av en studiegrupp............................................................................................................................ 32 Lokalerna/ Stödet från Lärcentra.................................................................................................................. 32 Rekrytering.................................................................................................................................................... 33 Samarbete lokalt och regionalt ..................................................................................................................... 33 Finansiering .................................................................................................................................................. 34 Framtiden/ arbetsmöjligheter ....................................................................................................................... 34 4. SLUTSATSER......................................................................................................................................... 36 BIBLIOGRAFI ................................................................................................................................................... 38 2 ( ( 3 Förord Södra Lapplands Forskningsenhet har på uppdrag av Lärcentret i Vilhelmina kommun undersökt framväxten och verksamheten hos två mini-lärcentra under ht 2004- vt 2006 på orterna Dikanäs och Saxnäs i Vilhelmina kommuner. Denna rapport beskriver olika intressenters erfarenheter från projektet. Rapporten är beställd av Lärcentrum i Vilhelmina kommun. Jag vill tacka de personer som ställt upp med tid och engagemang för att ta fram de uppgifter som presenteras i rapporten. Särskilt vill jag tacka Lars Gavelin och Siv Nylander, Vilhelmina kommun. Ett stort tack till de studerande som ställt upp med sina personliga erfarenheter och berättelser! Vilhelmina, mars 2006 AnnJessica Ericsson ( 4 Sammanfattning Vilhelmina kommun består till stora delar av extrem glesbygd, samtidigt som kommunen har ett av landets mest utbyggda bredbandsnätverk med en stor möjlighet att utnyttja distanstekniker för studiesyfte. Kommunens befolkning har låg utbildningsnivå jämfört med riket (16,5% resp. 29% med eftergymnasial utbildning). Också övergångsfrekvensen för ungdomar till högre studier understiger rikets (29% resp. 44% inom tre år från studenter). År 2004 påbörjades ett projekt för att öka tillgängligheten till studier för boende i fjälldalarna. Två mini-lärcentra byggdes upp på orterna Dikanäs och Saxnäs och flertalet utbildningar på olika nivåer kunde erbjudas via flexibla, tids- och rumsöverbryggande undervisningstekniker. Rapporten samlar erfarenheterna från detta projekt, både från studerande och nyckelpersoner på kommunal, regional och central nivå. Rapporten berör hur de studerande inlemmar studierna i sina liv i fjället, hur man använder tekniken och ser på sin framtid. Vidare belyses hur de studerande och nyckelpersonerna på alla nivåer ser på teknikens möjligheter, nu och i framtiden, hur flexibel utbildning bör utvecklas och vem som ska ansvara för det. Slutligen samlas de olika åsikterna gällande samarbetet på lokal, regional och central nivå, finansieringen av den framtida utvecklingen av flexibel vuxenutbildning och eventuella farhågor inför framtiden. De studerande kommer ofta från studieovan bakgrund och har kunnat välja att studera just därför att de haft möjlighet att läsa uppe i sin fjälldal. Framför allt har de flexibla studieformerna gjort att man har kunnat upprätthålla sitt familjeliv på samma sätt som innan, vilket har varit en grundförutsättning för de flesta. Flera har också uppskattat att kunna fortsätta arbeta parallellt med studierna. Det finns en stor samstämmighet om vikten av att fortsätta utveckla de flexibla utbildningsformerna. På alla nivåer ser man också stora möjligheter till ytterligare teknikutveckling och därmed påföljande tids och rumsöverbryggande undervisningsmetoder. De studerande lägger stor vikt vid den personliga utveckling som de fått genom studierna. Detta ligger helt i linje med centrala målsättningar med vuxenutbildningen som poängterar att utbildningen bör främja demokrati, jämställdhet, en rättvis fördelning och just personlig utveckling. Samverkan, både på lokal, regional och central nivå är inte optimal. Bland annat saknas en regionalt förankrad, sammanhållen strategi inför framtida utveckling och användning av de flexibla utbildningsformerna. Det saknas även klara beslut gällande universitetens framtida skyldighet att tillgodose behovet av högre utbildning även utanför Campus. Finansieringen är osäker gällande stora delar av den struktur som är viktig för en optimal fortsatt utveckling inom området flexibla vuxenstudier. Projektets ”mini-lärcentra i fjälldal” har lyckats med sina målsättningar att erbjuda utbildningar på alla nivåer till boende i Vilhelmina fjälldalar med hjälp av flexibla undervisningstekniker. De viktigaste erfarenheterna från projektet visar samstämmigt på betydelsen av fortsatt utveckling av de distansöverbryggande teknikerna inom utbildningsområdet ( 5 1. Bakgrund 1.1 Vilhelmina kommun Vilhelmina kommun, i Västerbottens inland är en till ytan stor kommun, ca 8800 km2 (större än hela Västmanlands landskap) som är glest befolkad. I kommunen bor totalt 7422 invånare (31/12 2004) varav ungefär hälften, 3700 stycken bor i huvudorten Vilhelmina. Befolkningstätheten är mycket låg, endast 0,85 invånare/ km2, och om Vilhelmina tätort utesluts, 0,4 invånare/ km2. Befolkningen har minskat snabbt under de senaste decennierna, under 1970talet på grund av utflyttning och senare främst på grund av hög dödlighet då en stor andel av befolkningen är åldringar, men även på grund av en låg inflyttning1. Befolkningen utanför tätorten är främst bosatt längs sjösystemen i mitten av de två fjälldalarna som sträcker sig från sydost till nordväst. Kultsjödalen ligger söderut i kommunen och Vojmådalen ligger norrut. Kommunens storlek innebär långa pendlingsavstånd för medborgarna. Till orterna längst upp mot norska gränsen, Klimpjäll och Kittelfjäll handlar det om 120- 140 kilometers bilresa enkel väg. Figur 1 – Vilhelmina kommun, placering i Sverige och tätort, orter för mini-lärcentra (Saxnäs och Dikanäs) samt övriga hemorter för intervjuade studerande. Cirklar markerar ungefärlig 6 mils radie via vägnätet från centralort och mini-lärcentrernas lokaliseringsorter. Kommunkarta ursprungligen från Skogsstyrelsen Tidigare studier2 har visat att avståndet till studieinrättningen har stor betydelse för att människor känner att de ska kunna påbörja studier. En undersökning av den studentgrupp som valde att påbörja utlokaliserade högskolestudier i norrlands inland visade att campusstudenterna oftare bodde mycket närmre campus än lärcentrastudenterna. Det är ett tecken på att den hemortsbundna, äldre gruppen studenter som väljer att läsa vid lärcentra är mindre känsliga för att pendla längre avstånd. Var tredje 1 2 Ericsson, AJ. (2003). Vilka flyttar till Södra Lappland och varför? Ericsson, AJ. (2005). Studenter vi Lärcentra och vid Campus- Vilka är de, vad skiljer dem åt? ( 6 pendlar längre än 8 mil, men åker då relativt sällan till lärcentret. Majoriteten av dessa lärcentrastudenter bor dock mindre än 4 mil från sitt lärcentrum (se figur 2). 90 80 Lärcentra Campus 70 Procent 60 50 40 30 20 10 0 <1mil 1-4 mil 4-8 mil 8-12 mil 12-16 mil 16-20 mil >20 mil Figur 2 – Avstånd mellan bostad och lärcentra /universitet, för studenter antagna till lärcentra-utbildningar år 2002 och vt-.03 och campusstudenter. Procentuell fördelning baserad på 263 lärcentra-studenter och 287 campusstudenter. Figur 1 visar en ungefärlig pendlingsradie som sträcker sig sex mil från Vilhelmina tätort (mörkblå cirkel). Stora delar av Vilhelmina kommuns yta ligger utanför ett bekvämt pendlingsavstånd till tätorten. Med lokaliseringen av mini-lärcentra i orterna Saxnäs och Dikanäs finns goda pendlingsmöjligheter för boende i större delen av Vilhelmina kommun, se de ljusblå cirklarna. ( 7 1.2 Att kunna utbilda sig En outbildad befolkning Vilhelmina, och hela norrlands inland har traditionellt haft en låg utbildningsnivå i befolkningen jämfört med riket. Många olika satsningar har under det senaste decenniet försökt påverka utbildningsnivån, men fortfarande ligger Vilhelmina kommun, där 16,5% av befolkningen mellan 1674 år har eftergymnasial utbildning, långt efter riket, där motsvarande andel är 29% (se figur 3). Förgymnasial 60 Gymnasial Eftergymnsial 50 Procent 40 30 20 10 0 Vilhelmina Umeå Riket Figur 3 – Andel av befolkningen mellan 16-74 år, med olika utbildningsnivåer, år 2004. Källa: SCB Även övergångsfrekvensen, andel ungdomar som påbörjar högre utbildning inom tre år från studenten, visar samma sak. Även om övergångsfrekvensen ökar, så är det fortfarande långt kvar till rikets siffror och man kan till och med se att glappet mellan riket och Vilhelminas övergångsfrekvens ökar (se figur 4). 60 50 Procent 40 30 20 Vilhelmina Umeå 10 Riket 0 1992-1994 1995-1997 1999-2001 2002-2004 Figur 4 – Övergångsfrekvens till högskola inom tre år efter gymnasier. Medelvärden för treårsperioder. Källa: skolverket. ( 8 Hinder för högre utbildning Att avstånd till universitet/högskola är ett stort hinder för att påbörja studier har länge märkts i forskningen3. En tidigare undersökning som jämförde campusstudenter med lärcentrastudenter visade att en betydligt större andel av lärcentrastudenterna, 75% (jämfört med 49% av campusstudenterna) hade velat studera tidigare i livet men känt sig hindrade4. De vanligaste hindren var just avståndet till studieorten, men också familjesituationen, oftast med små barn. De 165 studenterna angav 196 olika svar på de hinder de tidigare känt inför att börja studera, 31% av svaren handlade om avståndet till studieinstitutionen, 21% handlade om familj/barn (se figur 5). 35 30 Procent 25 20 15 10 5 0 avstånd Familj/barn Ekonomi Sökt/ej antagen Annat Figur 5- Upplevda hinder för tidigare studier för studenter antagna till lärcentra-utbildningar år 2002 och vt 2003. Procentuell fördelning baserad på 196 svar från 165 studenter. Ett annat tydligt tecken på att lokala studier gav helt nya grupper möjlighet att studera syntes i samma undersökning, just gällande familjesituationen. Hela 68% av lärcentrastudenterna hade minderåriga barn, jämfört med endast 14% av studenterna vid campus. Trettio procent av lärcentrastudenterna hade barn som var sex år eller yngre, motsvarande andel av campusstudenterna var 9 %. När studier fanns tillgängliga nära hemorten via lärcentra tog betydligt fler chansen att studera även när de samtidigt hade ansvar för barn, ofta flera barn och småbarn. Målsättning med vuxnas lärande och flexibla studieformer Centralt läggs det vikt vid ett antal olika målsättningar med utbildning: ”Alla vuxna skall ges möjlighet att utvidga sina kunskaper och utveckla sin kompetens i syfte att främja personlig utveckling, demokrati, jämställdhet ekonomisk tillväxt och sysselsättning samt en rättvis fördelning” (s 14) .5 De flesta av målsättningarna gäller individens egen rätt till utbildning. Man ska kunna få tillgång till utbildning oavsett övriga omständigheter (jämställdhet, rättvis fördelning), man ska kunna använda utbildning för att uppnå utveckling av sin personlighet och man ska kunna få ta del av samhället genom utbildning (demokrati). Dessa målsättningar anses också främja samhället, som bör bygga på 3 Holm, E & Wiberg, U. (1995) Samhällseffekter av Umeå universitet. Kulturgeografiska institutionen, Umeå universitet. Ericsson, AJ. (2005). Studenter vi Lärcentra och vid Campus- Vilka är de, vad skiljer dem åt? 5 Prop. 2000/01:72. Vuxnas lärande och utvecklingen av vuxenutbildningen. 4 ( 9 god demokrati där alla kan delta och genom utvecklade personligheter framföra sina ståndpunkter. Samhället anses också främjas av att alla bör kunnat nå dit oavsett vilka yttre omständigheter de övrigt lever under, som kön, handikapp, familjesituation eller geografisk bostadsortort. De ekonomiska målsättningar som ställs upp gäller tillväxt och sysselsättning. Stor vikt läggs vid den enskilde individens möjlighet att kunna planera och lägga upp studier flexibelt, så att det passar de individuella förutsättningarna. ”Den framtida vuxenutbildningen skall möta människor och tillgodose deras behov av lärande utifrån den enskilda personens önskemål, behov och förutsättningar och stödja vuxnas delaktighet i det livslånga lärandet” (s 1)6. Regionalpolitiskt har länge lagts stor vikt vid att utbildning ska bli tillgänglig för människor över hela landet: ”För att så många människor som möjligt skall få tillgång till kvalificerad utbildning är det nödvändigt att utbildningen förläggs så nära hemorten som möjligt” (s 130).7 I Glesbygdeverkets årsbok 2003 står bland annat följande ”Tillgängligheten till utbildning har naturligtvis, och kanske framförallt, betydelse för den enskilde och har därför också en demokratisk aspekt” (s 57)8. I linje med demokratiaspekten ligger också att utbildning inte enbart ses som ett medel att tillgodose näringsliv och offentlig sektor med väl definierad arbetskraftskompetens, alltså en rak matchning mellan kompetensbehovet och de utbildningar som ges. Nordiska ministerrådet skriver: ”Trots att efterfrågan är som störst inom arbets- och karriärrelaterade utbildningar råder det ingen tvekan om att även utbildningar som genomförs av personligt intresse bör ges en central position vid utarbetandet av vuxenutbildningsutbudet. Detta gäller främst om målet är att utöka individers självinitierade och självstyrda lärande, vilket kan stärka den personliga och kulturella identiteten i en global värld.” (s 103)9. Regionalt har däremot främst tillväxtmålet lyfts fram i samband med utbildning10. Den s.k. Inlandsdelegationen skapades just utifrån den dåliga tillväxten i vissa geografiska områden: I kommittédirektiven till Inlandsdelegationen skriver man bland annat följande: ”ett par […] områden i Sverige […] har särskilda svårigheter att uppnå en positiv utveckling” (s 1). Man ålägger sedan Delegationen att ”inventera och bedöma behov av insatser för att öka människors möjligheter att studera på distans på alla nivåer” (s 7) och påpekar att ”särskilt viktiga faktorer att uppmärksamma i analyserna är hur modern informationsteknik kan användas för att minska geografiska lägesnackdelar” (s7 ) och ”Delegationen ska i sitt arbete särskilt uppmärksamma […] att ungdomars och kvinnors behov och önskemål tas tillvara för att göra inlandet mer attraktivt” (s 8)11. I de Regionala tillväxtprogrammen läggs tyngdvikten tydligt vid utbildningens potential som tillväxtfaktor och konkurrensfördel: ”I dagens ekonomier blir alltmer kunskapsbaserad och högutbildad arbetskraft en mer och mer betydelsefull konkurrensfaktor. I Västerbotten finns generellt sett en god tillgång till högre utbildning och forskning” (s 13)12. Teknikens nya möjligheter Att den nya tids- och rumsöverbryggande teknikerna har inneburit en enorm utvecklingspotential inom utbildningsområdet är tydligt, inte minst genom alla de instanser och myndigheter som under det 6 Ibid. SOU 1989:55. Fungerande regioner i samspel: Slutbetänkande av 1987 års regionalpolitiska kommitté. 8 Glesbygdsverkets årsbok. (2003). Glesbygdsverket, Östersund. 9 Nordiska ministerrådet. (2001) Nyfikna sinnen. Nordisk vuxenutbildning i jämförelse. Nord 2001:20, 10 Wiberg, U. (2002) Hållbarhet i glesa regionala strukturer. Kulturgeografiska institutionen, Umeå universitet. 11 Dir. 2002:15. Kommittédirektiv Delegation med uppgift att medverka till att längsiktigt stärka den regionala utvecklingen i norra Sveriges inland. 12 Regionalt tillväxtprogram 2004-2007, Västerbottens län. Länsstyrelsen, Västerbotten. 7 10 ( senaste decenniet har skapats för att arbeta med dessa frågor. Det syns också i flera av de måldokument som skrivits av departement och myndigheter under den tiden, se t.ex. kommittédirektiven till Inlandsdelegationen på förra sidan. År 2000 framförde IT-kommissionen behovet av insatser för ett bättre och bredare utbud av Internetbaserad vuxenutbildning till regeringen. Kommissionen lämnade förslag om att bl.a. etablera kunskapsområdet ”flexibelt lärande på Internet” och att stimulera utvecklingen av flexibla, interaktiva utbildningar på Internet 13. Då hade redan Distansutbildningsmyndigheten, Distum, bildats 1999 för att främja utvecklingen och användningen av distansutbildning baserad på informations- och kommunikationsteknik inom universitet/högskola och folkbildning. Distum lades ner 2002. Det året startades istället Nationellt centrum för flexibelt lärande (CFL), med syfte att göra livslångt lärande möjligt för alla, genom att stärka och stimulera utvecklingen av flexibelt lärande inom kommunal vuxenutbildning, folkbildning och arbetsliv. Samma år startades också Nätuniversitetet, som bland annat arbetar med att stödja arbetet med att bredda rekryteringen till högre utbildning, att utveckla IT-stödd distansutbildning, att få tillstånd nya utbildnings- och examensstrukturer och en pedagogisk utveckling av all högskoleutbildning. Det sista arbetsområdet hade de gemensamt med Rådet för högre utbildning som avvecklades i slutet av 2005 efter 15 års verksamhet. I sin sista rapport, sitt ”testamente”, står: ” Informations- och kommunikationstekniken revolutionerar både vardag och yrkesliv, och ändå är vi bara i inledningen av IT-revolutionen” (s 159)14.¨År 2003 kom Myndigheten för skolutveckling igång. De arbetar bland annat med att stödja lokal kvalitetsutveckling och utveckling av goda lärmiljöer samt stödja användningen av informationsteknik i förskola och skola. Andra centrala aktörer inom utbildningsområdet är bland andra Myndigheten för kvalificerad yrkesutbildning, Statens Skolverk, Myndigheten Specialpedagogiska institutet och Socialstyrelsens institut för särskilt utbildningsstöd (Sisus). Nyligen lades ett förslag fram att samla flera av utbildningsområdets centrala aktörer under en gemensam ”central myndighet för Vuxnas lärande”, som antas inrättas den 1 Juli 2007. Alla myndighetsinstanser är eniga om den nya teknikens betydelse för den pedagogiska utvecklingen och möjligheten att nå nya grupper studerande. De flesta av dem jobbar också med att stödja utvecklingen på området inom sin verksamhet. Lärcentrum- en nyckel till vuxenutbildningen Lärcentrum ses ofta som en viktig del av arbetet med vuxnas lärande. Vad som däremot menas med lärcentrum är ofta ganska oklart. Lärcentrum som kommunal vuxenutbildningsorganisation, som erbjuder Grundvux och Komvux, eller som högskolefilial. Oftast lägger man in den fysiska lokaliteten i begreppet lärcentrum, det ses som ett ställe, en byggnad, där utbildningsaktiviteterna är samlade och dit studerande kan gå för att få tillgång till undervisning och datorer. Men ett lärcentrum är inte begränsat av att erbjuda lärande på bara vissa nivåer och det är inte nödvändigt med särskilda sammanhållna lokaler för att driva verksamheten. Snarare är man behjälpt av att tänka på ett lärcentrum som: ”ett system för lärande, kontinuerligt anpassningsbart till lokala behov. Ett lärcentrum kanske till och med bör vara en till stora delar virtuell företeelse för att flexibiliteten ska kunna upprätthållas” (s 14)15. 13 14 15 SOU 2000:124 Vuxenutbildning - en nyckelfråga i IT-samhället Högskoleverket. (2005) Att utveckla den högre utbildningen – testamente efter Rådet för högre utbildning Inlandsdelegationen. (2004). Lärcentrum och flexibelt lärande för vuxna - tillväxtfaktorer som kräver nytänkande. Regeringskansliet. ( 11 På sistone har Grepperuds tre beskrivna funktioner hos lärcentra fått stort genomslag. Han menar att ett lärcentra, eller studiecentrum, som han kallar det, ska fungera som mäklare, mötesplats och motor16. Det handlar om att kunna finnas som en mötesplats för intressenter inom utbildningsområdet, att därigenom kunna agera mäklare för att matcha utbud marknadens och studenterna efterfrågan och att därigenom kunna fylla rollen som motor i en utvecklingsprocess. Projektet ”Mini-lärcentrum i fjällbyar” Vilhelmina kommun beviljades under 2004-05 medel från Nationellt centrum för flexibelt lärande för att genomföra projektet ”lärcentrum i Fjällkommun”. Projektet samfinaniserades mellan CFL och Vilhelmina kommun och bestod av två delprojekt. Det delprojekt som berörs i denna rapport gällde uppbyggnaden av två mindre lärcentra, så kallade mini-lärcentra i fjällbyarna Saxnäs och Dikanäs, som båda ligger ungefär 100 km från kommunens tätort (se figur 1). Målsättningen var att studerande i fjällbygden inte längre skulle se avstånden som ett hinder för att påbörja utbildning. Förhoppningen var att locka nya grupper till studier och ge dem möjlighet att studera på rimliga villkor. Projektet pågick under två år, mellan januari 2004 till december 2005. Finansieringen gick till informatör/handledare vid mini-lärcentrerna och infotek, tekniker och teknisk utrustning samt lokaler och marknadsföring m.m. Under våren 2004 förbereddes och upprättades två mini-lärcentra i Saxnäs och Dikanäs. Man letade lämpliga lokaler och anlitade teknisk kompetens för bredbandsuppkoppling. Mini-lärcentret i Saxnäs installerades i en tvårumslägenhet med kök och i Dikanäs användes en mindre byggnad som tidigare varit arrest, senare flyttade man till ett rum i Dikanäs skola. Man arbetade också med att informera utbildningsgivare om möjligheterna att använda distansteknik, främst videokonferenssystemet, från Saxnäs och Dikanäs. Man försökte också nå allmänheten med information om de nya studiemöjligheterna. Under hösten 2005 lanserades de första kurserna som man kunde läsa via minilärcentrum. Man avsåg även att söka medel för fortsatt verksamhet under projekttiden. 16 Grepperud, G. & Thomsen, T. (2001) Vilkår for et regionalt utdanningslöft. U-VETT, publ. Nr 1. Universitetet i Tromsö. 12 ( - 2. Syfte och metod Syfte Syftet med studien har varit att samla erfarenheter från det del- projekt inom projektet ”Lärcentrum i Fjällkommun” som byggde upp mini-lärcentraverksamhet i två fjällbyar i Vilhelmina kommun. Då det handlar om ett nyskapande projekt med liten omfattning har undersökningen lagts upp kvalitativt, för att få med och samla alla skapade erfarenheter och för att visa vilka nya och unika möjligheter som skapas via mini-lärcentra. En tillräckligt stor grupp studerande valdes ut för att kunna få med spridda erfarenheter av projektet. Dessutom intervjuades ett antal nyckelpersoner med intresse av utvecklingen av flexibla utbildningsformer och de tids- och rumsöverbryggande distansteknikerna som i allt snabbare takt används inom flexibel utbildning. Intervjuer Bland de ca 28 studerande som under ht05 och vt 06 utnyttjat mini-lärcentrerna i Saxnäs och Dikanäs utvaldes tio för intervjuer. Dessutom intervjuades en lärare och ett antal nyckelpersoner inom kommun, universitet, regionala sammanslutningar och centrala myndigheter. Intervjuerna genomfördes som tematiserade samtal (se appendix 1) och spelades in. En kort sammanfattning skrevs och sändes till de intervjuade för att ge dem möjlighet att ändra, komplettera och kommentera. En del av de studerandes namn är ändrade. ( 13 3. Intervjuerna Här återges kortfattade beskrivningar av intervjuerna som genomfördes med studerande och nyckelpersoner. Beskrivningarna av de studerande är inte fullständiga återgivningar av intervjuerna utan sammanfattningar. De syftar till att ge en övergripande känsla av de olika livssituationer som människor befinner sig i när de väljer att studera i extrem glesbygd, med flexibelt upplagda studier och ofta med hjälp av distansöverbryggande teknik. Alla teman togs upp under alla intervjuer, men i det här avsnittet utelämnas många delar, särskilt sådana som beskrivits liknande av flera studerande. Den sammanlagda beskrivningen av temaområdena återkommer istället under rubriken ”Kommentarer och analys”. Där exemplifieras också en del personliga uttalande som inte är medtagna i de individuella beskrivningarna. 3.1 De studerande Jenny Jenny är en blivande tvåbarnsmamma, med sambo och en tvåårig son. Hon är 25 år och är uppvuxen i Kittelfjäll. Efter hon gick ut gymnasiet i Vilhelmina jobbade hon som affärsbiträde ett tag och började sedan arbeta på hotellet i Kittelfjäll, där hon träffade sin nuvarande sambo. Hon hade egentligen bara tänkt arbeta på hotellet i ett år för att sedan studera vidare, men nu blev hon kvar i tre år. Efter det kände hon att det var dags att läsa vidare och fick information om olika distansutbildningar genom en informationsträff i Vilhelmina och genom lärcentrapersonal. Det var fyra år sedan. Efter det sökte hon en lärarutbildning som hon läser på distans med en studiegrupp i Strömsunds kommun mot Mittuniversitetet i Härnösand. De första åren på utbildningen arbetade hon mest hemma med kontakt via Internet och telefon. Hon chattade med studiekamraterna och använde First Class och mail för frågor, diskussioner och kontakt med studiekamrater och lärare. Hon tror att hon fick samma känsla av att vara en del av en grupp som andra som studerar på högskola. Det var en liten studiegrupp och man träffades 3-4 gånger per termin, vilket gjorde att man fick en personlig känsla även i den vardagliga kontakten via telefon och internetteknik. ”Det handlar nog mycket om personlighet om man får en gruppkänsla vid distansstudier”, tror Jenny. Däremot använde hon sig aldrig av videoöverföringssystemet eftersom Mittuniversitetet inte använde sig av den utrustningen, men hon tror att det skulle ha varit väldigt användbart för henne och hennes studiekamrat när de skrev uppsatsen förra terminen. Mini-lärcentret använde sig Jenny av i höstas, när hon skrev uppsatsen tillsammans med en studiekamrat som satt i Strömsund. Då började hennes studiedag med att hon åkte tre mil till Dikanäs och lämnade sonen på dagis ungefär klockan nio. Sedan kunde hon studera och via internet och telefon ha kontakt med den studiekamrat hon skrev uppsatsen med. På eftermiddagen hämtade hon pojken på dagis och åkte hem till Kittelfjäll. Det var en fördel att komma iväg hemifrån och kunna koncentrera sig på studierna under den tid som hon var där. En nackdel med att mini-lärcentret låg tre mil hemifrån var att hon inte kunde välja att gå hem och göra andra saker om hon var klar för dagen. Tidigare under utbildningen, när hon inte hade dagisplats till sonen har hon skött studierna hemifrån samtidigt som hon tagit hand om barnet. Det har fungerat mycket bra och en av de positiva delarna med att studera via distans har varit just möjligheten att kombinera studierna med att få barn. När hon födde sonen, mitt i utbildningen tog hon helt ledigt från studierna i ett halvår, men fick sedan fortsätta läsa med sin studiegrupp. Nu efter uppsatsen läser hon in det halvåret hon missade då. Jenny berättar att möjligheten att bibehålla familjestrukturen. Att kunna bo kvar hemma med barnen och inte behöva åka iväg för studier var ett vanligt motiv för de flesta av hennes studiekamrater för att man hade påbörjat just lärarutbildning på distans. ”Antingen det eller att man ville omskola sig”, berättar Jenny. Personligen har studierna inneburit att hon känner att hon stärkt sig själv, ”Jag vet att jag kan uppnå ett mål, att jag kan göra det jag förutsatt mig”, säger hon. I framtiden skulle hon själv helst vilja bo kvar i 14 ( Kittelfjäll. Hon tror att det kanske kan bli svårt att få jobb som just lärare, men ser högskoleutbildningen som en allmän kompetens som kan bli användbar i många andra sammanhang. Hon har funderat en del på vilka slags arbeten som hon skulle kunna sköta via Internet, det finns inga givna vägar till arbeten av den typen. Mini-lärcentret har överlag fungerat bra, tycker Jenny. En nackdel har varit att det bara har en arbetsplats. Det har inträffat att det har krockat mellan henne och en annan students behov av minilärcentret. ”Därför skulle det vara bra om det fanns 2-3 arbetsplatser som var avskilda och ger möjlighet till studier i lugn och ro”, säger Jenny, ”det behöver inte finnas videoöverföring vid alla arbetsplatserna, ibland behöver man bara läsa litteratur, men vill i alla fall sitta avskilt”. En annan sak som skulle behöva ses över är hur utbildningarna läggs upp överlag från högskolor och universitet. Nu ser strukturen ut på många olika sätt och det är stora skillnader mellan olika skolor och olika utbildningar. En del behöver man åka till campus ofta och andra behöver man inte träffas alls fysiskt, en del använder mycket videokonferens och en del har till och med förinspelade föreläsningar. Det är fullt möjligt för många fler utbildningar att göras tillgängliga för människor som inte kan träffas fysiskt så ofta, tror Jenny Sedan i höstas har också Kittelfjäll fått bredband och då har den lokala utvecklingsgruppen börjat tänka på möjligheten att studera även därifrån. ”Bland annat skulle det kunna vara attraktivt för hotellets personal, som skulle kunna varva säsongsarbete på hotellet med studier via mini-lärcentret och distansteknik”, tror Jenny. ”På så sätt skulle vi kunna behålla fler unga och barnfamiljer som tycker om orten men inte känner att de kan stanna för att de vill utbilda sig”. Sofia Sofia är en 29årig kvinna utan barn som kom från ett annat Europeiskt land till Sverige för ett antal år sedan. Hon började med att studera SFI i kommunens regi och gick sedan vidare till att läsa på grundvux. Eftersom hon alltid har haft en dröm att bli sjuksköterska så fortsatte hon sedan med att läsa upp grundläggande behörighet på komvux. När hon läst vid komvux ett tag startade mini-lärcentret i Saxnäs och eftersom hon bodde uppe i fjälldalen, ett par mil utanför Saxnäs fick hon information om att hon kunde utnyttja den nya lokalen istället för att alltid behöva åka ner till Vilhelmina. Tekniken fick hon lära sig av en person som specifikt åkte upp för att undervisa henne och hon tycker att den har varit lätt att hantera. Eftersom det inte fanns bredband i byn där Sofia bodde hade hon inte möjlighet att studera hemifrån, men via mini-lärcentrets bredbandskapacitet kunde hon ofta undvika långa pendlingsavstånd och långa dagar. Hon var oftast nere på mini-lärcentret 2-4 ggr/vecka, men åkte också ner till Vilhelmina några gånger i veckan, även efter mini-lärcentret startats. Det var inte alla kurser som använde sig av videoöverföringstekniken. Hon tyckte att hon kände samma gruppkänsla genom att vara med på undervisningen via videoöverföring som om hon varit med fysiskt. En del kurser hade några obligatoriska fysiska träffar, vilket hon också uppskattade. Själva undervisningen via videoöverföring fungerade också jättebra, ofta tog lärarna extra hänsyn till de studerande som var med via videoöverföring och frågade innan de tog rast om Sofia hade några särskilda frågor. Det är mycket dyrt att pendla från Sofias by ner till Vilhelmina (varje resa t.o.r. kostar 192 kr med rabattkort från Västerbottens länstrafik). Därför hade Sofia behövt begränsa sig till kurser som krävdes för allmän behörighet och som inte hade så många träffar, om inte mini-lärcentret hade funnits. Minilärcentret gav alltså Sofia större valfrihet. Dessutom var det väldigt bekvämt att inte behöva sitta många timmar på en buss flera gånger i veckan. ”Det är tröttsamt med långa resor”, säger Sofia ”det tar krafter av studierna och dessutom skulle det varit för dyrt för mig som fick rekryteringsbidrag under studierna”. Även om hon ofta satt ensam uppe på mini-lärcentet kände hon alltid en stort och nära stöd från personalen vid lärcentret i Vilhelmina. Ingenting var omöjligt och hon kunde alltid få hjälp gällande stöd och praktiska saker. Studierna har fått Sofia att känna större säkerhet på sin kompetens och hon ( 15 hoppas att hon redan i höst ska kunna söka vidare till sjuksköterskeutbildningen på högskolenivå. Hon anser att man absolut bör behålla och utveckla verksamheten med mini-lärcentra i glesbygd. Det har gett henne utökade möjligheter till studier och det finns säkert liknande behov hos många andra. Jenny O Jenny är en ung tjej som gick ut gymnasiet för ett par år sedan. Nu läser hon upp en del ämnen via Komvux för att få allmän behörighet och för att det varit svårt att få arbete. ”Man kan hellre plugga än gå arbetslös”, säger Jenny. Jenny bodde egentligen i en by utanför Dikanäs, och ett tag i början av studierna läste hon uppifrån Dikanäs. Däremot åkte hon ner till Vilhelmina när det var lektioner. Hon använde aldrig minilärcentret eller videoöverföringen. ”En del tycker inte om att bli filmade av videokameran överhuvudtaget”, tror Jenny. Dessutom var det svårt att sköta den tekniska utrustningen. Hon hade fått en kortare instruktion men det var lång tid mellan gångerna som hon skulle använda videoöverförningen och hon glömde hur hon skulle göra. Hon hade länge vetat att det gick att läsa på komvux via mini-lärcentret men kände själv att det inte var någonting för henne. När hon bodde uppe i Dikanäs åkte hon ibland ner till Vilhelmina tätort för att arbeta på äldreboendet, då kunde hon samtidigt passa på att träffa studiekamrater för grupparbeten. Mycket annat skötte hon via mail, First Class och telefon. Hennes familj hade tillgång till en lägenhet i Vilhelmina tätort, så nu har hon flyttat dit för att lättare kunna gå på lektionerna på Malgmajskolan och träffa sina studiekamrater för grupparbeten. Fortfarande studerar hon hemifrån, lägenheten har bredband och hon använder ofta mail och First Class. Det känns också skönt att slippa bussresorna på lektionsdagarna, det kunde bli ganska drygt med ca 3 timmars total restid under en dag. I framtiden vill Jenny söka vidare och utbilda sig inom elektronik. Om hon inte kommer in på den utbildningen kan hon också tänka sig att utbilda sig till undersköterska. Helst skulle hon vilja flytta tillbaks till Dikanäs, och kanske jobba inom äldrevården. Ulla Ulla började läsa socionomutbildningen på distans mot högskolan i Umeå vid 43 års ålder. Varken hennes föräldrar eller man hade studerat på högskolenivå, men ett av hennes livsmål har alltid varit att studera så fort barnen flyttat hemifrån. Ulla arbetade som egen företagare inom turism sedan 20 år tillbaka och kände att det var hög tid att pröva på något annat, valet blev socionomutbildningen som nu är inne på femte terminen. Vid ett besök på arbetsförmedlingen blev hon hänvisad till Vilhelmina Lärcentra för information om de distansutbildningar som fanns att tillgå. Den inriktning hon valt skulle startas i Åsele och under de två första åren fanns möjligheten att studera på hemmaplan och använda sig utav Saxnäs minilärcenter för att ladda ner förinspelade föreläsningar. Hon besökte mini-lärcentret ca 2-4 ggr/vecka för att ta del av föreläsningar, och använda bredbandet för att kommunicera med sina studiekamrater, via webbaserade diskussionsforum och med lärare, oftast via e-mail. De förinspelade föreläsningarna var en stor fördel, då hon kunde lägga upp studierna så att det tidsmässigt passade henne, ofta var hon på mini-lärcentret till sent på kvällen. Detta möjliggjorde att hon kunde fortsätta med en del arbete dagtid under dessa två år, vilket betydde en lättnad ekonomiskt sett. En annan fördel med förinspelade föreläsningar är att hon kunde lyssna på dem upprepade gånger. ”Det ger en högre förståelse för det område som presenteras”, anser Ulla. Vid examinationer var uppsamlingsplatsen Åsele lärcentrum, läraren som satt i Umeå var uppkopplad via videolänk mot Åsele och någon annan distansutbildningsort. Vid ett av dessa tillfällen var även en telefonlänk från Lycksele BB uppkopplad till examinationen. En av studiekamraterna hade nyligen blivit mamma och kunde med hjälp av tekniken vara med och seminariebehandlas. Att arbeta på distans försämrar inte grupptillhörigheten 16 ( anser Ulla och när man väl lärt sig tekniken med att inte tala i munnen på varandra under videoöverföringen så fungerar arbetet utmärkt. Under det senaste året har Ulla inte kunnat utnyttja mini-lärcentret lika mycket som tidigare på grund av att den resterande delen av utbildning (1,5 år) inte har anpassats till distansstudier med hjälp av videoöverföring utan förlagts till Umeå Universitet. Detta har inneburit att hon inte längre kan arbeta som egen företagare på deltid eftersom hon inte kan lägga upp studierna på ett sätt som passar henne. Det har i sin tur inneburit lägre inkomst och högre kostnader eftersom hon behöver resa till Umeå varje vecka, en sträcka på 68 mil tur och retur. Rent tekniskt skulle det lika gärna gå att lägga upp mycket av den nuvarande utbildningen, t.ex. föreläsningar och seminarier, via Internet och videokonferenser, vilket skulle bespara Ulla restid och utgifter. Ulla tycker att mini-lärcentrets lokal har varit en stor resurs genom att hon fått möjlighet att komma iväg hemifrån när hon studerar. ”Annars är det lätt att börja syssla med annat, sätta på en tvättmaskin eller bli fast i telefonen när någon ringer. Genom att studera på mini-lärcentrum kunde jag hantera studierna som ett vanligt arbete och koncentrera mig bättre när jag väl avsatte tid”. Ulla har inte bredbandsuppkoppling hemma, men känner till andra studerande i Saxnäs som har det och har valt att studera hemifrån istället för att utnyttja mini-lärcentrets lokal. Ulla tycker att informationen om att mini-lärcentret finns har fungerat bra. Lärcentret har informerat via annonser i lokalpressen och även bjudit in till en informationsdag uppe i Saxnäs. Trots det finns det problem med att inte särskilt många känner till möjligheten att läsa olika utbildningar via minilärcentret. Om man inte själv är inriktad på att studera så ser man säkert inte annonserna tror Ulla och föreslår någon form av uppsökande, riktad information. Det finns säkert fler av fjälldalens invånare som skulle vilja studera om de bara fick klart för sig hur tillgängligt och lättsamt det är. Dessutom borde arbetsförmedlingen ha god kunskap om mini-lärcentret och vilka studier som man kan få tillgång till på hemmaplan, för det är dom som i första hand träffar de människor som inte själva ”ser” annonserna i lokalpressen, säger Ulla. Man skulle även se till att försöka nå ungdomar som kan vilja studera vidare efter gymnasiet, ”alla vill inte lämna hemmet eller har de ekonomiska möjligheterna att åka till ett universitet för att studera”, berättar Ulla. En viktig punkt som skulle kunna förbättras är den tekniska kunskapen hos alla inblandade, ”Det kan nog behövas mer teknikundervisning för dem som är osäkra på datorer”, tror Ulla. Ullas studentgrupp fick en kort introduktion av Marratech-systemet av den ansvarige vid Umeå Universitet, som kom ut till dem i Åsele och undervisade vid ett tillfälle. Dessutom kunde inte alla lärare hantera Marratech, vilket gjorde att de istället fick maila eller ringa till läraren för att få handledning i vissa arbeten och därmed utnyttjades inte tekniken på ett optimalt sätt. Likaså efterfrågar Ulla att fler delar av utbildningen skulle kunna göras tillgängliga via Internet och videoöverföring. Om Ulla inte fått chansen att studera vidare så hade hon troligen fortsatt försöka arbeta med de diverse arbetsuppgifter hon ägnade sig åt tidigare, men hade troligen inte känt sig lika nöjd med livet som hon gör nu. Studierna har betytt mycket för henne personligen. Hon har fått chans att reflektera över olika sakfrågor som man inte direkt talar med vänner om och känslan av säkerhet i sina egna värderingar och åsikter har stärkts. Ulla har haft optimala studiemöjligheter genom att hon idag inte har något familjeansvar och bara har sig själv att bry sig om under veckorna, med små barn hade det varit omöjligt, säger hon. Efter utbildningen håller hon sina planer öppna, arbete är det främsta målet och om hon inte kan få det i närområdet är hon beredd att flytta. ”Ska man nå ut med möjligheten att utbilda sig till samtliga grupper i samhället så krävs utökade distansmöjligheter” säger Ulla. Universitetets inställning till distansstudier behöver också förändras. ”Nu ses vi som andrahands studenter av en del lärare. Mini-lärcentrumets flexibla möjligheter till lärande kan också vara viktigt inför framtiden, genom att arbeta över geografiska avstånd även i det kommande arbetslivet. Den goda serviceanda som de olika lärcentra (Åsele och Vilhelmina) på mindre orter ger de studerande, kan inte nog värderas, de ger även kommunerna en möjlighet att få behålla sina innevånare och locka till inflyttning i kommunerna”, avslutar Ulla. ( 17 Birgitta Birgitta började beta av några gymnasiekurser när hon blev arbetslös, ”för att kanske få behörighet så småningom”, säger hon. Hon har tre barn i tonåren och egenföretagande sambo. Hon har själv arbetat som egenföretagare innan, nu senaste arbetade hon i köket vid en vårdinrättning. Genom arbetsförmedlingen kom hon i kontakt med lärcentra i Vilhelmina och fick information om vilka kurser hon kunde läsa. Hon sökte också information själv genom Vilhelminas hemsida och genom andra som studerat på Komvux. Birgitta ville inte flytta för att kunna studera så hon har varit beroende av att det funnits kurser med möjlighet att läsa mycket hemma och via videokonferens. De flesta kurser hon läst har hon skött genom datorn i hemmet, hon har kontakt med studiekamrater och lärare via First Class och mail. Hon åker också ner till Vilhelmina tätort för vissa lektioner och passar på att få lärarhandledning då. Videokonferenssystemet använder hon i sina svenska och engelska kurser, hittills har hon varit med på lektioner via videokonferenssystem tre gånger. Birgitta tycker att systemet fungerar bra, men hon känner att det inte riktigt går att tala på samma sätt som när man är fysiskt närvarande i samma rum. Det är svårt att ”flika in” frågor och kommentarer, utan man måste lära sig tala med tydlig turordning. Hon tycker dock att det är väldigt praktiskt med videokonferenssystemet eftersom hon slipper mycket av pendlingen. ”Det är en nödvändig del att det ska finnas tillgång till studier om folk ska kunna bo kvar”, tror Birgitta. ”Om man vill utbilda sig så måste man ofta bryta upp och flytta, då blir bygden mer utarmad, det känns onödigt när det går att studera så här”. David David är en ung man, 22 år som bor hemma hos föräldrarna i Klimpfjäll. Han har gått gymnasiet i Lycksele där han utbildade sig inom musik. Efteråt har han bott och arbetat ett tag i Umeå. Han har alltid tänkt att han skulle plugga vidare på högskola och behövde därför läsa upp matematik för att få allmän behörighet. Han hade egentligen tänkt läsa på Komvux i Umeå, men när det var möjligt att läsa hemifrån Klimpfjäll så passade han på att göra det, för att kunna bo kvar och göra allt han gillar på fritiden. Mestadels läser han ensam och åker ner på träffar till Vilhelmina, vilket beror på att många av de ämnen han läser inte har varit upplagda så att det funnits möjlighet att använda sig av videokonferenssystemet. I de fallen har han studerat mycket hemma ensam och haft kontakt via Internet, First Class-programmet och mail, vilket har gått bra eftersom det finns bredband ända upp till Klimpfjäll. Det har inte heller varit särskilt jobbigt för David att pendla då hans familj har övernattningsmöjligheter i Vilhelmina. Men en av hans kurser, historia, läser han via videokonferens, uppkopplad till Storuman. På den kursen finns det också en elev i Dikanäs som är uppkopplad samtidigt. Tekniken har fungerat väldig bra. Han fick en introduktionskurs av den lärcentraansvarige och datateknikern i Vilhelmina och har inte haft några problem med att använda utrustningen sedan. ”Det är häftigt att det fungerar” säger David och berättar att det finns tillfällen då elever är uppkopplade både från Storuman, Tärnaby, Saxnäs och Dikanäs och Åsele. Han tror att det finns många fler kurser som borde fungera att läsa via mini-lärcentret, kanske också kvällskurser. Det finns flera bland Davids bekanta som vill stanna kvar uppe i fjället och som inte har några planer på att studera vidare. ”Men nu när några börjar studera på mini-lärcentrum följer nog fler efter”, säger David och skulle själv rekommendera fler uppe i fjälldalarna att studera. I framtiden vill David läsa vidare och i hans fall innebär det att han måste flytta från Klimpfjäll igen, den utbildning han vill läsa finns inte tillgänglig via distansteknik. 18 ( Ann-Cathrine Ann-Cathrine började läsa in gymnasiekompetens i Storuman under år 2000. Hon har två barn i tonåren som bor hemma och hennes man arbetar borta på veckorna. Tidigare hade Ann-Cathrine arbetat många år inom skolan, ibland som assistent ibland som lärarvikare. Därför påbörjade hon en lärarutbildning som gick mot Mitthögskolan i Härnösand som gick på distans. Ingen i Ann-Cathrine familj hade läst på högskolenivå innan henne, men hon hade alltid velat studera vidare. Hon har däremot inte velat flytta när hon hade små barn, vilket hon i så fall hade varit tvungen till eftersom det inte fanns möjligheter då att studera lika flexibelt som nu. Ann-Cathrine lade upp sina studier så likt som ett vanligt jobb som möjligt. För henne passade det bäst att börja studera direkt på morgonen de dagar hon helt ägnade åt studierna. Hon kombinerade heltidsstudierna med ett halvtidsjobb på skolan, vilket de flexibla studieformerna också gav möjlighet till. Ungefär fem gånger per termin åkte Ann-Cathrine ner till Härnösand för fysiska träffar. En stor fördel med möjligheten att studera på hemort var att hon kunde ha kvar familjestrukturen, så att allt fungerade som vanligt i familjen. Ann-Cathrine använde inte själva mini-lärcentret så mycket, vilket berodde på att hon hade tillgång till bra datorkapacitet hemma, samtidigt som hennes utbildning inte använde sig av videokonferensystem. Ett fåtal gånger, när hennes egen dator bröt ihop, så använde hon mini-lärcentrets dator som back-up. Kontakten med studiegruppen och lärare hade hon via forum på Internet och via mail. Det blir inte lika lätt att föra nyanserade samtal som när man är fysiskt närvarande, men i kombination med de fysiska träffarna och telefonsamtal kände ändå Ann-Cathrine att hon kunde få en känsla av ett socialt studiesammahang och att vara en del av en grupp. Nu när möjligheten att ha visuell kontakt via videokonferenssystem har kommit hoppas Ann-Cathrine att distansstudier kommer att kunna utvecklas ytterligare. ”Kanske kommer man inte att behöva åka ner till studieorten flera gånger per termin som jag gjorde”, säger hon. ”Och det skulle kunna vara jättebra för många, särskilt unga kvinnor med små barn, de kommer att kunna välja mer fritt än tidigare om de vill studera eller inte”. Hon tror också att fler och fler kommer att få upp ögonen för möjligheten att studera flexibelt ”det sprids mun till mun nu när några har börjat studera så”, avslutar hon. Eva Eva är 44 år, mamma till tre barn varav den yngste sonen som är 13 år bor hemma. Hennes sambo är egenföretagare och arbetar med diverse, bland annat turismverksamhet. Eva själv kommer ursprungligen från en stad vid kusten medan hennes sambo är född och uppväxt i byn utanför Dikanäs. För 13 år sedan flyttade familjen upp till hans hemby. De första åren arbetade Eva på det lokala postkontoret, men blev uppsagd då detta lades ner år 2000. Då började hon studera. Först läste hon till undersköterska på Komvux via distanskurser. Då åkte hon ner till Vilhelmina centralort ungefär 2 dagar i veckan för lektioner, medan hon satt hemma och läste resten av tiden. Under den utbildningen fick hon reda på att det skulle kunna gå att utbilda sig till sjuksköterska via en flexibel utbildning som skulle ges genom kommunalförbundet Akademi Norr. Hon kommer ihåg att hon läste en annons om utbildningen i det lokala nyhetsbladet ”Vilhelmina Aktuellt”. Eva började studera för att skaffa sig en kompetens som skulle kunna möjliggöra för familjen att bo kvar och samtidigt ge möjligheter till arbete. Vården var ett område som hon var intresserad av och där hon också kan välja arbeten som gör att hon kan bo kvar i fjällvärlden. Just nu arbetar hon natt i Vilhelmina tätort, vilket innebär intensiva korta perioder av arbete och långa hemmaperioder däremellan. Eva har ibland tänkt på att studera vidare även tidigare i sitt liv, men det har bara inte blivit av, jobbet fungerade bra och det fanns ingen riktig orsak att ta paus för att studera. Hennes föräldrar och sambo har inte läst någon högre utbildning. Nu när hon däremot blev arbetslös kände hon direkt att hon ville studera igen. Däremot hade hon inte varit beredd att behöva flytta för att studera. Hon skulle ha kunnat ( 19 pendla för att läsa i Vilhelmina eller närliggande orter, till Vilhelmina har hon en sträcka på ca 10 mil. Under de första två åren av sin sjuksköterskeutbildning var hon också mest nere i Vilhelmina tätort när hon hade lektioner. Mini-lärcentret i Dikanäs använde hon främst under det sista halvåret av utbildningen. Då skrev hon en uppsats tillsammans med en studiekamrat som bodde i Vilhelmina. De använde Marratech-systemet som möjliggjorde att de kunde se och tala med varandra. Dessutom kunde de samtidigt se och redigera den text de arbetade med. Ibland hade de också handledning via samma system. Då var handledaren uppkopplad från Boden. Marratechtiderna bokade de genom universitetet. För Eva var tekniken inte något problem alls, hon kände samma gruppkänsla och möjlighet att diskutera som om man sitter i samma rum. Eva ger ytterligare ett exempel på hur vidoöverföringstekniken och mini-lärcentret har kunnat innebära en större flexibilitet för henne i studierna. Det var under hennes sista praktikperiod som hon genomförde i Örnsköldsvik. Hon skulle ha en gruppdiskussion med sin studiegrupp dagen innan helgen och hade behövt vara kvar en dag extra för att genomföra det mötet om inte mini-lärcentret i Dikanäs hade funnits. Nu kunde hon instället åka hem efter sin sista praktikdag och dagen efter åka ner till mini-lärcentret och medverka på gruppdiskussionen uppkopplad via videöverföringssystemet. Hon fick en extra kväll hemma med familjen. Eva berättar också om ett möte där de hade studenter uppkopplade från Strömsund, Sorsele, Åsele och så Eva i Dikanäs, samt handledaren som satt i Boden. Eva ser också större möjligheter att utnyttja distansteknik för studier i framtiden. Nu är tekniken ganska ny och hon har märkt att inte alla lärare är fullt utbildade på att kunna utnyttja de möjligheter som finns. Det skulle också behövas mer utbildning för att som student verkligen kunna utnyttja alla funktioner som finns i t.ex. Marratech och Ping Pong. För Eva gick det ändå väldig smidigt, mycket på grund av det stora stöd hon har fått från lärcentrets personal och framförallt den IT-tekniker som också ofta funnits på plats uppe i Dikanäs. Stefan Stefan är en trettioårig man med sambo och två små barn, 1,5 och 4 år gamla. Han har tidigare utbildat sig till kock och arbetat inom det yrket under ett antal år på en turistort. När han träffade sin sambo flyttade familjen till Saxnäs där hennes föräldrar driver ett företag inom turist- och hotellbranschen, som Stefan också har arbetat inom sedan dess. En stor del av företagets verksamhet går ut på att ta emot större grupper för konferenser och fritidsaktiviteter. När bussförarutbildningen i Saxnäs blev tillgänglig kände Stefan därför att det väl lämpligt att komplettera sin egen kompetens, för att själv kunna ta körningar med turist- och konferensgrupperna istället för att behöva boka andra chaufförer. Stefan ser det som en utveckling av företagets möjligheter och även en möjlighet till fler inkomstkällor för egen del. Eftersom Stefan bor i byn och hans svärfar dessutom är den bussföretagare som bussförarutbildningen samarbetar med fick han tidigt reda på möjligheten att utbilda sig genom personliga kontakter. Han tog chansen eftersom utbildningen fanns tillgänglig i byn och gav honom möjlighet att arbeta vidare som vanligt samtidigt. Han skulle inte ha kunnat pendla lång väg för att få motsvarande kompetens, för Stefan var kombinationen av rätt kurs på rätt plats viktig. Hans vardag börjar med att han lämnar det större barnet på dagis och sedan arbetar undan det som behövs i receptionen på hotellet, eller är ute och övningskör med bussen. Lunchen äter han hemma tillsammans med familjen. På eftermiddagarna och kvällarna pluggar han, då sitter han på mini-lärcentret eftersom det ger honom lugn och ro på ett sätt som han inte skulle få hemma med två små barn. Han bor bara 30 meter från mini-lärcentret, vilket gjort det mycket lättsamt för honom att studera där. Han hoppas kunna bo kvar på orten så länge nuvarande förutsättning för arbete finns. Tekniskt har mini-lärcentret fungerat bra. De utbildningsprogram som busschaufförerna använder är knutet till datorerna på mini-lärcentret och de stationära datorerna har god kapacitet. De bärbara är däremot av en äldre, trögare modell, berättar Stefan. Det är viktigt att utrustningen på mini-lärcentret följer med den tekniska utvecklingen och ligger på topp. Mini-lärcentret skulle kunna spela en viktig 20 ( roll i bygden i framtiden om man satsade mer på kurser och även informerade de boende bättre om de möjligheter till studier som redan finns. Peder Peder är en 48-årig man som tillsammans med sin fru har en 9-årig dotter hemmaboende. De har också 4 utflugna barn. Han har en bakgrund som snickare och anställd på en hotellverksamhet uppe i fjällen. Dessutom äger han ett hemman och har under hela sitt liv gjort en mindre utkomst genom verksamheten där. Peder såg en annons i det lokala nyhetsbladet om bussförarutbildningen i Saxnäs redan förra terminen. Han sökte redan då, men hade ett temporärt jobb just under den perioden och bestämde sig därför att vänta lite med busschaufförsutbildningen. Nu i vår har han däremot varit arbetslös och då har det passat bra att gå busschaufförsutbildningen. Peder bor mitt emellan Saxnäs och Vilhelmina och han hade kunnat studera på båda orterna, däremot hade han inte börjat på någon utbildning som legat längre bort, närheten till studierna är viktig för honom. Peder åker upp till Saxnäs de dagar som de har övningskörning och också en del andra dagar för att studera teoriproven som är bundet till datorerna på mini-lärcentret. I medeltal är han i Saxnäs ca 2 ggr/vecka. Det viktigaste med studierna är att han får en bredare kompetens och ökade möjligheter att ta olika arbeten. Även i framtiden vill Peder försöka bo kvar på sitt hemman så länge det går och hoppas på möjligheterna via bussförarutbildningen att kunna ta på sig olika körningar. Han tror att mini-lärcentret kan betyda mycket i framtiden, bland annat för många ungdomar som kanske inte vill flytta för att studera vidare. 3.2 Kommunala, regionala och centrala nyckelpersoner Viveka Abrahamsson, ordförande i Kultur och utbildningsnämnden, Vilhelmina kommun. Viveka berättar att det finns en allmän, stark politisk uppslutning för att utveckla flexibla vuxenutbildningsformer. ”De flesta inser att utbildning är en viktig tillväxtfaktor”, säger hon. Tidigare har det funnits attityder om att de flesta som utbildas flyttar och därmed enbart utgör en utgift för kommunen, men med de nya satsningarna på utlokaliserad högre utbildning så har den tveksamheten försvunnit. De utlokaliserade utbildningarna som kan läsas på hemmaplan möter utbildningsbehovet hos andra grupper än de ungdomar som ofta flyttar efter examen. ”Nu utbildar vi människor som redan finns här och vill bo kvar”, säger Viveka. Hon ser också utbildningen som en medborgarfaktor, som grunden till att kunna ha kvar en vettig, offentlig servicenivå och därmed kunna utgöra en bas för näringslivet. Under en period har finansieringen av framförallt de utlokaliserade högskoleplatserna vilat ganska tungt på kommunerna. Via EU-projekt har man ändå kunnat genomföra högskoleutbildningar lokalt genom att växla upp de kommunala pengar som man lagt på högskoleutbildningsplatser. Under projekttiden har också utbildningsplatserna från universitet och högskolor kommit att kosta mindre och mindre. Nu finns en medvetenhet hos allmänheten om att det går att studera på ett flexibelt sätt och därmed finns det ett krav från studenterna om att studier ska finnas tillgängliga via utlokaliserad form och distansteknik. ”Dessutom börjar universitet och högskolor förstå att de måste kunna erbjuda detta för att kunna konkurrera om studenter i framtiden, och det kommer att göra det billigare för oss som enskilda små kommuner”, berättar Viveka. Det lokala samarbetet politiskt har främst utvecklats med de närmaste grannkommunerna, Dorotea och Åsele i det som kallas ”trekommungruppen”. I övriga samverkansforum har det hittills mest handlat om att man informerar varandra. ”För oss små kommuner är det en nödvändighet att samarbeta i alla former, vi kommer säkert att se olika varianter gällande utbildning i framtiden”, tror Viveka. ( 21 Samarbetet med andra lokala aktörer har varit turbulent under lång tid. Under vissa perioder med hög arbetslöshet har Vilhelmina haft åtta till nio olika utbildningsgivare. ”I arbetslöshetstider så finns det risk att utbildning blir business”, berättar Viveka, som också tror att samverkansproblem mellan lokala utbildningsgivare är något som är svårt att komma tillrätta med på lokal nivå eftersom mycket av dessa strukturer är fastbyggda i organisationernas struktur och måldokument, t.ex. Arbetsförmedlingen och försäkringskassan. På det regionala planet finns inga upparbetade kontakter på politisk nivå, däremot har de haft erfarenhetsutbyte inom Akademi Mittskandia, och där även fått chans att samarbeta med norrmän. Viveka berättar att det finns många intressanta lösningar i Norge som skulle kunna vara av intresse även för glest bebyggda områden i Sverige. Bland annat finns inget krav på att satsa kommunala pengar i lokala utbildningsplatser på högskolenivå i Norge. ”Det känns ju knepigt att vi ska behöva lägga kommunala pengar på vuxenutbildning”, säger Viveka. Framtiden kommer att kräva mer flexibilitet. Vilhelmina har många delar som redan nu talar för att man ska kunna följa med i en utveckling. ”Vi har bra bredbandsutbyggnad, som vi fortsätter att förbättra, och vi har dessutom redan en erfarenhet att av utveckla flexibiliteten inom vuxenutbildningen”, säger Viveka. ”Men samtidigt är det svårt och tar kraft att hela tiden söka pengar för att kunna genomföra nyskapande projekt och en utbildningsutveckling tekniskt och pedagogiskt, som skulle gagna större grupper med fler olika typer av potentiella studenter. Vi måste möta de blivande studenterna där de är, och nu finns möjlighet att göra det”, anser Viveka, men avslutar med att säga att det skulle kännas mer stabilt om finansiering till sådan utbildningsutveckling, som är så möjlig att förutse, skulle kunna finnas i långvarig, statlig form. Tage Magnusson, Kultur och utbildningschef, Vilhelmina kommun Tage berättar att det finns ett allmänt politiskt stöd för att utveckla vuxenutbildningsverksamheten i Vilhelmina. Den verksamhetsansvarige, Lars, är en nyckelperson för att driva utvecklingen framåt. Vilhelmina har länge haft en hög volym i sin vuxenutbildningsverksamhet, berättar Tage. Den stora komvuxverksamheten på gymnasienivå har också gett en stor rekryteringsbas för de flexibla former av högskoleutbildningar som de senaste åren har erbjudits i regionen. Kommunalförbundet Akademi Norr har varit väldigt viktigt för att få tillstånd längre, examensgivande högskoleutbildningar som kan läsas utlokaliserat i inlandet, till skillnad från tidigare då utbudet mest bestod av enstaka, kortare kurser. Tage hade dock önskat att man även skulle ha arbetat uppåt, mot berörda myndigheter och departement centralt, för att driva frågor om den flexibla vuxenutbildningens framtidsmöjligheter strukturellt och finansiellt. Kostnaden för vuxenutbildningen upp till gymnasienivå åligger stat och kommun gemensamt, men i praktiken har kommunerna fått ta en större del av kostnaden än vad som ursprungligen var tänkt. Staten fixerar vad varje utbildningsplats ska kosta, men för mindre, glest bebyggda kommuner långt från centrala större städer blir kostnaden för utbildningar ofta högre och då måste kommunerna ta den extra kostnaden, berättar Tage. Det finns dessutom ett fortsatt behov av att öka volymerna trots att Vilhelmina har haft en omfattande vuxenutbildning hittills. Befolkningen har en låg utbildningnivå i botten och med arbetsmarknadsläget finns det många som har möjlighet att studera vidare i någon form. Grundvux är en av de delar som måste utvecklas ytterligare, hittills har man där haft dålig finansiering och få studerande. ”Det beror säkert på att de flesta som skulle ha nytta av Grundvuxstudier kan ha problem som hindrar dem från att söka, som dyslexi”, säger Tage och berättar att kommunen har ett projekt särskilt riktat mot dyslektiker där man har genomfört riktad rekrytering och följt upp personer som kan få hjälp genom särskilda studier. Tage ser positivt på samverkan i den närmaste regionen, mellan grannkommuner och olika intressenter inom utbildningsområdet. Det borde kunna gå att samarbeta och strukturera mer övergripande, att kunna göra administrativa vinster och hitta fördelar för rekryteringsfrågor. Samarbetet med Arbetsförmedling och arbetsmarknadsintressenterna har däremot varit problematiskt. ”De borde egentligen inte vara inne i utbildningssvängen, men det ligger mycket pengar i den verksamheten och då blir det svårt att samarbeta på en lokal nivå”, beskriver Tage. De regionala organen har han inte 22 ( mycket kontakt med. Han har medverkat på ett möte med det regionala kompetensrådet, som inte gav särskilt mycket. ”Det är för stor diskrepans mellan visionerna på länsnivå och den praktiska verkligheten i kommunerna”, anser Tage. ”De frågor som behöver diskuteras på den nivån måste också gå den politiska vägen för att kunna hamna rätt.” Det finns också strukturella frågor som kan behöva lösas på central nivå. ”Studiefinansieringen är A och O för att vuxna ska kunna studera.. Vuxna har utgifter och behöver pengar på ett säkert sätt för att känna att det kan våga gå in i studier”, säger Tage. Utvecklingen av flexibla möjligheter till studier ser Tage som en stor fördel. Han har alltid sett det som viktigt att kunna erbjuda de studier som efterfrågas av de studerande, bland annat av gymnasieungdomar. De nya tekniska möjligheterna att erbjuda många utbildningar oberoende av tid och rum ligger helt i linje med det. ”Hur arbetsmarknaden ser ut om ett decennium är det svårt att veta, hellre följa studenternas individuella val och se till att de får den utbildning de efterfrågar”, säger Tage. Han har bland annat fått förslag om att möjligheter till studier uppe i fjälldalarna skulle kunna innebära att en del säsongsarbetare skulle kunna bo kvar året runt och studera under lågsäsong. Andra utvecklingsmöjligheter ser han i att lärcentrastrukturen också skulle kunna utnyttjas i andra läroformer, t.ex.grundskolan. Lokala studieförbund eller Utbildningsradion kanske i framtiden kan erbjuda nya möjligheter till att göra studier flexibla och tillgängliga för fler människor i högre grad. Man kan också tänka sig att utveckla handledarskap lokalt och komplettera med lärarkompetens från andra skolor via distansteknik. ”Det bästa är att följa med i utvecklingen och se möjligheterna att hitta nya vägar, samarbetsformer och studentgrupper för vuxenutbildningen”, avslutar Tage. Lars Gavelin, rektor för vuxenutbildningen i Vilhelmina kommun. Kunskapslyftet innebar ett ordenligt uppsving för vuxenutbildning i Vilhelmina, med sin traditionellt låga andel utbildade. Det projektet riktades däremot främst mot verksamhet i själva tätorten Vilhelmina och nu känns det naturligt att fortsätta vidga verksamheten i både tid och rum, genom distansundervisning och utbildningslokaler i fjälldalarna. Politiskt finns ett stort stöd för en fortsatt utveckling av de flexibla formerna för vuxenutbildning som Lars tror kommer att behövas i framtiden. Det finns redan nu ett fantastiskt utbud, inte bara genom kommunens vuxenutbildningsverksamhet, utan också genom andra samhällsresurser, som studieförbunden. Däremot kommer det krävas ständiga förbättringar och att man hänger med i den pedagogiska och tekniska utvecklingen. Särskilt ser Lars ett ökat behov av specifika yrkesinriktade utbildningar i framtiden. I det lokala samarbetet med andra aktuella instanser har det länge funnits en inbyggd konflikt mellan Arbetsförmedlingens möjligheter att ge utbildningar riktade till sina klientgrupper och den kommunala vuxenutbildningsorganisationens verksamheter. ”Ibland har vi gett mycket liknande kurser nästan samtidigt och suttit med halvtomma klassrum på båda ställena” berättar Lars. Det handlar mycket om att verksamheterna styrs av centrala regelsystem som gör det svårt att samarbeta lokalt. ”Även om mycket faktiskt går att lösa här med rätt människor som samarbetar”, säger Lars. Ytterligare ett problem är de olika former av finansiering, och nivåerna på dessa, som kan erbjudas från den kommunala vuxenutbildning jämfört med Arbetsförmedlingens Aktivitetsstöd. Han har också märkt att det blivit svårare under de senaste åren för Försäkringskassan att medge utbildning till de som skulle vara lämpliga inom deras klientgrupper. Man samarbetar mycket regionalt, t.ex. genom Lapplandsvux där flera grannkommuner i regionen tillsammans ger komvuxkurser till studerande i olika kommuner. Utökat regionalt samarbete anser Lars är en nödvändighet i de glesa regionen med litet befolkningsunderlag som de verkar i, ”Vi måste börja ha ett regionstänkande i de här frågorna”. Nyligen har man påbörjat ett projekt som specifikt riktar sig mot att utveckla regionala strategier och gemensam hantering av delar av vuxen utbildningen i åtta kommuner i Norrlands inland. Rekryteringen har oftast gått bra. Lars berättar att man arbetar mycket genom att börja i liten skala och sedan stötta de studerande och se till att de får goda erfarenheter av sina studier. Då sprids ryktet från mun till mun. ”Goda ambassadörer lokalt är vår bästa rekryteringsinsats”, berättar Lars. Fortfarande ( 23 finns det också många som hellre läser traditionellt, och det finns en konflikt i att behöva bestämma om man ska ge utbildningar i distansform eller enbart i fysisk klassrumsmiljö. Än så länge behöver lärcentret också jobba med att utbilda alla ansvariga i de nya distanstekniker som utvecklas i snabb takt. I den större regionen, länet och omgivande län handlar samarbetet mest om att informera varandra, det strukturella samarbetet är inte så utvecklat. Snart kommer Lars att samarbeta med det regionala kompetensrådet för första gången gällande en ansökan om en vårdutbildning som man vill starta i kommunen. På en central nivå har det blivit många myndigheter och intressenter inom vuxenutbildningsområdet under de senaste åren, berättar Lars. Nu har det just kommit ett förslag på en samlad vuxenutbildningsmyndighet, och Lars tror att det blir bättre att ta ett samlat grepp på riksplanet, med en huvudman, gällande dessa frågor. I framtiden kommer det i än högre grad handla om att kunna erbjuda rätt utbildningar, de som drar folk av sig själva, och att möjliggöra studier än mer oberoende av tid och rum. Bland annat håller man på att prova sig fram med kontinuerlig antagning och lärarna har börjat verka mer som handledare för de studerande än genom den traditionella lärarrollen. Vilhelmina har en stor vuxenutbildningsverksamhet för en kommun i sin storlek, berättar Lars. För att kunna hålla kvalitet och kostnaderna nere arbetar de intensivt med samordning, bland annat med gymnasiets och grundskolans lärartjänster. Finansiellt har det hittills fungerat, det finns en inställning som kan uttryckas ”vi har inte råd att INTE satsa på utbildning” och det finns en medvetenhet hos både politiker och tjänstemän om utbildningens betydelse för kommunen i framtiden. ”Det livslånga lärandet ger förutsättningar för folk att stanna och att flytta hit, då man ser att det finns högre livskvalitet och goda möjligheter”, säger Lars. Ulf Ekbäck, lärare på bussförarutbildningen, Saxnäs mini-lärcentrum Orsaken till att det ursprungligen startade en bussförarutbildning i Saxnäs var en lycklig kombination av en lokalt bussbolagsföretagare som var villig att ställa upp med bussar och lokaler, samt tillgänglig lärarkompetens. Tidigare var det inte Ulf, utan två andra lärare som var ansvariga, men de har nu flyttat till andra orter. Därför tillfrågades Ulf om han kunde bli lärare när det skulle startas upp en grupp hösten 2005. Ulf har tidigare arbetat som lärare på fordonstekniksprogrammet på gymnasiet i Vilhelmina. De studerande kommer till Saxnäs ungefärligt var fjortonde dag och bor då 2-3 nätter åt gången på Saxnäsgården. De kör buss på dagarna och på eftermiddagarna/kvällarna jobbar de med körkortsprovet. I mellantiden hemma arbetar de också med teorin. Utbildningen börjar med att alla repeterar B-provet (vanligt körkortsprov), för att repetera. Sedan går man vidare med busskörkortet. Den praktiska körningen består mycket av landsvägskörning, där är det en fördel att utbildningen är förlagd upp till fjällvärlden där det finns mycket lugna vägsträckor med lite trafik att börja övningsköra på. Efter ungefär halva utbildningstiden börjar Ulf åka ner till Vilhelmina med eleverna, då får de 9 mils landsvägskörning och några timmars träning i att köra i samhället, vilket faller väl in i Vägverkets rekommendationer om ca 70-80% landsvägsträning. Man kör två och två, olika konstellationer varje gång, så man lär känna olika medstuderande. Vissa tunga moment i utbildningen, bl.a. farligt gods-utbildning och räddningsdag, kallar Ulf hela studiegruppen samtidigt och man har vanlig klassundervisning. Bussförarutbildningen utnyttjar mini-lärcentrets lokaler som vanliga undervisningslokaler. De använder sig inte av den distansöverbryggande tekniken eftersom all undervisning ske på plats. Det har varit lätt att rekrytera elever till de två kurserna Ulf har hållit. Man har annonserat i lokala tidningar och till den senaste kursen hade man 25 sökande på 9 platser. Ulf intervjuar och granskar de 24 ( presumtiva studenternas möjligheter att genomföra utbildningen och framgent också att jobba inom yrket. Efter det tar han och kommunens lärcentraansvarige i samråd ut de 9 mest lämpade. Ulf säger att det behövs mycket bussförare i hela riket nu och eftersom man har riksintag på utbildningen i Saxnäs, så hoppas han att den kan fortsätta också framöver. Det har gått bra för de studerande som gick förra utbildningen, två av dem fick heltidsarbete direkt. Det finns många fördelar med att ha bussförarutbildningen i Saxnäs. Det finns lugna vägar att börja övningsköra på. Ulf han dessutom välja vägar för att ge erfarenhet av diverse svårigheter, som tvära backar och smala vägar med svåra möten. Jonas Örnberg, IT-chef, Vilhelmina kommun Västerbottens län var först i landet med att bygga ut bredband till stora delar av befolkningen. Organisationen IT-Västerbotten17 samordnade bredbandsprojekten och såg till att alla kommuner arbetade med utbyggnaden enligt samma principer. Vilhelmina kommun var dessutom snabbt igång med utbyggnaden, redan 2000 satte man igång, och var den första kommun som färdigställde nätet till de större orterna. Man har byggt ut nätet i två faser, den första (ETTAN-projektet) prioriterades mot skolorter och orter med större befolkningsunderlag. Däribland fanns t.ex. Saxnäs och Dikanäs där mini-lärcentrerna är lokaliserade. Den utbyggandsfasen var klar 2002. Den andra fasen (TVÅANprojektet) vändes mot ytterligare utbyggnad av bredbandsnät till ytterligare 6 byar. Fler och fler medborgare fick alltså tillgång till bredband. Till Klimpfjäll och Kittelfjäll, högst upp i fjälldalarna kom bredbandsutbyggnaden under sommaren 2005. Nu planerar man för en tredje fas av utbyggnad, där man främst ska nå mindre byar som uttryckt önskemål att få tillgång till bredband. I framtiden kan man tänka sig att 3G utbyggnaden kommer att kunna möjliggöra även för mer ensligt belägna bosättningar att få tillgång till Internet med stor överföringskapacitet. Det har inte varit möjligt att bygga ut bredband via fiberkabel upp till fjälldalarna då det handlar om så långa avstånd. Istället har kommunen byggt ut ett stamnätet via micolänkar till huvudbyarna. Sedan har kommunen tillhandahållit material, medan byarnas föreningar har engagerat sig och själva stått för arbets-/grävkostnaden för att ansluta enskilda hus. ”Utan den samarbetsstrukturen skulle inte den här snabba utbyggnaden varit möjlig”, berättar Jonas. I skolorterna ligger kapaciteten på 42 Megabit, vilket är väl tilltaget för möjligheten att använda videoöverföringsystemet och annan distansteknik. Jonas berättar att IT-enheten ofta får rolig feedback på hur människor använder bredbandet för att öka sina livsmöjligheter i kommunens glesa delar. Senast handlade det om en krönika i en lokaltidning som chefsredaktören hade skrivit och sänt under en vistelse i Kittelfjäll (se under rubriken Framtiden/arbetsmöjligheter längre bak i rapporten). ”Det är bara fantasin som sätter gränser för hur vi kan utnyttja den här tekniken”, avslutar Jonas. Jan-Olof Karlsson, verksamhetschef, Akademi Norr Jan-Olof har under de senaste åren arbetat med utveckling av högskoleutbildningar som passar norrlands inland och främst ska kunna läsas på hemmaplan. Akademi Norr är ett kommunalförbund, med 13 medverkande kommuner som tillsammans har förbättrat sin beställarkompetens, och fört gemensamma förhandlingar mot universitet/högskolor. Målet har varit att utveckla både specifika utbildningar som passar regionens näringsliv (som Högskoleingenjör Bilsystemteknik i Arjeplog/Arvidsjaur) och kunna erbjuda reguljära utbildningar på hemmaplan (t.ex. socionom, lärare och sjuksköterskor) för att kunna möta nya studentgrupper och tillgodose det regionala behovet. Projektet har inneburit en klar förbättring av samarbetet regionalt och det finns ett stort politiskt stöd i regionen för att fortsätta driva arbetet med att skapa goda möjligheter för regional 17 http://www.itvasterbotten.org/ ( 25 kompetensförsörjning. För att kunna göra det är distansteknik och vidare utveckling av flexibla studieformer en nödvändighet. Jan-Olof har märkt att hela universitetsvärlden har fått en ökad medvetenhet om betydelsen av flexibelt upplagda studier de senaste åren. Man arbetar nu snabbt och medvetet med att digitalisera stora delar av läromaterialet (Learning objects). Några framgångsrika universitet, som MIT har redan gjort hela sitt undervisningsmaterial tillgängligt för alla via Internet (OpenCourseWare). I Sverige finns än så länge en del problem med upphovsrättslagen i detta arbete, men attityden till att använda tids- och rumsöverbryggande teknik har blivit mycket mer öppen. ”Nu känns det som att ingenting längre är omöjligt när man talar med universitet/högskolor om det här”, berättar Jan-Olof. Denna utveckling har också inneburit att priserna på högskoleutbildningar har sjunkit dramatiskt. ”I början var det lite huggsexa”, berättar Jan-Olov. ”Ingen hade riktig vana av att utveckla och erbjuda kurser på det här sättet och vi inlandskommuner var dåliga beställare. Nu, med större kunskap om vad som verkligen krävs för att utveckla och ge kurser flexibelt via distansteknik har kostnaderna slimmats och utvecklingen av nya kurser för utlokalisering ingår med och mer i institutionernas vanliga verksamhet”. Ett exempel är att det förut endast fanns en central videokonferensstudio vid Umeå Universitet som alla institutioner skulle använda sig av, vilket var både opraktiskt och väldigt dyrt. Det gjorde att många institutioner drog sig för att använda distansteknik. Nu har fler och fler institutioner köpt in egna videokonferensanläggningar, vilket har minskat kostnader, ökat tillgängligheten och dessutom ökat lärarnas kunskap om hur man använder tekniken. En möjlig fara framöver ser Jan-Olof i att det kan bli svårt för universiteten att fortsätta erbjuda de flexibla utbildningsmöjligheterna utanför campus om taket för universitetets antal högskoleplatser nås. ”Umeå Universitet kommer snart att kunna fylla alla sina utbildningsplatser med studenter som läser vid campus, kanske kommer de då att välja att inte längre arbeta med utlokaliserade utbildningsplatser”, berättar Jan-Olof. ”Men vi jobbar med att få ett strukturellt beslut på ledningsnivå av universitetet. Det är viktigt att man bestämmer sig för att satsa också på flexibel utlokaliserad utbildningsstruktur redan innan 90-talets babyboom börjar söka campusutbildningar. Det skulle vara ännu bättre om staten gick in och reglerade antalet utbildningsplatser på campus och utlokaliserade utbildningsplatser tillgängliga via flexibel undervisningsmetod”. Det finns enorm potential för ytterligare utveckling av flexibel vuxenutbildning som tillåter fler framtida studenter att lägga upp sina studier oberoende av tid och rum. ”Och den stora potentialen finns inte ens hos oss”, säger Jan-Olof, ”även om det är en grundförutsättning för många inlandsbor att kunna läsa flexibelt. Men redan nu börjar större städer få en snabb ökning av studenter vid lärcentrerna som använder sig av flexibla studieupplägg”, berättar han, och hänvisar till Uppsalas centrala lärcenter, som redan har flera hundra studenter registrerade på sådana kurser. Flexibla studier, på alla nivåer kommer att tillåta nya grupper av människor att studera och kommer att användas av människor för att lägga upp sitt liv på ett sätt som bättre passar deras livssituation och behov, tror Jan-Olof. Helena Berg, utbildningsledare på centrum för vuxnas lärande i Uppsala Centrum för vuxnas lärande är en organisation inom Uppsala kommun som härbärgerar ett antal olika verksamheter med koppling till vuxnas lärande. Där finns ett vägledningscentrum, ett lärcentrum, hjälp vid läs- och skrivsvårigheter, validering samt utåtriktad information. Många som läser på distans har först kommit i kontakt med vägledare på CVL. Det har blivit en stor ökning av studerade som tar kontakt med dem och vill studera på distans med hjälp av flexibla tekniker. De flesta studerande har endast en kort informationskontakt på CVL innan studierna, sedan sköter de flesta studierna helt hemifrån. Helena berättar att deras lärcentrum satsar mycket på att kunna möta olika studerandegruppers behov. Bland annat har de tillgänglig personal på helgerna för tentamina. De studerande som använder 26 ( lärcentret mer långvarigt är de som inte har dator- eller internettillgång hemma eller går kurser som använder videokonferensutrustning. Det är många som hittar till de flexibla utbildningsformerna, trots att Uppsala har god tillgång till traditionella studieformer på alla nivåer. Gruppen som efterfrågar olika former av flexibla utbildningar verkar också öka snabbt, ”det handlar om ungefär 350 komvux-studerande sedan november”, berättar Helena. ”Det finns ju såklart också en del människor som inte passar för eller vill använda flexibla utbildningsformer, utan som hellre vill ha traditionell undervisning”, påpekar Helena, ”men den stora fördelen är att vi i Uppsala kan erbjuda många olika sätt att lägga upp sina studier på och också många olika sätt att lösa problem som kan uppstå”. Till exempel berättar hon om en grupp på tre nyblivna mammor som ville fortsätta gå en universitetsutbildning med undervisning via videokonferenssystem. Eftersom de läste kursen via videokonferens kunde de fortsätta delta utan att störa och ha barnen med sig. Inget ljud från dem kommer vidare till de andra så länge de inte har mikrofonen på. På så sätt kunde de ha med sina bäbisar och sköta om dem och lyssna på undervisningen, samtidigt som de inte riskerade att bäbisarna störde de övriga studerandegrupperna. Ett annat exempel är en studerande som ville söka en högskoleutbildning redan i vår men behövde läsa upp Svenska A och B på komvux för att få behörighet. Han började läsa på vanlig komvuxundervisning, vilket innebar att han blev bunden av den studietakt som den övriga gruppen höll. Hade han istället studerat på distans hade han själva kunnat lägga upp studietakten och kunnat bli klar med svenskan i tid för vårens ansökning till högskolan. ”Men även den reguljära undervisningen är allt mer flexibel så det kanske går att lösa”, hoppas Helena. Det finns också många fler chanser att lösa strukturen på kursuppläggningar med flexibla undervisningsformer. Ett exempel upplevde lärcentret i höstas med den Franska C kurs som de erbjöd. När inte tillräckligt många sökte kunde man inte ge kursen och ingen av de sökande fick möjlighet att läsa Franska C den hösten. ”Nu i vår, när kursen ges via distansteknik skulle de som ville kunna läsa Franska C ändå, trots att det var för få intresserade för att starta en vanlig undervisningsgrupp”, berättar Helena. ”De flexibla teknikerna gör att vi kan lösa studenternas situationer och uppfylla deras önskemål på många olika sätt”, avslutar hon. Åsa Bergenheim, Prorektor, Ingemar Ericson, planeringschef och Bo Danielsson, planeringssamordnare Umeå universitet. Umeå universitet har legat långt framme i utvecklingen av nya utbildningsformer för att nå ut utanför den traditionella målgruppen för campusförlagd utbildning. Man har en mycket dynamisk syn på det flexibla lärandet och den utveckling som området genomgått under det senaste decenniet. ”Det är viktigt att det flexibla lärandet åtföljs av ett flexibelt synsättet även gällande hur tekniken kan användas”, säger Åsa. Hon berättar att de flexibla undervisningsteknikerna ses som kvalitetshöjande i all undervisning och att man förväntar sig att dessa tekniker kommer att användas i campusbaserade utbildningar likväl som i olika former av utlokaliserade och distansutbildningar. ”De nya teknikerna ger ett pedagogiskt mervärde. Det ger lärare möjligheten att reflektera över och utveckla sin undervisning”, berättar Åsa. Just nu arbetar universitetsledningen intensivt med att ta fram strategier för den framtida inkluderingen av de nya flexibla undervisningsformerna i verksamheten. Umeå universitet har en stor del av studenterna i olika former av utlokaliserade och distansundervisningsformer. Det rör sig om 8-9000 personer, en tredjedel av alla individer som är inskrivna vid universitetet. I och med att ITkommunikationen kom igång har utvecklingen gått väldigt snabbt och Umeå universitet var tidigt med att haka på den utvecklingen. Redan innan regeringen gick in med pengar för att stimulera de flexibla lärandeformerna hade universitetet börjat jobba med detta. ”Och nu har vi kommit så långt i utvecklingskedjan att vi inte längre ser att vi har behov av mer externa stimulanspengar för att driva den här utvecklingen”, säger Ingemar. ”Processen driver sig själv och numer ingår flexibla tekniker som en vardaglig del i många institutioners undervisningsutveckling.” En tröskel var att det under ett ( 27 tag bara fanns en videokonferensstudio på universitetsområdet. Det var svårtillgängligt och dyrt att använda den. Nu har många institutioner köpt in egna videkonferenssystem, vilket har inneburit att den tekniken naturligt kommit att ta plats i utvecklingen av nya utbildningsformer. Att hålla sig långt framme i teknikanvändningen har också ett marknadsföringsvärde, genom öppenhet kan universitetet visa kvaliteten på sin undervisning. Däremot gäller också att driva utvecklingen framåt på rätt sätt, att inte kräva merarbete av en lärarkår som på många sätt redan är tungt belastad. Men när någon lärare börjar använda tekniken så börjar märks det också snabbt hur roligt det kan vara och vilka pedagogiska mervärden det kan ge i olika ämnen, t.ex. att historiskt kunna synliggöra olika skeenden. På så sätt sprids kunskap och lusten att använda tekniken på ett dynamiskt sätt mellan lärarna. ”Men det har inte varit helt lätt på alla områden, många på Humfak var t.ex. ganska kritiska mot de nya teknikerna”, berättar Åsa. Universitetsledningen har arbetat på olika sätt för att stimulera användningen och spridningen av kunskaper om de nya teknikerna. ”Universitetet har både satsat på vissa enheter för att utveckla flexibla undervisningsformer, men också specifikt satsat på vissa utbildningar som använder de nya undervisningsteknikerna”, berättar Bo. Bland annat har man startat upp HumLab18, som snabbt blivit mycket känt och populärt. Vidare håller Universitetspedagogiskt Centrum (UPC) på att utveckla strategier för att inkludera de nya flexibla undervisningsteknikerna i universitetets dagliga undervisningsverksamhet. ”När den nya tekniken blir en mer naturlig del av institutionernas dagliga verksamhet blir också gränsdragningen mellan traditionell undervisning och distansundervisning mindre tydligt”, berättar Ingemar. Man ser det också som viktigt att bygga strukturer för att sprida erfarenheterna om de nya undervisningsmöjligheterna inom universitetet. Även här har UPC en viktig roll, där man bland annat bjuder in till seminariedagar och konferenser för att ge möjlighet att sprida ny pedagogisk kunskap som grundar sig på de nya flexibla teknikerna. Både Bo och Ingemar har suttit med i det regionala kompetensrådet i Västerbotten, men diskussionerna har oftast handlat om hur man ska få ut arbetslösa på arbetsmarknaden. Man har inte ägnat sig åt frågor om utbildning på universitetsnivå i någon högre grad, berättar Bo. Mot centralt myndighetshåll finns för närvarande inte något närmare samarbete, men man väntar ut den nya myndigheten, som ska påbörja sitt uppdrag 2007. Det är viktigt att komma ihåg att människor lär sig på olika sätt. De nya teknikerna ger också en parallell utveckling av all utbildning på universitetet, men den riktiga flexibiliteten innebär att det ska gå att välja mellan olika former av undervisning, även de mer traditionella campusbaserade formerna. Och även om det ofta talas om individualiserad utbildning så har det visat sig att lärande i grupp är effektivt, ”så det finns en poäng med att hålla ihop studiegrupper i tid och rum” säger Ingemar. Det finns många olika utvecklingsmöjligheter framåt, tror Åsa. ”Vart vi kommer att hamna är nog helt omöjligt att förutse, titta till exempel bara på hur man har börjat använda mobiltelefoner för informationsförmedling”, avslutar hon. Eva Laurelli, undervisningsråd för Vuxnas lärande, Myndigheten för Skolutveckling Arbetet med vuxnas lärande i Myndigheten för skolutveckling syftar främst till att ge kommunerna stöd i deras arbete med att utveckla alla vuxnas lärande. Prioriterade frågor under år 2006 är rekrytering av vuxna med kort eller ofullständig utbildning samt att stödja ett systematiskt kvalitetsarbete i kommunerna och bidra till en ökad jämställdhet i vuxenutbildningen. Eva berättar att hon arbetar med att fördela det riktade statliga stödet på sammanlagt 1,7 miljarder kronor till kommunerna. Pengarna går till årsstudieplatser på grundläggande och gymnasiala nivå inom den kommunala vuxenutbildningen och skall även användas till utveckling av formerna för vuxenutbildningen. För närvarande arbetar tre undervisningsråd med vuxnas lärande centralt inom myndigheten och ute i de fem regionala enheterna finns det också personer som är vuxansvariga och bedömer ansökningar samt följer upp dessa i dialoger med kommunerna. Myndigheten för 18 http://www.humlab.umu.se/ 28 ( skolutveckling har också ett uppdrag att kompetensutveckla vuxlärare och lärare inom undervisning för invandrare, sfi. Det finns andra myndigheter med uppdrag inom vuxenutbildningen t.ex. Nationellt Centrum för Flexibelt Lärande, som arbetar med flexibilitet i vuxnas lärande. Tankarna på flexibilitet i vuxenutbildningen fick ett ordentligt uppsving i samband med kunskapslyftet där flexibilitet var ett mål som regeringen hade satt upp. Efter Kunskapslyftet har området vuxenutbildning och livslångt lärande kommit upp på den politiska dagordningen. Idag finns det ett krav från staten att kommunen skall motfinansiera när de får statliga pengar till vuxnas lärande. Det i sin tur leder till att medvetenheten om vuxenutbildning och utvecklingen av utbildningsformer hålls aktuell i kommunerna. Denna medvetenhet om vikten av livslångt lärande förstärks också av den dialog som Myndigheten för Skolutveckling för med kommunerna för att följa upp ansökningarna av statsbidragen. Myndighetens krav på ansökningar innebär att kommunerna ska kunna beskriva målen för vuxenutbildning, att det finns beskrivning av uppföljning och åtgärder för att nå målen i kommunen. Det är viktigt att kommunen har en infrastruktur där samarbete sker mellan olika lokala aktörer i vuxnas lärande så att alla sätter individen, den studerande, i fokus. På central nivå lägger man stor vikt vid målsättningarna att den studerande skall kunna lägga upp sina studier utifrån sina egna behov och att utbildning skall vara likvärdig och tillgänglig för alla medborgare. Systematiskt kvalitetsarbete är ett viktigt mål i all vuxenutbildning, en bra vuxenutbildning med hög kvalitet ger en god grund för regional tillväxt. För många kommuner är tillväxtmålet prioriterat och då finns också en vilja att satsa på vuxenutbildning regionalt. Efter Kunskapslyftet fanns farhågor att pengarna till utveckling av flexibelt lärande i den gymnasiala vuxenutbildningen skulle börja ingå i det generella statsbidraget, men regeringen har fortsatt ge öronmärkta pengar till kommunerna för just detta. ”Det skall alltid finnas en grundläggande vuxenutbildning i alla Sveriges kommuner, det är inte upp till kommunen själv att bestämma”, berättar Eva. Nu verkar det framförallt som att det är området yrkesutbildningar, ofta på gymnasienivå, som skulle behöva utvecklas. Där matchar ofta inte utbudet den efterfrågan som finns. Yrkesutbildningar kan också utvecklas i nära samarbete med näringslivet och de studerandes blivande arbetsmarknad. På så sätt kan man bli mer kostnadseffektiva och utnyttja lokaler och maskinparker, vilket det finns goda exempel av runt om i landet. För att stötta kommunerna i utvecklingen av nya utbildningsformer arbetar myndigheten också med utbildning av rektorer och lärare. Den statliga rektorsutbildningen har blivit mycket efterfrågad och man når ständigt stora grupper av skolledare genom utbildningarna. ”Rektorn är en mycket viktig person för utvecklingen av vuxenutbildningen inom kommunerna. Det handlar inte bara om att driva på utvecklingen av nya former av utbildning och nå nya grupper av studerande, man måste också kunna vara en god pedagogisk ledare. Skolledaren är en riktig nyckelperson”, säger Eva. Man har också märkt att de nya distansteknikerna verkar främja konkurrensen mellan utbildningsanordnarna, och därmed göra utbildningar mer tillgängliga och billigare för de beställande kommunerna samtidigt som kvaliteten utvecklas vartefter material och undervisning anpassas till de nya tekniska möjligheterna. ”Dessutom har kommunerna blivit bättre beställare, man lägger ut uppdrag på flera utbildningsanordnare och är bättre på att precisera vad man vill ha”, berättar Eva. Lärarutbildningarna använder mycket Internetbaserad undervisning, med material och handledning på distans. Eva berättar att det finns ett visst motstånd mot detta, men samtidigt måste man ju börja med lärarna. De ska ju i sin tur själva kunna använda tids- och rumsöverbryggande tekniker i sin egen undervisning och dessutom lära de studerande att hantera dessa. För verksamheterna blir det säkert positivt med en ny Myndighet för vuxnas lärande som enligt förslag kommer att startas 1 juli år 2007. ”Det kommer säkert att innebära en fördel för kommunerna att bara ha ett ställe att vända sig till när det gäller vuxenutbildningen”, säger Eva. Samtidigt finns vissa funderingar kring att än en gång både ta på sig en utvecklande och en granskande roll samtidigt. Dessa ( 29 två roller låg bakom den tidigare delningen av Skolverket till Myndigheten för skolutveckling. Kommer man klara dessa dubbla roller bättre nu, är frågan. Problemet med samarbete mellan de olika lokala intressenterna för vuxenutbildning (kommunen, Arbetsförmedling och försäkringskassa t.ex.) känner Eva igen. De har olika regler att ta hänsyn till och det skulle behövas en genomgång centralt av regelverken, anser Eva. Men myndigheten har också märkt att det ofta går att göra mycket bra genom att samarbeta på lokal nivå, att se möjligheterna istället för att se de olika regelsystemen som hinder. ”Vi ser stor skillnad i olika kommuner, och vi brukar ha en dialog om man har ett samarbetsklimat inom kommunen som ser till medborgarens bästa”, berättar Eva. Flexibiliteten i utbildningsformerna är av högsta vikt i framtiden. ”Men flexibiliteten är inte att kasta ut det gamla och bara utbilda i de nya formerna. En del studerande kommer att behöva den traditionella formen med fysiskt närvarande lärare. Den riktiga flexibiliteten ligger i att de studerande ska kunna välja mellan alla olika utbildningsformer som finns idag och som kommer att utvecklas imorgon” säger Eva. Det är också tydligt att det är stora studerandegrupperna som idag använder flexibla utbildningsmetoder finns i storstäderna, samtidigt som tekniken är helt nödvändig i glesbygden. ”En storstad är väldigt otillgänglig, med långa restider och framtidens melodi är att inte behöva vara bunden i tid och rum för att genomföra en utbildning. Med de nya distansteknikerna kommer utbildning att kunna bli likvärdig och tillgänglig, för fler olika grupper i samhället, i mycket högre grad än nu”, avslutar Eva. 30 ( 3.3 Kommentarer och analys Denna del av rapporten strukturerar intervjuerna i huvudteman och lägger samman de erfarenheter och åsikter som framkom gällande de olika områdena. En del områden har både studerande och nyckelpersoner kommenterat, andra teman har främst berörts av lokala, regionala och centrala nyckelpersoner. De studerandes bakgrund De flesta av de studerande hade en bakgrund utan särskilt stor studievana. Föräldrarna hade sällan studerat vidare efter grundläggande folkskole- eller grundskoleutbildning. En del av kvinnorna tillhörde samma grupp som tydligt syntes i den tidigare undersökningen av Lärcentra- och Campusstudenter19, de som tidigare låtit andra delar av livet ta plats. Det handlar oftast om att familjen under tiden barnen var små fick gå före en längtan att utbilda sig vidare ”någon gång. Många hade haft en längtan, eller en tanke tidigare i livet att studera vidare. En del hade känt sig hindrade av avstånd, att inte vilja flytta, vilket varit nödvändigt tidigare och av att ha små barn. Men många kände också att livet hade gått sin gilla gång och varit bra, men att man nu, när chansen hade kommit, gärna tog den och studerade vidare. Många av de äldre har haft en brokig bakgrund i arbetslivet. Man har sysslat med diverse och inte sällan varit egenföretagare, åtminstone i perioder. Inte sällan ligger det perioder av arbetslöshet bakom dem, ofta i samband med att man till slut kom igång och utbildade sig. En del ser möjligheterna till studier via de nya, flexibla teknikerna, som väldigt passande just utifrån den bakgrunden. ”Nu när jag blev arbetslös ett tag så ville jag passa på att skaffa mig lite extra utbildning, kunskap är aldrig tung att bära”, säger en studerande. Flera andra påpekar att studierna är en del i en strategi de har att bredda sin kompetens för att kunna öka sin grad av mångsyssleri och därmed också öka chanserna att kunna bo kvar i fjälldalarna. Studiernas roll i vardagen Många av de studerande arbetar eller har arbetat hel eller deltid under studierna. De uttrycker alla hur viktigt det har varit med de flexibla, tids- och rumsöverbryggande teknikerna för att kunna kombinera studierna med en oförändrad struktur i sitt övriga vardagsliv. För några har det varit nödvändigt att kunna fortsätta arbeta precis som förut och kunna lägga in studierna vid de tillfällen man själv har möjlighet. För andra har det inneburit möjligheter att komplettera en skral studentekonomi genom deltidsarbete eller att kombinera säsongsarbetets tunnare ekonomiska perioder med studier. Det har också framstått som väldigt viktigt för många att kunna ha kvar en nära och oförändrad familjestruktur under studietiden. Med små barn har det funnits en ovilja att göra avkall på familjesamvaron. En studerande uttryckte bland annat ”jag ville inte välja att flytta med barnen när de var små, så jag kunder inte studera. Med de möjligheter som finns idag hade jag kunnat göra helt andra val”. En annan beskriver ”Jag lämnar barnen på dagis och så äter vi alltid lunch tillsammans. Det är jätteviktigt”. Studiernas personlighetsutvecklande effekt Det är tydligt att de studerande uppfattar studierna som givande på ett personligt plan. Det uttrycks på många sätt. Några talar om att de känner en större säkerhet, att man vet att man kan genomföra det man förutsatt sig. Andra beskriver hur de fått möjlighet att diskutera sakfrågor, egna värderingar och ställningstaganden på ett sätt som det inte getts möjlighet till tidigare i livet. En säger att han ”fått chans att läsa massor som är jätteroligt och intressant, helt enkelt”. 19 Ericsson, AJ. (2005). Studenter vi Lärcentra och vid Campus- Vilka är de, vad skiljer dem åt? Södra Lapplands Forskningsenhet, Vilhelmina. ( 31 Detta är ett resultat av studierna som anses som viktigt i departementens och de centrala myndigheternas målsättningar men som på regional nivå verkar komma i skymundan för målsättningen att få bättre tillväxt i regionen. Ändå har också andra undersökningar visat att de studerande lägger stor betydelse vid vad studierna givit dem personligen. Forskargruppen som är knuten till Studiecentra Hälsingland beskriver att deras studenter ”har fått bättre självförtroende, en ökad självinsikt, självtillit och tro på sin egen förmåga. […] Sist men inte minst har man stärkts i sin medborgarroll, då man inte bara fått nya utan också flera perspektiv på tillvaron” (s 76)20. Tekniken De flesta studerande uppfattar tekniken som väldigt lättsam att sköta. De här lärt sig det de behöver under något eller några instruktionstillfällen. Oftast har man fått instruktionerna av Lärcentrapersonal, ansvariga tekniker eller lärare. Vanliga kommentarer var ”i början kändes det lite ovant och jag behövde lära mig att tala i turordning, men efter ett tag tänkte jag inte på att jag var med via videolänk”. En del har upplevt det som annorlunda att kommunicera via videokonferenssystemet. I de fallen har det främst handlat om just nödvändigheten att strukturera kommunikationen för att inte ”tala i munnen på varandra”. En studerande sade ”man får ju väga för- och nackdelar och det var inget större bekymmer att vänta på min tur att tala. Däremot är det mycket värt att inte behöva pendla över tjugo mil för en lektion”. Det finns också människor som är mer obekväma med videoöverföringstekniken. En studerande sade ”det känns inget kul att bli filmad, och jag glömde bort hur jag skulle använda tekniken från den ena gången till den andra”. Här märks både missförstånd om hur tekniken verkligen fungerar och det behov som finns hos vissa att få mer teknisk stöttning än enstaka introduktionstimmar. Det är säkert möjligt att i framtiden utveckla supporten och utbildningsmöjligheterna ännu mer. Det kommer dock alltid att finnas individer som hellre väljer att sitta fysiskt i samma lokaler som läraren än att nyttja distansteknik. De flesta studerande kände att de hade fått tillräckligt med information om hur de skulle använda distanstekniken. Många av de yngre hade själv lyckats lära sig det mesta, och de flesta hade datorvana sedan tidigare. Ett påpekande var att man kanske inte kunde alla funktioner i programmen man använde, t.ex. Marratech. ”Kanske skulle vi kunnat vara lite effektivare eller kunnat jobba med praktiskt om vi kunnat använda programmet helt och hållet, men det fungerade ju bra nog som det var”, sade en av de studerande och funderade samtidigt på om det handlade om så nya programvaror att inte heller lärare och tekniskt ansvariga kunde programvaran ordentligt. ”Kanske kommer sånt att ge sig när tekniken funnits längre och blivit mer använd.” Framöver kan det också finnas goda möjligheter att hänvisa de studerande till olika självinlärningskurser på Internet, t.ex. gällande funktionerna i Marratech. Extra medvetenhet om att många studerande börjar använda Marratech eller andra ljud- och bildöverföringssystem på egen hand när de får tillgång till den teknik som behövs, kan också göra att lärcentrapersonalen har större möjlighet att komma in med erbjudande om utbildning i rätt tid. Tekniskt uppfattade man själva materialet, datorerna, programvarorna och kameran som välfungerande. I Saxnäs upplevde de studerande att de fasta datorerna hade bra kapacitet, medan de bärbara datorerna kunde ha bättre prestanda. Dessutom har videoöverföringssystemet en begränsning i möjligheten att koppla upp mer än fyra studiegrupper. När det vid enstaka tillfällen funnits behov av mer än fyra uppkopplingar har det inneburit att någon studerade i fjälldalarna har behövt pendla till Vilhelmina trots att undervisningen fanns tillgänglig via videokonferens. I framtiden är det därför önskvärt att videokonferenssystemets s.k. bryggningsmöjligheter byggs ut. Ytterligare utveckling av flexibilitet kan också ske genom att i framtiden erbjuda en datorutrustning ett ljud- och 20 Roos, G. (2002) Nya studerande – studerande vid studiecentra i Hälsningland läsåret 1997/98. Studiecentra Hälsingland rapport 5. 32 ( bildöverföringsystem till enskilda studerande som bor utanför ett bekvämt avstånd till mini-lärcentret. Med tanke på den relativt låga kostnad som sådana system nu har är det redan en realistisk möjlighet. Känslan av en studiegrupp Det har varit intressant att ta del av de sätt som de studerande löst behovet av en studiegrupp. Ett fåtal har beskrivit att de mest studerade ensamma och att det kändes som en bra lösning. De flesta har haft en god gruppkänsla i undervisningen och känt att det har varit viktigt att ha studentkamrater att diskutera med. Studiegruppen har ofta varit mindre än t.ex. vid reguljär högskoleundervisning och det har varit lätt att hitta personer att samarbeta med på distans. De studerande har använt olika sätt att hålla kontakt, bland annat under grupparbeten. Man har använt ljud- och bildöverföring t.ex. via Marratech, använt webbaserade diskussionsforum, som First Class och mailat och ringt till varandra. En del har känt att ett fåtal fysiska träffar har hjälpt dem att få en kontakt med studiekamraterna som sedan lätt har kunnat upprätthållas via distanstekniker, andra har inte känt behov av fysiska träffar. ”Man får en personlig känsla för varandra efter ett tag”, berättar en. Att gruppen är viktig för inlärningen är också ett pedagogiskt välkänt faktum. Från universitetshåll uttalas en målsättning att hålla samman undervisning i tid och rum av just den anledningen. Det är däremot värt att ifrågasätta om det egentligen är nödvändigt att fortsätta med så stora grupper och så fasta strukturer i tid och rum som den reguljära universitetsundervisningen har nu. Erfarenheterna från det här projektet tyder på att lika god inlärning och samma pedagogiska mervärde av en studiegrupp kan uppnås med små grupper, så små som 2-6 personer. Vidare verkar det mycket troligt att en god gruppkänsla också kan upprätthållas via distanstekniker med få, om ens några obligatoriska fysiska träffar. Det borde snarare tala för att man i mycket högre grad än nu skulle kunna arbeta för att ytterligare splittra upp den tids- och rumsbundna undervisningen. Man skulle bland annat kunna tänka sig korta utbildningsmoduler som kunde studeras och examineras av små grupper när som helst under året, så snart ett antal personer har anmält intresse för just den modulen. Lokalerna/ Stödet från Lärcentra Lokalerna har inte alltid använts av de studerande. Många delar av studierna har klarats av hemifrån. Främst har mini-lärcentralokalerna använts till videokonferenser. Andra användningsområden har varit att få tillgång till bredband för de som bott i byar eller fastigheter utan bredband, att få tillgång till det datautbildningsprogram som bussförareleverna använde (som var knutet till datorerna på lärcentralokalerna) och för att kunna få läsa koncentrerat och ostört. Flera påpekade fördelen med att kunna få komma iväg hemifrån där många andra saker tävlade om uppmärksamheten. I Dikanäs hade det vid flertal tillfällen förekommit krockar mellan studerande som behövde utnyttja lokalen samtidigt. Det har aldrig handlat om att man velat ha tillgång till videokonferenssystemet samtidigt, utan att en har velat studera i avskildhet och att en har velat utföra grupparbete via olika distanstekniker. I det fallet har det varit störande för den student som velat ha tyst och lugnt för att läsa. Ett önskemål är därför att kunna ha flera arbetsplatser, minst två, som kan avskiljas från varandra, även om inte mer än en behöver tillgång till videokonferenssystem och annan distansteknik. Att söka lokaler som motsvarade dem i Saxnäs, med två separata arbetsrum och ett fikarum som kan avskiljas för studier utan datortillgång men i lugn och ro, borde vara en god lösning. De studerande har överlag känt sig ha gott stöd från Lärcentrapersonalen. ”Vad jag än ringde om så fixade dom det alltid”, berättar en av de studerande. Man har också haft goda erfarenheter av att få information om hur man använder distanstekniken och även kunnat få hjälp av en IT-tekniker när det funnits behov. ( 33 Rekrytering Rekryteringsinsatserna har bestått av annonser i det lokala nyhetsbladet och träffar på de två fjällorter där mini-lärcentrerna byggdes upp. Insatserna har varit synliga och flera av de studerande berättar att de sett både annonser och vet om träffarna. Däremot påpekar många problemet med ”selektivt seende”. En studerande beskriver det som ”om man inte själv ser sig som en framtida student så tror jag inte att man ser de där annonserna eller går på informationsmöten”. Flera studerande föreslår uppsökande rekryteringsinsatser. Lärcentra-ansvarige i kommunen, Lars Gavelin, berättade att man satsar på att stödja de studerande som börjar läsa och därmed får nöjda studenter som blir goda ambassadörer. De studerande ger honom rätt, då många av dem beskriver att ”ryktet går ju mun till mun” och att det blivit många fler som blivit medvetna om möjligheterna att studera lokalt vartefter det kommit studerande som börjat använda mini-lärcentren och olika flexibla, distansöverbryggande studieformer. Samarbete lokalt och regionalt Det finns ett stort lokalt stöd och stort engagemang både politisk och inom den kommunala förvaltningen för att fortsätta utveckla de flexibla, distansöverbryggande teknikerna i utbildningssyfte. Till stor del beror det på den förmåga Vilhelmina lärcentrum har haft att profilera sig genom nya, utvecklande projekt. Till stor del kan det också ha sin grund i den framskjutna position som länet och kommunen har haft i bredbandsutbyggnaden, vilket har lett till en lokal medvetenhet om distansteknikernas möjligheter. Samarbetet mellan olika lokala utbildningssamordnare, särskilt kommunens vuxenutbildningsorganisation och arbetsförmedlingen har däremot varit problematisk. Man har i vissa fall snarare konkurrerat än kunnat samarbeta. Det har särskilt gällt i tider av hög arbetslöshet även om Vilhelminas har en situation av konstant mycket hög arbetslöshet. Det finns mycket pengar i utbildning av arbetslösa vilket komplicerar situationen. Centralt finns en medvetenhet om problemet och en önskan om att regelverken borde granskas och skrivas om för att lättare kunna skapa ett samarbetsklimat lokalt. Samtidigt har man från myndighetshåll sett att samarbete lokalt ofta går att få tillstånd om man ser möjligheterna. Detta är man även medveten om på lokal nivå där den lärcentraansvarige hänvisar till att det handlar om att hitta ”rätt människor” att samarbeta med. Regionalt handlar samarbetet både politiskt och verksamhetsmässigt främst om att informera varandra. Det regionala kompetensrådet har inte märkts av särskilt väl och har, enligt de intervjuade som suttit med i rådet främst ägnat sig åt arbetslöshet och därmed arbetsmarknadsutbildningar. Inlandsdelegationen beskriver det som att kompetensrådens ”roll har varit otydlig och har understrukits i riktlinjerna till de regionala tillväxtprogrammen som ska träda i kraft 2004. Fortfarande är kompetensråden rätt okända för många” (s 12 f)21. Inom ett område som är så glest befolkat, med hög arbetslöshet och där utbildning skulle kunna vinna stort på att utvecklas genom tids- och rumsöverbryggande tekniker är avsaknaden av några nära samarbeten för att bygga upp strukturella planer och riktlinjer för en gemensam satsning på en sån utveckling anmärkningsvärd. Vilhelmina har inget samarbete, mer än av informativ karaktär, med vare sig de närmaste kommunerna eller regionen i övrigt för att stödja en fortsatt utveckling av de olika utbildningsmöjligheter som den nya tekniken ger. På verksamhetsnivå finns dock ett konkret samarbete med Storumans kommun, Lapplandsvux. Frågan är om det inte också krävs större medvetenhet på lokal politisk nivå och en gemensam regional strategi för att bättre kunna utnyttja de möjligheter som de lokala utbildningsorganisationerna och den tekniska infrastrukturen möjliggör. Det verkar också som om kontakten mellan regional och central nivå är liten eller obefintlig. Myndigheterna jobbar främst mot verksamheterna på lokal nivå och är mellan sig så uppsplittrade att 21 Inlandsdelegationen. (2004) 34 ( intresseområdena blir lika fragmenterade. Inga myndigheter verkar heller ha någon närmre kontakt med den högsta politiska nivån, departementet. För tillfället verkar mycket också ligga på is i väntan på bildandet av den nya centrala myndigheten för vuxnas lärande. Finansiering Finansieringsfrågan har länge varit problematisk på flera nivåer gällande vuxnas utbildning. Lärcentrautbyggnaden i landet skedde i huvudsak med medel skapade genom Kunskapslyftet och med hjälp av EU-pengar. Det har inneburit en osäkerhet om hur verksamheten ska finansieras i framtiden. Utvecklingsprojekt, som t.ex. detta gällande mini-lärcentra i fjälldalarna, kan möjliggöras genom ansökningar till olika myndigheter. Det ses som positivt av myndigheterna som använder ansökningsprocessen som en kvalitetssäkrande process där man kan försäkra sig om uppfyllelsen av kommunernas målsättningar och egen vilja, genom medfinansiering. Från förvaltningshåll ser man att de beviljande statliga pengarna sällan täcker hela den procentandel som de syftar att täcka, vilket blir mest påtagligt för små kommuner med begränsad ekonomi. Inom den kommunala vuxenutbildningsverksamheten tar ansökningsproceduren mycket tid och kraft i anspråk, även där särskilt i små kommuner med begränsade personella resurser. På regional nivå uttrycks oro över att universiteten inte har några propåer från centralt håll att tillgodose inlandets behov av lokala utbildningsplatser. Vad händer när taket för antalet utbildningsplatser kan fyllas på campus? Kommer universiteten då att visa samma engagemang att utveckla flexibla, distansöverbryggande utbildningar? Universitetet, å sin sida, ser inte längre några behov av extra finansiellt stöd för att fortsätta utveckla de flexibla undervisningsmetoderna som skulle kunna användas mot studerande utanför Campus. Den utvecklingen är självgående och ingår i institutionernas normala utbildningsutveckling nu för tiden. Men ännu finns inget tydligt strategiskt beslut om att även framöver tillhandahålla utbildningsplatser för lokalisering i inlandet, eller att utveckla utbildningar som helt kan genomföras via distanstekniker. Snarare talar man om att skillnaderna mellan distans- och reguljär campusutbildning kommer att suddas ut av de nya tekniska möjligheterna. Och fortfarande finns tveksamheter inför att lämna de gängse strukturerna av tids- och rumsbunden utbildning. Sammanfattningsvis verkar framtiden osäker för flexibla vuxenutbildningsformer, på olika nivåer i regionen. Framtiden/ arbetsmöjligheter Man ser sammantaget väldigt positivt på framtidsmöjligheterna med de flexibla utbildningsformerna och mini-lärcentra. Studenterna talar om betydelsen av att kunna läsa på hemmaplan, att det går att nå nya grupper i samhället, att man kan öka livskvaliteten och behålla invånare. Flera, också på kommunal nivå talar om möjligheterna att komplettera den säsongsbundna turistnäringen med möjligheten för personal att studera under lågsäsong. Alla är överens om att tillgången till studier på alla nivåer i fjälldalarna kommer att bli viktigt för den framtida utvecklingen i området. Flera av de studerande efterfrågar ett ökat utbud av kurser och större möjligheter att lägga upp studierna själv i tid och rum. ”Med de nya teknikerna kommer man kanske inte att behöva åka ner till studieorten flera gånger per termin som jag gjorde”, säger en student som tidigare studerat på en disansutbildning. De som arbetar med utbildning har också en stor samsyn på de nya flexibla undervisningsformernas och –teknikernas möjligheter. Det framhålls som viktigt att hänga med i och medverkar till att driva på utvecklingen. Samtidigt ses de nya teknikerna som kvalitetshöjande i sig själva, inte bara i riktad distansundervisning utan också i den vanliga undervisningsverksamheten. Flera uttrycker tankar om att man förväntar sig att olika former och distansundervisning och traditionell undervisning kommer att kopplas samman och smälta ihop, varefter det blir vanligare att man använder de nya tidsrumsöverbryggande teknikerna allmänt inom undervisningen, t.ex. på Campus. Samtidigt framhålls också allmänt att det alltid kommer att finnas grupper av studerande som inte vill eller kan använda sig av de nya teknikerna och att verklig flexibilitet inom utbildningsområdet inte innebär att man ska sluta ( 35 med traditionell undervisning utan att de studerande ska få välja på alla tillgängliga former av undervisning, även traditionella former. Framtiden gällande arbetsmöjligheterna beskriver många av de studerande som oviss. De flesta tror sig ha ökat möjligheterna att bo kvar genom att utveckla eller bredda sin kompetens. De som investerat i en längre utbildning nämner däremot också i ett par fall att de skulle kunna tänka sig att flytta om de inte skulle få möjlighet till ett lämpligt jobb i fjälldalarna inom rimlig tid. Flera berättar om att distanstekniken tände ett hopp om att även arbetsmarknaden skulle få ett uppsving i området. ”Men det gäller att vara realistisk och jag vill se arbetena innan jag tror på det”, säger en studerande ”vi fjällfolk är ett härdat släkte och vi har fått många löften om möjligheter till arbeten tidigare”. Ett par av de studerande berättar att de själv har funderat på hur de skulle kunna jobba, och vad de skulle kunna jobba med för att utnyttja samma teknik som under studierna och kunna bo kvar hemma. ”Det krävs att man har en stark och egen målvision, det finns liksom inga standardjobb som man kan sköta via distansteknik från fjälldalarna, utan man måste vara innovativ och hitta sin egen nisch i så fall”, resonerar en studerande. Och det finns exempel på hur man kan arbete uppe från fjälldalarna med hjälp av de nya teknikerna. Norra Västerbottens chefredaktör Sofia Olsson Olsén, använder distansteknik för att periodvis sköta sitt arbete från den extrema glesbygden. Hon för en personlig dagbok på tidningens hemsida22 och den 15 oktober 2005 (en lördag) skriver hon följande: [18:11] Hej svejs. Nu är jag här, direkt från lingonskogen och frostnupna fjälltoppar. Med 10 Mb:s hastighet surfar jag ut över världen. Lysande. Men visst har det varit tekniska problem. En ITtekniker, Jonas, från Vilhelmina kommun har till och med varit hit nu i eftermiddag för att få igång uppkopplingen. Snacka om service. Sofia berättar att hon har stuga i Kittelfjäll och både bloggar och jobbar på andra sätt uppkopplad mot tidningen och världen när hon är där. Nästa vecka, sportlovet, blir hon där hela veckan, hälsar hon. 22 www.norran.se 36 ( 4. Slutsatser Det finns en stor samstämmighet på flera områden i undersökningen. Man lägger stor vikt vid en fortsatt utveckling av de flexibla vuxenstudierna. Man ser överlag också de möjligheter som de nya teknikerna ger till metodologisk utveckling av all undervisning, traditionell såväl som tids- och rumsöverbryggande. Alla grupper och nyckelpersoner nämner också att den verkliga flexibiliteten i undervisningen ligger i att kunna erbjuda både traditionell undervisning och långt individualiserad, distanstekniksstödd undervisning. Projektet ”Mini-lärcentrum i fjällbyar” har väl uppfyllt sin målsättning av nå nya grupper studerande. Man har fått nöjda studerande, som tycks fungera som ”goda ambassadörer” i rekryteringssyfte, så som planerat. Tekniken fungerar utmärkt, med få undantag och servicen har upplevts som god. De önskemål om förbättringar som framkommit ligger alla inom ramen för en trolig framtida utveckling av undervisningsstrukturen inom kommunen. Det skulle vara önskvärt med en större regional samverkan på ett strukturellt plan. Regionen har mycket att vinna på att utveckla de nya flexibla formerna av undervisning. Även om mycket utvecklingsplanering sker på verksamhetsplanet, finns det också ett behov av en regional samsyn, både politiskt och på ett högre tjänstemannaplan. Även på regional och central nivå är avsaknaden av kopplingar mellan verksamheter, myndigheter och departement tydlig. Finns samarbete är det mest syftande till informationsspridning. Även här finns alltså behov av att tillsammans arbeta strukturellt, att se vad som kan och bör göras och mer löpande få information om hur målsättningen med utvecklingen av de flexibla vuxenutbildningsformerna ska se ut. Strukturella beslut, inom universitet och centralt, kring särskilda utlokaliserade högskoleutbildningsplatser, är önskvärda. Likaså skulle olika former av mer stabil finansiering för utveckling av flexibla utbildningsformer vara önskvärd, med en bibehållen medvetenhet om behovet av dialog och återföring av erfarenheter till central nivå. Centralt och lokalt finns en medvetenhet om studiernas betydelse för det enskildes utveckling och för en framväxt av ett mer demokratiskt, jämställt och rättvist samhälle. Regionalt läggs mer vikt vid utbildningens roll i ekonomisk tillväxt. Överlag är slutsatsen att ökade flexibla studiemöjligheter, oberoende av tid och rum, når nya grupper studerande, som kanske annars inte skulle kunnat välja studier. Ett typisk kommentar är: ”increased accessibility to higher education will improve the possibilities for people to study in their home region, independent of social background. This would benefit groups in the population that are sensitive to distance, e.g. the youngest students, the older students and those working” (s 286)23. Ändå missar man den kanske viktigaste slutsatsen, med störst framtida implikationer. De allra flesta studerande lägger oerhört stor vikt vid den sammanhållna familjestrukturen när de bedömer sina möjligheter att studera. Det blir därför ofta omöjligt för dem att ta del av reguljära campusstudier men fullt möjligt att framgångsrikt genomföra distansstudier, särskilt med flexibla undervisningsformer. Framförallt gynnar detta kvinnor som ofta fått vänta ut sin barnafödande period innan de påbörjat eller återupptagit studier. En slutsats som Gunilla Roos, universitetslektor i pedagogik och forskare vid Studiecentra Hälsingland, beskriver på följande sätt: ”Kvinnornas väg genom utbildningssystemet är överlag mer slingrig och mer komplicerad. […] Kvinnor kombinerar utbildning, yrkesliv (deltid) och familjeomsorg, där de olika delarna väger olika tungt under olika tidsperioder”(s 14)24. 23 Wikhall, M. (2001). Universiteten och kompetenslandskapet. Effekter av den högre utbilndingen s tillväxt och regionala spridning i Sverige. SISTER, Stockolm. 24 Roos, G. (2001). »Nya» studerande eller »gamla»?- Rekrytering till studiecentra i Hälsingland. Pedagogisk Forskning i Sverige 2001 årg 6 nr 1 s 1–18 ( 37 De nya, flexibla studieformerna ger nya möjligheter att lägga upp sin ”väg” genom utbildningssystemet och genom hela livet på ett helt annorlunda sätt, jämfört med tidigare. Erfarenheterna i denna rapport visar att de nya studieformerna redan nu har fått stort genomslag i storstadsområden. Däri ligger den stora strukturella påverkan på samhället som vi kan förvänta oss av denna flexibla utveckling inom vuxenutbildningen. Hittills har troligen de tillhörande de högre socioekonomiska grupperna i samhället prioriterat högre utbildning innan de fått barn. Men nu ges möjligheten att genomföra studier på ett så flexibelt sätt att de bekvämt kan inlemmas i ett väl sammanhållet familjeliv, med små barn. Därigenom framkommer också möjligheten att fler individer, i olika socioekonomiska grupper känner sig ha möjligheten att välja den livsvägen istället för den som nu ses som ”traditionell”, där barn kommer in ganska sent i livet, efter en lång högskoleutbildning och några år på arbetsmarknaden. I ett första steg erbjuder de flexibla, distansutbyggande undervisningarna goda möjligheter att genomföra studier med bibehållen familjestruktur för de som redan har familj eller väljer att föda barn innan de avslutat sina studier. I ett andra steg kan vi komma att se människor göra helt nya livsval utifrån dessa nya utbildningsmöjligheter. 38 ( Bibliografi Dir. 2002:15. Kommittédirektiv Delegation med uppgift att medverka till att långsiktigt stärka den regionala utvecklingen i norra Sveriges inland Ericsson, AJ. & Sjölander, P. (2000). Kartläggning av en regions utbildningsnivå, rekryteringsunderlag och behov av högskoleutbildade. Södra Lapplands Forskningsenhet, Vilhelmina. Ericsson, AJ. (2003). Vilka flyttar till Södra Lappland och varför? Ericsson, AJ. (2005). Studenter vid Lärcentra och vid Campus- Vilka är de, vad skiljer dem åt? Södra Lapplands Forskningsenhet, Vilhelmina. Glesbygdsverket. (2003). Glesbygdsverkets årsbok. Glesbygdsverket, Östersund. Grepperud, G. & Thomsen, T. (2001). Vilkår for et regionalt utdanningslöft. U-VETT, publ. Nr 1. Universitetet i Tromsö. Holm, E & Wiberg, U. (1995). Samhällseffekter av Umeå universitet. Kulturgeografiska institutionen, Umeå universitet. Högskoleverket. (2005). Att utveckla den högre utbildningen – testamente efter Rådet för högre utbildning Inlandsdelegationen. (2004). Lärcentrum och flexibelt lärande för vuxna - tillväxtfaktorer som kräver nytänkande. Regeringskansliet. Nordiska ministerrådet. (2001). Nyfikna sinnen. Nordisk vuxenutbildning i jämförelse. Nord 2001:20, Prop. 2000/01:72. Vuxnas lärande och utvecklingen av vuxenutbildningen. Regionalt tillväxtprogram 2004-2007, Västerbottens län. Länsstyrelsen, Västerbotten. Roos, G. (2001). »Nya» studerande eller »gamla»?- Rekrytering till studiecentra i Hälsingland. Pedagogisk Forskning i Sverige 2001 årg 6 nr 1 s 1–18 Roos, G. (2002). Nya studerande – studerande vid studiecentra i Hälsningland läsåret 1997/98. Studiecentra Hälsingland rapport 5. SOU 1989:55. Fungerande regioner i samspel: Slutbetänkande av 1987 års regionalpolitiska kommitté. SOU 2000:124. Vuxenutbildning - en nyckelfråga i IT-samhället Wiberg, U. (2002). Hållbarhet i glesa regionala strukturer. Kulturgeografiska institutionen, Umeå universitet. Wikhall, M. (2001). Universiteten och kompetenslandskapet. Effekter av den högre utbilndingen s tillväxt och regionala spridning i Sverige. SISTER, Stockolm. ( 39 Södra Lapplands Forskningsenhet Kontaktperson: AnnJessica Ericsson, forskningsassistent Postgatan 7, 912 32 Vilhelmina, Tel: 0940- 144 96, fax: 0940- 153 53, E-mail: annjessica.ericsson@vilhelmina.se Intervjustruktur- Studerande Vem är du? Kön Ålder Familj Bakgrund Tidigare studier Tidigare studier i familjen Hur såg ditt liv ut innan studierna? Sysselsättning Familjesituation Studierna • Vilket/ vilka skäl hade du för att börja studera? • Hur fick du reda på möjligheten att studera? • Har du velat studera tidigare men haft något hinder? • Vad hade du gjort om du inte hade börjat studera? • Hade du kunnat studera på en annan ort? (Vilhelmina, Umeå, överallt?) • Hur ser vardagen ut med studier? • Har du stöd/hinder från din omgivning i dina studier? • Gruppkänsla? • Skulle de kunnat/ velat läsa utan mini-lärcentret? • Vad har du fått av studierna? (Kunskaper? Självförtroende/självkänsla? Större samhällsintresse?) Efter studierna Vad tänker du om framtiden? Flytta, stanna kvar? Arbete? Vilket, vart? Utvärdering Vad har fungerat bra/sämre? Vad hade kunnat utvecklas/förbättras? Vilken roll tror du mini-lärcentrum spela i framtiden? Appendix 1 ( 40 Intervjustruktur- Nyckelpersoner Namn: Position: Om Vilhelminas mini-lärcentra satsning: • • • • • • • • • • • Målsättning Politiskt stöd Framtiden, vad kan erbjudas? Hos vem ligger ansvaret i kommunen för att utv. Och driva flexibelt lärande för vuxna? Vem ansvarar för att inventera, sammanställa, sprida info om utbildning och kompetens för vuxna till berörd inom kommunen, regionen och nationellt? Vad finns och vad fattas i kommunen när det gäller vuxnas möjligheter till flexibla studier. Hur ska man få råd att arrangera flexibelt lärande framöver? Hur bör ansvaret för finansiering av flexibelt lärande för vuxna fördelas mellan stat, kommun och övriga? Har samordnad finansiering diskuterats? Ska kommunen samarbeta med andra? Grannkommuner, nätverk, kommunalförbund? Vad kan göras för att arbeta mer sektorssamordnat på kommunalt och regionalt plan? Samarbete med arbetsförmedlingen? LAN? FK? Soc? På vilket sätt bidrar regionala organ (länsstyrelser, länsarbetsnämnder, regionala kompetensråd, partnerskap) med sakkunskap, inventeringar, analyser, utvecklingsresurser , annat? Vilka krav kan kommunerna ställa?
© Copyright 2024