Två nya härnösandsförfattare Annika Sjögren är inflyttad lågstadielärare sedan 1980-talet. Hennes kriminalroman ”Där ingen vind blåser” utspelar sig på fiktiva Öbackaskolan med tema mobbing och mord i otrygg skolmiljö. Boken beskriver hur upplevelser i barndomen sätter sin prägel på vuxenlivet. Annika Sjögren Foto: Beatrice Tigerholm Doris Dahlin, student 1971 i Härnösand och tidigare bibliotekarie i staden, arbetar numera som organisationskonsult i Stockholm. Hon kommer ut med en självbiografisk berättelse - ”Skammens boning” – som tar upp hur det är att växa upp i ett extremt fattigt hem i 50-talets Härnösand Doris Dahlin Foto: Niklas Palmklint 300 års jubileet Linnéapostel från Härnösands gymnasium Kom någon linnéapostel från Härnösand? Visst! Andreas Berlin inskriven i Härnösands gymasium 1763 student 1765. Dissertatio academica i Linnés presidium 1766. Med titeln De usum muscorum. Andreas reste med Stieglerska stipendiet till London där han träffade Banks, rik engelsman med intresse för vetenskap och Solander, deltagare i Cooks första världsomsegling. Andreas reste tillsammans med Solander och Banks till Sierra Leone, Afrika. Andreas skulle arbeta där som expert på Linnés vetenskapliga system ning av mossa) framlades Andreas föddes i i Linnés presidium 1766. Nora socken 1746. Hans Bilden visar avhandlingfar var Henrik Berlin, ens första sida. Sidan 2 kronofogde i Nora. Faägnas landshövdingen dern var född i KristianÖrnsköld och sidan 3 förstad 1704 Modern Anna äldrarna. Katarina Hellström född Andreas tas upp 1711 och dotter till förre bland Linnés apostlar av kronofogden i Nora. Vi många författare. Man påminner oss om namnskiljer alltså på lärjungar raden högst upp under och apostlar. Lärjungarna taket i läroverksaulan, hade utbildats av Linné där Nils Johan Berlin och var över 600 till anfinns upptagen. Nils Jotal. Apostlarna var av vehan var släkt med Andtenskapligt utbildade reas. Nils Johans farfar forskningsresande som var Andreas bror. Andsändes ut i världen för att reas hälsa ansågs vara samla ”naturalier” och dålig. Han själv oroar sig göra beskrivningar av naockså senare över den i turalier. De insamlade ett brev till Linné. Andreas skrevs in i Första sidan i Andreas avhandling. fynden ordnades efter gymnasiet vid 17 års ål- Den finns i Landsarkivets samlingar Linnés Systema Natura. En mycket viktig del var der. I gymnasiet gick det material som skickaman 4 klasser och avlade sedan examen i Uppsala. Andreas gick vidare till Uppsala des hem till honom efter 3 klasser. Avhandlingen med titeln Birger Strandell nämner i sin artikel DE USUM MUSCORUM (Om användFortsättning på sidan 10 2007 års Ludvig Nordström-pris till Linda Larsson Kakuli Juryns motivering: Ludvig Nordström-priset för journalistik 2007 tilldelas Linda Larsson Kakuli, researcher på Sveriges Television. Från en plats i skymundan granskar hon samhällets skuggsidor och avslöjar dolda särintressen. Hon ger liv till ton och grå statistik och lyfter den till journalistiska berättelser som ger oss nya bilder av verkligheten. Medryckande och pedagogiskt inspirerar hon dessutom kollegor och studenter till förnyelse av journalistiken. Allt i Ludvig Nordströms anda!” Fortsättning på sidan 9 Foto Olov Berlin Linda Larsson Kaukoli tar emot priset av Jan Degerman. 1 Årsmöte 2006 Års mötet 2006 ägde programenligt rum i Rådhusets sessionsal. Ett 20-tal medlemmar var närvarande. Vilket borde vara fler. Efter revisorernas granskning av verksamheten och ekonomiska redovisning gav mötet styrelsen ansvarsfrihet för verksamheten under år 2005. Spontan uppskattning av kallelsen till jubileerna kunde även höras. Den sittande styrelsen omvaldes. Efter mötet gick man till lunch i S:t Petri Ordens trädgård. (Se bilder på sida 4). Konstnärerna Lena Cronqvist, Ulf Trotzig, Ulf Edberg och Margareta Klingberg har alla fyra huvudrollen i: Sommarens stora utställning som bygger på föremål ur länsmuseets samlingar. Den öppnar i maj. Redan under våren invigs en utställning med Bengt Lindströms Asagudar. Verken ingår i den samling som Michèle och Bengt Lindströms stiftelse för modern konst Inackorderingsminnen från Härnösand Härnösands Gymnasium var under 200 år det enda gymnasiet norr om Gävle. Elevupp-tagningsområdet var därför omfattande. Till Härnösand kom många ungdomar, mestadels pojkar, som måste ha någonstans att bo — helst under så trygga former, att föräldrarna kunde känna sig säkra på en god studiemiljö. Och detta behov kunde inackorderingstantema tillgodose! Ofta rörde det sig om änkor, som på så sätt fick ett bidrag till sin försörjning. Min mors moster, Lisen Halidén, hade under många år gymnasieungdomar boende hos sig i sin lämpligt belägna bostad på Eriksbergsgränd 12. Hon var en mycket bestämd kvinna, som höll sina inackorderingar i Herrans tukt och förmaning — så gott det nu gick. Hon hade också en god portion humor. Som exempel kan jag återge den episod hon själv älskade att berätta om: Självklart var det inte tillåtet att spela kort hos Lisen. En kväll hade några ynglingar samlats inne på ett av inackorderingsrummen. Så får Lisen helt plötsligt höra ordet ”spader” sägas därinne. Hon är inte sen att räkna ut vilken verksamhet, som pågår. Genast går hon in i rummet och sveper utan ett ord med handen ned alla korten i sitt förkläde och går ut igen. Vad pojkarna sa, när de hämtat sig, förmäler inte historien. Tilläggas kan, att jag inte själv bodde inackorderad hos Lisen, vilket jag såg som en fördel. Rörelsefriheten hade sannolikt varit mer begränsad i så fall. Däremot åt jag lunch hos henne under mitt första gymnasieår, det sista för henne som inackorderingstant. Ulla Johansson, student -59 Red:s webserver Mekaniska skulpturer och fantasifulla bilder öppnas den 1 maj och avslutas den 2 september 2007. Skulpturer av bl.a. Tomas Skimutis Efterlyses : Redaktionen skulle gärna vilja förmedla en bild av inackorderingskulturen i Härnösand på den tiden det begav sig. Därför efterlyser vi minnen från er, som varit inackorderade i Härnösand. Skriv till mig, Ulla Johansson, e-mail: b.ulla.m~teIia.com. Olov Berlin Ulla Johansson Rose Olevard Kerstin Selander 2 På adressen www.olovberlin.net eller http:// 81.216.184.132 hittar du Red:s server. Först användes den enbart för Red.s privata material men blev sedan ett bra verktyg för kommunikation inom redaktionen. På första sidan finns tre Härnösandsbilder med Arne Falangs Komet fångaren i mitten. Skulpturen har skänkts av Kamratföreningen 2002. Gå vidare genom att välja HG&L i vä. spalt till en sida som är helt ägnad åt material för Kamratföreningen. Här finns både festbilder, JubilExtra i nätversion och skrivna artiklar som Ulla Ringmar Fichtelius: Lycksalighetens Ö m. fl. tillgängliga för alla medlemmar. Olov Berlin Lövuddsuddsvägen 3l Johan Nybergsvägen 2 871 40 Härnöand 87133 Fröland 871 91 871 62 Härnösand Härnösand olovberlin@yahoo.se b.ulla.m@telia.com olevard@telia.com Härnösand kerstin.selander@telia.com Volontärvägen 32 Jubileum 2006 Foto Olov Berlin Jubileum 2006 firades enligt ett känt koncept fredag kväll till söndag morgon. Pubafton fredag. Årsmöte, lunch och jubileumsmiddag lördag. Stadsvandring söndag. Datum var 2 - 3 juni. Datum vissade sig vara en ren lyckträff. Solen flödade alla tre dagarna. Våren hade övergått i försommar. Grönskan i de närliggande parkerna prunkade. Pubafton Pubafton fredag arrangerades i S:t Petri Ordens trädgård. En under aftonen växande skara jubilarer samlades i kvällsolen med förväntningar om återseenden efter många år. Efter en försiktig inledning steg stämningen och många fanns kvar när skymningen äntligen infann sig.. Årstiden var den samma som när examen avlades. Lunch i S:t Petri ordens trädgård. Efter årsmötet hade lunch beställts i S.t Petri Ordens trädgård. Klimatet verkade nu subtropiskt. Gassande sol som nödvändiggjorde skyddande parasoller. Sven-Åke Norberg -54, okänd, okänd, f. Andersson, Märta Perlinge -53 och f. Kerrolf Jubileumsmiddagen - minglingen Middagen som är jubileets både höjd- och tyngdpunkt- 10- 20 ja 30 år. Talrikast brukar 40 och 50-årsjubilarerna inleds med en generös mingling, Här möts många efter vara, tro inte att 60-årsjubilarerna inte märks. Flera år har det varit 60-årsjubilarerna som visar vägen. 60-årsjubilarer: Per Omnell -46, Ulla Fichtelius -46, Leif Mutén -46 och Birgitta Åkerlind -46. 40-årsjubilarer: Gösta Lindström -66 och Ann Charlotte Kjellander -66 30-årsjubilarer: Maria Randmaa -76, Kristina Rudström -76, Häkan Rudström -76 och Lena Nylén i bkgr. Björn Rudström --73 Italienske gästen Nino Gandini och Carin Hjort -65 3 Menyn Vad sägs om Ansjovissallad a la Petri ? Eller om Smördegsinbakad lax med legymer och citronsmörsås? Vilket svaret än blir så var det två delar av menyn. Dess- utom ett skapligt franskt vin. Tyvärr, en efterrätt som man känner igen sedan länge. Men finns det gäster av kvalitet så är festen givetvis lyckad. 60årsjubilarer: Ulla Fichtelius -46 och Leif Mutén -46 40-årsjubliar: Staffan Egervall -66 t. h. och Pål Viksten -65 och Lena Bengtsson -65 och Talarna. Efter en god måltid med mycket mat fanns gott om plats för talare. Talare för flera årgångar höll roande och uppskattade tal. Tyvärr hade Red:s kamera pajat vid den här tiden, så bilder blev det ej av alla. 40-årsjubilarer 60-jubilarernas talare Leif Mutén -46 50-årsjubilar Kerstin Gandini f. Andersson (t. v) 60-jubilarernas talare: Ulla Fichtelius -46 Staven Symbolen för livet, som Karl-Erik Fichtelius gav oss och som han beskrev i en artikel år2003. På staven skriver alla 50-årsjubilarer sina namn.. Festgeneralen Rose Olevard lämnar varje år ut staven till kontaktmannen/kvinnan för att få de nya namnteckningarna . Här kommer hon lämna över dyrgripen till 50-årsjubilaren Kerstin Gandini Rose Olevard 61 festgeneralen, i färd med att dela ut hedersuppdraget att skriva 50årsjubilarernas namn på staven Dansen Danssugna jubilarer trådde dansen omkring klockan 11. Dansgolvet fylldes snabbt av olika dansstilar. Dansrytmerna varierade från det ena till det andra. Orkastern var en av de moderna som til och med kan spela en vals stackato. Dansen varade till fram på småtimmarna. 4 S:t Petri logen, Spegelsalen1 Vad är Schönbrunn, Österrike eller Wardolf Astoria, New York mot detta? Lunch 2007 med krigshistoria Hemsö fästning är redan ett välbesökt turismål i Härnösand. Den ingår inte längre i Sveriges försvar. Se artikeln nedan. I år ordnas en visning av fästningen på lördagen Lunchen serveras i fästningens restaurang. Lite norrländsk marinhistoria. I äldre tider fick befolkningen längs Norrlandskusten försvara sina boplatser på bästa möjliga sätt. Det så kallade ledningssystemet, som brukades för rikets sjöförsvar i mellansverige, synes inte ha tillämpats i Norrland. 1684 stadfästes den gamla båtsmansindelningen och i Ångermanlands kustland skulle finnas båtsmanskompani om 166 båtsmän och 7 sjökorpraler. 1721 härjades Norrlandskusten av en rysk flottstyrka, som bland annat landsatte 7000 man och 500 kosacker vid Södra Sundet och brände ner stora delar av Härnösand. 1743 utrymdes hela Härnösand i rädsla för ett upprepande av branden 1721 och eventuella ryska härjningståg. Intet inträffade. Finland var då fortfarande i svensk ägo och någrabefästningarr längs norrlandskusten ansågs inte erforderliga. Intresset för Norrland var under första hälften av 1800-talet från militära utgångspunkter, tämligen lågt. Området var föga lämpligt för några militära operationer av större omfattning. Under senare hälften av 1800talet delade man strategiskt in Norrland i två zoner med Indalsälven som gränslinje och Nedre Norrland bedömdes som attraktivare angreppsmål än Sveriges nordligaste del. Kusten Härnösand - Sundsvall bedömdes vara mest sannolik för en invasion av större omfattning. 1809 förlades högkvarteret för norra armen till Härnösand. Härifrån ledde bland annat generalen von Döbeln under ”officerstiden” februari till augusti de samlade operationerna för Norrlandskustens försvar. I augusti samma år samlades inte mindre än 180 skepp med 8000 man ombord i Härnösands hamn. De deltog i Västerbottensoperationen som avslutade kriget. Efter 1809 års krig, då Finland gick förlorat, blev Norrlandskusten vårt lands nordöstra gräns. Det aktualiserade ett försvar här och 1839 framkastades förslaget att bygga en fast stödjepunkt tillika replipunkt för flottan i den Ångermanländska skärgården. Av statsfinansiella skäl blev det emellertid ingenting av. Men mellan åren 1849 - 1893 låg delar av Jämtlands fältjägarregemente förlagt till Härnösand. Med kasernbyggnader uppe vid Artillerigatan och den allra första var belägen på Östanbäcksgatan. År 1883 väcktes tanken på en fästning i skärgården utanför Ångermanälvens mynning, till stöd för flottans rörelser i dessa vatten. Omkring år 1900 upptogs tankarna ånyo om ett starkare kustförsvar, bland annat med stor kraft av frivilliga försvarsföreningar såsom ” Föreningen för Sundsvalls med omnejd försvar åt sjösidan” och ”Föreningen för Härnösands distrikts lokalförsvar”. Under åren 1902 - 1913 företogs en mängd rekognonseringar och förslag uppgjordes att upp-rätta befästningar, utlägga mineringar och hinder. Bemanningen skulle erhållas från Norrlands Kustartillerikår som avsågs förläggas till Härnösand. 1914 fattade riksdagen beslut om anläggande av Hemsö Fästning, Luleå kustposition samt uppsättandet av Hemsö Kustartillerikår, Örlogsbas skulle finnas i Ådalen och en fartygsdocka skulle byggas i Gustavsvik. 1917 installerade sig den första egentliga kommendanten i Hemsö Fästning, överstelöjtnant Vidmark, Först omkring 1920 började planerna på en Hemsö Fästning att delvis förverkligas. Tre av sju planerade batterier/ fort byggdes på Hemsö. Dalomsbatteriet i norr, Sannafortet i väster och Havstofortet i norr iordningställdes.. Hemsö Fästning har sedan kommit att vidareutvecklas från detta ursprungstillstånd. 1939 kom försvarsberedningen och Hemsö Fästning fick återigen bemanning, i första hand från Vaxholm och Karlskrona. Ett intensivt upprustningsarbete vidtogs och vissa anläggningar byggdes även i inloppen till övriga Norrlandsstäder. Norrlandskustens marindistrikt uppsattes med särskild chef, överste lsaacsson. Kring 1940 anlades batteri Vägnöberget . På 40-talet fick Tjuvholmen utanför Luleå . Batteri Holmögadd utanför Umeå anlades också på 40-talet . 1942 års försvarsbeslut innebar betydande förstärkningar och från åren 1950-51 påbörjades en kraftig utbyggnad av försvaret utefter Norrlandskusten med moderna berganläggningar. Utbildningsplatserna för befäl och värnpliktiga kom under årens lopp att omfatta kuststräckan Gävle - Luleå. 1953 påbörjades byggandet av batteri Hemsö 1, beläget vid Storåberget. Det bemannades första gången i augusti 1957. Kanonerna var ursprungligen fartygspjäser avsedda för export till Siam. I början av 1960-talet påbörjades utbyggnaden av det lätta artilleriet, vilket för Härnösandsområdet kom att omfatta Norra Hemsön och Härnön. Förändrad omvärldsbild, senare försvarsbeslut och ansträngd ekonomi har inneburit stora förändringar inom försvaret och ett stort antal fasta anläggningar har ut-gått ur krigsorganisationen. 5 Lycksalighetens Ö, Pyramus och Tisbe m. fl. Pyramus och Tibe, Lycksalighetens Ö var tunga verk i den svenska litteraturhistorien. Tunga men inte tråkiga för det såg gymnasistena till att de inte blev! Båda gav underlag för sånglustspel som författades och arrangerades av en grupp gymnasister. Fanns kärnan på latinlinjen? I vilket fall fanns kreativiteten där, personifierad av Ulla Fichtelius (f. Ringmar). Lustspelen framfördes i läroverkets gymnastiksal. Publiken bestod av elever från gymnasieskolorna och flickskolan. Inträdet var 2:50 kronor. Ulla Fichtelius, student -46 minns: Oj vad vi hade roligt! När jag började i Härnösands läroverk hösten 1942 drogs jag nästan omedelbart in i ett spännande projekt. Det skulle komma att följas av flera . Det första projekt var en dramatisering och uppsättning av Esaias Tegnérs Fritjofs Saga med ”spexig” framtoning. Ledare för det hela var Inga Lindsjö, sedermera känd författarinna. Flertalet av de agerande gick i L IV och R III och det var ju mycket smickrande för en nyanländ liten L I:a att få vara med och dansa med de stora elefanterna. Texterna var halsbrytande travestier av originalverserna och musiken hämtad ur kända operetter. Vi läste latin 6 timmar i veckan. Eller var det t o m 8? Den fruktade latinlektorn Hugo Vindician Folmer hoppades väl kunna bibringa oss någon klassisk bildning och åtminstone minimalt intresse för Caesar, Livius och de andra tungfotade gubbarna. Men latinet blev aldrig ett språk för oss. Där tågade härförarna fram med sina kohorter i oändliga bisatser och vi begrep ingenting. Men när vi så kom till Ovidius ’Metamorfoser’ och Pyramus och Thisbe tände det till. Tanken att sätta upp ett spex väcktes igen. Latinare med förstärkning av realare och medlemmar i musikföreningen satte igång att bearbeta texten, välja melodier, tillverka dräkter och kulisser och det gastkramande dramat spelades upp vid en bejublad föreställning i gympasalen. Lektor Folmers undervisning hade inte gått alldeles spårlöst förbi! Bertil Thyresson, vår älskade lärare i svenska och litteratur hade inga problem att fånga vårt intresse. Han Fr. v. Ulla, Nisse H.- Birgitta Ulander - Aina Berlin - Märta Näsström- T.A. - Lasse Parkman - Leif Mutén; Sittande bl. a. Inga-Lill Bergman och vid grytan Ingegerd Kjelsson 6 lotsade oss med kunnighet och entusiasm in i de stora författarnas tankar och känslor och levandegjorde de gamla diktarna med sin klangfulla röst. Och stimulerade oss att själva formulera oss kring olika ämnen. På den tiden ägnade man mycket tid åt den äldre litteraturen, vilket innebar att vi bara hann snudda vid 1900talets författare. Desto mer djupgående och fantasieggande kunskaper fick vi om de stora romantikerna som t ex Per Daniel Amadeus Atterbom och hans verk Lycksalighetens Ö, vilket fick omfattande följder. Här fanns materialet till ytterligare ett spex! Textbearbetare, skådespelare, dräktskapare, scenarbetare, musikanter osv rekryterades bland både latinare och realare. Vi träffades på Café Temperence eller hemma hos kamrater som bodde i stan. Vi prövade och förkastade texter och melodier, vi repeterade långt in på sena kvällen och det gick åt massor med the. Precis som vid de tidigare föreställningarna tillverkade vi naturligtvis dräkter, rekvisita och kulisser själva. De tålmodiga föräldrarna bidrog med material ur förråd och garderober. Våra lärare ställde också upp med stöd och uppmuntran. Men tyckte kanske ibland att teaterengagemanget gick ut över skolarbetet. Viveka Wester, högt uppskattad lärare i tyska, engelska och franska, tillika vår klassföreståndare var litet bekymrad. ” Ulla skulle kunna få mycket högre betyg om Ulla inte höll på med så mycket annat!” Det var kanske sant, men vad var höga betyg i jämförelse med att få vistas på Lycksalighetens Ö? Jag har ofta funderat över var vi fick våra förebilder ifrån när det gällde att skapa den speciella karaktär som kännebuskis och högstämt pekoral, anakronismerna, stilbrotten, var fick sånt ifrån? Vi hade inte sett tecknar ett spex. Blandningen av Ulla Fichtelius Ringmar: Efter studentexamen inledde jag studier i Stockholm och Uppsala, men Härnösandspojken KarlErik Fichtelius och en växande familj kom snart att ta över i mitt liv. Sång och teater fortsatte jag ändå med i grupper med egna och andras barn. När familjen upplöstes och barnen började bli stora hade jag turen att få arbete som både administratör och lärare på Kursverksamheten/Folkuniversitetet där jag under många år fick syssla med allt som intresserade mig – musik, teater, textil och konst i alla former. Under tiden, och även efter pensionen, utbildade jag mig i textila ämnen, framför allt vävning och broderi och skrivit artiklar i textila facktidningar. Det har varit min huvudsakliga sysselsättning de senare åren och jag har haft en rad utställningar i Uppsala och andra orter. Ulla Ringmar-Fichtelius så mycket teater, de filmer vi såg handlade om krig och samhällsproblem och TV fanns ju inte alls. En bild från föreställningen med alla medverkande har tidigare publicerats i Kamratföreningens tidning med kommentarer av Torsten Arbman. Till läsarnas förnöjelse publiceras här också valda utdrag ur Pyramus och Thisbe och Lycksalighetens ö. Fritjof och Ingeborg har jag inte kvar, är det någon som har den i sin ägo? Ulla Ringmar-Fichtelius På nätet hittar du Lycksalighetens ö, hela texten inkl. sångtexterna via adressen: http://www.olovberlin.net eller http://81.216.184.132 LÖ finns i undre dropdown-listan. Klicka på knappen och välj. För att öpnna filen måste du ha Adobe Reader. På sidan finns en länk där du kan hämta Adobe Reader gratis. Installationen sker automatiskt efter hämtningen. När du har fått upp LÖ på din skärm kan du spara och skriva ut den. Sidformatet är B5 (176 x 250 mm) 7 Ingemar Sidén student -57 minns: Några bilder från min realskoletid Hösten 1949 började jag i realskolan vid Härnösands Högre Allmänna Läroverk. Terminen började den 1 september med upprop i aulan. Rektor Sven Silén förrättade uppropet av 35 elever i klass 14. Vi presenterades för vår klassföreståndare, adjunkten Bengt Andersson och så traskade vi iväg genom den mörka korridoren till vårt klassrum, som låg längst bort mot Brännaborg med fönster mot Brunnshusgatan. Bänkarna var stora och bruna med fasta säten och lutande bänklock. De stod två och två i tre rader och fyllde hela rummet. Vi fick börja med att ifylla en bänkrapport på en förtryckt fyrkant föreställande bänklocket, där alla repor i förnissan skulle avbildas. För nytillkomna repor skulle vi vid läsårets slut få betala ersättning, upplystes vi om. Bortsett från en småväxt och tunn flicka var jag minst i klassen. På bilden syns jag i mitten av den första stående raden med skjortkragen utanpå kavajkragen. Med på bilden finns också vår klassföreståndare Bengt Andersson längst bak till höger. Vi märkte redan från början att vår klassföreståndare var gladlynt och trevlig. Han berättade att han skulle undervisa klassen i modersmål och engelska, men att vi i andra ämnen skulle ha andra lärare. Fyra av klassens elever kom från hem i Härnösand. Övriga var inneboende hos familjer eller kom dagligen resande med tåget uppifrån älven. De fick gå raskt från stationen hela Nybrogatan och en lång bit av Brunnshusgatan för att komma i tid till den dagliga morgonsamlingen i aulan. Kom man för sent blev man uppskriven vid den låsta dörren, och efter flera sena ankomster kunde det bli hemanmärkning eller kvarsittning. Samlingen inleddes och avslutades alltid med psalmsång till ackompanjemang av gymnasisten Folke Bohlin på orgeln längst bak i salen. En annan elev sköte orgeltrampningen. 8 Lärare i kristendom höll morgonbönerna, ofta magister Ivar Dahne eller fröken Dagmar Edborg. Rektor Sven Silén hade oftast några meddelanden till skolans elever. Vi 1:or upplevde gymnasisterna nästan som stora tanter och farbröder. De dagligen resande eleverna hade matsäck, som de kunde värma och äta i ett uppehållsrum dit vi andra inte ägde tillträde. Några av de inackorderade kamraterna åt hos sina värdfamiljer, men de flesta åt i s.k. skolhushåll som t.ex. hos fru Nyholm, mor till Älgarnas berömde målvakt i fotboll och bandy, Zamora. Hon hade ett skolhushåll på Volontärvägen som kamraterna kallade ”Käkhålan”. Lunchrasten var 90 minuter lång och då skulle alla cykla iväg genom staden åt olika håll för att äta. Vi kappcyklade, oftast flera i bredd genom stadens gator, men det var dessbättre inte så mycket trafik på den tiden. Ibland var det broöppning och då kunde det bli svårt att hinna. På vintern var det ofta väldigt kallt och blåsigt i Härnösand. Jag åkte då oftast spark till skolan. Jag minns med värme många av lärarna i realskolan. Särskilt vår klassföreståndare, Bengt Andersson, som vi alltså hade i svenska och engelska. Han var alltid lugn och vänlig och hade humor. Vi hade läxor i rättstavning och svensk grammatik. Vi läste Fänrik Ståhls sägner och skrev uppsatser. Jag var urusel i stavning och i min uppsatsbok stod det ofta i marginalen ”Innehållet är värt minst AB men de många stavfelen drar ner betyget” B+ ! I biologi hade vi också en ganska ung adjunkt, S.O. Sahland, som var gift med min fröken i 6:an. Jag och min kamrat Sören Nyström från samma klass kände att vi åtnjöt en viss good will pga detta förhållande, vilket yttrade sig i det, att han kallade oss vid förnamn, medan han och övriga lärare alltid benämnde pojkarna vid efternamn. I matematik och sedan även i kemi hade vi adjunkten Hugo Holmgren. Han bodde på Södra Vägen och cyklade i hög fart genom staden i ur och skur. Han skröt ofta med, när någon varit sjuk några dagar, att ”jag har inte någon enda sjukdag sedan nittonhundraaderton då jag gjorde mina första lärospån”. Vi log och applåderade och låtsades imponerade. Om vi blåste bort suddgummismulorna ur provräknehäftet fick han ett raseriutbrott. Man skulle med handen borsta bort dem. Han hade bacillskräck och blev också mycket upprörd om någon hostade eller snörvlade, -ett förhållande som en del stygga kamrater utnyttjade för att få lite avbrott i lektionerna. Till en kamrat som misslyckats på en eller flera provräkningar sa han: ”Jag förstår inte vad Johansson har här att göra när det finns så många springpojksplatser lediga.” Vi tyckte nog att vår lärare var rysligt gammal och egendomlig. I teckning hade vi den duktige akvarellmålaren och teckningsläraren Tor Hellström. Han var en liten snäll farbror med guldbågade glasögon på nästippen. Han var mycket svag för söta flickor och lade ofta armen runt deras rygg när han med högerhandens penna skulle rätta till någon detalj i teckningen. Flickan rodnade och log lite besvärat. Domkyroorganisten och musikdirektören Carl Håkansson var vår lärare i sång och musik. Han framhöll flitigt vikten av bukstödet vid sång och erbjöd oss att komma fram och känna på hans mage när han visade hur bukstödet fungerade. Särskilt flickorna tyckte erbjudandet kändes pinsamt och tackade nej. I klass 24 kunde de pojkar som var i målbrottet bli befriade från sång. Vi som var små och sent utvecklade var ju inte i målbrottet, men vi tuggade krita och låtsades hesa och såg det som en förmån att bli befriade, även om vi kanske tyckt att ämnet var trevligt. 1949 var läroverkets gymnastikbyggnad riven. Den skulle ersättas med en klassrumsflygel på samma plats. Flickorna som hade Agnes Lundblad i gymnastik hade sin undervisning i brandstationen på Hovsgatan eller i seminariet på Kastellgatan. Vi pojkar hade gymnastik för gymnastikdirektören Charles Stranne i Brännaborg. Här var det dans på helgerna och ofta var det inte städat på måndag morgon när vi skulle ha gymnastik. Oftast föreslog då någon att vi kunde spela handboll i stället, eftersom golvet var så smutsigt. Vi undervisades tillsammans med pojkarna från klass 24 av vilka några var ännu större och starkare än killarna i min klass. Jag blev alltid sist vald och ägnade handbollsmatchen till att hinna undan och med armarna skydda huvud och underliv från allvarligare kollisionsskador. Vid terminsslut skulle betyg sättas i gymnastik. I betygsbedömningen ingick ett visst antal armhävningar, att kunna stå på händer mot en vägg, hoppa bock och med hjälp av en studsbräda hoppa över en plint. Jag har inget minne av att vi någonsin övade dessa moment innan betygsättningen, men det måste vi väl ha gjort. Jag fick B i gymnastik men en av kamraterna fick BC eftersom han inte kunde utföra någon enda av övningarna. Strannes pedagogik var starkt influerad av militära regler med uppställning, givakt, avlämning och frånvarorapportering. Han lärde oss också att hälsa, med och utan skolmössa och vi fick veta att om vi inte hälsade på en lärare vi mötte på sta’n kunde vi få hemanmärkning för oartighet. När jag jämför klasskorten från 14 och 24 finner jag att 9 av de resande kamraterna lämnat klassen. Det var nog väldigt jobbigt för dem att åka hemifrån före kl. 6 och komma hem kanske efter 19 dagligen. I klass 24 var de flesta av oss 14 år och vi började läsa tyska. Vår lärare var en liten tunn fröken som hette Meta Holm. Hon var nästan alltid arg på oss för att vi inte kunde läxan eller grammatiken så bra. I slutet av läsåret berättade hon att hon skulle sluta vid skolan och flytta till en annan stad. Vi samlade en slant var och någon köpte en bukett blommor. Kerstin Hagström, som var minst i klassen men den duktigaste i tyska, höll på tyska ett litet tacktal där hon önskade sin fröken lycka till på den nya arbetsplatsen, varvid lärarinnan till vår bestörtning brast i gråt och sa ”Detta är verkligen att löna ont med gott”. Kommande år undervisades vi av adjunkterna Gustav Sjödin och Eje Westman, båda mycket trevliga och duktiga i tyska språket. I klass 34 fick vi den gamle lektorn Folmer i franska. Språket var nödvändigt för dem av oss som tänkte fortsätta i gymnasiet. Han inledde sin första lektion med att tala om vikten av kunskaper i latin för språkstudier, särskilt i franska som är ett romanskt språk. För att exemplifiera, så frågade han vilka spädbarnens första ord brukar vara. Någon föreslog mamma och pappa. Mais oui!! utropade lektorn, båda latin! Mamma kommer ur det latinska ordet mammae, vilket betyder bröstkörtel, och pappa kommer ur ordet papilla, vilket betyder bröstvårta. Vi tyckte nog att även hans övriga undervisning var mycket originell och underlig och ofta avbruten av vredesutbrott och några i klassen avbröt efter en tid sina studier i franska. I klass 44 fick vi efter den snälla och mycket trevliga biologiläraren Gunhild Hemström en ny lärare i biologi. Det var den unge lektorn Bengt Lundholm, som brunbränd och stilig kom hem från Sydafrika där han disputerat på en avhandling om hästdjur. Han berättade vid något tillfälle att han ägnat lång tid, att från jeep i zebraflockar försöka hitta quaggor, men sorgset fått konstatera att ramsan i ABC-boken ”Quaggans saga nu är slut, den från jorden har dött ut”, nog var sann. Han var en utomordentlig berättare och var nog den av alla, som mest kom att påverka mitt eget yrkesval. I 1952 års läroverksstadga fanns påbjudet att eleverna skulle få sexualundervisning. Läroboken ”Kroppen och hälsan” och Bengt Lundholms oblyga undervisning gav oss en god inblick i sexualitetens mysterier. Läroböckerna köpte vi hos bokhandlarna Erikssons eller Åströms. Jag har de flesta böckerna kvar och på pärmarnas baksida finns priserna inpräglade. Även inbundna böcker kostade en 3-4 kr. Krok-Almquists flora kostade kr.3.45. Jag köpte härom året en ny sådan, eftersom många växter fått nya latinska namn. Den var precis100 gånger dyrare. När vi gick i 44 var skolans samtliga lokaler färdigställda med undantag av gymnastiken, där det förelåg statligt byggnadsförbud. Klassrumsflygeln hade ändamålsenliga och ljusa rum med nya möbler. Aulan var möblerad som en stor skrivsal. Under takfrisen kunde man läsa namnen på berömda tidigare elever vid vårt läroverk som Magnus Huss, Lars Levi Laestadius och Anders Ångström. I aulan hade vi också skoldanser, ofta med musik till Åke Jönssons orkester. De spelade otroligt bra, vilket kan bekräftas genom inspelningar från den tiden. På grund av mitt sorglösa sinne och stora omognad blev jag tvungen att på ferierna läsa upp underbetyg i tyska och matematik vissa somrar, men vid realexamen 1953 hade jag hunnit ifatt mina kamrater och erhöll en bokgåva som premium ”för studier”, vilket gladde mig mycket. Ingemar Siden Fortsättning från sidan 1 På Ludvig Nordströms födelse dag utdelades LN-priset inför en publik som bestod av ett 20-tal medlemmar i föreningen.. Annalena Ekenryd inledde presentationen av Linda. Efter prisutdelningen höll Linda Larsson Kaukuli ett föredrag där hon koncentrerade sig på frågorna ”Vad gör en researcher” och ”Vad gör en reporter”. Linda beskrev reseacherns forskning som liggande ganska nära den akademiska forskningen med hypotesformulering och hypotesprövning. Hon betonade hur viktigt det var att söka fakta som ifrågasatte en arbetshypotes. Red. saknade dock metoder för att pröva och avslå en hypotes. De syntes inte ha särskilt hög prioritet. Vid fördraget tog hon exempel på sitt arbete genom att visa några videofilmer som skildrade hennes arbete på Sveriges television. Efter fördraget gavs tillfälle till frågor från auditoriet. Olov Berlin 9 Fortsättning från sidan 1 Linnés lärjungar, med undertiteln Varifrån kom de och vart tog de vägen, 17 apostlar. Under resorna utsattes apostlarna för hårda påfrestningar i form av klimat och sjukdomar mot vilka de helt saknade immunitet. Av de 17 dog 7 på resorna. Några råkade ut för tragedier, som var förknippade med resorna. Så råkade härnösandsstudenten C. G. Gisler ut för sinnesjukdom när han kom hem och mördade vid ett utbrott av sjukdomen 3 personer. Han dog senare som patient på Härnösands hospital. Som nämnts i inledningen reste Andreas med Stieglerska stipendiet till England på rekommendation av Linné och därifrån skrev han många brev till Linné och övriga vetenskapsmän som han hade kontakt med. I brev den 20 okt 1771 då Andreas vistats omkring ett år i ”Ängaland” uttrycker han sin stora tacksamhet till Linné och hans rekommendation av honom själv till Banks. Andreas gläder sig för ”Herr Banks och D:r Solanders oväntade grace”...”M:r Banks antog mig strax efter en uppvagtning mera som en vän än som subordinat..” Andreas skriver också att herrarna tänker sig att kryssa mellan Nya Zeland och Terra Fuego kommande mars månad och som det synes skall han följa med, men oroar sig för sin svaga hälsa. Vidare skriver han att ”England är eljest en ort som är svår att skiljas vid, besynnerl:n om man kan förtiena något”. I brev den 26 juni 1772 meddelar Andreas att den i förra brevet beskrivna resan har i sista stund uppskjutits. Andreas beklagar sig även för att han inte vågar skicka några species av ”H:rnes samlingar och med mera rörelse åskådar jag en viss H:s otacksamhet.” Förhållandet var att Banks som finansiär kunde lägga beslag på Solanders insamlade material. Linné fick inte mycket. I brev den 4 okt 1772 låter det om Andreas som han anar ett genombrott. Han skriver ”...det jag efter alt utseende kommer att gör en resa till Africa för att vara en Engelsk herre behielplig i samlande af Naturalier”. Till brevet hör också ett PS där Andreas ber om överseende för att han bilagt ett brev till sina föräldrar. Han ansåg att det var den säkraste vägen för ett brev som kanske blev det sista. I brev den 12 jan 1773 bekräftar Andreas att ”affären är afgjord och jag så vida resfärdig, att jag är nögd gå till Siös”. Hans vän och kollega I. Smeathman reste för ett år tidigare till Guinea för att samla naturalier. Andreas skulle arbeta som kunnig i Linnés Systeme Nature. Andreas skriver inför resan ”.. att jag gör mig ej verre tanka om Africa än om Luleå lappmark; jag vet att jag är mistagen, men jag hoppas ändå med guds Nåd att åter få se Fädernes bygden ..” Sjöresan till Guinea varade i två månader. I början av april anlände man till Banana Islands och Sierra Leone. Andreas skriver att han trots stormar varit fri från sjösjuka, men känner ändå besvikelse över att det inte blev tillfälle att besöka ”Canarie Öarna och inte nog med det, vi woro ej i stånd att fånga en fisk eller döda en fågel under hela resan.” Efter ankomsten till Guinea får Linné mottaga ett ”präcktigt” brev från honom. Han skriver: ”Store gud hvad prakt och fägring, hvad symmetrie i allt ting..”. Han faller i förundran över naturens utseende som är ”lika som förändrat”. Han jublar: ”...jag inom 1/4 tima fant 10 3:ne nya specima..” och ”.. desutom har jag beskrifit flera nya Genera, av hvilka jag får den äran att gifva Archiatern en del ... då jag även får den fägnaden att öfersända en samling av Insecter.” Det fick Linné att avge omdömet : ”Han botaniserar brat” Linnés förhoppningar grusades dock. Två månader efter ankomsten till Guinea dog Andreas. Orsaken beskrivs som en tropisk feber. Budet om hans död kom troligen till Sverige över två månader senare. I breven förekommer många namn på personer. Man kan av dem utläsa att Andreas haft personliga kontakter med många av dåtidens forskningsresande och vetenskapsmän. I flera fall ger han också rekommendationer av någon till Linné. De flesta av dem är identifierade i Th. M. Fries Bref och skrifelser af och till Carl von Linné genom fotnoter. Således finns 18 personer i dåtidens vetenskapliga etablissemang som Sir Joseph Banks, Daniel Solander, Reinhold Foster, John Fothergill och I. Smeathman m. fl. identifierade. Andreas hade redan i 27årsåldern etablerat sig i det dåtida vetenskapssamhället. Olov Berlin Källor: Gösta Bucht Härnösands Gymnasiematrikel 1650 1800. Birger Strandell, Linnés lärjungar, Föredrag vid Svenska Linnésällskapets höstsammankomst den 19 november 1981. Bref och skrifelser af och till Linné Utgifna och försedda med noter av Th. M. Fries Rob. E. Fries: De Linneanska ”Apostlarnas” resor. Sv Linnésällskapets Årsskrift Årg XXXIII – XXXIV 1950 - 1951 Kusten vid Guinea - Sierra Leone Fortsättning från sidan 12 kallt kunde man frö sej. Otrevliga sprickor i händerna, vårhacka, råkade man ut för när man lekte i snöblasket. Alla de här orden har utgått ur vårt ordförråd, eftersom vi inte har behov av dem längre. Det är så det går till när ord »dör». Men det finns ord som det kan vara svårt att klara sig utan. Ett sådant är verbet he, som liksom engelskans put är något av en språklig joker. Ha ru hedd i ka'ffe?. Vi säger he; man kunde också höra hä, som ligger närmare ursprunget häva. Men Ingemar Stenmarks hä, hä ä bar' å åk', finns i Ångermanland bara i dialektalt språk på gränsen mot Medelpad. I Norrbotten och Västerbotten är pronomenet hä vanligt. Skryp är också ett bra ord. Första gången jag kom i kontakt med det var kring 1950 på Modigs varuhus nere på Köpmangatan. Det var en kund som sade om ett garn att det var skrypt. Jag förstod inte då att det betyder ’odrygt’. Det finns också i norskan. Det står i Svenska Akademiens ordlista (SAOL); där anges skryp som »prov», dvs. provinsiellt. Och så är det tjå sej. Tjå're som vi ganska ovänligt tillhöll varandra, betydde ungefär 'ta det lugnt, lugna ner dig!'. Bucht har konstigt nog inte med det i sin ordlista. Däremot nämner han verben ralla 'skvallra' och kvamna 'tappa andan', som för mig är mer umbärliga. Länge levde jag i föreställningen att kuse för skalbagge var riksspråk. Och visst finns ordet kuse på många håll, men det betyder då ofta häst eller orm eller en sorts bröd eller något annat. Kerstin Ekman använder kusar om skalbaggar i sin roman Häxringarna. Kanske lärde hon sig det i Älandsbro, där hon ju bodde en tid. En skalbagge som vi däremot aldrig sade kuse om var nyckelpigan. »Maria kåpa, ge mej lite såpa», brukade vi be, om vi fick fatt i henne. Som ett kuriosum kan jag berätta att den första dialektkartan som ritades i Sverige visar fördelningen av olika benämningar på just nyckelpigan. Den gjordes 1881 och hade den mångfrestande August Strindberg som upphovsman. Ett annat litet djur med en mycket begränsad benämning är gu'rspiggen, den lilla fisken som vi brukade fånga vid badklippan i Gånsvik. Substantivet lägda var centralt i vår tillvaro. Lärklägdan, det gräsbevuxna området ovanför läroverkets fotbollsplan, upp emot Kastellgatan, var vår favoritlekplats. På Jonssons lägda, där Gamla Karlebyvägen ligger, gick det kor och betade, när vi flyttade till Brännan 1939. En av dem kallades Folkelaken. Hon måste ha varit särskilt ilsken. Elak hörde vi annars oftare användas om något som smakade illa. Den betydelsen är belagd ända ned till Uppland och Dalarna. Ett annat adjektiv för 'elak, ond' är led; den lede och hin håle är samme potentat. Men i vårt språk betydde led 'less på': ja ä så le na 'jag är så trött på henne', utan preposition efter led. Den saknas också efter några andra adjektiv: han vart fri värken, Fido ä rädd åskan, dom va van sånt. Konstruktionstypen är allmänt norrländsk och den finns också i Norge. En preposition som vi använde aningslöst var det jämförande motför: han ä stor motför mej. Och närma hörde man i stället för nära.(hon bor närma mig). Ett annat litet ord, som ibland hakades på utan att betyda någonting, var som i exempelvis ja kom inte ihåg hur de va som. Några interjektioner har också dykt upp ur glömskan. Vi kunde hälsa varandra med he'ja i stället för hej. Och vi sade hu'ga, va kallt de va! Go'sse, va ja frös! Eller go'ssekar. Det kunde sägas också till flickor, så det var ett helt annat ord än gosse 'pojke', som ju är ett rent skriftspråks- ord, på god väg att bli antikverat, eftersom alla gossar kallas killar nuförtiden. Den s.k. akuta accenten (eller enstavighetsaccenten), som vi har i t.ex. he'ja, hu'ga, go'sse är ju i vårt land över huvud taget vanligare i norr än i söder: vä'nner, inte vä’nner, prinse'ssa, lärari'nna, pota'tis. Akut accent är också det vanliga i namn som Blo'mkvist, Lu'ndström, By'lund etc. Vi känner igen samma betoning också i smeknamn som E'cka, Be'nka, Gu'cka osv. (I Uppsala skulle de kallas E’cke, Be’nke, Gu’gge e.d.) Högström, Vallgren, Forsman fick heta Hö'ka, Va'lla, Fo'rsa. Ord ur skolmiljön som hade akut accent var e'ttan, två'an, tre'an osv. för första, andra, tredje klassen, och ba'mba (som jag inte har någon egen erfarenhet av), dvs. barnbespisningen. Det blev »utan vidare spisning» s.a.s. förkortat till barnbe, som sedan blev ba'mba. Ordet finns i SAOL och anges där som en sydvästsvensk provinsialism. Ordlistan utarbetas i Göteborg, och jag misstänker att sydvästsvenska ord just därför är överrepresenterade. Men i Göteborg uttalas det som ett normalt tvåstavigt ord (och betonas alltså som samba). Bamba var okänt för Bucht. I Uppsala säger alla matan. På Simpan, småskoleseminariets övningsskola på Kastellgatan där vi gick, lekte vi på rasterna ofta sur, som är ett mycket lokalt begränsat namn på en lek som på andra håll heter tafatt, kull, datten, hök och duva eller något annat. I sur sade vi tuben för 'fred' eller 'pax', och oben för motsatsen ('nu får du ta mig'). När vi spelade kula kunde den som hade tur vinna en hel mala, en massa (kulor), om vi spelade på allis 'på allvar'. Barn är skickliga och fantasifulla när det gäller att kasta glåpord efter varandra. Mallpipa och dumsnille var mer allmänt brukade, medan latpajas nog var mer begränsat till vår närmiljö på Brännan. Ett invektiv som också Bucht har med är klommer om en fumlig person. Sammansättningar av adjektiv och substantiv har stor utbredning i Norrland. Gambilen, hårdbrö, nyskorna, tjocktröjan osv. är rationella och effektiva ordbildningar. Supinumformer på o-, t.ex. ja ha oäti, han ha okommi, är också praktiska och uttrycksfulla. Sydgränsen för dem tycks gå genom Medelpad. De betyder i regel inte bara 'jag har inte ätit', 'han har inte kommit' utan har oftast en förutskickande innebörd: jag har inte ätit än, han har inte kommit än (men han är på väg). Väldigt få av de ord eller andra dialektdrag som jag nämnt är exklusiva för Härnösandstrakten eller ens för Ångermanland. Det är den speciella kombinationen av olika drag som utgör en dialekt. Vi ångermanlänningar kan känna oss stolta över att det var just här som de allra första kända anteckningarna gjordes om dialekt över huvud taget i vårt land, närmare bestämt av Johannes Bureus, som bl.a. var Gustav II Adolfs lärare. Han reste ca år 1600 norrut utefter Norrlandskusten ända upp till Tornedalen. Han gjorde då en del noteringar efter sin »moster i Själa», Själevad. Ortnamnets själ är det längs ostkusten spridda ordet för säl. Lokalfärgen i talspråket är värd att slå vakt om; för människor i förskingringen verkar den kontaktskapande. Jag brukar dra paralleller med trafiken. Vi är många som minns hur mycket trivsammare det var på vägarna, innan bilarnas länsbokstäver slopades och bilisterna reducerades till en anonym massa. Alltså: Sudda inte i onödan ut ditt språkliga signalement! Maj Reinhammar -54 11 Maj Reinhammar student -54 Maj Reinhammar, Uppsala, född 1935, äldst av sju syskon Söderlind, var av fem gick i läroverket samtidigt. Student (helklassiker) -54, fil. mag. -59 fil. lic -68. Disputeraade på en dialektavhandling och blev docent -73. Lämnade universitetet för Dialekt- och folkminnesarkivet -85, Foto Sture Foto Uppsala chef där -89. Numera verksam som redaktör inom Kungl. Gustav Adolfs Akademin för svensk folkkultur. Hedersledamot i Norrlands nation. Härnösandsdialektet Mina föräldrar var prästbarn, pappa från Västerbotten och mamma från Östergötland. Så det var inte av dem vi lärde oss Härnösandsspråket. Vi ungar på Brännan talade som våra kamrater gjorde, och vårt tal var inte alls så påverkat av den kringliggande landsbygdens mål som det språk som min gamle svensklärare Torsten Bucht beskriver i sin bok Språket i Härnösand, från 1962. Talar man likadant i Härnösand nu som för 50-60 år sedan? Det var inte förrän jag flyttade hemifrån efter studenten (1954) som jag riktigt insåg att alla inte talade likadant som jag. För att börja med ljuden, språkets minsta byggstenar, så förstod jag inte förrän min äldre dotter Astrid började skolan 1967 att jag hade ett sj-ljud som inte var gångbart i Uppsala. Som sin mor sade hon sju, skära, sjal med s.k. fors-ljud, uttalat långt fram i munnen. Hon fick gå hos »talfröken» och lärde sig snart att i stället säga chu etc. med ett bakre sj-ljud som mest liknar tyskans ach-laut. Sj-ljud hade vi också i t.ex. grimasch och bronsch och nånstansch. På Västernorrlands Allehanda, när jag sommarjobbade där, fanns det en annonskonsulent som gärna använde förstärkningsordet oherrans, stavat med sch: ohärransch billiga byxor hos Sundströms. »Tjockt» n framför sj-ljud har vi också i Bondsjö, uttalat Bårnnsjö. Bondsjöhöjden, uttalat med o-ljud, som tidigare kunde höras i radions sportreferat, låter illa i mina öron. En vokal som jag själv tycker mig känna igen en ångermanlänning på är det korta u, särskilt efter g och k, i ord som gubbe, Gunnar, kungen, kurs osv. Fullt lika utpekande är inte det korta mycket öppna ö-ljudet (här tecknat ô i fôdd, hôst, bôcker. Ni har väl lagt märke till hur standardspråkets långa slutna ö nuförtiden blivit allt öppnare. Det är inte längre bara Norrkôingsborna och därmed också meteorologerna på SMHI som säger 12 Gôtaland, sôder och snô Mina uppsaliensiska barnbarn uttalar grön så att det låter nästan som gran. Det tycks vara ett väldigt smittsamt ljud. Bland formerna vill jag först peka på den oböjda predikatsfyllnaden: dom ä dum, vi vart sjuk av svampen, barna va road av boken. Den kan påträffas ända nere i Norduppland och har nog just på grund av sin stora utbredning förutsättningar att överleva, trots att den ju saknar stöd i skriftspråket. Maud Olofsson böjer inte predikatsfyllnaden ens i teve. Och så har vi supinumböjningen ja ha bodd på Brännan, hon ha sydd i knappen, alltså i stället för bott, sytt. Den typen är spridd både i Norrland och i Norge. Mer begränsad är imperativformen är: ä snäll nu! för 'var snäll nu'. Det har jag bara hört i Härnösand. Verbet komma har en speciell böjning. Nu komma bussen kunde man höra här i stan i min ungdom, alltså med samma form i presens som i infinitiv. Slopad presensändelse, de brinn, hon läs å skriv, dom skjut etc. är ett dialektdrag som når ned till mellersta Hälsingland. Men det som jag helst minns är förstås orden, språkets flyktigaste beståndsdelar. Tuting sade vi - åtminstone vi som handlade hos Rune Andersson på Volontärvägen 1 om filmjölken, som på den tiden såldes i enliters glasflaskor (mjölk bar vi hem i mjölkhämtarn). I Uppsala var tuting något betydligt starkare, så det ordet fick jag rensa ut direkt. I stället för vår barndoms gotta säger vi nu som våra barn godis. I gottapåsarna kunde det finnas både ka’rra och ko’la, båda med s.k. akut accent (ko’la, alltså med samma betoning som måla, ligger inte bra i min mun). Annat ätbart var bulla eller bullskiva. Och pärer förstås det är ju päron som kommit att brukas om potatis, ursprungligen jordpäron. Pommes de terre, jordäpplen, säger fransmännen. Jag minns hur snopen jag blev första gången jag var på restaurang på Färöarna och insåg att eplamos inte var gjort på äpplen utan på potatis. (’Äppelmos’ heter där söteplamos.) När vår bror, fem år yngre än jag, kallade gylfen för fysche, trodde vi storasystrar att det var hans egen förskönande omskrivning. Men i ångermanländsk dialekt har fische gammal hävd, om än mycket begränsad utbredning. Röfräsen uppfattade jag som ett lustigt namn på en katt, men fräs eller frässe är ett dialektord för katthanne. Både fische och frässe är med i Buchts bok, men inte kontor. Kontore kallades ett förråd under yttertrappan hos lektor Folmer tvärs över gatan hemma, på skämt, Forts.på 11 trodde jag, men kontor visade sig vara ett spritt sid. dialektord för skrubb. Vindskontor har vi ju i riksspråket. Andra ord som vi använde och som Bucht nämner var t.ex. gens, rubba och knix. Gens är ett intressant ord. Det har sitt ursprung i Guernsey, kanalön vars tröjor var berömda. Sedan spreds gensen med sjömännen till kuststäderna. Också grannön Jersey har som bekant givit upphov till en textilterm. Rubba och knix var vinterord. Vi rubbade med fötterna för att bromsa farten, när vi åkte spark eller kälke utför Volontärvägen. En granntant sade till vår stora förundran i stället rabba; det är landsbygdens ord. Backhoppning med knix, avsats eller gupp, det var något som pojkarna ägnade sig åt, på Lärkan, läroverket, i sluttningen ungefär vid nordöstra hörnet av skridskobanan. Andra vinterord var ladder om tovade kängor och mula om att gnida snö i ansiktet på någon. Uppsala-barnen säger mulla. Lappvantar eller lapphandskar sade vi om stora snöflingor. Var det mycket Fortsättning på sidan 15