Bo Eneroth – Marxismens teori - avantiserien
marxismens teori Från hegelianism till historisk materialism Bo Eneroth marxismens teori Från hegelianism till historisk materialism Bo Eneroth MARXISMENS TEORI - från hegelianism till historisk materialism, diskuterar utvecklingen från Hegels dialektiska idealism till Marx’ historiska materialism. Härvid kommer huvuddelen att behandla Marx olika teorier. Boken analyserar Marx’ tre stora undersökningsobjekt: Människan, den kapitalistiska arbetsprocessen och förhållandet produktivkrafter - produktionsförhållanden. Genom att betona kontinuiteten mellan den unge och den gamle Marx kan boken även ses som ett inlägg i den moderna debatten om Marx. Avantiserien har som syfte att i digital form ge ut progressiv litteratur som är svårttillgängligt i tryckt format, samt annan litteratur som av någon anledning kan anses motiverat att tillgägliggöra digitalt. Avantiserien nr 1/2011 Grafisk form av Avanti Popolo Foto: Loomitz@Flickr Stavfel o dyl rapporteras vänligen till avantiserien@gmail.com avantiserien.wordpress.com 4 Förord I slutet på sextiotalet och i början på sjuttiotalet fick den marxistiska teorin ett nytt uppsving. En mängd litteratur dök upp i vilken fr. a. den marxistiska ekonomin presenterades och analyserades. Till en början fanns också ett intresse för Marx människoteori, den s.k. alienationsteorin. Ett område som emellertid genomgående försummades var den marxistiska metoden, den dialektiska materialismen. Ofta ägnades något kapitel till en ointressant framställning av den marxistiska filosofin, där det unika oftast sammanfattades i några banala satser, vilka t.o.m. de flesta icke-marxister kunde instämma i. Efter en sådan presentation “lyste” metoden med sin frånvaro i den fortsatta texten. Läsaren kunde i och för sig finna de marxistiska analyserna intressanta och vägledande men förstod aldrig varför det skulle behövas någon särskild s.k. dialektiskt materialistisk metod för att göra dessa analyser. Sambandet mellan metoden och teorin blev aldrig klar för läsaren och var antagligen höljd i mörker även för textförfattarna. Detta hade även konsekvenser för den marxistiska praktiken, den ekonomiska och politiska kampen, där utformandet av taktik och strategi skedde utan något tal om dialektisk materialism, sådana filosofiska problem tänkte man lösa när revolutionen var över. I början på sjuttiotalet började detta, för mig personligen, kännas litet irriterande. För att befria mig från mina privata intellektuella plågor försökte jag därför begripa den dialektiska materialismen, d.v.s. dels dialektiken dels materialismen. Detta resulterade i ett kompendium, vilket jag kallade Den 5 marxistiska dialektiken. (Denna skrift finns fortfarande i kompendieform i Akademibokhandeln.) Men även om jag nu tyckte mig ha fattat vad den marxistiska metoden innebar kvarstod problemet att visa hur denna metod konkret framstod i Marx olika analyser och därmed visa hur dessa olika teorier hängde ihop. Man kan säga att det är fyra områden Marx analyserat, nämligen människan i samhället, samhällets ekonomiska struktur, samhällets överbyggnad och samhällenas omvandling i historien. Vad jag nu föresatte mig var att visa att i dessa olika teorier fanns den dialektiskt materialistiska metoden precis under ytan. Det var bara att skrapa litet så blottades den. Resultatet av detta blev ett kompendium Marxismens teori – från hegelianism till historisk materialism, vilket jag sedan dess använt som en introduktion till marxismen på Socialhögskolan i Stockholm. Den kan betraktas som en helt fristående fortsättning på Den marxistiska dialektiken, vilken uteslutande diskuterar metoden på ett filosofiskt plan. I Marxismens teori ges i början en kort beskrivning av den dialektiska materialismen, varefter tyngdpunkten ligger på att konkretisera den genom att påvisa hur den framträder i Marx teorier. Denna bok blir alltså på en gång en introduktion i marxismens teori och en exempelsamling i marxismens metod. Synpunkter och frågeställningar som väcks hos läsaren tar jag tacksamt del av, dessa kan sändas till förlaget. Stockholm juli 1976 BO ENEROTH 6 Innehåll 1. Inledning 6 2. Hegels dialektiska idealism 12 3. Marx dialektiska materialism 18 4. Undersökningsobjektet “människan” 24 5. Undersökningsobjektet “den kapitalistiska arbetsprocessen” 44 6. Undersökningsobjektet “produktivkrafter – produktionsförhållanden’’ 75 7. Avslutning 115 Litteraturlista 116 7 1. Inledning Jag avser att i föreliggande bok diskutera utvecklingen från Hegels dialektiska idealism till Marx’ historiska materialism. Härvid kommer huvuddelen att behandla Marx olika teorier. För att en sådan diskussion skall vara meningsfull måste först Marx’ metod kort beskrivas. Den metod som Marx använder i sina analyser av olika företeelser (undersökningsobjekt) är den dialektiska materialismen. Den dialektiska materialismen är således en metod med vars hjälp man kan producera kunskap. För att riktigt förstå den kunskap som Marx framställer i sina teorier bör vi alltså först begripa den metod han använder. Denna metod har två kännetecken. För det första är den en dialektisk metod, för det andra är den en materialistisk metod. Låt oss först diskutera vad det innebär att en metod är dialektisk, d.v.s. att man studerar verkligheten dialektiskt. Ofta då vi möter objekt av ett visst slag eller av en viss art vill vi ta reda på vad som egentligen kännetecknar detta slags objekt eller denna art av objekt. En stor del av vårt kunskapsinhämtande är av denna typ. Vi lär oss kanske vad som kännetecknar de objekt som vi kallar “gullvivor”. Vi lär oss vad som kännetecknar de objekt som vi kallar “hus“ . Vi kan på samma sätt lära oss vad som kännetecknar de objekt som vi kallar “kapitalistiska ekonomier”. Ibland kommer vi kanske fram till att ert antal objekt som vi betecknar med samma term inte har några gemensamma kännetecken. Men för att upptäcka detta måste vi först ha försökt bestämma deras eventuella gemensamma kännetecken. Man kan alltså säga att ett viktigt mål för vårt kunskapsinhämtande är att ta reda på vilka kännetecken som är gemensamma för (d.v.s. inom) olika arter 8 av objekt. Vi vill m.a.o. fastställa olika objekts artväsen. Det som är gemensamt för de objekt som vi kallar “gullvivor” utgör således gullvivornas artväsen eller m.a.o. arten gullvivors kännetecken. De kännetecken som är gemensamma för alla de ekonomier vi kallar “kapitalistiska ekonomier” utgör likaledes kapitalismens (art)väsen. De kännetecken som är gemensamma för alla de objekt som vi kallar “människor” utgör arten “människors” kännetecken eller m.a.o. människans (art)väsen. Ett antal objekt utgör således en art om de har några gemensamma kännetecken, och dessa gemensamma kännetecken utgör härvid dessa objekts artväsen. Då man försöker producera kunskap om objekt kan man alltså ha som ett mål att försöka fastställa de gemensamma kännetecknen för en art av objekt, d.v.s. fastställa ett antal objekts eventuella artväsen. Är det nu så att alla arters respektive kännetecken alltid tillhör en viss typ av egenskaper? Den dialektiska synen på verkligheten menar att så är fallet. Den dialektiska synen menar an om vi undersöker ett objekt så kommer vi att finna att det har två typer av egenskaper. Dels har ett objekt vissa givna egenskaper dels har det vissa möjligheter. Om jag undersöker ett objekt vid en viss tidpunkt så kommer jag att finna att objektet har vissa bestämda egenskaper vid denna tidpunkt eller m.a.o. att ett antal bestämda egenskaper är givna vid denna tidpunkt. Ett objekts givna egenskaper utgörs alltså av de egenskaper som objektet har vid denna tidpunkt. Det är emellertid inte bara så att ett objekt har vissa egenskaper vid en viss tidpunkt. Dessutom gäller nämligen att objektet kan ha vissa egenskaper vid denna tidpunkt eller m.a.o. att objektet har vissa möjligheter vid denna tidpunkt. Ett objekts möjligheter utgörs således av det förhållandet att objektet kan ha vissa bestämda egenskaper vid denna tidpunkt. Vad beträffar ett objekts möjligheter kan dessa antingen vara förverkligade, varvid de framträder i en given egenskap, eller vara oförverkligade, varvid de inte “syns” vid en undersökning av objektet. Om jag t.ex. undersöker en konkret människa som sitter och tittar på tv, så gäller att “sittande” och “tv-tittande” är två givna egenskaper hos denna människa. Men dessutom gäller för denna människa i allmänhet att hon kan läsa, kan tala, kan sova, kan röka pipa o.s.v., d.v.s. att hon har ett antal möjligheter, vilka alla inte är förverkligade vid detta ögonblick. Jag menar således något mycket enkelt när jag använder termen “möjlighet”. Jag menar t.ex. att istället för att säga att “produktion av mervärde” är en given egenskap hos ett kapi9 talistiskt produktionssätt så måste man säga att “produktion av mervärde” är en möjlighet hos ett kapitalistiskt produktionssätt, eftersom det kapitalistiska produktionssättet inte producerar mervärde i varje ögonblick. Hos ett konkret kapitalistiskt samhälle kan naturligtvis “produktion av mervärde’’ vara en given egenskap vid en viss tidpunkt, men det är inte en given egenskap hos samtliga historiska och aktuella kapitalistiska samhällen och således inte heller hos ”kapitalismen”. Det är alltså inte fråga om en värdeladdad användning av termen “möjlighet”. Ett “socialfalls” möjligheter är t.ex. i allmänhet mycket negativa, d.v.s. även om ett konkret socialfall har “psykisk hälsa” som given egenskap, så är egenskapen “depression” en troligen mer väsentlig möjlighet. Till skillnad från den icke-dialektiska synen menar nu den dialektiska synen att de gemensamma kännetecknen för en art av objekt alltid står att finna bland objektens möjligheter. Om man vill fastställa vad som utgör de gemensamma kännetecknen för en art av objekt skall man således alltid söka bland objektens möjligheter, vilka dels kan vara förverkligade såsom de givna egenskaperna, dels kan vara oförverkligade. Den dialektiska metoden har således som mål att fastställa de möjligheter som är gemensamma för samtliga de objekt som tillhör den undersökta arten. Dessa möjligheter utgör härvid dessa objekts artväsen, d.v.s. utgör de väsentliga möjligheterna. Med hjälp av den dialektiska metoden kan man alltså spåra de möjligheter som ett objekt måste ha för att vara av en viss art. Man kan vidare även avslöja de motsägelser som kan uppträda hos objekt, nämligen i de fall då ett objekt har sådana givna egenskaper att dessa förhindrar förverkligandet av någon väsentlig möjlighet hos objektet. En dialektisk motsägelse råder således hos ett objekt om någon av objektets givna egenskaper med nödvändighet innebär att någon av objektets väsentliga möjligheter inte kan förverkligas. Det som är typiskt för den dialektiska metoden är att den menar att objekts väsentliga kännetecken alltid utgörs av vissa av objektens möjligheter. Varje art av objekt kännetecknas således av vissa för objekten gemensamma möjligheter, de väsentliga möjligheterna. Det som t.ex. skiljer en människa från en gullviva är att de möjligheter som kännetecknar människor är annorlunda än de möjligheter som kännetecknar gullvivor. Det som skiljer en feodal ekonomi från en kapitalistisk ekonomi är att de feodala ekonomiernas väsentliga möjligheter är annorlunda än de kapitalistiska ekonomiernas väsentliga möjligheter. Att ett objekt har en möjlighet innebär alltså att objektet kan ha en viss egenskap, inte 10 att det har en viss egenskap. Den väsentliga skillnaden mellan en gullviva och en maskros står således inte att finna hos de egenskaper som är givna hos dessa objekt vid en viss tidpunkt. Den väsentliga skillnaden står istället att finna hos de möjligheter dessa objekt har, varvid dessa möjligheter framträder i en given egenskap då de förverkligas. Den dialektiska materialismen är för det första en dialektisk metod. Vad detta innebär har ovan kort diskuterats. Det kommer att framstå tydligare i den fortsatta texten. Men den dialektiska materialismen är även en materialistisk metod. Vad innebär då detta? Om vi granskar ett objekts möjligheter så kommer vi att undra huruvida dessa “svävar fritt’’ hos objektet eller om de har någon slags förankring hos objektet. Om vi nu ser på ett objekt så kommer vi ofta att finna att vissa av objektets egenskaper har en utsträckning i rummet, d.v.s. de “finns” i rummet. Detta innebär att man (åtminstone med något slags hjälpmedel) kan erfara dessa egenskaper med sina sinnen. Om man t.ex. betraktar en människa så kommer man kanske att finna att han har ett runt ansikte, smala läppar, breda axlar, gör vissa rörelser, har en tunn röst, luktar rakvatten etc. Vad dessa egenskaper beträffar kan man observera dem “med sina sinnen”. Sinnena reagerar ju på företeelser i rummet, d.v.s. på egenskaper som har en rumslig utsträckning. Om man på samma sätt vill undersöka ett samhälle, som t.ex. Sverige, så kan man beskriva detta samhälle genom att ange vissa egenskaper som antalet hyreshus, antalet bilar, antalet innevånare, vad som produceras, hur produktionen är organiserad, vilka som kontrollerar produktionsmedlen och vilka som inte kontrollerar produktionsmedlen utan endast använder dem. Dessa egenskaper kan man erfara genom sina sinnen. De har en rumslig utsträckning. En materiell egenskap är en egenskap som har en utsträckning i rummet. Det finns dock även andra egenskaper. En ideell egenskap är en egenskap som inte har någon utsträckning i rummet. Den dialektiskt materialistiska metoden menar nu att hos varje riktigt avgränsat undersökningsobjekt har möjligheterna alltid en förankring i objektets materiella egenskaper. Detta innebär att varje möjlighet har en materiell egenskap hos objektet som nödvändig förutsättning. Om vi således kan fastställa att objektet har en viss möjlighet så gäller alltid även att det har en viss materiell egenskap, vilken utgör denna möjlighets förutsättning. (Om så inte skulle vara fallet beror detta på en felaktig avgränsning av objektet.) En magnet har bl.a. möjligheten att kunna dra till sig järnföremål. Men denna möjlighet förutsätter vissa bestämda ma11 teriella egenskaper hos magneten. En kniv har möjligheten att kunna skära av en tråd. Men denna möjlighet förutsätter vissa bestämda materiella egenskaper hos kniven. Ett föremål med andra materiella egenskaper, som en hammare, har inte möjligheten att kunna skära av en tråd. Den dialektiska materialismen är således en metod som söker objekts artkännetecken bland deras möjligheter och som dessutom söker dessa väsentliga möjligheters nödvändiga materiella förutsättning hos objekten. Ett undersökningsobjekts artväsen utgörs alltså dels av dess väsentliga möjligheter, dels av de väsentliga materiella egenskaperna (d.v.s. de materiella egenskaper som är en nödvändig förutsättning för de väsentliga möjligheterna). Liksom det finns en dialektik som är materialistisk finns det även en dialektik som är idealistisk. Den dialektiskt idealistiska metoden menar att hos varje riktigt avgränsat undersökningsobjekt har möjligheterna aldrig en förankring hos objektets materiella egenskaper. De materiella egenskaperna är enligt denna syn endast tillfälligt förverkligade möjligheter. Vi behöver enligt denna metod följaktligen inte söka efter eventuella materiella förutsättningar för ett objekts väsentliga möjligheter. Den dialektiska idealismen är således en metod som söker objekts artkännetecken bland deras möjligheter men som inte söker dessa väsentliga möjligheters nödvändiga materiella förutsättning, eftersom dessa antas vara obefintliga vid en riktig avgränsning. Ett undersökningsobjekts artväsen utgörs endast av dessa väsentliga möjligheter. Både den dialektiska materialismen och den dialektiska idealismen menar att det som är gemensamt för en art av objekt alltid står att finna bland objektens möjligheter. Enligt båda utgörs objekts artväsen (artkännetecken) av vissa väsentliga möjligheter, d.v.s. de möjligheter som är gemensamma för objekt av denna art. Enligt den dialektiska materialismen gäller emellertid att dessa möjligheter har en nödvändig materiell förutsättning hos objekten (om de är riktigt avgränsade). För att ett objekt skall ha en viss möjlighet måste det m.a.o. ha någon (eller några) bestämda materiella egenskaper. De materiella egenskaper hos ett objekt, vilka utgör en nödvändig förutsättning för objektets väsentliga möjligheter, är således väsentliga materiella egenskaper. De måste därför även innefattas i artväsendet. Ett objekts artväsen utgörs dels av de väsentliga möjligheterna, dels av dessa möjligheters nödvändiga materiella förutsättning hos objektet, d.v.s. de väsentliga materiella egenskaperna. Enligt den dialektiska idealismen gäller emellertid att dessa möjligheter saknar en nödvändig 12 materiell förutsättning hos objekten (om de är riktigt avgränsade). Ett objekts möjligheter finns således hos objektet utan att objektet har några bestämda materiella egenskaper. Ett objekts artväsen utgörs därför uteslutande av objektets väsentliga möjligheter. Observera att en möjlighet alltid är en ideell egenskap. Möjligheten som sådan har ju aldrig en rumslig utsträckning. Den kan inte direkt observeras med våra sinnen. Först då möjligheten är förverkligad kan man eventuellt observera den form i vilken möjligheten förverkligats. Även om en möjlig egenskap är materiell då den är förverkligad, så är denna egenskaps möjlighet aldrig materiell. Så länge som den materiella egenskapen endast är möjlig kan vi ju inte observera den eller dess möjlighet med våra sinnen. Först i det ögonblick då den materiella egenskapen framträder hos objektet, d.v.s. den möjliga materiella egenskapen förverkligas (blir verklig), kan vi observera den och därmed även dess möjlighet. Den dialektiska materialismen är således en materialism eftersom den menar att ideella egenskaper, och därmed även objekts möjligheter, alltid har en nödvändig materiell förutsättning hos objekt, som är riktigt avgränsade. Den dialektiska idealismen är en idealism, eftersom den menar att ideella egenskaper, och därmed även möjligheter, aldrig har en nödvändig materiell förutsättning hos objekt, som är riktigt avgränsade. Jag skall i det följande först kort diskutera den dialektiska idealism som förespråkades av Hegel och därefter övergå till att presentera Marx’ dialektiska materialism. Anledningen till att jag behandlar Hegels metod är att den utgör utgångspunkten för Marx. Det är Hegels dialektik som satt sin prägel på Marx egen metod och således även på hans konkreta teorier. Men även om Marx övertar Hegels dialektik så omstörtar han den. Han omvandlar den från att vara en dialektisk idealism till att vara en dialektisk materialism. Vad beträffar Hegels filosofi är den i sig svårförståelig, varför min kortfattade presentation med nödvändighet blir svårtillgänglig. Jag har emellertid försökt att dra fram det typiskt dialektiska i Hegels filosofi. Jag rekommenderar därför läsaren att inte fastna i detta avsnitt utan hellre hoppa över det och direkt läsa avsnittet om Marx’ dialektiska materialism. Även detta kan upplevas något tungt, men de därpå följande avsnitten påvisar de konkreta uttryck den dialektiska materialismen tagit i Marx olika teorier. Jag tror därför att texten kommer att bli alltmer begriplig ju längre läsaren kommer. 13 2. Hegels dialektiska idealism Gemensamt för de dialektiska vetenskapsfilosofierna, d.v.s. den dialektiska idealismen och den dialektiska materialismen, är således att de antar att ett undersökningsobjekts arttillhörighet endast kan definieras utifrån vissa av objektets möjligheter. De menar m.a.o. att det som är gemensamt för en art och det som följaktligen definierar arttillhörigheten för ett objekt av denna art är vissa väsentliga möjligheter. Ett undersökningsobjekts väsentliga möjligheter är således de möjligheter hos objektet som definierar objektets arttillhörighet (som utgör en fullständig artdefinition hos detta objekt). Detta får som följd att både Hegel och Marx menar att då man skall fastställa ett undersökningsobjekts artväsen (de kännetecken som definierar objektets arttillhörighet), så kan man endast göra detta utifrån vissa av undersökningsobjektets möjligheter. Istället för att ta objektets givna egenskaper för vad de tycks vara, skall man se dem som former av möjligheter. Oavsett om dessa möjligheter härvid är förverkligade i en given egenskap vid undersökningsögonblicket så gäller att några av dem utgör en fullständig definition av objektets arttillhörighet. Dessa för undersökningsobjektet väsentliga möjligheter utgör undersökningsobjektets artväsen. Det centrala hos de dialektiska skolorna är således inte att en egenskap är given utan att den är möjlig. Vad man menar är t.ex. att det kännetecknande för en tändsticka inte är vissa av tändstickans givna egenskaper utan dess möjlighet att kunna tändas. Likaledes kan man mena att det som är kännetecknande för en människa, inte är att hon är medveten utan hennes möjlighet till med14 vetenhet. En dialektisk materialistisk analys av kapitalismen leder till att det kännetecknande för kapitalismen inte är att det alltid produceras vinster, utan kapitalismens möjlighet att producera vinster helt oavsett vad som produceras, d.v.s. att kunna producera vinster utan hänsyn till vad som produceras. Om vi nu frågar oss huruvida en möjlighet är materiell eller ideell, så finner vi onekligen att en möjlighet är ideell, eftersom en möjlighet knappast kan sägas ha utsträckning i rummet. Det som skilde en materiell egenskap från en ideell egenskap, var ju att den materiella egenskapen kunde observeras, att den hade en utsträckning eller utfyllnad i rummet, medan den ideella egenskapen inte hade någon utsträckning eller utfyllnad i rummet. Oavsett om en möjlighet, d.v.s. en möjlig egenskap, är materiell eller ideell då den förverkligas, så har den såsom möjlighet inte någon rumslig utsträckning eller utfyllnad. En möjlighet är således alltid ideell. Oavsett om en möjlighet är materiell eller ideell då den förverkligas i en given egenskap, så är den som möjlighet ideell. En möjlighet är t.ex. alltid ideell så länge som den är oförverkligad, därefter är den ideell eller materiell beroende på vad den möjliga egenskapen är som egenskap. Detta innebär följaktligen att ett undersökningsobjekts väsentliga möjligheter är ideella egenskaper hos detta undersökningsobjekt. Det är dessa speciella ideella egenskaper som definierar undersökningsobjektets arttillhörighet, d.v.s. som utgör dess artväsen. Enligt båda de dialektiska skolorna ingår dessa ideella egenskaper i undersökningsobjekts artväsen. Det som emellertid utgör den grundläggande skillnaden mellan Hegel och Marx är förhållandet mellan ett undersökningsobjekts väsentliga möjligheter och dess givna materiella egenskaper. Hegel menar (såsom idealist) att de väsentliga möjligheter som definierar ett undersökningsobjekts arttillhörighet, existerar som självständiga ideella egenskaper hos undersökningsobjektet. De har m.a.o. inte någon nödvändig materiell förutsättning hos undersökningsobjektet. Undersökningsobjektets samtliga materiella egenskaper är endast former för möjligheter, varför ingen av dem kan sägas utgöra en nödvändig förutsättning för de väsentliga möjligheterna. Undersökningsobjekts artväsen utgörs därför endast av de väsentliga möjligheterna. Marx däremot menar (såsom materialist) att de väsentliga möjligheterna hos ett undersökningsobjekt alltid har vissa av undersökningsobjektets givna materiella egenskaper som nödvändig förutsättning, eftersom de väsentliga möjligheterna är ideella egenskaper hos undersökningsobjektet och eftersom ideella egenskaper alltid har en 15 nödvändig materiell förutsättning hos objektet självt. Undersökningsobjektets artväsen utgörs därför dels av de väsentliga möjligheterna (d.v.s. de möjligheter som definierar undersökningsobjektets arttillhörighet) dels av de väsentliga möjligheternas nödvändiga materiella förutsättning, de väsentliga materiella egenskaperna. De väsentliga möjligheterna är alltså ideella egenskaper hos undersökningsobjektet. Hegel menar att dessa inte har någon nödvändig materiell förutsättning hos undersökningsobjektet, utan de existerar självständigt som ideella egenskaper hos undersökningsobjektet. Dessa självständigt och objektivt existerande väsentliga möjligheter utgör de kännetecken som definierar ett undersökningsobjekts arttillhörighet. Enligt Hegel gäller dessutom att ett undersökningsobjekts väsentliga möjligheter är det enda som ingår i dess artväsen. Ett undersökningsobjekts artväsen utgörs alltså enligt Hegel uteslutande av objektets väsentliga möjligheter. I sin diskussion av ett undersökningsobjekts väsentliga möjligheter menar Hegel att undersökningsobjektet kan befinna sig i två olika tillstånd eller två olika “Vara” (Sein). Ä ena sidan kan dess väsentliga möjligheter vara helt eller delvis oförverkligade och å andra sidan kan dessa väsentliga möjligheter vara förverkligade. Ett undersökningsobjekt vilkets väsentliga möjligheter ännu är oförverkligade existerar enligt Hegel endast i sig (ansich). Ett undersökningsobjekts oförverkligade väsentliga möjligheter utgör härvid dess Vara-I-Sig (Ansichsein). Undersökningsobjektet är endast i sig (ansich) såtillvida att dess väsentliga möjligheter ännu inte tagit form, d.v.s. ännu inte förverkligats, varför undersökningsobjektet inte existerar enligt (i överensstämmelse med) de möjligheter som definierar dess arttillhörighet, även om det existerar som artexemplar, d.v.s. har de för arten väsentliga möjligheterna. Såsom artexemplar existerar undersökningsobjektet på grund av sina väsentliga möjligheter, men först då dessa är förverkligade så kan man säga att objektet existerar enligt sin art (s möjligheter). Hegel skriveri Wissenschaft der Logik följande: “Det (undersökningsobjektet, författarens anm.) vidmakthåller sig i sitt Icke-Vara och är Vara, men inte Vara överhuvudtaget, utan som förhållande till sig själv till skillnad från sitt förhållande till andra objekt; som likhet med sig själv till skillnad från sin olikhet. Ett sådant Vara är Vara-I-Sig (Ansichsein).” (Logik del I s. 106). Hegel menar här att visserligen existerar inte objektet enligt sin art, d. v.s. dess väsen16 tliga möjligheter är oförverkligade, varför det såtillvida är Icke-Vara, men samtidigt är objektet i alla fall ett speciellt slags Icke-Vara, d.v.s. vidmakthåller sig i sitt Icke-Vara. Detta innebär att det i alla fall är en bestämd mängd speciella möjligheter även om det inte är något annat och även om dessa möjligheter ännu är oförverkligade. Detta speciella Vara som är undersökningsobjektets oförverkligade väsentliga möjligheter är just Vara-I-Sig (Ansichsein). Jag har ovan diskuterat det fall då undersökningsobjektets väsentliga möjligheter är oförverkligade, d.v.s. då objektet endast existerar i sig. Objektet kan emellertid även befinna sig i ett annat tillstånd eller Vara, nämligen då dess väsentliga möjligheter är förverkligade. Då kommer undersökningsobjektet inte längre existera i sig utan istället kommer det att existera enligt sin art (s möjligheter). Ett undersökningsobjekt vars väsentliga möjligheter har förverkligats kan sägas existera för sig (fur sich). Ett undersökningsobjekts förverkligade väsentliga möjligheter kan följaktligen sägas utgöra dess Vara-För-Sig (Fursichsein). Undersökningsobjektet år för sig (fur sich) såtillvida att dess väsentliga möjligheter tagit form i vissa givna egenskaper, d.v.s. har förverkligats varför objektet existerar både som artexemplar och enligt sin art, d.v.s. i överensstämmelse med de möjligheter som definierar dess arttillhörighet. Angående Vara-För-Sig (fursichsein) skriver Hegel följande i Wissenschaft der Logik: “I Vara-För-Sig är det kvalitativa Varat fulländat. . . I Vara-FörSig är skillnaden mellan Vara och bestämd egenskap eller negation satt och utjämnad”. (Logik del I s . 147). Man skulle med Hegel kunna säga att i VaraFör-Sig fulländas undersökningsobjektets kvaliteter såtillvida att de blir former för väsentliga möjligheter, d.v.s. de väsentliga möjligheterna förverkligas i de givna egenskaper som utgör undersökningsobjektets egenskaper. Medan egenskaperna tidigare (då de väsentliga möjligheterna ännu var oförverkligade) var bestämda egenskaper, vilka uttryckte eller innebar att de väsentliga möjligheterna var oförverkligade, d.v.s. som var negationer av de väsentliga möjligheterna: medan det tidigare alltså fanns en skillnad mellan Vara (som då var Vara-I-Sig) och bestämda egenskaper hos objektet som var de väsentliga möjligheternas negationer, så gäller nu att denna skillnad är utjämnad, eftersom de väsentliga möjligheterna förverkligats (tagit form) i vissa bestämda egenskaper. Skillnaden mellan Vara (som nu är Vara-För-Sig) och objektets bestämda egenskaper är utjämnad såtillvida att de förverkligade väsentliga möjligheter som utgör Vara-För-Sig tagit form i vissa av de givna bestämda egenskaperna hos 17 objektet. Undersökningsobjektet kommer härvid att Vara-För-Sig. Låt oss nu försöka fastställa vad som är gemensamt för ett undersökningsobjekt då det är i sig och då det är för sig. Det som är gemensamt för ett undersökningsobjekts Vara-I-Sig (Ansichsein) och dess Vara-För-Sig (Fiirsichsein), d.v.s. det som är gemensamt för ett undersökningsobjekt då dess väsentliga möjligheter är oförverkligade och då de är förverkligade, är uppenbarligen just de väsentliga möjligheterna. Det som är av betydelse för undersökningsobjektets arttillhörighet och som utgör dess artväsen, är inte att dess väsentliga möjligheter är förverkligade eller oförverkligade utan att objektet har dessa väsentliga möjligheter oavsett om de är förverkligade eller inte. Det gemensamma för Vara-I-Sig och Vara-För-Sig är således undersökningsobjektets (art)väsen. vilket enligt Hegel utgörs av objektets väsentliga möjligheter. Man skulle alltså kunna säga att Vara-I-Sig och Vara-För-Sig sammanfattas i Väsendet (undersökningsobjektets artväsen). “Det (väsendet, författarens anm.) är Vara-I-och-För-Sig: - absolut Vara-I-Sig, i det att det är likgiltigt gentemot alla konkreta former av Varat. . . Det är emellertid inte bara detta Vara-I-Sig; som blott Vara-I-Sig skulle det vara en abstraktion av det rena väsendet; utan det är väsentligen även Vara-För-Sig. . .” (Logik del II s. 4). Vad Hegel menar är att väsendet kan framträda både i Vara-I-Sig och i Vara-För-Sig. Eftersom de väsentliga möjligheterna finns hos objektet oavsett om de är förverkligade eller inte och oavsett i vilka former de förverkligas, d.v.s. eftersom de väsentliga möjligheterna är likgiltiga mot alla konkreta former av Varat, så kan väsendet i vissa fall vara Vara-I-Sig. Detta innebär att de väsentliga möjligheter som utgör väsendet är oförverkligade. Eftersom å andra sidan de väsentliga möjligheterna även kan vara förverkligade, så kan väsendet ibland finnas konkret hos undersökningsobjektets egenskaper som förverkligade väsentliga möjligheter. Härvid är det centrala inte den form de väsentliga möjligheterna råkat få utan att de överhuvudtaget är förverkligade. Att väsendet är Vara-För-Sig innebär alltså att de väsentliga möjligheter som utgör väsendet är förverkligade. Sammanfattningsvis kan följande sägas om Hegels dialektiska idealism: Enligt Hegel definieras ett undersökningsobjekts arttillhörighet alltid av vissa av objektets möjligheter. Dessa väsentliga möjligheter utgör undersökningsobjektets artväsen. De väsentliga möjligheterna är ett slags ideella egenskaper hos undersökningsobjektet. Dessa ideella egenskaper är “verkligare” än objektet självt såtillvida att först då de väsentliga möjligheterna är förverkligade så existerar objektet enligt sin art. varvid 18 formen för detta förverkligande är oviktigt, d.v.s. den väsentliga möjligheten är viktigare för arten än den givna egenskap som den väsentliga möjligheten tillfälligt tagit form i. Innan detta förverkligande skett är å andra sidan de väsentliga möjligheterna det enda “verkliga” (med avseende på arttillhörigheten) hos objektet. Hur man än ser på det är således de ideella egenskaper som är väsentliga möjligheter “sannare” än objektet självt, enligt Hegels dialektiska idealism. Ett viktigt problem för Hegel (liksom för Marx) blir nu att hos det konkreta undersökningsobjektet fastställa om dess väsentliga möjligheter är förverkligade eller om de är oförverkligade, d.v.s. negerade av någon egenskap hos objektet. I det sistnämnda fallet råder det en dialektisk motsägelse mellan den väsentliga möjligheten och den egenskap (negation) som innebär att den väsentliga möjligheten är oförverkligad (negerad). 19 3. Marx dialektiska materialism Om vi nu jämför den dialektiskt idealistiska uppfattning om undersökningsobjekts artväsen, som Hegel företräder, med Marx’ dialektiska materialism, så kommer vi att inse att det är i deras skiljaktiga uppfattning om vad som ingår och utgör undersökningsobjektets artväsen, som den huvudsakliga och djupaste skillnaden mellan den hegelska och den marxistiska dialektiken föreligger. Jag tror att man kan visa att samtliga andra skillnader mellan dessa två vetenskapsfilosofier har denna skillnad som nödvändig förutsättning. Båda dessa skolor anser att de kännetecken som definierar ett undersökningsobjekts arttillhörighet utgörs av vissa av objektets möjligheter, de s.k. väsentliga möjligheterna. Båda anser således att ett undersökningsobjekts artväsen alltid innefattar dess väsentliga möjligheter. Den dialektiska idealismen menar emellertid att dessa möjligheter existerar självständigt i förhållande till undersökningsobjektets givna materiella egenskaper, varför artväsendet endast innefattar de väsentliga möjligheterna. Den viktigaste beståndsdelen i den marxistiska materialismen (och materialismen överhuvudtaget) är emellertid antagandet att ett undersökningsobjekt inte kan ha självständiga ideella egenskaper. Man menar istället att varje ideell egenskap (inklusive den speciella typ av ideella egenskaper som objektets möjligheter utgör) hos ett undersökningsobjekt alltid har en nödvändig materiell förutsättning hos undersökningsobjektet självt. Den dialektiska materialismen menar alltså att för varje undersökningsobjekt gäller att det bland varje ideell egenskaps nödvändiga förutsättningar finns någon given materiell egenskap 20 hos undersökningsobjektet självt. Eftersom nu en möjlighet och således även en väsentlig möjlighet är en ideell egenskap så menar den dialektiska materialismen följande: För varje undersökningsobjekt gäller att det bland varje väsentlig möjlighets nödvändiga förutsättningar finns någon given (samtidig) materiell egenskap hos undersökningsobjektet självt. Denna speciella för arttillhörigheten väsentliga egenskap kan lämpligen kallas en väsentlig materiell egenskap hos undersökningsobjektet. Detta innebär att om vi finner att ett undersökningsobjekts arttillhörighet definieras av vissa av objektets möjligheter (de väsentliga möjligheterna), så måste enligt en dialektisk materialist det även finnas vissa materiella egenskaper hos objektet, vilka utgör en nödvändig förutsättning för dessa väsentliga möjligheter. Dessa väsentliga materiella egenskaper utgör inte bara en nödvändig förutsättning för att de väsentliga möjligheterna skall vara förverkligade utan framförallt en nödvändig förutsättning för att de skall vara möjligheter, oavsett om de är förverkligade eller inte. Skulle det nu vid en konkret undersökning visa sig att forskaren inte kan finna någon nödvändig materiell förutsättning hos objektet för dess väsentliga möjligheter, beror detta på att forskaren gjort en för snäv (och således felaktig) avgränsning av undersökningsobjektet. Vad han då får göra är att söka ett mer omfattande objekt vilket har det första objektet som del och för vilket det materialistiska antagandet gäller. Därefter kommer detta “utvidgade” objekt att vara det egentliga undersökningsobjektet. Marx menar alltså att ett undersökningsobjekts arttillhörighet definieras av vissa av dess möjligheter, de väsentliga möjligheterna. I undersökningsobjektets artväsen ingår följaktligen dessa väsentliga möjligheter. I sin analys av proletariatet som klass söker således Marx vissa möjligheter vilka definierar arten “proletära klasser”. En av de för proletariatet väsentliga möjligheterna är möjligheten att vara medveten om sin klass möjligheter. I det kapitalistiska samhällets begynnelse är proletariatet ännu inte medvetet om sig självt som klass, d.v.s. om sin klass’ möjligheter. Den för proletariatet väsentliga möjligheten är helt oförverkligad, varför proletariatet endast är en Klass-I-Sig. Då kapitalismen alltmer utvecklas så kommer emellertid vissa av de väsentliga möjligheter som definierar en klass som proletariat att förverkligas bl.a. möjligheten att vara medveten om sin klass’ möjligheter. I och med att de för proletariatet väsentliga möjligheterna förverkligas kommer det att övergå från att vara en Klass-I-Sig till att vara en Klass-För-Sig. Marx skriver angående detta: “De ekonomiska 21 förhållandena har till en början förvandlat massan av befolkningen till arbetare. Kapitalets välde har för denna massa skapat en gemensam situation, gemensamma intressen. Så är denna massa gentemot kapitalet redan en klass, ehuru inte en klass för sig. I kampen. . . samlas denna massa, konstituerar sig som klass för sig. De intressen de försvarar blir klassintressen”. (Filosofins elände s. 186). Men även om proletariatets arttillhörighet definieras av dess väsentliga möjligheter, så gäller att dessa väsentliga möjligheter har vissa materiella egenskaper hos klassen som nödvändig förutsättning. De möjligheter som definierar en klass som proletariat och som förverkligas i och med att detta blir en klass för sig, är alltså inte självständigt existerande möjligheter, utan har en nödvändig materiell förutsättning hos objektet (proletariatet) självt. Dessa väsentliga möjligheter har som nödvändig materiell förutsättning den position i den kapitalistiska arbetsprocessen som proletariatet innehar. Proletariatets position eller ställning i den kapitalistiska arbetsprocessen är således den väsentliga materiella egenskapen hos proletariatet, vilken utgör en nödvändig förutsättning för de möjligheter som definierar proletariatets arttillhörighet. Den dialektiska materialismen menar således att även om det är så att ett undersökningsobjekts arttillhörighet definieras av vissa av dessa möjligheter, så har dessa väsentliga möjligheter alltid en nödvändig materiell förutsättning (eller grund hos objektet självt). Denna materiella grund utgörs av vissa av objektets givna materiella egenskaper. Till skillnad från den icke-dialektiska materialismen menar emellertid den dialektiska materialismen att man aldrig kan finna en definition av objektets arttillhörighet bland objektets givna materiella egenskaper. En sådan definition måste alltid sökas bland objektets möjligheter. I likhet med den icke-dialektiska materialismen menar man emellertid att dessa möjligheter (såsom ideella egenskaper) har en nödvändig materiell grund hos objektet självt. Ett undersökningsobjekts artväsen utgörs därför dels av dess väsentliga möjligheter dels dess väsentliga materiella egenskaper. Eftersom det är de väsentliga möjligheterna som definierar ett undersökningsobjekts arttillhörighet blir även hos Marx den dialektiska motsägelsen en central företeelse. En dialektisk motsägelse råder alltså mellan en väsentlig möjlighet och en given egenskap om den givna egenskapen innebär att den väsentliga möjligheten är oförverkligad. Det som kännetecknar en dialektisk motsägelse är att den råder mellan en väsentlig möjlighet och en egenskap hos 22 ett objekt. Motsägelse är den såtillvida att den väsentliga möjligheten inte kan vara förverkligad samtidigt som objektet har egenskapen ifråga. Det råder m.a.o. en logisk motsägelse mellan denna väsentliga möjlighet i förverkligad form och denna egenskap, d.v.s. de kan inte existera (vara givna) samtidigt. Dialektisk är motsägelsen såtillvida att även om den väsentliga möjligheten inte kan vara förverkligad samtidigt som egenskapen existerar, så är både den väsentliga möjligheten och egenskapen ifråga företeelser hos ett och samma objekt. Den väsentliga möjligheten och den egenskap som förnekar denna möjlighets förverkligande motsäger varandra men tillkommer ändå ett och samma objekt. Även om det inte är fråga om en logisk motsägelse, vilken alltid råder mellan två givna egenskaper, så är det fråga om ett slags motsägelse, nämligen mellan en möjlighet och en egenskap. Denna verkliga motsägelse hos ett och samma objekt mellan en väsentlig möjlighet och en given egenskap är alltså inte logisk utan dialektisk. Detta innebär att det är en motsägelse som inte bara är tänkt, utan en motsägelse som tillkommer ett objekt i verkligheten. Ett exempel på hur Marx använder motsägelsebegreppet i sina analyser är följande citat: “orsakerna till de motsägelser, som är oskiljaktiga från maskineriets kapitalistiska användning, ligger inte i själva maskineriet utan i dess kapitalistiska användning. Då maskineriet i och för sig förkortar arbetstiden, men det i sin kapitalistiska användning förlänger arbetsdagen, i och för sig underlättar arbetet men kapitalistiskt använt stegrar dess intensitet, i och för sig är en människans seger över naturkrafterna men kapitalistiskt använt tvingar in människorna under naturkrafternas ok, i och för sig ökar producentens rikedom men kapitalistiskt använt gör honom fattigare o.s.v.” (Kapitalet del I s. 384 f ). Marx företar här en analys av undersökningsobjektet “maskineriet”. Han finner härvid att maskineriets arttillhörighet definieras av vissa möjligheter, d.v.s. att vissa möjligheter måste tillkomma ett objekt för att det skall tillhöra arten “maskineri”. Några av dessa väsentliga möjligheter är “att förkorta arbetstid”, “att underlätta arbete”, “att utnyttja naturlagarna till producentens fördel” och “att öka producentens rikedom”. Om nu en maskin användes i en kapitalistisk arbetsprocess så kommer emellertid maskineriet att få vissa egenskaper som motsäger dess väsentliga möjligheter, nämligen egenskaperna “att förlänga arbetstid” (som med nödvändighet innebär att den väsentliga möjligheten “att förkorta arbetstid” inte är förverkligad), “att stegra arbetsintensitet” (som med nödvändighet innebär att den väsentliga möjligheten “att underlätta arbete” 23 inte är förverkligad), “att tvinga producenten till underkastelse under naturlagarna’’ (som med nödvändighet innebär att den väsentliga möjligheten “att utnyttja naturlagarna till producentens fördel” inte är förverkligad) och “att öka producentens fattigdom” (som med nödvändighet innebär att den väsentliga möjligheten “att öka producentens rikedom” inte är förverkligad). I sin analys av maskineriet finner alltså Marx att om en maskin användes i en kapitalistisk arbetsprocess så kommer åtminstone dessa fyra väsentliga möjligheter att förnekas eller motsägas av maskinens egenskaper (d.v.s. de egenskaper som tillkommer maskinen i den kapitalistiska arbetsprocessen). Det råder således åtminstone fyra dialektiska motsägelser hos maskineriet i dess kapitalistiska användning. Resten av denna bok avser att diskutera Marx tillämpning av den dialektiska materialismen. Härvid kommer jag att försöka påvisa hur den dialektiska materialismen framträder i Marx konkreta analyser, d.v.s. hur Marx försöker finna definitionen av ett objekts arttillhörighet bland dess möjligheter och hur han dessutom försöker fastställa dessa väsentliga möjligheters nödvändiga materiella förutsättning hos objektet självt. Jag tror härvid att Marx blir dialektisk materialist mycket tidigt. Redan i artikeln “Om judefrågan” har Marx ett dialektiskt materialistiskt betraktelsesätt på sitt undersökningsobjekt. Denna artikel är dessutom en medveten brytning med unghegelianismen, vilken visserligen hade bevarat Hegels dialektik men även hans idealism. Jag vill alltså hävda att åtminstone i och med artikeln “Om judefrågan” framträder Marx som dialektisk materialist. Det förefaller för övrigt ur flera synpunkter orimligt att skilja mellan den “unge” och den “gamle” Marx på den grunden att den “unge” Marx inte skulle ha varit dialektisk materialist. Vad jag i fortsättningen bl. a. avser att visa är att både den “unge” och den “gamle” Marx var dialektiska materialister, d.v.s. att båda menar att ett undersökningsobjekts arttillhörighet definieras av objektets väsentliga möjligheter, och att dessa väsentliga möjligheter har en nödvändig materiell grund hos objektet självt. Vad som istället skiljer den “unge” och den “gamle” Marx åt är undersökningsobjekten. Det sker m.a.o. en förskjutning mellan tre undersökningsobjekt, där alla tre i och för sig finns som objekt hos den “gamle” Marx, och där alla tre åtminstone antyds hos den “unge” Marx. Dessa tre undersökningsobjekt är “människan”, “den kapitalistiska arbetsprocessen” och förhållandet “produktivkrafter - produktionsförhållanden”. Medan den “unge” 24 Marx framförallt tar “människan” till undersökningsobjekt och endast antyder de två övriga undersökningsobjekten, så sker det en förskjutning till de två andra undersökningsobjekten hos den “gamle” Marx, även om han också snuddar vid “människan”. Vad beträffar undersökningsobjektet “produktivkrafter - produktionsförhållanden” hinner Marx aldrig fullbordad en analys, utan diskussionen av detta objekt sker endast summariskt på olika ställen i hans texter. Det är emellertid detta sista undersökningsobjekt som utgör kärnan i marxismens samhällsteori, den s.k. historiska materialismen. Sammanfattningsvis gäller alltså att Marx är dialektisk materialist både som “ung” och som “gammal”. Det som skiljer dem åt är istället det undersökningsobjekt som utväljes för analys. Den “unge” Marx koncentrerar sig på “människan”, medan den “gamle” Marx betonar “den kapitalistiska arbetsprocessen”. Det undersökningsobjekt som utgör den historiska materialismens kärna blir emellertid aldrig uttömmande analyserat hos Marx. Däremot skisserar han grunden för en sådan analys. 25 4. Undersökningsobjektet “människan” Den “unge” Marx bryter således med den dialektiska idealism som Hegel och unghegelianismen företräder. Istället antar han en dialektiskt materialistisk syn på det han undersöker. Detta behöver emellertid inte innebära att han helt bryter med unghegelianismen. Det som han kvarhåller trots det vetenskapsfilosofiska brottet är det undersökningsobjekt som var centralt för unghegelianerna, nämligen människan själv. Han kvarhåller m.a.o. undersökningsobjektet “människan” och försöker fastställa de kännetecken som definierar hennes arttillhörighet. Hans vetenskapsfilosofiska brott medför dock att han anlägger en annan, helt ny syn på arten “människa”. Han genomför en dialektisk materialistisk analys av vad som definierar en människas arttillhörighet. Härigenom tvingas han bryta med två samtida människosyner, vilka han dessutom kritiserar, nämligen dels den dialektiskt idealistiska människosyn som unghegelianerna företräder, en syn som senare fortsätter sin tillvaro i humanismen, dels Feuerbachs icke-dialektiskt materialistiska människosyn. Marx riktar för det första sin kritik mot unghegelianerna. Unghegelianerna menar att varje undersökningsobjekt (inklusive människan) definieras av vissa möjligheter vad beträffar dess arttillhörighet. Dessa väsentliga möjligheter har emellertid inte någon nödvändig materiell grund hos objektet självt utan existerar självständigt i förhållande till objektets materiella egenskaper. Undersökningsobjektets väsentliga möjligheter, dess artväsen, är således helt frikopplat från objektets materiella egenskaper. Vad människan beträffar leder denna syn 26 till tanken att den väsentliga möjlighet som definierar människan är möjligheten att kunna ha ett medvetet förhållande till sig själv och sin omgivning. Man inser naturligtvis att möjligheten till medvetande förutsätter den materiella mänskliga hjärnan men eftersom denna betraktas endast som en form för naturens möjliga förmåga till självreflektion, vore det felaktigt att hävda att den utgör den materiella grunden för människans möjliga medvetande. Då kunde man ju lika gärna gå vidare och hävda att naturens möjlighet till självreflektion är den ideella förutsättningen för människans förmåga till att kunna vara medveten. Människan definieras alltså som art av den väsentliga möjligheten att kunna förhålla sig medveten. Denna väsentliga möjlighet har ingen nödvändig förutsättning hos människan själv. Hjärnan är nämligen endast en form för en av naturens väsentliga möjligheter: möjligheten att kunna reflektera över sig själv, varvid denna möjlighet är primär i förhållande till den konkreta materiella form som hjärnan utgör. Om nu människans väsentliga möjlighet till medvetenhet är oförverkligad i ett visst samhälle, d.v.s. motsäges av detta samhälles inflytande på människan, så är det rimligt att utgå ifrån att detta måste bero på att de tankar som dominerar samhället är ett hinder för människans medvetenhet. Man skulle kunna säga att de möjligheter som definierar den borgerliga moralen motsäger människans möjlighet till medvetenhet, d.v.s. då den borgerliga moralens väsentliga möjligheter förverkligas leder detta till en sådan moral att människans möjlighet till medvetenhet måste förbli oförverkligad. På samma sätt kan man hävda att då religionens, rättens och filosofins möjligheter förverkligas i ett borgerligt samhälle så kommer människans möjlighet till medvetenhet att förbli oförverkligad. Om nu en unghegelian gör en analys av den borgerliga moralen, rätten, religionen och filosofin, d.v.s. om han företar en analys av de möjliga ideologier som kan ta olika form i det borgerliga samhället, så kommer han att förneka att dessa möjliga ideologier har en nödvändig materiell förutsättning hos samhället självt. Detta är ju en följd av att den dialektiska idealismen antar att ett objekts väsentliga möjligheter är helt självständiga i förhållande till objektets materiella egenskaper. Detta har som konsekvens att om två undersökningsobjekt “motsäger’’ varandra såtillvida att det ena objektets väsentliga möjligheter måste förbli oförverkligade så länge som det andra objektets väsentliga möjligheter är förverkligade, så har detta förhållande inte som nödvändig 27 förutsättning några av detta andra objekts materiella egenskaper. Om t.ex. människans väsentliga möjlighet till medvetenhet måste förbli oförverkligad så länge som religionens eller den borgerliga moralens väsentliga möjligheter är förverkligade, så har detta förhållande inte som nödvändig förutsättning något materiellt samhällsförhållande. De väsentliga möjligheter som definierar religionen och moralen har ju inte någon nödvändig materiell förutsättning hos samhället, enligt en idealistisk syn. Överhuvudtaget gäller att de väsentliga möjligheter som definierar olika ideologier i ett samhälle inte har samhällets ekonomiska förhållanden, som sin nödvändiga förutsättning. Unghegelianerna utgår således från människan och hennes väsentliga möjlighet till medvetenhet. De finner härvid att denna möjlighet förnekas (motsäges), d.v.s. förblir oförverkligad, på grund av den rådande religionen, moralen, rätten och politiken. De väsentliga möjligheter som definierar den rådande religionen, moralen, rätten, filosofin och politiken kommer så länge som de är förverkligade att med nödvändighet hindra (förneka, motsäga) förverkligandet av människans väsentliga möjlighet till medvetenhet. De väsentliga möjligheter som definierar den rådande religionen, moralen, rätten, filosofin och politiken har emellertid inte den rådande ekonomin som nödvändig förutsättning. Dessa möjligheter förhåller sig helt självständigt till samhällets materiella egenskaper, d.v.s. till det rådande ekonomiska systemet. En förändring av dessa ideologiska hinder för människans förverkligande förutsätter alltså inte en förändring av de rådande ekonomiska förhållandena, enligt den dialektiska idealismen. De möjligheter som definierar ideologierna kan undanröjas utan att förändra det ekonomiska systemet, eftersom det ekonomiska systemet inte antas vara de ideologiska möjligheternas nödvändiga förutsättning. Ideologierna kan m.a.o. göras omöjliga utan att man förändrar det ekonomiska systemet. Hur menar då unghegelianerna att det bestående skall förändras, d.v.s. hur menar de att de olika ideologiernas möjlighet skall undanröjas eller m.a.o. hur ideologierna skall göras omöjliga? En av människans väsentliga möjligheter var möjligheten till medvetenhet. Även om nu inte människan kan göras medveten på ett totalt sätt under de rådande ideologierna, så kan man åtminstone göra henne medveten om vad det är som hindrar förverkligandet av hennes totala medvetenhet. Det gäller alltså att göra människan medveten om att de rådande ideologierna förnekar hennes totala medvetenhet, d.v.s. att åtminstone göra människan medveten om att de rådande ideologierna hindrar förverkli28 gandet av hennes totala medvetande. Denna delvisa medvetenhet om vad som förnekar människans väsentliga möjligheter kan man skapa genom att kritisera ideologierna, d.v.s. genom att påvisa hur den rådande religionen, moralen, rätten, filosofin och politiken förnekar människans möjlighet till medvetenhet. Unghegelianernas uppgift blir därför att kritisera de rådande ideologierna, för att göra människorna medvetna om hur ideologierna förnekar deras möjlighet till total medvetenhet. Om nu alla människor blir medvetna om att deras möjlighet till total medvetenhet är förnekad och att det är förverkligandet av de väsentliga möjligheter som definierar den rådande religionen, moralen, rätten, filosofin och politiken som leder till detta förnekande av människans väsentliga möjlighet, så kommer hon att driva igenom en ny moral, en ny religion, en ny rätt, en ny filosofi och en ny politik, vilka inte förnekar människans möjlighet till total medvetenhet. Även om vissa grupper försöker hindra detta, så att en revolution blir nödvändig, så behöver man inte genomdriva någon förändring av det ekonomiska systemet. De rådande ideologierna kan omöjliggöras genom kritik och i värsta fall en ideologisk revolution. Eftersom de inte antas ha det kapitalistiska systemet som nödvändig förutsättning kan de alltså göras omöjliga utan en ekonomisk revolution. Marx kommenterar denna människo- och samhällsuppfattning på följande sätt: “Unghegelianerna tror liksom gammalhegelianerna på religionens, idéernas och allmänbegreppens herravälde i den bestående världen. Skillnaden är bara den att de förra bekämpar de bestående förhållandena som orättmätiga, medan de senare prisar dem som idealiska. . . Som en konsekvens därav ställer unghegelianerna det moraliska kravet på människan att hon skall ersätta sitt nuvarande medvetande med det mänskliga, kritiska eller egoistiska medvetandet och därmed undanröja sina hinder. Detta krav på att medvetandet skall förändras utmynnar i kravet på att det bestående skall tolkas på ett nytt sätt, d.v.s. att det skall accepteras i en ny tolkning”. (Den tyska ideologin i Människans frigörelse s. 125). Unghegelianernas syn på människan och hennes samhälle för alltså som konsekvens en kritik av de bestående idéerna och leder till ett försök att skapa en ny religion, en ny moral, en ny rätt, en ny filosofi och en ny politik på det bestående kapitalistiska samhällets grund. Det leder således till en omtolkning av det bestående. För det andra riktar alltså Marx sin kritik mot Feuerbachs icke-dialektisk materialism. Feuerbach liksom den icke-dialektiska materialismen överhuvud29 taget menar att varje undersökningsobjekts arttillhörighet (även människans) definieras av vissa av objektets givna materiella egenskaper. Han förnekar alltså att ett objekts arttillhörighet definieras av vissa av dess möjligheter. Detta leder till att han ur dialektiskt materialistisk synvinkel endast (i bästa fall) kommer fram till den materiella förutsättningen för de väsentliga möjligheter som definierar arttillhörigheten. Han förkastar tanken att människans arttillhörighet kan definieras utifrån vissa av hennes möjligheter. Istället menar han att människans artdefinition, d.v.s. hennes artväsen, måste sökas bland hennes givna materiella egenskaper, d.v.s. hennes biologiska egenskaper och hennes givna beteendestrukturer. Människans artväsen utgörs enligt Feuerbach m.a.o. av vissa av hennes givna materiella egenskaper. Det är nu uppenbart att Marx inte kritiserar Feuerbach för att han menar att givna materiella egenskaper ingår i människans artväsen. Vad han kritiserar är att Feuerbach antar att man kan finna en artdefinition av människan bland hennes givna materiella egenskaper. En sådan artdefinition kan man endast finna bland människans möjligheter, enligt Marx. Denna kritik kommer emellertid även att drabba de givna materiella egenskaper som enligt Feuerbach utgör människans artväsen. Medan Marx menar att det är de väsentliga möjligheternas nödvändiga materiella förutsättning hos objektet som utgör de väsentliga materiella egenskaperna, så menar Feuerbach att det är de för arten gemensamma materiella egenskaperna som utgör de väsentliga materiella egenskaperna. Marx inkluderar i artväsendet endast de materiella egenskaper som är en nödvändig förutsättning för de väsentliga möjligheterna. Feuerbach inkluderar i artväsendet samtliga gemensamma givna materiella egenskaper hos objekt av samma art, oavsett om de är en nödvändig förutsättning för det Marx kallar väsentliga möjligheter. Marx menar således att människans arttillhörighet definieras av vissa av hennes möjligheter. Man kan inte finna några givna egenskaper hos henne som skulle kunna utgöra en definition av hennes arttillhörighet. I och med att Marx hävdar att människan som art definieras av vissa möjligheter så följer att han menar att det inte finns någon konkret människa som är skild från samhället hon lever i. Även om således de för människan väsentliga möjligheterna är gemensamma som möjligheter för alla människor, oavsett vilket samhälle de lever i, så måste samtidigt gälla att den form förverkligandet av dessa möjligheter får samt de förnekanden som görs av vissa människors möjligheter, är bestämda 30 av samhället. Även om det finns en definition av människan som art, nämligen hennes väsentliga möjligheter, så gäller att varje människas givna egenskaper är bestämda av det samhälles egenskaper, vilket hon lever i; ytterst bestämda av samhällets ekonomiska förhållanden. Människan som art definieras av vissa väsentliga möjligheter; den form som dessa möjligheter förverkligas i och de egenskaper som förnekar dessa möjligheter, d.v.s. överhuvudtaget den konkreta människans existens är bestämd av det samhälle hon lever i. Marx lyckas genom en sådan analys dels framhålla de för arten “människa’’ väsentliga kännetecknen dels framhålla den mänskliga existensens samhälleliga (och historiska) karaktär. Eftersom Feuerbach emellertid bortser från de för arten “människa” väsentliga möjligheterna och uteslutande försöker definiera människans arttillhörighet utifrån hennes givna materiella egenskaper, så tvingas han att bortse från samhället och dess historiska förlopp. Eftersom han menar att människan som art definieras av vissa givna egenskaper, så måste han mena att oavsett vilket samhälle en människa tillhör så har hon dessa väsentliga givna materiella egenskaper. Den konkreta människan måste för honom bli en från samhället abstraherad människa, en abstrakt – isolerad – mänsklig individ. Han kommer alltså att fatta väsendet endast som ett för de olika individerna av naturen gemensamt allmänbegrepp, innefattande de oberoende av samhället givna materiella egenskaper som definierar hennes art. Marx kommenterar detta på följande sätt: “Men det mänskliga väsendet är inte något abstrakt som den enskilda individen hyser inom sig. I verkligheten är det summan av de samhälleliga förhållandena. Feuerbach, som inte kritiserar detta verkliga väsen, tvingas därför: 1. att abstrahera från det historiska förloppet, att bestämma det religiösa sinnet för sig och att förutsätta en abstrakt - isolerad – mänsklig individ. 2. att därmed fatta väsendet endast som ”art”, som ett inre stumt, för de olika individerna av naturen gemensamt allmänbegrepp”. (Teser om Feuerbach i Människans frigörelse s. 121). Feuerbachs misstag enligt Marx är alltså att han försöker finna definitionen 31 av människans arttillhörighet bland hennes givna materiella egenskaper. Detta tillvägagångssätt medför att han inte kommer att kunna skilja mellan de väsentliga möjligheter som egentligen definierar hennes arttillhörighet och de av samhället bestämda givna egenskaper som tillkommer henne. Han kommer alltså att förväxla hennes väsen och existens. Han kommer att tro att de givna egenskaper som är gemensamma för de människor han observerat även utgör deras väsen, då dessa egenskaper i själva verket endast är av samhället påtvingade egenskaper. Denna förväxling mellan existens och väsen blir en nödvändig följd av varje försök att definiera människans arttillhörighet utifrån hennes givna materiella egenskaper. “Som exempel på hur Feuerbach liksom våra motståndare på samma gång accepterar och missförstår kan vi peka på det ställe i Framtidens filosofi där han förklarar att ett tings eller en människas vara samtidigt är dess väsen, d.v.s. att ett djurs eller en människas bestämda existensförhållanden, livssätt och verksamheter just är de vari det eller hon känner sitt ‘väsen’ tillfredsställt’’. (Den tyska ideologin i Människans frigörelse s. 147). Unghegelianernas syn på människan och samhället leder således till att de omtolkar den bestående ekonomiska ordningen, d.v.s. försöker omöjliggöra de rådande ideologierna och ersätta dem med nya religiösa, moraliska, rättsliga, filosofiska och politiska möjligheter, varvid den ekonomiska ordningen förblir oförändrad. Feuerbachs syn på människan och samhället leder å andra sidan till att han förväxlar människans existens med hennes väsen, och att han därför tar hennes av samhället påtvingade egenskaper för “naturliga’’. Han tar m.a.o. de av samhället påtvingade egenskaperna för de givna materiella egenskaper som definierar människans arttillhörighet. Marx bryter alltså både med unghegelianernas dialektiska idealism och Feuerbachs icke-dialektiska materialism. Detta är uppenbarligen framförallt ett vetenskapsfilosofiskt brott, vilket först inte innebär att han överger deras undersökningsobjekt. Han behåller därför deras undersökningsobjekt, nämligen undersökningsobjektet “människan”, men han genomför en ny slags vetenskaplig analys. Han företar en dialektisk materialistisk analys av arten “människa” i syfte att fastställa människans artväsen. Den dialektiska materialismen menar att varje undersökningsobjekts arttillhörighet definieras av vissa av dess möjligheter, de s.k. väsentliga möjligheterna, och att dessa väsentliga möjligheter har en nödvändig förutsättning i några av objektets materiella egenskaper, de 32 s.k. väsentliga materiella egenskaperna. En sådan analys av människan kommer följaktligen att innebära att människans arttillhörighet definieras av vissa av hennes möjligheter, d.v.s. av hennes väsentliga möjligheter. Dessa väsentliga möjligheter har dessutom en nödvändig materiell förutsättning hos människan själv. Medan således unghegelianerna definierar människans arttillhörighet utifrån vissa av hennes möjligheter men därvid antar att dessa inte har någon nödvändig materiell förutsättning hos människan själv; och medan Feuerbach definierar människans arttillhörighet utifrån vissa av hennes givna materiella egenskaper utan att förstå att vissa av dessa egenskaper är påtvingade av samhället och således inte definierar människan som art; så behåller Marx det centrala i båda dessa skolor samtidigt som han utvidgar var och en. Man skulle eventuellt kunna hitta en parallell till en sådan människosyn i Darwins teori om artens utveckling, vilken tidsmässigt framställs senare än Marx analys av människan. Enligt Darwin gäller ju egentligen att människans biologiska konstitution, vilken i och för sig är artspecifik, ger människan vissa möjligheter, vad beträffar hennes förhållande till sig själv och till sin omgivning. Det är vissa av dessa möjligheter och framförallt vissa “psykiska” möjligheter som gör att hon överlever som art. Det är således egentligen dessa väsentliga möjligheter som definierar människans arttillhörighet, d.v.s. det är vissa möjligheter hos ett objekt som gör att vi klassificerar detta objekt som “människa”. Dessa väsentliga möjligheter har emellertid som nödvändig förutsättning vissa materiella egenskaper hos människan själv, nämligen hennes biologiska konstitution. Människans artväsen utgörs således inte endast av hennes biologiska konstitution, utan först och främst av de väsentliga möjligheter som definierar hennes arttillhörighet och dessutom av dessa möjligheters nödvändiga materiella grund, d.v.s. människans biologiska konstitution. Enligt Marx är det framförallt en möjlighet som måste ingå i en definition av människans arttillhörighet, nämligen möjligheten att kunna vara medveten, d.v.s. möjligheten till ett medvetet förhållande till sig själv och till sin omgivning. Det kan i och för sig hända att denna möjlighet inte ensam definierar människans arttillhörighet, utan att en sådan definition även måste innefatta andra möjligheter. Det är emellertid denna möjlighet som Marx koncentrerar sina analyser på. “Medvetenhet” är således en väsentlig möjlighet hos människan. Denna möjlighet ingår bland de möjligheter som utgör människans artväsen. Genom att jämföra samtliga människor kommer vi att finna att bland 33 annat möjligheten till medvetenhet är gemensam för alla människor, och att denna möjlighet skiljer henne från djuren i övrigt. Denna väsentliga möjlighet existerar inte självständigt, utan har en nödvändig materiell förutsättning hos människan själv. Uttryckt i Darwins tankar skulle detta innebära att människans möjlighet till medvetenhet, d.v.s. hennes förmåga att förhålla sig medvetet till sig själv och till andra människor och objekt, har gjort att hon trots sitt i övrigt biologiska underläge kunnat överleva som art. Människans biologiska konstitution, d.v.s. den materiella grunden för hennes möjlighet till medvetenhet, skiljer sig från djuren framförallt just i denna möjlighet. Medvetenhet är uppenbarligen inte någon given egenskap hos människan. Hon kan ofta vara omedveten, d.v.s. förhålla sig “mekaniskt”’ till sig själv och till omgivningen, men just hennes möjlighet till medvetenhet har gjort henne överlägsen och annorlunda i förhållande till de övriga djuren. “Djuret är omedelbart ett med sin livsaktivitet. Denna skiljer sig inte från djuret. Den är det. Människan gör själv sin livsaktivitet till ett objekt för sin vilja och sitt medvetande. Hennes livsaktivitet är medveten. Den är inte en bestämning med vilken hon omedelbart sammanfaller. Den medvetna livsaktiviteten skiljer omedelbart människan från den djuriska aktiviteten. Endast och just därigenom framstår hon som självständig art.’’ (författarens betoning). (De ekonomiska-filosofiska manuskripten i Människans frigörelse s. 66). Marx betonar här att det finns en definition av människans arttillhörighet, där människans art definieras oberoende av det samhälle hon tillhör. Oberoende av vilket samhälle hon lever i har hon vissa kännetecken, vilka skiljer henne från djuren, d.v.s. vissa kännetecken genom vilka hon framstår “som självständig art”. Till skillnad från Feuerbach menar Marx emellertid att dessa kännetecken endast är vissa möjligheter. Människan har således vissa möjligheter vilka gör att hon framträder som självständig art. Hur och om dessa möjligheter förverkligas bestäms däremot av det samhälle som varje människa lever i. De givna egenskaper, vilka är förverkligade möjligheter eller vilka uttrycker att en möjlighet är oförverkligad, är således inte givna oberoende av samhället. Tvärtom är dessa givna egenskaper alltid bestämda av det samhälle som respektive människa lever i. Människans artväsen utgörs alltså bl.a. av möjligheten till medvetenhet. “Mitt förhållande till min omgivning är mitt medvetande. Då ett förhållande existerar, existerar det för mig; djuret ‘förhåller’ sig inte till någonting. För djuret existerar dess förhållanden till andra inte som förhållanden”. (Den tyska ide34 ologin i Människans frigörelse s. 135). Människan har ett av samhället och historien oberoende artväsen, men detta artväsen utgörs inte av givna egenskaper. Marx tänker sig t.ex. inte medvetenheten som något givet. Han menar inte att medvetande eller medvetenhet är en given egenskap hos människan. Han betonar att denna för människan väsentliga möjlighet att kunna vara medveten inte är något givet, utan endast en möjlighet. “Människan också har ‘medvetande’ (detta bestäms av deras fysiska beskaffenhet, Marx anm.) – men inte heller nu som något på förhand givet, inte som ‘rent’ medvetande”. (Den tyska ideologin i Människans frigörelse s. 135). Denna väsentliga möjlighet definierar människan som art, men om den förverkligas och i vilken form de förverkligas är betingat av det samhälle och den historia i vilken människan lever. Även om hon som art definieras av en möjlighet helt oberoende av samhället så gäller att om och hur detta artväsen framträder i hennes konkreta existens är helt bestämt av det samhälle hon tillhör. Medan möjligheten till medvetenhet bestäms av människans “fysiska beskaffenhet” enligt Marx, så bestäms alltid den konkreta form som medvetenheten framträder i av samhället och historien, liksom samhället och historien bestämmer om människans medvetenhet överhuvudtaget kommer att ta form i någon given egenskap. Nu är det emellertid så att om vi företar en grundligare analys av den väsentliga möjligheten att kunna vara medveten, så visar det sig att den egentligen är en sammanfattning av åtminstone fyra väsentliga möjligheter. Människans möjlighet att kunna förhålla sig medvetet till “något”, visar sig alltså utgöras av fyra möjligheter, vilka skiljer sig just med avseende på detta “något”. Människan kan för det första förhålla sig medvetet till ting eller objekt. För det andra kan hon ha ett medvetet förhållande till sin egen verksamhet, d.v.s. mer speciellt till arbetsprocessen. För det tredje kan en människa ha ett medvetet förhållande till människor, d.v.s. så att dessa uppfattas som människor inte som ting eller objekt. För det fjärde kan hon ha ett medvetet förhållande till sig själv, d.v.s. så att hon uppfattar sig själv som unik människa, inte som ting eller objekt, eller människa i allmänhet. Det är alltså framförallt dessa fyra väsentliga möjligheter som definierar människans arttillhörighet, d.v.s. som utgör människans artväsen. Det är inte så att det behöver föreligga ett behov hos människan att förverkliga dessa möjligheter. Marx ställer inte upp en behovsteori. Vad han menar är att människan biologiskt utvecklats så som art att det just är dessa fyra möjligheter som skiljer 35 henne från djuren i övrigt; som gör att hon framstår som självständig art; som konstituerar henne som “människa”. Oavsett om hon har ett behov att förverkliga dessa möjligheter eller inte har ett sådant behov, så är det dessa möjligheter som utgör hennes specifika artkännetecken. Dessa möjligheter “svävar emellertid inte i luften”, utan har en nödvändig materiell förutsättning i människans biologiska konstitution, d.v.s. i vissa av hennes givna materiella egenskaper. För det första kan människan alltså ha ett medvetet förhållande till ting eller objekt. Hon kan ha ett medvetet ting-förhållande. Detta innebär att hon kan reflektera över ett tings givna egenskaper eller möjligheter. Marx antyder att i det kapitalistiska samhället är detta den enda väsentliga möjlighet som kan förverkligas. Detta får som konsekvens att man även förhåller sig till andra människor som till ting, d.v.s. att man inte förhåller sig till andra människor med avseende på deras för arten människa typiska möjligheter. Att förhålla sig medvetet till en människa innebär att reflektera över de möjligheter hos denna människa som utgör hennes artkännetecken, d.v.s. att reflektera över de för människans art väsentliga möjligheterna. Att förhålla sig till en människa som till ett ting innebär att reflektera över de av hennes möjligheter som icke är artkännetecken eller över hennes givna egenskaper och att härvid bortse från dessa för människans art väsentliga möjligheter. Man tar henne för ett ting inte för en människa. På samma sätt kan man förhålla sig medvetet till sig själv som till ett ting, d.v.s. man reflekterar inte över sig själv som en person med de för arten “människa” väsentliga möjligheterna. Istället reflekterar man över sig själv som ett ting vilka har vissa givna egenskaper eller möjligheter, men som saknar de för arten “människa” väsentliga möjligheterna. Eftersom den kapitalistiska arbetsprocessen endast “räknar” människan som ett mervärdeproducerande ting, vilket leder till att en sådan syn även genomsyrar den borgerliga moralen, rätten, religionen och politiken, så kommer endast den för arten “människa” väsentliga möjligheten “att kunna förhålla sig medvetet till ting” att förverkligas i det kapitalistiska samhället. Marx skriver att “då privategendomen bara är det sinnliga uttrycket för förhållandet att människan blir ett objekt för sig själv – och därtill ett främmande och omänskligt objekt – att hennes livsyttringar är hennes avyttring av livet, hennes förverkligande ett förverkligande av en overklighet, en främmande verklighet, . . . Människans förverkligande är alltså endast ett förverkligande av ett medvetet ting-förhållande, vilket leder till att hon uppfattar sig själv som ett ting. Men eftersom hon i verkligheten 36 är människa så är “hennes förverkligande ett förverkligande av overklighet”. (De ekonomisk-filosofiska manuskripten i Människans frigörelse s. 89). Den viktigaste form som det medvetna tings-förhållandet kan ta i det kapitalistiska samhället är klassmedvetenhet. Att man blir klassmedveten innebär således att man blir medveten om att andra människor (vilka uppfattas som speciella slags ting) intar samma position i arbetsprocessen som man själv gör, varvid denna position uppfattas på det mest allmänna sättet. För det andra kan människan ha ett medvetet förhållande till sin verksamhet, d.v.s. till sin arbetsprocess, varvid termen “arbetsprocess” måste uppfattas i en mycket vid bemärkelse, nämligen innefattande all verksamhet, både teoretisk och icke-teoretisk. Ett medvetet förhållande till arbetsprocessen innebär att man reflekterar över arbetsprocessens möjligheter, d.v.s. att man i varje verksamhet reflekterar över (är medveten om) verksamhetens möjligheter. Om människan har ett medvetet förhållande till sin verksamhet, d.v.s. till arbetsprocessen, så kommer denna verksamhet att vara ett “synbart” uttryck för hennes medvetenhet. “Just i bearbetningen av objektvärlden bevisar sig därför människan verkligen som ett artväsen. Denna produktion är hennes verksamma artliv. Genom den framstår naturen som hennes verk och hennes verklighet. Arbetets objekt är därför att objektivera människans artliv, på så sätt att hon inte bara som i medvetandet intellektuellt utan i praktiken både blir subjekt och objekt för sin egen handling. . .”. (De ekonomisk-filosofiska manuskripten i Människans frigörelse s. 67). I arbetsprocessen gäller således för människan att “hon utvecklar sina slumrande möjligheter och tvingar sina krafters spel under sitt eget herravälde. . . Vi förutsätter arbetet i en form, som är uteslutande mänskligt. . . det som i grunden skiljer den sämsta byggmästare frän det duktigaste bi, är att han har byggt cellen i huvudet, innan han bygger den i vax. Vid arbetsprocessens slut framkommer ett resultat, som redan från början fanns i arbetarens medvetande, alltså redan existerade ideellt”. (Kapitalet del 1 s. 153 f ). Det som skiljer människan från djuren i övrigt är alltså att hon kan förhålla sig medvetet till sin arbetsprocess, d.v.s. att hon kan reflektera över arbetsprocessens möjligheter. Om vi nu analyserar arbetsprocessen så finner vi att den utgörs av fyra delar vilka sättes i relation till varandra, nämligen arbetsobjektet, arbetsmedlet, arbetet, och arbetsprodukten. Att kunna förhålla sig medvetet till arbetsprocessen innebär således att kunna förhålla sig medvetet till arbetsprocessens fyra delar och dessa relationer. Människan kan förhålla 37 sig medvetet till arbetsobjektet, vilket innebär att hon kan förstå hur arbetsobjektet kan omvandlas till arbetsprodukten. Hon kan förhålla sig medvetet till arbetsmedlet, vilket innebär att hon kan förstå hur arbetet kan använda arbetsmedlet för att omvandla arbetsobjektet till arbetsprodukten. Hon kan förhålla sig medvetet till arbetsprodukten, vilket innebär att hon förstår att arbetsprodukten är ett resultat av de övriga delarnas möjligheter, d.v.s. av arbetsprocessens möjligheter. Marx menar emellertid att den för människan väsentliga möjligheten att ha ett medvetet förhållande till sin verksamhet, d.v.s. till arbetsprocessen, förnekas (motsäges) i den kapitalistiska arbetsprocessen. Eftersom hon i den kapitalistiska arbetsprocessen endast “räknas” som ett mervärdeproducerande ting, så kommer hon för det första att inte förhålla sig medvetet till sitt eget arbete. I stället för att hon med sitt arbete använder arbetsmedel för att omvandla ett arbetsobjekt till en arbetsprodukt, så gäller i den kapitalistiska arbetsprocessen att arbetsmedlet använder arbetet för att omvandla arbetsobjektet till arbetsprodukten. Människan kan inte bli medveten om det mänskliga arbetets möjligheter, så länge som hennes arbetsuppgifter är fixerade av arbetsmedlet. “Arbetarens verksamhet framstår som passivitet, hans kraft som vanmakt, hans potens som impotens, han egen fysiska och andliga energi, hans personliga liv – ty vad är livet annat än verksamhet – som en mot honom riktad, av honom oberoende, honom inte tillhörig verksamhet”. (De ekonomiska-filosofiska manuskripten i Människans frigörelse s. 65). Men om hon inte kan förhålla sig medvetet till sitt eget arbete, så kommer hon för det andra inte att kunna förhålla sig medvetet till arbetsprodukten. Arbetaren kommer inte att kunna förstå arbetsprodukten som ett resultat av arbetsprocessens möjligheter, eftersom han inte förstår arbetets (hans eget arbetes) möjligheter i arbetsprocessen. Detta får som följd att arbetsprodukten upplevs som helt främmande, ett ting vilket samband med arbetet blir oförståeligt. Arbetsprodukten kommer alltså inte att uppfattas som resultatet av ett arbete, utan som resultat av en maskin (ett arbetsmedel). “Arbetarens förhållande till arbetsprodukten som ett främmande och honom övermäktigt objekt. Detta förhållande är tillika hans förhållande till den sinnliga omvärlden, till naturföremålen, som en främmande, fientlig värld”. (De ekonomisk-filosofiska manuskripten i Människans frigörelse s. 65). För det tredje kan människan ha ett medvetet förhållande till människor. 38 Att man kan ha ett medvetet förhållande till människor innebär att man i sitt förhållande till människor och till sig själv, kan reflektera över de för arten “människa” väsentliga möjligheterna. Man uppfattar inte andra människor eller sig själv som ting, utan som objekt utrustade med de för arten “människa” väsentliga möjligheterna. När man upprättar något förhållande till en annan människa, så reflekterar man inte över denna människa som över ett ting, utan man reflekterar över henne som “något” som kan ha ett medvetet förhållande till ting, till sin verksamhet, till människor och till sig själv som unik människa. Man kan alltså vara medveten om andra människors möjlighet till medvetenhet, d.v.s. möjlighet att ha medvetna förhållanden. Det har bl.a. som följd att man kan tillskriva sig själv och andra människor avsikter. Om man jämför ett bi med en människa vet man (om man har ett medvetet förhållande till människor) att människan till skillnad från biet kan förhålla sig medvetet till sin verksamhet, d.v.s. till arbetsprocessen. Människan kan till skillnad från biet ha en avsikt med sin verksamhet. En människa vet vidare (om hon har ett medvetet förhållande till människor) att människan till skillnad från biet kan förhålla sig medvetet till sina artiklar, d.v.s. en människa kan vara medveten om att andra människor och hon själv har möjlighet att vara medvetna. Detta innebär bl.a. att a förhåller sig medvetet till b, då a bl.a. vet att tv kan förhålla sig medvetet till a. I detta fall gäller att a vet att tv kan ha en mänsklig avsikt med sitt beteende gentemot A. En människa vet också (om hon har ett medvetet förhållande till människor) att människan till skillnad från biet kan förhålla sig medvetet till ting, d.v.s. att människan kan ha en avsikt i sin relation till ting, hon kan vara medveten om ett tings möjligheter. Slutligen gäller att en människa vet (om hon har ett medvetet förhållande till människor) att människan till skillnad från biet kan förhålla sig medvetet till sig själv som unik människa. Att en människa har möjlighet att ha ett medvetet förhållande till människor innebär alltså att hon kan förstå att hon själv och andra människor har de för arten “människa” väsentliga möjligheterna. Hon kan förstå att hon själv och andra människor kan ha ett medvetet förhållande till ting, till sin verksamhet, till människor och till sig själva som unika människor. “Om du förutsätter människan som människa och hennes förhållande till världen som ett mänskligt förhållande, så kan du bara utbyta kärlek mot kärlek, förtroende mot förtroende”. (De ekonomisk-filosofiska manuskripten i Människans frigörelse s. 113). Marx menar att endast då människan kan ha ett medvetet förhållande 39 till människor, d.v.s. inte längre uppfattar dem som ting, så kommer det att kunna uppstå mänskliga relationer, d.v.s. relationer där man inte är beräknande utan “utbyter förtroende mot förtroende”. Marx menar även att i det kapitalistiska samhället kommer denna väsentliga möjlighet att motsägas, d.v.s. förbli oförverkligad. Människan kommer inte att ha ett medvetet förhållande till människan. Hon kommer att uppfatta sig själv och andra som ting. “En omedelbar konsekvens av att människan alienerats från sin arbetsprodukt, sin livsaktivitet och sitt artväsen är människans alienation från människan. När människan står främmande för sig själv, så står hennes medmänniska också främmande för henne. Det som gäller för människans förhållande till sitt arbete, till sin arbetsprodukt och till sig själv, det gäller för människans förhållande till andra människor, liksom till deras arbete och objektet för deras arbete”. (De ekonomisk-filosofiska manuskripten i Människans frigörelse s. 67 f ). I och med att människan alltså förhåller sig till sitt arbetsresultat, sitt arbete och sig själv, som till ting, så kommer hon att förhålla sig till andra människor som till ting. För det fjärde kan människan ha ett medvetet förhållande till sig själv som unik människa. Detta innebär att man kan reflektera över de möjligheter som är unika för en själv, d.v.s. som definierar en som individ. Detta är naturligtvis inte något enkelt. Bl.a. förutsätter förverkligandet av denna möjlighet att man har ett medvetet förhållande till ting, till sin verksamhet och till människan som art. Men inte ens då dessa för arten “människa” väsentliga möjligheter är förverkligade är det givet att en människa kan förverkliga sin unika mängd möjligheter, de möjligheter som definierar hennes individualitet. Men det är ändå en för varje människa möjlighet att kunna lära känna de möjligheter som är unika för henne, som skiljer henne frän andra människor, som kännetecknar henne som individ. I och med att hon lär känna dessa för individen kännetecknande möjligheter kan hon även försöka förverkliga sig som unik individ. Först då kommer hon att ha förverkligat sig som individ, även om hon dessförinnan förverkligat sig som människa. Först då kan gälla att “vart och ett av dina förhållanden till människan - och till naturen – måste vara ett uttryck för ditt verkliga individuella liv och motsvara föremålet för din vilja. (De ekonomiskfilosofiska manuskripten i Människans frigörelse s. 113). Människornas förverkligande som individer kan alltså inte ske i det kapitalistiska samhället enligt Marx. I det kapitalistiska samhället kan människan på sin 40 höjd förverkliga sig som ting, d.v.s. förverkliga de möjligheter hon har som ting betraktat, varvid man bortser från hennes “mänskliga” möjligheter. Först då det kapitalistiska produktionssättet omstörtas kan människan förverkliga sig som individ. “Det är just föreningen av individer (naturligtvis under förutsättning att de nu utvecklade produktionskrafterna förekommer) som under proletariatets kontroll ger betingelserna för individernas fria utveckling, betingelser, som hittills överlämnats åt slumpen och som blivit självständiga makter gentemot de enskilda individerna” (Den tyska ideologin i Människans frigörelse s. 178). Att ovanstående fyra väsentliga möjligheter endast är möjligheter är alltså klart. De kan nämligen vara oförverkligade, varvid människan inte har medvetna förhållanden vare sig till ting, till sin verksamhet, till människan som art eller till sig själv som unik människa. Det kan även vara så att någon eller några av dessa väsentliga möjligheter är oförverkligade, som t.ex. i det kapitalistiska samhället där det medvetna förhållandet till ting är förverkligat men inte de övriga väsentliga möjligheterna. Så länge som någon väsentlig möjlighet är oförverkligad gäller uppenbarligen att människans artväsen inte är förverkligat, eftersom människans artväsen utgörs av samtliga fyra väsentliga möjligheter till medvetenhet. Så länge som någon av människans väsentliga möjligheter är oförverkligade gäller således att hon är Människa-I-Sig. Detta innebär att hon existerar, men inte enligt sin art. Först då samtliga hennes väsentliga möjligheter förverkligas är hon Människa-För-Sig, d.v.s. existerar hon enligt sin arts kännetecken. Att människan endast är Människa-I-Sig, d.v.s. har en eller flera av sina väsentliga möjligheter oförverkligade, betyder att någon av hennes väsentliga möjligheter är förnekade, d.v.s. motsäges av vissa av hennes givna egenskaper. Detta förhållande att människans artväsen är oförverkligat (att någon av hennes väsentliga möjligheter är oförverkligade) benämner Marx ‘alienation’. Att en människa är alienerad betyder alltså inte att hon känner ett främlingskap eller att hon på något annat sätt upplever sin situation negativt. Att vara alienerad är helt enkelt detsamma som att någon av de för arten “människa” väsentliga möjligheterna är oförverkligade (motsäges). Människan kan vara alienerad i förhållande till arbetsprocessen, varvid hon alltså inte förhåller sig medvetet till sin verksamhet (till arbetsprocessen). Det41 ta är ett sätt på vilket människans artväsen förnekas. “Genom att det alienerade arbetet berövar människan objektet för hennes arbete, berövar det henne också hennes artliv” (De ekonomisk-filosofiska manuskripten i Människans frigörelse s. 67). Men detta att människans möjlighet till medvetet förhållande till sin verksamhet förnekas, medför att hon inte kan förhålla sig medvetet till sig själv som människa, eftersom hon inte kan förhålla sig medvetet till sitt arbete. Människan kommer m.a.o. inte att vara medveten om sina mänskliga möjligheter, d.v.s. om de möjligheter hos henne som kännetecknar arten “människa”. Människan kommer att vara alienerad från sig själv som människa: “att människans artväsen – såväl naturen som den andliga förmåga som tillkommer hennes art – blir ett främmande väsen och ett medel för hennes individuella existens. Det alienerar människan från såväl hennes egen kropp som naturen omkring henne och hennes andliga väsen, från hennes mänskliga väsen” (De ekonomisk-filosofiska manuskripten i Människans frigörelse s. 67). Eftersom alltså människan endast använder sig själv som ett medel för varuproduktion i den kapitalistiska arbetsprocessen, så kommer hon inte att förhålla sig medvetet till sig själv som till en människa. Istället kommer hennes medvetna förhållande till sig själv att vara ett ting-förhållande. Hon tvingas reflektera över sig själv som ett varuproducerande ting, d.v.s. hon kommer att vara alienerad från sig själv som människa. Men i och med att människan inte kan uppfatta sig själv som människa så kommer hon inte heller att kunna uppfatta andra människor som människor. Hon kommer varken att hos sig själv eller hos andra uppfatta de för arten “människa” väsentliga möjligheterna. I det kapitalistiska samhället kommer således att råda människans alienation från människan. “En omedelbar konsekvens av att människan alienerats från sin arbetsprodukt, sin livsaktivitet och sitt artväsen är människans alienation från människan. När människan står främmande för sig själv, så står hennes medmänniska också främmande för henne”. (De ekonomisk-filosofiska manuskripten i Människans frigörelse s. 67f ). Och människans alienation från människan innebär vidare att människan inte kan förhålla sig medvetet till sig själv som unik människa. Vilka är då betingelserna för förverkligandet av någon av de för arten “människa” väsentliga möjligheterna. Gemensamt för dessa fyra väsentliga möjli42 gheter är att de är olika slags möjliga medvetna förhållanden. Låt oss därför först kort diskutera de eventuella allmänna betingelserna för förverkligandet av medvetna förhållanden. Finns det m.a.o. någon allmän betingelse vilken gör att det omedvetna barnet förverkligar sin möjlighet till medvetenhet. Det förefaller enligt Marx som om en allmän betingelse för att ett barn skall förverkliga sin medvetenhet är att föräldrarna eller den sociala omgivningen förhåller sig medvetet till barnet. Människor kan alltså först förverkliga sin medvetenhet då andra människor förhåller sig medvetet till dem. Ett kanske grovt exempel på detta är de s.k. “vargmänniskorna”, vilka inte levt under mänskligt sociala betingelser, d.v.s. människor har inte haft medvetna förhållanden till dem. Detta leder till att de inte förverkligar något slags medvetna förhållanden, utan lever som vargar. Det sociala samspelet är således en betingelse för förverkligandet av varje medvetet förhållande eller m.a.o. för varje för arten “människa” väsentlig möjlighet. “Medvetandet är alltså redan från första början en social produkt och det förblir det så länge människor existerar”. (Den tyska ideologin i Människans frigörelse s. 135 f ). Men även om det sociala samspelet är en betingelse för förverkligandet av medvetna förhållanden, så innebär detta inte att det är en tillräcklig betingelse för förverkligandet av vilken som helst av de för arten “människa” väsentliga möjligheterna. Vilken av de fyra väsentliga möjligheterna som förverkligas bestämmes av de medvetna förhållanden som personen i fråga “utsätts för” i det sociala samspelet. Så t.ex. gäller att om ett barns föräldrar förhåller sig medvetet till sitt barn som till ett ting, så kommer barnet självt att endast kunna förverkliga den väsentliga möjligheten att ha medvetna förhållanden till ting (inklusive hans förhållanden till sig själv och till andra människor). Men eftersom det enligt Marx är så att medvetna ting-förhållanden är det enda som kan förverkligas i det kapitalistiska samhället, så kommer föräldrar i det kapitalistiska samhället alltid att ha ting-förhållanden till sina barn, varvid även dessa endast kommer att förverkliga möjligheten till medvetna ting-förhållanden. Marx liksom unghegelianerna menar således att i det kapitalistiska samhället hindras (motsäges) förverkligandet av människans artväsen, ty endast det medvetna ting-förhållandet kan förverkligas. Medan unghegelianerna menade 43 att denna motsägelse berodde på den form som religionen, moralen, rätten och politiken har, så menar Marx att dessa olika ideologiska undersökningsobjekt vart och ett har sin nödvändiga materiella grund i det kapitalistiska produktionssättet, d.v.s. i arbetsprocessens kapitalistiska form. Istället för att omtolka det bestående “måste proletärerna för att göra sin personlighet gällande avskaffa sin egen tidigare existensbetingelse, som samtidigt är hela det hittilsvarande samhällets existensbetingelse, nämligen arbetet”. (Den tyska ideologin i Människans frigörelse s. 180). Dessa tre olika människosyner kommer naturligtvis att leda till olika samhällssyner, och det är framförallt här som skillnaden mellan å ena sidan Marx och å andra sidan Feuerbach och unghegelianerna blir central. För unghegelianerna är det ideologierna i samhället som hindrar förverkligandet av människans totala medvetenhet. Samhällsutvecklingen blir därför dem detsamma som förverkligandet av människans totala medvetande. Feuerbach menar att människans väsen utgörs av vissa givna materiella egenskaper, och hans materialism leder honom till att försöka reducera ideologierna i samhället till dessa givna materiella egenskaper som utgör människans väsen. Både unghegelianerna och Feuerbach bygger således sina samhällsteorier direkt på människan. Detta blir emellertid omöjligt för Marx. Även Marx menar visserligen att ideologierna i samhället, hindrar förverkligandet av människans totala medvetenhet, men eftersom han inte såsom Feuerbach antar att människans väsen utgörs av givna materiella egenskaper, så kan han inte finna att ideologierna har sin materiella grund hos människan själv. Istället tvingas han söka ideologiernas materiella grund i samhället, d.v.s. ytterst i de ekonomiska förhållandena i samhället. Han tvingas m.a.o. söka samhällsutvecklingens och samhällets kännetecken ytterst i de materiella förhållandena i samhället. Genom sitt brott med och sin syntes av unghegelianernas och Feuerbachs människosyn (eller framförallt deras respektive vetenskapsfilosofiska grundantaganden) tvingas Marx att söka sin samhällsteori utan att relatera den till människans artväsen. Han lämnar m.a.o. varje försök till en antropologisk samhällsteori. Vilket naturligtvis inte innebär att han överger sin egen syn på människans väsen. Även i fortsättningen behåller Marx sin dialektiskt materialistiska syn på människans artväsen, men just denna syn 44 tvingar honom att bygga en samhällsteori utan relationer till detta människans artväsen. Eller mer egentligt: Marx tvingas på grund av sin människosyn avstå från att bygga en samhällsteori på människans artväsen, och istället betrakta de former som människans artväsen förverkligas i (d.v.s. människans existens) som bestämda av samhället och ytterst då samhällets materiella grund. Detta förklarar varför Marx i sina fortsatta skrifter avstår från vidare diskussioner om människans artväsen, även om han även där ibland påvisar hur detta artväsen förnekas som resultat av de ekonomiska förhållandena i samhället. Detta förklarar även varför Marx i fortsättningen försöker skapa en samhällsteori som inte bygger på människans artväsen utan på de materiella förhållandena i samhället, d.v.s. det förklarar varför Marx byter undersökningsobjekt och övergår till en analys av den kapitalistiska arbetsprocessen. Av detta följer att Marx analys av den kapitalistiska arbetsprocessen kan vara helt rimlig även om hans människoteori skulle vara orimlig. 45 5. Undersökningsobjektet “den kapitalistiska arbetsprocessen” Jag tror att det framgår av ovanstående analys att Marx i sin analys av människan verkligen bryter med unghegelianerna. Det som alltså kännetecknar den “unge” Marx är att han gör en dialektisk materialistisk analys av människans väsen. Han menar därvid att människans väsen definieras av den väsentliga möjligheten “medvetenhet”, vilken har sin nödvändiga materiella grund i människans biologiska konstitution. Vad den “unge” Marx alltså gör är att ta människan som undersökningsobjekt och därvid bestämma hennes väsentliga möjligheter och vad i det kapitalistiska samhället som förnekar (motsäger) dessa möjligheter. Vad han härvid finner är att förnekandet av människans väsentliga möjligheter är ett kännetecken hos det kapitalistiska samhället. Men även om religionen, moralen, rätten och politiken i vissa fall är de omedelbara hindren för förverkligandet av människans väsentliga möjligheter, så måste dessa ha sin nödvändiga materiella grund i samhällets ekonomiska förhållanden; d.v.s. i den form arbetsprocessen tagit. Förnekandet av människans väsentliga möjligheter har alltså enligt Marx sin nödvändiga grund i samhällets ekonomiska förhållanden, d.v.s. i arbetsprocessens form. Detta skulle tyda på att vissa egenskaper hos den kapitalistiska arbetsprocessen är nödvändiga förutsättningar för uppkomsten av alienation (dessa egenskaper kan i och för sig finnas även hos andra 46 produktionssätt), och att en religion, moral, rätt och politik som har denna materiella grund är tillräckliga orsaker för uppkomsten av alienation. Det är möjligen denna ståndpunkt Marx har i “Om judefrågan”. Vid en närmare analys finner Marx emellertid att det inte bara är religion, moral, rätt och politik som är tillräckliga orsaker för uppkomsten av alienation, d.v.s. för förnekande av människans väsentliga möjligheter. Man kan nämligen just i själva arbetsprocessen finna det totala förnekandet av människans väsentliga möjligheter. Detta innebär alltså att den kapitalistiska arbetsprocessen är tillräcklig för att orsaka alienation. Marx anar vidare att det är den kapitalistiska arbetsprocessens egenskap att vara en produktion av varor, som är den tillräckliga orsaken till uppkomsten av alienation. “Produktionen producerar människan inte bara som en vara, människovaran, människan som har till uppgift att vara en vara, utan den producerar henne också i enlighet med denna hennes uppgift, som ett väsen utan mänskliga drag, andligen som kroppsligen”. (De ekonomiskfilosofiska manuskripten i Människans frigörelse s. 74). Marx finner alltså i De ekonomisk-filosofiska manuskripten att den kapitalistiska arbetsprocessen är tillräcklig för att orsaka alienation. Hans undersökningsobjekt är “människan” och han visar hur och med vilka verkningar den kapitalistiska arbetsprocessen alienerar människan, d.v.s. förnekar hennes väsentliga möjligheter. Han gör emellertid inte någon närmare analys av den kapitalistiska arbetsprocessen, mer än denna antydan att det är dess egenskap att vara varuproducerande som är den tillräckliga orsaken för alienationen. Redan här kan vi emellertid förstå den förskjutning från undersökningsobjektet “människan” till undersökningsobjektet “den kapitalistiska arbetsprocessen” som fullbordas i Kapitalet. Efter att ha analyserat hur människan förnekas av den kapitalistiska arbetsprocessen är det nämligen rimligt att närmare börja analysera “den kapitalistiska arbetsprocessen”. Den frågeställning som nu blir aktuell för Marx är alltså: vilka väsentliga möjligheter definierar “den kapitalistiska arbetsprocessen”, och varför är dessa möjligheters förverkligande tillräckliga för att förneka (motsäga) människans väsentliga möjligheter. Marx undersökningsobjekt blir alltså ‘ ‘den kapitalistiska arbetsprocessen”. Detta undersökningsobjekt analyserar han framförallt i Kapitalet, Första boken. 47 5.1 Varan I De ekonomisk-filosofiska manuskripten antyder Marx, utan att närmare utveckla denna tanke, att det är den kapitalistiska arbetsprocessens egenskap att vara varuproducerande, som är den tillräckliga orsaken till förnekandet av människans väsentliga möjligheter. I sin analys av den kapitalistiska arbetsprocessens väsen förefaller det alltså rimligt att han utgår från denna aning. Han inleder sin analys i Kapitalet med följande ord: “I de samhällen där det kapitalistiska produktionssättet härskar, uppträder rikedomen som en ‘oerhörd varuanhopning’, den enskilda varan som dess elementarform. Vår undersökning börjar därför med en analys av varan”. (Kapitalet del I s. 31) Marx börjar alltså sin undersökning av “den kapitalistiska arbetsprocessen” med en analys av varan. Marx utgår i denna analys ifrån “arbetsprodukten”, d.v.s. ett objekt som genom att det bearbetats fått egenskaper, som det inte hade innan det bearbetades; ett objekt som förvandlats från en form till en annan genom att någon lagt ned arbete på den. I en arbetsprodukt föreligger således arbetet i konkret form i de egenskaper som tillkommit arbetsprodukten genom arbetet, d.v.s. genom den bearbetning som skett i arbetsprocessen. Om jag med andra ord betraktar ett objekt dels i dess obearbetade form dels i dess bearbetande form, så kan jag “se“ arbetet i de egenskaper som tillkommit objektet i den bearbetade formen. Detta behöver inte med nödvändighet innebära att arbetsprodukten är materiell. Även för de arbetsprodukter som skapats med hjälp av och i hjärnan gäller att de förvandlats från en samling obearbetade intryck eller tankar till en mer sammanhållen och enhetlig tankeprodukt. Även om man inte här bokstavligen kan “se“ de egenskaper som tillkommit arbetsprodukten då den jämföres med sin obearbetade form, så gäller att man med hjälp av sin hjärna kan “föreställa” sig denna förändring. I det kapitalistiska samhället framträder nu arbetsprodukten som “vara”. Vad kännetecknar då en “vara”? Vad är “varans väsen”? Vilka är de väsentliga möjligheter som definierar varans väsen, d.v.s. de möjligheter som måste föreligga hos ett objekt för att det skall vara en “vara”, för att det skall tillhöra arten “vara”. För att ett objekt skall vara en “vara” måste det för det första kunna vara nyttigt för någon (det måste kunna brukas eller förbrukas av någon). Ett objekt som inte går att använda på något sätt kan inte vara en “vara”. Den första väsent48 liga möjlighet som definierar varans väsen är alltså att kunna vara användbar eller “användbarhet”. För det andra måste emellertid något ytterligare tillkomma ett objekt för att det skall vara en “vara”. Man måste kunna byta objektet mot ett annat objekt, som också är en vara. Objektet måste kunna ha ett värde som gör att det kan bytas (eventuellt i form av en försäljning, vilken kan vara ett led i ett varubyte). Det måste med andra ord vara möjligt för objektet att ha ett bytesvärde, eller bytesvärde måste vara en möjlighet hos ett objekt för att det skall vara en “vara”. Den andra väsentliga möjlighet som definierar varans väsen är alltså att den skall kunna ha ett bytesvärde, d.v.s. “bytesvärde”. Marx finner alltså att de två väsentliga möjligheter som definierar “vara” är “användbarhet” och “bytesvärde”. Dessa två möjligheter svävar emellertid inte i luften. De är inte godtyckligt valda utan har en nödvändig materiell grund (förutsättning, orsak) hos varan själv. Marx fortsätter sin analys i sökandet efter de materiella egenskaper hos varan som utgör den nödvändiga förutsättningen för de två väsentliga möjligheter som definierar varans väsen. Om vi börjar med den väsentliga möjligheten “användbarhet”, så är det uppenbart att en varas användbarhet är beroende av de egenskaper varan har. Man skulle helt enkelt kunna säga att en varas användbarhet har som nödvändig förutsättning varans materiella egenskaper. Dessa egenskaper är alltså det som gör att varan är användbar. Det värde varan har som bruksföremål är just dessa egenskaper. Den nödvändiga materiella grunden för den väsentliga möjligheten “användbarhet” kan lämpligen kallas “bruksvärde”. “Ett tings användbarhet gör det till ett bruksvärde. Men denna användbarhet svävar inte i luften. Betingad av varukroppens egenskaper existerar den inte utan densamma. Varukroppen själv, såsom järn, vete, diamant, o.s.v., är därför ett bruksvärde eller en nyttighet. . . Bruksvärden bildar rikedomens materiella innehåll, vilken dess samhälleliga form än må vara”. (Kapitalet del I, s. 32). Vad är då den nödvändiga materiella grunden för den väsentliga möjligheten “bytesvärde”? Till skillnad från vad som gäller för “användbarhet” så är “bytesvärde” inte beroende av varans specifika egenskaper. För att två varor skall kunna bytas måste man kunna jämföra dem med avseende på något. Vad har då alla varor gemensamt? Oavsett varornas specifika egenskaper har de det gemensamt att de är arbetsprodukter. “Bortser man nu från varukropparnas bruksvärde, så återstår dem endast en egenskap, nämligen att vara arbetsprodukter”. (Kapitalet del I, s. 33). 49 Den enda egenskap varorna har gemensamt är alltså att de är arbetsprodukter. Det är viktigt att här betona att Marx i sin analys av vad varorna är och alltså även vad de har gemensamt, avser egenskaper och möjligheter som de har som inre egenskaper. Detta innebär att varorna t.ex. inte har den egenskapen gemensamt att de är efterfrågade, eftersom denna egenskap inte är en given egenskap hos varorna utan snarare under vissa betingelser är en förverkligad möjlighet. Den enda egenskap som är gemensam för alla varor, (oavsett om de är efterfrågade eller inte, d.v.s. oavsett om de har en subjektiv nytta för dem som köper dem eller inte), är att de är arbetsprodukter. Det alla varor har gemensamt är alltså att de är bearbetade; att det är arbete nedlagt i dem; att vissa av deras egenskaper är resultat av ett arbete och därför är “materialiserat”’ arbete. “Låt oss betrakta arbetsprodukternas residuum. Ingenting annat återstår av dem än en och samma spöklika verklighet: en utkristallisering av odifferentierat mänskligt arbete, d.v.s. förbrukning av mänsklig arbetskraft utan hänsyn till formen av dess förbrukande. Dessa ting uttrycker nu endast ett: att vid dess produktion mänskligt arbete förbrukats och mänskligt arbete anhopats. Ett bruksvärde eller en nyttighet har alltså ett värde, endast därför att abstrakt mänskligt arbete däri har blivit förkroppsligat, materialiserat”. (Kapitalet del I s. 34). Den enda “inre” egenskap hos varorna som de har gemensamt är alltså den i varorna nedlagda mängden arbete, vars konkreta uttryck finns i varans egenskaper. Den enda inre egenskap som skulle kunna utgöra den materiella grunden för att en vara kan bytas mot en annan vara är alltså den mängd arbete som är nedlagd i varje vara. Medan tillgång och efterfrågan i och för sig kan bestämma en varas pris, så gäller att de är yttre bestämningar. De är inte materiella egenskaper hos varan, och kan alltså inte utgöra den materiella grunden hos varan själv, för den väsentliga möjligheten “bytesvärde”. Den enda materiella egenskap hos varan själv som kan utgöra den materiella grunden för den väsentliga möjligheten “bytesvärde” är alltså den i varan bruksvärde nedlagda mängden arbete. Det är denna mängd som möjliggör bytesvärdet, d.v.s. det är denna mängd som utgör varans värde. Varans väsen definieras alltså av de två väsentliga möjligheterna “användbarhet” och “bytesvärde”. Den väsentliga möjligheten “användbarhets nödvändiga 50 materiella förutsättning är bruksvärdet, d.v.s. de specifika materiella egenskaper som varan har. Den väsentliga möjligheten “bytesvärdes nödvändiga materiella förutsättning är värdet, d.v.s. den i varan nedlagda mängden arbete. Värdet är alltså inte varans pris eller nytta eller någonting annat dylikt. En varas värde är helt enkelt den i varans bruksvärde nedlagda mängden arbete. I Kapitalet del I (s. 724f ) skriver Marx att “vad jag utgår ifrån, är den enklaste samhälleliga form, vari arbetsprodukten visar sig i det nutida samhället, och denna form är ‘varan’. Den analyserar jag, och detta först och främst i den form vari den framträder. Jag finner då att den å ena sidan i sin naturform är ett bruksföremål, med andra ord (alias) ett bruksvärde, å andra sidan bärare av ett bytesvärde och från denna synpunkt själv ett ‘bytesvärde’. En ytterligare analys av det sistnämnda visar mig, att bytesvärdet endast är en ‘uppenbarelseform, ett självständigt manifestationssätt för det i varan befintliga värdet. . . Jag indelar alltså inte värdet i bruksvärde och bytesvärde som motsatser, i vilka det abstrakta ‘värdet’ sönderdelas, utan arbetsproduktens konkreta samhälleliga gestalt, ‘varan’, är å ena sidan bruksvärde och å andra sidan ‘värde’, inte bytesvärde, då denna blotta uppenbarelseform inte utgör dess eget innehåll”. 5. 2 Värdets mått Bruksvärdet är alltså varans materiella egenskaper. Värdet är då den i bruksvärdet nedlagda mängden arbete; d.v.s. den i bruksvärdet materialiserade mängden arbete. Ett problem som nu uppstår är hur man skall kunna mäta värdet. Detta är emellertid ett annat problem än frågan vad värdet är i sig själv. Värdet självt är alltså den i varans bruksvärde nedlagda mängden arbete. Ett mått på detta värde är alltså något som kan ge oss en kvantitativ uppskattning av denna arbetsmängd, d.v.s. av värdet. Även om det kan vara svårt att hitta ett bra mått på värdet, så innebär det alltså inte att innebörden hos termen ‘värde’ är oklar. Det innebär möjligen att det är svårt att mäta en varas värde, inte att det är svårt att förstå vad en varas värde är. Marx ger själv ett förslag till hur värdet skall mätas, d.v.s. till ett mått på värdet. Han menar att man skulle kunna mäta den tid som gått åt att fram51 ställa varan, d.v.s. den arbetstid som det arbete fordrat som är nedlagd i varans bruksvärde. “Hur mäter man då storleken av dess värde? Genom den mängd ‘värdebildande substans’, som däri innehålles, av arbetet. Arbetskvantiteten själv mätes med dess utsträckning i tiden, och arbetstiden åter har sitt mått i bestämda tidsenheter, timmar, dagar o.s.v.” (Kapitalet del I, s. 34). Värdet är alltså den i varans bruksvärde nedlagda mängden arbete. Hur mäts då värdet, d.v.s. denna mängd arbete? Ett första mått är den kvantitativa storleken på mängden arbete, d.v.s. arbetskvantiteten. Ett mått på arbetskvantiteten är arbetstiden. Och slutligen är bestämda tidsenheter olika mått på arbetstiden. Värdet är alltså inte den i varans bruksvärde nedlagda arbetstiden. Arbetstiden är bara ett rimligt mått på värdet, som alltså eventuellt skulle kunna mätas på annat sätt. Att arbetstiden är ett mått på värdet innebär emellertid inte att vilken arbetstid som helst kan vara ett mått på en given varas värde. Marx föreslår här att den i samhället genomsnittliga arbetstid som åtgår för framställandet av en vara skulle kunna vara ett rimligt mått på denna varas värde. Men oavsett om detta är ett rimligt eller orimligt mått på en varas värde, så är innebörden av det teoretiska begreppet “värde” klar. Det är på denna innebörd Marx fortsätter sin analys, och inte på detta mått på värde. Hans teori kan alltså inte kritiseras utifrån hans föreslagna mått på värde. 5. 3 Varuutbytet Marx menar alltså att den kapitalistiska arbetsprocessen kännetecknas av varuproduktionen. Alla arbetsprocesser producerar arbetsprodukter men den kapitalistiska producerar arbetsprodukter som är varor. Detta innebär att det egentligen endast är den väsentliga möjligheten “bytesvärde” som definierar varans väsen. Varje arbetsprodukt definieras av den väsentliga möjligheten “användbarhet”, medan den arbetsprodukt som dessutom är vara även definieras av den väsentliga möjligheten ”bytesvärde”. Man kan alltså säga att det som definierar varans väsen är den väsentliga möjligheten “bytesvärde”, vars nödvändiga materiella förutsättning är “värdet”. “Värdet” har emellertid i sin tur arbetsprodukten som nödvändig förutsättning. 52 Det intressanta eller specifika för arbetsprodukten i den kapitalistiska arbetsprocessen är emellertid den väsentliga möjligheten “bytesvärde”. “Bytesvärdet” är helt enkelt det kvantitativa förhållandet “vari ett slags bruksvärden utbyts mot ett annat slags bruksvärden’’. Om man t.ex. kan byta en skinnjacka mot fyra par skor, så är alltså skinnjackans bytesvärde lika med fyra par skor. Det är nu klart att en mängd betingelser bestämmer hur stort bytesvärdet är, d.v.s. en mängd betingelser bestämmer i vilken form en varas bytesvärde kommer att förverkligas. Bl.a. påverkas bytesvärdets form av tillgång och efterfrågan, vilken i sin tur är påverkad av inkomstfördelning m.m. Det kvantitativa förhållande i vilket två varor faktiskt byts, bestäms alltså av en mängd orsaker. Den enda materiella likhet som finns hos varorna är emellertid värdet, d.v.s. den enda jämförelsegrund vi har, om vi endast tar varornas egna egenskaper i beaktande, är att det finns en viss mängd arbete nedlagd i deras bruksvärde. Och detta är det enda Marx säger angående förhållandet mellan värdet och bytesvärdet. Han säger inte att varans värde kan förklara dess bytesvärde, d.v.s. att man t.ex. skulle kunna ur den i varan nedlagda arbetsmängden härleda varans bytesvärde (som ibland tar form i ett pris). Han säger endast att den förankring bytesvärdet har hos varan själv är i dess värde. Värdet är den enda egenskap som varorna själva har som en gemensam (inre) egenskap. Sedan kan bytesvärdet ta vilken form som helst, beroende på de betingelser som gäller vid varubytet. Det är således i varuutbytet som en varas bytesvärde förverkligas. Innan dess var det endast en möjlighet hos varan, vars nödvändiga materiella förutsättning var varans värde. Innan dess visste vi ingenting om vilken form bytesvärdet skulle ta, hur stort eller litet det skulle bli. Först i varuutbytet förverkligas alltså bytesvärdet och dess kvantitativa storlek bestäms av de betingelser under vilka varuutbytet sker. Bytesvärdets innehåll är emellertid värdet, d.v.s. den i varans bruksvärde nedlagda mängden arbete, oavsett vilken form det tar. Att den form bytesvärdet förverkligas i är bestämd av de betingelser under vilket varuutbytet sker och inte orsakad av varans värde får som konsekvens att varan blir oförståelig. Eftersom det faktiska bytesvärdet döljer det som varorna har gemensamt, nämligen att de är arbetsprodukter; att det finns en mängd 53 arbete nedlagt i dem, så kommer varorna att uppfattas som för människorna helt främmande väsen. De kommer att uppfattas som självständiga objekt, styrda av dolda lagar. Människorna kommer att upphöra att betrakta dem som produkter av deras arbete och istället se dem som helt främmande objekt vilka man endast har rätt att tillägna sig genom varuutbyte. Denna företeelse kallar Marx “varans fetischkaraktär”. Ju mer varuutbytet utbreder sig, desto orimligare blir det att uttrycka en varas bytesvärde i kvantiteten av en annan vara. Det är här pengarna får sin betydelse som mätare av bytesvärde. I och med att en varas bytesvärde tar form i ett penningpris, så är varan jämförbar med varje annan vara. Denna jämförelse är emellertid alltså en ytlig jämförelse. Priset är ju bara en form för bytesvärdet och som sådant bestämt av de betingelser som råder vid varuutbytet. Också för priset gäller alltså att det är en möjlighet som förverkligas först i varuutbytet. Eftersom priset alltså är en (oförverkligad eller förverkligad) form för den väsentliga möjligheten “bytesvärde”, och bytesvärdets faktiska storlek är bestämd av de betingelser som råder vid varuutbytet och inte är bestämd av värdet, så gäller att priset inte är bestämt av värdet (även fastän värdet utgör den materiella grunden för priset). Marx är ytterst mån om att betona detta. “Hur kan kapital uppstå genom att priserna regleras efter genomsnittspriserna, d.v.s. i sista instans av varans värde? Jag säger ‘i sista instans’, emedan genomsnittspriserna inte direkt sammanfaller med varornas värdestorlek, vilket A. Smith, Ricardo m.fl. tror” (författarens betoning). (Kapitalet del I s. 143). Priserna bestäms således i sista instans av värdet såtillvida att värdet är den materiella grunden för priserna, men inte den tillräckliga orsaken. “Ricardo (efter Smith) blandar ihop värde och produktionskostnad; redan i ‘Till kritiken av den politiska ekonomin’ och likaså i fotnoter till ‘Kapitalet’ har jag uttryckligen påpekat, att värde och produktionspris (som endast uttrycker produktionskostnaden i pengar) inte sammanfaller”. (Kapitalet del I s. 721). 5. 4 Mervärdet En arbetsprodukts värde är alltså den i dess bruksvärde nedlagda mängden arbete. Det som gör att en vara har ett värde är alltså det förhållandet att den är 54 bearbetad. Bearbetning är det enda som kan ge varan värde. En “yttre” nödvändig betingelse för varans värde är således arbetskraft. Utan arbetskraft eller arbete som kan förverkligas i bearbetningen av ett arbetsobjekt kan intet värde uppstå. Marx övergår därför till en analys av arbetet eller arbetskraften. Han finner därvid att arbetskraften själv är en arbetsprodukt. En väsentlig möjlighet som definierar arbetsproduktens väsen är “användbarhet”. Arbetskraftens användbarhet ligger i att framställa arbetsprodukter. Man skulle kunna säga att den väsentliga möjlighet som definierar “arbetskraft” är “produktion av bruksvärden”. Denna form för den väsentliga möjligheten “användbarhet” har alltså även en nödvändig materiell förutsättning hos arbetsprodukten själv, nämligen vissa biologiska egenskaper hos arbetaren. Dessutom är naturligtvis den form användbarheten kan ta, betingad av arbetaren psykiska egenskaper, t.ex. hans kunskap och erfarenhet, vilka också har en materiell grund hos arbetaren själv. Det är alltså klart att arbetskraften definieras av den väsentliga möjligheten “användbarhet”, vars materiella grund är “bruksvärdet”, d.v.s. arbetarens biologiska egenskaper. För att man skall kunna hävda att arbetskraften är en arbetsprodukt måste emellertid även gälla att det finns en mängd arbete nedlagt i arbetskraftens bruksvärde. Detta är också fallet. Bruksvärdet utgörs alltså av de biologiska egenskaper som är den nödvändiga materiella förutsättningen för arbetskraftens “användbarhet”. För att dessa biologiska egenskaper skall kunna bestå måste individen existera. Detta innebär både att hans existens som barn och som vuxen är nödvändig. För att kunna existera fordras emellertid livsmedel av olika slag, d.v.s. för att kunna existera förbrukar arbetaren en viss mängd livsmedel. Dessa livsmedel är arbetsprodukter, d.v.s. i deras bruksvärde finns nedlagt en viss mängd arbete. Eftersom förbrukningen av dem är nödvändig för att arbetarens bruksvärde (hans biologiska egenskaper) skall kunna bestå, så kan man säga att det arbete som finns nedlagt i livsmedlens bruksvärde omformas till att vara ett arbete som är nedlagt i arbetarens bruksvärde. Man skulle alltså kunna säga att “arbetskraftens värde är just värdet av de livsmedel som är nödvändiga för dess ägares uppehälle”. (Kapitalet del I s. 147). Arbetskraften är alltså en arbetsprodukt vars väsentliga möjlighet “användbarhet” tagit form 55 i “produktion av bruksvärden”. Den nödvändiga materiella förutsättningen för denna väsentliga möjlighet är arbetarens biologiska egenskaper, vilka alltså utgör arbetarens bruksvärde. I detta bruksvärde finns det även en mängd arbete nedlagt, nämligen den mängd arbete som finns nedlagt i de livsmedels bruksvärde, vilka är tillräckliga “för att underhålla den arbetande individen såsom arbetande individ i hans normala livstillstånd. Summan av de livsmedel, som är nödvändiga för arbetskraftens produktion, innefattar alltså även livsmedlen för ersättarna, d.v.s. arbetarnas barn”. (Kapitalet del I s. 148). Liksom för varans värde föreslår Marx som mått på arbetskraftens värde den arbetstid som åtgår för produktionen av de för arbetaren och hans familj nödvändiga livsmedlen, eller mer egentligt den i samhället genomsnittliga arbetstid som åtgår för framställandet av dessa livsmedel. Arbetskraften har nu emellertid den viktiga egenskapen att den kan producera ett större värde en vad den själv är. Om det fordras en viss mängd arbete för att framställa en viss arbetsprodukt så gäller i allmänhet att produktionen av denna mängd arbete (förmedlat genom livsmedlen) fordrat en mindre mängd arbete. Om t.ex. den genomsnittliga arbetstid som fordras för att livnära en arbetarfamilj en dag är fyra timmar, d.v.s. om det genomsnittligt fordras fyra timmars arbete för att framställa de livsmedel som är nödvändiga för att livnära en arbetarfamilj, så kan arbetaren ändå arbeta i åtta eller tio timmar, d.v.s. producera varor i vars bruksvärde finns nedlagt en arbetsmängd motsvarande åtta timmars genomsnittligt arbete. En arbetare kan alltså per tidsenhet producera bruksvärden i vilka finns nedlagda en arbetsmängd som är större än den i arbetskraftens bruksvärde nedlagda mängden arbete. Han kan med andra ord producera ett mervärde. I en arbetsprocess gäller alltså att en varas värde är ett mervärde till den del som den i varans bruksvärde nedlagda mängden arbete är större än den i detta arbete nedlagda mängden arbete, d.v.s. till den del som varans värde är större än värdet på det arbete som fordras för att framställa varan. I en arbetsprocess är således mervärdet skillnaden mellan det i arbetsprocessen producerade värdet (i form av bruksvärden) och det värde som den för denna produktion nödvändiga arbetsmängden har. Man skulle också kunna säga att mervärdet är 56 skillnaden mellan den i varans bruksvärde nedlagda mängden arbete och den mängd arbete som är nedlagda i de livsmedel som erfordras för att en arbetare skall kunna producera varan. “Att en halv dags arbete behövs för att hålla arbetaren vid liv i 24 timmar, hindrar honom inte alls från att arbeta en hel dag. Arbetskraftens värde och det värde den skapar under arbetsprocessen är alltså två skilda saker. Det var denna värdedifferens som kapitalisten hade i sikte, när han köpte arbetskraften”. (Kapitalet del I s. 167). Observera att mervärdet endast är skillnaden mellan den i varans bruksvärde tillförda mängden arbete och det värde som denna mängd arbete självt har. Då en arbetare t.ex. bearbetar ett halvfabrikat finns det redan en viss mängd arbete nedlagd i varan innan han börjat bearbetningen. Varans mervärde är således totalt sett skillnaden mellan den i hela varans bruksvärde nedlagda mängden arbete och det värde som denna mängd arbete självt har, varvid alltså detta arbete kan ha tillförts varan i olika arbetsprocesser och av olika arbetare. Det i en viss arbetsprocess producerade mervärdet är å andra sidan skillnaden mellan den mängd arbete i denna arbetsprocess tillförts varan och det värde som denna mängd arbete har, (d.v.s. den mängd arbete som förbrukats just i denna arbetsprocess), varvid det värde som varan hade redan innan bearbetningen i denna arbetsprocess måste frånräknas. 5. 5 Kapital En arbetsprocess kan alltså i allmänhet producera ett mervärde. Det är emellertid inte så att den i första hand producerar mervärde utan det är så att i första hand producerar den bruksvärden. I allmänhet råkar det dessutom vara så att dessa bruksvärden utgör ett mervärde, d.v.s. att den i dessa bruksvärden nedlagda mängden arbete är större än den mängd arbete som erfordrats för att producera denna i bruksvärdena nedlagda mängd arbete. I det ögonblick vi börjar tala om mervärde, så talar vi om något annat än dessa bruksvärden. Vad är då mervärdet eller närmare bestämt, vilken eller vilka väsentliga möjligheter definierar mervärdets väsen? Mervärdet är alltså något annat än de bruksvärden som är bärare av mervär57 det. Mervärdet är för det första värde, d.v.s. den mängd arbete som är nedlagd i de bruksvärden som är producerade i arbetsprocessen. En av dessa väsentliga möjligheter är alltså ” ”bytesvärde”’. Ett mervärde går alltså att byta mot varor, vars värde är lika stort som detta mervärde. Den som kontrollerar eller ” ”äger”’ mervärdet kan alltså t.ex. byta mervärdet mot konsumtionsvaror för samma värde. Men häri skiljer sig inte mervärdet från vilket värde som helst. Vad skiljer då mervärdet från värdet? Eller närmare bestämt vad skiljer mervärdet från ett värde som inte är mervärde? För ett värde som inte är mervärde gäller att detta värde är en arbetsmängd, vars eget värde är lika stort. Detta innebär att arbetaren förbrukar livsmedel för ett lika stort värde som värdet av arbetsprodukten. Den mängd arbete som finns nedlagd i de livsmedel som erfordras för att en arbetare skall kunna producera en arbetsprodukt är alltså lika stor som den mängd arbete som erfordras för att framställa arbetsprodukten. Arbetaren producerar m.a.o. lika mycket som han behöver konsumera. Om han byter arbetsprodukten mot en annan vara med lika stort värde, så måste han alltså själv konsumera denna vara. Om det värde som produceras i en arbetsprocess inte är ett mervärde gäller alltså att det antingen måste konsumeras direkt eller måste bytas mot varor som måste konsumeras direkt. För ett värde som är mervärde gäller alltså inte ovanstående, ty detta värde är en arbetsmängd vars eget värde är mindre än det producerade värdet. Den mängd arbete som finns nedlagd i de livsmedel som erfordras för att en arbetare skall kunna producera en arbetsprodukt är alltså mindre än den mängd arbete som erfordras för att framställa arbetsprodukten. Arbetaren producerar m.a.o. mer än han behöver konsumera. Om han byter mervärdet mot en eller flera andra varor, så måste han själv inte konsumera denna vara. Det som skiljer ett merfärde från ett värde som inte är mervärde är att mervärdet kan användas för produktion I eller inte behöver användas för konsumtion). Mervärdet kan alltså bytas mot arbetsobjekt, arbetsmedel och/eller arbetskraft, vilkas totala värde är lika med mervärdet. Mervärdets väsentliga möjlighet är alltså att vara kapital, eftersom ett kapital är ett mervärde som används för produktion av bruksvärden. 58 Ett kapital är ett mervärde som faktiskt används för att producera bruksvärden, d.v.s. som faktiskt bytes mot arbetsobjekt, arbetsmedel och arbetskraft. Pengar är alltså inte kapital och inte heller mervärdet är kapital. Så länge som mervärdet inte används för produktion av bruksvärden är det endast Mervärde-I-Sig, eftersom dess väsentliga möjlighet “kapital” ännu inte förverkligad. Först då mervärdets väsentliga möjlighet förverkligas blir det Mervärde-För-Sig eller kapital, d.v.s. först då “mervärdet inte förbrukas sin ägare för hans personliga behov utan användes som kapital” (Kapitalet del I s. 509). Som Mervärde-För-Sig gäller alltså att “värdet blir aktivt värde, aktiva pengar och på så sätt kapital”. (Kapitalet del I s. 134). “Mervärdet däremot uppträder till en början som värdet av en viss del av bruttoprodukten. Om denna säljes och förvandlas till pengar, återfår kapitalvärdet sin ursprungliga form, men mervärdets ursprungliga existensform (som bruksvärde, författarens anm.) förvandlas. Från detta ögonblick är dock både kapitalvärde och mervärde penningsummor, och deras återförvandling till kapital sker alldeles på samma sätt. Kapitalisten placerar bägge i varuinköp som han behöver för att på nytt sätta i gång produktionen”, (Kapitalet del I s. 509f ) (författarens betoning). Mervärdet existerar först i sig, som värde. Återförvandlingen till kapital, d.v.s. förverkligandet av den väsentliga möjligheten “kapital” sker alltså först då mervärdet användes till varuinköp i syfte att producera. Den väsentliga möjlighet som definierar mervärdet är alltså “kapital”. Såsom värde definieras även mervärdet av de väsentliga möjligheter som definierar värdet, men den väsentliga möjlighet som utgör mervärdets specifika kännetecken är möjligheten att vara kapital. 5. 6 Den kapitalistiska arbetsprocessen Ovanstående diskussion om mervärdets förvandling till kapital antyder att en arbetsprocess kan vara materiellt organiserad på olika sätt för olika syften. En arbetsprocess kan t.ex. vara materiellt organiserad för att producera en viss typ av bruksvärden, eller den kan vara organiserad för att producera varor (bytesvärden), eller så kan den vara organiserad för att producera mervärden och 59 indirekt då även kapital. Låt oss i följande korta diskussion av olika materiella organisationstyper av arbetsprocesser utgå ifrån arbetsprocesser i vilka de producerade bruksvärden till en del är mervärden, d.v.s. arbetsprocesser i vilka det producerade värdet (d.v.s. den i de producerade bruksvärdena nedlagda mängden arbete) är större än värdet på det för denna produktion nödvändiga arbetet (d.v.s. än den i de livsmedel nedlagda mängd arbete, vilka är nödvändiga för arbetskraftens existens). Observera att även om vi utgår från arbetsprocesser i vilka de producerade bruksvärdena delvis är mervärden så behöver dessa arbetsprocesser inte nödvändigtvis vara organiserade just för att endast producera mervärden. En arbetsprocess kan ju i och för sig vara organiserad för att producera vissa bruksvärden vilka utan avsikt också delvis kommer att bli mervärden. Vi utgår alltså ifrån en arbetsprocess i vilken de bruksvärden som produceras delvis utgör ett mervärde. Detta innebär således att det i arbetsprocessen skett ett merarbete, d.v.s. ett arbete som är mer än (större än) det arbete som åtgår för att hålla arbetskraften vid liv. Marx menar nu att “Det enda som skiljer de ekonomiska samhällssystemen från varandra t.ex. slaveriets samhälle från lönarbetets, är de former under vilka detta merarbete avpressas den omedelbara producenten, arbetaren” (Kapitalet del I s. 186). Det enda som skiljer olika ekonomiska samhällssystem åt är således den form arbetsprocessen har (jag har alltså utgått från en arbetsprocess som resulterar i ett mervärde). Det enda som skiljer olika ekonomiska system åt är m.a.o. hur arbetsprocesserna är materiellt organiserade. Man kan härvid i historien urskilja huvudsakligen två typer av materiella organisationer av arbetsprocesser. Den första typen av arbetsprocesser utgörs av de arbetsprocesser som är materiellt organiserade för en produktion av vissa bruksvärden. Vad och hur mycket som skall produceras bestäms då av den som förfogar över arbetsmedlen och arbetskraften. Oftast kommer det att vara denna härskande klass’ behov som styr vilka bruksvärden som skall produceras. Detta innebär att kravet på merarbete begränsas av den härskande klassens behov. “Emellertid är det klart, att när produkterna under givna samhällsförhållanden inte produceras som bytesvärden utan direkt som bruksvärden, så begränsar den 60 trängre eller vidare kretsen av behovet kravet på merarbete”. (Kapitalet del I s. 202). Arbetsprocessen kommer således att vara organiserad för en produktion av bruksvärden som tillfredsställer den härskande klassens behov. Den möjlighet som är unik för denna materiella arbetsprocess- organisation är att det i arbetsprocessen kan produceras bruksvärden vilka tillfredsställer en härskande klass’ behov. Detta kännetecknar de s.k. förkapitalistiska produktionssätten, d.v.s. de arbetsorganisationer som är organiserade på ett förkapitalistiskt sätt. I de förkapitalistiska produktionssätten, d.v.s. i den materiella organisation av arbetsprocessen som finns i de förkapitalistiska ekonomierna, finns det ingen anledning att producera bruksvärden med ett större mervärde än vad den härskande klassen konsumerar. Eftersom dessutom arbetsprocessen är materiellt organiserad för produktion av vissa bestämda bruksvärden är det svårt att inom denna organisation producera andra bruksvärden. De förkapitalistiska arbetsprocessernas väsentliga möjlighet är alltså “produktion av en (av den härskande klassens behov) begränsad mängd bruksvärden”. Denna möjlighets materiella grund (nödvändiga materiella förutsättning) utgörs av den speciella arbetsprocessorganisationen. Den andra typen av arbetsprocesser utgörs av de arbetsprocesser som är materiellt organiserade för en produktion av mervärde, d.v.s. indirekt en produktion av kapital. Dessa arbetsprocesser kallas lämpligen kapitalistiska arbetsprocesser. De är alltså så organiserade att de kan producera mervärde. Denna materiella organisation medför emellertid att man inte längre kan (som i de förkapitalistiska arbetsprocesserna) producera bestämda bruksvärden utan endast bruksvärden som är mervärden. Det är således egentligen inte bruksvärden man kan producera utan det enda man kan producera är mervärden (vilka endast har olika tillfälliga former av bruksvärden som “bärare”). Den möjlighet som är unik för denna arbetsprocess-organisation är således att det i arbetsprocessen kan produceras mervärden. De kapitalistiska arbetsprocessernas väsentliga möjlighet är således “produktion av mervärde”. Denna möjlighets materiella grund utgörs av den speciella materiella arbetsprocess-organisationen. Att det i den kapitalistiska arbetsprocessen egentligen inte är möjligt att producera bestämda bruksvärden utan endast sådana bruksvärden som är 61 mervärden eller m.a.o. att det endast är möjligt att producera mervärden betonar Marx i Kapitalet: “Vår kapitalist har två syften. För det första vill han producera ett bruksvärde som har bytesvärde, en artikel som är avsedd för försäljning, en vara. För det andra vill han producera en vara, vars värde är större än det sammanlagda värdet av de varor som förbrukas under produktionen. Han vill inte bara producera ett bruksvärde, utan en vara; inte bara bruksvärde, utan också värde; inte bara värde, utan också mervärde”. (Kapitalet del I s. 161). Det som skiljer de förkapitalistiska arbetsprocesserna (eg. de förkapitalistiska arbetsprocess-organisationerna) från de kapitalistiska arbetsprocesserna är således att den väsentliga möjlighet som kännetecknar de förkapitalistiska är att det i denna typ av materiell organisation av arbetsprocessen är möjligt att producera de bruksvärden som den härskande klassen önskar. Eftersom arbetarna också måste ha existensmedel innebär detta att de tvingas att utöva ett merarbete för att kunna förverkliga en sådan produktion av bruksvärden. De förkapitalistiska arbetsprocesserna är m.a.o. så organiserade att man kan använda arbetskraftens merarbete för att producera bruksvärden vilka tillfredsställer den härskande klassens behov. Eftersom dessa bruksvärden är framställda av ett merarbete, d.v.s. ert arbete som är utöver det arbete som åtgår för att hålla arbetskraften själv vid liv, så utgör dessa bruksvärden ett mervärde. Det som produceras i arbetsprocessen är emellertid inte detta mervärde utan bestämda bruksvärden vilka i sig råkar vara mervärden. Det är emellertid inte möjligt att i denna organisation av arbetsprocessen producera det “rena” mervärdet. Då man säger att en arbetsprocess är organiserad för produktion av det (rena) mervärdet menar man att arbetsprocessen inte är organiserad för att producera vissa bestämda bruksvärden utan att den är organiserad för att producera vilket bruksvärde som helst bara det är ett mervärde. Så är uppenbarligen de förkapitalistiska arbetsprocesserna inte organiserade. I dessa är det inte möjligt att producera värden i denna bemärkelse utan endast möjligt att producera bestämda bruksvärden. De kapitalistiska arbetsprocesserna är däremot så materiellt organiserade att det i dessa är möjligt att producera mervärden. Detta innebär att det inte har någon betydelse vilka bruksvärden som produceras bara de utgör mervärden. 62 Även i den kapitalistiska arbetsprocessen måste arbetarna ha existensmedel, vilket innebär att de tvingas utöva merarbete för att kunna förverkliga produktionen av mervärde. De kapitalistiska arbetsprocesserna är m.a.o. så organiserade att man kan använda arbetskraftens merarbete för att producera mervärden utan att behöva binda sig vid bestämda bruksvärden. Det som produceras i arbetsprocessen är således egentligen inte bruksvärden utan mervärden, ja man kan t.o.m. säga att en produktion av bestämda bruksvärden inte är möjlig i denna typ av arbetsprocess, eftersom arbetsprocessen är så organiserad att man inte i förväg kan planera att bestämda bruksvärden skall produceras. Endast de bruksvärden vilka är mervärden och helst är ett så stort mervärde som möjligt kan nämligen produceras i denna typ av arbetsprocess. All annan slags produktion kommer att “gå med förlust” och därför tvingas avbrytas. Medan alltså den förkapitalistiska arbetsprocessen är organiserad för produktion av bestämda bruksvärden (nämligen de som tillfredsställer den härskande klassens behov), vilka i sig “oavsiktligt” är mervärden, så gäller att den kapitalistiska arbetsprocessen är organiserad för produktion av mervärde, vilka “oavsiktligt” alltid måste ta form i konkreta (men ej bestämda) bruksvärden. I det första fallet är det möjligt att producera bestämda bruksvärden men omöjligt att producera det “rena” mervärdet. I det andra fallet är det möjligt att producera det “rena” mervärdet, men omöjligt att producera planerade bruksvärden. Kapitalisten är alltså inte intresserad av att producera varor med vissa bestämda kvaliteter. Han gör detta endast i den utsträckning de har ett bytesvärde. I försäljningen av varan förverkligas detta bytesvärde i form av pengar, och då dessa pengar används som kapital (d.v.s. för att producera ytterligare bruksvärden) kommer även mervärdet att förverkligas. Mervärdet förverkligas alltså som kapital. Men eftersom arbetsprocessen, i vilken detta mervärde insattes som kapital, är en kapitalistisk arbetsprocess, d.v.s. är organiserad för mervärdeproduktion, gäller att kapitalet kommer att användas i syfte att producera ytterligare mervärde, d.v.s. ytterligare kapital. Den kapitalistiska arbetsprocessen är således så organiserad att det sker en produktion av mervärde, i syfte att med hjälp av detta mervärde producera ytterligare mervärde. Det mervärde som produceras i en arbetsprocess används 63 som kapital i en ny arbetsprocess för att producera ytterligare mervärde, som återigen kan användas som kapital o.s.v. Medan man alltså i de förkapitalistiska arbetsprocesserna pressade fram ett merarbete för att förverkliga en produktion av vissa bestämda bruksvärden och därvid nöjde sig med detta merarbete, gäller i den kapitalistiska arbetsprocessen att man (p.g.a. arbetsprocessens organisation) aldrig kan vara nöjd. Här gäller nämligen inte att producera vissa bestämda bruksvärden och sedan låta sig nöjas utan här gäller det att producera mervärdet självt och då ständigt försöka öka detta producerade mervärde. “Därför bevarade negerarbetet i de amerikanska sydstaterna en moderat och patriarkalisk karaktär, så länge produktionen huvudsakligen hade till ändamål att täcka egna behov. Men i och med att bomullsexporten blev ett livsintresse för sydstaterna, blev utplundringen av negrernas arbetskraft - som i vissa fall ledde till full utslitning efter sju år – en faktor i ett beräknat och beräknande system. Det gällde inte längre att plåga ur negern en viss mängd nyttiga produkter. Det gällde nu produktion av själva mervärdet”. (Kapitalet del I s. 202). “Produktion av mervärde” är alltså den väsentliga möjlighet som definierar den kapitalistiska arbetsprocessen. Den materiella grunden för denna väsentliga möjlighet är ett speciellt slags materiell organisation av arbetsprocessen. “Produktion av en (av den härskande klassens behov) begränsad mängd bruksvärden” är å andra sidan den väsentliga möjlighet som definierar de förkapitalistiska arbetsprocesserna. För denna väsentliga möjlighet gäller att dess materiella grund är ett annat speciellt slags materiell organisation av arbetsprocessen. Naturligtvis gäller att dessa olika slag av arbetsprocesser har vissa gemensamma kännetecken, nämligen de kännetecken som tillkommer alla arbetsprocesser på grund av att de alla är en bearbetning av arbetsobjekt till arbetsprodukter. Men utifrån dessa för arbetsprocesserna allmänna kännetecken kan vi aldrig spåra den materiella förutsättningen för den väsentliga möjlighet som definierar ett speciellt slag av arbetsprocess, vare sig det är fråga om förkapitalistiska eller kapitalistiska eller “efterkapitalistiska” arbetsprocesser. Även om således den förkapitalistiska organisationen av arbetsprocessen har vissa kännetecken gemensamma med den kapitalistiska organisationen av arbetsprocessen, så 64 gäller framförallt att dessa organisationer skiljer sig åt, d.v.s. att dess materiella grunder skiljer sig åt. Dessa olika slags arbetsprocesser definieras ju av olika väsentliga möjligheter, vilka har olika nödvändiga materiella förutsättningar. I den organisation som arbetsprocessen har i ett feodalt eller slavsamhälle kan det aldrig bli fråga om en produktion av mervärde. I det feodala och i slavsamhället är alltså inte “produktion av mervärde” en möjlighet (i ovan diskuterade mening). Detta är naturligtvis en följd av att arbetsprocessen är organiserad på ett annat sätt än den är i ett kapitalistiskt samhälle. En arbetsprocess som är materiellt organiserad för produktion av mervärde innefattar bl.a. följande förhållande. I en kapitalistisk arbetsprocess gäller att det mervärde som producerats måste kunna sättas in i arbetsprocessen igen för produktion av ytterligare mervärde. Arbetsprocessen måste följaktligen vara så organiserad att det är möjligt att återinsätta ett producerat mervärde i avsikt att producera ytterligare mervärde. Arbetsprocessen måste m.a.o. vara så organiserad att ett producerat mervärde kan utbytas mot nya arbetsmedel och ny arbetskraft. Annars är det ju omöjligt att utvidga mervärdesproduktionen. Att det alltid är möjligt att skaffa ny arbetskraft innebär att det alltid måste vara möjligt för arbetskraften att lämna en arbetsprocess och ansluta sig till en ny arbetsprocess. Det måste m.a.o. vara möjligt för en arbetare att lämna en arbetsprocess, när han arbetat där en tid som motsvarar den betalning han fått för sin arbetskraft, och istället byta sin arbetskraft mot en del av ett nyproducerat mervärde. Detta innebär att arbetsprocessen måste vara så organiserad att arbetaren själv säljer sin arbetskraft och att han endast säljer den för begränsade (avtalade) tidsperioder. Arbetsprocessen måste således vara så organiserad att arbetskraften ingår i den endast under avtalade tidsperioder och att arbetaren utanför dessa avtalade tidsperioder själv förfogar över sin arbetskraft. Om ej dessa materiella förutsättningar är förhanden är det inte möjligt att producera mervärde, eftersom det då inte är möjligt att använda ett nyproducerat mervärde för att köpa ny arbetskraft med vars hjälp ytterligare mervärde kan produceras. För att det skall vara möjligt att använda ett nyproducerat mervärde för ytterligare produktion av mervärde med hjälp av nyköpt arbetskraft måste emeller65 tid organiseringen av arbetsprocessen uppfylla ytterligare ett villkor. Även om arbetskraften så gott som när som helst kan lämna en arbetsprocess så måste dessutom gälla att om han lämnar en arbetsprocess så måste han vara tvungen att på nytt sälja sin arbetskraft till någon som i utbyte lämnar ett nyproducerat mervärde (eller en del av ett nyproducerat mervärde). Det får m.a.o. inte vara möjligt för arbetskraften att (i allmänhet) förfoga över arbetsmedel, ty om så är fallet kommer arbetaren som förfogar över arbetsmedel att med hjälp av dessa kunna producera de bruksvärden eller eventuellt bytesvärden som han behöver. Om således alla arbetare kan förfoga över arbetsmedel så kommer de inte att vara tvungna att sälja sin arbetskraft till mervärdesproducenten. Arbetsprocessen måste således vara så organiserad att arbetaren inte förfogar över arbetsmedlen, ty i annat fall kommer han inte att vilja lämna den eller om han lämnar den så kommer han hellre att använda sina arbetsmedel än att sälja sin arbetskraft till en mervärdesproducent. “Pengar och varor är inte från början kapital, lika litet som produktionsmedel och livsmedel. De måste förvandlas till kapital. Men denna förvandling kan endast försiggå under bestämda förhållanden, som kan sammanfattas på följande sätt: Två helt olika slags varuägare måste träda i kontakt med varandra – å ena sidan ägare av pengar, produktions- och existensmedel, som önskar föröka de värden de redan har tillägnat sig genom köp av främmande arbetskraft – å andra sidan fria arbetare, försäljare av sin egen arbetskraft och därmed försäljare av arbete. De är fria arbetare i den dubbla betydelsen, att de inte själva hör ihop med produktionsmedlen som slavar, livegna o.s.v., medan de inte heller äger produktionsmedlen som självägande bönder, hantverkare o.s.v. De är tvärtom fria från allt, lösa och lediga. När dessa motsättningar föreligger på varumarknaden, är grunden lagd för den kapitalistiska produktionen”. (Kapitalet del I s. 629). Den kapitalistiska arbetsprocessen definieras alltså av den väsentliga möjligheten “produktion av mervärde”. Denna möjlighet har som nödvändig materiell förutsättning tre kännetecken i arbetsprocessen. Arbetsprocessen måste vara organiserad så att för det första det kan produceras ett tillräckligt stort mervärde för att det skall kunna användas som kapital i en mervärdesproducerande 66 arbetsprocess, d.v.s. tillräckligt stort för att kunna bytas mot nya arbetsmedel, arbetsobjekt och ny arbetskraft. För det andra måste arbetsprocessen vara organiserad så att arbetaren äger (förfogar över) sin arbetskraft och endast byter denna dispositionsrätt mot ett nytt mervärde för begränsade (avtalade) tidsperioder, d.v.s. arbetskraften ingår i arbetsprocessen endast under avtalade perioder och däremellan förfogar arbetaren över sin arbetskraft. För det tredje måste arbetsprocessen vara organiserad så att arbetskraften (i allmänhet) inte förfogar över arbetsmedlen utan att mervärdesproducenten avgör hur arbetsmedlen skall användas och till vad de skall användas. Dessa materiella förutsättningar, d.v.s. denna nödvändiga materiella grund kan existera redan innan produktionen av mervärde har förverkligats eller m.a.o. arbetsprocessen kan vara organiserad för mervärdesproduktion innan denna förverkligas. (Det som då produceras kommer endast att vara bytesvärden). I det ögonblick då dessa materiella förhållanden, d.v.s. denna organisation av arbetsprocessen, uppstår blir arbetsprocessens kapitalistiska karaktär möjlig. Denna materiella grund gör således “produktion av mervärde” till en möjlighet. I och med att denna speciella organisation av arbetsprocessen uppstår existerar den kapitalistiska arbetsprocessen i sig, d.v.s. som en Kapitalism- I-Sig. Först då produktionen av mervärde förverkligas övergår den kapitalistiska arbetsprocessen till att vara en Kapitalism-För-Sig. Förverkligandet av produktionen av det “rena” mervärdet innebär alltså att arbetsprocessen förändras från att vara kapitalistisk i sig till att vara kapitalistisk (för sig). Först i och med detta förverkligande är arbetsprocessen alltså kapitalistisk i verkligheten, d.v.s. i den sociala verkligheten. Dessförinnan är den endast kapitalistisk som möjlighet, d.v.s. ideellt, eller m.a.o. dessförinnan var endast den materiella förutsättningen verklig. Då väl ett samhälles arbetsprocesser till största delen är kapitalistiska, d.v.s. är organiserade för mervärdesproduktion och mervärdesproducerande, så tappar kapitalisten själv inflytandet på denna mervärdesproduktion i en bemärkelse. Oavsett om han vill producera mervärde eller inte så tvingas han att försöka göra detta eftersom så gott som alla arbetsprocesser i samhället eller hela den ekonomiska strukturen är organiserad för mervärdesproduktion. Eftersom det 67 enda säkra sättet att tillgodogöra sig det producerade mervärdet (för kapitalisten) är att använda det som kapital i en arbetsprocess som producerar ytterligare mervärde, så kommer kapitalisterna att tvingas köpa mer och mer arbetsmedel, vilket innebär en ständig kapitalackumulation. I och med att arbetsprocessen blivit kapitalistisk (för sig), d.v.s. förverkligat produktionen av mervärde, så tvingas kapitalisten att ständigt försöka producera ytterligare mervärde oavsett om han vill det eller inte. Slutligen måste i detta avsnitt återigen betonas att det enda som definierar en kapitalistisk arbetsprocess är att det i den är möjligt att producera det “rena” mervärdet eller m.a.o. att den är organiserad för vinstproduktion (d.v.s. mer egentligt mervärdesproduktion). Det som kännetecknar en kapitalistisk ekonomi är således inte att det i den råder vissa juridiska ägandeförhållanden. Oavsett vilka ägandeförhållanden som råder så är en arbetsprocess kapitalistisk om den är organiserad för mervärdesproduktion (vinstproduktion). Oavsett om det alltså är en privatperson eller staten som juridiskt äger arbetsmedlen, oavsett om det är ett aktiebolag eller ett arbetarråd, ett kooperativ eller någon annan slags “folkets” organ som juridiskt äger arbetsmedlen, så gäller således att arbetsprocessen är kapitalistisk om den är organiserad för vinstproduktion (mervärdesproduktion), d.v.s. om den väsentliga möjlighet som kännetecknar den är möjligheten till produktion av det “rena” mervärdet. Endast om arbetsprocessen är organiserad för produktion av planerade bruksvärden (planerade antingen av en härskande klass eller av folket), d.v.s. om dess väsentliga möjlighet är möjligheten till produktion av planerade bruksvärden, så är arbetsprocessen en icke-kapitalistisk arbetsprocess. Det som kännetecknar en arbetsprocess är således vad den är organiserad för, d.v.s. dess väsentliga möjlighet, vilken har en materiell grund i arbetsprocessens organisation, inte de juridiska ägandeförhållandena. Detta innebär t.ex. att om staten eller andra “kollektiva” organ i ett privatkapitalistiskt samhälle övertar den juridiska äganderätten över arbetsmedlen (företagen) men arbetsprocesserna och den ekonomiska strukturen fortfarande är organiserad för vinstproduktion (eg. mervärdesproduktion) så är det fortfarande en kapitalistisk ekonomi om än i statskapitalistisk form. Detta gäller naturligtvis även om staten genomför en jämlikhet bland alla arbetande med avseende på 68 deras löner. “Ja t.o.m. Proudhons krav att alla människor skulle få samma lön omvandlar bara den nuvarande arbetarens förhållande till sitt arbete till alla människors förhållande till arbetet. Samhället uppfattas då som en abstrakt kapitalist”. (De ekonomisk-filosofiska manuskripten i Människans frigörelse s. 71). Huruvida en ekonomi är kapitalistisk är således inte en ideologisk (t.ex. juridisk) fråga, ty om arbetsprocesserna i en ekonomi är organiserade för vinstproduktion (mervärdesproduktion), så är ekonomin kapitalistisk oavsett vem som äger arbetsmedlen. Marx utgick således i sin analys av den kapitalistiska arbetsprocessen från det förhållandet att den kapitalistiska ekonomin kännetecknas av varuproduktion. Härvid finner han slutligen att det egentligen är produktionen av mervärde som är den kapitalistiska arbetsprocessens väsentliga möjlighet och att denna möjlighet har som materiell grund arbetsprocessens speciella organisation. 5. 7 Människan och den kapitalistiska arbetsprocessen Förverkligandet av produktionen av mervärde är således nödvändigt för att en arbetsprocess skall övergå från en möjlig till en verklig kapitalistisk arbetsprocess. Utgångspunkten för Marx analys av den kapitalistiska arbetsprocessen var emellertid det förnekande (motsägande) av människans väsentliga möjligheter som han undersökte i sina ungdomsskrifter. Utgångspunkten var alltså människans alienation, och det problem som han därvid ställde var: vilka väsentliga möjligheter definierar den kapitalistiska arbetsprocessen och varför är dessa möjligheters förverkligande tillräckliga för att orsaka alienation; för att förneka människans väsentliga möjligheter. Marx kommer alltså i Kapitalet fram till att det är produktionen av mervärde som definierar den kapitalistiska arbetsprocessen. Det gäller nu att visa hur förverkligandet av produktionen av mervärde, d.v.s. förverkligandet av den väsentliga möjlighet som definierar den kapitalistiska arbetsprocessen, är tillräcklig för att förneka (motsäga) de väsentliga möjligheter som definierar människan. Dessa människans väsentliga möjligheter var alltså möjligheterna att kunna ha ett medvetet förhållande till arbetsprocessen, till andra människor och till sig själv. Det måste först här betonas att i 69 de förkapitalistiska arbetsprocesserna så var den väsentligheten “produktion av vissa bruksvärden”. De människor som framställde dessa bruksvärden, hade som arbetskraft ett visst bruksvärde, men då de fullgjort produktionen av de erfordrade arbetsproduktionerna, hade de ett egenvärde. Människan kunde i en mer eller mindre begränsad form förverkliga sina väsentliga möjligheter. Även om arbetsprocessen var begränsad till framställning av vissa bruksvärden, så var denna begränsning en fördel. Det fanns utrymme för ett visst medvetet förhållande till arbetsprocessen, även fastän man saknade kontroll över produktionsmedlen. I den kapitalistiska arbetsprocessen är produktionen av mervärde det enda som räknas. Och produktionen av detta mervärde räknas endast för att mervärdet kan användas för produktion av ytterligare mervärde. Eftersom bruksvärden inte produceras för sin egen skull, som i de förkapitalistiska arbetsprocesserna, utan endast för sitt bytesvärde, vilket kan (som mervärde) förverkligas i kapital, finns det inte i arbetsprocessen utrymme för ett ens begränsat förverkligande av människan själv. Människan räknas endast i sitt bidrag till produktionen av mervärde. Medan alltså människan i de förkapitalistiska arbetsprocesserna visserligen endast räknades i sitt bidrag till produktionen av en viss begränsad mängd bruksvärden, så hade hon i denna begränsade produktion möjlighet att åtminstone delvis förverkliga sig, vilket inte får fördunkla att hon blev utsugen, att resultatet av hennes merarbete togs ifrån henne, att hon endast var till för en produktion av en begränsad mängd bruksvärden. I den kapitalistiska arbetsprocessen räknas människan endast i sitt bidrag till produktionen av mervärde, vilket inte ger utrymme för ens ett delvis förverkligande av henne själv. Skulle ett sådant delvis förverkligande inträffa, så “räknas” detta förverkligande endast om det bidrar till produktionen av mervärde. I den kapitalistiska arbetsprocessen accepteras och “räknas” människan endast som arbetskraft, som arbetare. “Den människa, som inte är något annat än arbetare, besitter mänskliga egenskaper bara i den mån hon besitter dem för det främmande kapitalet . . . han existerar inte som människa utan som arbetare . . . Nationalekonomin räknar därför inte med arbetaren utan sysselsättning, arbetsmänniskan som är utan ar70 betstillfälle”. (De ekonomisk-filosofiska manuskripten i Människans frigörelse s. 73). Vi kan nu förstå varför den kapitalistiska arbetsprocessen är tillräcklig för att förneka människans väsentliga möjligheter, tillräcklig för att alienera människan. Förverkligandet av den väsentliga möjligheten produktion av mervärde leder nämligen till att människan endast definieras efter sitt bidrag till denna produktion. I den kapitalistiska arbetsprocessen används människans bruksvärde endast för produktion av mervärde, “Kapitalet är därför fullständigt skoningslöst gentemot arbetarens hälsa och livslängd, när det inte tvingas till hänsyn genom samhällets åtgärder. På klagomålen över fysisk och andlig förkrympning, för tidig död, tortyr genom överarbete svarar kapitalet: Skulle detta lidande bekymra oss, då det ökar vår lust (profiten)? Men i det stora hela är allt detta inte heller beroende av den enskilda kapitalistens goda eller onda vilja. Den fria konkurrensen gör den kapitalistiska produktionens inneboende lagar gällande som yttre tvångslagar gentemot den enskilde kapitalisten”. (Kapitalet del 1 s. 232). Kapitalistens enda mål är alltså, oavsett om han själv vill eller inte (p.g.a. arbetsprocessens organisation), produktion av mervärde. Det räcker emellertid inte bara att producera ett mervärde. På grund av konkurrensen måste han ständigt producera ett allt större mervärde. Han kan härvid gå tillväga på två sätt. Han kan antingen försöka förlänga arbetsdagen, och på så sätt förlänga merarbetet. I detta fall är arbetskraftens värde konstant, d.v.s. den mängd arbete som erfordras för att hålla arbetaren vid liv förblir oförändrad. Genom att förlänga arbetsdagen kan emellertid kapitalisten få arbetaren att producera fler bruksvärden, d.v.s. nedlägga en större mängd arbete i det producerade bruksvärdena. Det sker härvid en ökning av det absoluta mervärdet. Ett annat sätt att erhålla ett större mervärde ur arbetsprocessen är att minska den mängd arbete som behövs för att hålla arbetaren vid liv. I så fall kan nämligen arbetsdagens längd förbli oförändrad men mervärdet ökar ändå. Genom att rationalisera och driva upp arbetsintensiteten kan man producera ett bruksvärde på kortare tid. Man kan således minska ett bruksvärdes värde, eftersom det efter en rationalisering åtgår mindre arbete att producera en vara än innan 71 denna rationalisering. Om det nu sker en minskning av den tid som det åtgår att framställa varor, så kommer på lång sikt det även att ske en minskning av värdet på de livsmedel som åtgår för att livnära arbetaren. Härvid kommer alltså arbetskraftens värde att minska, och det producerade mervärdet att öka, även fastän arbetsdagens längd förblivit oförändrad. Denna ökning av mervärdet kallas ökning av det relativa mervärdet. Den ständiga ökningen av det producerade relativa mervärdet leder alltså till en allt högre grad av rationalisering och en allt högre arbetsintensitet. Detta leder i sin tur till ett alltmer totalt förnekande av människans väsentliga möjligheter. “Alla medel, som ökar produktionen, slår om till medel, som behärskar och exploaterar producenten. De stympar arbetaren och förvandlar honom till en specialmänniska, nedvärderar honom till en maskindel, gör arbetet till en plåga och berövar det allt innehåll, avlägsnar honom från arbetsprocessens intellektuella värden, samtidigt som vetenskapen blir en del av själva processen, en självständig kraft däri. Arbetarens arbetsbetingelser fördärvas, han tvingas att underkasta sig arbetsprocessens småaktiga och förhatliga despoti, hela hans livstid förvandlas till arbetstid, och hans hustru och barn kastas under kapitalets Jaggernautsvagn”. (Kapitalet del I s. 570). Arbetaren är inte som han är i den kapitalistiska arbetsprocessen. Han är inte endast ett bidrag till produktionen av mervärdet. Som människa är han en mängd väsentliga möjligheter, vilka förnekas i (motsäges av) den kapitalistiska arbetsprocessen. Han är alltså dessa möjligheter, även om han saknar medel att förverkliga dem. Vid varje avslutat arbete “utgår arbetaren ständigt ur processen i samma tillstånd som han trädde in i den – en personlig källa till rikedom men i avsaknad av alla medel att för egen del förverkliga denna rikedom”. (Kapitalet del I s. 501). Den “unge” Marx undersöker alltså människan och försökte bestämma ett antal väsentliga möjligheter som “definierar” henne. Den “gamle” Marx undersöker den kapitalistiska arbetsprocessen och finner att produktion av mervärde är den för den kapitalistiska arbetsprocessen väsentliga möjligheten. Han stannar emellertid inte vid dessa konstaterande, utan visar även hur och varför förverkligandet av den väsentliga möjligheten “produktion av mervärde’ ‘ med 72 nödvändighet leder till ett förnekande (motsägande) av människans väsentliga möjligheter. Han visar hur människan i den kapitalistiska arbetsprocessen endast kan definieras utifrån sitt bidrag till produktionen av mervärde, varför också förverkligandet av hennes väsentliga möjligheter endast kan “räknas” om det bidrar till produktionen av mervärde, något som sällan inträffar. Analysen av den kapitalistiska arbetsprocessen visar alltså att denna är i grunden människofientlig och att den är tillräcklig för att förhindra att människan kan ha ett medvetet förhållande till sin arbetsprocess, till andra människor och till sig själv. Den kapitalistiska arbetsprocessen tvingar människan att betrakta sig själv och andra som varor, vilka endast räknas efter sitt bidrag till produktionen av mervärde. Marx förnekar inte art arbetaren får det materiellt sett “bättre” allteftersom kapitalismen utvecklas. Men han får det inte bättre för sin egen skull. Det är endast hans bidrag till produktionen av mervärde som räknas. Han får det alltså bättre för att bättre kunna bidra till produktionen av mervärde eller för att inte produktionen av mervärde skall bli hotad. “En stor del av det ständigt växande mervärdet, som arbetarna själva frambringar, och som förvandlas till kapital, strömmar tillbaka till dem som betalningsmedel, vilket medför att deras behov ständigt ökar. De blir bättre försedda med konsumtionsvaror, kläder, möbler o.s.v., och de får möjligheter att spara ihop små reservfonder av pengar. Men lika litet, som bättre kläder, möbler, näring, behandling, o.s.v., och litet mera peculium kan upphäva slavens beroende och exploatering, lika litet upphäves härigenom lönarbetarens beroendeställning”. (Kapitalet del I s. 545 f ). Oavsett förbättringar i människornas livsvillkor så kommer människan endast att räknas för sitt bidrag till mervärdeproduktionen så länge som en kapitalistisk arbetsprocess utgör samhällets ekonomiska grund, d.v.s. så länge som arbetsprocessen är organiserad för mervärdesproduktion. 5. 8 Den kapitalistiska arbetsprocessens förnekande av alla objekt Människan-I-Sig definieras alltså av vissa väsentliga möjligheter, vilka med nödvändighet måste förbli oförverkligade i den kapitalistiska arbetsproces73 sen, eftersom denna definieras av den väsentliga möjligheten “produktion av mervärde”. Förverkligandet av produktionen av mervärde leder alltså med nödvändighet till att människans egenskaper och möjligheter endast räknas i den utsträckning de bidrar till produktionen av mervärde. Medan Människan-I-Sig definieras av vissa väsentliga möjligheter, gäller alltså att Människan-I-DenKapitalistiska-Arbetsprocessen endast definieras som möjlig mervärdesproducent. Det råder alltså en (dialektisk) motsägelse mellan Människan I-Sig och den kapitalistiska arbetsprocessen. Människan utgör emellertid inte något unikt fall i detta hänseende. Det är uppenbart att vad som gäller för människan måste gälla för varje objekt i den kapitalistiska ekonomin och ytterst alltså även varje objekt i det kapitalistiska samhället, eftersom det kapitalistiska samhällets religion, moral, rätt och politik har sin nödvändiga materiella grund i den kapitalistiska arbetsprocessen. I det kapitalistiska samhället gäller alltså att den materiella grunden för varje objekts definition är dess bidrag till produktionen av mervärde. Detta innebär att inget objekt definieras utifrån sina egna väsentliga möjligheter utan endast utifrån sitt bidrag till mervärdeproduktionen. Det råder med andra ord en (dialektisk) motsägelse mellan varje objekt och den kapitalistiska arbetsprocessen. Så menar t.ex. Marx att äktenskapet och “barnproduktionen” ytterst definieras utifrån sitt bidrag till produktionen av mervärde. “Kapitalet konsumerar dessutom arbetskraften så fort, att en arbetare i medelåldern i regel redan har överlevt sig själv. Han blir övertalig eller knuffas ner från en högre till en lägre arbetsnivå. Just bland storindustrins arbetare finner vi den kortaste livslängden. . . Under dessa omständigheter krävs för den absoluta tillväxten av denna del av proletariatet en form, genom vilket antalet kan öka fastän de enskilda individerna snabbt förbrukas. Alltså en snabb avlösning av arbetargenerationerna. . . Detta samhälleliga behov tillgodoses genom tidiga äktenskap”, (Kapitalet del I s. 566 f ). Åtminstone för arbetarna menar alltså Marx att det gäller att deras äktenskap och barnproduktion endast räknas för sitt bidrag till mervärdeproduktionen. Denna tanke har utvidgats till att gälla alla människor i det kapitalistiska samhället av t.ex. Reich. Man skulle kunna säga att i det kapitalistiska samhället gäller att äktenskapet inte definieras utifrån sina väsentliga 74 möjligheter utan utifrån sitt bidrag till produktionen av mervärde. Det råder m.a.o. en (dialektisk) motsägelse mellan Äktenskapet-I-Sig och den kapitalistiska arbetsprocessen. Samma sak gäller för de maskiner som används i den kapitalistiska arbetsprocessen. Den väsentliga möjlighet som definierar maskinens väsen är “produktion av en viss mängd bruksvärden per tidsenhet”. Om man i en arbetsprocess endast har som syfte att producera en viss mängd bruksvärden så innebär införandet av en maskin att arbetstiden förkortas och att arbetet underlättas, “maskineriet alltså i och för sig förkortar arbetstiden, medan det i sin kapitalistiska användning förlänger arbetsdagen, i och för sig underlättar arbetet men kapitalistiskt använt stegrar dess intensitet, i och för sig är en människans seger över naturkrafterna men kapitalistiskt använt tvingar in människan under naturkrafternas ok, i och för sig ökar producentens rikedom men kapitalistiskt använt gör honom fattigare o.s.v.,” (Kapitalet del I s. 384 f ). I den kapitalistiska arbetsprocessen definieras alltså maskinen inte utifrån sina väsentliga möjligheter utan utifrån sitt bidrag till produktionen av mervärde, inte utifrån vad den är/och för sig utan utifrån att den kan sänka arbetskraftens värde och alltså öka det relativa mervärdet. Det råder alltså en (dialektisk) motsägelse mellan Maskinen-I-Sig och den kapitalistiska arbetsprocessen. “Orsakerna till de motsägelser, som är oskiljaktiga från maskineriets kapitalistiska användning, ligger inte i själva maskineriet utan i dess kapitalistiska användning”. (Kapitalet del I s. 384). För varje objekt i det kapitalistiska samhället gäller alltså att det ytterst definieras utifrån sitt bidrag till mervärdesproduktionen, inte definieras utifrån sina väsentliga möjligheter. Detta gäller alltså människan, äktenskapet, maskinen, storindustrin, staden, miljön, luften, kunskapen, boendeförhållanden, o.s.v. Vart och ett av dessa objekt liksom varje annat objekt definieras i sig av vissa väsentliga möjligheter. I det kapitalistiska samhället däremot har deras definition sin yttersta grund i bidraget till mervärdeproduktionen. Det råder alltså från början en dialektisk motsägelse mellan de möjligheter som definierar dessa respektive objekt och den för den kapitalistiska arbetsprocessen väsentliga möjligheten “produktion av mervärde”. 75 Men den i början begränsade produktionen av mervärde leder till en alltmer utvidgad produktion av mervärde. Allt eftersom det kapitalistiska produktionssättet utvecklas så kommer alltfler objekt att bli mer eller mindre direkt indraget i den kapitalistiska arbetsprocessen, varvid de motsägelser som råder mellan dessa objekt och den kapitalistiska arbetsprocessen övergår till en öppen motsättning. Man skulle alltså kunna säga att ju mer utvecklad kapitalismen blir desto mer kommer motsägelserna mellan kapitalismen och alla objekt i det kapitalistiska samhället att bli öppen. 76 6. Undersökningsobjektet “produktivkrafter – produktionsförhållanden’’ I Kapitalet analyserar Marx framförallt undersökningsobjektet “den kapitalistiska arbetsprocessen”. Det materiellt givna hos denna arbetsprocess finner han vara arbetet, arbetsmedlen, arbetsobjekten samt den speciella materiella organisationen av dessa. Arbetet, arbetsmedlen och arbetsobjekten utgör egentligen alla tre krafter i produktionen eller m.a.o. utgör de produktivkrafter. Den speciella materiella organisation av arbetet, arbetsmedlen och arbetsobjekten i den kapitalistiska arbetsprocessen utgör egentligen bestämda materiella förhållanden mellan dessa produktivkrafter eller m.a.o. utgör de förhållanden under vilka produktivkrafterna skall verka (och kan verka). Den kapitalistiska arbetsprocessens organisation utgörs alltså egentligen av materiella produktionsförhållanden. I Kapitalet analyserar Marx alltså den kapitalistiska arbetsprocessen som en helhet, d.v.s. han analyserar det bestämda (kapitalistiska) produktionssätt som utgörs av produktivkrafter mellan vilka bestämda materiella produktionsförhållanden råder. Däremot utför han inte någon speciell analys av förhållandet mellan de produktivkrafter och de produktionsförhållanden som utgör det kapitalistiska produktionssättet. Marx analyserar m.a.o. inte den kapitalistiska arbetsprocessen (det kapitalistiska produktionssättet) med avseende på förhållandet mellan å ena sidan den utifrån produktivkrafterna möjliga produktionen av bruksvärden och den utifrån produktionsförhålland77 ena (produktivkrafternas organisation) möjliga produktionen av bruksvärden. Man kan emellertid både hos den “unge” och den “gamle” Marx hitta ansatser till en sådan analys, dels av förhållandet mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden i det kapitalistiska produktionssättet men även mer allmänt i samtliga produktionssätt (arbetsprocesser). Vad beträffar detta förhållande i det kapitalistiska produktionssättet gäller att om vi utgår från det som diskuterades i avsnitt 5.8 (nämligen att i det kapitalistiska samhället gäller att varje objekt endast definieras utifrån sitt möjliga bidrag till produktionen av mervärde) så kommer vi att upptäcka en säregen följd av detta. Detta måste nämligen innebära att produktivkrafterna endast definieras (och kan verka) utifrån sitt möjliga bidrag till produktionen av mervärde då de ingår i den kapitalistiska arbetsprocessen. Det kommer m.a.o. att råda en dialektisk motsägelse mellan å ena sidan produktivkrafterna, vilka objektivt definieras utifrån sin möjliga bruks värdeproduktion, och å andra sidan produktionsförhållandena (produktivkrafternas materiella organisation) vilka objektivt definieras utifrån sin möjliga produktion av mervärde. Den väsentliga möjlighet som definierar produktivkrafterna kommer således att motsägas (förnekas) av de kapitalistiska produktionsförhållandena. De kapitalistiska produktionsförhållandena, d.v.s. den materiella organisation av produktivkrafterna som möjliggör produktion av mervärde, omöjliggör ju samtidigt produktion av bestämda bruksvärden. Samtidigt gäller ju att produktivkrafternas kännetecken är möjligheten till produktion av olika bestämda bruksvärden. Detta innebär att i det ögonblick som produktivkrafterna inordnas i en bestämd materiell organisation som t.ex. de kapitalistiska produktionsförhållandena, så kommer dessa produktionsförhållanden att motsäga (förneka, hindra) produktivkrafternas kännetecknande möjlighet. Det råder en olöslig dialektisk motsägelse i det kapitalistiska produktionssättet (den kapitalistiska arbetsprocessen) mellan å ena sidan produktivkrafterna (arbetskraft, arbetsmedel och arbetsobjekt) och å andra sidan produktionsförhållandena (den materiella organisationen av dessa produktivkrafter). Låt oss mer ingående analysera produktivkrafternas väsen och produktionsförhållandenas väsen och det förhållande som råder mellan dessa inte bara i det kapitalistiska produktionssättet utan i produktionssätt överhuvudtaget. 78 6. 1 Produktivkrafternas väsen För att närmare kunna analysera den motsägelse som finns i vissa typer av produktionssätt mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden måste vi först bestämma produktivkrafternas väsen, d.v.s. vi måste mer exakt fastställa den väsentliga möjlighet som definierar produktivkrafterna. Arbetsprocessens beståndsdelar är enligt Marx arbetet (den förverkligade arbetskraften), arbetsmedlen och arbetsobjekten (ev. även arbetsprodukten). Eftersom arbetskraftens väsentliga möjlighet är arbete, så gäller att arbetet, d.v.s. det givna arbetet, är liktydigt med att arbetskraften är förverkligad. Det givna arbete som ingår i en arbetsprocess är således detsamma som en förverkligad arbetskraft. Arbetet eller den förverkligade arbetskraften kan naturligtvis i sin tur vara en organisation av flera olika individuella arbeten (förverkligade arbetskrafter), eller m.a.o. vara en verksam arbetsfördelningsorganisation, men den utgör då endast ett sammansatt arbete (en förverkligad sammansatt arbetskraft). Då vi skall bestämma produktivkrafternas gemensamma kännetecken, d.v.s. deras väsen, måste vi alltså först diskutera dessa beståndsdelar i arbetsprocessen, d.v.s. dessa olika typer av produktivkrafter. “Arbetsprocessens enkla beståndsdelar är: 1) den ändamålsenliga verksamheten eller själva arbetet, 2) det föremål som den påverkar och 3) det medel varmed den verkar”. (Kapitalet del I s. 154). Vad utgör då arbetets (den förverkligade arbetskraftens) kännetecken? Vad definierar arbetet eller vad utgör arbetets väsen? Arbetets kännetecken är att det är en ändamålsenlig verksamhet. Vad innebär då detta? Jo det innebär att “vid arbetsprocessens slut framkommer ett resultat, som redan från början fanns i arbetarens medvetande, alltså redan existerade ideellt”. (Kapitalet del I s. 154). Det som kännetecknar arbetet är alltså att det (med hjälp av vissa arbetsmedel) tillföres ett arbetsobjekt, så att detta arbetsobjekt kan bringas i överensstämmelse med den föreställda arbetsprodukten. Man skulle eventuellt kunna säga att arbetets väsentliga möjlighet är “ändamålsenlig omformning av ett arbetsobjekt till ett bruksvärde”. Arbetet har således egentligen inte någon given egenskap som kännetecken, d.v.s. arbetets väsen utgörs inte av någon given egenskap. Även om ett arbete “tillföres” ett arbetsobjekt händer det ju ibland att man inte lyckas omforma arbetsobjektet till den föreställda arbetsproduk79 ten. En ändamålsenlig omformning av ett arbetsobjekt till ett bruksvärde är således inte någon given egenskap hos arbetet, utan endast en möjlig egenskap. Men det är just denna möjliga egenskap som kännetecknar arbetet, eller mer egentligt: det är denna egenskaps möjlighet som kännetecknar allt arbete. Den förverkligade arbetskraften, d.v.s. arbetet, har således en möjlighet att vara en ändamålsenlig bearbetning av ett arbetsobjekt så att det blir ett “föreställt” bruksvärde. Det är nu emellertid klart att det i arbetet (den förverkligade arbetskraften) finns en inre begränsning av den möjliga ändamålsenliga produktionen av bruksvärden. Arbetet kännetecknas av möjligheten till omformning av ett arbetsobjekt till en arbetsprodukt (till ett bruksvärde). Detta är dock en alltför allmän formulering av arbetets väsentliga möjlighet. Om vi betraktar ett givet arbete, d.v.s. en given förverkligad arbetskraft, och härvid bortser från arbetsmedel och arbetsobjekt, så gäller ändå att vilka omformningar som helst inte är möjliga hos denna förverkligade arbetskraft. Möjligheten till omformning (bearbetning) av arbetsobjekt till bruksvärden är begränsad hos den förverkligade arbetskraften (arbetet) av dels arbetarens kunskap om arbetsobjekt, arbetsmedel och arbetsprodukt, dels hans förmåga att (talang att) förverkliga denna kunskap i sitt arbete. Det som således är (inre) gemensamt för allt arbete, d.v.s. det som utgör arbetets väsen, är alltså mer specifikt den väsentliga möjligheten ‘ ‘av arbetarens kunskap och förmåga begränsad, ändamålsenlig produktion av bruksvärden”. Den enda i arbetet inre begränsningen av en möjlig ändamålsenlig produktion av bruksvärden är alltså arbetarens kunskap och förmåga att förverkliga denna kunskap i arbetet. Ett utökande av arbetarens kunskap liksom ett utvecklande av hans förmågor leder alltså till att han kan producera flera eller annorlunda bruksvärden än han tidigare kunde, d.v.s. att han kan göra flera olika slags bearbetningar av olika arbetsobjekt till olika arbetsprodukter. Ett utökande av kunskapen och ett utvecklande av förmågan leder således till att den i arbetet (den förverkligade arbetskraften) inre begränsningen av en möjlig produktion av bruksvärden blir mindre snäv. Ett utökande av arbetarens kunskap och förmåga leder följaktligen till ett utökande av den möjliga produk80 tionen av bruksvärden (om vi endast tar arbetet, d.v.s. den förverkligade arbetskraften, i beaktande). Arbetet (den förverkligade arbetskraften) är en kraft i produktionen. Det är en produktivkraft. Produktivkraften “arbete” definieras av den väsentliga möjligheten “av arbetarens kunskap och förmåga begränsad, ändamålsenlig produktion av bruksvärden”. Den nödvändiga materiella förutsättningen hos arbetet för denna möjlighet är den givna “energiöverföring” som tillkommer varje givet arbete. Arbetaren kan emellertid sällan bearbeta arbetsobjektet direkt med sina händer. För att förverkliga arbetets väsentliga möjlighet, d.v.s. för att förverkliga omformningen av arbetsobjektet till bruksvärde, så erfordras något slag av arbetsmedel (även händerna är egentligen arbetsmedel). “Arbetsmedlet är ett ting eller en samling ting, som arbetaren placerar mellan sig själv och arbetsföremålet, och som skall överföra hans verksamhet på detta föremål. Han utnyttjar tingens mekaniska, fysikaliska och kemiska egenskaper och låter dem verka som maktmedel på andra ting i enlighet med hans syften”. (Kapitalet del I s. 154 f ). Det som är gemensamt för alla de objekt som är arbetsmedel är således inte någon eller några givna egenskaper utan möjligheten att överföra ändamålsenligt arbete till arbetsobjektet så att detta omformas. Det som är gemensamt för alla de objekt som är arbetsmedel är således inte att de överför arbete till arbetsobjektet så att detta omformas, utan det som är gemensamt är att de kan överföra arbete till arbetsobjektet så att detta omformas. I de fall då denna möjlighet inte är förverkligad, d.v.s. då arbetsmedlet inte överför arbete, så är objektet ifråga ett Arbetsmedel-I-Sig, eftersom dess väsentliga möjlighet då är oförverkligad. Det är emellertid klart att arbetsmedlets möjlighet att överföra ändamålsenligt arbete till ett arbetsobjekt är begränsad av de egenskaper som är givna hos varje konkret arbetsmedel. Det som är (inre) gemensamt för alla arbetsmedel, d.v.s. det som utgör arbetsmedlets väsen, är alltså mer specifikt den väsentliga möjligheten “av arbetsmedlets egenskaper begränsad, ändamålsenlig produktion av bruksvärden”. Den enda i arbetsmedlet inre begränsningen av en möjlig ändamålsenlig produktion av bruksvärden är alltså arbetsmedlets givna egenskaper. En förändring av arbetsmedlets givna egenskaper leder således till att man med arbets81 medlet kan producera flera och/eller annorlunda bruksvärden än vad man tidigare kunde göra. En sådan förändring av arbetsmedlets egenskaper leder alltså till att den i arbetsmedlet inre begränsningen av den möjliga produktionen av bruksvärden blir mindre snäv (under förutsättning att förändringen var ändamålsenlig). En sådan (ändamålsenlig) förändring av arbetsmedlets egenskaper leder alltså till ett utökande av den möjliga produktionen av bruksvärden (om vi endast tar arbetsmedlet i beaktande). Liksom arbetet är arbetsmedlet en kraft i produktionen. Arbetsmedlet är m.a.o. en produktivkraft. Produktivkraften “arbetsmedel” definieras av den väsentliga möjligheten “av arbetsmedlets givna egenskaper begränsad, ändamålsenlig produktion av bruksvärden”. Den nödvändiga materiella förutsättningen hos arbetsmedlet för denna möjlighet utgörs av vissa av arbetsmedlets givna materiella egenskaper, och mer allmänt av arbetsmedlens materialitet. Förutom arbetet och arbetsmedlet ingår naturligtvis även arbetsobjektet (arbetsföremålet, det objekt som bearbetas) i arbetsprocessen. För att arbetet och arbetsmedlet skall förverkligas erfordras arbetsobjektet, det objekt som skall bearbetas med hjälp av arbetsmedlet. Vi måste slutligen alltså fastställa arbetsobjektets väsen. Det som är gemensamt för alla objekt som är arbetsobjekt är inte någon eller några givna egenskaper utan en möjlig egenskap, d.v.s. en möjlighet, nämligen möjligheten att ändamålsenligt bearbetas till ett bruksföremål (till en arbetsprodukt). Den möjlighet ett objekt har att bearbetas (omformas) till ett bruksvärde är emellertid begränsad av de egenskaper som är givna hos arbetsobjektet, då detta är ett Arbetsobjekt-I-Sig, d.v.s. då dess möjlighet att bli bearbetad till ett bruksvärde ännu inte förverkligats. Det som är (inre) gemensamt för alla arbetsobjekt, d.v.s. det som utgör arbetsobjektets artväsen, är alltså den väsentliga möjligheten “av arbetsobjektets egenskaper begränsad, ändamålsenlig produktion av bruksvärden”. Den enda i arbetsobjektet inre begränsningen av en möjlig omformning (bearbetning) till bruksvärde är således de egenskaper som är givna hos arbetsobjektet innan bearbetningen påbörjats. En (ändamålsenlig) förbearbetning och således förändring av arbetsobjektets egenskaper leder följaktligen till att man kan omforma (bearbeta) arbetsobjektet till flera eller annorlunda bruks82 värden än vad man kunde med det ej förbearbetade arbetsobjektet. En sådan förändring av arbetsobjektets egenskaper (d.v.s. en sådan förbearbetning av arbetsobjektet) leder således till att den i arbetsobjektet inre begränsningen av en möjlig bearbetning till bruksvärde blir mindre snäv. En sådan förändring av arbetsobjektets egenskaper leder följaktligen till ett utökande av den möjliga produktionen av bruksvärden (om endast arbetsobjektet tas i beaktande). Liksom arbetet och arbetsmedlet är arbetsobjektet (arbetsföremålet) en kraft i produktionen. Arbetsobjektet är m.a.o. en produktivkraft. Produktivkraften “arbetsobjekt” definieras av den väsentliga möjligheten “av arbetsobjektets egenskaper begränsad, ändamålsenlig produktion av bruksvärden”. Denna möjlighet har som nödvändig materiell förutsättning hos arbetsobjektet vissa av dessa givna materiella egenskaper, och mer allmänt arbetsobjektens materialitet. Arbetsprocessen utgörs alltså, vad dess beståndsdelar beträffar, av arbetet, arbetsmedlet och arbetsobjektet. En given, konkret arbetsprocess består alltså av en given produktivkraft “arbete”, en annan given produktivkraft “arbetsmedel” och en tredje given produktivkraft “arbetsobjekt”. Dessa tre produktivkrafter utgör således en sammansatt produktivkraft i varje konkret arbetsprocess (observera att vi inte talat om och inkluderat dessa produktivkrafters materiella organisation, vilken inte är en produktivkraft, utan ett produktionsförhållande). Varje konkret arbetsprocess innefattar således en konkret, given, sammansatt produktivkraft. Vad är då gemensamt för alla konkreta sammansatta produktivkrafter? Eller m.a.o. vad utgör produktivkraftens väsen (om vi med produktivkraften menar den sammansatta produktivkraften)? Denna sammansatta produktivkraft utgörs av ett arbete, ett arbetsmedel och ett arbetsobjekt sådana att arbetet kan omforma arbetsobjektet till ett föreställt bruksvärde med hjälp av arbetsmedlet. Den sammansatta produktivkraften kännetecknas således av möjligheten till produktion av bruksvärden. En ändamålsenlig produktion av bruksvärden är således inte någon given egenskap hos produktivkraften, utan en möjlighet som under vissa betingelser kan förverkligas i ett bestämt bruksvärde. Arbetsprocessen kan emellertid avbrytas eller misslyckas, vilket innebär att produktivkraften inte förverkligar sin möjlighet till produktion av det bestämda bruksvärdet. Den sammansatta produktivkraften kommer i så fall 83 att vara en Produktivkraft-I-Sig. Möjligheten till ändamålsenlig produktion av bruksvärden är således den kännetecknande möjligheten för den sammansatta produktivkraften. Det är emellertid inte möjligheten till produktion av vilka planerade bruksvärden som helst, som är gemensam för de olika sammansatta produktivkrafterna. Den möjliga produktionen av bruksvärden är hos varje sammansatt produktivkraft begränsad av de i produktivkraften ingående produktivkrafternas begränsningar. Den möjliga produktionen av bruksvärden är m.a.o. hos varje sammansatt produktivkraft begränsad av de begränsningar som tillkommer det i produktivkraften ingående arbetet, arbetsmedlet och arbetsobjektet, d.v.s. av arbetarens kunskap och förmåga att omsätta denna kunskap i arbete, av arbetsmedlets givna egenskaper samt av arbetsobjektets givna egenskaper. Man skulle således kunna säga att det som kännetecknar den sammansatta produktivkraften, d.v.s. det som utgör produktivkraftens väsen, är den väsentliga möjligheten “av arbetarens kunskap och förmåga, arbetsmedlets och arbetsobjektets givna egenskaper begränsad ändamålsenlig produktion av bruksvärden”. Den enda inre begränsningen hos produktivkrafterna av en möjlig produktion av bruksvärden utgörs alltså av arbetarens kunskap och förmåga samt arbetsmedlets och arbetsobjektets givna egenskaper. En ändamålsenlig förändring av arbetarens kunskap/förmåga och/eller av arbetsmedlens givna egenskaper och/eller av arbetsobjektets givna egenskaper leder följaktligen till att produktivkraften kan producera fler eller annorlunda bruksvärden än vad den tidigare kunde. En sådan förändring av den sammansatta produktivkraften leder till att den i produktivkraften inre begränsningen av den möjliga produktionen av bruksvärden blir mindre snäv. En sådan förändring av produktivkraften leder således till ett utökande av den möjliga ändamålsenliga produktionen av bruksvärden (om endast den sammansatta produktivkraften ej produktionsförhållandena tas i beaktande). Liksom arbetet, arbetsmedlet och arbetsobjektet är krafter i produktionen så kan man säga att de tillsammans utgör en sammansatt kraft i produktionen. De utgör m.a.o. tillsammans en sammansatt produktivkraft. Denna sammansatta produktivkraft definieras av den väsentliga möjligheten “av arbetarens kunskap 84 och förmåga, arbetsmedlets och arbetsobjektets givna egenskaper begränsad, ändamålsenlig produktion av bruksvärden”. Denna möjlighet har sin materiella nödvändiga förutsättning i vissa av arbetets, arbetsmedlets och arbetsobjektets givna materiella egenskaper, d.v.s. i vissa av den sammansatta produktivkraftens givna materiella egenskaper. 6. 2 Produktionsförhållandenas väsen Arbetsprocessens beståndsdelar utgörs alltså av arbetet, arbetsmedlet och arbetsobjektet, vilka tillsammans utgör en sammansatt produktivkraft (eller om man så vill: vilka utgör tre olika produktivkrafter). Denna sammansatta produktivkrafts väsen utgörs av den väsentliga möjligheten “av arbetarens kunskap och förmåga, arbetsmedlets och arbetsobjektet givna egenskaper begränsad, ändamålsenlig produktion av bruksvärden”. Den nödvändiga materiella grunden för denna väsentliga möjlighet är vissa av arbetets, arbetsmedlets och arbetsobjektets givna materiella egenskaper. Arbetsprocessen utgörs emellertid inte bara av dessa tre olika produktivkrafter (av denna sammansatta produktivkraft). Dessutom innefattar arbetsprocessen en materiell organisation av dessa tre produktivkrafter (av denna sammansatta produktivkraft). För att de tre produktivkrafterna skall kunna producera någonting måste de ju sättas i bestämda förhållanden till varandra. För att de tre produktivkrafterna skall bli verksamma måste vissa materiella relationer upprättas mellan dem. De tre produktivkrafterna måste m.a.o. inordnas i något produktionsförhållande (den sammansatta produktivkraften måste få en bestämd materiell struktur). Om man emellertid utgår från tre givna konkreta produktivkrafter (arbete, arbetsmedel och arbetsobjekt) så kommer man att finna att de kan materiellt organiseras på flera olika sätt, eller m.a.o. de kan inordnas i olika slags produktionsförhållanden. Till en del begränsas antalet möjliga produktionsförhållanden av produktivkrafternas utveckling, men inom denna ram finns det oftast några alternativa produktionsförhållanden inom vilka en given konkret sammansatt produktivkraft kan inordnas. Om nu en konkret sammansatt produktivkraft inordnas i ett givet konkret produktionsförhållande så utgör produktivkraften och produktionsförhållandet ett bestämt sätt för produktion, d.v.s. vissa givna 85 egenskaper i den materiella organisationen av produktivkrafterna. Vad utgör då produktionsförhållandenas allmänna kännetecken? Vad definierar de olika materiella organisationerna av produktivkrafter eller m.a.o. vad utgör produktionsförhållandenas artväsen? Det är uppenbart att så länge som de tre olika slagen av produktivkrafter inte har några materiella relationer så kan de inte förverkliga en produktion av bruksvärden. Om vi nu bortser från produktivkrafterna och endast betraktar deras materiella organisation, så gäller således att det som kännetecknar varje materiell organisation av produktivkrafter, d.v.s. det som kännetecknar varje produktionsförhållande, är att den (det) kan vara en produktion av bruksvärden. Produktionsförhållandena har inte som given egenskap att de är ändamålsenliga produktioner av bruksvärden, värden eller mervärden. Ibland “vilar” ju arbetsprocessen, d.v.s. ibland händer det av någon anledning att den materiella organisationen av produktivkrafterna inte användes. Det som således kännetecknar produktionsförhållandena är möjligheten till ändamålsenlig produktion av bruksvärden. Det är nu emellertid klart att det i den materiella organisationen av produktivkrafterna, d.v.s. i produktionsförhållandena, finns en inre begränsning av den möjliga ändamålsenliga produktionen av bruksvärden. Produktionsförhållandena kännetecknas av möjligheten till produktion av bruksvärden. Detta är emellertid en för allmän formulering av produktionsförhållandenas väsentliga möjlighet. Om vi betraktar ett givet produktionsförhållande, d.v.s. en given materiell organisation av produktivkrafter, så gäller att i denna givna materiella organisation är inte vilka ändamålsenliga produktioner av bruksvärden som helst möjliga, även om vi bortser från produktivkrafterna. Möjligheten till ändamålsenlig produktion av bruksvärden är begränsad av de egenskaper som tillkommer den materiella organisationen som sådan (obs att vi bortser från produktivkrafterna och endast betraktar den materiella organisation de är inordnade i). Det som således är gemensamt för alla produktionsförhållanden (alla materiella organisationer ar produktivkrafter), d.v.s. det som utgör produktionsförhållandenas väsen, är alltså mer specifikt möjligheten “av en ändamålsenlig produktion or bruksvärden, begränsad av produktionsförhållandets givna egenskaper’’. Denna möjlighet har som nödvändig materiell förutsättning vissa av 86 produktionsförhållandets givna materiella egenskaper, d.v.s. vissa givna egenskaper i den materiella organisationen av produktivkrafterna. Innan vi går in på en diskussion av några konkreta produktionsförhållanden kan vi nu kort analysera förhållandet mellan å ena sidan den sammansatta produktivkraftens väsen och produktionsförhållandets väsen i ett givet produktionssätt. Man kan härvid urskilja två förhållanden. Den sammansatta produktivkraftens väsen utgjordes alltså av möjligheten “av arbetarens kunskap och förmåga, arbetsmedlets och arbetsobjektets givna egenskaper begränsad, ändamålsenlig produktion av bruksvärden”. Produktionsförhållandets väsen utgjordes av möjligheten “av en ändamålsenlig produktion av bruksvärden begränsad av produktionsförhållandets givna egenskaper”. Om man nu alltså undersöker relationen mellan å ena sidan den sammansatta produktivkraftens väsentliga möjlighet och å andra sidan produktionsförhållandets väsentliga möjlighet så kommer vi att upptäcka två olika slags produktionsförhållanden. För det första har vi den typ av produktionsförhållanden i vilka den av produktionsförhållandets givna egenskaper begränsade ändamålsenliga produktionen av bruksvärden inte innebär någon ytterligare begränsning av den hos produktivkraften möjliga produktionen av bruksvärden. Den sammansatta produktivkraften kännetecknas av möjligheten till en produktion av bruksvärden endast begränsad av arbetarens kunskap och förmåga, arbetsmedlets och arbetsobjektets givna egenskaper. Den materiella organisationen av produktivkrafterna, d.v.s. produktionsförhållandena, kommer i detta fall inte att utgöra någon ytterligare begränsning av den möjliga produktionen av bruksvärden, eller mer exakt de givna egenskaperna hos den materiella organisationen av produktivkrafterna kommer i detta fall inte att utgöra någon ytterligare nödvändig begränsning av den möjliga ändamålsenliga produktionen av bruksvärden. Naturligtvis kan tillfälliga begränsningar uppstå, men dessa kan lösas utan någon kvalitativ förändring av produktionsförhållandena (av den materiella organisationen). För det andra har vi emellertid den typ av produktionsförhållanden i vilka produktionsförhållandets givna egenskaper, d.v.s. den materiella organisationens givna egenskaper, med nödvändighet innebär en ytterligare begränsning av den 87 hos produktivkrafterna möjliga produktionen av bruksvärden. De givna egenskaperna hos den materiella organisationen av produktivkrafterna, d.v.s. hos produktionsförhållandet, kommer i detta fall att utgöra en ytterligare nödvändig begränsning av den utifrån produktivkrafterna möjliga produktionen av bruksvärden. Ett sådant produktionsförhållande, d.v.s. en sådan materiell organisation av produktivkrafterna, innebär alltså att en möjlig produktion av bruksvärden som endast är begränsad av produktivkrafternas givna egenskaper inte kan förverkligas. Ett produktionssätt som innehåller ett sådant produktionsförhållande, d.v.s. innehåller en sådan materiell organisation av produktivkrafterna, kommer således med nödvändighet att innehålla en olöslig (dialektisk) motsägelse mellan den sammansatta produktivkraftens väsentliga möjlighet och de givna materiella egenskaper hos produktionsförhållandet, vilka utgör den nödvändiga förutsättningen för den väsentliga möjlighet som kännetecknar detta produktionsförhållande. Med andra ord gäller för varje produktionssätt i vilket den av produktivkrafternas givna egenskaper begränsade möjliga ändamålsenliga produktionen av bruksvärden, dessutom med nödvändighet begränsas ytterligare av de givna materiella egenskaper hos produktionsförhållandet, vilka utgör den materiella grunden för produktionsförhållandets väsentliga möjlighet, att detta produktionssätt innefattar en olöslig (antagonistisk) dialektisk motsägelse, eftersom den sammansatta produktivkraftens väsentliga möjlighet med nödvändighet kommer att förbli oförverkligad (motsagd) under detta produktionsförhållande. Denna motsägelse är alltså olöslig så länge som produktionsförhållandet (och följaktligen produktionssättet) består. Det enda sätt på vilket denna motsägelse kan lösas, d.v.s. en produktion av bruksvärden endast begränsad av produktivkrafternas givna egenskaper kan förverkligas, är genom en omorganisation av de materiella relationerna mellan produktivkrafterna. Det enda sätt på vilket denna motsägelse kan lösas är således genom ett upplösande av de givna produktionsförhållandena och ett ersättande av dessa med nya produktionsförhållanden. Jag har i avsnitt 5.6 kort diskuterat två huvudtyper av arbetsprocesser, d.v.s. två huvudtyper av produktionssätt. Det ena var det förkapitalistiska produk88 tionssättet vars materiella organisation av arbetsprocessen, d.v.s. vars produktionsförhållande, kännetecknades av den väsentliga möjligheten “produktion av en (av den härskande klassens behov) begränsad mängd bruksvärden’’. Det andra var det kapitalistiska produktionssättet vars materiella organisation av arbetsprocessen, d.v.s. vars produktionsförhållande, kännetecknades av den väsentliga möjligheten ‘ ‘produktion av mervärde’’. Det förkapitalistiska produktionsförhållandet kännetecknas alltså av den väsentliga möjligheten ‘ ‘produktion av en lav den härskande klassens behov) begränsad mängd bruksvärden’ ‘. Det kapitalistiska produktionsförhållandet kännetecknas av den väsentliga möjligheten “produktion av mervärde”. Det är uppenbart att i båda dessa typer av produktionsförhållande finns det en begränsning av den möjliga produktionen av bruksvärden utöver produktivkrafternas begränsade möjlighet till produktion av bruksvärden. I de förkapitalistiska produktionsförhållandena är denna ytterligare begränsning bestämd av den härskande klassens behov, d.v.s. förutom produktivkrafternas begränsade möjlighet till produktion av bruksvärden gäller här att den härskande klassens behov utgör en ytterligare begränsning av produktionen av bruksvärden (eftersom produktionsförhållandena är en materiell organisation av arbetsprocessen som möjliggör en produktion av bruksvärden som tillfredsställer den härskande klassens behov). I de kapitalistiska produktionsförhållandena är denna ytterligare begränsning bestämd av produktionen av mervärde, d.v.s. förutom produktivkrafternas begränsade möjlighet till produktion av bruksvärden gäller här att kravet att de producerade bruksvärdena skall vara så stora mervärden som möjligt utgör en ytterligare begränsning av produktionen av bruksvärden (eftersom produktionsförhållandena är en materiell organisation av arbetsprocessen som möjliggör en produktion av mervärden). I både de förkapitalistiska och de kapitalistiska produktionssätten gäller alltså att det råder en antagonistisk (olöslig) motsägelse mellan produktionsförhållandena (den materiella organisationen av produktivkrafterna) och produktivkrafterna, eftersom produktionsförhållandenas givna egenskaper (åtminstone de som utgör en nödvändig förutsättning för den väsentliga möjlighet som definierar produktionsförhållandet) med nödvändighet ytterligare begränsar den av produktivkrafterna 89 begränsade möjligheten till produktion av bruksvärden. I dessa produktionssätt gäller alltså att arbetsprocessen är organiserad för produktion av en viss typ av bruksvärden. Produktionsförhållandena möjliggör m.a.o. en produktion av en viss typ av bruksvärden. Denna speciella möjlighet har som nödvändig förutsättning vissa givna egenskaper i produktionsförhållandena och dessa givna egenskaper kommer följaktligen att ytterligare begränsa den mer allmänna möjlighet till produktion av bruksvärden som finns hos produktivkrafterna. Denna antagonistiska motsägelse uppträder alltså alltid i dessa typer av produktionssätt. I dessa produktionsförhållanden finns det nämligen en begränsning av produktionen av bruksvärden utöver produktivkrafternas egen begränsning. Denna ytterligare begränsning (denna antagonistiska motsägelse) uppträder emellertid inte med en gång i produktionssättet. Det är först då produktivkrafterna i produktionssättet utvecklats som den av dessa mer utvecklade produktivkrafter begränsade möjliga produktionen av bruksvärden blir ytterligare begränsad av produktivkrafternas materiella organisation, d.v.s. av produktionsförhållandena. Så länge som produktivkrafterna själva (på grund av sin låga utveckling) kraftigt begränsar den möjliga produktionen av bruksvärden, så kommer t.ex. den härskande klassens behov inte ytterligare begränsa bruksvärdeproduktionen. Det kan t.o.m. vara så att den härskande klassens behov snarare påskyndar utvecklingen av produktivkrafterna för att möjliggöra en ökad produktion av bruksvärden. I det ögonblick då produktivkrafternas utveckling nått så långt att den utifrån produktivkrafterna möjliga produktionen av bruksvärden överskrider den utifrån produktionsförhållandet möjliga produktionen av bruksvärden, d.v.s. överskrider den produktion av bruksvärden som är tillräcklig för den härskande klassens behov, så kommer denna vidare produktion av bruksvärden att hämmas. Produktionen av bruksvärden kommer att utöver produktivkrafternas begränsning, ytterligare begränsas av den härskande klassens behov (eller brist på behov). Först i och med detta uppstår alltså den antagonistiska motsägelsen mellan produktivkrafternas väsentliga möjlighet och produktionsförhållandets väsentliga materiella egenskaper. Samma sak gäller för det kapitalistiska produktionssättet. Så länge som 90 produktivkrafterna själva (på grund av sin relativt låga utveckling) kraftigt begränsar den möjliga produktionen av bruksvärden, så kommer produktivkrafternas materiella organisation för mervärdesproduktion inte att ytterligare begränsa bruksvärdeproduktionen. Snarare gäller att mervärdeproduktionen påskyndar produktivkrafternas utveckling. I det läge då produktionen av vissa bruksvärden alltför litet bidrar till mervärdeproduktionen, så kommer emellertid en vidare produktion av dessa bruksvärden att hämmas. Produktionen av bruksvärden kommer i detta läge att utöver produktivkrafternas begränsning ytterligare begränsas av mervärdeproduktionen. Först i och med detta uppstår alltså den antagonistiska motsägelsen mellan produktivkrafternas väsentliga möjlighet och det kapitalistiska produktionsförhållandets väsentliga materiella egenskaper. I både de förkapitalistiska och de kapitalistiska produktionssätten gäller alltså enligt Marx att de givna produktionsförhållandena hela tiden driver fram en ytterligare utveckling av produktivkrafterna samtidigt som de begränsar dessa produktivkrafters möjliga bruks värdeproduktion. Ju längre dessa produktionssätt existerar ju mer kommer produktivkrafterna att utvecklas och ju mer kommer dessa produktivkrafter följaktligen att motsägas, d.v.s. ju större kommer begränsningen av dessa produktivkrafters möjliga bruksvärdeproduktion att bli. Ovanstående produktionsförhållanden är således inte materiella organisationer, i vilka produktionen av mervärden endast begränsas av produktivkrafternas givna egenskaper. Ovanstående produktionsförhållande är istället materiella organisationer, som är organiserade just för att begränsa bruksvärdeproduktionen utöver produktivkrafternas begränsning, antingen genom att bruksvärdena dessutom måste tillfredsställa den härskande klassens behov eller dessutom måste vara så stora mervärden som möjligt. Även om motsägelsen mellan produktivkrafternas möjliga bruksvärdeproduktion och produktionsförhållandets väsentliga materiella egenskaper, inte uppträder med en gång i produktionssättet så gäller alltså att den med nödvändighet måste uppträda (då produktivkrafterna utvecklats tillräckligt) och att den därefter uppenbarligen inte kan lösas på annat sätt än att produktionsförhållandet upplöses. I dessa produktionssätt kommer m.a.o. en antagonistisk motsägelse mellan produk91 tivkrafter och produktionsförhållande med nödvändighet att uppstå och därefter bestå. “I stora drag kan asiatiskt, antikt, feodalt och modernt borgerligt produktionssätt betecknas som progressiva epoker av den ekonomiska samhällsformationen. De borgerliga produktionsförhållandena är den samhälleliga produktionsprocessens sista antagonistiska form. . . Med denna samhällsformation slutar därför det mänskliga samhällets förhistoria’’. (Till kritiken av den politiska ekonomin s. 10). Dessa olika produktionsförhållanden avlöser varandra i progressiv ordning såtillvida att det efterkommande begränsar den utifrån produktivkrafterna möjliga bruksvärdeproduktionen mindre än det föregående produktionsförhållandet. De produktionsförhållanden vi ovan diskuterat måste således med nödvändighet motsäga produktivkrafternas väsentliga möjlighet, d.v.s. produktivkrafternas möjliga bruksvärdeproduktion. Detta medför att då denna motsägelse blir alltför ”besvärande” så måste produktionsförhållandet upplösas och ersättas med ett nytt, vilket kanske i sin tur efterhand också kommer att motsäga produktivkrafternas väsentliga möjlighet om än vid ett senare stadium av produktivkrafternas utveckling. Istället för att ständigt organisera produktivkrafterna i produktionsförhållanden som efter hand kommer att motsäga produktivkrafterna, vore det därför rimligt att söka efter en materiell organisation av produktivkrafterna, i vilken den möjliga produktionen av bruksvärdet endast begränsas av produktivkrafternas givna egenskaper. I ett sådant produktionssätt kommer produktionsförhållandet (den materiella organisationen av produktivkrafterna) aldrig att på ett olösligt sätt motsäga produktivkrafterna, eftersom produktionsförhållandets väsentliga materiella egenskaper inte utgör någon ytterligare begränsning av bruksvärdeproduktionen utöver den som produktivkrafternas givna egenskaper utgör. Ett sådant produktionsförhållande innebär alltså att produktivkrafterna är materiellt organiserade på ett sådant sätt att denna materiella organisation låter produktivkrafternas givna egenskaper vara den enda begränsningen av den möjliga bruksvärdeproduktionen. I detta produktionssätt kommer således arbetarens kunskap och förmåga, arbetsmedlets och arbetsobjektets givna egenskaper utgöra de enda begränsningarna för den möjliga produktionen av bruksvärden. De enda begränsningarna av 92 den möjliga produktionen av bruksvärden kommer att utgöras av i produktivkrafterna “inre” begränsningar. Den väsentliga möjlighet som kännetecknar produktionsförhållandet kan uppenbarligen inte vara “produktion av en (av den härskande klassens behov) begränsad mängd bruksvärden” och inte heller “produktion av mervärde”. Istället måste produktionsförhållandet kännetecknas av att bruksvärdeproduktionen begränsas förutom av arbetsmedlens och arbetsobjektens givna egenskaper endast av arbetarnas (de arbetandes) kunskap, förmåga och värden. I så fall kommer ju den möjliga produktionen av bruksvärden endast att begränsas av produktivkrafterna själva. Bland arbetarna måste man rimligen inkludera blivande och “pensionerade” arbetare liksom dessa familjer. Det som kännetecknar denna typ av produktionsförhållanden är således den väsentliga möjligheten “produktion av en (av folkets planering) begränsad mängd bruksvärden”. Produktivkrafterna kommer härvid materiellt att organiseras för att möjliggöra en av folket planerad bruksvärdeproduktion. Denna materiella organisation kommer härvid inte att utgöra någon ytterligare begränsning av den av produktivkrafterna begränsade möjliga bruksvärdeproduktionen, eftersom folket själv är en produktivkraft. Denna typ av produktionsförhållande bör rimligen ha ett namn och Marx kallar denna typ av produktionsförhållanden för kommunistiska produktionsförhållanden. (Härvid måste betonas att Marx inte påstår att det är en lätt uppgift att utveckla ett kommunistiskt produktionsförhållande). Först i och med det kommunistiska produktionsförhållandet skapas alltså ett produktionssätt (det kommunistiska produktionssättet) som inte kan uppvisa antagonistiska (olösliga) motsägelser, eftersom det kommunistiska produktionsförhållandet inte ytterligare begränsar den möjliga bruksvärdeproduktionen utöver produktivkrafternas begränsning. Observera att detta är det enda som menas med kommunism. Kommunism är alltså endast en term som betecknar ett produktionsförhållande vilket inte begränsar den möjliga bruksvärdeproduktionen utöver produktivkrafternas begränsning. Kommunism är således endast en term som betecknar ett produktionsförhållande (en materiell organisation av produktivkrafter) vars väsentliga möjlighet är “produktion av en (av folkets planering) begränsad mängd bruksvärden”. Kommunism är ingenting annat, 93 även om denna omvandling av produktivkrafternas materiella organisation naturligtvis får genomgripande konsekvenser för hela den övriga samhällsbyggnaden. Den för människorna viktigaste konsekvensen är den att eftersom arbetet ingår som en produktivkraft i arbetsprocessen, och eftersom arbetet ytterst är begränsat av människans väsentliga möjligheter, så kommer ett produktionsförhållande som är anpassat till produktivkrafterna också att vara ett produktionsförhållande som är anpassat till människans väsentliga möjligheter. Det kommunistiska produktionssättet kommer följaktligen att vara “en högre samhällsform, vars grundprincip är varje enskild människas fullständiga och fria utveckling”. (Kapitalet del I s. 521). Först i det kommunistiska produktionssättet kommer således människan att “räknas” som människa. Kommunism är således inte något “lyckorike” eller ett konfliktlöst samhälle. Kommunism är endast ett produktionsförhållande, som tillåter förverkligandet av produktivkrafternas väsentliga möjlighet. Som en konsekvens av detta kommer människan att börja räknas som människa och såtillvida utgör det kommunistiska produktionssättet endast den egentliga början på det mänskliga samhällets historia. 6. 3 Överbyggnadens väsen Varje produktionsförhållande är alltså en materiell organisation av produktivkrafter, organiserad för en ändamålsenlig produktion av vissa bruksvärden. Den väsentliga möjlighet som kännetecknar varje produktionsförhållande är således möjligheten “av produktionsförhållandets givna egenskaper begränsad, ändamålsenlig produktion av bruksvärden”. Vi har ovan diskuterat olika typer av produktionsförhållanden med avseende på om de motsäger produktivkrafterna eller inte. Man kan emellertid även göra en annan indelning av produktionsförhållanden. Om vi t.ex. betraktar ett givet produktionsförhållande som det kapitalistiska produktionsförhållandet så gäller alltså att detta produktionsförhållande är en materiell organisation för produktion av mervärden. Om vi betraktar samtliga de kapitalistiska produktionsförhållandena i ett samhälle så betraktar vi således det samhälleliga kapitalistiska produktionsförhållandet, vilket alltså är en sammansatt materiell organisation, organiserad för produktion av mervärde. Om vi dessutom betraktar de produktivkrafter som ingår i 94 detta samhälleliga produktionsförhållande, så betraktar vi alltså det samhälleliga kapitalistiska produktionssättet. Det samhälleliga kapitalistiska produktionssättet utgörs alltså av alla de arbetsprocesser i samhället vilka är organiserade för mervärdesproduktion eller m.a.o. av alla kapitalistiska produktionsförhållanden, alla de i dessa produktionsförhållanden ingående produktivkrafterna samt alla faktiska produktioner som resulterar i dessa produktionsförhållanden. Om vi nu betraktar ett samhälleligt kapitalistiskt produktionssätt så gäller att det alltid uppstår en mängd problem vilka är relaterade till detta produktionssätt. Dessa problem kan alltså vara relaterade till de faktiska produktionerna, till produktionsförhållandena eller till produktivkrafterna. Ju mer produktivkrafterna utvecklas, desto fler sådana problem uppstår dels p.g.a. den ökade tekniska komplexiteten hos produktivkrafterna dels p.g.a. det ökade förnekandet av produktivkrafterna. Om dessa problem kan lösas utan att hota mervärdesproduktionen, så innebär detta ett stärkande av produktionssättet jämfört med om problemen förblir olösta. Om problem som är relaterade till ett produktionssätt förblir olösta så kommer ju detta att kunna medföra störningar i produktionssättet. Även om alltså inte alla problem kan lösas, så måste man försöka lösa de problem som är relaterade till produktionssättet, för att produktionssättet skall fungera friktionsfritt. För att lösa dessa problem måste nya arbetsprocesser inrättas. Dessa arbetsprocesser kommer härvid inte att vara organiserade för mervärdesproduktion, d.v.s. de kommer inte att utgöra kapitalistiska produktionssätt. Dessa arbetsprocesser kommer istället vara materiellt organiserade för att producera bruksvärden som är lösningar på de problem som är relaterade till produktionssättet och där dessa lösningar inte hotar mervärdesproduktionen. Dessa arbetsprocessers väsentliga möjlighet är således “produktion av bruksvärden, vilka är lösningar på problem relaterade till det kapitalistiska produktionssättet, och där dessa lösningar inte hämmar, hotar mervärdesproduktionen”. Det i denna arbetsprocess ingående produktionsförhållandet, d.v.s. den materiella organisationen av denna arbetsprocess, kännetecknas således av möjligheten “av produktionsförhållandets givna egenskaper begränsad, ändamålsenlig produktion av bruksvärden, vilka är lösningar på produktionssättsproblem, vilka inte hotar produktionen av mervärde”. 95 Dessa produktionsförhållanden och de däri ingående produktivkrafterna utgör således inte ett kapitalistiskt produktionssätt, men utgör däremot en överbyggnad på det samhälleliga kapitalistiska produktionssättet. Det samhälleliga kapitalistiska produktionssättets överbyggnad utgörs således av produktionssätt, vilka möjliggör lösningar på problem som är relaterade till det kapitalistiska produktionssättet, d.v.s. antingen till det kapitalistiska produktionsförhållandet, till de produktivkrafter som ingår i detta produktionsförhållande eller till de faktiska produktioner som dessa produktionsförhållanden resulterar i. (Vad beträffar de problem som är relaterade till produktivkrafterna är de alltså inte avhängiga av de kapitalistiska produktionsförhållandena). Dessa “problemlösande” produktionssätt utgör således en överbyggnad på det kapitalistiska produktionssättet såtillvida att de problem som bearbetas i överbyggnaden har som nödvändig förutsättning någon eller några av det kapitalistiska produktionssättets beståndsdelar. Detta medför att det i den kapitalistiska överbyggnaden liksom i det kapitalistiska produktionssättet råder en olöslig motsägelse mellan produktivkrafternas väsentliga möjlighet och produktionsförhållandena. I den kapitalistiska överbyggnaden begränsas ju inte produktionen av lösningar på problem endast av det i arbetsprocessen ingående arbetet, arbetsmedlen och arbetsobjektet (d.v.s. problemet) utan dessutom begränsas produktionen av lösningar av att lösningarna inte får hota mervärdesproduktionen i det kapitalistiska produktionssättet. Produktionen av lösningar på problem som är relaterade till det kapitalistiska produktionssättet begränsas således inte bara av arbetarens (problemlösarens) kunskap och förmåga, arbetsmedlets givna egenskaper och arbetsobjektets (problemets) givna egenskaper utan dessutom av produktionsförhållandets givna egenskaper, ty produktionsförhållandet är en materiell organisation av problemlösaren, arbetsmedlet och problemet, vilken är så organiserad att endast lösningar som inte hotar mervärdesproduktionen är möjliga. Produktionsförhållandet utgör således en ytterligare begränsning av produktionen av lösningar utöver den begränsning som produktivkrafterna medför. I den kapitalistiska överbyggnaden råder således en olöslig motsägelse mellan produktivkrafterna och produktionsförhållandena. Det kapitalistiska produktionssättet utgörs således av produktivkrafter och produktionsförhål96 landen, vilka är organiserade för mervärdesproduktion. Den kapitalistiska överbyggnaden utgörs av produktivkrafter och produktionsförhållanden, vilka är organiserade för produktion av lösningar på problem som är relaterade till det kapitalistiska produktionssättet och där lösningarna inte hotar mervärdesproduktionen. För att komplicera diskussionen ytterligare bör tilläggas att det naturligtvis även kommer att finnas problem som är relaterade till den kapitalistiska överbyggnaden. De arbetsprocesser som är organiserade för att lösa dessa problem är således organiserade för att producera lösningar på problem som är relaterade till produktionssätt som i sin tur är organiserade för att producera lösningar på problem som är relaterade till det kapitalistiska produktionssättet. Dessa arbetsprocesser, d.v.s. dessa produktionssätt ingår naturligtvis även i den kapitalistiska överbyggnaden ty även om de inte är organiserade för att producera lösningar på problem som är direkt relaterade till det kapitalistiska produktionssättet, så är de organiserade för att producera lösningar på problem som är indirekt relaterade till det kapitalistiska produktionssättet. De är ju organiserade för att producera lösningar på problem som är direkt relaterade till produktionssätt, vilka är organiserade för att producera lösningar på problem som är direkt relaterade till det kapitalistiska produktionssättet. Det finns naturligtvis även i dessa arbetsprocesser problem, vilka bearbetas i andra arbetsprocesser, vilka således kommer att vara organiserade för att producera lösningar på problem som är ännu mer indirekt relaterade till det kapitalistiska produktionssättet o.s.v. Den kapitalistiska överbyggnaden utgörs emellertid av samtliga de produktionssätt vilka är organiserade för att producera lösningar på problem som är (direkt eller indirekt) relaterade till det kapitalistiska produktionssättet. Utifrån ovanstående diskussion av det kapitalistiska produktionssättet och den kapitalistiska överbyggnaden kan man naturligtvis generalisera till produktionssätt och överbyggnader överhuvudtaget. Man kan således urskilja två slags produktionssätt. För det första finns det produktionssätt som utgörs av produktionsförhållande och produktivkrafter, vilka är materiellt organiserade för produktion av bruksvärden, vilka ej är lösningar på problem (som är relaterade 97 till något produktionssätt). De i dessa produktionssätt ingående produktionsförhållandena, d.v.s. de materiella organisationerna av dessa arbetsprocesser, kännetecknas således av möjligheten “av produktionsförhållandets givna egenskaper begränsad produktion av bruksvärden, vilka ej är lösningar på problem (relaterade till något produktionssätt)”. För det andra finns det produktionssätt som utgörs av produktionsförhållande och produktivkrafter, vilka är materiellt organiserade för produktion av bruksvärden, vilka är lösningar på problem som är relaterade till något produktionssätt. Dessa produktionssätt utgör härvid en överbyggnad på det produktionssätt som problemet är relaterat till, eftersom de alltså har det problemställande produktionssättet som nödvändig förutsättning. De i dessa produktionssätt ingående produktionsförhållandena, d.v.s. de materiella organisationerna av dessa arbetsprocesser, kännetecknas således av möjligheten “av produktionsförhållandets givna egenskaper begränsad produktion av bruksvärden, vilka är lösningar på problem som är relaterade till ett produktionssätt och där dessa lösningar inte hotar den produktion av bruksvärden som detta produktionssätt är organiserat för’’. För dessa nå olika typer av produktionssätt gäller att den första typen utgörs av produktionssätt som utgör en grund på vilket den andra typen av produktionssätt är en överbyggnad. Den första typen utgörs av produktionssätt vilka är organiserade för produktion av bruksvärden som inte är problemlösningar och den andra typen utgörs av produktionssätt vilka är organiserade för produktion av bruksvärden som är lösningar på problem som uppkommer i produktionssätten av den första typen. I varje samhälle kommer således vissa produktionssätt att tillhöra ett (eller flera olika) grundläggande produktionssätt medan andra kommer att tillhöra en överbyggnad på detta (eller var och en av dessa) grundläggande produktionssätt. I slav-samhället kommer man att finna ett slaveri-produktionssätt och en slaveri-överbyggnad; i det feodala samhället kommer man att finna ett feodalt produktionssätt och en feodal överbyggnad; i det kapitalistiska samhället kommer man att finna ett kapitalistiskt produktionssätt och en kapitalistisk överbyggnad; i det kommunistiska samhället kommer man att finna ett kommunistiskt produktionssätt och en kommunistisk överbyggnad. “I sitt livs samhälleliga produktion träder människorna i bestämda, nödvändiga, av deras vilja oberoende förhållanden, 98 produktionsförhållanden, som motsvarar en bestämd utvecklingsgrad av deras materiella produktivkrafter. Summan av dessa produktionsförhållanden bildar samhällets ekonomiska struktur, den reella bas, på vilken en juridisk och politisk överbyggnad reser sig och vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet. Det materiella livets produktionssätt är bestämmande för den sociala, politiska och andliga livsprocessen överhuvudtaget”. (Till kritiken av den politiska ekonomin, s. 9). Överbyggnadens väsen utgörs således av den väsentliga möjligheten “produktion av bruksvärden, vilka är lösningar på problem som är relaterade till ett bestämt produktionssätt, och där dessa lösningar inte hotar den produktion av bruksvärden som detta produktionssätt är organiserat för’’. Dessa problemlösningar kan naturligtvis delvis vara mervärden, vilket innebär att problemlösningarnas respektive värde är större än värdet av den arbetskraft som framställt respektive problemlösning. Den diskussion av förhållandet mellan produktivkrafter och produktionsförhållande som fördes i föregående avsnitt är naturligtvis även giltig för de produktionssätt som ingår i en överbyggnad. Liksom för produktionssätten i den “ekonomiska strukturen”, d.v.s. de grundläggande produktionssätten, så gäller för produktionssätten i överbyggnaden att den materiella organisationen av produktivkrafterna, d.v.s. produktionsförhållandet, kan ha sådana egenskaper att det med nödvändighet motsäger produktivkrafternas möjliga produktion av bruksvärden. Detta innebär alltså att den materiella organisationen av produktivkrafterna utgör en ytterligare begränsning av den möjliga produktionen av bruksvärden utöver den begränsning som produktivkrafterna medför. Vad beträffar produktionssätten i överbyggnaden innebär detta att problemlösarens kunskap och förmåga, hans arbetsmedels givna egenskaper samt problemets (arbetsobjektets) givna egenskaper begränsar den möjliga produktionen av lösningar på problemet (bruksvärden). Men utöver denna begränsning kan alltså även den materiella organisationen av dessa produktivkrafter, d.v.s. produktionsförhållandet, ytterligare begränsa den möjliga produktionen av lösningar, genom t.ex. att vara så organiserad att det endast möjliggör en produktion av lösningar som inte hotar produktionen av bruksvärden i det produktionssätt som problemet är relaterat till. Om så är fallet råder det en 99 motsägelse (som är olöslig) i överbyggnaden mellan å ena sidan produktivkrafternas väsentliga möjlighet och å andra sidan produktionsförhållandet. Först då produktionsförhållandet kännetecknas av att bruksvärdeproduktionen (produktionen av lösningar), förutom av arbetsmedlens och arbetsobjektens (problemens) givna egenskaper, endast begränsas av arbetarnas (d.v.s. inte bara problemlösarna utan arbetarna överhuvudtaget) kunskaper, förmågor och värden, först då gäller att det inte kan uppstå någon olöslig motsägelse mellan produktivkrafter och produktionsförhållande. Det som kännetecknar denna typ av produktionsförhållanden är således den väsentliga möjligheten “produktion av en (av folkets planering) begränsad mängd bruksvärden (problemlösningar)”. Produktivkrafterna i överbyggnaden kommer härvid materiellt att organiseras för att möjliggöra en av folket planerad begränsning av produktionen av problemlösningar. Sådana kommunistiska produktionsförhållanden i överbyggnaden förutsätter uppenbarligen att kommunistiska produktionsförhållanden redan är genomförda i den ekonomiska basen, ty överbyggnadens produktionssätt är ju organiserade för att lösa problem som är relaterade till det grundläggande produktionssättet, så att dessa problemlösningar inte hotar det grundläggande produktionssättets bruks värdeproduktion. Om således det inte råder en av folket planerad bruksvärdeproduktion i det grundläggande produktionssättet så råder det inte heller en av folkets planering begränsad produktion av lösningar i överbyggnaden, utan i överbyggnaden råder en produktion av lösningar som inte hotar en bruksvärdeproduktion som ej är planerad av folket. Först då det råder en av folket planerad produktion av bruksvärden i det grundläggande produktionssättet, så kommer “en produktion av lösningar som inte hotar bruksvärdeproduktionen i det grundläggande produktionssättet” att innebära “en av folkets planering begränsad produktion av lösningar”. Eftersom problemlösarna såsom arbetare ingår i folket, så kommer således detta inte att innebära någon yttre begränsning av produktivkrafterna i överbyggnaden. Produktivkrafterna i överbyggnaden kommer m.a.o. härvid endast att begränsas av produktivkrafternas (de samhälleliga produktivkrafternas) givna egenskaper. Överbyggnadernas väsen utgörs således av den väsentliga möjligheten 100 “produktion av lösningar på problem som är direkt eller indirekt relaterade till ett bestämt grundläggande produktionssätt, och där dessa lösningar inte hotar den produktion av bruksvärden som detta produktionssätt är organiserat för”. Överbyggnaden har följaktligen ett bestämt produktionssätt som nödvändig förutsättning och utifrån ett bestämt produktionssätt är flera olika (men ett begränsat antal) överbyggnader möjliga. Detta sista innebär att eftersom det hela tiden sker problemförskjutningar i det grundläggande produktionssättet så kommer ständigt vissa arbetsprocesser i överbyggnaden att bli överflödiga och därför upphöra medan andra arbetsprocesser tillkommer för att lösa de nyuppkomna problemen. Medan således det grundläggande produktionssättet blir relativt oförändrat, bortsett från att det sker problemförskjutningar (d.v.s. gamla problem löses och nya problem uppkommer), så kommer överbyggnaden under denna tidsperiod att genomgå avsevärda förändringar, eftersom den är organiserad för att lösa de problem som är direkt eller indirekt relaterade till det grundläggande produktionssättet. Utifrån ett bestämt produktionssätt är således flera olika överbyggnader möjliga, men där dessa överbyggnader har det gemensamt att de har produktionssättet som nödvändig förutsättning såtillvida att de alla är organiserade för att producera sådana lösningar på problem som är direkt eller indirekt relaterade till produktionssättet, att dessa lösningar inte hotar den produktion av bruksvärden som detta produktionssätt är organiserat för. Överbyggnaden utgörs således av de arbetsprocesser som är organiserade för att producera lösningar på problem som är direkt eller indirekt relaterade till ett grundläggande produktionssätt, och där dessa lösningar inte hotar den produktion av bruksvärden som detta produktionssätt är organiserat för. För att ett sådant problem skall kunna lösas erfordras nu två saker. För det första måste problemlösarna ha kunskap om (eller producera kunskap om) problemet. För det andra måste problemlösarna använda denna kunskap för att producera en problemlösning. En arbetsprocess som är organiserad för att producera en lösning på ett problem sönderfaller följaktligen oftast i två gentemot varandra relativt oberoende arbetsprocesser, nämligen först en arbetsprocess som är organiserad för att producera kunskap om problemet och dessutom 101 en arbetsprocess som är organiserad för att använda denna kunskap för att lösa problemet. Om man försöker lösa ett problem kommer man m.a.o. att finna att detta problem sönderfaller i två delproblem. Det första delproblemet är att erhålla kunskap om det ursprungliga problemet och det andra delproblemet är att använda (“praktisera”) denna kunskap för att lösa det ursprungliga problemet. Överbyggnaden består av vissa problemlösande arbetsprocesser, vilka följaktligen först och främst kan indelas i två huvudtyper, nämligen kunskapsproducerande och kunskapspraktiserande arbetsprocesser. De kunskapsproducerande arbetsprocesserna i överbyggnaden är alltså organiserade för att producera kunskap om problem som är direkt eller indirekt relaterade till ett grundläggande produktionssätt, och när denna kunskap inte hotar den produktion av bruksvärden som detta produktionssätt är organiserat för. De kunskapspraktiserande arbetsprocesserna är i sin tur organiserade för att med hjälp av denna kunskap producera lösningar på motsvarande problem, där dessa lösningar inte hotar den produktion av bruksvärden som det grundläggande produktionssättet är organiserat för. Vad beträffar de kunskapsproducerande arbetsprocesserna gäller alltså att de producerar kunskap om problem som är relaterade till produktionssättet och där denna kunskap inte hotar bruksvärdeproduktionen i produktionssättet. Denna kunskap kan vara antingen sann (d. v.s. överensstämma med verkligheten) eller falsk (d.v.s. inte överensstämma med verkligheten). Det kan nämligen uppstå problem som är relaterade till produktionssättet, men där problemet är av en sådan karaktär att all sann kunskap om problemet hotar den bruksvärdeproduktion som produktionssättet är organiserat för. Den enda kunskap som således kan produceras om detta problem kommer härvid att vara falsk kunskap. Man kan m.a.o. i överbyggnaden finna två typer av kunskapsproducerande arbetsprocesser, nämligen vetenskapsproducerande och ideologiproducerande arbetsprocesser. En vetenskapsproducerande arbetsprocess i överbyggnaden är således en arbetsprocess som är organiserad för att producera sann kunskap om ett problem som är relaterat till ett grundläggande produktionssätt och där denna kunskap inte hotar den produktion av bruksvärden som produktionssättet är organiserat för. (Observera att även om de vetenskapsproducerande 102 arbetsprocesserna i överbyggnaden producerar sann kunskap, d.v.s. vetenskap, så begränsas eller hämmas denna vetenskapsproduktion på så sätt att endast sådan sann kunskap produceras som inte hotar den bruksvärdeproduktion som produktionssättet är organiserat för). En ideologiproducerande arbetsprocess i överbyggnaden är å andra sidan en arbetsprocess som är organiserad för att producera falsk kunskap om ett problem som är relaterat till ett grundläggande produktionssätt och där denna kunskap inte hotar den produktion av bruksvärden som produktionssättet är organiserat för. Liksom man kan indela de kunskapsproducerande arbetsprocesserna i överbyggnaden i vetenskapsproducerande och ideologiproducerande, så kan man rent teoretiskt indela de kunskapspraktiserande arbetsprocesserna i överbyggnaden i vetenskapspraktiserande och ideologipraktiserande. Oftast är det emellertid svårt att fastställa huruvida en kunskapspraktiserande arbetsprocess är vetenskaps- eller ideologipraktiserande, eftersom dessa arbetsprocesser sällan är “rena”, utan oftast använder sig både av vetenskap och ideologi vid lösandet av problem. Då vi således analyserar de arbetsprocesser som finns i en överbyggnad kan vi klart urskilja tre slags arbetsprocesser nämligen vetenskapsproducerande, ideologiproducerande samt kunskapspraktiserande (vilka oftast utgör en blandning av vetenskapsoch ideologipraktiserande). Om vi nu fördjupar vårt studium av överbyggnaden så kommer vi vidare att finna att man dessutom kan indela arbetsprocesserna i överbyggnaden efter innehållet i de problem respektive arbetsprocess är organiserad för att lösa. Man kommer härvid bl.a. att finna politiska problem, religiösa problem, juridiska problem, estetiska problem, moraliska problem o.s.v. Runt de politiska problemen grupperas följaktligen politiska arbetsprocesser, vilka är organiserade för att producera lösningar på politiska problem. Dessa arbetsprocesser är dels kunskapsproducerande, d.v.s. producerar vetenskaplig och/eller ideologisk kunskap om de politiska problemen, dels kunskapspraktiserande, d.v.s. producerar lösningar på de politiska problemen med hjälp av den vetenskapliga och/eller ideologiska kunskapen om dessa problem. På samma sätt grupperas de juridiska arbetsprocesserna kring de juridiska problemen. Dessa arbetsprocesser är således organiserade för att producera lösningar på juridiska 103 problem och även här finns det dels kunskapsproducerande (vetenskaps- och ideologiproducerande) dels kunskapspraktiserande arbetsprocesser. Så t.ex. tillhör de lagstiftande arbetsprocesserna de kunskapsproducerande medan de dömande arbetsprocesserna tillhör de kunskapspraktiserande arbetsprocesserna. På samma sätt är de kunskapsproducerande och kunskapspraktiserande religiösa arbetsprocesserna grupperade kring de religiösa problemen o.s.v. Det som alla arbetsprocesser i en överbyggnad har gemensamt är alltså att varje sådan arbetsprocess kännetecknas av den väsentliga möjligheten “produktion av lösningar på problem som är relaterade till ett grundläggande produktionssätt, och där dessa lösningar inte hotar den produktion av bruksvärden som detta produktionssätt är organiserat för’’. Denna väsentliga möjlighet har som nödvändig materiell förutsättning de produktivkrafter och den materiella organisation av dessa produktivkrafter som ingår i arbetsprocessen. Denna materiella organisation av produktivkrafterna, d.v.s. detta produktionsförhållande, har i sin tur som nödvändig förutsättning det produktionsförhållande som råder i det grundläggande produktionssättet. På detta sätt utgör alltså en överbyggnad visserligen en materiellt självständig enhet, men har samtidigt som nödvändig förutsättning en annan materiellt självständig enhet, nämligen det grundläggande produktionssättet. Överbyggnaden är således relativt självständig gentemot produktionssättet såtillvida att den kan producera alternativa lösningar på ett problem utan att produktionssättet inverkar hämmande. Överbyggnaden är å andra sidan ytterst bestämd av produktionssättet såtillvida att den endast kan producera lösningar på problemet sådana att de ej hotar produktionssättets bruks värdeproduktion. Denna begränsning är en följd av överbyggnadens materiella organisation, vilken har produktionssättet som nödvändig förutsättning. (Överbyggnaden är ju materiellt organiserad för att producera lösningar på problem så att dessa lösningar inte hotar produktionssättet. Men härvid kommer överbyggnadens materiella organisation att förutsätta dessa problem och således även delar av produktionssättet). Ovan har vi diskuterat överbyggnader i allmänhet. Låt oss nu slutligen närmare analysera de överbyggnader, vilka reser sig på motsägelsefulla produktionssätt. Vi utgår således från produktionssätt, vilka innehåller produktionsförhål104 landen som motsäger produktivkrafternas möjliga bruksvärdeproduktion. Ett sådant produktionssätt innehåller således ett produktionsförhållande, vilket är en materiell organisation av produktivkrafter, sådan att den begränsar bruksvärdeproduktionen utöver den begränsning som produktivkrafterna utgör. Den utifrån produktivkraften möjliga bruksvärdeproduktionen begränsas m.a.o. med nödvändighet ytterligare av den materiella organisationen av dessa produktivkrafter, d.v.s. av produktionsförhållandet. Produktionssättet innehåller därför en olöslig (antagonistisk) motsägelse vilken endast kan lösas genom en omorganisation, d.v.s. genom att produktionsförhållandet ersattes med ett annat produktionsförhållande, vilket innebär att produktionssättet ersattes av ett annat produktionssätt. Det grundläggande problemet i ett sådant produktionssätt är således att produktivkrafternas möjligheter inte kan förverkligas på grund av det rådande produktionsförhållandet. Detta problem kan emellertid inte lösas i det motsägelsefulla produktionssättets överbyggnad, ty överbyggnaden är ju organiserad för att producera lösningar på problem som är relaterade till produktionssättet, och där dessa lösningar inte hotar produktionssättet. Och den enda lösningen på ovanstående problem är ju att produktionssättet ersattes av ett annat produktionssätt, vilket innehåller ett annat produktionsförhållande, varvid en sådan lösning alltså inte kan produceras i överbyggnaden, som ju endast är organiserad för att producera lösningar vilka inte hotar produktionssättet. Detta grundproblem i motsägelsefulla produktionssätt kommer att alstra ett antal följdproblem, vilka ökar i antal ju mer produktivkraftema utvecklas, eftersom detta samtidigt medför en ökad hämning av produktivkrafterna. Naturligtvis kan överbyggnaden producera tillfälliga lösningar på dessa följdproblem, och framförallt då ideologiska lösningar, d.v.s. lösningar som är baserade på falsk kunskap om följdproblemet. Men eftersom grundproblemet hela tiden består så kommer dessa tillfälligt lösta följdproblem att efter ett tag åter uppträda och då ofta i en betydligt svårlösligare form. Men även om inte överbyggnaden kan producera någon slutgiltig lösning på det grundläggande problemet och dess följdproblem, så kan det utanför överbyggnaden organiseras verksamheter (d.v.s. arbetsprocesser) vilka är organiserade för att producera en slutgiltig lösning på det grundläggande problemet 105 genom att upphäva det existerande produktionsförhållandet (och därmed det existerande produktionssättet). Det kan m.a.o. utanför överbyggnaden uppstå revolutionära arbetsprocesser, vilka är organiserade för att producera en lösning på problemet att produktivkrafternas möjligheter inte kan förverkligas på grund av det rådande produktionsförhållandet, d.v.s. producera ett upphävande av det existerande produktionsförhållandet till förmån för ett produktionsförhållande som tillåter förverkligandet av produktivkrafternas möjligheter. (Observera att detta nya produktionsförhållande inte motsäger de rådande produktivkrafterna, men att även det kommer att motsäga produktivkrafterna då dessa blir mer utvecklade, om det inte är fråga om ett kommunistiskt produktionsförhållande). En revolutionär arbetsprocess kännetecknas således av den väsentliga möjligheten “produktion av en lösning på problemet att rådande produktivkrafters möjligheter inte kan förverkligas under rådande produktionsförhållanden genom att produktionsförhållandet upphäves och ersättes med ett nytt produktionsförhållande”. Om en revolutionär arbetsprocess förverkligar sin väsentliga möjlighet så innebär detta att det existerande produktionssättet och dess överbyggnad upplöses. En revolutionär arbetsprocess är en problemlösande arbetsprocess. Detta innebär att den innefattar två delar, nämligen en kunskapsproducerande del och en kunskapspraktiserande del. Förverkligandet av en revolutionär arbetsprocess väsentliga möjlighet har således tre steg. För det första måste det grundläggande problemet och dess följdproblem upptäckas. Detta innebär att man upptäcker att produktionsförhållandet med nödvändighet hämmar produktivkrafternas möjligheter, d.v.s. med nödvändighet ytterligare begränsar den möjliga bruksvärdeproduktionen utöver produktivkrafternas begränsning. Dessutom innebär det att man upptäcker de problem (eller några av de problem) som är en följd av detta hämmande. För det andra måste man producera sann kunskap, d.v.s. vetenskap, om dessa problem och om förhållandet mellan det grundläggande problemet och följdproblemen. Detta innebär att utöver det att man upptäckt problemen så måste man studera och analysera dem för att förstå det objektivt väsentliga i problemets beståndsdelar. Vidare måste man producera en sådan kunskap om problemen att man förstår att följdproblemen är alstrade ur det 106 grundläggande problemet. För det tredje måste man använda denna kunskap för att angripa det existerande produktionsförhållandet och ersätta det med ett nytt produktionsförhållande, som inte motsäger de rådande produktivkrafterna. 6. 4 Statens väsen Om vi nu återgår till att granska överbyggnader mer allmänt så kommer vi att finna att bland alla de problem som överbyggnaden är organiserad för att lösa finns det ett problem vars lösning är nödvändig för att produktionssättet och således dess överbyggnad skall bestå. Detta problem är att förhindra uppkomsten av arbetsprocesser vilkas problemlösningar kan hota produktionssättet. Bland alla de problem som är relaterade till ett produktionssätt är de flesta problemen inte nödvändiga att lösa, även om de medför störningar i produktionssättet eller överbyggnaden. Om det emellertid uppkommer arbetsprocesser vilka är organiserade för att lösa problem som är relaterade till produktionssättet, och där dessa lösningar hotar den bruksvärdeproduktion som produktionssättet är organiserat för, så kan detta medföra att produktionssättet och dess överbyggnad upplöses. Dessa arbetsprocesser är således arbetsprocesser av ett speciellt slag, vilka inte ingår i överbyggnaden. Risken för att sådana arbetsprocesser skall uppkomma är ett problem som uppenbarligen är relaterat till produktionssättet. För att lösa detta problem måste det således i överbyggnaden organiseras ett speciellt slags arbetsprocesser, vilka är organiserade för att producera lösningar på problemet att förhindra uppkomsten av arbetsprocesser vilka kan producera problemlösningar som hotar produktionssättet. Problemet att förhindra uppkomsten av arbetsprocesser vilka kan producera problemlösningar som hotar produktionssättet, måste således lösas i överbyggnaden för att inte produktionssättet och dess överbyggnad skall riskera att upplösas. De speciella slags arbetsprocesser i överbyggnaden som är organiserade för att lösa detta problem utgör statsmakten eller staten, och varje sådan arbetsprocess är en statlig arbetsprocess. Staten eller statsmakten är m.a.o. den del av överbyggnaden som utgörs av arbetsprocesser, vilka är organiserade för att lösa problemet att förhindra uppkomsten av arbetsprocesser som hotar produktionssättet. Statens väsentliga möjlighet (d.v.s. allmänna kännetecken) är således 107 möjligheten “produktion av lösningar på problemet att förhindra uppkomsten av arbetsprocesser, vilka kan producera problemlösningar som hotar det existerande produktionssättet”. Denna möjlighet har som nödvändig materiell förutsättning den materiella organisationen av de arbetsprocesser som utgör staten. Det uppstår alltid ett flertal problem som är relaterade till ett visst produktionssätt. Det gäller härvid för statsmakten att förhindra att det uppkommer arbetsprocesser vilka kan lösa dessa problem på ett sätt som hotar detta produktionssätt. Ett sådant förhindrande kan i princip ske på två olika sätt, varför man kan urskilja två slags arbetsprocesser inom statsmakten. För det första kan man ofta förhindra uppkomsten av problemlösningar som hotar ett produktionssätt genom att framställa alternativa problemlösningar, som inte hotar produktionssättet. En uppgift för staten blir således att organisera arbetsprocesser vilka kan producera lösningar på problem som är relaterade till produktionssättet och där dessa lösningar inte hotar produktionssättet. Sådana problemlösande arbetsprocesser är det ju som utgör överbyggnaden i övrigt, varför staten alltså styr överbyggnaden i övrigt såtillvida att om sådana arbetsprocesser inte uppstår utan statligt ingripande, så kommer staten självt att organisera problemlösande arbetsprocesser av en sådan typ. Det kommer således att uppstå en statlig byråkrati, vilken utgörs av arbetsprocesser som är organiserade för att förhindra uppkomsten av arbetsprocesser som kan producera problemlösningar vilka hotar produktionssättet, genom att organisera arbetsprocesser vilka kan producera alternativa problemlösningar som inte hotar produktionssättet. Vidare ingår dessa “nyskapande” arbetsprocesser i den statliga byråkratin. Den statliga byråkratin utgörs alltså dels av styrande arbetsprocesser dels av verkställande arbetsprocesser. De styrande arbetsprocesserna är organiserade för att själva i sin tur organisera arbetsprocesser, vilka kan producera problemlösningar som inte hotar produktionssättet. De verkställande arbetsprocesserna är de arbetsprocesser som på så sätt organiserats av de styrande arbetsprocesserna. Liksom vad som gäller för alla problemlösande arbetsprocesser kan man i den statliga byråkratin urskilja dels kunskapsproducerande dels kunskapspraktiserande arbetsprocesser. Bland de kunskapsproducerande finns det dels vetenskapsproducerande dels ideologiproducerande arbetsprocesser, medan de kun108 skapsproducerande ofta utgör en blandning av vetenskapspraktiserande och ideologipraktiserande arbetsprocesser. Den statliga byråkratin utgörs således av arbetsprocesser vilka försöker förhindra uppkomsten av arbetsprocesser vars problemlösningar hotar produktionssättet, genom att organisera arbetsprocesser vilka problemlösningar är alternativa och inte hotar produktionssättet. Dessa nyskapade arbetsprocesser ingår härvid även i den statliga byråkratin. Det kan emellertid naturligtvis hända att den statliga byråkratin inte lyckas finna alternativa problemlösningar eller att de producerade alternativa problemlösningarna inte är tillräckligt bra, eller att det i alla fall uppstår arbetsprocesser, vilka kan producera problemlösningar som hotar produktionssättet. För det andra kan man då förhindra uppkomsten av problemlösningar som hotar produktionssättet genom att i lag förbjuda och ytterst med våld upplösa arbetsprocesser som kan producera problemlösningar vilka hotar produktionssättet. Det måste med andra ord finnas en statlig våldsapparat, bestående av domstolar, fängelser, polis och militär, vilken med lagar och ytterst med fysiskt våld kan förhindra uppkomsten av arbetsprocesser som hotar produktionssättet. Den statliga våldsapparaten utgörs således av arbetsprocesser, vilka är organiserade för att förhindra uppkomsten av arbetsprocesser som kan producera problemlösningar vilka hotar produktionssättet, genom att ytterst med våld förhindra eller upplösa sådana arbetsprocesser. Staten (statsmakten) är således materiellt organiserad för att förhindra uppkomsten av arbetsprocesser vilka kan producera problemlösningar som hotar produktionssättet. De arbetsprocesser som ingår i staten utgör dels den statliga byråkratin dels den statliga våldsapparaten. Den statliga byråkratin innefattar arbetsprocesser som kan organisera andra arbetsprocesser vilka i sin tur kan producera alternativa problemlösningar till den produktionssätts-hotande problemlösningen. Den statliga våldsapparaten innefattar arbetsprocesser som ytterst med fysiskt våld kan förhindra produktionssätts-hotande problemlösningar, genom att upplösa arbetsprocesser som kan producera sådana lösningar. I staten finns det naturligtvis även ett beslutsorgan, vilket utgörs av de statliga beslutsfattarna. Dessa har kontrollen över statsmakten såtillvida att de väljer lösningarna på problemen att förhindra uppkomsten av arbetsprocesser som 109 hotar produktionssättet. Statsmakten är emellertid organiserad för att förhindra problemlösningar som hotar ett bestämt produktionssätt. Detta innebär att de statliga beslutsfattarna oavsett om de är “diktatorer” eller “folkets representanter’’ endast kan använda statsmakten för att förhindra att produktionssättet upplöses. På grund av statens organisation, d.v.s. på grund av att staten är organiserad för att förhindra problemlösningar som hotar produktionssättet så kan alltså de statliga beslutsfattarna inte fatta vilka beslut de vill (eller folket vill, om de är folkets representanter). De kan endast fatta sådana beslut som kan förhindra problemlösningar som hotar produktionssättet. Den kontroll de har över statsmakten är endast en kontroll över vilka lösningar som skall produceras på problemet att förhindra uppkomsten av arbetsprocesser vilka kan producera problemlösningar som hotar produktionssättet. Om således de statliga beslutsfattarna av någon anledning skulle vilja upplösa produktionssättet, så kan de alltså inte använda statsmakten till detta, eftersom den endast är organiserad för att lösa problemet att förhindra att produktionssättet upplöses. Staten utgörs alltså av en statlig byråkrati, en statlig våldsapparat samt av ett statligt beslutsorgan, vilket bestämmer (och endast kan bestämma) vilka lösningar som skall produceras på problemet att förhindra uppkomsten av arbetsprocesser vilka kan producera problemlösningar som hotar det givna produktionssättet. Om detta beslutsorgan är en regering som representerar en demokratiskt vald riksdag eller om det är en militärjunta har således betydelse endast för det sätt på vilket det förhindrar uppkomsten av produktionssättshotande arbetsprocesser. I båda fallen kan nämligen statsmakten endast användas till att förhindra uppkomsten av produktionssättshotande arbetsprocesser. Oavsett vem som har “makten” i staten så är alltså staten en garant för det existerande produktionssättet. Ovanstående innebär bl.a. att då ett produktionssätt upplöses och ersattes med ett annat produktionssätt, så måste också den “gamla” staten krossas och ersättas med en ny stat. Den gamla staten är ju organiserad för att förhindra uppkomsten av arbetsprocesser vilka hotar det gamla produktionssättet, medan den nya staten måste vara organiserad för att förhindra uppkomsten av arbetsprocesser som hotar det nya produktionssättet. För att t.ex. det kapitalis110 tiska produktionssättet helt skall kunna ersätta det feodala produktionssättet så måste den feodala staten upplösas och ersättas med den kapitalistiska staten. På samma sätt gäller att för att det kommunistiska produktionssättet skall kunna ersätta det kapitalistiska produktionssättet så måste den kapitalistiska staten krossas och ersättas med den kommunistiska (den proletära) staten. Marx menar härvid att då det kommunistiska produktionssättet helt undanträngt det kapitalistiska så kommer det inte längre att existera någon olöslig motsägelse i samhället, varför den proletära staten kommer att dö bort eftersom det inte längre kommer att behövas någon särskild organisation för att förhindra uppkomsten av arbetsprocesser som hotar produktionssättet. 6. 5 Klasser och klasskamp I varje givet samhälle existerar alltså ett (eller flera) grundläggande produktionssätt på vilket det reser sig en särskild överbyggnad (på varje produktionssätt). Det grundläggande produktionssättet utgörs av produktivkrafter och en materiell organisation av dessa, d.v.s. ett produktionsförhållande, som möjliggör en produktion av bestämda bruksvärden. Överbyggnaden utgörs av produktivkrafter och en materiell organisation av dessa, d.v.s. ett produktionsförhållande, som möjliggör en produktion av lösningar på problem som är relaterade till det grundläggande produktionssättet, och där dessa lösningar inte hotar produktionssättet. Hittills har vi diskuterat produktionssätt och överbyggnad utan att tala om deras mänskliga innehåll. Emellertid gäller naturligtvis att ett produktionssätt och dess överbyggnad endast är tomma skal utan de människor som sätter dem i rörelse. Om man nu diskuterar ett produktionssätt och dess överbyggnad utifrån dess mänskliga innehåll, så kommer man att finna två grundläggande positioner som människor kan inta i ett produktionssätt och dess överbyggnad. Dessa positioner är härvid av ett sådant slag att varje människa i produktionssättet och dess överbyggnad intar antingen den ena och/eller den andra positionen. För det första finns det mänskliga positioner i produktionssättet (och dess överbyggnad) sådana att dess innehavare förfogar över arbetsmedlen, d.v.s. kan bestämma om och hur arbetsmedlen skall användas. Observera här att “förfoga 111 över” inte är detsamma som “juridiskt äga”. Det som här gäller är alltså inte att formellt äga arbetsmedlen utan att verkligen förfoga över arbetsmedlen. Skillnaden framgår t.ex. i de fall där staten eller något annat kollektiv äger vissa arbetsmedel och samtidigt anställer en människa att förfoga över dessa arbetsmedel, d.v.s. att kunna bestämma om och hur arbetsmedlen skall användas. För det andra finns det mänskliga positioner i produktionssättet (och dess överbyggnad) sådana att dess innehavare kan använda de arbetsmedel som bestämts för användning. I ett produktionssätt och dess överbyggnad intar således människorna den ena eller båda av ovanstående positioner. Man har således antingen en sådan position i produktionssättet eller dess överbyggnad att man kan bestämma om och hur arbetsmedlen skall användas eller en sådan position i produktionssättet eller dess överbyggnad att man kan använda de arbetsmedel som bestämts för användning. Vissa människor kan inta båda dessa positioner. De som intar en sådan position att de kan använda de arbetsmedel som bestämts för användning utgör arbetarna och ingår således i produktivkrafterna, eller m.a.o. de människor som ingår i produktivkrafterna är de som i “produktionssättet (eller dess överbyggnad) intar en sådan position att de kan använda de arbetsmedel som bestämts för användning. Man kan nu urskilja två typer av produktionssätt (med vidhängande överbyggnad) nämligen dels den där produktionsförhållandena är så organiserade att de som kan använda arbetsmedlen även kan bestämma om och hur arbetsmedlen skall användas, dels den där produktionsförhållandena är så organiserade att de som kan använda arbetsmedlen inte alltid kan bestämma om och hur arbetsmedlen skall användas. I den första typen gäller alltså att de som kan använda arbetsmedlen även alltid förfogar över dessa arbetsmedel. I den andra typen gäller däremot att de som kan använda arbetsmedlen inte alltid förfogar över dessa arbetsmedel. I den andra typen gäller följaktligen att det finns två klasser av människor i produktionssättet, nämligen dels den klass som utgörs av dem som förfogar över arbetsmedlen dels den klass som utgörs av dem som inte förfogar över arbetsmedlen, men som kan använda de arbetsmedel som bestämts for användning. 1 den första typen gäller emellertid att dessa klasser sammansmälter eller m.a.o. att 112 dessa två klasser upphör att existera (och att således klasser inte längre finns). I den första typen av produktionssätt är produktionsförhållandet så organiserat att varje människa i produktivkrafterna, d.v.s. varje människa som kan använda de arbetsmedel som bestämts för användning, alltid också är delaktiga i förfogandet över arbetsmedlen. Produktionsförhållandet måste således i princip vara så organiserat att det möjliggör en produktion av bruksvärden vilka endast begränsas av produktivkrafterna, eftersom arbetarna själva förfogar över arbetsmedlen och arbetsobjekten och det alltså inte finns några yttre begränsningar av produktivkrafterna. Att produktionsförhållandena är organiserade så att en position i produktivkrafterna även alltid är en position sådan att dess innehavare är delaktig i förfogandet över arbetsmedlen är således liktydigt med att produktionsförhållandena inte begränsar den möjliga bruksvärdeproduktionen utöver produktivkrafternas begränsning, eller m.a.o. liktydigt med ett kommunistiskt produktionsförhållande. Existensen av ett kommunistiskt produktionsförhållande är således liktydigt med att klasskillnader och klasser överhuvudtaget inte längre existerar, då man med klass menar de människor som har samma förhållande till arbetsmedlen. I den andra typen av produktionssätt är alltså produktionsförhållandet så organiserat att inte varje människa i produktivkrafterna är delaktig i förfogandet över arbetsmedlen. Produktionsförhållandet är m.a.o. så organiserat att det inte möjliggör en produktion av bruksvärden endast begränsad av produktivkrafterna, eftersom det finns arbetare som inte är delaktiga i förfogandet över arbetsmedlen eller m.a.o. eftersom arbetarna som helhet inte förfogar över arbetsmedlen. Det finns yttre begränsningar av produktivkrafterna. Att produktionsförhållandena är organiserade så att en position i produktivkrafterna inte alltid är en position sådan att dess innehavare är delaktig i förfogandet över arbetsmedlen är således liktydigt med att produktionsförhållandena begränsar den möjliga bruksvärdeproduktionen utöver produktivkrafternas begränsning, eller m.a.o. liktydigt med ett motsägelsefullt produktionssätt. Existensen av ett motsägelsefullt produktionssätt är således liktydigt med existensen av två klasser, nämligen dels den klass som utgörs av dem som förfogar över arbetsmedlen dels den klass som utgörs av dem som inte förfogar över ar113 betsmedlen men som använder de arbetsmedel som bestämts för användning. Medan den första klassen kan bestämma om och hur arbetsmedlen skall användas tvingas således den andra klassen att använda arbetsmedlen på den första klassens villkor, eftersom den inte förfogar över några arbetsmedel och följaktligen för sitt livsuppehälle är tvingad att ställa sin arbetskraft till förfogande åt den klass som även förfogar över arbetsmedlen. Både i det grundläggande produktionssättet och i överbyggnaden finns samma skillnad, dels finns det en klass människor som förfogar över arbetsmedlen för bruksvärdeproduktion eller för problemlösande, dels finns det en klass människor som inte förfogar över arbetsmedlen men som måste använda dem för att producera bruksvärden eller problemlösningar. I varje motsägelsefullt produktionssätt, d.v.s. i varje produktionssätt där produktionsförhållandena ytterligare begränsar den möjliga bruksvärdeproduktionen utöver produktivkrafternas begränsning, så finns det alltså två klasser, nämligen en konservativ klass och en progressiv klass. Den konservativa klassen utgörs av de människor vilka har sådana positioner i produktionssättet att de förfogar över arbetsmedlen, d.v.s. kan bestämma om och hur arbetsmedlen skall användas. Den väsentliga möjlighet som kännetecknar denna klass är möjligheten att vara medveten om att man utgör den klass av människor som förfogar över arbetsmedlen. Denna möjlighet har som nödvändig materiell förutsättning att man har en sådan position i produktionssättet att man förfogar över arbetsmedlen. Varje förändring av produktionssättet sådan att produktionssättet ersattes med ett annat produktionssätt är naturligtvis ett hot mot denna klass, eftersom det kan medföra att den förlorar förfogandet över arbetsmedlen och eventuellt alltså ersattes av en ny konservativ klass. Varje konservativ klass har följaktligen som objektivt intresse att bevara det rådande produktionssättet. Den progressiva klassen utgörs å andra sidan av de människor vilka har sådana positioner i produktionssättet att de inte förfogar över arbetsmedlen men kan använda de arbetsmedel som bestämts för användning. Den väsentliga möjlighet som kännetecknar denna klass är möjligheten att vara medveten om att man utgör den klass som inte förfogar över arbetsmedlen men måste använda de arbetsmedel som bestämts för användning. Denna möjlighet har som nödvändig materiell förutsättning att man har en 114 sådan position i produktionssättet att man inte förfogar över arbetsmedlen men kan använda de arbetsmedel som bestämts för användning. Varje progressiv klass har således som objektivt intresse att förfoga över arbetsmedlen och därigenom även förfoga över sin egen arbetskraft. Varje progressiv klass har således som objektivt intresse att ersätta det rådande produktionssättet med ert produktionssätt vars produktionsförhållande inte begränsar den utifrån produktivkrafterna möjliga bruksvärdeproduktionen. I ett sådant produktionssätt kommer ju de som använder arbetsmedlen även alltid att förfoga över dem. I varje motsägelsefullt produktionssätt kommer det således att uppstå en klasskamp mellan å ena sidan den konservativa klassen, vilken utgör produktionsförhållandets “bärare”, och å andra sidan den progressiva klassen, vilken utgör produktivkrafternas ‘‘bärare”. Den konservativa klassens objektiva intresse är härvid att bevara produktionsförhållandet och därmed produktionssättet (och sitt eget förfogande över arbetsmedlen). Den progressiva klassens objektiva intresse är istället att upphäva produktionsförhållandet och ersätta det med ett produktionsförhållande som inte begränsar den utifrån produktivkrafterna möjliga bruksvärdeproduktionen. Nu gäller emellertid att om den progressiva klassen segrar så kan ibland vissa delar av den organisera ett produktionsförhållande som inte begränsar den utifrån de givna produktivkrafterna möjliga bruksvärdeproduktionen. Ofta inträffar detta då produktivkrafterna ej är så utvecklade och/eller då det förutvarande produktionsförhållandet inte var så utvecklat. Detta nya produktionsförhållande verkar härvid vara organiserat för att inte motsäga produktivkrafternas möjligheter medan det alltså egentligen endast är organiserat för att inte motsäga de rådande produktivkrafternas möjligheter. Då produktivkraftena utvecklas vidare kommer deras nya möjligheter emellertid att motsägas av dessa nu nya produktionsförhållanden. Det kommer härvid att visa sig att det egentligen endast är en del av den gamla progressiva klassen som förfogar över arbetsmedlen. Ur den gamla progressiva klassen har det alltså utvecklats en ny konservativ klass och följaktligen även en ny progressiv klass. I de motsägelsefulla produktionssätt där klasskampen resulterar i att den progressiva klassen segrar kan alltså resultatet av klasskampen bli ett nytt klassamhälle. Detta inträffar då den progressiva klassen organiserar ett produk115 tionsförhållande som endast låter de givna produktivkrafternas möjligheter förverkligas. Då nya produktivkrafter framträder så kommer det härvid att visa sig att produktionsförhållandet är organiserat så att produktivkrafternas möjligheter begränsas. Detta är liktydigt med att inte alla människor i produktivkrafterna förfogar över sina arbetsmedel. Ur den gamla progressiva klassen har således endast en del förfoganderätt över arbetsmedlen. Det är först då en klasskamp slutar med att den progressiva klassen organiserar produktionsförhållandet så att detta låter möjligheterna hos produktivkrafterna överhuvudtaget förverkligas, som ett motsägelsefritt (kommunistiskt) produktionssätt upprättats, och klassamhället övervunnits. “Alla tidigare revolutionära besittningstaganden var begränsade; individer, vars självverksamhet begränsades av ett bristfälligt produktionsverktyg och en outvecklad kommunikation, tog detta bristfälliga produktionsverktyg i besittning och använde det därför bara för en ny begränsning”. (Den tyska ideologin i Människans frigörelse s. 172). Varje revolutionär omvandling av ett motsägelsefullt produktionssätt leder alltså till ett nytt motsägelsefullt produktionssätt (och ett nytt klassamhälle) så länge som den klass som ingår i produktivkrafterna inte i sin helhet kommer att förfoga över arbetsmedlen. “Alla tidigare klasser, som tillkämpat sig makten, sökte skydda sin redan förvärvade levnadsställning genom att underkasta hela samhället sina egna förvärvsbetingelser. Proletären kan erövra de samhälleliga produktivkrafterna blott genom att avskaffa sitt eget hittillsvarande förvärvssystem och därmed hela det hittillsvarande förvärvssystemet. Proletärerna har ingenting eget att värna, de har att förstöra all hittills existerande privatsäkerhet och privatförsäkring”. (Kommunistiska manifestet). 116 7. Avslutning Syftet med föreliggande bok har dels varit att visa, vari Marx’ brytning med hegelianismen låg. dels att visa hur Marx, som dialektisk materialist, glider mellan tre undersökningsobjekt nämligen: “människan”, “den kapitalistiska arbetsprocessen” och “produktivkrafter-produktionsförhållande”. Det är uppenbart att Marx i sin analys av samtliga dessa tre undersökningsobjekt använder en dialektisk-materialistisk metod. Det som skiljer den “unge” Marx från den “gamle” är att han analyserar “människan”. Därefter sker en förskjutning till de båda övriga undersökningsobjekten. Men redan hos den “unge” Marx sker det ibland glidningar över till dessa två senare undersökningsobjekt och hos den ”gamle” Marx sker det ibland motsvarande glidningar till det första undersökningsobjektet. Vad jag i denna bok försökt beskriva och visa är det dialektiskt materialistiska i Marx analyser av de tre undersökningsobjekten och hur och varför dessa förskjutningar inträffar. Detta har samtidigt blivit en kort introduktion till den dialektiska materialismen och den historiska materialismen. Den senare är baserad på Marx analys av förhållandet mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden. 117 Litteraturlista Hegel, G. W. F. Wissenschaft der Logik, del I och del II. Verlag von Felix Meiner in Hamburg. 1967. Marx, Karl Filosofins elände. Arbetarkulturs Förlag. Stockholm 1949. Marx, Karl Kapitalet, del I. Bo Cavefors Bokförlag/Clarté. 1969. Marx. Karl Kommunistiska manifestet. Marx, Karl Människans frigörelse (urval av S-E Liedman). Bokförlaget Aldus/Bonnier. 1970. Marx, Karl Till kritiken av den politiska ekonomin. Arbetarkulturs Förlag. Stockholm 1955. 118 119 Marxismens teori - från hegelianism till historisk materialism Avantiserien nr 2/2011 avantiserien@gmail.com avantiserien.wordpress.com 120
© Copyright 2024