1. No category

ATT BLUNDA ELLER ATT SE.
DOSTOJEVSKIJ OM SKÖNHETEN
av Henrik Flemberg
1. Inledning
En känd och okänd författare
”Denna människa, utskickad i en evig omloppsbana. På denna höjd måste han
oundvikligt kollidera..” – vilken kosmonaut eller astronaut gäller detta? I vilken
rymd? Milosav Babović1 skriver inte om rymdfärder, men ändå om ett slags
navigering: ”Stora ämnen för Dostojevskijs och hans hjältars funderande blev
det godas och skönas natur och öde i världen”.
Han närmar sig här en mindre studerad sida av ett i övrigt känt författarskap.
Fjodor Michailovitj Dostojevskij (1821-1881) ses här inte främst som enbart
ryss – hans hjälte är ”utskickad” i tillvarons allmänmänskliga uppdrag att
gestalta ”det godas och skönas .. öde i världen”. Babović argumenterar intressant
– med klar blick för författarskapets ”utomordentligt tragiska” sida – för att ändå
”en annan bild” är av större betydelse: författarens ”kraftfulla humanism”.
Men Babović är ofullständig: frågorna om ”skönheten” i författarskapet
besvaras knappast. De gäller ”det positiva” i Dostojevskijs verk, och berör
därmed stora, ännu oavgjorda problem. Att aldrig så starka lovord om
författarens verk inte kan skymma deras andra, mörkare sidor, eller harmonisera
de ibland radikalt olika tolkningarna, kan ett par exempel lätt visa.
I en ny svensk utgåva av debutverket2 1846 under titeln Fattigt folk, kallas
författaren ”påfallande modern”.3 Men författaren till den senaste stora
biografin4 hävdar, att hans namn för läsare i Väst ger synen av ett plågat geni, på
gränsen till sinnessjukdom, som skapar romaner av hallucinatorisk kraft.
Omdömena är inte helt jämförbara, men intressanta var för sig. Det första pekar
på författaren, nydanaren av romanens form, med texter nära modernitetens
livsuppfattning.5 Det andra ser mer till personen. Redan under livstiden
kritiserades han, även efter genombrottet 1866 med Brott och straff, för sina
ämnesval, och man förstod inte alltid hans övertygelse att dessa avsåg samtida
avgörande frågor.
Dostojevskij är både känd och okänd som författare bl a tack vare sin
paradoxala stil: sättet att ständigt ’invända’ mot sig själv, och att dölja sig i sitt
1
Babović 1974, 100 ff, citat i texten fr s 101, 100, 106, 107.
Dostojevskij citeras enligt Polnoe sobranie sotjinenij v tridtsati tomach, Leningrad 1972 ff. (Förkortas PSS,
bandets nr och sida, t ex 5:10). Dostojevskijs verk anges första gången i texten med rysk transkriberad titel.
3
Lars Erik Blomkvist i ”Efterord”, i Fattigt folk, Falun 2009, 135
4
Joseph Frank 1979, ix.
5
Se t ex Kroeker och Ward 2001. Till denna livsförståelse räknar Kurtén 2003 ett uppförstorat jagperspektiv, 69,
och en ny moralförståelse, 77. Dostojevskij låter Zosima varna för framtidens ”isolering” (14:286). Kolla
Frank 627 f (14:275 f), Frank 628 (14:284)
2
1
verk. Till det kommer de ideologiska förutsättningar som tidvis färgat
forskningen, både bland ryska emigranter och i hans hemland.6
Material till det tema som bl a Babović inte fullföljde framträder t ex i Lija M
Rozenbljums studie av hans ”arbetsdagböcker”7 – de häften som aldrig lämnade
Dostojevskij, och var både grunden till hans artiklar och skönlitterära verk, och
ett slags egna dagböcker. På dessa sidor, vars innehåll pendlar mellan ”det
personliga” och ”det allmänna”, med tonvikt på det senare, framträder den
utåtriktade, ofta polemiskt inriktade författaren, mitt i sin skapelseprocess. Här
finns bl a en stor skiss, vars innehåll jag menar kan sammanställas med ett ställe
i det kända brev, som Dostojevskij skrev tidigt 1854 från Omsk till fru Natalja D
Fonvizina (28:II:176). I brevet och i den nämnda skissen, och på många andra
ställen, använder han olika former av begreppet skönhet. Detta kan, tror jag,
bidra till att ange Dostojevskijs egenart som författare mer nyanserat än i Joseph
Franks något överdrivna karakteristik ovan.
Syfte
Dostojevskij sysslade ständigt med estetiska frågor, på flera plan: Han
beundrade och kritiserade författarkollegor8, strävade att uttrycka sin egen
”idé”,9 och deltog i tidens estetiska debatt. Denna debatt är svåråtkomlig, av
minst två skäl. Dels tvingades denna debatt i ofrihetens tid ’vikariera’10 för ett då
förbjudet ryskt samtal om samhällets utveckling, och författarna tvangs ofta till
ett ”aesopiskt språk” (ett indirekt kodspråk), som klär längtan efter förändring i
litterära bilder.11 Och dels har förståelsen av den estetiska utvecklingen varit
starkt skolbunden, då frågor om konstens uppgift direkt leder till den filosofiska
verklighetsuppfattningen och ligger därmed står mycket nära samhällsdebattens
centrum.
Dessa förhållanden gäller även Dostojevskijs tid och verk. Men här fanns också
en estetisk debatt i egen rätt, där författaren deltog beträffande konstens
innebörd, möjligheter, uppgift, osv.
Jag är intresserad av Dostojevskijs utsagor om ”skönheten” och ”det sköna”, på
ryska krasota och prekrasnyij. Kända utsagor om skönheten finns i Idioten och
6
Om detta, se Zacharov 1994, 5 ff
Rozenbljum 1971, 9 ff
8
Beundran: t ex ”Var fann Ni språket till att uttryck en sådan oerhörd idé?” (28:I:208), brev t A Majkov 18/1
1856 om en av hans dikter; kritik, här av Tolstojs verk: ”För närvarande är alla dessa poem inget mer än
historiska bilder av längesen försvunna tider” (Dagboken 1877, 25:173).
9
Se Linnér 1967, 83 ff om "idé", "ideal", "idealism" i Vremja, Tiden, med Dostojevskijs slutsats, 110, att den sanne
konstnären "skall ge oss sin synpunkt" (19:181).
10
Stender-Pedersen, 1952, 11. Om Belinskijs dubbeltydiga språk, 14, hans syn på Gogol’, 15.
11
Columbus’ färd mot det nya: V F Odojevskij: Ryska nätter (1844), i Sakulin 1913, 232; Dostojevskij: Idioten
(1868) (8:327) och i skissbok 1874 till Ynglingen (16:234). Hamlets handlingsförlamning: I I Panajev:
Släktingarna (1847), se Stender-Persen 1952, 18 f. Turgenjev: Hamlet i Sjtjirovprovinsen (1849) och Hamlet
och Don Quixote (1860).
7
2
Bröderna Karamazov, men annars oftast i författarens skissböcker, artiklar och
brev.
Dostojevskijs utsagor om skönheten relaterar till samtidens olika användningar
av ordet.
Dostojevskij ger ibland begreppet ”skönhet” den vanliga betydelsen av ett
estetiskt drag hos olika (oftast litterära) konstverk.
I övrigt brukar han ordet ”skönhet” i åtminstone fem andra sammanhang:
etiska utsagor om olika konstverk; ibland står ordet nära olika teologiska
utsagor; eller syftar det på (det ryska) folket; ibland ses skönheten som ett
mänskligt behov; slutligen är ”Skönheten” ibland ett personifierat begrepp, utan
klar referens. I dessa fall används ”skönhet” på något sätt i överförd betydelse.
Därmed syftar det inte bara på estetiskt harmoniska former, utan får också en
innehållslig betydelse.
Bland annat utsagor av det tredje slaget är intressanta: Vilken är relationen
mellan skönheten och Kristus? Är det fantasin som här är det gemensamma,
eller finns det andra samband?
Författarens eget påstående (21:10 f, Dagboken 1873) att Ernest Renans bruk
av skönheten som Kristusbestämning i Vie de Jesús har inspirerat honom, tycks
vara en tillbakablickande konstruktion.
Min tes är att detta samband mellan estetiskt och teologiskt säger något
väsentligt om Dostojevskijs författarskap.
Avhandlingens syfte är att analysera detta samband, och innebörden i dessa
uttryck om estetisk.
Dostojevskijs liv, litterär produktion
Dostojevskij föddes den 3/10 1821 i Moskva där han tillbringade sin barndom12.
Han kommer inte som många av landets tidiga 1800-talsförfattare från den
jordägande adeln. Efter föräldrahemmets upplösning fick han militär utbildning i
St Petersburg. Han debuterade 184613 med den framgångsrika Bednye Ljudi,
Arma Människor, men under första författarperiodens (1845-49) drygt tiotalet
mindre verk uteblir sedan berömmelsen; samtidigt får han kontakt med en
politisk radikalism, kritisk till böndernas livegenskap.
Han döms i november 1848, anklagad för brott mot både staten och kyrkan, till
döden (se 18:117 ff); straffet omvandlas på schavotten till förlust av
medborgerliga rättigheter, fyra års tukthus i Sibirien, och soldattjänst i armén.
När Dostojevskij 24/12 1849 smids i fotbojor av järn inför resan till Omsk,
misströstar han om en framtid som författare (se 28:I:173).
Från Omsk skriver han i februari 1854 till brodern Michail Michailovitj: "..jag
måste ha böcker, de är hela min framtid.."(28:I:173). Fyra svåra år har gått, han
bearbetar sina intryck och är åter full av författarplaner.
12
13
Om författarens biografi se Magarschack 1962 och Frank 1976 ff.
Boken var klar 1845, men trycktes p g a censuren först 1846.
3
Dostojevskij skrev under andra författarperioden (c:a 1855-1881) bl a
romanerna14 Zapiski iz mertvago doma, Anteckningar från Döda huset (186062), Zapiski iz podpolja, Anteckningar från källarhålet (1864), Prestuplenie i
nakazanie, Brott och straff (1866), Idiot, Idioten (1868), Besy, Onda Andar
(1871-72), Podrostok, Ynglingen (1875) och Brat'ja Karamazovij, Bröderna
Karamazov (1878-80). Han redigerade (och skrev i) tidskrifterna Vremja, Tiden
(1861-63), Èpocha, Epok (1864-1865) samt Grazdanin, Medborgaren (1873)
och utgav den mycket lästa månadstidskriften Dnevnik pisatelja, En författares
dagbok (1876-77, 1880-81) (hädanefter: "Dagboken"). Skönlitteraturen ska jag i
fortsättningen kalla för hans dikt. Tidskrifterna får en mellanställning, eftersom
Dostojevskij där publicerade flera av sina skönlitterära verk.
Ännu finns, bl a beroende på den nya arkivsituationen i Ryssland, ”outforskade
och utmanande aspekter”15 av författarens biografi.
Övriga skrifter
I sin samtid blev Dostojevskij först känd, inte med romanerna som idag, utan
tack vare sin Dagbok, alltså mer som publicist. Bl a följande av dessa hans verk
innehåller estetiska synpunkter.
Den ”Förklaring” (18:117 ff) han avgav för domstolen i Petrasjevskijärendet
1849, gäller bl a estetiska frågor.
I Tiden 1861:2 publicerar han artikeln ”G-n –bov i vopros o iskusstve”, ”Hr –
bov och frågan om konsten”, en uppgörelse med Nikolaj Dobroliobovs, och
ytterst Nikolaj G Tjernysjevskijs, utilitaristiska estetik. Estetiska synpunkter ges
också t ex maj 1874 i skisser till Ynglingen (16:10, om författarens och
konstnärens roller), och i Förord till Ynglingen (16:329).
Den ovan nämnda skissen är från 1876, om Skönhetens litteratur (24:160-62,
166-67). De två sista finns i författarens omfattande arbetsdagböcker, som jag i
fortsättningen kallar skissböcker.16 Estetiska synpunkter finns riktligt i många av
de mer än 900 utgivna breven.
Estetik I och Estetik II
Vid studiet av estetiken i Dostojevskijs texter skall jag tillämpa två nivåer. Med
Estetik I menar jag texternas idéhistoriska hemvist, generella svar på frågan
vilken (filosofs) konstfilosofi som här uttrycks. Estetik I beskriver materialet mot
bakgrund av en bred (konst-)filosofisk horisont.
Men flera estetiska frågor har en annan horisont: det enskilda konstverket. Här
ställs andra estetiska frågor än på den tidigare, generella nivån. Med Estetik II
menar jag studiet av det estetiska uttrycket, dess tillkomst och funktion inom
14
Se översikterna i PSS 17:474 ff och 27:453 ff. "Dubia" i PSS 27 gäller olösta författarproblem i journalistiken.
Volgin 2007, 182 nämner ”gåtan med hans ursprung, omständigheterna vid faderns död, ursprunget till hans
epilepsi, orsakerna till hans avsked, okända detaljer kring hans litterära debut” osv.
16
PSS delar upp skissböckerna i litterära utkast, som trycks vid respektive verk, och i övrigt material, tryckt på
annan plats, se t ex 20:152 ff. The Unpublished Dostoevsky publicerar skissböckerna kronologiskt.
15
4
verket.17 På denna konkreta, textnära nivå tar de idéhistoriskt estetiska
uppfattningarna gestalt. Monroe Beardsleys estetiska teorier kan ibland klargöra
de estetiska uttryckens ofta knapphändiga, kortfattade formuleringar.
Eftersom mitt material är texter där författaren talar i eget namn kommer
Estetik I och II att gälla Dostojevskij som person. Estetiska studier i
romantexterna får däremot resultat som säger vad som uttrycks i texterna (se
nedan om M M Bachtins teori).
Dostojevskijs estetiska samtid – tidigare forskning
1 Författarens estetiska uppväxtmiljö
Friedrich Schiller hade definierat konsten som en blandning av ”idealt” och
”verkligt”, med skönhet som resultat när balans rådde. I Ryssland togs detta
emot med betoning på det ”verkliga”. 1800-talets prosakonst arbetade här nära
det omgivande samhället. Om det var många överens, men utvecklingen går
sedan i olika riktningar.
Robert Jackson undersöker i en stor studie Dostojevskijs estetik som hans fråga
efter en estetisk form. Föresatsen att begränsa materialet till författarens
publicistik hålls inte riktigt, och impulserna från Platon ges överraskande stor
roll. Jag tror att Jacksons rika material begränsas av infallsvinkeln att fråga efter
den estetiska formen.18
Sven Linnér har också publicistiken som material, och påpekar beträffande
Dostojevskijs realism19 att ”idealt” kan härledas både från ”idé” och ”ideal”.
Jämsides med författarens realistiska utsagor finner han även andra, om
idealism, skönhetens roll, osv. Då de senare knappast analyseras20 blir även
analysen av de realistiska liksom hängande i luften.
Grigorij Fridlender studerar Dostojevskijs estetik parallellt med ”den litterärtestetiska kampen i hans epok”.21 Motsatsen mellan författarens hyllningar till
skönheten hos Rafael, Homeros, Lorrain m fl, och ”vardagsverklighetens.. kaos”
i hans egna romaner härleds till verkens ursprung i olika epoker. Dostojevskijs
samtids ”oordning” sägs förklara denna tids ökande behov av konstnärlig
skönhet, och författarens betoning av ”det fantastiska”.
Victor Terras ser i sin breda bild av Dostojevskijs estetiska uppväxtmiljö två
skolor.22 En subjektiv idealism (påverkad av Kant), relaterar konstens lagar till
17
Se t ex Rozenbljum 1965, 7 ff, särskilt 35 ff ”Poeten och konstnären”.
För Jackson 1966 tycks översättningen av obrazie, se 6, och ffr allt L Krestovskys arbete, se 46, n 24, spela
stor roll: obrazie-bezobrazie, 68.
19
Linnér 1967 tycks identifiera ”ideal[ism]” med första ledet i tro-vetande-problemet, och av sin ställning till
detta problem hindras att analysera dessa utsagor.
20
Hur kan Linnér 1967, 185 påstå att brevet augusti 1880 inte handlar om konstens relation till den icke-litterära
världen, trots Dostojevskijs ord om hur läsintrycken gav ”gav mig styrka i kampen”, ”till livet”, 184?
21
Fridlender 1972, 98, 107, ”[V]ardagsverklighetens.. kaos”, 101 f, 110, tolkningen av ”det fantastiska”, 114.
22
Terras 1974 översätter obrazie, 56, n 36, annorlunda än Jackson. Terras om subjektiv och objektiv idealism,
48, han hänvisar betr den första till § 46 i Kants Kritik der Urteilskraft. Grigor’evs och Strachovs platser antyds enbart, 222, resp 99, 125. Enl Walicki 1980, 220 tolkade Strachov Hegel som ”renaste mystik”.
18
5
geniet, och tvekar om konstens kognitiva eller profetiska innehåll. Vetenskapen
utvecklas, men inte konsten. Hit räknar han bl a materialisterna Nikolaj
Tjernysjevskij, och kritikern Dmitrij Pisarev.
Samtidigt knyter en objektiv idealism (påverkad av Schelling och Hegel)
istället konstens lagar till historiens epoker, till den nationella andens utveckling.
Här ges konsten ett kognitivt innehåll och deltar i civilisationens utveckling. I
denna tradition ställer han bl a dekabristernas poeter, Belinskijs mentor N V
Stankjevitj, kritikerna Vissarion G Belinskij, Nikolaj Dobroliobov, och A
Grigor’ev, samt förläggaren Nikolaj N Strachov.
Terras ger en generell, men användbar översikt av idéhistoriska uppfattningar i
främst Dostojevskijs ungdomsmiljö (Estetik I). Men denna översikt fångar inte
varken Aleksandr Pusjkin, Nikolaj V Gogol’ eller Dostojevskij23.
Ryssland som i stort saknat den europeiska upplysningens24 idédebatt, sökte nu
forma en självbild i dialog med Väst,25 och tiden fylldes av starka motsatser:
Alla förbuden fick många att känna sig som ”överflödiga människor”, men
samma ofrihet höjde förväntningarna på landets författare – som här i Belinskijs
brev till Gogol’ juli 1847:
"Bara i litteraturen är det, trots censurens tatarok, fortfarande något liv,
och en rörelse framåt. Det är därför som författarens kallelse åtnjuter
sådan respekt hos oss.. Publiken ser i de ryska författarna sina enda
ledare, försvarare och räddare...".26
Den på flera sätt alienerade27 ryska intelligentian ser bildning och konst som
vägar till förändring. 1800-talets realistiskt inriktade ryska prosa är före28 den
europeiska litteraturen i sin betoning av problemdiktning, natur- och
personskildring. De ryska författarnas frihet från intellektuella traditioner
utmanade till att djärvt se och positivt ifrågasätta.29
2 Dostojevskijs utbildning
Dostojevskij undervisades30 från 1832 i hemmet, från augusti 1833 vid Nikolaj
I Suchards dagskola, och från september 1834 till maj 1837 i Leontij I Tjermaks
pension, båda i Moskva.
Från maj 1837 studerar han i St Petersburg vid Högre ingenjörshögskolan från
september s.å., till augusti 1843. Han tjänstgör i armén till augusti 1844.31 Under
23
Terras är här oklar: Dostojevskij sägs likna Grigor’ev och Belinskij, 214, 222, 224, 226 men sägs inte höra till
den objektiva idealismen, 222, n 42.
24
Om den ryska upplysningen se Walicki 1980, 8 ff
25
En sida av denna problematik analyseras intressant av Namli 2009, 14 f, 46 f.
26
Belinskij 1956, 217
27
Jfr Dostojevskij om intelligentian i Dagboken - ”en liten utländsk nation i vår egen” (22:98).
28
Egeberg 1995, 19
29
Detta betonas riktigt av Stief 1973, 400 f
30
Till det följande, se Letopis.. 1993, 24 f, 27, 29 osv, ofta byggd på brodern Andrejs minnen; och Feodotov
1974, 241 ff., samt tabellen 28:II:543.
6
utbildningen, som inte intresserade Dostojevskij, fördjupade han sig grundligt i
skönlitteraturen. Han förstod tyska någorlunda, och talade god franska.
Dostojevskijs lärare i litteratur32 i Tjermak var Ivan I Davydov (1794-1863),
och på Ingenjörshögskolan Vasilij T Plaksin (1825-93). Den förste beundrade33
Schelling, vars konstfilosofi han sägs ha vidarefört till sina elever, och även den
andres undervisning skall ha präglats av liknande romantiska ideal.
Dostojevskij för i sin debut en dialog med Gogol’, och ’upptäcks’ av Belinskij,
som här såg en författare, villig att dra in även social problematik i sin dikt.
3 Drag i Dostojevskijs fortsatta estetiska utveckling
”Järntsarens” Nikolaj I:s död 1855 under Dostojevskijs Sibirienår 1849-1959
innebar en kulturell vändning till frihet: mängder av nya tidskrifter grundas, nya
impulser strömmar in i det öppnade landet. För Dostojevskij betyder åren i
Sibirien mognad och kristen fördjupning, och är politiskt34 ett brott med hans
tidigare liv – när hans nya åskådning mäts i traditionella politiska termer.
Efter tiden i Sibirien ansluter sig Dostojevskij 1860 till potjvennikigruppen,
’groningsgrundens’ grupp,35 sammanhållen av sitt estetiska program, och snart
samlad i bröderna Dostojevskijs tidskrifter Tiden och Epok. Inspirerade av bl a
Herder, Schelling och P-J Proudhon, betonar man i sitt estetiska program, enligt
Dowler inte staten men ”livet”, ”konsten”, ”folket” och ”landet”. Medborgarnas
etik bygger upp samhällets, inte tvärtom. Litteraturen både uttrycker samtiden,
och är redskap för dess förändring. Nationalitet är inget statiskt utan en process i
utveckling. Programmet och dess estetiska ideal avviker på flera sätt från
slavofil konservatism36 och är viktigt för Dostojevskij till 1864, och delvis livet
ut.
När han detta år likställer landets kultur med dess religion, närmar han sig som
publicist slavofilerna, men han bevarar i sin konservativa retorik samtidigt
tydliga spår från sin ungdoms 1840-talsideal (utopiska socialister) och de senare
ryska populisternas ideal.
Estetiskt viktig för författaren var bland många andra också hans nära vän
under 35 år, lyrikern Apollon N Majkov. Motivet i en av hans dikter har troligen
direkt ”spelat med”37 när Dostojevskij skapade ”Legenden om Storinkvisitorn” i
31
Frank 1979, 70, 127.
Dostojevskij nämner i brev till brodern Michail, Plaksin 1840 (28:I:67), och Davydov 1849 (28:I:159).
33
Det är oklart om han själv hade anslutit sig till Schellings tankar, Frank 1979, 63.
34
Frank 1979, 88 f, 379 ff om hur Freuds essä 1929 vilselett forskningen, och 182 f om Dagbokens överdrivna
kontrast mot Belinskij i ”Det är mycket svårt för mig att berätta historien om mina övertygelsers pånyttfödelse” (1873, 21:134). Musjik Marej, Bonden Marej (1876, 22:46 f) speglar Dostojevskijs utveckling under
Sibirientiden.
35
Potjvennost, potjvenniki av ry pótjva = grund [val], mylla. Om medlemmarna, se Dowler 1982, 73. Dowler
betonar hur den tidige Belinskijs romantiskt utopiska socialism inspirerar både radikala och konservativa
grupper.
36
Dowler 1982 om olikheterna: 81 - Peter Is reformer, 88 - gammalryska ideal, 99 - undervisningen, 118 f - litteraturen och folket. Om Herder, 32, om P-J Proudhon, 111 f.
37
Så V S Netjaeva och L P Grossman enligt V Vetlovskaja i 15:464.
32
7
Bröderna Karamazov. En liknande impuls från Majkovs dikter kan finnas även i
ett par andra fall.
Att Terras estetiskt ställer Dostojevskij nära38 personer denne polemiserar
mot, indikerar att polemiken främst avsåg andra områden. Ett av dessa
försummas av de fyra ovan nämnda forskarna, och jag går nu över till det.
Den religiösa scenen
”Jag kom från en rysk och from familj. .. Vi i vår familj kände Evangeliet nästan
från första barndomen. .. Varje besök i Kreml och Moskvas kyrkor var för mig
något högtidligt” (21:134). Så berättar författaren till Dagboken 1873 om sin
kristna uppfostran – orden39 handlar alltså mer om Dostojevskijs familj40, än om
samtidens rysk-ortodoxa kyrka. Den verkade i en miljö med många nya inslag:
Rysslands deltagande i Napoleonkrigen 1812 och den ökande friheten från 1855
förde in bl a frimureri och ateism, och stärkte romersk-katolsk och luthersk
kyrklighet; många intellektuellas kyrkotillhörighet var rent formell,41 och flera
kulturellt tongivande gestalter intog ateistiska ståndpunkter.42
Från mitten av 1800-talet sker en nyorientering i kyrkan: Bibeln översattes till
ryska, Nya Testamentet 1823, och hela Bibeln 1876.43 Gammalrysk munkteologi
och arvet från kyrkofärderna återupptäcks, och ur en tradition från egyptiska och
syriska ökenfäder utvecklar de ryska staretserna en stor öppenhet för samtiden.
Detta hindrar dock inte att kyrkans hållning uppfattades som främst räddhågat
avgränsande mot vad man såg som hot.44
Historikern Konstantin D Kavelin förde säkert mångas talan i frågan, till
Dostojevskij, efter ”den aktiva, omdanande sidan av kristendomen i världen”,
”kristendomen kallad.. att förnya inte enbart eremitens, men också folkets
levande i världen, mitt i.. frestelserna”. 45
Att författaren kritiserade dessa rader kan inte ses som hans sista ord. I t ex
Dagboken juli-augusti 1877 frågas under rubriken ”Ett samtal med en av mina
bekanta i Moskva. – En kommentar till en ny bok”: ”och vem skall i själva
verket besvara dessa frågor? .. Prästerskapet? Men det har ju för länge sedan
upphört att svara på folkets frågor. Men undantag för vissa präster.. ” (25:174).
Även om detta gäller närheten till folket, är sammanhanget intressant: Tonen blir
besviken, när tidens ”nya frågor” ställs intill kyrkans företrädare, under en
rubrik med orden ”samtal” och ”ny” – här hörs en förväntan att religionen skall
våga gå in i samtal om och med tidens viktiga ”frågor”.
38
Se not 23 ovan om de många likheterna mellan Dostojevskij och Belinskij.
De citeras obekymrat av Frank 1979, 43, som sedan, 182 f, helt riktigt, grundligt kritiserar Dostojevskijs
tillrättalagda skildring av sin ungdoms kontakter med Belinskij – ur samma Dagboken 1873!
40
Onasch [1976], 25 pekar, utan att ange källor, på barnjungfrun Aljona Frolovnas religiösa roll i hemmet.
41
Se Herzen citerad hos Frank 1979, 42, och Onasch 1980, 802.
42
T ex den sene Belinskij, Dobroliubov, Bakunin, Tjernysjevskij.
43
Bodin 2003, 14 ff
44
När staten förbjöd filosofiundervisningen vid universiteten uppdrogs den åt rysk-ortodoxa präster!
45
Ur Kavelins ”Brev till F M Dostoevskij” (1880) citerat i 27:339.
39
8
Denna förväntan grundas i 1800-talsförfattarna syn på sin motsägelsefulla
samtid, som fylld av ”fördömda frågor”46 – Heinrich Heines uttryck i en dikt om
teodicéproblemet.
Teodicéfrågan kan uppfattas i t ex Aleksandr Herzens ’anklagande’ romantitel
Vem är skyldig? (1845–1847), och i hjältens fråga om sitt existensberättigande.
Kapten Lebjadkins ord ur Onda Andar ” – Det lilla ordet ’varför’ har gått ut i
hela världsalltet från världsskapelsens första dag..” (10:140) visar en lyhördhet
för detta problem, som finns i alla Dostojevskijs stora romaner. Det förvånar inte
att Dostojevskij ofta läste Pusjkins dikt ”Profeten” (1826), som – med bildspråk
ur Jesaja 6 – ser serafen säga till den törstande i öknen att ”med ordet bränna
människors hjärtan”. Författarens kallelse, både med konstnärliga och kristna
förtecken – kan inför teodicéfrågan bli både svår och angelägen.
Den religiösa ståndpunkten är i Dostojevskijs brev och skisser, där han inte
berörs av censuren, ibland tydligare än i de publicerade texterna. Detta är ett
skäl till att hans texters religiösa ståndpunkt har bedömts mycket olika.
Bl a Rozenbljums studier av skissböcker och litterära utkast, och Vladimir N
Zacharovs studier visar relationen till den kristna trons anspråk i Dostojevskijs
mognare verk: det är mer än ett ställningstagande för-emot, här möter ett brett,
självständigt förhållningssätt: med bildspråk ur Bibeln och kristen tradition,
konstnärens nytolkningar av vissa Bibeltexter47, analyser av det religiösa tvivlets
och av trons livshållningar, anspelningar på rysk-ortodoxa helgdagar48,
gudstjänstordning, osv.
Framför allt i sin dikt tolkar författaren på sitt sätt en kristendom ”mitt i
frestelserna”, i dialog med samtidens ”frågor”.
Enligt Jostein Børtnes49 bearbetas kristen tematik hos Turgenjev, Dostojevskij,
Leskov, Tolstoj m fl bl a genom ett experimenterande med innebörden i t ex
kristologin, kenosisbegreppet och andra teologiskt-bibliska motiv, och ofta
under kritik av den officiella ortodoxa kyrkans orörliga framtoning.
Men frågan hur Dostojevskij gestaltar denna närvaro är härmed inte besvarad.
Från fabel till sujet: ”fantastisk realism” och stor psykologi
I analysen av relationen mellan författaren och hans intellektuella miljö är det
viktigt att se att vi talar om tre storheter: författaren, fabeln och sujeten. Ett
samtida sakförhållande eller en händelse, kanske omskriven i en tidning, är vad
de ryska formalisterna kallade fabeln50 – handlingens stoff innan det blir
litteratur. Det återges i en publicerad roman som verkets sujet – romanens
litterära berättelse.
46
Detta uttryck hos Dostojevskij: Skissbok 1875-76 (24:167, 168, 170, 173), Bröderna Karamazov (15:123).
Pusjkin (26:139).
47
T ex Marmeladovs omdiktning av domsscenen i Matt 25:31-46 i Brott och straff (6:20 f ).
48
Bl a i inledningen till Idioten, och ur Onda Andar, se Zacharov 1994, 9.
49
Børtnes 2007
50
Termernas innehåll enligt Tomasjevskij 1971, 137
9
Med de här termerna handlar Dostojevskijs kända brev till Nikolaj Strachov
1869 om hans syn på realism i konsten alltså om sujeten. ”Jag har min egen
åsikt om verklighet (i konsten)..”. Tiden kräver uppmärksamhet: ”Företeelsers
vardaglighet” är ”långt från realism,..”; när ”fakta” har blivit ”nästan
fantastiska” är risken att ”all verklighet går förbi näsan”, med ”en konventionell
syn” (29:I:19, kursivering i texten). De här paradoxerna, med paralleller,51 och
hans strävan att med ”ett nytt ord” (29:I:216)52 förnya samtidens roman,53 gör
Dostojevskijs realism svårgripbar – vad innebär ”fantastisk realism”?
1861 i Hr –bov och frågan om konsten ges konstnären en roll som nog avser
detsamma som i brevet till Strachov. Konstnären är ”en särskild människa” som
”får er att se” (18:90) det som i vanliga fall inte syns. Här går Schillers motsats
mellan idealt och verkligt igen. Estetiskt avgörande är här var tonvikten ligger.
Jag skall i ett min avslutning återkomma till detta i anknytning till min rubrik
”Att blunda eller att se”.
Dostojevskijs psykologiska skildringar är en sida av hans realism som idag är
lättare att uppfatta. Men hur kan detta drag – viktigt för alla läsare – mer konkret
karakteriseras? De psykologiska skildringarna ökar först och främst diktens
trovärdighet. Men dessutom är ett annat, motsatt drag minst lika viktigt.
Dostojevskijs psykologi, som tycks så realistisk (läsaren ”känner igen sig”),
visar sig snart transcendera just en avbildande realism: hans psykologi rymmer
författarens ”inifrånstyrda” tolkning av de fiktiva personligheternas kamp för
sina liv, som ibland utformas mycket originellt.
Författarens psykologi kommer alltså, samtidigt med sin starka verkan av
trovärdighet, ofta att peka åt samma håll som sujeten i poetiken, psykologin
betonar alltså författarens skapande, hans egna gestaltning av det stoff han diktar
om.
De stora skillnaderna mellan Dostojevskijs dikt och hans publicistik överraskar
ofta. En förklaring till skillnaden är att författaren i dikten syftar till att dryfta
färska och framtida företeelser, medan Dostojevskij publicisten,
artikelförfattaren och brevskrivaren mer direkt engagerar sig i historiska,
samtida frågor, och hans framställning där styrs av en ideologi som ibland
tenderar att bli statiskt okänslig.
Michail M Bachtins teori. Mångtydigheten och dess tolkning
En uppmärksam läsare uppfattar genast flera drag i sujeten hos Dostojevskij.
Med bl a ordet ”övergångstid”54 laddar han ofta sujetens skildring av samtiden
51
”Så har vi hos oss fullständigt glömt axiomet, att sanningen är det mest poetiska av allt som är i världen,
särskilt i dess renaste form” (Dagboken 1973, 21:119). Liknande teser om det ”fantastiska” (23:144 f) i
Dagboken 1876.
52
Brev 1871 18/30 maj till N Strachov.
53
Se Kahler 1955, 121 ff. Om särskilt den ryska romanen, se Kirpotin 1972, 5 ff, Dostojevskijs romaner, 23 ff.
54
T ex Onda Andar IV:1:I ”vacklandets eller övergångens tid” (10:354), Skissbok 1864, Sotsializm i
christianstvo, ”Socialism och kristendom” (20:191), Dagboken 1873 (21:58), Dagboken 1877 (25:127).
10
eskatologiskt, och frammanar en tillvaro med många röster, som pekar mot
något nytt.
Filosofen och kritikern Michail Michailovitj Bachtin (1895-1975) hävdade
1963 i den inflytelserika Problemy poetiki Dostoevskogo, Problem i Dostojevskijs
poetik55 teorin om Dostojevskij som diktare av ”polyfona” romaner, i motsats till
Tolstojs, Turgenevs m fl "monofona" romaner. Dostojevskijs romaner sägs
sakna neutrala ”tredjepersons-åskådare”, de består av likställda röster, som
besvaras eller inte besvaras. Varje röst är ett medvetande, en syn på världen, och
författarens romaner är i respekten för varje enskild röst djupt demokratiska, och
representerar här något nytt.
Bachtins material är alltså det skönlitterära verket, inte skissböcker, artiklar
eller brev. Han begränsar teorin till det litterära verkets form, och tar inte upp
problemen med den polyfona romanens helhet.
Intressant hos Bachtin är tonvikten på sujeten, och på värdet och integriteten
hos "den andre", "den oavslutade människan", och hans syn på romanernas
kristna inslag – något jag återkommer till. I ett mindre perspektiv (det dialogiska
ordet)56 pekar Bachtin på intressanta /stil/drag i Dostojevskijs språk.
Svagheterna beror bl a på de otydliga gränserna mellan kritikern och
/språk/filosofen. Vilka konsekvenser får Bachtins ickereferentiella språkteori för
analysen av Dostojevskijs texter? Implikationerna av teorin om polyfonin tillåts
ibland bli omfattande: Han tycks gå förbi romanernas innehåll,57 bygger bara
delvis på analyser av dikten,58 han ser psykologin som otillräcklig som
människokunskap59 och en personlig dikt som omöjlig;60 hans teori får lätt drag
av metateori.61 Han saknar en explicit teori om fiktion-verklighet i dikten.
Ett ställningstagande till Bachtins omfattande teori måste därför preciseras
noga. Jag anser inte att han givit skäl för en teori om en totalt polyfon roman.
Andra, mer referentiella Dostojevskijläsningar är, bredvid Bachtins, fullt
motiverade.
55
Grundlig omarbetning av första upplagan Problemy tvortjestva Dostoevskogo 1929. Om polyfonibegreppet, se
Bachtin 1985, 5 ff, 22 "en grafisk analogi, en enkel metafor", 221 "kontrapunktiska analyser", 223 ”kontrapunktisk kombination av .. röster”. Om ”tredjepersoner”, 18. Bachtins teorier, se Emerson 1988, 503 ff.
56
Se Bachtin 1985, 203 "Hos Dostojevskij existerar knappast ett ord utan en intensiv sidoblick på någon annans
ord", och tolkningen av Makars rädsla, 58, och antihjältens fruktan, 229. Om Bachtins språkteori, se Slovo v romane, "Texten i romanen", DI 1982, 279 ff, 299, 324, och Emerson i Bachtin 1985, xxxvi.
57
"I vår analys skall vi undvika innehållsaspekterna i de idéer som introduceras av Dostojevskij", Bachtin 1985, 78
58
Argumenten finns bl a i uppsatserna K filosofij postupka "Mot en handlingens filosofi" (1921) (Roberts 1989, 115
ff) där förståelse bestäms som en etisk, aldrig helt teoretisk relation, och i Avtor i geroi "Författaren och hjälten.."
(1922-24)(Emerson 1989, 149 ff, 154, 163), där förståelsen av "den andre" (= hjälten) sägs kräva en ny författarposition. Bachtins filosofiska hemvist (Enl Roberts 1989, 119: Diltheys kunskapsteori; enl Perlina 1984, 13 ff:
Herman Cohen, via Martin Buber) tycks inte helt studerad.
59
Bachtin 1985, 61 ff, 251 f, 277 där Dostojevskijs kamp mot samtida statisk psykologi generaliseras till all psykologi, som sägs ge enbart avslutade, definitiva omdömen om människan.
60
Bachtin 1985, 51 "..för då finge vi inte ett konstverk, utan ett personligt dokument"; 227 "..detta är inte ett personligt dokument utan ett konstverk".
61
I t ex "Texten i romanen" (1934-35) (DI 1982, 387 ff, 390, 394) och i Bachtin 1985, 181 ff.
11
I Skissboken 1872 frågas om meningen med en detalj i den blivande Onda
Andar, och svaret blir: ”Låt mina läsare bestämma själva” (11:303). Detta kan
låta som en inbjudan till fria fantasier, och den strukturella mångtydigheten i
Dostojevskijs texter är påtaglig. Den kan ses som en krävande sida av frågan
som Bachtin inte bearbetade: frågan om verkets helhet, och därmed om dess
budskap. Var finns alternativen till denna mångtydighet?
Först i verkens olika intertexter. Belknap har t ex noterat parallellerna mellan
grundfrågeställningarna i de fyra stora romanerna och Shakespeares fyra största
dramer.62 Bl a Kroeker och Ward har t ex studerat hur motiv ur
Uppenbarelseboken parodieras av Storinkvisitorn i Bröderna Karamazov.63
Vidare deltar verken i en samtida polemik. Anteckningar från källarhålet och
Krokodil, Krokodilen (1865) är Dostojevskijs originella bemötanden av
Tjernysjevskijs roman Vad bör göras? (1863). I Idioten anspelas på
Tjernysjevskijs bild av kvinnliga radikaler,64 i Brott och Straff på Aleksandr I
Herzens samhällsteorier och i Onda Andar på nihilisten Sergej G Netjaev.
Den uppmärksamme läsaren finner i verken också andra stildrag än dem
Bachtin betonar. Här anser jag att det finns viktiga små uttrycksmedel – drag
"här och där" (22:60, i Dagboken om en beundrad advokats talekonst), som
avslöjar sidor i diktens budskap. Det gäller konstnärliga anspelningar, symboler
med fast användning (t ex "den nedgående solens /sista/ strålar" och "den
fallande snön”), vissa teologiska uttryck – vilka finns på andra ställen än i
hjältarnas dialoger, vilka jag anser att Bachtin koncentrerar sig väl mycket på.
Bl a Aileen Kelly ser i författarens dikt en annan, mer psykologisk
mångtydighet: Dostojevskijs teckning av ”den plågade, tudelade naturen hos
människor i vår tid” (10:165). Denna mångtydighet uppfattar jag som ett
modernt drag av ökad trovärdigt hos författaren, en mångtydighet jag anser skall
bestå.65
Stället ovan i skissboken tror jag snarare betyder: Låt mina läsare tillämpa detta på sig själva. Den strukturella mångtydigheten har alltså alternativ, samtidigt
som Dostojevskij som vanligt alltid lägger ett rätt stort tolkningsansvar på
läsaren, som ibland måste välja tolkningar.
Uppgiftens formulering
Biträdande åklagaren Ippolit Kirillovitj hävdar i den stora avslutande
rättegången i Bröderna Karamazov att ”vi är brett anlagda.. naturer.. med
förmåga att blanda alla möjliga kontraster och samtidigt blicka ut över två
svindlande djup, djupet över oss, de högsta idealens djup, och djupet under oss,
det uslaste och mest stinkande förnedringens djup” (15:129) – en principiellt
62
Belknap 1984, 63 ff.
Kroeker och Ward 2001, t ex kap 4. Samma tanke hos Frank 2002, 288.
64
Aglaja I Jepantjina får t ex idén "att klippa av sig sitt praktfulla hår" (8:271).
65
Materialet hos Kelly 1988 är intressant, men ”det delade samvetet” definieras så oklart (hjältarnas dubbla
känslomässiga lojaliteter, 256, spänning mellan kristen tro och det observerbara, 255, omöjligheten av en etik
utan grund i kristen tro, 254) gör tesen om dess självbiografiska ursprung osäker.
63
12
viktig och innehållsrik utsaga: Människan sägs rymma två djup, ett gott och ett
ont, och det antyds ett möjligt samband mellan dem (”..samtidigt blicka ut..”).
Men har inte ofta det sista ”djupet” oriktigt kommit att ses som typiskt för
Dostojevskij?
1849 noterade tidskriften Sovremmenik’, på tal om 1848 års ryska
skönlitteratur, de skribenter som ”älskar vansinnet för vansinnets skull”, och
källan var klar: ”riktningens grundare är F Dostojevskij”.66 Om det som här
kallas ”vansinne” vidgas till att också omfatta teckningen av allmänt
vedervärdiga livsvillkor, blir exemplen många i författarens dikt: i romanen
Unisjonnye i oskorblonnye, De förödmjukade och de kränkta (1861) utvecklar
den onde furst Pjotr A Valkovskij sin hänsynslösa nihilism, som styr flera av
bokens övriga gestalter:
”Jag till exempel har för längesedan gjort mig fri från alla slags principer och
plikter, och jag anser mig aldrig ha några skyldigheter annat än när jag kan
ha någon nytta av det… Ju mer dygdig en sak är, desto mera egoism finns
det där” (3:365).
I Brott och straff (1866) vittnar den berusade Semjon Z Marmeladov (ur den
skisserade, inte fullbordade romanen P’janen’ki, Drinkarna), som sovit på en
pråm i Neva, om att han ”..inte har någonstans att ta vägen!” (6:14). Senare ser
Raskol’nikov i en dröm (6:46 ff) den berusade bonden Mikolka piska ihjäl en
häst. Att ge flera exempel på ”förnedringens djup” är lätt.
Här ser jag material till flera frågor, för uppgiftens formulering:
1. Hur går detta ”förnedringens djup” ihop med Dostojevskijs många ställen om
skönheten?
Att hänvisa till att de senare finns främst i hans brev, skissböcker och artiklar
är bara en del av svaret. De kända ställena om skönheten i hans dikt motiverar
tillsammans med den inte fullföljda skissen om Skönhetens litteratur och övriga
ställen i brev och skisser en studie av vad Dostojevskij lägger i detta begrepp.
Vilken roll spelar skönheten i diktens blandning av ”alla möjliga kontraster” –
om skönheten i någon mening är detsamma som ”de högsta idealens djup” i
citatet ovan? Är kanske skönheten ett drag som ger Dostojevskijs dikt dess
dragningskraft?
Om denna fråga ska kunna besvaras måste vi först besvara huvudfrågan:
2. Vad ger Dostojevskij för innebörd åt ”skönheten”?
Kanske ska jag också kunna ge synpunkter på följande:
3. Vad innebär rättegångscitatets antydan om ett möjligt samband mellan de två
djupen?
66
Anonym artikel i Sovremmenik’, Samtiden, 1849, t. XIII, 2.
13
Litteraturförteckning:
Förkortningar:
DI
The Dialogic Imagination. Ed M Holquist. Austin. Paperback 1982
DS
Dostoevsky Studies. Journal of the International Dostoevsky Society,
1980 ff
LN
Literaturnoe Nasledstvo, Moskva
RB
Rethinking Bachtin. Ed by G Morson-C.Emerson. Evanston 1989
Tryckta källor:
Belinskij, V G, 1956: Polnoe sobranie sotjinenij, t X, Moskva
Dostoevskij, F M, 1972-90: Polnoe sobranie sotjinenij v tridtsati tomach,
Leningrad
Dostoevsky, F M, 1979: Diary of a Writer, The trans B Brasol, Santa Barbara
Sovremmenik’ 1849, t. XIII, 2 (St Petersburg, 1836 ff)
Litteratur:
Babović, M 1974: ”Sud’ba dobra i krasoty v svete gumanizma Dostoevskogo”:
Dostoevskij: Materialy i issledovanija 1, Leningrad: 100-107
Bachtin, M M 1985: Problems of Dostoevsk’s poetics. Ed and transl by C.
Emerson. Minneapolis (1984). Sec. Print
Belknap 1984: Shakespeare and the Possesed, DS 5/1984: 63-69
Bodin, P-A, 2003: ”Bibeln i Ryssland”, Signum 5/2003: 14 ff
Børtnes, J, 2007: The Poetry of Prose. Readings in Russian Literature. Bergen
Dowler, W, 1982: Dostoevsky, Grigor’ev, and Native Soil conservatism, Toronto
Egeberg, E, 1995: Dostojevskij En dikter søker sin form, Oslo
Emerson ,C:
1988: ”Problems with Baxtin’s Poetics”, Slavic and East European Journal, Vol
32: 4: 503-525
1989: ”The Tolstoy Connection in Bakhtin”, RB 1989, 149 ff
Feodotov, G A, 1974: ”Pension L I Tjermaka v 1834-1837 gg.”, Materialy i issledovanija 1, Leningrad, 241 ff
Frank, J, 1976/1979: Dostoevsky The Seeds of Revolt, 1821-49, Princeton
Frank, J, 1979: Introduction, xi ff, i Dostoevsky Santa Barbara 1979
Frank, J, 2002: XXXXXXXXXXX
Fridlender, G M 1972: ”Èstetika Dostoevskogo”, Dostoevskij Chudosjnik i
Myslitel’, Moskva, 97 ff
Jackson, R-L, 1966: Dostoevsky’s Quest for Form. A Study of his Philosophy of
Art. New Haven and London
Kahler, E, 1955: The transformation of the modern fiction, Comparative
Literature, Oregon, VII: 121 ff
14
Kelly, A, 1988: ”Dostoevskii and the Divided Conscience”, Slavic Review, Summer 1988, vol 47, nr 2, 239 ff
Kirpotin, V Ja, 1972: Dostoevskij. Chudosjnik. Moskva
Kroeker, P Tr, och Ward, Br K, 2001: Remembering the End. Dostoevsky as
Prophet to Modernity, Westview Press
Kurtén, T, 2003: ”Moderna och modernitetskritiska självklarheter i skönlitteratur”, Att fånga världen i ord, Artos: Skellefteå, 65 ff
Letopis sjizn i tvortjestvo F M Dostoevskogo 1821-1881, I, SPb 1993
Linnér, S: 1967 Dostoevsky on realism. Stockholm Slavic Studies 1. Uppsala
Magarshack, D 1962: Dostoevsky. London
Namli, E, 2009: Kamp med förnuftet. Rysk kritik av västerländsk rationalism.
Artos, Stockholm
Onasch, K:
[1976]: Der verschwiegene Christus. Versuch über.. Berlin
1980: ”’Die Schönheit wird die Welt erlösen’. Zum 100. Todesdag F M
Dostojevskijs am 9 . Februar 1981”, Theol Literaturzeitung 11/1980, 802 ff
Perlina, N, 1984: ”Bakhtin and Buber: The Concept of Dialogic Discourse”,
Studies in Twentieth Century Literature, 9 (1984): 13-28
Roberts, M, 1989: ”Poetics Hermeneutics Dialogics: Bakhtin and Paul de Man,
RB 1989, 115 ff
Rozenbljum, Lia M:
1965: Tvortjeskaja Laboratorija Dostoevskogo-Romanista, LN 77, Moskva: 754
1971: Tvortjeskie Dnevniki Dostoevskogo, LN 83, Moskva: 9-92
Sakulin, P N, 1913: Iz’ istorii russkago idealizma. Moskva
Stender-Pedersen, A, 1952: Den russiske litteraturs historie, III, København
Stief, C, 1973: ”Den ryska litteraturen”, Litteraturens världshistoria. Band 9:
Naturalismen, Stockholm: 399 ff
Terras, V, 1974: Belinskij and Russian literary criticism: the heritage of organic
aestetics. The Univ of Wisconsin Press, Madison
Tomasjevskij, B, 1971: Teorija Literatury, Bradda, England [1971], repr fr 1925
Unpublished Dostoevsky, The, ed Carl Proffer, I-III, Ardis 1973-76
Volgin, I L, 2007: ”Dostoevskij v dialoge kul’tur”, 13th Symposium of the
Internat Dostoevsky Society, IDS, Tankönyadó, 182 ff
Walicki, A, 1980: A History of Russian Thought, Oxford
Zacharov, V N, 1994: ”Simvolika christianskogo kalendarija v proizvedenijach Dostoevskogo”
15
16