1. No category

Medicine
professorns
Den kirurgiska pincetten (KM 14.460b) hittades i
kvarteret Döbeln 7 vid en grundgrävning år 1904.
Foto Johanna Bergqvist
kirurgiska pincett
Johanna Bergqvist
I
samband med en grundgrävning 1904 gjordes ett lite speciellt föremålsfynd i jorden, strax
väster om Krognoshuset i centrala Lund. Georg Karlin, Kulturens grundare och dåvarande
chef, hade för vana att köpa in allehanda föremål som hittades i Lunds jord, som kunde vara av
kulturhistoriskt intresse. Föremålen hamnade i Kulturens föremålssamlingar. Detta var förmodligen allmänt känt bland byggnadsarbetare och andra, så när olika grävarbeten gjordes i staden
samlades en del föremål in, som Karlin sedan kunde köpa. För nio riksdaler kom han den här
gången över ett antal knivar av olika slag, en sländtrissa, några nålar, flera järntenar, med mera.
Bland föremålen fanns även en mycket speciell tång, eller snarare kirurgisk pincett, och det är
den som står i fokus för den här artikeln.
Pincetten är troligen den är den enda i sitt slag i svenska arkeologiska samlingar, och på så vis
är den unik. Den är även speciell genom att den med stor sannolikhet kan knytas till en specifik,
historiskt känd person, vilket är ovanligt med arkeologiska fynd.
Krognoshuset i Lund
Krognoshuset vid Mårtenstorget i Lund är stadens äldsta bevarade profana byggnad. Huset är
från 1300-talet och uppkallat efter släkten Krognos, som lät uppföra det. Efter att släkten dog ut
45
under slutet av 1500-talet bedrevs troligen garveriverksamhet
på tomten under en period. Därefter kom den att ägas av en
lång rad kaniker, rådmän och professorer.
I slutet av 1600-talet förvärvades den av den förste medicine
professorn i Lund, Erasmus Sack, senare adlad Sackenschöld.
Kvarteret hade tidigare varit uppdelat i tre tomter, men Sackenschöld var förmodligen den som samlade alla tomterna till
en enda. Den innefattade då både hela det nutida kvarteret
Döbeln och Mårtenstorget, och var förmodligen en av de
största stadsgårdarna i Lund.
På de äldsta kartorna där tomten kan urskiljas finns en damm
i tomtens sydöstra del. Denna hade emellertid förmodligen
slammat igen när Sackenschöld flyttade dit. Istället anlades ett
större dike eller mindre kanal runt en fyrkantig ö. Det är sannolikt att det väldiga grävarbetet initierades av Sackenschöld.
Krognoshuset var vid denna tid bara ett av flera stenhus på
tomtens västra del, ut mot dagens Svartbrödersgatan.
Krognoshuset från 1300-talet är Lunds äldsta bevarade profana
byggnad. Foto: Johanna Bergqvist.
Erasmus Sackenschöld
Erasmus Sackenschöld föddes i Tyskland, där han även genomförde sina universitetsstudier. När Lunds universitet invigdes 1668 var det med ambitionen att
det skulle vara lika förnämligt som de stora europeiska universiteten. Därför anställdes flera
utländska professorer, bland annat Sackenschöld. Han tillträdde som professor redan samma år
som universitetet invigdes.
Under det skånska kriget 1675–1679 upphörde emellertid verksamheten vid universitetet. Sackenschöld tillfångatogs av danskarna och satt en tid fängslad i Köpenhamn. Efter att han åter
blivit en fri man var han under några år anställd som Karl XI’s livmedikus i Stockholm. Därefter
återvände han till Lund, där universitetet återupprättades 1682. Förutom undervisning inbegrep
hans tjänst även ansvaret för stadens apotek, som var nära knutet till akademin, och det var han
som hade det yttersta ansvaret för att apotekarna besatt den rätta kompetensen. Sackenschöld
46
verkade även som universitetsrektor vid tre tillfällen, med tio års mellanrum. Rektorstjänsten
var nämligen rörlig.
Det är oklart i vilken mån – om alls – Sackenschöld bedrev egen medicinsk praktik i Lund. Liksom de flesta universitetsutbildade läkare vid den här tiden var han nämligen främst teoretiskt
inriktad. Därför är det tveksamt om, men inte alls otänkbart att, han kan ha använt den kirurgiska
pincetten som hittades på tomten vid Krognoshuset.
Johan Jacob Döbelius – von Döbeln
Efter Sackenschöld ägdes tomten under ungefär en tioårsperiod av en professor i teologi, Thomas
Ihre. Därefter ägdes den åter av en professor i medicin, nämligen den kände Johan Jacob Döbelius – adlad von Döbeln. Även von Döbeln var av tysk härkomst. Hans far var stadsfysicus – alltså
läkare – i Rostock. Efter studier i Rostock, Köpenhamn, Danzig och Warszawa promoverades
von Döbeln i medicin i sin hemstad 1695. Som nypromoverad 1696 hade han för avsikt att bege
sig till England. Av en slump hamnade han emellertid istället i Sverige. Skeppet han reste med
vinddrevs och nödgades lägga till i Göteborg!
von Döbeln blev kvar i Sverige. Redan 1697 arbetade han som provincialmedicus i Bohuslän och
från 1699 var han verksam i Skåne. Han verkade under några år framgångsrikt som direktör för
Malmö Barnhus, där föräldralösa barn omhändertogs för att minska tiggeriet på stadens gator.
Barnen sattes bland annat att arbeta med textilhantverk. von Döbeln var dessutom känd bland
skåningarna för att ha upptäckt och för allmänheten förespråkat Ramlösa brunns välgörande
egenskaper. Hans porträtt pryder än idag vissa av Ramlösaflaskorna.
von Döbeln tjänstgjorde som stabsmedicus för de svenska trupperna i Skåne i kriget mot Danmark 1709. Några år senare var han även anställd som livmedicus åt Karl XII, som 1715 hade sitt
högkvarter i Lund, och von Döbeln tjänstgjorde vid dennes fälttåg till Norge.
Just von Döbelns praktik inom fältkirurgi, som läkare åt militära trupper, är intressant. Hans
arbete med att ta hand om sårade soldater omfattade inte minst behandlingen av skottskador.
Detta ska vi ha i minnet när vi längre fram fäster uppmärksamheten på den kirurgiska pincetten
från Lund.
von Döbeln var således väl meriterad och hade en bred erfarenhet när han 1710 tillträdde
som professor i praktisk medicin vid Lunds universitet. Främst var det hans erfarenheter som
47
Jacob von Döbeln porträtterad av akademiritmästaren Carl
Peter Mörth.Tillhör Lunds universitets konstsamling (LUK
706).
stabsmedicus som meriterade honom för tjänsten. von Döbeln var
mycket driftig och initiativrik. Bland annat fick han till stånd en anatomisk teater, inrymd på andra våningen i det gamla akademihuset i
Lundagård. Teatern, som hade Rudbecks anatomiska teater i Uppsala
samt den berömda anatomiska teatern i Verona som förebilder, invigdes
i maj 1736. Redan under sitt första år som provincialmedicus i Skåne
hade von Döbeln företagit en dissektion av en avrättad soldats kropp
i Malmö. Han var en varm förespråkare av anatomiska dissektioner i
pedagogiskt syfte för medicine studerande, men menade att även en
intresserad allmänhet skulle beredas möjlighet att ta del av en sådan
spektakulär och speciell tilldragelse.
Liksom Sackenschöld innehade von Döbeln rektorsämbetet vid tre tillfällen, med tolv-tretton års mellanrum. Förutom i medicin undervisade
han i botanik. Det var von Döbeln som tog initiativet till anläggandet av
en botanisk trädgård, med en ’hortus medicus’ (medicinsk örtagård), i
den gamla biskopsträdgården. Trots att han förskotterade egna medel
för dess underhåll förföll dock trädgården efter några år.
von Döbeln hade ett imponerande bibliotek som omfattade ca 900 titlar – en förmögenhet på
den tiden – vilket senare skänktes till universitetet. Det förvaltas nu av Lunds universitetsbibliotek
under namnet Biblioteca Döbeliana.
Johan Jacob von Döbeln har avsatt spår i Lunds namntopografi. Kvarteret där han bodde kallas
än idag för kvarteret Döbeln. Den lilla gata vid namn Svartbrödersgatan som löper utmed kvarterets östra sida kallades förr för Döbelsträdet.
Den kirurgiska pincetten
Pincetten som hittades i kvarteret Döbeln är ett kirurgiskt instrument. Den är i sitt bevarade
tillstånd över 33 cm lång, varav två tredjedelar utgörs av de smala pincettbladen. Handtaget
är försett med en fjäder för lagom motstånd vid användandet. Båda greppändarnas spetsar är
förstörda, och det går därför inte att veta exakt hur de har varit utformade. Två varianter ligger nära till hands. Antingen har de varit försedda med små motställda, konkava, skopformade
48
blad. Ett sådant instrument användes specifikt för att avlägsna kulor ur skottsår. De små bladen
var lagom stora för att greppa kring en kula. En annan möjlighet är att de har haft räfflade plana
ändar. Sådana pincetter användes för att plocka ut olika främmande föremål ur sår; både kulor,
bensplitter och annat.
De långa smala bladen var avsedda att kunna nå in i djupare sår. Enklare varianter hade förekommit i åtminstone ett par århundraden och finns avbildade i olika varianter från sen medeltid,
renässans och framåt. Själva formen med fjädermekanismen i handtaget är något yngre. Pincetttypen användes bland annat vid behandlingen av skottskador.
Behandling av skottskador
Fram till mitten av 1500-talet var den allmänt vedertagna uppfattningen att skottsår skulle behandlas genom att hälla kokande olja i såret. Man trodde nämligen att det värsta med skottsåren
var krutförgiftning och oljan hade till uppgift att avgifta såret. Genom en lycklig slump upptäckte
emellertid den unge franske barberarkirurgen Ambroise Paré att den metoden snarare försvårade läkandet. Efter ett fältslag, då han hade att ta hand om alla de sårade, tog oljan slut innan
alla soldater blivit behandlade. Bekymrad befarade han att de soldater som inte fått den rätta
behandlingen inte skulle klara sig. Istället visade det sig att de klarade sig betydligt bättre än de
som behandlats med kokande olja! Paré föreskrev därför alternativa metoder och 1545 utkom
han med en kortare skrift om hur skottsår skulle behandlas.
Ambroise Parés upptäckt gjorde alltså att man utvecklade andra sätt att behandla skottskador,
med betydligt bättre läkningsresultat. Paré författade även flera andra verk om kirurgiska behandlingar och de instrument som krävdes för dessa, och uppfann även själv flera nya kirurgiska
instrument, bland annat kirurgiska pincetter. I avbildningar från hans verk förekommer pincetter
med liknande form som den som hittades vid Krognoshuset, inklusive pincetter med fjädermekanismen i handtaget.
Vems var då pincetten vid Krognoshuset?
Det ligger nära till hands att knyta den kirurgiska pincetten till någon av de båda medicine professorerna som bott på tomten. Men vem av dem? Fyndomständigheterna för pincetten medger
tyvärr inte någon närmare datering. Byggarbetarna som fann den sysslade ju knappast med ar-
49
keologisk dokumentation och inte heller Karlin förefaller ha gjort några noteringar om närmare
fyndomständigheter. Det är mycket möjligt att pincetten hamnat i den grävda kanalen som under
professorernas tid gick genom området för grundgrävningen 1904. Från senare arkeologiska undersökningar har det nämligen framgått att en massa skräp samlats just på kanalens botten. Om
pincetten hamnat där av misstag eller med avsikt går inte att veta. De förstörda greppändarna
kan antingen ha råkat brytas av och pincetten därför kasserats. Eller så har pincetten förkommit
av misstag och ändarna korroderat bort i den våta dyn.
Båda professorerna Sackenschöld och von Döbeln hade varit verksamma som livmedikus åt
krigförande kungar, Karl XI respektive Karl XII. von Döbeln var emellertid mer inriktad mot
praktisk medicin än vad Sackenschöld var. Vi vet dessutom att han arbetade som läkare för de
stridande trupperna i Skåne. En god gissning är därför att pincetten varit hans. Han bör åtminstone ägt och använt sig av liknande instrument i sitt arbete vid slagfälten.
Källor och litteratur
Dal, B. 2007. Biblioteca Döbeliana. Universitetsbibliotekets utställningskatalog 49, Lund: UB Media
Johannesson, G. 1982. Lunds universitets historia II: 1710-1789, Utgiven av
universitetet till dess 300-årsjubileum, Lund: CWK Gleerup
Johansson Hervén, C. 2001. Mårtenstorget i Lund. Arkeologisk undersökning 1997.
En kulturhistorisk redogörelse, Arkeologiska rapporter från Lund nr 21, Lund: Kulturen i Lund
Rosén, J. 1968. Lunds universitets historia I: 1668-1709, Utgiven av universitetet
till dess 300-årsjubileum, Lund: CWK Gleerup
Rutkow, I. M. 1993. Surgery. An illustrated history, S:t Louis: Mosby-Year Book
Svenskt biografiskt handlexikon, digitalt på http://runeberg.org
50
51