1/2014 Fördjupningsartiklar publiceras löpande på
Fördjupning | #1/2014 3 EU:s beslutsfattare redo för European Public Sector Standards (EPSAS) Caroline Aggestam Pontoppidan 6 Utvecklingen av intern styrning och kontroll – reflektioner utifrån uppdaterat ramverk Olof Arwinge, Torbjörn Wikland 9 Rörelseförvärv enligt IFRS 3, åttonde året – och inte blir det bättre Björn Gauffin, Sven-Arne Nilsson 15 Parallella världar –Prosolviadomen och det aktiebolagsrättsliga skadeståndsansvaret Carl Svernlöv 20 Progressiva avskrivningar på byggnader – är det tillåtet vid tillämpning av K2/K3? FAR:s policygrupp för redovisning 22 Vattenfalls stiftelseåtertag – vad säger tryggandelagen? Anders Palm 24 Prosolvia och normskyddsläran Bo Svensson 27 Externa revisorers utvärdering av internrevisionen Fredric Olsson Fördjupningsartiklar publiceras1 löpande på tidningenbalans.se Balans | Fördjupning #1/2014 författare: Caroline Aggestam Pontoppidan EU:s beslutsfattare redo för European Public Sector Standards (EPSAS) Trots ett blandat mottagande från remissinstanserna tycks EU:s ledare fast beslutna att ta fram en europeisk standard för offentlig redovisning. EPSAS kommer att utvecklas med IPSAS som grund, men målet är att den nya standarden ska vara ännu mer anpassad till offentlig sektor, och till EU. Docent Caroline AggestamPontoppidan rapporterar om utmaningarna med att harminisera den offentliga redovisningen i EU. Konferensen var en uppföljning på Eurostats konsultation från 2012 om lämpligheten av att införa IPSAS för EU:s medlemsländer. Resultaten av konsultationen offentliggjordes 6 mars 2013 i en rapport med titeln ”The Suitability of IPSAS for the Member States” (KOM (2013) 114). Det övergripande resultatet av konsultationen var att IPSAS, som de är i dag, inte kan implementeras i EU:s medlemsstater. En av anledningarna var att IPSAS ansågs vara alltför komplicerade och att de påminner allt för mycket om International Financial Reporting Standards (IFRS). Därför vill Europa utveckla EPSAS. EPSAS kommer dock att utvecklas med IPSAS som viktig referenspunkt. Vad är IPSAS? IPSAS har utvecklats av International Public Sector Accounting Standards Board (IPSASB), som fungerar som ett oberoende normgivande organ, under International Federation of Accountants (IFAC). IPSASB:s mål är att förbättra kvaliteten och insynen i den offentliga sektorns finansiella rapportering. Strategin inkluderar följande: •Etablera höga kvalitetsnormer för tillämpningen i offentlig sektor. •Främja internationell konvergens av redovisningspraxis genom IPSAS. •Ge omfattande information till allmänheten rörande finansiell förvaltning och beslutsfattande. •Handleda i frågor som berör finansiell rapportering inom den offentliga sektorn. En strategisk utgångspunkt för arbetet i IPSASB är att utveckla redovisningsstandarder som uppfyller behoven i den offentliga sektorns redovisning och finansiella rapportering. IPSASB har fokus på konvergens med IFRS, samtidigt som IPSAS utvecklas med fokus på att tillgodose de specifika behoven i den offentliga sektorn. Nedan listas IPSAS för vilka det inte finns en motsvarande IFRS. Dessa IPSAS har utfärdats för att möta redovisnings- och rapporteringsbehov som finns i den offentliga sektorn men inte i den privata. IPSAS 21 Impairment of non-cash generating assets 3 IPSAS 22 Disclosure of Financial Information about the General Government Sector 4 I maj 2013 var EU-kommissionen genom Eurostat värd för en konferens med fokus på att förhandla om den framtida utvecklingen av harmoniserade offentliga redovisningsstandarder - European Public Sector Accounting Standards (EPSAS) för användning i alla medlemsstater i EU . Konferensen inkluderade beslutsfattare inom redovisning och revision från den offentliga sektorn och medlemsstaternas statistikinstitut. Det två dagar långa evenemanget inleddes med ett välkomsttal av ordföranden för Europeiska rådet, Herman Van Rompuy , vilket signalerade stöd av rådet för att gå vidare med utvecklingen av EPSAS. Konferensen omfattade följande huvudteman: •Den statsfinansiella krisen, ekonomisk förvaltning, transparens och förtroende för uppgiftsinlämingen till skattemyndigheter. •Finanspolitisk transparens och offentlig redovisning. •Lämplighet av att införa internationella offentliga redovisningsstandarder - International Public Sector Accounting Standards (IPSAS) för Europeiska unionens medlemsstater. •Presentationer av utvalda EU-länders erfarenheter av offentlig redovisning. •EPSAS i framtiden. 3 Balans | Fördjupning #1/2014 författare: Caroline Aggestam Pontoppidan offentliga organisationer inte är att göra vinst eller generera avkastning på kapital, utan snarare att möta olika politiska mål och tillhandahålla varor och tjänster till medborgarna. Eftersom IPSAS utvecklas utifrån IFRS menar Rådet för kommunal redovisning att det inte tas tillräcklig hänsyn till att IFRS är riktade mot finansiell rapportering för finansiella marknader. Vidare påpekas att redovisningsstandarder som utvecklats för den privata sektorn har fokus på kortsiktiga marknadsmässiga överväganden som kan ha en kontraproduktiv aspekt för den finansiella rapporteringen inom den offentliga sektorn. Riksrevisionen påpekar att det faktum att IPSAS har utarbetats av en icke-offentlig organisation kan utgöra ett problem. Riksrevisionen anser att där är i enlighet med EU-fördraget att undersöka om en europeisk version av IPSAS skulle passa de specifika krav som finns inom EU. ESV konstaterar, i likhet med Riksrevisionen och Rådet för kommunal redovisning att de tror att IPSAS måste anpassas bättre till den offentliga sektorns förutsättningar för att accepteras och genomföras. De noterar också att en fullständig implementering av IPSAS i EU förväntas vara mycket tidskrävande och kostsamt. IPSAS 23 Revenue from Non-Exchange Transactions (Taxes and Transfers) 5 IPSAS 24 Presentation of Budget Information in Financial Statements 6 IPSAS 32 Service Concession Arrangements: Grantor 7 I dag finns det 32 IPSAS under periodiseringsprincipen och en IPSAS för finansiell rapportering enligt kontantmetoden för redovisning. Den IPSAS som handlar om kontantmetoden uppmuntrar offentliga myndigheter som valt att tillämpa denna standard att frivilligt rapportera periodiserad information. Bakgrund EU:s konsultation I 2011 blev den så kallade ”six-pack” lagstiftningen godkänd av Europeiska rådet och Europaparlamentet. Denna lagstiftning fastställdes för att stödja en förstärkning av den centrala övervakningen av budgetpolitiken i medlemsstaterna som en följd av finanskrisen. Eftersom det Europeiska nationalräkenskapssystemet (ENS), liksom det alltför stora underskottet (EDP), är baserat på information som bygger på periodiserad redovisning är tanken att EPSAS ytterligare kommer att förbättra kvaliteten på nationalräkenskaperna. I februari 2012 utgav Eurostat (på uppdrag av EU-kommissionen) en offentlig konsultation om lämpligheten av IPSAS för EU-länderna. Syftet med konsultationen var att samla in synpunkter från berörda parter från alla EU:s medlemsländer för att identifiera de fördelar och nackdelar som ansågs vara aktuella vid ett eventuellt antagande av IPSAS. Konsultationen (som utfördes mellan februari och maj 2012) mottog 68 bidrag. Mer än 80 procent av dessa var från intressenter inom EU (exempelvis intresseorganisationer, statistikinstitut, redovisningsbyråer och representanter från den akademiska världen). Tyska intressenter representerade en majoritet. En av de viktigaste frågorna i konsultationen var: ”Tror du att internationella offentliga redovisningsstandarder (IPSAS) är lämpliga för implementering i EU:s medlemsstater (Ja / Nej / Delvis)?” Svaren på frågan fördelar sig enligt följande: 26 respondenter (38%) angav att de anser att IPSAS är lämpliga för tillämpning inom EU. Motiveringen som respondenterna gav är att det finns ett behov av att stärka ansvarsskyldighet, transparens och jämförbarhet av offentliga räkenskaper, särskilt i ljuset av den statsfinansiella krisen. 21 respondenter (31%) angav att de anser att IPSAS delvis är lämpliga för tillämpning inom EU. De var i allmänhet överens om att det behövs en harmoniserad uppsättning av periodiserade offentliga redovisningsstandarder i EU, men var osäkra på huruvida IPSAS är optimala för tillämpning inom EU. 19 Respondenter (28%) angav att de anser att IPSAS är direkt olämpliga för tillämpning inom EU. Bland dessa var majoriteten för att införa en uppsättning harmoniserade periodiserade standarder för offentlig redovisning, men de var emot införandet av IPSAS. Bland respondenterna fanns tre svenska aktörer: Rådet för kommunal redovisning, Riksrevisionen och Ekonomistyringsverket (ESV). Rådet för kommunal redovisning lyfter fram många viktiga punkter i sitt remissvar på EU:s konsultation om lämpligheten av att införa IPSAS. Bland annat att målen för statlig/offentlig redovisning är annorlunda och mer omfattande än målen för den privata sektorns redovisning samt att huvudmålet för Konferensen Konferensen inkluderade talare från flera olika intressentgrupper som är involverade i framtagandet, användningen och regleringen av offentliga räkenskaper. Det första temat för konferensen, berörde den politiska kontexten, statsfinansiella krisen, ekonomisk förvaltning, öppenhet och förtroende för offentliga finansiella data. Talarna kom från den Europeiska centralbanken, IFAC, representanter från EU:s revisionsorgan och ett antal andra intressenter. Ett återkommande tema var vikten av ”hög kvalitet” på finansiell rapportering i den offentliga sektorn. Fokus var på hur förtroende och finansiell stabilitet vårdas genom transparens och ansvarsskyldighet, som får hjälp på traven av periodiserad redovisning av hög kvalitet. Reflektioner över kostnader och fördelar presenterades tillsammans med fallstudier av akademiska representanter från Tyskland och Storbritannien. Det tredje temat var lämpligheten av IPSAS och nationella erfarenheter av redovisningsreformer. Detta tema inleddes med en presentation av ordföranden för IPSASB, Andreas Bergman. Presentationen följdes av fallstudier om redovisningsreformer i Litauen, Österrike och Storbritannien. Presentationen från Österrike lyfte fram praktiska erfarenheter, lärdomar och utmaningar från antagandet av IPSAS (eller IPSAS-liknande) standarder. Den Österrikiska representanten betonade att de hade varit tvungna att fokusera särskilt på att göra det till ett internt förändringsprojekt för att se till att personalen skulle gynnas och att inlärningskurvan skulle öka under genomförandeprocessen. Konferensen avslutades med en sammanfattande diskussion på temat redovisningsstandarder, styrning och vägen framåt i EU. Det var tydligt att det slutgiltiga beslutet om hur och när man vill övergå till EPSAS i EU kräver många politiska beslut och mycket förberedelsearbete. Men budskapet från den Europeiska Kommissionen var klart: EPSAS skulle göra det möjligt för EU att utveckla sina egna normer för att tillgodose sina behov av förstärkt redovisning inom den offentliga sektorn. Det skulle också skapa en harmoniserad uppsättning av periodiserade offentliga redovisningsstandarder och därmed minska 4 Balans | Fördjupning #1/2014 författare: Caroline Aggestam Pontoppidan Fotnoter 1) Detaljerad information kan lokaliseras på denna hemsida; http:// epp.eurostat.ec.europa.eu/portal/page/portal/conferences/introduction/2013/epsas. 2) Europeiska rådet består av stats- och regeringscheferna i EU:s medlemsstater. Ordförande för Europeiska rådet, Herman Van Rompuy, var Belgiens premiärminister Belgien från 30 december 2008 till den 25 november, 2009. 3) IPSAS 21 kan hämtas här; www.ifac.org/sites/default/files/publications/files/ipsas-21-impairment-of-no.pdf. 4) IPSAS 22 kan hämtas här; www.ifac.org/sites/default/files/publications/files/ipsas-22-disclosu.pdf. 5) IPSAS 23 kan hämtas här; www.ifac.org/sites/default/files/publications/files/ipsas-23-revenue-from-non-2.pdf. 6) IPSAS 24 kan hämtas här; www.ifac.org/sites/default/files/publications/files/ipsas-24-presentation-of-1.pdf. 7) IPSAS 32 kan hämtas här; www.ifac.org/sites/default/files/publications/files/B8%20IPSAS_32_0.pdf. komplexiteten i de metoder och produktionsprocesser som används för att producera de till hälften harmoniserade rapporter som offentliggörs av Eurostat. Under konferensen diskuterades värdet av periodiserad budgetering kontra periodiserad redovisning. Bland annat lyftes frågan huruvida det inte snarare är periodiserad budgetering än periodiserad redovisning som skulle stärka finanspolitisk styrning, insyn och ansvarsskyldighet. En annan fråga var huruvida EPSAS skulle krävas för alla statliga myndigheter, oavsett storlek. Det hävdades att exempelvis mindre kommuner skulle gynnas av mindre komplicerad redovisning, även under fullständig periodisering. Denna diskussion liknar debatten om lämpligheten med IFRS/IAS i små och medelstora företag. Som svar på denna kritik har IASB utfärdat ”IFRS för små och medelstora företag”. Konferensen gav inga svar på huruvida EPSAS kommer att gälla för alla offentliga enheter. Det är tydligt att EPSAS kommer att innebära en stor ekonomisk reform för EU:s medlemsstater, särskilt för dem som i dag använder kontantmetoden. EU-kommissionen har identifierat några av utmaningarna: •Konceptuella och tekniska redovisningsfrågor. •Personalens kompetens och utbildning. •Kommunikation med ledare och beslutsfattare samt att utbildning av ledare och beslutsfattare. •Förbindelserna med revisorer och utbildning av revisorer. •Justeringar eller uppdateringar av IT-systemet. •Anpassning av befintlig nationell lagstiftning. CAROLINE AGGESTAM PONTOPPIDAN är docent vid Institutionen för redovisning och revision, Copenhagen Business School, Danmark. Vägen framåt? Utvecklingen och implementeringen av EPSAS kommer att kräva en effektiv och stark styrningsstruktur. Detta arbete kräver svar på en rad frågor, bland annat: 1. Hur ska den organisation som ska utforma EPSAS etableras? 2. Vilka medlemmar kommer att inkluderas i denna organisation och hur kommer dessa att utses? 3. Kommer organisationen vara oberoende av medlemsstaterna och EU? Om så är fallet, hur kan dess oberoende skyddas? 4. Hur kommer organisationen att bemannas? Kommer personalen att vara oberoende? 5. Hur ska den finansieras? 6. Vem ska avgöra om EPSAS är god redovisningssed? På konferensen betonades att det kommer att vara ett nära samarbete med IPSASB under hela utvecklingsprocessen kring EPSAS. Vidare kommer IPSAS att spela en betydande roll i utvecklingen av EPSAS. Visionen är att utveckla och godkänna EPSAS stegvis. EU-kommissionen framhåller dock att det är många förberedande åtgärder som ska avslutas innan man beslutar om detaljerna kring projektet EPSAS. 5 Balans | Fördjupning #1/2014 författare: olof arwinge torbjörn wikland Utvecklingen av intern styrning och kontroll – reflektioner utifrån uppdaterat ramverk Vad är intern styrning och kontroll? Svaret är varken enkelt eller särskilt kortfattat. Allt för ofta reduceras intern kontroll, eller intern styrning och kontroll som möjligen är den mer korrekta svenska översättningen, till frågor av karaktären ordning och reda. Inget vore längre från sanningen. Intern styrning och kontroll bör betraktas som en viktig bolagsstyrningsmekanism och fundamentet i varje organisations riskhantering. övriga styrnings- och kontrollorienterade begrepp. För det första finns en direkt koppling till organisationers riskhanteringsprocesser och som i sin tur är kopplade till verksamhetsmålen. Kopplingen till mål och bristande måluppfyllnad är absolut och utgör viktiga kriterier för vad som innefattar intern styrning och kontroll. För det andra finns historiskt sett en nära koppling till företagets bokföring och redovisning, samt skydd av bolagets tillgångar. Även om detta kvarstår har omfattningen av intern styrning och kontroll väsentligt breddats, till att omfatta delar som rör regelefterlevnad, ändamålsenlighet och effektivitet i verksamhet. För det tredje är intern styrning och kontroll ett regulatoriskt objekt med en stark koppling till ägar- och bolagsstyrning. Begreppet är kodifierat i normgivning och utgör en viktig mekanism och som ägare och styrelser bör ha god koll på. För det fjärde menar vi att intern styrning och kontroll utgör grunden för all kontroll- och styrningsverksamhet i företag och organisationer. Det är därför även en förutsättning för att ledningen ska kunna förlita sig på data och information i system och processer, och bidrar således till beslutskvalitet i företag och andra organisationer. Dessa särdrag bidrar även till att förklara varför det uppdaterade ramverket från COSO våren 2013 borde uppmärksammas av fler än dedikerade assurance-specialister. M Men vari består intern styrning och kontroll? Sedan 1992 finns en etablerad standard att förhålla sig till – COSO:s ramverk för Internal Control. COSO är en livaktig organisation skapad av fem nordamerikanska intresseorganisationer - ursprungligen med uppgiften att mota bort hotet om lagstiftning efter börsanknutna företagsskandaler på 1980-talet. COSO:s ramverk utgör i dag en de facto-norm för att utforma och upprätthålla effektiv intern styrning och kontroll, vilket även syns tydligt i såväl svensk som utländsk normgivning. Det tillämpas inte bara i börsnoterade aktiebolag utan även i andra bolag, offentliga myndigheter och frivilliga organisationer. I maj 2013 släpptes en uppdaterad utgåva av ramverket. Sammantaget är den nya utgåvan betydligt mer lättillgänglig och texterna har utvecklats för att möta ökande intressentkrav och komplexitet i företagande och affärsmodeller. Det nya med COSO:s ramverk 2013 Den som grundligt studerar COSO:s ramverk från 1992 kan konstatera att mycket är detsamma även i den uppdaterade utgåvan från 2013. Det som dock tidigare var inbäddat i långa och bitvis dåligt strukturerade textavsnitt, har med den nya utgåvan fått en bättre struktur där principer och fokuspunkter beskrivs på ett smakfullt sätt. I jämförelse framstår det uppdaterade ramverket som mer lättillgängligt och pedagogiskt, om än relativt omfattande volymmässigt. Inledningsvis slås fast att det handlar om 17 principer för intern styrning och kontroll. Dessa principer fanns även i den ursprungliga utgåvan, men inte lika tydligt utmärkta. Samtliga principer är relevanta för alla typer av verksamheter och måste vara både närvarande och fungerande för att effektiv intern styrning och kontroll ska kunna föreligga. De 17 principerna är fördelade över fem komponenter som fortsatt kvarstår i sin ursprungliga form: kontrollmiljö (egentli- Viktiga kännetecken Det finns ett antal kännetecken som är grundläggande för intern styrning och kontroll och som särskiljer begreppet från 6 Balans | Fördjupning #1/2014 författare: olof arwinge torbjörn wikland gen styr- och kontrollmiljö), riskbedömning, kontrollaktiviteter, information och kommunikation och övervakning/uppföljning. Dessa komponenter är ömsesidiga och måste alltså utformas och fungera ihop, både inom organisationens olika delar och inom organisationen som helhet. Ser man till remissvaren som föranledde den nya utgåvan framfördes två huvudsakliga invändningar gällande dessa principer. Den första rör huruvida samtliga principer nödvändigtvis måste fungera för att god intern styrning och kontroll ska föreligga. Den andra rörde en rädsla för att principerna ska resultera i en ”checkliste-utvärdering” av intern styrning och kontroll, något som självklart måste undvikas. Vidare utvidgar COSO begreppet rapportering, till att omfatta såväl intern som extern icke-finansiell rapportering. Av naturliga skäl läggs alltså större vikt vid att skapa en god styrning och kontroll över företagens externa rapportering och kommunikation som exempelvis rör bolagsstyrningsfrågor och det som ryms inom ramen för begreppet CSR. Den nya releasen fäster även större vikt vid informations- och kommunikationsteknologier, risker rörande oegentligheter samt olika former för utkontrakteringsförhållanden. Låt oss kika lite närmare på några av principerna. naderna för oegentligheter i allt större utsträckning handlar om förlorat förtroendekapital hos allmänhet och kapitalmarknad. Denna markering av COSO innebär dock inte att andra risker skulle minska i betydelse. Riskbedömning är enligt COSO ej enbart knuten till målen och önskade prestationer inom olika områden utan även till den viktiga frågan om risktolerans. I de flesta fall kan risker inte elimineras utan att verksamheten upphör. I stället handlar det om att transferera/överföra risk till annan part, alternativt att acceptera eller reducera risken. I alla tre fall handlar det om att bestämma var nivån för tolererad risk ska ligga. Inom finansiell rapportering avser risktolerans till stor del materialitetsbegreppet, medan det inom traditionella finansiella risker handlar mycket om det kapital bolaget kan komma att behöva som skydd för materialiserad risk. Rörande operativa risker måste styrelse och ledning på samma sätt fastställa gränser, exempelvis rörande HR-risker. Tolerans för exempelvis personalomsättning beror på hur bolaget bedömer låg (risk för brist på innovationskraft) respektive hög (risk för höga personalkostnader) personalomsättning och vad som anses vara kritiskt för verksamheten. Etiska frågor, ansvar och uppföljning Kontroll över IT viktigare Av de fem komponenterna är kontrollmiljön avgörande då den handlar om ledningens styrsignaler. Utan ledningens aktiva styrsignaler faller de mest utstuderade kontrollrutiner platt till marken. I den nya utgåvan av ramverket är det tre aspekter av kontrollmiljön som ges ökad betydelse: etikfrågor (det vill säga tonen vid toppen och skapandet av en sund riskkultur), att ledningen ordnar strukturer och ansvar för intern styrning och kontroll samt frågor som rör uppföljning och ansvarsutkrävande. Rörande organisationens etiska spörsmål handlar det om att ledningen skapar riktlinjer och även i handling visar att dessa är viktiga. Styrelsen måste också engagera sig i arbetet med att övervaka huruvida etablerade etiska riktlinjer de facto följs, och därför även etablera strukturer och processer för uppföljning av effektiviteten i intern styrning och kontroll. I detta ligger även att utifrån ägarnas preferenser och styrelsepolicyer utforma tydliga roller och ansvar, samt delegera och begränsa ansvar inom organisationen vilket bland annat sker via fullmakter, mandat och systemåtkomst. Något som får större utrymme i den nya utgåvan rör det som ibland kallas ansvarsutkrävande. Styrelse och ledning bör nämligen inte enbart fördela ansvar utan även aktivt följa upp och utkräva ansvar inom olika områden. Det handlar alltså om att från ledningshåll begära bevis för huruvida organisationen inom olika delar de facto har en effektiv intern styrning och kontroll. För organisationens medlemmar handlar det på motsvarande sätt om att förse ledningen med underlag som kan motivera bedömningar om intern styrning och kontroll. Tveklöst har IT en genomgripande påverkan på verksamheten i de flesta företag. Det mesta av företagens affärsverksamhet är numera importerad i informationssystem som identifierar, genererar och distribuerar information till berörda beslutsfattare. Ramverket ställer större krav på generella kontroller som rör IT, kontroller över infrastrukturen samt kontroller över hur system införskaffas, utvecklas och avvecklas. Det ställs även krav på att ledningen på ett adekvat sätt knyter ihop generella ITkontroller men den kontroll som finns i respektive affärsprocess. I övrigt fästes särskild vikt vid uppdelning av ansvar inom olika processer, samt att viktiga kontroller både är rätt utformande samt fungerar effektivt. Kommunicera både internt och externt Överlag tycks det fästas större vikt vid ändamålsenlig och effektiv kommunikation, både till interna och externa intressenter. Detta torde vara ett resultat av att värdet av information relativt sätt ökar och att organisationer i allt högre grad måste samtala med kapitalmarknad och allmänhet för att överleva på sikt. Det handlar om både bolagsstyrningsfrågor och spörsmål som rör CSR-området. Denna rapportering måste skräddarsys utifrån informationsbehovet och utgå ifrån gällande normgivning och ramverk som finns etablerade för denna. Kommunikation sker naturligtvis även internt i syfte att organisationen ska kunna ta sitt ansvar för intern styrning och kontroll. Detta utgör även en viktig grund för att styrelse och ledning sedermera ska kunna utkräva ansvar. För ledningen handlar det alltså om att informellt kommunicera förhållningssätt, men även formellt via policyer samt träning och utbildning. Medarbetare ska känna till vad som gäller och vad som förväntas av dem inom ramen för bolagets riskhanteringsprocesser. Kontrollen över information och kommunikation handlar alltså sammantaget om att säkerställa att övriga komponenter kan fungera effektiv. Oegentligheter och risktolerans Inom komponenten riskbedömning har risker rörande oegentligheter fått större utrymme. Det är kanske förvånande med tanke på att COSO redan från början betraktat intern styrning och kontroll som ett medel mot oegentligheter. Nu lyfts risker för oegentligheter fram ytterligare vilket tyvärr är helt logiskt. COSO har i tre rapporter för perioden 1992 till 2007 visat att beloppen för upptäckta oegentligheter i amerikanska börsföretag steg för steg har ökat. Samtidigt kan konstateras att kost- Övervakning och uppföljning Den avslutande principen rör komponenten uppföljning, eller övervakning. Detta handlar i sin helhet om att styrelse och 7 Balans | Fördjupning #1/2014 författare: olof arwinge torbjörn wikland ledning måste, både som en del av det reguljära arbetet och genom separata insatser, följa upp huruvida organisationens interna styrning och kontroll de facto fungerar. Detta för att i sin tur kunna underbygga bedömningar samt göra eventuella publika uttalanden om sakers tillstånd. Här utgör oberoende så kallade assurance-providers viktiga komponenter där både interna och externa revisorer omnämns som värdefulla rådgivare. Det läggs vidare vikt vid att avvikelser och överträdelser både identifieras och adresseras av organisation och ledning. Detta sker dels genom effektiva uppföljande aktiviteter men även genom att det finns system för incidentrapportering och så kallade whistle-blowing system. Avvikelser ska rapporteras till de närmast sörjande, det vill säga de som ansvarar för utförandet av själva kontrollaktiviteten, samt vid behov även till de ansvariga i ledning och styrelse. De sistnämnda måste informeras då de i slutändan är formellt ansvariga för effektiviteten i intern styrning och kontroll, och alltså måste informeras om eventuella brister. För att bedöma intern styrning och kontroll har COSO publicerat en utförlig intervju- och frågeguide utifrån de 17 principerna, med utförliga kommentarer och exempel. Även om en intern eller extern granskare av ett företags interna styrning och kontroll inte slaviskt följer denna guide, så är de utmärkta illustrationer av nödvändigheten att vara systematisk i sin bedömning för att kunna uttala sig om helheten1. För specialister som är vana vid att utvärdera intern styrning och kontroll i företag och organisationer är just avsnitten om uppföljning samt intervju- och frågeguiden utmärkta stöd i arbetet, och utgör även ett fullgott stöd för att förklara behovet av ett helhetsbegrepp i synen på arbetet med intern styrning och kontroll för ledningen. OLOF ARWINGE arbetar på Group Internal Audit på Swedbank och är ledamot i FARs och IIAs arbetsgrupp för intern styrning och kontroll samt ordförande för IIAs kommittee för yrkestekniska frågor. TORBJÖRN WIKLAND är civilekonom och har arbetat i statlig verksamhet större delen av sitt yrkesverksamma liv, han har bland annat arbetat med effektivitetsrevision och statlig ekonomistyrning. Balans | Fördjupning #1/2014 författare: björn gauffin sven-arne nilsson Rörelseförvärv enligt IFRS 3, åttonde året – och inte blir det bättre Koncernredovisningarna i de noterade företagens helårsrapporter för 2012 upprättades för åttonde året enligt International Reporting Standards (IFRS). Björn Gauffin och Sven-Arne Nilsson har åter studerat hur dessa företag redogör för sina förvärv, särskilt hur de identifierar immateriella tillgångar1. För förra årets artikel ”IFRS 3 Rörelseförvärv-sjunde året” fick Björn Gauffin och Sven-Arne Nilsson ett hedersomnämnande vid utdelningen av Carl Henrik Witts pris på FAR:s branschdagar i september 2013. det totala förvärvsbeloppet marginellt 2012 till ca 96 miljarder kronor, från ca 97 miljarder kronor 2011 (79 miljarder 2010, 39 miljarder 2009, 60 miljarder 2008, 290 miljarder 2007 och 160 miljarder 2006). Vi ser fortfarande få större förvärvsbelopp: förvärvande företag med förvärv totalt under året över 500 MSEK ökade från 21 bolag 2010 till 26 bolag 2011 men minskade till 22 bolag 2012. E Fördelning av anskaffningsvärdena på netto materiella tillgångar, immateriella tillgångar och goodwill tt viktigt inslag i IFRS 3 Rörelseförvärv, den nya standarden inför 2005 för redovisning av koncernbildningar, var utvecklade regler för identifiering av immateriella tillgångar. Meningen är att ett reducerat belopp för goodwill gör sättet att redovisa goodwill mindre viktigt. Visserligen identifieras betydande belopp som immateriella tillgångar, men ändå växer goodwill ständigt. Vid utgången av 2012 uppgick goodwill till hela 670 (690) miljarder för alla de undersökta företagen. Det är trots allt en minskning från förra året, men den beror inte bara på några nedskrivningar utan snarare på valutaförändringar och försäljningar. Mot denna bakgrund, och de begränsade nedskrivningar som genomförs, har vi nu studerat det åttonde årets redovisning enligt IFRS 3. Avslutningsvis Ramverket ger en sammanhållen struktur som underlättar arbetet med att utforma och upprätthålla intern styning och kontroll i företag och organisationer. Det ger ett fullgott stöd vid inventering av viktiga komponenter och kontrollattribut som lämpligen bör finnas i en organisation. I den mån man inte utgår ifrån detta ramverk i arbetet med att utforma och upprätthålla organisationens interna styrning och kontroll rekommenderar vi att detta sker. I en kort artikel som denna kan bara det viktigaste lyftas fram men för den som vill gå djupare finns flera möjligheter. COSO:s ramverk på engelska kan införskaffas via www.coso.org och en kort sammanfattning kan dessutom laddas ner gratis. Den kommer också översättas till svenska under hösten av Internrevisorerna, bland annat för att klargöra vad som bör vara en korrekt översättning till svenska. Jämfört med originalversionen från 1992 är uppdateringen 2013 mer lättillgänglig och pedagogiskt uppställd. FAR arrangerar tillsammans med Internrevisorerna sedan flera år kurser om intern styrning och kontroll, och från och med ii höst kommer de att baseras på den nya utgåvan. Vår studie av 2012 visar bland annat att av köpeskillingarna utgjorde i genomsnitt 5 (se figur 1). •Netto materiella tillgångar (med detta uttryck avses: samtliga materiella och finansiella tillgångar minus samtliga skulder och eventualförpliktelser) 23%. •Immateriella tillgångar, såsom varumärken, kundrelationer, patent, pågående forskning och utveckling, 23%. •Goodwill (resterande del) 54%. Fördelning av köpeskilling 2012 Figur 1 Vår studie av 2012 funderar du på att skriva en Fördjup ningsartikel? Fotnot 1) I just detta avseende skiljer sig COSO: s ramverk väsentligt från ISO: s standard för riskhantering – som annars har många förtjänster. Ramverket från COSO har både struktur och hjälpmedel för att göra en helhetsbedömning, något som ISO: s standard saknar. Hör av dig till chefredaktör Pernilla Halling: pernilla.halling@far.se 08-506 112 41 8 De sju föregående undersökningarna har vi alltså nu följt upp, och vi har: •undersökt samtliga 254 företag noterade på Stockholmsbörsen2. Av dem genomförde 87 företag minst ett rörelseförvärv under 2012 enligt vad som kan utläsas av koncernredovisningarna, och vi har analyserat 843 av de företagen, •dessutom utläst hur företagen förklarar goodwillpostens storlek4 , och •slutligen sökt upplysningar om hur företagen skriver av de särredovisade immateriella tillgångarna. Noteras kan att andelen företag som genomförde förvärv 2012 minskade marginellt till 35%, från 36% 2011. Dessutom minskade Netto materiella tillgångar 23% Goodwill 54% Immateriella tillgångar 23% 9 Balans | Fördjupning #1/2014 författare: björn gauffin sven-arne nilsson I jämförelse med de sju tidigare åren ser fördelningen ut enligt följande (se figur 2): Utveckling 2005 - 2012 Utveckling 2005–2012 för alla förvärvande företag respektive år för alla förvärvande företag respektive år 100% 90% 80% 52% 45% 49% 70% 61% 55% 56% 56% 54% 60% Goodwill Immateriella 50% 40% 23% Netto materiella 26% 23% 20% 17% 30% 20% 23% 24% 23% 2011 2012 29% 20% 10% 25% 28% 22% 29% 25% 15% 0% Figur 2 2005 2006 2007 2008 2009 Vi ser en återgång i nivåerna som allt mer liknar den genomsnittliga utvecklingen över hela perioden. Ser man på beloppen ökade dock immateriella tillgångar under 2012 eftersom ett par större företag gjorde förvärv med större andelar som immateriella, vilket synes i analysen nedan av tillgångarnas fördelning i större börsföretag. 2010 Om vi tar fram samma graf för enbart de 16 förvärvande företag under 2012 som genomförde förvärv också under 20052011 (det vill säga de 16 företagen ingår i alla åtta åren) får vi följande utveckling (se figur 3): Vi kan notera att andelen immateriella har ökat under de senaste åren och för 2012 blev det högsta någonsin. Om detta är ett trendbrott eller inte vet vi inte, men kanske beror det på en ökning av förvärv av tjänsteföretag. En viss försiktighet i att dra slutsatser från 2012 bör dock iakttagas eftersom det fortfarande var få förvärv då, och många av dem var små förvärv. B 65) om upplysningar dra slutsatsen att om det under rapportperioden är ett enda oväsentligt förvärv, eller flera förvärv som även tillsammans är oväsentliga, behövs ingen egentlig förvärvsanalys. Relationen mellan immateriella tillgångar och goodwill En förvärvare ska, enligt IFRS 3, lämna upplysningar som hjälper användare av förvärvarens finansiella rapporter att bedöma karaktären på och den finansiella effekten av rörelseförvärv som genomförs. Av de 57 förvärvande företagen som identifierade immateriella tillgångar upplyste 10 företag om avskrivningstider avseende immateriella tillgångar i de genomförda förvärven (en lite större andel än 2011 då det var 10 av 60, 2010 13 av 69, 2009 10 av 58). Det enda som går att utläsa i de andra 47 företagen är allmänna avskrivningstider för olika tillgångar men ej för de förvärvade tillgångarna. Även om endast 10 av företagen lämnar informationen ifråga ser vi det som positivt att det finns företag som ger denna information, som innebär att det faktiskt går att bedöma vilken framtida belastning avskrivningarna på de förvärvade tillgångarna kommer att innebära. Utveckling 2005 - 2012 Nyttjandeperioder och avskrivningstider på immateriella tillgångar Ett annat sätt som vi analyserade förvärven i våra tidigare undersökningar på var relationen mellan å ena sidan goodwill och å den andra totalt värde på identifierade immateriella tillgångar och goodwill. Vi har även analyserat förvärven 2012 på detta sätt och grupperat 81 av de 84 analyserade företagen i respektive tioprocentsintervall (se figur 4). Övriga 3 företag, med köpeskilling lika stor som netto materiella tillgångar och inga immateriella tillgångar, är inte med. Alltså redovisade var fjärde förvärvare 2012 (24 företag eller 28%) goodwill men ej alls några identifierade immateriella tillgångar. Dessutom fanns det 5 företag (6%) som hade netton av förvärvade tillgångar (materiella, finansiella och immateriella) och övertagna skulder som precis motsvarade köpeskillingen, alltså identifierade immateriella tillgångar men inte fick någon goodwill alls. Grupperna 100% och 0% utgör tillsammans fortfarande en stor del av de analyserade företagen, från att ha utgjort cirka 27% 2008, 38% 2009, 19% 2010 och 28% 2011 utgör de 34% 2012. Gruppen 100% kan förklaras med att en del av företagen gör begränsade insatser för identifiering av immateriella tillgångar när det gäller mindre förvärv. I IFRS 3 finns inget undantag från att göra egentliga förvärvsanalyser även av mindre förvärv, och det är ett problem att föreställningsramens egenskap väsentlighet inte verkar ha någon enhetlig tillämpning för förvärvsanalyser. Möjligen kan man av IFRS 3 (2008 punkt Antal Utveckling 2005–2012 för företag för alla företag som förvärvat samtliga år som förvärvat samtliga år Balans | Fördjupning #1/2014 författare: björn gauffin sven-arne nilsson Upplysning om faktorer som bidrog till goodwill I IFRS 3 (2008 B 64) krävs bland annat en beskrivning av de faktorer som utgör redovisad goodwill. (Den förklarar ju indirekt varför köpeskillingen blev så hög att förvärvsanalysen slutade med goodwill.) Informationen om detta fann vi mycket bristfällig i rapporterna för 2005. Vi noterade att den blev avsevärt bättre för 2006, 2007 och 2008. För 2009 gjorde bara 37 företag (58%) denna beskrivning. För 2010 ökade dock andelen återigen till 53 företag (70%). För 2011 ökade den ytterligare till 64 företag (81%), men för 2012 minskade den till 54 företag (71%). Goodwill/Identifierade immateriella tillgångar och goodwill 30 100% 25 90% 80% 47% 50% 70% 60% 47% 54% 60% 47% 24 20 71% 60% Goodwill Netto materiella 23% 19% 15% 29% 10 8 15% 38% 36% 25% 25% 30% 27% 2006 2007 2008 2009 10 2010 7 5 24% 10% 2005 7 5 19% 0 0% Figur 3 10 10 6 20% 10% 15% 14% 40% 30% 15 Immateriella 50% 2011 2012 Figur 4 0 100% 90-100% 80-90% 70-80% 60-70% 50-60% 11 40-50% 30-40% 1 1 20-30% 10-20% 2 0-10% 0% Balans | Fördjupning #1/2014 författare: björn gauffin sven-arne nilsson För 2012 verkar dock många företag återigen göra beskrivningen helt automatiskt, där den inte uppfyller något som helst värde för läsaren. Det finns minst tre olika, märkliga sätt att lämna denna rätt meningslösa information. 1. Genom att i stort sett upprepa texten i standarden, exempel- vis: Assa Abloy: ”Resterande goodwill är huvudsakligen hänförd till synergier och andra immateriella tillgångar som ej upp fyller kriterierna för separat redovisning.” (not 30, tre väsent- liga förvärv under 2012, och fyra under 2011) 2. Genom att skriva något kort och rätt innehållslöst som sedan upprepas för samtliga förvärv som genomförs, exempelvis: Intrum Justitia: ”Redovisad goodwill är hänförlig till syner- gier.” (not 36) 3. Genom att göra en mer matematisk beskrivning, exempelvis: Midway Holding: ”Godwill [sic] har uppkommit eftersom köpeskillingen, beroende på bolagets lönsamhet, överstigit nettotillgångarnas verkliga värde.” (not 24) För övrigt är upplysningen ordagrant som i årsredovisningen för 2009. Det finns tyvärr allt färre riktigt bra exempel även om man kan lyfta fram några som trots allt ger en bild över faktorer som förklarar goodwillen, exempelvis: Betsson: ”Förvärvet ökar Betssons närvaro och möjliggör en fortsatt god tillväxt på Betssons huvudmarknader i Norden. I det längre perspektivet skapas goda förutsättningar för en effektiv kostnadsstruktur genom synergier. Detta sammantaget förklarar övervärdet i goodwill.” (not 5) Immateriellt allt större andel i de stora börsföretagen Som en komplettering till analyserna av förvärvsnoter visas nedan att goodwill och övriga immateriella tillgångar blir allt viktigare i börsföretagen. Utvecklingen av tillgångarnas andelar i 37 företag på Nasdaq OMX Stockholm Large Cap lista, exkluderat för så kallade tillgångsbolag (fastighets-, investmentsamt gruv- och oljebolag). Vi har även i studier av nedskrivningarna, som uppdaterats i år, noterat att nedskrivningarna av goodwill är mycket begränsade; de uppgick till 1-2% (av totala goodwillbeloppet) såväl 2008, 2009, 2010 6, 2011 som 2012. Kombinationen av stora goodwillposter och begränsade nedskrivningar medför att denna post tar allt större andel av börsbolagens balansräkningar. Figur 5 över utvecklingen av de olika tillgångarnas andelar i företag på Nasdaq OMX Stockholm Large Cap lista visar ju att trots en fortfarande låg förvärvsintensitet 2012 ökade andelen goodwill och immateriella tillgångar (från 23,9 till 25,0%). Den sämsta tendensen 2012 är att de verkligen goda exemplen med bra analyser och förklaringar verkar avta. Frågan är om utvecklingen går mot de goda exemplen eller om den går mot exempel från dem som gjort så lite som möjligt; om det är det senare vore det en mycket olycklig tendens. Vi kan dock notera att fler företag kommer att få problem med goodwillposten; det går ju knappast i längden att Stockholmsbörsens företag varje år ökar goodwill genom förvärv med tillsammans i genomsnitt 60–70 miljarder kronor (under 2012 med 45 miljarder), medan nedskrivningarna ligger på omkring 10 miljarder kronor. Sammanfattning av studien av 2012 Det är fortsatt inte endast i Sverige som redovisning av rörelseförvärv ses som ett problem. PwC i Norge genomförde för femte året i rad sin undersökning av norska noterade företags helårsrapporter, och en del av undersökningen avsåg åter rörelseförvärv7. Alla företag, på Oslo Börs och Oslo Axess, som gjorde förvärv under 2012 undersöktes, och det ovägda genomsnittet av fördelning av köpeskilling visar: •Netto materiella tillgångar -7% (2011: 38% 2010: 12%) •Immateriella tillgångar 41% (2011: 24% 2010: 45%) •Goodwill 66% (2011: 38% 2010: 43%) Det är alltså kraftiga ändringar, särskilt ökningen av goodwill i förhållande till köpeskilling. Totalen för köpeskillingar var mycket mindre 2012 än 2011, liksom den genomsnittliga köpeskillingen. Vidare ökade andelen förvärv under 10 MNOK medan andelen förvärv över 500 MNOK minskade kraftigt. Den kraftiga nergången för netto materiella tillgångar beror troligen på genomsnittligt mer skuldsatta förvärvsobjekt under 2012, vilket i sig gör att goodwill liksom immateriella tillgångar i förhållande till köpeskilling ökar. Det är alltså svårt att säga om ändringarna innebär ändringar i identifieringen av immateriella tillgångar, eller i hur höga relativa köpeskillingar som förvärvarna är beredda att betala. Om det finns skillnader mellan branscher vid identifiering av immateriella tillgångar vid rörelseförvärv studerade Daniella Barhanko, Linus Lindholm och Mikael Örtenvik8. (Det var en replikering av en undersökning av PwC i Schweiz9.) Beloppet för identifierade immateriella tillgångar i förhållande till köpeskillingen för alla förvärv av företag på Stockholmsbörsen 2005-2011 varierade mellan 38% i genomsnitt i hälsovårdsbranschen och 5% i genomsnitt i energibranschen. Alltså var det stora skillnader mellan branschgenomsnitten, och till det kommer frågan hur stor variationen är inom varje bransch. Trots detta gick det inte att konstatera att det utvecklats olika branschpraxis, men intervjuade sakkunniga på fyra stora revisionsbyråer framhöll att förvärvande företag inte vill sticka ut i förhållande till sina konkurrenter, och att stora företag inom branschen ofta visar vägen. Om sättet att redovisa goodwill spelar någon roll för finansanalytiker frågade sig Niclas Hellman, Patric Andersson och Emelie Palm10 , närmare bestämt hur finansanalytiker beaktar effekterna av företagsförvärv givet den dramatiska ändringen för knappt ett årtionde sedan av sättet att redovisa företagsförvärv. Svagare kriterier för att redovisa identifierbara immateriella tillgångar infördes då, så att en mindre andel av köpeskillingen skulle allokeras till goodwill, vilket förväntades öka användbarheten av finansiella rapporter. Fyrtio svenska analytiker ombads i ett experiment värdera ett företag som lade ett bud på ett annat företag. I ena varianten allokerades inget till identifierbara immateriella tillgångar utan allt till good- Efter att ha studerat även helårsrapporterna för 2012 kan vi konstatera: •En bibehållen nivå i det summerade förvärvsbeloppet: det uppgick 2012 till cirka 96 miljarder från 2011 cirka 97 miljarder (2010 ca 79 miljarder, bara ca 39 miljarder 2009, ca 60 miljarder 2008 och ca 290 miljarder 2007). •Hur mycket som redovisas som goodwill respektive immateriella och netto materiella tillgångar verkar ha stabiliserats på en nivå omkring lite mer än hälften som goodwill och resterande del ungefär lika mycket som immateriella och netto materiella. •Upplysningen om de faktorer som bidrog till ett belopp som goodwill försämras återigen, nu var det nästan 30% som inte angav detta överhuvudtaget. Fortfarande är upplysningen dock i flera företag mycket intetsägande, och det krävs en klar förbättring för att ge läsaren en god information om förvärvet. Vi kan även notera att de riktigt goda exemplen verkar avta. •Endast 17,5% av företagen anger avskrivningstider för de förvärvade immateriella tillgångarna, en liten förbättring från 16,7% 2011 men fortfarande en försämring från 19% 2010. Bolagens totala tillgångar MSEK 3 500 000 7,8 % 3 000 000 7,5 % 7,6 % 2 500 000 4,7 % 2 000 000 7,6 % 8,0 % 15,2 % 15,2 % 16,1 % 14,9 % 9,0 % 16,0 % 14,8 % 11,3 % Övr immateriella tillgångar Goodwill 1 500 000 84,0 % 77,6 % 77,6 % 77,2 % 76,8 % 76,1 % 75,0 % 2009 2010 2011 2012 1 000 000 500 000 - 2006 2007 2008 12 Materiella & finansiella tillgångar Balans | Fördjupning #1/2014 författare: björn gauffin sven-arne nilsson will, som inte skrivs av och inte skulle skrivas ner. Effekten om budet ledde till förvärv skulle bli en ökning i resultatet per aktie. I andra varianten allokerades ett betydande belopp till identifierbara immateriella tillgångar, som skulle skrivas av. Effekten av förvärvet skulle bli en minskning i resultatet per aktie. Analytikerna kom i den första varianten fram till att förvärvet skulle öka företagsvärdet, medan i den andra varianten skulle förvärvet minska företagsvärdet. Experimentet förefaller alltså visa att sättet att redovisa goodwill spelar roll, men frågan är om nyttan av finansiella rapporter för användares beslutsfattande ökar genom allokering av betydande belopp till immateriella tillgångar. I det tyska nationella övervakningsorganets verksamhetsberättelse11 för 2012 ryckte på ”hitlistan” över inträffade fel behandlingen av rörelseförvärv och -avyttringar upp till första plats. Nedgången vid granskningen under 2011 till 7 fel, från hela 16 fel 2010, vändes till 8 fel 2012 varav 2 avsåg köpeskillingsallokeringen. Av berättelsen framgår också antalet råd för den framtida rapporteringen, utan att fel konstaterats, och även här hamnar rörelseförvärv och -avyttringar på första plats med 20, en dubblering jämfört med under 2011. Dock framgår av berättelsen inget närmare om vari felen eller råden består. Post Implementation Review (PIR) är numera ett systematiskt inslag i vad IASB sysslar med, och i somras startades PIR av IFRS 3. Dock får man ännu så länge bara veta: ”The review will first consist of consultation with the IFRS community for the purpose of establishing the scope of the review.”12 Möjligen ger vad IASB:s ordförande Hans Hoogervorst sade för ett år sedan en indikation om vilken inriktning som kommer att etableras. Han tog bland annat upp riskerna förknippade med immateriella tillgångar: onekligen finns de tillgångarna där, men att värdera dem är ofta en väldig utmaning13. Organismo Italiano di Contabilità (OIC) föregrep, tillsammans med EFRAG, denna PIR med en enkät hösten 201214. De inriktade sig dock på den efterföljande värderingen av goodwill, värdenedgångsprövningen, och de avgränsade sig outtalat från det som Hellman med flera betecknar som en dramatisk ändring, identifiering av immateriella tillgångar så att en mindre andel av köpeskillingen allokeras till goodwill, vilket förväntades öka användbarheten av finansiella rapporter. Visserligen förefaller denna ändring tillämpas olika energiskt, men OIC:s avgränsning verkar ändå vara väl snäv givet fokus på värdet för rapportanvändare av tillämpning av värdenedgångsprövning. Debatt och andra undersökningar Avslutning Vår undersökning av förvärv under 2012 och de andra undersökningar som vi refererar visar åter att det finns stora skillnader i hur reglerna tas till vara hos företagen. Det försvårar naturligtvis för analytiker och andra att göra jämförelser mellan företagen. En radikal lösning vore förstås att PIR ledde till att de långtgående kraven på identifiering av immateriella tillgångar avskaffades – men det skulle ju leda till ännu större belopp av goodwill. Inte alla skulle uppskatta en återgång till avskrivning av denna goodwill, helt oavsett hur de enskilda kassagenererande enheterna utvecklas. Därtill kommer att det var amerikanarna som för drygt 40 år sedan utvecklade idén att identifiera immateriella tillgångar och som för drygt 10 år sedan gjorde allvar av den. De skulle troligen inte följa med i en återgång till IAS:erna som de var före IFRS 3, utan det skulle åter bli en ojämn spelplan, internationellt sett. 13 Balans | Fördjupning #1/2014 författare: björn gauffin sven-arne nilsson Fotnoter 1)Undersökningen har genomförts tillsammans med Anneli Kool på Meritmind. 2)Samtliga bolag noterade på Stockholmsbörsen (OMX Nordic Exchange Stockholm) 2013-05-14 exklusive bolag noterade med svenska depåbevis. 3)Vid våra beräkningar har vi exkluderat ett företag med förvärv men där det ej gått att utläsa köpeskillingsfördelningen och två bolag med negativ skillnad. 4)För varje enskilt förvärv ska de faktorer som bidrog till ett anskaffningsvärde så att det blir goodwill beskrivas, genom en beskrivning av varje enskild immateriell tillgång som inte redovisades skild från goodwill. 5)I studierna av samtliga åtta år ovägda genomsnitt. 6)Gauffin, B., & Thörnsten, A. (2010). Goodwillnedskrivningar 2009, en svårbedömd historia. Balans, (8-9), 49-52 7)PwC. (2013). Årsrapportundersökelsen 2012. Tillgänglig 201310-07: http://www.pwc.no/no/ifrs/publikasjoner/aarsrapportundersokelsen.jhtml 8)Barhanko, D., Lindholm, L., & Örtenvik, M. (2013). Identifiering av immateriella tillgångar vid rörelseförvärv. Examensarbete i företagsekonomi. Linköpings Universitet. 9)Schilling, M., Altmann, J., & Fiedler, S. (2012). Purchase-PriceAllocations und Goodwill-Impairment-Testing in der Schweizer Praxis. Jahrbuch Finanz- und Rechnungswesen 2012. 10)Hellman, N., Andersson, P., & Palm, E. (2013). Does goodwill reporting matter to financial analysts? Paper presented at The 36th Annual Congress European Accounting Association. 11)Deutsche Prüfstelle für Rechnungslegung. (2013-01-29). Tätigkeitsbericht 2012. Tillgänglig 2013-08-22: http://www.frep. info/presse/taetigkeitsberichte.php 12)Tillgänglig 2013-09-19: http://www.ifrs.org/Current-Projects/ IASB-Projects/PIR/PIR-IFRS-3/Project-news/Pages/The-staffhave-started-the-work-on-the-PIR-of-IFRS--3.aspx 13)Hoogervorst, H. (2012-09-18). The Concept of Prudence: dead or alive? Speech at the FEE Conference on Corporate Reporting of the Future. Tillgänglig 2012-11-02: http://www.ifrs.org/Alerts/PressRelease/Pages/prudence-speech-Sept-2012.aspx 14)OIC. (2013). Questionnaire on the Subsequent Measurement of Goodwill Feedback Statement. Tillgänglig 2013-09-19: http:// www.fondazioneoic.eu/?p=10308&lang=en Balans | Fördjupning #1/2014 författare: CARL SVERNLÖV Parallella världar1 – Prosolviadomen och det aktiebolagsrättsliga skadeståndsansvaret Prosolviadomen2 ritade med ett slag om kartan för det aktiebolagsrättsliga skadeståndsansvaret i mitten av augusti. Parterna har nu förlikats. I denna artikel analyserar advokat, adj. professor Carl Svernlöv, Baker & McKenzie, domen och vilka följder den trots förlikningen kan komma att få för det aktiebolagsrättsliga skadeståndsansvaret i framtiden. funderar du på att skriva en Fördjup ningsartikel? Hör av dig till chefredaktör Pernilla Halling: pernilla.halling@far.se 08-506 112 41 Björn Gauffin är verksam vid Grant Thornton. Ek. dr Sven-Arne Nilsson är verksam vid Deloitte och adjungerad professor vid Linköpings universitet. 14 Flera rättsprocesser följde och Öhrlings PricewaterhouseCoopers AB (Öhrlings) och den huvudansvarige revisorn som hade revisionsuppdraget stämdes av Prosolvias konkursbo. Konkursboet har påstått att redovisningen 1997 av centeraffärerna i väsentliga avseenden avvek från lag och god redovisningssed. Intäkter och kundfordringar var för högt redovisade med 128 miljoner kronor och redovisningen gav ingen rättvisande bild av företagens ställning och resultat. Konkursboet påstod vidare brister i förvaltningen och den interna kontrollen. I förhållande till Öhrlings påstod konkursboet att revisionen av nämnda förhållanden var oaktsam vilket ska leda till skadeståndsskyldighet för Öhrlings. Öhrlings bestred konkursboets talan i alla delar. Målet gällde således påstådd vårdslöshet från Öhrlings sida vid utförande av revisionsuppdraget i Prosolvia med dotterbolag för räkenskapsåret 1997, vid granskningen av redovisningen av intäkter och kundfordringar i bokslutet och årsredovisningen, och i viss utsträckning även i delårsrapporterna, samt vid granskningen av förvaltningen och den interna kontrollen. P rosolvia grundades i slutet av 1980-talet. Från att ursprungligen ha varit ett konsultföretag började Prosolvia under 1990-talet att utveckla egna programvaror. Konsultverksamheten kombinerades med försäljning av programvaror, egenutvecklade och sådana som utvecklats av andra företag. Under 1997 inleddes ett nytt samarbete kring så kallade Competence Centers med Industrifonden som varit engagerat i Prosolvia sedan 1995. Det nybildade och samägda bolaget IVS skulle äga centren. Prosolviaaktien noterades på Stockholms Fondbörs sommaren 1997. Prosolvias mål under 1997 var att inom ramen för IVS och tillsammans med lokala samarbetspartners runt om i världen starta Competence Centers inom olika områden. Den lokala samarbetsparten skulle svara för kontakter med universitet och lokal industri. Affärsidén var att med konsultuppdrag och utbildningsverksamhet över tiden skapa en försäljningskanal för Prosolvias produkter för att etablera bolagets teknologi på världsmarknaden. I anslutning till affärerna träffades ett antal olika avtal. Under 1998 kom omfattande negativa skriverier om bolaget i media samt på aktie- och finansmarknaden. En akut likviditetskris uppkom och trots omfattande rekonstruktionsförsök och ytterligare kapital från Industrifonden kunde bolaget inte räddas utan gick i konkurs i december 1998. Tingsrättens dom Tingsrätten fann att den i målet aktuella centeraffärer felaktigt intäktsförts år 1997, att redovisningen som en följd inte överensstämt med god redovisningssed samt att revisorerna varit oaktsamma när de utfört revisionen. Tingsrätten pekade emellertid på att det var oklart om Prosolvias egenutvecklade programvaror erhållit någon mer omfattande marknadsacceptans, samt på att finansieringsproblemen uppkom redan mot slutet av 1997 och att med början i januari 1998 visade det sig att Prosolvia inte kunde få några krediter. Därför ansåg tingsrätten inte att skriverierna i media kunde anses ha varit avgörande för att Prosolvia inte kunde få finansiering genom nya krediter. Rätten ansåg vidare inte att skriverierna i media orsakades av den felaktiga redovisningen av de 15 centeraffärerna eller den oaktsamma revisionen av redovisningen för dessa affärer. Beträffande orsaken till konkursen och den angivna skadan fann tingsrätten att den oaktsamma revisionen får anses ha varit en av flera orsaker till konkursen. Det framstod dock enligt rättens bedömning inte som klart mer sannolikt att denna orsak är förklaringen till konkursen än de alternativa förklaringar som Öhrlings gjort gällande. Följaktligen ansåg tingsrätten att 15 Balans | Fördjupning #1/2014 det inte förelåg något skadeståndsgrundande orsakssamband mellan den oaktsamma revisionen och den genom konkursen uppkomna skadan. Med hänsyn till det bristande orsakssambandet saknades enligt tingsrätten förutsättning att döma ut något skadestånd. Tingsrätten ogillade därför käromålet. Hovrättens dom Hovrätten ansåg att redovisningen i Prosolvia 1997 stred mot god redovisningssed samt att revisionen av redovisningen och förvaltningen var vårdslös. Hovrätten menade även att det förelåg ett tillräckligt samband mellan den vårdslösa revisionen och den skada som Prosolviabolagen drabbades av. Hovrätten var till skillnad från tingsrätten av uppfattningen att den negativa medierapporteringen kring Prosolvia under aktuell tid till tillräcklig del handlat om de felaktigheter och oklarheter i redovisningen som revisorerna borde ha invänt mot, samt att rapporteringen hade uteblivit om revisorerna hade utfört revisionen på ett aktsamt sätt. Rätten fann att medierapporteringen ledde till en förtroendeförlust hos kunder/samarbetspartners och aktiemarknaden. I ett hypotetiskt förlopp – där revisorerna inte varit vårdslösa – och med tillämpning av bevislättnad baserat på ett nytt avgörande i HD3 ansåg hovrätten det övervägande sannolikt att kunder/samarbetspartners hade agerat annorlunda, att nyemission kunnat genomföras, att rörelsefinansiering kunnat ordnas samt att Prosolvia inte hade drabbats av betalningsoförmåga utan överlevt och fortsatt att växa. Det fanns därmed enligt hovrätten ett tillräckligt orsakssamband mellan revisorernas oaktsamhet och den påstådda skadan. Mot den bakgrunden dömde hovrätten Öhrlings och den huvudansvarige revisorn att betala skadestånd till Prosolvias konkursbo. Den skada som skulle ersättas av revisorerna är dels bristen i Prosolviabolagens konkurser, dels förlorade rörelsevärden. Det sammanlagda skadeståndet uppgick till 890 Mkr plus ränta samt rättegångskostnader om sammanlagt 112 Mkr. Revisorerna och Prosolvias konkursbo träffade 24 september 2013 en förlikning i tvisten på ett belopp om 742,5 Mkr. Överklagandet till HD återkallades och parterna hemställde gemensamt om att domarna i såväl tingsrätt som hovrätt skulle undanröjas. Till följd av förlikningen kommer alltså ingen prövning att ske i HD. Kort översikt över gällande rätt Inledningsvis kan det vara av värde att kort beskriva aktiebolagslagens (ABL) skadeståndsregler i relevanta delar. Reglerna om revisorers ansvar utgår från skadeståndsreglerna i 29 kap. 1 § ABL 4 om ansvar för bland annat styrelseledamöter och verkställande direktör, enligt vilka en stiftare, styrelseledamot och verkställande direktör, som när han eller hon fullgör sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar bolaget, ska ersätta skadan. Skadeståndsansvaret gentemot bolaget kallas det interna ansvaret. Ur de grundläggande reglerna om internt ansvar brukar fyra grundläggande rekvisit härledas: 1. skada ska ha uppstått, 2. skadan ska ha vållats inom skadevållarens uppdrag för bolaget, 3. skadevållaren ska ha förfarit åtminstone vårdslöst (culpöst) och 4. adekvat kausalitet ska föreligga.5 Av ovanstående följer att en grundläggande ansvarsbetingelse är att det har uppstått en skada. Skadan måste vara fullbor- författare: CARL SVERNLÖV ”Det är ytterst tveksamt vad Landskronadomen har för relevans i ett aktiebolagsrättsligt skadeståndsmål.” dad, det vill säga inte endast latent. Även om någon har agerat vårdslöst, finns inget ansvar om inte någon skada har uppstått. Ett annat krav är att skadan har vållats av den ansvarige ”i tjänsten”. Den skadeorsakande handlingens anknytning till bolagsverksamheten är alltså en nödvändig förutsättning för att skadeståndsreglerna ska kunna tillämpas.6 Vad gäller bedömningen av vållande är utgångspunkten att en befattningshavare i ett aktiebolag ska iaktta den omsorg som krävs av en syssloman i allmänhet.7 Vid bedömningen utnyttjas framför allt aktiebolagslagens,8 årsredovisningslagens och bolagsordningens regler som måttstockar 9 men även andra lagar eller rättsliga föreskrifter enligt vilka den påstått ansvarige ålagts plikter gentemot bolaget kan påverka bedömningen. Ytterst sett blir vållandeprövningen ofta en fråga om bevisvärdering. Det är inte tillräckligt att skada uppstår för att en vållande styrelseledamot, verkställande direktör eller revisor ska kunna hållas ansvarig enligt ABL. Ersättningsskyldigheten förutsätter inte bara att en ansvarsregel är tillämplig på ett visst handlande och vållande hos den ansvarige, utan även att den vårdslösa handlingen orsakat skadan. Detta krav på orsakssamband eller kausalitet, hör både till ansvarsförutsättningarna och till de allmänna principerna för skadeståndsberäkningen.10 Ansvar enligt svensk skadeståndsrätt förutsätter vidare att skadan orsakats inte bara av en slump, utan genom ett händelseförlopp som är en någorlunda normal påräknelig följd av den vårdslösa handlingen eller underlåtenheten, det vill säga att skadan legat i farans riktning.11 Detta brukar kallas att kausaliteten är adekvat. Adekvansbedömningen är således ingen orsaksbedömning, utan en bedömning som syftar till att skala bort alltför avlägsna följder från det ansvarsgrundande området och inte belasta skadevållaren för slumpmässiga skador. Adekvanskravets funktion är att begränsa ansvaret så att det framstår som rimligt.12 Någon uttalad vägledning för hur adekvansprövningen ska ske vid ren förmögenhetsskada finns varken i lag, förarbeten eller prejudikat. Det kan vara särskilt svårt att visa adekvans vid externa skador.13 I 29 kap. 2 § ABL föreskrivs att bland annat att en revisor kan bli ansvarig gentemot bolaget eller tredje man på samma grunder som anges i 1 §.14 Det innebär att de grundläggande ansvarsrekvisiten är desamma. En revisor är även skyldig att ersätta skada som uppsåtligen eller av oaktsamhet vållas av hans eller hennes medhjälpare. Om ett registrerat revisionsbolag är revisor eller särskild granskare, är det bolaget och den som är huvudansvarig för revisionen eller granskningen som är ersättningsskyldig. Ersättningsskyldighet kan också enligt 29 kap. 1 § och 2 § ABL aktualiseras när skadan vållas av aktieägare eller någon annan. Detta brukar kallas det externa ansvaret. Utöver de fyra rekvisiten som redovisas ovan krävs för externt ansvar även att skadan orsakats genom överträdelse av ABL, tillämplig lag om årsredovisning eller bolagsordningen, eller EU:s prospektregler. 16 Balans | Fördjupning #1/2014 författare: CARL SVERNLÖV Rättslig analys av hovrättens dom fiktiva, hypotetiska händelseförlopp som konkursboet framförde. Rätten kom, utifrån ett led om åtta till tio hypotetiska antagande som byggde på varandra, fram till att om revisorerna hade invänt mot redovisningen av 1997 års resultat så hade bolaget inte bara överlevt utan även blivit så framgångsrikt att det motiverade en prislapp om 650 miljoner kronor19. Utrymmet tillåter inte en analys av varje enskilt steg i det hypotetiska händelseförloppet, men för en utomstående betraktare framstår resultatet som minst sagt långsökt. Det har påpekats att även om sannolikhetsbedömningen skulle åsättas en visshetsgrad om 90 procent i varje enskild del av kedjan blir den kumulativa matematiska effekten av en sannolikhetskedja i åtta led att den övergripande sannolikheten för händelseförloppet sjunker till cirka 43 procent. Hovrätten har med hänvisning till Ekelöf tillämpat det inte helt vedertagna begreppet ”övervägande sannolikhet”. 20 Såsom rätten får förstås är det dock överviktsprincipen man avser att tillämpa och den får nog antas rent matematiskt ligga närmare 51 procent. Med en procentuell värdering om 51 procent i åtta led hamnar den kumulativa sannolikheten för händelseförloppet inte ens på en halv promille. Det är mot den bakgrunden rent häpnadsväckande att hovrätten kommit fram till det resultat man gjorde. Som framförts i ett annat sammanhang borde domstolen ha frågat sig varför ingen gick in och räddade själva produkten om det bara var marknadens förlorade förtroende för bolaget som punkterade möjligheten till en nyemission. 21 Hovrättens dom är anmärkningsvärd, inte bara eftersom resultatet blev det största skadeståndet som någonsin dömts ut i svensk rätt (med ränta cirka 2 miljarder kronor), utan även för att det juridiska resonemanget som ligger till grund för domen i centrala delar kan ifrågasättas. Tyvärr tillåter utrymmet inte en fullständig analys, utan jag har valt att begränsa mina synpunkter till några valda områden. Vållandeprövningen Hovrätten delade tingsrättens sammanfattande bedömning att Öhrlings vid sin granskning brustit på ett sådant sätt att granskningen stred mot god revisionssed. Därmed ansåg rätten att Öhrlings varaktigt brustit i sin kontroll under sommaren och hösten 1997, samt i samband med att slutrevisionen genomfördes i februari 1998. Hovrätten ansåg vidare att Öhrlings vid sidan av oaktsamheten i samband med förvaltningsrevisionen även brustit i sin granskning av delårsrapporterna för andra och tredje kvartalet 1997. Det är svårt för en utomstående att ha synpunkter på den bevisvärdering som skett i båda instanser i denna del, men det kan ändå anmärkas att den vårdslöshet som läggs svarandeparterna till last inte är kopplad till avgivandet av en revisionsberättelse utan till ett tidigare datum, då det fortfarande varit möjligt för revisorerna att ändra sig avseende revisionsberättelsen. Kausalitetsbedömningen Den troligen mest anmärkningsvärda delen av domen är emellertid hovrättens bedömning av orsakssambandet mellan den vårdslösa revisionen och skadan samt den bevislättnad som härvid tillämpades. Hovrätten hänvisade i denna del inledningsvis till den så kallade Landskronadomen, där en 13-årig flicka blev omhändertagen för vård med stöd av lagen om vård av unga. Medan hon tillfälligt var placerad hos mamman anlade hon en omfattande brand. Socialnämndens underlåtenhet att uppfylla sin plikt att hålla uppsikt över flickan ansågs kunna medföra skadeståndsansvar mot dem som drabbades av branden.15 Till att börja med var det i Prosolviamålet inte frågan om underlåtenhet. Revisorn hade diskuterat med bolaget om hur de i målet aktuella transaktionerna skulle intäktsföras och beslutat sig för att godta att transaktionerna redovisades under räkenskapsåret 1997.16 En ännu allvarligare invändning mot tillämpningen av målet i Prosolviadomen är att det är ytterst tveksamt vilken relevans Landskronadomen har i ett aktiebolagsrättsligt skadeståndsmål. Rättsfallet rör, som hovrätten också konstaterar, utomobligatoriskt ansvar inom ett helt annat rättsområde. Helt andra skyddsintressen har också legat till grund för Landskronadomen, och i den rättsvetenskapliga litteraturen har varnats för en användning av domen utanför dess tillämpningsområde.17 Rimligen var det lättare för konkursboet att visa hur bolagets framtid skulle ha utvecklats än för revisorerna, och det är svårt att se att någon bevislättnad alls skulle ha varit påkallad i detta fall. Varför valde då hovrätten att utsträcka tillämpningsområdet av Landskronadomen på detta sätt? Det svar som ligger närmast till hands är att annars hade målet inte gått att vinna: utan bevislättnad hade kausalitetsbedömningen med nödvändighet lett till samma slutsats som i tingsrätten, det vill säga att skadeståndsgrundande orsakssamband saknades mellan den oaktsamma revisionen och den genom konkursen uppkomna skadan.18 Tillämpningen av Landskronadomen resulterade i att hovrätten kunde ge sig in på ett halsbrytande resonemang kring det Adekvansprövningen Behandlingen av den för målet så centrala frågan om adekvans, det vill säga om skadan var en rimligt förutsägbar följd av den skadevållande handlingen, är förbluffande kortfattad. På lite drygt en halv sida i den 127 sidor långa domen, och utan någon närmare analys, nöjer sig rätten med att konstatera att ”effekten av revisorernas oaktsamhet legat i farans riktning och varit förutsebar”. 22 Med hänsyn till adekvanslärans funktion att begränsa ansvaret så att det framstår som rimligt framstår hovrättens slutsats inte som helt självklar, det vill säga att det var förutsägbart för revisorn vid tidpunkten för revisionen att en ren revisionsberättelse skulle leda till bolagets konkurs. Skadevärderingen Det finns även allvarliga anmärkningar att göra på hur hovrätten har värderat skadan. 23 Skadevärderingen innehåller i sig logiska kullerbyttor utan vilka det inte varit möjligt att komma fram till det beslut som rätten gjort. Vad gäller bevisbörda och beviskrav, anför hovrätten inledningsvis följande: ”Att lång tid efteråt lägga fram sådan utredning för ett bolag som kunderna, på grund av en skadegörande handling, tappat förtroende för och som försatts i konkurs låter sig dock svårligen göras.” Då även skadeberäkningen mot den bakgrunden ”är förenad med bevissvårigheter” tillämpade rätten ett sänkt beviskrav även för skadans storlek. 24 Därför krävde inte hovrätten att konkursboet skulle visa verklig skada utan tillät i stället ”utredningar utifrån vedertagna beräkningsmodeller för företagsvärdering”. Innebörden av resonemanget är att det för kärandesidan är fördelaktigt att vänta så länge som möjligt med att väcka talan då beviskraven således sänks med tiden. Vad gäller utgångspunkterna för den företagsvärdering från konsultfirman Econ Pöyry25 som hovrätten lade till grund för skadeståndet, hade rätten tidigare i domen konstaterat att det fanns ”sammantaget allmänt skäl att tro att Prosolvia hade kunnat infria åtminstone en del av de förväntningar som fanns om företagsledningen kunnat ägna tid åt den egentliga verksam- 17 Balans | Fördjupning #1/2014 författare: CARL SVERNLÖV och skadebedömning. Det är inte svårt att se att effekten kan bli en påtaglig skärpning av sysslomannaansvaret i svensk rätt. 35 Av den anledningen var det olyckligt för rättstillämpningen att Prosolviamålet inte fick chansen att prövas av HD. Intill dess att frågorna får en lösning antingen genom ett HD-avgörande eller genom lagstiftning kommer en betydande rättsosäkerhet att bestå för såväl styrelseledamöter och verkställande direktörer som för revisorer i aktiebolag och andra associationer. Det kan dock avrundningsvis konstateras att den som åberopar den undanröjda domen gör så på egen risk med hänsyn till de uppenbara brister som domen är behäftad med. heten och om finansiering kunnat ordnas”. 26 Vidare konstaterar rätten att ”det inte fanns någon relevant så kallad track-record för programvaruförsäljning vid sidan av centeraffärerna” 27 vilket alltså måste innebära att marknadsacceptans för produkterna saknades. 28 Detta rimmar dock illa med Econ Pöyrys utlåtande, vilket uttryckligen anger som förutsättningar för den värdering man kommit fram till dels att ”[u]töver försäljningen genom centren hade Prosolvia även direktförsäljning till kunder. Fler av kunderna var stora och välkända”, dels ”Enligt Econ Pöyrys bedömning hade Prosolvias produkter, tjänster och koncept för virtuell teknik god kund- och marknadsacceptans.” 29 Hovrätten godtog således en värdering som i sina grundläggande förutsättningar stred mot de bedömningar som rätten själv gjort avseende infriandet av förväntningar och marknadsacceptans. Ytterligare en anmärkningsvärd uppgift i Econ Pöyrys utlåtande som hovrätten godtagit synbarligen utan närmare reflektion är att värderingen grundar sig på en omsättningstillväxt om 50 procent för vart och ett av åren 1998-2000 och därefter en linjär nedtrappning i omsättningstillväxt om 39 procent 2001, 27 procent 2002 och 16 procent 2003. 30 Det kan noteras att en revisor i ett annat sammanhang fått en varning för att utan en grundlig utredning acceptera en omsättningsökning om 34 procent per år. 31 När en domstol dömer ut det största skadeståndet i svensk historia måste grundläggande krav kunna ställas på att den sätter sig in i och kritiskt bedömer underlaget för skadevärderingen. Fotnoter 1) Parallella världar eller parallella universa är ett koncept inom science fiction som innebär att det finns mer än en verklighet eller tidslinje. Den modellen har sitt ursprung i klassiska föreställningar om alternativa verkligheter och s. k. andra dimensioner. Genren ses numera som en etablerad subgenre inom science fiction. Källa: Wikipedia. 2) Hovrättens för västra Sverige dom 15 augusti 2013 i mål nr T 4207-10 (cit. Domen). 3) NJA 2013 s. 145, den s.k. Landskronadomen. 4) Det kan noteras att i målet tillämpades 15 kap. i 1975 års aktiebolagslag. Reglerna är dock i allt väsentligt oförändrade i ABL, varför hänvisningar i denna artikel för enkelhetens skull sker till ABL. 5) Se Dotevall, Skadeståndsansvar för styrelseledamot och verkställande direktör , 1989 (cit. Dotevall 1989) s 88 ff.; Stattin, Företagsstyrning, Styrinstrument och ansvarsföljder i ett aktiebolagsr ättsligt perspektiv. 2. uppl., 2008 (cit. Stattin), 329 ff; Båvestam, Något om den skadeståndsrättsliga betydelsen av försäkransmeningar i börsbolagens årsredovisningar, SvJT 2006 s. 43, 45. 6) Johansson, Bolagsstämma s. 362. Se emellertid NJA 1996 s. 224, där HD förefaller ha tagit mycket lätt på frågan huruvida en revisors agerande föll inom ramen för hans uppdrag som bolagsrevisor i det aktuella bolaget. Se även Pehrson, Omfattande ansvar för bolagsrevisorer, JT 1996/97 s. 133 ff. 7) Prop. 1997/98:99 s. 186. 8) Se NJA 1998 s. 734, 739 (revisor som åsidosatt bestämmelserna i 10:7 och 10:10 ABL 1975 vid granskning av bolagets årsredovisningar ansågs ha förfarit oaktsamt). 9) Dotevall 1989 s. 92 f. Även IFRS-reglerna torde omfattas, se 1:12a ABL. 10) Hellner, & Radetzki, Skadeståndsr ätt. 7 uppl. 2006, 12.1.1. 11) A.a. 12.3.1. 12) Schultz, Kausalitetspraktikan, SvJT 2011 s. 465; se även Schultz, Adekvanslär a, 2010. 13) Taxell, Bolagsledningens ansvar, någr a riktlinjer . 4. uppl. Åbo 2001 s. 7. 14) Se 29 kap. 2 § ABL. 15) NJA 2013 s. 145. 16) Se Svensson, Prosolviadomen ökar skadeståndsrisken för många, Balans Debatt 4 oktober 2013 17)Nydrén, ”Landskronadomen” av Högsta domstolen - ett skadeståndsrättsligt landmärke, Ny juridik 2:13 s. 7 ssk s. 20 f. (”Under alla förhållanden får man rimligen utgå ifrån att de särskilda bevisregler som anges i domen för underlåtenhetsansvar endast gäller underlåtenhetsansvar av det slag som målet gäller, dvs. ansvar att motverka fara som inte härrör från den ansvariges handlande, eller vad här har kallats ”genuint” underlåtenhetsansvar.”) 18) TR:ns dom s. 1309. 19) Det är oklart av domen om vissa delar av de hypotetiska anta- Jämkning? Enligt 29 kap. 5 § ABL kan ett skadestånd jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till handlingens beskaffenhet, skadans storlek och omständigheterna i övrigt. Jämkningsregeln tar sikte på undantagsfall, och avser att åstadkomma en skälig nivå i förhållande till medverkan, i syfte att i enskilda fall kunna undvika orimliga skadestånd. Av processuella skäl vägrade hovrätten att medge jämkning på den grunden att tre styrelseledamöters ansvar hade preskriberats när ansökan om stämning gavs in vilket medförde att Öhrlings regressmöjlighet mot dem bortfallit. Hovrätten menade vidare att det inte var ”möjligt” att medge jämkning på grund av styrelsens medverkan. Det är oklart vad rätten baserar denna snabba slutsats på; i NJA 2006 s. 136, fann HD visserligen att skadestånd för revisor som vållat bolaget skada inte kunde jämkas på grund av bolagets medvållande; dock lämnade man uttryckligen dörren öppen för jämkning enligt det aktuella lagrummet när internt ansvar utkrävs av revisor i en situation där andra organledamöter medverkat till skadan. 32 Det torde även ha varit möjligt att jämka skadan med hänsyn till dess stora belopp. Hovrätten har även i denna del tagit en mycket sträng inställning till revisorsansvaret. Slutkommentar Frågan man nu ställer sig i revisionsbranschen är om det finns ett liv efter Prosolvia. Dan Brännström och Helene Agélii framförde i en debattartikel i Di att Prosolviadomen riskerar att omkullkasta ansvarsfördelningen som aktiebolagslagen bygger på. 33 Liknande farhågor har rests av före detta justitierådet Bo Svensson. 34 När denna artikel går i tryck har domen emellertid sannolikt undanröjts och frågan är vilken effekt den kommer att få framöver. Det ligger emellertid i farans riktning att underrätter kommer att snegla på domen och tillämpa de resonemang som förs däri, framför allt med avseende på bevisbörda och bevislättnad för kärandesidan vad avser kausalitetsresonemang 18 Balans | Fördjupning #1/2014 författare: CARL SVERNLÖV gandena ingick som enskilda led i kausalitetskedjan eller var ”parallella” händelseförlopp inom ett och samma led. 20) Det kan i sammanhanget noteras att Ekelöf m.fl., varken på anförda ställen i domen eller någon annanstans använder begreppet ”övervägande sannolikhet”. Se Ekelöf m.fl., R ättegång IV, 7 uppl. 2009, s. 127 ff, ssk s. 130. 21) Malmqvist, Dubbelfel i Prosolviamålet, Balans 8/2013 s. 26. 22) Domen s 104. 23) Att hovrätten helt synes ha missuppfattat distinktionen mellan direkt och indirekt skada (domen sidan 81) lämnar jag av utrymmesskäl därhän. 24) Domen s. 109. 25) Bevisbilaga K471. 26) Domen s. 102. 27) A.st. 28) Jfr TR:ns dom s. 1299, varvid rätten konstaterar att det ” framstår … som oklart om Prosolvias egenutvecklade programvaror erhöll någon mer omfattande marknadsacceptans.” 29) Bevisbilaga K471 s. 8. 30) Domen s. 112. 31) Se RN D 23/08. RN konstaterar att: ”För att en revisor ska kunna godta en så stor beräknad omsättningsökning under en så lång tidsperiod, måste han eller hon kunna bedöma att bolagets beräkningar bygger på rimliga antaganden. Detta förutsätter att revisorn får ta del av förhållandevis detaljerade affärsplaner, riskanalyser och annat underlag för bolagets beräkningar. I det här fallet hade A-son även att beakta att bolagets produkter i hög grad var beroende av framtida trender och teknikutveckling.” Det kan i och för sig anmärkas att den aktuella tidsperioden var längre än i Prosolviamålet. 32) Jfr Karlström, Möjlighet till jämkning av revisors skadeståndsansvar. HD-dom ger revisorn ganska god chans, Balans nr 12/2006 s. 2. 33) Brännström & Agélii, Mordbrand är inte relevant för Prosolvia, Dagens industri 2013-09-09. 34) Jfr Svensson, a.a. 35) A.a. Carl Svernlöv är adj. professor och advokat på Baker & McKenzie. 19 Balans | Fördjupning #1/2014 författare: FAR:s Policygrupp för redovisning Progressiva avskrivningar på byggnader – är det tillåtet vid tillämpning av K2/K3? Bostadsrättsföreningar och andra fastighetsföretag som tillämpar progressiv avskrivningsmetod behöver justera sina tillämpade avskrivningsmetoder senast 2014. Det anser FAR:s policygrupp för redovisning. Bakgrunden är de nya redovisningsregler från Bokföringsnämnden (BFN) som ska följas av de flesta icke-noterade aktiebolag och ekonomiska föreningar. P å senare tid har det förekommit många diskussioner om avskrivning på byggnader och då framför allt i bostadsrättsföreningar. Ett återkommande frågetecken har handlat om huruvida det är tillåtet att tillämpa progressiva avskrivningar när det gäller byggnader. FAR:s policygrupp för redovisning (FAR) anser att bostadsrättsföreningar och andra fastighetsföretag som tillämpar progressiv avskrivningsmetod behöver justera sina tillämpade avskrivningsmetoder senast 2014. Orsaken är de nya redovisningsregler från Bokföringsnämnden (BFN) som träder i kraft och som ska följas av de flesta icke-noterade aktiebolag och ekonomiska föreningar. Redovisningsreglerna är BFNAR 2008:1 Årsredovisning i mindre aktiebolag (K2) respektive BFNAR 2009:1 Årsredovisning i mindre ekonomiska föreningar (K2) och BFNAR 2012:11 Årsredovisning och koncernredovisning (K3) 2. Både K2 och K3 innehåller grundprinciper för avskrivning som, enligt FAR:s bedömning, inte medger progressiv avskrivning av byggnader. För att kunna tillämpa progressiv avskrivningsmetod måste företaget nämligen visa att metoden återspeglar förbrukningen av byggnaden. Ett annat sätt att uttrycka detta på är att tillämpning av en progressiv avskrivningsmetod förutsätter att det går att visa att förbrukningen av de ekonomiska fördelarna av byggnaden ökar mot slutet av nyttjandeperioden. FAR:s uppfattning är att ett sådant förbrukningsmönster inte går att påvisa. 20 Progressiva avskrivningar av byggnader förekommer i nuvarande praxis. Anledningen till detta är att metoden anses vara förenlig med god redovisningssed enligt nuvarande normgivning från BFN och Redovisningsrådet. I det nuvarande allmänna rådet BFNAR 2001:3 Redovisning av materiella anläggningstillgångar, som ska tillämpas tills dess K3 eller K2 blir obligatoriskt, finns en formulering som tolkas som en särskild regel som tillåter progressiva avskrivningar på byggnader. Formuleringen lyder ”Progressiv avskrivningsmetod är tänkbar för anläggningar med lång livslängd och obetydlig teknisk utveckling.” Denna text återfanns ursprungligen i FAR:s numera upphävda rekommendation nr 3. I nyss nämnda rekommendation framgick det att syftet var att möjliggöra en avskrivningsmetod för byggnader där avskrivningarnas storlek motsvarade amorteringarna i ett annuitetslån. 2001 drogs FAR:s rekommendation nr 3 tillbaka eftersom Redovisningsrådets rekommendation RR 12 Materiella anläggningstillgångar utfärdades. Även i RR 12 fanns skrivningen om progressiva avskrivningar med, men utan motiveringen kopplad till annuitetslån. I och med införandet av de allmänna råden K3 och K2 är det FAR:s bedömning att förutsättningarna ändras för att tillämpa progressiva avskrivningar på byggnader. I K3 nämns inte progressiva avskrivningar över huvud taget. FAR utesluter inte att det i sällsynta fall kan finnas tillgångar där progressiv avskrivning är lämplig mot bakgrund av den överordnade principen i K3, att avskrivningarna ska återspegla förväntad förbrukning av tillgångens framtida ekonomiska fördelar. Det är dock FAR:s uppfattning att detta inte kan gälla för byggnader. Vad är avsikten med formuleringen? Balans | Fördjupning #1/2014 författare: FAR:s Policygrupp för redovisning är i överensstämmelse med den grundläggande principen att avskrivningarna ska återspegla hur tillgångens ekonomiska fördelar förbrukas och att denna grundprincip inte bara gäller i K3 utan också i K2. I kommentarerna till kapitel 10 i K2 finns en beskrivning av avskrivningsmetoder. Där framgår att den metod ska väljas som bäst återspeglar hur tillgångens ekonomiska värde för företaget förbrukas. I sammanhanget bör förtydligas att med ”ekonomiskt värde” avses ”anskaffningsvärde”, det vill säga det ursprungliga värdet av framtida ekonomiska fördelar från investeringen. Hur andra värden, exempelvis marknadsvärde, utvecklas under nyttjandeperioden saknar betydelse för fastställande av avskrivning. FAR:s policygrupp för redovisning Göran Arnell, KPMG, ordförande Fredrik Walméus, Deloitte, vice ordförande Göran Abrahamsson, EY Caisa Drefeldt, KPMG Jenny Falk, EY Pernilla Lundqvist, KPMG Johan Månsson, PwC Jörgen Nilsson, KPMG Bo Nordlund, BREC Thomas Olofsson, Baker Tilly SEK Mattias Overud, Deloitte Mikael Scheja, PwC Christian Stralström, PwC Eva Törning, Grant Thornton Hopp om klargörande I samband med den översyn som nu sker av BFN av K2regelverken är det FAR:s förhoppning att BFN klargör den skrivning som finns i dag i enlighet med det svar som lämnats av BFN till FAR och som är publicerat på BFN:s hemsida. I sammanhanget ska också noteras att FAR har gett ut ett uttalande, RedU12 Avskrivning av byggnad vid tillämpning av årsredovisningslagen. Detta uttalande ger uttryck för, med hänvisning till årsredovisningslagens förarbeten, en försiktig syn när det gäller att tillämpa avskrivningsmetoder som skjuter kostnader på framtiden. Att byta från progressiv avskrivningsmetod till annan avskrivningsmetod anser FAR vara en så kallad ändrad uppskattning och bedömning och följaktligen ska en sådan ändring ske framåtriktat, det vill säga utan retroaktiv omräkning. Slutsatsen är, enligt FAR:s uppfattning, att progressiva avskrivningar inte får tillämpas avseende byggnader varken enligt K3 eller K2. Avskrivningen ska spegla den faktiska förbrukningen av byggnadens framtida ekonomiska fördelar. Detta innebär att många företag som i dag tillämpar denna avskrivningsmetod kan behöva ändra sina avskrivningar. FAR vill genom denna debattartikel genomlysa frågan om tillämpning av progressiv avskrivning av byggnader och bjuda in till synpunkter. FAR har för avsikt att utkomma med ett uttalande i frågan. funderar du på att skriva en Fördjup ningsartikel? Fotnoter 1) BFNAR 2012:1 ska följas av alla större företag som inte til�lämpar RFR 2 Redovisning för juridiska personer utgiven av Rådet för finansiell rapportering. RFR 2 måste sedan tidigare tillämpas av moderföretag som upprättar koncernredovisning enligt IFRS. RFR 2 får, men måste inte, tillämpas av svenska dotterföretag som ingår i en koncernredovisning upprättad enligt IFRS. 2) Aktiebolag och ekonomiska föreningar som är mindre enligt årsredovisningslagen kan välja mellan att tillämpa K2 eller K3. Hör av dig till chefredaktör Pernilla Halling: pernilla.halling@far.se 08-506 112 41 I K2 finns formuleringen om progressiva avskrivningar från BFNAR 2001:3. Skrivningen utgör dock inte en del av det allmänna rådet, såsom var fallet i BFNAR 2001:3, utan har endast tagits in i kommentarerna till K2. FAR har ställt en skriftlig fråga till BFN om vad avsikten med formuleringen är. Nämndens svar finns publicerat på BFN:s hemsida där det framgår att progressiva avskrivningar endast kan tillämpas om det är i överensstämmelse med de grundläggande principerna. Genom sitt brev har nämnden, enligt FAR:s bedömning, klarlagt att skrivningen om progressiva avskrivningar i K2 inte kan tolkas ensamt utan ska läsas i sitt sammanhang. Det är FAR:s uppfattning att progressiva avskrivningar på byggnader inte 21 Balans | Fördjupning #1/2014 författare: anders palm Vattenfalls stiftelseåtertag – vad säger tryggandelagen? Balans | Fördjupning #1/2014 författare: anders palm Men klander kan nog inte riktas mot att stiftelsens revisor lämnat ”ren” berättelse. Han kunde knappast annat då stiftelsestyrelsen helt följt vad tillsynsmyndigheten medgivit. Men standarduttalandena att stadgar och gällande lagstiftning följts torde väl ha skavt att skriva. Måhända hade den ovan avhandlade lagstridigheten kunnat undvikas om 22 § st 2 tryggandelagen, som togs bort 1 januari 2010, funnits kvar. Den gav regeringen rätten att fatta beslut vid sidan av den strikta lagen, när särskilda skäl fanns. Personligen kan jag dock inte finna några sådana i det ovan behandlade Vattenfallärendet. Om regeringen nödvändigt skulle avbörda sig att vara dispensinstitut borde uppgiften ha överflyttats på annan instans, exempelvis Kammarkollegiet. Att länsstyrelserna nu efter 2009 har lagen i egna händer och tillåts godta tvivelaktigheter eller lagstridiga åtgärder är inte okej. Det riskerar att leda till godtycke och ut på ett oförutsägbart gungfly. Fotnot 1) ”Allmän pensionsplan” definieras i 4 § tryggandelagen. Det finns ingen laglig grund för länsstyrelsens medgivande till Vattenfallkoncernen, att få avsluta sin pensionsstiftelse och flytta över förmögenheten till balansräkningen. Det skriver Anders Palm. P ensionsnördar emellan har vi hett debatterat länsstyrelsens förhandsbesked 29 oktober 2012 vari Vattenfallkoncernen medgavs att efter att pensionsansvaret blivit skuldfört få avsluta sin pensionsstiftelse och flytta över dess förmögenhet till sin balansräkning. Genom skuldföringen uppkommer en gottgörelsegill pensionskostnad, skrev länsstyrelsen. Stiftelsen har nu tömts och avregistrerats. Den betalade hösten 2012 och under 2013 ut uppåt 7,6 miljarder till de bolag som hade andelar i stiftelsen. Det kan jämföras med Vattenfall AB:s aktieutdelning till staten våren 2013 på nära 6,8 miljarder. För dess finansiering torde stiftelseåtertaget ha varit en viktig källa. Några åsikter för att medgivandet var rätt kan väl genast avfärdas. Till exempel det Vattenfall anfört, att nyavsättning för att reparera eventuell värdenedgång i stiftelsen inte skulle ge skatteavdrag. Beklagligt om det är så, men irrelevant i saken. Andra har – riktigt i sig – anfört att stiftelsen främst tryggat kreditförsäkrad pension enligt den allmänna pensionsplanen1 ITP2 som inte kräver stiftelse för att arbetsgivare ska få trygga den ”i egen regi”. Men i frågan om hur uttag ur en för tryggandet adderad stiftelse ska kunna ske är det ovidkommande. En pensionsstiftelse är en egen juridisk person och för uttag därur måste vad som gäller för den rättsfiguren iakttas. Bestämmelserna finns i 14-15 §§ tryggandelagen. Under den allmänna begränsningen till överskott i stiftelse, som är positiv skillnad mellan värdet av dess förmögenhet och kapitalvärdet av de pensioner vars tryggande den omfattar, får en arbetsgivare gottgöra sig för årets eller det närmast föregående årets gottgörelsegrundande pensionsutgifter. Saknar – som i fråga om Vattenfall – stiftelsen överskott, får gottgörelse för sådana utgifter bara hämtas ur årets avkastning. En pensionsstiftelse är ju en pant och gottgörelse ur avkastning inkräktar ju inte på panten. Om arbetsgivaren haft gottgörelsegilla pensionsutgifter finns alltså inte skyldighet att binda avkastning i stiftelse. Därmed uppnås likhet med konto Avsatt till pensioner, för vilket konto tryggandelagen specifikt inte heller föreskriver skyldighet till ökning, om än pensionsansvaret ökat. (BFN:s K-regelverk är förstås okända för tryggandelagen som blir 47 år 9 juni.) Men gottgörelse ur årets avkastning är alltså undantaget från att gottgörelse bara får hämtas ur överskott och notera att lagtexten talar om gottgörelse för utgifter. Visserligen beaktas ett företags kostnader, men enligt lagförarbeten åsyftar distinktionen mellan utgifter och kostnader bokföringsmässiga periodiseringshänsyn; inte i sig att gottgörelsekravet på utgift sätts ur spel. Och gällande Vattenfallsaken har ju för övrigt pensionskostnaderna uppkommit och tagits i gången tid, det begriper ju var och en med de mest elementära kunskaper i företagsekonomi. En reservering i böckerna bevisar ju i sig ingen kostnad och i Vattenfall motverkas ju för övrigt ”kostnaden” av att uttag från stiftelsen blir kreditpost i resultaträkningarna. Återstår nu att besvara om bestämmelsen i 14 § andra stycket tryggandelagen om gottgörelse för redovisning ”under rubriken Avsatt till pensioner för fullgörande av bestämmelse enligt allmän pensionsplan” inte styrker länsstyrelsens medgivande? Men nej. Bestämmelsen är underställd det allmänna kravet för gottgörelse ur annat än årets avkastning, att det måste finnas överskott i stiftelse. Så skuldföring av utfästelser hindras intill värdet av stiftelses förmögenhet. För övrigt anger lagförarbetena att bestämmelsen gäller uttag ur överskott i stiftelse som inte tryggar allmän pensionsplan, för att på ”konto” täcka åtaganden inom sådan plan. FAR Online Anders Palm pensionskonsult, auktoriserad revisor 1980-81 – Den digitala informationstjänsten som gör din vardag lättare I FAR Online har vi samlat all kunskap för dig som arbetar med ekonomiska regelverk. Informationstjänsten ger dig uppdaterade lagtexter, redvisningsregler, nyheter och annat relevant innehåll, ständigt tillgänglig där du behöver den. Nyfiken på FAR Online? Hör av dig till Niklas Ferm på telefon 08-402 75 34 eller niklas.ferm@far.se så hjälper vi till med en skräddarsydd lösning för dig och ditt företag. Ingen laglig grund Det finns ingen laglig grund för länsstyrelsens medgivande, utan tvärtom klara bestämmelser som visar att det medgivna förfarandet är lagstridigt. Särskilt som tillsynsmyndighetens (länsstyrelse) förhandsmedgivande inte krävs för gottgörelse är det för värnet av genom pensionsstiftelse skapat säkerställande viktigt att regelverket åskådliggörs och följs. Denna artikel vill främja det. 22 23 Balans | Fördjupning #1/2014 författare: bo svensson Prosolvia och normskyddsläran Ett aktiebolag kräver skadestånd av revisorn och påstår att revisorn skadat bolaget genom att inte anmärka på att bolaget i strid med god redovisningssed bokfört vissa intäkter omedelbart vid leverans. Kan revisorn freda sig genom att invända att redovisningsreglerna inte har till syfte att skydda bolaget i denna situation? J Bo Svensson som ledde Utredningen om revisorer och revision 2006-2008, har i tidigare debattartiklar på tidningenbalans.se pekat på brister i nuvarande lagstiftning. I denna artikel diskuterar han om den så kallade normskyddsläran kan skydda revisorn mot orättvisa skadeståndsanspråk. ag har i artiklar i Balans den 5 december 2013 (tidningenbalans.se/debatt/ansvarsforsakring-gorrevisorn-sarskilt-utsatt-vid-skadestandsansprak/) och Ny Juridik (1/2014) kommenterat rättsfallet NJA 1936 s. 136 (Marknadsplanmålet). I artiklarna konstaterar jag att det enligt Högsta domstolen inte räcker för revisorn att invända att bolaget medverkat till skadan, han måste för att freda sig peka ut de styrelseledamöter som genom beslut och åtgärder medverkat till denna och yrka jämkning av skadeståndet enligt 29 kap 5 § aktiebolagslagen. Jag gillar inte rättsläget och menar att om ett bolag yrkar skadestånd av sin revisor på grund av oaktsam revision bör revisorn i en framtida lagstiftning ha rätt att invända att bolaget har medverkat till skadan och få invändningen prövad i målet. Jag vill nu ta upp en närliggande fråga, nämligen om revisorn kan åberopa den så kallade normskyddsläran för att freda sig när ett aktiebolag eller dess konkursbo vänder sig mot honom och yrkar skadestånd på grund av försumlig granskning av bolagets delårsrapport, bokslut eller årsredovisning. Framställningen har inspirerats av Göteborgs tingsrätts dom 15 oktober 2010 och Hovrätten för Västra Sveriges dom 15 oktober 2013 i det så kallade Prosolviamålet. Normskyddsläran En revisor som när han fullgör sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar bolaget ska ersätta skadan. Detsamma gäller när skadan tillfogas en aktieägare eller någon annan genom överträdelse av aktiebolagslagen, tillämplig lag om årsredovisning eller bolagsordningen. Om ett registrerat revisionsbolag är revisor är det detta bolag och den som är huvudansvarig för revisionen som är ersättningsskyldiga1. Av allmänna skadeståndsrättsliga principer följer att skadestånd vid överträdelse av en norm endast kan komma i fråga om den norm som överträtts syftat till att skydda den som påstår sig ha lidit skada av normöverträdelsen (den så kallade normskyddsläran eller läran om skyddat intresse). Om styrelsen har överträtt en regel i aktiebolagslagen som är uppställd uteslutande till skydd för bolagets borgenärer kan bolaget eller en aktieägare således inte med utsikt till framgång kräva styrelseledamöterna på skadestånd 2. För att en tredje man ska kunna få skadestånd enligt 29 kap. 1 § första stycket andra meningen ABL är det inte heller tillräckligt att han orsakats skada genom en styrelseledamots vårdslösa eller uppsåtliga åsidosättande av ABL, tillämplig lag om årsredovisning eller bolagsordningen. Dessutom krävs att den regel som åsidosatts har till syfte att skydda den skadelidande tredje mannen. Sålunda kan till exempel en av bolagets borgenärer inte få skadestånd på grund av att bolagets styrelse har agerat utanför de ramar som uppställs av bolagets i bolagsordningen angivna verksamhetsföremål, eftersom den regel som säger att bolagsorgan måste agera inom verksamhetsföremålet enbart är avsedd att skydda bolagets aktieägare3. Normskyddsläran gäller inte bara när det är styrelsen eller ledamöter av styrelsen som har brutit mot ABL, tillämplig lag om årsredovisning eller bolagsordningen, den gäller alla bolagets organledamöter, inklusive bolagets revisor, när de krävs på skadestånd på grund av det sätt på vilket de har utfört sitt uppdrag för bolaget. Revisorn utför sitt uppdrag inte bara som aktieägarnas förtroendeman utan utövar sin granskning också i fordringsägarnas, de anställdas, den aktieköpande allmänhetens och det allmännas intresse4. Dessa intressenter kan vända sig mot revisorn och yrka skadestånd på grund av brister i revisionen, men de måste för att kunna vinna framgång med sin talan åberopa att revisorn överträtt någon norm som meddelats till skydd för just den (typ av) intressent som påstår sig ha lidit skada. 24 Balans | Fördjupning #1/2014 författare: bo svensson En revisor har till uppgift att granska bolagets årsredovisning och bokföring samt styrelsens och verkställande direktörens förvaltning. Granskningen ska vara så ingående och omfattande som god revisionssed kräver. Ett huvudsyfte med granskningen av förvaltningen är att klarlägga om styrelseledamot eller verkställande direktör har gjort sig skyldig till åtgärd eller försummelse som kan föranleda skadeståndsskyldighet. Med den uppgift en revisor har måste man räkna med att om en revisor genom försumlig granskning ådragit sig skadeståndsansvar så har också styrelsen och verkställande direktören medverkat till skadan, eftersom det är dessa bolagsorgan som upprättar årsredovisningen, organiserar bokföringen och svarar för förvaltningen5. Vem ska bestämmelserna skydda? Samspelet mellan styrelsen och verkställande direktören på ena sidan och revisorn på den andra beträffande årsredovisningen och andra redovisningsrapporter som bolagsledningen upprättar och revisorn granskar väcker frågan om vilka intressen de skadeståndssanktionerade redovisningsbestämmelserna har till syfte att skydda. Det står visserligen klart att bestämmelserna är avsedda att ge skydd åt tredje man, exempelvis den som ger kredit åt bolaget eller köper eller säljer bolagets aktier, och som måste kunna lita på att de av revisorn granskade rapporterna är korrekta och ger en rättvisande bild av bolagets resultat och ställning. Men de är också avsedda att skydda bolagets aktieägare mot att bolagsledningen uppsåtligen eller av oaktsamhet brister i sin förvaltning av bolagets angelägenheter. När bolagsstämman prövar frågan om ansvarsfrihet åt bolagets styrelse och verkställande direktör måste den kunna lita på att årsredovisningen är korrekt. En aktieägarminoritet som representerar minst 10 procent av samtliga aktier i bolaget kan på bolagets vägnar föra talan mot en styrelseledamot eller verkställande direktören om skadestånd till bolaget på grund av brister i förvaltningen och kan då behöva stödja sig på en redovisning som överensstämmer med god redovisningssed. Men i vilken utsträckning är de skadeståndssanktionerade redovisningsbestämmelserna avsedda att skydda bolaget mot sig självt? Anta att ett aktiebolag har en enda aktieägare som dessutom utgör bolagets styrelse med en passiv familjemedlem som styrelsesuppleant. Bolaget har en revisor. Aktieägaren är en entreprenör med planer på en kraftig expansion av bolagets verksamhet. Affärsplanen förutsätter att bolaget kan tillföras främmande och eget kapital genom bankkrediter och emission av nya aktier mot betalning. Det i sin tur förutsätter att bolaget i nuläget kan redovisa ett positivt resultat av sin verksamhet som lovar gott för framtiden. Aktieägaren är därför mycket angelägen om en aggressiv intäktstagning; intäkterna av försålda produkter och tjänster ska tas omedelbart vid leveransen även om bolaget har kvar förpliktelser på grund av försäljningen som ska fullgöras senare. Revisorn är något tveksam till detta; en sådan intäktsföring kan, menar han, i och för sig vara förenlig med god redovisningssed, men den försiktighetsprincip som finns inskriven i årsredovisningslagen kan ställa till problem och man vet inte om intäktsföringen i bolagets fall godtas vid en domstolsprövning. Aktieägaren vidhåller emellertid sin uppfattning att intäkterna ska tas omedelbart och revisorn ger med sig. I av revisorn granskade delårsrapporter för andra och tredje kvartalet liksom i bokslutet redovisar bolaget stora intäkter och den vinstprognos som bolaget offentliggjort vid halvårsskiftet infrias med råge. Styrkt av de fina siffrorna genomför aktieägaren affärsplanen och nyanställer i rasande takt personal som ska utveckla bolagets produkter och försäljare som ska sälja produkterna. Försäljningen av de nya produkterna går emellertid sämre än väntat, kunderna betalar inte i tid, bolaget får likviditetsproblem och tidningarna börjar skriva negativa saker om bolagets redovisning. Inför årsstämman där årsredovisningen ska fastställas råder krisstämning, men aktieägaren vidhåller sin uppfattning i frågan om när intäkterna ska tas och revisorn lämnar en ren revisionsberättelse. På årsstämman fastställer aktieägaren årsredovisningen och beviljar sig själv ansvarsfrihet. Bolagets ekonomiska situation förvärras därefter ytterligare och aktieägaren avvecklar verksamheten helt. När detta är gjort låter aktieägaren bolaget väcka talan mot revisorn och yrka skadestånd på grund av oaktsam revision. I målet gör bolaget gällande att det strider mot god redovisningssed att ta intäkterna så tidigt som bolaget har gjort. Den felaktiga redovisningen har förlett bolaget att genomföra en misslyckad affärsplan och har på så sätt skadat bolaget. Enligt bolaget har revisorn medverkat till skadan och kan betala det yrkade skadeståndet med sin försäkring. Bolagets talan måste ogillas Jag tror att alla som läser detta hypotetiska händelseförlopp intuitivt känner att bolagets talan mot revisorn måste ogillas. Att revisorn ska betala skadestånd på grund av oaktsam revison, om någon har förlorat pengar på att ge kredit till eller teckna och betala aktier i bolaget i förlitan på bolagets av revisorn granskade redovisningsrapporter är en sak. En sådan sanktion krävs för att upprätthålla aktie- och finansmarknadernas förtroende för aktiebolagens årsredovisningar. Men att bolaget, det vill säga aktieägaren, skulle kunna åberopa de skadeståndssanktionerade redovisningsreglerna till sitt skydd skulle vara direkt stötande och kan inte motiveras med att det krävs för att upprätthålla förtroendet för årsredovisningar i allmänhet eller för att statuera ett exempel för revisorskåren. Rättviseskäl talar i stället för att aktieägaren, som utformat och genomdrivit den affärsplan som blivit bolagets olycka, själv ska stå sitt kast och ensam ta förlusten. I det praktiska rättslivet har såvitt jag vet frågan om normskyddsläran kan tillämpas i ett fall av nu diskuterat slag aldrig prövats. I stället avgör domstolarna frågan om revisorns skadeståndsskyldighet genom att pröva kausaliten; har bolaget förmått styrka att revisorn på ett adekvat sätt vållat den påstådda skadan eller inte? Så prövade domstolarna en liknande fråga i Prosolviamålet. Men hovrättens dom i Prosolviamålet bör ha öppnat revisorernas ögon för behovet av en ny möjlighet att freda sig i skadeståndsmål och då kan normskyddsläran vara ett alternativ värt att pröva. Därmed inte sagt att utgången i Prosolviamålet hade blivit en annan om revisorn åberopat normskyddsläran. Fotnoter 1) 29 kap. 1 § första stycket och 2 § aktiebolagslagen 2005:551; ABL. 2) Bo Svensson och Johan Danelius, Aktiebolagslagen, 3 uppl. 2012 s. 214 och 217. 3) Andersson m.fl. Aktiebolagslagen Del III, s. 29:10 och där angiven litterattur. 4) Andersson m.fl. s. 29:14. 5) NJA 2006 s. 136, Marknadsplanmålet s. 142. Bo Svensson är före detta justitieråd och ordförande i Högsta domstolen. 25 Balans | Fördjupning #1/2014 författare: Fredric Olsson Följer du med till Miami på skattekurs? Årets utlandsprogram erbjuder en rad intressanta ämnen och spännande resmål. Vad väljer du? Redovisningskonsultveckan 2014 Mallorca 2–9 oktober Aktualitetsveckan 2014 Mallorca 4–11 oktober Kvalificerade frågor inom redovisning, skatt och civilrätt i ägarledda företag och koncerner Panama City 24 oktober–2 november Kvalificerade skattefrågor Miami 7–15 november Kvalificerade bokslutsfrågor – redovisning och skatt London 20–23 november Revisorns, styrelsens och vd:s ansvar – nyheter, ny praxis och redovisningsfrågor New York 19–24 november Revisorsveckan 2014 Kapstaden 22 november–1 december Läs mer och anmäl dig på farakademi.se/utland Externa revisorers utvärdering av internrevisionen Internrevisionens ställning har stärkts och den har blivit en allt viktigare del i den externa revisionen. Detta ställer krav på den externa revisorn att utvärdera huruvida internrevisionens arbete är lämpligt att använda. I denna artikel, som delvis baseras på en masteruppsats, skriver Fredric Olsson om hur externa revisorer från de stora revisionsbyråerna utför denna utvärdering och hur den kan utvecklas. F öretagens internrevisionsavdelningar växer. Både styrelser och normgivare har efter bland annat finanskrisen insett nyttan med god bolagsstyrning, riskhantering och intern kontroll vilket har förändrat internrevisionens ställning, ansvar och befogenheter i bolagen. Internrevisionen har utvecklats till att bli styrelsens förlängda arm vilket bland annat har medfört att deras arbete bedrivs i högre grad skild från operativ verksamhet och därmed också mer objektivt. Utvecklingen har inneburit att deras arbete blivit mer intressant för den externa revisionen. Eftersom den externa revisionen, genom att dra nytta av internrevisionens arbete, kan fokusera sin granskning och sina resurser på andra områden skapas förutsättningar för att revisionen blir både effektivare och av högre kvalitet. Å andra sidan kan en ökad användning av internrevisionens arbete reducera revisionskvaliteten eftersom en del av revisionen då utförs av en part som åtminstone inte är lika synbart oberoende som den externa revisorn. Därför måste den externa revisorn utvärdera huruvida internrevisionens arbete är lämpligt att använda. Vad har intern- och externrevisionen gemensamt? Intern- respektive externrevisionens roll och ansvar skiljer sig åt. Internrevisionens uppgift består typiskt sett av att granska och ge råd kring styrning, riskhantering och internkontroll. 26 Medan syftet med den externa revisionen är att genom revisionsberättelsen uttala sig om bolagets externa finansiella rapportering, om styrelsens och verkställande direktörens förvaltning av bolaget samt om styrelsens förslag till vinstdisposition. Dessutom arbetar internrevisionen framförallt på uppdrag av bolagets styrelse och ledning vilket innebär att deras arbete styrs av krav och förväntningar som styrelsen och företagsledningen ställer. Den externa revisionens arbete, å andra sidan, regleras bland annat i aktiebolagslagen och revisorslagen om god revisionssed respektive god revisorssed och i internationella revisionsstandarder, ISA, utfärdade av IAASB. Visserligen finns det definierade normer och krav på hur internrevisionens arbete ska utföras. The Institute of Internal Auditors (IIA) har definierat vad god internrevisionssed innebär samtidigt som det finns styrnings- och internkontrollkrav för noterade bolag. Men kraven är inte tvingande i samma bemärkelse som för externrevision. Dock finns specifika krav på internkontroll för finansiella institut under finansinspektionens tillsyn. Trots skillnaderna mellan professionerna finns det inslag där deras arbete överlappas. Vid dessa tillfällen kan den externa revisorn, om denne finner det lämpligt, använda internrevisionens arbete som revisionsbevis i den externa revisionen. På så sätt skulle dubbelarbete kunna reduceras, vilket genererar möjligheter till effektivitets- och kvalitetsvinster eftersom den externa revisionen i stället kan bredda sin granskning så att fler områden kan täckas, fördjupa sin granskning i vissa väsentliga områden eller reducera sin egen arbetsinsats. Vad säger lagar och regler? I de fall bolaget har en internrevisionsfunktion som utför arbetsuppgifter som är relevanta för den externa revisionen kan alltså den externa revisorn välja att använda sig av deras arbete som revisionsbevis. Dock måste den externa revisorn utvärdera internrevisionen och dess arbete vilket bland annat regleras i ISA 315 och ISA 610. Dessa standarder har under senare år reviderats och de nya, omarbetade versionerna har börjat gälla för samtliga revisioner sedan 15 december 2013. ISA 315 (omarbetad) behandlar kraven på den externa revisorn, i de fall det finns en internrevisionsavdelning, att skaffa sig en förståelse för internrevisionsavdelningens ansvar, dess ställning och status i bolaget samt vilka aktiviteter som genomförts eller planeras att genomföras. 27 Balans | Fördjupning #1/2014 författare: Fredric Olsson ISA 610 (omarbetad) ställer krav på hur den externa revisionen ska utvärdera internrevisionen för att motverka otillbörlig användning av dess arbete. Standarden definierar nödvändiga åtgärder åt den externa revisorn för att få använda internrevisorernas arbete. Enligt ISA 610 (omarbetad) ska den externa revisorn utvärdera internrevisionens objektivitet, dess kompetens och om avdelningen arbetar efter ett ”systematiskt och disciplinerat arbetssätt”. Jämfört med sin föregångare avser ISA 610 (omarbetad) framförallt att tydliggöra den externa revisorns ansvar och insats, när denne ämnar använda sig av internrevisionens arbete. Bland annat har det förtydligats att den externa revisorn ska genomföra viss upprepning av internrevisionens arbete för att bedöma deras slutsatser. Den nya ISA 610 är en aning mer regelbaserad jämfört med sin föregångare. Standarden ger tydligare vägledning till externa revisorer i deras utvärdering av internrevisionen. Detta bör underlätta externrevisionens utvärdering av internrevisionen och således också skapa förutsättningar för ett utökat samarbete. Hur går det till i praktiken? En eventuell användning av internrevisionens arbete i den externa revisionen är förstås en viktig oberoendefråga som den externa revisorn måste ta ställning till. Faran med att använda internrevisionens arbete ligger bland annat i att en del av revisionen utförs av en för bolaget icke utomstående part. Därav förlorar man till viss del värdet med en oberoende revision, vilket påverkar den externa revisionens kvalitet negativt. Det är sålunda viktigt att den externa revisorn gör en utvärdering av internrevisionen, huruvida det är lämpligt att använda internrevisionens arbete i den externa revisionen. Som tidigare nämnts bygger denna artikel på en masteruppsats. I uppsatsen undersöktes hur externa revisorer från de stora revisionsbyråerna utvärderar internrevisionen innan de eventuellt använder deras arbete som revisionsbevis i den externa revisionen. I uppsatsen intervjuades sex erfarna externa revisorer från de stora revisionsbyråerna gällande deras utvärdering av internrevisionsfunktioner och dess arbete. Alla de stora byråerna har egna policyer och föreskrifter för hur deras arbete ska utföras och i dessa finns också riktlinjer för hur internrevisionsfunktioner ska utvärderas. Det visade sig dock i intervjuerna att revisorerna har olika förfaringssätt och lägger fokus på olika faktorer i sin utvärdering, vilket kanske inte är överraskande med tanke på att regelverket kring utvärderingen av internrevisionsfunktioner och dess arbete, trots implementeringen av omarbetade ISA 610, är relativt vag och stundtals endast ger exempel på faktorer som kan påverka den externa revisorns bedömning. Intervjuerna visade till och med att olika metoder används inom samma byrå, vilket tyder på att också deras egna riktlinjer inte är särskilt specifikt formulerade, alternativt att efterlevnaden skiftar. Revisorerna förlitar sig i detta hänseende på sin egen professionella bedömning, i stället för strukturerade rutiner och standardiserade granskningsprogram utvecklade inom byråerna. Uppsatsen visade att externrevisionens utvärdering av internrevisionen i många avseenden är situationsanpassad. Utvärderingen sker ofta löpande genom exempelvis möten, kommunikation med medlemmar i internrevisionsfunktionen och genom granskning av rapporter. Resultatet pekade även på att externrevisorer sällan eller aldrig begär in dokumenterade uppgifter om internrevisionsfunktionen, såsom deras bakgrund, eventuellt medlemskap i relevanta yrkesorganisationer eller utbildningsprogram. Externrevisionens utveckling Om internrevisionsprofessionen fortsätter att utvecklas, vilket det mesta tyder på, bör det rimligen innebära att deras arbete kommer bli allt viktigare i den externa revisionen. Därför blir också utvärdering av internrevisionen viktigare för att kunna avgöra när det är lämpligt, och när det inte är lämpligt, att använda internrevisionens arbete. Med syfte att underlätta och assistera den externa revisionen i sin utvärdering av internrevisionen har ett antal standardiserade granskningsprogram tagits fram av olika forskare inom redovisning och revision (se bland annat Schneider 2010). Dessa är exempelvis utformade enligt en bestämd förfaringsprocess som den externa revisorn ska följa för att på så sätt kunna dra en slutsats om huruvida det är lämpligt att använda internrevisionens arbete eller inte. Fördelar, som ofta lyfts fram, med att använda standardiserade granskningsprogram är effektivisering, informationsharmonisering och till viss del kvalitetshöjning. Som det ser ut i dag verkar revisorer använda olika tekniker för att utvärdera internrevisionsfunktionen och man lägger fokus på olika faktorer samtidigt som själva utvärderingen utförs genom interaktion med internrevisionen. Genom att utveckla standardiserade granskningsprogram, med förbestämda parametrar, skulle man bland annat kunna utvärdera internrevisionens objektivitet och kompetens både snabbare och mer objektivt. Därutöver kan det finnas fördelar rent juridiskt med att följa standardiserade och beprövade granskningsprogram. Dessa kan nämligen utformas så att alla juridiska krav som finns på utvärderingen av internrevisionens arbete tas i beaktan och att dokumentationen av utvärderingen blir fullständig. Risken finns att viktiga aspekter förbises om man förlitar sig på sin professionella bedömning. Men självklart finns det också faror med att använda standardiserade granskningsprogram inom expertområden som revision. Det kanske främsta argumentet mot att använda standardiserade granskningsprogram inom revision är att det medför en minskad professionalitet av yrket, vilket innebär att envar kan utföra arbetet och därav minskar revisorns förmåga till subjektiv förståelse och självreflektion. Rädslan finns att standardiserad revisionsmetodik leder till en övertro på tekniker, på bekostnad av en professionell övergripande förståelse för yrket. Detta kan vara en av anledningarna till att standardiserade granskningsprogram saknas för utvärdering av internrevisionsfunktioner. En annan anledning kan vara att internrevisionsfunktioner, ofta skiljer sig åt mellan bolag och att det till viss del saknas tydlig praxis för hur en internrevisionsfunktion ska vara utformad. Det kan därför vara svårt att konstruera ett standardiserat granskningsprogram som kan användas i de flesta situationer. Emellertid kan detta vara tillfälligt då internrevisionsprofessionen fortfarande är under utveckling och allt eftersom den mognar bör internrevisionsavdelningar mellan bolag bli mer homogena. Balans | Fördjupning #1/2014 författare: Fredric Olsson Därför bör god kunskap i hur man utvärderar internrevisionen bli en allt viktigare del inom revision, för att kunna avgöra när och hur man kan använda internrevisionens arbete. Att utveckla standardiserade granskningsprogram kan vara en väg att gå. Men oavsett hur man skaffar sig kunskapen bör det innebära konkurrensfördelar att veta hur internrevisionen ska utvärderas för att på bästa sätt kunna använda deras arbete och därmed uppnå effektivitets- och kvalitetsvinster i revisionen. Referenser: Olsson, F. (2013) External auditors’ evaluation of the internal audit function, Masteruppsats Stockholms universitet. Schneider, A. (2010) Analysis of professional standards and research findings to develop decision aids for reliance on internal auditing, Research in Accounting Regulation, Vol. 22 pp. 96-106. Förkortningar IAASB – International Auditing and Assurance Standards Board ISA – International Standards on Auditing Fredric Olsson arbetar som revisorsassistent på KPMG. Denna artikel bygger delvis på hans masteruppsats från Stockholms universitet. Avslutningsvis Som tidigare nämnts har internrevisionsfunktionerna fått mer resurser under senare år. Fortsätter denna utveckling innebär det rimligen att internrevisionen kan bredda sina granskningsområden alternativt fördjupa sina granskningar vilket hursomhelst gör dem mer intressanta för externrevisionen. 28 29 Balans Balans Fördjupning Nummer 1/2014 Chefredaktör och ansvarig utgivare Pernilla Halling 08-506 112 41 Redaktion Lisa Bergman 08-402 75 19 Charlotta Marténg 08-506 112 49 Rakel Lennartsson 08-506 112 42 Annonser Mia Lagerbäck, Swartling & Bergström Media AB 08-545 160 60, 070-319 09 10 balans@sb-media.se Balans Fördjupning – en bilaga i Balans De så kallade fördjupningsartiklarna är ett viktigt och uppskattat inslag i Balans. Fortsättningsvis kommer artiklarna att publiceras i en bilaga – Balans Fördjupning – som medföljer vartannat nummer av Balans. Fördjupningsartiklarna publiceras även löpande på tidningenbalans.se. Du som är intresserad av att skriva en artikel är välkommen att kontakta mig! ● ”Funderar du på att skriva en fördjupningsartikel? Hör av dig till mig.” Trevlig läsning! Balans Fördjupning ges ut av FAR. Får vi erbjuda lite framgång på jobbet? Webb tidningenbalans.se Medlem av Sveriges Tidskrifter. TS-kontrollerad fackpressupplaga 14 800 (2013) Förd jupni 2 Adress Box 6417 113 82 Stockholm 6 Utvecklingen kontroll – refl av intern styrning och ektioner utifrå ramverk n uppdaterat Olof Arwing 9 Vår bransch förändras ständigt och kompetensutveckling är avgörande för att vara framgångsrik. Vi på FAR Akademi vet vad som krävs för att möta förändringar och vi erbjuder dig ständigt uppdaterad kunskap som lyfter både din karriär och ditt företag. ng | #1/2014 EU:s beslut sfattare redo Public Sector för European Caroline Aggest Standards (EPSA S) am Pontop pidan e, Torbjör n Wikland Rörelseförvä – och inte blirrv enligt IFRS 3, åttond det bättre e året Björn Gauffi n, Sven-A rne Nilsson 15 Parall ella världa det aktiebolagsr r – Prosolviadomen och ättsliga skade svaret ståndsanCarl Svernlö v 20 Progressiva – är det tillåteavskrivningar på byggn t vid tilläm ader FAR:s policyg rupp för redovis pning av K2/K3 ? ning 22 Vatten falls stiftel seåtertag – tryggandelag vad säger en? Anders Palm 24 Prosolvia och norms kyddsläran Bo Svensso n 27 Extern a reviso internrevisio rers utvärdering av nen Fredric Olsson Fördjupning sartiklar public eras1 löpande på tidningenba lans.se Pernilla Halling chefredaktör pernilla.halling@far.se 08-506 112 41 Våra lärare är lika mycket inspiratörer som föreläsare. De tillhör alla de främsta inom sitt yrke och har mångårig erfarenhet som ger en värdefull inblick i hur teorier och modeller kan fungera ute på företag och organisationer. FAR Akademi är Sveriges ledande fortbildare inom revision, redovisning, skatt och controlling. Läs mer om hur vi kan hjälpa dig bli mer framgångsrik på farakademi.se. 30 31 FAR Akademi erbjuder Utbildningar Böcker FAR Online Tidningen Resultat Vi hjälper dig att göra rätt direkt Med Bolagsverkets e-tjänst Företagsärenden för ombud kan du skapa och ombilda lagerbolag, skapa privata aktiebolag, ändra styrelse och mycket mer. Du slipper pappershantering och det blir rätt från början. Dessutom blir handläggningstiden upp till en vecka kortare än när du gör ärendena på traditionellt sätt. — Tjänsten har fördelar för både större byråer och enskilda ombud. Verksamheten blir effektivare, det går snabbare och blir dessutom billigare. Camilla Kruse Produktansvarig Företagsärenden för ombud www.bolagsverket.se/ffo
© Copyright 2024