1. No category

Acta Universitatis Stockholmiensis
Palimpsest of the Soul:
Tradition and Modernism in Johannes Edfelt’s Poetry
New series (if any)
XX (number of series)
Själens palimpsest
Tradition och modernism i Johannes Edfelts lyrik
With a Summary in English
Torgny Lilja, Fil lic
© Torgny Lilja, Stockholm 2015
ISSN XXXX-XXXX
ISBN XXX-XX-XXXXX-XX-X
Printed in Sweden by Printers name, City 20XX
Distributor: Name of distributor (usually the department)
Till mina föräldrar,
Karin och Rolf
Innehåll
Förkortningar ................................................................................................ x Förord ......................................................................................................... xiii I. Medvetandet som medium ..................................................................... 1 Inledning ........................................................................................................ 3 Biografi ..................................................................................................... 10 Materialbeskrivning ............................................................................... 14 Formspråk och palimpest...................................................................... 18 Tidigare forskning .................................................................................. 22 Monografier ......................................................................................... 22 Övriga böcker...................................................................................... 23 Uppsatser ............................................................................................. 24 Essäer.................................................................................................... 25 Formens tre dimensioner ........................................................................... 26 Olika stilkategorier ................................................................................. 30 Begreppet alludem ................................................................................... 32 Det splittrade formspråket .................................................................... 37 Traditionens betydelse .......................................................................... 42 Diskussion och sammanfattning ............................................................. 46 II. Drömmen om historien ........................................................................ 47 Antika intertexter ....................................................................................... 49 Palimpsest och paradox......................................................................... 51 De fyra elementen .............................................................................. 53 Gästabudet .......................................................................................... 56 Nedstigandet ........................................................................................... 66 Fångenskap ......................................................................................... 70 Arvet från Atlantis ................................................................................. 76 Ödestanken.......................................................................................... 76 Religiösa intertexter .................................................................................. 82 Lidande och frälsning ............................................................................ 85 Gudsbilden .......................................................................................... 91 Ångestsvetten...................................................................................... 96 Slaktdjuret ........................................................................................... 99 vii
Apokalypsen ..................................................................................... 100 Nåden ................................................................................................. 103 Kärlek och sakrament .......................................................................... 110 Skörd och torka ................................................................................. 113 Vattnets mystik ................................................................................. 117 Lågan .................................................................................................. 126 Psalmlyrik .......................................................................................... 129 Pilgrimsfärd....................................................................................... 138 Rotlöshet ............................................................................................ 141 Frälsning ............................................................................................ 145 Litterära intertexter ................................................................................. 147 Rummet och tiden ................................................................................ 150 Himlavalvet ....................................................................................... 152 Scenen ................................................................................................ 155 Sjukvård ............................................................................................. 162 Besjälning ........................................................................................... 163 Osynligt land ..................................................................................... 168 Längtans blå ...................................................................................... 170 Själens instrument ................................................................................ 175 Strängen ............................................................................................. 175 Orgeln ................................................................................................ 180 Ångesten ............................................................................................ 183 Skriket och tystnaden ...................................................................... 184 Pånyttfödelsen ...................................................................................... 193 Blomman ............................................................................................ 195 Flödet .................................................................................................. 196 Fosterlandet ....................................................................................... 201 Diskussion och sammanfattning ........................................................... 205 III. Språkets utopi .................................................................................... 207 Polyfon diskurs ........................................................................................ 209 Allusionerna .......................................................................................... 209 Mytisk metod .................................................................................... 210 Alludemen ............................................................................................. 215 Stavningen ......................................................................................... 216 Ordvalet ............................................................................................. 216 Syntaxen............................................................................................. 217 Rytmen ............................................................................................... 218 Bildspråket ........................................................................................ 220 Tematiken .......................................................................................... 221 Kompositionen.................................................................................. 222 Formspråket .......................................................................................... 222 En explikation ................................................................................... 225 viii
En dubbel strävan............................................................................. 227 Modernistisk diskurs ............................................................................... 230 Levande förflutet .................................................................................. 234 Känslans korrelat .............................................................................. 236 Tidsdikt .............................................................................................. 241 Drunkning ......................................................................................... 248 Årstider .............................................................................................. 250 Cirkelstruktur ................................................................................... 255 Individen och kollektivet .................................................................... 256 Notisstil .............................................................................................. 261 Harmoni och dissonans ................................................................... 270 Den döde guden ............................................................................... 273 Psykoanalytisk diskurs .......................................................................... 284 Det omedvetna ...................................................................................... 287 Imago.................................................................................................. 292 Gengångare ....................................................................................... 293 Nattdjur.............................................................................................. 295 Arketyperna .......................................................................................... 298 Jaget .................................................................................................... 299 Självet ................................................................................................. 300 Persona ............................................................................................... 302 Skuggan ............................................................................................. 305 Anima ................................................................................................. 306 Individuationen .................................................................................... 307 Diskussion och sammanfattning ........................................................... 309 Summary in English ................................................................................. 310 Appendices ................................................................................................. 321 Samtida metatexter .................................................................................. 323 Genombrottet ........................................................................................ 326 Recensioner 1934–41 ........................................................................ 326 Ett nytt tonfall ....................................................................................... 333 Recensioner 1943–48 ........................................................................ 334 Kronologi ................................................................................................... 337 Brev från Johannes Edfelt ....................................................................... 342 Käll- och litteraturförteckning .............................................................. 344 Personregister ........................................................................................... 374 ix
Förkortningar
AB
Arb
AT
AU
BE
BLM
CW
DN
EK
Expr
FD
GHT
GS
GW
HM
ID
JE
JÅ
KB
MT
NyD
NDA
NyT
OoB
SAOB
SDS
SocD
SoF
SOU
SR
SS
StT
x
Aftonbladet
Arbetaren
Aftontidningen
Aftonunderhållning (1932)
Bråddjupt eko (1947)
Bonniers Litterära Magasin
Collected Works
Dagens Nyheter
Elden och klyftan (1943)
Expressen
Folkets Dagblad
Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning
Gesammelte Schriften
Gesammelte Werke
Högmässa (1934)
I denna natt (1936)
Johannes Edfelt
Järnålder (1937)
Kungliga Biblioteket [i Stockholm]
Morgon-Tidningen
Ny Dag
Nya Dagligt Allehanda
Ny Tid
Ord och Bild
Svenska Akademiens ordbok
Sydsvenska Dagbladet Snällposten
Social-Demokraten
Samtid och Framtid: Tidskrift för idépolitik och kultur
Statens offentliga utredningar
Sång för reskamrater (1941)
Samlade skrifter
Stockholms-Tidningen
StT D
SV
SvD
SvM
UUB
VL
Stockholms-Tidningen Stockholms Dagblad
Samlade verk (Samlede Værker)
Svenska Dagbladet
Svenska Morgonbladet
Uppsala universitetsbibliotek
Vintern är lång (1939)
xi
xii
Förord
I
1987 lade jag fram en kandidatuppsats med rubriken
»Formspråket och ’själens palimpsest’ i Edfelts trettiotalsdiktning»
på ett seminarium i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet.
Det var resultatet av flera terminers forskarmöda. På inititativ av min
dåvarande handledare, docent Olof Dixelius, hade även fil dr UrpuLiisa Karahka sonderat studien.
Professorerna Ingemar Algulin, Anders Cullhed och Roland Lysell
har ytterligare granskat den föreliggande, främst under åren 1996–97
och 2010–14, kraftigt utvidgade och omarbetade texten. Jag har i viss
mån även kunnat arbeta med avhandlingen, då jag läsåret 2008–09
studerade journalistik vid Santa Barbara City College i Kalifornien.
Förutom ovan nämnda personer vill jag även tacka den framlidne
skriftställaren Johannes Edfelt, som besvarat frågor; docent Per Stam,
som var opponent under slutventileringen; docent Ingemar Haag,
som var opponent på licentiatuppsatsen; anställda vid Stockholms
Stadsbibliotek och Kungliga Biblioteket, som bistått med litteratursökning och kopiering. Ett tack går även till Handelshögskolans
bibliotek, Luria Library i Kalifornien, Nobelbiblioteket, Pace University i New York, Riksarkivet, Statens Musikbibliotek, Stadsarkivet i
Göteborg, Föreningen Svenska kompositörer av populärmusik och
Vänsterpartiets kansli i Stockholm.
Därtill vill jag tacka Linnea Bergnéhr på kommunikationsenheten
vid Stockholms universitet, Barbro Ek och Pia Gorton på Bonnierförlagens arkiv, skriftställaren Hans Granlid, makarna Anne och James
Smitley, som lät mig bo i sitt hem i Kalifornien, mina föräldrar Karin
och Rolf Lilja samt alla andra hjälpsamma och tillmötesgående personer, som har gjort det möjligt att förverkliga detta arbete.
NOVEMBER
Stockholm i januari 2015
Författaren
xiii
I. Medvetandet
som medium
»Björknäverns vithet, gräsets klarhet,
skymningens flor, en barndomsfest
— urtextens helgd och underbarhet
stryks ut ur själens palimpsest!»
(Edfelt, »Vid rötterna», SR s 21)
Inledning
T
är två olika utgångspunkter i föreliggande avhandling, som behandlar Johannes Edfelts lyrik
från 1932, som var Kreugerkraschens år, fram till 1947, då USA
genom Trumandoktrinen påbörjade det kalla kriget. Syftet med studien har varit att kartlägga Edfelts strategier på det litterära fältet.
Avhandlingens båda huvudperspektiv utgör i själva verket två
uppsättningar spelregler, där den ena bygger på konvention och den
andra försöker bryta med traditionella mönster. Hypotesen har varit
att en diktare strävar efter att maximera det som ekonomerna kallar
nytta, i detta fall ett litterärt värde. Förlag, läsare, kritiker, forskare
och samhällsinstitutioner fastställer gemensamt detta värde utifrån
textens relation till omvärlden. Begreppet liknar i vissa avseenden
det som sociologen Pierre Bourdieu (1930–2002) kallar för symboliskt
RADITION OCH MODERNISM
1
2
3
4
5
6
Harry S Trumans doktrin innebar att USA beslöt att stötta regeringar, som i likhet
med Greklands kämpade mot en kommunistisk gerilla.
2
En strategi innebär att man genomför vissa aktiviteter för att uppnå en värdefull
position. Se Philip Kotler, Marketing Management, Upper Saddle River, NJ, 2003
(1991), s 107: »Porter defines strategy as ’the creation of a unique and valuable position involving a different set of activities.’»
3
Jfr David K. Lewis, Convention: A Philosophical Study, Cambridge, Massachusetts
1969, s 121: »I do not count it a regularity by mutual imitation when a good idea
catches on. Such a regularity spreads by imitation, as people see what others are
doing and realize they would benefit by doing the same. But the imitation is not
mutual—no two people learned the trick from each other—and the regularity does
not persist by imitation. Once he starts, each goes on because he benefits by what he
is doing whether other people go on doing it or not.»
4
Jfr Jonathan Culler, Structuralist Poetics: Structuralism, Linguistics and the Study of
Literature, London & New York 2002 (1975), s ix: »proponents of poetics [of] narratology, such [as] Roland Barthes and Gérard Genette, took special interest in the ways
in which novels achieve effects by violating conventions».
5
Ken Binmore, Game Theory: A Very Short Introduction, Oxford 2007, s 6 f.
6
Varumärket är på liknande sätt en symbol, vars innebörd vilar på en relation till
konsumenten och till omvärlden. Se Henrik Uggla, Organisation av varumärken för
kapitalisering och affärsutveckling, Malmö 2001, s 49. Jfr Allen, Intertextuality, 2010, s 71.
1
I. Medvetandet som medium
3
kapital. För Michail Bachtin (1895–1975) och Julia Kristeva (1941–) är
det dialogiska ordet riktat mot den Andre, det vill säga läsaren, som i
ett retoriskt sammanhang träder in på scenen.
Diktarens text ger upphov till föreställningar i läsarens medvetande. Kunskap om faktiska omständigheter är inte nödvändiga för
att förstå ett litterärt verk, men de kan göra så att vi uppfattar detta
annorlunda. I början skapar diktaren texten, men efterhand blir det
alltmer texten som skapar diktaren. Det som avgör diktarens värde
är i första hand förhållandet till främmande texter. Intertextualitet har
haft stor betydelse för föreliggande studie, som även anknyter till den
tematiska kritiken, där biografi är en form av kontext.
Traditioner förmedlar seder och bruk till kommande släktled. Ofta
är traditionen en blandning av gammalt och nytt, som genomgår
olika revideringar och omtolkningar. Enligt Raymond Williams
(1921–88) avgör det dominerande samhällsskiktets ideologi vad som
är en tradition; men även andra klassintressen och tekniska framsteg
inverkar. Avhandlingen anknyter i detta sammanhang till tre litterära
traditioner. Den första av dessa härrör från Platon (427–347 f Kr) och
antiken; den andra från Bibeln och kyrkan; den tredje från Dante
Alighieri (c1265–1321), William Shakespeare (1564–1616), Johann
Wolfgang von Goethe (1749–1832) och den profana litteraturen.
Föregångare till modernisterna utmanade dessa borgerliga konventioner. Sålunda hävdade Friedrich Nietzsche (1844–1900) att Sokrates hade förstört den grekiska tragedin; Karl Marx (1818–83) ansåg att religionen var ett opium för folket; och Ludwig Wittgenstein
(1889–1951) revolutionerade filosofin genom att sätta språket i cent7
8
9
10
11
12
13
14
15
Se Donald Broady, Kapital, habitus, fält: Några nyckelbegrepp i Pierre Bourdieus sociologi, Stockholm 1989: »Symboliskt kapital är det som erkännes, som tillerkännes
värde, som åtnjuter förtroende». Enligt Bourdieu finns olika tre olika typer av symboliskt kapital: ekonomiskt, socialt och kulturellt kapital. Se Tomas Forser, Kritik av
kritiken: 1900-talets svenska litteraturkritik, Gråbo 2002, s 122.
8
Graham Allen, Intertextuality, London & New York 2010 (2000), s 54.
9
Ingemar Algulin, Traditioner i förvandling, Stockholm 1998, s 20.
10
Gérard Genette, Paratexts: Tresholds of Interpretation, Cambridge 1997, s 8.
11
Jfr Kotler, Marketing Management, 2003, s 198: »Brand beliefs exist in consumers’
memory.»
12
Algulin, Traditioner i förvandling, 1998, s 18.
13
John Storey, Cultural Theory and Popular Culture: An Introduction, Harlow 2012, s 47.
14
Jfr Culler, Structuralist Poetics, 1975, s 135: »To write a poem or a novel is immediately to engage with a literary tradition or at the very least with a certain idea of the
poem or the novel.»
15
Harold Bloom, The Anxiety of Influence: A Theory of Poetry, New York 1997, s 115.
7
4
Själens palimpsest
rum. Av betydelse för modernismen var även teorier av Charles
Darwin (1809–82), Sigmund Freud (1856–1939) och Carl Gustav Jung
(1875–1961), första världskrigets apokalyps och de kejserliga dynastiernas sammanbrott. Ungefär samtidigt började marxister och andra
att uppfatta konst och litteratur som en form av samhällskritik.
Till traditionen hör en diktares inverkan på olika efterföljare. Harold Bloom (1973; 2 uppl 1979 s 30) hävdar att all sådan påverkan är
resultatet av en omedveten felläsning:
Poetic influence—when it involves too strong, authentic poets,—
always proceeds by a misreading of the prior poet, an act of creative
correction that is actually and necessarily a misinterpretation. The history of fruitful poetic influence, which is to say the main tradition of
Western poetry since the Renaissance, is a history of anxiety and selfsaving caricature, of distortion, of perverse, wilful revisionism without
which modern poetry as such could not exist.
Det finns således, enligt Bloom (1997 s 95), inte några tolkningar,
bara feltolkningar. Detta ser han (1997 s 14 ff) som resultatet av två
drivkrafter, som har haft betydelse för litteraturen efter John Milton
(1608–74). Den första drivkraften är diktarens vilja att efterlikna en
förebild; den andra är diktarens förträngning av denna insikt. Då
efterföljaren inser att han inte kan bli odödlig om läsarna ser honom
som en plagiatör, upplever han ångest och försöker dölja alla spår av
inflytande. Enligt Bloom (1997 s 94) är litterära verk resultatet av
denna ångest, inte ett sätt att övervinna densamma. För att lyckas
med sitt projekt tillämpar moderna diktare följande felläsningar:
• Clinamen, som är ett tillägg till en tidigare text; för Edfelt innebär
det att han använder förebildens motiv, bildspråk eller estetik i besläktade sammanhang;
• Tessera, som är en förändring av en tidigare text; för Edfelt innebär
det att han placerar förebilden i ett helt nytt sammanhang;
16
17
Jfr Steven Mailloux, »Interpretation», Critical Terms for Literary Study, Frank
Lentricchia & Thomas McLaughlin (red), Chicago & London 1995, s 121: »the interpreter mediates between the translated text and its new rendering and between the
translated text and the audience desiring the translation.» Jfr Paul Ricœur, Interpretation Theory: Discourse and the Surplus of Meaning, Fort Worth 1976, s 104: »Interpretation is a particular case of understanding. It is understanding applied to the written
expressions of life.»
17
Allen, Intertextuality, 2010, s 134.
16
I. Medvetandet som medium
5
• Kenosis, som är ett sätt att förminska betydelsen av en tidigare text;
för Edfelt innebär det att han uppfattar förebilden som del av en
litterär tradition;
• Daemonization, som är ett sätt att placera en tidigare text i ett större
sammanhang; för Edfelt innebär det att förebildens inlevelse ser ut
att vara hans egen;
• Askesis, som gör att efterföljaren tycks isolerad från förebilden; för
Edfelt innebär det att han tar avstånd från vissa diktare;
• Apophrades, som innebär att efterföljaren skulle kunna vara upphovsman till föregångarens text; för Edfelt innebär det att förebildens livssyn verkar vara hans egen.
Clinamen och tessera är, menar Bloom (1997 s 122), korrigeringar av en
förebild, medan kenosis och daemonization förminskar föregångarens
betydelse. Askesis är en kamp på liv och död med en äldre diktare,
där det handlar om att förneka all påverkan. Forskaren (1975 s 10)
hävdar att dagens författare ljuger om sina förebilder. Intertextuella
förhållanden beror, enligt Bloom (1975 s 3 f), på hur en efterföljare
förhåller sig till en föregångare. Starka diktare, såsom William Shakespeare (1564–1616) och John Milton (1608–74), har detta till trots
skapat självständiga verk. Bloom (1997 s 94) framhåller hur den psykologiska kritiken, som han själv tillhör, reducerar texter till andra
texter, till skillnad från den retoriska, aristoteliska, tematiska och
strukturalistiska kritiken, som reducerar texter till bilder, idéer, teman respektive fonem. Gilbert & Gubar (1979 s 50) hävdar dock att
enbart manliga författare upplever anxiety of influence:
18
19
The son of many fathers, today’s male writer feels hopelessly belated;
the daughter of too few mothers, today’s female writer feels that she is
helping to create a viable tradition which is at last definitively emerging.
Föreliggande studie betraktar litteraturen som ett socialt fält, där
specialiserade agenter interagerar. Till dessa hör läsare, diktare, för20
Jfr Allen, Intertextuality, 2010, s 136.
Jfr Allen, Intertextuality, 2010, s 146 f.
20
För att ett symboliskt kapital skall fungera måste det få ett värde inom ett socialt
fält. Se Donald Broady, »Kulturens fält: Om Pierre Bourdieus sociologi» [1988], s 6:
»För att ‘känna sig hemma’ inom t ex det litterära fältet, för att bli egenkänd och
erkänd (Bourdieu leker gärna med dubbelbetydelsen hos franskans reconnaître) som,
låt säga, litteraturkritiker, krävs att nykomlingen gjort vissa bestämda insatser och
18
19
6
Själens palimpsest
läggare, kritiker och litteraturvetare. Här uppträder även tidskrifter,
kultursidor, universitet, akademier och andra organisationer. För att
verka på det litterära fältet måste en agent ha ett kulturellt kapital i
form av titlar eller annat som har ett socialt värde. I detta sammanhang är begreppet strategi mer adekvat än felläsning, eftersom det
Bloom uppfattar som en omedveten förträngning torde vara ett i
högsta grad medvetet val. Exempel på en strategi hos Edfelt är hans
sätt att placera föregångarens text i ett nytt sammanhang, som kan
kan vara T S Eliots (1888–1965) och Ezra Pounds (1885–1972) polyfona diskurs, Charles Baudelaires (1821–1867) dekadenta diskurs,
Birger Sjöbergs (1885–1929) modernistiska diskurs eller Sigmund
Freuds och Carl Gustav Jungs psykoanalytiska diskurs. Bloom (1997 s
14, 66 f) kallar denna typ av felläsning för tessera, det vill säga en radikal omtolkning av en tidigare text. Han säger sig ha hämtat begreppet från Jacques Lacans (1901–1981) bok Discours de Rome (1953).
I gamla mysteriereligioner innebar tessera att den invigde identifierade sig med hjälp av en krukskärva, som passade ihop med andra
bitar från samma lerkärl. Bloom (1997 s 67) förklarar begreppet på
följande sätt:
21
22
23
In this sense of a completeing link, the tessera represents any later poet’s attempt to persuade himself (and us) that the precursor’s Word
would be worn out if not redeemed as a newly fulfilled and enlarged
Word of the ephebe.
Enligt forskaren (1997 s 68) avviker brittiska författare måttligt (clinamen) från sina föregångare, medan deras amerikanska kolleger radikalt kompletterar och förnyar (tessera) tidigare verk.
En amerikansk diktare som har tagit intryck både av den anglosaxiska traditionen och av litteratur på olika främmande språk är Ezra
Pound. Med sin stora beläsenhet och förkärlek för experiment lade
låtit sig formas så att han blir den han måste vara för att vistas inom det litterära
fältet». Jfr Forser, Kritik av kritiken, 2002, s 122.
21
Se Broady, Kapital, habitus, fält, 1989, s 2 f.
22
Jfr Broady, Kapital, habitus, fält, 1989: »Bourdieu använder gärna termen ’strategi’
för att beteckna människors sätt att bemästra sina omständigheter. [...] Strategierna
springer fram ur mötet mellan den habitus människor bär med sig och de sociala
omständigheter de möter.»
23
Mats Jansson, Tradition och förnyelse: Den svenska introduktionen av T.S. Eliot (diss),
Stockholm 1991, s 12, 15 ff.
I. Medvetandet som medium
7
han i början av 1900-talet grunden till det vi idag kallar modernism.
Pound gav sin skola namnet imagism, som han i Des Imagistes (1915)
definierade som en antiromantisk poesiform. Till de centrala komponenterna hör fri vers och ett koncentrerat bildspråk. I början konstruerade Pound nya verk av gamla, vilket innebar att han lånade
innehåll från främmande texter. Syftet var att påbörja en ny renässans, där målning, skulptur och litteratur hämtar uttryck från tidigare
mästerverk. Till förebilderna hörde Dante och François Villon (1431–
63), som Pound uppfattade som religiösa gestalter. Imagismen använde en nydanande estetik för att kritisera det rådande samhället.
Tidigare hade man uppfattat modern litteratur som en syntes mellan
naturalism och romantik. För 1890-talets kritiker var Søren Kierkegaard (1813–1855), Nietzsche, August Strindberg (1849–1912) och
Knut Hamsun (1859–1952) moderna på samma sätt som Henrik Ibsen
(1828–1906), Émile Zola (1840–1902), Lev Tolstoj (1828–1910) och Walt
Whitman (1819–1902) hade varit det ett decennium tidigare.
Paris utgjorde i början på 1900-talet en smältdegel av nykatolicism,
tysk expressionism och rysk avantgardism, rörelser som gav konstnärer och författare impulser till nya uttryck. Gérard Genette (1982
s 130) anspelar på kubistisk bildkonst, när han kallar Marcel Proust
(1871–1922) »une sorte de Cézanne de l'écriture» {»en sorts skriftens
Cézanne»}. Proust är, med Genettes ord, »le premier (et le dernier?)
écrivain cubiste» {»den förste (och den siste?) kubistförfattaren»},
eftersom stilimitationerna gör att hans roman À la recherche du temps
perdu {På spaning efter den tid som flytt} (1913–1927) uppvisar flera perspektiv samtidigt. Detta sätt att betrakta ett konstverk är typiskt för
modernismen. Det är inte heller olikt hur Hans-Georg Gadamer
24
25
26
27
28
29
30
31
32
33
34
35
William Pratt, Ezra Pound and the Making of Modernism, New York 2007, s 7 f, 14.
Pratt, Ezra Pound and the Making of Modernism, 2007, s 10.
26
Pratt, Ezra Pound and the Making of Modernism, 2007, s 34.
27
Pratt, Ezra Pound and the Making of Modernism, 2007, s 33 f.
28
Pratt, Ezra Pound and the Making of Modernism, 2007, s 34.
29
Pratt, Ezra Pound and the Making of Modernism, 2007, s 33.
30
Pratt, Ezra Pound and the Making of Modernism, 2007, s 33.
31
Pratt, Ezra Pound and the Making of Modernism, 2007, s 8.
32
Malcolm Bradbury & James McFarlane, »The Name and Nature of Modernism»,
Malcolm Bradbury & James McFarlane (red), London 1991 (1976), s 43.
33
Bradbury & McFarlane, »The Name and Nature of Modernism», 1991, s 42 f.
34
Bradbury & McFarlane, »The Name and Nature of Modernism», 1991, s 29.
35
Bradbury & McFarlane, »The Name and Nature of Modernism», 1991, s 29.
24
25
8
Själens palimpsest
(1900–2002) beskriver en dialektik mellan förståelsehorisonter. Hermeneutiken blir hos denne filosof en sammansmältning av perspektiv, där konstverket rymmer en oändlig mängd tolkningsmöjligheter,
som är oberoende av upphovsmannen.
Modernismen är inte så mycket en gemensam stil som sökandet efter en individuell särart, som den enskilde diktaren kan förändra över
tiden. Konstnärer som Henri Matisse (1869–1954) och Pablo Picasso
(1881–1973) eller författare som Strindberg och James Joyce (1882–
1941) anpassade medvetet sin stil efter olika verk. En del forskare
har uppfattat modernismen som romantikens återkomst i en radikalare variant av subjektivitet och irrationalism. Teman som kaos, förvandlig och pånyttfödelse har bidragit till att ge modernismen dess
mångbottnade karaktär. Litteraturen följer ofta inte en kronologisk
ordning, såsom inom realism och naturalism, utan speglar olika
medvetandeskikt, där det är bildspråket som ger texten sammanhang
och struktur. Modernismen uttrycker kapitalismens och industrialismens materiella värdsbild, såsom Darwin, Marx och Freud uppfattade den. Föreställningen att vår tid kräver en särskild konstform
hänger samman med att man ser verkligheten som ett kritiskt tillstånd, där estetiken inte är konstens frihet, utan dess nödvändighet.
Modernisten utgår från språkets tillfällighet, en uppfattning som anknyter både till Ferdinand de Saussures (1857–1913) lingvistik och till
Wittgensteins språkfilosofi, men som även har motsvarighet hos naturalister och tidiga existentialister, såsom Gustave Flaubert (1821–80)
och Nietzsche. Språkets oförutsägbarhet och det omedvetna härrör
från centraleuropeiska traditioner, som försökte bryta murarna mellan livet och konsten på ett sätt som föregrep Baudelaires dekadenta
36
37
38
39
40
41
42
43
44
45
Dialektiken sker således inte mellan motsatta begrepp. Richard E. Palmer, Hermeneutics: Interpretation Theory in Schleiermacher, Dilthey, Heidegger, and Gadamer (Northwestern University Studies in Phenomenology & Existential Philosophy), Evanston
1969, s 166. Jfr Anders Olsson, Den okända texten, Stockholm 1987, s 17.
37
Bradbury & McFarlane, »The Name and Nature of Modernism», 1991, s 29.
38
Bradbury & McFarlane, »The Name and Nature of Modernism», 1991, s 29.
39
Bradbury & McFarlane, »The Name and Nature of Modernism», 1991, s 46 f.
40
Bradbury & McFarlane, »The Name and Nature of Modernism», 1991, s 49.
41
Bradbury & McFarlane, »The Name and Nature of Modernism», 1991, s 50.
42
Bradbury & McFarlane, »The Name and Nature of Modernism», 1991, s 27.
43
Bradbury & McFarlane, »The Name and Nature of Modernism», 1991, s 27.
44
Pericles Lewis, »Introduction», The Cambridge Companion to European Modernism,
Cambridge 2011, s 2.
45
Lewis, »Introduction», 2011, s 3.
36
I. Medvetandet som medium
9
livsstil och Anna Achmatovas (1889–1966) självbiografiska diktning.
Traditionalister och modernister var under första hälften av 1900-talet
två eliter, som befann sig i konflikt med varandra, men som gemensamt bildade front mot den framväxande populärlitteraturen.
Till skillnad från René Descartes (1596–1650), som ansåg sig ha
funnit en säker grund i premissen »cogito ergo sum», uttryckte
Nietzsche, Marx och Freud tvivel om själens uppriktighet. Michel
Foucault (1926–84) ifrågasätter likaledes synen på subjektet som
grund för samhällets ideologi. Han menar att maktstrukturer bygger
på motsättningar inom diskurser, snarare än på ideologiska begrepp
och hypoteser. Enligt Paul Ricœur (1913–2005; 1970 s 33, 43) kan man
inte uppnå självförståelse på det sätt som Descartes menar. Vårt
medvetande är inte ett objektivt faktum, utan något vi själva skapar.
Ricœur (1970 s 32, 35) ser i detta sammanhang en överensstämmelse
mellan Nietzsches eviga återkomst, Marx’ materialistiska determinism och Freuds realitetsprincip, där teorierna både förutsätter en
konflikt med verkligheten och anvisar en väg till frälsning.
46
47
48
49
Biografi
Bo Johannes Edfelt föddes den 21 december 1904 i Spännefalla i Kyrkefalla (nuvarande Tibro) församling. Han växte upp i Edåsa och gick
i skola i småstaden Skövde i Västergötland. Vårterminen 1920 började
han studera latin och grekiska med mera på gymnasiet i Skara. Modern Ellen Sofia Hellner (1878–1943) var pietist. Fadern Frans August
Edfelt (1871–1955) var löjtnant i armén vid Skaraborgs regemente.
Edfelt debuterade med diktsamlingen Gryningsröster 1923. Samma
höst studerade han nordiska språk vid Lunds universitet, där han
även gick på Albert Nilssons och Hans Larssons offentliga föreläs50
51
Lewis, »Introduction», 2011, s 3.
Paul Ricœur, Freud and Philosophy: An Essay on Interpretation, Translated by Danis
Savage, New Haven & London 1970, s 28. Jfr Olsson, Den okända texten, 1987, s 8.
48
Sara Mills, Discourse, London & New York 2004 (1997), s 32.
49
Mills, Discourse, 2004 (1997), s 40.
50
Paul Åström, Johannes Edfelt och antiken, Med kommentarer av Paul Åström, Partille 1989, s 64.
51
Pietismen var en reformrörelse inom luthersk protestantism, som kom till Sverige
på 1700-talet. Utmärkande är religiösa sammankomster i hemmen och betoning av
lekmännens roll för kyrkan.
46
47
10
Själens palimpsest
ningar i litteraturhistoria respektive filosofi. Både Nilssons bok
Svensk romantik (1916) och Larssons essäsamling Under världskrisen
(1920) anknyter till Plotinos’ enhetsmystik. Under terminen i Lund
läste Edfelt även Alf Ahlbergs bok Friedrich Nietzsche: Hans liv och verk
(1923). Från och med vårterminen 1924 förlade skalden sin utbildning
till Uppsala universitet, där han med uppehåll för militärtjänsten
1925–26 fram till och med våren 1930 tog betyg, eller åtminstone påbörjade studier, i nordiska språk, engelska, tyska, litteraturhistoria
och pedagogik inklusive en kurs i filosofins historia. Genom vänskapen med filosofen Gunnar Oxenstierna (1897–1939) kom han i
kontakt med tänkare som Arthur Schopenhauer (1788–1860) och
Henri Bergson (1859–1941). I Uppsala läste Edfelt även Kierkegaards
texter »Førførerens dagbog» (1843) och Begrebet Angest (1844) samt
Nietzsches böcker Also sprach Zarathustra: Ein Buch für Alle und Keinen
(1883–85) och Ecce Homo (1888). Edfelt umgicks vid denna tid i studentkretsar, som diskuterade Freud och Jung. Redan i Lund engagerade sig Edfelt i den socialistiska föreningen Clarté. I Uppsala lärde
han även känna Clarté-medlemmen Erik Mesterton (1903–2004), som
senare fick betydelse både för den svenska introduktionen av T S
Eliot och för tidskriften Spektrum, som 1931–33 presenterade psykoanalys och modernistisk dikt under redaktörskap av Mesterton, Karin
Boye (1900–1941) och Josef Riwkin (1909–1965).
Sökandet efter en fadersgestalt kom tidigt att prägla Edfelts liv och
dikt. Jung (GW 12 s 116) kallar denna arketyp för der alte Weise {den
gamle vise mannen}, som förhåller sig på olika sätt till den unge hjäl52
53
54
55
56
57
58
59
60
61
62
63
64
Ulla-Britta Lagerroth, Johannes Edfelt: En författarskapsbiografi, Stockholm 1993, s 49,
78.
53
Hans Larsson, Under världskrisen, Stockholm 1920, s 60 ff.
54
Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 78 f.
55
Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 98 f, 105 ff.
56
Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 109.
57
»Førførerens dagbog» ingår i Søren Kierkegaards skrift Enten — Eller (1843), där
han använder sig av flera pseudonymer, i detta fall namnet Johannes.
58
Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 109.
59
Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 76.
60
Edfelt, brev 26/5 1995.
61
Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 108.
62
Mats Jansson, Tradition och förnyelse: Den svenska introduktionen av T.S. Eliot (diss),
Stockholm 1991, s 12, s 15 ff.
63
Johan Svedjedal, Spektrum 1931–1935: Den svenska drömmen: Tidskrift och förlag i
1930-talets kultur, Stockholm 2011, s 10 ff.
64
Jfr Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 17 f.
52
I. Medvetandet som medium
11
ten (Självet), den obekanta kvinnan (Anima) och den obekante mannen (Skuggan). Läroverksadjunkten Hugo Swensson (1879–1957),
författaren Hjalmar Bergman (1883–1931), kritikern David Sprengel
(1880–1941) och diktaren Bertil Malmberg (1889–1958) blev betydelsefulla mentorer för Edfelt, medan Vergilius (70–19 f Kr), Dante och
Fjodor Dostojevskij (1821–81) var litterära ideal. Andra diktare som
gjorde intryck på den unge skalden var Bo Bergman (1869–1967), Vilhelm Ekelund (1880–1949), Harriet Löwenhjelm (1887–1918), Birger
Sjöberg, Franz Werfel (1890–1945), Bertolt Brecht (1898–1956) och
Erich Kästner (1899–1974). Efter premiären på Hjalmar Bergmans
Swedenhielms (1923) på Uppsala gamla teater den 26 september 1926
stötte Edfelt av en slump samman med den äldre författaren på Hotell Gillet, något som blev början på en lång vänskap.
Sedan Edfelt i Uppsala hade avlagt filosofie kandidatexamen 1929
och filosofie magisterexamen 1930 flyttade han till Stockholm för att
söka arbete. Den stora depressionen till följd av börskraschen i New
York drabbade även arbetsmarknaden i Sverige, och Edfelt hade ofta
ingen annan utkomst än som författare och litteraturrecensent. Han
var medarbetare i Göteborgs Handelstidning 1931–1932, i Bonniers Litterära Magasin från 1932 och i Dagens Nyheter från 1940. Han satt i redaktionen för kalendern Horisont 1941–1944, och han blev medlem av
Publicistklubben 1944.
Vintern 1930–31 träffade Edfelt konstnären Hélène Apéria (1903–
86), som var av judisk börd och studerade porträttmåleri vid Konsthögskolan i Stockholm. Hélène var född i Helsingfors, men hennes
far, Marx Apéria (1879–1946), härstammade från ryska Polen. Hon
blev skaldens musa, samtidigt som en tämligen okänd man vid namn
Adolf Hitler (1889–1945) började kräva alltmer livsrum i Tyskland.
Den 2 mars 1932 gifte sig Edfelt och Hélène på Nyloftet på Skansen.
65
66
67
68
69
70
71
72
73
Jfr Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 30.
Johannes Edfelt, brev 26/5 1995.
67
Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 116.
68
Se Hjalmar Bergman, Brev, 4: 1925-1930, Redigerade och kommenterade av Kerstin
Dahlbäck, Stockholm 2014, s 14, 235 f.
69
Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 133.
70
Publicistklubbens porträttmatrikel 1952: Biografiska uppgifter om publicistklubbens medlemmar, Stockholm 1951, s 83.
71
Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 134 f.
72
Sveriges släktforskarförbund, Sveriges dödbok 1901-2009, version 5.0 [DVD-ROM],
Solna 2010, sub verbum »Apéria, Marx».
73
Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 134.
65
66
12
Själens palimpsest
Skalden dedicerade senare diktsamlingen Aftonunderhållning till
henne. De närmaste åren var de inhysta på flera olika adresser i
Stockholm.
Hösten 1931 fick Edfelt en tjänst som extralärare vid kommunala
mellanskolan i Storvik i Gästrikland. Efter liknande anställningar vid
Lidingö läroverk 1932 och Falu läroverk 1934 ägnade han sig mest åt
litterär verksamhet. År 1933 bosatte sig Edfelt tillfälligt i Mariefred,
där han färdigställde en ny diktsamling under insyn av Bertil Malmberg, som efter åren i München slagit sig ned i den sörmländska småstadsidyllen. Sommaren 1934 tillbringade Edfelt i Tyskland. Genombrottet kom samma år med diktsamlingen Högmässa, som ett stort
antal dagstidningar recenserade. Året därpå reste Hélène till Paris —
inte ensam, såsom Edfelt trodde, utan tillsammans med författaren
Per Meurling (1906–84), som hon gifte om sig med i februari 1936.
Två månader senare fick paret en dotter.
Efter skilsmässan från Hélène 1936 och ett kort skenäktenskap med
tyska flyktingen Gerda Wolff-Baum, som Edfelt kom i kontakt med
via Clarté-avdelningen i Stockholm, gifte han om sig med Brita
Silfversparre (1908–2006) den 18 februari 1938. Redan i januari 1937
flyttade paret till Traneberg utanför Stockholm. Efter bröllopsresan
till Frankrike bosatte de sig den 1 november 1938 i en villa i Rönninge
i Salems kommun i Stockholms län. Dessa nya förhållanden innebar
en viss ekonomisk trygghet för Edfelt. Paret fick barnen Per Anders (f
29 juli 1940) och Lisa Ulrika (f 9 juli 1943). Till Brita dedicerade skalden Bråddjupt eko (1943). Genom hustrun kom han 1944 i besittning av
en sommarbostad i Ramlösabrunn utanför Helsingborg.
Hélène och Brita representerar olika skeden av Edfelts lyrik. Genom var sin dedikation blir de hans Beatrice. Lyriken från denna tid
är för skalden ett sätt att bearbeta personliga trauman. Under åren
74
75
76
77
78
79
80
81
82
83
84
85
74
75
76
77
78
79
80
81
82
83
84
85
Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 133.
Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 181.
Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 134.
Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 164.
Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 184.
Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 225.
Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 224.
Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 267.
Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 267.
Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 267.
Publicistklubbens porträttmatrikel 1952, 1951, s 83.
Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 267.
I. Medvetandet som medium
13
1932–41 skildrar dikterna rotlöshet, svek, ångest, lidande och undergång. Det var dock inte förrän 1934, när äktenskapet började knaka i
fogarna, som skalden skrev de flesta kärleksdikterna i Högmässa. Det
andra skedet 1943–47 behandlar teman som sken och verklighet, liv
och död samt natur och frälsning. Tonfallet är ljusare än förut, medan
jaget har funnit sig till rätta i tillvaron. Från och med Hemliga slagfält
(1952) innehåller Edfelts samlingar både vers och prosalyrik. Till
skaldens produktion hör även ett 20-tal tolkningsvolymer. Han var
redaktör både för Agnes von Krusenstjernas och Hjalmar Bergmans
samlade skrifter, ordförande i Svenska PEN-klubben 1957–67 och i
Hjalmar Bergmansamfundet 1958–70. Edfelt tog en filosofie licentiatexamen i litteraturhistoria vid Stockholms högskola 1952 och blev
hedersdoktor vid Stockholms universitet 1960. Han efterträdde Erik
Lindegren (1910–1968) som ledamot på stol nr 17 i Svenska Akademien 1969.
Edfelt avled den 27 augusti 1997. Gravsättning skedde på Salems
kyrkogård vid Bornsjöns strand i Södermanland. Brita avled den 27
november 2006. Båda urnorna finns i samma grav.
86
87
88
Materialbeskrivning
Materialet för avhandlingen består främst av följande åtta diktsamlingar, som Johannes Edfelt publicerade på Albert Bonniers Förlag i
Stockholm 1932–47:
• Aftonunderhållning (1932), 76 sidor, pris 2:25 kr häftad, upplaga
1 650 exemplar;
89
90
Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 182.
Sveriges släktforskarförbund, Begravda i Sverige, version 1.0 [CD-ROM], Solna
2008, sub verbum »Edfelt, Johannes».
88
Sveriges släktforskarförbund, Begravda i Sverige, 2008, sub verbum »Edfelt, Brita».
89
Uppgifter om upplaga och pris kommer från Bonnierförlagens arkiv i Stockholm.
90
I december 1932 kunde man köpa ett halft dussin herrnäsdukar i hellinne för 3:50
kr/kartong på Harald Löfbergs butik på Kungsgatan i Stockholm. Juvelkronans
vetemjöl kostade 33 öre/kilo på Konsumentföreningen Stockholm, där man även
kunde köpa kaffe för mellan 3:80 och 4:60 kr/kilo beroende på blandning. Som jämförelse kan man även nämna att Aldous Huxleys roman Du sköna nya värld! (Brave
New World, 1932, sv övers samma år) på Wahlström & Widstrands förlag kostade
6:50 kr/st häftad och 8:50 kr/st inbunden.
86
87
14
Själens palimpsest
• Högmässa (1934), 100 sidor, ny upplaga 1948 med illustrationer av
Folke Dahlberg, 100 sidor, 3:75 kr, första upplagan 1 500 exemplar
(andra upplagan kostade 6:50 kr, 1 650 exemplar);
• I denna natt (1936), illustrationer Bertil Bull Hedlund, 96 sidor, 4:50
kr, 2 200 exemplar;
• Järnålder (1937), 23 sidor, 1 kr, 1 650 exemplar;
• Vintern är lång (1939), omslagsvinjett Bull Hedlund, 125 sidor, 4:50
kr häftad, 7 kr inbunden, 2 200 exemplar;
• Sång för reskamrater (1941), omslagsvinjett Bull Hedlund, 115 sidor,
4:75 kr häftad, 7:50 kr inbunden, 2 200 exemplar;
• Elden och klyftan (1943), omslagsvinjett och plansch Stig Åsberg,
100 sidor, 5:50 kr häftad, 8:50 kr inbunden, 2 150 exemplar;
• Bråddjupt eko (1947), omslagsvinjett och plansch Folke Dahlberg,
102 sidor, 7:50 kr häftad, 10:50 kr inbunden, 2 200 exemplar på
Bonniers och 330 exemplar på Holger Schildts Förlag i Helsingfors.
Böckerna är från och med 1934, förutom andra upplagan av Högmässa, i ett något större bokformat. Papperet är dessutom tjockare och
har vissa rubriker samt illustrationer på separata blad. Genette (1997
s 5, 17 ff) kallar en sådan kontextuell inramning för peritext, som är
en form av paratext (se nedan). Kontexter som inte ingår i själva diktverket eller boken kallar han epitext, som är ytterligare en form av
paratext. Förlagets positionering av Edfelt som en kvalitetslyriker bidrog sannolikt till att böckerna fick större uppmärksamhet i dagspressen, där förlaget också annonserade, medan försäljningen, som
skedde via bokhandeln, ökade. Positionering innebär både att inkludera en produkt eller ett erbjudande i en kateogori och att framhålla
dess särart. De påkostade utgåvorna innebar paradoxalt ett stöd från
det kapitalistiska samhälle som lyriken ifrågasatte. Edfelts Dikter
91
92
93
94
95
Jfr Kotler, Marketing Management, 2003, s 308: »Positioning is the act of designing
the company’s offering and image to occupy a distintive place in the mind of the
target market.» Al Ries och Jack Trout lanserade begreppet positionering i sin bästsäljare från 1981. Se idem, Positioning: The Battle for Your Mind: How to Be Seen and
Heard in the Overcrowded Marketplace, New York 2001 (1981), s 29 ff.
92
Annons i Dagens Nyheter 2/10 1943. Jfr Genette, Paratexts, 1997, s 5.
93
E Jerome McCarthy föreslår att man delar in marknadsföringens olika moment, the
marketing mix, efter fyra grunddrag, som han benämner ’4 P’ efter product, price, place
och promotion. Idem, Basic Marketing: A Managerial Approach, Homewood 1975 (1960),
s 74 ff.
94
Att många kritiker jämförde Edfelt med Malmberg och Gullberg beror förmodligen delvis på en sådan mental bild. Jfr Kotler, Marketing Management, 2003, s 309: »in
an overadvertised society, the mind often knows brands in the form of product ladders, such as Coke-Pepsi-RC Cola or Hertz-Avis-National».
95
Se Kotler, Marketing Management, 2003, s 313.
91
I. Medvetandet som medium
15
(1991) har senare kommit i pocketutgåva, en hedersbetygelse som
Genette (1997 s 21 f) betraktar som en form av kanonisering.
Från och med Aftonunderhållning (1932) har lyriken en mognare
stämma. Under decenniet jämförde flera kritiker Edfelt med Hjalmar
Gullberg (1898–1961). Det berodde sannolikt på vissa gemensamma
förebilder, såsom studentspex, Bo Bergman, Bertil Malmberg, Harriet
Löwenhjelm och Birger Sjöberg, men också på att lyriken utgår från
en gemensam tradition. I essän »Lyrisk stil» (1947 s 87) heter det om
upphovsmannen till Kriser och kransar (1926):
96
97
Den expressiva bilden, metaforen, spelar en helt dominerade roll i den
sjöbergska dikten — i motsats till exempelvis den selanderska, som i
grund och botten undviker bilden, liknelsen. Sjöbergs dikt är ett slags
symbolism eller imagism: han var en diktare och tänkare i bild som få
har varit det i svensk lyrisk diktning.
Edfelt antyder här inte bara likheter med Stéphane Mallarmé (1842–
98) och Arthur Rimbaud (1854–91), utan också med Pound, vars
imagism var en reaktion mot poetiska utsvävningar. Numera räknar
man Edfelt till trettiotalisterna, en inriktning där även Gullberg och
Malmberg ingår. Med Högmässa, I denna natt, Vintern är lång och Sång
för reskamrater fördjupar Edfelt, under inverkan av Bo Bergman, Eliot
och Malmberg, den koncentrerade symboliken från tidigare, medan
lyriken framhåller irrationella krafters betydelse för människan.
Med Elden och klyftan (1943) blir tonfall och tematik personligare,
98
99
100
101
Se Gunnar Brandell, Från första världskriget till 1950, Stockholm 1975, s 162.
Se Lagerroth, Johannes Edfelt, s 126.
98
Jfr Gunnar Helén, Birger Sjöbergs Kriser och kransar i stilhistorisk belysning (diss),
Uppsala 1946, s 290 f.
99
Jfr Brandell, Från första världskriget till 1950, 1975, s 166: »Vid en summering är det
ändå trettiotalsdiktningen som får gälla som Edfelts tyngst vägande gärning; han
framstår som det renaste exemplet på det förbund av melankoli och stilkonst som
instiftades i mellankrigslyriken.»
100
Jfr Jöran Mjöberg, »Det förnekade mörkret: Ett kulturfilosofiskt motiv hos fem
svenska diktare 1920–1950», Samlaren: Tidskrift för svensk litteraturvetenskaplig forskning, årg 86 (1965), s 107: »Den första av Edfelts diktsamlingar, som med djupare
toner tar upp mörkermotivet, är I denna natt (1936).»
101
Jfr Brandell, Från första världskriget till 1950, 1975, s 165: »De följande diktsamlingarna, Elden och klyftan (1943), Bråddjupt eko (1947), Hemliga slagfält (1952), Under
Saturnus (1956), Insyn (1962), och Ådernät (1968) vittnar om en personlig och konstnärlig nyorientering.»
96
97
16
Själens palimpsest
samtidigt som den litterära formen varierar mer än tidigare. Influenser från Rainer Maria Rilke (1875–1926), Jung och den analytiska psykologin utmärker denna samling liksom Bråddjupt eko (1947). Avhandlingens fokus på 1930- och 40-talet utesluter inte belysning av
Edfelts övriga samlingar, såsom Gryningsröster (1923, 66 sidor), som
förlaget Framtiden i Malmö gav ut, Unga dagar (1925, 75 sidor), Hemliga slagfält (1952, 117 sidor) och Under Saturnus (1956, 68 sidor).
Edfelts alluderar ofta på Erik Johan Stagnelius (1793–1823), Lina
Sandell-Berg (1832–1903), Ernst Josephson (1851–1906), Gustaf Fröding (1860–1911), Erik Axel Karlfeldt (1864–1931), Bo Bergman, Vilhelm Ekelund, Birger Sjöberg, Bertil Malmberg och Pär Lagerkvist
(1891–1974). Med förebild menar avhandlingen en text, som ligger till
grund för bildspråk, tematik eller komposition, samtidigt som man i
något sammanhang kan belägga en allusion eller reminicens. Hos
Edfelt förekommer sådana överenstämmelser med Dante, Shakespeare, Goethe, Kierkegaard, Baudelaire, Dostojevskij, Nietzsche,
Martin Buber (1878–1965) och T S Eliot. Till förebilderna hör även
Ezra Pound, som han tidigt översatte.
Beträffande de estetiska spelreglerna utgår avhandlingen från Edfelts essäer »Lyrisk stil» (1941, rev 1947), »Poeten och samtiden»
(1941) samt »Marginalia» (1943). Andra litteraturteoretiska arbeten
som ligger till grund för studien är Aristoteles’ Περὶ %οιητικῆς {Om
diktkonsten} (övers 1994); T S Eliots »Tradition and the Individual Talent» (1917); Michail Bachtins Проблемы поэтики Достоевского
{Dostojevskijs poetik} (1929, rev uppl 1972); Hans Ruins Poesiens mystik
(1935); Roland Barthes’ Le Degré zéro de l’écriture {Litteraturens nollpunkt} (1953); Harold Blooms The Anxiety of Influence (1973; rev uppl
1997); Jonathan Cullers Structuralist Poetics (1975; uppl 2002); Kjell
Espmarks Att översätta själen (1975) och Dialoger (1985); Michael Riffaterres Semiotics of Poetry (1978); Gérard Genettes Palimpsestes
{Palimpsester} (1982) och Seuils {Paratexter} (1987); Peter Hallbergs Diktens bildspråk (1982); Anders Olssons och Mona Vincents »Intertextualitet: Möten mellan texter» (BLM 1984) samt Olssons Den okända texten
(1987). Definitioner av många lingvistiska begrepp finns i Peter A
102
103
Jfr Mjöberg, »Det förnekade mörkret», Samlaren, årg 86 (1965), s 108: »Elden och
klyftan (1943) och Bråddjupt eko (1947) innebär i Edfelts produktion en rening och
fördjupning av motiven och en förenkling av formen, som i det föregående ibland
kunnat närma sig det alexandrinska.»
103
Se exempelvis NDA 1/4 1934 (Söndagsbilaga): »Ballad om den gode kamraten» av
Ezra Pound i tolkning av Johannes Edfelt.
102
I. Medvetandet som medium
17
Sjögrens Termer i allmän språkvetenskap (1978) samt Jerzy Kaminskis
och Gösta Lavéns Språk — Text — Betydelse: En introduktion till lingvistiskt orienterad litteraturvetenskap (1985).
Översättningar förekommer inom klammertecken i anslutning till
citat och uttryck på franska, isländska, italienska, ryska, spanska och
tyska samt grekiska, hebreiska och latin. Ett särskilt appendix behandlar recensioner, eftersom kritiken hör till det litterära fältet.
Nycklar till signaturerna finns i Publicistklubbens porträttmatrikel (1936,
1952) och i Per Anderssons Pseudonymregister (1967). Uppgifterna
om politisk tillhörighet kommer från Sven Tollins bok Svensk dagspress 1900–1967 (1967). En separat lista över tidnings- och tidskriftsartiklar ingår i litteraturförteckningen.
104
Formspråk och palimpest
De båda begreppen formspråk och palimpsest, som förekommer i avhandligen, anknyter till fransk strukturalism. Den första termen härrör från Barthes’ semiotik, medan den andra anknyter till Genettes
terminologi. Formspråket och stilen, där allusionerna ingår, är hos
Barthes, tillsammans med språket, tre olika dimensioner av formen.
Texter hämtar innehåll från andra texter snarare än från ett abstrakt existerande språk. Uppfattningen att man kan beskriva även
kulturella fenomen med lingvistisk terminologi bygger på insikten att
dessa är relationer med en innebörd och därmed tecken. För att en
text skall erhålla sammanhang måste läsaren, förutom en så kallad
mimetisk tolkning, företa vad Michael Riffaterre (1978 s 4 f) kallar »a
second reading», det vill säga en semiotisk läsning. Det skrivna består
således av två olika betydelsenivåer, där den lineära (mimetiska)
tolkningen ger orden dess primära innehåll och den semiotiska för105
106
107
I ett fall mera djupgående efterforskningar i form av intervjuer och brevförfrågan
varit nödvändiga. Det gäller signaturen »H. G—d.» under en anmälan i den numera
nedlagda tidningen Ny Dag. Jag står här i tacksamhetsskuld till förre redaktionsmedarbetaren Ingemar Svensson samt författaren Hans Granlid, som skrev
artikeln.
105
Se Roland Barthes, Le Degré zéro de l’écriture, Paris 1953, passim. Sv övers Litteraturens nollpunkt (Boc-serien), Staffanstorp 1966.
106
Ferdinand de Saussure beskriver språket som ett abstrakt system. Idem, Cours de
linguistique générale, Édition critique préparée par Tullio de Mauro, Paris 1972, s 30 ff,
36 ff.
107
Culler, Structuralist Poetics, 2002, s 4.
104
18
Själens palimpsest
medlar en djupare innebörd. Avgörande för den lineära betydelsenivån är läsarens lingvistiska kompetens, det vill säga förmågan att
uppfatta relationer mellan ord. Det mottagande subjektet måste även
besitta så kallad litterär kompetens, som förklarar och kompletterar
motsägelser utifrån en hypogrammatisk modell. Till sådana oförenligheter hör symboler, metaforer, allusioner och ironi. Bakom en diktares intertext döljer sig ofta flera bottnar och villospår.
Föreliggande avhandling anknyter i viss mån till Barthes’ (1977
s 142) uppfattning om texten som »the destruction […] of every point
of origin», något som innebär att läsaren är det centrala subjektet.
Lagerroth (1993 s 25, 38, 128), som utgår från den moderna filosofins
ansatser »till att återupprätta subjektet, i följd därav också författaren», hävdar att Vergilius och Dante har haft stor betydelse för Edfelt.
»Limbo» (AU s 69) står, enligt Lagerroth (s 130), »i tecknet av Dantes
skildring av första kretsen i Inferno»:
108
Så kallt är det första mötet
med livet, med dig Medusa.
Vi längta tillbaka till Skötet,
till ursprungets leende kjusa.
Intertexten är dock mer komplicerad än så. Förutom Dante, alluderar
Edfelt på mytologins Medusa, som kunde förvandla betraktaren till
sten, och möjligen också på Baudelaire, som i ett tidigt skede använde
»Limbo» som titel på Les Fleurs du Mal {Ondskans blommor} (1857).
Edfelt alluderar även på Bibeln (Matt 4:3, 7:9; Luk 4:3) och på tematiken i T S Eliots The Waste Land:
109
Oss bjudas förtorkade spenar
och drycker ur orena floder
i detta limbo, där stenar
är bröd, min olycksbroder.
Enligt Barthes (1977 s 148) består »the constitutively ambiguous nature of Greek tragedy» av
Jfr Culler, Structuralist Poetics, 2002, s 283: »Reading must focus on the differences
between texts, the relations of proximity and distance, of citation, negation, irony and
parody. Such relations are infinite and work to defer any final meaning.»
109
Landgren, De fyra elementen, 1979, s 51 f.
108
I. Medvetandet som medium
19
words with double meanings that each character understands unilaterally (this perpetual misunderstanding is exactly the »tragic»); there
is, however, someone who understands each word in its duplicity and
who, in addition, hears the very deafness of the characters speaking in
front of him — this someone being precisely the reader (or here, the
listener). Thus is revealed the total existence of writing: a text is made
of multiple writings, drawn from many cultures and entering into mutual relations of dialogue, parody, contestation, but there is one place
where this multiplicity is focused and that place is the reader, not, as
was hitherto said, the author. The reader is the space on which all the
quotations that make up a writing are inscribed without any of them
being lost; a text’s unity lies not in its origin but in its destination.
Det är således hos läsaren som texten får sammanhang och struktur.
Målet för denna dekonstruktion är, hävdar Olsson (1997 s 26), inte
»att ge texten en enda riktig och slutlig mening, utan att få den att
svämma över, sönderfalla eller spridas åt olika håll». Enligt forskaren
(s 136) måste läsaren utgå från det han eller hon känner till om det
skapande subjektet, vilket innebär att texten »i något avseende, på
någon nivå, kommer att förbli okänd för oss». En text har inte sitt ursprung i ett enskilt medvetande, utan sammanställer många olika
diskurser. Man kan inte skilja det skrivna från dess kulturella och
sociala sammanhang. Orden förmedlar idelogiska strukturer och
motsättningar, som man inte kan återföra på en ursprunglig källa
eller kontext, samtidigt som texten ingår i ett nätverk av relationer.
För att beskriva dessa förhållanden använder Kristeva begreppet intertextualitet, som förenar Ferdinand de Saussures (1857–1913) semiotik med Michail Bachtins dialogicitet. Barthes utvecklar Kristevas
resonemang genom att påstå att läsandet är en sorts skrivande, eftersom läsaren genom associationer konstruerar sin egen text. För
Jacques Derrida räcker inte detta resonemang, utan han menar att vi
också måste försöka ta reda på vilken sorts skrivande läsandet är.
Edfelt anknyter ofta till traditionella teman i sin lyrik. Ett namn på
denna princip är i följande analys Vergilius. Samtidigt strävar skalden
efter att anknyta till ett modernistiskt bildspråk. Avhandlingens
110
111
112
113
Allen, Intertextuality, 2010, s 35.
Allen, Intertextuality, 2010, s 36.
112
Allen, Intertextuality, 2010, s 36.
113
Jfr Bengt Landgren, De fyra elementen: Studier i Johannes Edfelts diktning från Högmässa till Bråddjupt eko (diss), Uppsala & Stockholm 1979, s 88: »Upplevelserna av
samtidens sociala och politiska verklighet presenteras av Edfelt således som en dödsrikesvandring: 1935 års värld är en skärseld, ett Purgatorium.»
110
111
20
Själens palimpsest
namn på denna princip är Beatrice. Dessa gestalter är inte förklädnader för diktaren, utan arketyper i en polyfon diskurs. Edfelt anknyter
samtidigt till den litterära metod som Eliot beskriver i essän »Ulysses,
Order, and Myth» (1923; uppl 1948 s 201 f):
114
In using the myth, in manipulating a continuous parallel betweeen
contemporaneity and antiquity, Mr. Joyce is pursuing a method which
others must pursue after him. They will not be imitators, any more
than the scientist who uses the discoveries of an Einstein in pursuing
his own, independent, further investigations. It is simply a way of controlling, of ordering, of giving a shape and a significance to the immense panorama of futility and anarchy which is contemporary history. […] Instead of narrative method, we may now use the mythical
method.
Lagerroth (1993 s 148) anser att det finns ett samband mellan Högmässa och I denna natt å ena sidan och Dantes La Commedia {Den gudomliga komedin} å den andra. Enligt forskaren (1993 s 156) »ställer
[Edfelt] in sig i ledet av en rad moderna diktare — Yeats, Pound,
Joyce, Eliot — vilka vid denna tid på olika sätt prövade att göra ’traditionen’ till verksam kraft i dikten». Detta innebär att (s 154)
Dante rör sig i de dödas värld, Edfelt i de levandes. Dante skildrar
dem som enligt dåtida teologi fick lida rättmätiga straff. Edfelt visar en
av den politiska och andliga utvecklingen krossad efterkrigsgeneration. Men Edfelt gestaltar som Dante yttre verklighet som svarar mot
kvalfulla inre tillstånd. Som Dante kartlägger Edfelt existensvillkoren
genom att tolka livet som helvete.
Påståendet att Dante skulle röra sig i en mer fantasifull värld än Edfelt stämmer dock inte, eftersom båda diktarna i stor utsträckning
utgår från främmande texter och andrahandsuppgifter. Edfelt anknyter exempelvis till samtida nyhetsrapportering, som skapar en andrahandsverklighet, som erinrar om Platons grottliknelse. I »Lyrisk stil»
(1947 s 94) heter det att »Konsten kan aldrig helt och hållet isolera sig
från tidsläget; och denna stil säger oss också något om vår epoks natur: splittrad, oförlöst, disharmonisk.» För Edfelt har denna anknyt115
Halvfet stil är nya markeringar i citat, medan kursiv stil är markeringar i originaltexten.
115
Jfr Maxwell McCombs, Setting the Agenda: The Massmedia and Public Opinion, Cambridge 2014 (2004), s 3.
114
I. Medvetandet som medium
21
ning till mediernas och politikernas dagordning ett dubbelt syfte.
Den ena är att bjuda motstånd, den andra är att förnya en traditionell genre. Samtidigt anknyter skalden till borgerliga värden och en
kristet färgad humanism. Enligt Antonio Gramsci (1891–1937) behåller de styrande makten genom att överföra värderingar till de styrda.
Hegemoni handlar således om att bevara status quo. Detta hindrar
inte enskilda individer från att organisera sig och utöva motmakt.
Subkulturer skapar ofta varianter av en rådande diskurs. Genom
medlemskap i Svenska Clartéförbundet tog Edfelt ställning för en
förändring av de styrandes spelregler.
116
117
118
119
120
Tidigare forskning
Forskningen om skalden började först på 1950-talet, även om Bertil
Malmberg (OoB 1937), Olof Lagercrantz (BLM 1938) och Harry
Martinson (BLM 1941) tidigt publicerade var sin essä i ämnet. Först
1979 kom den första avhandlingen om Edfelt.
Monografier
Hittills har det utkommit tre monografier. Det är Bengt Landgrens De
fyra elementen (1979), Paul Åströms Johannes Edfelt och antiken (1989)
och Ulla-Britta Lagerroths Johannes Edfelt (1993).
Landgren (1979 s 9) (s 9) analyserar inslag av psykoanalys (Freud,
Jung), nykritik (T S Eliot, T E Hulme, I A Richards) och symbolism
(Mallarmé, Rilke). Forskaren kartlägger ett paradigm av symboler,
som anknyter till de fyra elementen, årstiderna, dygnets växlingar
121
Jfr Kotler, Marketing Management, 2003, s 338: »Companies that successfully restage
or rejuvenate a mature product often do so by adding value to the original product.»
117
Jfr Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 245.
118
Storey, Cultural Theory and Popular Culture, 2012, s 10.
119
Jfr Mills, Discourse, 2004, s 26 f
120
Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 15 f.
121
Edfelt är dock mindre avancerad än Stéphane Mallarmé (1842–98), som har blivit
inte bara en förgrundsgestalt inom symbolismen, utan också en föregångare till litterära riktningar såsom dadaism, surrealism och futurism. Jfr »Lyrisk stil», Poeter om
poesi, Stockholm 1947 s 81: »Upprinnelsen och källan till ett poem kan ofta nog vara
ett slags ordförälskelse helt enkelt. Poesi skapas först och främst av ord — inte av
idéer; det primära i den poetiska skapelsen är det verbala — det visste Mallarmé och
många skalder med honom.»
116
22
Själens palimpsest
samt värme och kyla. Åström (1989), som var arkeolog till yrket, förtecknar antika element hos Edfelt. Boken innehåller även enstaka
diktanalyser, en omfattande uppslagsdel och ett utförligt register. Det
hela stannar dock mest vid lexikala upplysningar utan någon övergripande teori eller något sammanhållande resonemang. Lagerroth
(1993) fokuserar på »författarskapet, i betydelsen såväl den samlade
lyriska produktionen som de enskilda texterna». Analysen rör sig »in
mot eller ut mot den biografiska eller den vidare samtida kontexten»
(s 23). Forskaren (s 21 f) uppmärksammar även spänningsfältet mellan polerna outsider och insider.
Övriga böcker
Andra böcker, som omnämner Edfelt, är Karl-Gustaf Hildebrands
Bibeln i nutida svensk lyrik (1939), Gunnar Heléns Birger Sjöbergs Kriser
och kransar i stilhistorisk belysning (1946), Gunnar Brandells Svensk
litteratur 1870–1970 (1975) och Bengt Landgrens Dödsteman (1999).
Hildebrand (1939 s 183 ff) ägnar Edfelts lyrik några sidor i en studie av Bibeln i svensk litteratur. Forskaren förtecknar allusioner på
Kainsdådet, mordängeln, ångestsvetten, Judas’ förräderi, korsfästelsen och apokalypsens fyra ryttare. Enligt Hildebrand har Edfelts lyrik
inte samma andliga syfte som exempelvis Gullberg. Helén (1946 s
288 ff) hävdar att Edfelt och Gullberg, till skillnad från Bo Bergman,
»otvivelaktigt inspirerats av bild- och ordvalstekniken» hos expressionisten. Samtidigt finns, enligt forskaren (s 290), avgörande skillnader: »Den sinnrikhet och det bildtänkande, som i Kriser och Kransar
hotar att spränga den personliga stilens gränser, utformas hos Gullberg och Edfelt med intellektuell skärpa och formell behärskning.»
Det som dessa har övertagit är »ej bildmaterialet, men väl — bildspråkets och ordlekens teknik» (s 291). Brandell (1975 s 162 ff) menar
att Edfelts lyrik vittnar om »en religiös, kanske närmast pietistisk
känsloberedskap» (s 163 f), även om den kristna tron är honom
främmande. Skaldens »strävan går i hela trettiotalsskedet ut på att
mätta versen, komprimera uttrycket», medan 40-talslyriken »är mer
subjektiv, mer personlig» (s 165 f). Landgren (1999 s 66) kritiserar den
kontextuella metoden i Lagerroths författarskapsbiografi. Under inverkan av strukturalister som Roman Jakobson, Ian Mukarovský och
Jurij Lotman jämför han strukturer hos Edfelt, Lindegren och Rilke.
Enligt Landgren (s 143) vidareutvecklar Bråddjupt Eko (1947), Under
I. Medvetandet som medium
23
Saturnus (1956) och Dagar och nätter (1983) teman kring minne och
död från den tyske modernisten.
Uppsatser
Till de akademiska uppsaterna om Edfelt hör Urpu-Liisa Karahkas
»Studier i Johannes Edfelts stilutveckling från Gryningsröster till
Högmässa» (Samlaren 1965), Jöran Mjöbergs »Det förnekade mörkret»
(Samlaren 1965), Margit Pohls »Johannes Edfelt som tidsdiktare»
(1969), Ulla-Britta Lagerroths »’Jag är den trötte pianisten…’» (1969)
och Ingemar Algulins »Edfelts Aftonunderhållning och Gullbergs
Andliga övningar i ny belysning» (Svensk litteraturtidskrift 1971).
Karahka (1965, s 115 ff) ansluter till Heléns (1946 s 288 ff) uppfattning om Birger Sjöberg som impulsgivare. Forskaren framhåller även
Brechts och Kästners betydelse. Studien anknyter även till en uppsats
av Hans Ekman i 1959 års version. Mjöberg (1965, s 78 ff) menar att
det i svensk lyrik förekommer en dragkamp »mellan ljusets vapendragare, de som hävdat förnuftets väsentliga roll i människans handlande och livssyn, och mörkrets proselyter, de som starkare velat betona de irrationella krafternas betydelse». Utmärkande för Edfelt är
hans »förtroende för mörkret som en moderlig makt och tröstekälla»
(s 106), medan tidsläget får honom »att tänka över det mänskliga
driftlivets farlighet» (s 111). Pohl (1969 s 208 ff) hävdar att Edfelts
avsikt är att demonstrera sin övertygelse, inte att förändra världen.
Enligt forskaren avtar hans tidsmedvetande under 1940-talet till förmån för de stora livsfrågorna. Lagerroth (1969 s 85 ff) demonstrerar
hur musikaliska metoder har inverkat på Edfelts utformning både av
enskilda dikter och av hela diktsamlingar. Studien ingår i Perspektiv
på Johannes Edfelt (1969), där Lagerroth och Gösta Löwendahl har
samlat flera av ovannämnda arbeten. Det gäller främst nyare texter
samt ett par äldre sådana, som trots god kvalitet inte kom med i En
bok om Johannes Edfelt (1960). Algulin (1971, s 32 ff) visar något överraskande hur Gullberg redan i augusti 1932 hade tillgång till ett recensionsexemplar av Aftonunderhållning, som Georg Svensson, redaktör på BLM, hade skickat till honom. Enligt forskaren (s 33) kan man
122
123
Hans Ekmans i Samlaren publicerade studie är, liksom Urpu-Liisa Karahkas, en
bearbetad trebetygsuppsats.
123
Till den senare kategorin hör även en essä av Ralf Parland (1947).
122
24
Själens palimpsest
föklara »en del paralleller mellan samlingarna […] som medvetna
arrangemang från Gullbergs sida».
Essäer
Till essäerna hör Carl Magnus von Seths »Hjalmar Gullberg och Johannes Edfelt» (OoB 1951), Folke Isakssons »Hemliga slagfält» (BLM
1960), Thure Stenströms »Källor och brunnar i Johannes Edfelts lyrik»
(1977), Horace Engdahls Johannes Edfelt (1997) och Anders Cullheds
introduktion till Edfelts Dikter (2004).
von Seth, (1951, s 459 ff) anser att många paralleller mellan Gullberg och Edfelt enbart hänför sig till symbolik och motivval, medan
tematiken skiljer dem åt. Forskaren anser dock att en viss samstämmighet förekommer, och att den är som störst i början på 1930-talet.
Isaksson (1960, s 382 ff) ser likheter mellan Edfelt å ena sidan och Lagerkvist, Gullberg, William Butler Yeats (1865–1939), Rilke och T S
Eliot å den andra. Kombinationen av erotik och förgängelse vittnar
om släktskap med John Donnes (1572–1631) och Andrew Marvells
(1621–1678) »metafysiska poesi» (s 385). Stenström (1977 s 145 ff) sätter vattensymbolen i samband med motiv som »tystnad, frid, mildhet, moder och moderliv samt liv» (s 146). Forskaren ser även vissa
likheter med Bo Bergmans och Pär Lagerkvists lyrik samt Bibeln och
psalmboken. Engdahl (1997 s 8) hävdar i sitt inträdestal i Svenska
Akademien, där han efterträdde Edfelt på stol nummer 17, att skaldens symbolik och tonfall förmedlar känslan att världen inte är rimlig: »Att tillvaron tvärtom är i grunden smittad av vansinne, att kulturen är ett kulissbygge, att mardrömmens föreställningsvärld […]
ger sanna bilder för verkligheten.» Cullhed (2004 s 6) menar att Edfelt
är en modernist i samma anda som Eliot, Rilke, Paul Valéry (1871–
1945) och Yeats. Forskaren (s 10 f) framhåller ordmusiken och känslan av främlingskap som karakteristiska stildrag.
I. Medvetandet som medium
25
Formens tre dimensioner
I
NNAN DEN MER djupgående
analysen finns anledning att redogöra
för ett antal centrala begrepp. Det första av dessa är »formspråk»,
som Svenska Akademiens ordbok definierar som »det (för en viss tid
l. stilriktning o.d. kännetecknande) konstnärliga uttryckssättet inom
(ngn av) de sköna konsterna». I den svenska översättningen av Le
Degré zéro de l’écriture (1953) ger Roland Barthes (1915–80) en liknande
innebörd åt begreppet écriture {skrift}, som syftar på det som varken
är språkkod eller stil, men som utgör textens förhållande till samtid
och tradition.
Enligt Barthes rymmer formen tre dimensioner, varav den första är
språket, det vill säga det system av arbiträra tecken som olika användare utvecklar och förändrar. Språket »est bien moins une provision
de matériaux qu’un horizon, c’est-à-dire à la fois une limite et une
station, en un mot l’étendue rassurante d’une économie» {»är mindre
ett materialförråd än en horisont, dvs. på samma gång en begränsning och en vistelseort»} (s 17 f; övers s 11). Den andra formdimensionen består, enligt Barthes, av författarens personliga stil, som på
vertikalplanet »plonge dans le souvenir clos de la personne» {»dyker
ner i vederbörandes begränsade minne»} (s 21; övers s 12). Hit kan
man räkna ordval och bildspråk liksom reminiscenser och allusioner,
det vill säga olika individuella uttryck. Mellan språket och stilen
finns dock en annan dimension: »Or toute Forme est aussi Valeur;
c’est pourquoi entre la langue et le style, il y a place pour une autre
réalité formelle: l’écriture» {»Men varje form är ju på samma gång ett
värde, och det är därför det mellan språket och stilen finns plats för
en annan formell verklighet: formspråket»} (s 23; övers s 13 f). Till
124
125
126
SAOB bd 8, Lund 1926, sp F 1136, sub verbum »formspråk».
Termen langue har Barthes övertagit från Ferdinand de Saussure, som avser »det
överindividuella system som är gemensamt för alla medlemmar av en viss språkgemenskap». Peter A Sjögren, Termer i allmän språkvetenskap: Ett systematiskt lexikon,
Stockholm 1978, s 16.
126
Det torde vara främst här som en fullständig texttolkning undgår oss. Se Olsson,
Den okända texten, 1987, s 136.
124
125
26
Själens palimpsest
denna kategori hör både textens syfte och dess förhållningssätt till
andra texter, således en form av intertextualitet. Enligt Barthes kan
formspråket både förena diktare från olika epoker och utgöra en skiljelinje mellan dem som i övrigt tillhör samma inriktning. Språk och
stil är »forces aveugles» {»blinda krafter»}, medan »l’écriture est un
acte de solidarité historique» {»formspråket är en akt av historisk
solidaritet»} (s 24; övers s 14), som yttrar sig i tonfall, föredrag, avsikt,
moral samt arten av ordval (s 25). Om vi lämnar Barthes’ resonemang
för ett ögonblick, kan man säga att denna djupdimension är författarens litterära projekt, det vill säga en föreställning om framtiden och
ett sätt att förhålla sig till litteraturen. Dock visar sig formspråket
(l’écriture), enligt nämnde strukturalist, såsom »une façon de penser la
Littérature, non de l’étendre» {»ett sätt att föreställa sig litteraturen
och inte att utbreda den»} (s 26; övers s 15). Det är »sous la pression
de l’Histoire et de la Tradition, que s’établissent les écritures possibles
d’un écrivain donné» {»under trycket av historien och traditionen
som de möjliga formspråken hos en viss given författare uppstår»}
(s 27; övers s 15).
Ytterligare ett centralt begrepp är palimpsesten, som enligt Genette
(1982 s 8 ff, 451) omfattar både intertextualitet i sträng bemärkelse
(citat, plagiat och allusion) och den kritiska kommentaren (metatextualiteten). I Palimpsestes (1982) särskiljer forskaren fem sådana
»relationer»:
(1) Intertextualité {intertextualitet}, som är den faktiska närvaron av
en text i en annan;
(2) Paratexte {paratext}, som är detsamma som rubrik, underrubrik,
mellanrubriker, förord, efterord, inbindning, illustrationer med
mera;
(3) Metatextualité {metatextualitet}, som är det man brukar kalla
»kommentar», som i sin tur kan bli föremål för vad Genette kallar
en méta-métatexte;
127
128
129
Jfr Jean-Paul Sartre, L’Être el le Néant: Essai d’ontologie phénoménologique, 17 uppl,
Paris 1949 (1943), s 521, 533 f, 536 f; idem, L’Existentialisme est un humanisme (Collection Pensées), Paris 1946, s 55: »l’homme n’est rien d’autre que son projet, il
n’existe que dans la measure où il se réalise, il n’est donc rien d’autre que l’ensemble
de ses actes, rien d’autre que sa vie».
128
Jfr Annette Lavers, Roland Barthes: Structuralism and After, London 1982, s 54.
129
Dialogerna med Bo Bergman och Bertil Malmberg rör sig över båda dessa plan
samtidigt.
127
I. Medvetandet som medium
27
(4) Hypertextualité {hypertextualitet}, som är relationen mellan en text
B, hypertexte, och en föregående text A, hypotexte;
(5) Architextualité {arketextualitet}, som är förhållandet till vad man
brukar kalla genre.
Michail Bachtin (1929; uppl 1972 s 315, 340 f) definierar en särskild typ av struktur (på ryska: двуголосое слово {»tvåstämmigt ord»}),
som har en »inriktning på främmande ord». Forskaren indelar denna
diskurs i ett antal underkategorier, där de viktigaste är »det flerriktade tvåstämmiga ordet», dit parodin hör, samt »den aktiva typen
(det återspeglande främmande ordet)», till vilken han räknar »repliken i en dialog» jämte intertextualitet, som han kallar »den dolda
dialogen» (скрытый диалог). Enligt Bachtin (s 314; övers s 222) är
denna typ av intertext möjlig hos »varje betydelsebärande del av ett
yttrande», det vill säga »även till det enskilda ordet»:
130
131
132
133
Диалогические онтошения возможны не только между целыми
(относительно) высказываниями, но диалогический подход возможен и к любой значащей части высказывания, даже к отдельному слову, если оно воспринимается не как безличное слово языка, а как знак чужой смысловой позиции, как представитель чужого высказывания, то есть если мы слышим в нем чужой голос.
{De dialogiska relationerna är möjliga inte bara mellan (relativt) fullständiga yttranden, utan ett dialogiskt förhållningssätt är möjligt också
till varje betydelsebärande del av ett yttrande, ja, även till ett enskilt
ord, förutsatt att detta ord inte uppfattas som ett opersonligt språkets
ord utan som ett tecken för en främmande innebördslig position, som
en företrädare för ett främmande yttrande, vilket betyder att vi i det
hör en främmande röst.}
Språket rymmer en konflikt mellan olika ideologier, åskådningar och
åsikter. Sådana motsättningar kan även förekomma inom inom ett
och samma ord. Det dialogiska ordet står i motsättning till samhällets
dominerande ideologi, för vilken det bara finns ett enhetligt och
134
»B inte enbart talar med A», den kan överhuvudtaget inte existera utan A, eftersom den är resultatet av en transformation. Exempel på hypertextuell litteratur är
Vergilius’ epos Aeneiden och Joyces roman Ulysses.
131
Kriteriet på en sådan intertext är, enligt Genette, att den förblir »stum», till exempel titelsidans underrubrik »dikter», »tragedi i fem akter» och så vidare.
132
Sv övers Dostojevskijs poetik, 2:a uppl, Gråbo 2010 (1991).
133
För Michail Bachtin avser termen слово {diskurs} både en enskild röst i ett mångstämmigt yttrande och en metod att använda ord.
134
Allen, Intertextuality, 2010, s 28.
130
28
Själens palimpsest
enande språk. Dess dialogiska natur hotar, enligt Bachtin, varje auktoritär, toppstyrd eller hierarkisk syn på samhället. Den polyfona
genren anknyter således inte bara till industrialismen, utan även till
kampen för yttrande- och åsiktsfrihet. Under 1800-talet fick många
människor i Europa rösträtt för första gången. Bachtin (s 337; övers
s 238) beskriver den dolda dialogiciteten (скрытая диалогичность) i
Dostojevskijs prosa på följande sätt:
135
136
Мы чувствуем, что это беседа, хотя говорит только один, и беседа
напряженнейшая, ибо каждое наличное слово всеми своими
фибрами отзывается и реагирует на невидимого собеседника,
указывает вне себя, за свои пределы, на несказанное чужое слово.
{Vi känner att detta är ett samtal, även om bara en talar, och att det är
ett intensivt samtal, ty varje befintligt ord yttrar sig om, reagerar med
alla sina fibrer på den osynliga samtalspartnern, syftar utöver sig
självt, utöver sina gränser, på ett outtalat främmande ord.}
Polyfon litteratur tjänar på detta sätt två talare: en fiktiv gestalt och
författaren. Även Edfelt ställer det dialogiska ordet mot totalitära
ideologier. Enligt Lagerroth (1993 s 94 f) är det »pågående samtalet»
och själva dialogen »något fundamentalt» hos skalden.
Liksom Bachtin framhåller Kjell Espmark (1985 s 26 f) termen dialogicitet, som han menar tillhör en komparativt inriktad litteraturforskning. Enligt forskaren är dialogicitet »ett smalare begrepp» än
intertextualitet, där den främmande stämman inte har någon identitet. Till dialogiciteten räknar Espmark inte texter som har tillkommit
efter det analyserade verket. Här skiljer han sig från Barthes, som
menar att man aldrig kan spåra källorna, eftersom dessa är anonyma
och utan citationstecken (1971 s 229): »rechercher les ’sources’, les
’influences’ d’une œuvre, c’est satisfaire au mythe de la filiation; les
citations dont est fait un texte sont anonymes, irrepérables et cependant déjà lues: ce sont des citations sans guillemets» {»att söka efter ett
’källorna’, ’influenserna’ till ett arbete, det är att tillgodose myten om
härstamning; citaten av vilka en text är gjorda är anonyma, oersättliga och ändå redan lästa; det är citat utan citationstecken»}.
137
135
136
137
Allen, Intertextuality, 2010, s 30.
Allen, Intertextuality, 2010, s 30.
Allen, Intertextuality, 2010, s 29.
I. Medvetandet som medium
29
Till dialogiciteten hör citat, allusioner, parodi och imitation. Intertextuell forskning analyserar hur tidigare och samtida kontexter påverkar innebörden hos ord, fraser, symboler, motiv och teman.
Forskaren undersöker förhållandet mellan olika texter i ett och
samma medvetande — exempelvis författarens eller, som Barthes
(1977 s 148) föreslår, läsarens. Man skall dock inte förväxla metoden
med ett komparativt synsätt, vars syfte är att kartlägga genetiska
samband. Detta utesluter inte att man kan förena metoderna, såsom
till viss del har skett i föreliggande avhandling. Sammanfattningsvis
kan man konstatera att begreppet intertextualitet, som utgår från
Bachtin, har flera olika betydelser. Den ryske teoretikern använder
själv aldrig detta ord, utan talar genomgående om »den dolda dialogen». Föreliggande studie håller sig främst till Genettes terminologi
men använder även begrepp från Bachtin, Barthes och Bloom.
138
Olika stilkategorier
En allusion utvidgar en text genom att referera till främmande kontexter, som diktaren har tagit del av. Om överensstämmelsen är oavsiktlig, talar man om reminiscens. Gränsen mellan allusion och reminiscens kan ibland vara svår att dra.
Allusionen hänvisar till en sak, händelse, person, plats eller dylikt
på ett sätt som inte får någon förklaring i den primära texten, men
som diktaren förutsätter att läsaren kan förstå. Man skulle kunna
139
140
141
Jfr Allen, Intertextuality, 2010, s 12.
Litterära allusioner förekommer redan i Catullus’ (c87–54 f Kr) »Carmen LI» (uppl
1958 s 35), Vergilius’ (70–19 f Kr) Aeneis {Aeneiden} (c29–19 f Kr) och Dantes La Commedia {Den gudomliga komedin}. Med formuleringen »otium, Catulle, tibi molestum
est» {»Lättinglivet är dig till fördärv, Catullus»} förebrår sig den latinske diktaren i en
Sapfo-tolkning. Jfr Williams, Tradition and Originality, 1968, s 252; Gordon Williams,
Tradition and Originality in Roman Poetry, Oxford 1968, s 250. Se även Olof Lagercrantz, Från helvetet till paradiset: En bok om Dante och hans komedi, Stockholm 1964,
s 34; E N Tigerstedt, Dante: Tiden — Mannen — Verket, Stockholm 1967, s 163.
140
Se SAOB, Lund 1959, bd 22, sp R1032, sub verbum »reminiscens».
141
»Det er vel få som leser ordene ’tretti sølvpenger’, uten at tankene automatisk går
til Judas Iskariot, og dermed til hele Jesu lidelsehistorie», skriver Atle Kittang & Asbjørn Aarseth (1985 s 98) i en begreppsbestämning. Jfr Edfelts »Appassionata III» (ID
s 63): »Ännu äro trettio silverpengar/ bra att ha, förrådde galilé.» Metaforen pekar
inte bara mot ett sakled (personlig vinning) i samma dikt utan också mot en annan
text, i detta fall Matteusevangeliet, som tillägger att det är genom svek någon erhåller
138
139
30
Själens palimpsest
tänka sig att långtgående överensstämmelser uppstår mer eller
mindre slumpmässigt. Faktum är dock att de flesta yttranden vi hör
eller formulerar är »nya», det vill säga samma kombination av ord
har aldrig förekommit tidigare. Sannolikheten att ett genetiskt samband föreligger mellan texter är särskilt stor då verbala likheter uppträder i anslutning till ett gemensamt motiv eller stoffurval.
Har då Edfelt varit medveten om alla de möten mellan texter som
avhandlingen benämner som allusion eller dialog? Svaret beror i stor
utsträckning vilken aktiv roll man tilldelar det omedvetna. Jung beskriver i Man and His Symbols (1964 s 37) något som han kallar »cryptomnesia, or ’concealed recollection’» {»kryptomnesin eller ’det dolda
minnet’»}, som gör att man omedvetet kan efterbilda en främmande
text. Det är således möjligt att Edfelt omtolkat formuleringar och uttryck utan att ha varit fullt medveten om detta. Skalden ser en sådan
inverkan som en del av skapandeprocessen, såsom framgår av »Marginalia» (Horisont, våren 1943, s 31):
142
143
144
Det är en erfarenhet som varje författare får göra, att hans innersta intentioner aldrig riktigt kunna klargöras för utomstående. Ofta svävar
han nämligen själv i ovisshet om deras verkliga natur. Den skapande
akten är visserligen till en del medveten gärning: den rymmer ett konstruktivt element, har sin klart belysta intellektuella sida. Men i många
fall känner sig konstnären som ett sömngångaraktigt medium för
omedvetna impulser — låt sedan vara att han kan vara högst metodisk
i sin stilistiska utformning av dessa hemliga signalers innebörd.
Denna syn på skapandeprocessen kännetecknar även modernismen,
vars samband med psykoanalytiska tankegångar är välkänd. Freud
hävdar å sin sida att diktarna hade upptäckt det omedvetna före honom. Anförda citat av Edfelt anknyter även till Goethe, som i själv145
en förtjänst. I anförda exempel är det i första hand den verbala överensstämmelsen
som knyter den ena texten till den andra.
142
Man har räknat ut att det i engelskan skulle ta bortemot hundra miljarder århundraden att formulera alla tänkbara meningar bestående av 20 ord. Se Magnus Ljung &
Sölve Ohlander, Allmän grammatik, Lund 1971, s 9 f.
143
Rolf Torstendahl, Historia som vetenskap, Stockholm 1966, s 100.
144
Jfr Carl Gustav Jung, Själen och dess problem i den moderna människans liv, Stockholm
1936, s 101. I en uppsats från 1905 redogör Jung för begreppets ursprung: »Das Wort
Kryptomnesie stammt aus der französischen fachwissenschaftlichen Literatur.» Idem,
»Kryptomnesie», GW 1, Zürich 1966, s 110.
145
Se Inge Jonsson, Idéer och teorier om ordens konst: Från Platon till strukturalismen,
Lund 1971, s 159.
I. Medvetandet som medium
31
biografin Dichtung und Wahrheit {Dikt och sanning} (uppl 1985 s 621)
säger sig ha skrivit romanen Die Leiden des jungen Werthers {Den unge
Werthers lidanden} (1774) »einem Nachtwandler ähnlich» {»likt en
sömngångare»}. En liknande föreställning finns i Platons dialog Ἴων
{Ion} (534b; övers 1984 s 335), där Sokrates säger att »skalden är ett
lätt, vingat och heligt väsen; han kan ej dikta, förrän han blir gudaingiven och från sina sinnen, så att förnuftet viker bort; så länge som
det är kvar, är ingen i stånd att dikta eller profetera». Edfelts beskrivning av »konstnären som ett sömngångaraktigt medium» hyser även
viss släktskap med T S Eliots metod, enligt vilken diktaren måste stå i
förbindelse med sin tids skeende. Avhandlingens syfte har dock varit
att påvisa en medveten strategi.
146
Begreppet alludem
Minsta kommunikationsbärande beståndsdel i en allusion eller reminiscens kan man kalla för ett alludem.
En diktare har möjlighet att välja inte bara stavning, ord och syntax från främmande texter, utan också rytm, bildspråk, tematik och
komposition. Intertexter består av en eller flera sådana markörer,
som refererar till sammanhang, som läsaren förmodar har funnits i
diktarens medvetande vid den aktuella textens tillkomst. Samma
147
148
149
Jfr René Wellek, A History of Criticism: 1750–1950: The Later Eighteenth Century, Rev
ed, New Haven 1977, s 207: »Many times Goethe describes the creative process as
purely unconscious: he wrote works like a sleepwalker, ’instinctively, dreamily.’
Many times he asserts that ’true creative power is in the unconscious,’ that the ’artist
is born,’ that poetry is ’inspiration … genius.’» Jfr Freud, Traumdeutung, GS 2, Wien
1925, s 530.
147
Allen, Intertextuality, 2010, s 11.
148
Jag hämtar begreppet marker från Michael Riffaterre, Semiotics of Poetry, Bloomington 1978, s 12: »Significance is, rather, the reader’s praxis of the transformation,
a realization that it is akin to playing, to acting out the liturgy of a ritual—the experience of a circuitous sequence, a way of speaking that keeps revolving around a key
word or matrix reduced to a marker (the negative orientation whose semiotic index is
the frustration implied by vox clamans in deserto).
149
Min definition av alludem liknar till viss del begreppet allusion marker. Se Riffaterre, Semiotics of Poetry, 1978, s 12, 64, 65, 66. Jfr Pekka Tammi, Russian Subtexts in
Nabokov’s Fiction: Four essays, Tampere 1999, s 17, 120. Allusiva markörer aktiverar,
enligt Tammi, ett samspel mellan den primära texten och dess undertexter i läsarens
medvetande. Jfr Maija Könönen, »Four Ways of Writing the City»:I St. PetersburgLeningrad as a Metaphor in the Poetry of Joseph Brodsky, Helsinki 2003, s 25: »A literary
marker has several forms of manifestations; it can be a single word, a motif, a theme,
a fictional person or a characteristic of a typically Petersburg hero». Jfr Lagerroth,
146
32
Själens palimpsest
alludem kan referera till flera olika texter. I dessa fall är strukturen
polygenetisk. Liksom Kristevas ideologeme {ideologem} anknyter
alludemet både till den Andre och till en historisk eller social kontext.
Man kan även jämföra begreppet med Claude Lévi-Strauss’ (1908–
2009) teoribildning i Mythologiques (1964–71). Muntligt traderade berättelser består, enligt forskaren, av så kallade mythemes {mytem},
som i likhet med morfem och fonem får betydelse när man kombinerar dem enligt vissa mönster. Antropologens uppgift är, hävdar LéviStrauss, att upptäcka en underliggande grammatik.
Ibland består en intertext av ett enda alludem, men ofta innehåller
den flera markörer. Någon av dessa måste vara avsiktlig för att vi
skall kunna tala om dialogicitet. I annat fall har vi att göra med en
reminiscens eller rent tillfällig likhet. Hos Edfelt förekommer alludem
inom åtminstone följande sju huvudkategorier:
(1) Stavning: Ordet »gevalt» (»Dagsnyheter», AU s 9) förekommer
istället för tyskans Gewalt; »æra» (»Vinterord», HM s 25) ersätter
det normaliserade »era».
(2) Ordval: Uttrycket »trettio silverpengar» (»Appassionata III», ID
s 63) har en motsvarighet i Nya testamentet (Matteus 26:15, 27:3).
(3) Syntax: Formuleringen »Skria skall Kassandra» (»Söndagsfrid»,
VL s 21) har samma funktionella satsperspektiv som rubriken till
Eugene O’Neills drama Klaga månde Elektra (1931; övers 1933).
(4) Rytm: Metern i »Förklaringsberg» (HM s 75) går tillbaka på strukturer i Frödings »Atlantis» (1894 s 142) och Birger Sjöbergs »I Ditt
allvars famn» (1926 s 22).
(5) Bildspråk: Skogen blir en orgel (»Äreminne», ID s 56) i anslutning
till Baudelaire, Ola Hansson, Bo Bergman, Karlfeldt med flera.
(6) Tematik: Formuleringen »ljus i mörkret gror» (»Sång av män och
kvinnor», JÅ s 11), eller spegelvänt: »på ljusan dag skall alltid
följa natt» (»Vintern är lång», VL s 5), har tematiska motsvarigheter hos Stagnelius, Nietzsche med flera.
(7) Komposition: Olika typer av ascensions- och descensionsstrukturer
förekommer hos Dante, Goethe, Beethoven, Strindberg med flera.
150
151
152
153
Johannes Edfelt, 1993, s 236: »Egennamnet Sonja blir här ett markörord, genom att
denna Sonja har samma yrke som sin ryska namne.»
150
Se Tammi, Russian Subtexts in Nabokov’s Fiction, 1999, s 12, 36. Jfr Könönen, »Four
Ways of Writing the City», 2003, s 25.
151
Storey, Cultural Theory and Popular Culture, 2012, s 117.
152
Givna exempel är inte nödvändigtvis i sig själva alludem, utan främst bärare av
dessa, dvs allusioner. En allusion består av ett eller flera alludem.
153
Termen härrör från den s k Pragskolan, som bestod av språkforskare verksamma i
Prag under 1920- och 30-talet.
I. Medvetandet som medium
33
Dessa alludem får inte sällan en motsatt betydelse, såsom i uppmaningen »Du som går in, låt inte hoppet fara» (»Preludium», HM s 5),
vars hypogram i Dantes La Commedia (»Inferno» III:9) lyder: »Lasciate
ogne speranza, voi ch’intrate». Ju längre ned man kommer i listan
över kategorier, desto mer genomgripande är alludemet för diktens
struktur. Allusioner och reminiscenser anknyter normalt till kategori
(1)–(5). En litterär förebild hänför sig till kategori (4)–(7), som man
måste kombinera med ytterligare belägg för att skalden känt till texten. Detta belägg är ofta en allusion eller reminiscens. Allmänna
föreställningar, såsom arketyper, hänför sig till normalt till bildspråk
i kombination med tematik eller komposition.
Kategori (2), som avser ordvalet, kan man dela upp i följande fem
underordningar:
(a) Ordagrann likhet, såsom överensstämmelsen mellan ordet respektive sammansättningsledet »kantilena» (»Svedjeland», ID s 83;
Sjöberg, 1926, s 104).
(b) Translateral likhet, det vill säga översättningar mellan olika språk,
exempelvis »Dolk och gift» (»Purgatorium I», ID s 11) och »Gift
und Dolch» (Mozart, Die Entführung aus dem Serail {Enleveringen
ur Seraljen}; Goethe, Faust: Zweiter Theil {Faust: Andra delen},
v 5381), »Resten är tystnad» (»The rest is silence», HM s 61) och
»the rest is silence» (Shakespeare, Hamlet, V:2 v 363) eller »Det
ondas blommor» (AU s 65) och Les Fleurs du Mal (Baudelaire).
(c) Etymologisk likhet, exempelvis »fyr och flamma» (»Svedjeland»,
ID s 83) samt »Feuer und Flammen» {»eld och lågor»} (Schiller,
Kabale und Liebe {Cabale och kärlek} I:1; uppl 1945 s 312; övers 1821
s 8 f).
(d) Semantisk likhet hos ord som i övrigt är olika, exempelvis »vallfart» (»Förklaringsberg», HM s 75) och »pilgrimsfärd» (SandellBerg, 1885 s 269; Gullberg, 1933 s 19).
(e) Fonetisk likhet, exempelvis rimpar såsom »gatuvalv» — »skalv»
(»Getsemanegränd», HM s 53) respektive »hvalf» — »skalf» (Fröding, 1910, s 37) eller ordlekar, förvrängningar med mera, såsom
»Boas, feniciern» (»Haveri», ID s 54) och »Phlebas the Phoenician»
154
155
156
157
Jfr Arnold Norlinds rimmade tolkning: »Då hit du träder in, låt hoppet fara!»
Dante Alighieris Gudomliga Komedi: I. Inferno, Stockholm 1921.
155
Jfr Torstendahl, Historia som vetenskap, 1966, s 100.
156
Opera efter Johann Gottlieb Stephanies (1741–1800) libretto.
157
Jfr Martin Luthers tyska översättning av Der Psalter (83:15; uppl 1753), där det
heter: »Wie ein feuer den wald verbrennet, und wie eine flamme die berge anzündet»
{»Lik en eld som förbränner skog och lik en låga som avsvedjar berg»}.
154
34
Själens palimpsest
(Eliot, 1922 v 312); »Bestämmelse» (SR s 37) och »Stimme eines
jungen Seemanns» {»En ung sjömans röst»} (Wagner, Tristan und
Isolde {Tristan och Isolde}).
Det kan ibland vara svårt att dra en gräns mellan dessa underkategorier. Är exempelvis de båda uttrycken »fyr och flamma» (»Svedjeland», ID s 83) samt »Feuer und Flamme» en avsiktlig likhet, det vill
säga ett alludem, på det translaterala, etymologiska, semantiska eller
fonetiska planet? I avhandlingen förekommer oftast den sammanfattande termen verbal överensstämmelse. På motsvarande sätt kan man
dela in kategori (5), som avser bildspråket, i (a) metaforisk, (b) symbolisk likhet och så vidare. Ytterligare en komplikation uppstår när en
diktare använder en traditionell allegori som metafor, exempelvis
personifikationerna »Furcht» (Goethe, Faust: Zweiter Theil, v 5442) och
»Förfäran» (»Gavott», AU s 54). Parallellen mellan Goethe och Edfelt
är förvisso verbal (semantisk och fonetisk), men det faktum att substantiven är besjälade gör att vi har att göra med en mer djupgående
struktur. Givetvis är det inget som hindrar att ett alludem hör till
flera kategorier samtidigt. I ett taxonomiskt system har vi de övereller underordnade begreppen transtextualitet, intertext, dialogicitet,
allusion och alludem.
Till skillnad från litterära inriktningar vars grundtes är det antika
CίCησις {imitation}, tror Edfelt — liksom T S Eliot — på möjligheten
att förmedla mer än en mimetisk bild av verkligheten. Detta synsätt
även är grunden för Michael Riffaterres teori om hur semiotiska tecken referar till främmande kontexter. Den poetiska diskursen uppstår, enligt forskaren (1978 s 19), i förhållandet mellan ett ord och en
text eller mellan en text och en annan text. Riffaterre (s 4, 6, 8 ff, 13,
166) kallar denna typ av tolkning för σηCείωσις (semiosis). Det är
inte nödvändigt att lokalisera källorna, utan det räcker med att förutsätta att de finns (s 63 f). En sådan källa kallar forskaren (s 12) för paragram eller hypogram. Skriftlig kommunikation skiljer sig från
muntlig genom att stilen avviker från normal grammatik. För att förstå en dikt måste man, enligt Riffaterre (s 5), ersätta en mimetisk
158
159
160
161
162
Jfr Vergilius, Aeneiden VI:276, Oxford 1986, s 9: »Metus» {Fruktan, Rädsla}.
Jfr Erik Mesterton, »T S Eliots metod», Spektrum, årg 2 (1932), nr 3, s 52.
160
Allen, Intertextuality, 2010, s 115.
161
Jfr Michael Riffaterre, Semiotics of Poetry, Bloomington 1978, s 10: »Now the semiosis triumphs completely over mimesis, for the text is no longer attempting to
establish the credibility of a description.»
162
Jfr Allen, Intertextuality, 2010, s 124.
158
159
I. Medvetandet som medium
35
tolkning med en semiotisk, där olika strukturer anknyter till främmande texter. Läsarens modifierar sin förståelse genom det Riffaterre (s 5) kallar för retroactive reading:
163
As he works forward from start to finish, he is reviewing, revising,
comparing backwards. He is in effect performing a structural decoding: as he moves through the text he comes to recognize, by dint of
comparisons or simply because he is now able to put them together,
that successive and differing statements, first noticed as mere ungrammaticalities, are in fact equivalent, for they now appear as variants of the same structural matrix. The text is in effect a variation or
modulation of one structure—thematic, symbolic, or whatever—and
this sustained relation to one structure constitutes the significance.
Författaren skapar en dikt genom att transformera en så kallad matris, som är ett eller några få ord, till en längre parafras. Modellen
bestämmer, enligt Riffaterre (s 21), hur denna parafras skall se ut:
»The text in its complexity does no more than modulate the matrix.
The matrix is thus the motor, the generator of the textual derivation,
while the model determines the manner of that derivation.» Till modellen hör sådant som påverkar den färdiga strukturen, såsom stil,
genre och versmått. Modellen är således ett slags taktik, vars syfte är
att nå olika delmål.
Samtidigt är den poetiska diskursen ett redskap för att uppnå en
viss effekt. Till denna strävan att väcka känslor hör beskrivningen
av föremål, tillstånd och händelser, som T S Eliot i »Hamlet and His
Problems» (1919; uppl 1941 s 145) kallar för ett objektivt korrelat:
164
165
The only way of expressing emotion in the form of art is by finding an
»objective correlative»; in other words, a set of objects, a situation, a
chain of events which shall be the formula of that particular emotion;
such that when the external facts, which must terminate in sensory experience, are given, the emotion is immediately evoked.
Metoden handlar om att uppväcka känslor, snarare än att bara berätta (διήγησις) om dem. Denna estetik har, enligt Lagerroth (1993
Jfr Allen, Intertextuality, 2010, s 116.
Inom marknadsföring hör produkt, pris, påverkan och plats till taktiken, medan
värde, målgrupp och marknad hör till strategin. Se Kotler, Marketing Management,
2003, s 90, 111.
165
Jfr M H Abrams, The Mirror and the Lamp: Romantic Theory and the Critical Tradition,
New York 1953, s 14 ff.
163
164
36
Själens palimpsest
s 159), haft stor betydelse på trettiotalisten: »Liksom Eliot i bilderna
för torkan i Det öde landet har Edfelt i bilder för isande vinterköld i
Högmässa funnit det objektiva korrelatet för ångest och livsleda.»
Det splittrade formspråket
Det estetiska idealet har traditionellt varit en enhet mellan det sköna,
det goda och det sanna.
För Homeros (c700 f Kr) får ett gyllene spänne i Ὀδύσσεια {Odysséen} (XIX:225 ff; uppl 1908 s 235) sitt estetiska värde (det sköna) genom
att vara användbart (det goda) och genom att många detaljer överensstämmer med verkligheten (det sanna):
166
χλαῖναν Sορφυρέην οὔλην ἔχε δῖος Ὀδυσσεύς,
]διSλῆν· ἐν δ' ἄρα οἱ Sερόνη χρυσοῖο τέτυκτο]
αὐλοῖσιν διδύCοισι· Sάροιθε δὲ δαίδαλον ἦεν·]
ἐν Sροτέροισι Sόδεσσι κύων ἔχε Sοικίλον ἐλλόν,]
ἀσSαίροντα λάων· τὸ δὲ θαυCάζεσκον ἅSαντες,]
ὡς οἱ χρύσεοι ἐόντες ὁ Cὲν λάε νεβρὸν ἀSάγχων,
αὐτὰρ ὁ ἐκφυγέειν CεCαὼς ἤσSαιρε Sόδεσσι.
{Konung Ulysses var klädd i en dubbelmantel av ylle, ]
purpurfärgad och skön, och den hade ett gyllene spänne,
]häktad med hylsor två, som var framtill ett mästerligt konstverk: ]
med framfötterna höll där en hund en sprattlande hjortkalv, ]
medan han bet i hans spräckliga skinn, och alla med häpnad ]
sågo de djuren av guld, den ene så ivrig att döda,
]medan den andre med sprattlande ben försökte att undfly.}
Det sköna, det goda och det rätta har på liknande sätt en central betydelse hos Platon (427–347 f Kr), som i Φαίδων {Faidon} (65d, 75c f;
övers 2000 s 225, 241) skildrar hur Sokrates har bestämt sig för att
stanna i Athen och tömma giftbägaren, eftersom denne anser det rättare och skönare än det goda att fly. I modern tid föreligger, enligt
Barthes (1953 s 87; övers 1966 s 43), en splittring mellan det sanna och
triadens båda övriga begrepp, eftersom industrialismens arbetsfördelning tvingar diktaren att ta ställning för den ena eller andra sociJfr Götz Pochat, Estetik och konstteori: En översikt: I — Antiken till renässansen, Stockholm 1981, s 11 f. Jfr Platon, »Det sjunde brevet», Skrifter, i svensk tolkning av Claes
Lindskog, Reviderad och kommenterad av Holger Thesleff, fjärde delen, s 521;
»Parmenides», ibid, s 400, 408.
166
I. Medvetandet som medium
37
ala verkligheten, det vill säga delta i en klasskamp. Genom formspråket är författaren knuten till historien med dess icke-socialistiska värderingar och blir därför »la proie d’une ambiguité, puisque sa conscience ne recouvre plus exactement sa condition» {»offer för en kluvenhet eftersom hans samvete inte längre till punkt och pricka täcker
hans situation»}. Det naturtrogna är inte längre liktydigt med det
sköna och ter sig inte odelat som det högsta goda. Etik och estetik blir
på detta sätt utbytbara begrepp.
Det splittrade medvetandet är en metafor, som även förekommer
hos romantikerna, som ville kontrastera sin estetik mot antiken. Bachtin (1972 s 60 f; övers 2010 s 47) stödjer sig på en artikel av A[natolij]
V[asiljevitj] Lunatjarskij (1875–1933), när han senarelägger denna
splittring och hävdar att »den ytterst skarpa motsägelsefullheten i
Dostojevskijs epok, den unga ryska kapitalismens epok», samverkade
med en inre kluvenhet hos författaren, som vacklade »mellan en revolutionär materialistisk socialism och en konservativ […] religiös
världsåskådning». Denna dialektik gav upphov till en ny romanform:
167
Достоевского как социальной личности, его личная неспособность
принять определенное преологическое решение, сами по себе
взятые, являются чем-то отрицательным и исторически преходящим, но они оказались оптимальными условиями для создания
полифонического романа, «той неслыханной свободы «голосов» в
полифонии Достоевского», которая, безусловно, являается шагом
вперед в развитии русского и европейского романа.
{De ytterst skarpa motsättningarna i den unga ryska kapitalismen och
kluvenheten hos Dostojevskij som social person, hans oförmåga att
fatta ett bestämt ideologiskt beslut, är i sig något negativt och historiskt övergående, men visade sig också vara optimala betingelser för
skapandet av den polyfona romanen, »den oerhörda friheten hos ’rösterna’ i Dostojevskijs polyfoni», vilket onekligen innebär ett steg
framåt i den ryska och europeiska romanens utveckling.}
168
Leonid Grossman (1888–1965; 1925 s 174 f) hävdar — här citerad efter
Bachtin (uppl 1972 s 22 f; övers 2010 s 21) — att en formens splittring
gör sig gällande hos Dostojevskij:
Jfr Ludwig Wittgenstein, »Tractatus logico-philosophicus», Schriften 1, Frankfurt
am Main 1969, s 80, avsn 6.421: »Ethik und Aesthetik sind Eins.»
168
Michail Bachtin, Dostojevskijs poetik, Översättning: Lars Fyhr & Johan Öberg, Gråbo
2010 (1991), s 47. Jag återger översättningen med en mindre justering i överensstämmelse med det ryska originalet.
167
38
Själens palimpsest
Вопреки исконным традициям эстетики, требующей соответсвия
между материалом и обработкой — предполагающей единство и,
во всяком случае, однородность и родственность конструктивных
элементов данного художественного создания, Достоевский сливает противоположности. […] Вот почему книга Иова, Откровение
св. Иоанна, евангельские тексты, Слово Симеона Нового Богослово, все, что питает страницы его романов и сообщает тон тем или
иным его главам, своеобразно сочетается здесь с газетой, анекдотом, пародней, уличной сценой, гротеском или даже памфлетом.
{I strid med estetikens uråldriga traditioner, som kräver en överensstämmelse mellan material och bearbetning — som förutsätter enhet
eller i varje fall homogenitet och släktskap mellan de konstruktiva
elementen i en given konstnärlig skapelse — sammansmälter Dostojevskij motsatser. […] Det är därför som Jobs bok, Johannes uppenbarelse, evangelierna, Simon den nye teologens ord, allt som ger näring
åt sidorna i hans romaner och ton åt det eller det av hans kapitel, här
på det mest originella sätt kombineras med tidningen, anekdoten, parodin, gatuscenen, grotesken eller till och med pamfletten.}
169
Bachtin (uppl 1972 s 25; övers 2010 s 22 f) utvecklar Grossmans teori
och menar att uppfattningen om hur »Dostojevskij sammansmälter
motsatser» på det stora hela är riktig, men att forskaren inte har förstått konsekvenserna av sitt resonemang. Bachtin hävdar, till skillnad
från Grossman, att den dialogiska strukturen hos Dostojevskij inte
ingår i ett och samma medvetande, såsom vi är vana vid från äldre
litteratur, utan uppnår en estetisk enhet först på en högre, polyfon
nivå. Flera självständiga medvetanden kännetecknar på detta sätt
Dostojevskijs prosa:
На самом деле несовместимейшие элементы материала Достоевского распеделены между несколькими полноправными сознаниями, они даны не в одном кругозоре, а в нескольких польных и
равноценных кругозорах, и не материал непосредственно, но эти
миры, эти сознания с их кругозорамы сочетаются в высшее единство, так сказатъ, второго порядка, в единство, так сказать, второго
порядка, в единсто полифонического романа.
{I själva verket är de helt oförenliga elementen i Dostojevskijs material
fördelade på flera världar och på flera fullvärdiga medvetanden, de är
inte framställda inom en och samma synkrets utan inom flera fullvärdiga och likvärdiga synkretsar, och det är inte det omedelbara materialet utan dessa världar, dessa medvetanden med sina synkretsar som
kombineras i en högre enhet av så att säga andra ordningen, i den polyfona romanens enhet.}
169
Jfr Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 236.
I. Medvetandet som medium
39
Enligt Bachtin (1972 s 45; övers 2010 s 36) liknar Dostojevskijs pluralistiska värld en kyrka eller »en de icke sammansmälta själarnas gemenskap, där både syndare och rättfärdiga kommer samman» (»общение песлиянных душ, где сойдутся и грешники и прведники»).
Samtidigt finns en parallell till Dante, »där flerskiktigheten förflyttas
till evigheten, där det finns obotfärdiga och ångerfulla, dömda och
frälsta» (»где многопланность переносится в вечность, где есть
нераскаянные и раскаявшиеся, осужденные и спасенные»).
För Bachtin kan bara romangenren vara polyfon litteratur. Baudelaires diktsamling Les Fleurs du Mal {Det ondas blommor} (1857), som
ifrågasätter föreningen av gott och skönt, rymmer dock ett slags polyfont medvetande. Enligt Michel Brix (2001 s 6) bryter skaldens estetik
med den platonska idealismen: »The Baudelairean aesthetic […] is
founded on the denial of the equivalence of the Beautiful—the Good:
so even the title of the 1857 collection affirms the link which exists
between Beauty—the flowers—and Evil.» Brix (2001 s 8) ställer därefter följande retoriska fråga:
170
But if Baudelaire is not a Platonist, what then is he? He belongs to a
line of creative artists who, faced with Hugolian romanticism, developed an original aesthetic, born out of opposition to the Platonist or
idealist system.
Även T S Eliots ansluter sig till en polyfon estetik, när han förenar
motstridiga begrepp i The Waste land (1922).
Hans Ruin (1935 s 283) hävdar att vissa diktare har kommit att
närma sig mystikerns längtan efter ett uppgående i det gudomliga.
Forskaren skiljer mellan hypnotiskt och intellektuellt innehåll och
återger, såsom exempel på den sistnämnda, inte i lika hög grad enhetssträvande varianten, Edfelts »Lottdragning» (HM s 33). Därmed
förbiser Ruin (s 281 f) dock skaldens polyfoni. Sten Selander gör en
liknande distinktion, när han i en anmälan (SvD 25/10 1939) av Vintern är lång säger att den »stora dikten sammansmälter […] motsatserna» och inte bara »ställer dem […] emot varandra». Edfelt bemöter
denna typ av kritik i »Marginalia» (Våren 1943, s 33):
171
Jfr Allen, Intertextuality, 2010, s 26.
Jfr Culler, Structuralist Poetics, 2002, s 201: »The concept of totality is central
because it is only in these terms that one can define the action of modern poetry: the
failure to realize, except momentarily and tenuously, the continuity promised by
formal patterns.»
170
171
40
Själens palimpsest
Det tillhörde en annan epok än vår att så sammansmälta dessa bilder
att de gåvo intrycket av en åtminstone ytligt sett organisk helhet och
enhet. En nutida konstnär, i rapport med sin tid och dess skeende, kan
inte skapa efter dessa föråldrade principer. Samstämmigheten, de
likartade associationernas samklang måste i hans verk vika för en de
inhomogena begreppens sammanflätning, en motsatsernas estetik.
Folke Isaksson (1960 s 397) resonerar på liknande sätt:
Denna strävan mot en hemlig ort, »där all splittring blir till enhet», har
alltid varit stark hos Johannes Edfelt, så stark att man skulle vilja kalla
honom en mystique manqué, en outlöst mystiker. Han vet som mystikern, att man måste utplånas för att förvandlas. […] Men också splittringen i världen fyller Johannes Edfelt med förundran. Den är det slagfält där människor våndas, och från en sådan komplikation kan en diktare inte bortse. Därför avstår han från unio mystica, föreningen som
ger helhet och frid.
Edfelt (1943 s 32) anser att den gamla världsbilden hade sin grund i
epokens »idylliskt liberalistiska framstegstro»:
172
En tidigare estetik, byggd på en annan, enhetligare och troskyldigare
världsbild än den som står den nutida människan till buds, eftersträvade det harmoniskt sköna. Vår tid, som till sitt väsen är dunkel och
normlös, kan inte gärna omfatta en sådan teori. Hur skulle det vara
möjligt att av en konstnär i våra dagar begära ett välbalanserat, ett
»harmoniskt» skönt verk? Det är en psykologisk orimlighet.
Enligt Jung (1964 s 23) är nutidsmänniskans splittring en följd av att
hennes psyke inte är i harmoni (»it is one of the curses of modern
man that many people suffer from this divided personality»). Varje
ideal har en skuggbild, som jaget måste förlika sig med. En manifestation av denna arketyp är Mefistofeles. För den moderna människan
kan Skuggan vara Hamlets ångest eller det onda i Les Fleurs du Mal.
Resultatet av allt detta blir en text som, i likhet med René Magrittes
(1898–1967) surrealistiska konst, handlar om sina egna förutsättningar. På motsvarande sätt uppstår hos konstnären Maurits Cornelis
173
174
Uttrycket kommer från Edfelt, »Lyrisk stil», 1941, s 305.
Carl Gustav Jung beskriver problematiken såsom »a neurotic dissociation» hos
individen. Idem, »Approaching the unconscious», Man and His Symbols, Carl G Jung
et al (red), London 1964, s 49.
174
Jfr Olsson, Den okända texten, 1987, s 132 f. Jfr Culler, Structuralist Poetics, 2002,
s 207: »Another convention of a different kind, especially useful in the case of ob172
173
I. Medvetandet som medium
41
Escher (1898–1972), matematikern Kurt Gödel (1906–78) och kompositören Johann Sebastian Bach (1685–1750) det som Douglas R
Hofstadter (1979 s 10) kallar en »sällsam slinga», det vill säga en bild
av evigheten och en process ad infinitum:
The »Strange Loop» Phenomenon occurs whenever, by moving upwards (or downwards) through the levels of some hierarchical system,
we unexpectedly find ourselves right back where we started.
Orsak och verkan blir på detta sätt simultana förlopp. Någonting liknande utmärker, enligt Bachtin (1972 s 48; övers 2010 s 38), Dostojevskij, som, i motsats till Goethe, försöker »uppfatta etapperna i deras
samtidighet, att dramatiskt sammanställa och konfrontera dem och inte
lägga ut dem i en evolutionär räcka».
175
Traditionens betydelse
Gunnar Helén (1946 s 286) framhåller Birger Sjöbergs individuella
själssplittring. Där expressionisten utgår från egna erfarenheter tycks
Edfelt skriva i överensstämmelse med T S Eliots opersonlighetsdoktrin, det vill säga »with a feeling that the whole of the literature of
Europe from Homer and within it the whole of the literature of his
own country has a simultaneous existence and composes a simultaneous order» (1917; uppl 1941 s 14).
Mats Jansson (1991 s 55 f) hävdar att Edfelt (GHT 23/12 1931) var
bland de första i Sverige att nämna Eliot i tryck. Den svenske skalden
anknyter även till essän »Tradition and the Individual Talent» (1917;
uppl 1941 s 19 f), där Eliot menar att en diktare bör ge ord åt sin samtid, snarare än att skildra individuella upplevelser:
176
scure or minimal poems where the fact that they are presented as poems is the one
thing we can be certain of, is the rule that poems are significant if they can be read as
reflections on or explorations of the problems of poetry itself.»
175
På ryska: »Достоевский, в противоположность Гете, самые етапы стемился
воспринять в их одновременности, драматически сопоставить и противопоставить их, а не вытянуть в становящийся ряд».
176
Paradoxalt hävdar Urpu-Liisa Karahka att Edfelts allusionsteknik härrör från
intryck av Sjöberg. Idem, »Studier i Johannes Edfelts stilutveckling», 1965, s 125.
42
Själens palimpsest
The point of view which I am struggling to attack is perhaps related to
the metaphysical theory of the substantial unity of the soul: for my
meaning is, that the poet has, not a «personality» to express, but a particular medium, which is only a medium and not a personality, in
which impressions and experiences combine in peculiar and unexpected ways. Impressions and experiences which are important for the
man may take no place in the poetry, and those which become important in the poetry may play quite a negligible part in the man, the
personality.
Lagerroth (1993 s 156) framhåller hur Eliot skapade ett nytt traditionsbegrepp. Enligt Landgren (1979 s 30 f, 33) har Edfelt stiftat bekantskap med denna poetik genom Erik Mestertons introduktion i
tidskriften Spektrum (1932, nr 3, s 41–53) samt genom F[rancis] O[tto]
Matthiessens studie The Achievement of T. S. Eliot: An Essay on the Nature of Poetry (1935). Landgren (s 106 ff) hävdar att Edfelt på liknande sätt förknippar »de tre realitetsnivåerna naturen, själen och
historien». Kombinationen av simultana förlopp erinrar även om
Baudelaires sonett »Correspondances» {»Korrespondenser»} (uppl
1942 s 9) med dess betydelse för symbolismens estetik. Baudelaire
åsyftar emellertid, enligt Brix (2001 s 6), endast sådant som »Les parfums, les couleurs et les sons» {»dofterna, färgerna och ljuden»}:
177
178
the title is indeed Swedenborgian, but the content of the poem quashes
such a rapprochement. […] The spectacle of nature finds equivalents in
a supernatural world, but surnaturel for Baudelaire is not synonymous
with céleste or divin.
Freuds beskriver i Die Traumdeutung (1900) hur drömarbetet sätter
samman oförenliga komponenter till en polyfon helhet. Detta sker
genom två processer, som han kallar die Verdichtung {förtätningen}
(GS 2 s 278 ff), som gör drömmens manifesta innehåll mer komprimerat än dess latenta förklaring, och die Verschiebung {förskjutningen}
(s 304 ff), som är drömcensurens arbete med symboler. Jung (1964
s 47) menar att Freud var först med att upptäcka »arkaiska lämning179
Jfr Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 157.
Edfelt tolkade även dikter av Eliot vid 1930-talets mitt: »Triumfmarsch», Karavan
vol 3 (1935), s 24 f; »Ögon som sist jag såg i tårar», »Klockan fyra blåste det upp till
storm», OoB, årg 45 (1936), s 164.
179
Julia Kristeva anknyter i sin litteraturteori till Freuds hypotes om förtätning och
förskjutning. Hon menar att dessa processer, tillsammans med intertextualitet (eller
transponering), även ingår i semiotiken. Se Allen, Intertextuality, 2010, s 52 f.
177
178
I. Medvetandet som medium
43
ar» i drömmar och att detta fick betydelse för hans egen teori om
medfödda föreställningar. Lärjungen (s 69) beskriver förhållandet
mellan instinkter och arketyper på följande sätt:
180
What we properly call instincts are physiological urges, and are perceived by the senses. But at the same time, they also manifest themselves in fantasies and often reveal their presence only by symbolic images. These manifestations are what I call the archetypes.
Gaston Bachelard (1947 s 5; övers 1991 s 24) anser däremot att de
sanna arketyperna de fyra elementen:
Pour qu’une rêverie se poursuive avec assez de constance pour donner
une œuvre écrite, pour qu’elle il faut qu’elle trouve sa matière, il faut
qu’un élément matériel lui donne sa propre substance, sa propre règle,
sa poétique spécifique.
{För att ett drömmeri skall fortgå med en sådan beständighet att det
utmynnar i ett skrivet verk, för att det inte blott skall vara fördrivandet
av en flyktande stund, måste drömmeriet finna sin materia, ett materiellt stoff ge det sin egen substans, sina egna regler, sin specifika poetik.}
Enligt Northrop Frye (1957 s 134) är det gemensam livserfarenhet
som gör att olika individer strukturerar omvärlden på liknande sätt:
»[t]he structural principles of literature […] are to be derived from
archetypal and anagogic criticism, the only kinds that assume a larger
context of literature as a whole.» Frye (1957 s 132) hävdar att en diktares originalitet inte gör denne mindre konventionell:
181
The possession of originality cannot
drives him further into convention,
which seeks constantly to reshape
which works through its geniuses
through minor talents for mutation.
make an artist unconventional; it
obeying the law of the art itself,
itself from its own depths, and
for metamorphosis, as it works
Jfr Sigmund Freud, Vorlesungen zur Einführung in die Psychoanalyse, GS 7, Wien
1924, s 203: »Wir haben gesagt, daß sie [die Traumarbeit] auf Zustände unserer intellektuellen Entwicklung zurückgreift, die wir längst überwunden haben, auf die Bildersprache, die Symbolbeziehung, vielleicht auf Verhältnisse, die vor der Entwicklung unserer Denksprache bestanden haben. Wir nannten die Ausdrucksweise
der Traumarbeit darum eine archaische oder regressive.»
181
Jfr Atle Kittang & Asbjørn Aarseth: Lyriske strukturer: Innføring i diktanalyse, Oslo
1985, s 198.
180
44
Själens palimpsest
Detta synsätt överensstämmer i viss mån med T S Eliots uppfattning i
»Tradition and the Individual Talent» (1917; uppl 1941 s 14):
We dwell with satisfaction upon the poet’s difference from his predecessors, especially his immediate predecessors; we endeavour to find
something that can be isolated in order to be enjoyed. Whereas if we
approach a poet without this prejudice we shall often find that not
only the best, but the most individual parts of his work may be those
in which the dead poets, his ancestors, assert their immortality most
vigorously. And I do not mean the impressionable period of adolescence, but the period of full maturity.
Matthiessen (1935 s 23) anför både detta och följande citat ur »Philip
Massinger» (1920), som ingår i Selected Essays (1932; uppl 1941 s 206):
Immature poets imitate; mature poets steal; bad poets deface what
they take, and good poets make it into something better, or at least
something different. The good poet welds his theft into a whole of feeling which is unique, utterly different from that from which it was
torn; the bad poet throws it into something which has no cohesion. A
good poet will usually borrow from authors remote in time, or alien
in language, or diverse in interest.
Syftet med föreliggande studie har varit att belysa hur Edfelt, utifrån
Eliots och Pounds estetik, skapar ett litterärt värde genom att förhålla
sig till olika intertexter och kontexter.
I. Medvetandet som medium
45
Diskussion och sammanfattning
»M
förklarar för de teoretiska
förutsättningarna för en analys av Edfelts intertexter.
Målsättningen har varit att studera olika strategier,
som skalden använder för att skapa ett litterärt värde. Tradition och
modernism är i detta sammanhang två uppsättningar spelregler, som
bygger på konvention respektive förnyelse.
Till den litterära formen hör, enligt Barthes (1953), språk, stil och
formspråk. Det sistnämnda är ett slags positionering, som förenar ett
författarskap med ett annat. Bloom (1973) menar att två drivkrafter
styr en diktare: viljan att efterlikna en förebild och oviljan att plagiera.
Det sistnämnda orsakar ångest, som gör att diktaren förtränger sina
influenser. Föreliggande avhandling hävdar dock att intertextualitet
till stor del är medvetna strategier (formspråk), som inverkar på taktiska element såsom versmått, bildspråk och allusioner (stil).
Inledningen introducerar även begreppet alludem, som är den
minsta kommunikationsbärande enheten i en intertext. Alludemen är
referenser som en läsare kan anta fanns i diktarens medvetande vid
den aktuella textens tillkomst. Begreppet fungerar som ett hjälpmedel
för att särskilja förebilder från allusioner. Dessa minsta beståndsdelar
kan man dela in i kategorier utifrån stavning, ordval, grammatik,
rytm, bildspråk, tematik och komposition.
En allusion anknyter till ordval, grammatik, rytm eller bildspråk i
en främmande text, medan en förebild snarare utgår från rytm, bildspråk, tematik eller komposition. Den komparativt inriktade forskaren måste dock belägga påverkan med hjälp av andra kontexter. En
tredje form av intertext, vid sidan om förebild och allusion, är allmänna föreställningar, såsom arketyper och klichéer, som anknyter
till bildspråk, tematik och komposition i en diskurs.
46
EDVETANDET SOM MEDIUM»
Själens palimpsest
II. Drömmen
om historien
»Palimpse'st […] Genom användande af lämpliga kemikalier är det
möjligt att ånyo bringa den ursprungliga skriften i dagen, så att den
kan åtminstone delvis dechiffreras […].»
(Nordisk familjebok, uppl 1914, bd 20, sp 1319)
Antika intertexter
V
1941, SAMMA år som Tyskland invaderade Jugoslavien
och Grekland, betonar Edfelt i »Poeten och samtiden» (1941
s 59) nödvändigheten av att tro på »den kulturella utvecklingens kontinuitet» med dess humanistiska värden. Denna programförklaring erinrar om T S Eliots estetik, och är, såsom vi skall se,
en form av differentiering från andra författarskap.
För en samtida konstnär gäller, enligt Edfelt, att skapa utrymme åt
en »hemlig motståndskraft», även om vi lever »vid en brant»:
ÅREN
182
183
184
Den egentliga hellenska odlingen levde ett förtunnat reflexliv som hellenistisk aftonrodnad; men övertogs inte sedermera, långt senare,
mycket av det sant hellenska arvet som ferment i yngre kulturkretsar?
Det livskraftiga i vår egen tids kultur, som nu hotas av barbariet under
maskincivilisationens mask, kan gå en liknande omvandling till mötes.
I »Osynligt land» (SR s 85), som manuskriptet daterar till »3–4/3
1940», heter det:
185
Tyskland och Italien ockuperade Jugoslavien den 6 april 1941, samtidigt som
Grekland kapitulerade, sedan italienarna hade fått hjälp av tyska trupper. Fascister
regerade från 1922 i Italien och nazister från 1933 i Tyskland, som efter 1939 även
innefattade västra Polen, Tjeckoslovakien och Österrike. I Spanien slutade inbördeskriget 1936–39 med att general Francisco Franco kom till makten som enväldig diktator. Totalitära regimer dominerade även i Östeuropa och Mindre Asien.
183
I sitt inträdestal till Svenska Akademien skildrar Edfelt tidsklimatet med tonvikt
på 1930-talets mitt: »Diktaturernas sadelfasthet var ett faktum, en ansenlig del av den
europeiska kontinenten låg under deras järngrepp, våldsideologierna utbredde sig
alltmera och de bålstora krigiska parollerna omsattes snart i handling och resulterade
i erövringståg.» Idem, Erik Lindegren: Inträdestal i Svenska Akademien, Stockholm 1969,
s 5.
184
Jfr Kotler, Marketing Management, 2003, s 315: »The task of positioning is to deliver
a central idea about a company or an offering to the target market. […] Differentiation goes beyond positioning to spin a complex web of differences characterizing that
entity.»
185
Landgren, De fyra elementen, 1979, s 119.
182
II. Drömmen om historien
49
Långt från kommandoropen,
långt från städer i brand,
långt från krevaden och gropen
ligger det, själens land.
Skottet och skriket som sargar,
kniven som sönderskär
den som blev varg bland vargar,
finner du inte där.
Men kring syster och broder,
födda till underbar
utsikt vid blanka floder,
bräcker morgonen klar.
Stundom en avglans faller
också till oss — så blond,
att den kan utplåna galler,
sträckbänk och dödstillstånd!
Dikten anknyter både till judiska föreställningar om det utlovade
landet (5 Mos 1:8) och till Platons idévärld. Formuleringar som
»kommandoropen», »städer i brand», »krevaden och gropen» åsyftar
tidsläget, samtidigt som »själens land», »syster och broder», »floder»
och »morgonen» alluderar på religiös väckelse. Vid sidan om arketyperna den unge hjälten, den okända kvinnan och den gamle mannen
förekommer den okände mannen eller Skuggan: »den som blev varg
bland vargar,/ finner du inte där». Under decenniet var det lätt att
associera till Benito Mussolini (1883–1945), Hitler eller Francisco
Franco (1892–1975).
Edfelt skildrar ofta en kosmopolitisk miljö. För detta syfte använder han bland annat citat på originalspråk. Förutom latin kan vissa
ord vara på engelska, tyska, italienska, ryska eller franska. Sådana fragment fyller samma funktion som traditionella teman och
symboler; de är en påminnelse om vår kulturs anor. Liksom Vergilius
i Dantes La Commedia {Den gudomliga komedin} tjänstgör de samtidigt
186
187
188
189
190
191
Jfr Åström, Johannes Edfelt och antiken, 1989, kap »Några grekiska och latinska ord i
Edfelts poesi och prosa», s 135–217.
187
»The rest is silence» (HM s 61).
188
»gespenster» (»Jordisk kris», AU s 18); »Gepäck» (»Resumé», AU s 60); »Das gibt’s
nur einmal», »So ist das Leben» (»Vad ska en fattig flicka göra?» HM s 21); »lieber
Knabe» (»Imago», HM s 73); »Heiliger Dankgesang I–V» (HM s 87 ff).
189
»con amore» (»Getsemanegränd», HM s 53); »Intermezzo I–II» (ID s 69 ff).
190
»Ukasen» (»Student 23», HM s 15); »nagajkor» (»Brödraskap», ID s 64).
191
»Garçon» (»Intermezzo II», ID s 71).
186
50
Själens palimpsest
som vägvisare i underjorden. Detta gäller exempelvis »Numen adest»
(HM s 65), som är ett citat från Ovidius’ (43 f Kr – c18 e Kr) skrift Ars
amatoria {Kärlekskonsten} (1:640; uppl 1947 s 56), där det heter: »innocue vivite: numen adest» {»Lev oförvitligt — Gud är närvarande»}.
Uttrycket »Sic transit…» {»Så förgår…»} i »Nu sopar dödens kvast»
(ID s 81) har samma innebörd som devisen »memento mori» {»minns
att du är dödlig»} och förekommer i Thomas a Kempis (c1380–1471)
andaktsbok Imitatio Christi {Kristi efterföljelse} (1425). »Pater sancte, sic
transit gloria mundi» {»Helige Fader, så förgår all världens härlighet»}, heter det likaledes i en så kallad pontifikal (liturgisk bok) från
1488, som den romersk-katolske biskopen Augustinus Patricius
(1435–c1495) sammanställde. I »Intermezzo II» (ID s 71) finns, för att
ytterligare belysa betydelsen av klassiska idiom, dateringen »post
Christum natum» {»efter Kristi födelse»}. Rubriken »Requiescat» (SR
s 31) syftar på formuleringen Requiescat in pace {Vila i frid}.
192
Palimpsest och paradox
Edfelts lyrik anknyter ofta till historien och den antika litteraturen.
Dessa inslag blir här ett levande förflutet.
Mesterton (Spektrum 1932, nr 3, s 51) förknippar, enligt Landgren
(1979 s 33), felaktigt Eliots mytiska metod med det kollektivt omedvetna. För Edfelt är anknytningen till psykoanalysen en viktig strategi. Bloom (1997 s 14, 49 ff) kallar denna typ av felläsning för tessera,
som innebär att lärjungen placerar en äldre dikt i ett nytt sammanhang. Den grammatiska ytstrukturen (syntaktiskt alludem) i formuleringen »Skria skall Kassandra» (huvudverb + modalt hjälpverb +
mytologiskt egennamn) i »Söndagsfrid» (VL s 21) alluderar på rubriken till Eugene O’Neills (1888–1953) dramatrilogi Mourning Becomes
Electra {Klaga månde Elektra} (1931; övers 1933), där huvudverbet likaledes är tema i satsen, medan hjälpverbet och namnet blir rema. Den
193
194
»INNOCUE VIVITO: NUMEN ADEST [sic]» var Carl von Linnés (1707–78) valspråk, som
står i versaler ovanför dörren till ett av rummen i hans Hammarby i Uppsala.
193
Översensstämmelsen gäller det funktionella satsperspektivet, som är ett begrepp
från Pragskolan (inom lingvistiken) och avser detsamma som tema-remastruktur.
194
»Tema» är, enligt en linjär definition, det som kommer först i satsen, medan
»rema» är allting annat. En kontextuell definition anger »tema» som känd information och »rema» som ny information. För att undvika sammanblandning med det
litteraturteoretiska begreppet »tema» i betydelsen ledmotiv använder jag termen
192
II. Drömmen om historien
51
nordamerikanske dramatikern var vid denna tidpunkt aktuell efter
att ha mottagit nobelpriset i litteratur 1936. Klaga månde Elektra hade
den 29 mars 1933, i Olof Molanders (1892–1966) regi och med Edvin
Adolphson (1893–1979) i en av huvudrollerna, premiär på Dramatens
stora scen i Stockholm, där pjäsen gick 27 gånger. Liksom den trojanska sierskan, vars spådomar om olycka ingen trodde på, hör prinsessan Elektra till det mytologiska stoff Aischylos (525–456 f Kr) använde för dramatrilogin Ὀρέστεια {Orestien}. O’Neill flyttar dessa
händelser till tiden för amerikanska inbördeskriget och ger intrigen
djuppsykologisk allmängiltighet, när han låter dolda drifter bryta ned
huvudpersonerna.
Andra intertexter, som Edfelt har hämtat från antika tragöder,
såsom Aischylos, Sofokles (497–406 f Kr) och Euripides (480–406
f Kr), är uttrycken »modermord» i »Blodförgiftning» (VL s 42) och
»Iokastes skri» i »Se människan…» (VL s 50), där egennamnet avser
kung Oidipus mor och maka. Liksom Freud förknippar Edfelt den
grekiska tragedin med det omedvetna, när han alluderar på Elektra i
»Blodförgiftning». Även föreställningen om de fyra kroppsvätskorna
härrör från antiken: »Ont är vårt blod, där svarta safter svalla:/ berett
till allt, berett till modermord.» Inom den tidiga grekiska läkekonsten
antog man att olika hälsotillstånd liksom personlighet och handlingar
berodde på blandningen av blod, slem, gul och svart galla, som
195
196
197
198
199
200
»topik» i motsats till »kommentar» (från engelskans topic och comment) i beskrivningen av satsen »Dolk och gift är lösen här på orten» i »Purgatorium I» (ID s 11), där
både satsperspektivet och det litterära temat alluderar på Goethe.] I avhandlingen
använder jag termen »topikalisering» för att beskriva att något kommer först i satsen.
195
Enligt manuskriptet tillkom »Söndagsfrid» den »21 aug. 1938». Se Landgren, De
fyra elementen, 1979, s 99.
196
Se Rollboken, http://www.dramaten.se/dramaten/medverkande/Rollboken/. Jfr
Teater i Stockholm, Umeå 1982, s 98.
197
Enligt antik mytologi var kung Agamemnon av Mykene och Argos gift med prinsessan Klytaimnestra av Sparta, som han hade tre barn med: Orestes, Elektra och
Ifigenia. Under Agamemnons fälttåg till Troja förförde Aigisthos hans hustru. Efter
kungens återkomst till Mykene konspirerade Klytaimnestra och hennes älskare mot
Agamemnon, som de mördade. Detta ledde till att Orestes, eggad av systern Elektra,
hämnades sin far genom att döda både drottningen och Aigisthos, som nu var hennes make. De grekiska dramerna ställer det fruktansvärda brott som modersmordet
utgör mot blodshämndens heliga plikt, och efter dådet förföljer hämndgudinnorna,
de så kallade erinnyerna, Orestes.
198
Se även »Horoskop» (SR s 52): »Kassandra/ ger upp sitt rop förskräckt!»
199
Platon, »Staten», Skrifter, Bok 3, 2003, 444d, s 198: »Men att skapa hälsa är att ordna
kroppens element så att de kontrollerar och kontrolleras av varandra enligt en naturlig ordning, och att skapa sjukdom är att ordna dem så att en del styr eller styrs av en
52
Själens palimpsest
utgick från organen hjärta, hjärna, lever och mjälte och var ett slags
själslig motsvarighet till luft, vatten, eld och jord. Först i mitten på
1800-talet övergav man den så kallade humoralpatologin inom medicinsk vetenskap, medan föreställningen i andra sammanhang har
fortlevt till våra dagar. I Seelenprobleme der Gegenwart {Själen och dess
problem i den moderna människans liv} (1931; övers 1936 s 78), som Edfelt troligen läste i översättning på 1930-talet, hävdar Jung att humoralpatologins uppdelning i temperament inte bara svarar mot zodiakens fyra trigoner och de antika grundelementen, utan även mot psykiaterns egen klassificering av psykologiska typer och funktioner.
201
De fyra elementen
Edfelt förbinder ofta den okända kvinnan (Anima) med något av de
fyra elementen.
Inom psykoanalysen symboliserar vatten födelse. Hos Edfelt kan
det våta elementet också vara en metafor för övervåld. »Sång vid en
brant» (SR s 43), vars första och sista strof manuskriptet daterar till
»10/9 1940», skildrar ett väldigt oväder tre dagar efter att Luftwaffe
hade börjat terrorbomba London i The Blitz. Diktens första strof lyder:
202
203
204
För hopp och fruktan frede
sig den som vill och kan!
Tungt slår en skur av vrede
mot kvinna och mot man.
Men bortom mörka gränser
en skymt av räddning glänser: —
för hopp och fruktan frede
sig den som vill och kan!
annan på ett naturvidrigt sätt.» Ibid, 564b, s 363: »I alla stater där båda grupper dyker
upp skapar de störningar på samma sätt som slem och galla i kroppen.»
200
Enligt humoralpatologin, som man tillskriver Hippokrates (460 f Kr–370 f Kr), har
en kolerisk person ett överskott av gul galla, en melankoliker för mycket svart galla,
en flegmatiker för mycket slem och en sangviniker för mycket blod.
201
Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 187 ff.
202
Jfr Landgren, De fyra elementen, 1979, s 57: »mot mörker, köld, vinter och isens
förstelning i Högmässas tidigare partier ställs i Sakrament ljus, värme, försommar
och brunnens, källans, sjöns eller havets levande, rörliga vatten».
203
Jfr Gaston Bachelard, L’Eau et les rêves: Essai sur l’imagination de la matière, Nouvelle
édition, Paris 1947 (1942), s 20.
204
Landgren, De fyra elementen, 1979, s 119.
II. Drömmen om historien
53
På ett mimetiskt plan handlar dikten om åskväder. Detta är ett meteorologiskt fenomen, men fram till medeltiden hade sådana händelser en gudomlig förklaring. Dikten anknyter även till mediernas
agenda. Formuleringen »skur av vrede» anspelar sannolikt på tyskans Blitz {blixt}, även om uttrycket inte ordagrant förekommer i dikten. I mittstrofen, som manuskriptet daterar till 1937, heter det med
en allusion på ett av Moses under i öknen (4 Mos 20:2, 7 ff): »Då
skulle vatten brista/ ur klippor, grå och trista!» Dessa rader har en
annan innebörd än åskregnet i första strofen. Dikten slutar:
205
206
Kvällsglansen över tingen
byts den i morgonglöd?
— O, prisa lycklig ingen
som inte nått sin död! —
Får krampen, rå och bitter,
ge rum för fågelkvitter?
Kvällsglansen över tingen
byts den i morgonglöd?
Tematiken anknyter i viss mån till Stagnelius’ formulering »Natten är
dagens mor, Chaos är granne med Gud» (SS 2 s 54) med dess antika
proveniens. Stilfiguren antites utmärker båda dikterna: »Natten […]
dagens», »Chaos […] Gud» (Stagnelius) — »hopp […] fruktan»,
»kvinna […] man», »häkte […] befrielsen», »Kvällsglansen […] morgonglöd» (Edfelt).
Anima förekommer hos Edfelt redan i »Förklaringsberg (HM s 75),
som skildrar kvinnan i anslutning till luften (»Vinden dog, och det
blev tyst i rummet», »Bröstet häves än»). I »Purgatorium VII» (ID s
23) symboliserar jord en död relation: »Eurydike ej — men själanöden/ har jag hämtat ur en underjord.» Detta element har en annan
innebörd i »Meditation» (ID s 35):
Är jag bara gäst i ett palats?
Kanske är du, minnesrika kropp,
den bedårande begravningsplats,
där jag jordar lidelse och hopp?
205
206
54
Se Mills, Discourse, 2004, s 53.
Landgren, De fyra elementen, 1979, s 119.
Själens palimpsest
»Monument» (ID s 43 ff) handlar likaledes om en sprucken relation.
Myten om den cypriotiske kung Pygmalion, som förälskar sig i en
kvinnostaty av marmor, är en kliché, som förekommer i Edfelts formulering »ett främlingskap, som utan mening/ famnat bara konstens
stengestalt» i »Largo» (ID s 37). Även »Hemlandssång» (SR s 106)
alluderar på Pygmalion: »Bortom allt som blev sten och staty/ bultar
en puls och andas en sky.» Här finns även en referens till Medusa.
»Här där vatten möter granit —» (EK s 69) alluderar på Pompejus
den stores (106–48 f Kr) uppmaning till den tvekande fartygsbesättningen om det nödvändiga att, trots rådande storm, frakta spannmål
sjövägen från Afrika till den svältande befolkningen i Rom. De bevingade orden »Navigare necesse est, vivere non est necesse» {»Att
segla är nödvändigt, att leva är icke nödvändigt»} blir hos Edfelt:
207
Grå kaskader ska torna upp sig: det gäller
både kursen och skutan. — Var det förgäves
vi i plågsamma nätter sade oss själva
— innan en ljusets klinga genomborrat
rymdens moras och vattnets egyptiska mörker —
att ett enda till slut är nödvändigt: att segla
segla med släckta lanternor, surra ratten,
utan bedövningsmedel uthärda frossans,
feberns och skörbjuggens kval…
Inom psykoanalysen symboliserar vatten födelse. Tematiken anknyter även till Jungs individuation. Seglatsen är i dikten en mognadsprocess, som även färden mot källan i »Ett är nödvändigt» (BE s 15)
symboliserar. »Arkaisk bild» (EK s 97) beskriver en grekisk flickskulptur, kore, från perioden 700–480 f Kr:
208
209
210
Texten alluderar även på hur Gud låter Mose förvandla Nilens vatten till blod (2
Mos 7:17 ff) och åstadkomma ett mörker, som är så tjockt att man kan ta på det (2
Mos 10:21 ff; jfr Ps 105:28, Vish 17:2).
208
Jfr Gaston Bachelard, L’Eau et les rêves: Essai sur l’imagination de la matière, Nouvelle
édition, Paris 1947 (1942), s 20.
209
Jfr Brandell, Från första världskriget till 1950, 1975, s 166: »Att färdas mot brunnar —
det är en annan blick än den som präglar trettitalsdikterna, blicken inåt, mot tidiga år
och det egna jagets rötter.»
210
Till detta ursprungstema bidrar det faktum att Edfelt i sin lyrik använder en del
ålderdomliga ordformer eller uttryckssätt, t ex »æra» (»Vinterord», HM s 25) och
»Genius» (»Purgatorium VI», ID s 21), det förstnämnda syftande på ’era’, det andra i
betydelsen ’skyddsande’ eller ’arvsanlag’.
207
II. Drömmen om historien
55
Vad ler hon mot? O, är det mytens ljus
som tände leendet på dessa läppar?
Ur åldrars tystnad ler hon — kände hon
en glans mot vilken solens är en skugga?
Var hennes dag som dagg och diamant?
Som bärnsten måste hennes kvällar varit.
— Ljusräddningsbragd i täta skuggors hav:
så är de flestas dag. Ledsagarinna,
o, att vi bländades i frostig natt
av dina läppars bud i gåtfull eldskrift:
det finns en källa, och dess sorl är frid,
det finns ett leende, som aldrig slocknar.
Ordet »Ledsagarinna» refererar till Anima, som Jung (GW 12 s 81)
beskriver som en »wegweisende Führerin» {»vägvisande ledsagerska»}. Den okända kvinnan blir hos Edfelt samtidigt en motpol till
Der Führer {ledaren} och nazismen. Ivar Alm (1936 s 39) hävdar att
det finns en överensstämmelse mellan Freuds syn på »mänsklighetens arkaiska arv, […] det psykiskt medfödda hos människan» och
Jungs uppfattning om »det kollektiva omedvetna». Mot denna bakgrund handlar »Arkaisk bild» om att bevara det humanistiska kulturarvet. Källans sorl är i dikten en metafor för musik (»dess sorl är
frid»), som tillsammans med bildkonst (»mytens ljus») och litteratur
(»läppars bud i gåtfull eldskrift») kan frälsa människan från det onda.
Stenström (1977 s 149) menar att källan hos Edfelt har »att göra med
det som är av evighet», och att denna symbol »bildar en motinstans
till ångesten och oron» i samtiden.
Gästabudet
»Symposion» (VL s 46) alluderar på Platons dialog med detta namn.
Det är emellertid Johan Olof Wallin (1779–1839) som är förebilden för
Edfelts text.
Dikten ironiserar över de idylldiktare som skalden opponerar mot
i »Lyrisk stil» (1941, rev 1947) och »Poeten och samtiden» (1941).
Budskapet är att politiker och andra opinionsledare borde ägna mer
tid åt det internationella skeendet. Redan i »Lyriskt bokslut 1936»
(BLM 1937 s 62) skriver skalden:
211
Jfr Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 229 f; Horace Engdahl, Johannes Edfelt: Inträdestal i Svenska Akademien, Stockholm 1997, s 23: »Edfelt såg Hitler och hörde brunskjortornas vrål i Hamburg 1934. Han deltog i bildandet av föreningen Kulturfront
året därpå och var med när Antifascistisk Samling konstituerades 1938. Han tog
211
56
Själens palimpsest
Det må blott anmärkas som en egendomlighet att en poet i en tid, då
det brinner i knutarna i öster och väster, kan finna det förenligt med
sin samvetsfrid att låtsas som om det regnade och odelat ägna sig åt
odlandet av en kåltäppa av diminutiva dimensioner.
Ordet »kåltäppa» alluderar på François-Marie Arouet de Voltaires
(1694–1778) roman Candide ou l’optimisme {Candide eller optimismen}
(1759; uppl 1980 s 260; övers 1907 s 126), som slutar med följande ord
till Pangloss: »Cela est bien dit, répondit Candide, mais il faut cultiver notre jardin.» {»Det är väl taladt, svarade Candide, men låt oss
nu odla vår trädgård.»} Edfelts åsikt är dock den motsatta. Dikten
börjar med stilfiguren exclamatio, det vill säga ett känslosamt utrop:
O, må vi ha vår ro i detta
att lyssna till vad Per och Pål
i elfte timmen kan berätta
om status quo och täppans kål.
Här har idyllikerna fått namn efter två av kristenhetens apostlar.
Ordvalet alluderar samtidigt på Wallins psalm »Pris vare Gud, som
låter/ Oss glade vakna opp» (1819 nr 421:2), där en invokation lyder:
212
En dag, som skall försvinna,
Lik den i går förgick:
O! må vi då besinna
Dess dyra ögonblick.
O! må vi noga märka,
Hvad Gud af oss begär[…].
Till skillnad från denna så kallade morgonpsalm utspelar sig Edfelts
dikt »i elfte timmen». Tematiken överensstämmer såtillvida att båda
texterna handlar om den korta tid som människan har till förfogande.
bestämt ställning för den spanska republiken och medverkade i samlingsböckerna
Till Madrid (1937) och I dag Spanien (1939). Han lär rent av ha funderat på att gå ut
som frivillig mot Franco.»
212
Jfr Pelle Holm, Bevingade ord och talesätt: Den klassiska citatboken, Reviderad av Sven
Ekbo, Stockholm 1989, s 219, sub verbum »Per och Pål». I den svenska almanackan
före 1901 firade man en gemensam Petri och Pauli dag den 29 juni. Katolska länder
liksom England och Wales firar alltjämt denna högtid till minne av apostlarnas martyrdöd i Rom. Namnen kan även uttrycka olika ståndpunkter i en filosofisk diskurs.
Se t ex Anders Wedberg, Filosofins historia: Nyare tiden till romantiken, 2 uppl, Stockholm 1970, s 65.
II. Drömmen om historien
57
Bloom (1997 s 14) kallar denna typ av felläsning för tessera, det vill
säga en antites av en föregångare — i detta fall Wallin.
Exclamatio förekommer ofta i religiösa hymner, såsom i nedanstående strof ur Psalmer och sånger för alliansmöten (1931, s 15, nr 23):
När ånger och längtan mig bränna
Och samvetet ej ger mig ro,
O, lär mig då Kristus att känna,
På honom förtrösta och tro!
Allusionerna ger »Symposion» en ironisk innebörd. Dikten saknar,
liksom Wallins psalm, ett tydligt jag. Däremot förekommer ett kollektivt vi och ett du (»ditt öra»), som avser en utomstående observatör.
Liksom det sakrala tonfallet i »Symposion» är alludemet »Per och
Pål» en markör som syftar på flera hypotexter. Petrus och Paulus
hörde till de första ledarna för den kristna kyrkan. Namnet »Per»
hade vid denna tid även en personlig konnotation för Edfelt, emedan
radikalen och debattören Per Meurling (1906–84), som brukade ventilera sina kommunistiska åsikter i tidskriften Clarté, i början av 1936
hade gift sig med Hélène Apéria (1909–86), som från 1934 hade varit
Edfelts hustru. Även Meurlings bror, Olle (1909–36), var vänsteragitator, innan han stupade i spanska inbördeskriget. Enligt manuskriptet tillkom »Symposion» den »17 maj 1939», det vill säga samma dag
som Sverige genom statsminister Per Albin Hansson tillsammans
med Norge och Finland avböjde att sluta en icke-anfallspakt med
Tyskland. Naziregimen gjorde vid denna tidpunkt anspråk på staden
Danzig (nuvarande Gdansk) i korriden mellan Tyskland och Ostpreussen. Den 17 maj är också det datum då norrmännen firar att
kung Christian Frederik (1786–1848) 1814 skrev under den grundlag
som gjorde Norge till en självständig stat, innan den sista fästningen
213
214
215
216
217
218
Jfr Tammi, Russian Subtexts in Nabokov’s Fiction, 1999, s 12, 36.
Motivet med de två apostlarna är vanligt i tidig kyrkokonst och i rysk ikonografi,
men det förekommer också i den romersk-katolska syndabekännelsen Confiteor {Jag
bekänner}, som talar om »sanctis Apostolis Petro et Paulo».
215
Se t ex Clarté nr 8, 9/10 och 11/12 1937.
216
Svenskt biografiskt lexikon, bd 25, Stockholm 1985–87, s 449, sub verbum »Meurling,
Per».
217
Bertil Lundvik, Solidaritet och partitaktik: Den svenska arbetarrörelsen och spanska
inbördeskriget 1936–1939 (Studia historica Upsaliensia, 114) (diss), Uppsala 1980, s 202.
Svenskt biografiskt lexikon, band 25, 1985–87, s 449, sub verbum »Meurling, Per».
218
Landgren, De fyra elementen, 1979, s 99.
213
214
58
Själens palimpsest
föll den 14 augusti i kriget mot Sverige. Uttrycket »status quo» betyder att något skall förbli oförändrat men är egentligen en kortform för
en längre formulering i fredsuppgörelser: status quo ante bellum (som
är en variant av in statu quo res erant ante bellum), det vill säga ’tillståndet som rådde före kriget’.
Mot bakgrund av tidsklimatet våren 1939 kan man tänka sig att
»Symposion» anspelar på nazisternas ovationer vid massmöten och
på västmakternas eftergiftspolitik gentemot Hitler. Diktens ironi
skulle således även kunna åsyfta Englands avtal med Tyskland, som
den brittiske premiärministern Neville Chamberlain (1869–1940) stolt
visade upp vid hemkomsten från München den 30 september 1938,
och som han sammanfattade med orden »peace for our time» (bevingat såsom »peace in our time»). Dagens Nyheters korrespondent
K[arl] A[xel] Tunberger (DN 1/10 1938) refererade premiärministerns
tal till folket utanför residensbostaden:
219
220
221
222
— Mina kära vänner, det är andra gången i vår historia som någon
kommit tillbaka från Tyskland till Downing Street och fört med sig
fred med ära, sade Chamberlain då han från ett fönster i n:r 10 tackade
de tusentals Londonbor som mött upp för att hälsa honom välkommen
efter resan till München.
Formuleringen »second time in our history» syftar på den tidigare
premiärministern Benjamin Disraeli (1804–81), som efter en resa till
Berlin 1878 sade sig ha kommit tillbaka med en ärorik fred (»peace
with honor»). Hos Edfelt heter det:
223
224
Låt inget kval vår panna röra,
men låt oss tömma lugnt vårt glas.
— När leveropen nå ditt öra,
så tänk: in vino veritas.
Motsatsen är uti possidetis[, ita possideatis], dvs »det man besitter[, skall man besitta]».
220
Jfr Pohl, »Johannes Edfelt som tidsdiktare», 1969, s 235.
221
Se Ian Kershaw, Hitler 1936–45: Nemesis, London 2000, s 121 ff. Jfr Göran Hägg,
Mussolini: En studie i makt, Stockholm 2008, s 252 f.
222
Uttrycket »Peace in our time» kommer från den engelska bönboken, Book of Common Prayer, »Morning Prayer, Versicles», där det heter »Give peace in our time, O
Lord.» Se The Oxford Dictionary of Quotations, Oxford 1992, s 385:1.
223
Neville Chamberlain, The Struggle for Peace, London 1939, s 302.
224
Robert Blake, Disraeli, London 1966, s 649 ff.
219
II. Drömmen om historien
59
Må ingen nitiskt sig fördjupa
i det som för ur djungeln ut!
— Så brant är nattens ättestupa.
Och något lider mot sitt slut.
En dramatisk struktur karakteriserar även T S Eliots lyrik, som Matthiessen (uppl 1958 s 67) beskriver på följande sätt: »Perhaps the most
important thing that is revealed by applying Eliot’s conception of the
’objective correlative’ to his own work is the essentially dramatic nature of all his poetry.»
Intagandet av alkohol, hyllningarna av en talare samt uppmaningen till eftertanke alluderar samtidigt på Platons ΣυT%όσιον {Gästabudet} (uppl 1920 s 262, 300, 305), där ἔρως {kärleken, begäret} är diskussionstema för dagen. Dialogen skildrar hur en liten skara män ur
dåtidens aristokrati bestämmer sig för att hålla var sitt lovtal över
kärleksguden, samtidigt som de berusar sig måttligt med vin (176e):
»Alla överenskommo nu att ej vid detta samkväm lägga an på dryckjom, utan var och en skulle dricka så mycket som han själv ville.»
Även i ΣυT%όσιον möter läsaren en rad stämmor, utan att man vet
vilka som företräder filosofens åsikt. Efter att de första talarna, däribland komediförfattaren Aristofanes, försökt reda ut kärlekens väsen
är det Sokrates’ tur att tala. Denne beskriver ἔρως som själens längtan
efter odödlighet (det goda) och gör därvid följande reflexion (208a f):
225
226
227
Glömska är kunskapens försvinnande, men eftertanke skapar nytt
minne istället för det försvunna och uppehåller därigenom kunskapen,
så att den förefaller att vara densamma. På detta sätt bevaras allt dödSymposierna, det vill säga de nattliga gästabuden, var ingen ovanlig företeelse i
grekiska adelshem på Platons tid. Dessa mottagningar bestod av två huvudmoment,
varav det första var själva måltiden, som föregick en närmast religiös akt med vin
såsom en av huvudingredienserna, medan konversationen kring ett på förhand bestämt ämne tillsammans med föredragandet av tillfällighetsdikt var huvudattraktioner. Se Hans Furuhagen, Grekernas värld, Stockholm 1983, s 127 f. Jfr Bettany Hughes, The Hemlock Cup: Socrates, Athens and the Search for the Good Life, New York 2012
(2010), s 230 f: »Since the Late Bronze Age these drinking events had been the way in
which the elite of society shared experience and advice, where the young bloods
were properly educated. At a symposium in democratic Athens, things might now be
done a little differently, but just by being there aristocrats could relive those days
when they called the shots; and they could talk about Demokratia behind her back.»
226
Jfr Platon, »Gästabudet», Skrifter, Bok 1, Översättning, förord och noter av Jan
Stolpe, Stockholm 2000, s 149: »Så beslöt alla att låta bli att ägna den här festen åt att
bli fulla, utan att bara dricka som de hade lust.»
227
Jfr E N Tigerstedt, Interpreting Plato, Stockholm 1977, s 14 och passim.
225
60
Själens palimpsest
ligt, inte så att det alltid förblir fullkomligt detsamma liksom det gudomliga, utan så att det försvinnande och åldrande lämnar efter sig
annat, nytt, som liknar det självt.
Åhörarna är minst sagt begeistrade (212c): »Sedan Sokrates slutat sitt
tal, hördes bifallsrop från alla håll […].» En berusad politiker vid
namn Alkibiades (450–404 f Kr) anländer slutligen, men istället för att
hålla ett tal om Eros väljer han att prisa Sokrates.
Sentensen »in vino veritas» {»i vinet sanningen»} härstammar från
ämbetsmannen Plinius den äldre (23–79 e Kr) men är av äldre grekiskt ursprung. Dikter kring detta tema var vanliga redan under
antiken och förekommer hos skalder som Horatius (65–8 f Kr) och
Martialis (c40–c104 e Kr). Sannolikt har Edfelt övertagit uttrycket via
Kierkegaard, som i novellen »In vino veritas» (1845) använder Platons ΣυT%όσιον {Gästabudet} som hypotext. Den danske filosofen
skildrar ett nattligt gästabud, där en grupp män diskuterar kärleken
på villkor att »der maatte ikke tales uden in vino, og ingen Sandhed
maatte der høres uden som den er in vino» (SV 6 s 29 f, 33 f):
228
229
Enhver skulde derfor, før han talte, høitideligt erklære, at han var i
denne Tilstand. […] Herimod protesterede Johannes. Han kunde aldrig blive beruset, og naar han var kommen till et vist Punkt, blev han
mere og mere ædru {nykter}, jo mere han drak. […] Der samtaltes nu
Adskilligt om Vinens forskjellige Forhold till Bevidstheden {medvetandet}, samt om, at det at have drukket megen Viin hos meget
reflekterende Individer kunde yttre sig ikke ved nogen paafaldende
impetus, men tvertimod ved en paafaldende kold Besindighed {eftertänksamhet}.
I tre kapitel, där »In vino veritas» är den första texten, skildrar Kierkegaards Afsluttende, uvidenskabelig Efterskrift til de philosophiske Smuler
(1845) hur det estetiska, det etiska, den allmänna och den specifikt
kristna religiositeten tillsammans med ironin och humorn utgör olika
förhållningssätt. Det latinska uttrycket syftar egentligen på hur vinet
lossar tungans band. Hos Edfelt uppstår istället en paradox: »tänk: in
vino veritas». I »Marginalia» (1943, s 34) heter det på liknande sätt:
Den ständiga kampen för en balans mellan intellektuellt och driftmässigt — mellan Apollon och Dionysos för att välja en symbolik,
228
229
Se Holm, Bevingade ord, 1989, s 318, sub verbum »vin».
Se Williams, Tradition and Originality, 1968, s 125, 127 f.
II. Drömmen om historien
61
som var Nietzsches — ter sig olika för olika tider. Under epoker då intellektet synes sprött och utarmande och endast en bräcklig överbyggnad, tar Dionysos hem en vinst. Så har det varit för 1920-talets generation. Men mot Dionysos’ rosenrasande karikatyrister förslår och är tillbörlig endast en åtbörd: att ånyo upphöja Apollobilden i den renhet
man förmår ge den.
Dikten ställer Platons och T S Eliots opersonlighetsideal mot Kierkegaards subjektivism. Verkligheten finns mitt framför näsan på jaget
eller i varje fall runt nästa hörn, såsom hos existentialisten. Kring diktens nattvard sluter sig en altarrund av levande och döda, där namnet Johannes har många konnotationer. Formuleringen »i elfte timmen» alluderar på Kierkegaards metaforiska skildring av hur »der
kommer en Midnatstime» (SV 2 s 145), då det estetiska levnadssättet
skall visa sig ohållbart. Den som väljer en sådan livshållning inriktar
sig på njutning men blir senare tvungen att ompröva sitt val och bli
en etiker. Det sista stadiet är det religiösa, där människan eftersträvar
att leva i enlighet med Guds vilja och den rådande samhällsmoralen.
Det finns en uppfattning att historien växlar mellan rationella paradigm, såsom nyklassicism, upplysning och realism, och irrationella
subjektiva paradigm, såsom barock, förromantik och romantik.
Forskare tenderar att beskriva epoker och inriktningar som det ena
eller det andra; antingen dominerar förnuftet eller så dominerar
känslorna, det vill säga det Friedrich Schiller (1759–1805) kallar naiv
och sentimental diktning. Till skillnad från Kierkegaard, som ansåg att
människan borde lyssna till sitt inre förnuft, hyste Nietzsche ingen
tilltro till Sokrates’ apolloniska kunskapsideal, utan menade att denne
förstörde filosofin genom att förkasta all intuitiv visshet. Utmärkande
för modernismen är rörelsens sätt att blanda förnuft och känsla.
Lagerroth (1993 s 76) hävdar att Nietzsches texter under 1920-talet,
trots den unge skaldens reservation, »ger eko» både i brev och i dikter. Forskaren anför såsom exempel på övertagna teman »det extatiska ja-sägandet till detta jordeliv i all dess lust och vånda» ur Also
sprach Zarathustra {Sålunda talade Zarathustra} och »tron på konsten
230
231
232
233
För andra jämförelser med Kierkegaard se Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 109.
Bradbury & McFarlane, »The Name and Nature of Modernism», 1991, s 47.
232
Enligt Bertrand Russell är nazism och fascism, i motsats till marxism och liberalism, till sin natur antirationalistiska och antivetenskapliga i Rousseaus, Fichtes och
Nietzsches anda. Idem, History of Western Philosophy, London & New York 2005
(1946), s 713.
233
Bradbury & McFarlane, »The Name and Nature of Modernism», 1991, s 47.
230
231
62
Själens palimpsest
som den kraft som kan försona jaget med världen» ur Die Geburt der
Tragödie {Tragedins födelse}. Edfelt tycks i anslutning till Nietzsche inte
bara anspela på kristen nattvardsgång, utan också på den antika
Dionysoskulten, där vinet hade en central betydelse. Det var efter att
ha vägrat delta i denna ceremoni som menaderna, enligt myten, slet
Orfeus i stycken.
Uttrycket »överbyggnad» i »Marginalia» härrör från en marxistisk
diskurs. Karl Marx definierar detta begrepp i förordet till Zur Kritik
der politischen Oekonomie {Kritik av den politiska ekonomin} (1859 s V;
övers 1981 s 9), som kom på svenska 1930:
234
235
Zu der gesellschaftlichen Produktion ihres Lebens gehen die Menschen bestimmte, nothwendige, von ihrem Willen unabhängige Berhältnisse ein, Produktionsverhältnisse intsprechen. Die Gesammtheit
dieser Produktionsverhältnisse bildet die ökonomische Struktur der
Gesellschaft, die reale Basis, worauf sich ein juristischer und politischer Ueberbau erhebt, und welcher bestimmte gesellschaftliche
Bewußtseinsformen entsprechen. Die Produktionsweise des materiellen Lebens bedingt den socialen, politischen und geistigen Lebensproceß überhaupt. Es ist nicht das Bewußtsein der Menschen, das ihr Sein,
sondern umgekehrt ihr gesellschaftliches Sein, das ihr Bewußtsein bestimmt.
{I sitt livs samhälleliga produktion träder människorna i bestämda,
nödvändiga, av deras vilja oberoende förhållanden, produktionsförhållanden, som motsvarar en bestämd utvecklingsgrad av deras materiella produktionskrafter. Summan av dessa produktionsförhållanden
bildar samhällets ekonomiska struktur, den reella bas, på vilken en juridisk och politisk överbyggnad reser sig och vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet. Det materiella livets
produktionssätt är bestämmande för den sociala, politiska och andliga
livsprocessen överhuvudtaget. Det är inte människornas medvetande
som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara bestämmer deras medvetande.}
Överbyggnaden, det vill säga lagar, konst, litteratur, religion och ideologier, utgör, enligt Marx, en konserverande spegling av basen, det
vill säga de produktionsmedel (råvaror, verktyg, maskiner, teknik,
kunskap) och produktionsförhållanden (makt, organisation, vem som
äger vad, vem som arbetar) som utmärker ett visst socioekonomiskt
Jfr Joseph L Henderson, »Ancient myths and modern man», Man and His Symbols,
Carl G Jung et al (red), London 1990 (1964), s 141 ff.
235
Jfr Edfelt, »Poeten och samtiden», 1941, s 62.
234
II. Drömmen om historien
63
system. Basen är till sin natur materiell, medan överbyggnaden, som
är sekundär, består av tankar och idéer.
236
❦
IRONI UTMÄRKER både romantikerna, som kan förlöjliga egna uppfattningar, och modernisterna. Bachtin (1929; uppl 1972 s 315, 340 f)
beskriver detta stilgrepp som en särkild typ av »tvåstämmigt ord»
(двуголосое слово), som han kallar »det flerriktade tvåstämmiga ordet».
Edfelts uppfattning om ironi framgår av ett par epitexter, det vill
säga intervjuer i dagspressen. I den ena artikeln (GHT 23/12 1931)
uppmärksammar han T S Eliots »The Love Song of J. Alfred
Prufrock» (1915) och The Waste Land:
237
238
Den poetiska ironi, som är Eliots uttrycksform, och som på en gång
smidigt och grandiost återgivit tidens splittring, kval och oro, är så
komplicerad, att den för anhängarna av en smalspårigt optimistisk
framstegstro eller naivt onyanserad primitivism måste framstå som ett
sannskyldigt monstrum av dekadens och affektion. Sådana patetiker få
i Eliots poesi bevittna hur patos brytes mot bitter-ironiskt hån, hur det
serena växlar med det groteska, kort sagt: hur högt blandas med lågt,
och vad kan verka mer förbryllande och irriterande?
Man kan förmoda att Edfelt på detta sätt avser att uttrycka »tidens
splittring, kval och oro» i sin egen lyrik. I Manne Ståhls »Blixtintervju i Mariefred med Joh. Edfelt» (Eskilstuna-Kuriren 23/6 1934) beskriver skalden sin nya diktsamling:
239
240
Marx tänker sig en gradvis förändring av produktionmedlen, medan produktionsförhållandena språngvis skapar nya socioekonomiska strukturer. Detta har genom
historien gett upphov till följande samhällstyper: ursamhället (där allt var gemensamt), antikens slavsamhälle (antites: herre — slav), feodalsamhället (godsägare —
livegen) samt det kapitalistiska samhället (kapitalist — arbetare). Genom en revolution uppstår socialismen (proletär — kapitalist), där de många styr över de få i vad
Marx kallar proletariatets diktatur, innan kommunismen slutligen återupprättar
ursamhället på en kvalitativt högre nivå.
237
Sv övers Dostojevskijs poetik, 2:a uppl, Gråbo 2010 (1991).
238
Jfr Genette, Paratexts, 1997, s 5.
239
Ståhl, med signaturen »Lillman», var tidningens andreredaktör 1933–36. Se Vem är
det: Svensk biografisk handbok, Stockholm 1969, s 902.
240
Jfr Landgren, De fyra elementen, 1979, s 55 f.
236
64
Själens palimpsest
— Just i dagarna har jag fullbordat en diktsamling, som kommer ut i
höst och som heter »Högmässa». Den skulle kanske kunna tydas som
ett vittnesbörd att jag blivit kristen. Men så är icke fal[l]et. Samlingen
är visserligen upplagd efter mönster av en högmässa, men det har
skett snarare såsom en lätt ironi än såsom resultatet av någon omvändelse. Och å andra sidan skall man inte vara för säker på sig själv. Av
ironi kan en dag mycket väl bli allvar. Sådant vet man aldrig i förväg.
Ståhl, som använder signaturen »Lillman», skriver inledningsvis att
han har studerat tillsammans med Edfelt, något som tycks inverka på
tonfallet i texten: »Eskilstuna-Kurirens medarbetare, som känner skalden sedan gemensamma studieår i Uppsala, möter honom på gatan
vid en blixtvisit, och naturligtvis blir det en intervju.» Därefter förklarar skribenten hur Edfelt kommer att tillbringa en tid som stipendiat:
Sedan det bestämdes att Johannes Edfelt skulle bli Svenska författarföreningens stipendiat i det tyska diktarhemmet i Nordtyskland —
denna speciella anstalt för odling av den ariska rasen — vet hela
Sverge [sic], att den lycklige för tillfället dväljes i Mariefred.
Ironi handlar ofta om ett dolt förlöjligande, men stilfiguren kan också,
som i Ståhls fall, avse beröm.
Inom filosofin talar man om den sokratiska ironin för att beskriva
hur Sokrates, såsom dialektisk metod, låtsades ansluta sig till en meningsmotståndares åsikt för att med försåtliga frågor visa på en självmotsägelse i dennes resonemang. »Om Begrebet Ironi med stadigt
Hensyn til Socrates» (1841) var namnet på Kierkegaards magisteruppsats. I det antika dramat förekommer en särskild typ av ironi,
som man kallar dramatisk eller tragisk ironi. Ett välkänt exempel är
hur huvudpersonen i Sofokles’ drama Οἰδί%ους Τύραννος {Konung
Oidipus} ovetande fullbordar sitt eget öde. Dostojevskij använder
ironi som ett stilgrepp i romanen Заметки из подполя {Anteckningar
från ett källarhål} (1864), där jaget säger att han varken vill ha läsare
eller bryr sig om ifall man tror på honom eller huruvida han väcker
sympati, utan enbart skriver för sin egen skull. Bachtin (1972 s 315,
323, 332; övers 2010 s 228, 234) definierar »двуголосое слово» {»den
241
242
243
Jfr SAOB, bd 13, Lund 1935, sp I1153, sub verbum »ironi».
Jfr Platon, »Staten», Skrifter, Bok 3, 2003, 337a, s 40: »Vid Herakles! Här har vi Sokrates vanliga ironi!»
243
Colebrook, Irony, 2004, s 56.
241
242
II. Drömmen om historien
65
tvåstämmiga diskursen»}, till vars kategori ironi och parodi hör, på
följande sätt:
244
Но автор может использоватъ чужое слово для своих целей и тем
путем, что он вкладывает новую смысловую направленность в слово, уже имеющее свою собственную направленность и сохранняющее ее. При этом такое слово, по заданию, должно ощущаться
как чужое. В одном слове оказываются две смысловые направленности, два голоса. […] Пародийному слову аналогично проническое и всякое двусмысленно употребленное чужое слово, ибо и в
этих случаях чужим словом пользуются для передачи враждебных
ему устремлений.
{Men författaren kan utnyttja det främmande ordet för sina syften
också genom att lägga in en ny innebördslig avsikt i ett ord som redan
har sin egen avsikt och behåller denna. Härvid måste ett sådant ord,
enligt sin uppgift, förnimmas såsom ett främmande ord. I ett och
samma ord framträder två innebördsliga avsikter, två röster. […] Det
parodiska ordet är analogt med det ironiska och med varje dubbeltydigt bruk av det främmande ordet, ty i dessa fall använder man sig av
det främmande ordet för att uttrycka mot det fientliga strävanden.}
Även om parodi och ironi har förekommit som stilgrepp sedan antiken, betyder det inte att texter som man idag betecknar såsom ironiska från början hade denna innebörd. Det var först när begreppet
fick en vidgad konnotation under 1700- och 1800-talet, som man började uppfatta hela diktverk som ironiserande.
245
Nedstigandet
Edfelts descensionstema anknyter klassiker såsom Homeros, Vergilius och Dante till det rådande tidsläget.
I »Purgatorium VII» (ID s 23) heter det om dödsrikets gränsflod:
»Vid Kokytos var min vånda svår». Här straffar man, enligt Dante,
246
247
248
Jfr Tammi, Russian Subtexts in Nabokov’s Fiction, 1999, s 27: »One patent way to
answer would be to treat the allusive network in toto as parodic.»
245
Colebrook, Irony, 2004, s 8.
246
Jfr Henderson, »Ancient myths and modern man», Man and His Symbols, Carl G
Jung m fl (red), London 1964, s 107: »In wartime, for instance, one finds increased
interest in the works of Homer, Shakespeare, and Tolstoi, and those passages that
give war its enduring (or ’archetypal’) meaning.»
247
I Vergilius’ Aeneiden VI:132 (1986 s 5) och i Dantes La Commedia 1, XXXI:123,
XIV:118 har Kokytos (Cocytus) blivit en underjordisk insjö. Jfr dock Aeneiden VI: 297
244
66
Själens palimpsest
de som har förrått sina anförvanter. För läsaren ligger det nära till
hands att associera till flyktingars situation under 1930-talet. Namnet
Kokytos har även en biografisk kontext, emedan skaldens hustru,
Hélène Apéria, vid diktens tillkomst 1935, hade inlett ett förhållande
med Per Meurling. Enligt Lagerroth (1993 s 183) ledde äktenskapsproblematik och arbetslöshet till att en psykisk kris drabbade skalden. Namn som Hades, Eurydike, Orfeus, Acheron och Persefone (ID
s 15, 23 f, 46, 94) har en liknande innebörd. Även referenser till Dostojevskij, som skrev Заметки из подполя {Anteckningar från underjorden}
(1864), Strindberg, som skrev Inferno (1897) och Ett drömspel (1901),
samt Freud och Jung, som formulerade teorier om själens djupskikt,
anknyter till samma descensionstema.
I essän »Poeten och samtiden» (1941 s 61) skriver Edfelt att tidsläget är »sådant, att diktaren tvingas till en mer eller mindre katakombmässig tillvaro, till ett underjordiskt reservat och till en begränsad aktionsradie.» Orfeus blir i detta sammanhang en metafor för den
konstnärliga glöden. Enligt legenden var den thrakiske sångaren gift
med Eurydike, som trampade på en giftorm, när hon försökte fly från
herdeguden Aristaios, som hyste känslor för henne. I »Purgatorium
VII» (ID s 23) lyder intertexten:
249
250
Jag har varit bundsförvant med döden.
Ljus förhoppning vräktes över bord.
Eurydike ej — men själanöden
har jag hämtat ur en underjord.
Jag har sett den ofruktbara stranden.
Vid Kokytos var min vånda svår.
— Tänd mig, håll mig brinnande i anden!
Orfeus, Orfeus, hägna mina år!
(1986 s 10). Hos Dante ligger förrädarna infrusna i Kokytos’ is, där de som har förrått
sina anförvanter erhållit en särskilt plats. Se Oreglia, Dante, 2004, s 251, 254.
248
Jfr Dantes »Inferno» (XXXIII:154 ff; övers 1928 s 165): »Ché col peggiore spirto di
Romagna/ trovai di voi un tal, che per sua opra/ in anima in Cocito già si bagna,/ e
in corpo par vivo ancor di sopra.» {»Jag fann bredvid Romagnas värste ande/ en
sådan son av dig, att för sitt brott han/med själen redan badar i Kocytus,/ men tycks
med kroppen leva än däruppe.»}
249
Se Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 202.
250
Christoph Willibald Gluck (1714–87) komponerade operan Orfeo ed Euridice {Orfeus
och Eurydike} (1762); Jacques Offenbach (1819–80) komponerade operetten Orfée aux
Enfers {Orfeus i underjoden} (1858).
II. Drömmen om historien
67
I »Purgatorium III» (ID s 15) framgår att kontexten omfattar det oroliga tidsläget:
Avundsvärd är den, som tror sig spåra
högre makters spel i världsförloppet.
Tidigt föste vi till skamvrån våra
gröna ledamöter: Tron och Hoppet.
Den som vet, hur Chios ödelades,
den som sett galiziska pogromer,
han har gjort fransysk visit i Hades;
borta är hans tro på goda gnomer.
Dikten skildrar etniska motsättningar mot bakgrund av historiska
händelser, såsom upproret på Chios, och geografiska platser, såsom
Grekland och Ukraina. Ordet »gnomer», som kommer av grekiskans
ord för förnuft, γνώCη, kontrasterar mot »Tron och Hoppet» i texten.
Gnomerna liknar den tyska folktrons koboldar, som är korta till växten och lever i underjorden. I »Purgatorium» symboliserar dessa jordandar det omedvetna. Även Karlfeldt förknippar det internationella
skeendet med gnomer i dikten »Inför freden» (1927 s 9):
251
252
253
Jorden talar: Snart är jag trött att ila
som ett stridsbloss röd genom nattlig rymd.
Göm i skyar, måne, din dystra bila,
klarna, sol, av kvalmiga ångor skymd.
Kyrkogårdshymner, klämtslag från brustna domer
sjunga min sorgefärd genom stjärnors hed.
Än i mina dalar bo milda gnomer,
låt dem bygga hus åt den stilla fred.
Edfelt betonar tvärtom människans mörka sidor. Denna strategi är
vad Bloom (1997 s 14) kallar tessera.
År 1822 gjorde Chios’ grekiska befolkning uppror mot osmanerna, som svarade
med en massaker. Galizien är ett landområde, som numera tillhör Ukraina och Polen.
252
Se även »Paus» (HM s 95). Jfr psalm 36:2 (1819): »De gode andar».
253
John Landquist förbinder på liknande sätt det omedvetna med folktro. Se »Psykologerna och tiden», BLM årg 3 (1934), nr 7, s 45: »Det medvetna blir icke bara en övergiven undre värld, en samling små troll som förjagats, sedan vite krists lära uppgått över landet.
Det omedvetna kan vara av mycket olika sinnesart, men i alla händelser har det del av strävan
till framtid och står i rapport med jagets nya erfarenheter.»
251
68
Själens palimpsest
I Strindbergs Ett drömspel säger guden Indra till sin dotter (SS 36
s 220): »Hav mod, mitt barn, det är en prövning endast.» Orden, som
avser sinnenas bedräglighet, återkommer lätt maskerade i »Preludium» (HM s 5):
Du som går in, låt inte hoppet fara,
om också luften, som emot dig slår,
är råkall och till märg och njurar går!
Det är en obehaglig prövning bara
på någon timmes tid som förestår.
Diktens uppmaning (»Du som går in, låt inte hoppet fara») refererar
inte bara till Aristoteles’ uppfattning om κάθαρσις {rening} i den
grekiska tragedin, utan är även ett eko av den inskription som möter
pilgrimen i Dantes La Commedia (1, III, 9): »Lasciate ogne speranza,
voi ch’intrate’.» {»Lämna allt hopp, du som träder in.»} I Arnold
Norlinds tolkning 1921 s 33) heter det: »Då hit du träder in, låt hoppet fara!» Även i »Förklaringsberg» (HM s 75) förekommer inledningsvis en descension: »Skymning sänktes över bländvit sand». Sedan sker en horisontell förflyttning: »Mot terrassen stänkte insjöskummet». Båda dessa rörelser finns i Frödings hypotext »Atlantis»
(1894 s 142: »Lifssorlet forsar från staden», »Solljus likt stjärnskimmer
faller»), varför vi kan tala om ett kompositionellt alludem.
»Humoresk 5» (AU s 43) anknyter likaledes till sekelskiktets
svenska lyrik:
254
255
256
Se Aristoteles, Om diktkonsten, 1994, s 32: »fullbordande genom medlidande och
fruktan en rening av sådana känslor». Med förändrad innebörd lanserade Sigmund
Freud & Josef Breuer termen katharsis i boken Studien über Hysterie {Studier över hysteri} (1894).
255
Se Enckell, »En utvecklingslinje», 1960, s 21. Jfr Landgren, De fyra elementen, 1979,
s 56: »Detta emotionellt-tematiska mönster skulle också kunna beskrivas som en
vandring genom ett döds- eller infernorike till ett erotikens jordiska paradis; inledningsdiktens ’Preludium’, med dess allusion på Infernoportens inskrift i Divina
Commedia, understryker analogin».
256
Jfr Nils Lovéns (1856 s 14) tolkning: »J, som inträden, låten hoppet fara!»; Edvard
Lidforss’ (1903 s 11) tolkning: »O LÄMNEN HVARJE HOPP I SOM HÄR INGÅN!»;
S C Brings (1904 s 16) tolkning: »När du går in, låt all förhoppning fara!»; Sten
Granlunds (1912 s 32) tolkning: »I, som inträden, låten hoppet fara!»; Aline Pippings
(1915 s 18) tolkning: »för er, som träden in givs intet hopp.» Uppenbarligen har Gullberg haft tillgång till samma Dante-översättning som Edfelt, ty i dikten »’De Melankoliskes Kompagni’» (1932 s 29) heter det: »Vi läser ovanför en port:/ Ni som går in,
låt hoppet fara!»
254
II. Drömmen om historien
69
Stum vilar rymden. Dagens ljus är släckt.
Lätt överduggar mig din andedräkt.
Tätt översköljer tidens häktes son
ett vågsvall långtifrån.
Formuleringen »tidens häktes son» alluderar på Karlfeldts kenning
»tidens son den feberns färla jäktar» i dikten »Tillägnan» (1906 s 9).
Slutet på »Humoresk 5» varierar begynnelseraderna och antyder att
temat är evig återkomst. Denna struktur, som man kan anknyta till
Nietzsche, framträder tydligare, om man jämför ordvalet med Emil
Zilliacus’ (1928 s 190) tolkning av Sapfo från Lesbos (död c570 f Kr):
257
258
Här kring källans sorlande våg en vindils
svala viskning drar genom apelkronan,
och från bladens sövande prassel duggar
över oss dvalan.
Hos Edfelt finns flera verbala alludem, som anknyter till denna sapfiska strof (»våg» — »vågsvall», »viskning» — »andedräkt», »duggar
över» — »överduggar»). Likaså korresponderar bildspråket, där jaget
uppfattar den apostroferade kvinnan mot bakgrund av naturen, samt
grammatiken, vars objektspronomen (»oss» — »mig») uttrycker passivitet i förhållande till en rörlig omgivning, som jaget registrerar
genom syn-, hörsel- och känselintryck. Även tilltalet erinrar om förlagan. Synnøve des Bouvrie Thorsen (1977 s 4) hävdar att ett dramatiskt element på detta sätt karakteriserar Sapfos lyrik.
Fångenskap
Själens fångenskap är ett tema i svensk lyrik, som ytterst går tillbaka
på de antika orfikerna, pythagoréerna och nyplatonikerna.
259
260
Karlfeldt inverkade tidigt på Edfelts lyrik. Lagerroth (1993 s 56) noterar hur det
emfatiskt placerade ordet »koral» i »På skäret» (Gryningsröster, 1923, s 42) gör dikten
till »en replik till Karlfeldts ’Vinterorgel’».
258
Lagerroth skriver att Nietzsche tidigt »ger eko i Edfelts tänkande». Idem, Johannes
Edfelt, 1993 s 76.
259
I en självbiografisk skiss från 1958 omnämner Edfelt »fångenskapens tema» i 1930talslitteraturen. Idem, Årens spegel, Stockholm 1963, s 90.
260
Jfr Alasdair MacIntyre, A Short History of Ethics: A History of Moral Philosophy From
the Homeric Age to the Twentieth Century, 2 uppl, London & New York 2002 (1966),
s 37.
257
70
Själens palimpsest
En förebild finns i Frödings »En ghasel» (1891 s 67), där gallret
symboliserar ensamhet. »Fången» (Gryningsröster, 1923, s 11) har i
detta sammanhang vissa verbala, tematiska och metaforiska likheter
med nittiotalisten:
Blott sällan tränger solen hit
igenom solens galler.
Jag ser en liten bit
av himlens blåa kupa
och ett par tak, som stupa,
och så en flik
av väggen på en hög fabrik. —
Näst sista strofen överensstämmer både verbalt och bildspråkligt
med »En ghasel», även om jaget har en annan inställning till sitt öde:
Men jag är nöjd, och jag har lärt,
att detta nu är mera värt
än förut skog och dalar
och glittret på en sollyst fjärd
och festligt ljusa salar.
Hos Fröding heter det:
Det skiftar ljust af asp och al och björk,
där ofvanför står branten furumörk,
den friska doften tränger genom gallret.
Och öfver viken hvilket präktigt sken,
i hvarje droppe är en ädelsten,
se hur det skimrar härligt genom gallret!
Det vimlar båtar där och ångare
med hornmusik och muntra sångare
och glada människor i tusental,
som draga ut till fest i berg och dal […]!
Förgäfves skall jag böja, skall jag rista
det gamla obevekligt hårda gallret […].
Frödings metaforik går i sin tur tillbaka på Platons beskrivning av
själens bundenhet vid kroppen i dialogen Φαίδων {Faidon} (82e; övers
II. Drömmen om historien
71
2000 s 253). Edfelt avrundar »Fångenskap» med en personlig kommentar till nittiotalisten:
261
Jag tackar ödmjukt för att jag
får se en skymt av varje dag.
Jag smeker nu mitt galler,
där solens stråle faller.
Jag kunde falla ner på knä
och gråta tyst av glädje
på britsens hårda trä. —
Hur kan jaget värdera fångenskap högre än frihet, om man inte tolkar
gallret som en metafor för den läxläsande ynglingens instängdhet?
Motivet med studiekammaren som fängelsecell förekommer även i
»Nacht» {»Natt»} i Goethes Faust (v 398 ff, 409; uppl 1958 s 26):
»Weh! steck’ ich in dem Kerker noch?
Verfluchtes, dumpfes Mauerloch!
[…]
Das ist deine Welt! das heißt eine Welt!»
{Ve! Sitter jag ännu i fängelset?/ Förbannade, unkna cell!/ […]/
Det är din värld! Det kallas en värld!}
Faust duar här sig själv. Hos Edfelt finns en ensam rad, som överensstämmer med anförda replik: »Det är min hela värld.» I båda texterna
är studiecellen ett kosmos i miniatyr.
Edfelts utvidgar i sin mogna lyrik Frödings kontextuella manér.
Med ett ord från persiskan skulle man kunna kalla stilgreppet en intertextuell ‫( ﻏﺯزﻝل‬ghazál). Enligt Lagerroth (1993 s 35 f) förekommer tematiken redan hos Atterbom och Wallin. Rubriken »Fången» finns
även hos Stagnelius (SS 1 s 66, SS 2 s 277). Denne såg världen även
som ett »quidande dårhus» i dikten »Längtan efter det himmelska»
(SS 1 s 29). I Strindbergs Spöksonaten (SS 45 s 209) talar Studenten om
»dårhuset, tukthuset, bårhuset jorden», och i Karlfeldts dikt »Poeten
Platon skriver: »De som älskar att lära sig, forsatte han, de inser att när filosofin tar
hand om deras själ så är själen precis som fjättrad och fastklistrad vid kroppen och
tvingad att betrakta verkligheten genom kroppen som genom ett fängelsegaller i
stället för att på egen hand göra det genom sig själv, och själen vältrar sig i all slags
okunnighet; filosofin ser också att det värsta med fängelset är att det är begärets eget
verk, ty den fängslande själv medverkar allra mest till sin egen inspärrning […].
Idem, »Faidon», Skrifter, Bok 1, Stockholm 2000, 82d f, s 253.
261
72
Själens palimpsest
till sångmön» (1918 s 135) heter det: »Ett dårhus och ett bårhus/ är
mänskornas krigande värld.» »Purgatorium III» (ID s 15) skildrar
Versaillefredens Europa:
262
263
264
Halvt bedövad av en världs kravaller,
sjuk av falska frälsares traktater,
hälsar jag från detta dårhusgaller
alla trötta, alla reskamrater.
»Avsked» (ID s 52) kombinerar gallret med den provençalska lyrikens albastämning:
265
Så se mig då en sista
minut i den provins,
där alla skrankor brista,
där mänskoskrankor brista
och galler inte finns!
Tredje och fjärde versradens anafor ger texten en dröjande karaktär,
som uttrycker jagets vilja att hejda stunden i samband med rubriceringens »Avsked». Edfelt framhäver här, till skillnad från Fröding,
befrielsen. I dikten döljer sig även ett Faust-motiv (2 v 11581 f; uppl
1888 s 316): »Zum Augenblicke dürft’ ich sagen:/ Verweile doch, du
bist so schön!» {»Hör då, o ögonblick, de orden:/ ’Ack dröj! du är så
skönt ändå!’»}. Edfelts jag har däremot inte ingått någon pakt med
djävulen. Faust blir i detta sammanhang, liksom för översättaren
266
267
Hos Baudelaire heter det »Cette vie est un hôpital» {»Detta liv är ett sjukhus»} i
prosalyriksamlingen Le Spleen de Paris {Svårmodet i Paris}, som Edfelt började översätta på 1920- talet. Se Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 131.
263
Anförda strof ur »Purgatorium III» anknyter även till »En sjukhussång III» (Gryningsröster, 1923 s 66), där det heter: »Så vill jag hälsa alla Er, som blöda,/ Ni bröder,
enade av kval och sår./ Er mänsklighet, som intet mäktar döda,/ den lever kvar, då
döden mer ej slår.»
264
Många historiker menar att fredsavtalet, där Tyskland fick ta på sig skulden för
världskriget, orsakade revanschismen under mellankrigstiden.
265
Se även »Osynligt land» (SR s 85).
266
Viktor Rydbergs övers, 1897, s 277.
267
I anslutning till Mefistofeles utgör Faust-gestalten, liksom Kristus, en av Jungs
arketyper. Någonting liknande gäller vishetsläraren Zarathustra: »der Archetypus
einesteils des Weisen, Hilfreichen und Erlösenden, anderenteils des Magiers, Blenders, Verführers und Teufels. Dieses Bild ist dem Unbewußten seit Urzeiten eingegraben, wo es schläft, bis die Gunst oder Ungunst der Zeit es weckt, nämlich dann,
262
II. Drömmen om historien
73
Viktor Rydberg, en symbol för människans frigörelse »från världslig
och andlig träldom». I »Önskestund» (HM s 38) heter det:
268
Förtrollande flöjter spela
i natt ur det evighetsblå,
o Faust, för fången, för hela
vår jord, som är gammal och grå.
I »Nocturne» (ID s 33) har skalden smitt om gallret till rustning:
»Jag vill veta, vad du är och blir/ — innan dagen i kommandoton/
fäller nattens öppnade visir.» Bakom formuleringen klingar en av
Balthasar Münters tyska psalmer (1772), som i Johan Åströms tolkning (1819 nr 6:1) lyder: »Du är och blir i evighet,/ Högt öfver menskotanka.» Edfelts dikt alluderar därtill verbalt (»Jag vill veta», »innan dagen»), syntaktiskt (topikaliseringen), semantiskt (»vad du är»)
och tematiskt (albastämningen) på Bertil Malmbergs dikt »Förvandling» (1927 s 52), där det heter:
269
270
271
Jag vill veta ditt namn.
Jag vill äga din själ.
Jag vill känna, innan det grånar till dag,
ditt främmande, sällsamma hjärtas slag.
Även Malmberg skildrar dagen som blekare än natten. En annan intertext är Shakespeares Romeo and Juliet (III:5 v 1 f), där den kvinnliga
huvudpersonen säger till sin älskare:
Wilt thou be gone? It is not yet near day.
It was the nightingale and not the lark
That pierc’d the fearful hollow of thine ear.
wenn ein großer Irrtum das Volk vom richtigen Wege ablenkt.» Carl Gustav Jung,
»Psychologie und Dichtung», GW 15, Rev ed, Olten 1972, s 118 f.
268
Viktor Rydberg, Faust och Fauststudier, Skrifter II, Stockholm 1925, s 295: »Till
sist ]har Faust funnit sitt levnadsmål: att frigöra människan från världslig och andlig
träldom.» Jfr Hans Lindström, »1800-talets litteratur», Epoker och diktare 2: Allmän och
svensk litteraturhistoria, Lennart Breitholtz (red), Rev ed, Stockholm 1982, s 236.
269
Tysken Johann Crüger (1598–1662), som var en av sin tids främsta kyrkliga tonsättare, har skrivit musiken.
270
Jfr även psalm 20:2 (1819): »dig, som evig är, Som evigt var och blifver».
271
Jfr Edfelts »Förklaringsberg» (HM s 75): »ditt underliga hjärtas slag».
74
Själens palimpsest
Hos Edfelt säger istället det manliga jaget:
Var mig nära, innan dagen gryr.
Återskapa mig i din pupill.
Lev mig denna sommarnatt, som flyr
vid beröring av en lärkas drill.
Dikten tillkom då skalden befann sig i den sommarljusa och fågelrika
finländska vildmarken. »Nocturne» har i manuskriptet dedikationen
»Till T. Kuokkala 26/7», som syftar på älskarinnan Tuuli Reijonen
och konstnärskolonin i Karelen. Lagerroth (1993 s 234) menar att
Reijonen, de finlandssvenska modernisterna och Dostojevskij var
Edfelts mest betydelsefulla umgänge vid denna tidpunkt.
I »Fångenskap» (SR s 40) undrar jaget: »Ser ingen våra tukthuskläder,/ hör ingen rasslet vid vår fot […]?» Bildspråk och ordval anknyter här till Stagnelius’ sonett »Grymt verklighetens hårda band mig
trycka» (SS 1 s 386), där det heter: »i mitt spår den tunga kedjan
skramlar». På liknande sätt omtalar jaget i »Elden och klyftan» (EK
s 13) »den dröm som […] gör kaos till en modersbarm» och »den
pånyttfödelse i eld,/ som smälter grova kedjor ner!» Man kan även
jämföra denna metaforik med Stagnelius’ dikt »Vän! i förödelsens
stund» (SS 2 s 54), där det heter: »Natten är dagens mor, Chaos är
granne med Gud». »Osynligt land» (SR s 85) skildrar i nyplatonsk
belysning en emanation av det godas idé:
272
273
Stundom en avglans faller
också till oss — så blond,
att den kan utplåna galler,
sträckbänk och dödstillstånd!
Genom adjektivet »blond» förenar dikten den översinnliga tillvaron
med det materiella, som är älskarinnans hårsvall.
Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 192.
Se även Erik Johan Stagnelius, Lyriska dikter efter tiden omkring 1818. Liljor i Saron,
Samlade skrifter, II, Utgifna af Fredrik Böök, Stockholm 1913, s 270, »Dialog. Ängeln
och själen»: »galler/ och bommar af koppar».
272
273
II. Drömmen om historien
75
Arvet från Atlantis
Platon skildrar i dialogerna ΤίTαιος {Timaios} och Κριτίας {Kritias}
hur atlantiderna vållade gudarnas vrede.
Samma typ av hybris finns i Frödings »Atlantis» (1894 s 142), där
det är »folket, som själf gaf sig döden». I dennes dikt »En syn» (1894
s 97) heter det under inverkan av Swedenborg: »Det är ju vi
själfva,/ som slipa vårt pinostål». Formuleringen »Själva slipa vi
bilan» i »Medeltid» (VL s 37) alluderar på Frödings dikt, men Edfelt
är mer pessimistisk:
274
275
276
Själva slipa vi bilan,
vässa vår undergång,
reda för sista vilan
lägret vid fågelsång.
Medan skarprättarn snarkar,
säga vi världen god natt
under drängarnas sparkar,
under en överhets skratt.
En annan tänkbar förebild är Ernst Josephsons dikt »Skarprättarn»
(1888 s 34), där en bödel drömmer att han ovetande hugger huvudet
av sin egen son — således en variant av Oidipusmyten.
Ödestanken
Edfelts syn på ödet sammanhänger med psykoanalysens uppfattning
om en yttre livsnödvändighet, ἀνάγκη (ananke), som individen måste
anpassa sig till.
Antikens greker ansåg att tillvaron var förutbestämd. Den som försökte efterlikna gudarna med ὕβρις (hybris) kunde råka ut för deras
277
Enligt Platon var Atlantis ett imperium, vars huvudstad låg på en ö i Atlanten
utanför Gibraltar. När riket var som mäktigast, anföll invånarna östra Medelhavsområdet. Eftersom atlantidernas maktlystnad vredgade havsguden Poseidon, lät han ön
sjunka i havet.
275
Enligt Olof Rudbeck (1630–1702), vars uppfattning kan ha påverkat Frödings utformning av motivet, är den sjunkna kontinenten det forna Sverige.
276
Jfr Olle Holmberg, Frödings mystik: Några grundlinjer, Stockholm 1921, s 2, 10, 103 f.
277
Se Karl Müller-Braunschweig, »Psykoanalys och världsåskådning», Spektrum, nr 1,
1931 (årg 1), s 37: »Människans utveckling går, enligt Freuds formulering, från driftlydnad till driftbehärskning.»
274
76
Själens palimpsest
vedergällning, νέCεσις (nemesis). »Decembergata» (HM s 27) antyder
att tillvaron går mot sitt slut. Genom att alludera på Frödings »Atlantis», där »Lifssorlet forsar från staden» och det »stänker ibland som
ett skrik», förmedlar dikten en känsla av undergång:
Jag står i kvarteret Ginungagap
och ser på dess mänskoström.
Är detta vår guldålders borgerskap?
Är allt en förvirrd dröm?
Den störtskur av öden, jag dränkes i,
är bräddad av hetsigt begär.
Här ljuder det nakna livets skri.
Här är dess sfär.
I »Decembergata» har jaget, enligt Lagerroth (1993 s 153), intagit en
»position av omtumlad observatör av mänsklig fåfänga, mänsklig
förbrytelse och mänskligt lidande»:
De ögon, jag möter, förråda allt.
De tala sitt tydliga språk
i ljuset, som sveper decemberkallt
kring disiga gatustråk.
Där möter jag Ångest. Där möter jag Frid.
Där fjädrar sig Intressant.
Där möter jag Säkerhet, där På Glid
och där Galant.
I nästa strof kontrasterar det vardagliga innehållet mot inledningens
fornnordiska (»Ginungagap») och antika (»guldålders») allusioner:
Vart styra ni stegen, gamla mör
med ryggen kutig och skev?
Vad vållar brådskan, herr direktör?
Ett uppdagat underslev?
Så lätt som till kärleksmöte går
en flicka i snedslitna skor.
Var chefen sträng, och var dagen svår
på ditt kontor?
»Getsemanegränd» (HM s 53) alluderar likaledes på mytens Atlantis. Av mittstrofen framgår att det är hybris, det vill säga gudlöshet,
som leder till undergång:
II. Drömmen om historien
77
Låt hela vår dödsdömda stam,
som aldrig tog Gud i hågen,
med styggelse, stank och skam
förintas i vredesvågen.
Edfelts fragmenterade struktur har ofta något av drömmens karaktär
— ett vanligt tema hos Fröding, som dock saknar anknytning till
psykoanalysen. Även »Återbördat» (VL s 73), som skildrar Versaillesfredens Europa, refererar till »Atlantis»:
278
Ögon stå upp från döden!
Skuggor ta åter gestalt!
Tårar och gravlagda öden
smaka åter salt.
Kval, som vi en gång mördat,
ligger där pånyttfött.
Naket och återbördat
lever allt som vi mött.
Formuleringen »gravlagda öden» alluderar på Frödings dikt, där
samma kvinnliga rimpar förekommer i omvänd ordning:
Så efter mäktiga öden
sjönk och förgicks Atlantidernas makt,
folket, som själf gaf sig döden,
ligger i grafvarna lagdt.
Härligt begåfvadt,
sjunket, förfallet,
sist till sin undergång bragt!
Kombinationen »öden» — »döden» — »grafvarna lagdt» blir i »Återbördat» det komprimerade »döden» — »gravlagda öden», samtidigt
som det förflutna går igen. Lagerroth (1993 s 130) sätter denna typ av
undergångstämning i samband med Oswald Spenglers Der Untergang
des Abendlandes, som ger »en mörk bild av hur den västerländska civilisationen är dömd till undergång, detta enligt ett oåterkalleligt förlopp av progression, kulmen och regression, vilket Spengler ansåg
gällde för varje kultur».
»Requiem för drunknade» (SR s 45) innehåller en liknande tematik:
278
78
Jfr Frödings dikt »Smeden» (1910 s 37), som innehåller samma manliga rimpar.
Själens palimpsest
Gläns, pärlor och koraller,
i vattnets evighet!
— Pryd dem, där skuggan faller,
o, havsros och manet!
Även Fröding förskönar de drunknades tillvaro genom att kombinera
växtlighet, lågt stående organismer och optiska effekter:
Hafvet har prydt med koraller
dödsdrömmens stad, där de hänsofne bo.
Solljus likt stjärnskimmer faller
matt öfver grafvarnas ro.
Algernas fibrer
grönskande näten
kring kolonnaderna sno.
Alludemen i »Requiem för drunknade» är verbala (»koraller», »Pryd»
— »prydt», »där», »faller»), fonetiska (rimparet) och semantiska (ljus,
vatten, havsorganismer) men även syntaktiska (adverbial- och konjunktionsbisatsen »där skuggan faller» — »där de hänsofne bo») och
tematiska (undergång, drunkning). Liksom Fröding (»Härligt begåfvadt,/ sjunket, förfallet,/ sist till sin undergång bragt!») använder
Edfelt stilfiguren exclamatio (»o, göm/ dem djupt i sjunkna, glömda/
armadors sekeldröm.»)
I »Världsordningen» (HM s 35) anknyter undergångstematiken till
till Darwin, Nietzsche och Freud:
Jag såg det med spänt intresse.
Om en världstragedi var jag med.
Hur spindeln var i sitt ässe!
Hur flugan sin dödsångest led!
I sådana sommarlovsstunder
jag skönjde den järnhårda lag,
som bjuder, att den skall gå under,
som föddes försvarslös och svag.
Bedrägligt var hoppet, att detta
blott gällde i spindlarnas värld!
— Ananke, du vet att berätta
detsamma om människors färd.
II. Drömmen om historien
79
Samtidigt som jaget, i anslutning till Herbert Spencers (1820–1903)
och Darwins uttryck »survival of the fittest», förfasar sig över en samtida människosyn, alluderar dikten ironiskt på Nietzsches Der Antichrist (1888; uppl 1969 s 168; övers 1899 s 8), som omvärderar det
dubbla kärleksbudet i Nya testamentet (Luk 10:27): »Die Schwachen und Missrathnen sollen zu Grunde gehn: erst Satz unsrer Menschenliebe. Und man soll ihnen noch dazu helfen.» {»De svage och
misslyckade skola gå under: första satsen af vår människokärlek. Och
man skall yttermera förhjälpa dem därtill.»} »Världsordningen» drar
en parallell mellan ödesgudinnans garn i den antika föreställningen
och spindelns nät. Åström (1989 s 9) hävdar att Edfelt avsiktligt har
placerat »Ananke», en personifikation av ödet, i mitten, så att texten
kretsar kring detta uttryck. I »Krönika» (SR s 33) heter det:
279
280
281
282
283
284
Stilla kväll, då läderlappar jaga,
medan gnagarn samlar sitt förråd…
Liljan doftar som en riddarsaga.
Ödet tvinnar tyst sin röda tråd.
Enligt Freuds Vorlesungen zur Einführung in die Psychoanalyse {Introduktionsföreläsningar i psykoanalys} (1916–17; GS 7 s 368) anpassar sig
I den två år tidigare utkomna Menschliches-Allzumenschliches (1878) ifrågasätter
Nietzsche Darwins uppfattning om »the survival of the fittest». Se Carl-Göran Ekerwald, Nietzsche: Liv och tänkesätt, 2:a uppl, Stockholm 1994 (1993), s 126.
280
Luk 10:27 återger det dubbla kärleksbudet: »Du skall älska Herren, din Gud, av
allt ditt hjärta och av all din själ och av all din kraft och av allt ditt förstånd och din
nästa såsom dig själv.»
281
Friedrich, Nietzsche, Antikrist: Försök till en kritik af kristendomen. Stockholm 1899,
s 8. Jag återger översättningen med en mindre justering i överensstämmelse med det
tyska originalet.
282
Jfr Martin P:n Nilsson: Olympen, 2 uppl, Stockholm 1985 (1919), s 58: »På ett ställe
berättar Platon en grandios vision om de yttersta tingen. Vid två stora svalg, som
gingo genom himmel och jord, sitter domaren och dömer över de dödas gärningar,
de goda få gå uppåt mot himmelen, de onda nedåt, och under sin väg, som varar
tusen år, få de erfara lycka och skönhet eller lidande och straff, tiofalt mot sina jordiska gärningar. […] Sedan resan är fullbordad, hämta själarna sin lott för ett nytt
jordeliv från Lachesis’ sköte vid Anankes (Nödvändighetens) slända, som symboliserar världsförloppets kretsgång.»
283
Jfr Åström, Edfelt och antiken, 1989, s 9: »Ananke är nödvändighetens eller ödets
gudinna i den grekiska mytologin.»
284
Även hos Martin Buber spelar Ödet en central roll: »Schicksal und Freiheit sind
einander angelobt.» {»Öde och Frihet är förenade med varandra.»} Idem, »Ich und
Du» [1923], Werke 1, München 1962, s 113.
279
80
Själens palimpsest
individen efter verkligheten. Denna realitetsprincip kallar han för
Ananke efter den grekiska ödesgudinnan:
285
Außerdem ist es unzweifelhaft, daß der Lauf der vorgezeichneten Entwicklung bei jedem einzelnen durch rezente Einflüsse von außen
gestört und abgeändert werden kann. Die Macht aber, welche der
Menschheit eine solche Entwicklung aufgenötigt hat und ihren Druck
nach der gleichen Richtung heute ebenso aufrechthält, kennen wir; es
ist wiederum die Versagung der Realität, oder wenn wir ihr ihren richtigen großen Namen geben, die Not des Lebens: die Ἀναγκη.
{Dessutom är det otvivelaktigt att det skisserade utvecklingsförloppet
hos var och en kan störas och förändras genom ny påverkan utifrån.
Men vi känner till den makt, som påtvingar mänskligheten en sådan
utveckling, och som än i dag vidmakthåller sitt tryck; det är återigen
verklighetens krav, eller om man vill ge den dess verkliga, ryktbara
namn, livsnödvändigheten: Ananke.}
I Das Unbehagen in der Kultur {Vi vantrivs i kulturen} (1930 s 64, 126)
beskriver Freud »die Not des Lebens» {»livsnödvändigheten»} som
en tredje kraft vid sidan om Eros och Thanatos. Även Nietzsche uppställer två motsatta krafter i Menschliches-Allzumenschiches (1878),
nämligen förnuftet (Apollon) och drifterna (Dionysos). Hos Edfelt
sammanfaller dessa principer i viss mån med arketyperna Vergilius
(den gamle mannen) och Beatrice (Anima).
286
Jfr Freud, Vorlesungen zur Einführung in die Psychoanalyse, GS 7, 1924, s 445: »Kennen wir es doch als charakteristischen Zug der Libido, daß sie der Unterordnung
unter die Realität der Welt, die Ananke, widerstrebt.»
286
Ekerwald, Nietzsche, 1994 (1993), s 123.
285
II. Drömmen om historien
81
Religiösa intertexter
S
diskurs har färgat delar av Edfelts lyrik,
finns här otaliga referenser till den kyrkliga ceremonielen,
såsom predikan, dop och kommunion. Skalden intar, liksom
Nietzsche, en pessimistisk hållning till kristendomens budskap. I
likhet med denne travesterar Edfelt evangeliernas språkbruk men
låter kvinnan symbolisera frälsningen.
Ord som »Gud», »salighet» och »nåd» bär på motsättningar, som
sammanhänger med den religiösa diskursen. Konnotationen skapar
inte bara högtidlig stämning, utan också en ironisk distans till den
ursprungliga innebörden. Även skaldens invokationer har en liknande anknytning, när jaget apostroferar själen, döden eller natten.
Liksom Baudelaire vänder sig Edfelt ofta till abstrakta begrepp. I
»Hymne à la Beauté» {»Hymn till Skönheten»} (uppl 1942 s 24) tilltalar jaget skönheten med orden: »Ô Beauté! monstre énorme, effrayant, ingénu!» {»O Skönhet! Ofantliga, förskräckliga, okonstlade monsAMTIDIGT SOM KRISTEN
287
288
289
290
291
Religiöst språkbruk i världslig diktning förekom redan under antiken och har sin
upprinnelse i Homeros’ åkallan av gudaväsen. Berömd är inledningen till Ιλιάς {Iliaden} (uppl 2000 s 2; övers 1912 s 1): »Μῆνιν ἄειδε, θεὰ, Πηληϊάδεω Ἀχιλῆος/
οὐλοCένην, ἣ Cυρί’ Ἀχαιοῖς ἄλγε’ ἔθηκεν». {Sjung, o gudinna, om vreden, som
brann hos Peliden Achilles/ olycksdiger, till tusende kval för achaiernas söner».} Se
Williams, Tradition and Originality, 1968, s 154, 156 f.
288
Ekerwald, Nietzsche, 1994, s 123f.
289
Jfr Ekerwald, Nietzsche, 1994, s 122.
290
Jfr Allen, Intertextuality, 2010, s 36.
291
Se t ex »Nocturne» (AU s 20: »o själ»), »Preludium» (HM s 5: »o menighet»),
»Världsordningen» (HM s 35: »o kvinna och man»), »Önskestund» (HM s 38: »O
höstnatt», »o Faust»), »Faderlös» (HM s 47: »O själ»), »Numen adest» (HM s 65: »o
Död»), »Fromma önskningar» (HM s 79: »O mörka, bottenlösa brunn»), »Rubicon»
(ID s 27: »o själ»), »Avsked» (ID s 52: »o själ»), »En stjärnlös natt» (ID s 87: »o natt»)
»Förnekelsens dal» (VL s 23: »o moder»), »Atlantkust» (VL s 61: »o död»), »Visioner
I» (VL s 108: »o själ»), »Visioner IV» (VL s 114: »O död»), »Visioner VI» (VL s 118: »O
Nederlag»), »Thanatos» (SR s 13: »o Thanatos»), »Skuggfiske» (EK s 59: »O, mörker»),
»Minne» (EK s 63: »o barndomstid»), »Höstdagar» (BE s 73: »O, skuggor»). Liknande
apostroferingar förekommer i Baudelaires »Les deux bonnes sœurs» {»De två nunnorna»} (s 137: »O Mort»), »Le voyage VIII» {»Resan VIII»} (s 165: »O Mort», »ô
Mort») och »Obsession» {»Besatthet»} (s 82: »ô nuit»).
287
82
Själens palimpsest
ter!»} I andra sammanhang apostroferar skalden själen, såsom i dikten »Que diras-tu ce soir, pauvre âme solitaire […]?» {»Vad säger du
ikväll, stackars ensamma själ?»} (uppl 1942 s 45).
Edfelt kombinerar ofta invokation med besjälning. Inte sällan sker
detta genom exclamatio, det vill säga ett utrop av en typ som förekommer i »Önskestund» (HM s 38):
Nu rymmer en höstdag fältet.
Det skymmer i Tellus’ kvarter.
Orion bär svärdet vid bältet.
Det är något stort som sker.
O höstnatt, som knappast har like,
mitt frusna och rysande blod
vill sugas in i ditt rike
och sänkas djupt i din flod!
Den evighetsdoft vill jag andas,
som sveper ur Vädurns grind.
Förvandlas vill jag och blandas
med skymning, mull och vind.
På ett mimetiskt plan beskriver dikten skymning och höst, men på ett
semiotiskt plan symboliserar natten evigt liv. Stjärnhimlen har, liksom hos Dante, en central funktion i Edfelts lyrik. Formuleringarna
»Orion bär svärdet vid bältet» och »Vädurns grind» alluderar på antik mytologi, som gav dessa bilder en plats på stjärnhimlen. Svärdet
blir samtidigt både en fallossymbol och en metafor för det oroliga
tidsläget. Jaget vill i dikten uppnå evigt liv. Texten inledning påminner om vissa psalmer, såsom Jesper Swedbergs (1653–1735) »Nu tacker Gudh alt folck» (1695 nr 305, 1819 nr 272), som har en liknande
upptakt.
»Klimat» (SR s 25) skildrar likaledes samtiden, men den biografiska kontexten är denna gång ett sprucket förhållande. Bildspråket anspelar på hur präster ofta mässar den liturgiska texten:
292
O, många gånger skall du lida döden:
sist minnets död, långt bortom lust och hat!
— Där vi förenades i kärleksglöden,
blir det med tiden källarsvalt klimat.
292
Jfr Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 125.
II. Drömmen om historien
83
Som hade ingen fin och hemlig tåga
förbundit själ med själ och kropp med kropp,
vid askan över eldspredikans låga
sitt Amen sjunger sist vårt blodomlopp.
Formuleringen »sitt Amen sjunger sist vårt blodomlopp» alluderar på
Niels Brorsons (1690–1757) psalm »Amen raabe hver en Tunge»
(1742), som ingår i Danmarks Psalmebog for Kirke og Hjem (1904 s 803),
där det heter:
Amen raabe hver en Tunge,
Amen er min Himmelsang,
Amen skal jeg evig sjunge,
Amen blandt Guds Harpers Klang,
Amen, her er Livets Flod!
Amen, af, hvor Gud er god!
Manuskriptet daterar »Klimat» till »3 maj 1940», det vill säga
mindre än en månad efter att Tyskland den 9 april hade påbörjat
ockupationen av Danmark och Norge. Dikten har på detta sätt en
udd riktad mot neutralitetspolitiken, som inte hade någon verkan när
det gällde att bevara freden i våra skandinaviska grannländer. I Lina
Sandell-Bergs tolkning »Zions Amen» (1882 s 342) heter det:
293
294
Amen sjunge hvarje tunga!
Amen är vår himlasång.
Amen få vi evigt sjunga,
Amen, för Guds tron en gång.
Amen, der är livets elf;
Amen kallar Han sig sjelf.
Sandell-Bergs hymner var, enligt Lagerroth (1993 s 34 f), »mycket
favoriserade av Edfelts […] pietistiskt orienterade mor». Det är således troligt att skalden kommit i kontakt med »Zions Amen» via frikyrkliga sånghäften i barndomshemmet.
»Höstlig trädgård» (SR s 81), som manuskriptet daterar till sensommaren (»1–2/8 1940»), reflekterar likaledes över döden:
295
Landgren, De fyra elementen, 1979, s 119.
Psalmen ingår även i Svensk söndagsskolsångbok, 1909, nr 344, s 191, och i Svenska
Missionsförbundets sångbok, 1920, nr 779, s 467.
295
Landgren, De fyra elementen, 1979, s 119.
293
294
84
Själens palimpsest
Det blod som fyllde blommors ådernät,
ack, det blev korat till en kort extas!
Det bräddade med eld och salighet
en vallmos urna och en liljas vas.
Det gavs ej återvändo: sommarn gick;
och bladen skiftade i brons och rost.
Vinterns spion är rymdens avskedsblick:
det sköna undret mötes snart av frost.
Men ändå slår förtröstan ut i lönn
ur allt som nu predikar dödens text.
— Och skedde oss som dessa träd vid sjön,
så komme liv, så komme återväxt.
Dikten tycks skildra tidiga förälskelser mot bakgrund av det oroliga
världsläget. Slutraderna uttrycker hopp om frälsning, som hör samman med internationell diplomati snarare än med kristna dogmer.
Religiösa uttryck, såsom »blod», »extas», »eld», »salighet», »undret»
och »predikar», förstärker intrycket av motsättning, där borgerlig
ideologi kontrasterar mot strävan efter förändring.
Lidande och frälsning
Ett syfte med de religiösa allusionerna tycks vara att belysa människans villkor i allmänhet.
»Lottdragning» (HM s 33) anspelar på hur romerska soldater delar
upp Jesu kläder mellan sig:
De kastade lott om hans kläder.
Vad annat kunde de väl?
Soldater i Juda städer
och likaså underbefäl
de hade väl randiga skäl.
Hos Matteus (Matt 27:35) heter det: »Och när de hade korsfäst honom, delade de hans kläder mellan sig genom att kasta lott om
dem.» Markus (Mark 15:24) och Lukas (Luk 23:34) skildrar lottdragningen på likande sätt, medan Johannes (Joh 19:23 f) är mer utförlig:
Då nu krigsmännen hade korsfäst Jesus, togo de hans kläder och delade dem i fyra delar, en del åt var krigsman. Också livklädnaden togo
II. Drömmen om historien
85
de. Men livklädnaden hade inga sömmar, utan var vävd i ett stycke,
uppifrån och alltigenom. Därför sade de till varandra: »Låt oss icke
skära sönder den, utan kasta lott om vilken den skall tillhöra.» Ty
skriftens ord skulle fullbordas: »De delade mina kläder mellan sig och
kastade lott om min klädnad.» Så gjorde nu krigsmännen.
Formuleringen »skriftens ord» åsyftar Psaltaren (Ps 22:18), där det
heter: »De dela mina kläder mellan sig/ och kasta lott om min klädnad.»
»Kör av män och kvinnor» (JÅ s 14) anknyter till Bibelns berättelse
om Mordängeln (2 Mos 12–13, 23; 4 Mos 33:4), som dödar förstfödda
av manligt kön i Egypten. Guds hemsökelse blir hos Edfelt razzian i
en diktaturstat, medan Faraos behandling av de judiska slavarna påminner om situationen i Tyskland på 1930-talet. Enligt Pohl (1969
s 224) alluderar formuleringen »långa knivar» på Nacht der langen
Messer {de långa knivarnas natt}, det vill säga Hitlers utrensningsaktion mot Ernst Röhms (1887–1934) paramilitära Sturmabteilung den 30
juni 1934. Nazisterna lät mörda eller avrätta flera av organisationens
ledare under förevändning att dessa planerade en statskupp. Hos
Edfelt heter det:
296
De komma med battonger och karbiner.
De buro fordom lansar, svärd och bloss.
Vi lyssna bakom dörrar och gardiner
till razzian, som snart är över oss!
Med långa knivar ha de späckat natten.
Mordängeln bryter ledigt upp vårt lås.
Nu stiger dimman över land och vatten:
se, stjärnan som i töcknig rymd förgås!
I Gamla testamentet (2 Mos 12:12) säger Gud till Mose: »Ty jag skall
på den natten gå fram genom Egyptens land och slå allt förstfött i
Egyptens land, både människor och boskap; och över Egyptens alla
gudar skall jag hålla dom; jag är Herren.» Fördärvaren (Mordängeln)
går sedan förbi de familjer som har strukit blod från ett offerlamm på
dörrposten (2 Mos 12:23). Till minne av denna händelse firar judarna
det osyrade brödets högtid ‫( ֶפּסַח‬pesach) {gå förbi}. Edfelt publicerade
kantaten Järnålder efter att det nationalsocialistiska partiet NSDAP
Se Ian Kershaw, Hitler 1889–1936: Hubris, London 1998, s 514 ff; Bengt Liljegren,
Adolf Hitler, Lund 2008, s 192 ff.
296
86
Själens palimpsest
den 15 september 1935 hade antagit de så kallade Nürnberglagarna,
som berövade Tysklands judar medborgskap och gjorde dem till flyktingar i sitt eget land.
»Kör av män och kvinnor» alluderar även på evangeliet (Joh 18:3),
där det heter: »Och Judas tog nu med sig den romerska vakten, så ock
några av översteprästernas och fariséernas tjänare, och kom dit med
bloss och lyktor och vapen.» Edfelt nämner beväpningen före facklorna, det vill säga Bibelns »bloss […] och vapen» blir i Järnålder »lansar, svärd och bloss». En karbin var en typ av flintlåsgevär, som kavalleriet använde på 1800-talet. När T S Eliot överför passionshistoriens bildspråk till samtida storstadsmiljö i The Waste Land (uppl 1971
s 143) är det utan arkaismer:
297
After the torchlight red on sweaty faces
After the frosty silence in the gardens
After the agony in stony places
The shouting and the crying
Prison and palace and reverberation
Of thunder of spring over distant mountains
»Kör av män och kvinnor» (JÅ s 21) förekommer i ytterligare en version. Även här är temat lidande:
Ack, alla bli vi genomskjutna
av smärtans pil i råa år.
Och sällan bliva milt begjutna
med olja våra själasår.
Med flegma möta vi varandra,
och åtskils leda våra steg.
Vi skulle dock gemensamt vandra
en underlig, en gåtfull väg!
Oss famnar samma jättelika
mysterium, som ser vår skam,
där vi med flinka händer spika
en syskonsjäl vid kvalets stam.
Se F O Matthiessen, The Achievement of T. S. Eliot: An Essay on the Nature of Poetry,
With a chapter on Eliot’s later work by C. L. Barber, 3 uppl, New York & London
1958 (1935), s 15: »Reminiscence here is not only of the final scenes in the life of
Christ and of the gnawing bafflement of his disciples before his appearance at
Emmaus.» Jfr Lawrence Rainey, The Annotated Waste Land with Eliot’s Contemporary
Prose, 2 uppl, New Haven & London 2006, s 116.
297
II. Drömmen om historien
87
»Församlingslokal» (SR s 64), som manuskriptet daterar till 1935,
parodierar ett nazistiskt massmöte. Dikten heter i en tidig version
»Jubeldag» med underrubriken »Församlingslokal Hamburg». Bildspråket utgår från hörsel- och synintryck (»smattrade», »skreko»; »jag
ser», »ögon», »se», »som synes»), där jaget är en passiv observatör:
298
299
Så smattrade åter fanfaren.
Med en mun skreko de: Hell!
Till hyllning sänktes standaren
en jordisk församlingskväll.
Vad rör sig bak uppåtvända
och brinnande anletsdrag?
Ett pingstmirakel kan hända
en sådan förbrödringsdag.
Vad är det för tecken jag ser i
de ögon, som Löftet se?
Vad är det som verkligen sker i
det stora som synes ske?
Dikten anspelar på Bibelns berättelse om lärjungarnas hänryckning
på den allra första pingstdagen, Πεντηκοστή, 50 dagar efter Jesu
korsfästelse. Sammansättningen »pingstmirakel» syftar på hur den
helige Ande (Apg 2:1 ff, 37 ff) gav sig till känna för Jesu lärjungar,
som började tala i tungor och inledde arbetet med den första kristna
församlingen:
När sedan pingstdagen var inne, voro de alla församlade med varandra. […] Och tungor såsom av eld visade sig för dem och fördelade
sig och satte sig på dem, en på var av dem. […]
Och de sade till Petrus och de andra apostlarna: »Bröder, vad skola
vi göra?» Petrus svarade dem: »Gören bättring, och låten alla döpa
eder i Jesu Kristi namn till edra synders förlåtelse; då skolen I såsom
gåva undfå den helige Ande. […]»
Gioacchino da Fiore {Joakim av Floris} (c1135–1202) delade på medeltiden in historien i tre delar, som motsvarade den kristna treenigheten. Fram till Jesu födelse rådde Faderns rike; därefter inträdde Sonens
och från och med cirka 1260 Andens rike, som skulle föregå den Yt-
298
299
88
Landgren, De fyra elementen, 1979, s 119. Exakt datum framgår ej av manuskriptet.
Pohl, »Johannes Edfelt som tidsdiktare», 1969, s 226.
Själens palimpsest
tersta domen. I boken Das dritte Reich {Det tredje riket} (1923) ändrar
Arthur Moeller van den Bruck (1876–1925) innebörden så att det åsyftar ett enat Tyskland. Härifrån lånade nazisterna uttrycket Drittes
Reich {Tredje riket}, som efter 1933 fick genomslag i utländsk media,
även om det under kriget försvann ur den nazistiska propagandan.
Kanske var det denna retorik som fick Edfelt att göra följande
reflexion i en tidningsenkät (DN 16/12 1934): »Vår tidsålder kunde
man likna vid en synod där tungomålstalande, handpåläggning och
svavelpredikan triumfera över besinning, måttfullhet och vidsynthet.» Fyra strofer i »Församlingslokal» börjar med det interrogativa
pronomenet »Vad», som genom stilfiguren anafor förstärker det religiösa tonfallet i dikten. Näst sista strofen anspelar på Moses möte
med Gud i öknen:
300
Vad tröst, alla dignande trälar:
det underbara har skett
att här församlade själar
ha mjölk och honung sett!
Formuleringen »mjölk och honung» är en kliché, som avser en utopi.
Symboliken har sitt ursprung i Gamla testamentets berättelse om hur
Gud talar till Mose ur en brinnande buske (2 Mos 3:7–8):
Och Herren sade: »Jag har nogsamt sett mitt folks betryck i Egypten,
och jag har hört huru de ropa över sina plågare; jag vet vad de måste
lida. Därför har jag stigit ned för att rädda dem ur egyptiernas våld
och föra dem från det landet upp till ett gott och rymligt land, ett land
som flyter av mjölk och honung, det land där kananéer, hetiter,
amoréer, perisséer, hivéer och jebuséer bo.
Anafor (»landet […] land […] land […] land») och parallellism (»Jag
har […] sett», »jag har hört») utmärker även denna text.
»Förnekelsens dal» (VL s 23) innehåller flera bibliska allusioner,
som anknyter till samtiden:
Kallt skall en fattig änkas
skärv bespottas, i grav
kärlekens tårar sänkas,
300
Jfr Liljegren, Adolf Hitler, 2008, s 196.
II. Drömmen om historien
89
renhetens hand huggas av
här vid förbistringens hav.
Dikten skildrar olika typer av konflikter. Rubriken förser läsaren med
en nyckel genom att dubbelprojicera hypogrammen »dödsskuggans
dal» (Ps 23:4) och Petri förnekelse. En annan paratext, som bidrar till
tolkningen är manuskriptets datering »24 jan. 38». Italien hade den
11 december 1937 beslutat lämna Nationernas Förbund, och i Spanien
pågick inbördeskriget med oförminskad styrka. Näst sista strofen
alluderar på evangelierna, där Jesus iakttar människor, som lämnar
gåvor i »offerkistorna» vid ingången till templet (Luk 21:2; jfr Mark
12:42): »Därvid fick han se, huru en fattig änka lade ned två skärvar.» Hos Lukas (Luk 18:32) heter det, när Jesus anför en gammal
profetia: »Ty han skall bliva överlämnad åt hedningarna och bliva
begabbad och skymfad och bespottad». I »Förnekelsens dal» kommer
man att bespotta den fattiges skärv och bestraffa en oskyldig genom
stympning. Jaget talar i futurum i enlighet med Jesu förutsägelse av
sitt lidande. Därtill lyder en formulering ur Bergspredikan (Matt 5:30,
jfr Matt 18:8, Mark 9:43), som handlar om äktenskapsbrott: »om din
högra hand är dig till förförelse, så hugg av den och kasta den ifrån
dig». Edfelts rad »här vid förbistringens hav» alluderar på Bibelns
berättelse (1 Mos 11:7 ff) om Babels torn och det åtföljande Gudsstraffet, som innebär att människor inte längre förstår varandras språk.
»Vingårdsman» (SR s 54) alluderar likaledes på Bergspredikan:
301
O, må vår högra hand
kolna i eld och brand,
om ej av markens blod
drycken beredes god!
Reds ej bland dunst och drägg
brygd för en ättelägg
— avhugg då fot och hand,
skövla vårt vingårdsland!
I evangeliet heter det (Matt 18:8): »Det är bättre för dig att ingå i livet
lytt eller halt, än att hava båda händerna eller båda fötterna i behåll
301
90
Landgren, De fyra elementen, 1979, s 99.
Själens palimpsest
och kastas i den eviga elden.» Manuskriptet daterar dikten till »6/4
1940». Edfelts bildspråk syftar på politisk extremism.
302
Gudsbilden
Edfelts Gudsbild har en varierande innebörd i anslutning till att
skalden närmar sig Jungs positiva uppfattning om religion.
»Lottdragning» (HM s 33), »Världsordningen» (HM s 35) och
»Numen adest» (HM s 65), som manuskriptet daterar mellan februari
och april 1933, skildrar en högre makt, som gisslar människan. Tematiken anknyter till Hitler, som den 30 januari 1933 blev rikskansler
i Tyskland efter att nazistpartiet hade bildat regering med Franz von
Papens (1879–1969) nationella Zentrumpartei {Mittenparti}. »Världsordningen» likställer den allsmäktige med döden: »Han, som vi alla/
förstummade möta en gång.» I överensstämmelse med Nietzsches
»Umwertung aller Werte» {»omvärdering av alla värden»} i Der Antichrist (1888, sv övers 1899) kastar Edfelt om traditionella förlopp.
Den som i »Väderleksutsikter» (AU s 14) uttalar frasen »ecce homo»
{»Se människan!»} (Joh 19:5) är inte den romerske ståthållaren Pontius Pilatus, som vana vid, utan en ställföreträdande Kristus:
303
304
305
306
I vårt kvarter skall åter
på korset dö en man.
Han mumlar en fras. Den låter
så här: Se, människan.
Landgren, De fyra elementen, 1979, s 119.
En gudsbild är en föreställning som kan avse andliga egenskaper men även konkreta detaljer, såsom utseende och uppenbarelseformer, hos ett högsta väsen. Inom
kristen bildkonst brukar man med hänvisning till Gamla testamentet (2 Mos 20:4:
»Du skall icke göra dig något beläte eller någon bild, vare sig av det som är uppe i
himmelen, eller av det som är nere på jorden, eller av det som är i vattnet under
jorden.») inte avbilda Fadern, även om undantag, såsom Michelangelo Buonarrotis
(1475–1564) fresk Creazione di Adamo {Adams skapelse} (c1511) i Sixtinska kapellet,
förekommer.
304
Landgren, De fyra elementen, 1979, s 54.
305
Enligt Freud föreligger »eine völlige ’Umwertung aller psychischen Werte’» i
drömmar. Idem, Die Traumdeutung, GS 2, s 328. Jfr ibid, s 439: »Wir wissen aber jetzt
bereits, daß zwischen Traumgedanken und Traum eine völlige Umwertung aller
psychischen Werte stattgefunden hat».
306
Jfr även psalm 87:1, 3, 5, 7 (1819): »Se menniskan!»
302
303
II. Drömmen om historien
91
Dikten parafraserar ett avsnitt ur evangeliet (Joh 19:5 f), som i 1703
års översättning lyder:
307
Tå gick JEsus uth, och bar ena törnekrono, och ett purpurkläde. Och
han [Pilatus] sade til them: Sij menniskian. När the öfwerste Presterna
och tienarena sågo honom, ropade the, och sade: Korsfäst, korsfäst. Pilatus sade til them: Tager I honom, och korsfäster: ty jagh finner ingen
saak medh honom.
I 1917 års översättning heter det:
308
Och Jesus kom då ut, klädd i törnekronan och den purpurfärgade
manteln. Och han sade till dem: »Se mannen!» Då nu översteprästerna
och rättstjänarna fingo se honom, skriade de: »Korsfäst! Korsfäst!» Pilatus sade till dem: »Tagen I honom, och korsfästen honom; jag finner
honom icke skyldig till något brott.»
Den bevingade formuleringen förekommer även i »Se människan…»
(VL s 50), vars rubrik, enligt 1937 års psalmbok, anknyter till en predikotext den femte söndagen i fastan. Rubriken alluderar samtidigt
på Wallins psalm »Se menniskan! ack, hvilken lott» (1819 nr 87:1),
som handlar om frälsningen på korset:
Se menniskan! ack, hvilken lott
Den kärleksfulle Medlarens är vorden!
Ack, hvilken lön den Gode fått,
Som steg med himlens salighet till jorden!
En menskoson ej lidit har
Så oförskyld, så grym, så gränslös smärta,
En tyngd, så svår, ej någon bar:
Han bär all verldens synder på sitt hjerta.
Se menniskan! [osv]
»Horoskop» (SR s 52) anknyter inte bara till passionshistorien,
utan även till Gamla Testamentet och grekisk mytologi:
309
Jfr Bibel 2000: »Jesus kom ut, med törnekransen och den purpurröda manteln, och
Pilatus sade: ’Här är mannen.’ Så snart översteprästerna och deras folk fick se honom
ropade de: ’Korsfäst, korsfäst!’ Pilatus sade: ’Ta honom och korsfäst honom själva.
Jag finner honom inte skyldig till något.’»
308
Ordet homo kan på latin betyda både ’människan’ och ’mannen’.
307
92
Själens palimpsest
Lång väg har du att vandra
i ängslans nessosdräkt.
Där folk förgör varandra
med svärd och gift, Kassandra
ger upp sitt rop förskräckt!
Riv kläderna i stycken!
Strö aska i ditt hår!
Må ödet eller nycken
regera jorden — mycken
förfäran återstår!
En mörklagd himmelskupa
— och framför dig en grop!
Hur brant dess väggar stupa!
Vem svarar ur det djupa
på dina ångestrop?
O, stiger ur förblödda
förhoppningar en sång?
Bli själens klyftor, gödda
med hemligt blod, beströdda
med fång av blom en gång?
Uttrycket »nessosdräkt» refererar till hur kentauren Nessos, enligt
sägnen, försökte röva bort Herakles’ hustru Deianeira, varpå Herakles sköt Nessos med en förgiftad pil. Den döende kentauren rådde
Deianeira att samla upp blodet och använda det som ett kärleksmedel, ifall Herakles’ kärlek någon gång skulle svikta. Senare gav Deianeira en mantel insmord med kentaurens blod till Herakles, som fick
svåra plågor av plagget. När han försökte ta av sig det följde delar av
köttet med. För att slippa smärtorna brände Herakles sig själv till
döds. Metaforiken alluderar även på Jobs bok (Job 1:20, 2:8, 2:12), som
skildrar hur en rättfärdige människa förlorar allt han äger:
310
Då stod Job upp och rev sönder sin mantel och skar av håret på sitt
huvud. […] Och han tog sig en lerskärva att skrapa sig med, där han
satt mitt i askan. […] Men när de, ännu på avstånd, lyfte upp sina
ögon och sågo, att de icke mer kunde känna igen honom, brusto de ut i
gråt och revo sönder sina mantlar och kastade stoft mot himmelen,
ned över sina huvuden.
Enligt Thure Stenström kan man betrakta författaren av Jobs bok såsom en av
existentialismens föregångare. Ibid, Existentialismen: Studier i dess idétradition och
litterära yttringar, s 3.
310
Jfr även uttrycket »säck och aska» i Est 4:1, 3, Jes 58:5, Matt 11:21.
309
II. Drömmen om historien
93
Formuleringen »aska strö i håret» avser ett ålderdomligt sätt att uttrycka sorg, som förekommer i Esters bok (Est 4:1 ff), där ett avsnitt
ur Gustav Vasas bibel (1541) lyder:
311
Tå Mardachai förnam hwad skedt war, reeff han sijn klådher sönder
och drogh en säck uppå, och strödde asko uppå sigh, och gick uth mitt
j stadhen ropandes högheligha och klagheligha, och kom in för Konungens dör, Ty ingen måtte komma in genom Konungens dör, Som
en säck hadhe på sigh, Och j all land tijt som Konungens ord och bodh
reckte war en stoor jemmer ibland Judanar, och monge fastadhe och
greto, sörgde, och lågho j säcker och j asko.
En liknande formulering finns i Gunno Dahlstiernas (1661–1709) sorgekväde »Kunga Skald» (1698; uppl 1920–27 s 52), som handlar om
den bortgångne Karl XI: »DU förr så långan Tijd Lycksalig, SweaRijke,/ Sätt dig need Klädd i Säck: Ströö Aska på dit Håår!» Förebilden för »Horoskop» tycks dock vara Bo Bergmans dikt »Den svarta
veckan» (1917 s 111), som skildrar upptakten till första världskriget:
312
Den svarta veckan blev det röda året,
blev än ett år, blir fler och fler.
I kåpa kläd dig och i dok
och aska strö i håret
och böj dig djupt mot jorden ner,
Europa, du gamla grånade
moder, som irrar bland rånade
tempel och gråter på kullen,
där döden som mull i mullen
dina blodiga söner vrok.
Hos Dahlstierna är det Svea Rike som skall sörja, medan det hos
Bergman är Europa som skall klä sig i sorgdräkt. Edfelts allusion
»Strö aska i ditt hår!» är en polygenetisk intertext, som uttrycker
rädsla för ett kommande världskrig. Den 11 april, det vill säga drygt
313
Bibel 2000: »När Mordokaj fick höra vad som hade skett rev han sönder sina kläder och klädde sig i säck och aska och gick ut i staden och klagade högljutt och bittert. Han fortsatte ända till Kungliga porten, där ingen fick komma in klädd i sorgdräkt. I varje provins dit kungens befallning och förordning nådde blev sorgen stor
bland judarna: de fastade, de grät och klagade. Många gjorde sig en bädd av säck och
aska.»
312
Roland Lysell har uppmärksammat mig på Dahlstiernas bildspråk.
313
Jfr Tammi, Russian Subtexts in Nabokov’s Fiction, 1999, s 12, 36.
311
94
Själens palimpsest
en vecka före diktens tillkomst »22/4 1940», utfärdade svenska
myndigheter allmän mobilisering, varefter statsminister Per Albin
Hansson uppmanade medierna att hålla tillbaka eventuell kritik mot
Tyskland. Sens moralen är att hämndbegär och okunskap leder till
fördärv, medan irrationella krafter påverkar världspolitiken. Allusionerna på passionshistorien uttrycker dock hopp om frälsning.
Den centrala placeringen av ordet »Gud» i »Räkenskap» (SR s 101)
antyder att upplevelsen står i förbindelse med medvetandets inre
centrum, det Jung kallar Självet:
314
En taltrast sjöng i skogen.
Brun var hans fjäderskrud.
För jubel var han mogen,
som om han känt en Gud.
— Var det för mig av vikt,
att detta fågelbröst
gav luft åt tillförsikt?
Lagerroth (1993 s 187) hävdar att det »mytiska djupperspektiv, som
Jungs individualpsykologiska utforskande av psyket» vid denna tid
»erbjöd […] en viktigare kontext för Edfelts diktning» än »Freuds
idéer om bortträngning och önskeuppfyllelse som drömsymbolikens
orsaker». Möjligen har även T S Eliots religiositet inverkat på Edfelts
förändrade inställning till Gud. Den bruna färgen i »Räkenskap»
symboliserar, liksom i The Waste Land (v 61, 175, 208, 363; uppl 1971
s 136, 139 f, 144), återuppståndelse. Edfelts assonanser (»Brun […]
fjäderskrud […] jubel […] Gud) skapar samtidigt associationskedjor,
som anknyter till ett uppståndelsetema. Även Eliot alluderar i detta
sammanhang på Jesu korsfästelse: »The wind/ Crosses the brown
land, unheard.»
I »Sommarnatt» (EK s 75) lyder en formulering: »Det är som ett fadershjärta/ en stund hade hägnat planeten». Ordvalet alluderar på
Lina Sandell-Bergs hymn »Du ömma fadershjerta» (1885 s 222):
315
316
Landgren, De fyra elementen, 1979 s 119.
Jfr Matt 27:46: »Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst och sade: ’Eli,
Eli, lema sabaktani?’; det betyder: ’Min Gud, min Gud, varför har du övergivit
mig?’»
316
Texten ingår även i Lilla Psalmisten, 1909; Svensk söndagsskolsångbok, 1909, nr 202,]
s 113; Svenska missionsförbundets sångbok, 1920, nr 26, s 22; Svensk söndagsskolsångbok,
1929. I Svenska missionsförbundets sångbok heter det: »Du ömma fadershjärta, som
vakar över mig,/ O, kunde rätt jag älska och rätt lovsjunga dig!»
314
315
II. Drömmen om historien
95
Du ömma fadershjerta, som vakar öfver mig,
Hur skall jag kunna älska, hur kunna lofva dig!
Du varnar mig så troget för alla dolda garn
Och gömmer under vingen ditt lätt försagda barn.
Metaforiken härrör delvis från Psaltaren (Ps 36:8): »Människors barn
hava sin tillflykt/ under dina vingars skugga.» Sammansättningen
»fadershjerta förekommer även i Sandell-Bergs hymn »En dag i sender» (1882 s 132):
317
Han, som bär för mig ett fadershjerta,
O, Han gifver ju åt hvarje dag
Huldt dess lilla del af fröjd och smärta,
Ja, af möda och behag!
På liknande sätt heter det i Johan Ludvig Runebergs (1804–77) hymn
»Han på korset, han allena» (Svenska missionsförbundets sångbok, 1920,
nr 118, s 78): »Fadershjärtat, hur det ömma/ Må för eget kött och
blod»); Erik Nyströms (1842–1907) hymn »När omkring mig livet
stormar» (1920, nr 42, s 32): »Blott av kärlek, ej i vrede/ Fadershjärtat
aga ger»); Jonas Fredrik Lundgrens (1847–1915) hymn »O Gud, min
borg, mitt fäste» (1920, nr 41, s 32): »Ditt fadershjärta ömma/ Vill ej
förgäta mig»); och Peter Lundéns (1849–1906) hymn »Stilla, ljuvlig,
underbar» (Psalmer och sånger för alliansmöten, 1931, nr 30, s 19): »Fadershjärtats varma slag/ Driver ådran dag från dag».
318
Ångestsvetten
Edfelt alluderar ofta på Jesu lidande och död, samtidigt som han gör
Bo Bergmans trötta skepsis till sin egen.
»Jordisk kris» (AU s 18) skildrar internationell diplomati mot bakgrund av det kristna evangeliet:
Aftondaggen blänker.
Rosen sluts i vasen.
Smidas ännu ränker,
dör den sista frasen?
Texten ingår även i Svensk söndagsskolsångbok, 1909, nr 214, s 120; Svensk söndagsskolsångbok, 1929; Psalmer och sånger för alliansmöten, 1931, nr 44, s 27. Melodin är en
tonsättning av Oscar Ahnfelt.
318
Texten ingår även i Fridstoner, 1926, och Svensk söndagsskolsångbok, 1929.
317
96
Själens palimpsest
Stjärnorna betrakta
oss en sträng minut,
medan tyst och sakta
jorden svettas ut.
I Lukasevangeliet (Luk 22:44) heter det: »Men han hade kommit i
svår ångest och bad allt ivrigare, och hans svett blev såsom blodsdroppar, som föllo ned på jorden.» Hos Edfelt är det tvärtom jorden som »svettas ut». Dikten alluderar även på Johannesevangeliet
(Joh 14:6), där det heter: »Jesus svarade honom: ’Jag är vägen och
sanningen och livet; ingen kommer till Fadern utom genom mig.
[…]’» Av evangeliet (Joh 4:6) framgår dessutom att Jesus, som brukade gå till fots i Judeen och Galileen (Joh 7:1), »var trött av vandringen». Edfelt alluderar samtidigt på legenden om Ahasverus, som
för sin omilda behandling av Jesus på vägen till Golgata ständigt
måste vandra omkring:
319
320
321
Han som visst är vägen,
sanningen och livet,
går förbi förlägen,
ler så övergivet.
Aldrig får han stanna,
fastän han är trött.
Svett är på hans panna.
Mycket har han mött.
»Huvudskalleplats» (ID s 45) alluderar på namnet Golgata, som
»på arameiska betyder huvudskalleplats» (Mark 15:22). Det var ett
ställe där romarna brukade korsfästa dödsdömda. Evangelisten Johannes (Joh 19:41) förlägger Jesu grav till en örtagård intill. Genom
att anspela på passionshistorien (Matt 27:33, Mark 15:22, Joh 19:17)
förmedlar Edfelts dikt ett slags uppståndelsemystik:
Skilda genom mörka makters seger,
måste de, som delat ljuvt och lett,
blandat blod och delat samma läger,
vakna, badande i ångestsvett!
319
320
321
Jfr »Askonsdag» (HM s 18): »stunder av svett och blod».
Jfr »Limbo» (AU s 69): »förgrämd som Den vandrande juden».
Jfr Matt 16:28.
II. Drömmen om historien
97
Formuleringen »vakna, badande i ångestsvett» anknyter samtidigt till
Freuds Die Traumdeutung (GS 2 s 248), där det heter: »Sie suchen sich
zu bedecken, zu verbergen und erwachen im Schweiße gebadet […]
und darum schlägt der Traum, den die Sage von der Nausikaa objektiviert, regelmäßig in einen Angsttraum um.» {»Hon försöker skyla
sig, dölja sig och vaknar badande i svett […] och därför slår drömmen, som sagan om Nausikaa gestaltar, regelmässigt om till en ångestdröm.»} Metaforiken i »Monument» (ID s 43 ff), där »Huvudskalleplats» ingår, kretsar kring avskedstagande och skeppsbrott,
såsom framgår av rubrikerna »Avsked» (ID s 52) och »Haveri» (ID
s 54). Manuskriptet daterar sviten till »påsken 1935» och »maj 1935»,
då Edfelt tillfälligt hade separerat från Hélène Apéria. Hustrun var, i
likhet med mytens Nausikaa och prinsessan Helena av Troja, som
båda förekommer i Homeros’ Ὀδύσσεια {Odysséen}, av grekisk härkomst.
»Källan II» (SR s 99), som manuskriptet daterar till »4/1 1941»,
handlar om det tyskarnas bombning av London den 29 december, då
Luftwaffe dödade nästan 3 000 civila:
322
323
324
När vi överfalla,
när vi gå fram med mord,
när vi med blod och galla
fläcka skapelsens jord,
när vi sammanpara
människoångest och rus
— lever dock källans klara
blick och sköte av ljus.
Samtidigt anknyter formuleringen »blick och sköte av ljus» till bildspråket i Vilhelm Ekelunds dikt »Uppbrott» (1905 s 45):
Du tunga dröm,
som mer och mer
öfver min lefnad sjunker,
hvad ängsliga ljus
Jfr Freud, Drömtydning, 1927, s 140 f. Jfr idem, Vorlesungen zur Einführung in die
Psychoanalyse, GS 7, 1924, s 223: »Der Angsttraum ist gewöhnlich auch ein Wecktraum; wir pflegen den Schlaf zu unterbrechen, ehe der verdrängte Wunsch des
Traumes seine volle Erfüllung gegen die Zensur durchgesetzt hat.»
323
Hélène Apéria var född i Helsingfors, men hennes judiska familj hade bott i ryska
Polen och i Grekland. Se Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 135.
324
Landgren, De fyra elementen, 1979, s 119.
322
98
Själens palimpsest
i ditt sköte darra!
Hvad stjärnor dunkla
med sällsam blick
i min själ nedskåda!
Hos Edfelt, som vänder på den inbördes ordningen av orden »blick
[…] sköte […] ljus», är det inte stjärnhimlen som skådar ner på källan,
utan vattenspegeln, som blickar uppåt.
325
Slaktdjuret
Boskap som går mot sin egen undergång är en traditionell metafor,
som i Edfelts lyrik anknyter till 1930-talets flyktingströmmar.
»Se människan…» (VL s 50) blir på detta sätt en tidlös betraktelse
över tillvaron:
Ser du dig själv, så ser du oändlig
marmorbrottsmöda och fångtransport.
— Måste du alltid ledas som skändlig
boskap till slakthus och mörker bort?
Löwendahl (1969 s 78) anknyter dikten till tidsläget hösten 1939:
Då hade författaren redan länge förstått vad som höll på att ske i Europa; han hade sett den dödliga fara som hotade hela vår kultur och
hade fattat som sin uppgift att med sin dikts chocker och avslöjanden
väcka de aningslöst sovande.
Edfelt anknyter i detta avseende till Bertolt Brechts estetik. Slutstrofen gestaltar dock människans frälsande förmåga:
326
Ändå bär du ett sådant skimmer
vid din förmörkelses yttersta rand
— att den som bländad det förnimmer,
döljer sitt ansikte i sin hand.
Jfr Stenström, »Källor och brunnar i Johannes Edfelts lyrik», 1977, s 147. Enligt
Stenström får källan i Edfelts lyrik »bilda motpolen till krig, våld och vilja till makt».
326
Jfr Peter Childs, Modernism, 2008 (2000), s 43, 113.
325
II. Drömmen om historien
99
Enligt Lagerroth (1993 s 76) ställer Edfelt Nietzsches känslokalla etik
mot moralen i Dostojevskijs romaner, som rymmer ett »allfamnande
medlidande» (Brev 18/5 1924). Detta är ett tema som har haft betydelse för rysk 1900-talslyrik, såsom Aleksandr Blok (1880–1921),
Anna Achmatova och Vladimir Majakovskij (1893–1930).
Slaktdjuret förekommer även i Bibeln. I Jobs bok (Job 16:15) heter
det: »i stoftet har jag måst sänka mitt horn». Jeremia (Jer 50:27) återger Guds ord om Babel: »Nedgören alla dess tjurar, fören dem ned till
att slaktas.» I Jesaja (Jes 53:7) blir herrens tjänare ett offerlamm:
327
328
329
Han blev plågad, fastän han ödmjukade sig
och icke öppnade sin mun,
lik ett lamm, som föres bort att slaktas,
och lik ett får, som är tyst inför dem som klippa det
ja, han öppnade icke sin mun.
Försoning finns i Psaltaren (Ps 78:52): »Och han lät sitt folk bryta upp
såsom en fårhjord/ och förde dem såsom en boskapshjord genom
öknen.» Den gode herden återkommer i det kristna evangeliet (Joh
1:29, 1:36), Apostlagärningarna (Apg 8:32) och Uppenbarelseboken
(Upp 5:6, 5:8, 5:12 f), som överför Jesajas ord på Jesus. Uttrycket
»Agnus Dei» {»Guds Lamm»} är, i samband med en tre gånger upprepad åkallan (»Agnus Dei, qui tollis peccata mundi, miserere nobis»
{»Guds lamm, som borttager världens synder, förbarma dig över
oss»}), den romersk-katolska mässans sista sats, som Svenska kyrkan använder i sin nattvardsgudstjänst. Liknande symbolik finns i
psalmen »O rene Guds lamm! oskyldig» (1695 nr 150) eller »Guds
rena Lamm, oskyldig» (1819, 1937 nr 94) av Olaus Petri (1493–1552)
efter Nicolaus Decius’ (c1485–1541) tyska original från 1522.
330
331
Apokalypsen
Edfelt alluderar ofta på Bibelns apokalyps. Detta är ytterligare ett
tema som anknyter till det oroliga tidsläget på 1930-talet.
Citat efter Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993 s 76.
Edfelt har tolkat Bloks prosadikt »In vino veritas». Morgontidningen 4/8 1934.
329
Jfr Peter Hallberg, Diktens bildspråk: Teori — metodik — historik, Göteborg 1982, s 94.
330
Se även Upp 6:1, 6:12, 6:16, 7:9 f, 7:14, 7:17, 8:1, 12:11, 13:8, 13:10, 14:1, 14:4, 14:10,
15:3, 17:14, 19:7, 19:9, 21:9, 21:14, 21:22 f, 21:27, 22:1, 22:3.
331
Jfr Oremus, 1930, s 53.
327
328
100
Själens palimpsest
I »Elfte timmen» (HM 49) lyder en formulering: »På varje panna
står den grälla skriften,/ som ropar ut: vårt hopp blev ödelagt!»
Ordvalet alluderar på martyrer i Johannes’ uppenbarelse (Upp 7:2 f):
332
Och han ropade med hög röst till de fyra änglar som hade fått sig givet
att skada jorden och havet, och sade: »Gören icke jorden eller havet eller träden någon skada, förrän vi hava tecknat vår Guds tjänare med
insegel på deras pannor.»
På ett annat ställe i Uppenbarelseboken (Upp 14:1) heter det: »Och jag
fick se Lammet stå på Sions berg jämte det ett hundra fyrtiofyra tusen
som hade dess namn och dess Faders namn skrivna på sina pannor.»
I sista kapitlet (Upp 23:3 f) heter det: »Och Guds och Lammets tron
skall stå där inne, och hans tjänare skall tjäna honom och skola se
hans ansikte; och hans namn skall stå tecknat på deras pannor.»
Formuleringen går tillbaka på Hesekiel (Hes 9:4), där det heter: »Herren sade till honom: ’Gå igenom Jerusalems stad, och teckna med ett
tecken på pannan de män som sucka och jämra sig över alla styggelser som bedrivas därinne.’»
»Purgatorium II» (ID s 15) alluderar på apokalypsens fyra ryttare
(Upp 6:1 ff). Bibelns djurvärld, Jesu sista måltid och ångestsvetten
får samtidigt en ny innebörd genom den pågående Abessinienkrisen,
då Benito Mussolini anföll nuvarande Etiopien. Västvärldens efterföljande sanktioner bidrog till att Italien anslöt sig på Tysklands sida
inför andra världskriget. Edfelt har, enligt Lagerroth (1993 s 202),
skrivit »Purgatorium I–VII» (ID s 9 ff) »etappvis under året 1935: i
juli, augusti och september samt vid nyår». Skalden säger i »Karelsk
sommar» (1943 s 82) att »det mussoliniska anfallet mot Abessinien
hade signalerat inledningen till det ojämförliga kaos vi nu bevittna
och dagligen nåddes man av radions rapporter om den våldsamma
branden». I »Purgatorium II» är eld likaledes ett centralt tema:
333
Fyra ryttare ha överfarit
detta land. Av sporrarna dröp blod.
Aska täcker vad som fruktbart varit.
Framgångsrik var deras våldsmetod.
Jfr även Upp 9:4, 14:9, 17:5, 20:4.
Jfr Karl-Gustaf, Hildebrand, Bibeln i nutida svensk lyrik, 2 uppl, Uppsala 1939,
s 183 f.
332
333
II. Drömmen om historien
101
Deras offensiv gav rikligt byte.
Våra lador stucko de i brand.
Och de sade: »Freden är ett lyte»,
och vi kvästes av diktatorns hand.
Döden stryker som en grå hyena
kring förödda boningar i kväll.
— Oss har genombävat denna sena
afton ångesten hos en gasell.
Ett liknande bildspråk förekommer i »Poet» (JÅ s 17):
Är det en dröm, då jag hör över kolnade bränder
hovslag och rop från de fyra ryttarnas färd?
Piskor och skänklar och hästars rykande länder
glida som brustna bilder genom min värld.
Verkligheten är, enligt Erving Goffman (1974), alltför komplicerad för
att vi skall kunna förstå den utan att relaterara till tolkningsscheman,
så kallade primary frameworks. Edfelt anknyter på detta sätt till välbekanta symboler i Uppenbarelseboken (Upp 6:8):
334
335
Då fick jag se en blekgul häst; och mannen som satt på den, hans namn
var Döden, och Dödsriket följde med honom. Och åt dem [de fyra ryttarna] gavs makt över fjärdedelen av jorden, så att de skulle få dräpa
med svärd och genom hungersnöd och pest och genom vilddjuren på
jorden.
Förutom död, tyranni, svält och pest symboliserar ryttarna vart och
ett av de fyra väderstrecken (»fjärdedelen av jorden»). Edfelt anknyter i detta sammanhang till världslitteraturen (Jesaja, Dante, Goethe,
Dostojevskij, T S Eliot), historiska händelser (»galiziska pogromer»),
utländska namn på personer (Sonja, Joel, Gordon, Eurydike och Orfeus) och platser (Marseille, Odessa, Chios, Hades och Kokytos).
»Söndagsfrid» (VL s 21) skildrar Paris-förorten Saint-Denis med en
ordalydelse som erinrar om martyrernas återuppståndelse:
336
Se Scheufele & Tewksbury, »Framing, Agenda Setting, and Priming», Journal of
Communication 57 (2007), s 11 f.
335
Jfr Scheufele & Tewksbury, »Framing, Agenda Setting, and Priming», Journal of
Communication 57 (2007), s 15 f.
336
Jfr »De före döden döda» (EK s 38).
334
102
Själens palimpsest
Dessa äro de i livet döda,
dessa äro de man skenliv skänkt
att den ondskefulla drömmen göda,
medan själen står där ärekränkt!
I Uppenbarelseboken (Upp 7:14) heter det: »Dessa äro de som komma ur den stora bedrövelsen». Även Erik Nyströms tolkning av Tullius Clinton O’Kanes (1830–1912) hymn »Washed in the Blood of the
Lamb» (Svenska missionsförbundets sångbok, 1928, nr 763, s 463) alluderar på apokalypsen. Metaforiken anknyter i detta sammanhang
både till judarnas fångenskap vid Eufrat och Tigris (Ps 137:1: »där
sutto vi och gräto») och till floden Jordan, där Johannes Döparen
(Matt 3:13 ff, Mark 1:5 ff, Luk 3:21 f, Joh 1:23 ff) döpte Jesus:
337
Vilka äro dessa, som vid flodens strand,
Just vid den tysta gravens mörka rand
Prisa Gud med palm i hand,
Tvagna i Lammets blod?
|: Ja, igenom porten de gå med gladligt mod,
Tvagna i Lammets blod. :|
Dessa äro de, som re’n i unga år
Funno sin Jesus och som i hans spår
Rönte, vad hans nåd förmår,
Tvagna i Lammets blod.
|: Ja, etc.
Manuskriptet daterar »Söndagsfrid» till den 21 juli 1938, ett par månader efter att Edfelt besökte den franska huvudstaden i maj 1938.
Genom att den tryckta versionen anger ortsnamnet Saint-Denis, som
ligger vid floden Seine, blir apokalypsens martyrer proletärer i mellankrigstidens Europa. Detta sätt att blanda dåtid, nutid och framtid
erinrar om T S Eliots mytiska metod.
338
339
Nåden
Med uttryck som det militäriska »halt» och det juridiska »frist» travesterar Edfelt kristna föreställningar om gudomlig nåd. Begreppet,
Den svenska versionen ingår även i Herde-rösten, 1892, nr 484.
Landgren, De fyra elementen, 1979, s 99.
339
Jfr Folke Isaksson, »Hemliga slagfält: En studie i Johannes Edfelts diktning», BLM,
årg 29 (1960), s 391 f.
337
338
II. Drömmen om historien
103
som avser Guds gåva till människorna, förekommer både i Gamla
och i Nya testamentet (2 Mos 20:6; Tit 2:11, 3:4 f).
Romersk-katolska kyrkan räknar nåden till de sju sakramenten.
Denna typ av metaforik förekommer hos Edfelt i »Fromma önskningar» (HM s 79): »O mörka, bottenlösa brunn,/ dit jag av nåd fick stegen ställa,/ till lovsång tvingar du min mun!»; »Intermezzo II» (ID s
71): »du har en gång stött en blodad panna/ mot nådens skrin och
himlens kopparport»; »Beredelse» (ID s 85): »O dag,/ o nåd, förunderlig och utan like,/ då äntligen vi lägga av vårt jag!»; och »Den nya
grottmänniskan» (SR s 61): »Sänk din självförglömmelse av nåd/
över skrävlare och snobb och streber!» Det religiösa ordvalet erinrar
om många psalmer, såsom Jesper Swedbergs (1653–1735) »Nu tacker
Gudh alt folck» (1695 nr 305, 1819 nr 272: »Then nåderike Gudh han
oss ock här förläne,/ At wij medh hiertans frögd i frijd stedz honom
tiene!») efter dansk förlaga (»Nun danket alle Gott») av Martin Rinkart (1586–1649); Samuel Lorentz Ödmanns (1750–1829) »Herre! dig i
nåd förbarma» (1819 nr 384) och »Se, milde Gud! i nåd» (1819 nr 320);
samt Johan Olof Wallins »Så går en dag än från vår tid» (1819 nr 434:
»Men du förblifver den du var,/ O Herre, full af nåd!») efter tysk
förlaga av Johann Friedrich Herzog (1647–99) och Christoph Friedrich
Neander (172–1802). Begreppet förekommer även i Lina SandellBergs hymner »Tillkomme ditt rike» (1885 s 135: »Vad nåd, vad osägelig ära!») och »Hvar morgon ny» (1882 s 213: »Herrens nåd är
hvar morgon ny»); Andreas Fernholms (1840–92) hymn »Det är saligt på Jesus få tro/ Och att vara Guds barn blott av nåd» (1877; uppl
1931, s 23, nr 36); Erik Nyströms hymn »Se, kring hav och länder»
(Svenska missionsförbundets sångbok, 1920, s 416, nr 691: »O, den underbara Nåd,/ han alla ger»); och Ingrid Palms (1859–86) hymn »Jag
340
341
342
343
344
345
Jfr Katolsk katekes för det apostoliska vikariatet i Sverige, Stockholm 1893, s 99: »Med
Guds nåd förstå vi den inre öfvernaturliga gåfva, hvilken Gud för Jesu Kristi förtjänsters skull förlänar oss till vår eviga välfärd.»
341
Jfr Katolsk katekes, 1893, s 103: »Ett sakrament är ett yttre, af Jesus Kristus instiftadt
tecken, hvarigenom Gud meddelar oss inre nåd.»
342
Enligt en notering till psalm 434 i 1937 års svenska psalmbok.
343
Ingår även i Psalmer och sånger för alliansmöten, 1931, s 33, nr 53; Sionstoner, 1935.
344
Ingår även i Svenska missionsförbundets sångbok, 1920, s 401, nr 664.
345
Ingår även i Svenska Missionsförbundets sångbok, 1920, s 172, nr 269; Fridstoner, 1926,
Svensk söndagsskolsångbok, 1929; Segertoner, 1930, s 16, nr 264. Joseph Webster (1819–
75) skrev melodin (1867), som Joe Hill (1879–1915) använde för sången »The Preacher
and the Slave», där formuleringen »You’ll get pie in the sky when you die» ingår. Se
Joe Hills sånger: The Complete Joe Hill Song Book, Stockholm 1980, s 22.
340
104
Själens palimpsest
är så glad, när jag får gå» (1920, s 411, nr 682: »Jag tänker då på Herrens nåd»).
I »Dagsnyheter» (AU s 9) heter det om den gångna dagen: »Kanske
är den värd att klandra,/ men på nattens förstukvist/ be vi nu om
frist.» Här förekommer missgärningar, som hör samman med tio
Guds bud i kristen tolkning (2 Mos 34:28; 5 Mos 4:13, 10:4) eller med
de sju dödssynderna i romersk-katolsk tradition. Dikten efterliknar
samtidigt notisformen i tidningar och radio. Enligt 1930-talets programtablåer sände Radiotjänst »Väderleksrapport och dagsnyheter»
kl 7:15 och 9:45 varje kväll. Hos Edfelt heter det:
346
347
Än en dag har gått, som andra
full av allsköns vank och brist.
Kanske är den värd att klandra,
men på nattens förstukvist
be vi nu om frist.
Lagerroth (1993 s 123 ff) hävdar att »Andliga sånger» (AU s 7 ff), där
»Dagsnyheter» ingår, har övertagit strukturer från kristen lyrik, där
Wallins »Så går en dag än från vår tid» (1814) är ett hypogram:
348
Så går en dag än från vår tid
Och kommer icke mer,
Och än en natt med Herrans frid
Till jorden sänkes ner.
Men du förblifver den du var,
O Herre, full af nåd!
Och våra nätter, våra dar
Du tecknat i ditt råd.
Enligt Enckell (1960 s 17) anspelar rubriken Aftonunderhållning på
»radiorevyns lediga presentations-ton», medan den »sakligt noncha-
Jfr Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 123. Enligt katolska kyrkan är de sju dödssynderna: superbia {högmod}, avaritia {girighet}, luxuria {vällust, begär}, invidia {avund}, gula {frosseri}, ira {vrede} och acedia {lättja}. Se Katolsk katekes, 1893, s 91.
347
AB Radiotjänst började sina radioutsändningar den 1 januari 1925 och sände fram
till 1958, då företaget blev Sveriges Radio.
348
Den närmast följande dikten, »Grön lyser åter kullen» (AU s 12), alluderar på
årstidspsalmerna »Den blomstertid nu kommer» av Israel Kolmodin (1643–1709) och
»Den blida vår är inne» av Johan Olof Wallin. Se Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993,
s 124.
346
II. Drömmen om historien
105
lanta metoden döljer pessimismens och hånets ångestbleka allvar
eller snarare bär fram det som det enda möjliga uttrycket för den som
verkligen vill nå effekt». »Dagsnyheter» anspelar inte bara på radions
utsändningar, utan antyder även förekomsten av en modernitet som
bilen (»suttit vid sin ratt»), som vid denna tid var en statussymbol. I
enlighet med en vanlig praxis inom svensk nyhetsjournalistik får vi
inte veta namnen på de personer som förekommer i rapporteringen:
En har suttit vid sin ratt och
pöst, som fanns han ensam till.
En har hållit sig för skratt, och
en har haft det, om man vill,
som en lessen sill.
En, fast det är strängt förbjudet,
hade lust till grannens frus
famn och säng. I trots av budet
levde en i sus och dus
mellan glas och krus.
Här har skett, sen dagen bräckte,
på det hela taget allt,
som kan ske, när Kains släkte
vill stå i med all gevalt.
Låt oss göra halt.
Det är framför allt sjätte (»Du skall icke dräpa»), sjunde (»Du skall
icke begå äktenskapsbrott») och tionde budet (»Du skall icke heller
hava begärelse till din nästas hustru»), som personerna har brutit
mot. Samtidigt skildrar skalden synderna lättja (»suttit […] och
pöst»), högmod, det vill säga fåfänga (»som fanns han ensam till»),
vällust eller otukt (»lust till grannens frus/ famn och säng») samt
frosseri (»levde […] i sus och dus/ mellan glas och krus»). I näst
sista strofen, som alluderar på Kains brodermord (1 Mos 4:8), förekommer ordet »gevalt». Detta kan man härleda till det tyska substantivet Gewalt, som betyder ’våld’ och rimmar med det militäriska
»halt» i dikten. Edfelts stavning överensstämmer med motsvarande
ord på jiddisch, där det ingår i utropet Oy gevalt! som engelskan
översätter med Oh my God! Samma interjektion förekommer hos Carl
349
Även Gustaf Fröding alluderar i dikten »En fattig munk från Skara» (1893 s 185)
på de kristna budorden och dödssynderna. Istället för »tunna» förekommer »krus»
hos Edfelt; istället för rimordet »nunna» förekommer »grannens frus/ famn».
349
106
Själens palimpsest
Michael Bellman (1740–95) i dikten »Fredmans Epistel N:o 46» (uppl
1916 s 144), där Mollberg vid avfärden från krogen Wismar utbrister:
»Jag är befalt,/ Öfveralt/ At rida; hej gevalt!» Substantivet ingår
även i Bellmans »Nyårsspel för Schröderheimska husen» (uppl 1836,
s 220, nr 36), där ordet har den militäriska innebörden ’angrepp’,
’stormning’: »Stolt på trompeten/ Så pirögder Mollberg blåser gevalt.» I Bellmans diktcykel »Bacchi Fest» (uppl 1835 s 175) betyder
ordet, såsom i tyskan, ’våld’: »Att du ej stannar qvar bland slagsmål
och gevalt,/ Och både du och vin förvandlas uti salt.»
Slutstrofen i »Dagsnyheter» förenar gudsbilden i en känd barnbön med samhällsreformatorn Robert Owens (1771–1858) för arbetarrörelsen viktiga slagord »Eight hours labour, Eight hours recreation, Eight hours rest»:
350
351
352
Det får vara någon måtta.
Gud, som haver barnen kär,
se till oss och ge oss åtta
timmars sömn, som billigt är
efter allt besvär.
Den muntligt traderade bönen »Gud, som haver barnen kär» ingick
1780 i en bok till kronprins Gustaf Adolf på hans treårsdag. Texten
förekommer även i Frälsningsarméns sångbok (1929, s 582, nr 562):
353
Gud, som haver barnen kär,
se till mig, som liten är!
Vart jag mig i världen vänder
står mitt väl i dina händer.
Jfr Carl Michael Bellman, Dikter: Tredje delen: Fredmans epistlar, Ordbok utarbetad
av Carl Larsson och Magdalena Hellquist, Lund 1967, s 64, sub verbum »gevalt».
351
Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993 s 123.
352
En urtima riksdag antog den svenska lagen om åtta timmars arbetsdag den 4 augusti 1919. Frågan hade stor betydelse för olika socialiströrelser i början på 1900-talet.
Se t ex Rosa Luxemburgs artiklar »Der Achtstundentag auf dem Parteitag», Leipziger
Volkzeitung, Nr 217, 19/9 1902; »Im Feuerscheine der Revolution», Sächsische ArbeiterZeitung, Nr 98, 29/4 1905: »Der Achtstundentag ist von Anfang an zu einer Hauptlosung der gegenwärtigen revolutionären Erhebung im russischen Reiche geworden.»
Idem, GW 1: 1893 bis 1905, Zweiter Halbband, Berlin 1972, s 287 ff, s 537 ff.
353
Oscar Lövgren, Psalm- och sånglexikon, Stockholm 1964, sp 484, sub verbum »Gud,
som haver barnen kär»: »tidigast känd genom Barnbok, Hans Kungl. Höghet Kronprinsen i underdånighet tillägnad af Samfundet Pro Fido et Christianismo. Den utgavs 1780 till prinsens, sedermera Gustav IV Adolf, tredje födelsedag.»
350
II. Drömmen om historien
107
Lyckan kommer, lyckan går,
du förbliver, Fader vår.
Edfelt återger inledningsraden, som apostroferar Gud, men övergår
sedan till att belysa samtidens politiska debatt. Återigen står kollektivet (»se till oss») i centrum, medan diktens polemiska udd riktar sig
mot religiösa och politiska grupperingar. En bearbetad version av
den anonyma bönen ingår i Svensk söndagsskolsångbok (1909, s 155,
nr 277), där Johan Bernhard Gauffin (1848–1930) och Carl Boberg
(1859–1940) har lagt till tre strofer, som betonar lydnaden mot Gud,
syndernas förlåtelse och den nattliga vilan:
Gud, som haver barnen kär,
Se till mig som liten är!
Vart jag mig i världen vänder,
Står mitt väl i dina händer.
Lyckan kommer, Lyckan går.
Vem är den, som lyckan får?
Jo, det barn, som gärna lyder
Och Gud Faders lära pryder.
Vad jag, bristfull, arm och svag,
Mot dig syndat denna dag,
Herre, mig förlåt och rena,
Ty du är min hjälp allena!
Under nattens stilla tid
Låt mig vila ut i frid!
Sänd din ängel till vår hydda
Att oss från allt ont beskydda!
»Dagsnyheter» parodierar flera av textens teman, såsom syndabekännelsen och bönen om vila, men den sömn som Edfelts diktjag
önskar sig är snarast en metafor för döden.
Även »Kör av män och kvinnor» (JÅ s 14) alluderar på »Gud, som
haver barnen kär». Liksom i Gauffins och Bobergs version ber kören
om beskydd från det onda:
O, se till oss, som mera än de flesta
sett ondska spira upp i mänskospår
och sett, hur alla dessa gjort sitt bästa,
som ständigt rekrytera våldets kår!
108
Själens palimpsest
»Världsordningen» (HM s 35) blandar på liknande sätt nyhetsrapportering och religiös förkunnelse:
Vem räddar oss undan det kalla
och grymma skeendets tvång?
Kanhända blott Han, som vi alla
förstummade möta en gång.
En liknande situation förekommer i »Demaskering» (HM s 51), som
ifrågasätter kristen frälsning:
Ingen kommer att gå fri.
Rymdens blick är domstolshård.
Ingen nåd och amnesti!
Inga undanflykts-ackord!
Avklädd varje illusion,
ser du stjärnans stålpupill;
och du hör en ångestton
i en höstlig fågels drill.
Motivet påminner om Kierkegaards filosofi, där individen, hin Enkelte, är utlämnad åt en oförsonlig Gud. Man kan även jämföra »Demaskering» med ett avsnitt ur filosofen Martin Bubers skrift Ich und
Du {Jag och du} (1923; uppl 1962 s 113), där det heter:
Wer alles Verursachtsein vergißt und sich aus der Tiefe entscheidet,
wer Gut und Gewand von sich tut und bloß vor das Angesicht tritt:
dem Freien schaut, als das Gegenbild seiner Freiheit, das Schicksal
entgegen. Es ist nicht seine Grenze, es ist seine Ergänzung; Freiheit
und Schicksal umfangen einander zum Sinn; und im Sinn schaut das
Schicksal, die eben noch so strengen Augen voller Licht, wie die
Gnade selber drein.
{Den som alltings upphov glömmer och beslutar sig ur djupet, den
som lägger av gott och klädnad och naken träder framför Anletet: skådar det fria såsom sin frihets motbild, tvärtemot ödet. Den är inte sina
gränser, utan sin begränsning; Frihet och Öde omfattar varandra till
sinnet; och i sinnet skådar Ödet de ständigt så stränga ögonen fulla av
ljus, liksom nåden själv däri.}
Buber har sannolikt hämtat delar av detta bildspråk från Psaltaren (Ps
42:3), där det i Martin Luthers översättning från 1534 heter: »Meine
Seele dürstet nach Gott, nach dem lebendigen Gott. Wann werde ich
II. Drömmen om historien
109
dahin kommen, daß ich Gottes Angesicht schaue?» {»Min själ törstar
efter Gud, efter den levande Guden. När skall jag få träda fram inför
Guds ansikte?»}
Den allsmäktige kan hos Edfelt också vara naturen, såsom i »Grön
lyser åter kullen» (AU s 12), där lövsprickningen tvärtemot Paulus’
förtröstansfulla ord om »tron, hoppet och kärleken» (1 Kor 13:13)
ersätter nådemedlen med hån:
354
355
Natur, som åter andas
tro, hopp och kärlek tryggt,
med all din trygghet blandas
vårt mänskotvivel skyggt.
För oss med all vår oro
är hån ditt sakrament:
hur kvalen voro
har du ej känt.
Enligt Lagerroth (1993 s 124) anknyter innehållet till Israel Kolmodins
(1643–1709) »Den blomstertid nu kommer» och Wallins »Den blida
vår är inne», medan formen varierar dessa psalmers hildebrandstrof.
Kärlek och sakrament
Den religiösa tematiken i Edfelts lyrik anknyter ofta till mystikerns
upplevelse av det gudomliga.
I »Förklaringsberg» (HM s 75) lyder förkunnelsen: »Av en gudom,
som jag inte känner,/ blev min ringhet förd till detta rum.» Kjellén
(1957 s 182) menar att Edfelt har »lyssnat till Lawrences evangelium
om den sexuella akten som befrielse från dagsmedvetandets konventionalism och kyla». Föreningen av »biologisk livssyn och mystik»
var »ej främmande för sekelskiftets svenska skalder» men får hos den
svenske skalden »en mer paradoxal karaktär genom en skarpare accentuering av de bägge elementen» (s 188). Enligt forskaren har det
kristna mysteriet erhållit »ett nytt, psykoanalytiskt färgat innehåll
genom en av 30-talets stora läromästare, Jung» (s 189). Också T S Eliot
356
1917 års svenska översättning.
I romersk-katolska kyrkan är sakramenten sju: dopet, konfirmationen, nattvarden,
bikten, de sjukas smörjelse, prästvigningen och äktenskapet. Se Katolsk katekes, 1893,
s XV, 103.
356
Jfr Landgren, De fyra elementen, 1979, s 150.
354
355
110
Själens palimpsest
förknippar sexualitet med religion. Enligt Matthiessen (uppl 1958
s 62) finns en parallell mellan det kristna evangeliet och årstidscykeln
i The Waste Land: »There could hardly be a more effective way of
stressing the intimate connection between the mysteries of religion
and sex than by linking together the Christian story with the upsurging energies of spring.»
»Du I» förebådar Edfelts kommande stilutveckling:
357
358
Kärlek är allt. — Du är mitt allt;
livets enkla bröd och salt,
allt jag behöver på färden,
ångest och glädje tusenfalt. —
Du blev den nya världen,
ljus och värme bland mörkt och kallt.
»Sakrament» (HM s 83) kontrasterar den gudomliga upplevelsen mot
dagens »förvridna grin»:
Bräckliga förbund och blå siesta,
tråd, som spänns, är du för skör och fin?
— Lika gott, låt oss som sett det mesta
av en ångestvärlds förvridna grin,
nu vid midnatt dela bröd och vin.
Till denna kärleksförklaring har skalden överfört delar av kristen
symbolik, där brödet och vinet är Jesu lekamen och blod — en substans som den judiska traditionen förknippar med själen (3 Mos
17:11 f). Förutom kommunionen anknyter dikten till Höga visan
(Höga v 7:2), där brudgummen säger: »Ditt sköte är en rundad skål,
må vinet aldrig fattas däri.» Liksom »Sakrament» förknippar bibeltex359
F O Matthiessen, The Achievement of T. S. Eliot: An Essay on the Nature of Poetry,
London 1935, s 35 f, 61, 101, 137. Liksom Edfelt i Högmässa, där »Askonsdag» (HM s
18) ingår, refererar Eliot i Ash-Wednesday till den romersk-katolska mässan. Jfr Matthiessen, The Achievement of T. S. Eliot, 1935, s 99 f.
358
Denna fras återkommer delvis i »Largo» (ID s 37). Bröd och salt bjuds i ortodoxa
länder såsom välkomsthälsning. Jfr »Evangelium» (Gryningsröster, 1923 s 48).
359
Se Luk 22:19 f: »Sedan tog han ett bröd och tackade Gud och bröt det och gav åt
dem och sade: ’Detta är min lekamen, som varder utgiven för eder. Gören detta till
min åminnelse.’ Sammalunda tog han ock kalken efter måltiden och sade: ’Denna
kalk är det nya förbundet i mitt blod, som varder utgjutet för eder. […]’» Jfr Matt
26:26 ff; Mark 14:22 ff. Se även Joh 6:35, 48: »Jag är livets bröd»; ibid 6:51: »Om någon
äter av det brödet, så skall han leva till evig tid. Och det bröd, som jag skall giva, är
mitt kött»; ibid 6:54: »Den som äter mitt kött och dricker mitt blod, han har evigt liv».
357
II. Drömmen om historien
111
ten sinnlig njutning med smak- (och doft-)ämnen. Detta gäller särskilt
ett avsnitt (Höga v 5:1), som lyder:
360
»Ja, jag kommer till min lustgård,
du min syster, min brud;
jag hämtar min myrra och mina välluktande kryddor,
jag äter min honungskaka och min honung,
jag dricker mitt vin och min mjölk.»
Äten, I kära, och dricken,
ja, berusen eder av kärlek.
På liknande sätt liknar Baudelaires »La Chevelure» {»Håret»} (uppl
1942 s 26) den älskade vid ett vinkrus: »N’es-tu pas l’oasis où je rêve,
et la gourde/ Où je hume à longs traits le vin du souvenir?» {»Är du
inte oasen, i vilken jag drömmer, och fältflaskan,/ varur jag i långa
drag insuper minnets vin.»} Avdelningen »Le vin» {»Vinet»} (uppl
1942 s 121 ff) kretsar kring ett dryckestema, där tilltalet i dikten »Le
Vin des amants» {»De älskandes vin»} (s 128) erinrar om Höga visan:
Ma soeur, côte à côte nageant,
Nous fuirons sans repos ni trêves
Vers le paradis de mes rêves!
{Min syster, simmande sida vid sida
flyr vi utan vila eller rast
till mina drömmars paradis!}
Baudelaires paradis är berusning med vin. Hos Edfelt är denna dryck
en metafor för erotik. Verklighetsflykten är dock ett gemensamt tema.
Tilltalsordet »syster» förekommer även i »Imago» (HM s 73):
361
En plågad man, som genomströvat dyster
terräng, skall se en stjärna lysa klart.
— På evighetens bro, min tysta syster,
har gåtfull kärlek rört oss underbart.
Rubriken betyder bild på latin. Inom psykoanalysen är imago en
omedveten förställning, som består av känslor, intryck och erfaren360
361
Se även vinsymboliken i Höga v 1:1, 1:6, 4:10, 7:8 f, 8:12.
Se Höga v 4:9, 4:10, 4:12, 5:1, 5:2, 8:8.
112
Själens palimpsest
heter från barndomen. Hos Jung syftar begreppet på individens
mogna stadium, i motsats till det försexuella (till och med fem år) och
det förpubertala stadiet.
Kärleksakten har en frälsande innebörd även i »Ett är nödvändigt»
(BE s 15):
362
Först som försmäktande, överkörda
människosjälar, som bristen känt,
närmas vi, dignande under vår börda,
det som är ande och inåtvänt,
få vi ta del av det oerhörda,
väntar oss brunnens sakrament.
Till de kristna sakramenten hör dopet. Stenström (1977 s 146) anknyter denna metaforik till Edfelts uppväxt i Västergötland: »Antingen
nu källorna i hans lyrik har att göra med vattendragen — eller bristen
på sådana! — i barndomens landskap, står det fast att Edfelt förbluffande ofta använt källorna och brunnarna som poetiska symboler.»
363
364
Skörd och torka
Skörd och torka är en traditionell symbolik, som Edfelt ofta anknyter
till dagsaktuella händelser.
»Skymningsfolk» (VL s 100) skildrar spanska inbördeskriget mot
bakgrund av T S Eliots The Waste Land. Manuskriptet daterar Edfelts
dikt till »11 maj 37», det vill säga 15 dagar efter att Lufwaffe den 26
april bombade den baskiska staden Guernica. Rubriken refererar inte
bara till Spaniens geografiska läge, utan också till Spenglers verk Der
Untergang des Abendlandes {Västerlandets undergång}. Första strofen
återger det svenska perspektivet:
365
Se Ivar Alm, Den religiösa funktionen i människosjälen (diss), Stockholm 1936, s 19.
Jfr Katolsk katekes, 1893, s 106: »Dopet är det sakrament, i hvilket människan genom
vatten och Guds ord renas från all synd och i Kristus återfödes och helgas till det
eviga lifvet.»
364
Dop betyder ursprungligen ’doppa i vatten’. Se Peter Blibergs översättning av
skriften Ny och förmehrad acerra philologica, Stockholm 1737, s 274, där en tupp samtalar med Odysseus: »Händer icke ofta, at månge bland eder genom Skepps-brott störtas uti watnet, och blifwa sålunda tämmeligen döpte, ja ock i watnet aldeles
dränckte?» Jfr SAOB, 1925, bd 7, sp D2608, sub verbum »döpa».
365
Landgren, De fyra elementen, 1979, s 99.
362
363
II. Drömmen om historien
113
Slut är dagen och dess överfall.
Blommorna i fönstervrån stå lik.
Död är Pan, och inget återskall
når oss av betvingande musik.
Dikten alluderar fortsättningsvis på Jerikos murar (Jos 6:1 ff), Jesu
frestelse (Matt 4:3, Luk 4:3) och judarnas vandring i öknen (4 Mos
17:8, 20:2 ff):
366
Aldrig skall du falla, Jeriko,
och av stenar blir det aldrig bröd.
Kunde klippan ge oss vatten! — O,
kunde staven grönska i vår nöd!
Formuleringen »Kunde klippan ge oss vatten!» förenar den bibliska
symboliken med bildspråket i The Waste Land (v 331–357; uppl 1971
s 144), där det heter:
367
Here is no water but only rock
Rock and no water and the sandy road […]
If there were water we should stop and drink […]
If there were only water amongst the rock […]
If there were water
And no rock
If there were rock
And also water
And water
A spring
A pool among the rock
If there were the sound of water only
[…] sound of water over a rock
Drip drop drip drop drop drop drop
But there is no water
Även om Eliot inte nämner detta i sin fragmentariska notapparat till
dikten, tycks anförda rader alludera på Fjärde Mosebok (4 Mos 20:2,
7 ff), som använder en liknande anafor:
368
Se Matt 4:3: »Då trädde frestaren fram och sade till honom: ’Är du Guds Son, så
bjud, att dessa stenar bliva bröd.’» Se även Luk 4:3: »Då sade djävulen till honom: ’Är
du Guds Son, så bjud denna sten att bliva bröd.’». Jfr Matt 7:9: »Eller vilken är den
man bland eder, som räcker sin son en sten, när han beder honom om bröd […]?» Jfr
även psalm 70:5 (1819): »Göra stenarne till bröd».
367
Jfr »Sång vid en brant» (SR s 43): »Då skulle vatten brista/ ur klippor, grå och
trista!»
366
114
Själens palimpsest
Och menigheten hade intet vatten; då församlade de sig emot Mose
och Aron. […] Och Herren talade till Mose och sade: »Tag staven och
församla menigheten, du med din broder Aron, och talen till klippan
inför deras ögon, så skall den giva vatten från sig; så skaffar du fram
vatten åt dem ur klippan och giver menigheten och dess boskap att
dricka.» Då tog Mose staven från dess plats inför Herrens ansikte,
såsom han hade bjudit honom. Och Mose och Aron sammankallade
församlingen framför klippan; där sade han till dem: »Hören nu, I
gensträvige; kunna vi väl ur denna klippa skaffa fram vatten åt eder?»
Och Mose lyfte sin hand och slog på klippan med sin stav två gånger;
då kom mycket vatten ut, så att menigheten och dess boskap fick
dricka.
Det funktionella satsperspektivet i frågan till det judiska folket
(»kunna vi väl ur denna klippa skaffa fram vatten åt eder?») tycks
samtidigt vara ett hypogram till »Skymningsfolk». Också Psaltaren
(Ps 78:15 f) skildrar Moses underverk:
369
Han klöv sönder klippor i öknen
och gav dem rikligen att dricka, såsom ur väldiga hav.
Rinnande bäckar lät han framgå ur klippan
och vatten flyta ned såsom strömmar.
»Vingårdsman» (SR s 54) anknyter likaledes biblisk metaforik till
samtida kontext:
Krossa med febrig fot
druvornas blåa klot!
Våndan som jorden bar
mognar i vredens kar.
Mestertons och Boye använder orden »sten», »bergen», »stenen» i översättningen
av engelskans rock. Se T S Eliot, »Det öde landet, Tolkning av Erik Mesterton & Karin
Boye», Spektrum, årg 2 (1932), nr 2 (februari), s 25–44.
369
Motsvarande avsnitt i Numbers (King James 1611; uppl 1885; 20:2, 7–11) lyder:
»And there was no water for the congregation: and they assembled themselves together against Moses and against Aaron. […] And the Lord spake unto Moses, saying, Take the rod, and assemble the congregation, thou, and Aaron thy brother, and
speak ye unto the rock before their eyes, that it give forth its water; and thou shalt
bring forth to them water out of the rock: so thou shalt give the congregation and
their cattle drink. And Moses took the rod from before the Lord, as he commanded
him. And Moses and Aaron gathered the assembly together before the rock, and he
said unto them, Hear now, ye rebels; shall we bring you forth water out of this rock?
And Moses lifted up his hand, and smote the rock with his rod twice: and water
came forth abundantly, and the congregation drank, and their cattle.»
368
II. Drömmen om historien
115
Saften som pressas ut,
o, blir den vin till slut?
Väldige vingårdsman,
svara oss, om du kan!
Bli våra plågoskrin
efterlevandes vin?
Överantvarda vi
mer än vårt jämmerskri?
Manuskriptet daterar dikten till »6/4 1940». Druvorna symboliserar
efterverkningar av spanska inbördeskriget, som varade 1936–39.
Bildspråket alluderar på Jesaja (Jes 63:3), som liknar Gud vid en vintrampare: »Jo, en vinpress har jag trampat, jag själv allena, och ingen
i folken bistod mig. Jag trampade dem i min vrede, trampade sönder
dem i min förtörnelse.» Evangeliet (Joh 15:1) ger bildspråket en mildare framtoning, när Jesus säger: »Jag är det sanna vinträdet, och min
Fader är vingårdsmannen.» Apokalypsen (Upp 14:19) kombinerar
skördesymboliken med den vredgade skaparen: »Och ängeln högg
till med sin lie på jorden och skar av frukten ifrån vinträden på jorden och kastade den i Guds vredes stora vinpress.»
Skördesymbolik förekommer även i »Ruinstad» (BE s 21), som
skildrar efterkrigstidens Berlin:
370
371
Betongens skärvor vittna om
förhävelse och nederlag:
Guds händer pressa vredens saft
ur druvorna en domedag
och forma sakta som i dröm
av kvaderblock en sarkofag.
Dikten alluderar på Thomas av Celanos’ (1200–55) psalm »Dies iræ»
{»Vredens dag»}, som ingick i den romersk-katolska kyrkans begravningsmässa före andra Vatikankonciliets översyn av liturgin 1962–65.
Landgren, De fyra elementen, 1979, s 119.
Den amerikanska skalden Julia Ward Howe (1819–1910) använder Uppenbarelseboken som intertext i sin välkända »Battle Hymn of the Republic», där det heter:
»Mine eyes have seen the glory of the coming of the Lord;/ He is tramping out the
vintage where the grapes of wrath are stored». Denna religiösa text med musik från
en »Old Plantation Melody» i William Steffes (1830–90) bearbetning gav John Steinbeck (1902–68) titeln till The Grapes of Wrath {Vredens druvor} (1939), som utkom på
svenska 1940. Citatet är från originalutgåvans försättsblad. Idem, The Grapes of Wrath,
New York 1939.
370
371
116
Själens palimpsest
Texten ingår, tillsammans med Natanael Beskows (1865–1953) och
Johan Bergmans (1864–1951) bearbetning av Severin Cavallins (1820–
86) tolkning, i Nya psalmer (1921 nr 664):
372
Vredens stora dag är nära,
Elden då skall allt förtära,
Så var siarsångens lära.
Hela världen, skräckbetagen,
Skåda skall de stränga dragen
Av sin domare den dagen.
Domsbasuner mäktigt skalla
Och ur jordens gravar alla
Mänskor fram för tronen kalla.
Edfelt förenar på detta sätt en religiös symbolik med mediernas dagordning.
Vattnets mystik
Källan och brunnen svarar hos Edfelt mot en andlig upplevelse, som
anknyter till religiösa föreställningar.
I »Fromma önskningar» (HM s 79) heter det:
373
Gudomlig var ditt väsens källa.
O mörka, bottenlösa brunn,
dit jag av nåd fick stegen ställa,
till lovsång tvingar du min mun!
Den latinska texten lyder: »Dies iræ, dies illa/ Solvet sæclum in favilla/ Teste
David cum Sibylla.// Quantus tremor est futurus,/ Quando judex est venturus/
Cuncta stricte discussurus!// Tuba, mirum spargens sonum/ Per sepulcra regionum,/ Coget omnes ante thronum.»
373
Jfr Thure Stenström, »Källor och brunnar i Johannes Edfelts lyrik», Tanke och tro,
Lund 1977, s 148: »Att spåra proveniensen av denna poetiska symbol kan vara vanskligt hos en så beläst poet som Edfelt, som genomvandrat så stora områden av vår tids
lyrik och tolkat så mycken främmande dikt till vårt eget språk. Men kanske är det
ingen slump, att Bo Bergman gav Edfelt den poetiska väckelsen under tonåren […]
Hos en annan poetisk förebild som betytt mycket för Edfelt, nämligen Pär Lagerkvist,
förknippas ständigt källorna med det kvinnliga och moderliga, med livet självt. […]
Sin förankring har naturligtvis detta bildspråk i den bibliska litteraturen, där källan
betecknar det livgivande, rofyllda och svalkande, som naturligt är i Palestinas
ökentorra landskap. […] I svenska psalmboken finns talrika reflexer av detta bibliska
språkbruk.»
372
II. Drömmen om historien
117
Ett liknande bildspråk förekommer i Höga visan (Höga v 4:15): »Ja,
en källa i lustgården är du,/ en brunn med friskt vatten/ och ett rinnande flöde ifrån Libanon.» Även i det kristna evangeliet (Joh 4:6 f,
11) har brunnen en central betydelse:
Eftersom nu Jesus var trött av vandringen, satte han sig strax ned vid
brunnen. Det var vid den sjätte timmen. Då kom en samaritisk kvinna
för att hämta vatten. Jesus sade till henne: »Giv mig att dricka.» […] Jesus svarade och sade till henne: »Förstode du Guds gåva, och vem den
är som säger till dig: ’Giv mig att dricka’, så skulle i stället du hava bett
honom, och han skulle då hava givit dig levande vatten.» Kvinnan
sade till honom: »Herre, du har ju intet att hämta upp vatten med, och
brunnen är djup. Varifrån får du då det friska vattnet?»
Evangelisten (Joh 4:13 f) jämför brunnen med den sanna läran:
Jesus svarade och sade till henne: »Var och en som dricker av detta
vatten, han bliver törstig igen; men den som dricker av det vatten som
jag giver honom, han skall aldrig någonsin törsta, utan det vatten jag
giver honom skall bliva i honom en källa vars vatten springer upp
med evigt liv.»
Att en rabbi tilltalade en okänd kvinna var inte brukligt på den här
tiden. Inte heller var det vanligt att man undervisade kvinnor. Lukas
(Luk 10:38 ff) skildrar hur Jesus besöker Marta och hennes syster i
deras hem:
När de nu voro på vandring, gick han in i en by, och en kvinna, vid
namn Marta, tog emot honom i sitt hus. Och hon hade en syster, som
hette Maria; denna satte sig ned vid Herrens fötter och hörde på hans
ord. Men Marta var upptagen av mångahanda bestyr för att tjäna honom. Och hon gick fram och sade: »Herre, frågar du icke efter att min
syster har lämnat alla bestyr åt mig allena? Säg nu till henne att hon
hjälper mig.» Då svarade Herren och sade till henne: »Marta, Marta,
du gör dig bekymmer och oro för mångahanda, men allenast ett är
nödvändigt. Maria har utvalt den goda delen, och den skall icke tagas
ifrån henne.»
»Ett är nödvändigt» (BE s 15) tycks alludera på båda dessa texter:
374
Jfr Bjöl & Hjortsø, Romarriket, 1983, s 244: »Enligt Johannesevangeliet, som i likhet
med de övriga evangelierna förmodligen skrevs på de flaviska kejsarnas tid, förkunnade Jesus sitt nya budskap av ’ande och sanning’ för en kvinna vid brunnen, till och
med en icke-judisk kvinna i Samarien, nuvarande Västbanken.»
374
118
Själens palimpsest
Ett är nödvändigt: att färdas mot brunnar.
Djupt i skogen av tätnande år
längta våra förtorkade munnar
efter dälden, där vattnet går,
lyssna vi spänt till vad ådern förkunnar,
dold under livets törnesnår.
Först som försmäktande, överkörda
människosjälar, som bristen känt,
närmas vi, dignande under vår börda,
det som är ande och inåtvänt,
få vi ta del av det oerhörda,
väntar oss brunnens sakrament.
Landgren (1979 s 53) menar att dikten »ger röst åt en livserfarenhet,
som delas av många, kanske i synnerhet av dem som levat länge».
Rubriken erinrar även om Lina Sandell-Bergs hymn »Ett är nödvändigt» (1882 s 153), där bildspråket har en religiös anknytning:
Ett nödigt är! — I qvällens stilla frid
Så ljödo pröfvande de milda orden
Af mästaren, så hög, så himmelskt blid.
Enligt Lagerroth (1993 s 35 f) var Sandells sånger »mycket favoriserade av Edfelts visserligen i statskyrkan hemmahörande men […]
pietistiskt orienterade mor». »Det ena nödvändiga» är Svenska kyrkans predikotext vid andra årgångens högmässa den femtonde söndagen efter trefaldighet. Natanael Beskow (1865–1953), som har samlat egna predikningar i boken Ett är nödvändigt (1913 s 516), förklarar
innebörden:
Vad är det då som är så stort, att det i jämförelse med allt annat kan
kallas det enda nödvändiga? Vad är det som är så nödvändigt, att i
jämförelse med det allt annat blir smått? Det är personligheten. Det
enda nödvändiga för en människa är att bli en personlighet, att bli en
levande ande, en gudsmänniska.
Edfelts »Ett är nödvändigt» anknyter även till Pompejus’ tal om det
nödvändiga i att sjövägen frakta spannmål från Afrika till befolkningen i Rom. Bråddjupt eko (1947) torde ha varit skaldens första
375
Jfr dikten »Här där vatten möter granit —» (EK s 69): »att ett enda till slut är nödvändigt: att segla».
375
II. Drömmen om historien
119
diktsamling efter moderns frånfälle den 7 juni 1943. Kort därefter
föddes dottern Lisa den 9 juli 1943. Man kan därför tänka sig att stroferna i »Ett är nödvändigt» kretsar kring tre generationer.
376
❦
KÄLLAN SYMBOLISERAR hos Edfelt även falska förespeglingar, som
kontrasterar mot unga förhoppningar.
I »Löftet» (AU s 26) svarar de båda stroferna mot vårdagjämningens uppdelning mellan dag och natt.
Stod ej, stort och ljust, vid horisonten
Löftet självt en vårdagsjämningsdag?
Alexander såg vid Hellesponten
kanske syner av besläktat slag.
Under årens lopp ha rök och svärta
gjort vad de förmått med ljusa rum.
— Det blir mörkare vid stranden, hjärta,
och mot kinden stänker kyligt skum.
Raden »och mot kinden stänker kyligt skum» alluderar på Ernst
Josephsons dikt »Necken» (1896 s 80), där det heter:
Gossen var blott min egen fantasi. —
Necken var forsen, som brusade förbi
Och stänkte sitt skum på min kind.
Edfelt anknyter samtidigt till Erik Nyströms hymn »Herre Jesus, dina
trogna» (Svenska Missionsförbundets sångbok, 1920, s 437, nr 727):
Fast omkring oss stormen viner
Och det mörknar för vår syn,
Dock i ordet löftet skiner:
Snart du komma skall i skyn;
Och för dig, så skrivet står,
Som en dag är tusen år.
Sveriges släktforskarförbund, Sveriges dödbok 1901-2009, 2010, sub verbum »Edfelt
f. Hellner, Ellen Sofia».
376
120
Själens palimpsest
Här finns flera verbala och tematiska överensstämmelser: »det mörknar» — »Det blir mörkare», »för vår syn» — »syner», »stort och ljust
[…] Löftet» — »löftet skiner», »Som en dag» — »en vårdagsjämningsdag». I en annan av Nyströms hymner, den från engelskan översatta
»Se han kommer uti höjden» (Svenska Missionsförbundets sångbok,
1920, s 437, nr 727), heter det: »Löftets ljusa morgon bräcker,/
fikonträdet står i knopp».
»Orosfågel» (HM s 45) skildrar likaledes falska föreställningar:
Skumma individer, blåa gränder,
herrskap, som ur usla brunnar ösa,
känna till vad jag har haft för händer,
då jag drivit mot det bottenlösa.
Formuleringen »ur usla brunnar ösa» alluderar på Wallins julpsalm
»War helsad, sköna morgonstund» (1819 nr 55), där det heter:
Guds väsens afbild, och likväl,
En Menskoson, på det hvar själ
Må glad till honom lända,
Han kommer, följd af frid och hopp,
De villade att söka opp
Och hjälpa de elända,
Värma,
Närma
Till hvarandra
Dem, som vandra
Kärlekslösa,
Och ur usla brunnar ösa.
Denna metaforik går i sin tur tillbaka på Jeremia (Jer 2:13) i 1703 års
översättning: »Ty mitt folck giör een dubbel synd: Migh som är een
lefwandes källa öfwergifwa the, och giöra sigh brunnar, ja, usla
brunnar; ty the gifwa intet watn.»
377
❦
Jfr Jer 2:13 (1917): »Ty mitt folk har begått/en dubbel synd:/ mig hava de övergivit,/ en källa med friskt vatten,/ och de hava gjort sig brunnar,/ usla brunnar,/ som
icke hålla vatten.» Jfr Joh 4:13 f.
377
II. Drömmen om historien
121
VATTEN SYMBOLISERAR hos Edfelt även övermakt, medan klippan från
Gamla Testamentet (4 Mos 20:2–13) får en ny innebörd.
»Sång vid en brant» (SR s 43) alluderar på Fredrik Engelkes (1848–
1906) hymn »Frälsare, tag min hand» (Svenska Missionsförbundets
sångbok, 1920, s 179, nr 281), där det heter: »Klippan, som brast för
mig,/ Vatten mig ger». Hos Edfelt lyder intertexten:
Då skulle vatten brista
ur klippor, grå och trista!
När kommer till vårt häkte
befrielsen en dag?
Ordvalet alluderar även på Wallins bearbetning av psalmen »En dag
skall uppgå för vår syn» (1819 nr 498) efter Lorentz Springers (c1635–
90) tolkning (1676) av Bartholomäus Ringwaldts (1532–99) tyska original (1582–86), som utgör den ena delen av en växelsång mellan församlingen och två körer, som sjunger »Dies iræ», varpå auditoriet
alternerar med:
När domsbasuners stränga ljud
Vidt öfver jorden höras,
Då skola jordens barn till Gud
Från haf och länder föras;
Ja, lefvande och döde då
För Herrans åsyn skola stå,
Och räkenskap skall göras.
Ovädret i »Sång vid en brant» symboliserar tyskarnas terrorbombningar (The Blitz) av London under andra världskriget:
För hopp och fruktan frede
sig den som vill och kan!
Tungt slår en skur av vrede
mot kvinna och mot man.
Ordvalet alluderar på John Ongmans (1845–1931) hymn »Skurar av
nåd skall jag sända» (1890; Samlingstoner, 1922, s 22, nr 30; Kom, 1931,
s 13, nr 7), som bygger på ett engelskspråkigt original av Daniel Webster Whittle (1840–1901) i tonsättning av James McGranahan (1840–
1907). I Ongmans tolkning heter det:
122
Själens palimpsest
»Skurar av nåd skola falla»,
Så lyder siarens ord.
Härliga, saliga tider
Stunda ännu för vår jord.
Skurar, skurar av höjden,
Ymniga, sänd oss, o Gud!
Droppar ej endast, men skurar,
Herre, att falla nu bjud!
I Whittles »There Shall Be Showers of Blessing» (1890 s 51) heter det:
«There shall be showers of blessing:]»
This is the promise of love;]
There shall be seasons refreshing,]
Sent from the Savior above.
Chorus
Showers of blessing,
Showers, showers of blessing,]
Showers of blessing we need,
]Mercy-drops round us are falling,
]But for the showers we plead.
Tematiken refererar till Guds ord hos profeten Hesekiel (Hes 34:26):
»Och jag skall låta dem själva [Israels folk] och landet runt omkring
min höjd bliva till välsignelse. Jag skall låta regn falla i rätt tid;
regnskurar till välsignelse skall det bliva.»
❦
DRUNKNING ÄR en form av descension, där döden blir en omvänd
födelse.
Edfelts metaforik anknyter till Freuds uppfattning (GS 7 s 154) om
vatten som en symbol för regressus ad uterum {en återgång till livmodern}. »Sakrament» (HM s 83) förenar död och födelse:
Men, väninna, när jag övergivet
sjönk till vila i din modersfamn,
var det som att dö, att råga livet,
plånas ut, bli kvitt gestalt och namn,
nå bestämningsort och räddningshamn.
I »Haveri» (ID s 54) anropar jaget en forntida sjöman:
II. Drömmen om historien
123
Boas, feniciern, hade
purpur från Tyrus ombord.
Storm honom ödelade
väster om Cyperns jord.
— Han som haft tur i affärer,
blev på en natt bankrutt.
Fann han i lugnare sfärer
hamn och redutt?
Detta, feniciske like,
kvarstår efter min färd:
tyfus från kärlekens rike,
starr från lidelsens värld.
— Härlighet, ägd och skådad,
sjunken i bottenslam,
ser jag blott en benådad
stund skymta fram.
Eliot (v 320 f; uppl 1971 s 143) jämför på liknande sätt »Phlebas the
Phoenician» med den moderne läsaren: »Gentile or Jew/ O you who
turn the wheel and look to windward,/ Consider Phlebas, who was
once handsome and tall as you». »Haveri» innehåller både verbala
(»Boas, feniciern») och grammatiska (det direkta tilltalet) alludem,
som refererar till The Waste Land. Namnet Boas (‫ )בועז‬härstammar från
Ruts bok (Rut 2:1 ff), där en rik man med detta namn gifter sig med
änkan Rut från Betlehem. Paret får sonen Obed, som blir kung Davids
farfar. Sens moralen är att Gud har en plan med allt som sker. Purpur
var under antiken en dyrbar färg, som i dikten syftar på kärlek. Tyros, som betyder ’berg’, var en handelsstad i Fenicien. Ord som »affärer» och »hamn» i dikten kan även syfta på erotik. Man anar här en
referens till skaldens äktenskap med Hélène Apéria, som var bördig
från flera olika länder. Formuleringen »Härlighet, ägd och skådad,/
sjunken i bottenslam» alluderar på »Härligt begåfvadt,/ sjunket,
förfallet,/ sist till sin undergång bragt!» i Frödings »Atlantis» (1894
s 142). Alludemen är verbala (»Härligt» — »Härlighet», »sjunket» —
»sjunken») och fonetiska (kombinationen av vokalljud [æ:], [i], [e:],
[o:], [a] med flera) men även syntaktiska (uppräkningen av verb) och
rytmiska (daktyler och trokéer).
Undergång förekommer även i »Requiem för drunknade» (SR
s 45), som apostroferar hav, pärlor, koraller, havsros, måsar och vind:
378
Jfr Per Meurling, NyD 11/10 1939; Landgren, De fyra elementen, 1979, s 114; Kjell
Espmark, Dialoger, Stockholm 1985, s 46 f.
378
124
Själens palimpsest
En fridens ort, som varar,
du blir dem, vattenhem.
I natt du uppenbarar
ditt innersta för dem!
Dikten förenar Shakespeares och Eliots vattensymbolik med Stagnelius’ invokation i »Förruttnelsen» (SS 2 s 15). Måsarna sjunger dödskoraler i »Requiem för drunknade», medan sjöjungfrur står för själaringningen i The Tempest (I:2 v 406): »Sea-nymphs hourly ring his
knell.» Bakom Edfelts slutstrof anar man två religiösa hymner. Den
ena, »En tillflyktsort är urtidens Gud» av signaturen S. J., ingår i »Avslutningssånger» (Samlingstoner, 1922, s 169, nr 254):
379
380
En tillflyktsort är urtidens Gud,
Och nedåt sträcka sig hans armar.
Han har lovat och sagt,
Att han med sin makt
Skall bevara sitt återlösta folk.
Edfelt topikaliserar frasen »En fridens ort» på samma sätt som hypogrammet »En tillflyktsort», som i sin tur refererar till Gamla Testamentet (5 Mos 33:27), där det heter:
En tillflykt är han, urtidens Gud,
och härnere råda hans eviga armar.
Han förjagade fienderna för dig,
han sade: Förgör dem.
Det andra hypogrammet finns i hymnen »Till fridens hem, Jerusalem», som ingår i »Hemlandssånger» (Kom, 1931, s 83, nr 95). Philip
Paul Bliss (1838–76) har komponerat musiken, medan texten bygger
på en förlaga av amerikanskan E W Griswold (1800-talet). I Erik Nyströms (1842–1907) tolkning heter det:
Till fridens hem, Jerusalem,
Där ingen mer skall synda.
Jfr »Ariel[’s] song» i The Tempest (I:2, 399 ff): »Full fathom five thy father lies;/ Of
his bones are coral made;/ Those are pearls that were his eyes:/ Nothing of him that
doth fade,/ But doth suffer a sea-change/ Into something rich and strange.»
380
Ingår även i Frälsningsarméns sångbok, 1929, nr 91, och i Vita bandets sångbok, Stockholm 1915, nr 35, s 38.
379
II. Drömmen om historien
125
Där sorg och pust byts ut mot lust.
Till fridens hem vi skynda.
Till fridens hem,
Till fridens hem vi skynda.
Till fridens hem,
Till fridens hem vi skynda.
Edfelt transformerar hypogrammen »En tillflyktsort är urtidens Gud»
och »Till fridens hem, Jerusalem» till den metaforiska formuleringen
»En fridens ort, som varar,/ du blir dem, vattenhem».
Lågan
Eld är hos Edfelt en grundläggande symbol, som anknyter till människans livserfarenhet.
»Svedjeland» (ID s 83) skildrar den kvalfyllde diktaren:
Så mycket blev till roten bränt
av min fördömda arvedel.
Jag känner eldens element;
ty fyr och flamma var min själ.
Uttrycket »arvedel» alluderar på Karlfeldts dikt »Längtan heter min
arfvedel» (1901 s 48). Analogt heter det i »En stjärnlös natt» (ID
s 87): »Hela mitt liv har varit längtan bara». Pär Lagerkvists rader
»Ångest, ångest är min arvedel,/ min strupes sår,/ mitt hjärtas skri i
världen» (1916 s 5) bidrar med ytterligare en intertext. Denna dikt
alluderar även på Shakespeares Hamlet i Hagbergs tolkning (III:1
v 61 ff; 1847 s 345):
381
Månn’ ädlare att lida och fördraga
Ett bittert ödes stygn och pilar eller
Att ta till wapen mot ett haf af qwal
Och göra slut på dem med ens. — Att dö —
Att sofwa — intet widare — och weta
Att uti sömnen domna hjerteqwalen
Och alla dessa tusental af marter,
Som äro köttets arfwedel — det wore
En nåd att stilla bedja om.
Jfr Mark 10:17: »’Gode Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv till arvedel?’»
Se även Luk 18:18, 10:25.
381
126
Själens palimpsest
I Hamlets monolog förekommer både ordet »arfwedel» och ett antal
synonymer till ångest, såsom »qwal» och »marter». Edfelts formulering »fyr och flamma var min själ» är en kliché, som går tillbaka på
Martin Luthers översättning av Der Psalter (Ps 83:15 f; ty övers 1534;
uppl 1753): »Wie ein feuer den wald verbrennet, und wie eine
flamme die berge anzündet, also verfolge sie mit deinem wetter und
erschrecke sie mit deinem ungewitter.» {»Lik en eld som förbränner
skog och lik en låga som avsvedjar berg förfölje du dem med ditt
oväder, och förskräcke du dem med din storm.»} Friedrich Schiller
använder en liknande formulering i dramat Kabale und Liebe {Cabale
och kärlek} (I:1; uppl 1945 s 312; övers 1821 s 8 f): »Nur nicht gleich
mit der Thür ins Haus. Wie du doch den Augenblick in Feuer und
Flammen stehst!» {»Bara du ej slår in dörren på stugan! Hur du står
på blixten i eld och låga!»}
I »Purgatorium VII» (ID s 23) symboliserar elden kreativitet:
382
383
Jag har sett den ofruktbara stranden.
Vid Kokytos var min vånda svår.
— Tänd mig, håll mig brinnande i anden!
Orfeus, Orfeus, hägna mina år!
Bönen till Orfeus (»håll mig brinnande i anden!») alluderar, förutom
på Paulus’ metaforik i Romarbrevet (Rom 12:11: »varen brinnande i
anden, tjänen Herren»), även på Harriet Löwenhjelms (1887–1918)
dikt »Tag mig. — Håll mig. — Smek mig sakta» (uppl 1927 s 107),
som skildrar jaget på dödsbädden. Även diktens trokéiska rytm
återkommer hos Edfelt.
384
❦
EDFELT GESTALTAR ofta den okända kvinnan som ett skimrande helgon, samtidigt som sekelskiftets svenska skalder är vägvisare.
Se Jacob Grimm und Wilhelm Grimm, Deutsches Wörterbuch, Dritter Band, Leipzig
1862, sp 1713, sub verbum »Flamme».
383
Jfr Holm, Bevingade ord, 1989, s 79, sub verbum »fyr». Jfr Georg Schwedt, Wenn das
Gelbe vom Ei blau macht: Sprüche mit versteckter Chemie, Weinheim 2008, s 63.
384
Enligt studiekamraten Wilhelm Fischer var Löwenhjelm en av de författare Edfelt
kring 1928 »kände kongenialitet» med. Idem, »Johannes Edfelt i 20-talets Uppsala»,
En bok om Johannes Edfelt, Stig Carlson & Axel Liffner (red), Stockholm 1960, s 83.
382
II. Drömmen om historien
127
Ett himmelskt ljus förekommer i »Förklaringsberg» (HM s 75), som
anknyter till nittiotalismen:
Mot terrassen stänkte insjöskummet.
Skymning sänktes över bländvit sand.
Vinden dog, och det blev tyst i rummet.
I ett obeskrivligt juniland
blev jag vågen
mot din vita strand.
I August Bohmans (1871–1928) hymn »O Jesus, du står på förklaringens berg» förekommer ett liknande bilspråk (Svenska Missionsförbundets sångbok, 1920, s 47, nr 69):
O Jesus, du står på förklaringens berg,
I härlighet se dig de dina,
Din klädnad som nyfallen snö i sin färg,
Ditt anlet som solen ses skina.
Både denna text »Förklaringsberg» alluderar på evangeliernas berättelse om Jesu förklaring på berget Tabor (Matt 17:1 ff): »Och hans
utseende förvandlades inför dem: hans ansikte sken såsom solen, och
hans kläder blevo vita såsom ljuset. […] Och se, medan han ännu
talade, överskyggade dem en ljus sky».
Karlfeldts dikt »Dina ögon äro eldar» (1901 s 50) är en förebild för
metaforiken i »Människa» (SR s 93). Här förekommer både kvinnans
brinnande ögon och mannens vädjan att hon skall upptända hans
själ; men medan Karlfeldts jag uppvisar en uttalad tvehågsenhet (»Jag
vill brinna, jag vill svalna»), en tydlig vetskap om eldens tärande
egenskaper (»Som en höstkväll låt oss brinna»), ser Edfelts strofer
mer till ett frälsande motiv: »du av vars blodomlopp/ natten blir
sommarklar». Enligt Hallberg (1982 s 369), som stödjer sig på konstvetaren Aron Borelius (1898–1984), går Karlfeldts bild av lågan som
metafor för kärlek tillbaka på 1703 års översättning av Höga visan
(Höga v 6:4), där brudgummen säger: »Wändt tin ögon ifrå migh,
förty the giöra migh brinnande». Med ett djuppsykologiskt helhets385
Jfr Carl-Erik af Geijerstam et al, Lyrisk tidsspegel, Diktanalyser, 6 uppl, Lund
1963, ]s 211: »Från evangelieberättelsen om Jesu förklaring dröjer i minnet det vita
skenet och känslan av sällsamt undantag, uttryckt i Petrus’ ord: ’Här är oss gott att
vara.’»
385
128
Själens palimpsest
tänkande, som är Karlfeldt främmande, och som inbegriper både
ande och materia heter det hos Edfelt: »Tänd mig till själ och kropp
[…]!» Förmodligen alluderar Dante (»Paradiso», XVIII, v 20 f) på
samma bibelord som Karlfeldt, fastän i vulgatas version av Canticum
canticorum {Höga visan}: »averte oculos tuos a me quia ipsi me avolare fecerunt» {»vänd dina ögon från mig, ty dessa gör att jag förgås»}). »Volgiti e ascolta;/ che’ non pur ne’ miei occhi è paradiso»
{»Se dig om, ej bara/ i mina ögon ligger paradiset»}, säger Beatrice
inför pilgrimens fascination av hennes blick. Hon får ett intertextuellt
svar hos Edfelt:
386
Djupt i din irisring,
under din ögonfrans
såg jag fördolda ting
stråla med magisk glans.
Lyft mig ur skendöd opp,
led mig ur skuggans hus,
du som vet om ett hopp,
du som vet om ett ljus!
Rubriken »Människa» framhäver ytterligare enheten mellan jordiskt
och himmelskt.
Psalmlyrik
Edfelt tar avstånd från kristen tro, samtidigt som hans religiösa metaforik anknyter till ett humanistiskt patos.
Enligt Lagerroth (1993 s 125) innehåller formuleringen »Nu djupnar eterns blåa fält» i »Astronomi» (AU s 13) samma »nu-formel för
upptakt» som en del äldre svenska psalmer. I »Paus» (HM s 95), som
manuskriptet daterar till »27 juni 1933», heter det på liknande sätt:
387
388
389
Nu sover fågeln på kvisten […].
Nu somnar kontoristen […].
Il paradiso kan på italienska också heta il regno dei beati, dvs ’de saligas rike’.
Jfr Stenström, »Källor och brunnar i Johannes Edfelts lyrik», 1977, s 149: »Johannes
Edfelt har veterligen aldrig varit kristen bekännare. Tvärtom tar han disktinkt avstånd från dogmer och övertygelser».
388
Landgren, De fyra elementen, 1979, s 54.
389
Jfr även Haquin Spegels psalm 36:2 (1819): »De gode andar».
386
387
II. Drömmen om historien
129
Nu torka vi ångestsvetten
och ty oss till goda gnomer […].
Flera texter i 1819 års psalmbok har samma upptakt: »Nu är en dag
framliden/ Och natt tillstundar visst» (nr 439, i Jesper Swedbergs
bearbetning av Samuel Columbus’ [1642–79] original), »Nu hafver
denna dag/ Alltefter Guds behag/ Sin ända äfven nått» (nr 440, i
Swedbergs bearbetning av Columbus), »Nu denna dag förliden är»
(nr 441, i Johan Olof Wallins bearbetning av Petrus Brasks översättning av en omarbetning av Johann Leos [död 1597] tyska original),
»Nu hvilar hela jorden, / Och luften mörk är vorden» (nr 442, av
Haquin Spegel efter tyskt original av Paul Gerhardt [1607–76]).
Dessa psalmer sätter den religiösa friden i samband med dygnsvilan.
Anmärkningsvärt är hur Spegels »Nu hwilar hela jorden» (1695, nr
375; 1819, nr 442), i likhet med Edfelts »Paus», uppger att det är natt
på hela planeten samtidigt. Spegels psalm lyder i 1695 års utgåva:
390
391
392
Nu hwilar hela jorden,
Och luften är mörck worden,
All werlden sofver sött:
Men tigh min siäl bör waka,
Tin Gudh ödmiukest tacka
Och i tin andackt eij blij trött.
Den text som kom att ingå i Wallins utgåva (1819 nr 442) har, förutom
moderniserad stavning, även förbättrad metrik med annan ordföljd:
»Nu hvilar hela jorden/ Och luften mörk är vorden». Spegels bildspråk utgår från Psaltaren (Ps 93:1 f), där jorden är universums medelpunkt: »HERren är konung, och härliga beprydd, HERren är beprydd; och hafwer begynt ett rike så wijdt som werlden är, och tillredt thet, at thet blifwa skal. Ifrå then tiden står tin stool fast; tu äst
393
Jfr psalm 653 (1932) av Lars Johan Nyblom (1844–1908): »Nu vilans dag förflutit,/
Då åter vi ha njutit, / O Jesu huld, din vård.»
391
Se Magnus von Platens inledning till faksimilutgåvan av Den svenska psalmboken
1695, 1697 års koralbok, Stockholm 1985, s 5.
392
Jfr Erik Johan Stagnelius, Lyriska dikter intill tiden omkring 1818, Samlade skrifter, I,
Utgifna af Fredrik Böök, Stockholm 1911, s 258: »Nu hvilar hela Jorden/ Och luften
mörk är vorden,/ All verlden sofver sött./ Men Du, min Själ, bör vaka.»
393
Jfr Bibel 2000: »Herren är konung! Han har klätt sig i höghet./ Herren har klätt sig
i makt, spänt om sig sitt bälte./ Världen står fast, den kan inte rubbas./ Din tron står
fast sedan urminnes tid,/ du är till från evighet.»
390
130
Själens palimpsest
ewig.» Hjalmar Gullberg använder »Nu hvilar hela jorden» som hypotext för dikten »Aftonsång» (1932 s 11), där det heter:
Nu vilar hela jorden.
Tom hänger barnets gunga.
Bort dör de stora orden
på mannens tunga.
Från kärnan faller skalet.
Snart hör man ej ett knäpp.
Bort dör förtalet
på kvinnans läpp.
Gullbergs dikt tar, liksom »Paus», en oväntad vändning i slutet av
andra strofen, som omnämner Gud i tredje person singularis, varefter
två förenade substantiv avslutar syntaxen. En markant skillnad är
den religiösa inlevelsen:
394
Han som allena äger
allt, sjöarna och landen,
står hög mot skyn och väger
vår jord i handen.
En krans av stjärnor slingrar
kring hans gestalt sitt ljus.
Men på hans fingrar
är blod och grus.
Dikten alluderar på Goethes »Wandrers Nachtlied» {»Vandrarens
aftonsång»} (uppl 1987 s 53), där det heter:
Über allen Gipfeln
Ist Ruh,
In allen Wipfeln
Spürest du
Kaum einen Hauch;
Die Vögelein schweigen im Walde.
Warte nur, balde
Ruhest du auch.
{Över alla bergstoppar/ är ro,/ i alla trädtoppar/ förnimmer du
knappt en flämtning;/ De små fåglarna tiger i skogen./ Vänta blott,
snart/ vilar även du.}
Jfr Carl Magnus von Seth, »Hjalmar Gullberg och Johannes Edfelt: En studie i
parallellitet», Ord och Bild, årg 60 (1951), s 459 ff.
394
II. Drömmen om historien
131
Formuleringen »In allen Wipfeln/ Spürest du/ Kaum einen Hauch»
sammanfaller semantiskt med sjätte versraden hos Gullberg: »Snart
hör man ej ett knäpp.» Även »Paus» anknyter till Goethes aftonsång:
Nu sover fågeln på kvisten
och markens djur i hagen.
Nu somnar kontoristen
från åttatimmarsdagen.
— Och träden stå så stilla
mot himlens bleka fond
som ord ur en huspostilla
om frid över allt förstånd.
Nu torka vi ångestsvetten
och ty oss till goda gnomer,
som läka furiebetten
och skingra skräckens fantomer.
— Har Han, som hetsar planeten
till ritt genom eterns sjö,
i ett bås av evigheten
ställt undan sporre och spö?
Både Edfelt och Gullberg blandar vardagliga uttryck (Edfelt: »kontoristen», »åttatimmarsdagen»; Gullberg: »barnets gunga») och arkaismer (Edfelt: »huspostilla», »frid över allt förstånd», »ångestsvetten»; Gullberg: »allena») med allusioner på »Wandrers Nachtlied».
Manuskriptet daterar »Paus» till den »27 juni 1933». En fascist som
vid denna tidpunkt hade varit tvungen att ställa undan sitt spöknippe var Augusto Turati (1888–1955). Den 8 januari 1933 publicerade Dagens Nyheter en dikt av Enrico [Alf Henriksson] med rubriken
»Om Turati, fascistiska partiets förre generalsekreterare, som rymt till
Frankrike från interneringen vid Lago di Garda.» Första strofen av
Henrikssons dagsvers, som tidningen publicerade under en tuschteckning av ett örnnäste, lyder:
395
396
397
Se Paulus’ brev till filipperna (Fil 4:7): »Guds frid, som övergår allt förstånd». Jfr
Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 167.
396
Furierna är den antika mytologins hämndgudinnor, som driver missdådare till
vansinne. Gudinnornas namn är Alecto {den oroliga}, Tisifone {den blodshämnande}
och Megaira {förnekerskan}. Tisiphone förekommer även i andra delen av Goethes
Faust. Man avbildar furierna såsom bevingade jungfrur med ormar i sitt hår och blod
droppande från ögonen.
397
Landgren, De fyra elementen, 1979, s 54.
395
132
Själens palimpsest
Hans politiska skjorta fick ljusare färg
men svartare grodde hans syfte.
Han har stått bland de främsta i Roms kompani
och hållit i spöknippets skaft,
och nu flyger han dyster och hatisk och fri
att skvallra och inviga andra uti
de hemliga planer han haft.
Diktens synekdoke (»politiska skjorta», »spöknippets skaft»), fågelsymbolik och personliga pronomen (»Han») erinrar delvis om bildspråket i »Paus».
»Atlantkust» (VL s 61) återger, i anslutning till Horatius’ sentens
»pulvis et umbra» {»stoft och skugga»}, nästan ordagrant en rad ur
Petrus Brasks (c1650–c1690) tolkning av Ernst Christoph Homburgs
(1605–81) tyska psalm. I den svenska versionen, som börjar »Lät oss
frögdas, gladlig siunga» (1695 nr 170, 1819 nr 109), lyder en segerviss fråga i femte strofen: »Hwar är nu tin udd o dödh?» Avsikten var
att församlingen skulle framföra psalmen, som går tillbaka på Paulus’
första brev till korintierna (1 Kor 15:55 f), i samband med att kyrkan
firade Jesu uppståndelse under påskhögtiden. Edfelt ändrar tematik,
så att förtröstan blir ångest inför döden, och tidsadverbial, så att »nu»
blir utfyllnadsordet »då»:
398
399
400
Mest stoft och skugga blev vårt jag
och bräcklighet vårt underlag;
från ovan inte minsta stöd
— men var är då din udd, o död?
Se Horatius, »Carminum», Liber 4, VII, v 14 ff (»Diffugere nives, redeunt iam
gramina campis»): »nos ubi decidimus/ quo pater Aeneas, quo Tullus dives et Ancus,/ pulvis et umbra sumus.» {»När vi har gått dit, där fader Aeneas och den rike
Tullus och Ancus befinner sig, är vi stoft och skugga.»} Q. Horati Flacci Opera, Recognovit breviqve adnotatione critica instrvxit Edvardvs C. Wickham, Editio altera
cvrante H. W. Garrod, 2 uppl, Oxonii 1967 (1901).
399
Psalm 170:5 (1695) lyder: »Satan, hwar är nu titt wälde?/ JEsus Christus thet nedfälde./ Hwar är nu tin udd o dödh?/ Helwete, hwar är nu tin glödh?/ Tu äst, Diefwul, öfwerwunnen/ Och tin macht thesslikes bunnen.» I Wallins bearbetning lyder
samma strof (1819 nr 109:5): »Satan! hvar är nu ditt välde?/ Jesus Christus det nedfällde./ Hvar är nu din udd, o död?/ Helvete! hvar är din glöd?/ Dödsens fasa är
försvunnen,/ Mörksens makt är öfvervunnen.»
400
1 Kor 15:55 f: »Du död, var är din seger? Du död, var är din udd? Dödens udd är
synden, och syndens makt kommer av lagen.»
398
II. Drömmen om historien
133
Lagerroth (1993 s 35) hävdar att skalden har övertagit denna förgängelsemetaforik från sekelskiftets svenska diktning, från grekisk och
romersk lyrik, inte minst i Horatius’ tappning, samt från Gamla testamentets bildvärld.
❦
DE KRISTNA intertexterna kan också utgöra bakgrund till en kärleksförklaring.
»Nocturne» (ID s 33) betonar det temporära i tillvaron:
Innan det blir vinter i vårt blod,
innan träden stelna till kristall,
sänk mig i ditt väsens värmeflod,
möt mig på dess botten av korall!
Detta är vår mänskliga mission.
Jag vill veta, vad du är och blir
— innan dagen i kommandoton
fäller nattens öppnade visir.
Formuleringen »du är och blir» alluderar på Johan Åströms (1767–
1844) psalm om Guds ogripbarhet (1819 nr 6) efter tyskt original av
Balthasar Münter (1735–93):
401
Du är och blir i evighet,
Högt öfver menskotanka.
Den svindlar, då den vågar sig
På djupet, till att fatta dig,
Som var, som är och blifver.
Även Richard Dybeck (1811–77) använder en liknande metaforik i en
text som han skrev till en melodi »från Westmanland», och som tidskriften Runa (1865, s 18, nr 1) publicerade under rubriken »Sång till
Norden». Andra strofen lyder:
Jfr Ps 93:2: »Din tron står fast ifrån fordom tid, du är från evighet.» Jfr psalm 20:2
(1819): »dig, som evig är,/ Som evigt var och blifver». Jfr Nordisk familjebok, Stockholm 1884, sp 877 f, sub verbum »Isis»: »På File fanns Isis-kult med präktiga tempel.
I Sais hade hon sitt största tempel med den berömda kolossalstoden, helt och hållet
öfverhöljd af en vidt utbredd slöja af sten och med inskriften: ’jag är det, som var,
som är och som skall vara; ingen dödlig har lyft min slöja’.»
401
134
Själens palimpsest
Du tronar på minnen från fornstora dar,
Då frejdadt ditt namn flög öfver jorden;
Jag vet att du är och blir hvad du var,
Ack, jag vill lefva, jag vill dö i Norden!
En bearbetad version ingår i Svensk söndagsskolsångbok (1909 nr 311,
s 174), men där lyder sista versraden: »Ja, jag vill leva, jag vill dö i
norden.» Formuleringen »du är och blir» finns även i Viktor Rydbergs tolkning av Faust (1878 s 88), där Mefistofeles säger: »Du är och
blir dock hvad du är.» Man kan därtill jämföra denna metaforik med
Bibeln (2 Mos 3:14), där Gud talar ur en brinnande buske:
402
403
Då sade Mose till Gud: »När jag nu kommer till Israels barn och säger
till dem: ’Edra fäders Gud har sänt mig till eder’, och de fråga mig;
’Vad är hans namn?’, vad skall jag då svara dem?» Gud sade till
Mose: »Jag är den jag är.» Och han sade vidare: »Så skall du säga till
Israels barn: ’Jag är’ har sänt mig till eder.»
I grundtexten lyder Guds svar: ‫{ אהיה אשר אהיה‬jag är den jag är}. Från
detta uttryck kan man härleda det hebreiska namnet ‫{ יהוה‬Jahvé}, det
vill säga ’han är’. Liknande formuleringar förekommer i Salomos vishet (Vish 13:1), som är en av Gamla testamentets apokryfer, och i
Nya testamentets apokalyps (Upp 1:4, 8), där det heter:
404
Johannes hälsar de sju församlingarna i provinsen Asien. Nåd vare
med eder och frid från honom som är, och som var, och som skall
komma, så ock från de sju andar, som stå inför hans tron, och från Jesus Kristus, det trovärdiga vittnet, den förstfödde bland de döda, den
som är härskaren över konungarna på jorden. […]
Jag är A och O, säger Herren Gud, han som är, och som var, och som
skall komma, den Allsmäktige.
Hymnen ingår även i Svensk söndagsskolsångbok, 1929.
Jfr Katolska Kyrkans katekes, Vejbystrand 1996, s 67 f.
404
Vish 13:1: »Ja, dåraktiga till sin natur voro alla de människor som saknade kunskap om Gud, och som icke av de härliga ting som synas förmådde känna honom
’som är’, och icke, när de gåvo akt på hans verk, kände igen mästaren».
402
403
II. Drömmen om historien
135
Detta språkbruk, som liknar Gud vid olika tempus, kan ha bidragit
till den kristna läran om en treenighet av Fader (skaparen), Son
(frälsaren) och helig Ande (hjälparen).
405
406
❦
EDFELTS INVOKATIONER vänder sig ofta till en kvinna, ett kollektiv
eller till själen.
I »Rubicon» (ID s 27) tilltalar jaget på detta sätt en kvinnlig anförvant:
Stjärnans lans skall genomborra oss.
Likförgiftning sprida världens larer!
Har du mod, o själ, att kasta loss
från en värld av propra trottoarer?
Den retoriska frågan alluderar på Lina Sandell-Bergs båda hymner
»Har du mod att blifva borta?» (1882 s 19) och »Har du mod?» (1892
s 76). I den förstnämnda heter det:
»Har du mod att följa Jesus», ljuder frågan mången gång.
Se dock här en annan fråga, framställd i vår enkla sång:
»Har du mod att blifva borta, när din konung kallar dig,
Kallar dig till evig glädje, evig salighet med sig?»
Tematiken går tillbaka på det kristna evangeliet (Matt 16:24): »Därefter sade Jesus till sina lärjungar: ’Om någon vill efterfölja mig, så
försake han sig själv och tage sitt kors på sig: så följe han mig. […]’»
I Sandell-Bergs »Har du mod?» förekommer samma retoriska fråga:
Har du mod att följa Jesus,
Hvad det än må kosta dig?
Jfr Matt 28:18 ff: »Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: ’Mig är given
all makt i himmelen och på jorden. Gån fördenskull ut och gören alla folk till lärjungar, döpande dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn, lärande dem
att hålla allt vad jag har befallt eder. Och se, jag är med eder alla dagar intill tidens
ände.’»
406
Jfr Katolsk katekes, 1893, s 16: »Fadern tillskrifves särskildt skapelsen, Sonen återlösningen, den Helige Ande, helgelsen, ehurur dessa verk äro gemensamma för alla
tre personer.»
405
136
Själens palimpsest
Har du mod, när verlden hånar
Och till motstånd reser sig?
Emil Gustafsons (1862–1900) hymn »Börja idag» (1892, s 146, nr 80)
har samma inledningsrad som Sandell-Berg, men i likhet med Edfelt
apostroferar han själen:
Har du mod att följa Jesus
För att blifva allas träl?
Vill du blifva mild och ödmjuk
Utaf hjärtat, kära själ?
Som motto anför Gustafson ett avsnitt (Matt 11:29), där Jesus säger:
»Tagen på eder mitt ok och lären av mig, ty jag är saktmodig och
ödmjuk i hjärtat; ’så skolen I finna ro för edra själar’.»
❦
UNDER 1940-TALET övergår de religiösa inslagen hos Edfelt alltmer i
en panteistisk metaforik.
Redan i »Den obekante» (ID s 89) heter det: »Han är i kraft av
zodiaken/ och kärnan i en höstlig frukt.» Förebilden är Wallins
psalm »Hvar är den Vän som öfver allt jag söker?» (1819 nr 481):
407
408
Jag ser hans spår, hvarhelst en kraft sig röjer,
En blomma doftar och ett ax sig böjer;
Uti den suck jag drar, den luft jag andas,
Hans kärlek blandas.
I motsats till psalmdiktaren, som skildrar den himmelska kärleken,
handlar Edfelts dikt om arketyper. Han placerar på detta sätt förebilden i ett psykoanalytiskt sammanhang. »Hymner i skymningen 2»
Se Rabbe Enckell, »En utvecklingslinje», En bok om Johannes Edfelt, Stockholm 1960,
s 30 f: »Tonen i Edfelts dikt ger en återklang av den Wallinska bekännelsen i ’Var är
den vän, som överallt jag söker?’ […] Wallins ångest i tvivlet är besläktad med Edfelts metafysiska rotlöshetskänsla. Edfelt är, i det emfatiska sökandet efter en trygghetsgrund, nära frände till diktaren av Dödens ängel och Hemsjukan.»
408
Jfr även Stagnelius, SS I, 1911, s 149, »Amanda», som har samma tematik och en
liknande rytmisk grundstruktur (хx±x): »I rosornas anda,/ I vårvindens pust,/ I drufvornas must/ Jag känner Amanda.»
407
II. Drömmen om historien
137
(EK s 18) framställer Gud som en yttersta princip, såsom även framgår av den syntaktiska strukturen:
Allt människoliv är en gåta,
som kläddes i köttets skrud.
Vår ensamhet spänner omkring oss
sin ogenomträngliga hud.
— Jag böjer mig tyst för undret,
att stjärnan bär samvetsbud,
och att vid ett stup i mörker
och armod du anas, Gud.
Placeringen av »Gud» av på sista raden erinrar om Sjöbergs invokation av Ensamheten i dikten »I Ditt allvars famn III» (1926 s 26).
Bloom (1997 s 15) kallar en sådan felläsning, där förebildens inlevelse
ser ut att vara efterföljarens, för demonisering.
Pilgrimsfärd
Metaforik som anknyter till kristen pilgrimsfärd har hos Edfelt ofta
en erotisk innebörd.
»Meditation» (ID s 35) alluderar på Lina Sandell-Bergs hymn
»Hem, hem!» (1882 s 327), där det heter: »Jag är en gäst och främling/
Som mina fäder här». Edfelt ersätter dock det övertygade religiösa
tonfallet med tvivlande frågor:
409
Är jag bara gäst i ett palats?
Kanske är du, minnesrika kropp,
den bedårande begravningsplats,
där jag jordar lidelse och hopp?
I Sandell-Bergs hymn »Jag är en pilgrim här» (1885 s 269) heter det på
liknande sätt:
Kort är min pilgrimsfärd,
Snart bär det hem!
Se, från en stormig verld
Längtar jag hem.
Snart är all nöd förbi,
Begreppet avser hur man inom fornkyrkan vallfärdade till apostlarnas och helgonens gravar.
409
138
Själens palimpsest
Snart skall jag glad och fri
Sjunga om seger i
Himlen, mitt hem.
Edfelt alluderar i detta sammanhang även på Gullbergs samling
Kärlek i tjugonde seklet (1933). Bortsett från vissa likartade formuleringar återkommer i »Reseberättelse» (ID s 49) — fastän i omvänd
ordning — det ovanliga rimparet »Afrodite/ […] vid vite» från dikten »Kärlekens stad» (1933 s 49). I Gullbergs dikt »Kärleksroman
XIII» (1933 s 19), med tycke av den Baudelaire han nyligen tolkat,
sammanstrålar natur och människa för att ge uttryck åt en andlig
upplevelse. Efter att ha vittnat om kvinnokroppens »legender» säger
jaget:
410
411
412
413
414
Om bländad av din prakt jag måste blunda,
fann jag på lakan eller huvudgärd
ett öras labyrint, ett brösts rotunda
som mål för mina händers pilgrimsfärd.
»Meditation», som ingår i avdelningen »Legend» (ID s 25 ff), parafraserar Gullbergs dikt. Edfelts trokéer (märk varje rads katalex och de
korta meningarna) kontrasterar dock mot jamberna i »Kärleksroman», där strofen är hyperkatalektisk och består av en enda mening.
Se även »Död i syrenernas tid» (EK s 87): »Hon dog i syrenernas tid»; jfr Gullberg,
»Kyssande vind» (1933 s 25): »en kväll i syrenernas tid/ och gullregnens månad»; T S
Eliot, »Det öde landet» (övers 1932 s 25): »syrener […] ur de döda markerna»; Strindberg, SS 37, s 236, »Åskregn»: »Det var i peonernas tid/ och jasminernas.»
411
Jfr Baudelaires dikt »Parfum exotique» {»Exotisk parfym»} (uppl 1942 s 25):
»Quand, les deux yeux fermés, en un soir chaud d’automne,/ Je respire l’odeur de
ton sein chaleureux,/ Je voix se dérouler des rivages heureux/ Qu’éblouissent les
feux d’un soleil monotone» {»När jag med slutna ögon en varm höstkväll/ andas in
doften av dina heta bröst,/ ser jag lyckliga stränder breda ut sig,/ där ett enformigt
solsken bländar»}.
412
I Gullbergs Andliga övningar (1932) ingår Baudelaire-tolkningarna »En fantastisk
gravyr» (s 22), »De blinda» (s 24), »Balkongen» (s 55), som motsvarar »Une Gravure
fantastique» (uppl 1942 s 76), »Les Aveugles» (s 103), »Le Balcon» (s 38).
413
Baudelaire talar i »Sonnet d’automne» {»Höstsonett»} (1942 s 71) om hjärtats
»noire légende» {»svarta legend»}.
414
Jfr von Seth, »Hjalmar Gullberg och Johannes Edfelt», OoB 1951, s 469: »Hos Gullberg märks en omsorg i detaljarbetet endast i undantagsfall. [...] Påpekas kan kanske,
att en av de bidragande orsakerna till att Edfelts dikt verkar mera detaljutformad än
Gullbergs torde vara att den är mer visuell. I de fall Gullberg utvecklar visuell kraft,
har denna en helt förandligad prägel.»
410
II. Drömmen om historien
139
Även apostroferingen av ett abstrakt begrepp är karakteristisk för
den yngre skalden:
Regnet syr en slöja åt din prakt.
Bländad står jag vid din huvudgärd.
Nakenhet, jag känner varje trakt,
varje skiftning i din heta värld.
I »Förklaringsberg» (HM s 75) heter det på liknande sätt: »Bländad
är jag, och min läpp är stum./ Det var vallfart/ och mysterium.»
Förutom överensstämmelsen med »Kärleksroman XIII» (»Om bländad av din prakt jag måste blunda») och Baudelaires »Parfum exotique» {»Exotisk parfym»} (uppl 1942 s 25), där det heter: »Quand, les
deux yeux fermés, en un soir chaud d’automne,/ Je respire l’odeur
de ton sein chaleureux» {»När jag med slutna ögon en varm höstkväll/ andas in doften av dina heta bröst»}), finner man hos Edfelt
ordet »vallfart», som liknar Gullbergs »pilgrimsfärd». Även här
åstadkommer katalexen skillnader i tonfall och förlänger den semantiskt betingade taktvilan (»min läpp är stum./ [paus] Det var vallfart»). Metaforiken är samtidigt en dialog med Jean Racines (1639–99)
tragedi Phèdre (1677; I:3 v 273 ff), där huvudpersonen, i Karl August
Hagbergs (1865–1944) tolkning Fedra (1906 s 13), säger:
415
416
417
Jag såg och jag blef röd och jag blef blek tillika.
Jag kände, hur min själ för stormens makt gaf vika.
Mitt öga bländadt blef, min tunga ord ej fann.
Jag kände, hur min kind än kyldes och än brann.
Och genast jag förstod, att det var Venus’ låga,
Jfr även bitrycket hos rimordet »mysterium» i Erik Lindorms dikt »Konfirmander»
(1922 s 64).
416
Även Bibeln framställer mötet med Guds ombud som en bländande eller förstummande upplevelse. Se t ex Luk 1:21 f, där Sakarias mottar ängelns budskap:
»Och folket stod och väntade på Sakarias och förundrade sig över att han så länge
dröjde i templet; och när han kom ut, kunde han icke tala till dem. Då förstodo de, att
han hade sett någon syn i templet. Och han tecknade åt dem och förblev stum.» Se
även Apg 9:3, 8, där Saulus blir omvänd: »Men när han på sin färd nalkades Damaskus, hände sig, att ett sken från himmelen plötsligt kringstrålade honom. […] Och
Saulus reste sig upp från jorden, men när han öppnade sina ögon, kunde han icke
mer se något.»
417
Jfr Jean Racine, Phèdre {Fedra}, Mise en scène et commentaires de Jean-Louis
Barrault, Paris 1946, I:3, v 155 ff (övers 1906 s 7): »Mes yeux sont éblouis du jour que
je revoi,/ Et mes genoux tremblants se dérobent sous mois./ Helas!» {»Jag bländas af
den sol, som nu jag återser,/ och skälvande mitt knä för bördan vika ger./ Ack!»}
415
140
Själens palimpsest
för vår förföljda ätt en aldrig undflydd plåga.
Med böner sökte jag att blidka hennes makt
och henne tempel gaf, som strålade af prakt.
(Je le vis, je rougis, je pâlis à sa vue;/ Un trouble s’éleva dans mon âme
éperdue;/ Mes yeux ne voyaient plus, je ne pouvais parler;/ Je sentis
tout mon corps et transir et brûler./ Je reconnus Vénus et ses feux redoutables,/ D’un sang qu’elle poursuit tourments inévitables./ Par
des vœux assidus je crus les détourner:/ Je lui bâtis un temple, et pris
soin de l’orner.)
Gullberg återger »bländad» och »prakt» i samma inbördes ordning
som Racine, medan Edfelt spegelvänder ordföljden. Metaforiken går i
sin tur tillbaka på Sapfos dikt »Gudars like syns mig den mannen
vara», där det, i Emil Zilliacus’ (1928 s 157) tolkning, heter:
tungans makt är bruten och under huden
löper elden genast i fina flammor;
ögats blick blir skymd och det susar plötsligt
för mina öron.
Svetten rinner ned och en ristning griper
all min arma kropp. Jag blir mera färglöst
blek än ängens strå. Och det tycks som vore
döden mig nära.
Edfelt skildrar tvärtom hur livets oro blir till vila, ett tema som ofta
återkommer i hans lyrik.
Rotlöshet
Ett annat centralt tema som hos skalden härrör från religiös diskurs
är rotlösheten.
Kristna diktare skildrar inte sällan individens främlingsskap, en
tematik som man i sånghäften samlar under rubriken »Hemlandssånger». I Augustanasynodens samling Hemlandssånger (1891), som
418
Se t ex Samlingstoner, 1922, s 219–253; Kom, 1931, s 90–98; Lina Sandell-Bergs hymner »Jag är en pilgrim här» (1885 s 269) och »Hem, hem!» (1882 s 327: »Jag är en gäst
och främling/ Som mina fäder här»); Betty Ehrenborgs och Carl Olof Rosenius’ översättning av hymnen »Jag är främling, jag är pilgrim,/ Blott en afton, blott en afton
bor jag här» (Hemlandssånger, Illinois 1891, nr 443, s 341) efter engelskt original av
Mary Stanley Bunce Dana-Shindler; Otto Alfred Ottanders »Wi bo ej här, wi blott här
nere gästa/ En liten tid på resa till wår wän» (Hemlandssånger, 1891, nr 449, s 348).
418
II. Drömmen om historien
141
består av hymner för svenska invandrare i USA, får uttrycket ytterligare konnotation genom församlingsmedlemmens längtan tillbaka till
Sverige. Här ingår Sandell-Bergs »Hem, hem!» (1891 s 343, nr 444;
1882 s 327), som även finns i Oscar Ahnfelts Andeliga sånger (1868):
Jag är en gäst och främling
Som mina fäder här,
Mitt hem är ej på jorden,
Nej, ofvan skyn det är.
Oscar Lövgren (1965; uppl 1971 s 180) beskriver motivet på följande
sätt:
Särskilt på ett område kommer Lina Sandells starka dragning till vilan
klart till synes. Det är hennes förkärlek för hemlandsmotivet. Redan
från tonårstiden var hon starkt inriktad på det himmelska hemlandet
och diktade ofta om det. […] Med förkärlek omvandlade hon då fosterlandsmotivet i jordisk och tidlig mening till att i stället bli sånger
om det himmelska och eviga hemmet.
Förebilden är J[ohn] H[oward] Paynes (1791–1852) sångtext »Home!
Sweet Home!», som ingår i operan Clari: Maid of Milan (1823). Lövgren (s 180) menar att Sandell-Berg har övertagit förlagans sista rader
»men insatt dem i ett sådant sammanhang att de alldeles tydligt syftar på det himmelska i stället för det jordiska hemmet».
»Gästen» (Gryningsröster, 1923 s 9) placerar åter främlingsmotivet i
ett profant sammanhang men behåller samtidigt något av den andliga innebörden:
419
420
421
Jag vet ej. Men jag känner,
hur dyr den korta tiden är.
Som eld min heta panna bränner
av den förvissningen: jag är
en gäst och främling här.
Oscar Lövgren: Lina Sandell: Hennes liv och sångdiktning, Stockholm 1971 (1965),
s 182.
420
Jfr Lövgren, Psalm- och sånglexikon, 1964, sp 608: »Texten är ännu ett typiskt exempel på L. S:s benägenhet att i religiös riktning omvandla profana motiv. Förebilden
till denna sång är J. H. Paynes sång om det jordiska hemmet».
421
Jfr Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 34.
419
142
Själens palimpsest
I »Elfte timmen» (HM s 49) finns en liknande metaforik:
Vi äro några viktiga personer
som ha ställt till en ståtlig fest i kväll.
hovera er, ni grevar och baroner,
till takten av ett mönstergillt kapell.
Vårt hjärtas rotlöshet är ändå driften,
som skockat oss med obetvinglig makt.
På varje panna står den grälla skriften,
som ropar ut vårt hopp blev ödelagt!
Genom allusionen på Johannes’ Uppenbarelse (Upp 14:1), där »de
tecknade på Sions berg» har Lammets »namn och dess Faders namn
skrivna på sina pannor», anknyter dikten samtidigt till temat »the lost
generation». Motivet får dock en ironisk innebörd genom att syfta på
socialt utsatta människor istället för de frälsta martyrerna.
»Reseberättelse» (ID s 49) skildrar på liknande sätt arbetslösa under depressionen på 1930-talet:
422
Liksom en gång dina fäders
orosdrivna vandrarstam
ha vi färdats genom städers
prakt och skam.
Lagerroth (1993 s 134, 185) anknyter detta motiv till Edfelts egen tillvaro på 1920- och 30-talet, samtidigt som hon understryker betydelsen av att skaldens hustru, Hélène Apéria, var av invandrad judisk
börd. Tematiken återkommer i »Appassionata II» (ID s 62):
Mitt i dagens angelägenheter,
där de skria: »Bröd och skådespel!»
skall du göra allt vad dårskap heter:
bygga ett kastell för själens del.
Ja, där nävarna gå tyngst i borden,
skall du visa brist på födgeni:
Även Ernest Hemingway (1899–1961) skildrar en förlorad generation i romanen
The Sun Also Rises, vars ena motto är ett citat av Gertrude Stein »in conversation»:
»You are all a lost generation.» Det andra mottot kommer från Predikaren (Ecclesiastes 1:4): »One generation passeth away, and another generation cometh; but the earth
abideth forever…. The sun also ariseth, and the sun goeth down, and hasteth to the
place where he arose….» Idem, The Sun Also Rises, New York 1928.
422
II. Drömmen om historien
143
för din dyra samvetsfrid på jorden
stå bespottade idéer bi.
Det bevingade uttrycket »Bröd och skådespel», det vill säga utdelningen av matbröd och fritt inträde till gladiatorspel, härrör från
Decimus Junius Juvenalis’ (c60–130) »Satira Decima» {»Satir 10»}
(v 77 ff; uppl 1815 s 55):
Sequitur Fortunam, ut semper, et odit
Damnatos: idem populos si Nursica Tusco
Favisset, si oppressa foret secura senectus
Principis, hac ipsa Sejanum diceret hora
Augustum: jam pridem, ex quo suffragia nulli
Vendimus, effundit curas: nam qui dabat olim
Imperium, fasces, legiones, omnia, nunc se
Continet, atque duas tantum res anxius optat,
Panem et Circenses.
Här förekommer även de spöknippen (fasces) som man brukar förknippa med fascismen. I Erland Lagerlöfs (1854–1913) tolkning (1894
s 41) heter det:
»De hålla med lyckan som vanligt,
hatande domfälld man. Om Nortia hade sin Tuscer
gynnat, om lifvet släckts på den intet anande gamle
kejsaren, skulle de hafva på stund Sejanus som Cæsar
helsat. Ty länge vi re’n från den dagen vi slutat att röster
sälja, om intet bekymra oss mer. Det folket, som bortgaf
förr legioner och fältherremakt och fascer och allting,
håller sig nu helt still, blott två ting önskar det ängsligt:
bröd och fäktarespel».
»Främlingslegion» (HM s 57) låter Ezra Pounds vision om det ensamma geniet gälla kollektivet:
I djupa nätter ha vi exercerat.
Orion känner vårt frimureri.
— Det är en mening i att vi marscherat
er aningslösa bofasthet förbi.
Légion étrangère {Franska främlingslegionen} var sedan 1830 en militär
enhet för frivilliga, medan frimureriet uppstod under medeltiden
såsom en sammanslutning för kringvandrande murarmästare, som
144
Själens palimpsest
inte tillhörde något skrå. Nittonhundratalets totalitära regimer bekämpade frimureriet, eftersom man ansåg det svårt att kontrollera.
Frälsning
Hos Edfelt förekommer en ascension som erinrar om evangeliet.
»Förklaringsberg» förlägger dock det himmelska till en plats på
jordens yta:
423
Av en gudom, som jag inte känner,
blev min ringhet förd till detta rum.
Bröstet häves än, och pulsen bränner.
Bländad är jag, och min läpp är stum.
Det var vallfart
och mysterium.
Allusionen på Bibeln (Matt 17:1 ff, Mark 9:1 ff, Luk 9:28 ff) antyder att
jaget måste återvända till vardagen, samtidigt som upplevelsen är en
föraning om döden. Tematiken anknyter även till pilgrimens möte
med Beatrice på skärseldsbergets topp på jordens södra halvklot.
I »Äreminne» (ID s 56) möter jaget en kvinna, som till skillnad från
Anima inte är »främlingslik». Rubriken syftar egentligen på ett högtidstal över en framstående person, men avser i denna kontext ett
äktenskap i upplösning:
424
425
Vi mötas ibland i drömmen.
Du är inte främlingslik.
— Ur såriga innandömen
springer kastalisk musik.
Ja, djupt ur det undermedvetnas
skogar med stam vid stam
tränga det halvförgätnas
hymner och fugor fram.
De synkretistiska evangelierna (Matt 17:1 ff, Mark 9:1 ff, Luk 9:28 ff) beskriver det
som blivit känt som Jesu förklaring på berget Tabor. De medföljande lärjungarna
Petrus, Jakob och Johannes får där uppenbarelser, som visar att Jesus är Guds son.
Katolska och anglikanska kyrkor firar Kristi förklarings dag den 6 augusti, medan
Svenska kyrkan högtidlighåller lärjungarnas besök på Förklaringsberget 15 veckor
efter påskdagen.
424
Jfr Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 176.
425
Se Oreglia, Dante, 2004, s 251, 326 f, 373.
423
II. Drömmen om historien
145
Då kuvas ett skamlöst rike.
Då tystnar vår spöksonat.
— Vi ses i en frid utan like,
västan om lusta och hat.
Där vilar du outsägligt
verklig och sann att se
långt bortom allt bedrägligt
som kvinna och evig idé.
Formuleringen »en frid utan like,/ västan om lusta och hat» anspelar
på dödsriket i den antika världsbilden. En liknande tematik finns i
»Arkaisk bild» (EK s 97), där kvinnoskulpturen har »en glans mot
vilken solens är en skugga». Bildspråket alluderar på Platons dialog
Πολιτεία {Staten} (532b f; uppl 2000 s 318 f), där Sokrates säger:
— Och lösandet av bojorna? frågade jag. Vändningen från skuggorna
till bilderna, som kastat skuggorna, och till eldens ljus? Uppstigandet
ur grottan till solljuset och den ännu kvardröjande oförmågan däruppe
att se på djur, växter och solens ljus men förmågan att se deras gudomliga spegelbilder i vatten och att se skuggor av tingen som är, inte
skuggor av bilder kastade av ett ljus som självt är en skugga jämfört
med solen?
Även Beatrice strålar av ljus i Dantes »Paradiso» (I:61ff; övers 1928
s 357). Hos Edfelt anknyter kvinnan snarare till vinet, berusningen
och extasen, det vill säga det dionysiska i Nietzsches filosofi, än till en
överjordisk tillvaro.
146
Själens palimpsest
Litterära intertexter
U
BERLINVISTELSE, som varade från dagarna mellan jul
och nyår 1926 till och med februari 1927, kunde Johannes
Edfelt på nära håll skåda misären i den tyska huvudstaden.
Avsikten med resan var att besöka Hjalmar Bergman, som befann sig
i Tyskland. Det var en upplevelse som berörde ynglingen djupt, och
som skulle föra tankarna till pilgrimens möte med Vergilius och de
dödas skuggor i Dantes La Commedia {Den gudomliga komedin}.
I en orubricerad prosadikt, som ingår i »Pro Domo» i samlingen
Ådernät (1968 s 62), reflekterar Edfelt över besöket i Berlin:
NDER EN
426
427
428
Från fredat land och bekväm självtillräcklighet kom jag till 1920-talets
Berlin: krigsinvalidernas armstumpar; de sjabbiga skökorna; de pösande gulascherna; källarlokalernas kokainister; proletärernas gråsuggiga massor kring Alexanderplatz. Vad var läsningen av Dantes Inferno mot denna självsynens chock?
Bergman hade sedan deras första möte hösten 1926 blivit ett slags
mentor för Edfelt. Vänskapen bestod huvudsakligen i brev och telefonsamtal. Den nedgångne men alltjämt produktive författaren dog
senare i Berlin av alkohol- och drogmissbruk. Under sina sista år
umgicks han mycket med skådespelaren Gösta Ekman (1890–1938).
Till denne dedicerade han romanen Clownen Jac (1930), som har vissa
självbiografiska drag. Jac är en modern Hamlet-gestalt i en värld som
är en cirkus. Bergmans taktik är att göra den danske prinsen till en
anti-hjälte.
429
Se Johannes Edfelt, Strövtåg, Stockholm 1941, s 163 f; Pohl, »Johannes Edfelt som
tidsdiktare», 1969, s 214 f; Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 98 f, 117 f.
427
Jfr Engdahl, Johannes Edfelt, Stockholm 1997, s 22: »Upplevelsen av den europeiska
storstadens misär och moraliska fördärv under besöket i kristidens Berlin gav en
social konkretion åt Edfelts uppror mot tillvarons villkor. Några djupare studier i
dekadans än ett par promenader på Kurfürstendamm var det förmodligen inte fråga
om.»
428
Jfr Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 99.
429
Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 115.
426
II. Drömmen om historien
147
Edfelt alluderar, liksom Dante, på äldre litteratur och placerar historiska gestalter, såsom Alexander den store (356–323 f Kr), Arkimedes (287–212 f Kr), Henrik av Navarra (1553–1610), Ludwig van
Beethoven (1770–1827), Charles Darwin och många andra, i ett nytt
sammanhang. Vistelsen i Berlin tycks inte bara ha bidragit till Edfelts
skildring av kosmopolitiska miljöer, utan även till uttryck för vanmakt och misär. Hildebrand (1939 s 185) hävdar att skalden utifrån
personlig erfarenhet har sökt »finna symboler för det mörka och fasansfulla» i vår tid.
Reminiscenser och allusioner förekommer emellertid redan i dennes ungdomsproduktion. I »Uppgörelse» (Gryningsröster, 1923, s 59)
heter det: »Jag mötte tidigt livets stora blick./ In i min själ ett stänk
därav jag fick». Betydelsen av Gustaf Frödings Stänk och flikar (1896)
har Edfelt omtalat i en tidningsenkät. De efterbildade raderna, vars
alludem är verbala, det vill säga ordagranna (»blick», »själ», »fick»),
semantiska (Edfelt: »stänk» — Fröding: »glimt»), fonetiska (Edfelt:
»mötte» — Fröding: »sökte») och grammatiska (Edfelt: »Jag mötte» —
Fröding: »hon sökte»; Edfelt »jag fick» — Fröding: »hon fick»), finns i
dikten »En morgondröm» (s 101), där det heter: »hon sökte hans
blick,/ och en glimt af hans innersta själ hon fick». Edfelt erhöll 1929
högsta betyg på en kandidatuppsats om Verner von Heidenstams
(1859–1940) inverkan på Frödings genombrott. Tidskriften Edda
(1930) publicerade senare denna studie. Mötet med livet i »Uppgörelse» hyser även viss släktskap med Pär Lagerkvists Ångest (1916
s 15), där det heter:
430
431
432
433
434
435
436
437
438
439
Se Lagercrantz, Från helvetet till paradiset, 1964, s 34; Tigerstedt, Dante, 1967, s 163.
Se »Löftet» (AU s 26): »Alexander såg vid Hellesponten».
432
Se »Faderlös» (HM s 47): »arkimedespunkt».
433
Formuleringen »ack, hon är värd en mässa!» i »Purgatorium I» (ID s 11) alluderar
på Henrik av Navarras ord, då han 1593 övergick till katolicismen: »Paris vaut bien
une messe.»
434
Rubrikerna »Missa Solemnis» (HM s 11), »Heiliger Dankgesang I–V» (HM s 87 ff)
och »Appassionata» (ID s 61) är även namn på kompositioner av den tyske tonsättaren.
435
»Världsordningen» (HM s 35): »jag skönjde den järnhårda lag/ som bjuder»…
436
von Seth, »Hjalmar Gullberg och Johannes Edfelt, OoB 1951, s 460. Den unge Edfelt jämförde själv Gryningsröster med Frödings samling Gralstänk (1898). Se Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 63.
437
Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 106.
438
Johannes Edfelt, »Heidenstams betydelse för Frödings genombrott», Edda: Nordisk
tidsskrift for litteraturforskning, Bind XXX, Oslo 1930, s 497–540.
439
Jfr Karahka, »Studier i Johannes Edfelts stilutveckling», 1965, s 134.
430
431
148
Själens palimpsest
Aldrig glömmer jag dig, o liv,
sen den natt då du grep mig om strupen!
Jag var ung,
min kropp var finnig och rå.
Du grep mig så hårt om strupen!
En liknande intertext förekommer i »På skäret» (Gryningsröster, 1923
s 42): »här tar livet/ hårt ett tag om strupen». Genom sådana reminiscenser handlar dikten mer om tidiga läsupplevelser, än om själva
livet.
Tekniken att till en dialog omforma vad som kunde ha rört sig om
billig efterklang är inte ovanlig i Edfelts första diktsamlingar och visar att han tidigt hade förtrogenhet med intertextuella grepp. Flera
metaforer återkommer senare i hans mogna lyrik. »Insegel» (VL
s 103) alluderar inte bara på Lagerkvists dikt »Aldrig glömmer jag
dig, o liv», utan även på Wallins psalm (1819 nr 481) »Jag ser hans
spår, hvarhelst en kraft sig röjer», Birger Sjöbergs dikt »I Ditt allvars
famn III» (1926 s 26), som slutar »starka, mörka, sköna Ensamhet!»
samt Karlfeldts anafor (»Din makt […] din makt […] Din makt») och
metaforik i dikten »Månhymn vid Lambertsmässan» (1898 s 59):
440
Han griper dig i strupen.
Hans fångstmetod är Split.
Han för dig ut på djupen
i världsförbättrarnit.
[…]
Urminneslång är färden
han gör i detta nu.
— Han är av denna världen.
Han är ju jag och du.
Sista raden får en särskild diktion genom betoningar efter mönster av
Birger Sjöbergs dikt »I Ditt allvars famn III»: »En samhet » (Sjöberg)
— »jag och du » (Edfelt).
441
3
3
2
3
Jfr Ekman, »Från Gryningsröster till Aftonunderhållning», 1967, s 59 ff. Se även
»Vinterord» (HM s 25): »Du grep i mina hjärterötter»; »Vinterbilder 3» (Insyn s 65):
»livets grå köld tog strupgrepp på dig». Kjell Espmark har visat hur Lagerkvists
metafor går tillbaka på Baudelaires dikt »Le Crépuscule du soir» i Les Fleurs du Mal,
uppl 1942 s 106: »La sombre Nuit les [malades] prend à la gorge». Idem, Själen i bild:
En huvudlinje i modern svensk poesi, Stockholm 1977, s 68.
441
Jfr SAOB, Lund 1925, bd 7, sp E651, sub verbum »ensamhet».
440
II. Drömmen om historien
149
Rummet och tiden
Både bildspråket och rytmen anknyter hos Edfelt till främmande texter.
I Birger Sjöbergs dikt »I lärdomskvarteret» (1926 s 139) heter det:
»Lieber Knabe, strid för A-B,/ slåss mot gröna C!» En liknande uppmaning finns i »Imago» (HM s 73), som manuskriptet daterar till »25
april 1934». Orden får året efter Hitlers makttillträde helt nya associationer: »Var tyst i klassen, lieber Knabe, lär dig/ att ödmjukt rätta
dina räknefel!» Kanske har Edfelt även haft i åtanke Strindbergs Ett
drömspel (SS 36 s 279 ff), där Magistern frågar den vuxne Officeren:
»Nå, min gosse, kan du säga mig nu hur mycket är två gånger två?»
Avsnittet »Studirzimmer» [sic], där Faust träffar Mefistofeles, är en
nyckelscen i Goethes Faust (1808; uppl 1958, s 58 ff).
I »Purgatorium I» (ID s 11) konstaterar jaget hur »Dolk och gift
är lösen här på orten,/ där vi korsfäst mer än en lekamen.» I Goethes
Faust: Zweiter Theil {Faust del 2} (1832 v 5381 f; uppl 1888 s 35) lyder
första strofen av Tisifones replik i avsnittet »Die Parzen» {»Ödesgudinnorna»}:
442
443
444
445
Gift und Dolch statt böser Zungen
Misch’ ich, schärf’ ich dem Verräther;
Liebt du andre, früher, später
Hat Verderben dich durchdrungen.
{Gift och dolk i stället för elaka tungor
blandar jag, slipar jag åt förrädaren;
älskar du andra, tidigare, senare
har fördärvet genomborrat dig.}
Landgren, De fyra elementen, 1979, s 54.
Jfr »Den vuxne» (Ansikten, 1929 s 11): »Nå, du har fått din läxa,/ ditt ABC att
älta». Lagerroth sätter denna metaforik i samband med titlar på några av Agnes von
Krusenstjernas romaner, som Edfelt recenserade i slutet på 1920-talet: Tony växer upp,
Tonys läroår och Tonys sista läroår. Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 113.
444
Jfr Baudelaires »Au Lecteur» {Till läsaren} (uppl 1942 s 1): »Si le viol, le poison, le
poignard, l’incendie,/ N’ont pas encore brodé de leurs plaisants dessins» {Om våldtäkten, giftet, dolken, mordbranden/ ännu inte utsmyckat sina njutbara teckningar}.
445
Tisifone var enligt antik mytologi en av hämndgudinnorna, som grekerna kallade
erinyer och romarna furier, och som förföljde och straffade missdådare. Erinyernas
grekiska namn var Alekto {Den oeftergivliga}, Megaira {Den avundsamma} och Tisifone {Mordhämnerskan}.
442
443
150
Själens palimpsest
Metaforen »Gift und Dolch» erhåller, i likhet med Edfelts »Dolk och
gift», en särskild funktion genom att stå först (är tema, det vill säga
syntaktiskt alludem) i satsen. Både Goethes »Tisiphone» och »Purgatorium I» består av trokéer enligt följande schema:
»Tisiphone»
x±±x/x±±x/x±±x/x±±x
x±±x/x±±x/x±±x/x±±x
x±±x/x±±x/x±±x/x±±x
x±±x/x±±x/x±±x/x±±x±
»Purgatorium I»
A
B
B
A
x±±x/x±±x/x±±x/x±±x/x±±x
x±±x/x±±x/x±±x/x±±x/x±±x
x±±x/x±±x/x±±x/x±±x/x±±x
x±±x/x±±x/x±±x/x±±x/x±±x
A
B
A
B
Enbart tvåstaviga kiastiska rim (ABBA) ingår i Tisifones replik, medan dikterna »Purgatorium», som likaledes innehåller tre strofer vardera, genomgående har tvåstaviga korsrim (ABAB). Liksom hos Edfelt står rumsangivelsen »här på orten» i rimställning i Faust: »Hier
sind die Räthsel nicht am Orte» {»Här är gåtorna inte på plats»}
(2 v 4752, s 9), säger Kejsaren. Goethe lägger i ordet Ort en liknande
innebörd som Shakespeare i engelskans stage alternativt scene. Uttrycket »Gift und Dolch» förekommer även i Johann Gottlieb Stephanies (1741–1800) libretto till Wolfgang Amadeus Mozarts (1756–91)
opera Die Entführung aus dem Serail {Enleveringen ur Seraljen} (1782),
där tenoren Pedrillo i en talad replik spegelvänder ordparet: »Immer Gift und Dolch, und Dolch und Gift!» {»Alltid gift och dolk, och
dolk och gift!»} Edfelt alluderar samtidigt på den politiska utrensning som nazisterna kallade för Nacht der langen Messer {de långa knivarnas natt} och på det folkmord som fick benämningen Vernichtung
{förintelse av judar}. Om formuleringen »Dolk och gift» ger oss ortsangivelsen Tyskland, antyder fortsättningen av dikten, som handlar
om korsfästelse, att minoriteter far illa vid denna tid.
446
447
448
449
450
451
Jfr Johann Wolfgang von Goethe, Faust: Der Tragödie: Zweiter Theil, Weimar 1888,
v 5116 (s 24), 5497 (39), 7515 ff (134), 11420 (308).
447
Se Konrad Küster, Mozart: A Musical Biography, Oxford 1996, s 149.
448
Wolfgang Amadé Mozart, Die Entführung aus dem Serail: Komisches Singspiel in drei
Aufzügen, KV 384, Text nach Christoph Friedrich Bretzner von Gottlieb Stephanie
d. J. http://opera.stanford.edu/iu/libretti/entfuehr.htm.
449
Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 202.
450
Jfr »Horoskop» (SR s 52): »Där folk förgör varandra/ med svärd och gift […]!»
451
Jfr Luk 22:19: »Detta är min lekamen, som varder utgiven för eder.»
446
II. Drömmen om historien
151
Himlavalvet
Edfelt legerar ofta besjälning med den traditionella föreställningen
av himlen som en kupa av metall.
Formuleringen »du har en gång stött en blodad panna/ mot nådens skrin och himlens kopparport» i »Intermezzo II» (ID s 71) anknyter i viss mån till Psaltaren (Ps 107:15 f), som avser »Israels förlossades tacksamhet mot Herren»:
452
453
De må tacka Herren för hans nåd
och för hans under med människors barn,
att han krossade kopparportarna
och bröt sönder järnbommarna.
Metaforiken i »Intermezzo» erinrar även om Stagnelius’ dikt »Resa,
Amanda! jag skall» (SS 2 s 56), där det heter: »Ej vid dess kopparport jag din hand skall trycka till afsked,/ Öfver dess mörka elf lyser
ditt öga ej mig.» I Stagnelius’ drama »Bacchanterna» (SS 4 s 280) förekommer en liknande formulering: »Lydnad blott för den,/ Som öppnar och som sluter Orki kopparport,/ Staf-bärarn Hermes […].»
I »Levnadslopp» (SR s 19) heter det:
454
455
Jag stötte pannan blodig
mot rymdens kopparvalv.
Förstämd och vankelmodig
jag hörde, hur det skalv.
Man kan jämföra denna dikt med Théophile Gautiers (1811–72) »Le
Triomphe de Pétrarque» {»Petrarcas triumf»} (uppl 1970 s 76):
Jfr Landgren, De fyra elementen, 1979, s 65.
Formuleringarna »stjärnans stålpupill» i »Demaskering» (HM s 52) och »Världsrymdens ansikte blir vasst» i »Nu sopar dödens kvast» (ID s 81) är exempel på personifikation av celesta fenomen.
454
Jfr Karin Boyes dikt (1922 s 6) »En buddhistisk fantasi»: »Upp, följen mig!/ Ty
alltets kopparport är sprängd!» Till skillnad från Edfelt öppnar sig rymden men »återvägen är», såsom hos denne, »stängd». Karlfeldt använder det rustika ordet »koppardörr», när han beskriver döden i dikten »Träslottet 4» (1906 s 90): »Och drar jag ej
hemåt till hvila förr,/ så möt mig vid lönnarnas lund,/ när den öppnar sin korsprydda koppardörr/ till min sista fädernegrund.»
455
Jfr »Purgatorium V» (ID s 19); »Gräset» (Ansikten, 1929 s 28). I Edith Södergrans
»Verktygets klagan» (1919 s 26) förekommer uttrycket »kopparhimmel». Jfr Gunnar
Tideström, Edith Södergran, Stockholm 1949, s 200.
452
453
152
Själens palimpsest
Sur ma tête pesait la coupole de fer,
Et je sentais partout, comme une mer glacée,
Autour de mon essor prendre et se durcir l’air.
{Mot mitt huvud tyngde järnkupolen,
och jag förnam överallt hur såsom ett fruset hav
luften stelnade och hårdnade kring min flykt.}
»Levnadslopp» erinrar samtidigt om en av Freuds (1917; GS 7 s 194)
drömtydningar, där det heter: »Sie geht durch die Halle ihres Hauses
und stößt sich den Kopf blutig an dem tief herabhängenden Luster.»
{»Hon går genom hallen i sitt hus och stöter pannan blodig mot den
lågt hängande takkronan.»} Edfelt alluderar även på Frödings dikt
»Smeden» (1910 s 37), som förutom liknande bildspråk (trädkronornas järnliknande spann) och grammatik (första person singular preteritum) har ett överensstämmande rimpar (»valv» — »skalv»):
Jag drömde jag gick i en kolmörk skog,
men likt järn tycktes kronornas hvalf,
och en underlig vind genom hvalfvet drog,
ty det susade ej, det skalf.
Fröding anknyter i sin tur till sägnen om kung Nidud, som tvingade
Völund till slavarbete. Mästersmeden flydde i skepnad av en svan
sedan han dödat kungens söner och förfört hans dotter. Sæmundaredda {Sämunds edda} skildrar flykten i »Völundarkvi∂a» {»Kvädet om
Völund»} (uppl 1905 s 147; övers 1913 s 109, strof 38):
Hlæjandi Völundr
hófsk at lopti,
en ókátr Ni∂u∂r
þá eptir sat.
{Leende Völund
i luften sig höjde
och kvar, i sorg
sänkt, satt Nidud.}
456
Sämunds Edda, Översättning: Erik Brate, Stockholm 1913, s 109. Jag återger översättningen med en mindre justering i överensstämmelse med det isländska originalet.
456
II. Drömmen om historien
153
»Levnadslopp» alluderar inte bara på Völund, utan även på myten
om Ikaros, som flyr från kung Minos med vingar sammanfogade av
vax. Motivet, som symboliserar övermod, förekommer ofta i bildkonst och litteratur. Hos Edfelt är Ikaros en modern tjänsteman:
En flik av evigheten
vill ungdomsårens nöd.
Men övertidsarbeten
bli, Ikaros, din död.
Även i Edith Södergrans (1892–1923) dikt »Landet som icke är» (1925
s 71), som Edfelt citerar i reportaget »Från Karelen» (Fönstret, 1935, nr
7–8, s 6), finner man den »sargade panna» som förekommer i »Intermezzo II» och »Levnadslopp». Tematiskt överensstämmer även landskapet och svalkan. Likaledes expanderar jaget hos Södergran: »det
sträcker ut sina armar högre än alla himlar». En avgörande skillnad
är att »Intermezzo II», i paritet med Lagerkvist, förmedlar en ångestladdad, kvalfylld upplevelse, där universum krymper samman kring
jaget. Också i »Purgatorium IV» (ID s 17) kan man ana Södergrans
»Landet som icke är» bakom metaforen »riket Ingenstans». Ordvalet
alluderar samtidigt på Thomas Mores (1478–1535) Platoninfluerade
samhällsskildring Utopia (1516), vars grekiska och latiniserade titel
betyder just »Landet Ingenstans». Enligt manuskriptet tillkom »Purgatorium I–VII» under senare hälften av 1935, det vill säga med början den sommar som Edfelt tillbringade i Kuokkala på Karelska näset. Detta kulturella ingenmansland mellan sjön Ladoga och Finska
viken kan mycket väl vara den plats som »riket Ingenstans» avser.
I essän »Karelsk sommar» (1943 s 89) berättar Edfelt hur han 1935
besökte Södergrans stuga och grav: »Här rörde vid oss den
finländska sångens genius, som ur torftiga villkor höjt sig till besegrande flykt. Det var ett av de bräddfulla, de andäktiga ögonblicken i
mitt liv, alltid värt att med tacksamhet minnas.» Även här anspelar
Edfelt på Völund, om än i positiva ordalag.
457
458
459
Södergran har, enligt Espmark, fått rubriken »Landet som icke är» från den ryske
futuristen Igor Severjanin (1887–1941). Idem, Själen i bild, 1977, s 84.
458
Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 202.
459
Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 190 ff.
457
154
Själens palimpsest
Scenen
Edfelt skildrar den allsmäktige som en författare, medan människan
är »en rad i Guds följetong» (»Decembergata», HM s 27).
»Getsemanegränd» (HM s 53) alluderar i detta sammanhang på
Shakespeares Hamlet, där huvudpersonen, i anslutning till Saxo
Grammaticus’ (c1150–1220) krönika Gesta Danorum {Danernas historia}, spelar galen:
460
461
O Gud, låt det plötsligt bli sant.
Låt världen, som spelat dåre
och hittills skött sig briljant,
få göra sorti con amore.
Edfelt hoppas dock att fredliga krafter skall ersätta hämndbegäret.
Teatern är, enligt Lagerroth (1993 s 168), »perfekt för en outsider med
tvingande begär att avslöjande riva masken av verkligheten». Hos Bo
Bergman förekommer en liknande metaforik i »Clowner» (1903 s 25):
På lifvets stormiga arena
är du, är jag en clown som drar.
Men ingen vet hvad pris det har
det sura bröd som vi förtjäna.
Vår plumphet är en mask för dragen,
där alla smärtor stå att se,
och blodrött lyser midt på magen
ett hjärta af papier maché.
Även Bergmans »Marionetterna» (1919 s 163) och »Efter femte akten»
(1919 s 21) innehåller scenmetaforik. Bildspråket härstammar från
Pythagoras (580–495 f Kr), varifrån Platon (427– 347 f Kr) kan ha
övertagit det. I dialogen Φίληβος {Filebos} (50; övers 1985 s 144) talar
Sokrates om »livets stora tragedi och komedi». I Platons ΝόTοι {Lagarna} jämför Atenaren idealstaten med ett drama (817b; övers 2008
462
Se t ex »Världsordningen» (HM s 35); »Demaskering» (HM s 51). Se även HM s 15,
17, 29, 37, 43, 54, 61, 97; ID s 7, 85.
461
Lagerroth knyter strofen till William Shakespeares King Lear (IV:6,]v 178 f), som
talar om »this great stage of fools». Idem, Johannes Edfelt, 1993, s 168 f.
462
Anne Righter, Shakespeare and the Idea of the Play, London 1964, s 65.
460
II. Drömmen om historien
155
s 290), samtidigt som han skildrar människan som en marionett
(644d f, 803c; 2008 s 72, 272):
463
Vi får tänka oss att var och en av oss levande varelser är en marionett
utgången ur gudarnas händer, konstruerad antingen som en leksak för
dem eller för något allvarligt syfte, vi vet inte vilket. […] Jag hävdar att
det som är allvarligt skall tas på allvar men inte sådant som inte är allvarligt, att guden av naturen är värd allt välsignelserikt allvar men att
människan som vi tidigare har sagt är konstruerad som ett slags leksak
för guden och att detta verkligen är det bästa med henne.
Metaforiken återkommer senare hos Plotinos. Scenen, σκηνή, var i
det grekiska dramat en plats där skådespelarna bytte kostym eller
mask men blev sedermera bakgrunden själva till spelplatsen. Ingen
av tragöderna Aristofanes (445–385 f Kr), Aischylos, Sofokles eller
Euripides jämför världen med en teaterscen. Däremot kan man ana
ett sådant bildspråk i den nya grekiska komedin, som uppkom efter
Alexander den stores död, och hos komediförfattaren Plautus (c254–
c184 f Kr). Det engelska dramat övertog metaforen via den romerska
komedin på 1500-talet. Theatrum mundi {världen som teater} förekommer i Shakespeares tidiga dramatik, såsom King Richard III (I:3)
och Henry VI Part 3 (V:6 v 10). Kung Henrik frågar här Gloucester:
464
465
466
467
468
469
470
Se även Platon, »Lagarna», Skrifter V, Stockholm 2008, 903d, s 399. Jfr Baudelaire,
»Au Lecteur» (uppl 1942 s 1): »C’est le Diable qui tient les fils qui nous remuent!»;
»Les petites vieilles» (s 100): »Ils trottent, tout pareils à des marionnettes;/ Se
traînent, comme font les animaux blessés,/ Ou dansent, sans vouloir danser, pauvres
sonnettes/ Oú se pend un Démon sans pitié!» Jfr Bo Bergman (1919 s 164): »Ett ryck
på tråden — och allting tar slut/ och människosläktet får sova ut,/ och sorgen och
ondskan vila sig båda/ i din stora leksakslåda.» Jfr Edfelt: »Har Han, som hetsar
planeten/ till ritt genom eterns sjö,/ i ett bås av evigheten/ ställt undan sporre och
spö?» (HM s 96). Även Kierkegaard talar om gudarnas »kramlåda» och deras skratt
åt människan i »∆ιαψαλCατα» {»Omkväden»}, »Enten — Eller», SV 1, s 31.
464
Ernst Robert Curtius, Europäische Literatur und lateinisches Mittelalter, Rev ed, Bern
1954, s 404.
465
Righter, Shakespeare and the Idea of the Play, 1962, s 65.
466
Righter, Shakespeare and the Idea of the Play, 1962, s 65.
467
Righter, Shakespeare and the Idea of the Play, 1962, s 66.
468
Righter, Shakespeare and the Idea of the Play, 1962, s 67.
469
Jfr Hallberg, Diktens bildspråk, 1982, s 185.
470
Ralph Berry, The Shakespearan Metaphor: Studies in Language and Form, London 1978,
s 9, 21.
463
156
Själens palimpsest
»What scene of death has Roscius now to act?» Även komedin As You
Like It (II:7 v 136 ff) jämför världen med en teaterscen:
471
Duke S. Thou seest, we are not all alone unhappy:
This wide and universal theatre
Presents more woeful pageants than the scene
Wherein we play in.
Jaq. All the world’s a stage,
And all the men and women merely players:
They have their exits, and their entrances;
And one man in his time plays many parts,
His acts being seven ages.
I sin senare dramatik Shakespeare undviker slitna uttryck som »tragedy», medan »act» och »scene» fortfarande förekommer. Efter att
huvudpersonen i Macbeth (V:5, 24 ff) har hört att Lady Macbeth är
död jämför han livet med en tillfällig ersättare (»a walking shadow»),
som aldrig får chansen att framföra sin roll inför publik:
472
Life’s but a walking shadow; a poor player
That struts and frets his hour upon the stage,
And then is heard no more: it is a tale
Told by an idiot, full of sound and fury,
Signifying nothing.
Edfelt använder, liksom Shakespeare, teaterjargong för att uttrycka jagets frustration. »Student 23» (HM s 15) skildrar hur massarbetslöshet råder ett decennium efter jagets studentexamen:
473
Den kärlek, som vi ännu härbärgera,
är inte många grader över noll!
Och trång är scenen, där vi exekvera
vår hjälteroll.
Citat efter the Yale Edition. The Arden Edition av As You Like It (II:7, v 140 ff) har
följande variant: »All the world’s a stage,/ And all the men and women merely players./ They have their exits and their entrances,/ And one man in his time plays many
parts,/ His acts being seven ages.» Se även William Shakespeare, The Merchant of
Venice (I:1, v 78): »A stage where every man must play a part». Jfr Baudelaire, »La
voix» (uppl 1942 s 186): »Dernière les décors/ De l’existence immense […]/ Je vois
distinctement des mondes singuliers».
472
Righter, Shakespeare and the Idea of the Play, 1962, s 94.
473
Jfr Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 168.
471
II. Drömmen om historien
157
Den korta slutraden framhäver brist på utrymme i tillvaron. I »Decembergata» (HM s 27) heter det: »Komparser i fars eller tragedi:/ en
rad i Guds följetong/ blir summan av allt vårt ramaskri». En kompars är en stum biroll, det vill säga en statist. Ett liknande bildspråk
förekommer i »The rest is silence» (HM s 61), som slutar med rubrikens ord i översättning:
Vi våga ej tro på gemenskap här,
vi västerländska komparser,
som slungades ut i en gudlös sfär
att spela förtvivlade farser.
Men hemligt vänta vi: undret skall ske!
Och möta vi annat än lystnad,
ja, kunna vi annat än djävulskap se,
förstummas vi. — Resten är tystnad.
Dikten, som manuskriptet daterar »9 maj 1934», skildrar omvärldens handlingsförlamning inför situationen i Spanien och Tyskland.
Tematiken är att människor ofta avstår från att uttrycka en åsikt av
rädsla för att bli isolerade, något som kan skapa handlingsförlamning. Formuleringen »Resten är tystnad» alluderar på Shakespeares
Hamlet (V:2 v 359 ff), där huvudpersonen säger:
474
475
476
O, I die, Horatio.]
The potent poison quite o’ercrows my spirit.
I cannot live to hear the news from England,]
But I do prophesy th’election lights]
On Fortinbras. He has my dying voice.]
So tell him, with th’occurrents more and less]
Which have solicited — the rest is silence. [Dies.]
Edfelt har även övertagit tankstrecket, ett ortografiskt alludem. »The
rest is silence» alluderar även på Ezra Pounds dikt »The Rest» (1913;
uppl 1952 s 101), där den grå massan är »Helpless against the control». För Pound var diktaren en särling, som de »bullet-headed
Landgren, De fyra elementen, 1979, s 54.
Jfr Elisabeth Noelle-Neumann, »The Spiral of Silence: A Theory of Public Opinion», Journal of Communication, Vol 24 (1974), s 43 f.
476
Karahka, »Studier i Johannes Edfelts stilutveckling», 1965, s 126: »Ännnu ett lån
har Shakespeare givit, i The rest is silence i HM.» Jfr Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993,
s 168.
474
475
158
Själens palimpsest
many» hade svårt att förstå. Edfelt tycks i viss mån dela denna uppfattning, samtidigt som han solidariserar sig med sina generationskamrater.
I »Väderleksutsikter» (AU s 14) finns en cirkusmetafor:
477
Nu bleknar himlafältet.
Det dagas på vår jord.
— Så börja i cirkustältet
förhävelse och mord!
Av mycket skall bli ruiner,
och blond och underbar
natur skall av vassa fasciner
bli skändad och sår bli kvar.
Order faskin (även fascin) betyder ’hårt sammanbundna grenar’ eller
’risknippe’, såsom det latinska fasces. I »Kalender» (ID s 75) heter det
på liknande sätt: »Det liv, jag kom till, levde jag det riktigt?/ Jag var
en biperson på marknadsnöje.» Denna metaforik erinrar om en av
Søren Kierkegaards aforismer i »∆ιαψάλCατα» {»Omkväden»} (SV 1
s 31), som ingår i Enten — Eller:
Noget vidunderligt er der hændt mig. Jeg blev henrykket i den syvende Himmel. Der sad alle Guderne forsamlede. Af særlig Naade tilstodes den Gunst mig at gjøre et Ønske. »Vil Du», sagde Mercur, »vil
Du have Ungdom, eller Skjønhed, eller Magt, eller et langt Liv, eller
den skjønneste Pige, eller en anden Herlighed af de mange, vi har i
Kramkisten, saa vælg, men kun een Ting.» Jeg var et Øieblik raadvild,
derpaa henvendte jeg mig til Guderne saaledes: Høistærede Samtidige,
jeg vælger een Ting, at jeg altid maa have Latteren {skrattet} paa min
Side. Der var ikke en Gud, der svarede et Ord, derimod gave de sig
alle til at lee {skratta}. Deraf sluttede jeg, at min Bøn var opfyldt, og
sandt, at Guderne vidste at udtrykke sig med Smag; thi det havde jo
dog været upassende, alvorligt at svare: det er Dig indrømmet {beviljat}.
Ett liknande motiv, där gudarna driver med människan, förekommer
hos August Strindberg, som i »Efterspel», med ålderdomlig stavning
och frakturstil, sist i Mäster Olof (1872) skildrar en pjäs, där Lucifer
redogör för konsekvensen av att äta frukt från kunskapens träd.
Citat efter Malcolm Bradbury & James McFarlane, »Preface to the 1991 reprint»,
Modernism 1890–1930, Malcolm Bradbury & James McFarlane (red), London 1991
(1976), s 11.
477
II. Drömmen om historien
159
Ljusbringaren, det vill säga Lucifer, säger till Adam och Eva (SS 2
s 315): »I skolen då se, […] att I lewen blott till gudarnas förströelse».
478
❦
BESLÄKTAD MED theatrum mundi {världsteatern} är synen på världen
som en illusion.
»Preludium» (HM s 5) handlar om verkligheten som sken och bedrägeri:
479
Låt aldrig blända dig av ytan bara!
Förrädisk är vår grund, och ingen vet,
vad som kan ske på människans planet.
Men att fördenskull bjuda hoppet fara
var aldrig meningen, o menighet!
En liknande metaforik förekommer i »Demaskering» (HM s 51):
Plötsligt, grymt och ofattbart
sönderrivs kulissers ståt.
Överväldigande klart
hör du universums gråt.
En variant på detta bildspråk är uppfattningen av verkligheten som
dold bakom en slöja. Metaforiken härstammar från fornegyptisk dyrkan av gudinnan Isis, som Plutarchos (c46–c120 e Kr) berättar om i
Moralia {Seder och bruk}. I Nordisk familjebok (1884 sp 877 f) heter det:
På File [Phile] fanns Isis-kult med präktiga tempel. I Sais hade hon sitt
största tempel med den berömda kolossalstoden, helt och hållet öfverhöljd af en vidt utbredd slöja af sten och med inskriften: »jag är det,
som var, som är och som skall vara; ingen dödlig har lyft min slöja».
»Skådespelet», som inleder den franska utgåvan av Inferno, har i nationalupplagan
den latinska (och Swedenborgklingande) titeln »De Creatione et Sententia vera
Mundi», där anförda formulering lyder (SV 37 s 388): »vous verrez alors […] que
votre existence se déroule pour faire rire aux dieux». Jfr Martin Lamm, Strindbergs
dramer, Senare delen, Stockholm 1926, not till s 26.
479
Jfr »Demaskering» (HM s 51).
478
160
Själens palimpsest
I »Nocturne» (ID s 33) finns en liknande formulering: »Jag vill veta,
vad du är och blir […].» Bildspråket i »Okända dag…» (SR s 104)
avser natten: »Låt doket falla, mjukt och sakta,/ det dok som bröst
och sköte höljt!» I »Mannen frågar 2» (EK s 26) heter det:
De stunder slöjan slets i stycken
av någon väldig hand och jag
såg vidder skimra klart som smycken
— allt skulle dö med pulsens slag?
Hos Arthur Schopenhauer döljer sig verkligheten bakom Mayas
slöja, ett begrepp som han hämtar från hinduismen. Gunnar Fredriksson (1996 s 209) hävdar att man märker Schopenhauers inflytande
hos författare »som varit gediget förtrogna med tysk bildningstradition, till exempel Edith Södergran, Bertil Malmberg och Johannes Edfelt». Enligt Lagerroth (1993 s 162) »mötte Malmbergs Schopenhauerinfluerade diktning under 20-talets slut och förra hälften av 30-talet
ett kraftigt gensvar hos Edfelt, eftersom han här fann bekräftelse på
sin egen pessimistiska tillvaroupplevelse». Malmbergs »Epilog» (1932
s 75) är ett exempel på denna typ av bildspråk:
Jag, som har spejat mot det dystert släckta,
det hemska rummet bortom all gestalt
— ser åter Mayas slöja fläkta
och virkas samman tusenfalt.
[…]
— Jag känner väl, att vad som lever lutar
mot höstlig nöd och nedgång och förfall
och att, där Mayas slöja slutar,
tar kölden vid oktoberkall.
Även Alf Ahlberg (1939 s 59 f) menar att Malmberg har hämtat metaforik från Schopenhauer. »Främlingslegion» (HM s 57) skildrar på
liknande sätt »djupa nätter» och människor »som fötts till rotlöshet
på jorden». Liksom i »Vinterpark V» (1932 s 54), som beskriver »slutet av en gyllne eras/ förmörkelse, där sken och slöjor rämna», heter
det i »Demaskering» (HM s 51) att »du i ditt väsens grund/ genomskådar allt till slut». »I denna natt» (ID s 5) antyder likaledes hur
»jordskred dåna, världar rasa».
II. Drömmen om historien
161
Sjukvård
Sjukhuset är en typ av metafor som förekommer redan i Edfelts ungdomslyrik.
I »En sjukhussång III» (Gryningsröster, 1923 s 66) heter det:
480
Så vill jag hälsa alla Er, som blöda,
Ni bröder, enade av kval och sår.
Er mänsklighet, som intet mäktar döda,
än lever kvar, då döden mer ej slår.
Metaforiken återkommer i skaldens 30-talsproduktion. »Purgatorium
III» (ID s 15) skildrar världspolitiken: »sjuk av falska frälsares traktater,/ hälsar jag […] alla trötta, alla reskamrater». I andra sammanhang förekommer: »Guds kirurger», »illa läkta hjärta» (»Huvudskalleplats», ID s 45); »vintervit narkos» (»Våroffer», SR s 17); »din
[sömnens] mjuka läkarhand» (»Sömnen», EK s 45).
Liksom teatern är detta en värld i miniatyr. I »Vintern är lång» (VL
s 5) heter det:
Sårfebern steg i våra trötta kroppar.
Anskrämligt nära kom ett spökskelett
vår hårda sjukbädd, och ur kar av koppar
steg unken ånga av karbol och svett.
Munkavlen på, när patienten skriker!
Vår doktor är i läkekonsten slängd.
Ordning är prydnad. — Ljuset stryps och viker.
Men någon ropar, hes och utestängd.
Enligt Pohl (1969 s 234 f) avser formuleringarna »Munkavlen på» och
»En ständig kättare, som ej fick säte/ och stämma vid ett bryskt förhandlingsbord» Tysklands, Storbritanniens, Frankrikes och Italiens
uppgörelse i München den 30 september 1938. Dagens Nyheters (DN
2/10 1938) korrespondent Barbro Alving beskriver i ett reportage från
Liksom Jobs bok 15:20, 35 (Elifas andra tal) och Psaltaren 7:15 beskriver hur den
ogudaktige »går havande med olycka» anropar diktjaget i »En sjukhussång II» (Gryningsröster, 1923 s 65) människosläktet med orden: »Ni bröder, som gå havande med
döden». Sistnämnda ordalydelse finns dessutom hos kyrkofadern Hieronymus
(c354–420 e Kr), där det i Epistula LXVI:5 (uppl 1910 s 652) heter: »alius tumenti
aqualiculo mortem parturit» (»den andre, som har en svullen buk, går havande med
döden»). Jfr Jes 33:11, 59:4. Jfr Enckell, »En utvecklingslinje», 1960, s 11.
480
162
Själens palimpsest
Prag hur en tjeckisk man jämför stormakternas överenskommelse
med en läkares operation:
Det har inte i dag förekommit några tecken till demonstrationer, men
hela dagen har folket stått vid kung Venceslavs staty, gråtande utan
ord. Jag hörde en man som ville försöka sig på det gamla skämtet:
»Operationen lyckades, men patienten avled». Men han avbröt sig
själv mitt i citatet, ty han förstod att det passade sig inte att skämta nu.
Metaforiken letar sig senare in i tidningens ledare (DN 2/1 1939):
481
Det är tämligen lönlöst att diskutera, om den katastrof, som ligger och
molar i luften och lågtrycket över Europa, är oundviklig eller ej. Det är
inte häller lätt att avgöra, om en katastrof vore det enda sättet att purgera den lögnförgiftade civilisationen, där man inte längre kan skilja
mellan krigsvilja och fredsvilja, förfall och utveckling, våld och rätt,
tvång och frihet. Det kunde ju hända, att en katastrof skulle avslöja
sanningen, men på ett sådant sätt att patienten dog, sedan operationen lyckats.
»Levnadslopp» (SR s 19) skildrar stormakternas brist på handlingsvilja mot bakrund av passionshistorien (Matt 27:46): »Ett ord till bot
för såren!/ Men stum blir nattens rymd.»
482
Besjälning
Edfelts besjälning av begrepp och egenskaper anknyter i viss mån till
modernismen.
Redan i Gryningsröster (1923) förekommer denna typ av bildspråk.
Enligt Karahka (1965 s 134) är besjälning en frekvent stilfigur även i
Aftonunderhållning och Högmässa, men här finns samtidigt en annan
sorts personifikation, »där abstrakta begrepp, egenskaper o. dyl.
skrivs med stor bokstav som egennamn». Förebilden är, enligt forskaren, Birger Sjöberg. Även Dante och Shakespeare använder dock
dennna typ av metaforik. I »Decembergata» (HM s 27) heter det:
483
484
485
Jfr Landgren, De fyra elementen, 1979, s 104.
Jfr Matt 27:46: »Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst och sade: ’Eli,
Eli, lema sabaktani?’; det betyder: ’Min Gud, min Gud, varför har du övergivit
mig?’»
483
Espmark, Själen i bild, 1977, s 104.
484
Jfr Tigerstedt, Dante, 1967, s 101. Personifikationer förekommer även i Homeros,
Iliaden IV:440, 1912, s 64; Vergilius, Aeneiden VI:273 ff, 1986, s 9 f.
481
482
II. Drömmen om historien
163
De ögon, jag möter, förråda allt.
De tala sitt tydliga språk
i ljuset, som sveper decemberkallt
kring disiga gatustråk.
Där möter jag Ångest. Där möter jag Frid.
Där fjädrar sig Intressant.
Där möter jag Säkerhet, där På Glid
och där Galant.
Bildspråket anknyter till Baudelaires beskrivning av vånda och nöd.
Förmodligen har Edfelt hämtat en personifikation i »Purgatorium
V» (ID s 19) från Kriser och kransar:
486
487
Vår kompass och stjärna var Förfäran.
Som i blindo ha vi drivit kring.
Din var makten, härligheten, äran,
stora vördnadsvärda Ingenting!
I Sjöbergs »Förklingande ton» (1926 s 21) berättar en »kafémelodi»:
Från vänners ömhet går jag till det blå —
till ingenting… Men, goda Ingenting,
jag var förstådd min korta tid ändå!
Edfelt besjälar, liksom Sjöberg i dikten »I Ditt allvars famn» (1926
s 22), Ensamheten i »Gavott» (AU s 54). En avgörande skillnad är att
488
Se även »Orosfågel» (HM s 45): »Slump», »Skräck»; »Purgatorium III» (ID s 15):
»Tron», »Hoppet».
486
I »Det ondas blommor» (AU s 65), där rubriken alluderar på Baudelaire, apostroferar Edfelt denne med namns nämnande. Den franske skalden personifierar »Beauté»
{Skönhet}, »l’Horreur» {Skräcken}, »l’Espoir» {Hoppet}, »l’Angoisse» {Ångesten}.
Idem, Les Fleurs du Mal, uppl 1942, s 24 f, 82. Jfr ibid s 40, 83. Jfr även Vergilius, Aeneiden VI:273–284, 1986, s 9 f: »Luctus» {Sorg}, »Senectus» {Ålderdom}, »Metus»
{Fruktan}, »Fames» {Hunger, Svält}, »Egestas» {Nöd}, »Letum» {Död}, »Labos»
{Möda}, »Leti Sopor» {Dödssömn}, »Gaudia» {Glädje}, »Bellum» {Tvist}, »Discordia»
{Split}, »Somnia» {Dröm} m fl.
487
Ytterligare tänkbara allusioner eller reminiscenser på Sjöberg i »Purgatorium V» är
»Ingen krans åt oss på segerdagen» och »kopparbröst». Jfr formuleringarna »kopparhand» och »kopparmun» i expressionistens dikt »Statyernas samkväm» (1926
s 18).
488
Även det Helén kallar Sjöbergs »dialogteknik», som förekommer redan i Fridas
visor (1922), äger motsvarighet hos Edfelt, som gärna ger sina dikter en dramatisk
framställning. Idem, Birger Sjöbergs Kriser och kransar i stilhistorisk belysning, 1946, s 90
f, 143 ff. En annan likhet är vad Gunnar Tideström beträffande Sjöbergs Kriser och
kransar beskriver såsom »påträngande konkreta detaljer inordnade i ett visionärt och
485
164
Själens palimpsest
Sjöberg syftar på det allmängiltiga han har tagit del av, medan den
yngre skalden avser det individuella livsödet. Rubriken avser på en
populär fransk salongsdans under 1600- och 1700-talet, samtidigt som
den alluderar på Samuel Columbus’ dikt »Lustwin Danssar en Gavott
mäd de 5. Sinnerne» (1669; uppl 1994 s 109). Dikten, som ingår i Columbus’ och Stiernhielms »Spel om Herculis Wägewal» (1669), besjunger syn, hörsel, smak, lukt och känsel:
489
INgen må mig thäd förneeka, at jag wackert älska må:
Wackra Roser, wackra Lilljor, leeker ögat gärna på.
Wackra Seeder gör jag Heeder,
wackra Laater, wackra dater:
Wacker Fogel, wacker Fjäder,
wacker Flicka, wackra Kläder.
Fortsättningen skildrar »öhrat», »Tungan», »Wälluckt» och »Kärlig
Leek». Edfelt ersätter de fem sinnena med lika många karaktärsegenskaper. Genom att låta olika levnadsöden kontrastera mot varandra,
belyser dikten det ojämlika i människans situation,
när stjärnorna Förfäran
och Ensamhet och Brott
med Vällusten och Äran
ta upp en spökgavott.
Kom, Ariel, från riken,
som för vår blick försvann,
och stå för dansmusiken
och avlös Caliban.
Textens åkallan av Ariel — i anslutning till Caliban — alluderar på
Shakespeares The Tempest, där Prosperos besvärjelse lyder (I:2
v 188): »Approach my Ariel; come!» I C[arl] A[ugust] Hagbergs
(1810–64) tolkning (1851 s 299) heter det: »Kom, Ariel, kom!» Denna
formel är frekvent i sista akten (V:1, v 251 ff): »Come hither, spirit:/
Set Caliban and his companions free;/ Untie the spell.» Hos Hagberg
(s 381) får repliken en annan ordalydelse, samtidigt som översätt490
drömartat sammanhang». Tideström, »Konferensman av Birger Sjöberg», Lyrisk tidsspegel, Lund 1947, s 132 f.
489
Georg Stiernhielm och Samuel Columbus, Spel om Herculis Wägewal, Utgivet av
Agne Beijer och Elias Wessén, Stockholm 1955, s 14, 39 ff.
490
Jfr Karahka, »Studier i Johannes Edfelts stilutveckling», 1965, s 126.
II. Drömmen om historien
165
ningen följer versmåttet: »Kom, Ariel! Befria Caliban/ Och hans
kamrater; upplös trolleriet.» Hos Edfelt lyder intertexten på liknande
jambisk meter, dock ej blankvers: »Kom, Ariel […] och avlös Caliban.» Sistnämnda gestalt, som är en korsning mellan häxan Sycorax
och en ond ande, symboliserar hos Shakespeare den vilda, otämjda
naturen, som blivit Prosperos slav. Ordet »Caliban» torde vara ett
anagram för spanskans canibal, det vill säga kannibal. Namnet kan
också betyda ’svart’ på engelsk romani: kaliban. Delvis i paritet med
denna konnotation blir »Caliban» hos Edfelt en metafor för modern
jazzmusik med dess afro-amerikanska ursprung, samtidigt som Ariel
representerar klassisk musik. Namnet anknyter även till Goethes
Faust: Zweiter Theil {Faust del 2} (1832; uppl 1888 s 36 f), där samma
sagoväsen med sin sång gjuter nytt mod i huvudpersonen, innan
denne hamnar inför de personifierade »Furcht» {Fruktan}, »Hoffnung» {Hopp} och »Klugheit» {Klokhet}, av vilka den sistnämnda
säger: »Zwei der größten Menschenfeinde,/ Furcht und Hoffnung,/
Halt’ ich ab von der Gemeinde» {»Två av mänsklighetens största
fiender, Fruktan och Hopp, håller jag borta från menigheten»}
(v 5441 ff, s 37 f). »Orosfågel» (HM s 45) talar på liknande sätt om »en
värld, där Slump och Skräck ha makten». I »Purgatorium III»
(ID s 15) finns formuleringen »våra/ gröna ledamöter: Tron och
Hoppet», som även alluderar på Paulus’ första brev till korintierna
(Kor 13:13: »tron, hoppet och kärleken»), och i »Purgatorium V» (ID
s 19) lyder en rad: »Vår kompass och stjärna var Förfäran.»
491
492
493
494
495
496
Jfr William Shakespeare, The Tempest, Edited by Stephen Orgel (The Oxford Shakespeare), Oxford 1987, s 25: »Caliban’s name seems to be related to Carib, ’a fierece
nation of the West Indies, who are recorded to have been anthropophagi’ (OED),
from which ’cannibal’ derives; and Caliban may be intended as an anagram of cannibal.»
492
I slutet av Goethes drama möter Faust »vier graue Weiber»: »der Mangel» {Bristen}, »die Schuld» {Skulden}, »die Sorge» {Bekymret} och »die Noth» {Nöden}. Se
idem, Faust, Zweiter Theil, 1888, v 11384 f (s 306). Jfr Vergilius, Aeneiden VI:273 ff
(1986), s 9 f: »Luctus» {Sorg}, »Senectus» {Ålderdom}, »Metus» {Fruktan}, »Fames»
{Hunger, Svält}, »Egestas» {Nöd}, »Discordia» {Split} m fl.
493
Lagerroth associerar detta bildspråk till Vergilius’ Aeneiden »med dess personifiering av existentiella tillstånd i dödsvärlden». Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 129 f.
494
I »Purgatorium VII» (ID s 23) har raden »Ljus förhoppning vräktes överbord» en
verbal motsvarighet i Shakespeares The Tempest (V:1, v 218–19): »blasphemy,/ That
swear’st grace o’erboard».
495
Jfr »Grön lyser åter kullen» (AU s 12): »tro, hopp och kärlek».
496
Jfr Homeros, Iliaden IV:440, Stockholm 1912, s 64: »bäfvan och skräck voro med och
den hejdlöst rasande tvedräkt».
491
166
Själens palimpsest
Andra förebilder för skaldens figurativa bildspråk skulle kunna
vara Wallin och Karlfeldt. Metaforiken i den förstnämndes psalm 481
(1819; »Jag ser hans spår, hvarhelst en kraft sig röjer») återkommer i
»Den obekante» (ID s 89). Man kan även jämföra formuleringen »Din
makt är i kvinnornas sköte,/ din makt i det svallande haf […] du
höstkung, med kärna och frukt» i Karlfeldts »Månhymn vid Lambertsmässan» (1898 s 59) med följande rader hos Edfelt:
497
Han är i kraft av zodiaken
och kärnan i en höstlig frukt.
Men aldrig skall han träda naken
inför din syn. Han fordrar tukt.
Han finns i drömmen och i drogen.
Han kräver avstånd, moln och mur.
I algerna och febervågen,
i djuren röjes hans natur.
Han är det spädaste i våren,
i kvinnodrömmen om en son
— och slungar ändå meteoren
och härskar över en tyfon.
Freud hävdar på liknande sätt att människans biologiska drifter ofta
kommer i konflikt med samhället. I Neue Folge der Vorlesungen zur
Einführung in die Psychoanalyse (1933 s 178) beskriver han ett kastrationskomplex (Edfelt: »kvinnodrömmen om en son»), som ger upphov till ångest eller trauma. Edfelts dikt anknyter även till Jungs uppfattning att vi aldrig kan studera arketyperna själva, utan endast
symboler och komplex som härstammar från dessa. Formuleringen
»aldrig skall han träda naken/ inför din syn» alluderar på Bubers Ich
und Du {Jag och du} (1923; uppl 1962 s 113), där det heter:
498
Wer alles Verursachtsein vergißt und sich aus der Tiefe entscheidet,
wer Gut und Gewand von sich tut und bloß vor das Angesicht tritt:
dem Freien schaut, als das Gegenbild seiner Freiheit, das Schicksal
entgegen.
Se Rabbe Enckell, »En utvecklingslinje», 1960, s 30 f.
Jfr Jung, »Approaching the unconscious», 1964, s 67: »The term ’archetype’ is often
misunderstood as meaning certain definite mythological images or motifs. But these
are nothing more than conscious representations; it would be absurd to assume that
such representations could be inherited.»
497
498
II. Drömmen om historien
167
{Den som glömmer alltings upphov och beslutar sig ur djupet, den
som gör gott och klädnad åt sig och naken träder inför anletet: skådar
det fria, såsom motbilden till sin frihet, tvärtemot ödet.}
Här är det således människan som avklädd skall träda inför Gud och
inte, såsom hos Edfelt, »Den obekante» som aldrig skall »träda naken/ inför din syn». Båda texterna anknyter till Psaltaren (Ps 42:3),
där tempelsångaren frågar: »När skall jag få träda fram inför Guds
ansikte?» »Den obekante» alluderar även på den antika inskription
där det heter att »ingen dödlig har lyft min slöja».
499
500
Osynligt land
Romantikens föreställning om att själen har en dunkel nattsida har
vissa likheter med Freuds teori om det omedvetna.
Edfelt anknyter till en sådan tradition i essän »Marginalia» (1943
s 33):
501
502
503
Dikten har mer än ett suggestionsmedel, men då det är fråga om poetisk metod, står för mig bildspråket i förgrunden. I diktningens natur
ligger att den måste verka genom omskrivning, genom indirekta medel; och denna omskrivning åstadkommes genom bilden, symbolen.
»Hemlandssång» (SR s 106) blandar romantisk oändlighetskänsla
(»tanke, bli andakt») med vardaglig jargong (»bultar en puls», »folktribunernas stund»):
504
Här vid det utsägbaras gräns,
tanke, bli andakt! Stjärna, gläns!
Efter folktribunernas stund
Ordet får läppar i nattens lund.
Bortom allt som blev sten och staty
Jes 1:12 identifierar sig med Herren i en likalydande vändning: »När I kommen för
att träda fram inför mitt ansikte».
500
Nordisk familjebok, Stockholm 1884, sp 877 f, sub verbum »Isis».
501
Jfr Hallberg, Diktens bildspråk, 1982, s 41.
502
Jfr Algulin, Tradition och modernism, 1969, s 18 f.
503
Jfr Hans Ruin, Poesiens mystik, 2 uppl, Lund 1960, s 379: »Det undermedvetnas
språk är alltid ett bildspråk».
504
Enligt Helén har Birger Sjöbergs kombination av vardagsformulering och »romantisk oändlighetskänsla» inverkat på svensk lyrik. Idem, Birger Sjöbergs Kriser och
Kransar i stilhistorisk belysning, 1946, s 287.
499
168
Själens palimpsest
bultar en puls och andas en sky.
Bortom marknadsgycklarnas skrik
sorlar källan av ren musik.
Även Dostojevskijs föreställning om irrationella krafter torde ha
haft betydelse för Edfelts estetik. I »Purgatorium IV» (ID s 17) hämtar skalden »Sonja, gammal schasad sköka» ur Dostojevskijs roman
Преступление и наказание {Brott och straff} (1866), som utspelar sig i
Sankt Petersburg. Enligt Lagerroth (1993 s 236) är egennamnet »ett
markörord, genom att denna Sonja har samma yrke som sin ryska
namne». Den prostituerade men självuppoffrande unga kvinnan,
som Edfelt (1936 s 33) kallar för »Raskolnikovs skyddsängel», kan
man jämföra med Dantes Beatrice. Redan Dostojevskij framhåller
Sonjas tidlösa karaktär, när han i en monolog låter Rodion Raskolnikov tilltala henne på följande sätt (uppl 1884 s 43 f): »Сонечка, Сонечка Мармеладова, вѣчная Сонечка, пока міръ стоитъ!» {»Sonja,
lilla Sonja Marmeladova, eviga lilla Sonja, så länge världen består
kommer sådana som du att finnas!»} Dostojevskij betonar samtidigt
individens ansvar och möjlighet till frälsning. Enligt Edfelt (1936 s 3 f,
16, 25) framställer den ryske romanförfattaren »lytta och plågade» i
martyriets törnekrona.
»Brödraskap» (ID s 64) skildrar förrevolutionära stämningar från
Dostojevskijs hemstad Sankt Petersburg:
505
506
507
508
509
Kupol är villataket,
vars sparrar stormen rister.
Vi samlas i gemaket,
en Okänds decembrister.
För det vi företaga
martyrens öde stundar.
Enligt Lagerroth skildrar Dostojevskij »mänskligheten som organiskt samhörig»
på ett sätt som tilltalade Edfelt. Hon framhåller medkänslan, det individuella ansvaret och den plotinska enhetsmystiken. Idem, Johannes Edfelt, 1993, s 76, 122, 245, 324.
506
Detta uppmärksammar jag redan i min kandidatuppsats 1987.
507
Jfr Könönen, »Four Ways of Writing the City», 2003, s 57: »The main marker by
which the incarnations of a fictional individual in different possible worlds can be
identified is a proper name.»
508
Tsar Nikolaj I dömde 1849 Dostevskij till döden för subversiv verksamhet, eftersom han hade deltagit i en socialistisk läsecirkel, men benådade honom i sista
stund.
509
Jfr Johannes Edfelt, Dostojevski: En kommentar till hans diktning, Stockholm 1936,
s 17.
505
II. Drömmen om historien
169
Så låt nagajkor jaga
vårt brödraskap som hundar!
Stormen alluderar, förutom på den första pingstdagen, även på
Hitlers utrensningsaktion mot Sturmabteilung och den 30 juni 1934.
Декабристы {decembrister} var i Tsar-Ryssland en sammansvärjning
bland officerare och ämbetsmän, som den 14 december/26 december
1825 (gs/ns) försökte framtvinga en fri författning. Nikolaj I slog
ned revolten och dömde fem inblandade till döden. Knutpiskan,
нагайка (nagájka), blir i Edfetls dikt en symbol analog med det latinska fasces {spöknippen}. För skalden har »decembrist» en personlig
konnotation, eftersom hans födelsedag innföll den 21 december.
510
511
512
513
Längtans blå
Edfelt använder, liksom Bertil Malmberg och Paul Verlaine, ofta
den svartvita skalans nyanseringar.
Den yngre skalden kompletterar emellertid ibland med någon enstaka färg, företrädesvis blått, som han förknippar med skymning,
fåfäng längtan och döden. Färgen förekommer i synestesier, och den
514
515
516
»I denna natt» (ID s 5: »stormen ökar ovavvänt»), »Purgatorium V» (ID s 19:
»Världsvind, som med stålets strupe sjunger»), »Besvärjelse» (ID s 47: »Storma, hav
och vind»), »Brödraskap» (ID s 64: »vars sparrar stormen rister»), »Den obekante»
(ID s 89: »härskar över en tyfon»).
511
Se Apg 2:2. Jfr Jung, Själen och dess problem i den moderna människans liv, 1936, s 105.
512
I Ryssland använde man vid denna tid ännu den julianska kalendern.
513
Ett annat ord för nagajka är волкобой {vargdödare}. Se Vladimir Dal, Толковый
словарь живаго великорускаго языка, Томъ второй, И—О, С.-Петербургъ и Москва
1881, s 400, sub verbum »Нагайка».
514
Se t ex »Höstviolin» (AU s 70: »grå toner»), »Önskestund» (HM s 38: »vår jord, som
är gammal och grå»), »Familjehemligheter» (HM s 43: »en livets grå pensionär»),
»Purgatorium II» (ID s 15: »grå hyena»), »Världshistoria» (VL s 35: »grå vasall»),
»Morgonhymn» (VL] s 65: »grå visit»), »Kvällen sjöng» (VL s 78: »ledans grå mikrob»), »Chifferskrift» (SR s 5: »grå vandaler»), »Vinterbilder 3» (Insyn s 65: »livets
grå köld»), »Den nya grottmänniskan» (SR s 61: »grå maskiner», »grå förfall»), »’Ty
ett barn varder oss fött’» (SR s 73: »måndagsgrått»), »Källan II» (SR s 99: »grå ruiner»). Edfelt använder som synes ofta grått i synestesier.
515
Jfr Espmark, Själen i bild, 1977, s 39 ff.
516
Se t ex »Orosfågel» (HM s 45: »blåa gränder»), »Sakrament» (HM s 83: »blå siesta»), »Reseberättelse» (ID s 49: »blå seglats»), »Grottekvarn» (VL s 17: »blå april»),
»Aftonbön» (VL s 48: »blå burnus»), »Galgenfrist» (SR s 39: »Blå morgon»), »’Ty ett
barn varder oss fött’» (SR s 73: »regnbågsblått»), »En vinter lägges nu i grav…» (SR
s 79: »blåa källors sus»), »Skymning» (SR s 95: »Blåa skymning»), »Räkenskap» (SR
s 101: »blå mysterium»).
510
170
Själens palimpsest
anknyter inte sällan till drömmens landskap. Alitteration och assonans framhäver blått i »Sakrament» (HM s 83): »Bräckliga förbund
och blå siesta,/ tråd, som spanns, är du för skör och fin?» Miljön erinrar i viss mån om Karlfeldts »Vinterorgel» (1927 s 134), där »det blånar så vasst». Blått har en särställning även hos romantiker som Friedrich von Hardenberg (1772–1801), pseudonymen Novalis, som i
romanfragmentet Heinrich von Ofterdingen myntade uttrycket »die
blaue Blume» {»den blå blomman»}. I Stagnelius’ Liljor i Saron (SS 2
s 245–441) framhäver färgen diktsamlingens religiösa tematik. Inom
judendomen symboliserar blått Guds ära. Denna färg dominerar även
i impressionistisk och expressionistisk bildkonst, där den, enligt
Lagerroth (1978 s 125 f), uttrycker »melankoli eller dödsmärkthet».
»Reseberättelse» (ID s 49) anknyter till Strindbergs kammarspel
Spöksonaten (1907):
517
518
Allt skall ändå bli till plåga.
Vi som gjort vår blå seglats,
mötas nu på spökens låga
tummelplats.
»Atlantkust» (VL s 61) erinrar om Arnold Böcklins (1827–1901) målning »Insel des Todes» {»Dödens ö»}:
Så bottenlöst blev rymdens blå,
och pinjemörk föll natten på.
— Nyss lade fiskarn ut från land
med kvällens sken på barkad hand.
Så går han till sitt näringsfång
vid djupens grova aftonsång
med detta skal av spik och spant
som skiljemur från dödend brant.
Sitt häktes träl och överman,
en paradox är människan,
som ensam på en stormig ö
vet vad det innebär att dö!
Se Göran Hägg, Världens litteraturhistoria, Stockholm 2000, s 482: »I det postuma
romanfragmentet Heinrich von Ofterdingen skapade han med drömmen om ’den blå
blomman’ den mest kända av symboler för romantikens längtan.» Jfr Bernt Olsson &
Ingemar Algulin, Litteraturens historia i världen, Stockholm 1990, s 298.
518
Se »Orosfågel» (HM s 45), »Önskestund» (HM s 38), »Sakrament» (HM s 83),
»Kontrapunkt» (SR s 23).
517
II. Drömmen om historien
171
Mest stoft och skugga blev vårt jag
och bräcklighet vårt underlag;
från ovan inte minsta stöd
— men var är då din udd, o död?
Dikten skildrar inbördeskriget i Spanien. För att begränsa konflikten
antog flera europeiska länder 1936 ett förbud mot att stödja någon av
de stridande parterna. Formuleringarna »aftonsång», »stoft och
skugga», »bräcklighet vårt underlag», »var är då din udd, o död?»
alluderar i nämnd ordning på Horatius’ »Odae« {»Högstämda dikter»} (IV, 7 v 16), Goethes »Wandrers Nachtlied» {»Vandrarens aftonsång»} (1780; uppl 1987 s 53), Geijers »På nyårsdagen 1838» (SS 1:3
s 312), som börjar: »Ensam i bräcklig farkost vågar/ Seglaren sig på
det vida haf», och en psalm av Petrus Brask (1695 nr 170, 1819 nr 109),
där det heter: »Hwar är nu tin udd o dödh?»
Blått har ofta en synkretistisk innebörd hos Edfelt. »Bestämmelse»
(SR s 37) alluderar på hinduismens och buddismens nirvana:
Längre än till Kina
eller blå Peru
sträcker döden sina
färder — ängslas du?
O, bered dig, vira
dig en krans av sång!
Sabbat skall du fira:
evig återgång.
Inom judendomen är ‫( שַׁ בָּת‬shabbat) en dag då troende inte får resa
eller göra upp eld. Däremot tänder man levande ljus och dricker vin.
Sabbaten börjar kvällen innan själva vilodagen, eftersom det judiska
dygnet slutar vid solnedgången. Tematiken anknyter även till Plotinos’ verk Ἐννεάδες {Enneaderna} (1:6 § 8, övers s 309), som liknar döden vid Odysseus’ flykt »från trollkvinnan Kirke»:
ΦεύγωCεν δὴ φίλην ἐς Sατρίδα, ἀληθέστερον ἄν τις Sαρακελεύοιτο. Τίς οὖν ἡ φυγὴ καὶ Sῶς; ἈναξόCεθα οἷον ἀSὸ Cάγου
Κίρκης φησὶν ἢ Καλυψοῦς Ὀδυσσεὺς αἰνιττόCενος, δοκεῖ Cοι, Cεῖναι
οὐκ ἀρεσθείς, καίτοι ἔχων ἡδονὰς δι᾽ ὀCCάτων καὶ κάλλει Sολλῶι
αἰσθητῶι συνών.
{Hurudan är då denna flykt, och hur skall vi utföra den — och komma
ut på öppna havet? Jo, på samma sätt som Odysseus enligt skalden
flydde från trollkvinnan Kirke eller från Kalypso, därmed antydande,
172
Själens palimpsest
om jag förstått rätt, att han inte fann behag i att stanna kvar, ehuru han
erfor ögonens njutning och levde i mycken sinnlig skönhet.}
Människan bör, enligt den senantike filosofen, söka sitt himmelska
ursprung, som hon kan uppleva genom mystisk extas. Edfelts dikt
alluderar även på Lina Sandell-Bergs hymn »En dag i sender» (1882
s 132), där det heter:
519
Blott en dag — ett ögonblick i sender;
O, hvad tröst, ehvad som kommer på!
Allt ju hvilar i min Faders händer;
Skulle jag, som barn, väl ängslas då?
Jagets fråga (»ängslas du?») och metaforiken med omvänd ordföljd
(»Längre […] sträcker döden»), där adverbial och predikat föregår
subjektet, erinrar samtidigt om Richard Wagners (1813–83) sång
»Stimme eines jungen Seemanns» {»En ung sjömans stämma»} ur
första akten i operan Tristan und Isolde {Tristan och Isolde} (1856–59,
urpremiär 1865). Även T S Eliot återger — dock inte helt korrekt —
en strof ur detta opus i »I. The Burial of the Dead» i The Waste Land
(v 31 ff; uppl 1971 s 135):
Frisch weht der Wind
Der Heimat zu.
Mein Irisch [sic] Kind,
Wo weilest du?
{Vinden blåser friskt
mot hembygden.
Mitt irländska barn,
var dröjer du?}
»Stimme» överensstämmer etymologiskt med rubriken »Bestämmelse», som kan åsyfta ’destinationsort’, ’förordning’ eller ’gudomlig
kallelse’. Liksom librettot till Tristan und Isolde, som har underrubriken »eine Handlung in drei Aufzügen» {»en handling i tre avsnitt»},
520
Texten ingår även i Svensk söndagsskolsångbok, 1909, s 113, nr 203, och i Psalmer och
sånger för alliansmöten, 1931, s 27, nr 44.
520
Jfr tyskans Bestimmung {bestämmelse, föreskrift}.
519
II. Drömmen om historien
173
innehåller tre akter, består Edfelts dikt av tre strofer. Man kan även
ana en referens till de antisemitiska Nürnberglagarna, som nazisterna
antog den 15 september 1935. Dessa bestämmelser, som var tre till
antalet, inkluderade lagen om Tysklands flagga, lagen till skydd för
det tyska blodet, och lagen om medborgarskap. Även hos Wagner
(I:2, uppl 1913, s 10) förekommer den blå färgen, när Tristan sjunger:
521
Wo dort die grünen Fluren
dem Blick noch blau sich färben,
harrt mein König
meiner Frau:
zu ihm sie zu geleiten,
bald nah’ ich mich der Lichten;
keinem gönnt’ ich
diese Gunst.
{Där borta, där gröna ängar/ ännu ser blåa ut,/ väntar min konung/
på min dam:/ till honom skall jag föra henne,/ snart närmar jag mig
den strålande;/ ingen annan unnar jag/ denna ynnest.}
Edfelts formulering »till Kina eller blå Peru» alluderar samtidigt på
Samuel Johnsons (1709–84) kuplett The Vanity of Human Wishes (1749
s 3 f), som imiterar Juvenalis’ (60–130 e Kr) »Satira Decima» {»Satir
10»}. Johnsons dikt beskriver människans längtan efter lycka:
Let Observation with extensive View,
Survey Mankind, from China to Peru;
Remark each anxious Toil, each eager Strife,
And watch the busy Scenes of crouded Life;
Then fay how Hope and Fear, Desire and Hate,
O’erspread with Snares the clouded Maze of Fate,
Where wav’ring Man, betray’d by vent’rous Pride,
To tread the dreary Paths without a Guide;
As treach’rous Phantoms in the Mist delude,
Shuns fancied Ills, or chases airy Good.
»Bestämmelse» anknyter även till Stagnelius’ »Kärleken» (SS 2 s 256),
där det »blåa fosterlandet» symboliserar den troendes längtan.
I ett brev från Edfelt till hans forne lärare Hugo Swensson skriver den unge skalden: »Jag kan inte höra något av [Wagner] utan att det mäktigt griper in i mitt liv.
Parsifal och Tannhäuser är det bästa jag vet.» Citat efter Lagerroth, Johannes Edfelt,
1993, s 77.
521
174
Själens palimpsest
Själens instrument
Edfelts metaforik anknyter till romantikernas och modernisternas
föreställning om tonkonsten som ett ideal för litteraturen.
Aftonunderhållning (1932), Högmässa (1934) och I denna natt (1936)
alluderar ofta på musik i olika former. Detta gäller inte minst kompositioner av Beethoven, såsom »Missa Solemnis» (HM s 11), »Heiliger
Dankgesang I–V» (HM s 87 ff) och »Appassionata» (ID s 61). I Hemliga slagfält (1952 s 109) ingår »Eroica», som alluderar på den så kallade hjältesymfonin. »Gavott» (AU s 54) är en pardans, som var populär på 1600- och 1700-talet, men också ett verk av den franske tonsättaren François-Joseph Gossec (1734–1829). Andra dikter som refererar till musikaliska kompositioner är »Nocturne» (ID s 33), »Largo»
(ID s 37), »Intermezzo I–II» (ID s 69 ff) och »Våroffer» (SR s 17).
»Nocturne» betyder ’nattlig musik’ och kommer av latinets nocturnus
{nattlig}. Denna genre förknippar man ofta med Frédéric Chopin
(1810–49). »Intermezzo» är en opera av Richard Strauss (1864–1949),
medan »Våroffer» (SR s 17) alluderar på Igor Stravinskijs (1882–1971)
balett Le Sacre du printemps {Våroffer} (1913).
522
523
524
525
526
527
Strängen
Stränginstrumentet, som ofta förekommer hos Edfelt, är en traditionell symbol för själen.
I »Sonatin» (Hemliga slagfält, 1952 s 90) hör en äldre man en flicka
öva på en flygel:
Innanför allt det som blicken i denna stund famnar — innanför skogens gröna dyning, innanför insjöstrandens vaggande kontur, som
skymtar genom fönstret, innanför rummet med dess böcker och tavlor
— finnns en värld som är verkligare än exteriörens, en värld som är en
seger över otillräcklighet och ödslighet: känslans och tankens verklighet, själens värld av hemlighetsfulla vibrationer, i detta nu ordnade
Se Algulin, Traditioner i förvandling, 1998, s 32.
Jfr Algulin, Traditioner i förvandling, 1998, s 23.
524
Jfr Ulla-Britta Lagerroth, »’Jag är den trötte pianisten…’: Musiken som bild och
formprincip i Johannes Edfelts diktning», Perspektiv på Johannes Edfelt, Ulla-Britta
Lagerroth & Gösta Löwendahl (red), Stockholm 1969, s 124.
525
Jfr Lagerroth, »’Jag är den trötte pianisten…’», 1969, s 125. Jfr idem, Johannes Edfelt,
1993, s 167.
526
Jfr Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 218.
527
Largo, som betyder ’brett’ på italienska, anger en långsam grundrytm (40–60 bpm).
522
523
II. Drömmen om historien
175
till ett tonmönster som i sig självt är klart som en källa i skogen en
junidag eller klart som en katedral av någon genomskinlig materia.
Strängmetaforen har sitt ursprung i Platons (427–347 f Kr) dialog
Φαίδων {Faidon} (86a ff, 91d ff; övers 2000 s 258, 266 ff), där Simmias
liknar själen vid en »harmonisk stämning». I Stiernhielms hexameterdikt »Hercules» (1648) säger fru Dygd angående ålderdomen att
»Harpan hon är förstämbd; lyder inte; strängiarne snarra» (1648
v 503; uppl 1965 s 77). Enligt Axel Friberg (1945 s 241) hör denna bild
av själen som »en samanliudande wäl-stämbd harpa» (v 503 ff) till en
platonsk tradition. Shakespeare använder en liknande metafor i
King Richard III (IV:4, 365): »Harp on it still shall I, till heart-strings
break». Det är oklart huruvuda Stagnelius har läst den engelske
dramtatikern, men i »Kyrkogården» (SS 2 s 431) heter det att döden
»sönderslår […]/ Det strängaspel, som klingar i vårt hjerta». Karlfeldt
avser, liksom Stiernhielm, ålderdomen, när Fridolin i dikten »Jag
lefver allena» (1898 s 65) suckar över hur »tonen är glömd/ och vårgigan sprucken och gömd».
I »Det var en gång» (Unga dagar, 1925 s 46) symboliserar strängen
en uppskruvad misstämning, som har lett till en brytning mellan
jaget och duet:
528
529
530
Det var en sträng, som plötsligt sprang
med darrande och sällsam klang…
För hårdhänt blev den satt i bänn
och spänd av dig och mig, min vän.
Jfr MacIntyre, A Short History of Ethics, 2 uppl, 2002, s 37.
Friberg är något oklar på denna punkt, och man bör tillägga att Platon i Φαίδων
{Faidon}, som förmodligen är den åberopade källan, endast refererar pythagoréernas
uppfattning, när han låter Simmias säga: »Om själen alltså är en stämning, så är det
uppenbart att när vår kropp slappas eller spänns i omåttlig grad av sjukdomar och
andra olyckor, då måste själen omedelbart gå under precis på samma sätt som de
andra stämningarna: sådana som skapas i toner och sådana som skapas i hantverkares alla arbeten; medan de kroppsliga resterna efter var och en däremot består under
lång tid, tills de bränns eller ruttnar.» Platon, »Faidon», Skrifter, Bok 1, Stockholm
2000, 86c, s 258.
530
Enligt Lagerroth (1993 s 81) har den franske författaren Paul Géraldys (1885–1983)
samling Toi et moi (1913) varit ett mönster för Unga dagar (1925): »Det för Géraldys
diktsamling utmärkande är känslans böljande rörelser och utvecklingen från ömhet,
lust, närhet, besatthet, över begynnande tvivel, gräl och misstro, till kärlekens död
och undergång — samma rytm alltså som i Edfelts kärlekssvit.»
528
529
176
Själens palimpsest
Förutom en gemensam fyrtaktig jambisk versform — den nyare dikten är stikisk, den äldre strofisk — och ett par överensstämmande
radslut, där rimschemat skiljer något (aabb/abba) erinrar ordval och
motiv om Ernst Josephsons dikt »Violoncell» (1897 s 7), som slutar:
Men skrufven sköter sorgen om;
Allt hårdare hon strängen spännt;
För hvarje gång hon honom vändt
Allt mera klangfullt ljudet kom.
Det taget gjorde ondt likväl!
Men skönare blef tonens klang —
Ack, herre gud, om strängen sprang, —
Då höjde sig min fria själ!
Dikten kombinerar strängmetaforen med den under romantiken vanliga uppfattningen om musiken som en befriare. Hos Erik Gustaf Geijer (1783–1847) heter det i dikten »Den siste skalden» (SS 2 s 12):
531
Men hastigt grep hans hand i harpans strängar —
de darrade med gäll och ljuvlig klang.
Det är hans själ, som sig med ljudet mängar,
då fri den sig ur kroppens bojor svang.
Edfelt (brev 26/5 1995) berättar hur han redan som tonåring tog intryck av Josephsons lyrik:
Av en slump kom jag tidigt — redan i 15-årsåldern, tror jag — att läsa
Ernst Josephsons Dikter. De gjorde ett starkt intryck på mig. Det var
vid den tid då jag just börjat skriva dikter.
Formuleringen »Se, ur min mörka smärta […] blommar det rikt i mitt
hjärta» i »Du I» (Gryningsröster, 1923 s 36) erinrar om Josephsons
»Svarta rosor» (1888 s 86), som börjar: »I mitt hjerta der växer ett rosendeträd». Bildspråket anknyter även till Carl Jonas Love Almqvists (1793–1866) songe »Hjärtats blomma» (nr XV, SS 14 s 53):
532
Jfr Anton Blanck, Geijers götiska diktning, Stockholm 1918, s 195.
Med formuleringen »Havets mullrande koral/ brusar i mitt hjärtas sal» förebådar
»På skäret» (Gryningsröster, 1923 s 91) Högmässa (1934). Lagerroth (1993 s 56) uppfattar dikten som »en replik till Karlfeldts ’Vinterorgel’».
531
532
II. Drömmen om historien
177
Herren himmelskt svarar:
»Blodet utur ditt hjärta färgar din ros åt dig;
du och ditt hjärtas ros då likna i fägring mig.»
533
Josephsons metaforik har även inverkat på »Ångesten I» (Gryningsröster, 1923 s 23):
534
Och åter är det ångesten, som ruvar,
en farsot, som min själ förtvinar i,
en sträng till bristning spänd, som sorgen skruvar,
med ton av undertryckt förtvivlansskri.
Texten mynnar i ett ställningstagande mot den äldre skaldens dödslängtan. I »Meditation» (ID s 35) heter det: »Regnets silvertråd/ viras
kring en ångest utan namn.» Budskapet är här detsamma som hos
Lagerkvist (1916 s 5), som ser ångesten som en grundläggande egenskap. I »Uppbrott» (ID s 39) finns en liknande metafor:
535
Lärkorna ha tystnat i Karelen.
Hösten kommer, frostigt inåtvänd.
Klart till start! Den uppbrottsstadda själen
lyssnar, ända till sin bristning spänd.
Även »Löftet» (AU s 26), som skildrar tidigare »ljusa rum», anknyter till Josephson. Tematiken återkommer i »Höstviolin» (AU s 70),
varigenom framgår hur denna dikt och »Löftet» hör samman, trots
deras åtskilda placering i diktsamlingen. Även rumssymboliken och
stilfiguren interrogatio antyder ett samband. I »Höstviolin» heter det:
»Vem hjälper oss ur vårt eländes/ förhäxade, askgrå rum?» och
»Vem lockar i kväll så sköra,/ grå toner ur världens höst?» I »Löftet»
undrar jaget: »Stod ej, stort och ljust, vid horisonten/ Löftet självt en
Almqvists känslostämning och dialogform erinrar om Martin Opitius’ psalm 123
(1819): »Zion klagar med stor smärta».
534
Jfr Erik Lindorms dikt »Ensamma vandringar» (1922 s 39): »själ, som darrar
spänd»; Baudelaires dikt »Mulen himmel» (»Ciel brouillé»; 1920 s 24) i Axel Cedercreutz’ tolkning: »okänd smärta slår på själens instrument,/ där alla strängarna
ha dragits till för spänt». Metaforen har ingen motsvarighet i diktens originalversion
i Les Fleurs du Mal (uppl 1942 s 53). I essän »Svensk Lyrik 1837–1937» kallar Edfelt
Josephson för »en av 80-talets sensiblaste och finaste lyriker». Han framhåller särskilt
dikten »Violoncell». Edfelt, BLM, årg 6 (1937), nr 8, s 596 f.
535
I »Ångesten II» (Gryningsröster, 1923 s 24) rimmar Edfelt på Lagerkvists naiva vis
»hjärta» med »hjärta» (och »allt» med »gestalt»).
533
178
Själens palimpsest
vårdagsjämningsdag?» Liknande frågor förekommer i »Elden och
klyftan» (EK s 13):
536
Musik ur klyftan, där vår själ
är fånge! — O, vad förestår?
Vems hand för stråken här? Vems spel
strör glans kring dessa törnesnår?
Frågorna alluderar på Lina Sandell-Bergs hymn »Hvem klappar?»
(1882 s 10), där det heter: »Hvem klappar så sakta i aftonens frid/
På ditt hjerta?» Ordvalet anknyter även till en dikt (1919 s 90) av Pär
Lagerkvist: »Vem spelar i natten om dig och om mig/ på en flöjt, en
liten flöjt av silver?» Edfelt alluderar samtidigt på Vilhelm Ekelunds
dikt »Aldrig kan själens/ längtan stillas» (1906 s 15):
537
538
539
O, hvem spelar
dessa toner,
denna svidande musik
på mitt hjärtas
strängar, spända
alltid, alltid
alltför hårdt?
Ordet »musik» har, enligt Pierre Naert (1949 s 310 f, 320 ff), en central
innebörd i Ekelunds essäer och aforismer, där substantivet är en av
diktarens »kryptologismer», det vill säga frekventa ord med särskild
betydelse. Edfelts »Hymner i skymningen 1–4» (EK s 17 ff) alluderar
uppenbarligen på Ekelunds Melodier i skymning (1902). »Bråddjupt
eko» (BE s 36) anknyter till en djuppsykologisk diskurs: »o, vad är det
för en sång,/ som strömmar fram ur själens dolda schakt?»
Rubriken »Elden och klyftan» erinrar om Platons dialog Πολιτεία
{Staten} (514a ff; övers 1984 s 275 ff), där eldslågan vid grottans mynning projicerar skuggor, som människorna uppfattar som verklighet.
Jfr även Edfelts »Bråddjupt eko» (BE s 36).
I Samlade Sånger af L. S. hänvisar Sandell-Berg till Uppenbarelseboken (Upp 3:20):
»Se, jag står för dörren och klappar; om någon lyssnar till min röst och upplåter dörren, så skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig.»
Lina Sandell-Berg, Samlade Sånger I, Stockholm 1882.
538
Hymnen ingår även i Psalmer och sånger för alliansmöten, 1931, nr 28, s 18.
539
Edfelt berör i en essä Ekelunds samlingsverk Dikter I–III (1921), som han införskaffade 1922. Se Edfelt, »Följeslagare», Bokvännen, nr 5, årg 19 (1964), ]s 99.
536
537
II. Drömmen om historien
179
Diktens sammanställning av lidande och natur anknyter till Rilkes
Die Sonette an Orpheus {Sonetterna till Orfeus: »dein Klang noch in
Löwen und Felsen verweilte» {»Din klang dröjde ännu i lejon och
klippor»} (»Erster Teil» {»Första delen»}, »XXVI»; uppl 1930 s 338).
Man kan därtill jämföra Edfelts rader »Musik ur klyftan, där vår själ/
är fånge! […] Vems spel/ strör glans kring dessa törnesnår?» med en
annan formulering hos modernisten: »aus den Zerstörenden stieg
dein erbauendes Spiel» {»ur förstörelsen steg ditt uppbyggliga spel»}.
Edfelts dikt erinrar även om Jungs Seelenprobleme der Gegenwart {Själen och dess problem i den moderna människans liv} (1931; övers 1936
s 58), där det i översättning heter: »Vi äro i sådana stunder icke bara
enskilda individer utan hela människosläktet, dess stämma vaknar
till liv inom oss.» I »Psychologie und Dichtung» {»Psykologi och
diktning»} (1930; GW 15 s 120) beskriver Jung diktaren:
540
541
Er ist in tiefstem Sinne Instrument und deshalb unterhalb seines Werkes, weshalb wir von ihm auch niemals eine Deutung seines eigenen
Werkes erwarten dürfen.
{Han är i djupaste sinne instrument och därför nedanför sina verk, varför vi av honom heller aldrig får vänta oss en uttydning av hans egna
verk.}
»Det är», för att citera Artur Lundkvist i essän »Koncentrationstid»
(1936 s 55), »inte han [konstnären] själv som spelar», utan »den dolda
varelsen inom honom, vilken i sitt mörka djup står i förbund med alla
varelser som lever och har levt», ett påstående som anknyter både till
den antika uppfattningen om rapsoden och till Augustinus.
542
Orgeln
Orgelmusik symboliserar hos Edfelt en plötslig minnesupplevelse.
Orgelns förening av natur och artefakt har inspirerat diktare alltsedan barocken. »Äreminne» (ID s 56) anknyter samtidigt till djuppsykologi:
Edfelt anför ett avsnitt ur denna dikt i »Poeten och samtiden» (1941 s 62 f), där två
tolkade versrader lyder: »uppbygglig steg din musik bland rop, som brista,/ mot de
förstörande satte du ordning och norm.»
541
Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 187 ff.
542
Beträffande Jungs inflytande på Lundkvist se Kjell Espmark, Livsdyrkaren Artur
Lundkvist: Studier i hans lyrik till och med Vit man (diss), Stockholm 1964, s 216 f.
540
180
Själens palimpsest
Ja, djupt ur det undermedvetnas
skogar med stam vid stam
tränga det halvförgätnas
hymner och fugor fram.
Edfelt (1963 s 47) har beskrivit den entusiasm han kände, när tidningen Julkvällen 1920 (s 3) publicerade Karlfeldts »Vinterorgel» (1927
s 134) med en illustration av J[osef] Svanlund (1887–1927):
543
Det dagas ånyo, det klarnar så vitt,
det blånar så vasst.
Det växer en värld ur förgängelsens mitt,
en vit och fast.
I frostiga kvällar skönjs en arkad
med pipor av silver i glittrande rad;
nu reser vintern sitt orgelhus
ur mörker och grus.
Man har diskuterat huruvida metaforiken avser det böljande norrskenet eller skogens trädstammar. Svanlunds illustration tycks ha
initierat den förstnämnda tolkningen, medan Peter Hallberg (1982
s 8) utifrån diktens kontext hävdar att det senare alternativet är troligare. Även ett intertextuellt studium ger stöd för att orgelpiporna är
trädstammar. Redan i Karlfeldts »Augustihymn» (1906 s 101) förekommer en orgel: : »Hör du som jag, hur vårens alla lutor/ smälta
till ett i stormens orgelfång.»
Liknande metaforik finns i Shakespeares sagospel The Tempest
(III:3 v 2 ff), där vind och åska blir till melodin ur ett samstämmigt
pipverk av stora mått: »The winds did sing it to me; and the thunder,/ That deep and dreadful organ-pipe, pronounc’d/ The name of
Prosper». Baudelaire liknar i dikten »Obsession» {»Besatthet»} (uppl
1942 s 2) skogarna vid katedraler, medan han jämför trädstammarna
med orgelpipor: »Grands bois, vous m’effrayez comme des cathédrales;/ Vous hurlez comme l’orgue» {»Stora skogar, ni skrämmer mig
som katedraler; ni vrålar som en orgel»}. Arthur Rimbaud (1854–91)
skildrar i dikten »Bal des Pendus» (uppl 1972 s 13) en avrättningsplats: »Le gibet noir mugit comme un orgue de fer!» {»Den svarta
galgbacken tjuter som en järnorgel!»}, medan Georg Trakl (1887–
1914) i dikten »Im Osten» (uppl 1969 s 165) beskriver ett vinterland544
543
544
Jfr Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 55 f.
Jfr Hallberg, Diktens bildspråk, 1982, s 379.
II. Drömmen om historien
181
skap: »Den wilden Orgeln des Wintersturms/ Gleicht des Volkes
finstrer Zorn» {»Vinterstormens vilda orglar/ liknar folkets mörka
vrede»}. Stagnelius liknar i »Barndomsminne» (SS 2 s 28) puberteten
vid ett oväder: »Mörk skogen stod, en Göthisk kyrka lik;/ Likt orgeltoner der, från granars hvalf,/ Hemskt brusa hördes stormarnes musik». Bildspråket förekommer även i Ola Hanssons svit »Psyche»
(1908 s 83), där det heter: »djupt ur ett mörker, fylldt af/ granskogens
orgelsus», och i Bo Bergmans dikt »I Fjällgränsen III» (uppl 1919
s 197), där »skogen ber med orgelbrus».
Edfelt förknippar på liknande sätt orgeln med döden. I »Vinterord» (HM s 25), som alluderar både på Karlfeldts »Vinterorgel» och
på Lagerkvists »Aldrig glömmer jag dig, o liv,/ sen den natt då du
grep mig om strupen!» (1916 s 15), heter det:
545
546
Jag lyssnade som minderårig
till dina sträva andedrag:
November, som gör kinden sårig,
du är ej konung för en dag!
Du grep i mina hjärterötter.
Din tonkonst fann jag intressant.»
Som proselyt vid dina fötter
jag lyssnat hövligt, predikant.
Bli ej förskräckt, bli ej förvånad,
det oavvisliga skall ske
— det är din lärdom, ödesmånad,
vars karga läppar aldrig le.
Det är helt i paritet med nittiotalisten, när Edfelt apostroferar november som »konung» och »predikant». Hos Karlfeldt heter det:
Stäm upp för din konung, du stämmornas mö!
Han kommer på gången, den flingor beströ,
Edfelts tolkning av »I öster» ur Georg Trakl, Helian och andra dikter, 1956 s 68. Den
svenske skalden skriver om Trakl i bokens inledning (s 9): »Seismografiskt känslig
för tidsläget och för miljöns inflytande var han i sin poesi förutbestämd att besjunga
det Europa som sakta närmade sig det första världskrigets katastrof.» Detta uttalande ter sig överfört på ett senare skede som något av en självkarakteristik.
546
Se t ex »Preludium» (HM s 5), »Äreminne» (ID s 56), »Vagga, väg och grav» (SR
s 75), »Dagbok» (EK s 71), »Etsningar: Kuokkala» (BE s 51), »Eroica I» (Hemliga slagfält, 1952, ]s 109), »Nattlig trädgård» (Under Saturnus, 1956, s 23), »Avfärd» (Dagar och
nätter, 1983, ]s 17), »De sena åren» (Spelrum, 1990, s 63).
545
182
Själens palimpsest
och stilla ekar ett svävande svall
från himmelens hall.
I »Preludium» (HM s 5) förekommer metaforen »menighet», som
även finns i »Vinterorgel». En ljusare klangfärg når oss från Karlfeldts
dikt »Humlor» (1927 s 95), där insekterna i ett fruktträd framkallar
stämningsmusik. Metaforiken erinrar om bina i »Sommarorgel» (Insyn s 50), som samspelar med nittiotalisten i ett slags kontrapunkt.
547
Ångesten
»Ångesten» (1923 s 23) från Gryningsröster återkommer i Edfelts 30talsproduktion.
»Astronomi» (AU s 13) handlar om klassklyftor i det moderna industrisamhället:
Nu djupnar eterns blåa fält,
och rymdens högdjur gå på bete.
Där beta Bock och Vädur snällt
av Vintergatans gula vete.
Oskäliga, sublima hop
vid sagolika, ljusa grindar,
dig stör ej andens ångestrop,
som sprids för evighetens vindar.
På ett mimetiskt plan beskriver texten stjärnbilder, men redan rubrikens referens till vetenskap antyder en motsättning mellan olika
samhällsskikt. Bildspråket alluderar på passionshistorien (Matt
27:46), där det heter: »Och vid nionde timmen ropade Jesus med
hög röst och sade: ’Eli, Eli, lema sabaktani?’; det betyder: ’Min Gud,
min Gud, varför har du övergivit mig?’» Lagerroth (1993 s 25) menar
att dikten är en »mot-dikt till genren aftonpsalm» i psalmboken. Till
548
Detta uttryck förekommer i både GT och NT men har där ingen metaforisk innebörd. Se t ex 4 Mos 20:2; Luk 1:10, Apg 6:5.
548
Jfr t ex Dom 9:4, 15:16, 2 Kung 2:23, Job 15:34, Ps 64:3, Jes 29:5, 29:7, 29:8, Hes 31:2,
31:18, 32:12, 32:16, 32:18, 32:20, 32:24 ff, 32:26, 32:31 f, Hes 39:11 (»hop»); Job 30:20
(»Jag ropar till dig, men du svarar mig icke»), Ps 22:2 (»Min Gud, min Gud, varför
har du övergivit mig?»), Matt 27:46 (»Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög
röst och sade: ’Eli, Eli, lema sabaktani?’»).
547
II. Drömmen om historien
183
intertexterna hör även Dantes »Purgatorio» (II:55 ff; övers 1928 s 182),
som på ett liknande sätt besjälar stjärnhimlen:
549
Da tutte parti saettava il giorno
lo sol, ch’avea con la saette conte
di mezzo ’l ciel cacciato Capricorno[…].
{Åt alla håll nu skötos ljusets pilskott
av solen. Ned från middagslinjen hade
dess säkra pilar jagat himlens Stenbock.}
I »The rest is silence» (HM s 61) förknippar Edfelt ångest med huvudpersonen i Shakespeares Hamlet:
I själen ger sig ett vacuum
beständigt till känna. Var redo
att fylla dess ödslighet tum för tum!
Hur lyder, min bror, ditt credo?
Dikten, som tillkom »9 maj 1934», drar en parallell mellan Hamlets
tystnad och situationen i Tyskland efter Hitlers makttillträde. Även
denna text blir på många sätt en mot-dikt. På andra raden klingar en
aftonpsalm (1695 nr 377, 1819 och 1937 nr 443) av Haquin Spegel efter
tysk förlaga av Johannes Rist (1607–67): »War nu redo siäl och
tunga/ helge Ande hielp nu migh».
550
Skriket och tystnaden
Skrik och tystnad är två återkommande symboler i Edfelts lyrik.
»Protokoll» (HM s 55) skildrar hur jaget står inför den högstes tribunal (1 Sam 24:16, Ps 7:11, Job 21:22):
551
552
Jfr även »Purgatorio» I:19 ff, II:1 ff.
Landgren, De fyra elementen, 1979, s 54.
551
Jfr Åström, Johannes Edfelt och antiken, 1989, s 13: »Det expressiva substantivet ’skri’
— med eller utan sammansättning — och verbet ’skria’ bildar en kör av förtvivlan i
Edfelts lyrik: ’visslans skri’, ’ett halvkvävt skri’»…
552
Jfr 1 Sam 24:16: »Så vare då Herren domare och döme mellan mig och dig; må han
se härtill och utföra min sak, ja, må han döma mig fri ifrån din hand.» Jfr Ps 7:11:
»Gud är en rättfärdig domare/ och en Gud som dagligen vredgas.» Jfr Job 21:22:
»Skall man då lära Gud förstånd, honom som dömer över de högsta?
549
550
184
Själens palimpsest
Summerar jag nu, vad dagen skänkt,
så finner jag mycket förfelat.
Det är minimalt, vad rätt jag tänkt
och vad jag i kärlek velat.
Så litet gott har jag hunnit med,
att sällan man sett på maken.
När Allmänne Åklagaren kommer — Guds fred! —
vad har jag att svara i saken?
Att debet och kredit ej gå ihop
för mig, stackars sate, är tråkigt.
— Herr Domare, kväv nu mitt ångestrop,
som gör förhöret så bråkigt.
»Protokoll» alluderar, enligt Enckell (1960 s 25) på »Jobs bok med
symbolerna Åklagaren och Domaren». Manuskriptet daterar dikten
till augusti 1932, då Sveriges statsminister Carl Gustaf Ekman (1872–
1945) strax före valet avgick både som regeringschef och som ledare
för Frisinnade folkpartiet, sedan det framkommit att han i pressen
ljugit om ett partistöd på 50 000 kr, som han tagit emot från finansmannen Ivar Kreuger (1880–1932) en månad innan denne begick
självmord i Paris den 12 mars. Därtill hade Kreuger genom Ekmans
försorg erhållit kreditstöd från Sveriges riksbank i ett försök att rädda
AB Kreuger & Toll. Finansmannens död utlöste den så kallade Kreugerkraschen, som drabbade banker och många privatpersoner i Sverige. Ekmans politiska motståndare utnyttjade affären till att smutskasta honom. Den 7 augusti 1932 ägnade Dagens Nyheter nästan hela
förstasidan åt denna politiska skandal. Den största rubriken löd:
»Ekman förnekade sin namnteckning». Sedan följde underrubrikerna:
»Försök att narra konkursförvaltarna» och »’Kreugergåva’ i februari
fällde statsministern». Enligt den så kallade dagordningshypotesen
(McCombs & Shaw, 1972) finns ett samband mellan mediernas prioritering av debattämnen (agenda setting) och hur publiken värderar
dessa. Denna rangordning återverkar även på politikernas dagordning (Rogers & Dearing, 1988). En teori besläktad med agenda setting
är priming, prägling. Enligt denna modell bedömer publiken maktha553
554
555
Landgren, De fyra elementen, 1979, s 54.
Dietram A Scheufele & David Tewksbury, »Framing, Agenda Setting, and Priming: The Evolution of Three Media Effects Models», Journal of Communication, 57
(2007), s 11.
555
Se Sven Windahl & Benno H Signitzer with Jean T Olsen, Using Communication
Theory: An Introduction to Planned Communication, London 2009 (1992), s 254.
553
554
II. Drömmen om historien
185
vare utifrån mediernas fokusering på olika frågeställningar. För Ekman blev det omöjligt att sitta kvar, eftersom han i dagspressen framstod som oärlig. »Protokoll» erinrar samtidigt om Birgers Sjöbergs
dikter »Av raka linjen» (1926 s 31) och »Konferensman» (1926 s 75). I
den förstnämnda texten begår Hedersman en rad oegentligheter, som
ger namnet en ironisk innebörd. Edfelts dikt antar på liknande sätt
formen av en fiktiv bekännelse, men nu handlar det inte om spekulationsbubblan på 1920-talet, utan om depressionsåren på 1930-talet.
Genom formuleringen »Det är minimalt, vad rätt jag tänkt/ och vad
jag i kärlek velat», som alluderar på Viktor Rydbergs (1828–95) »Recitativ» (uppl 1896 s 7) i »Kantat vid jubelfest-promotionen i Upsala
den 6 September 1877», anar vi den borgerliga bakgrund som även
var Ekmans. Hos Rydberg är det rätta, det goda och det sköna bestående värden:
556
Hvad rätt du tänkt, hvad du i kärlek vill,
hvad skönt du drömt, kan ej af tiden härjas:
det är en skörd, som undan honom bärgas,
ty den hör evighetens rike till.
Även »Efterskrift» (HM s 59) refererar till Kreugerkraschen:
Det jag skrivit är inte mycket
av allt, som jag tänkt mig, nåväl:
jag förbigick huvudstycket
av idel gentila skäl.
Vad ytterst mig föresvävat,
må ligga fördolt på sin ort.
Vad innerst mig genombävat,
kan knappt bli offentliggjort.
Det är släkt med demoner, som jaga.
Det är barn av sin tidsålders nöd.
Det är pinsamt och ogrannlaga
som en utarmads skri om bröd.
Det anonyma jaget erkänner här att han »förbigick huvudstycket»,
det vill säga på goda grunder undanhöll information. Manuskriptet
Jfr Karahka, »Studier i Johannes Edfelts stilutveckling», 1965, s 126: »Viktor Rydbergs idealistiska ord används i Protokoll (HM) med bitter självinsikt».
556
186
Själens palimpsest
daterar dikten till »27.XII.32», det vill säga ett datum kort efter att
Stockholms Rådhusrätt den 17 december hade dömt Ivar Kreugers
bror, Torsten (1884–1973), till tre och ett halvt års straffarbete för bedrägeri mot obligationsköpare. Dagens Nyheter rapporterade den 18
december om rättegången:
557
Det brott han enligt utslaget gjort sig skyldig till är bedrägeri i förening
med konkursbedrägeri genom falsk bokföring och vårdslöshet mot
borgenärer. Dessa olika förfaranden räknas dock av rätten som fortsättning på ett och samma brott.
»Efterskrift» alluderar även på Kierkegaards beskrivning av ångest i
Afsluttende, uvidenskabelig Efterskrift til de philosophiske Smuler.
»Vintern är lång» (VL s 5) är ytterligare en dikt som anknyter till
mediernas dagordning. Dikten refererar till Münchenkonferensen
den 29–30 september 1938, då stormakterna fattade beslut om Tjeckoslovakiens nya gränsdragning:
558
Ordning är prydnad. — Ljuset stryps och viker.
Men någon ropar, hes och utestängd.
Vår andes stämma? Något drömt beläte?
En mörk rebell ur själens underjord?
En ständig kättare, som ej fick säte
och stämma vid ett bryskt förhandlingsbord?
Tysklands rikskansler Adolf Hitler, Storbritanniens premiärminister
Neville Chamberlain och utrikesminister Edward Wood Halifax
(1881–1959), Frankrikes premiärminister Édouard Daladier (1884–
1970) och utrikesminister Georges Bonnet (1889–1973) samt Italiens
premiärminister Benito Mussolini tecknade på konferensen ett avtal,
som innebar att Tyskland mellan den 1 och 10 oktober 1938 successivt
kunde ockupera de västra delarna av Tjeckoslovakien, det så kallade
Sudetenland, som var övervägande tyskspråkigt. I Dagens Nyheter
(1/10 1938) rapporterade K[arl] A[xel] Tunberger om Chamberlains
hemkomst till London:
Landgren, De fyra elementen, 1979, s 54.
Se David Reynolds, Summits: Six Meetings That Shaped the Twentieth Century, New
York 2007, s 93.
557
558
II. Drömmen om historien
187
En ung kvinna hoppade upp på ett biltak och tog på nytt upp sången
»For he is a jolly good fellow», som sjöngs så att det dånade mellan
husväggarna. Så gjorde emellertid premiärministern ett tecken att han
ville säga något, och det blev med ens alldeles tyst. Han talade om att
han fört med sig en fred med ära, »som jag tror är en fred för vår tid».
En bifallsorkan hälsade dessa ord, och det dröjde en god stund innan
premiärministern »ur djupet av sitt hjärta» kunde tacka för välkomsthälsningen.
Manuskriptet daterar »Vintern är lång» till den »6 jan. 1939». Ordvalet alluderar på Verner von Heidenstams dikt »Åkallan och löfte»
(1899; uppl 1902 s 13) ur sviten Ett folk. Enligt Heidenstam har svält
och krig härdat Sverige:
559
Om natten blir sömnlös, om lägret blir hårdt,
vi svika dig ej på den färden,
du folk, du land, du språk, som blev vårt,
du vår andas stämma i världen.
Enligt Lagerroth (1993 s 114, 166) har Edfelt tagit intryck av
Brechts diktsamling Hauspostille {Huspostilla} (1927). Den tyske diktarens »Liturgie vom Hauch» {»Andedräktens liturgi»} (1927 s 17)
skildrar hur folket svälter, medan militären lever i överflöd:
31
Da kamen mit einemmal viele rote Männer einher
32
Die wollten einmal reden mit dem Militär
33
Doch das Militär redete mit dem Maschinengewehr
34
Und da sagten die roten Männer nichts mehr.
{Då kom med ens många röda män/ som genast ville prata med militären/ men militären pratade med kulsprutan/ och då sade de röda
männen inget mer.}
Brechts omkväde (»In allen Gipfeln spürest du/ ]Kaum einen Hauch
{»I alla toppar förnimmer du/knappt en flämtning»}) alluderar på
559
Landgren, De fyra elementen, 1979, s 99.
188
Själens palimpsest
Goethes »Wandrers Nachtlied» {»Vandrarens aftonsång»} (uppl 1987
s 53). »Missa solemnis» (HM s 11) uttrycker på liknande sätt solidaritet med den svältande befolkningen. Dikten apostroferar decembervinden:
560
Decembervind, du sjunger sakta
om skeppsbrott och om hungersnöd,
om öden, som fullbordas sakta,
om rasers sönderfall och död.
Den vånda, varav världen lider,
får plötsligt luft i din koral.
Och jag, liturg i vargatider,
är hemma i din ritual.
Edfelts rimteknik i »Kör (av fördettingar och bankruttörer)» erinrar
likaledes om »Liturgie vom Hauch», som bygger på den medeltida
psalmdiktningens tiradrim:
Här stå vi nu i tusental
och ropa ut vår sens moral,
fast den kan synas minimal:
För offren vid en världsskandal,
för folk, som saknar kapital,
är värmestugan katedral.
Slutkören påminner, enligt Lagerroth (1993 s 167), om »den genre
som Brechts Dreigroschenoper representerade». »Missa solemnis» betyder ’högmässa’ på latin men är även namnet på en av Beethovens
kompositioner, som man uruppförde 1824 i Sankt Petersburg, innan
man senare samma år satte upp verket i Wien. Edfelts underrubrik
»December A.D. 1933» syftar på latinets anno domini {herrens år} i den
julianska och gregorianska kalendern. Denna tidsangivelse gör att
man associerar till nazisternas slagord das Herrenvolk {herrefolket}.
Dikten summerar således inte bara det gångna året, utan antyder
även att vinterns välde råder, sedan Adolf Hitler tillträtt som Tysk-
I Karlfeldts »Vinterorgel» (1927 s 134) heter det om vinden: »Stäm upp för din
konung, du stämmornas mö!»
560
II. Drömmen om historien
189
lands rikskansler den 30 januari 1933. ett år innan Edfelt skrev »Missa solemnis» i februari 1934.
561
562
❦
SKRIKET SYMBOLISERAR ibland Mussolinis och Hitlers politiska retorik,
som är ett vrål i motsats till de nödställdas rop på hjälp.
»Altartjänst» (HM s 81) alluderar, enligt Pohl (1969 s 219), på Hitlers riksdagstal i Berlin:
Allt som plågat, allt som djupt bedrövat,
plånas ut av en barmhärtig hand.
— I ett tidlöst rike ha vi strövat.
Gränslöst är vårt rätta fosterland.
Ryt i världens riksdagssalar, spara
inte lungkraft, fyll vår jord med skrål!
— Fosterland, där det var skönt att vara,
källklar tystnad var ditt tungomål.
Manuskriptet daterar dikten till den »10 maj 1934», då Hitler alltmer
högljutt hade börjat kräva Lebensraum {livsrum} i Östeuropa.
»Församlingslokal» (SR s 64), som manuskriptet daterar till 1935,
skildrar politisk extremism som en religiös väckelse. Detta framgår
inte minst av första strofens allusion på Hitler-hälsningen, Deutscher
Gruß {tysk hälsning}: »Med en mun skreko de: Hell!» Ursprunget för
nazisternas och de italienska fascisternas sätt att hälsa med högerarmen utsträckt var romarrikets saluto romano {romersk hälsning}, som
Benito Mussolini återupplivade i Italien på 1920-talet. Nazisterna
ersatte det latinska Ave! {Hell!} med det tyska Heil Hitler! eller Sieg
563
564
565
Även Landgren (1977 s 56) anknyter dikten till nazisternas maktövertagande i
Tyskland: »Med denna Infernovandrings stämningsvärld och ledmotiv korresponderar vinter- och köldmetaforikens dominans i Högmässas tidigare partier. I ’Missa
solemnis/December A.D. 1933’ får den iskalla decembervindens ödsliga solo ge röst
åt ’den vånda, varav världen lider’ i detta det nationalsocialistiska väldets första år
— katastrofer, hunger, pogromer och död».
562
Se Landgren, De fyra elementen, 1979, s 54.
563
Landgren, De fyra elementen, 1979, s 54.
564
Landgren, De fyra elementen, 1979, s 119.
565
Se Hägg, Mussolini: En studie i makt, Stockholm 2008, s 74 f, 94, 103, 153.
561
190
Själens palimpsest
Heil! {Var hälsad, seger!}. Anspelningar på nazistisk retorik förekommer även i »Källan II» (SR s 99):
566
All vilja till makt förkunnar,
att livets väsen är strid.
Det vrålas av glupska munnar
i omyndighetens tid.
Formuleringen »vilja till makt» alluderar samtidigt på Nietzsches bok
Wille zur Macht {Vilja till makt} (1901), som består av efterlämnade
anteckningar, som hans antisemitiska syster Elisabeth FörsterNietzsche (1846–1935) gav ut efter filosofens död. Uttrycket förekommer även i Nietzsches bok Der Antichrist {Antikrist} (1888, GW 6:3
s 168; övers, 1899 s 8): »Was is gut? — Alles, was das Gefühl der
Macht, den Willen zur Macht, die Macht selbst im Menschen erhöht.» {»Hvad är godt? — Allt hvarigenom känslan af makt, viljan till
makt, makten själf ökas i människan.»} I självbiografin Ecce Homo {Se
människan} (GW 6:3 s 257; sv övers 1923 s 11) skriver Nietzsche att
maktsträven också kan vara någonting negativt, om man kombinerar
den med religiös förkunnelse:
Innerhalb meiner Schriften steht für sich mein Zarathustra. Ich habe mit
ihm der Menschheit das grösste Geschenk gemacht, das ihr bisher gemacht worden ist. […] Hier redet kein «Prophet», keiner jener schauerlichen Zwitter von Krankheit und Willen zur Macht, die man Religionsstifter nennt.
{Bland mina skrifter intager min Zarathustra en plats för sig. Jag har
med densamma givit mänskligheten den största gåva, som den hittills
fått mottaga. […] Här talar ingen »profet», ingen av dessa förskräckliga blandvarelser av sjukdom och vilja till makt, dem man kallar religionsstiftare.}
Nazisterna använde Nietzsches slagord i sin propagande, och från
och med juli 1933 till och med februari 1944 utgav Hitlerjugends ledare Baldur von Schirach (1907–74) med flera tidskriften Wille und
Macht — Führerorgan der nationalsozialistischen Jugend {Vilja och makt —
Partiledarorgan för nationalsocialistisk ungdom}.
Se Liljegren, Adolf Hitler, 2008, s 94: »Från [Georg Ritter von Schönerer] skulle
Hitler senare låna även den gamla gemanska hälsningsfrasen heil (’var hälsad’) och
titeln Führer (’förare’).»
566
II. Drömmen om historien
191
❦
TYSTNAD OCH musik står hos Edfelt i kontrast mot skriket.
»Altartjänst» (HM s 81) skrildrar kärleken som en frälsande kraft:
Tungt av skam och hett av rovdjurslystnad
vältrar sig i rymden detta klot.
— Daimon, som jag mött, en krans av tystnad
flätar jag och lägger för din fot.
Metaforiken anknyter till Platons dialog ΣυT%όσιον {Gästabudet}
(202d), där kärleken är en δαίCονες {demon}. »Hemlandssång» (SR
s 106) har en liknande tematik:
Ordet får läppar i nattens lund.
Bortom allt som blev sten och staty
bultar en puls och andas en sky.
Bortom marknadsgycklarnas skrik
sorlar källan av ren musik.
Långt bortom detta brusar ett hav,
det vars sälta du lever av.
»Hemlandssånger» avser i frikyrkliga häften hymner om det förlovade landet (1 Mos 12:7, 5 Mos 34:4) men kan också syfta på själens
längtan efter Gud.
I »Förvandlingskonstnär» (VL s 69) symboliserar en fågels sång
frälsning:
567
Dödslängtan kvävdes. Frälst från kramp och skri,
blev Ordet kött, där idel kaos var,
— vid en förvandlingskonstnärs melodi,
moderligt strömmande, okuvligt klar!
Dikten alluderar på evangeliets formulering om det »gudomliga ordets människoblivande i Jesus Kristus» (Joh 1:14). Där Johannes ta568
Se t ex Samlingstoner, Sånger för ungdoms- och väckelsemöten, 4 uppl, Stockholm
1922, s 219–253: »Hemlandssånger»; Kom, Ny följd, Ungdoms- och väckelsesånger,
Utgiven av E. F. S:s ungdomsorganisation, De ungas förbund, Stockholm 1931, s 90–
98: »Hemlandssånger».
567
192
Själens palimpsest
lar om en Fader och hans son, beskriver Edfelt en bevingad konstnär
och hans »moderligt strömmande» melodi. Uttryck som »Frälst» och
»törnekrönta art» bidrar till att dubbelprojicera fågelmotivet och Bibelns framställning av Jesus (Matt 27:29, Mark 15:17, Joh 19:2). Dikten anspelar även på den katolska transsubstantiationsläran, enligt
vilken brödet och vinet övergår till att vara kropp och blod, utan att
utseende, smak eller lukt ändrar karaktär.
569
570
571
Pånyttfödelsen
Erotiken är för Edfelt en befriare från sociala begränsningar, samtidigt som temat anknyter till religiös mysticism.
Den gestaltade pånyttfödelsen anknyter även till en biografisk
kontext. I »Vagga, väg och grav» (SR s 75), som manuskriptet daterar
»15/8 1940» och »18/8 1940», det vill säga kort efter sonen Anders’
födelse den 29 juli, heter det:
572
Här på jorden skall du bo!
Buren vid en kvinnas hjärta,
Jfr Joh 1:14: »Och Ordet vart kött och tog sin boning ibland oss, och vi sågo hans
härlighet, vi sågo likasom en enfödd Sons härlighet från sin Fader, och han var full
av nåd och sanning. Johannes vittnar om honom».
569
Se Matt 27:28 f: »Och de togo av honom hans kläder och satte på honom en röd
mantel och vredo samman en krona av törnen och satte den på hans huvud, och i
hans högra hand satte de ett rör. Sedan böjde de knä inför honom och begabbade
honom och sade: ’Hell dig, judarnas konung!’» Idem, 15:17: »Och de klädde på honom en purpurfärgad mantel och vredo samman en krona av törnen och satte den på
honom.» Se även Joh 19:2: »Och krigsmännen vredo samman en krona av törnen och
satte den på hans huvud och klädde på honom en purpurfärgad mantel.»
570
Catechismus Catholicae Ecclesiae {Katolska kyrkans katekes} beskriver transsubstantiationen (stycke 1413 f): »Per consecrationem transsubstantiatio fit panis et vini in
Christi corpus et sanguinem. Sub panis et vini speciebus consecratis, Ipse Christus,
vivus et gloriosus, praesens est vere, realiter et substantialiter, Eius corpus et sanguis
cum Eius anima et divinitate.» {»Genom konsekrationen sker transsubstantiationen,
väsensförvandlingen, av bröd och vin till Kristi kropp och blod. Under de konsekrerade gestalterna av bröd och vin är Kristus själv, levande och ärorik, närvarande på
ett sant, verkligt och substantiellt eller väsensmässigt sätt, hans kropp och blod är
närvarande, tillsammans med hans själ och hans gudom.»} Idem,
www.vatican.va/latin/latin_catechism.html.
571
I överensstämmelse med Aristoteles’ uppdelning av egenskaper i essens och accidens är det brödets och vinets väsen (som är nödvändigt för ett föremåls natur) som
förändras, inte deras accidens (som man kan väga och mäta).
572
Landgren, De fyra elementen, 1979, s 119.
568
II. Drömmen om historien
193
födes du i blod med smärta,
människa och embryo!
Här på jorden skall du bo!
Detta är ditt enda hem.
Pest och renhet åren andas.
Gåtfullt jord och ande blandas.
Liljor gro i bottenslem.
Detta är ditt enda hem.
Texten alluderar på Erik Blombergs (1894–1965) dikt »Människans
hem» (1920 s 15), där det heter:
Marken och mullen och mörkret,
varför älskar jag dem?
— Stjärnorna vandra så fjärran.
Jorden är människans hem.
Edfelt alluderar även på Stagnelius’ dikt »Månan» (SS 2 s 90):
573
O mänskja! vill du ljuset se
Ditt hjerta först då skära
Likt silfret som i klipporne
Mitt väldes strålar bära.
Metaforiken avser himlakroppens förmodade korrespondens med
silver. Stagnelius utgår samtidigt från Wallins tolkning (1816) av en
tysk psalm av Johann Andreas Cramer (1723–88). I den svenska
psalmboken (1819 nr 34:5) heter det:
574
575
Menska! vill du se Guds rike,
Sök här att blifva englars like,
Oskyldig, tuktig, glad och from.
Se även Stagnelius, SS II, 1913, s 82, »Strålande jag sänder från det höga»; s 83,
»Månflickan». Uttrycket »från det höga» förekommer även i psalm 39:2 (1819).
574
Inom Stagneliusforskningen har man sett den lyriska inriktningen efter omkr 1818
som resultatet av en religiös kris. Enligt min mening kan man förklara många dikter,
som tillkommit efter denna tidpunkt, mot bakgrund av 1819 års psalmboksutgåva.
Jfr Fredrik Böök, »Erik Johan Stagnelius levnadsteckning», Stagnelius Samlade skrifter
1, Malmö 1957, s xxviii, xli.
575
Jfr psalm 39:1 (1819): »O menska!» osv.
573
194
Själens palimpsest
Ett liknande tilltal finns i Stagnelius’ dikt »Suckarnes mystèr» (SS 2
s 439):
576
Menska! vill du lifvets vishet lära,
O, så hör mig! Tvenne lagar styra
Detta lif. Förmågan att begära
Är den första. Tvånget att försaka
Är den andra. Adla du till frihet
Detta tvång, och, helgad och försonad,
Öfver stoftets kretsande planeter,
Skall du ingå genom ärans portar.
Dualism förekommer även i »Requiescat» (SR s 31) och »Människa»
(SR s 93), som tillkom »mars 1940» respektive »4/8 -40». Den förstnämnda dikten handlar om Agnes von Krusenstjerna (1894–1940),
vars frånfälle den 10 mars kontrasterar mot sonen Anders’ födelse i
slutet av juli. Den andra texten handlar, enligt Lagerroth (1993 s 268),
om skaldens hustru, Brita.
577
Blomman
Blomman symboliserar hos Edfelt en uppdelning i kroppsligt och
andligt.
»Largo» (ID s 37) anknyter till urgamla föreställningar om ögat
som själens spegel. Liksom Karlfeldts »Sub luna» (1927 s 38) utgår
Edfelts dikt från Aristoteles’ uppfattning (uppl 1945 s 15 ff, 21 ff) att
578
579
580
Stagnelius anknyter både till Paulus (Rom 8:22) och till psalm 42 (1819 nr 42:4, 8),
där det heter: »En evig lag naturen/ I tvångets fjettrar slöt;/ Du är till frihet buren
[…]./ Af stoftet är du tagen,/ Till stoft skall du ock bli;/ Men anden upp i dagen/
Sig svingar säll och fri./ […] Din krona värdig blif!» »Suckarnes mystèr» slutar:
»Adla du till frihet/ Detta tvång, och, helgad och försonad,/ Öfver stoftets kretsande
planeter,/ Skall du ingå genom ärans portar.» Idem, SS II, 1913, s 439.
577
Landgren, De fyra elementen, 1979, s 119.
578
Se även »Vagga, väg och grav» (SR s 75): »Liljor gro i bottenslem» och »Requiescat» (SR s 31), som skildrar hur det »bor ett gift i dolda rötter».
579
Pelle Holm, Ordspråk och talesätt, Med förklaringar av Pelle Holm, 3 uppl, Stockholm 1975 (1965), s 378: »Ögat är själens [l. hjärtats] spegel.»
580
Se Egil Törnqvist, Strindbergian Drama: Themes and Structure, Stockholm 1982,
s 159 f: »The mere fact that both the hollyhocks and the blue monkshood are of
’gigantic’ stature—as is the Chrysanthemum at the end—indicate their anthropomorphic nature.»
576
II. Drömmen om historien
195
allt under månen är förgängligt. Ögat blir hos Edfelt en metafor för
ett vattendrag med en vit näckros:
581
582
583
Styrka bor i månens lymfa. — Gäa,
fick jag uppstå bara för att dö,
jag som djupt förtrollad sett nymphæa
alba i ett ögas stilla sjö?
»Largo» anspelar även på myten om Narcissus, men hos Edfelt är det
inte mannen som förvandlas, utan kvinnan. Här finns även något av
Swedenborgs korrespondenslära, som förbinder jordiskt och himmelskt, kropp och universum. En liknande symbolik förekommer i
Strindbergs Spöksonaten (1907 s 197), där Studenten jämför blommorna i hyacintrummet med världsalltet och på Frökens fråga svarar
(s 197): »Låt mig tänka! — I Edra ögon! — Det är således en avbild av
Kosmos…» Jämförelsen skulle kunna te sig långsökt, om inte Edfelt
hade kallat sin dikt »Largo», en musikterm som anknyter till det kontrasterande partiet i Beethovens sonatform, som gav Strindberg kammarspelets rubrik.
584
585
586
Flödet
Hos Edfelt anknyter vatten till livets dualism.
Samtliga dikter i »Legend» (ID s 25 ff) anspelar på detta element.
Förutom »Rubicon» (ID s 27), under vilken sjömanstermen »kasta
loss» förekommer, nämner skalden »havet», »strand», »vada»,
»värmeflod» (i två dikter), »Regnet», »sjö», »älv», »svallvåg» och
»flöde». Metaforiken förenar texterna, samtidigt som den kontrasterar
mot det sterila i »Purgatorium» (ID s 9 ff), som på sin höjd omtalar
»den ofruktbara stranden» och »Kokytos», dödsrikets sjö — som hos
Aristoteles, On the Heavens, Cambridge & Massachusetts 1945, s 15 ff, 21 ff.
Jfr Ordspr 27:19: »Såsom spegelbilden i vattnet liknar ansiktet, så avspeglar den
ena människans hjärta den andras.»
583
Det latinska artnamnet står för vit näckros.
584
Jfr Carl Gustav Jung, »Die psychologischen Aspekte des Mutterarchetypus», GW
9:1, Olten 1976, s 91 ff.
585
Studenten utvecklar sitt resonemang på följande sätt: »Men Sirius den största och
vackraste av firmamentets stjärnor i gult och rött, det är narcissen med dess gula och
röda kalk och sex vita strålar…» August Strindberg, »Spöksonaten», SS 45, s 198.
586
Se Törnqvist, Strindbergian Drama, 1982. Jfr kommentaren till Strindberg, »Spöksonaten», SS 45, s 404, 411.
581
582
196
Själens palimpsest
Dante är frusen till is. Denna symbolik, som ställer fruktbarhet mot
ett sterilt landskap, har Edfelt sannolikt hämtat från T S Eliots The
Waste Land. I »Legend» (ID s 31) genomströmmar andedräkten universum på ett sätt som påminner om Stagnelius’ »Suckarnes mystèr»
(SS 2 s 439). Därtill bidrar versmåttet — femfotad troké uppdelad på
tre korsrimmade strofer om vardera fyra rader (i den senare avdelningen ibland fem takter medräknat katalex) — till att hålla samman
»Purgatorium» och »Legend».
Edfelt (1971 s 72) beskriver hur trokéerna i Birger Sjöbergs dikt
»Vid mörka stränder» (1926 s 104) »väller fram med tyngden hos väldiga vattenmassor». Strofer byggda på trokéer, gärna i anslutning
till vatten, är en vanlig versform hos trettiotalisten, och liksom »Vid
mörka stränder» alluderar Edfelt ofta på den kristna ceremonielen.
Skalden parafraserar även Sjöbergs »I Ditt allvars famn I» (1926 s 22),
som ironiskt besjunger den personifierade Ensamheten: »Du en motsats var till blod och ljus». I en intervju med Ingemar Wizelius’ i Birger Sjöbergsällskapets årsbok (1964 s 70) kallar Edfelt texten för »ett
av de lyriska smyckena i svensk diktning». Formuleringen »en
svindlande dödsminut» i »Äreminne» (ID s 56) alluderar likaledes på
»I Ditt allvars famn III» (1926 s 26), där Sjöberg använder sammansättningen »dödsminuter», som i sin tur går tillbaka på hans egen
587
588
589
590
591
Se Dantes »Inferno» XIV:118 ff, XXXI:121 ff, XXXIII:154 ff; XXXIV:52 ff.
Talet tre har en symbolisk innnebörd för Dante.
589
Edfelt skriver redan 1944: »’Vid mörka stränder’ […] är en psalm i andlig nödtid,
konvulsivisk till sitt själsinnehåll, till det yttersta spänd, ett rop och en åkallan ur ett
bröst som sårats och våndas och lider. […] Poeten understryker direkt sin dikts
psalmkaraktär: redan i andra versraden alluderas på ’psalm i kyrkan’. Intrycket av
mörk ritual stadfästes genom andra strofens ’predika’, tredje strofens ’mässa’, fjärde
strofens ’altar’. Det rytmiska schemat, strängt genomfört och vidmakthållet, är tungt
och majestätiskt: trokéerna har tyngden och styrkan hos stora vattenmassor. Med
oerhört stark verkan brytes deras tungt skridande gång genom den plötsliga taktväxlingen i de tre längre versraderna i varje strof. Idem, »Diktaren och hans läsare: Birger Sjöberg: ’Vid mörka stränder’. (ur Kriser och kransar)», Samtid och Framtid: Tidskrift för idépolitik och kultur, årg 1 (1944), nr 2, s 30.
590
Jfr Johannes Edfelt, Birger Sjöberg: Konturer av liv och dikt, Stockholm 1971, s 72:
»[Sjöberg] understryker sitt poems psalmkaraktär. Redan i den andra versraden
alluderar han på ’psalm i kyrkan’. Ord som ’mässa’ och ’altar’ markerar ytterligare
den sakrala tonfärgen.»
591
Helén hävdar att Edfelt tagit intryck av »bild- och ordvalstekniken» i Sjöbergs
Kriser och kransar. Andra förebildliga mönster ser forskaren i dessa dikters »undergångsstämning» och »utropsstil». Idem, Birger Sjöbergs Kriser och kransar i stilhistorisk
belysning, 1946, s 286, 288 ff, 291.
587
588
II. Drömmen om historien
197
»Bleka Dödens minut» (1922 s 62). Ett annat stildrag som anknyter
till expressionisten är förmänskligandet av egenskaper och själstillstånd. En avgörande skillnad mellan »I Ditt allvars famn» och »Förklaringsberg» (HM s 75) är att den senare dikten apostroferar en
kvinna av kött och blod, det vill säga Sjöbergs gestaltade frånvaro blir
här till närvaro. I övrigt återkommer liknande syn- och hörselintryck i
preteritum, medan själen är ett landskap. I Sjöbergs »I Ditt allvars
famn III» (1926 s 26) heter det:
592
Och jag sjönk — som ock en gång du spådde —
sjönk i tystnad, i ditt allvars famn.
Aldrig tanken mer dig förebrådde,
aldrig mer jag skändade ditt namn.
Även Edfelt anknyter vatten till en kvinnas kärlek:
593
Ja, det ljud, som trängde till mitt öra,
var ditt underliga hjärtas slag.
Men det flodsystem, jag kunde höra,
är till undergång bestämt en dag.
Dunkla källor,
djupa vattendrag!
Om man jämför dikternas metriska struktur, framgår att de består av
fem- eller fyrfotade trokéer och katalex samt rimflätningen AbAb:
»I Ditt allvars famn»
x±±x/x±±x/x±±x/x±±x/x±±x
x±±x/x±±x/x±±x/x±±x/x±±
x±±x/x±±x/x±±x/x±±x/x±±x
x±±x/x±±x/x±±x/x±±x/x±±
A
b
A
b
»Förklaringsberg»
x±±x/x±±x/x±±x/x±±x/x±±x
x±±x/x±±x/x±±x/x±±x/x±±
x±±x/x±±x/x±±x/x±±x/x±±x
x±±x/x±±x/x±±x/x±±x/x±±
x±±x/x±±x
x±±x/x±±x/x±±
A
b
A
b
O
b
Uttrycket »pallida Mors» {»Bleka Döden»} förekommer i Horatius’ »Carminum»
{»Sånger»}, Liber 1, IV, v 13. Jfr »Babel» (AU s 68): »Bleka Nöden». I Edfelts »Fromma
önskningar» (HM s 79), »Räkenskap» (SR s 101) och »Mannen frågar 1» (EK s 24)
förekommer uttrycket »dödsminut» i obestämd och bestämd form. Jfr metaforerna
»blodsminut» och »livsminut» i »Husandakt» (HM s 77) resp »Per Lindberg: In memoriam» (Hemliga slagfält, 1952 s 27); »ödesminut» i »Diktator» (JÅ s 12, 20).
593
Strofens andra rad (»[…] ditt underliga hjärtas slag») påminner om Bertil Malmbergs formulering »ditt främmande, sällsamma hjärtas slag» i dikten »Förvandling»
(1927 s 52).
592
198
Själens palimpsest
Sjöbergs, i ett fall med pausmarkering försedda, fjärde rad (»mörka
lundar — kalla källors sus») tycks ha bidragit till Edfelts versschema
om ytterligare två rader, varav den näst sista, såsom ett resultat av
uppdelningen, kommit att bli orimmad. Ett studium av den senare
diktens slutrader (»Dunkla källor,/ djupa vattendrag!»), som förutom
vissa verbala, semantiska och fonetiska likheter också uppvisar en
gemensam syntaktisk struktur med Sjöbergs formulering, förstärker
intrycket att »I Ditt allvars famn» har spelat en avgörande roll för
versbyggnaden i »Förklaringsberg». Fredrik Böök (1913 s 21 ff) menar att en diktares övertagande av rytmen från en äldre text även
inverkar på andra stilelement. Detta gäller främst övergripande
strukturer som stämningsläge et cetera, men det är inte metern i sig
som förmedlar hypotextens atmosfär till den senare dikten, utan det
faktum att skalden har velat överföra ett bestämt intryck. Eftersom
upplevelsen av tempo inte enbart beror på metern, utan även på
klangbild, pauseringar och dylikt, räcker det inte med att använda
samma versmått för att återskapa en dikts rytmiska egenskaper. Om
Edfelts syfte — medvetet eller omedvetet — har varit att imitera
trokéernas böljeslag i Sjöbergs dikt, bör han även ha beaktat andra
stilistiska element hos förebilden.
»Förklaringsberg» uppvisar även fonetiska och rytmiska likheter
med Frödings »Atlantis» (1894 s 142), där det manliga radslutet efter
två korta orimmade rader återkommer en tredje gång. Nittiotalisten
har i andra strofen rimorden »strand» — »land» — »rand», medan
Edfelt i första strofen har »sand» — »juniland» — »strand». Liksom
Fröding, som utropar »Härligt begåfvadt,/ sjunket, förfallet,/ sist till
sin undergång bragt!», låter Edfelt en strof mynna i en ofullständig
konstruktion i en stilfigur som heter exclamatio, och som här återspeglar kontrasten mellan liv och utplånande: »Dunkla källor,/ djupa
vattendrag!» »Förklaringsberg» dubbelexponerar vatten och människa, rörelse och stillhet, närhet och fjärran, en innevarande död och
en förestående på ett sätt som erinrar om »Atlantis». Båda dikterna
apostroferar en kvinna, även om det hos Fröding inte förekommer
någon dubbelprojektion av människa och landskap.
594
595
596
Inom transformationsgrammatiken kan man skriva detta på följande sätt: (ADJ +
N) + (ADJ + N + N). ADJ står för adjektiv, N för nomen, dvs substantiv.
595
Se Sten Malmström, Takt, rytm och rim i svensk vers, Stockholm 1980, s 19.
596
Jfr Edfelts formuleringar »Men det flodsystem, jag kunde höra,/ är till undergång
bestämt en dag» (»Förklaringsberg», HM s 75) och »Härlighet, ägd och skådad,/
sjunken i bottenslam» (»Haveri», ID s 54).
594
II. Drömmen om historien
199
❦
EDFELT LIKNAR ibland själens förening med Gud vid en flods uppgång i havet.
I »Uppbrott» (ID s 39) heter det:
597
598
Plötsligt blev du hem för stora öden.
Plötsligt blev du större än du själv:
skådeplats för kärleken och döden,
fåra för en övermänsklig älv!
Bildspråket var vanligt under romantiken, men det förekommer
även i Nietzsches (1883; uppl 1893 s 10; övers 1900 s 59) Also sprach
Zarathustra {Sålunda talade Zarathustra}:
599
Wahrlich, ein schmutziger Strom ist der Mensch. Man muss schon ein
Meer sein, um einen schmutzigen Strom aufnehmen zu können, ohne
unrein zu werden.
Seht, ich lehre euch den Uebermenschen: der ist dies Meer, in ihm
kan eure grosse Verachtung untergehn.
{Sannerligen, en smutsig ström är människan. Man måste redan vara
ett haf för att kunna upptaga en smutsig ström utan att blifva oren.
Se, jag förkunnar eder öfvermänniskan: hon är detta haf, i henne
kan edert stora förakt gå under.}
Hos Edfelt är orden »övermänsklig» och »fosterland» en motvikt till
samtidens nazi-propaganda. »Fosterland» (ID s 41), som apostroferar
»bottenlösa svallvåg, dunkla flöde», avser liksom »Uppbrott» en sjä-
Jfr Pred 1:7: »Alla floder rinna ut i havet, och ändå bliver havet aldrig fullt; där
floderna förut hava runnit, dit rinna de ständigt åter.» Jfr Citatboken: Sjuttontusen citat
från trettio språkområden och fem årtusenden, Daniel Andreæ, Johannes Edfelt & Paul
Fröberg (red), 2 uppl, Stockholm 1986 (1967).
598
Jfr Dante, »Paradiso III», v 85 ff: »E’n la sua voluntade è nostra pace:/ ell’ è quel
mare al qual tutto si move/ ciò ch’ella crïa o che natura face» {»I hans vilja finns den
frid vi söker;/ den är det hav mot vilket ständigt rör sig/ allt det han skapar och
naturen formar»}.
599
Jfr Abrams, The Mirror and the Lamp, 1953, s 58 ff: »The familiar Neoplatonic figure
of the soul as a fountain, or an outflowing stream, is also frequent in romantic
poetry» (s 61). Detta bildspråk har fått återverkningar på svensk diktning, t ex 25:1
(1819): »nådens källa». Se även Almqvist, »Drömmarnes sång», SS 13 s 397: »Ljuvligt
är att tömma själens flod uti Guds hjärtas flod.»
597
200
Själens palimpsest
larnas förening. Öppet vatten förekommer i »Ensamhetens hav» (ID
s 77), vars rubrik skulle kunna vara en allusion på Karin Boyes dikt
»Ögonen är vårt öde» (1935 s 34), där det heter:
600
601
Men åren gå, och ensamheten växer.
Du står en dag vid stranden av dess hav.
Det kastar ej semesterblå reflexer
Det var din vagga. Det skall bli din grav.
Inledningsraden anknyter till Bertil Malmbergs dikt »Hemma III»
(1927 s 71): »Men tiden flyr, och fristen är till ända». Förutom denna
syntaktiska och verbala överensstämmelse har dikterna en gemensam
rytmisk struktur, det vill säga femtaktig jamb med hyperkatalektiska
inslag, där Malmbergs versschema avviker något. Den inledande
konjunktionen »Men» i »Hemma III» markerar att dikten ingår i en
svit, såsom även framgår av den romerska numreringen, medan
samma ord i »Ensamhetens hav» framhåller den intertextuella dialogen. Även i Edfelts formulering »Du står en dag vid stranden av dess
hav» ekar Malmberg, vars dikt »Sångerna om mandomens ångest I»
(1927 s 35) börjar: »Nu är den timme slagen, då du står/ vid stranden
av en dimmig älv». Det är inte bara ordval och metaforik som gör att
dikterna erinrar om varandra, utan även gestaltningen av en livskris.
602
Fosterlandet
Edfelt var i sin ungdom medlem i Svenska Clartéförbundet, som
förespråkade världsfred och tog avstånd från fascism och nazism.
Den nationalism som uppkom under 1700-talet bidrog till att
skapa de nationalstater vi har idag. Bachtin (1972 s 314 f, 340 f; övers
s 222) menar att ord och formuleringar bär på ideologiska motsätt603
I dikten »En morgondröm» (1896 s 101) använder Fröding flodmetaforen i ett liknande sammanhang som Edfelt, dvs såsom en bild för den erotiska sammansmältningen.
601
Detta kan naturligtvis även vara en slumpmässig överensstämmelse. Edfelt säger
sig ha »svårt att finna några återklanger från Södergran och Boye» i sina dikter (Brev
26/5 1995). Alf Kjellén har pekat på hur havssymboliken »i finländsk modernism på
20-talet och i Karin Boyes lyrik under samma decennium är en viktig förutsättning
för dess renässans i svensk 30-talsdiktning». Idem, Diktaren och havet: Drift och drömsymbolik i svenskspråkig lyrik 1820–1940, Stockholm 1957, s 176.
602
Jfr Edfelts »I denna natt» (ID s 5): »där fristen/ för publikum är ute strax».
603
Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 15 f.
600
II. Drömmen om historien
201
ningar från tidigare användningsområden.
s 85) heter det:
604
I »Osynligt land» (SR
605
Långt från kommandoropen,
långt från städer i brand,
långt från krevaden och gropen
ligger det, själens land.
Bildspråket anknyter här till Plotinos’ (204–270 e Kr) epos Ἐννεάδες
{Enneaderna} (1:6 § 8, övers s 309), som beskriver föruttillvaron:
606
Πατρὶς δὴ ἡCῖν, ὅθεν SαρήλθοCεν, καὶ Sατὴρ ἐκεῖ. Τίς οὖν ὁ στόλος
καὶ ἡ φυγή; Οὐ Sοσὶ δεῖ διανύσαι· Sανταχοῦ γὰρ φέρουσι Sόδες ἐSὶ
γῆν ἄλλην ἀS᾽ ἄλλης· οὐδέ σε δεῖ ἵSSων ὄχηCα ἤ τι θαλάττιον
Sαρασκευάσαι, ἀλλὰ ταῦτα Sάντα ἀφεῖναι δεῖ καὶ Cὴ βλέSειν, ἀλλ᾽
οἷον Cύσαντα ὄψιν ἄλλην ἀλλάξασθαι καὶ ἀνεγεῖραι, ἣν ἔχει Cὲν
Sᾶς, χρῶνται δὲ ὀλίγοι.
{Vårt fädernesland är där varifrån vi kommit, och vår fader är där. Hur
sker då vår färd och vår flykt dit? Inte till fots skall du fullborda den,
ty fötterna för överallt blott från ett land till ett annat. Du behöver inte
heller skaffa dig hästar och vagn eller något fartyg, utan du måste
lämna allt detta och alls ej se; du måste liksom sluta ögonen och byta
dig till och väcka till liv ett annat synsinne, som alla äger men få brukar.}
I »Fosterland» (ID s 41) erinrar formuleringen »vårt enda, rätta
fosterland» om Esaias Tegnérs (1782–1846) dikt »Skaldens hem» (SS 2
s 8), som bygger på en förlaga av den danske diktaren Adam Oehlenschläger (1779–1850). Hos Tegnér heter det:
607
608
Men dit, kring hvilket alla verldar ljunga,
det som ej målas kan af menskohand,
som ej förtolkas kan af menskotunga,
Allen, Intertextuality, 2010, s 36.
Jfr Pohl, »Johannes Edfelt som tidsdiktare», 1969, s 229.
606
Översättning av Gunnar Rudberg i bearbetning av Konrad Marc-Wogau. Avsnittet
ingår även i boken Plotinos: Mystikern och reformatorn, Valda delar av Enneaderna
översatta av Gunnar Rudberg, Stockholm 1927, s 106.
607
Se även JÅ s 7. Jfr latinets »ubi bene, ibi patria» {»där jag har det bra, där är mitt
fosterland»}; Holm, Bevingade ord, 1989, s 74, sub verbum »fosterland». I dikten »Till
Tron» uppfattar Stagnelius föruttillvaron såsom vårt »fosterland». Se idem, SS II,
1913, s 187.
608
Detta anger Tegnér i en underrubrik.
604
605
202
Själens palimpsest
hans eviga, hans rätta fosterland:
der inga elementer strida,
i sanningens och fridens stat,
der vänligt sitta vid hvarannans sida
Johannes, Balder och Sokrat […]; —
dit sträfvar han från grus och töcken,
det anar han i allt hvad stort och skönt […].
Här samsas kristet och hedniskt, semitiskt och nordiskt i ett mångkulturellt samhälle, som anknyter till Paulus’ ord i Brevet till galaterna
(Gal 3:28): »Här är icke jude eller grek, här är icke träl eller fri, här är
icke man och kvinna: alla ären I ett i Kristus Jesus.» Edfelt ställer, liksom Tegnér i dikten »Det Eviga» (SS 2 s 25), Platons idealism mot
den samtida politiska retoriken. Kärleken i »Fosterland» är dock allt
annat än platonsk:
609
610
611
Länge efteråt skall bröstet hävas
av en outgrundlig värmeflod.
Länge skall vårt inre genombävas
av ett minne, som är kött och blod.
Länge efteråt fontäner sjunga
om en kärlek, som ej sökte sitt.
— Varma andedräkt ur alltets lunga,
vi ha levat i din strålnings mitt.
Du berörde som ett saligt öde
man och kvinna med din stora hand,
bottenlösa svallvåg, dunkla flöde
från vårt enda, rätta fosterland!
Bildspråk, tilltal och versmått i dessa strofer bygger på Birger Sjöbergs »I Ditt allvars famn I» (1926 s 22), där det heter:
Granskade väl flyktigt anletslinjer.
Du en motsats var till blod och ljus.
Böök, Esaias Tegnér, 1917, s 131: »Den utveckling, som den schillerska, platoniserande idealismen fått hos Tegnér, pekar avgjort hän på intryck från Fichte.»
610
Böök, 1917, s 130: »Det mest slående uttrycket för intensiteten i [Tegnérs] patriotiska känsla är att tiden för ett ögonblick övervunnit hans lidelsefulla och djupt inrotade Napoleonsbeundran. […] Harmen driver Tegnér att framställa Napoleon som
våldsverkaren, sanningens och rättens dödsfiende.»
611
Böök, 1917, s 132: »Det är den filosofiska sublimering [sic] av fosterlandskärleken,
som lågar mot oss i Tegnérs strof.»
609
II. Drömmen om historien
203
I din närhet hördes sus av pinjer,
mörka lundar — kalla källors sus.
I »Tunnel» (SR s 91) alluderar »Kaos, föd en morgonstjärna!» på en
rad ur Stagnelius’ distika »Vän! i förödelsens stund» (SS 2 s 54), där
det heter att »Chaos är granne med Gud». Samtidigt anspelar Edfelts
formulering på ett avsnitt ur Nietzsches Also sprach Zarathustra
{Sålunda talade Zarathustra} (1883; uppl 1893 s 15; övers 1900 s 63): »Ich
sage euch: man muss noch Chaos in sich haben, um einen tanzenden
Stern gebären zu können. Ich sage euch: ihr habt noch Chaos in
euch.» {»Jag säger eder: man måste ännu hafva kaos i sig för att
kunna föda en dansande stjärna. Jag säger eder, I hafven ännu kaos i
eder.»} Samma bildspråk återkommer i »Poeten och samtiden» (1941
s 62): »Aldrig var det mer angeläget att framhålla ordningens nödvändighet än i de tider, då kaos stod vid tröskeln. Sist och slutligen
måste sången leva och andas under dubbelstjärnorna Frihet och
Ordning.» Ordvalet erinrar om Martin Bubers skrift Ich und Du {Jag
och du} (1923; uppl 1962 s 113), där det heter: »Schicksal und Freiheit
sind einander angelobt.» {»Öde och Frihet är förenade med varandra.»} Redan för Homeros var ödet en gudomlig storhet, även om
han inte uppfattade det som förenat med människans fria vilja, utan
som en del av alltings förgänglighet.
204
Själens palimpsest
Diskussion och sammanfattning
»D
RÖMMEN OM HISTORIEN»
kartlägger förebilder och allusioner i Edfelts lyrik 1932–47. För att skapa ett litterärt
värde positionerar skalden tematiska alludem i förhållande till andra diktare. Detta sker genom ett antal övergripande strategier, som negerar eller komplettererar förebilderna. Stilen, som hör
till diktarens taktik, är en form av differentiering, som ytterligare särskiljer texter och författarskap.
Synsättet att man bör värdera ett diktverk genom intexter anknyter
till Saussures definition av la langue {språket}, där beståndsdelarna
inte är positiva enheter utan relationer, och till Ries & Trout (1981),
som hävdar att ett varumärke får sitt värde i förhållande till andra
liknande produkter på samma marknad. Till Edfelts förebilder hör
traditionalister såsom Johan Olof Wallin, Lina Sandell-Berg, Gustaf
Fröding, Erik Axel Karlfeldt, Ernst Josephson, Bo Bergman, och Bertil
Malmberg. Andra förebilder är modernister som Charles Baudelaire,
Pär Lagerkvist, Ezra Pound, T S Eliot och Birger Sjöberg.
Edfelts 30-talsproduktion innehåller otaliga allusioner på svenska
diktare, såsom Haquin Spegel, Esaias Tegnér, Erik Johan Stagnelius,
Viktor Rydberg, August Strindberg, Vilhelm Ekelund, Harriet
Löwenhjelm och Hjalmar Gullberg. Därtill alluderar Edfelt på Homeros, Buddha, Aischylos, Sofokles, Sapfo, Platon, Plutarchos, Plotinos,
Horatius, Ovidius, Dante, Shakespeare, Jean Racine, Samuel Johnson,
Goethe, Schiller, Kierkegaard, Nietzsche, Dostojevskij, T S Eliot,
Brecht, Martin Buber och Eugene O’Neill.
Till Edfelts strategier hör att placera välkända intertexter i ett polyfont, modernistiskt eller psykoanalytiskt sammanhang. Denna stra612
613
614
Jfr Kotler, Marketing Management, 2003, s 320: »Style has the advantage of creating
distinctiveness that is difficult to copy.»
613
Jfr Kotler, Marketing Management, 2003, s 11: »A brand is an offering [of products,
services, information or experiences] from a known source.»
614
Jfr Kotler, Marketing Management, 2003, s 144: »A market is the set of all actual and
potential buyers of a market offer.» Jfr ibid, s 9: »Businesspeople often use the term
market to cover various groupings of customers.»
612
II. Drömmen om historien
205
tegi anknyter inte sällan till mediernas dagordning. Många teman
utgör binära motsatspar, såsom kommunion och utanförskap,
descension och ascension, dissonans och tystnad, skörd och torka,
vatten och eld, ande och materia samt rotlöshet och fosterland. Edfelt
kombinerar på detta sätt Kierkegaards antingen/eller med Hegels
både/och. Denna strävan är inte bara en motsättning mellan tradition och förnyelse, utan även en dialektik mellan dag/natt, eld/vatten, ande/kropp, andlig/världslig, Guds rike/denna världen, manlig/kvinnlig, judisk/grekisk, kristen/hednisk och apollonisk/dionysisk. Edfelts beskrivning av två litterära inriktningar i »Marginalia»
(1943 s 34) har samtidigt vissa likheter med Nietzsches dikotomi
»apollonisk» och »dionysisk». Även om den svenske skalden bejakar
den metodiska stilen framför den spontana, framhåller han ofta i sin
lyrik driftlivets betydelse för människan. Vatten symboliserar här inte
bara liv, utan också övervåld och undergång. Liksom Pound förespråkar Edfelt en ny renässans, där formspråket kan erhålla ett värde
genom en harmonisk enhet mellan det sanna, det goda och det sköna.
615
616
617
618
Se James McFarlane, »The Mind of Modernism», Modernism 1890–1930, Malcolm
Bradbury & James McFarlane (red), London 1991 (1976), s 88.
616
John Landquist (1927 s xxx) använder i sin inledning till översättningen av Drömtydning uttrycket »både—och» för att beskriva Freuds uppfattning av drömarbetets
sätt att hantera »motsägande detaljer».
617
Flera av dessa dualismer härstammar från medeltiden. Se Russell, History of Western Philosophy, uppl 2005, s 284.
618
Jfr Pratt, Ezra Pound and the Making of Modernism, 2007, s 34.
615
206
Själens palimpsest
III. Språkets utopi
»Cette duplicité d’objet, dans l’ordre des relations textuelles, peut se
figurer par la vieille image du palimpseste, où l’on voit, sur le même
parchemin, un texte se superposer à un autre qu’il ne dissimule pas
tout à fait, mais qu’il laisse voir par transparence.»
(Genette, 1982, s 451)
Polyfon diskurs
N
EDFELT I »Marginalia» (1943 s 33) hävdar att vår tids
estetik består av »de inhomogena begreppens sammanflätning», ansluter han inte bara till Hegels idealism och
Marx’ materialism, utan även till psykoanalysen.
Coniunctio oppositorum {motsatsernas förening}, det vill säga den
alkemistiska sammansmältningen av aqua {vatten} och ignis {eld},
är ett nyckelbegrepp hos Jung (1926; övers 1934 s 131), som skriver
att »det kollektiva omedvetna till följd av spänningen emellan motsatserna reproducerar bilder, som möjliggöra en motsatsernas irrationella förening genom symbolbildning.» Mesterton (1932 s 51) jämför den polyfona strukturen i The Waste Land med klassisk musik:
»Resultatet blir ofta en poetisk motsvarighet till musikens kontrapunkt. De dikter, Eliot anspelar på eller travesterar, äro melodier
som ackompagnera hans egen melodi.» Beskrivning avser så kallad
homofon kontrapunkt. Det hade förmodligen varit mer korrekt att
jämföra metoden med polyfon kontrapunkt, där stämmornas självständiga rörelser dominerar över ackordens samklang. En polyfon
text är både en och flera texter samtidigt.
ÄR
619
620
Allusionerna
Man kan ifrågasätta Karahkas slutsats (1965 s 125) att skalden har
lärt sig allusionsteknik från Birger Sjöbergs Kriser och kransar (1926),
Se exempelvis Carl Gustav Jung, »Paracelsus als geistige Erscheinung» {»Paracelsus som andlig uppenbarelse»}, GW 13, Olten 1978, s 170n. Under analysen
innebär coniunctio för det första ett samarbete mellan läkare och patient, för det
andra ett särskiljande av konflikter i medvetandet och för det tredje en integration
av psykets medvetna och omedvetna skikt. Andra motsatser hos Jung är jag/själv,
personligt/kollektivt och extroversion/introversion.
620
Jfr Anders Olsson & Mona Vincent, »Intertextualitet: Möten mellan texter», BLM,
årg 53 (1984), s 165. Angående begreppet polyfoni i litteraturen se Michail Bachtin,
Проблемы поэтики Достоевского {Dostojevskijs poetik}, Moskva 1972, s 6 ff, 35 f.
619
III. Språkets utopi
209
eftersom stilgreppet förekommer redan i Gryningsröster (1923) och
blir ett dominerande inslag från och med Aftonunderhållning (1932).
Edfelt har troligen redan i sin ungdom tagit intryck av intertexter
hos Bo Bergman och Pär Lagerkvist. Senare kan även ha lärt denna
teknik av Karlfeldt, Sjöberg och Eliot.
Edfelt alluderar ofta på texter som anknyter till någon form av
upprepning eller återkomst. Förutom Nietzsches »die ewige Wiederkehr des Gleichen» {»den eviga återkomsten»} och Eliots »the
living past» anknyter metaforiken till Platons εἶδος {form}, Stagnelius’ preexistens, Kierkegaards »Gjentagelsen», Strindbergs Ett
drömspel och Spöksonaten, Freuds Trauma och Eugene O’Neills driftsymbolik. Till samma tematik hör Oswald Spenglers Der Untergang
des Abendlandes {Västerlandets undergång} och Jungs »das kollektive
Unbewußte» {»det kollektivt omedvetna»}). Edfelt anknyter även till
den behandlingsmetod där patienten återupplever trauma: »Genom
att obönhörligen ange människans verkliga läge» kan man, enligt
»Poeten och samtiden» (1941 s 61), »också peka på hennes möjligheter till frihet och läkedom». Resonemanget erinrar samtidigt om
Ruins (1935 s 283 f) uppfattning om den intellektuellt syftande poetens metod.
621
Mytisk metod
Edfelts allusioner omfattar inte bara historia, litteratur och mytologi,
utan också film, konst och musik.
»Drömspel» (Under Saturnus, 1956 s 17) handlar om hur jaget
återupplever tidigare händelser i form av ögonblicksbilder — så
kallade flashbacks. Dikten skildrar en intertextuell situation — både
vad gäller läsupplevelser (det Barthes kallar déjà lu {redan läst}) och
biografisk kontext:
Här har jag varit förr — kanske för tusen
år sen? Gondolen, svart som död och dy,
kanalerna, de bärnstensgula husen,
den vittrande portiken: déjà vu.
Ord som »Gondolen» och »kanalerna» tyder på att handlingen utspelar sig i Venedig:
621
Jfr Alm, Den religiösa funktionen i människosjälen, 1936, s 6.
210
Själens palimpsest
Krymplingen där som slamrar med sin krycka,
den marmorvita damen med sin hund:
allt vad de bär av leda, sorg och lycka
har genomträngt mig någon annan stund
för längesen — som dessa vattenringar,
piazzans ljus, lagunens djupa blå.
Ja, också duvorna med silvervingar
som drömlikt fladderleker är som då.
Invaliden »som slamrar med sin krycka» erinrar om mellankrigstidens Europa. Dikten, som som manuskriptet daterar »6.5.53»,
skildrar dock snarare samtiden. Här finns även en personlig kontext. År 1949 företog skalden en sju veckor lång resa med tåg och
buss till Milano, Venedig, Florens, Rom, Capri med flera medelhavsorter. Formuleringen »den marmorvita damen med sin hund»
avser möjligen exhustrun Hélène, som blivit gammal. Sannolikt
alluder skalden även på Anton Tjechovs (1860–1904) pessimistiska
kärleksberättelse »Дама с собачкой» {»Damen med hunden»}
(1899; uppl 1962 s 389; övers 1955 s 11). Novellen, som delvis utspelar sig i Jalta, hör till författarens mest kända verk. Redan på första
sidan förklarar Tjechov namnet på berättelsen:
622
623
624
И потом он встречал ее в городском саду и на сквере, по нескольку раз в день. Она гуляла одна, все в том же берете, с белым
шпицем; никто не знал, кто она, и называли ее просто так: дама с
собачкой.
{Och sedan stötte han på henne i Stadsträdgården och i planteringarna flera gånger dagligen. Hon promenerade ensam, alltid i samma
barett och med den lilla vita spetsen. Ingen visste vem hon var och
man kallade henne helt enkelt för »damen med hunden».}
625
Landgren, Dödsteman: Läsningar av Rilke Edfelt Lindegren, 1999, s 79.
Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 367.
624
»Damen med hunden» ingår på svenska i Anton Tjechov, Damen med hunden och
andra noveller, Urval och översättning av Asta Wickman, Stockholm 1955.
625
Wickmans översättning förhåller sig här ganska fritt till originalet. En mer trogen
översättning vore: »Och sedan mötte han henne i stadsträdgården och i parken
några gånger varje dag. Hon promenerade ensam, alltid i samma barett, tillsammans med den vita spetsen; ingen visste vem hon var, och man kallade henne helt
enkelt: damen med hunden.
622
623
III. Språkets utopi
211
Edfelts dikt alluderar därtill — tematiskt, verbalt och i viss mån
fonetiskt — på Evert Taubes (1890–1976) visa »Damen i svart med
violer» (1955 s 123), som har en melodi i valstakt:
626
Damen i svart med violer i barmen,
skimrande marmorvit skuldra och hals,
nacken med guldbruna lockar och armen
svävande vinglätt i yrande vals —
se, hur hon rodnar mot första fiolen
blundar förföriskt mot sin kavaljer,
klänningens tyll är som skyar kring solen,
se munnens krusning! Hur ljuvligt hon ler!
Var har jag mött dig, du källnymf i Norden?
Räckte du mig blott i drömmen din hand,
skymtade du på min vandring kring jorden,
flydde du mig i Arkadiens land?
Viskade jag i ditt älskliga öra
strofer ur skön provençalsk poesi?
Drömmer jag? Svara mig! Låt mig få höra,
svartklädda skönhet, var träffades vi?
Hör, i moll går nu musiken!
Ack, nu ser jag vem hon är!
Möttes vi i drömmens riken?
Nej, bland bränningar och skär!
Båda texterna jämför livet med en dröm, samtidigt som jaget undrar
var han sett detta förut. Taubes »svartklädda skönhet» har »marmorvit skuldra och hals», medan Edfelts »marmorvita damen» anspelar på antika kvinnoskulpturer och kanske också på grekisk mytologi. Pygmalion (1938) är även namnet på en film, som bygger på
George Bernard Shaws (1856–1950) teaterpjäs. Formuleringen »lagunens djupa blå» alluderar på den brittiska filmen The Blue Lagoon
{Den blå lagunen} (1949), som hade svensk premiär den 19 september
1949. Manuset, som bygger på en roman av Henry De Vere Stacpoole (1863–1951), handlar om hur två barn hamnar på en Söderhavsö, där de växer upp och förälskar sig i varandra. Rubriken
»Drömspel» alluderar även på Strindbergs Ett drömspel (1901; SS 36
s 287), där Advokatens referens till Kierkegaard avser en av livets
627
Copyrightår är 1946. Se svenskt visarkiv:
http://katalog.visarkiv.se/lib/views/visolat/ShowRecord.aspx?id=1013948
627
The Internet Movie Database, http://www.imdb.com/title/tt0041190/.
626
212
Själens palimpsest
prövningar: »Gentagelsen… Omtagningar!… Gå tillbaks! Få bakläxa!…» Dottern säger senare till Diktaren (s 311): »Mig tycks att vi
stått någon annanstans och sagt dessa ord förr.» Även själva
dramagenren hör ihop med repetition och återkomst. Samtidigt som
allusionen på den från himlen nedstigande gudadottern aktualiserar
teman som pånyttfödelse och descension från Edfelts 30-talslyrik,
innehåller »Drömspel» ekon från Bo Bergmans dikt »Venetianskt
skuggspel» (uppl 1919 s 207), som är diktens andra förebild vid sidan om Taube. Förutom det italienska motivet i kombination med
rubriken, som antyder att våra sinnen inte är att lita på, samt bildspråket kring en värld i förfall, har Edfelt övertagit förlagans sätt att
med versbindningar låta rytmen få en undflyende, nästan vågrörelseliknande karaktär (»kanske för tusen/ år sen?»). Hos Bergman är
detta manér tydligast i andra och tredje strofen:
628
De svarta kistorna glida
som spökskepp från Styx
utmed palatsens sida
och hela staden tycks
förvittrad och förkolnad
av lustar och kval
— en svävande månlyst vålnad
vid dimmig kanal.
I Edfelts dikt finns flera verbala markörer, som referar till hypotexten, såsom framgår av följande uppställning, där siffran inom
parentes anger inbördes ordning:
»Venetianskt skuggspel»
»Drömspel»
(1) Piazzan
(2) svarta
(3) förvittrad
(4) lustar och kval
(5) kanal
(6) döden, döda
(7) gondol
(7) piazzans
(2) svart
(5) vittrande
(6) leda, sorg och lycka
(4) kanalerna
(3) död
(1) Gondolen
Søren Kierkegaard, »Gjentagelsen: Et Forsøg i den experimenterende Psychologi,
af Constantin Constantius, 1843», SV 3, 2 uppl, Kjøbenhavn 1921.
628
III. Språkets utopi
213
Det framgår att Bergman utgår från »Piazzan», över vilken en »fuktig måne stiger», och avslutar med att betrakta en »gondol», medan
Edfelt börjar med att skildra »Gondolen» och stannar vid »piazzans
ljus». Uttrycket »lustar och kval» ersätter den yngre skalden kiastiskt med »leda, sorg och lycka». Likaså har Edfelt bytt Bergmans
nattliga sceneri mot en exteriör i dagsljus. Vi får således inte bara en
intertextuell spegling, utan också en omkastning av polerna dag och
natt. Dialogiciteten liknar det man inom musiken kallar kontrapunkt, där den ena stämman svarar mot den andra punkt för punkt.
En skillnad mellan de båda dikterna är att »Drömspel» huvudsakligen består av jamber med tillåten accentförskjutning i början av
versraden, medan »Venetianskt skuggspel» har en struktur av både
jamber och anapester.
Även Bergmans dikt »Drömmarena» (uppl 1919 s 62) är en tänkbar förebild för Edfelt, liksom Freuds Die Traumdeutung {Drömtydning} (1900) och Jungs beskrivning av nedärvda arketyper. Med
trolig anspelning på Nietzsche hävdar Freud (GS 2 s 328) att det i
drömmar föreligger »eine völlige ’Umwertung aller psychischen
Werte’» {»en fullständig ’omvärdering av alla psykiska värden’»},
något som Edfelt tycks ha tagit fasta på i sin antitetiska struktur.
Andra överensstämmelser med Nietzsches filosofi är den eviga
återkomsten (die ewige Wiederkehr des Gleichen) och tonkonsten som
629
630
631
632
I inledningen till den svenska utgåvan av Sigmund Freuds Drömtydning (Stockholm 1927 s xxx) använder översättaren John Landquist formuleringar som påminner om August Strindbergs anvisningar i Ett drömspel (1901): »En annan och synnerligen viktig process är vad Freud kallar förtätningen. Drömmen, ja varje drömdel
är sammansmält eller sammansatt av ett flertal intryck, bilder, upplevelser.» Vidare
heter det att »drömmen sammanpressar och liksom lagrar bakom varandra ett
flertal bilder». Jfr Strindberg i prologen »Erinran» (SS 36 s 215): »Personerna klyvas,
fördubblas, dubbleras, dunsta av, förtätas, flyta ut, samlas.» Jfr även Freud, Die
Traumdeutung, GS 2, Wien 1925, s 421; idem, Vorlesungen zur Einführung in die
Psychoanalyse, Wien 1924, s 174: »Die erste Leistung der Traumarbeit ist die Verdichtung.»
630
Lagerroth pekar på betydelsen av Landquists översättning av Freuds Drömtydning 1927. Idem, Johannes Edfelt, 1993, s 114 f, 187 ff.
631
Jfr Sigmund Freud, Die Traumdeutung, GS 2, Wien 1925, s 439: »Wir wissen aber
jetzt bereits, daß zwischen Traumgedanken und Traum eine völlige Umwertung
aller psychischen Werte stattgefunden hat».
632
Bertil Kristensson beskriver den eviga återkomsten på följande sätt: »Det jordiska livet kommer ständigt åter. Det innebär utvecklandet av en begränsad
summa kraft. Då tiden är oändlig, måste därför denna kraftutveckling för all framtid upprepas. Människan kommer sålunda aldrig i kontakt med någon högre meta629
214
Själens palimpsest
uttryck för människans innersta väsen. Man brukar förknippa den
sjunkande staden med undergång, ett tema som Thomas Mann
(1875–1955) har tagit fasta på i kortromanen Der Tod in Venedig {Döden i Venedig} (1912). Gemensamt för Tjechovs »Дама с собачкой»,
Bergmans »Skuggspel», Manns Der Tod in Venedig, Taubes »Damen i
svart med violer» och The Blue Lagoon är att de, i likhet med »Drömspel», utspelar sig vid vatten.
633
Alludemen
För att lättare särskilja förebilder från allusioner kan man dela upp
intertexter i ett antal minsta beståndsdelar, så kallade alludem.
Termen liknar det strukturalistiska begreppet allusion marker i
Riffaterres Semiotics of Poetry (1978 s 12). Sådana markörer aktiverar,
enligt Tammi (1999 s 17, 120), ett samspel mellan den primära texten
och dess undertexter i läsarens medvetande. Dessa intertexter kan
man dela upp i ett antal kategorier, som anknyter till (1) stavning,
(1) ordval, (2) syntax, (3) rytm, (5) bildspråk, (6) tematik och (7) komposition. För att en struktur skall vara ett alludem måste den peka på
en främmande text, samtidigt som den inte får vara sammansatt av
flera olika kategorier. Ofta innehåller en allusion eller reminiscens
flera olika alludem, men en intertext kan också bestå av ett enda
alludem. Bachtin (1972 s 314 f, 340 f; övers s 222) kallar denna struktur för tvåstämmigt yttrande (двуголосое слово), som innebär att
диалогический подход возможен […] к любой значащей части
высказывания, даже к отдельному слову, если оно воспринимается не как безличное слово языка, а как знак чужой смысловой
позиции, как представитель чужого высказывания, то есть если
мы слышим в нем чужой голос[…].
{ett dialogiskt förhållningssätt är möjligt […] till varje betydelsebärande del av ett yttrande, ja, även till ett enskilt ord, förutsatt att
detta ord inte uppfattas som ett opersonligt språkets ord utan som ett
fysisk värld.» Idem, Nietzsches etiska åskådning i dess relation till kristendomens ethos
(diss), Lund 1940, s 28.
633
Se Dimitry Gawronsky, Friedrich Nietzsche und das Dritte Reich, Bern 1935, s 7: »In
der Musik sah er mit Schopenhauer den letzen und vollkommensten Ausdruck
alles Seienden, und zwar in erster Linie in der Musik Wagners». Jfr ibid, s 62:
»Nietzsche war ausserordentlich musikalisch: In seiner Jugend dachte er sogar eine
Zeitlang daran, aus der Musik seinen eigentlichen Lebensberuf zu machen.»
III. Språkets utopi
215
tecken för en främmande innebördslig position, som en företrädare
för ett främmande yttrande, vilket betyder att vi i det hör en främmande röst […].
Stavningen
Ett ortografiskt alludem innebär att en struktur i ett diktverk efterliknar stavningen i en främmande text.
Denna typ av intertext kan man sällan spåra till en viss källa. Hos
Edfelt förekommer ibland äldre ortografi. Till ord med ålderdomlig
stavning hör det latinska »æra» i »Vinterord» (HM s 25) istället för
det vedertagna »era» alternativt »ära», det vill säga ’tidevarv’. Den
grekiska mytologins Γαία {moder jord} heter »Gäa» i »Largo» (ID
s 37) istället för transkriberingen »Gaia» — inte bara för att rimma
med »nymphæa», utan också för att försvenska ordet. I »Dagsnyheter» (AU s 9) förekommer »gevalt» med samma stavning som på
jiddisch och hos en del svenska författare, såsom Carl Michael
Bellman i »Fredmans Epistel N:o 46» (uppl 1916 s 144) samt diktsviterna »Bacchi Fest» (uppl 1835 s 175) och »Nyårsspel för Schröderheimska husen» (uppl 1836 nr 36, s 220). På tyska betyder Gewalt
’utöva våld mot någon’.
»Fromma önskningar» (HM s 79) omtalar döden i tredje person
singularis med stor begynnelsebokstav på ett sätt som erinrar om
»Herren» i bibelöversättningar: »Han, som aldrig är förlägen,/ kräver sin blodstribut en dag!» Döden förekommer även i »Purgatorium V» (ID s 19), där versalen och utropstecknet i »stora vördnadsvärda Ingenting!» anknyter till Birger Sjöbergs dikt »Förklingande ton» (1926 s 21), där det heter: »Men, goda Ingenting,/ jag var
förstådd min korta tid ändå!»
634
635
636
Ordvalet
Ett verbalt alludem innebär att en struktur i ett diktverk semantiskt
eller fontetiskt efterliknar ord och stavelser i en främmande text.
Denna typ av intertext förekommer ofta i allusioner och reminiscenser. Exempel på verbala (ordagranna och semantiska) alludem
Den nyvalda svenska regeringen genomdrev 1906 den så kallade stafningsukasen,
som innebar att man övergav det man idag kallar gammalstavning.
635
Jiddisch är ett germanskt språk med hebreiska inslag,
636
Se SAOB, bd 10, sp G362, Lund 1929, sub verbum »gevalt».
634
216
Själens palimpsest
är »överduggar», »andedräkt» och »vågsvall» i »Humoresk 5» (AU
s 43), som refererar till en dikt av Sapfo, där uttrycken »duggar
över», »våg» och »viskning» förekommer. I »Nocturne» (ID s 33)
heter det: »Jag vill veta, vad du är och blir/ — innan dagen i
kommandoton/ fäller nattens öppnade visir.» Ordvalet alluderar
både på en psalm av Johan Åström i 1819 års psalmbok (nr 6:1: »Du
är och blir i evighet») och på Bertil Malmbergs dikt »Förvandling»
(1927 s 52: »Jag vill veta ditt namn […] innan det grånar till dag»).
»Härlighet, ägd och skådad,/ sjunken i bottenslam» i »Haveri» (ID
s 54) alluderar semantiskt och fonetiskt på Frödings formulering
»Härligt begåfvadt,/ sjunket, förfallet,/ sist till sin undergång
bragt!» i »Atlantis» (1894 s 142). Orden »Härlighet» och »sjunken»
referar till »Härligt» och »sjunket», medan vokalkombinationen
»och skådad» [ɔskˈo:dad] anknyter till ordet »begåfvadt»
[begˈo:vat]. I »Requiem för drunknade» (SR s 45) är de verbala alludemen ordagranna (»koraller», »Pryd», »där», »faller» — Fröding:
»prydt», »koraller», »där», »faller»), semantiska (»vattnets» —
»Hafvet»; »havsros och manet» — »Algernas») och fonetiska (rimparet »koraller/ […] faller»). Även »Förklaringsberg» (HM s 75)
alluderar fonetiskt (»sand/ […] juniland/ […] strand») på »Atlantis», där det manliga rimmet återkommer tre gånger (»strand/ […]
land/ […] rand»).
Syntaxen
Ett syntaktiskt alludem innebär att en struktur i ett diktverk efterliknar den grammatiska konstruktionen i en främmande text.
Denna typ av intertext förekommer ofta i allusioner och reminiscenser. De avslutande raderna i »Förklaringsberg» (HM s 75:
»Dunkla källor,/ djupa vattendrag!») liknar en formulering i Sjöbergs dikt »I Ditt allvars famn I» (1926 s 22), där det heter: »mörka
lundar — kalla källors sus». »I denna natt» (ID s 5) skildrar jaget
som en viljelös marionett genom att diktens inledning (»Jag är den
trötte pianisten») grammatiskt överensstämmer med ytstrukturen i
T S Eliots »The Hollow Men» (uppl 1944 s 87), där det heter: »We
are the hollow men». Ett alludem som anknyter till Eliots apostrof
637
Inom transformationsgrammatiken kan man skriva detta: (P + V + PRES) + (ADJ
+ N + BEST), där P = pronomen, V = verb, PRES = presens, ADJ = adjektiv, N =
nomen, dvs substantiv, BEST = bestämd form.
637
III. Språkets utopi
217
»Phlebas the Phoenician» i The Waste Land (uppl 1971 s 142, 312 ff)
är, enligt Landgren (1979 s 114), tilltalet »Boas, feniciern» i »Haveri»
(ID s 54). Den ofullständiga konstruktionen påminner även om Frödings »Atlantis», där jaget vänder sig till ett kvinnligt du.
Formuleringen »Skria skall Kassandra» (huvudverb + modalt
hjälpverb + egennamn) i »Söndagsfrid» (VL s 21) alluderar på rubriken till den svenska översättningen av Eugene O’Neills drama
Mourning Becomes Electra {Klaga månde Elektra} (1931; övers 1933).
Den topikaliserade prepositionen (»bortom deras bajonetter/ och
bortom stålbemantlad nöd») i »Visioner IV» (VL s 114) alluderar på
Freuds skrift Jenseits des Lustprinzips {Bortom lustprincipen} (1920)
men avser kärlek, snarare än en destruktiv dödsdrift.
»Requiem för drunknade» (SR s 45) apostroferar havsorganismer
i en adverbial- och konjunktionsbisats (»Pryd dem, där skuggan faller,/ o, havsros och manet!»), som påminner om »Atlantis», där det
heter: »Hafvet har prydt med koraller/ dödsdrömmens stad, där de
hänsofne bo.» Frödings upprepningssyntax (»Här är det stilla,/ här
ligger vattnet/ stilla») återkommer i »Decembergata» (HM s 27):
»Här ljuder det nakna livets skri./ Här är dess sfär». Ytterligare exempel på ett syntaktiskt alludem är formuleringarna »En tillflyktsort är urtidens Gud» av S. J. i Samlingstoner (1922, nr 254, s 169) och
»Till fridens hem, Jerusalem» av Erik Nyström i Kom (1931, nr 95,
s 83), som Edfelt förenar i ett topikaliserat uttryck i »Requiem för
drunknade»: »En fridens ort, som varar,/ du blir dem, vattenhem».
638
Rytmen
Ett rytmiskt alludem innebär att en struktur i ett diktverk efterliknar
versmått, rimflätning eller intonation i en främmande text.
Denna typ av intertext anknyter ofta till litterära förbilder. »Återbördat» (VL s 73) blandar daktyler, trokéer och katalex i en vers,
som består av tre betonade stavelser:
Grymma april, som väcker
minnet av sår, som blev ärr,
plundrar doket, som täcker,
öppnar det gångnas spärr!
x±±xx/x±x/x±x
x±xx/x±xx/x±
x±x/x±xx/x±x
x±xx/x±x/x±±
A
b
A
b
Inom transformationsgrammatiken kan man skriva: (V + INF) + (V + N), där V =
verb, INF = infinitiv, N = nomen, dvs substantiv.
638
218
Själens palimpsest
Skuggorna skylde blottor;
månsken och snö var vårt jag.
Vesslor, ormar, råttor
blinka mot ljuset i dag.
x±±xx/x±x/x±x
x±xx/x±xx/x±
x±x/x±x/x±x
x±xx/x±xx/x±±
C
d
C
d
Avsikten har sannolikt varit att efterlikna The Waste Land (v 1 f; uppl
1971 s 135) utan att ta steget till fri vers. Birger Sjöbergs »I Ditt allvars famn I–III» (1926 s 22) består liksom »Förklaringsberg» (HM
s 75) av versrader med fem eller fyra trokéer jämte katalex och rimflätningen AbAb. En fjärde versrad med pausmarkering kan ha bidragit till Edfelts schema om ytterligare två korta rader, varav den
näst sista är orimmad. Strukturen erinrar även om Frödings »Atlantis», som har två orimmade radslut. Edfelt tycks, liksom nittiotalisten, vilja efterlikna dyningar genom att kombinera bildspråk (vattenmetaforik, hörselintryck) och rytm (fallande vers, upprepning av
morfem, rika rim, assonanser och en kort slutrad). »Vid havet»
(Unga dagar, 1925 s 13) är ett annat exempel:
639
Hav, hur du brusade i min dröm,
fylld av de gränslösa viddernas sång!
Djupt i mitt väsen var din ström.
Djupen doftade salt och tång…
salt och tång.
x±±xx/x±±xx/x±±x/x±
x±±xx/x±±xx/x±±xx/x±
x±±xx/x±±x/x±±x/x±±
x±±x/x±±xx/x±±x/x±±
x±±x/x±±
a
b
a
b
b
Liknande strukturer förekommer i »Decembergata» (HM s 27),
»Förklaringsberg» (HM s 75), »Havsäventyr» (VL s 63) och
»Requiem för drunknade» (SR s 45).
I »Bestämmelse» erinrar rytmen om Richard Wagners »Stimme
eines jungen Seemanns» {»En ung sjömans stämma»} i operan Tristan und Isolde {Tristan och Isolde} (1865; uppl 1913 s 3), där det heter:
»Stimme eines jungen
Seemanns»
Westwärts
schweift der Blick;
ostwärts
streicht das Schiff.
Frisch weht der Wind
der Heimat zu:
»Bestämmelse»
Längre än till Kina
eller blå Peru
För en definition av begreppet rika rim se Malmström, Takt, rytm och rim i svensk
vers: Verslära, Stockholm, 1980, s 27.
639
III. Språkets utopi
219
mein irisch Kind,
wo weilest du?
sträcker döden sina
färder — ängslas du?
{Västerut/ strövar blicken;/ österut/ sveper skeppet./
Vinden blåser friskt/ mot hembygden:/ Mitt irländska
barn,/ var dröjer du?}
Wagners andra mening börjar med två betonade stavelser (x±±/x±±x/x±)
för att sedan övergå i tre rader av jamber (xx±±/xx±±) samt en fråga, vars
höjning accentuerar sjögången. Edfelt växlar mellan tre och två
trokéer samt katalex på jämna rader (x±±x/x±±x/x±±) för att slutligen låta
intonationen stiga genom en fråga. Växlingen mellan främre öppna
vokaler (Wagner: »Heimat», »Mein», »weilest» — Edfelt: »Längre
än», »ängslas») och bakre slutna (»irisch Kind», »du» — »till Kina»,
»du») framhäver rytmens variation i båda texterna.
Bildspråket
Ett bildspråkligt alludem innebär att en struktur i ett diktverk efterliknar symboler, metaforer och liknelser i en främmande text.
Denna typ av alludem anknyter till litterära förbilder men även
till klichéer. Förutom T S Eliots objektiva korrelat har djuppsykologin varit en viktig utgångspunkt för Edfelts bildspråk. »Imago»
(HM s 73) apostroferar ett kvinnligt du, samtidigt som dikten besjälar himlavalvet: »På evighetens bro, min tysta syster,/ har gåtfull
kärlek rört oss underbart.» I »Sakrament» (HM s 83) förekommer ett
liknande bildspråk:
Vilka trakter ha vi genomströvat,
vilka dofter ha vi sedan känt?
Oss har dödens nära sorl bedövat,
stjärnor ha på höstens firmament
ofattbara valv och broar spänt.
En tänkbar intertext för denna strof är Zacharius Topelius’ (1818–98)
dikt »Vintergatan» (uppl 1860 s 55), som skildrar »en strålig stjernebro».
Det makabra stämningsläget hos Baudelaire och Eliot återkommer i många av Edfelts dunkla miljöer. Metaforiken i »The Hollow
Men» (uppl 1944 s 87) är en förebild för »I denna natt» (ID s 5). I
»Drömmens skog» (BE s 29) anknyter symboliken till Jung:
220
Själens palimpsest
En skog är drömmens värld: mörk, tivedsdjup,
ett snärjande revir, där vråk och korp
speja vid branta, jägargröna stup;
och gräset vajar kring ett ödetorp.
Sammansättningsledet »öde-» är, liksom i The Waste Land, ett korrelat för läsarens känslor. Samtidigt alluderar Edfelt på Pär Lagerkvists Ångest (1916 s 14), där det heter: »Min ångest är en risig
skog/ där blodiga fåglar skrika.»
Tematiken
Ett tematiskt alludem innebär att ett en struktur i ett diktverk efterliknar den bärande idén i ett främmande verk.
Denna typ av intertext anknyter till litterära förebilder men också
till klichéer. Vanliga teman hos Edfelt är ångest, chimär, decension
och utanförskap. Den retoriska frågan »Är allt en förvirrad dröm?»
i »Decembergata» (HM s 27) alluderar på en kliché, som förekommer i Calderón de la Barcas skådespel La vida es sueño {Livet är en
dröm} (1635) och August Strindbergs Ett drömspel (1901). Ett annat
tema är människan som marionett i Platons dialog ΝόTοι {Lagarna}
(644d f, 803c; 2008 s 72, 272). I »Demaskering» (HM s 51) förekommer en variant, som alluderar på Martin Bubers Ich und Du {Jag och
du} (1923; uppl 1962 s 113), där människan måste stå till svars inför
en högre makt.
640
641
Jfr Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 14: »en allt överskuggande, ångestladdad
känsla av att vara utanförställd och inte på meningsfullt sätt inlemmad i gemenskapen med andra eller i tillvaron som helhet har funnits med från allra första
början av hans liv».
641
Se även Platon, »Lagarna», Skrifter V, Stockholm 2008, 903d, s 399. Jfr Baudelaire,
»Au Lecteur» (uppl 1942 s 1): »C’est le Diable qui tient les fils qui nous remuent!»;
»Les petites vieilles» (s 100): »Ils trottent, tout pareils à des marionnettes;/ Se
traînent, comme font les animaux blessés,/ Ou dansent, sans vouloir danser,
pauvres sonnettes/ Oú se pend un Démon sans pitié!» Jfr Bo Bergman (1919 s 164):
»Ett ryck på tråden — och allting tar slut/ och människosläktet får sova ut,/ och
sorgen och ondskan vila sig båda/ i din stora leksakslåda.» Jfr Edfelt: »Har Han,
som hetsar planeten/ till ritt genom eterns sjö,/ i ett bås av evigheten/ ställt undan
sporre och spö?» (HM s 96). Även Kierkegaard talar om gudarnas »kramlåda» och
deras skratt åt människan i »∆ιαψαλCατα» {»Omkväden»}, »Enten — Eller», SV 1,
s 31.
640
III. Språkets utopi
221
Kompositionen
Ett kompositionellt alludem innebär att en struktur i ett diktverk efterliknar sammansättningen av ett främmande verk.
Denna typ av intertext anknyter till litterära förebilder men också
till klichéer och arketyper. Edfelts utgår ofta från någon form av
rörelse. Skildringen av passivitet i förhållande till en föränderlig
omgivning i »Humoresk 5» (AU s 43) alluderar på Sapfos rader
»Här kring källans sorlande våg en vindils/ svala viskning drar
genom apelkronan» (1928 s 190). Hos Edfelt lyder intertexten: »Tätt
översköljer tidens häktes son/ ett vågsvall långtifrån.» Formuleringarna »Mot terrassen stänkte insjöskummet» och »Skymning
sänktes över bländvit sand» i »Förklaringsberg» (HM s 75) uttrycker, liksom Frödings »Atlantis» (1894 s 142), först en vertikal och sedan en horisontell rörelse.
Formspråket
Edfelts formspråk anknyter både till T S Eliots opersonlighetsdoktrin och till Dostojevskijs polyfona diskurs.
Bachtin (1929; uppl 1972 s 7) hävdar att den ryske romanförfattarens dialogicitet »создал существенно новый романный жанр»
{»skapade en väsentligen ny romangenre»}. Enligt forskaren utvecklade Dostojevskij en mångstämmig litteratur genom att inte underordna sig de fiktiva gestalterna, som istället blir självständiga subjekt. Bachtin (s 37, s 28 f; övers s 25) kallar denna genre för »den polyfona romanen»:
В полифоническом романе Достоевского дела идет не об обычноч диалогической форме расвертывания материала в рамках
его монологического понимания на твердом фоне единного
предметного мира. Нет, дело идет о последней диалогичности,
то есть о диалогичности последнего делого.
{I Dostojevskijs polyfona roman handlar det inte om den vanliga dialogformen, där materialet utvecklas inom ramen för dess monologiska tolkning mot den fasta bakgrunden av en enhetlig objektvärld.
Nej, här handlar det om en yttersta dialogicitet, dvs. den yttersta helhetens dialogicitet.}
222
Själens palimpsest
Den polyfona romanen uppstod, enligt Bachtin (s 60 f), samtidigt
som industrialiseringen började i Ryssland. Forskaren menar att
»[f]lerskiktigheten och motsägelsefullheten var givna som ett objektivt faktum hos epoken» (s 46; övers s 37). Liksom en medeltida
karneval motsätter sig den polyfona romanen varje form av hegemoni, när det gäller diskurs. Dante föregriper i viss mån, enligt
Bachtin (s 44), den pluralistiska strukturen, men utan att subjektet är
underordnat dialogen; därmed kan man inte heller tala om en polyfon genre. Ytterligare ett kriterium på polyfoni är att mångstämmigheten förekommer inom ett och samma verk, inte enbart i en
författares produktion som en helhet, såsom hos Shakespeare eller
Honoré de Balzac (1799–1850). Barthes (1953 s 27; övers 1966 s 16)
anser att varje formspråk är »pleine du souvenir de ses usages antérieurs» {»fullt av minnen från sina tidigare användningsområden»}:
642
643
644
Je puis sans doute ajourd’hui me choisir telle ou telle écriture, et dans
ce geste affirmer ma liberté, prétendre à une fraîcheur ou à une tradition; je ne puis déjà plus la développer dans une durée sans devenir
peu à peu prisonnier des mots d’autrui et même de mes propres
mots. Une rémanence obstinée, venue de toutes les écritures précédentes et du passé même de ma propre écriture, couvre la voix
présente de mes mots.
{Idag kan jag naturligtvis välja det ena eller andra formspråket och
därigenom manifestera min frihet och pretendera på fräschör och
tradition, men sedan kan jag inte utveckla det i fortsättningen utan
att så småningom bli fången under andras eller rentav mina egna
ord. En envis och outrotlig ton från allt som tidigare skrivits eller till
och med ur mitt eget formspråks förflutna överröstar mina nuvarande ord.}
Industrialismen har, enligt Barthes, medfört att litteraturen från
Gustave Flaubert (1821–1880) fram till idag blivit en språkets problematik. Barthes anser att det splittrade medvetandet uppstår
645
646
Barthes förlägger på liknande sätt att det splittrade formspråkets uppkomst till
ca 1850, då nya samhällsklasser och kommunikationssätt uppstod. Idem, Le Degré
zéro de l’écriture, 1953 s 9, 86, 90, 1966.
643
På ryska: »Многопланность и противоречивость социальной действительности была дана как объективный факт эпохи.»
644
Se Allen, Intertextuality, 2010, s 24.
645
Jfr Bradbury & McFarlane, »The Name and Nature of Modernism», 1991, s 20 f.
646
Dialogicitet gäller även för Barthes’ teoribygge som sådant, där vi känner igen
beståndsdelar från Marx, Freud, Saussure, Bachtin och Sartre.
642
III. Språkets utopi
223
hos modernister och avantgardister först under 1900-talet. För Julia
Kristeva uppstod polyfon litteratur först i slutet av 1800-talet, då
modernister som Joyce, Proust och Franz Kafka (1883–1924) skapade en medveten intertextualitet.
Edfelt betonar ofta diktarens roll som medium, inte bara för sin
omgivning och dess omedelbara förflutna, utan också för en möjlig
framtid. Den mosaikartade strukturen anknyter även till mediernas
dagordning. Till det nyhetsliknande innehållet hör att döda någon
med berått mod i »Dagsnyheter» (AU s 9: »Kains släkte»), »Världsordningen» (HM s 35: »ett småmord sker»), »Purgatorium I» (ID
s 11: »Lejonet har sönderslitit hjorten»), »Poet» (JÅ s 9: »Abels
blod») och »Vintern är lång» (VL s 5: »tiden skyler mord»); diplomati i »Jordisk kris» (AU s 18: »jorden svettas ut»), »Vintern är lång»
(VL s 5: »patienten skriker») och »Skymningsfolk» (VL s 100: »spelade sin bridge med energi»); prostitution i »Det ondas blommor»
(AU s 65: »de lockas fram av båglampsken/ till nattlig högsäsong»),
»Vad ska en fattig flicka göra?» (HM s 21: »en och annan som en
slinka dör»), »Purgatorium I» (ID s 11: »har sålts en minderårig till
bordell») och »Purgatorium IV» (ID s 17: »gammal schasad sköka»);
ekonomisk depression i »Student 23» (HM s 15: »Av skådespel få
herrarna tillräckligt/ — men ej av bröd») och »Chifferskrift» (SR s 7:
»lador tömmas»); eldsvåda i »Purgatorium II» (ID s 15: »Våra lador
stucko de i brand») och »Svedjeland» (ID s 83: »en väldig brand»);
övervåld i »Purgatorium III» (ID s 15: »pogromer»), »Purgatorium
IV» (ID s 17: »Hand i hår och kniv på strupe»), »Genius» (JÅ s 7:
»gisslet viner») och »Kör av män och kvinnor» (JÅ s 14: »De komma
med battonger och karbiner»); drunkning i »Haveri» (ID s 54: »sjunken i bottenslam»), »Havsäventyr» (VL s 63: »drunkningsdöd») och
»Requiem för drunknade» (SR s 45: »dömda/ till bottnens död»).
I likhet med hur kommersiella annonser överglänser tidningarnas nyheter kontrasterar frälsning mot katastrof i »Förklarings647
648
649
650
Jfr Bradbury & McFarlane, »The Name and Nature of Modernism», 1991, s 50.
Se Allen, Intertextuality, 2010, s 50.
649
Jfr Marshall McLuhan, Understanding Media, 1964, ]s 216: The format of the press
— that is, its structural characteristics — were quite naturally taken over by the
poets after Baudelaire in order to evoke an inclusive awareness.
650
Jfr McLuhan, Understanding Media, 1964, s 210: »Floods, fires, and other communal disasters by land and sea and air outrank any kind of private horror or villainy
as news. Ads, in contrast, have to shrill their happy message loud and clear in order
to match the penetrating power of bad news.»
647
648
224
Själens palimpsest
berg» (HM s 75), »Husandakt» (HM s 77), »Legend» (ID s 31),
»Nocturne» (ID s 31), »Meditation» (ID s 35), »En stjärnlös natt» (ID
s 87), »Sång av män och kvinnor» (JÅ s 11), »Människa» (SR s 93)
och »Okända dag…» (SR s 104). Kortfattade formuleringar, som
påminner om mediernas telegramstill, förekommer i »Jordisk kris»
(AU s 18): »Aftondaggen blänker./ Rosen sluts i vasen»; »Livets
ångest» (AU s 56): »En ångest har gripit publiken»; »Världsordningen» (HM s 35): »Jag såg det med spänt intresse./ Om en världstragedi var jag med»; »Önskestund» (HM s 38): »Orion bär svärdet vid
bältet./ Det är något stort som sker»; »Demaskering» (HM s 51):
»Ingen kommer att gå fri./ Rymdens blick är domstolshård»; »Purgatorium I» (ID s 11): »Jag är arbetslös sen förra året./ Grannens
ungar leka frontsoldater»; »Nocturne» (ID s 37): »Återskapa mig i
din pupill»; »Vintern är lång» (VL s 5): »Isblommorna på själens
ruta flockas.»
En explikation
Edfelt, som tog illa vid sig av all den negativa kritiken av Vintern är
lång, började samma höst förbereda »en explikation», som tidskriften Tiden (1941 s 301 ff) två år senare publicerade under rubriken
»Lyrisk stil: Några marginalanteckningar».
I likhet med Ruin (1935) särskiljer Edfelt två slags lyrik: den
spontana stilen (s 303 ff), vars syfte är »att åstadkomma kontakt,
förtrolighet och intimitet» (s 305), och den metodiska, som »är ett
barn av en splittrad samtid […]. Därav det kluvna intryck den understundom kan göra, därav dess karaktär av omskrivning, undanflykt och ofta nog dissonans» (s 311). För den metodiska stilen
gäller komprimering och uttrycksfullhet (s 310 f):
651
652
653
Se Landgren, De fyra elementen, 1979, s 26 f.
Enligt Lagerroth läste Edfelt Poesiens mystik, när den kom ut 1935. Idem, Johannes
Edfelt, 1993, s 293.
653
Uppdelningen i dikotomier utmärker romantiken, då bröderna Schlegel inför
distinktionen klassiskt/romantiskt, men förekommer även hos Schiller i dennes
naivt/sentimentalt liksom hos Nietzsche i uppdelningen apollonisk/ dionysisk.
Det splittrade medvetandet, som enligt romantikerna framträdde med dem själva
och särskiljde deras diktkonst från den klassicistiska, senarelägger Barthes, i Bachtins anda, till omkr år 1850.
651
652
III. Språkets utopi
225
Sammanfattningsvis kan sägas, att den lyrik som dominerade under
1930-talet, i stort sett byggde på spontana känslokvaliteter, på känslans egenvärde, på innerlighet, bildlöshet, vardaglig ton, intimitet.
Detta stilideal efterträddes så småningom av ett annat, som byggde
på symbolen, bilden, metaforen, på metod och expressivitet.
Edfelt räknar sig uppenbarligen till de metodiska diktarna, såsom
Birger Sjöberg, Gullberg, Ferlin, Boye och Ekelöf, som han ställer
mot (naivisten) Pär Lagerkvist, Bo Bergman och Sten Selander, som
företräder den spontana stilen.
Bo Bergman (DN 12/10 1936) hade hävdat att I denna natt var »en
barometer på det tidsatmosfäriska trycket». På liknande sätt ansåg
Birger Baeckström (GHT 28/10 1939) att skalder är »känsliga instrument». Med en parafras på dessa recensenters ordval skriver
Edfelt i »Lyrisk stil» (1941 s 311) att diktaren »i hög grad är instrument och barometer för tidstrycket». I en reviderad version av essän (1947 s 94 f) heter det att diktaren endast »i viss mån är instrument och barometer för tidstrycket»:
Att graden av världens destruktion skulle exakt motsvaras av graden
av den konstnärliga formens destruktion är en romantisk doktrin,
knäsatt framför allt av surrealismen. Låt vara att det kanske är ofrånkomligt att i vår tid en diktares medvetande blir mer eller mindre
tragiskt mörkt och söndersprängt: en diktare är medium och motstånd, aldrig enbart en seismograf för världens tillstånd.
Ordvalet erinrar om Ruin (1935 s 139), som, menar Espmark (1977
s 276), har övertagit metaforen »seismogram» från en essä av Rabbe
Enckell (1903–74). Ordet »medium» anknyter på liknande sätt till
T S Eliots (1917; uppl 1941 s 19 f) formulering »a particular medium,
which is only a medium and not a personality, in which impressions and experiences combine in peculiar and unexpected ways».
Det andra ledet i begreppsparet »medium och motstånd» kan man
härleda till Freuds Die Traumdeutung {Drömtydning} (1900; GS 2
s 438), som beskriver drömcensuren som ein Widerstand {ett motstånd} mot vissa typer av innehåll.
654
Ruins uttryck lyder i sin kontext: »Till detta bemödande inom målarkonsten
bjuder den rena poesien ett direkt motstycke. Vad den vill är just att teckna ett
sådant omedelbart seismogram för de inre rörelserna i sitt specifika sinnesmaterial:
ljudet, klangerna.»
654
226
Själens palimpsest
Baeckström ansåg i sin recension att grundstämningen i Vintern
är lång var »en ångestfull väntan på något, och när samlingen kommer i allmänhetens händer, då har detta något redan hänt, något
ojämförligt som förrycker alla proportioner». Han åsyftade givetvis
krigsutbrottet den 3 september 1939, då Frankrike, Storbritannien
och Australien förklarade Tyskland krig, sedan tyska trupper hade
invaderat delar av Polen. Edfelt bemöter kritiken i »Marginalia»
(1943 s 31):
Den genomgripande upplevelsen för mig liksom för så många av
mina kamrater i tiden och skeendet har varit den tryckande och tätnande känslan av dödligt hot mot hela vår kulturs grundvalar och
rötter. […] Ingenting kan vara mer förödmjukande än att plötsligt stå
där som »sannspådd».
Formuleringen »kamrater i tiden» härrör från Gunnar Silfverstolpe
(StT D 26/9 1932), som i en recension åsyftade Edfelt, Gullberg och
Karl Ragnar Gierow (1904–82). Titeln Sång för reskamrater överensstämmer på motsvarande sätt med rubriken till Margit Abenius’
anmälan av I denna natt (BLM 1936 s 709). Detta sagt som ytterligare exempel på hur Edfelts dialogicitet omfattar även dagskritiken.
655
En dubbel strävan
Fastän Edfelt i olika programuttalanden tar avstånd från övermänniskodyrkan, kristendom och mysticism samt uttalar förkastelsedomar över modernism, romantik, realism och nittiotal, anknyter
han till många av dessa strömningar i sin lyrik.
Edfelts allusioner har ofta ett signum, som bottnar i en strategi att
positionera sig på det litterära fältet. Denna taktik kan vara att han
utgår från namnet Johannes, som förekommer i Bibeln, den katolska
syndabekännelsen, Tegnérs »Skaldens hem» och Kierkegaards »In
vino veritas» {»I vinet sanningen»}. Ett annat kännetecken för Edfelts intertexter är kiasmen, som överensstämmer med Edfelts födel656
Se Landgren, De fyra elementen, 1979, s 121. Brev från Edfelt till Margit Abenius
27/1 1941 (M Abenius samling, UUB). Jfr Gunnar M Silfverstolpes recension, StT
30/10 1941. Uttrycket »reskamrater» med metaforisk innebörd förekommer hos
Edfelt redan i »Purgatorium III» (ID s 15).
656
Se »Lyrisk stil», 1941, s 310 f; 1947, s 94. Beträffande Nietzsche se Edfelts recension av D H Lawrences Den befjädrade ormen, BLM, årg 8 (1939), s 74.
655
III. Språkets utopi
227
sedatum (21/12). Sålunda spegelvänder skalden frälsningsarméns
»BLOD & ELD» i »I förbigående» (AU s 30), där det heter »Eld och
Blod»; ordföljden i klichén »väl och ve» i »Husandakt» (HM s 77),
där det heter: »Vad har du mött i ett kort och bedrägligt,/ larmande
liv av ve och väl?»; ordföljden i Goethes »Gift und Dolch» {»Gift och
dolk»} (2 v 5381; uppl 1888 s 35) i »Purgatorium I» (ID s 11), där det
heter: »Dolk och gift». I Gullbergs »Kärleksroman XIII» (1933 s 19)
alluderar ordkombinationen »bländad» och »prakt» på Racines tragedi Phèdre {Fedra} (1677; övers 1906 s 13) i Karl August Hagbergs
tolkning. Edfelt vänder däremot på ordföljden i »Meditation» (ID
s 35): »Regnet syr en slöja åt din prakt./ Bländad står jag vid din
huvudgärd.» Gullbergs rimpar »Afrodite» — »vid vite» i »Kärlekens stad» (1933 s 49) blir omvänt »vid vite» — »Afrodite» i »Reseberättelse» (ID s 9). I »Kör av män och kvinnor» (JÅ s 14) inverterar
Edfelt evangeliets (Joh 18:3) »bloss och lyktor och vapen» så att beväpningen kommer före ljuset: »lansar, svärd och bloss». Något
liknande gäller Plutarchos’ »Πὰν ὁ Cέγας τέθνηκε» {»Store Pan är
död»} (uppl 1936 s 400, 402), som blir »Död är Pan» i »Skymningsfolk» (VL s 100). Formuleringen »källans klara/ blick och sköte av
ljus» i »Källan II» (SR s 99) speglar nyckelorden »ljus […] sköte […]
blick» i Ekelunds »Uppbrott» (1905 s 45). Edfelt vänder även på
»lustar och kval» i Bo Bergmans »Venetianskt skuggspel» (1919
s 207), som blir »leda, sorg och lycka» i »Drömspel» (Under Saturnus,
1956 s 17).
Besläktad med kiasmen är antitesen. För att uttrycka motstånd
mot en borgerlig samhällsordning använder Edfelt ofta negationer,
såsom i »Avsked» (ID s 52), »där […] galler inte finns». När Gullberg i »’De Melankoliskes Kompagni’» (1932 s 29) citerar Dante ordagrant (1, III, 9), förändrar Edfelt betydelsen genom en negation:
»Du som går in, låt inte hoppet fara» (»Preludium», HM s 5). »Demaskering» (HM s 51) inverterar den religiösa förkunnelsen: »Ingen
nåd och amnesti!» I »Purgatorium IV» (ID s 17) förekommer en
»frid, som strömmar/ ur en brunn i riket Ingenstans». »Purgatorium V» (ID s 19) anspelar på doxologin, det vill säga lovprisningen,
i Herrens bön, Πάτερ ἡCῶν {Vår fader} (jfr Matt 6:9 ff, Luk 11:2 ff):
»Din var makten, härligheten, äran,/ stora vördnadsvärda Ingenting!» På liknande sätt implicerar Edfelts »skall» ett icke-vara i
»Vintern är lång» (VL s 5): »på ljusan dag skall alltid följa natt».
228
Själens palimpsest
I det moderna samhället, där människan har förlorat sin individualitet, är den polyfona strukturen ett framträdande drag. Resultatet av allt detta blir vad Barthes (1953 s 125 f; övers s 62) kallar »une
double postulation» {»en dubbel strävan»}, det vill säga »à la fois
l’aliénation de l’Histoire et le rêve de l’Histoire» {»på samma gång
en förkastelsedom över historien och drömmen om historien»}.
Även om det råder betydande skillnader i tänkesätt, bör man i detta
sammanhang kunna erinra sig inte bara Edfelts Orfeusgestalt, utan
också hans övertygelse i »Poeten och samtiden» (1941 s 60): »Här
gäller i sanning ett als ob: att leva och verka som om en sådan kulturens kontinuitet kunde upprätthållas och projiceras på framtiden.» Det är således målet som bestämmer diktarens strategi, inte i
först hand olika psykologiska, ekonomiska och sociala faktorer i
samtiden. Denna uppfattning överensstämmer till viss del med
Jungs individuationsprocess, där det inte räcker med att kartlägga
traumats uppkomst i det förflutna; man måste också anvisa jaget en
väg till helhet.
III. Språkets utopi
229
Modernistisk diskurs
N
Johannes Edfelt som »den
traditionella lyrikens siste store företrädare», utgår man
från skaldens bruk av meter och strofindelning. Karakteristiken bortser således från många andra stildrag.
Knappast någon annan inriktning har varit lika mångfacetterad
som modernismen. Till de mer kända varianterna hör futurism,
expressionism, imagism, dadaism och surrealism. Gemensamt för
dessa rörelser är att de tar avstånd från naturalism och symbolism.
Modernistiska konstnärer, såsom Paul Gauguin (1848–1903), Vincent van Gogh (1853–90) och Picasso, utmanade estetiska normer,
samtidigt som de återgav en subjektiv verklighet. Deras formexperiment stod i motsättning till naturalisternas mimesis. Inom modernismen ville man skildra det som hörde till framtiden. Det förekom
även att utövarna bröt mot genrer. Vissa teoretiker, såsom Georg
Lukács (1881–1971), uppfattar modernismen som en sentida form av
realism eller borgerlig esteticism. Även Baudelaires avståndstagande från Platons idealism, det vill säga enheten mellan det rätta,
det goda och det sköna, har haft betydelse för modernismen. Brix
(2001 s 14) hävdar att »Modernism is art freed from Platonist guardianship and, consequently, from any religious intention or background.» Hos rörelsen finns en filosofisk pessimism, som anknyter
till Nietzsches filosofi, och en internationalism, som utgår från Goethes begrepp Weltliteratur {världslitteratur}. Dessa stildrag känneÄR HANDBÖCKERNA BESKRIVER
657
658
659
660
661
Lars Lönnroth & Sven Delblanc, Modernister och arbetardiktare, Stockholm 1989,
s 58.
658
Malcolm Bradbury & James McFarlane, »The Name and Nature of Modernism»,
Modernism 1890–1930, London 1991 (1976), s 22 f.
659
Bradbury & McFarlane, »The Name and Nature of Modernism», 1991, s 20.
660
Algulin, Traditioner i förvandling, 1998, s 15.
661
Bradbury & McFarlane, »The Name and Nature of Modernism», 1991, s 23.
657
230
Själens palimpsest
tecknar diskursen hos exempelvis Strindberg, Munch, Joyce, Pound
och Brecht. Många modernister var själva migranter.
Edfelts lyrik anknyter ofta till en bakåtblickande modernism. Representanter för denna estetik är Baudelaire, vars skildring av en
frånvarande Gud kan ha bidragit till Edfelts gestaltning av alienation; Birger Sjöberg, vars traditionella vers, expressionistiska bildspråk och byråkratiska jargong kan ha inverkat på Edfelts blandning av barockmetaforik och dissonans; samt T S Eliot, vars mytiska
metod, ironiska distans och objektiva korrelat har påverkat Edfelts
bruk av allusioner, travesti och ambivalent symbolik. Skaldens förnyelse av bildspråket i Aftonunderhållning (1932) innebär att »Dagsnyheter» (AU s 9), »Jordisk kris» (AU s 18) och »Recept» (AU s 28)
ersätter ungdomliga funderingar i småborgerlig miljö, där »Konsert» (Unga dagar, 1925 s 11), »Begravning (1925 s 16) och »Julferier»
(1925 s 17) ingår. Samtidigt utvecklar Edfelt ett socialt patos med
arkaiska inslag. I högre utsträckning än tidigare bidrar allusioner,
rubriker och cirkelstruktur till att lyfta fram centrala teman.
Edfelts allusioner är till stor del mångbottnade och polygenetiska. Mångtydigheten i rubriker som »Haveri» (ID s 54), »Bestämmelse» (SR s 37), »Församlingslokal» (SR s 64) och »Kopparstick»
(SR s 67 ff) samt uttryck som »fosterland» (»Genius», JÅ s 7), »vilja
till makt» (»Källan I», SR s 97) och »pingstmirakel» (»Församlingslokal», SR s 64) erinrar om Eliots essä »The Three Provincialities»
(1922; uppl 1951 s 40):
662
663
664
665
Whatever words a writer employs, he benefits by knowing as much
as possible of the history of these words, of the uses to which they
have already been applied. Such knowledge facilitates his task of
giving to the word a new life and to the language a new idiom. The
Se James McFarlane, »The Mind of Modernism», 1991, s 78 f, 102 f, 115 f; Eric
Homberger, »Chicago and New York: Two Versions of American Modernism»,
Modernism 1890–1930, London 1991 (1976), s 158.
663
Se Malcolm Bradbury & James McFarlane, »Preface to the 1991 Reprint», Modernism 1890–1930, London 1991 (1976), s 13.
664
Jfr Luthersson, Modernism och individualitet, 1986, s 198, 202.
665
Jfr Tammi, Russian Subtexts in Nabokov’s Fiction, 1999, s 37: »This is why reading
Nabokovian allusions may be said to progress in several stages. Readers who
remain satisfied with the discovery of a style source for VN’s literary games are
constantly in danger of being deceived by the author. Having identified one source
we should always go on to look for other potential subtexts, hidden under the false
bottom of the primary one.»
662
III. Språkets utopi
231
essential of tradition is in this; in getting as much as possible of the
whole weight of the history of the language behind his word.
Även årstidssymboliken och sambandet mellan religion och erotik
erinrar om T S Eliots estetik. Matthiessen (uppl 1958 s 36) skriver
angående The Waste Land:
The common source of all these myths lay in the fundamental
rhythm of nature — that of the death and rebirth of the year; and
their varying symbolism was an effort to explain the origin of life.
Such knowledge, along with the researches of psychology, pointed to
the close union in all these myths of the physical and spiritual, to the
fact that their symbolism was basically sexual — and in the Cup and
the Lance of the Grail legend as well as in the Orpheus cults; pointed,
in brief, to the fundamental relation between the well-springs of sex
and religion.
Eliots mytiska metod, som Mesterton (1932 s 44 f) beskriver som »en
fortlöpande parallell mellan samtid och forntid», förekommer även
hos Edfelt, som strukterar sina texter med utgångspunkt i litteratur,
musik, ironi, äktenskapsproblematik, nyhetsstoff och populärkultur på ett sätt som erinrar om den äldre skalden. Bachtin kallar inslag som avbryter den rådande ordningen för karnevalisering. Hos
Edfelt anknyter sådana inslag till en pluralistisk världsbild, som står
i motsättning till ett auktoritärt samhälle. Även det vissa recensenter uppfattar som en pessimistisk ådra, som erinrar mer om
Nietzsche än om Spengler, förenar de båda diktarna.
Årstider, dygnsperioder och materiens klassiska elementa hos
Edfelt ingår, enligt Landgren (1979 s 98), i en polariserad symbolsfär, vars positiva och negativa värde kan växla från dikt till dikt.
I The Waste Land syftar fyra av fem mellanrubriker på jord, eld, vatten eller luft, medan den femte rubriken blir ett slags quinta essen666
667
668
669
670
Jfr John Xiros Cooper, The Cambridge Introduction to T. S. Eliot, New York 2009
(2006), s 92.
667
Cooper, The Cambridge Introduction to T. S. Eliot, 2009, s 62 f.
668
Se Allen, Intertextuality, 2010, s 24.
669
Nils Svanberg, OoB årg 41 (1932), s 662; Harald Schiller, SDS 2/10 1934; Bertil
Malmberg, BLM, årg 10 (1941), s 644; Birger Baeckström, GHT 22/10 1943.
670
Jfr Mesterton, »T. S. Eliots metod», s 46.
666
232
Själens palimpsest
tia. Flera av dessa paratexter, såsom allusionen på Buddha i
»III. The Fire Sermon» (s 139), anknyter till religiösa diskurser. Eliot
(uppl 1971 s 148) hänvisar i detta sammanhang till Henrik Clarke
Warrens (1854–99) översättning i Buddhism in Translation, men
symboliken har också en erotisk innebörd. Edfelt låter »eldspredikan» symbolisera kärleksakten i »Klimat» (SR s 25).
I The Waste Land alluderar rubriken »II. A Game of Chess» (s 137)
på Thomas Middletons (1580–1627) drama A Game at Chess, som
skildrar det diplomatiska spelet mellan England och Spanien i samband med prins Charles’ och George Villiers’ resa till Madrid år
1623. »II. A Game of Chess» och »I denna natt» (ID s 5) uppvisar
därtill vissa överensstämmelser, när det gäller den polyfona strukturen (allusionerna, rytmen), tematiken (v 106: »hushing the room
enclosed» — »Sänk oss i tystnad»), bakgrundsljuden (v 141, 152,
168 f: »HURRY UP PLEASE IT’S TIME» — »Stund, är du nära?») och råttsymboliken (v 115: »I think we are in rats’ alley» — »bland råttorna
på denna scen»). I »Purgatorium IV» (ID s 17) alluderar »Ögon, som
jag mött i vakendrömmar,/ trötta ögon, ögon utan glans» på Eliots
formulering »Eyes I dare not meet in dreams» i »The Hollow Men»
(1925; uppl 1967 s 77). Kortspelet bridge symboliserar internationell
diplomati i »Skymningsfolk» (VL s 100): »Tält och fanor lade de i
grav,/ spelade sin bridge med energi». Man bör dock inte överskatta Eliots inverkan. Kritik och forskning har gärna velat utpeka
en sådan stor förebild, som under årens lopp har skiftat mellan
Kästner, Gullberg och Birger Sjöberg.
671
672
673
674
675
676
Även Goethes Faust: Zweiter Theil {Faust del 2} består av fem akter, som svarar
mot de fyra elementen samt föreningen av motsatser i quinta essentia. Se Edward F
Edinger, Goethe’s Faust: Notes for a Jungian Commentary, Toronto 1990, s 81.
672
Enligt Jung är Buddha en arketypisk symbol för Självet: »Alle diese Bilder erweisen sich in der psychologischen Erfahrung als Ausdrücke für die vereinigte Ganzheit des Menschen.» Idem, Aion: Beiträge zur Symbolik des Selbst {Aion: Om Självets
fenomenologi}, GW 9:2, Olten 1976, s 209.
673
Rainey, The Annotated Waste Land, 2006, s 88. Jfr Southam, A Student’s Guide to the
Selected Poems of T. S. Eliot, 1994, s 138.
674
Erik Blomberg, SocD 29/9 1934; Sten Selander, DN 2/10 1934; Gunnar Mascoll
Silfverstolpe, St-T D 6/10 1934, St-T D 6/10 1936 ; Bo Bergman, DN 12/10 1936;
Hans Granlid, NyD 4/9 1947; Erik Hjalmar Linder, Fem decennier av nittonhundratalet, Band I, Stockholm 1965, s 478. Se även Ekman, »Från Gryningsröster till Aftonunderhållning», 1967, s 72 f.
675
Georg Svensson, »’De melankoliskes kompagni’», Bonniers Litterära Magasin, årg
1 (1932), nr 9, s 61–63; Göran Hägg, Den svenska litteraturhistorien, Stockholm 1996,
s 586. Jfr Ingemar Algulin, »Edfelts Aftonunderhållning och Gullbergs Andliga
671
III. Språkets utopi
233
Levande förflutet
Karin Boyes och Erik Mestertons översättning av T S Eliots »Det öde
landet» (Spektrum årg 2 [1932], nr 2, s 25–44) tycks ha haft en viss
inverkan på Edfelts estetik. Ett år tidigare hade han beskrivit den
äldre skalden som »en intressant och oroväckande litterär företeelse» (GHT 23/12 1931).
Tidiga texter av Edfelt som erinrar om Eliots mytiska metod är
»Getsemanegränd» (HM s 53; »28.XII.32»), »Protokoll» (HM s 55;
»aug. 32») och »Efterskrift» (HM s 59; »27.XII.32»), som alla tillkom
1932. »Getsemanegränd» anknyter samtidigt till metaforiken i Birger Sjöbergs dikt »I lärdomskvarteret» (1926 s 139), medan formuleringen »från hjässan till fotabjället» alluderar på Gamla testamentet
(5 Mos 28:35), som skildrar Guds vrede mot dem som »icke håller
alla hans bud och stadgar» (5 Mos 28:15). I 1917 års bibel heter det:
»Herren skall slå dig med svåra bulnader på knän och ben, ja, ifrån
fotbladet ända till hjässan, så att du icke skall kunna botas.» Edfelts
dikt parafraserar även Frödings »Smeden» (1910 s 37), där alfernas
hövding Völund påminner om Socialdemokraternas ledare Hjalmar
Branting (1860–1925). Båda texterna börjar med ordet »Jag» och ett
verb i preteritum. Andra överensstämmelser med nittiotalisten är
den visionära framställningen och rimparet »valv» — »skalv»:
677
678
679
680
681
Jag stod i ett gatuvalv
och kunde ej komma ur stället,
men svetten bröt fram, och jag skalv
från hjässan till fotabjället.
Geologiska hyperboler förekommer även i Frödings dikt:
övningar i ny belysning», Svensk litteraturtidskrift, utgiven av Samfundet De Nio,
årg 34 (1971), nr 4, s 32 ff.
676
Karahka, »Studier i Johannes Edfelts stilutveckling», 1965, s 125, 138.
677
Se Jansson, Tradition och förnyelse, 1991, s 55 f.
678
Landgren, De fyra elementen, 1979, s 54.
679
Samma allusion förekommer i »Bortom år och dagar» (EK s 67). Jfr Jes 1:6: »Ifrån
fotbladet ända upp till huvudet/ finnes intet helt,/ blott sårmärken och blånader/
och friska sår,/ icke utkramade eller förbundna/ eller lenade med olja.»
680
Inom transformationsgrammatiken kan man skriva detta på följande sätt: P + V
+ PRET, där P står för pronomen, V för verb och PRET för preteritum.
681
Jfr Stagnelius, SS II, 1913, s 28, »Barndomsminne»: »Mörk skogen stod, en
Göthisk kyrka lik;/ Likt orgeltoner der, från granars hvalf,/ Hemskt brusa hördes
stormarnes musik,/ Och gossens bröst af helig andakt skalf.»
234
Själens palimpsest
Jag drömde jag gick i en kolmörk skog,
men likt järn tycktes kronornas hvalf,
och en underlig vind genom hvalfvet drog,
ty det susade ej, det skalf.
Smedens hammarslag anspelar här på revolutionära stämningar i
samtiden. Edfelt förutspår på liknande sätt den västerländska kulturens snara undergång i Spenglers och Eliots efterföljd. I »Levnadslopp» (SR s 19) heter det:
Jag stötte pannan blodig
mot rymdens kopparvalv.
Förstämd och vankelmodig
jag hörde, hur det skalv.
Frödings »Jag drömde», »hvalf» och »det skalf» blir hos Edfelt »Jag
stötte», »kopparvalv» och »det skalv».
»Intermezzo I» (ID s 69) skildrar ett modernt stadslandskap i
Baudelaires och Eliots efterföljd. Ordvalet alluderar på The Waste
Land, där formuleringen »Memory and desire» (v 3; uppl 1971 s 135;
övers 1932 s 25: »begär och minne») förekommer:
Det dånade av boulevardtrafiken.
Vi hade visky på vårt marmorbord,
två emigranter mitt bland stampubliken,
två resetrötta män på främlingjord.
Begär och drömmar, minne och förhoppning:
allt sjönk i doft av siden och bensin.
Kastanjer stod i sin späda knoppning.
— Då såg jag i en skymt ditt ångestgrin.
Rubriken »Intermezzo», som härrör från italienskan, har tre olika
betydelser i svenska språket:
(1) ’Lustspel mellan akterna i en tragisk opera’;
(2) ’kortare musikstycke mellan satser i en symfoni eller som ett
självständigt stycke’;
(3) ’oväntat avbrott’ eller ’uppseendeväckande händelse’.
682
I Claes Lindskogs översättning av Platons »Symposion» (övers 1920 s 272, 276,
282, 287) anger mellanrubriken »Intermezzo» ett kort uppehåll mellan personernas
anföranden.
682
III. Språkets utopi
235
Lånorden »boulevard», »visky» och »marmor» är av fransk, engelsk
respektive grekisk proveniens. Flera av de övriga orden (»drömmar», »siden», »bensin») förekommer även i The Waste Land eller
dess svenska översättning. Kastanjernas knoppning antyder att månaden är april, »the cruellest month» för att tala med Eliot. Förekomsten av doft och dekadens hos Edfelt gör att man förnimmer en
baudelairsk underton. Upptakten erinrar om den franske skaldens
dikt »À une passante» {»Till en förbipasserande»} (1861; uppl 1942
s 104), där det heter: »La rue assourdissante autour de moi hurlait.»
{»Gatan dånade öronbedövande omkring mig.»} Ännu en allusion
på Eliots »Memory and desire» förekommer i »Klockan är slagen
IV» (VL s 95): »Besudlat nu, men mer än dröm och minne,/ det
skymtar bortom en förvirrad tid.»
Känslans korrelat
T S Eliot (1919; uppl 1941 s 145) hävdar att god litteratur framkallar
känslor hos läsaren genom att beskriva en kombination av föremål
eller en serie händelser.
I »III. The Fire Sermon» (1922 v 173 ff; uppl 1971 s 139) förekommer vardagliga saker, såsom tomflaskor, smörgåspapper, silkesnäsdukar, pappkartonger och cigarettfimpar:
The river’s tent is broken: the last fingers of leaf
Clutch and sink into the wet bank. The wind
Crosses the brown land, unheard. The nymphs are departed.
The river bears no empty bottles, sandwich papers,
Silk handkerchiefs, cardboard boxes, cigarette ends
Or other testimony of summer nights. The nymphs are departed
And their friends, the loitering heirs of city directors;
Departed, have left no addresses.
Beskrivningen alluderar på Edmund Spensers (1552–99) skildring
av nymfer vid floden Themsen i dikten »Prothalamion». Orden
»broken» och »brown» är kryptologismer, som förekommer på
flera ställen i The Waste Land. Tillsammans med uttryck för död och
683
684
685
Se T S Eliot, The Waste Land, London 1971 (1922), s 147, not till rad 176.
Jfr Pierre Naert, Stilen i Vilhelm Ekelunds essayer och aforismer (diss), Lund 1949,
s 310 f, 320 ff.
685
Jfr Eliot, uppl 1971, s 135, v 22: »A heap of broken images, where the sun beats»;
s 143, v 303: »The broken fingernails of dirty hands»; s 146, v 408: »Or under seals
683
684
236
Själens palimpsest
förruttnelse svarar dessa korrelat mot känslan av andligt och moraliskt förfall, samtidigt som de symboliserar återuppståndelse.
»Vintern är lång» (VL s 5) skildrar på liknande sätt politiskt ränkspel, såsom Nacht der langen Messer {de långa knivarnas natt} 1934
och Münchenavtalet 1938:
Snöskorpan höljer slemmiga kanaler,
där katter dränkts och råttor snaskat kring
— som tiden skyler mord och världskabaler,
gör dem till lappri, bosch och ingenting…
I dikten förekommer smågnagare, kadaver, förorenat vatten och allsköns avskräde som ett korrelat för samtidens internationella diplomati. I antologin I dag Spanien (1939 s 17) förklarar Edfelt syftet
med denna estetik: »Att hålla sin harm levande och virulent, att
varje dag hålla sina luktorgan nog friska för att uppfatta ruttenheten, se varifrån den stammar och hata den — det är en nåd att bedja
om.» Formuleringarna alluderar på Shakespeares Hamlet, där Marcellus säger till Horatio: (I:4 v 90) »Something is rotten in the state of
Denmark». Hamlet längtar senare efter att glömma (III:1 v 68 f):
»there’s the respect/ That makes calamity of so long life», eller som
det heter i Carl August Hagbergs tolkning (övers 1847 s 345): »det
wore/ En nåd att stilla bedja om».
Edfelts formulering »lappri, bosch och ingenting» i »Vintern är
lång» alluderar på Bo Bergmans »En människa» (1919 s 55), där det
heter: »Jag är en människa, en lump, ett lappri,/ ett ingenting», och
på August Strindbergs Ett drömspel (SS 36 s 317), där en »Dekanus
för medicinska fakulteten» yttrar sig om »världsgåtans lösning»:
»Bosch! Det är intet.» Bergman tycks i sin tur travestera Kierkegaards (SV 2 s 145) uppfattning om människans essens, som är
»Ingenting». Både »lappri» och »bosch» betyder ’skräp’ eller
’strunt’. Samma tematik förekommer i The Waste Land, vars rubrik
inte bara betyder ’öde’ och ’ofruktbar’, utan även ’avfall’ och ’bort686
broken by the lean solicitor»; s 146, v 416: »Revive for a moment a broken Coriolanus»; ibid, s 136, v 61: »Under the brown fog of a winter dawn»; s 140, v 208:
»Under the brown fog of a winter noon»; s 144,]v 363: »Gliding wrapt in a brown
mantle, hooded».
686
I Hagbergs Hamlet (III:3; 1847 s 345) lyder hela meningen: »Att sofwa — intet
widare — och weta/ Att uti sömnen domna hjerteqwalen/ Och alla dessa tusental
af marter,/ Som äro köttets arfwedel — det wore/ En nåd att stilla bedja om.»
III. Språkets utopi
237
kastad’. Råttor är ytterligare ett korrelat för läsarens känslor (v 115 f,
187, 195; s 138, 140), som förekommmer i »III. The Fire Sermon»:
A rat crept softly through the vegetation
Dragging its slimy belly on the bank
While I was fishing in the dull canal
On a winter evening round behind the gashouse
Musing upon the king my brother’s wreck
And on the king my brother’s wreck
And on the king my father’s death before him.
Ordet »fishing», som återkommer i slutraderna (v 424; s 149), och
det tre gånger uppräknade ordet »king», som finns på ytterligare
två ställen i dikten (v 66, 99; s 136 f), alluderar på »the Fisher King»
i keltisk och medeltida mytologi, som Eliots notapparat (uppl 1971
s 149) hänvisar till. En skada i ljumsken eller benet gjorde kungen
impotent och landet till en ödemark.
Liksom formuleringen »I think we are in rats’ alley/ Where the
dead men lost their bones» (v 115 f; s 138) väcker avsky, utgör
ogräs, förruttnelse, smågnagare och benknotor i »Förnekelsens dal»
(VL s 23), som tillkom »24 jan. 38», ett korrelat för känslan av
vanmakt:
687
688
689
690
691
Stor är attrappernas öken,
djup är förnekelsens dal,
där mellan åkerspöken,
tistlar och ruttna skal
sorkarna hålla bal.
Pokeransikten mötas,
skurna i vax och ben,
här där en hemlig rötas
fukt som ett fosforsken
breds över livets gren.
Se Rainey, The Annotated Waste Land, 2006, s 32, 45.
Eliots notapparat finns även i Erik Mestertons och Karin Boyes svenska tolkning
av »Det öde landet» i tidskriften Spektrum, 1932, nr 2, s 43.
689
Jfr T S Eliot, The Waste Land, London 1971, s 140, v 195: »Rattled by the rat’s foot
only, year to year».
690
Jfr Landgren, De fyra elementen, 1979, s 114.
691
Landgren, 1979, s 99.
687
688
238
Själens palimpsest
Ordet »åkerspöken», det vill säga ’fågelskrämmor’, åsyftar här
olösta konflikter i det förflutna. Den öken som dikten skildrar är
sannolikt Rhenlandet, som Hitler den 7 mars 1936, i brott mot fördragen i franska Versailles 1919 och schweiziska Locarno 1925,
återmilitariserade i en manöver under täcknamnet Winterübung
{Vinterövning}. Sorkarna som »hålla bal» symboliserar tyska nazister, vars högste ledare deltog i skyttegravskrig och kom från Wienervalsens hemland, Österrike. Formuleringen »Pokeransikten mötas» erinrar om »II. A Game of Chess» (s 137), som alluderar på 1623
års diplomati mellan England och Spanien. Genom dessa referenser uppstår en parallell mellan Hitler å ena sidan och fiskarkungen,
Oidipus och Macbeth å den andra. Edfelts skildring av tyska trupper i Rhenlandet erinrar samtidigt om Eliots »Det öde landet»:
692
693
Där de församlas om kvällen,
tystnar en fågels sång:
vissnande blomsterställen,
sinande vattusprång
vittna om deras gång.
»En vinter lägges nu i grav…» (SR s 79) personifıerar vinden på
ett sätt som liknar Eliots »The Love Song of J. Alfred Prufrock»
(uppl 1967 s 11), där det heter:
Let us go then, you and I,
When the evening is spread out against the sky
Like a patient etherised upon a table[…].
När dikten besjälar rökdimma blir personifieringen mer utförlig:
The yellow fog that rubs its back upon the window-panes,
The yellow smoke that rubs its muzzle on the window-panes,
Licked its tongue into the corners of the evening,
Lingered upon the pools that stand in drains,
Ian Kershaw, Hitler 1889–1936: Hubris, London 1998, s 588: »Around 1p.m., just
as Hitler was reaching the high-point of his operation, German troops approached
the Hohenzollern Bridge in Cologne. Two plane-loads of journalists, hand picked
by Goebbels, were there to record the historic moment. […] The force to be sent
into the demilitarized zone numbered no more than 30,000 regulars, augmented by
units of the Landespolizei.»
693
Jfr Rainey, The Annotated Waste Land, 2006, s 88.
692
III. Språkets utopi
239
Let fall upon its back the soot that falls from chimneys,
Slipped by the terrace, made a sudden leap,
And seeing that it was a soft October night,
Curled once about the house, and fell asleep.
Metaforiken i »En vinter lägges nu i grav…» är lika drastisk:
En vinter lägges nu i grav
och minnenas arkiv.
Du vecklar ut kring kring jord och hav
din segerfana, liv!
— Men lyssnaren på själens strand
förnimmer ej den fläkt,
som säger, att till inre land
sig vårtriumfen sträckt.
Där gapar klyftan hård, hård och vass,
bar över allt förstånd;
och vinden, isig, snål och krass,
gör tätare sin rond.
— O, när förvandlas den en gång,
när svepes själens hus
i grönska och i fågelsång
och blå källors sus?
Metaforen »minnenas arkiv» och den retoriska frågan »när svepes
själens hus/ i grönska och i fågelsång/ och blåa källors sus?» erinrar om The Waste Land (v 1 ff; uppl 1971 s 135), där det heter:
April is the cruellest month, breeding
Lilacs out of the dead land, mixing
Memory and desire, stirring
Dull roots with spring rain.
Winter kept us warm, covering
Earth in forgetful snow, feeding
A little life with dried tubers.
Hos Edfelt är det tvärtom vintern som har varit grym. Enligt manuskriptet tillkom dikten den 8 april 1940. Nästa dag anföll Tyskland
Danmark och Norge utan krigsförklaring, en händelse som gäckade
omvärldens förhoppningar om en snar fred. Sven Jerring hade därtill aktualiserat begravningstemat på påskafton den 23 mars, då han
694
694
Landgren, De fyra elementen, 1979, s 119.
240
Själens palimpsest
i direktsänd radio refererade från Selma Lagerlöfs jordfästning i
Östra Ämtervik i Värmland.
Tidsdikt
»Söndagsfrid» (VL s 21) skildrar den överhängande risken för ett
nytt storkrig i Europa mot bakgrund av Versaillefreden 1918.
På latin och flera andra språk betyder pax eller motsvarande ord
(jämför engelskans peace, tyskans Frieden) både ’frid’ och ’fred’,
såsom i vulgatas formulering (Luk 2:14): »gloria in altissimis Deo et
in terra pax» {»Ära vare Gud i höjden, och frid på jorden»}. Isaksson
(1960 s 391) hävdar att Edfelt i slutet på 1930-talet »såg en kommande katastrof, som skulle kasta all ordning över ända och förskingra alla värden». Forskaren (s 392) tillägger:
Identifikationen av proletärernas uppror med människoondskans
uppror är egendomligt aningslös, och den konventionella bilden av
verkligheten som en djungel (lokaliserad till en parisisk arbetarstadsdel), där människa bekämpar människa, vittnar om ett betydande
emotionellt avstånd.
Vad Isaksson uppenbarligen inte har förstått är att dikten i förtäckta
ordalag speglar situationen i Tyskland. Formuleringen »den ondskefulla drömmen» åsyftar i själva verket nazisternas revanschism.
Texten dubbelprojicerar Frankrike och Tyskland, nuet och det förflutna, syndafallet och den yttersta domen. Under dikten står inom
parentes namnet Saint-Denis, som är en förort till Paris. Musiken,
som strömmar från bostadskvarteren, är lugnet före stormen:
Stilla söndagsfrid i förstadshålet:
under grammofoners hesa gny
pyr det jättelika mänskobålet
sakta under rymdens källarhy.
Dessa äro de i livet döda,
dessa äro de man skenliv skänkt
att den ondskefulla drömmen göda,
medan själen står där ärekränkt!
Trottoarer svettas drank och galla.
Grå kaféer lukta inpyrd skam.
— Djupens dån av allas krig mot alla
tränger bara som en viskning fram.
III. Språkets utopi
241
I Johannes’ uppenbarelse (Upp 7:14) heter det: »Dessa äro de som
komma ur den stora bedrövelsen, och som hava tvagit sina kläder
och gjort dem vita i Lammets blod.» Även Erik Nyströms hymn
»Vilka äro dessa, som vid flodens rand» anspelar på Uppenbarelseboken. Sångtexten, som bygger på ett engelskspråkigt original av
Tullius Clinton O’Kane (1830–1912), ingår i Svenska missionsförbundets sångbok (1920, s 462, nr 763), där det heter:
695
Dessa äro de, som mitt i elden stått
Fast för sin Herre, sökt hans ära blott;
Skön befordran de nu fått,
Tvagna i Lammets blod.
Den invid Seine belägna förstaden Saint-Denis är känd för sin klosterkyrka, som liksom orten har fått namn efter martyren Saint Denis
(på svenska Sankt Dionysius). Namnet på orten antyder således en
motsättning mellan dionysiskt och apolloniskt i dikten, det vill säga
mellan begär och förnuft.
När Edfelt på detta sätt låter stadsmiljön spegla känslor, tillämpar han Eliots objektiva korrelat. Himlen är blek som fabriksarbetares »källarhy», trottoarerna svettas »drank och galla», och kaféerna
luktar »inpyrd skam». En liknande miljö förekommer i The Waste
Land (v 266 f; uppl 1971 s 142), där musiken (»a record on the
gramophone») från ett av bostadshusen övergår i Themsendöttrarnas sång: »The river sweats/ Oil and Tar». Dessa lättantändliga
ämnen kan symbolisera både revolution och krig. I Boyes och
Mestertons tolkning (Spektrum, 1932, nr 2, s 34) heter det:
Floden svettas
bensin och tjära
pråmarna driver
röda segel
breda
med ebb och flod
svänger i lä på tung bom.
Översättarna har, genom att byta originaltextens olja mot bensin,
framhävt det explosiva elementet i dikten. Enligt Eliots notapparat
695
Psalmen ingår även i Herde-rösten, 1892, nr 484.
242
Själens palimpsest
till bokutgåvan av The Waste Land (uppl 1971 s 148), som det amerikanska förlaget Boni and Liveright publicerade 1922, alluderar
Themsendöttrarnas sång »Weialala leia/ wallala leialala» (s 142) på
Rhendöttrarna (die Rheintöchter) i Wagners opera Götterdämmerung
{Ragnarök} (1874; III, 1), som ingår i sviten Der Ring des Nibelungen
{Nibelungens ring}. När tenoren Siegfried vägrar att återlämna guldet
till nymferna, förutspår de hans snara död. Likbålet ger upphov till
en eldsvåda, som förintar Valhall, innan Rhendöttrarna kan återta
sitt guld. På 1920-talet, då Eliot skrev The Waste Land, förknippade
man inte Wagner med nazismen, men den tyske tonsättaren var
genom sina politiska skrifter känd som nationalist och antisemit.
Hitler beundrade Wagner och ansåg att dennes musik förkroppsligade hans egen vision om den tyska nationalstaten. Edfelts formulering »de i livet döda […] de man skenliv skänkt» kan åsyfta både
socialt utslagna människor i Europas storstäder och förföljda minoriteter. Samtidigt alluderar formuleringen »Trottoarer svettas drank
och galla» på Jesu ångest (Luk 22:44: »hans svett blev såsom blodsdroppar») och vandringen längs via dolorosa i evangeliet (Matt
27:33 f), där det heter:
696
697
698
699
Och när de hade kommit till en plats som kallades Golgata (det betyder huvudskalleplats), räckte de honom vin att dricka, blandat med
galla; men då han hade smakat därpå, ville han icke dricka det.
Edfelts intertext framhäver ångest, förödmjukelse och hat, samtidigt
som han med Birger Sjöbergs byråkratiska jargong som förebild
uttrycker hur själen »står där ärekränkt». The Waste Land (v 259 ff;
s 142) kombinerar på liknande sätt ett besjälat stadslandskap med
musik, arbetares prat, religiösa allusioner och eldsymbolik, medan
700
Se Rainey, The Annotated Waste Land, 2006, s 32, 45.
T S Eliot, The Waste Land, 1971, s 148: »The Song of the (three) Thames-daughters
begins here. From line 292 to 306 inclusive they speak in turn.» Jfr Rainey, The Annnotated Waste Land, 2006, s 22, 110 f.
698
Erik Mesterton och Karin Boye har översatt Eliots notapparat i tolkningen av
»Det öde landet», Spektrum, årg 2 (1932), nr 2, s 43 f.
699
Ian Kershaw, Hitler 1889–1936: Hubris, London 1998, s 21 f, 42 f. Bengt Liljegren,
Adolf Hitler, Lund 2008, s 61 ff. Ibid, s 62: »I sin ungdom såg [Hitler] också Götterdämmerung (Ragnarök) från operasviten Der Ring des Nibelungen (Nibelungens ring)
hela 13 gånger.»
700
Jfr Birger Sjöbergs dikter »Av raka linjen» (1926 s 31) och »Konferensman» (1926
s 75).
696
697
III. Språkets utopi
243
jaget befinner sig utanför en pub nära den anglikanska kyrkan St
Magnus-the-Martyr på Lower Thames Street vid London Bridge:
701
O City city, I can sometimes hear
Beside a public bar in Lower Thames Street,
The pleasant whining of a mandoline
And a clatter and a chatter from within
Where fishmen lounge at noon: where the walls
Of Magnus Martyr hold
Inexplicable splendour of Ionian white and gold.
St Magnus-the-Martyr var en av 51 kyrkobyggnader som arkitekten
Sir Christopher Wren (1632–1723) lät återuppbygga efter den stora
branden i London 1666. Eliot skriver i notapparaten (s 148): »The
interior of St. Magnus Martyr is to my mind one of the finest among
Wren’s interiors.» Eldsvådan började inte långt från denna kyrka,
som var den första att fatta eld. Således återkommer hos Eliot både
brandsymboliken och guldet från Wagners opera. Interiören i kyrkan är »Ionian white and gold», något som erinrar om hur kristendomen tidigt etablerade sig i den joniska delen av Romarriket. Formuleringen alluderar även på hur Johannes (Upp 1:11) vänder sig
till »de sju församlingarna i Efesus och Smyrna och Pergamus och
Tyatira och Sardes och Filadelfia och Laodicea» i Mindre Asien. Det
anförda avsnittet ur The Waste Land ingår i »III. The Fire Sermon»
(uppl 1971 s 139), vars rubrik alluderar på Siddhartha Gautama
(c548–483 f Kr), det vill säga Buddha, som i sin eldspredikan förkunnade att livet är en brand, som får näring av de tre grundfelen
begär, hat och förblindelse. I Henry Clarke Warrens engelska översättning (1896 s 352) lyder Buddhas svar på prästernas eller munkarnas fråga om varifrån elden i alla föremål, förnimmelser och medvetanden kommer: »With the fire of passion, say I, with the fire of
hatred, with the fire of infatuation; with birth, old age, death, sorrow, lamentation, misery, grief, and despair are they on fire.»
I »Söndagsfrid» förekommer formuleringarna »grammofoners hesa
gny» och »som en viskning», som är objektiva korrelat inte bara till
utanförskap, utan också till bedrövelse (sorrow), klagan (lamenta702
703
704
701
702
703
704
Se Rainey, The Annotated Waste Land, 2006, bilaga mellan s 74–75 (kartan).
Jfr Rainey, The Annotated Waste Land, 2006, s 110.
Jfr Rainey, The Annotated Waste Land, 2006, s 99.
Jfr Upp 7:14: »Dessa äro de som komma ur den stora bedrövelsen»
244
Själens palimpsest
tion), elände (misery), sorg (grief) och förtvivlan (despair), medan metaforerna »det jättelika mänskobålet» och »den ondskefulla drömmen göda» antyder en annalkande världsbrand. Liksom Buddha
anspelar Edfelt på de fem sinnena: »hesa gny», »viskning», »dån»
(hörsel), »pyr […] under rymdens källarhy» (känsel), »drank och
galla» (smak), »inpyrd skam» (lukt) och »dagens sken» (syn). Ett
avsnitt ur Buddhas predikan (s 352) lyder:
705
The ear is on fire; sounds are on fire; . . . the nose is on fire; odors are
on fire; . . . the tongue is on fire; tastes are on fire; . . . the body is on
fire; things tangible are on fire; . . . the mind is on fire; ideas are on
fire; . . . mind-consciousness is on fire; impressions received by the
mind are on fire; and whatever sensation, pleasant, unpleasant, or
indifferent, originates in dependence on impressions received by the
mind, that also is on fire.
Medan uttryck som »ondskefulla drömmen» och »svettas drank» i
andra och tredje strofen av »Söndagsfrid» korresponderar mot hat
och begär i Buddhas text, svarar formuleringarna »en gång vakna»
och »oerhörda dagens sken» i slutstrofen mot förblindelse:
När det vuxit och de en gång vakna,
skall där inte lämnas sten på sten.
— Skria skall Kassandra i den nakna,
grymma, oerhörda dagens sken.
Formuleringarna »grymma […] sken» erinrar samtidigt om »the
cruellest month» i The Waste Land (uppl 1971 s 135). Liksom Eliot
skildrar Edfelt det förflutna och framtiden på samma gång. Det sker
bland annat genom en allusion på Jesu förutsägelse av Jerusalems
förstörelse i evangeliet (Luk 21:6), där det heter: »Dagar skola
komma, då av allt detta som I nu sen icke skall lämnas sten på
sten, utan allt skall bliva nedbrutet.»
Formuleringen »allas krig mot alla» i sista strofen av »Söndagsfrid» alluderar på filosofen Thomas Hobbes (1588–1679), som under
706
Man associerar även till den tyska riksdagshusbranden den 27 februari 1933 och
till de efterföljande bokbålen, då nazisterna brände judisk litteratur och andra
böcker av författare som »besudlat det tyska språket». Se Bengt Liljegren, Adolf
Hitler, Lund 2008, s 191 f.
706
Jfr även »Det första hemmet» (Brännpunkter, 1996, s 39): »återstår nu inte sten på
sten».
705
III. Språkets utopi
245
inverkan av det engelska inbördeskriget beskriver människans tillvaro utanför samhället som ett »bellum omnium in omnes» {»allas
krig mot alla»} i skriften De cive {Om medborgaren} (1642, kap I:XII;
uppl 1983 s 96). Redan vid krigets utbrott 1640 flydde Hobbes till
Paris, eftersom han var rojalist. Under titeln Philosophicall Rudiments
Concerning Government and Society utkom De cive på engelska. Det
bevingade uttrycket lyder i sitt sammanhang (1983 s 49): »it cannot
be deny’d but that the naturall state of men, before they entr’d into
Society, was a meer War, and that not simply, but a War of all men,
against all men». I Hobbes’ skrift Leviathan (1651, kap XIII; uppl
1957 s 82), som är grunden för den politiska filosofin, finns en liknande formulering:
707
708
709
Hereby it is manifest, that during the time men live without a common power to keep them all in awe, they are in that condition which
is called war; and such a war, as is of every man, against every man.
»Söndagsfrid» skildrar således risken för det totala kriget i Europa.
Genom allusioner på Jerusalems och Trojas respektive undergång
(Kassandra var för övrigt syster till prins Paris, som rövade bort
Helena) blir den franska huvudstaden en motsvarighet till de antika
städerna, som främmande krigshärar raserade. Hos Eliot uttrycker
sibyllan (uppl 1971 s 133), tarotkortleken (s 136), siaren Tiresias
(s 140 f) och Themsendöttrarna (s 143) likaledes ett visionärt tema.
Edfelts formulering »Skria skall Kassandra» syftar även på de sirener, Réseau national d’alerte, som skulle varna den franska civilbefolkningen för flygbombningar, och som var en del av la défense pas710
I sin kontext lyder citatet: »negari non potest quin status hominum naturalis
antequam in societatem coiretur Bellum fuerit; neque hoc simpliciter, sed bellum
omnium in omnes» {»det kan inte förnekas att människans naturliga tillstånd, innan samhället bildades, var kriget, och detta inte i vanlig bemärkelse, utan allas
krig mot alla»}. Thomas Hobbes, De cive, uppl 1983, s 96.
708
Jfr Herakleitos, fragment 53, Die Fragmente der Vorsokratiker, Hermann Diels
(red), Berlin 1956, s 162: »Kriget är […] alltings konung»; Platon, »Lagarna», Skrifter, Bok 5, Stockholm 2008, 626, s 46: »Det som folk i allmänhet kallar fred är nämligen bara ett ord: i själva verket befinner sig alla stater enligt naturen i ständigt krig
utan krigsförklaring med alla andra.»
709
Jfr Job 40:20–28, 41:1–25: »Kan du draga upp Leviatan [krokodilen] med krok
[…]?» osv; se även Ps 74:14, 104:26, Jes 27:1. Samtidigt som Hobbes jämför staten
med ett bibliskt vidunder, säger han att samhällsfördraget är bättre än »allas krig
mot alla».
710
Erich Ludendorffs bok Der totale Krieg utkom 1935.
707
246
Själens palimpsest
sive {det passiva försvaret} i Frankrike under 1930-talet. Den trojanska sierskan, som förekommer både i Homeros’ epos Ιλιάς {Iliaden} och i Aischylos’ tragedi ἈγαTέTνων {Agamemnon}, försökte
enligt myten förvarna Trojas invånare om stadens och kung
Agamemnons undergång, utan att någon trodde henne. Grammofonernas klagande läte kommer på motsvarande sätt att övergå i
flygsirener.
Adjektivet »nakna» är i Edfelts dikt något av ett nyckelord, en så
kallad kryptologism, och man skulle — i enlighet med Sartres
(1943; uppl 1949 s 481) förklaring av den bibliska termen — kunna
knyta uttrycket till Första Moseboks berättelse om syndafallet (1
Mos 3:7: »de blevo varse att de voro nakna»), det vill säga en ångestfull insikt om att människans sanna väsen är »Ingenting». I
»Söndagsfrid» syftar »skam», »ärekränkt», »drank och galla» och
»nakna» på förnedring och ångest. Man kan även anknyta »den
nakna […] dagens sken» till pånyttfödelse, som är en central tankegång både i buddhismen och i kristendomen. Orden »Skria» och
»nakna» anknyter även till Shakespeares metaforik i Macbeth (I:7 v
21 ff), där häxornas spådom leder till huvudpersonens och Lady
Macbeths död: »And Pity, like a naked new-born babe, […] Shall
blow the horrid deed in every eye».
Manuskriptet daterar »Söndagsfrid» till den »21 aug. 1938», som
var en söndag. När Adolf Hitler söndagen den 13 mars bestämde att
Österrike skulle bli en del av Tyska riket genom Anschluß {annektering}, bröt han inte bara mot Versaillesfördraget, som Tyskland slutit med segrarmakterna Frankrike, Storbritannien och USA i en förort till Paris på dagen fem år efter skotten i Sarajevo söndagen den
28 juni 1914; han riskerade även ett nytt »allas krig mot alla». Sedan
Nazityskland visat stöd för sudettyskarnas krav på självstyre i
västra Tjeckoslovakien, ökade risken för storkrig ytterligare. Hur
samtiden såg på situationen framgår av Alf Henrikssons (1905–95)
sonett »Världens frågetecken», som Dagens Nyheter publicerade den
20 augusti 1938, dagen innan Edfelt skrev »Söndagsfrid»:
711
712
713
Nu säges: krigets oundviklighet
oss alla hotar och oss alla gäller.
711
712
713
Jfr Naert, Stilen i Vilhelm Ekelunds essayer och aforismer, 1949, s 310 f, 320 ff.
Søren Kierkegaard, »Enten — Eller», SV 2, Kjøbenhavn 1901, s 145.
Landgren, De fyra elementen, 1979, s 99.
III. Språkets utopi
247
Hur länge det kan dröja tills det smäller,
det är en sak som bara Hitler vet.
[…]
Han kan bevara freden åt sitt land
och sända kvinnor, barn och män i döden. —
Den dag han vill skall världen stå i brand.
Även Henrikson ställer således världsfreden mot en explosionseller brandrisk. Hitler blev den 2 augusti 1934 formellt rikspresident
med titeln Führer und Reichskanzler {Ledare och rikskansler} och den
4 februari 1938 även befälhavare över den tyska krigsmakten. Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlain ansåg att en eftergiftspolitik mot Tyskland kunde bevara världsfreden, en uppgörelse
som han vid hemkomsten från München den 30 september 1938
kallade för »peace for our time». Det skulle dock visa sig vara lugnet före stormen. Om stämningarna var uppåt i London, var känslorna desto svalare i Prag. I Barbro Alvings reportage (DN 2/10
1938) från den tjeckiska huvudstaden heter det:
714
Folket visar alltjämt den mest beundransvärda disciplin, men deras
ansikten äro präglade av den djupaste sorg jag någonsin sett. Allt
vad som förekom i Prags radio i går [den 30 september] kan sammanfattas som en enda kraftig vädjan från alla ledande personer till
folket att bibehålla lugnet. Och man följde maningen.
Dramatiska händelser i omvärlden skulle besanna samtidens oro.
Drunkning
Edfelt använder, liksom T S Eliot, en mångtydig symbolik för att
skildra undergång och pånyttfödelse.
Mesterton (1932 s 47) och andra teoretiker menar att raden
»Those are pearls that were his eyes» i av The Waste Land (v 48, 125;
uppl 1971 s 136, 138) alluderar på »Ariel[’s] song» i Shakespeares
715
716
Chamberlain, The Struggle for Peace, 1939, s 303.
Southam, A Student’s Guide to the Selected Poems of T. S. Eliot, 1994, s 150 f; Rainey,
The Annotated Waste Land, 2006, s 80 f.
716
Första gången inom parentes och med tillägget »Look!»
714
715
248
Själens palimpsest
The Tempest (I:2 v 399 ff), där luftanden försöker trösta prins Ferdinand, som tror att hans far har drunknat:
Full fathom five thy father lies;
Of his bones are coral made;
Those are pearls that were his eyes, […]
Sea-nymphs hourly ring his knell.
I »Återbördat» (VL s 73) heter det på liknande sätt: »Ögon stå upp
från döden!» Formuleringen alluderar även på evangeliet (Luk
24:46), där Jesus uppenbarar sig för lärjungarna och säger: »Det är
så skrivet, att Messias skulle lida och på tredje dagen uppstå från de
döda». Tematiken återkommer i »Havsäventyr» (VL s 63):
717
Vig dem till vila i vatten
djupt under djuphavsström,
gråe Sindbad vid ratten
här på ett hav av dröm.
Diktens alitterationer [v-], [dj-], assonanser av vokaler [i:], [u:], ['o:°] och alveolara konsonanter [l], [tr/dr], [r] samt rika rim ['rœm] bidrar till att skapa en välljudande helhet. Invokationen
»gråe Sindbad vid ratten» har en motsvarighet i T S Eliots
»IV. Death by Water» (v 312 ff; uppl 1971 s 142): »Gentile or Jew/ O
you who turn the wheel and look to windward,/ Consider Phlebas,
who was once handsome and tall as you.»
»Requiem för drunknade» (SR s 45) gestaltar på liknande sätt ett
erotiskt motiv:
718
719
De vaggas i en skreva
av djupens skymningsland.
— Slut deras ögon! Treva,
du dyningsblinda hand!
All ångest och beväpning
för alltid de lagt av.
— Så väv dem dok och svepning
av vatten, vida hav!
Jfr Jes 26:14: »De döda få icke liv igen, skuggorna stå ej åter upp».
Man uttalar en alveolar fon genom att föra tungan mot tandköttet vid framtändernas fäste.
719
Jfr Malmström, Takt, rytm och rim i svensk vers, 1980, s 27.
717
718
III. Språkets utopi
249
De själasörjande måsarna i Edfelts dikt har en motsvarighet i T S
Eliots skildring av den drunknade sjömannen, som inte längre kan
höra »the cry of gulls» (v 312 f; uppl 1971 s 143). Apostroferingen av
havet i »Requiem för drunknade» (»Slut deras ögon», »Treva», »väv
dem», »Bered dem») och i »Havsäventyr (»Vig dem till vila») alluderar på den romersk-katolska kyrkans begravningsmässa, där det
heter: »Requiem æternamdona eis, Domine;/ et lux perpetua luceat
eis.» Alitterationen av konsonanter (»vaggas», »beväpning», »väv»,
»vatten», »vida») och vokaler (»ångest», »ögon», »alltid»), assonanser (»djupens», »Slut») samt rika rim (»skreva» — »Treva»; »beväpning» — »svepning») framhäver rytmen i Edfelts dikt.
Årstider
Edfelt anknyter ofta till årstidscykeln, samtidigt som omgivningen
blir ett själslandskap.
»Numen adest» (HM s 65) speglar tidsläget:
Köld trängde till varje tåga
och höljde med isblommor själens
förklarade fönster; i låga
kvarter blev vår tillvaro trälens.
En liknande metaforik förekommer i »Vintern är lång» (VL s 5), som
skildrar Sveriges brist på engagemang i världspolitiken: »Isblommorna på själens ruta flockas./ Och ett är visst: att det är svårt att
dö.» Dikten alluderar på Karin Boyes dikt »Ja visst gör det ont»
(1935 s 16), där det heter: »Varför skulle all vår heta längtan/ bindas
i det frusna bitterbleka?» Förebilden är dock inte denna text, utan
Boyes och Erik Mestertons tolkning av Eliots »Det öde landet», som
Spektrum publicerade i februarinumret 1932 (årg 2, nr 2, s 25):
April är grymmast av månaderna — driver
syrener fram ur de döda markerna, blandar
begär och minne, kittlar
dova rötter med vårregn.
Vintern höll oss varma, svepte
jorden i glömska och snö, gömde
en droppe liv i torra lökar.
250
Själens palimpsest
»Återbördat» (VL s 73) använder metaforik, transitiva verb och
versbindning (»väcker/minnet») på ett sätt som erinrar om Eliot:
720
721
Grymma april, som väcker
minnet av sår, som blev ärr,
plundrar doket, som täcker,
öppnar det gångnas spärr!
Skuggorna skylde blottor;
månsken och snö var vårt jag.
Vesslor, ormar, råttor
blinka mot ljuset i dag.
Till skillnad från The Waste Land fogar Edfelt bilden av själen till en
psykoanalytisk traumateori, som innebär att det förflutna upprepar
sig — något som också gäller årstiderna. Man kan även jämföra metaforiken i formuleringen »Snöskorpan höljer slemmiga kanaler,/
där katter dränkts och råttor snaskat kring» i »Vintern är lång» med
The Waste Land (v 187 f, 190; 1971 s 140), där det heter: »A rat crept
softly through the vegetation/ Dragging its slimy belly on the bank
[…] On a winter evening round behind the gashouse». Överensstämmelsen gäller snöns skylande förmåga, djur- och vattenmetaforiken samt ordvalet (»slimy» — »slemmiga», »rat» — »råttor»). Manuskriptet daterar »Återbördat» till den »14 april 37», det vill säga
det datum som socialisterna i Spanien räknade som andra republikens årsdag efter att kung Alfons XIII hade lämnat landet den 14
april 1931. Fredagen den 8 januari 1937 hade rapporter om att Per
Meurlings bror, Olle, stupat i spanska inbördeskriget nått Sverige,
722
723
724
Märk hur utplaceringen av substantiv (»April» … »Lilacs» … »Memory» …
»Winter» … »Earth»; »rain» … »tubers») och verb (»breeding» … »mixing» …
»stirring» … »covering» … »feeding») fyller samma funktion som fonetiska rim.
721
Jfr Landgren, 1979, s 114 f.
722
Jfr Eliots The Waste Land och Robert Frosts (1874–1963) dikt »October», A Boy’s
Will, 1915, s 58, där det heter: »O hushed October morning mild,/ Thy leaves have
ripened to the fall;/ Tomorrow’s wind, if it be wild,/ Should waste them all.» Eliot
skildrar april på samma sätt. Jfr även Percy Bysshe Shelleys (1792–1822) »Ode to
the West Wind», uppl 1918, s 102: »O wild West Wind, thou breath of Autumn’s
being,/ Thou, from whose unseen presence the leaves dead/ Are driven, like
ghosts from an enchanter fleeing». Liksom Shelley apostroferar västanvinden,
vänder sig Frost till oktobermorgonen. Notera även ordvalet (Shelley: »wild West
Wind» — Frost: »wind, if it be wild»).
723
Landgren, De fyra elementen, 1979, s 99.
724
Lars Gyllenhaal & Lennart Westberg, Svenskar i krig 1914–1945, Lund 2004,
s 111 f.
720
III. Språkets utopi
251
och kanske är det denna händelse, som Edfelt skildrar i andra strofen av »Återbördat»:
Gest, tom åtbörd, dött mummel
var vår barmhärtiga lott.
Över oss restes ett kummel,
tungt och novembergrått.
Hjärtlösa, skrattande månad,
då i sitt dödskvarter
grymt på sitt armod rånad
själen vaknar och ser!
Dikten alluderar både på den tomma graven och på kung Herodes’
massaker på spädbarn i evangelierna (Matt 28:1 ff, Luk 2:1–20):
»Kval, som vi en gång mördat,/ ligger där pånyttfött.» Allusionerna
på jul och påsk anknyter till årstidscykeln: »Grymma april […]
novembergrått […]». Edfelt utgår även från Eliots »The Hollow
Men» (1925; uppl 1967 s 77), som handlar om förlusten av framtidstro i Versaillesfredens Europa: »Shape without form, shade without
colour,/ Paralysed force, gesture without motion». »Återbördat»
skildrar på liknande sätt diffusa skuggor (»månsken och snö var
vårt jag») och meningslösa gester (»tom åtbörd, dött mummel»).
Sverige hade i augusti 1936 anslutit sig till en internationell överenskommelse om nonintervention i spanska inbördeskriget. Både
att resa och att rekrytera var förbjudet. Trots detta anslöt sig många
utlänningar till andra republikens antifascistiska armé. Efter att ha
diskuterat saken med sin bror tog teologistudenten Olle Meurling
den 27 november 1936 kvällståget till Frankrike med endast biljett
och hundra kronor på fickan. Han stupade den 20 december 1936
vid Boadilla del Monte i närheten av Madrid, där man senare fann
kroppen. Den norska korrespondenten Lise Lindbæk (1905–61)
skriver i boken Bataljon Thälmann {Internationella brigaden} att
Meurling var en av de första skandinaverna att ansluta sig till La
725
726
727
Jfr Lise Lindbæk, Bataljon Thälmann, Oslo 1938, s 85: »Uppsala-studenten Olle
Meurling, som litt ut i desember støtte til bataljonen, skriver om opholdet her: […]
’Jag ligger nedanför en underbar gobeläng som föreställer Jesus inför Pilatus.’»
726
Per Meurling, Den blodiga arenan: En bok om det spanska inbördeskriget, Stockholm
1937, s 182.
727
Jfr Sixten Rogeby, De stupade för Spaniens demokrati, Stockholm 1977, s 37; Bertil
Lundvik, Solidaritet och partitaktik, 1980, s 202.
725
252
Själens palimpsest
Brigadas Internacionales {de internationella styrkorna}. Enligt Lindbæk (1938 s 200) väckte hans död stor uppmärksamhet:
728
Budskapet om Olle Meurlings død virket meget starkt i Sverige. Ikke
bare skrev aviser av alle retninger minneord om ham, men det blev
også holdt store møter for Spania-kampen i hans navn. Minnesfonden i Uppsala blev arrangert i felleskap av kommunister, sosialdemokrater, sosialister og syndikalister.
Under värnplikten hade Meurling fått utbildning som kulspruteskytt i armén, och de första dagarna i Albacete fungerade han som
instruktör för andra soldater. Han hade varit i den så kallade
Thälmann-bataljonen endast några veckor, när han anmälde sig
som frivillig till framryckning mot fascisternas ställningar, skriver
Lindbæk (1938 s 199):
729
730
Da det blev søkt frivillige till støttropper, meldte han sig straks. Hans
kompanisjef Walter forteller at han frarådet hem å gå ut: »Det er nesten ensbetydende med selvmord,» sa han. Olle Meurling innvendte
at nettop i en slik situasjon måtte de politisk ansvarsbevisste kamerater gå i spissen, og da kunde ikke Walter holde ham tilbake. Hans lik
blev funnet få dager efter, og han ligger begravd i grav nr. 7 på de internasjonale brigaders kirkegård i Fuencarral. Lenge stod det bare en
liten marmorplate og ordet: »Schwede» på graven hans, men da jeg
gjorde brigadens hovedkvarter opmerksom på hvem han var, lovte
de å sette en plate med hans navn.
Franco lät senare rasera denna begravningsplats, men kyrkogården
finns kvar i en förort till Madrid. Per Meurling skildrar broderns
öde i boken Den blodiga arenan (1937 s 185):
731
Lise Lindbæk, Bataljon Thälmann, Oslo 1938, s 199; Jfr Rogeby, De stupade för
Spaniens demokrati, 1977, s 40; Gyllenhaal & Westberg, Svenskar i krig 1914–1945,
2004, s 108.
729
Gyllenhaal & Westberg, Svenskar i krig 1914–1945, 2004, s 111.
730
Thälmann-bataljonen, som var en underavdelning inom de internationella brigaderna, fick sitt namn efter den fängslade tyske kommunistledaren Ernst Thälmann (1886–1944). Bataljonen deltog i försvaret av Madrid och bestod av ca 1 500
soldater, huvudsakligen tyskar, österrikare, schweizare och skandinaver. Se Lise
Lindbæk, Internationella brigaden: Skriven på officiellt uppdrag av 11. brigadens
Thälmannbataljon, Stockholm 1939, s 15 f.
731
Gyllenhaal & Westberg, Svenskar i krig 1914–1945, 2004, s 157.
728
III. Språkets utopi
253
Den 21[!] december gick Thälmansbataljonen [sic] till anfall med
fällda bajonetter mot fiendens ställningar vid Casa de Campo. Den
möttes av en förödande kulspruteeld. Bland de första, som stupade,
längst fram i têten, var Olle Meurling. En explosiv kula träffade honom. Han föll omkull för att aldrig resa sig mera, en skrattande,
munter pojke, som älskade livet. Men hans kamrater fortsatte framåt
och slogo fascisterna.
Bertil Lundvik (1980 s 129) framhåller att striderna var blodiga i La
Brigadas Internacionales, som var förtrupp och stormstyrka. »Detta
avspeglar sig också bland de svenska frivilliga», menar forskaren.
»Mellan 129 och 177 personer stupade eller försvann i Spanien.»
Även »Skymningsfolk (VL s 100) tycks handlar om Europa efter
Versaillefreden:
Här är ej bebådelsens extas,
stridsfanfarer och förklaringsberg
— men en liknöjt mumlad sällskapsfras,
fadd och haltlös, grå och utan märg.
Skuggan av en skugga är vår tolk;
multnad svepning, vittrande kvarter,
mullvadsgångar passa skymningsfolk,
som på väg mot Löftet segnat ner.
T S Eliots »Shape without form, shade without colour» och »gesture
without motion» i »The Hollow Men» (1925; uppl 1967 s 77) blir hos
Edfelt: »fadd och haltlös, grå utan märg.//Skuggan av en skugga»
och »liknöjt mumlad sällskapsfras». En liknande tematik förekommer i »Våroffer» (SR s 17), som apostroferar lövsprickningen:
Död och uppståndelse du parar samman.
Gräs väcker du ur vintervit narkos.
Du sveper örtens rot i vällustflamman […].
Fränt häktar du förmultning vid förvandling:
grå fjolårsminnen, nya körtlars sång.
Grammatik och ordval erinrar om transitiva verb och formuleringen
»Memory and desire» i Eliots The Waste Land (v 3; uppl 1971 s 135).
254
Själens palimpsest
Cirkelstruktur
Cirkelkompositionen är ytterligare en struktur som hos Edfelt
överensstämmer med T S Eliot.
Föreställningen att tiden är ett cykliskt förlopp går i västerländsk
tradition tillbaka på Herakleitos (c500 f Kr), som uppfattade förändringen som en grundläggande princip. Utom för Eliot har den grekiske filosofen sannolikt haft betydelse för Nietzsches »ewige Wiederkehr des Gleichen» {»eviga återkomst»} i Ecce Homo {Se människan} (1888; GW 6:3 s 333; övers 1923 s 11):
732
733
Die Grundconception des Werks, der Ewige-Wiederkunfts-Gedanke,
diese höchste Formel der Bejahung, die überhaupt erreicht werden
kann —, gehört in den August des Jahres 1881: er ist auf ein Blatt
hingeworfen, mit der Unterschrift: «6000 Fuss jenseits von Mensch
und Zeit». Ich gieng an jenem Tage am See von Silvaplana durch die
Wälder; bei einem mächtigen pyramidal aufgethürmten Block
unweit Surlei machte ich Halt. Da kam mir dieser Gendanke.
{Verkets grundkonception, den eviga återkomsttanken, denna högsta
formel för bejakelse, som över huvud kan uppnås —, stammar från
augusti år 1881: den är nedkastad på ett pappersblad med underskrift: »6000 fot på andra sidan om människa och tid.» Jag gick den
dagen vid Silvaplanas sjö genom skogarna; vid ett mäktigt pyramidalt upptornat klippblock nära Surlei gjorde jag halt. Där fick jag
denna tanke.}
Edfelts formulering »All vilja till makt förkunnar,/ att livets väsen
är strid» i »Källan I» (SR s 97) alluderar på Nietzsches devis »Wille
zur Macht» {»vilja till makt»}, men allusionen inbegriper även
Herakleitos’ uppfattning om kriget som »alltings fader, alltings konung» (Diels’ fragment 53; uppl 1956 s 162). Möjligen anknyter den
svenske skalden även till Alfred Adler (1870–1937), som ansåg att
734
735
Jfr Douglas R Hofstadter, Gödel, Escher, Bach: An Eternal Golden Braid, New York
1979, passim.
733
Se Matthiessen, The Achievement of T. S. Eliot, 1958, s 183 f, 190, 195.
734
Wille zur Macht är även rubriken på en skrift som Heinrich Köselitz samt Ernst
och August Horneffer redigerade tillsammans med filosofens syster, Elisabeth
Förster-Nietzsche, och 1901 gav ut i Friedrich Nietzsches namn.
735
Jfr Landquist, »Psykologerna och tiden», BLM årg 3 (1934), nr 7, s 44: »Men han
[Jung] är dock näst Freud och Adler den psykoanalytiska forskningens främsta
författare, och han har ett och annat eget av stort intresse att säga.»
732
III. Språkets utopi
255
maktsträvan är grundläggande hos människan. »Källan I» anspelar
samtidigt, enligt Landgren (1979 s 132), på nazistpropagandan, mot
vilken dikten ställer »vattnets och ljusets milda, men i längden oövervinnerliga, elementära makter». I »Poeten och samtiden» (1941
s 60) uttrycker Edfelt likaledes avsky för »den horribla världsåsikt,
som teoretiskt inspirerats av profeter, dem man karikerat, propagandaförenklat eller missförstått».
736
737
Individen och kollektivet
Den sökande människan anknyter i Edfelts lyrik till ett outsiderperspektiv, som erinrar om Dantes pilgrim.
»I förbigående 1–2» (AU s 30 ff) består av två delar, där den
första dikten skildrar en politisk demonstration:
738
Jag gick förbi en mänskoflock med röda
banér och hörde flocken vitt och brett
förtälja fabler utan synbar möda
om någon fri och lycklig framtidsätt.
En ropade mig eldfängt an och sade:
Var med oss eller mot oss! Tag parti!
Förvånad över vilken vikt han lade
vid pro och contra, gick jag tyst förbi.
För den, som aldrig nämnvärt känt sig hemma
hos Per och Pål, var det en muntration
att höra utopier och den stämma,
som ropade i fördragsam ton…
Uttrycket »Per och Pål» är en kliché, som syftar på apostlarna
Petrus och Paulus, men som hos Edfelt snarare alluderar på Per
Albin Hanssons (1885–1946) vision om folkhemmet.
739
740
Edfelt nämner den österrikiske psykologen i ett brev till Hjalmar Bergman från
1926. Se Bergman, Brev, 4, 2014, s 235.
737
Landgren nämner dock inte Herakleitos i detta sammanhang.
738
Jfr Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 152 f.
739
’Per och Pål’ kan man även anknyta till Gustaf Frödings dikt »Idealet», Nya Dikter, 1894 s 129: »Idealet är här, idealet är där,/ idealet är likt sankte Pål, sankte Pär,/
idealet är svart, idealet är hvitt» osv. Sammanställningen av dessa båda egennamn
förekommer även hos Ola Hansson, som i en essä om Paul Bourget (1886) skriver
att »Det är ett enda oändligt moraliserande, i böckerna och pressen, ett hopande av
736
256
Själens palimpsest
Den socialdemokratiske partiledaren, som var Per Albin med
svenska folket, lanserade begreppet folkhem vid en riksdagsdebatt
den 18 januari 1928. Slagordets syfte var att skapa medborgaranda
såsom ett alternativ till det rådande klassamhället. Uttrycket »Per
och Pål» förekommer även i den romersk-katolska syndabekännelsen, Confiteor {Jag bekänner}. Den liturgiska texten använder både
antites, som är en sammanställning av kontrasterande begrepp, och
anafor, som är en upprepning av ord och fraser. Sådana stilfigurer
förekommer även i »I förbigående 2» (AU s 31):
741
742
743
Jag såg en annan flock, som också hade
standar i rött, men trots att Eld och Blod
var deras fältrop, mjukt ljöd allt de sade.
De sjöngo milt, om ock med frejdigt mod.
De talade om främlingskap på jorden.
De hade mera himmelskt perspektiv.
De ställde ljusa horoskop, men orden,
som fälldes, gällde inte detta liv.
De gällde något Eden bortom tiden
och segrar inför himmelsk tribunal.
Per- och Pål-resonemang och tantmässiga moralkakor». Idem, »Paul Bourget»,
Litterära silhuetter och Materialismen i skönlitteraturen, SS 2, Stockholm 1920, not till
s 176. »Pål och Per» är även rubriken på en novell av August Strindberg, SS 11,
Stockholm 1923, s 264–294.
740
Holm, Bevingade ord och talesätt, 1989, s 219, sub verbum »Per och Pål».
741
Se Holm, 1989, s 74, sub verbum »folkhem»: »känt bl.a. genom Per Albin Hanssons ord i remissdebatten 18 jan. 1928: Det måste en gång bli så, att klassamhället
Sverige avlöses av folkhemmet Sverige.»
742
Sten O Karlsson, Det intelligenta samhället: En omtolkning av den socialdemokratiska
idéhistorien, Stockholm 2001, s 460 ff.
743
Det latinska texten lyder: »Confiteor Deo omnipotenti,/ beatae Mariae semper
Virgini,/ beato Michaeli Archangelo,/ beato Joanni Baptistae,/ sanctis Apostolis
Petro et Paulo,/ omnibus Sanctis, et tibi, pater:/ quia peccavi/ nimis cogitatione,
verbo et opere:/ mea culpa,/ mea culpa,/ mea maxima culpa./ Ideo precor beatam
Mariam/ semper Virginem,/ beatum Michaelem Archangelum,/ beatum Joannem
Baptistam,/ sanctos Apostolos Petrum et Paulum,/ omnes Sanctos, et te, pater,/
orare pro me ad Dominum Deum nostrum.» {Jag bekänner för den allsmäktige
Guden,/ den välsignade, alltid rena Jungfrun Maria,/ den välsignade ärkeängeln
Mikael,/ den välsignade Johannes döparen,/ de heliga apostlarna Petrus och Paulus,/ alla helgon och dig, fader,/ att jag mycket syndat,/ i tankar, ord och gärningar,/ genom min skuld,/ genom min skuld,/ genom min alltför stora skuld./ Därför
beder jag den välsignade,/ alltid rena Jungfrun Maria,/ den välsignade ärkeängeln
Mikael,/ den välsignade Johannes döparen,/ de heliga apostlarna Petrus och Paulus,/ alla helgon, och dig, fader,/ att bedja för mig till Herren vår Gud.} Citat efter
Oremus, 1930, s 28 f.
III. Språkets utopi
257
Och deras sång om den celesta friden
blev mig, som föga hoppas, kvalm och kval.
Diktens beskrivning av socialdemokraternas och Frälsningsarméns
retorik jämställer politik med kristen förkunnelse: »Eld och Blod/
var deras fältrop». Texten »BLOD & ELD» står i en gul stjärna på
den frikyrkliga organisationens röda fana, som man började använda 1878. Enckell (1960 s 19 f) hävdar att dikten har en infernoton, där det »drömartade och avståndspräglade» erinrar om hur
Vergilius ledsagar pilgrimen genom helvetet. S[ven] C[asper] Bring
var vid denna tid aktuell med sin reviderade översättning av Dantes
La Commedia {Den gudomliga komedin}. Ett avsnitt ur »Inferno»
(III:52 ff), som T S Eliot parafraserar i The Waste Land {Det öde landet}, lyder:
744
745
E io, che riguardai, vidi una ’nsegna
]che girando correva tanto ratta,
]che d’ogne posa mi parea indegna;
e dietro le venìa sì lunga tratta
]di gente, ch’i’ non averei creduto
]che morte tanta n’avesse disfatta.
{Då jag gav akt, fick nu jag se en fana
som ständigt svängde om, och hastigt rände
åstad, som hade ej den lov att vila.
Och efter denna kom en mänskoskara,
så lång att ej jag nånsin skulle tänkt mig
att döden hade nedgjort sådant antal.}
Pilgrimen möter sedan ytterligare en hop människor, som står på
andra sidan Acheron (III:70 f): »E poi ch’a riguardar oltre mi diedi,]/
vidi genti a la riva d’un gran fiume[…].» {»När så min blick flög
längre bortåt, såg jag/ en väldig flod. På stranden sågs en folkhop.»} Enligt von Seth (1951 s 464) finns vissa överensstämmelser
mellan »I förbigående 1–2», som Edfelt sände till Hjalmar Bergman
den 20 maj 1930, och Gullbergs dikt »Hamlet 1932» (1932 s 30), som
Formuleringen och färgerna symboliserar Jesu försoningsblod och den helige
Andes eld. Jfr 1 Joh 1:7: »Men om vi vandra i ljuset, såsom han är i ljuset, så hava vi
gemenskap med varandra, och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd.»
745
T S Eliot, The Waste Land, 1971, s 136, v 63: »I had not thought death had undone
so many.»
744
258
Själens palimpsest
studenttidningen Lundagård publicerade den 7 mars 1930. Båda dikterna drar en parallell mellan kristen och politisk förkunnelse. Forskaren nämner dock inte det gemensamma versmåttet (femtaktig
jamb) eller den likartade rimflätningen (Gullberg: AbAbb, Edfelt:
AbAb). Hos Gullberg heter det:
Jag ser en trupp med sönderskjuten fana,
den går från tidevarv till tidevarv...
Vad är det för ett ljust fata morgana,
som lockat er att lämna plog och harv?
Vad väntar ni väl bortom skyn för arv?
Jag måste kanske om mig själv berätta,
att jag förstår att tiden är ur led.
Men jag kan inte vrida den tillrätta.
Jag önskar blott få sköta mitt i fred.
Det hindrar ni med era rop: följ med!
[...]
Jag är betänksam mot att äventyra
mitt namn i denna angelägenhet,
om vilken jag i grunden föga vet.
— Det förehöll jag dem, men till min häpnad
fick jag trots detta inte annat svar
än samma order att gå in beväpnad
i truppen som gick tyst förbi och bar,
märkt med Tro, Hopp och Kärlek, sitt standar.
von Seth (1951 s 464) menar att den tematiska likheten beror på att
1930-talet »var en organisationsmässigt febril tid för det socialdemokratiska partiet» och att detta fick genomslag i medierna. Det
förklarar dock inte andra överensstämmelser, såsom versmått och
rimflätning. Gullbergs dikt består, i motsats till Edfelts text, av en
lång monolog, som anknyter både till »Hamlet» i rubriken och till
den femtaktiga jamben, som var Shakespeares versmått.
»Student 23» (HM s 15) beklagar att ungdomsårens drömmar
övergick i åtstramningspolitik och arbetslöshet. Underrubriken »Litania» avser en klagovisa, som prästen framför i växelsång med församlingen:
Det hopp vi hyste, var från början bräckligt.
Man gjorde kol på det. Ukasen löd:
III. Språkets utopi
259
»Av skådespel få herrarna tillräckligt
— men ej av bröd.»
»Ukas» (указ) är ett ord av ryskt ursprung, som betyder ’påbud från
tsaren’, det vill säga en statlig förordning. Enligt Lagerroth (1993
s 166) är det uppenbart att dikten alluderar på Erich Kästners självbiografiska dikt »Jahrgang 1899», som Edfelt översatte för antologin
Från till George till Kästner (1934). De unga, som har blivit desillusionerade av första världskrigets många dödsoffer, är tema även i
Ernest Hemingways (1899–1961) romaner The Sun Also Rises {Och
solen har sin gång} (1926) och A Farewell to Arms {Farväl till vapnen}
(1929).
Edfelt ställer, liksom Eliot och Pound, individen mot kollektivet.
Jaget ser »en mänskoflock» i »I förbigående 1–2» (AU s 30); »herrpubliken» bjuder upp »en fattig flicka» i »Vad ska en fattig flicka
göra?» (HM s 21); »den trötte pianisten» iakttar »råttorna på denna
scen» i »I denna natt» (ID s 5); och det ensamma jaget möter överhetens barbari i »Se människan…» (VL s 50). I anslutning till The
Waste Land (v 39, 48, 52, 65, 82, 125, 138, 215; uppl 1971 s 136 ff) är
ögon och seende centrala motiv i sistnämnda dikt, som handlar om
hur tyskarna deporterade judar under 1930-talet:
Människospillra, hur kan du blomma
här i en vildmarks barbari?
— Oidipus’ ögonhålor stå tomma.
Ännu ljuder Iokastes skri.
»Människospillra», »marmorbrottsmöda» och »fångtransport» erinrar om Pounds invokation av fåtalet i dikten »The Rest» (1913;
uppl 1952 s 101):
746
747
O helpless few in my country,
O remnant enslaved!
[…]
Edfelt översatte Pound i boken Tolkningar av tysk, engelsk och amerikansk lyrik,
Stockholm 1940. Redan 1930 nämner han den amerikanske modernisten i »Svensk
lyrik» i Ord och Bild, årg 39 (1930), s 175.
747
Jfr Edfelts »The rest is silence» (HM s 61), som skildrar det tysta kollektivet: »Och
möta vi annat än lystnad,/ ja, kunna vi annat än djävulskap se,/ förstummas vi. —
Resten är tystnad.»
746
260
Själens palimpsest
Lovers of beauty, starved,
Thwarted with systems,
Helpless against the control;
[…]
You of the finer sense,
Broken against false knowledge,
You who can know at first hand,
Hated, shut in, mistrusted:
Take thought:
I have weathered the storm,
I have beaten out my exile.
Pound publicerade samma år »In a Station of the Metro» (1913; uppl
1952 s 119), som liknar människor vid blomblad på en gren:
The apparition of these faces in the crowd;
Petals on a wet, black bough.
Jaget i »Se människan…» undrar hur en minoritet kan »blomma/
här i en vildmarks barbari».
Notisstil
Formen i Edfelts lyrik anknyter både till mediernas kortfattade telegramstil och till en modernistisk diskurs.
»Purgatorium I–VII» (ID s 9 ff), som huvudsakligen tillkom
1935, anknyter till flera dagsaktuella ämnen. I diktsviten förekommer namn på geografiska plater och egennamn med utländsk anknytning, såsom »Sonja» (Ryssland), »Joel» (England, USA) och
»Gordon» (England, USA) i »Purgatorium IV» (ID s 17):
748
749
Frid åt Sonja, gammal schasad sköka,
som gick trottoarmil för en slant.
Frid åt Joel, faktorn, som fick kröka
rygg hos Gordon, vapenfabrikant.
Jfr Landgren, De fyra elementen, 1979, s 63: »Redan i inledningsdikten [»Purgatorium I»] ställs sålunda till synes disparata episoder av notiskraktär samman som på
en dagstidnings nyhetssidor […] — en teknik vars möjlighet demonstrerats av
Sjöberg i bl. a. ’Konferensman’.»
749
Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 202.
748
III. Språkets utopi
261
Joel förekommer även i Gamla testamentet, där det heter (Joel 1:15):
Ve oss, vilken dag!
ty HERRENS dag är nära,
och såsom våld från den Allsvåldige kommer den.
Profeten (Joel 1:1 ff, 2:1 ff) berättar om gräshoppssvärmar och torka,
som förebådar invasionen av »ett mäktigt folk ordnat till strid». Det
ligger nära till hands att jämföra med 1930-talets ekonomiska depression och Tysklands militära upprustning. Även allusionerna på
Goethes vädjan om »mehr Licht» {»mera ljus»} på dödsbädden och
Jesajas fridsprofetia (Jes 9:2: »Det folk som vandrar i mörkret skall se
ett stort ljus») i »Purgatorium IV» speglar situationen i Tyskland
(»ett bildat hus»), där delar av befolkningen ansåg sig vara en
härskarras:
750
751
Hand i hår och kniv på strupe — herre,
mörk är vägen. Törs man be om ljus?
— Frid åt alla dem, som haft det värre,
än man anar i ett bildat hus.
Afrikanska djur såsom lejon, gam och hyena förekommer i »Purgatorium I» och »Purgatorium II» (ID s 15). Dikten alluderar även på
uttrycket »Paris vaut bien une messe» {»Paris är värt en mässa»},
som Henrik IV av Frankrike lär ha yttrat när konverterade till katolicismen inför kröningen 1594:
Lejonet har sönderslitit hjorten;
stadd på spaning efter as är gamen.
Dolk och gift är lösen här på orten,
där vi korsfäst mer än en lekamen.
I Marseille har sålts en minderårig
till bordell — ack, hon är värd en mässa! —
och en rånad sjöman ligger sårig
på ett unket lokus i Odessa.
Se Holm, Bevingade ord, 1989, s 175, sub verbum »ljus».
Jfr John Lukacs, June 1941: Hitler and Stalin, s 45: »The Germans whom Hitler
inherited were the most educated people in the world.»
750
751
262
Själens palimpsest
Italiens statschef Benito Mussolini hade, trots sin ateistiska övertygelse, tillsammans med påve Pius XI (Damiano Achille Ratti, 1857–
1939) den 11 januari 1929 undertecknat Lateranfördraget, som gav
påvemakten suveränitet över 44 hektar kring Peterskyrkan och Vatikanen. Pius XI svarade även för ett avtal, Reichskonkordat {Rikskonkordat}, som reglerade relationerna mellan romersk-katolska kyrkan och tyska staten, och som kardinal Eugenio Pacelli (1876–58),
sedermera Pius XII, undertecknade i Rom den 20 juli 1933.
752
753
754
❦
EDFELT ANKNYTER i detta sammanhang inte bara till massmedierna,
utan även till populärkultur och schlager.
»Vad ska en fattig flicka göra?» (HM s 21) är, enligt Pohl (1969
s 217), en dikt som tillkommit under intryck av Erich Kästners Neue
Sachlichkeit {nya saklighet}. Temat är den stora depression, som i
USA och Europa ledde till massarbetslöshet med ett toppår 1932.
Dikten blandar högt och lågt, talspråk och främmande tungomål,
såsom de tyska formuleringarna »So ist das Leben» {»Sådant är livet»} och »Das gibt’s nur einmal» {»Det händer bara en gång»} och
det latinska ordet »votum» {»röst vid votering»}. Den första frasen
betyder att man har otur. Detta är även namnet på teaterpjäsen König Nicolo oder So ist das Leben {Kung Nicolo eller Sånt är livet} (1902)
av Frank Wedekind (1864–1918), som i sin dramatik brukade kritisera borgerliga attityder. Wedekinds båda dramer Erdgeist {Jordande}
755
756
Se Hägg, Mussolini, 2008, s 163 ff.
Se Kershaw, Hitler 1889–1936: Hubris, 1998, s 487: »Less than a week before,
[Franz von Papen] had initialled on behalf of the Reich Government the Reich Concordat with the Vatican which he himself had done so much to bring about. The
Concordat would be signed among great pomp and circumstance in Rome on 20
July.»
754
Kershaw, 1998, s 487 f: »Even serious continued harassment once the Concordat
had been signed did not deter the Vatican from agreeing to its ratification on 10
September. Hitler himself had laid great store on a Concordat from the beginning
of his Chancellorship, primarily with a view to eliminating any role for ’political
Catholicism’ in Germany.»
755
Pohl, »Johannes Edfelt som tidsdiktare», 1969, s 217: »Kästnerimitationen ’Vad
ska en fattig flicka göra?’ får genom den illusionslösa, realistiska bild den ger av en
sida av mellankrigsårens sociala verklighet räknas till de direkt samtidsskildrande
dikterna.»
756
Se Atlas över mänsklighetens historia, Stockholm 1991, s 258 f.
752
753
III. Språkets utopi
263
(1895) och Die Büchse der Pandora {Pandoras ask} (1904) handlar om
en ung dansös, som gör karriär genom att umgås med rika män,
men som till sist blir prostituerad och fattig. Edfelts dikt alluderar
även på schlagern »Va sjutton ska en fattig flicka göra?» med text
av Fritz Gustaf [Sundelöf] (1895–1974) och musik av signaturen
Fred Winter [Sten Njurling] (1892–1945). »Karlar det är bara pack
såväl i kavaj som frack» heter det i sången, som nothäftet beskriver
som en »Quick-step, foxtrot» (1933 s 14). Samtidigt som Edfelt förmedlar något av hypogrammets ironi, finns här ett allvarsamt tonläge i anslutning till problem som arbetslöshet och prostitution.
»Principal» är ett fornsvenskt ord, som kan betyda både ’arbetsgivare’ och ’huvudstämma på en orgel’. Innehållet liknar delvis sagan
om askungen:
757
Vad sjutton ska en fattig flicka göra,
när hon fått respass av sin principal?
— Jo, hon ska resolut tillintetgöra
sin skräck och klä sig fin och gå på bal.
Charles Perrault (1628–1723) skildrar Cendrillon {Askungen} i Histoires ou contes du temps passé, avec des moralités: Contes de ma mère
l’Oye {Gåsmors sagor} (1697). I Jacob (1785–1863) och Wilhelm
Grimms (1786–1859) bearbetade version i Kinder- und Hausmärchen
{Barn- och hussagor} är Aschenputtel den föraktade styvdottern, som
med hjälp av sin skönhet och en god fe vinner prinsen och kungariket. Motivet ligger även till grund för en opera av Gioacchini Rossini (1792–1868) och en balett av Sergej Prokofjev (1891–1953).
Manuskriptet daterar »Vad ska en fattig flicka göra?» till den 8
januari 1933. Samma söndag publicerade Dagens Nyheter högst upp
på första sidan en artikel med rubriken: »Nätt över svältgränsen,
758
759
Jfr även Viktor Rydbergs tolkning Faust: Sorgespel af Goethe, Andra genomsedda
upplagan, Stockholm 1878, s 154: »Jag är en fattig flicka blott».
758
Datering: »8.1.33». Se Landgren, De fyra elementen, 1979, s 54.
759
Marshall McLuhan jämför en dagstidnings förstasida med modernistisk konst
och litteratur: »Notoriously, [the front page] is the visual technique of a Picasso, the
literary technique of James Joyce.» Strukturen har inspirerat såväl konstnärer som
författare: »But the French symbolists, followed by James Joyce in Ulysses, saw that
there was a new art form of universal scope present in the technical layout of the
modern newspaper.» Idem, The Mechanical Bride: Folklore of Industrial Man, London
1967 (1951), s 3 f.
757
264
Själens palimpsest
svårast för kvinnorna.» Elin Brandell (1882–1963) berättar här, under signaturen Clementine, hur den ekonomiska krisen slår mot
kvinnor ur arbetarklassen:
760
Att tiderna äro bekymmersamma särskilt för kvinnan i hem där familjeförsörjaren är helt eller delvis utan arbete framgår av nedanstående undersökning som gjorts av en av Dagens Nyheters medarbetare. Även ungdomsarbetslöshetens svåra problem får sin belysning.
På samma sida börjar Bo Bergmans recension av den tyske läkaren
Carl Credés (1819–92) pjäs »’Kvinnor i nöd’ på Intima Teatern»:
Stycket ställer medicinen mot juridiken, de rika klasserna mot de
fattiga; det är proletäreländet och den kriminella aborten i deras inbördes förhållande som behandlas med en även för härdade nerver
påfrestande brutalitet, en fotografisk realism, ett kolportörsrotande i
ruskiga detaljer utan många motstycken.
På tidningens ledarsida, det vill säga sidan två, har Fernqvists butik
på Kungsgatan i Stockholm en illustrerad annons för festklänningar
med rubriken: »Balsäsongen står i sitt flor»:
och aldrig ha damerna varit så vackra som nu, beroende på det
charmanta mode, som härskar för säsongen.
Vårt enorma urval av klänningar i alla storlekar från världsmetropolerna Paris, Wien och Berlin gör det möjligt för oss att tillfredsställa
de högsta fordringar på modernitet, charm och ett mot varans värde
förmånligt pris.
Vi inbjuda härmed Stockholms Damer att i våra moderna lokaler i
lugn och ro, under sakkunnig ledning och utan förbindelser utvälja
och prova en klänning, som passar.
Bland priserna förekommer »Dansklänningar i flamisol» för mellan
27:50 och 150 kronor styck. Mot slutet av tidningen finns en helsida
med reklam för restauranger och danstillställningar. Här förekommer namn som Rosenbad, Fenix-palatset, Bal Palais på Kungsgatan,
DN innehåller den 8 januari 1933 även en osignerad notis med rubriken »80.000
arbetslösa få A.K.-hjälp i vår». Artikeln börjar: »Ytterligare 1.600 arbetslösa hänvisades vid arbetslöshetskommissionens första sammanträde på nyåret till de statliga
reservarbetena. Dessa sysselsatte vid årsskiftet i runt tal 16.000 personer.»
760
III. Språkets utopi
265
Savoy som erbjuder »Populär Söndagsbal», Birma som har »Kulturell dans», Alcazar på Regeringsgatan, Novilla på Kungliga Djurgården, Sveasalen på David Bagares gata, E.S.E. som kort och gott
lockar med »Dans!», Blanch’s som erbjuder »I afton dans», Gillet
som har dans lördagar och söndagar samt Berzelii-terrassen »Intill
China». Därefter följer, under rubriken »Offentliga nöjen», reklam
för biograffilm samt ett följetongsavsnitt ur W[illiam] R[iley] Burnetts (1899–1982) roman The Silver Eagle {I silverörnens klor} (1931),
som likaledes handlar om dans:
[Dick] Magnussen lutade sig över bordet.
— Tycker ni verkligen om att dansa?
— Javisst, sade Harworth och log mot Helen.
Jo sade:
— Vem gör inte det! Du börjar bli en gammal gubbstut, Dick!
Herre Gud! Jag vet inte vad jag skulle göra om jag inte fick dansa.
[…]
Orkestern började. Jo drog upp Magnussen. Han ryckte på axlarna
och blinkade åt Harworth medan han följde henne ut på dansgolvet.
Andra och tredje strofen av Edfelts dikt skildrar på liknande sätt en
ung kvinna bland välbeställda män:
Små söta herrar bjuda upp; musiken
förströr en enkel själ en stackars stund.
Das gibt’s nur einmal… och bland herrpubliken
blir Dickie hennes specielle kund.
Han blir med tiden partner och faktotum.
— På annat språk benämns han sutenör. —
So ist das Leben: det är Någons votum,
att en och annan som en slinka dör.
På engelska är dickey eller dickie detsamma som ett hårdstärkt skjortbröst av en typ man bär till frack. Namnet ger associationer både till
Sundelöfs »Va sjutton ska en fattig flicka göra?», där det heter »Karlar det är bara pack såväl i kavaj som frack», och till »Mackie» i Bertolt Brechts Die Dreigroschenoper {Tolvskillingsoperan} (1928), som
bygger på John Gays (1685–1732) balladopera The Beggar’s Opera
(1728). Likheten mellan namnen »Mackie» och »Dickie» är uppen761
Edfelt refererar en scen ur fimversionen av Die Dreigroschenoper i skriften Dostojevski från 1936. Jfr Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 235.
761
266
Själens palimpsest
barligen ingen slump, eftersom Edfelts »Vad ska en fattig flicka
göra?» och »Tryggare kan ingen vara…» (HM s 23) i manuskriptet
har den gemensamma men senare strukna rubriken »Tiggaropera».
Nya Dagligt Allehanda publicerade båda dikterna under denna överskrift i sin söndagsbilaga den 22 januari 1933, samtidigt som redaktionen tillfogade följande:
762
RED. ANM. Dikterna äro, såsom av överrubriken framgår, pastischer, som ge uttryck åt primitivt proletära elements nuvarande mentalitet. Det är kanske försiktigast att påpeka detta, så att de icke uppfatttas som av redaktionen gillade blasfemier!
Frasen »Das gibt’s nur einmal», som förekommer i »Vad ska en
fattig flicka göra?», har Edfelt hämtat från en schlagertext av Robert
Gilbert (1899–1978) med musik av Werner R[ichard] Heymann
(1896–1961). Sången, som är en foxtrot, ingår i den tyska musikalfilmen Der Kongreß tanzt {Wien dansar och ler} (1931), som handlar
om hur Rysslands tsar Alexander år 1814 inkognito besöker Österrike, där han förälskar sig i den unga handskförsäljerskan Christel,
som brittisk-tyska skådespelerskan Lilian Harvey (1906–68) gestaltar. Intrigen är en variant på askungesagan. Der Kongreß tanzt, som
var ett påkostat försök av Universum-Film AG att konkurrera med
Hollywood, hade svensk premiär den 26 december 1931. Bolaget
Ufa spelade även in en engelsk (Congress Dances) och en fransk (Le
Congrès s’amuse) version av filmen med samma skådespelerska i den
kvinnliga huvudrollen, eftersom Harvey talade alla tre språken
flytande. För den manliga huvudrollen alternerade man mellan
Willy Fritsch (1901–73) på tyska och Henri Garat (1902–59) på
franska och engelska. Detta intertextuella förhållande mellan film763
764
Landgren (1979 s 62) uppmärksammar att »Vad ska en fattig flicka göra?» och
»Tryggare kan ingen vara…» (HM s 23) har den gemensamma rubriken »Tiggaropera» i originalmanuskriptet och i NDA 22/1 1933, något som pekar på influenser
från Bertolt Brecht och dennes Dreigroschenoper (1928).
763
The Internet Movie Database, www.imdb.com/title/tt0022034/releaseinfo. SF
publicerade före premiären en annons med följande text (DN 24/12 1931): »Ufas
glansfullaste film för året. Ett strålande féeri i bild och musik». Biografen Röda
kvarn på Biblioteksgatan i Stockholm visade filmen, som var barntillåten.
764
Jfr Allen, Intertextuality, 2010, s 175
762
III. Språkets utopi
267
versionerna skapar det oavsiktliga intrycket att flera män förför
samma flicka. Den tyska refrängen, som Harvey sjunger, lyder:
765
Das gibt’s nur einmal.
Das kommt nicht wieder,
Das ist zu schön um wahr zu sein.
So wie ein Wunder fällt auf uns nieder
Vom Paradies ein gold’ner Schein.
Das gibt’s nur einmal,
Das kommt nicht wieder,
Das ist vielleicht nur Träumerei.
Das kann das Leben nur einmal geben,
Vielleicht ist’s morgen schon vorbei.
Das kann das Leben nur einmal geben,
Denn jeder Frühling hat nur einen Mai.
{Det sker blott en gång/ och aldrig mera,/ det är för ljuvt att vara
sant./ Från himlen föll den/ och jag behöll den/ min lyckas gyllne
lyckoslant./ Det sker blott en gång/ och aldrig mera./ Är allt en
dröm som ej består?/ En gång i livet/ det blir oss givet,/ ett äventyr
som snabbt förgår./ En gång i livet/ det blir oss givet,/ ty det är maj
blott en gång varje vår.}
766
Hilmer Borgeling (1903–69) och Zarah Leander (1907–81) gjorde på
1930-talet egna grammofoninspelningar av »Det sker blott en gång»
med svensk text av duon Nils-Georg, det vill säga Nils Perne (1905–
65) och Georg Eliasson (1905–73). År 1937 förbjöd der Reichsminister
für Volksaufklärung und Propaganda {statsrådet för folkupplysning
och propaganda} all visning av Der Kongreß tanzt i Tyskland med
motiveringen att filmen äventyrade offentlig ordning och kunde
skada nationalsocialistisk anda. En annan tänkbar förklaring till
förbudet är att delar av ensemblen, såsom Otto Wallburg (1889–
1944), som dog i Auschwitz, var judar eller att vissa av skådespelarna, såsom Harvey och Conrad Veidt (1893–1943), som båda hade
767
768
Der Kongress Tanzt: Die grosse Ufa-Film, DVD region 2, München 2009 (Berlin
1931). »Das gibt’s nur einmal», Melodi-träffen: 50 schlager på lätt sätt, Piano, Arrangemang Italo Bertolotto, Stockholm 1975, s 48.
766
Övers ur 110 Schlager och visor i stjärnklass, Stockholm 1937, s 105.
767
Deutsches Filminstitut, http://www.deutsches-filminstitut.de/filme/f001564.htm
768
Den tyska filmcensuren uppgav följande skäl: »Die Filme sind geeignet, die
öffentliche Ordnung zu gefährden und das nationalsozialistische Empfinden zu
verletzen, da sie den an einen deutschen Film zu stellenden Anforderungen nicht
mehr entsprechen.» Deutsches Filminstitut,
http://www.deutsches-filminstitut.de/zengut/df2tb149zv.pdf och
http://www.deutsches-filminstitut.de/zengut/df2tb629z.pdf
765
268
Själens palimpsest
flyttat utomlands, var öppet kritiska till nazismen. Huruvida Edfelt
tog intryck av nyhetsrapporteringen den 8 januari 1933 är svårt att
säga, men formuleringar som »fattig flicka […] klä sig fin och gå på
bal» överensstämmer i många detaljer med artiklar och annonser
den aktuella söndagen. Marshall McLuhan (1951; uppl 1967 s 3)
karaktäriserar 1900-talets dagstidning som en sagosamling för den
moderna människan:
But any paper today is a collective work of art, a daily »book» of industrial man, an Arabian Night’s entertainment in which a thousand
and one astonishing tales are being told by an anonymous narrator to
an equally anonymous audience.
Slutet på Edfelts dikt svarar mot dödsannonsernas kortfattade
skildring av människoöden. Denna söndag finner vi följande minnesord: »Vår älskade dotter ALVA avled stilla och fridfullt i går i
sitt 25:te levnadsår, djupt sörjd och saknad av föräldrar, syskon och
en talrik vänkrets.» Även Der Kongreß tanzt har ett tragiskt slut, som
»Das gibt’s nur einmal» antyder.
Edfelt uppmärksammar på detta sätt frågor i nyhetsflödet. »Lyrisk stil» (1947 s 86) framhåller mediernas betydelse för stilen i Kriser och kransar (1926): »Utgångspunkten för Birger Sjöberg har i
många fall varit erfarenheterna från hans verksamhet som tidningsman.» Helén (1946 s 290) hävdar att det denne »upplevt inifrån och vuxit samman med» för Gullberg och Edfelt är »en utifrån
upplevd stilart», som de utnyttjar »med en parodisk underton».
Liksom Dagens Nyheter väljer Edfelt att belysa kvinnors situation,
men till skillnad från borgerlig press ställer han makteliten till svars
för missförhållanden som utanförskap och prostitution. Sannolikt
har Brechts Die Dreigroschenoper och Charells Der Kongreß tanzt haft
betydelse för denna presentation av budskapet. Dessa och andra
kontexter påverkar hur läsaren, som inte behöver ha egen erfarenhet av social utslagning, tolkar dikterna.
769
770
En avgörande skillnad mellan det forskarna kalla agenda setting och priming å ena
sidan och framing å den andra är huruvida vi tänker på en fråga och hur vi tänker på
densamma. Se Scheufele & Tewksbury, »Framing, Agenda Setting, and Priming»,
2007, s 14: »The primary difference on the psychological level between agenda
setting and priming, on the one hand, and framing, on the other hand, is therefore
the difference between whether we think about an issue and how we think about it.»
770
Scheufele & Tewksbury, »Framing, Agenda Setting, and Priming», 2007, s 15.
769
III. Språkets utopi
269
Harmoni och dissonans
Musik är hos Edfelt en metafor för frälsning, samtidigt som dikten
anknyter till modernistisk litteratur.
»I denna natt» (ID s 5) skildrar en pianist, som uppträder i det offentliga rummet:
771
Jag är den trötte pianisten,
som längtar efter stängningsdags
på denna nattlokal, där fristen
för publikum är ute strax.
Död är vår ungdom.
Jag spelar ändå hårt och träget
på ebenholts och elfenben,
som vore det mig angeläget
bland råttorna på denna scen.
Stund, är du nära?
Led på orkesterns konvulsioner,
grimaser, vrål och hysteri,
jag ville mer serena toner
och inte detta ramaskri.
Sänk oss i tystnad.
Men jag är tvungen spela fasa
och spasm — ett lydigt instrument,
när jordskred dåna, världar rasa
och stormen ökar oavvänt.
Fräls oss från ondo.
Död är vår ungdom. Tiden lider.
Stund, är du nära? Klockan slår.
Sänk oss i tystnad, hesperider.
Fräls oss från ondo, milda kår.
Sänk oss i tystnad.
Pianisten blir i detta sammanhang en representant för kulturindustrin, till vilken Max Horkheimer (1895–1973) och Theodor Adorno
(1903–1969) ställde sig kritiska, eftersom de ansåg att populärkulturen passiviserar människan. Dikten alluderar på hur lärjungarna
börjar tala i tungomål (Apg 2:2): »Då kom plötsligt från himmelen
ett dån, såsom om en våldsam storm hade farit fram; och det upp772
Se Jürgen Habermas, Strukturwandel der Öffentlichkeit: Untersuchungen zu einer
Kategorie der bürgerlichen Gesellschaft, Neuwied und Berlin 1974 (1962), s 112 ff.
772
Jfr Frank Webster, Theories of the Information Society, London 2006, s 166.
771
270
Själens palimpsest
fyllde hela huset, där de sutto.» Formuleringen »Död är vår ungdom»
torde åsyfta den unga generation som upplevde depressionen på
1930-talet. I samtidsdebatten avsåg »den förlorade generationen»
de som hade varit unga under första världskriget.
De apostroferade hesperiderna vaktade, enligt antik mytologi,
gyllene frukter i Hesperien. Namnet på nymferna har kommit att
beteckna klassiserande versmått eller klassisk musik, medan adjektivet »hesperisk» fått bibetydelsen ’mild’, såsom formuleringen
»milda kår» antyder. Metaforiken anknyter även till inbördeskriget
på den iberiska halvön. Kanske har Rhendöttrarna, som vaktar guldet i Wagners opera Götterdämmerung {Ragnarök} (1874; III, 1), varit
en inspirationskälla. De kristna allusionerna leder tankarna till
tidens många väckelserörelser. Utmärkande för 1930-talet var,
såsom Linder (1966 s 601 f) påpekat, decenniets »blandning av oro
och handlingsvilja» samt de sociala, filosofiska, konstnärliga och
religiösa debatterna med utgångspunkt från olika bakomliggande
»ideologier», såsom kommunism, psykoanalys och kristendom.
Lösryckta bitar från dessa ordskiften tycks förekomma i dikten. Stilgreppet erinrar om bartenderns replik »HURRY UP PLEASE IT’S TIME»
773
774
775
776
777
778
779
Jfr Lagerroth, Johannes Edfelt, 1969, s 93: »Död är vår ungdom» anspelar på Karlfeldts dikt »Ungdom» (1927 s 123), som förbinder jazz med mörker och dekadens.
Jfr Hallberg, Diktens bildspråk, 1982, s 405.
774
Begreppet »förlorad generation» går tillbaka på Gertrude Steins (1874–1976) formulering »You are all a lost generation» på försättsbladet till Hemingways roman
The Sun Also Rises (1926). Jfr Hägg, Världens litteraturhistoria, 2000, s 592.
775
Edfelt menar dock att somliga onödigt »apatiskt och ensidigt synes vilja skriva
allt ont i världen på det stackars världskrigets syndaregister». Citat efter Pohl, 1969,
s 214. I inledningen till tolkningsvolymen med dikter av Georg Trakl talar Edfelt
om »en generation bestämd till undergång». Se Georg Trakl, Helian och andra dikter,
1956 s 13. Jfr Frödings dikt »Balen VIII» (1894 s 18): »ungdomen är död».
776
Se SAOB, sp H850, sub verbum »hesperidisk»: »Dessa hesperidiska guldfrukter»
är en metafor för Beethovens musik i en text från 1852.
777
Detta ord är enligt Atterbom typiskt för Stagnelius. Se Sten Malmström, Studier
över stilen i Stagnelius’ lyrik (diss), Stockholm 1961, s 83.
778
Jfr Upp 1:3, 22:10: »ty tiden är nära»; 3:10: »prövningens stund, som skall
komma»; 14:7: »ty stunden är kommen»; Matt 6:13: »fräls oss ifrån ondo».
779
I sitt inträdestal till Svenska Akademien berör Edfelt denna tidsatmosfär: »Frälsningslärorna, utopierna blomstrade mitt i de sociala krisernas och det hårdnande
politiska pokerspelets klimat. […] Andra såg i psykoanalysen en lyckosam lösning
på nutidsmänniskans avgörande problem.» Idem, Erik Lindegren, 1969, s 5 f. »Förnekelsens dal» (VL s 23) skildrar samma tema: »Pokeransikten mötas,/ skurna i vax
och ben,/ här där en hemlig rötas/ fukt som ett fosforsken/ breds över livets
gren.»
773
III. Språkets utopi
271
i T S Eliots The Waste Land (v 141, 165, 168 f; uppl 1971 s 138 f). Den
kursiverade versraden i Edfelts dikt bryter mot övriga rader, som
består av jamber och hyperkatalex, inte bara typografiskt, utan
också genom att vara orimmad och en fallande meter (daktyl +
troké). Lagerroth (1969 s 86 f), som hävdar att diktens struktur överensstämmer med jazz, förbiser dock motsvarande inslag i Eliots
»The Hollow Men» (1925; uppl 1967 s 77), där det heter:
780
We are the hollow men
We are the stuffed men
Leaning together
Headpiece filled with straw. Alas!
Här finns både liknande kursiveringar och en tänkbar förebild för
metaforiken:
Our dried voices, when
We whisper together
Are quiet and meaningless
As wind in dry grass
Or rats’ feet over broken glass
In our dry cellar
Pianisten är liksom fågelskrämmorna en viljelös marionett: »We are
the hollow men» (Eliot) — »Jag är den trötte pianisten» (Edfelt).
Både halmdockorna och jazzmusikern lever inautentiska liv utan att
kunna välja det rätta, det goda och det sköna: »Between the desire/
And the spasm […] Falls the Shadow» (Eliot) — »Men jag är
tvungen spela fasa/ och spasm — ett lydigt instrument» (Edfelt). I
motsats till Edfelt, som alluderar på bönen Πάτερ ἡCῶν {Fader vår}
(Matt 6:9 ff, Luk 11:2 ff), förlitar sig Eliot, som citerar doxologin i
»Lord’s Prayer», på människans möjlighet till frälsning genom kristen tro: »For Thine is the Kingdom» (Eliot) — »Fräls oss från ondo» (Edfelt). Båda dikterna slutar med ett antiklimax, där »The Hollow
781
Jfr Lagerroth, »’Jag är den trötte pianisten…’», 1969, s 94: »Det blev också åt Eliot
som Edfelt skulle ägna en del av sina översättarkrafter, inte bara året 1935 utan, än
mer, sedan han år 1936 införskaffat och närmare bekantat sig med Collected Poems
(samlingsvolymen som utkom det året).»
781
Inom transformationsgrammatiken kan man beskriva strukturen på följande sätt:
(P + V + PRES) + (ADJ + N + BEST), där P står för pronomen, V för verb, PRES för
presens, ADJ för adjektiv, N för nomen, dvs substantiv, BEST för bestämd form.
780
272
Själens palimpsest
Men» alluderar på Guy Fawkes’ (1570–1606) krutkonspiration 1605:
»This is the way the world ends/ Not with a bang but a whimper» (Eliot)
— »Sänk oss i tystnad» (Edfelt).
Den döde guden
Edfelt förenar ibland religiösa motiv med politikernas dagordning
på ett sätt som erinrar T S Eliots samhällsengagemang.
Till dessa ämnen hör Tysklands upprustning och Sveriges lag om
tvångssterilisering från 1935. I likhet med Eliots Ash Wednesday
(1930; uppl 1967 s 81) syftar »Askonsdag» (HM s 18) på den kristna
fastan, som varar 40 dagar till och med påskafton. Namnet kommer
av den romersk-katolska sedvänjan att strö aska på botgörare, som
inte får komma tillbaka till kyrkan förrän på skärtorsdagen, då de
sonat sina synder. Hos Edfelt heter det:
782
Nu börjar den svarta dagen.
Av aska är rymden full.
Med isande skräck är jag slagen
för denna förmörkelses skull.
Bakom strofen klingar Henrik Schagers (1870–1934) hymn om försoningen på korset (Kom 1931, s 29, nr 26):
Nu är försoningsdagen
Kommen för världen all,
Fullgjord är budordslagen,
Satan är bragt på fall.
Schagers segervissa formulering »Nu är försoningsdagen/ Kommen» blir hos Edfelt upptakten till samhällskritik: »Nu börjar den
svarta dagen.» Dikten skildrar ett vulkanutbrott, som symboliserar
brist på klarsynthet. Metaforiken alluderar på profeten Joel (Joel
2:1 f), där det heter:
Edfelt blir i detta sammanhang en opinionsledare. Jfr Elihu Katz & Paul F
Lazarsfeld, Personal Influence: The Part Played by People in the Flow of Mass Communications: A Report of the Bureau of Applied Social Research, Columbia University,
Glencoe, Illinois 1955, s 124 ff.
782
III. Språkets utopi
273
Stöten i basun på Sion,
och blåsen larmsignal på mitt heliga berg;
må alla landets inbyggare darra!
Ty HERRENS dag kommer, ja, den är nära;
en dag av mörker och tjocka,
en dag av moln och töcken,
lik en gryning som breder ut sig över bergen.
Manuskriptet daterar »Askonsdag» till den »15 maj 1934», det vill
säga samma vecka som Sveriges riksdag efter långa utredningar
antog en lag (1934:171) om tvångssterilisering av så kallade sinnessjuka eller sinnesslöa. Första paragrafen lyder (SOU 1999:2 s 191):
783
784
785
Kan med skäl antagas att någon som lider av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten är på den grund
för framtiden ur stånd att handhava vårdnaden om sina barn eller
kommer att genom arvsanlag på avkomlingar överföra sinnessjukdom eller sinnesslöhet, må utan hans samtycke sterilisering enligt
denna lag å honom företagas, där han på grund av sin rubbade själsverksamhet varaktigt saknar förmåga att lämna giltigt samtycke till
åtgärden.
Fredagen den 18 maj stadfäste kung Gustaf V lagen (1934:171), som
trädde i kraft den 1 januari 1935. Skälen för tvångssterilisering betecknar man numera som eugeniska (det vill säga rashygieniska),
sociala och medicinska. Liknande lagar hade under 1900-talet tillkommit i USA (Indiana 1907), övriga nordiska länder och Tyskland. Temat för »Askonsdag» är ett ofött barn:
786
787
Det barn, som du kunde ha gett mig,
är gudskelov ofött ännu,
har aldrig i tiden sett mig,
är obefintligt, min fru.
Vad skulle dess segerhuva
ha liknat? En törnekrans.
Landgren, De fyra elementen, 1979 s 54.
SOU 1929:14, »Betänkande med förslag till steriliseringslag» avgivet av tillkallade sakkunniga den 30 april 1929», Socialdepartementet, Stockholm 1929.
785
SOU 1933:22, »Förslag till lag om sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa
eller av annan rubbning av själsverksamheten lidande personer» avgivet den 22 juli
1933 av Ragnar Bergendal, Justitiedepartementet, Stockholm 1933.
786
SOU 2000:20, s 15.
787
SOU 2000:20, s 15.
783
784
274
Själens palimpsest
Vi känna ju hök och duva
och sparven i tranedans.
Det skulle ha gått på vulkanisk
och hotfullt dånande grund
och dolt sina ögon en panisk,
en fredlös och rådvill stund.
Ja, finge det också akuta
små anfall av spelande mod
— det vore ju lumpen valuta
för stunder av svett och blod.
Texten alluderar både på det oroliga tidsläget (»hök och duva»,
»vulkanisk […] grund») och på passionshistorien (»törnekrans»,
»svett och blod»). Budskapet är att samhället är farligare för individen än tvärtom. En förebild är Bo Bergmans dikt »Den svarta veckan» (1917 s 111), som skildrar upptakten till första världskrigets:
Du minns den svarta veckans moln och fasan,
när molnet plötsligt gick isär
för ödets första tordönsslag
och gnistan tände brasan
och löste elementens här
och över de heta, vulkaniska
markerna susade paniska
budskap om allt som var nära.
Nu gällde det liv och lära.
Nu kom den, vår domedag.
Formuleringarna »den svarta veckans moln», »fasan», »vulkaniska/
markerna», »paniska/ budskap» och »domedag» blir i »Askonsdag»
»den svarta dagen», »Av aska är rymden full», »skräck», »förmörkelses», »vulkanisk/ […] grund» och »panisk […] stund».
En fientlig omvärld förekommer även i »Skymningsfolk» (VL
s 100), som skildrar Storbrianniens verkningslösa diplomati för att
få slut på inbördeskriget i Spanien:
Slut är dagen och dess överfall.
Blommorna i fönstervrån stå lik.
Död är Pan, och inget återskall
når oss av betvingande musik.
Aldrig skall du falla, Jeriko,
och av stenar blir det aldrig bröd.
III. Språkets utopi
275
Kunde klippan ge oss vatten! — O,
kunde staven grönska i vår nöd!
Plutarchos använder i dialogen »De Defectu Oraculorum» (»Περί
των εκλελοιSότων χρηστηρίων» {»Om oraklernas försvinnande»},
avsnitt XVII; uppl 1936 s 400, 402) formuleringen »Πὰν ὁ Cέγας
τέθνηκε» {»Store Pan är död»}, som avser herdarnas gud. Man har
ibland felaktigt uppfattat innebörden som att Plutarchos avser kristendomens erövring av den antika världen. Hos Stagnelius heter det
på liknande vis i eposet »Bacchanterna» (SS 4 s 243 f): »Ur haf och
skog, ur grottor och ur floder/ En jämmersång: ’Den store Pan är
död!’» Elizabeth Barrett Browning (1806–61) uppger i en kommentar till dikten »The Dead Pan» (c1844; uppl 1890 s 280), där omkvädet lyder »Pan, Pan is dead» med flera variationer, att hon har tagit
intryck av Plutarchos’ »De Oraculorum Defectu» [sic!] samt Schillers dikt »Götter Griechenlands» {»Greklands gudar»}, som handlar om hur den grekiska gudavärlden har förlorat sin betydelse. Den
fjärde av Brownings 39 strofer återger i slutposition ordagrant det
bevingade citatet: »Great Pan is dead», som återkommer på en central rad i strof nummer XXVI. Bland övriga författare, som anknyter
till temat, finner vi Louisa May Alcott (1832–88), som i dikten »Thoreau’s Flute» skriver: »We, sighing, said, ’Our Pan is dead;/ His
pipe hangs mute beside the river.’» Plutarchos’ ordval erinrar även
om Nietzsches formulering »Gott todt ist!» {»Gud är död»} i Also
sprach Zarathustra (1883; uppl 1893 s 8). Den före detta professorn i
klassisk filologi har säkert varit bekant med sentensen »Παν ο
788
789
790
791
Stagnelius varierar fortsättningsvis sin egen ordalydelse, samtidigt som citatet
från Plutarchos förblir oförändrat: »Upprepande i chorer jämrens sång:/ ’Den store
Pan är död!’»
789
Medan Schiller klagar över förlusten av den gamla gudavärlden i rader såsom
»Da die Götter menschlicher noch waren,/ waren Menschen göttlicher» {»Då gudarna ännu var mänskligare,/ var människan gudomligare»} i »Götter Griechenlands» (1943 s 195, v 191 f), hyllar Browning den kristna trons seger över hedendomen, samtidigt som hon i »The Dead Pan» (uppl 1890 s 291, strof XXXII) tar
avstånd från den tyske diktarens uppfattning: »Let no Schiller from the portals/ Of
that Hades call you back,/ Or instruct us to weep all/ At your antique funeral./
Pan, Pan is dead.»
790
Citat efter Stevenson’s Book of Quotations (London 1934), s 1988, sub verbum
»Thoreau». Boken nämner dock varken tänkbara förebilder eller liknande exempel.
791
Jfr Friedrich Nietzsche, Die fröhliche Wissenschaft, Lepzig 1900, s 163 f, aforism
125: »Gott ist todt! Gott bleibt todt! Und wir haben ihn getödtet!»
788
276
Själens palimpsest
Cέγας τέθνηκε». Andra paralleller med Plutarchos är den döde
guden i Rilkes Die Sonette an Orpheus {Sonetterna till Orfeus} och tematiken i Eliots The Waste Land. Mesterton (1932 s 43 ff) menar att
primitiva fruktbarhetsriter, som anknyter till »naturlivets död under
den torra årstiden», har haft betydelse för diktens tematik, där »allt
liv dör bort av brist på vatten». Edfelts dikt visar sig således besläktad med The Waste Land, som under inverkan av Jessie Westons bok
From Ritual to Romance (1920) förknippar passionshistorien med
primitiva fruktbarhetsriter. Kvällssceneriet i »Skymningsfolk» kontrasterar mot Nietzsches paradoxala livsbejakelse:
792
793
794
795
Utan kraft och sälta är vårt salt,
utan dräktighet är cell och spor.
— Blacka stund, då inget tar gestalt,
och då kylan bredes, vid och stor!
[…]
Och om oss skall eftermälet bli:
»Några satt med armarna i kors,
medan tiden strömmade förbi
som en strid och äventyrlig fors.
Jung gör en dylik jämförelse mellan Plutarchos och Nietzsche i »Psychologie und
Religion» {»Psykologi och religion»}, GW 11, Zürich 1963, s 96: »Klingt sie nicht
ähnlich wie jenes antike: ’Der große Pan ist gestorben’, welches das Ende der Naturgottheiten feststellte?» Jfr idem, Mysterium Coniunctionis {Konjunktionens mysterium}, GW 14:2 (Zürich 1968), fotnot till s 118.
793
Den tyske expressionisten Georg Heym (1887–1912) skildrar stämningar besläktade med Schillers dikt. Se R Hinton Thomas, »Das Ich und die Welt: Expressionismus und Gesellschaft», Expressionismus als Literatur, Wolfgang Rothe (red), Bern
1969, s 20: »Entscheidend aber für Heym war das Gefühl, die Natur habe ihn ’immer wieder von sich gestoßen’, verbunden mit der Erkenntnis, daß es jetzt ’keine
Götter geben’ könne: ’der große Pan ist tot’.»
794
Matthiessen, The Achievement of T. S. Eliot, 1935, s 35: »What he learned especially
from it was the recurring pattern of similarity in various myths, the basic resemblance, for example, between the vegetation myths of the rebirth of the year,
the fertility myths of the rebirth of the potency of man, the Christian story of the
Resurrection, and the Grail legend of purification.» Det som dessa berättelser har
gemensamt är att de försöker förklara »the origin of life».
795
Jfr 4 Mos 7 ff: »kunna vi väl ur denna klippa skaffa fram vatten åt eder?» Jfr
början av bergspredikan i Matt 5:13: »I ären jordens salt; men om saltet mister sin
sälta, varmed skall man då giva det sälta igen?» Jfr Mark 9:50: »Saltet är en god sak;
men om saltet mister sin sälta, varmed skolen I då återställa dess kraft?» Jfr Luk
14:34.
792
III. Språkets utopi
277
Tält och fanor lade de i grav,
spelade sin bridge med energi,
då förvandlingen och livets krav
som en åska rullade förbi.»
Åskan torde här syfta på Luftwaffes bombning av civila mål i den
baskiska staden Guernica den 26 april 1937.
❦
TVÅ CENTRALA teman för »Kopparstick I–II» (SR s 67 ff) är mediernas nyhetsrapportering och historiens upprepning.
»Kopparstick I» handlar om hur Sovjetunionen den 30 november 1939 anföll Finland, som kapitulerade den 13 mars. »Kopparstick II» har en likartad struktur som första dikten, där det inte
framgår förrän på sista raden vem jaget apostroferar. Denna teknik
har Edfelt sannolikt övertagit från Sjöbergs »I Ditt allvars famn III»
(1926 s 26), som slutar:
796
797
798
799
Om du än ej strålade som Eva,
icke gjorde kinden röd och het,
du det ändå är, som lärt mig leva,
starka, mörka, sköna Ensamhet!
Det dröjer flera sidor innan Sjöberg på detta sätt avslöjar namnet på
den tilltalade. I »Kopparstick I» heter det:
O, ådrors lust att vara till!
Men plötsligt skymdes solens bloss.
Sångfåglar slutade sin drill:
där skred han fram, en tung koloss.
Manuskriptet daterar dikterna till »21–24/4 1940» resp »21/4; 24/4 1940». Se
Landgren, De fyra elementen, 1979, s 119.
797
Jfr Pohl, »Johannes Edfelt som tidsdiktare», 1969, s 242.
798
Finlands framgångar i början av vinterkriget gjorde att vissa karikatyrtecknare
associerade till Davids kamp mot Goljat. Se Fyra års världspolitik i karikatyrer 1939–
1943: Berättad i tusch av världens främsta tecknare, Redigering och fortlöpande texter
av P A Fogelström och Svend Bahusen, Stockholm 1943, s 55, 59.
799
Dikten skulle också kunna syfta på hur Österrike-Ungern den 28 juli 1914 invaderade Serbien, något som ledde till första världskriget.
796
278
Själens palimpsest
Svärdsliljan slokade och frös.
Sin honung sökte inga bin.
— Där stod han, grov och muskulös,
en mastodont med slaktarmin.
Hans skugga föll så axelbred,
att heden famnades av natt.
En skälvning genomfor ett led.
— Det var din stund, o Goliat!
Jätten Goljat var, enligt 1917 års översättning av Bibeln (1 Sam 17:5–
7), beväpnad med ett kopparspjut: »Han hade en kopparhjälm på
sitt huvud och var klädd i ett fjällpansar, och hans pansar hade en
vikt av fem tusen siklar koppar. Och han hade benskenor av koppar
och bar en lans av koppar på sin rygg.»
Även »Kopparstick II» (SR s 69) handlar om övervåld, men till
skillnad från den första dikten, som hämtar motiv ur Gamla testamentet, står passionshistorien i centrum. »Den rymd, som tiger allt
ihjäl, besvarar inga namnanrop», heter det i inledningsstrofen. Man
anar därmed en tredje förklaring av Edfelts rubrik: kopparhimlen
med dess nålstick. Mittenstrofen alluderar på hur Odysseus (Odysséen IX:366 f; uppl 1908 s 107) kallar sig Οὖτις {Ingen}, när han presenterar sig för den människoätande cyklopen Polyfemos: »Ingen, så
lyder mitt namn, och Ingen jag kallades alltid både af far och af mor
och af samtliga vänner därhemma.» Hos Edfelt blir ordleken en
symbol för hur den svage överlistar den starkare:
800
I nattens krypta skall du, själ,
i svett och tårar få ditt dop!
Den rymd, som tiger allt ihjäl,
besvarar inga namnanrop.
En böjd gestalt. En oljelund.
Och ingen ser hans nöd och ve;
och ingen är i denna stund
hans vapen i Getsemene.
Det är en stund för tunga kval.
Det är en stund för nidingsfot,
Jfr Bibel 2000: »Han var tre meter lång och bar en hjälm av brons och ett harnesk
med bronsfjäll som vägde omkring 60 kilo. Han hade benskenor av brons och en
bronssabel i rem över axeln. Skaftet på hans spjut var tjockt som en vävbom, och
spetsen, som var av järn, vägde över sju kilo. Framför honom gick hans sköldbärare.»
800
III. Språkets utopi
279
för penningpung och räknetal.
— Det är din stund, o Iskariot!
Slutstrofen apostroferar Judas Iskariot, som förrådde Jesus. Inom
bildkonsten brukar man avbilda lärjungen med en pengapåse, som
symboliserar den belöning han fick av Jerusalems överstepräster
(Matt 27:14–16). Vidkun Quisling (1887–1945) hade i en kupp den 9
april, det vill säga ett par veckor innan Edfelt skrev »Kopparstick
II», utropat sig till Norges stats- och utrikesminister. Dikten innehåller även ett par rader som förenar Jesu lidande med Winston Churchills (1875–1965) bevingade ord »Blood, toil, tears and sweat»,
nämligen: »I nattens krypta skall du, själ,/ i svett och tårar få ditt
dop!» Edfelt spegelvänder förloppet så att korsfästelsen kommer
före dopet och svetten före tårarna. Ordet »dop» betyder i detta
sammanhang snarast ’prövning’ och kan i sammansättningen »elddop» åsyfta såväl pingstmiraklet som en soldats första strid. I sitt
första tal till underhuset den 13 maj 1940, endast några veckor efter
dateringen av Edfelts dikt, sade Storbritanniens nyvalde premiärminister:
801
802
803
804
I would say to the House, as I said to those who have joined this government: »I have nothing to offer but blood, toil, tears, and sweat.»
We have before us an ordeal {prövning, eldprov} of the most
grievous kind. We have before us many, many long months of
struggle and suffering.
You ask, what is our policy? I can say: It is to wage war, by sea,
land and air, with all our might and with all the strength that God
can give us; to wage war against a monstrous tyranny, never surpassed in the dark, lamentable catalogue of human crime. That is our
policy.
You ask, what is our aim? I can answer in one word: It is victory,
victory at all costs, victory in spite of all terror, victory, however long
and hard the road may be; for without victory, there is no survival.
Jfr Johannes döparens ord i Matteus 3:11: »Jag döper eder i vatten till bättring,
men den som kommer efter mig, han är starkare än jag, och jag är icke ens värdig
att bära hans skor; han skall döpa eder i helig ande och eld.»
802
Jfr »Askonsdag» (HM s 18): »stunder av svett och blod».
803
Uttrycket betyder även’odöpt kristens martyrdöd på bålet’. Se SAOB, Lund 1925,
bd 7, sp E438, sub verbum »elddop».
804
Citat efter Susanne McIntire & William E Burns, Speeches in World History, New
York 2009, s 342.
801
280
Själens palimpsest
Det var således inte första gången Churchill använde formuleringen
»blood, toil, tears, and sweat» med denna innebörd. Edfelts »svett
och tårar» åsyftar på liknande sätt motståndet mot den tyska krigsmakten. Frågan är om han kände till Churchills uttryck vid diktens
tillkomst. Enligt vissa forskare går den brittiske premiärministerns
uttalande tillbaka på ett anförande av den amerikanske republikanen Theodore Roosevelt (1858–1919), som den 2 juni 1897 talade vid
Naval War College {marinens skola för högre utbildning} i delstaten
Rhode Island efter att ha varit Assistant Secretary of the Navy {chef för
marindepartementet} endast åtta veckor. Han sade då att »there
are higher things in this life than the soft and easy enjoyment of
material comfort», samtdigt som strid och förberedelse för strid
stärker en nation:
805
806
807
It is through strife, or the readiness for strife, that a nation must win
greatness. We ask for a great navy, partly because we feel that no national life is worth having if the nation is not willing, when the need
shall arise, to stake everything on the supreme arbitrament of war,
and to pour out its blood, its treasure, and its tears like water, rather
than submit to the loss of honor and renown.
Den 10 april 1899 hävdade Roosevelt likaledes i ett tal på The Hamilton Club i Chicago att det är krigets vedermödor som leder till
en ärorik och slutlig seger snarare än en bekväm fred:
I wish to preach, not the doctrine of ignoble ease, but the doctrine of
the strenuous life, the life of toil and effort, of labor and strife; to
preach that highest form of success which comes, not to the man who
desires mere easy peace, but to the man who does not shrink from
Edmund Morris, The Rise of Theodore Roosevelt, New York 1979, s 571: »Moving
into his peroration, he anticipated another great war speech by forty-three years in
a eulogy to ’the blood and sweat and tears’ which heroes must sacrifice for the
cause of freedom.»
806
Jfr Henry F Pringle, Theodore Roosevelt: A Biography, New York 1931, s 171 f: »The
new Assistant Secretary, seething underneath, controlled his public utterances until
June 2, 1897, when he addressed the Naval War College at Newport. Cabot Lodge,
Mrs. Storer, and the others who had guaranteed Roosevelt’s docility, must have
suffered twinges of conscience as they read the speech. He had cast to the winds
any promise that he would be subordinate. […] The speech showed power. It was
one that Roosevelt, at the height of his career, would have been content to make.»
807
Citat efter Morris, The Rise of Theodore Roosevelt, 1979, s 571.
805
III. Språkets utopi
281
danger, from hardship, or from bitter toil, and who out of these wins
the splendid ultimate triumph.
808
Roosevelt var USA:s president 1901–09. Hans formuleringar om
styrka genom umbäranden går tillbaka på den italienske nationalhjälten Giuseppe Garibaldi (1807–82), som den 2 juli 1849 talade
inför sina styrkor på Piazza San Pietro i Rom (uppl 1934 s 147n):
809
Soldati, io esco da Roma. Chi vuol continuare la guerra contro lo
straniero, venga con me. Non posso offrirgli nè onori nè stipendi: gli
offro fame, sete, marce forzate, battaglie e morte. Chi ama la patria
mi segua!
{Soldater, jag lämnar Rom. Den som vill fortsätta kriget mot fienden
följer mig. Jag kan varken erbjuda ära eller lön: Jag erbjuder bara
hunger, törst, ilmarscher, strider och död. Om ni älskar fosterlandet
följ mig!}
Churchill ville möjligen framhålla hur han som ny premiärminister
befann sig i en liknande situation som Theodore Roosevelt, som
hade varit nyutnämnd chef för det amerikanska marindepartementet, när han höll sitt anförande. Utan att notera sambandet med
USA:s president Franklin D Roosevelts (1882–45) släkting har historikern John Lukacs (2008 s 46) tagit fasta på att den brittiske premiärministerns tal tycks innehålla ett citat: »Churchill wrote his
own speeches. It is interesting that in his own written and
typewritten text he put ’I have nothing to offer but blood, toil, tears,
and sweat’ between quotation marks.” Detta behöver naturligtvis
inte betyda annat än att Churchill citerar sig själv, som han också
säger. Lukacs pekar på hur BBC redan samma dag, det vill säga den
13 maj, tog fasta på formuleringen »blood and sweat and tears» i
sina nyhetssammanfattningar:
Theodore Roosevelt, Newer Roosevelt Messages: Speeches, Letters and Magazine
Articles Dealing with the War, Before and After, and Other Vital Topics, Edited by William Griffith, Volume Three, New York 1919, s 1063 f
809
John Lukacs menar att Churchill alluderar på följande uttalande av Garibaldi:
»Non offro nè paga, nè quartiere, nè provvigioni. Offro fame, sete, marce forzate,
battaglie e morte.» {»I offer not pay, not lodging, no provisions. I offer hunger,
forced marches, battles and death.»} Lukacs anför även ett citat, där George Orwell
beskriver Hitler (»I offer you struggle, danger and death»), men forskaren tillägger:
»It is quite unlikely that Churchill read Orwell’s article.» Idem, Blood, Toil, Tears and
Sweat: The Dire Warning, New York 2008, s 47 ff.
808
282
Själens palimpsest
Churchill’s speech was not broadcast to the nation. The British
Broadcasting Corporation summed it up in their regular news bulletins, first at 6. P.M., then at 9. They cited that key sentence: »I would
say to the House as I said to those who have joined the Government:
I have nothing to offer but blood and toil and tears and sweat.» (A
small inaccuracy: Churchill’s phrase included one »and»; the BBC
version three.)
Dagens Nyheter (14/5 1940) återgav Churchills anförande i en artikel,
som utrikesredaktionen hade fått från den Londonbaserade nyhetsbyrån Reuters via Tidningarnas Telegrambyrå:
Churchill öppnade sammanträdet med ett anförande, vari han bl. a.
yttrade: […] Jag säger här detsamma som jag sade till de ministrar
som inträtt i min regering: Jag har intet att bjuda er annat än arbete
och svett, tårar och blod. Vi ha intet annat framför oss än en skärseld
av det mest fruktansvärda slag. Vi ha långa månader av lidanden
och kamp att se fram emot. Om ni frågar oss vad vår politik går ut
på, kan jag svara: Att föra krig, krig till lands, till sjöss och i luften
med all den kraft Gud må ge oss. Om ni frågar oss vad vårt mål är,
kan jag svara med ett ord: seger.
Edfelt kan således genom BBC ha tagit del av Churchills formulering redan samma dag eller i Dagens Nyheter morgonen därpå. Dateringen av »Kopparstick II» till »21/4; 24/4 1940», det vill säga tre
veckor tidigare, innebär att man måste ifrågasätta antingen diktens
tillkomstdatum eller referens till denna händelse. Det är också möjligt att skalden har redigerat dikten i efterhand.
III. Språkets utopi
283
Psykoanalytisk diskurs
J
EDFELTS LYRIK anknyter ofta till teorier av Sigmund
Freud och Carl Gustav Jung. Redan 1926 nämner han Freud och
Alfred Adler i ett brev till Hjalmar Bergman.
Freuds Die Traumdeutung {Drömtydning} (1900; sv övers 1927)
samt Jungs böcker Das Unbewusste im normalen und kranken Seelenleben {Det omedvetna i normalt och sjukt själsliv} (utvidgad uppl 1926;
sv övers 1934), Seelenprobleme der Gegenwart {Själen och dess problem i
den moderna människans liv} (1931; sv övers 1936) och Psychologische
Typen {Psykologiska typer} (1921; sv övers 1941) hade stor betydelse
för psykoanalysens introduktion i Sverige. Till detta kommer artiklar som anknyter till den psykoanalytiska rörelsen i tidskriften
Spektrum 1931–33. Landgren (1979 s 23) hävdar att formuleringar i
Edfelts essäer och recensioner tyder på att denne under 1930-talets
senare hälft var bekant med Jung. Sådana intryck kan ha även ha
nått skalden genom Poul Bjerres antologi Psykoanalysen (1924), John
Landquists presentation i BLM (1934) och Ivar Alms avhandling
Den religiösa funktionen i människosjälen (1936).
I likhet med Freuds och Jungs drömsymbolik består Edfelts allusioner ofta av flera olika skikt. Lagerroth (1993 s 188 f) menar att
»Legend» (ID s 25 ff) följer »jungianska tankebanor och metaforer
för kontakt med det kollektiva omedvetna». Metoden sammanfaller
»med den ökade kännedomen om Jungs läror i Sverige under 30OHANNES
810
811
812
813
Bergman, Brev, 4, 2014, s 235.
Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 187 ff.
812
Se Müller-Braunschweig, »Psykoanalys och världsåskådning», Spektrum, nr 1,
1931 (årg 1), s 35–45; Törngren, »Psykoanalys och samhälle», Spektrum, nr 3, 1933
(årg 3), s 3–52.
813
Freud formulerar sig på följande sätt: »Drömmen synes oss ofta flertydig; det kan
inte blott, som exempel visa, finnas flera önskeuppfyllelser förenade i dem bredvid
varandra, det händer också att en mening […] täcker den andra, så att man nederst
stöter på en uppfyllelse av en önskan från den första barndomen.» Idem, Drömtydning, övers 1927, s 116.
810
811
284
Själens palimpsest
talets första hälft». »Vid rötterna» (SR s 21) anknyter till begreppet
arketyp, som även kan betyda ’originalhandskrift’:
De ting vi känt med barnets händer,
de glänste en gång makalöst:
de gula lejongapens tänder,
källvattnet som vi sakta öst —
Björknäverns vithet, gräsets klarhet,
skymningens flor, en barndomsfest
— urtextens helgd och underbarhet
stryks ut ur själens palimpsest!
Vid rötterna, i nattens drömmar,
hör mannen blott: en kvarn mal stoft!
— Vad är du, Tid som strömmar, strömmar?
Vad är du, Ting som strött din doft?
Metaforiken erinrar om James Sullys (1842–1923) uppsats »Dream
as revelation» (1893), som Freud (övers 1927 s 43) anför för att belysa skillnaden mellan manifest och latent dröminnehåll: »för att lätt
variera bilden, må vi säga, att drömmen liksom en palimpsest under sin värdelösa skrift på ytan uppenbarar spår av en gammal och
dyrbar uppteckning.»
»Decembergata» (HM s 27) erinrar om drömmens symbolvärld:
814
Jag står i kvarteret Ginungagap
och ser på dess människoström.
Är detta vår guldålders borgerskap?
Är allt en förvirrad dröm?
Den störtskur av öden, jag dränkes i,
är bräddad av hetsigt begär.
Här ljuder det nakna livets skri.
Här är dess sfär.
Schopenhauer (1819; uppl 1987 s 49) hävdar att tid, rum och kausalitet är illusioner, som döljer urkraften, en vilja som aldrig blir till815
Jfr Abrams, The Mirror and the Lamp, 1953, s 69: »In any period, the theory of
mind and the theory of art tend to be integrally related and to turn upon similar
analogues, explicit or submerged.»
815
Se Arthur Schopenhauer, Die Welt als Wille und Vorstellung, I, 3 uppl, Stuttgart/
Frankfurt am Main 1987 (1960), s 49: »Hier tritt nun in der Tat die enge Verwandtschaft zwischen Leben und Traum sehr nahe an uns heran: auch wollen wir uns
nicht schämen, sie einzugestehen, nachdem sie von vielen großen Geistern
814
III. Språkets utopi
285
fredsställd. Till denna tradition hör Pedro Calderón de la Barcas
(1600–81) renässansdrama La vida es sueño {Livet är en dröm} (1635)
och August Strindbergs expressionistiska Ett drömspel (1902). »Resa i
drömmen» (VL s 75) anknyter till flyktingars situation på 1930-talet:
Halvt i dvala, med tomma händer,
utan saknad och utan groll
reser jag bort från meningsfränder,
arbetsschema och passkontroll.
Kungliga sträcka sig stråk och fjärdar.
Lyft av en bölja, klar som kristall,
lämnar jag så den bästa av världar,
varest högmod går före fall.
Formuleringen »den bästa av världar» alluderar på François-Marie
Arouet de Voltaires (1694–1778) roman Candide ou l’optimisme {Candide eller optimismen} (1759; uppl 1980 s 139; övers 1907 s 18), där
Pangloss’ sentens »le meilleur des mondes possibles» {»den bästa av
möjliga världar»} parodierar Gottfried Wilhelm von Leibniz’ (1646–
1716) filosofiska optimism i skriften Essais de Theodicée {Essä om
teodicéproblemet} (1710): »Candide épouvanté, interdit, éperdu, tout
sanglant, tout palpitant, se disait à lui-même: Si c’est ici le meilleur
des mondes possibles, que sont donc les autres?» {»Candide hade
nästan förlorat förståndet af smärta och förskräckelse; han var betäckt af blod och darrade i hvarje lem. Och han sade till sig själf: Om
det här är den bästa af alla världar, hurudana äro då de andra?»}
Hur kan Gud vara både god och allsmäktig, om han tillåter det
onda att ske? undrar Candide (uppl 1980 s 251; övers 1907 s 118).
Edfelt anknyter till samma typ av ironi, när han ställer Pangloss’
816
817
anerkannt und ausgesprochen worden ist. Die Veden und Puranas wissen für die
ganze Erkenntnis der wirklichen Welt, welche sie das Gewebe der Maja nennen,
keinen bessern Vergleich und brauchen keinen häufiger als den Traum. Platon sagt
öfter, daß die Menschen nur im Traum leben, der Philosoph allein sich zu wachen
bestrebe.»
816
Jfr Wedberg, Filosofins historia, 1970, s 79. Prof Roland Lysell har uppmärksammat mig på att det framför allt är Christian Wolff (1679–1754) som är föremål för
parodin.
817
Voltaire, »Candide», Filosofiska romaner och dialoger af Voltaire, Översättning:
David Sprengel, Stockholm 1907, s 18. Översättning med smärre justeringar i överensstämmelse med det franska originalet.
286
Själens palimpsest
resonemang mot Ordspråksboken (Ordspr 16:18), där det heter:
»Stolthet går före undergång, och högmod går före fall».
Det omedvetna
Edfelt dubbelprojicerar ofta psykoanalytiska och kristna föreställningar.
»Adressat» (AU s 72) skildrar hur medvetandet står i förbindelse
med det kollektivt omedvetna. Dikten alluderar på Paulus’ omvändelse i Apostlagärningarna — denne använde då ännu sitt judiska
namn, Saulus:
Det har hänt min obetydliga person
mitt i stora städers larm och ångestflämt,
att jag plötsligt hört en obeskrivlig ton
från ett överjordiskt, trotsigt instrument.
Den har kommit med sitt budskap som en fläkt
från ett rike ovan det av stål och sten.
Som en Saulus, hugsvalad och förskräckt,
har jag känt den tränga genom märg och ben.
I Bibeln (Apg 9:3 ff) heter det:
Men när han på sin färd nalkades Damaskus, hände sig att ett sken
från himmelen plötsligt kringstrålade honom. Och han föll ned till
jorden och hörde då en röst som sade till honom: »Saul, Saul, varför
förföljer du mig?» Då sade han: »Vem är du, Herre?» Han svarade:
»Jag är Jesus, den som du förföljer. Men stå nu upp och gå in i staden, så skall där bliva dig sagt vad du har att göra.» Och männen
som voro med honom på färden stodo mållösa av skräck, ty de
hörde väl rösten, men sågo ingen.
»Hugsvalad och stärkt» är en av Emil Gustafsons rubriker i Bref till
nyomvända (1898 s 59), där det heter: »Hvarför ha somliga en sådan
818
Gustafson anger Dan 10:19 som motto: »Och under det han talade till mig, kände
jag mig stärkt.» I 1917 års övers lyder samma formulering: »’Frukta icke, du högt
benådade man; frid vare med dig, var stark, ja, var stark.’ När han så talade med
mig, kände jag mig styrkt och sade: ’Tala, min herre, ty du har nu styrkt mig.’»
Edfelts allusion kan även referera till Luk 1:12 f, där det heter: »Och när Sakarias
såg honom, blev han förskräckt, och fruktan föll över honom. Men ängeln sade till
818
III. Språkets utopi
287
kraft med sina ord, att ett ord af deras mun säger mer än tiotusen
andra?» Gustafson tillhörde Helgelseförbundet, ett svenskt frikyrkosamfund, som uppstod ur 1800-talets väckelserörelse. Ordet
»hugsvala» är ett arkaiskt uttryck, som betyder ’ge tröst och lindring’, och som i olika böjningsformer förekommer i 1703 års bibelöversättning (1 Mos 24:67, 37:35; Matt 2:18, 5:4; 1 Tess 3:7; 2 Tess
2:17) samt i Svenska psalmboken, exempelvis i Wallins psalm »Du
går, Guds lamb, du milda» (1819 nr 86:5) efter tysk förlaga av
Christoph Christian Sturm (1740–86). En av stroferna handlar om
försoningen på korset:
Men Gud, som dig [Jesus] ej skonat,
Min synd mig nu förlåter.
Hugsvaladt och försonadt,
Mitt hjerta lefver åter.
I anslutning till Paulus, men i motsats till Wallins och Gustafsons
uppfattning, är Edfelts diktjag »hugsvalad och förskräckt».
❦
ENLIGT JUNG (1935; GW 9:1 s 28) är vatten »das geläufigste Symbol
für das Unbewußte» {»den vanligaste symbolen för det omedvetna»}.
»Rubicon» (ID s 27) anknyter likaledes till detta element. Floden
Rubico, som är ett vattendrag med utflöde i Adriatiska havet, var
den geografiska gräns Julius Cæsar (100–44 f Kr) måste passera, då
han år 49 f Kr med sin här återvände från Gallia cisalpina {Gallien
hitom Alperna} för att ta makten i Rom. Eftersom han därmed lämnade det område där han hade militära befogenheter och således
påbörjade inbördeskriget mot Pompejus (106–48 f Kr), lär han ha
yttrat de sedermera bevingade orden »Alea iacta est» {»Tärningen
är kastad»}. Edfelts rubrik avser ett livsavgörande val, samtidigt
819
honom: ’Frukta icke, Sakarias; ty din bön är hörd, och din hustru Elisabet skall föda
dig en son, och honom skall du giva namnet Johannes.[…]’»
819
Jfr Marie-Louise von Franz, »The process of individuation», Man and His Symbols, Carl G Jung m fl (red), London 1964, s 199: »Crossing a river is a frequent
symbolic image for a fundamental change of attitude.»
288
Själens palimpsest
som texten skildrar jagets uppbrott ur ett äktenskap till förmån för
en ny passion. Inte heller då kan man vända åter:
820
Följer du mig nu, tar du min hand,
får du lämna sjurumslägenheten,
offra hänsyn och familjeband,
kandelabrarna och lyxtapeten.
»Rubicon» innehåller även andra intertexter, som anknyter till vägval. Första raden alluderar på evangelisten Markus (Mark 1:17 f),
som berättar hur Jesus kallar lärjungarna Simon och hans bror Andreas: »Och Jesus sade till dem: ’Följen mig, så skall jag göra eder
till människofiskare.’ Strax lämnade de näten och följde honom».
Med en liknande formulering omtalar evangelisten Johannes (Joh
21:15 ff) hur Jesus efter korsfästelsen uppenbarade sig för några av
lärjungarna vid Tiberias’ sjö: »När de hade ätit, sade Jesus till Simon
Petrus: ’Simon, Johannes’ son, älskar du mig mer än dessa göra?’
[…] Och sedan han hade sagt detta, sade han till honom: ’Följ
mig.’» Edfelts formulering alluderar även på ett tal, som Giuseppe
Garibaldi höll den 2 juli 1849 på Piazza San Pietro (1934 s 147):
821
822
Soldati che meco divideste sino ad ora le fatiche ed i perigli delle patrie battaglie, che ricca dote di gloria ed onore otteneste: voi tutti che
or meco eleggeste l’esilio, ecco ciò che dovete attendervi: il caldo e la
sete di giorno, il freddo e la fame di notte. Per voi non vi è altra mercede che fatica e perigli, non tetto, non riposo, ma miseria assoluta,
veglie strapazzose, marcie eccessive, combattimenti ad ogni passo.
Chi ama l’talia mi segua!
Jfr Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 192 ff.
Se Joh 21:15 ff: »När de hade ätit, sade Jesus till Simon Petrus: »Simon, Johannes’
son, älskar du mig mer än dessa göra? […] Och sedan han hade sagt detta, sade
han till honom: ’Följ mig.’» Jfr Matt 19:21: »Jesus svarade honom: ’Vill du vara
fullkomlig, så gå bort och sälj vad du äger och giv åt de fattiga; då skall du få en
skatt i himmelen. Och kom sedan och följ mig.’»
822
Jfr Sven Wikberg, Garibaldi: Frihetskämpe och folkhjälte, Stockholm 1939, s 47: »Det
liv, [Anita Ribeiro] gick till mötes, var fyllt av okända faror. Säkerligen visste hon
dock vad hon gjorde, och Garibaldi har utan tvivel sagt henne, vad han flera
gånger senare upprepade till de män, som ville följa honom på hans farliga företag:
’Vad jag kan bjuda är endast Guds fria himmel som tak, hunger och törst, kläder av
trasor, dödsfara varje minut, mitt hjärtas tillgivenhet och en aldrig sviktande kärlek
till mitt land och mitt folk.’»
820
821
III. Språkets utopi
289
Cecilia Bååth Holmberg återberättar episoden i kapitlet »Den, som
älskar Italien, följe mig» ur biografin Giuseppe Garibaldi (1892; uppl
1909 s 148):
Tidigt på morgonen den 2 juli [1849] samlade [Garibaldi] alla trupperna på platsen framför Vatikanen; själf trädde han midt ibland
dem och tillkännagaf sin afsikt att lämna Rom för att i provinserna
fortsätta striden emot Österrike, Neapel och påfvemakten.
»Soldater», slöt han, »I, som intill denna dag med mig hafven delat mödor och faror i kampen för fosterlandet, hvilken rik skörd af
ära hafven I icke förvärfvat! I alle, som nu med mig viljen dela
landsflykten — hören, hvad som väntar eder: hetta och törst under
dagen, köld och hunger under natten. — Åt den, som följer mig,
bjuder jag mödor, hunger, törst, faror, strider — ingen tillflyktsort,
ingen hvila; intet utom nöd. Den, som ej kan finna sig i detta öde, han
blifve här; ty äro först Roms portar bakom oss, så är hvarje steg tillbaka ett steg mot döden. — Den, som älskar Italien, följe mig!»
Även Garibaldi alluderar således på det kristna evangeliet (Joh
21:15 ff), när han talar framför Petruskyrkan, där aposteln enligt
tradition ligger begravd.
Roma, som flera av diktens intertexter anknyter till, är ett anagram för amor {kärlek}, men för att bättre förstå tankeinnehållet
måste vi också känna till den biografiska kontexten. »Rubicon», som
manuskriptet daterar »Kuokkala 29/7 1935», inleder en svit med
namnet »Legend» (ID s 25 ff). Kuokkala på Karelska näset var en
konstnärskoloni, där författare som Gunnar Björling, Elmer Diktonius, Rabbe Enckell och Gunnar Ekelöf skapade, umgicks och drack
te. Edfelt beskriver detta i »Karelsk sommar» (1943 s 82 f):
823
Kuokkala med sina åldriga, halvt förfallna ryssvillor, vittnande om
det gamla petersburgska borgerskapets smak för det pråliga och krokanmässiga, tycktes i mitten av 1930-talet ha blivit en uppskattad
samlingspunkt för en del yngre finländska konstnärer och författare
på sommarferier.
Här träffade skalden sommaren 1935 Tuuli Reijonen, vars namn
döljer sig bakom dedikationen »Till T.» i manuskriptet till »Nocturne» (ID s 33), som ingår i samma svit. Både Edfelt och Reijonen
824
823
824
Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 192.
Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 192.
290
Själens palimpsest
var gifta på varsitt håll men inledde ändå, enligt bevarade brev, ett
kärleksförhållande. »Rubicon» skildrar motsättningen mellan samhällets krav och sexualdriften (»Något som är starkare än vi/ måste
föra oss ur fångenskapen»). Formuleringen »Vägen är i natt förföriskt fri,/ och i dunklet lysa lejongapen» avser trädgårdsväxten
Antirrhínum május men skulle även kunna vara en allusion på
Dante, vars pilgrim (»Inferno» {»Helvetet»} I v 32, 45, 49) har gått
vilse i en mörk skog, där han möter ett lejon, en leopard och en varginna, som representerar dödssynderna högmod, vällust respektive
girighet. Hos Edfelt, där jaget räcker handen till en redan gift
kvinna, är det snarast fråga om synden otukt. Lejonet är även ett
stjärntecken och en alkemistisk symbol för kvicksilveroxid. I Goethes Faust (1 v 1042; uppl 1958 s 51) förmedlar ämnet ett erotiskt
budskap: »Da ward ein rother Leu, ein kühner Freyer» {»Där blev
ett rött lejon, en oförvägen friare»}. Freud (GS 7 s 160) hävdar att
»Wilde Tiere bedeuten sinnlich erregte Menschen, des weiteren böse
Triebe, Leidengeschaften. Blüten und Blumen bezeichnen das Genitale des Weibes oder spezieller die Jungfräulichkeit.» {»Vilda djur
betyder till sinnet upprörda människor, vidare låga drifter, lidelsefullhet. Blommor och blomster betecknar kvinnans genitalier eller
snarare flickaktighet.»} Lågan (»i dunklet lysa lejongapen») hos Edfelt är på motsvarande sätt en fallossymbol (s 165). För Jung (GW 9:1
s 204) symboliserar lejonet, lotusen och rosen Självet, som är den
överordnade personligheten. Lansen och blomkalkarna anknyter
även till den medeltida Graallegenden, som skilrar hur Josef av
Arimatea samlade upp Jesu blod i en bägare. Legenden är ett av de
mytiska elementen i T S Eliots The Waste Land.
I denna natt anknyter på flera sätt till Italien, som ofta förekom i
nyhetsrapporteringen 1935. Förutom referenserna till Rom i »Rubicon» alluderar »Purgatorium» (ID s 9 ff) på Dante, som föddes i
Florens, medan formuleringen »sommarnatt, som flyr/ vid beröring
825
826
827
Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 192 f.
Reinhard Buchwald, Führer durch Goethes Faustdichtung: Erklärung des Werkes und
Geschichte seiner Entstehung, Stuttgart 1942, s 451: »Die Namen, die bei der Beschreibung des alchimistischen Experiments gebraucht werden (Schwarze Küche, Leu,
Freier usw.), fand Goethe bei Paracelsus. Der Versuch ist von Trendelenburg in
Verbindung mit befreundeten Chemikern durchgeführt worden. Danach soll das
rötliche Quecksilberoxyd mit der weißen Salzsäure verbunden werden.»
827
Se Matthiessen, The Achievement of T. S. Eliot, 1958, s 36. Jfr Southam, A Student’s
Guide to the Selected Poems of T. S. Eliot, 1994, s 127 f.
825
826
III. Språkets utopi
291
av en lärkas drill» i »Nocturne» (ID s 37) refererar till Shakespeares
Romeo and Juliet, som utspelar sig i norditalienska Verona. »Karelsk
sommar» (1943 s 82) ger en bild av tidsklimatet:
Men dessa hågkomster och fragmentariska syner representera ändå
för mig ett egenartat värde. De äro frukterna av en lycklig sommar,
endast svagt skuggad av känslan av kommande europeisk ofärd —
det mussoliniska anfallet mot Abessinien hade signalerat inledningen till det ojämförliga kaos vi nu bevittna och dagligen nåddes man
av radions rapporter om den våldsamma branden.
Edfelts dikter anknyter således både till en personlig kontext och till
mediernas nyhetsrapportering.
Imago
Imago är enligt psykoanalysen en idealbild, som har uppstått genom tidiga kontakter med viktiga personer i individens omgivning.
Ordet, som på latin betyder fantasibild, ligger även till grund för
begreppet imagism, som var den rörelse Ezra Pound bildade 1912.
»Imago» (HM s 73) skildrar mötet med ett kvinnligt du:
Långt bortom Lejonet och Skorpionen,
bestämda lagar, ödsliga förlopp,
en Obekant har rubbat ekvationen,
som förut ej bjöd skymten av ett hopp.
Den värmevåg från obekanta sfärer,
som härligt böljat genom hjärtats rum,
o, den var blod ur skapelsens artärer,
hemvist för anden och mysterium!
Formuleringen »bortom Lejonet och Skorpionen» alluderar på
Freuds skrift Jenseits des Lustprinzips {Bortom lustprincipen} (1920).
Enligt Landgren (1979 s 69) överensstämmer uttrycket »Imago» med
den entomologiska beteckningen för en färdigutvecklad insekt i
förhållande till larv och puppa. Forskaren nämner däremot inte ordets betydelse inom djuppsykologin. Jung delar in människolivet i
tre etapper, där det försexuella stadiet (upp till fem år) motsvarar
828
Entomologi, tidigare benämnd insektologi, är det delområde inom zoologin som
beskriver insekterna.
828
292
Själens palimpsest
fjärilens larvstadium och det förpubertala motsvarar puppstadiet.
Ett annat exempel är Jungs definition i Psychologische Typen {Psykologiska typer} (1921, rev 1950; GW 6 s 514): »Man tut darum in der
praktischen Psychologie gut daran, wenn man das Bild, die Imago
eines Menschen streng unterscheidet von seiner wirklichen Existenz.» {»I den praktiska psykologin gör man därför rätt, när man
strängt särskiljer bilden man har av en människa, imagon, från hennes reella existens.»} Begreppet förekommer även i Jungs »Psychologie und Dichtung» {»Psykologi och diktning»} (GW 15 s 113).
Imago var dessutom namnet på en tidskrift, som Hanns Sachs
(1881–1947) och Otto Rank (1884–1939) grundade 1912, samt ett
tyskspråkigt bokförlag med liknande inriktning.
829
830
831
832
Gengångare
Edfelt anspelar ofta på vidskepelse i olika former. Motivet anknyter
samtidigt till psykoanalysens föreställning om trauma.
Freud (GS 2 s 414) och Jung (GW 7 s 206) använder i skilda sammanhang uttrycket »Revenants» {»gengångare»} för att beskriva förträngda minnen. »Livets ångest» (AU s 56) anknyter likaledes till
trauma:
Förgiftande ljuder musiken
i afton i Jordens hotell.
En ångest har gripit publiken.
Vad är det för spökkapell?
Dikten antyder att musiken har katharsisk effekt:
Vart väsen, som oförskyllt lider
och står vid förtvivlans brant,
dras oblygt i ljuset omsider
av denne spökmusikant.
Se Alm, Den religiösa funktionen i människosjälen, 1936, s 19.
Se Pehr Henrik Törngren, »Psykoanalys och samhälle», Spektrum, nr 3, 1933 (årg
3), s 4.
831
Se Alm, Den religiösa funktionen i människosjälen, 1936, s 18.
832
Se John Landquists inledning till den svenska översättningen av Freuds Drömtydning, 1927, s xxiii; Freud, Vorlesungen zur Einführung in die Psychoanalyse, GS 7,
1924, s 170.
829
830
III. Språkets utopi
293
Allt storslaget hopp, som lades
i grav, kommenderar han fram.
En underlig Orfeus: från Hades
han hämtar blott skuggor och skam.
Edfelt förknippar även gengångare med tysk revanschism. I
»Havsäventyr» (VL s 63) heter det:
Fartyg i dimma på havet
glida som skuggbilder fram,
sändebud från ett begravet
folk av frejdad stam.
Lyktornas glober immas,
vädja med mänsklig glans
under en vältrande dimmas
väldiga ögonfrans.
Strukturen anknyter till Frödings »Atlantis» (1894 s 142), där flera
strofer börjar med ett substantiv följt av ett verb — först i presens
och sedan i preteritum:
»Atlantis»
»Havsäventyr»
Lifssorlet forsar […]
Tingen, som skymta […]
Guldet fick makt […]
Fartyg i dimma på havet/ glida […]
Lyktornas glober immas,/ vädja […]
Kvinnor och män, som mötte […]
Fröding inleder med orden »Lifssorlet», »Tingen», »Skinande hvita
fasader», »Guldet», »Hafvet» och »Staden», medan »Havsäventyr» i
samma position har: »Fartyg», »Lyktornas glober» samt »Kvinnor
och män». Liksom nittiotalisten (»Luta ditt hufvud/ hit mot min
skuldra») introducerar Edfelt ett erotiskt motiv (»Kvinnor och män,
som mötte/ bråddjup och drunkningsdöd»), innan dikten övergår
till att beskriva de drunknades tillvaro: »Vig dem till vila i vatten/
djupt under djuphavsström». Trettiotalisten alluderar även på Carl
Vilhelm August Strandbergs (1818–77; signaturen Talis Qualis)
»Hymn» (1845 s 38), som i Otto Lindblads (1809–64) tonsättning går
under benämningen »Kungssången», där det heter: »Du folk av
frejdad stam!»
833
En manlig kör uruppförde sången den 5 december 1844, då Lunds universitet
firade Oscar I:s tronbestigning.
833
294
Själens palimpsest
Nattdjur
Edfelts skildring av olika nattdjur anknyter till hur gnagare, ödlor
och ormar tränger fram ur det kollektivt omedvetna.
Skalden tycks samtidigt ha inventerat Charles Baudelaires och
T S Eliots obskyra miljöer, där nattdjur förekommer i stadsmiljö.
Landgren (1979 s 113) jämför denna metaforik med Dantes skildring
»av till kväkande grodor reducerade människovarelser» i »Inferno»
(XXXII v 22 ff). De afrikanska djuren i »Purgatorium» (ID s 9 ff),
som tillkom under senare hälften av 1935, kan man därtill sätta i
samband med Italiens ockupationen av Abessinien, det vill säga nuvarande Etiopien, vars kungahus såg sig som ättlingar till Israels
kung Salomo och drottningen av Saba. Den 3 oktober 1935 angrep
italienska styrkor landet på Afrikas horn, som efter kapitulationen
den 9 maj hamnade under Viktor Emanuel III av Italien, Vittorio
Emanuele, som därmed kunde titulera sig kejsare. Det var framför
allt med flygvapnet som italienarna besegrade sin motståndare,
men de använde även stridsgas, trots att man skrivit under en internationell konvention, som förbjöd detta.
Krisen fick stor uppmärksamhet i Sverige, och svenska Röda
Korset sände den 23 oktober 1935 fem ambulanser med personal till
Abessinien, sedan man hade samlat in medel från allmänheten. Den
30 december anföll det italienska flygvapnet ambulansgruppen och
dödade svensken Gunnar Lundström (1911–35). Bo Bergmans dikt
»Heligt krig», som Dagens Nyheter (DN 31/12 1935) publicerade
dagen efter attacken, alluderar på ett uttalande av Italiens diktator
Benito Mussolini, som menade att italienarna förde ett civilisationskrig:
834
835
836
837
838
839
840
841
Se Henderson, »Ancient myths and modern man», 1964, s 154: »Other transcendent symbols of the depths are rodents, lizards, snakes, and sometimes fish.»
835
Se t ex Baudelaires dikt »Au lecteur» (uppl 1942 s 1): »Mais parmi les chacals, les
panthères, les lices,/ Les singes, les scorpions, les vautors, les serpents,/ Les
monstres glapissants, hurlants, grognants, rampants,/ Dans la ménagerie infâme
de nos vices,/ Il en est un plus laid, plus méchant, plus immonde!»
836
Jfr »Förnekelsens dal» (VL s 23) och Eliots »The Hollow Men» (1925; uppl 1967
s 77).
837
Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 202.
838
Lagerroth, 1993, s 202.
839
Hägg, Mussolini, 2008, s 209.
840
Jfr Hägg, Mussolini, 2008, s 203.
841
Jfr Hägg, Mussolini, 2008, s 200 ff.
834
III. Språkets utopi
295
Vi skrida till doms. Vi spränga itu.
Vi civilisera med krevader.
Här ligga de civiliserade nu
i långa, tysta rader.
»Dödsdröm» (SR s 48), som manuskriptet daterar till »1935 (antagl.)
omarb. 1940», har sannolikt Bergmans dikt som förebild:
842
843
Vem går där och samlar i travar
kadavren vid denna front?
Han växer bland kors och gravar.
Han skymmer en hel horisont.
Han bär en krona av törne.
— Nu stänga vi till vår dörr
så stillsamt som aldrig tillförne,
så fredligt som aldrig förr.
Formuleringen »i travar» motsvarar Bergmans »i långa tysta rader».
Att »Dödsdröm» skildrar en inre syn, framgår av allusionen på Frödings »Atlantis» (1894 s 142), där »dödsdrömmens stad» förekommer. Den stängda dörren i Edfelts dikt symboliserar svenska politikers brist på engagemang. Bildspråk, ordval och rim liksom kombination av [œ]-ljud (»dörr» — »förr») erinrar om två hymner av
Lina Sandell-Berg, som alluderar på Uppenbarelseboken (Upp 3:20),
där det heter: »Se, jag står för dörren och klappar». I »Hvem klappar?» (1882 s 10) lyder en strof:
844
Måhända du hörde det klappandet förr
Och den rösten?
Hvi dröjer du ännu att öppna din dörr
För lifvet, för himmelska trösten?
Sandell-Bergs andra hymn (1892 s 22) med samma namn börjar:
Hvem klappar på ditt hjertas dörr,
Hvem står derutanför?
Har du ej hört den rösten förr,
842
843
844
Landgren, De fyra elementen, 1979, s 119.
Jfr Pohl, »Johannes Edfelt som tidsdiktare», 1969, s 224.
Jfr Pohl, »Johannes Edfelt som tidsdiktare», 1969, s 225.
296
Själens palimpsest
Så hör i dag, ack, hör
Och öppna vidt ditt hjerta!
Det svala engagemanget är tema även i »Vintern är lång» (VL
s 5), som manuskriptet daterar till den »6 jan. 1939».
845
Ja, vintern är så lång. Domherrar skockas
och stänka blod på fönsterpostens snö.
Isblommorna på själens ruta flockas.
Och ett är visst: att det är svårt att dö.
Om syret tryter nu — är stunden inne? —
om lågan nu blir tynande och matt,
så fatta det, betänk det, sträva sinne:
på ljusan dag skall alltid följa natt.
Hanfåglarna av arten Pyrrhula pyrrhula är i dikten en metafor för
nazister, samtidigt som fönstret symboliserar ett svenskt perspektiv.
Texten anspelar sannolikt på nyhetsrapporteringen från Tyskland,
där Heinrich Himmler (1900–45) med titeln Reichsführer-SS var chef
för elitstyrkan Schutzstaffel, och med titeln Chef der Deutschen Polizei
var rikspolischef. Edfelts arkaiska språkbruk antyder att inget är
nytt under solen:
846
Vad nytt? — Polisbetjäningen, bestövlad
och väpnad, patrullerar det kvarter,
där vintervälde råder, och där skövlad
plog ej skall rista någon fåra mer.
Plogmetaforen spegelvänder, såsom Landgren (1979 s 104) har påpekat, Jesajas fredsprofetia (Jes 2:4), där det heter: »Då skola de
smida sina svärd till plogbillar/ och sina spjut till vingårdsknivar.»
Den 9 november 1938, ett par månader före diktens tillkomst, hade
Hitlerjugend, Gestapo och SS iscensatt en landsomfattande pogrom,
som det tyska nazistpartiet gav namnet die Kristallnacht {kristallnatten} på grund av krossat glas från omkring 7 500 vandaliserade judiska butiker och 267 nedbrända synagogor. I »Vintern är lång» blir
glasskärvorna till snökristaller:
845
846
Landgren, De fyra elementen, 1979, s 99.
Jfr Landgren, De fyra elementen, 1979, s 103.
III. Språkets utopi
297
Vad mer? — Lord, general och hejduk dryfta
små dagsförslag om utväg ur moras,
där vilsegångna blinda vindar snyfta
och korpar vänta på ett slutkalas.
Metaforiken tycks skildra en förhandling mellan olika länder, såsom
Münchenkonferensen 1938. »Lord» är en titel inom den engelska
högadeln, medan »general» kommer av franskans général eller italienskans generale, där ordet härstammar från latinets generalis {allmän}. Ordet »hejduk» har sitt ursprung i madjariskan, där det betyder stråtrövare, men syftar i modern svenska på legosoldater. Några
av formuleringarna alluderar på Pär Lagerkvists Ångest (1916 s 14),
där det heter:
Min ångest är en risig skog
där blodiga fåglar skrika.
Stoltare ödemark finner du nog;
men det kvittar mig nu lika!
Edfelts »moras», »vindar snyfta», »korpar» och »slutkalas» motsvarar Lagerkvists »risig skog», »fåglar skrika» och »fågelliken».
Arketyperna
Jungs lära om arketyper anknyter hos Edfelt till Platons föreställning om det goda, det sköna och det rätta.
»Nocturne» (AU s 20) förbinder djuppsykologiska föreställningar
med idéernas triad:
En hemlig order bjuder
oss lämna närbelägen
terräng, och dämpat ljuder
en röst, som visar vägen.
Vi luta oss mot detta,
som natt och gåta är,
som fanns det rätta
och sanna där.
Även »En stjärnlös natt» (ID s 87) anspelar på de högsta idéerna:
298
Själens palimpsest
Hela mitt liv har varit längtan bara:
o natt, slå all vår stela form i kras!
Det finns en sanning, som kan allt förklara,
bak dagens klumpiga ikonostas!
Samma tema förekommer i »Odyssé» (VL s 15), som ställer den materiella verkligheten (»yttre sken») mot medvetandets arketyper
(»nyckelord»):
847
Och ändå viskades vid detta stup,
att vad jag såg av kvinna och av man
var yttre sken, och att på större djup
fanns nyckelord till chiffret Människan.
Metaforiken har motsvarighet hos Jung (1935; GW 9:1 s 14), där det
heter: »’Archetypus’ ist eine erklärende Umschreibung des Platonischen είδος.» {»’Arketyp’ är en förklarande omskrivning för det
platonska eidos.»}
Jaget
Till Jungs arketyper hör Jaget, som är medvetandets yttersta skikt
och individens självkännedom.
Cirkeln symboliserar inom djuppsykologin Jagets längtan efter
helhet. I »Grottan» (EK s 36) heter det:
848
Långt bortom all vår tideräknings gräns
vårt liv är flyktingars och banemäns
i snår och klyfta utan norm och lag.
Ja, plundrat ha vi var jungfrulig strand:
urminnes blodskuld häftar vid vår hand,
och släktets skräck står skogsmörk kring vårt jag.
Se Platon, Staten, Sjunde boken, Skrifter III, Lund 1984, 514a ff, s 275 ff.
Jfr Aniela Jaffé, »Symbolism in the visual arts», Man and His Symbols, Carl G Jung
m fl (red), London 1964, s 240: »Dr. M.-L. von Franz has explained the circle (or
sphere) as a symbol of the Self. It expresses the totality of the psyche in all its
aspects, including the relationship between man and the whole of nature.»
847
848
III. Språkets utopi
299
Lagerroth (1993 s 306) menar att »den stela muren transformerad till
ett omslutande valv» på liknande sätt symboliserar Jaget i »Livets
liv» (EK s 94):
Här är jaget upptaget i delaktighet i alltet i analogi med Plotinos’ och
organismtänkandets föreställningar om det stora, allt sammanbindande flödet; i analogi också med Jungs starka betonande av den kollektiva modersbilden samt med traditionen för en blodets enhetsmystik, till vilken diktare och tänkare som Hölderlin, Novalis och
Ludwig Klages bidragit.
En annan manifestation av Jaget är, enligt Jung, Job (1952; GW 11
s 385 ff). Hos Edfelt förekommer allusioner på denna skrift i Bibeln
(Job 21:22; 1:20, 2:8, 2:12; 30:20) i »Protokoll» (HM s 55), »Horoskop»
(SR s 52) och »Kopparstick II» (SR s 69).
Självet
Självet är inom djuppsykologin både medvetandets inre centrum
och den övergripande personligheten.
Enligt Jung (GW 10 s 486) hade redan forntida kulturer kunskap
om Självet, som grekerna kallade daimon och romarna genius. I »Altartjänst» (HM s 81) heter det:
849
Tungt av skam och hett av rovdjurslystnad
vältrar sig i rymden detta klot.
— Daimon, som jag mött, en krans av tystnad
flätar jag och lägger för din fot.
I »Sakrament» (HM s 83) förekommer på liknande sätt »en omotståndlig, inre röst». Genius är i romersk mytologi en mans skyddsande, medan juno är den kvinnliga motsvarigheten. Horatius’ ger
850
Jfr Alf Ahlberg, Friedrich Nietzsche: Hans liv och verk (Natur och kultur 22), Stockholm 1923, s 51: »Konsten fattas av Nietzsche, liksom av Schopenhauer, ehuru i en
djupare mening än hos denne, som en återlösande och befriande genius.»
850
Jfr Martin P:n Nilsson, Olympen, Rev ed, Stockholm 1985 (1919), s 144: »Endast
mannen har en genius, hos kvinnan heter motsvarande begrepp juno. Härur har
gudinnan Juno utvecklat sig, medan genius aldrig blivit en gud i egentlig mening.
Varje man har sin genius, varje kvinna har sin juno, som födes och dör med människan. Genius är således den inre, bättre delen av människan, men ej i den vanliga
själaföreställningens mening.»
849
300
Själens palimpsest
följande definition i brevet till Julius Florus i Epistulae II {Brev 2} (ii
v 183 ff):
851
Genius, natale comes qui temperat astrum,
naturæ deus humanæ, mortalis in unum
quodque caput, voltu mutabilis, albus et ater.
{Genius, följeslagaren som styr vår födelsestjärna,
människonaturens gud, som dör med individen,
och som har varierande hudfärg, vit eller svart.}
För Edfelt handlar det om att ställa daimon mot fascismen. »Purgatorium VI» (ID s 21) skildrar Självet, som enligt Jung (GW 6 s 471), står
i motsats både till Jaget och till Skuggan:
Enbart ondska har du inte menat,
Genius, som födde oss med smärta.
Dig, vars ansikte vi förorenat,
anbefalla vi vårt mörka hjärta!
Metaforiken alluderar på Nietzsches formulering »das Genie des
Herzens» {Hjärtats genius} (1886; uppl 1894 s 275), samtidigt som
ordvalet parafraserar Sjöbergs dikt »Dödens klädnader» (1926
s 117), där det heter:
852
För sorg man ej kan värja sig och ej för bävans
smärta —
men ondska ej du menat mig,
du ande, som på jordens stig
jämt rörde vid mitt hjärta!
»Faderlös» (HM s 47) skildrar en splittrad samtid: »O, själ, du saknar ändå fäste:/ var är din arkimedespunkt?» I »Nu sopar dödens
kvast» (ID s 81) heter det på liknande sätt: »Dig ljuger ingen en
idyll,/ o själ, som saknar medelpunkt».
Jfr A Dictionary of Greek and Roman Biography and Mythology, William Smith (red),
London 1870, s 241, sub verbum »genius».
852
Nietzsche definierade ordet ’Genius’ på ett annat än Sokrates. Jfr Gawronsky,
Friedrich Nietzsche und das Dritte Reich, 1935, s 60: »Durch stramme Schemata, durch
Ueberfluss an Logik suchte er seine Leidenschaft zu bändigen: Genie — eine
Handwerker-Tüchtigkeit, die innere Stimme des Sokrates — ein Ohrenleiden —
alles rationalisiert, geordnet, kaserniert».
851
III. Språkets utopi
301
Jungs (GW 6 s 471, GW 7 s 30 f, GW 11 s 503, GW 16 s 280 ff) motsvarighet till Freuds dödsdrift är Självets längtan efter helhet. Enligt den schweiziske psykiatern (1931; övers 1936 s 58) är arketypen
en »djupt nedgrävd flodbädd» i det kollektivt omedvetna. I »Uppbrott» (ID s 39) heter det på liknande sätt: »Plötsligt blev du större
än du själv […] fåra för en övermänsklig älv!» »Svedjeland» (ID
s 83) anknyter till samma metaforik: »Mig övergick en väldig
brand./ Låt traktorn gå, där flamman svett!» Andra formuleringar
som åsyftar Självet är »vårt väsens hjärta» (»Gåtfulla stund», VL
s 82), »livets rot» (»Klockan är slagen II», VL s 91), »ditt inre» (»Insegel», VL s 103), »hjärtetrakt», »väsens grund» (»Lyssnaren», VL
s 106), »inre fara» (»Chifferskrift», SR s 7) och »livet vid livets rot»
(»Källan II», SR s 99).
853
Persona
Persona är den sociala mask som individen visar upp mot omvärlden. Genom detta komplex försöker indiven både göra intryck på
andra och dölja sin sanna natur.
Jung (1928, GW 7 s 192) beskriver arketypen på följande sätt:
»Durch die Persona will man als dies oder das erscheinen, oder man
versteckt sich gerne hinter einer Maske, ja man baut sich sogar eine
bestimmte Persona als Schutzwall auf.» {»Genom personan vill man
framstå på det ena eller andra sättet, eller man gömmer sig gärna
bakom en mask, ja man bygger till och med upp en bestämd persona
som skyddsvall.»} Termen härstammar, enligt Jung (s 172), från det
antika dramat: »Das Wort Persona ist dafür wirklich ein passender
Ausdruck, denn persona ist ursprünglich die Maske, die der
Schauspieler trug und welche die Rolle bezeichnete, in der der
Spieler auftrat.» {»Ordet persona är därför verkligen ett passande
uttryck, emedan persona ursprungligen var den mask som skådespelaren bar och som betecknade rollen, i vilken skådespelaren uppträdde.»}
»Nocturne» (ID s 33) anknyter Persona till den provençalska lyrikens albastämning genom en metafor, där dagen »fäller nattens
Självet är hos Jung både medvetandets kärna och dess totalitet. Det uppträder i
drömmar som en mänsklig gestalt eller såsom symboler för helhet. Idem, »Versuch
einer Psychologischen Deutung des Trinitätsdogmas» {»Försök till en psykologisk
tolkning av läran om treenighet»}, GW 11, Zürich 1963, s 169 ff.
853
302
Själens palimpsest
öppnade visir». I »Demaskering» (HM s 51) är det människan som
uppenbarar sanningen bakom tillvaron:
Den skall komma, denna stund,
denna isande minut,
då du i ditt väsens grund
genomskådar allt till slut.
Dikten alluderar på Birger Sjöbergs visa »Bleka Dödens minut»
(1922 s 62), där det heter: »Ja, du kommer till slut,/ Bleka Dödens
minut». Ordvalet alluderar även på Kierkegaards formulering »der
kommer en Midnatstime, hvor Enhver skal demaskere sig» i novellen »Ligevægten mellem det Æsthetiske og Ethiske i Personlighedens Udarbeidelse» (SV 2 s 145). Den danske filosofen omvandlar
Platons metafor till en nattlig maskerad. »Elfte timmen» (HM s 49),
som hos i Edfelts diktsamling, föregår »Demaskering», anknyter till
samma tema. Även Strindberg (SS 45 s 190 ff) anspelar på Kierkegaard, när Gubben i Spöksonaten förklarar hur »tillfällen erbjuda sig
stundom, då det hemligaste skall uppenbaras, då masken ryckes
från bedragaren». Dialogen fortsätter: »Hör hur klockan knäpper
[…]! När hon slår, om en liten stund, då är er tid ute, då får ni gå,
men icke förr.» I »Demaskering» heter det på liknande sätt: »Ingen
kommer att gå fri.» Enligt Lagerroth (1993 s 160 f) alluderar »Demaskering» på Malmbergs dikt »Aning» (1927 s 45), där det heter:
854
855
856
Det kan komma en stund
i din mörknande höst,
då du väcks av orkanens och vanvettets röst
— då du störtar framåt
över gungande grund,
över skälvande gräs, över blödande löv,
förtrollad, förblindad, förhärdad och döv
Jfr den latinska sentensen Memento mori {Minns att du är dödlig}. Inom konsten
har uttrycket kommit att beteckna en särskild genre, som i ett kristet sammanhang
har haft en moralisk innebörd i motsättning till Carpe diem {Fånga dagen}. Devisen
Memento mori kan man härleda till en tradition i det antika Rom. När en segrande
general paraderade, stod en slav bakom honom på vagnen och viskade i hans öra
att generalen kunde vara död i morgon.
855
Helén jämför »Demaskering» med en annan Sjöbergdikt, nämligen »Fiorella»
(1926 s 66), där det heter: »Inga masker mer att fälla./ Inga illusioner gälla — ».
Idem, Birger Sjöbergs Kriser och Kransar i stilhistorisk belysning, 1946, s 291.
856
Se Olle Hallström, »Edfelts ’Demaskering’», Lyrikvännen, årg 14 (1967), nr 4, s 7.
854
III. Språkets utopi
303
för de vädjande grenarnas gråt
— då de självklara plikterna brista som rö
och en levnad av trohet, ett livslångt förbund
sopas bort som ett dis över lidelsens sjö —
och sen blir det vinter och kall, kall snö.
»Förbjuden musik» (HM s 69) anknyter Persona till händelser i
samtiden:
Det borde väl vara underbart
att en kväll av fullkomlig renhet,
då allting är genomskinligt och klart,
bli kvitt en spökvärlds gemenhet;
att lämna en vrångbild, lösa sin sko,
ta avsked av sitt dilemmas
förfäande black och av glasklar ro
och evighet översvämmas…
Manuskriptet daterar dikten till den 9 juni 1933, det vill säga dagen
innan Sveriges riksdag röstade igenom ett förbud mot politiska uniformer. Inledningsraden alluderar på en tysk schlager i tangotakt
av Ralph Benatzky (1884–1957) och Robert Gilbert: »Es muß was
Wunderbares sein, von dir geliebt zu werden!» I tolkning av KarlEwert [Christenson] (1888–1965) lyder refrängen: »Det måste vara
underbart att helt din kärlek vinna».
857
858
859
860
861
862
Landgren, De fyra elementen, 1979, s 54.
20:e århundradets När Var Hur: Vårt makalösa sekel ur svenskt perspektiv, Bernt
Himmelstedt (red), Stockholm 1999, s 66, sub verbum »1933».
859
Jfr Lagerroth, Johannes Edfelt, s 170. Jfr även von Seth, »Hjalmar Gullberg och
Johannes Edfelt», OoB 1951, s 470: »Redan i anslaget ’det borde väl vara underbart’
ligger en ironisk visshet om att det hela bara är en vacker dröm».
860
Till följd av de första Nürnberglagarna, som började gälla 1935, kunde Robert
Gilbert, som var av judisk börd, inte längre arbeta inom teater, film, musik eller
annan underhållning. Han flydde under senare hälften av 30-talet först till Österrike och sedan till USA.
861
Svenskt visarkiv, http://katalog.visarkiv.se/lib/ShowRecord.aspx?id=986666
862
Sången ingick i den österrikiska operetten Im weißen Rößl {Värdshuset Vita Hästen}
från 1930 med musik av Ralph Benatzky och libretto av kompositören tillsammans
med Erik Charell och Hans Müller. Föreställningen hade Sverigepremiär på Hippodromen i Malmö 1931. Den gick på Vasateatern 1932 med Gösta Ekman i huvudrollen, medan Oscarsteatern fick lägga ned en påbörjad uppsättning på grund av
Kreugerkraschen. År 1935 gjorde teatern ett nytt försök med Max Hansen i huvudrollen. Denna version fick stor framgång tack vare Kar de Mummas [Erik Zetterström] manusbearbetning.
857
858
304
Själens palimpsest
Skuggan
Skuggan är, enligt Jung (GW 9:1 s 30 ff), ett omedvetet komplex som
leder till att jaget projicerar förträngda egenskaper på främmande
personer.
Till arketypens manifestationer hör Mefistofeles, som Faust måste
liera sig med för att kunna besegra (GW 6 s 200). I »Livets ångest»
(AU s 56) är Skuggan en orkesterledare:
Har inte tillräckligt Guds gissel
i dagens Gehenna vi känt?
Vad är det för jämmer och gnissel
och vad är det för grå dirigent?
Han sköter sin taktpinne händigt,
och hänsynslöst spelas till sent
om allt som vår jord har eländigt
och allt som vår själ har gement.
Ordet »Gehenna», som i svenskan betyder ungefär detsamma som
’helvete’, härstammar från det hebreiska ‫{ גֵי־הִנ ֹם‬Hinnomdalen}, en
dalgång utanför Jerusalem. Hos Edfelt får den grå dirigenten drag
av Mussolini och Hitler. Även »grå vasall» och »grå köld», som
förekommer i andra sammanhang, alluderar på kardinal Richelieus
rådgivare François Le Clerc du Tremblay (1577–1638), som tog sig
namnet Père Joseph. För eftervärlden är han mest känd som
L’éminence grise {Den grå eminensen}, eftersom han klädde sig i kapucinmunkarnas grå kåpa. Epitetet har blivit en kliché för en
inflytelserik men hemlig rådgivare.
I »Anekdot» (AU s 71) förekommer ett arabiskt andeväsen: »Jag
vet, vad du har att berätta/ om olyckor, mörklagde djinn.» »Vintern
är lång» (VL s 5) anknyter till en dunkel gestalt i det omedvetna:
»Vår andes stämma? Något drömt beläte?/ En mörk rebell ur själens underjord?» Dikten förenar Skuggan med Heidenstams svit Ett
folk (1899; uppl 1902 s 13), där det heter: »vår andas stämma i världen». I »Aftonbön» (VL s 48) lyder en formulering: »Något inom oss
är fjärranfrån,/ nattligt, ogripbart och utanför.» I »Havsäventyr»
863
864
»Gehenna» har kommit till vårt språk via äldre översättningar av ordet γέεννα i
Nya testamentets grundtext. Det finns även på jiddisch i formen Gehinnam.
864
»Livets ångest» (AU s 56: »grå dirigent»); »Världshistoria» (VL s 35: »grå vasall»); »Vinterbilder 3» (Insyn, 1962 s 65: »livets grå köld tog strupgrepp på dig»).
863
III. Språkets utopi
305
(VL s 63) tar Skuggan gestalt av en arabisk sjöfarare ur sagosamlingen Tusen och en natt: »gråe Sindbad vid ratten/ här på ett hav av
dröm».
I »Världshistoria» (VL s 35) har Skuggan tagit makt över Jaget:
Är denna galenpanna, som
har piskan, livets grå vasall?
— Mot branter, vi ej drömde om,
rycktes vi vid ett krampanfall.
Dikten, som manuskriptet daterar till den »10 jan. 38», syftar på
det världspolitiska läget efter att Hitler 1935 hade återinfört värnplikten i Tyskland och börjat rusta upp flottan och flygvapnet.
I anslutning till Platon, som i Φαῖδρος {Faidros} (246a ff; övers 2001
s 332 ff) hävdar att förnuftet bör styra känslorna som ett hästspann,
och som i Φαίδων {Faidon} (108a f; övers 2000 s 293) beskriver bångstyriga själar efter döden, skildrar Edfelt hästar, som är löddriga av
svett och saliv.
865
866
867
Anima
När jaget förtrycker vissa icke önskvärda egenskaper, uppstår ett
komplex, som är en omedveten feminin personlighet hos mannen.
Jung kallar denna arketyp för Anima.
»Arkaisk bild» (EK s 97) skildrar en grekisk så kallad kore
(flickskulptur) från 700–480 f Kr. Skulpturerna är kända för sitt
arkaiska leende, något som får jaget att undra:
868
869
Vad ler hon mot? O, är det mytens ljus
som tände leendet på dessa läppar?
Landgren, De fyra elementen, 1979, s 99.
Jfr Platon, »Gorgias», Skrifter, Bok 1, 2000, 505b, s 395, där Sokrates säger: »Att
tyglas är alltså bättre för själen än tygellöshet, som du nyss ansåg.»
867
Jfr Johan Ludvig Runebergs dikt »Sven Duva» (1848 s 53): »I sporrsträck, på en
löddrig häst, kom Sandels’ adjutant»; Viktor Rydbergs dikt »Dexippos» (uppl 1899
s 24): »Nyss på löddrig häst ett ilbud sprängde in i Pallas’ stad».
868
Den grekiska antika bildkonsten brukar man dela in i perioderna arkaisk, klassisk och hellenistisk.
869
Furuhagen, Grekernas värld, 1983, s 179. Jfr Åström, Johannes Edfelt och antiken,
1989, s 20.
865
866
306
Själens palimpsest
Ur åldrars tystnad ler hon — kände hon
en glans mot vilken solens är en skugga?
Metaforiken alluderar på Platons dialog Πολιτεία {Staten} (532b f;
uppl 2000 s 318 f), som jämför sinnevärlden med »skuggor av bilder
kastade av ett ljus som självt är en skugga jämfört med solen». I ett
brev till Paul Åström (1989 s 19) den 29 april 1989 skriver Edfelt:
Min dikt »Arkaisk bild» kom ju till efter det besök Hans Ruin gjorde
hos mig i Rönninge. Den återgick på huvudsakligen reproduktioner i
konsthistoriska verk, kanske också på synminnen från Glyptoteket i
Köpenhamn. Långt senare såg jag arkaisk konst på Louvre och i
Athen.
»Arkaisk bild» alluderar även på Jung, som beskriver en allmängiltig föreställning i det kollektivt omedvetna som »arkaisk». Han skiljer i detta sammanhang mellan ursprunglig form och idé, där det
sistnämnda saknar visuella kvaliteter (1921; GW 6 s 415; övers 1941
s 98): »In diesem Fall wird die dargestellte Idee ihre Herkunft aus
dem dunkeln archaischen Bild nicht verleugnen können.» {»I detta
fall torde den representerade idén inte kunna förneka sin härkomst
från den dunkla arkaiska bilden.»} Ivar Alms bearbetade översättning av Psykologiska typer (1941 s 326) ger följande definition:
Arketyp = arkaisk (fantasi-)bild, den abstrakta idéns konkreta urform. Arketypen är på föreställningslivets område en motsvarighet
till instinkten på handlandets […]. A. är därför mera levande än idén
och tjänar såsom symbol […] att förena medvetna och omedvetna själsenergier.
»Arkaisk bild», som avslutar samlingen Elden och klyftan (1943), blir
på en pendang till »Elden och klyftan» (EK s 13) genom att båda
dikterna skildrar konstens frälsande förmåga.
Individuationen
Arketypernas står, enligt Jung (GW 7 s 191 ff, GW 12 s 17 f), i kontakt med en själslig process. Denna individuation innebär att man
integrerar det omedvetna i det medvetna.
III. Språkets utopi
307
Medvetna och omedvetna delar samverkar på ett sätt som gör det
möjligt att skåda verkligheten bakom Mayas slöja. Processen leder
på dett sätt till ökad kunskap om det kollektivt omedvetna. Hos
Jung (1928; GW 7 s 241) heter det:
Diese merkwürdige Verwandlungsfähigkeit der menschlichen Seele,
die sich eben in der transzendenten Funktion ausdrückt, ist der vornehmste Gegenstand der spätmittelalterlichen alchemistischen Philosophie, wo sich durch die bekannte alchemistische Symbolik ausgedrückt wurde.
{Denna den mänskliga själens märkliga förvandlingsförmåga, som
uttrycker sig även i den transcendenta funktionen, är det förnämsta
ämnet för den senmedeltida alkemistiska filosofin, som blev uttryckt
genom den bekanta alkemistiska symboliken.}
I »Ensamhetens hav» (ID s 77) symboliserar en kemisk process på
individens inre utveckling:
Det är din lut. Det är din stränga skola.
Det smakar fosfor och metall och salt,
när dessa bittra vågor överspola
med mörk kemi din innersta gestalt.
Individuationen syftar till en sund relation mellan Jaget och Självet.
Jung (1940; GW 9:1 s 178 f) menar att »Das Ziel des Individuationsprozesses ist die Synthese des Selbst.» {»Målet för individuationsprocessen är Självets syntes.»} Symboler för denna process är
resa, död, återfödelse och initiationsriter. Även »Ett är nödvändigt»
(BE s 15) anknyter till individuation:
Blickstilla speglar dess vattenhinna
rymder av hisnande opal.
Hemliga källsprång sorla och rinna.
Inne i brunnens och ekots dal
pressas mot läppar, som hetta och brinna,
drycken, gåtfull och evighetssval.
Enligt Stenström (1977 s 145) visar det religiösa ordvalet »att vi har
att göra med något mycket angeläget». Edfelt skildrar på detta sätt
längtan efter helhet och gemenskap i en splittrad samtid.
308
Själens palimpsest
Diskussion och sammanfattning
»S
PRÅKETS UTOPI» VISAR
hur Edfelt försöker maximera sitt
litterära värde genom att anknyta till polyfona, modernistiska och psykoanalytiska diskurser. Denna form av
positionering anknyter till den samtida litteraturen. Skalden försöker samtidigt differentiera sina texter genom att förse dem med
egenskaper som ökar deras nytta. Detta litterära värde bygger på en
relation till förlag, kritiker, forskare och samhällsinstitutioner.
Avsnittet behandlar T S Eliots och Carl Gustav Jungs inverkan på
Edfelts estetik. Samma år som tidskriften Spektrum publicerade Karin Boyes och Erik Mestertons översättning av »Det öde landet»
(1932, nr 2, s 25–44) samt Mestertons introduktion till Eliots lyrik
(nr 3, s 41–53) tillkom »Getsemanegränd» (HM s 53), »Protokoll»
(HM s 55) och »Efterskrift» (HM s 59), som har en polyfon struktur,
det vill säga man kan läsa texterna mot bakgrund av olika diskurser
samtidigt som de saknar ett överordnat subjekt.
När Edfelt i »Lyrisk stil» (1941 s 311) hävdar att diktaren »i hög
grad är instrument och barometer för tidstrycket», parafraserar han
teoretiker som Eliot och Hans Ruin. Freuds (GS 2 s 438) beskrivning
av drömcensuren såsom ein Widerstand {ett motstånd} torde ha bidragit till den svenske skaldens karakteristik av diktaren som »medium och motstånd» i essän »Poeten och samtiden» (1947 s 95).
Andra förebilder för Edfelts estetik är Friedrich Nietzsche, Charles
Baudelaire och Sigmund Freud. Arketyper och grundläggande
symbolik, såsom de fyra elementen, är en särskild typ av intertext
vid sidan om olika förebilder och allusioner. Detta alludem hör till
kategorierna bildspråk, tematik eller komposition.
870
871
Jfr Kotler, Marketing Management, 2003, s 308: »The end result of positioning is
the successful creation of a customer-focused value proposition, a cogent reason why
the target market should buy the product.»
871
Jfr Kotler, Marketing Management, 2003, s 315: »We define differentiation as the
process of adding a set of meaningful and valued differences to distinguish the
company’s offering from competitors’ offerings.
870
III. Språkets utopi
309
Summary in English
T
Palimpsest of the Soul: Tradition and Modernism
in Johannes Edfelt’s Poetry consists of three main sections: «The
Mind as a Medium,» «The Dream of History» and «The Utopia
of Writing.».
An objective of this study has been to analyze the Swedish poet’s
strategies in the literary field. A hypothesis is that a writer wants to
maximize what economists call utility, in this case a literary value
based on relations to readers, book publishers, criticis, researchers
and social institutions. Even though the starting-point of the dissertation is intertextual, the method draws on thematic criticism, as well.
The latter approach conceives biography as an alternative context.
This study also includes a rhetorical perspective. For Michail Bachtin
and Julia Kristeva a text not only takes part in a discussion with other
texts; it is also meant for a reader, the Other.
The first section, «The Mind as a Medium», examines the intertextual method and draws an outline of earlier research on Edfelt. Many
books and essays about the poet are thematic or comparative. After
defining concepts like form and palimpsest, the dissertation launches a
new term — the alludeme, which refers to the smallest communicative
component part in an allusion or a reminiscense. These allusive
markers fall into one of seven subcategories connected to (1) spelling,
(2) word choice, (3) clause structure, (4) rhythm, (5) imagery, (6) theme and
(7) composition. In an allusion, a writer also can negate one or several
of the alludemes or reverse their internal order.
In his poetry, Edfelt aims both to identify himself with the tradition and to change its foundations. Like T S Eliot, the he emphasizes
the role of the writer as a medium not only for the living past but also
for a possible future. This resistance in the presence implies to work
as an artist. «A good poet will usually borrow from authors remote in
time, or alien in language, or diverse in interest,» Eliot writes in his
essay «Philip Massinger» (1920, ed. 1941, p. 206), a remark that his
Swedish colleague seems to have paid heed to. According to Edfelt’s
310
HE DISSERTATION
Palimpsest of the Soul
essay «Marginalia» (1943), imagery holds a special place in his literary method. This manner not only links up with contemporary currents but also with considerably old literature.
The second section, «The Dream of History,» maps out intertexts in
Edfelt’s poetry during the years 1932–47. Regarding the poet’s writing and style, this period can be divided into two phases. Characteristic for the collections Aftonunderhållning {Evening Entertainment}
(1932), Högmässa {High Mass} (1934), I denna natt {This Very Night}
(1936), Järnålder {Iron Age} (1937), Vintern är lång {The Winter Is Long}
(1939) and Sång for reskamrater {Song for Travel Companions} (1941) is
hope for salvation through the tradition or psysical love. Keywords
are here polyphony, palimpsest and paradox. The later collections,
Elden och klyftan {The Fire and the Cleft} (1943) and Bråddjupt eko {Precipitous Echo} (1947), renew Edfelt’s intonation and imagery. The dissertation also analyzes some intertexts in Gryningsröster {Dawn Voices}
(1923), Unga dagar {Young Days} (1925), Hemliga slagfält {Secret Battlefields} (1952), Under Saturnus {Beneath Saturn} (1956) and Insyn {Insight} (1962).
Tradition and restoration are main themes in the dissertation. These motifs correspond to the Jungian archetypes the old wise man and
Anima. For Jung, the unknown female companion is a man’s repressed female side. However, Edfelts petry often connects Anima to
drives, intoxication and eroticism, i. e., the Dionysian in Friedrich
Nietzsche’s philosophy. The Swedish poet’s discourse also draws
from Charles Baudelaire, Ezra Pound, T. S. Eliot and Birger Sjöberg.
Allusions to the seer Teiresias in Greek mythology, the Revelation of
St. John the Divine and the big fire in London 1666 contribute to an
apocalyptic theme in Eliot’s The Waste Land (1922). Likewise, Edfelt
alludes to the profets in the Old Testament and to the Apocalypse in
the New Testament.
In Edfelt’s poetry there are plenty of allusions to Swedish writers
like Samuel Columbus, Haquin Spegel, Georg Stiernhielm, Johan Olof
Wallin, Esaias Tegnér, Erik Johan Stagnelius, Viktor Rydberg, Lina
Sandell-Berg, August Strindberg, Ernst Josephson, Gustaf Fröding,
Erik Axel Karlfeldt, Vilhelm Ekelund, Pär Lagerkvist, Harriet Löwenhjelm, Birger Sjöberg, Bertil Malmberg, Erik Blomberg and Hjalmar
Gullberg. There are also allusions to Homer, Buddha, Aischyl, Sophocle, Sappho, Plato, Plutarch, Plotin, Horace, Ovid, Dante Alighieri,
William Shakespeare, Jean Racine, Samuel Johnson, Johann Wolfgang
Summary
311
von Goethe, Friedrich Schiller, Charles Baudelaire, Søren Kierkegaard, Nietzsche, Fyodor Dostoyevsky, Sigmund Freud, C. G. Jung,
Ezra Pound, T. S. Eliot, Bertolt Brecht, Martin Buber and Eugene
O’Neill. Besides, there are many references to mythology and historical events. In the dissertation, archetypes and basic elements like fire
and water is an intertextual category related to literary themes and
composition. There are thus three types of intertexts: prototypes (misreadings), allusions and archetypes.
Edfelt often uses intertexts to to conceal his role models. This is
what Harold Bloom (1997, p. 14f) calls a poetic misreading. Common
strategies are here antithesis and demonization. Irony, which is a typical trait for modernism, arises when an intertext expresses a message
different from the writer’s but also through a blend of styles. In his
mature poetry, Edfelt alludes to early prototypes like Fröding and
Lagerkvist. The dissertation shows how these early impressions are
important in the poet’s mature poetry and connect to the psychoanalytic notion about the early living years’ importance for the grown-up
personality.
At the same time, Edfelt’s intertexts create a dialectical unity,
which arises from a murmur of voices in the past. Speaking to
Michail Bachtin, such a synthesis occurs de facto on a higher level
than the traditional monological writing. One of these polyphonic
poems is «Symposion» (1939, p. 46), which alludes to Plato, Nietzsche, Kierkegaard, Tegnér and Fröding. Apart from the heading, Edfelt’s poem has consuming of wine and the tribute to a speaker in
common with Plato’s dialogue Symposium. The intertext pay attention
to a dilemma connected to the world’s silent reaction to nazists’ demands in the ’30s. Even Kierkegaard uses Plato’s dialogue as an intertext for his short story «In vino veritas» (1845), and Tegnér combines,
in his translation of Adam Oehlenschläger’s «Skaldens hem» {«The
Poet’s Home»}, Plato’s World of Forms with a philosophical banquet,
literary allusions, Christian and ancient symbolism in a manner that
anticipate Edfelt’s «Symposion.» This might be a contributory cause
to the poet’s intertextual reply in «Fosterland» {«Native Country»}
(1936, p. 41). In his essay «Marginalia» (1943), Edfelt connects Nietzsche’s notions «Apollonic» and «Dionysic,» originating from the latter’s book Die Geburt der Tragödie aus dem Geiste der Musik {The Birth of
Tragedy from the Spirit of Music} (1872), to contemporary literature.
312
Palimpsest of the Soul
Many of Edfelt’s themes and symbols lead back to Dante, Shakespeare, Stagnelius, Kierkegaard, Baudelaire, Nietzsche, Fröding and
Karlfeldt. At the same time, Edfelt’s imagery shows similarities both
to Plato’s Forms and to Jung’s archetypes. When the same symbol
denotes opposite phenomena, it becomes a kind of reconciliation between these antitheses. Landgren (1977, p. 98), who has demonstrated
how the poet’s complex of imagery follows a uniform pattern, overlooks that images and allusions are part of an effort for dialectical
harmony. According to Edfelt, you have to listen to the unconsciousness in order to reach some kind of unity. His love scenes often depict
a modern mind in touch with the past. This obliteration of the subject
belongs to a mysticistic tradition and an intertextual dialogue about
renewal of the writing, which comes about with themes like destruction and resurrection.
An image with polygenetic connotation is the bars of the soul,
which we find in Edfelt’s «Fången» {«The Prisoner»} (Gryningsröster,
1923, p. 11). This symbol seems to be taken from Fröding’s poem «En
ghasel» {«A Ghasel»} (1891 p. 67), even if it originates from Plato’s
dialogue Phaedo (ed. 1984, p. 101). In the first part of Faust, Goethe
likewise describes a study, which is both a prison and a miniature
universe. Edfelt’s dialogue with Fröding continues in «Avsked»
{«Parting»} (1936, p. 52), which depicts alba mood and erotic mysticism, and in «Osynligt land» {«Invisible Land»} (1941, p. 85), where
the bars symbolize the limitations of life. This repetition of symbols
becomes a kind of intertextual ghazál in Edfelt’s poetry. Earlier research has overlooked many intertexts from Fröding, Josephson,
Karlfeldt and Sandell-Berg.
Concerning a mystic’s longing for unity, it is possible to connect
Edfelt to Ekelund’s use of so called cryptologisms, i.e., frequent expressions which have a different meaning than otherwise. An example of such a key word both in Edfelt and Ekelund is «music.» As in
Christian mysticism, the night denotes both destruction and rebirth.
This symbol also stands for the unconsciousness. In the same way, a
starry sky symbolizes archetypes. Stars could also express vulnerability, e.g., in «Gavott» («Gavotte»; 1932, p. 54), which says: «Föraktfullt
glittra alla,/ och ingens blick är god […].» {«All are glittering contemptuously/ And no one’s eye is nice.»} This conception of the
world not only describes the existential situation but also the Great
Depression. Simultaneously, Edfelt gives a new, ominous meaning to
Summary
313
St. Paul’s words in his Epistle to the Galatians (Gal 3:28), which says:
«There is neither Jew nor Greek.» In «Purgatorium III» (1936, p. 15),
Edfelt not only alludes to Karlfeldt’s poem «Inför freden» {«With
Peace at Hand»} (1927, p. 9) but also to historical persecution of Greek
and Jewish minorities: «Den som vet, hur Chios ödelades,/ den som
sett galiziska pogromer […];/ borta är hans tro på goda gnomer.»
{«The one who knows how Chios was ravaged,/ The one who has
seen Galizian pogroms […];/ Gone is his faith in good gnomes.»}
Like Baudelaire, Edfelt depicts unpleasant sides of life, which he
renders in the shape of drowning, as in Eliot’s The Waste Land, or in
the shape of a room, where the world is a prison, a hotel, a school, a
stage, or an asylum. This type of imagery follows patterns from Baroque as well as from Romanticism, from early symbolism as well as
from expressionism. Comparing the world to a stage or an asylum,
Edfelt uses a baroque imagery, whose foremost representative is
Shakespeare. Other common themes are anxiety and fear in the big
city, which resembles psychoanalysis’s description of trauma and
Kierkegaard’s assumption of existential freedom. This concept draws
from an existentialist tradition that ranges from the Book of Hiob to
Malmberg. Against the feeling of being shut in, Edfelt puts a higher
form of existence, which the subject can reache through physical love.
Well-aware of the resonance of his imagery, Edfelt describes this kind
of communion as a recovered native country.
Double exposures and allusions, e.g., to the Bible and Dante, in Edfelt’s poem «Förklaringsberg» {«Mountain of Elucidation»} (1934, p.
75) connects to themes of crossing borders and ascension. The expressionistic poet Birger Sjöberg is another important intertext in «Förklaringsberg,» while the formulation «ditt underliga hjärtas slag»
{«the beats of your peculiar /strange/ heart»} alludes to Malmberg’s
postsymbolic poem «Förvandling» {«Transformation»} (1927, p. 52),
where the subject speaks of «ditt främmande, sällsamma hjärtas slag»
{«the beats of your strange, peculiar heart»}. Consequently, Edfelt
uses techniques both from expressionism and from symbolism. We
are confronted both with the cosmic enlarged subject, as an image for
the pure feeling to the backdrop of a white screen, and with the double projection of landscape and mood.
Concerning word choice and erotic imagery, Edfelt’s poems
«Förklaringsberg» and »Meditation» {«Meditation»} (1936, p. 35) borrow wording from Gullberg’s «Kärleksroman XIII» {«Love Novel
314
Palimpsest of the Soul
XIII»} (1933, p. 19), which alludes both to Racine’s (1639–99) tragedy
Phèdre (1677; I:3, v. 273 ff) and to Baudelaire’s poem «Parfum exotique» (1857; ed. 1942, p. 25). In the light of a review by Georg
Svensson in Bonniers Litterära Magasin (No. 9, 1932), Edfelt’s paraphrase seems like a literary challenge. «Den sista cykeln i Gullbergs
samling heter ‘Soluppgång’ och där förklarar skalden i hänryckta
strofer att han är på marsch mot ett nytt ljus, bra likt ljuset från
förklaringens berg» {«The last cycle in Gullberg’s collection is called
‘Sun Rise,’ and here the poet explains in rapturous strophes that he is
on the march towards a new light, very much like the light from the
mountain of elucidation»}, Svensson said (p. 62) using the same metaphor as Edfelt later uses as a heading in Högmässa {High Mass}.
Edfelt often archaizes modern society in a way that reminds of
Karlfeldt. From the latter’s poem «Dina ögon äro eldar» {«Thy Eyes
are Fires»} (1901, p. 50), Edfelt borrows the woman’s burning eyes as
well as the man’s urgent request to turn his soul on fire in «Människa» {«Human Being»} (1941, p. 93), but while there exists an outspoken hesitation in Karlfeldt («Jag vill brinna, jag vill svalna» {«I
want to burn, I want to cool down»}), a knowledge of the wasting
properties of fire («Som en höstkväll låt oss brinna» {«Like an autumn
night let us burn»}), Edfelt’s stanzas are going more for a redeeming
motive: «du av vars blodomlopp/ natten blir sommarklar» {«You
from whose blood circulation/ The night becomes bright as [in]
summer»}. According to earlier research, Karlfeldt’s use of the flame
as a metaphor for love goes back to the Swedish translation of the
Song of Songs (Song 6:4; cf King James, Song 6:5) in the Bible from
1703, where the bridegroom says to his beloved: «Wändt tin ögon ifrå
migh, förty the giöra migh brinnande» {«Turn away thine eyes from
me, for they make me burn»}. The heading «Människa» emphasizes
the unity between terrestrial and divine in this poem.
Like Dante, Edfelt regards the woman as a shimmering saint, a
soul’s companion in a horrible time, where the firelight in her eyes, in
reach for the pilgrim, symbolizes felicity. The author of La Commedia
(3, XVIII, 20f) presumably alludes to the same Bible passage as
Karlfeldt though in Vulgate’s Latin version of Canticum canticorum
(«averte oculos tuos a me quia ipsi me avolare fecerunt» {«turn your
eyes away from me for they make me fade away»}): «Volgiti e ascolta;/ che’ non pur ne’ miei occhi è paradiso» {«Look around you,/
Paradise is not only in my eyes»}, Beatrice says when she sees the
Summary
315
pilgrim’s admiration of her appearance, and Edfelt gives her an intertextual reply.
Examining symbolistic landscapes, we find similarities between
Sjöberg’s expressionistic collection Kriser och kransar {Crises and
Wreaths} (1926) and Edfelt’s poems. Other correspondences are stylistical features as neologisms, genitive metaphors, dialogue and personification. Simutaneously, Edfelt’s inner landscape seems related to
Malmberg’s autumnal sceneries. In his poem «Aning» {«Presentiment»} (1927, p. 45), there are the same chilly atmosphere filled with
agony: «Det kan komma en stund/ i din mörknande höst,/ då du
väcks av orkanens och vanvettets röst» {«There may be a moment/ In
your darkening autumn/ When the voice of the hurricane and insanity wakes you up»}. However, Edfelt also alludes to Kierkegaard’s
book Enten-Eller {«Either-Or»} (1843; CW 2 p. 145), which describes
how «der kommer en Midnatstime, hvor Enhver skal demaskere sig»
{«a midnight hour will come when everyone has to unmask oneself»}.
Concerning word choice and imagery, this situation, where man is
confronted with God, seems to be taken from Buber’s book Ich und
Du {I and Thou} (1923). A negative alludeme is the blessing that the
subject in «Demaskering» feels the loss of, a notion that is essential in
Christian faith. However, Edfelt’s metaphoric usage of religiously
ringing words like «mercy» and «moment» is similar to Malmberg.
The opening lines of Edfelt’s poem «Drömspel» {«Dream Play»}
(1956, p. 17), where the heading alludes to Strindberg’s preexpressionistic drama Ett drömspel {A Dream Play} from 1901, could be
viewed as a description of the intertextual situation — both regarding
the feeling of a repetitive occasion and regarding polyphony. This
theme also connects to a fundamental idea in Ett drömspel, where the
Lawyer, in an allusion to Kierkegaard, describes one of the trials in
life thus (p 287): «Gentagelsen… Omtagningar!… Gå tillbaks! Få
bakläxa!…» {«Repetition… Repeats!… Going back! Doing it all over
again!…»} Later on, the Daughter says to the Poet (p 311): «Mig tycks
att vi stått någon annanstans och sagt dessa ord förr.» {«It seems to
me as if we’ve been standing somewhere else saying these words
before.»} Even the drama genre in itself involves repetition and returns. While the allusion on the heavenly sent god’s daughter actualizes themes like rebirth and descension from Edfelt’s earlier poetry,
«Drömspel» also contains echoes from Bergman’s poem «Venetianskt
skuggspel» {«Venetian Shadow Play»} (1919, p. 207), to which the
316
Palimpsest of the Soul
younger poet has a complex relation. In addition to the Italian motif
combined with a verbally similar title, which suggests that our senses
cannot be trusted, and the imagery of a world in decay, Edfelt seems
to have taken over Bergman’s manner to let the voyage upon the
glassy surface, in distinct verse bindings, get an escaping, undulationlike nature. Concerning themes, Edfelt’s mature poetry often resembles Bergman, even though he belongs to another literary school.
In 1932, Karin Boye and Erik Mesterton published a Swedish translation of T. S. Eliot’s poem The Waste Land in the magazine Spektrum
(vol. 2, No. 2, pp. 25–44) together with an introduction to his poetry
(No. 3, pp. 41–53). In the same year, Edfelt wrote «Getsemanegränd»
{«Getsemane Alley»} (HM s 53), »Protokoll» {Protocol} (HM s 55) and
»Efterskrift» {Afterword} (HM s 59), which contain many references
to other contexts. Many poems by Edfelt do not correspond to the socalled Aristotelian unity of action, time and room. This method seems
to have come about under influence from modernism, where musical
and psychological principles structure texts in a similar way. There
are also thematic similarities to Eliot and Pound, for example, in the
criticism of the modern society.
Sometimes Edfelt builds on metric structures from older poetry. A
reapplied rhythm also influences other mood making factors in verse.
This holds good for «Förklaringsberg,» which concerning not only
meter and rhyme structure but also word choice, imagery, and syntax
shows obvious similarities to Sjöberg’s «I Ditt allvars famn» {«In Your
Arms of Seriousness»} (1926, p. 22) and Fröding’s «Atlantis» (1894, p.
142). The rhyme scheme AbAbOb is probably borrowed from the
latter, which has the structure AbAbOOb. Similar expressions can be
found in «Förklaringsberg», even line endings. The poem also draws
from Sjöberg’s combination of imagery, trochées and caesura, while
«I Ditt allvars famn» likewise associates hearing with water, doom
and destruction.
The third section, «The Utopia of Writing,» analyzes Edfelt’s literary intertextual in the light of modernism, psychoanalysis and New
Criticism. Similar to T. S. Eliot, Edfelt emphasizes the poet’s role as a
medium not only for his immediate surroundings and the living past
but also for a possible future, a utopia of writing. Like The Waste Land,
Edfelt’s poetry is polyphonic both in allusions and in dialogue.
In »Vad ska en fattig flicka göra?» {«What Shall a Poor Girl Do?»}
(1934, p. 21), Edfelt describes a dualistic world: »So ist das Leben: det
Summary
317
är Någons votum,/ att en och annan som en slinka dör.» {«That’s life:
it’s someone’s decision that one or two die as a slut.»} The German
expression in the beginning of the sentence, which means that someone has bad luck is also the name of a play with the title König Nicolo
oder So ist das Leben (1902) by Frank Wedekind. In his poem, Edfelt
depicts the Great Depression, which led to mass unemployment both
in the U.S. and in Europe. Blending high and low, colloquial language
and words in different languages like German (»So ist das Leben»)
and Latin (»votum»), the poet conveys a feeling of dissonance. Ironically alluding to the popular song »Va sjutton ska en fattig flicka
göra?» {«What on Earth Shall a Poor Girl Do?»} by Fritz Gustaf [Sundelöf] and Fred Winter [Sten Njurling], the poem also has an earnest
tone of voice in connection to big city dilemmas like unemployment
and prostitution. The treatment of the theme partly corresponds to
the fairytale about Cinderella, but the ending is different.
According to an annotation in the manuscript, Edfelt wrote »Vad
ska en fattig flicka göra?» on January 8, 1933. This very day, the Swedish daily Dagens Nyheter published a story on top of the front page
with the headline: »Nätt över svältgränsen, svårast för kvinnorna.»
{«Hardly Over the Border of Starvation, Worst for the Women.»} On
the editorial page, Fernqvist’s clothing store in Stockholm had let
publish an illustrated ad for evening dresses. Towards the end of the
same paper, there was a full page with advertisement for restaurants
and dances. After that came advertising for motion pictures and an
episode from the American author W. R. Burnett’s (1899–1982) novel
The Silver Eagle (1931), which is about dancing, as well. Likewise, the
second stanza of Edfelt’s poem depicts a girl among wealthy men.
The poet probably has borrowed the German phrase »Das gibt’s nur
einmal» from a hit song in the musical movie Der Kongreß tanzt {The
Congress Dances} (1931). Whether news reporting influenced Edfelt in
»Vad ska en fattig flicka göra?» is hard do say, but wordings like »fattig flicka […] klä sig fin och gå på bal» {«poor girl […] dress herself
up and go to the ball»} corresponds both to the Cinderella fairytale
and to the daily’s stories and advertisment the present Sunday. Thus,
the poet seems to render the newspapers’ and the radio’s way of piling different kinds of contexts.
In »Söndagsfrid» {«Sunday Peace»}, Edfelt depicts how echoes
from an original state of human kind will culminate in a social revolution or a new world war. The poem not only depicts the day of rest
318
Palimpsest of the Soul
but also the fragile world peace. Alluding both to the Fall of Man and
to the Last Judgment, the poet projects the modern cityscape against
the past, which he combines with several religious and literary allusions. When Edfelt makes feelings of despair bleed onto the urban
environment, he is de facto using Eliot’s objective correlative. The sky
above the Paris suburb is pale like the skin of a factory worker, the
sidewalks sweat bad liquor and gall, the cafés is reeking with shame.
Eliot describes a similar cityscape in The Waste Land (v. 266f; ed. 1971,
p. 142), where music from a dwelling-house is transformed into the
Thames Daughthers’ song about the river, which »sweats/ Oil and
Tar.» These inflammable substances could symbolize either a forthcoming revolution or a war. According to Eliot’s explanatory notes in
the first book edition (1922; ed. 1971, p. 148), the song »Weialala leia/
wallala leialala» (p. 142) alludes to the Rhine Daughters in Richard
Wagner’s opera Götterdämmerung {Twilight of the Gods} (1874; III, 1) in
the trilogy Der Ring des Nibelungen [The Ring of the Nibelung}. Edfelt’s
»Söndagsfrid» describes both poor people in European cities and the
Nazis’ persecution of minorities. At the samte time, the poem alludes
to the Passion of the Christ. In The Waste Land (v. 259ff; p. 142), Eliot
likewise combines an urban environment, music, workers’ talk from
inside a public bar, religious allusions and fire symbology near the
Anglican church St. Magnus-the-Martyr, which resides on Lower
Thames Street at London Bridge. This episode has the title »III. The
Fire Sermon» (ed. 1971, p. 139), which alludes to Gautama Buddha,
when he describes life as a fire. In the sam way, Edfelt’s poem refers
to the five senses and to infatuation. Through allusions to classical
texts about Jerusalem and Troy, the French capital in »Söndagsfrid»
becomes a modern counterpart to the ancient cities, which foreign
armies once destroyed.
Edfelt’s intertextuality includes criticism, as well. Paraphrasing
negative reviewers’ word choice and literary theories by Eliot and
Swedish philosopher Hans Ruin, Edfelt in his essay «Lyrisk stil»
{«Lyric Style»} (1941, p. 311) says that a poet «i hög grad är instrument och barometer för tidstrycket» {«to a high degree is instrument
and barometer for the time pressure»}. Freud’s description (GS 2,
p. 438) of dream censorship as a Widerstand {resistance}, which creates
symbols, is possibly a contributory cause to Edfelt’s later modification of his text, which in 1947 (p. 95) was published saying that
«en diktare är medium och motstånd, aldrig enbart en seismograf för
Summary
319
världens tillstånd» {«a poet is medium and resistance, never solely a
seismograph for the state of the world»}.
The choice of the Hesperides from ancient mythology as a symbol
for a coming cultural and moral renaissance, in Edfelt’s poem «I denna natt» {«This Very Night»} (1936, p. 5), shows further deep perspective if we look at these Nyx’s {the Night’s} daughters in the light of a
well-known Stagnelius quote (CW 2, p. 54) with ancient origin:
«sjung i bedröfvelsens mörker:/ Natten är dagens mor, Chaos är
granne med Gud» {«sing in the darkness of despair:/ The night is
mother of the day, Chaos is God’s neighbour»}. In «Tunnel» {«Tunnel»} (1941, p. 91), a wording alludes to the Romanticist’s imagery:
«Vilken lättnad, då kompakta/ skuggor veko i ens hjärna!» {«What a
relief, when compact/ Shadows collapsed in one’s brain!»} Besides,
the formulation «Kaos, föd en morgonstjärna!» {«Chaos, give birth to
a morning star!»} in the same stanza alludes to Nietzsche’s book Also
sprach Zarathustra {Thus Spoke Zarathustra} (1883; ed. 1893, p. 15): «Ich
sage euch: man muss noch Chaos in sich haben, um einen tanzenden
Stern gebären zu können. Ich sage euch: ihr habt noch Chaos in
euch.» {«I tell you: one must have chaos within oneself to give birth to
a dancing star.»} Edfelt expresses something similar in his essay «Poeten och samtiden» {«The Poet and His Time»} (1941, p. 62), where he
alludes to Buber’s metaphoric language: «Aldrig var det mer angeläget att framhålla ordningens nödvändighet än i de tider, då kaos
stod vid tröskeln. Sist och slutligen måste sången leva och andas under dubbelstjärnorna Frihet och Ordning.» {«It never was more urgent to point out the necessity of order than in periods when chaos
was standing at the threshold. Finally, the song must live and breathe
under the double stars of Freedom and Order.»}
320
Palimpsest of the Soul
Appendices
Samtida metatexter
D
var ett storstadsfenomen i
skuggan av första världskriget. Rörelsen nådde Sverige relativt sent via Finland, som var mera mottagligt för impulser
utifrån tack vare kulturella och politiska band österut. Under inbördeskriget 1918 deltog rysk och tysk militär på var sin sida, något som
gav grogrund åt utländska impulser. Den stora depressionen och de
totalitära ideologiernas frammarsch i Europa under 1930-talet innebar dock en tillfällig reträtt för litterära och konstnärliga formexperiment till förmån för en mer traditionell estetik.
Under mellankrigstiden uttryckte svenska redaktörer och kritiker
ofta bristande förståelse för modernismen. Bo Bergman (DN 1905–
39), Anders Österling (StT 1919–35), Sten Selander (DN 1929–35,
SvD 1935–57) och John Landquist (AB 1932–74) hade som ledande
litteraturkritiker på stora dagstidningar ett avgörande inflytande.
Även kulturtidskrifterna Ord och Bild (grundad 1892), Spektrum (1931–
33) och Bonniers Litterära Magasin (1932–2004) var lästa och diskuterade. Den kortlivade tidskriften Spektrum, som skrev om litteratur,
konst, jazz och psykoananlys, var i viss mån epokgörande. Även internationellt hade kulturtidskrifter, såsom amerikanska Little Review
(1914–29), betydelse för lanseringen av modern litteratur. Ett sådant
EN LITTERÄRA MODERNISMEN
872
873
874
875
876
877
878
Lönnroth & Delblanc, Modernister och arbetardiktare 1920–1950, 1989, s 14.
Algulin, Tradition och modernism, 1969, s 24 f. Peter Luthersson, Modernism och
individualitet: En studie i den litterära modernismens kvalitativa egenart (diss), Lund 1986,
s 340. Lönnroth & Delblanc, Modernister och arbetardiktare 1920–1950, 1989, s 23.
874
Efter sammanslagningen av Stockholms-Tidningen och Stockholms Dagblad 1931 fortsatte Anders Österling som recensent för tidningen till 1935.
875
Jfr Hägg, Den svenska litteraturen, 1996, s 416; Lönnroth & Delblanc, Modernister och
arbetardiktare 1920–1950, 1989, s 20 f.
876
Karin Boye startade tidskriften Spektrum tillsammans med Erik Mesterton och
Josef Riwkin 1931.
877
Se Hägg, Den svenska litteraturen, 1996, s 416; Lönnroth & Delblanc, Modernister och
arbetardiktare 1920–1950, 1989, s 19 f.
878
Se Malcolm Bradbury & James McFarlane, »Movements, Magazines and Manifestos: The Succession From Naturalism», Modernism 1890–1930, 1991 (1976), s 203.
872
873
Appendices
323
exempel är James Joyces roman Ulysses (1922), som tidskriften publicerade som följetong, innan den utkom i bokform.
Svensk modernism fick sitt egentliga genombrott först efter andra
världskriget, även om nydanande skalder såsom Pär Lagerkvist
(Ångest, 1916), Edith Södergran (Dikter, 1916), Karin Boye (Moln,
1922), Gunnar Ekelöf (sent på jorden, 1932) och Erik Lindegren (Posthum ungdom, 1935) hade debuterat tidigare. Paradoxalt rönte denna
moderna lyrik viss uppskattning från borgerligt håll, medan arbetarklassens företrädare hellre ville erövra finkulturen åt folket. Omedelbart efter krigsutbrottet fortsatte kritikerkåren till stor del att
missgynna modernistisk litteratur, varför Lindegren såg sig tvungen
att ge ut diktsamlingen mannen utan väg (1942) på eget förlag.
Denna litteratursyn tycks ha bidragit till recensenternas välvilliga
mottagande av Aftonunderhållning (1932), som innehöll vardagsrealistisk lyrik i Bo Bergmans och Erich Kästners anda. Ytterligare en
orsak till lovorden var sannolikt Victor Svanbergs (1896–1985) angrepp på svensk idylldiktning, vars främste företrädare, Birger Sjöberg i Fridas bok (1922), stundom balanserar farligt nära pekoralet.
Svanberg (1931 s 21 ff, 150) dömer i ett antal essäer ut Karlfeldt, Anders Österling (1884–1981) med flera, eftersom det måste finnas en
»växelverkan mellan dikt och samhällsliv». Kritikens försiktiga uppskattning avtog, när Edfelts dikt blev mörkare och mer samhällsinriktad efter Hitlers makttillträde 1933. Samtidigt finns en tydlig skillnad
mellan borgerliga och socialistiska tidningars recensioner. Beaktansvärt är hur konservativa kritiker uppfattar skaldens texter som ett
uttryck för personliga känslor istället för som en metod att blottlägga
samtidsproblematik. De borgerliga recensenterna irriterade sig på
879
880
881
882
883
884
885
Lönnroth & Delblanc, Modernister och arbetardiktare 1920–1950, 1989, s 22.
Lönnroth & Delblanc, Modernister och arbetardiktare 1920–1950, 1989, s 14.
881
Lönnroth & Delblanc, Modernister och arbetardiktare 1920–1950, 1989, s 22.
882
Lönnroth & Delblanc, Modernister och arbetardiktare 1920–1950, 1989, s 22.
883
Lönnroth & Delblanc, Modernister och arbetardiktare 1920–1950, 1989, s 28. Jfr Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 165.
884
Lönnroth & Delblanc, Modernister och arbetardiktare 1920–1950, 1989, s 21.
885
Jfr Roland Barthes, »The Death of the Author», Image — Music — Text, Glasgow
1977, s 143: »The image of literature to be found in ordinary culture is tyrannically
centred on the author, his person, his life, his tastes, his passions […]. The explanation
of a work is always sought in the man or woman who produced it, as if it were always in the end, through the more or less transparent allegory of the fiction, the
voice of a single person, the author ’confiding’ in us.»
879
880
324
Själens palimpsest
skaldens mångfasetterade bildspråk. Efter kriget avtog sådana motsättningar mellan konserativa och socialistiska ideologier, när recensenterna i ett slags konsensus enades om en gemensam hållning.
886
❦
EDFELTS DIKTSAMLING Aftonunderhållning utkom den 1 september
1932. Här ingår dikter som »Dagsnyheter» (AU s 9), »Astronomi»
(AU s 13), »Jordisk kris» (AU s 18) och »Livets ångest» (AU s 56).
Stellan Arvidson på socialistiska Arbetet (23/9), Gunnar Mascoll
Silfverstolpe på liberala Stockholms-Tidningen Stockholms Dagblad
(26/9), Ture Nerman på socialistiska Folkets Dagblad (1/10), Georg
Svensson på Bonniers Litterära Magasin (1932, nr 9, s 61 ff) och Nils
Svanberg på Ord och Bild (1932 s 662 ff) recenserade boken.
Vänsterpressen såg dikternas pessimism som något fördelaktigt,
eftersom de ifrågasätter borgerlig idelogi. Först ut med sitt omdöme
var Arvidson (Arb 23/9 1932), som ansåg att Aftonunderhållning var
ett moget verk: »I tekniskt avseende är den ett betydande steg framåt,
och [Edfelts] vers är numera ett lydigt redskap åt hans inspiration.»
Nerman (FD 1/10 1932) menade att Edfelt uppvisar »en modern
stadsvarelses skepsis» och »en anmärkningsvärd strävan till knapphet och stilmejsling».
Bland borgerliga tidningar var uppmärksamheten mindre. Silfverstolpe (StT D 26/9 1932) skrev att Edfelts »förmodligen av svåra personliga upplevelser bestämda negativism tillåter inte versen att
blomma, det blir knappa linjer, få färger och kyliga dagrar i hans strofer.» Att ifrågasätta borgerliga värderingar leder, enligt Silfverstolpes
anmälan, till att dikterna blir sämre i estetiskt hänseende.
Svensson (BLM 1932, nr 9, s 61 f), som recenserade Aftonunderhållning och Hjalmar Gullbergs Andliga övningar i en gemensam anmälan,
ansåg att de båda diktsamlingarna »kunde ha varit skrivna av två
tvillingbröder samtidigt i samma rum» men att lagerkransen denna
887
Algulin (1969 s 18f) menar att bildspråket i traditionell lyrik ofta har en »ornamenterande funktion», som bygger på »relativt enkla och lättförståeliga analogier eller på
väl utbildade traditioner». Inom modernismen har metaforik och symbolik fått »en
väsentligare funktion», som bär upp »en del av eller rentav hela diktens innehåll».
Detta sker »framför allt genom att bilden görs associativ» eller verkar med »mer
bestämda men svåråtkomliga referenser» såsom allusioner.
887
Uppgift från Bonnierförlagens arkiv.
886
Appendices
325
gång måste räckas till Gullberg, som är »på marsch mot ett nytt ljus,
bra likt ljuset från förklaringens berg». Svanberg (OoB 1932 s 663)
lånade ett begreppspar från Friedrich Schillers skrift Über naive und
sentimentalische Dichtung (1795–96): »Denna lyriska stil är varken
naiv eller sentimental, utan på en gång behärskning och känsla, driven form och fruktbar stämning.» Edfelt skulle senare återanvända
formuleringen »Lyrisk stil» som rubrik på en programförklaring, där
han, liksom den tyske diktaren särskiljer två slag av diktning.
Genombrottet
Edfelt följde upp Aftonunderhållning (1932) med Högmässa (1934),
I denna natt (1936), Järnålder (1937), Vintern är lång (1939) och Sång för
reskamrater (1941), som man brukar räkna till skaldens 30-talsproduktion. I dessa dikter orienterade han sig mot en mer modernistisk
diskurs. Dikterna skildrar ekonomisk depression, internationell diplomati och militär upprustning. Den borgerliga kritiken tog avstånd
från det man uppfattade som en pessimistisk livssyn. Ord som
»dödsdrift» och »dödslängtan» återkommer i flera recensioner.
888
889
890
Recensioner 1934–41
Högmässa (1934) var den första av Edfelts diktsamlingar som Bonniers
gav ut i ett större format. Upplagan omfattade 1 500 exemplar, vilket
var mindre än för Aftonunderhållning (1932). Förlaget höjde samtidigt
priset till 3 kronor 75 öre för en häftad utgåva. Här ingår dikter som
»Preludium» (HM s 5), »Missa Solemnis» (HM s 11) och »Vinterord»
(HM s 25).
Högmässa utkom den 13 september 1934. Birger Baeckström på
frisinnade Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (22/9), Erik Blomberg
på socialdemokratiska Social-Demokraten (29/9), Nils Erdmann på
moderata Nya Dagligt Allehanda (2/10), Sten Selander på liberala Da891
Se Brandell, Från första världskriget till 1950, 1975, s 162, 165.
Jfr Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 139.
890
Erik Blomberg, SocD 29/9 1934; Sten Selander, SvD 25/10 1939; Birger Baeckström,
GHT 28/10 1939; Helge Åkerhielm, SocD 5/10 1941. Sigmund Freud lanserade begreppet 1920.
891
Uppgift från Bonnierförlagens arkiv.
888
889
326
Själens palimpsest
gens Nyheter (2/10), Hugo Löhr på socialdemokratiska Ny Tid (4/10),
Gunnar Mascoll Silfverstolpe på liberala Stockholms-Tidningen Stockholms Dagblad (6/10), Anders Österling på konservativa Svenska Dagbladet (6/10), Ture Nerman på socialistiska Folkets Dagblad (13/10),
Georg Svensson på Bonniers Litterära Magasin (1934, nr 8, s 66 ff) och
Nils Svanberg på Ord och Bild (1935 s 174) recenserade boken.
De borgerliga tidningarnas anmälare var försiktigt optimistiska.
Baeckström (GHT 22/9 1934) ansåg att Edfelt söker »en vidare, klarare horisont, en tapprare blick på tillvaron, och här har Gullberg
varit till hjälp». Österling (SvD 6/10 1934) skrev att diktsamlingen
vittnar om »en ganska märklig konstnärlig utveckling och är icke
blott det bästa han hittills presterat utan också något av det mest distinkta och i sin art fullödiga, som den yngre svenska lyriken kan
uppvisa». Schiller (SDS 2/10 1934) menade att pessimismen ibland
tog över: »Livslusten, kärleken kan väl en och annan gång göra sig
gällande, men endast kort och glimtvis.» Erdmann (NDA 2/10 1934)
skrev att stämningsläget hade sina förtjänster: »Skräcksynen, som
hans dikt frammanar för läsaren, är ett övergående fantom, som har
till uppgift att väcka oss ur vår säkerhetssömn till besinning.» Selander (DN 2/10 1934) menade att boken var »ett stort steg framåt», som
»ställer det utom allt tvivel» att skalden »kan skapa fullödig dikt».
Silfverstolpe (StT D 6/10 1934) ansåg att »Edfelts nya diktsamling är
hans hittills förnämsta».
Även de socialistiska tidningarna var överlag positiva. Blomberg
(SocD 29/9 1934) ansåg att bilderna hade »en mörk, snidad pregnans». Han tillade: »Det sjunger inga lärkor eller näktergalar i dessa
höstliga strofer; av luftens fåglar skymta endast hök och duva och
sparven i tranedans — en tribut åt darwinismen i stället för romantiken!» Löhr (NyT 4/10 1934) såg det som »ett kraftprov att skriva så
mycken och så anspråksfylld poesi om den rena desillusionen».
Nerman (FD 13/10 1934) skrev att Edfelt har »sin charm i konsten att
blanda ihop allvar och ordlek, höga kosmiska termer och rena bagateller från vardagen, klassiska citat från den högsta stilarten och fraser från den journalistiska normalstilen».
892
Jfr Landgren (1979 s 53): »Att Högmässa (1934) markerar en konstnärlig vändpunkt i Edfelts poesi noterades redan av samtida kritiker som Erik Blomberg. Edfelt
har nu utarbetat en för honom sinifikativ lyrisk teknik med vissa återkommande,
karakteristiska komponenter. Det är i första hand årstidssymboliken och den därtill
knutna mörker/ljus- och köld/värmemetaforiken som berhärskar Högmässa.»
892
Appendices
327
Svensson (BLM, nr 8, 1934 s 66 ff) tyckte att Edfelt hade »vunnit
konstnärens största triumf: att utan avvikelse från sitt maner övertyga
publiken om att det var något för mer än blott maner». Svanberg
(OoB 1935, s 174) ansåg att de »intima stämningar, som äro Edfelts
styrka, ha vuxit i intensitet och omedelbarhet».
❦
NÄSTA DIKTSAMLING, I denna natt, utkom den 23 september 1936.
Bertil Bull Hedlund (1893–1950) gjorde grafiska blad och omslagsvinjett. Här ingår dikter som »Purgatorium I–VII» (ID s 9 ff), »Nocturne»
(ID s 33) och »Haveri» (ID s 54).
Gustaf Näsström på liberala Stockholms-Tidningen Stockholms Dagblad (25/9), Torsten Jönsson på liberala Aftonbladet (27/9), Gunnar
Mascoll Silfverstolpe på Stockholms-Tidningen Stockholms Dagblad
(6/10), Sten Selander på konservativa Svenska Dagbladet (10/10), Bo
Bergman på liberala Dagens Nyheter (12/10), Kuno Beckholmen på
kommunistiska Ny Tid (17/10), Einar Malm på moderata Nya Dagligt
Allehanda (21/10), Erik Blomberg på socialdemokratiska Social-Demokraten (28/10), Erik Hjalmar Linder på folkpartistiska Svenska Morgonbladet (28/10), Birger Baeckström på frisinnade Göteborgs Handelsoch Sjöfartstidning (11/11), Nils Palmgren på Aftonbladet (29/12), Karl
Lundegård på socialistiska Folkets Dagblad (6/2), Margit Abenius på
Bonniers Litterära Magasin (1936 s 709 ff) och Nils Svanberg på Ord och
Bild (1937 s 279) recenserade boken.
Den borgerliga pressens anmälare på Edfelts versteknik och bildspråk. Flera kritiker uppmärksammade även illustrationerna. Näsström (StT D 25/9 1936) tyckte att man borde »vara tacksam för att
förlaget lägger ned en ökad omsorg på den typografiska utstyrseln».
Jönsson (AB 27/9 1936) menade att Edfelt »i likhet med Bertil Malmberg, upplevt världens undergång» men hade »gjort det på sitt eget
stilfärdiga sätt». Silfverstolpe (StT D 6/10 1936) skrev att »det kan
sättas i fråga, om inte precisionen stundom är driven för långt».
Baeckström (GHT 11/11 1936) skrev att Edfelt föredrar »trokéens
lugna och mera resignerade tonfall». Recensenten tillade: »Det är den
behärskade Gullbergska vardagsdiktionen, som dominerar hos honom.» Bergman (DN 12/10 1936) tyckte att boken innehöll en »kon893
893
Uppgift från Bonnierförlagens arkiv.
328
Själens palimpsest
centrationskonst, som kan verka pretiös i sökandet efter ovanliga rim
och pressade bilder» men att många strofer är »små kallhamrade
mästerstycken, skarpa, metallhårda». Selander (SvD 10/10 1936)
skrev att »de alltför disparata och pressat originella bilderna vägrar
att foga sig samman till en organisk helhet». Malm (NDA 21/10 1936)
tyckte att »rimtvång och trött jargon» gör Edfelts »sömngångarsäkra
poesi en smula monoton». Linder (SvM 28/10 1936) ansåg att Edfelt i
»bittra, behärskade, skenbart klanglösa strofer […] aldrig tröttnat att
beklaga den generation som tappat gåvan att tro». Palmgren (AB
29/12 1936) skrev att diktsamlingen var »skildringen av ett väsens
inre kamp».
De socialistiska tidningarna framstod som något mer optimistiska
än de borgerliga. Beckholmen (NyT 17/10 1936) undrade om det var
»dikternas sammanpressade patos, som tvingat fram den dikternas
formfulländning, vilken överträffar allt vad han tidigare åstadkommit». Även Blomberg (SocD 28/10 1936) jämförde med Edfelts tidigare produktion: »Det är samma ton, samma tema, och upprepningen
kan ibland verka monoton.» Lundegård (FD 6/2 1937) tyckte att »författaren här lämnat den förfärande ödsligheten från föregående diktsamling […] för att omfatta en varm längtan till — och en begynnande tro på — mänsklig solidaritet».
Abenius (BLM 1936, nr 11, s 709) ansåg att »Edfelts bästa dikter talar och lever den egna sorgen: bitter splittring, tyngd ande, själens
vånda och kramp»; därför blir »själva den individuella stämman mer
mänskligt närljudande». Svanberg (OoB 1937 s 279) hävdade att en
diktares missmod kan ha sina risker, men att det är dennes »privatsak
att komma ut ur sitt känsloläge: så länge han återger det med så nyanserad och behärskad originalitet som Edfelt, har kritikern intet rimligt skäl till pessimism».
❦
LÖRDAGEN DEN 17 april 1937 uruppförde Stockholms konserthus kantaten Järnålder med vokalmusik av den modernistiske tonsättaren
Hilding Rosenberg (1892–1985). Edfelts diktsamling med samma
namn utkom den 14 april 1937. Här ingår dikter som »Genius» (JÅ s
7) och »Poet» (JÅ s 9).
894
894
Uppgift från Bonnierförlagens arkiv.
Appendices
329
Erik Blomberg på socialdemokratiska Social-Demokraten (12/6) och
Nils Svanberg på Ord och Bild (1937 s 279 ff) recenserade boken.
Enckell (1960 s 31 f) har beskrivit Järnålder som »renodlad beredskapsdikt», som »har sitt fäste i den antinazistiska kampen». Den
tunna pamfletten fick ett positivt mottagande, även om den inte rönte
samma uppmärksamhet som Edfelts tidigare diktsamlingar.
Blomberg (SocD 12/6 1937) skrev att »Johannes Edfelt har […] tagit ett steg vidare i den riktning, som man redan kunde ana av vissa
dikter i hans förra samling». Han tillade: »Edfelts stil förefaller mig
här klarare och enklare än i hans tidigare lyrik, liksom tonen har
vunnit i styrka i de strofer där han bär fram ett väsentligt budskap till
tiden». Svanberg (OoB 1937 s 279 ff) framhöll att dikterna anknöt till
»vissa välbekanta och ständigt dryftade företeelser inom den aktuella
europeiska politiken».
❦
NÄSTA DIKTSAMLING, Vintern är lång, utkom den 27 september 1939.
Bertil Bull Hedlund tecknade även denna gång omslagvinjetten. Här
ingår dikter som »Söndagsfrid» (VL s 21), »Förnekelsens dal» (VL
s 23), »Se människan…» (VL s 50), »Havsäventyr» (VL 63) och »Återbördat» (VL s 73).
Torsten Jönsson på liberala Aftonbladet (29/9), Bo Bergman på liberala Dagens Nyheter (3/10), Karl Ragnar Gierow på moderata Nya
Dagligt Allehanda (7/10), Per Meurling på kommunistiska Ny Dag
(11/10), Gunnar Mascoll Silfverstolpe på liberala StockholmsTidningen (17/10), Erik Blomberg på socialdemokratiska Social-Demokraten (22/10), Sten Selander på konservativa Svenska Dagbladet
(25/10), Birger Baeckström på frisinnade Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (28/10), A Gunnar Bergman på socialistiska Folkets Dagblad (28/10), Harald Schiller på konservativa Sydsvenska Dagbladet
Snällposten (1/11), Erik Hjalmar Linder på folkpartistiska Svenska
Morgonbladet (8/12), Margit Abenius på Bonniers Litterära Magasin
(1939 s 638 ff) och Olof Lagercrantz på Ord och Bild (1939 s 654 f) recenserade boken.
Många tidningar uttryckte missnöje med tematiken i diktsamlingen, som hamnade på bokhandelsdiskarna samma dag som Polen ka895
895
Uppgift från Bonnierförlagens arkiv.
330
Själens palimpsest
pitulerade för tyska och sovjetiska styrkor. Borgerliga anmälare tenderade att framhålla Edfelts pessismism. Jönsson (AB 29/9 1939)
tyckte att Edfelt »renodlat dödskänslan och lagt varje blad i sin bok
under förgängelsens fosforsken». Bo Bergman (DN 3/10 1939) skrev
att »Ledmotivet är och blir tidsångesten. Skräcken för att anden skall
dö i äcklet och ledan. Men också glädjen över den glimt av hopp som
barbarismen inte förmått att döda.» Gierow (NDA 7/10 1939) tyckte
att det »är en mycket svart världsbild, som träder till mötes ur Edfelts
dikter; ha de några ljusa inslag, gå de i grått.» Silfverstolpe (StT D
17/10 1939) ansåg att de dikter som gör det starkaste intrycket är de
där skalden »biktar en tro på gemenskapens värde». Selander (SvD
25/10 1939) menade att »föreställningarna avlöser varandra med en
idéflyktig hastighet, som kommer dikten att falla sönder i ofullgångna tankefragment och gör det omöjligt att få fram någon konkret
synbild ur de förbiskymtande visionerna». Baeckström (GHT 28/10
1939) menade att dikterna skildrar »en ångestfull väntan på något,
och när samlingen kommer i allmänhetens händer, då har detta något
redan hänt, något ojämförligt som förrycker alla proportioner».
Till skillnad från de borgerliga tidningarna betonade vänsterpressen motståndsviljan och tidsklimatet. Blomberg (SocD 22/10 1939)
ansåg att diktsamlingen var »ett oorganiskt uppradande av disparata
bildelement, som slå sönder helhetsverkan». Meurlings (NyD 11/10
1939) anmälan gick stick i stäv mot många andra recensioner. Efter
att ha sagt att det var en triumf att i detta ögonblick komma med en
sådan bok anknöt Meurling till tidningens marxistiska motto (»Proletärer i alla land förena er!»): »Rätt så, poet. Det finns inget annat hopp
för mänskligheten än det, som det segerrika, revolutionära proletaria896
897
898
Landgren (1979 s 27) uppmärksammar Edfelts reaktion på Selanders kritik: »I den
recension av Vintern är lång, som Edfelt åsyftar i brevet till Abenius, hade Selander
riktat anmärkningar både mot Edfelts livsåskådning och mot hans poetiska teknik,
särskilt utformningen av bildspråket. [...] Selanders andra huvudinvändning gällde
bildspråket, som han fann orealistiskt, disparat och visuellt diffust — de enskilda
bilderna kolliderar med varandra, framhöll han, och valde som illustrationsexempel
två strofer ur samlingens titel- och inledningsdikt».
897
Meurling använder här pseudonymen John Garter. Möjligen är detta ett tryckfel
för John Carter, som var en av Edgar Rice Burroughs (1875–1950) gestalter i flera
populära underhållningsromaner, t ex A Princess of Mars (1917).
898
Meurlings recension visar, bortsett från dess kommunistiska jargong, stor förståelse för den edfeltska lyriken. Detta har möjligen sin förklaring i att han den 24 februari 1936 hade ingått äktenskap med skaldens hustru från åren 1934–36, Hélène
(Maria Magda Lena) Apéria. Se Svenskt biografiskt lexikon, bd 25, 1985–87, s 449, sub
verbum »Meurling, Per».
896
Appendices
331
tet en gång skall plantera på kapitalismens ruttna grav.» Gunnar
Bergman (FD 28/10 1939) menade sig skönja »ett diktarens trots allt»,
även om Edfelt inte tolkade några »skönhetssyner».
Abenius (BLM årg 8, nr 10, s 639) hävda att skalden var »mycket
hörsam mot den inre musiken; hans vers har en slipning och jämvikt,
i vilken den djupa, inte växlande, grundtonen kan sorla och sjunga».
Mot strömmen gick även Olof Lagercrantz (OoB 1939 s 654 f), som
beaktade livsförnyelsens och den smärtsamma återfödelsens motiv:
Alltför ofta har Edfelts dikt identifierats med anslagets makabra värld.
Alltför ofta har han kallats pessimist. Alltför ofta har det påståtts att
han endast ser de fula och råa sidorna av livet. Allt detta är felaktigt,
och för varje ny diktsamling som Edfelt ger ut blir det allt klarare att
det är hängivenhet för förvandlingen, för det nya livet, för seger över
kaos, som är den edfeltska diktens innersta väsen.
Lagercrantz tillade att skaldens »mod att se tiden i vitögat» är besläktad »med den kärlek som aldrig låter sig nedslås».
❦
EDFELTS DIKTSAMLING Sång för reskamrater utkom den 16 september
1941. Bertil Bull Hedlund tecknade den svartvita omslagsvinjetten.
Här ingår dikter som »Levnadslopp» (SR s 19), »Requiem för drunknade» (SR s 45) och »Kopparstick I–II» (SR s 67 ff).
Bo Bergman på liberala Dagens Nyheter (2/10), Helge Åkerhielm på
socialdemokratiska Social-Demokraten (5/10), Hans Dhejne på konservativa Sydsvenska Dagbladet Snällposten (15/10), Gunnar Mascoll
Silfverstolpe på liberala Stockholms-Tidningen (30/10), Birger Baeckström på frisinnade Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (19/11),
Hugo Löhr på socialdemokratiska Ny Tid (2/12), Sten Selander på
konservativa Svenska Dagbladet (2/12), Bertil Malmberg på Bonniers
Litterära Magasin (1941 s 644 f), Ture Nerman på Folklig Kultur (1942,
nr 1, s 6 f) och Karl-Gustaf Hildebrand på Svensk Tidskrift (1942 s 135)
recenserade boken.
Den borgerliga pressen angrep i första hand vad man tyckte var en
förkonstlad attityd. Bergman (DN 2/10 1941) tyckte sig bättre minnas
»helheten än de enskilda dikterna». Han tillade: »Denna patetiska
899
899
Uppgift från Bonnierförlagens arkiv.
332
Själens palimpsest
lyrik med sina många utrop är inspirerad av undergångsstämningar
[...] både som skräckmålning och protest.» Silfverstolpe (StT 30/10
1941) menade att »enheten är köpt på rikedomens bekostnad» och att
»man efter läsningen av [dikterna] har svårt att hålla de olika styckena i sär eller helt enkelt att komma ihåg något enstaka stycke». Selander (SvD 2/12 1941) tyckte att »så gott som hela [Edfelts] senare
alstring» varierar »ett och samma tema: motsatsen mellan den råa
verklighetens grymhet och brutala oändlighet som fyller honom med
ångest och vämjelse, och den själens värld av frid och godhet, som
man anar bortom all förvirring». Baeckström (GHT 19/11 1941) menade sig höra »en ljus ton, som blir särskilt påfallande om man jämför
den med de makabra stämningarna i Vintern är lång». Hans Dhejne
(SDS 15/10 1941) ansåg att »man i längden tröttnar på den tvungna
och nästan pinsamt utstuderade attityden.»
Den vänsterinriktade pressen var mer berömmande. Åkerhielm
(SocD 5/10 1941) hävdade att »den melankoli som kommer till tals i
dessa dikter är den som tillhör den stora poesin och som bringar
hälsa och resning.» Löhr (NyT 2/12 1941) skrev att boken är »ett nära
nog virtuost framhävande i undergångsstämningar och rättlös nihilism: endast undantagsvis bryter en förstulen liten strimma sol genom
diktens blyplåtstunga himmel».
Malmberg (BLM 1941 s 644 ff) ansåg att »den milda och stora lyrklangen har efterträtt de forna dissonanserna, som brukats med sådant artistiskt mästerskap, så länge de motsvarade sin diktares själsläge: nu ha de offrats på tröskeln till ett nytt livsförhållande».
Ett nytt tonfall
Under inverkan av Jungs djuppsykologi och ändrade familjeförhållanden, som medförde att skalden blev far till Anders (f 29 juli 1940)
och Lisa (f 9 juli 1943), ägnade sig Edfelt åt själslig djuplodning i samlingarna Elden och klyftan (1943) och Bråddjupt eko (1947). Den nya tematiken återverkade även på mottagandet.
Jungs introduktion i Sverige under 1930-talet påverkade svensk
modernism, som orienterade sig bort från en livsbejakande primitivism i D[avid] H[erbert] Lawrences efterföljd och mot en mer inåtvänd
Appendices
333
tematik. Senare hälften av 1940-talet innebar ett genombrott för den
moderna lyriken både i Sverige och utomlands.
900
901
Recensioner 1943–48
Samlingen Elden och klyftan (1943) utkom hösten 1943. Stig Åsberg
(1909–68) tecknade omslagsvinjetter och plansch. Här ingår dikter
som »Elden och klyftan» (EK s 13) och »Arkaisk bild» (EK s 97).
Sten Selander på konservativa Svenska Dagbladet (25/9), Stig Ahlgren på socialdemokratiska Aftontidningen (30/9), Helge Åkerhielm
på socialdemokratiska Social-Demokraten (4/10), Ivar Harrie på liberala Dagens Nyheter (9/10), Anders Österling på liberala StockholmsTidningen Stockholms Dagblad (10/10), Birger Baeckström på frisinnade Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (22/10), Hans Dhejne på
konservativa Sydsvenska Dagbladet Snällposten (22/10), Bertil Gedda
på socialdemokratiska Ny Tid (8/11), Erik Hjalmar Linder på folkpartistiska Svenska Morgonbladet (12/11), Olof Lagercrantz på Bonniers
Litterära Magasin (1943 s 648 ff), Erik Lindegren på den nystartade
tidskriften Samtid och Framtid (1944, nr 1, s 60 f) och Bertil Malmberg
på Ord och Bild (1944 s 223 f) recenserade boken.
Den borgerliga pressen uppfattade ett nytt tonfall hos Edfelt. Selander (SvD 25/9 1943) reviderade sitt tidigare negativa omdöme
med en reservation: »Någon gång kan visserligen hans bilder brista i
logiskt sammanhang på ett sätt som knappast skulle märkas hos en
poet med lösare formspråk, men som här blir störande.» Harrie (DN
9/10 1943 menade att Edfelt »har varit besatt av det bittra nöjet att
genomskåda, och för att riktigt skarpt fixera vad han sett har han utbildat ett karakteristiskt bildspråk, där medicinska och naturvetenskapliga termer gärna sörjer för chockverkan». Baeckström (GHT
22/10 1943) skrev att Edfelt liksom Bertil Malmberg har »den djupa
pessimismen och förmågan att ge sina reaktioner en klar och hårdslipad form». Dhejne (SDS 22/10 1943) hävdade att diktsamlingen varierar »det pessimistiska temat om själens fruktansvärda ensamhet och
bräcklighet, och den övergivna mänskligheten och dess lidande under våldet och bestialiteten». Österling (StT D 10/10 1943) skrev att
902
Lagerroth, Johannes Edfelt, 1993, s 189.
Algulin, Tradition och modernism, 1969, s 22. Jfr Den svenska litteraturen: Modernister
och arbetardiktare 1920–1950, Stockholm 1989, s 59.
902
Annons i Dagens Nyheter 2/10 1943.
900
901
334
Själens palimpsest
Edfelt tycks »speja efter gryningen och vänta sig ett resultat efter den
grymma operationen». Linder (SvM 12/11 1943) uppmärksammade
»ett inslag av ömhet och vänlighet, av medlidande», som är »mer
fruktbar än den fräna avskyn från förr».
De socialistiska tidningarna betonade kontrasten mellan ljus och
mörker. Ahlgren (AT 30/9 1943) anknöt till Baeckströms (GHT 28/10
1939) tidigare recension: »Varningarnas tid är förbi. Men diktaren är
ett känsligt instrument, den kurva han ritar kan bli hackig och ful,
hur löftesrikt de politiska önskekurvorna än rakar i vädret.» Åkerhielm (SocD 4/10 1943) ansåg att skalden »kommit i närmare förbindelse med det stora mysterium som han redan tidigare skymtat».
Gedda (NyT 8/11 1943) blev »överraskad av att en så ren ton kan
ljuda i larmet och hetsen, att en sådan skönhet kan uthärda närheten
av det besudlade livet.»
Lagercrantz (BLM 1943 s 649) tyckte att den nya samlingen var »en
rik och fulltonig bok, avgjort den starkaste diktaren hittills givit sina
läsare». Lindegren (SoF 1944, nr 1, s 60 f) ansåg att »Edfelt är den
svenske diktare som kanske bäst fångat vår tids karaktär av medeltid
och undergångsskräck, av koncentrationsläger och tortyr.» Malmberg (OoB 1944 s 223 f) tyckte att den negativa kritiken ibland hade
varit obefogad: »Klandrar man en diktning av denna art för dess monotoni, är det en otacksam och föga insiktsfull kritik. Det är att
klandra den för alldeles samma kvalitet av vilken dess verkan och
djupaste egenart beror.»
903
❦
EDFELTS DIKTSAMLING Bråddjupt eko utkom den 29 augusti 1947.
Folke Dahlberg tecknade omslagsvinjett och plansch. Här ingår dikter
som »Ett är nödvändigt» (BE s 15), »Drömmens skog» (BE s 29) och
»Bråddjupt eko» (BE s 36).
A Gunnar Bergman på socialdemokratiska Aftontidningen (2/9),
Allan Fagerström på liberala Aftonbladet (2/9), Hans Granlid på kommunistiska Ny Dag (4/9), Helge Åkerhielm på socialdemokratiska
Morgon-Tidningen (9/9), Olof Lagercrantz på konservativa Svenska
904
Det är känt att nazisterna under 1930- och 40-talen upprättade och administrerade
en mängd koncentrationsläger, men även Frankrike, Italien, Sovjetunionen, Spanien
och Storbritannien använde interneringsläger under 1900-talets första decennier.
904
Uppgift från Bonnierförlagens arkiv.
903
Appendices
335
Dagbladet (10/9), Per Erik Wahlund på liberala Expressen (10/9), Kjell
Hjern på frisinnade Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (12/9),
Rabbe Enckell på liberala Dagens Nyheter (15/9) samt Ord och Bild
(1948 s 238), Hans Dhejne på konservativa Sydsvenska Dagbladet Snällposten (22/9), Bertil Gedda på socialdemokratiska Ny Tid (13/11) och
Carl-Erik af Geijerstam på Bonniers Litterära Magasin (1947 s 585 f)
recenserade boken.
De socialistiska tidningarnas kritiker var övervägande positiva.
Bergman (AT 2/9 1947) skrev att ingen av Edfelts tidigare samlingar
»har skänkt mig sådana högtidsstunder av god vilja och poetisk
skönhet i ett och samma stycke». Granlid (NyD 4/9 1947) ansåg att
Edfelt hade varit »den som i sin dikt mest storslaget och allvarligt
varnade mot den fascistiska kulturfaran». Åkerhielm (MT 9/9 1947)
tyckte att »minnenas värld» hos Edfelt »andas […] en sällsam och
läkande skönhet». Gedda (NyT 13/11 1947) såg »en tillsats av glöd
och vitalitet», som inte behövde betyda någon »väsentlig förändring».
Den borgerliga pressen uppfattade ett breddat register hos skalden. Hjern (GHT 12/9 1947) sammanfattade det nya inslaget: »Det är
inga främmande myter, som för Edfelt representerar det förflutna,
det är bilder från hans egen barndom och föräldrahem som väller
fram och gör rikare hans liv och dikt». Fagerström (AB 2/9 1947) ansåg att skalden var en »illusionsfri diktarnatur, vars människokärlek
är hopkopplad med en sanningslidelse som inte har plats för skönmålningar». Lagercrantz (SvD 10/9 1947) tyckte sig »bevittna en
islossning», som innebar »ett förnyat konstnärligt och mänskligt genombrott». Wahlund (Expr 10/9 1947) tyckte det att bakom den
»friska observationen och säkra färgbeläggningen avtecknar sig en
annan och djupare kvalitet: en självutlämning och psykologisk analys». Enckell (DN 15/9 1947) ansåg att tonen »blivit intensivare i sitt
lyssnande till röster ur inre djup». Dhejne (SDS 22/9 1947) menade att
det är »flera dagrar, fler halvtoner i hans lyrik, som kanske aldrig
tillförne haft en så bevekande och vacker ton».
Geijerstam (BLM 1947 s 585 f) ansåg att Bråddjupt eko var en »både
personlig och poetisk fördjupning och förnyelse». Enckell (OoB 1948
s 238), som recenserade boken för andra gången, tyckte att tidsskildringen var »lika mörk» som i tidigare samlingar men att »bitterheten
[…] funnit ett fastare stöd i en sinnesro av musisk art».
336
Själens palimpsest
Kronologi
1904 Ellen Sofia Hellners och löjtnant Frans August Edfelts son Bo Johannes
föds i Kyrkefalla, Västergötland (21/12).
1906 Ernst Josephson dör (22/11).
1908 August Strindbergs kammarspel Spöksonaten har urpremiär i Stockholm (21/1).
1911 Gustaf Fröding dör (8/2).
1912 Strindberg dör (14/5).
1914 Skotten i Sarajevo blir upptakten till första världskriget (28/6).
1916 Pär Lagerkvist ger ut diktsamlingen Ångest. Mauritz Stiller sätter upp
Strindbergs drama Ett drömspel i Göteborg.
1918 Oswald Spengler ger ut första delen av boken Der Untergang des
Abendlandes {Västerlandets undergång}. Stilleståndsdagen innebär slutet på världskriget (11/11).
1919 Bo Bergman ger ut boken Valda dikter.
1920 JE börjar på Skara högre allmänna läroverk. Erik Axel Karlfelt publicerar dikten »Vinterorgel» i tidskriften Julkvällen.
1921 Max Reinhardt sätter upp Strindbergs Ett drömspel i Stockholm.
1922 Hyperinflation drabbar Tyskland. Benito Mussolini tar makten i Italien (31/10). T S Eliot publicerar diktcykeln The Waste Land utan noter
i brittiska tidskriften The Criterion och amerikanska tidskriften The Dial
samt med notapparat på bokförlaget Boni & Liveright i New York.
1923 JE tar studentexamen i Skara. Studerar nordiska språk och går på
offentliga föreläsningar i filosofi och litteraturhistoria vid Lunds universitet. Debuterar med diktsamlingen Gryningsröster på Framtidens
förlag i Malmö. Konstakademien i Stockholm ställer ut Josephsons
konst. Adolf Hitler gör ett misslyckat kuppförsök i München (8–9/11).
1924 JE påbörjar studier vid Uppsala universitet. Läser nordiska språk,
engelska, tyska, litteraturhistoria och pedagogik inklusive filosofins
historia.
1925 Radiotjänst sänder sitt första program: en högmässa (1/1). JE gör uppehåll i studierna för militärtjänsten 1925–26. Ger ut diktsamlingen
Unga dagar på Albert Bonniers Förlag i Stockholm.
1926 Birger Sjöberg ger ut diktsamlingen Kriser och kransar. JE besöker
Hjalmar Bergman i Berlin (dec — febr).
1927 Karlfeldt ger ut diktsamlingen Hösthorn. Bertil Malmberg ger ut diktsamlingen Slöjan. Sigmund Freuds bok Traumdeutung {Drömtydning}
utkommer på svenska i John Landquists översättning.
1929 JE avlägger filosofie kandidatexamen i Uppsala. Sjöberg dör (30/4). JE
ger ut diktsamlingen Ansikten. Börskraschen i New York (24/10) leder
till den stora depressionen, som drabbar Tyskland hårt.
1930 JE avlägger filosofie magisterexamen i Uppsala.
Appendices
337
1931 Hjalmar Bergman dör (1/1). Karlfeldt dör (8/4). Andra spanska republiken blir regim i Spanien (14/4). JE erhåller tjänst som extralärare
vid kommunala mellanskolan i Storvik, Gästrikland. Blir medarbetare
i GHT och recensent i BLM. Karlfeldt får postumt Nobelpriset i litteratur (10/12). JE uppmärksammar Eliot i en tidningsartikel (GHT
23/12). Tyska ljudfilmen Der Kongreß tanzt {Wien dansar och ler} har
svensk premiär (26/12).
1932 Erik Mesterton och Karin Boye publicerar Eliots dikt »Det öde landet»
i tidskriften Spektrum (februari). Arbetslösheten i Tyskland uppgår till
6 127 000 (15/2). JE gifter sig med Hélène Apéria i Stockholm (2/3).
Ivar Kreuger skjuter sig i Paris (12/3). Det är 100 år sedan Johann
Wolfgang von Goethe dog (22/3). Carl Gustaf Ekman avgår som
statsminister och partiordförande för Frisinnade folkpartiet (6/8). JE
skriver »Protokoll» (augusti). Hjalmar Gullberg ger ut diktsamlingen
Andliga övningar. JE ger ut diktsamlingen Aftonunderhållning (1/9).
Stockholms rådhusrätt dömer Torsten Kreuger till straffarbete för bedrägeri (17/12). JE skriver »Efterskrift» (27/12) och »Getsemanegränd» (28/12).
1933 DN rapporterar om arbetslösheten i Sverige (8/1). JE skriver »Vad ska
en fattig flicka göra?» (8/1) och »Tryggare kan ingen vara» (publ
22/1). Hitler blir Tysklands rikskansler (30/1). JE skriver »Lottdragning» (febr). Franklin D Roosevelt blir president i USA (4/3). Eugene
O’Neills drama Mourning Becomes Electra {Klaga månde Elektra} har
svensk premiär på Dramaten i Stockholm (29/3). JE skriver »Världsordningen» (3/4), »Numen adest» (11/4), »Sakrament» (28/5), »Orosfågel» (30/5), »Förbjuden musik» (9/6), »Nu sover fågeln på kvisten»
(27/6), »Elfte timmen» (publ 23/7), »Prisutdelning» (17/8), »Önskestund» (6/9) och »Decembergata» (publ 17/12).
1934 Shakespeares drama Hamlet med Gösta Ekman i huvudrollen har premiär på Vasateatern i Stockholm (11/1). JE skriver »Missa solemnis»
(febr), »Tackom och lovom» (april), »Imago» (25/4), »Familjehemligheter» (publ maj), »Förklaringsberg» (trol början av maj), »Fromma
önskningar» (9/5), »The rest is silence» (9/5), »Altartjänst» (10/5) och
»Student 23» (publ 13/5). JE bosätter sig i Mariefred. Riksdagen antar
en lag om tvångssterilisering (15/5). JE skriver »Demaskering» (15/5),
»Askonsdag» (15/5), »Husandakt» (27/5), »Faderlös» (28/5), »Vinterord» (maj — 1/6) och »Främlingslegion» (publ 23/6). Hitler beordrar
aktionen Nacht der Langen Messer mot paramilitära Sturmabteilung
(30/6). JE reser till Travemünde i Tyskland (juli). Ger ut diktsamlingen Högmässa (13/9) och tolkningsvolymen Från George till Kästner: Modern tysk lyrik. Carl Gustav Jungs skrift Das Unbewusste im normalen
und kranken Seelenleben {Det omedvetna i normalt och sjukt själsliv}
utkommer i svensk översättning.
1935 JE skriver »Grottekvarn» (febr), »Appassionata» (påsken), »Nocturne»
(Kuokkala 26/7), »Rubicon» (Kuokkala 29/7), »Apoteos» (11/8), »Legend» (19/8), »Uppbrott» (19/8) »Largo» (28/8), »Meditation» (7/9),
»Fosterland» (12/9), »Purgatorium I–VI» (publ nov), »Församlingslokal» (publ 1940) och »Tunnel» (ev 1936; ändrad 21/1 1941). Publicerar
905
20:e århundradets När Var Hur, Bernt Himmelstedt (red), 1999, s 65, sub verbum
»1932».
905
338
Själens palimpsest
1936
1937
1938
1939
en översättning av Eliots dikt »Triumfmarsch» i tidskriften Karavan.
Olof Molander sätter upp Strindbergs Ett drömspel i Stockholm. Italien
anfaller Abessinien på Afrikas horn (3/10). Svenska Röda Korset sänder fem ambulanser med personal till landet (23/10). Italienskt stridsflyg bombar ambulansgruppen (30/12). Bo Bergman publicerar dikten
»Heligt krig» (DN 31/12). JE skriver »Dödsdröm» (omarb 1940).
Skiljer sig från Hélène. Skriver första strofen av »Förvandlingskonstnär» (Gotland, juni). Spanska inbördeskriget utbryter (18/7). Tyskland
blir mest framgångsrika nation vid Olympiska sommarspelen i Berlin
(1–16/8). JE ingår skenäktenskap med Gerda Wolff-Baum (31/8).
Skriver »Brödraskap» (publ 25/10). Ger ut diktsamlingen I denna natt
(23/9) och boken Dostojevski: En kommentar till hans diktning. Jungs bok
Seelenprobleme der Gegenwart {Själen och dess problem i den moderna
människans liv} utkommer i svensk översättning. O’Neill får nobelpriset i litteratur (10/12). Olle Meurling stupar i Spanien (20/12).
JE skriver »Återbördat» (14/4). Ger ut diktsamlingen Järnålder (14/4).
Stockholms Konserthus framför dikterna som en kantat med musik av
Hilding Rosenberg (17–20/4). Tyska Luftwaffe terrorbombar baskiska
staden Guernica i norra Spanien (26/4). JE skriver »Skymningsfolk»
(11/5), »Resa i drömmen» (31/5), »Feberkust» (12/10) och »Sång vid
en brant» (strof 2).
Skriver »Världshistoria» (10/1), »’Guds verk och vila’» (14/1), »Blodförgiftning» (16/1), »Stilla natt» (18/1), »Förnekelsens dal» (24/1) och
»Som en utsträckt hand» (8/2). Gifter om sig med Brita Silfversparre
(18/2) och skriver »Odyssé» (28/2). Tyska trupper marscherar in i Österrike (12/3). JE reser till Paris och vistas där en månad, innan hustrun Brita anländer. Skriver »Fångenskap» (Paris 13/5), »Ombudsman» (Paris 25/5), »Sommar i byn» (Bretagne 21/6), »Atlantkust»
(27/6), »Förvandlingskonstnär» (strof 2 & 3: Belle-Ile-en-Mer 18/7),
»Söndagsfrid» (21/7), »Medeltid» (14/8), »Havsäventyr» (15/8), »Insegel» (18/8), »Aftonbön» (27/8), »Morgonhymn» (28/8) och »Gåtfulla stund» (3–4/9). Tyskland, Storbritannien, Frankrike och Italien
ingår Münchenöverenskommelsen, som innebär att Hitler kan annektera Sudetenland i Tjeckoslovakien (30/9). K A Tunberger refererar
från London (DN 1/10). Barbro Alving rapporterar från Prag (DN
2/10). JE bosätter sig i Rönninge i Södermanland (1/11). Nazisterna
genomför pogromen Kristallnacht i Tyskland (9–10/11). JE skriver
»Lyssnaren» (29/11; ändr 18/12), »Av all min kropp och själ» (26/12)
och »Hemlandssång» (omarb 2/2 1941).
Skriver »Vintern är lång» (6/1), »Klockan är slagen I–IV» (10/2, 14–
15/2, 11/2, 12/2) och »Kvällen sjöng» (28/2). Francisco Franco blir
Spaniens diktator efter seger i inbördeskriget (1/4). JE skriver »Visioner I» (omkr 10/5), »Visioner VI» (12/5), »Symposion» (17/5), »Visioner II» (29/6), »Se människan…» (10/7), »Visioner IV» (7–8/7), »Visioner V» (17/7) och »Visioner III» (19/7). Tyskland invaderar västra
delen av Polen (1/9). Frankrike och Storbritannien förklarar Tyskland
krig (3/9). Sovjetunionen invaderar östra Polen (17/9). Freud dör i
London (23/9). JE ger ut diktsamlingen Vintern är lång (27/9). Polen
kapitulerar (27/9). Sovjetunionen annekterar Litauen, Lettland och
Estland (3/10). Sten Selander kritiserar tematiken i Vintern är lång
(SvD 25/10). Sovjetunionen invaderar Finland (30/11), vilket leder till
Appendices
339
1940
1941
1942
1943
1944
1945
1946
1947
340
vinterkriget 1939–40. JE skriver »Stamort» (hösten), »Midnattsmusik»
(26/12) och »Översvämning» (ändrad 10/2 1941).
Skriver »Osynligt land» (3–4/3). Agnes von Krusenstjerna dör av cancer (10/3). JE skriver »Requiescat» (mars). Finland kapitulerar i vinterkriget (13/3). Selma Lagerlöf dör (16/3). Sven Jerring refererar begravningsceremonin i radio (23/3). JE skriver »Galgenfrist» (4/4),
»Afton» (4–5/4), »Vingårdsman» (6/4) och »En vinter lägges nu i
grav» (8/4). Tyskland invaderar Danmark och Norge, varpå Vidkun
Quisling tar makten i Oslo (9/4). Sverige utfärdar allmän mobilisering
(11/4). Statsminister Per Albin Hansson uppmanar svenska medier
till återhållsamhet i kritiken av Tyskland (13/4). JE skriver »Kopparstick I–II» (21–24/4), »Horoskop» (22/4), »Räkenskap» (25–26/4),
»Levnadslopp» (26/4), »Thanatos» (april — maj), »Våroffer» (april —
maj), »Den nya grottmänniskan» (1–2/5) och »Klimat» (3/5). Winston
Churchill blir Storbritanniens premiärminister (10/5). JE skriver »Bestämmelse» (15/5), »Korsfästelse» (16/5) och »Requiem för drunknade» (publ maj). Sonen Anders föds (29/7). JE skriver »Höstlig trädgård» (1–2/8), »Människa» (4/8) och »Vagga, väg och grav» (15/8,
18/8). Lagerkvist efterträder Verner von Heidenstam på stol nr 8
i Svenska Akademien. JE ger ut boken Tolkningar av tysk, engelsk och
amerikansk lyrik och blir litteraturrecensent i DN. Tyska flygvapnet
börjar bomba London i The Blitz (7/9). JE skriver »Sång vid en brant»
(strof 1 & 3: 10/9) och »Källan I» (4/11). Tyska flygvapnet dödar nästan 3 000 civila i en bombattack mot London (29/12).
JE skriver »Vid rötterna» (1/1–2/1), »Källan II» (4/1), »Robinsonad»
(14/1), »Må detta viskas fram vid inre fara» (17/1; strof 2: 28/1 &
30/1), »Krönika» (12/3), »De döendes ögon» (17/3), »Tillflykt» (25–
28/3), »Okända dag» (10/4), »Kontrapunkt» (29/4–2/5), »Ändlös är
du» (24/5) och »Skymning» (1/6). Tyskland anfaller Sovjetunionen
(22/6). JE skriver »Själens landskap» (9–10/7) och »Skördemånad»
(14/7). Publicerar essäerna »Lyrisk stil» i tidskriften Tiden och »Poeten
och samtiden» i kalendern Horisont. Ger ut diktsamlingen Sång för reskamrater (16/9) och boken Strövtåg. Japan anfaller den amerikanska
flottbasen på Hawaii (7/12).
JE skriver »Hymner i skymningen 1–4» (publ jan), »Under läkarens
kniv 1–4» (publ sept) och »Arkaisk bild» (publ sept).
Dottern Lisa föds (9/7). JE skriver »Elden och klyftan» (publ feb) och
»Ungdom» (publ 13/3). Publicerar essän »Marginalia» i tidskriften
Horisont. Ger ut diktsamlingen Elden och klyftan. Modern dör (7/6).
JE skriver »Lutad mot nattens mur» (publ juli)
Skriver »Tankar vid aftonlampan» (publ april) och »Ruinstad» (publ
dec). Roosevelt dör och Harry S Truman blir ny president i USA
(12/4). Italienska partisaner tillfångatar och avrättar Mussolini (27–
28/4). Hitler begår självmord i Berlin (30/4). Tyskland kapitulerar sedan sovjetiska styrkor intagit tyska huvudstaden (8/5). Amerikanskt
flyg fäller atombomber över Hiroshima (7/8) och Nagasaki (9/8). Japan kapitulerar (2/9).
JE skriver »Skuggor i augusti» (publ sept) och »Bråddjupt eko» (publ
28/9). Ger ut tolkningsvolymen Bomben och lyran.
Skriver »Ungdomstid» (publ). Truman lovar hjälpa demokratier mot
kommunismen (12/3). JE publicerar en reviderad version av essän
Själens palimpsest
1948
1949
1951
1952
1954
1955
1956
1957
1958
1960
1961
1962
1963
1965
1967
1968
1969
1971
1972
1976
1982
1983
1985
1989
1990
1992
1994
1996
1997
»Lyrisk stil» i boken Poeter om poesi och ger ut diktsamlingen Bråddjupt
eko (29/8). Får Letterstedtska priset för översättningar.
En andra upplaga av Högmässa med illustrationer av Folke Dahlberg
utkommer. Eliot får Nobelpriset i litteratur (12/10).
Ezra Pound får The Bollingen Prize. JE får De Nios stora pris. Filmen
The Blue Lagoon {Den blå lagunen} har svensk premiär (19/9).
JE får Övralidspriset (6/7). Lagerkvist får Nobelpriset i litteratur
(10/12).
JE avlägger filosofie licentiatexamen i litteraturhistoria vid Stockholms
högskola. Ger ut diktsamlingen Hemliga slagfält.
Får Bellmanpriset.
Ger ut boken Heinrich Heine. Evert Taube ger ut samlingen Dikter.
Anton Tjechovs bok Damen med hunden och andra noveller utkommer i
svensk översättning. Fadern dör (sept).
JE ger ut diktsamlingen Under Saturnus.
Blir ordförande i svenska PEN-klubben och stannar på posten till
1967.
Malmberg dör (11/2). JE ger ut boken Utblick.
Blir hedersdoktor vid Stockholms universitet.
Gullberg dör (19/7).
JE ger ut diktsamlingen Insyn. Får Litteraturfrämjandets stora pris.
Ger ut boken Årens spegel.
Eliot dör (4/1).
JE får Henrik Steffenspriset. Bo Bergman dör (17/11).
JE ger ut diktsamlingen Ådernät.
Efterträder Erik Lindegren på stol nr 17 i Svenska Akademien. Ger ut
boken Erik Lindegren: Inträdestal i Svenska Akademien.
Ger ut boken Birger Sjöberg: Konturer av liv och dikt. Får Bellmanpriset
för andra gången.
Får Elsa Thulins översättarpris.
Ger ut diktsamlingen Brev från en ateljé.
Ger ut tolkningsvolymen Rosenträdet.
Ger ut diktsamlingen Dagar och nätter och boken Profiler och episoder.
Får Goethemedaljen av tyska Goethe-Institut.
Ger ut tolkningsvolymen Följeslagare.
Ger ut diktsamlingen Spelrum.
Ger ut tolkningsvolymen Mötesplatser.
Får Kellgrenpriset.
Ger ut diktsamlingen Brännpunkter. Får Ferlinpriset.
Dör (27/8) och begravs på Salems kyrkogård i Södermanland (20/11).
Appendices
341
Brev från Johannes Edfelt
D
av nedanstående två brev från Johannes Edfelt avser
den kandidatuppsats som Torgny Lilja presenterade vid doc
Olof Dixelius’ seminarium på Stockholms universitet tisdagen den
24 november 1987:
ET FÖRSTA
RÖNNINGE 27 nov. 1987
Bäste Torgny Lilja,
Er studie i — huvudsakligen — min trettiotalsdiktning fick jag via
Bonniers förlag i går. Jag har nu läst den och finner den intressant i sin
framställning av intertextualitet i min lyrik. På ett och annat ställe vill
jag väl sätta frågetecken. Kanske överdriver Ni i några exempel
inflytandet från Ernst Josephson, Karlfeldt, Bo Bergman?
Men jag vill betyga min tacksamhet för den kunskapsrikedom och det
skarpsinne varom Er studie vittnar. Tack och hälsning,
Er
Johannes Edfelt
Det andra brevet från Edfelt till Lilja avser ett utkast till dennes doktorsavhandling:
Bruzeliusgatan 7, 256 54 HELSINGBORG, 26/5 -95
Bäste Torgny Lilja,
Tack för utkast 2 till Ert doktorsarbete om min lyrik. Jag har ett mycket
positivt intryck av detta arbete. Dess tematik är ju huvudsakligen intertextualiteten i min diktning t. o. m. »Bråddjupt eko». Och jag är imponerad av den breda bakgrund till min lyrik som Ni målar upp. (I ett
par fall ville jag kanske komma med en invändning: jag har svårt att
finna några återklanger från Södergran och Boye i mina dikter.)
Min höga ålder och tilltagande trötthet får väl ursäkta att jag bara kortfattat kan besvara Era frågor.
Jag tar dem i tur och ordning:
342
Själens palimpsest
Av en slump kom jag tidigt — redan i 15-årsåldern, tror jag — att läsa
Ernst Josephsons Dikter. De gjorde ett starkt intryck på mig. Det var
vid den tid då jag just börjat skriva dikter.
x
Beträffande min bekantskap med Kierkegaard hänvisar jag till Lagerroths bok s. 109.
x
Naturligtvis många av de klassiska diktarna. Nämner jag några moderna lyriker blir det — bland tyskar Werfel, som jag skev en uppsats
om — och senare Brecht och Kästner. Bland svenska 1900-talslyriker
Ekelund, Löwenhjelm, Birger Sjöberg.
x
I de studentkretsar jag hade beröring med diskuterades ivrigt Freud
framför allt men också Jung. Det var framför allt Jungs teorier om det
kollektiva undermedvetna som fängslade mig.
x
Till slut bara ett påpekande diktcitatet s. 22 (»O, må vi ha ro i detta» är
fel. Kolla det!
Med värme önskar jag Er lycka till i Ert avhandlingsarbete.
Edfelt
Appendices
343
Käll- och litteraturförteckning
Handskrifter
Deutsches Filminstitut. »Der Reichsminister für Volksaufklärung und Propaganda.» Skrivelse från tyska inrikesdepartementet till den statliga
filmcensuren (arkivkopia). Berlin den 10 september 1937. Faksimil.
— »Film-Oberprüfstelle.» Beslut om totalcensur av filmen »Der Kongreß
tanzt» (arkivkopia). Berlin den 1 oktober 1937. Faksimil.
Edfelt, Johannes. Brev till Bo Bergman. 14 st, 1946–67 & odat. Ingår i L 75:1,
KB.
— Brev till författaren. 2 st, 1987 & 1995. Privat ägo.
Granlid, Hans. Brev till författaren. 1 st, 1996. Privat ägo.
Dagstidningar och recensioner
Abenius, Margit. »Sång för reskamrater.» Recension av I denna natt. Bonniers
Litterära Magasin. Årg 5 (1936), nr 9, s 709–711.
— »Tvedräkt och försoning.» Recension av Vintern är lång. Bonniers Litterära
Magasin. Årg 8 (1939), nr 8, s 638–639.
Ahlgren, Stig. Recension av Elden och klyftan. Aftontidningen 30/9 1943.
Alving, Barbro. »Disciplinerat lugn.» Artikel i Dagens Nyheter 2/10 1938.
»’Arbete, tårar, blod det enda jag kan bjuda.’ Churchill i parlamentet: 381
röster för regeringen.» Artikel i Dagens Nyheter 14/5 1940.
Arvidson, Stellan. Recension av Aftonunderhållning. Arbetet 23/9 1932.
[Baeckström, Birger] B. B—m. Recension av Högmässa. Göteborgs Handels- och
Sjöfartstidning 22/9 1934.
— Recension av I denna natt. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 11/11
1936.
— Recension av Vintern är lång. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 28/10
1939.
— Recension av Sång för reskamrater. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning
19/11 1941.
— Recension av Elden och klyftan. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning
22/10 1943.
»Balsäsongen står i sitt flor.» Annons i Dagens Nyheter 8/1 1933.
»Bassermann och Moissi hit i ’Faust’.» Artikel i Dagens Nyheter 27/8 1932.
[Beckholmen, Kuno] K. B. Recension av I denna natt. Ny Tid 17/10 1936.
Bergman, A Gunnar. Recension av Vintern är lång. Folkets Dagblad 28/10
1939.
— Recension av Bråddjupt eko. Aftontidningen 2/9 1947.
[Bergman, Bo] B. B—n. »’Kvinnor i nöd’ på Intima Teatern.» Dagens Nyheter
8/1 1933.
344
Själens palimpsest
Bergman, Bo. »Heligt krig.» Dagsvers i Dagens Nyheter 31/12 1935.
— Recension av I denna natt. Dagens Nyheter 12/10 1936.
— Recension av Vintern är lång. Dagens Nyheter 3/10 1939.
— Recension av Sång för reskamrater. Dagens Nyheter 2/10 1941.
Blomberg, Erik. Recension av Högmässa. Social-Demokraten 29/9 1934.
— Recension av I denna natt. Social-Demokraten 28/10 1936.
— Recension av Järnålder. Social-Demokraten 12/6 1937.
— Recension av Vintern är lång. Social-Demokraten 22/10 1939.
[Brandell, Elin] Clementine. »Nätt över svältgränsen, svårast för kvinnorna.»
Artikel i Dagens Nyheter 8/1 1933.
Burnett, W[illiam] R[iley]. »I silverörnens klor.» Följetongsavsnitt i Dagens
Nyheter 8/1 1933.
[Dhejne, Hans] H. Dhe. Recension av Sång för reskamrater. Sydsvenska Dagbladet Snällposten 15/10 1941.
— Recension av Elden och klyftan. Sydsvenska Dagbladet Snällposten 22/10
1943.
— Recension av Bråddjupt eko. Sydsvenska Dagbladet Snällposten 22/9 1947.
»Dubbelt många arbetslösa nu mot förra året.» Artikel i Dagens Nyheter 7/1
1933.
Edfelt, Johannes. Recension av Erik Blombergs Nya tolkningar. Göteborgs
Handels- och Sjöfartstidning 23/12 1931.
— »Tiggaropera.» Dikter i Nya Dagligt Allehanda 22/1 1933. Söndagsbilaga
N:r 3.
— Tolkning av Ezra Pounds dikt »Ballad om den gode kamraten». Nya
Dagligt Allehanda 1/4 1934.
— Tolkning av Aleksandr Bloks prosadikt »In vino veritas». Morgontidningen 4/8 1934.
— »Den nya mystiken.» Recension av D H Lawrences Den befjädrade ormen.
Bonniers Litterära Magasin. Årg 8 (1939), s 72–74.
Enckell, Rabbe. Recension av Bråddjupt eko. Dagens Nyheter 15/9 1947.
— »Lyrik 1947.» Recension av Bråddjupt eko. Ord och Bild. Årg 57 (1948),
s 238.
Erdmann, Nils. Recension av Högmässa. Nya Dagligt Allehanda 2/10 1934.
Fagerström, Allan. Recension av Bråddjupt eko. Aftonbladet 2/9 1947.
Forssner, Tom & Erik Stridsberg. »Ekman förnekade sin namnteckning.»
Artikel i Dagens Nyheter 5/8 1932.
Gedda, Bertil. Recension av Elden och klyftan. Ny Tid 8/11 1943.
— Recension av Bråddjupt eko. Ny Tid 13/11 1947.
Geijerstam, Carl-Erik af. »Bråddjupt eko.» Recension av Bråddjupt eko. Bonniers Litterära Magasin. Årg 16 (1947), nr 7, s 585–586.
Gierow, Karl Ragnar. Recension av Vintern är lång. Nya Dagligt Allehanda
7/10 1939.
[Granlid, Hans] H. G—d. Recension av Bråddjupt eko. Ny Dag 4/9 1947.
[Harrie, Ivar] I. H. Recension av Elden och klyftan. Dagens Nyheter 9/10 1943.
[Henriksson, Alf] Enrico. »Om Turati, fascistiska partiets förre generalsekreterare, som rymt till Frankrike från interneringen vid Lago di Garda.»
Dagsvers i Dagens Nyheter 8/1 1933.
— HIC. »Världens frågetecken.» Dagsvers i Dagens Nyheter 20/8 1938.
Hildebrand, Karl-Gustaf. »Litteratur, svensk vers 1941.» Recension av Sång
för reskamrater. Svensk Tidskrift. Årg 29 (1942), s 135.
Hjern, Kjell. Recension av Bråddjupt eko. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning
12/9 1947.
Appendices
345
»I ovisshetens tecken.» Ledare i Dagens Nyheter 2/1 1939.
»Johannes Edfelt. Elden och klyftan.» Annons i Dagens Nyheter 2/10 1943.
[Jönsson, Torsten] T. J. Recension av I denna natt. Aftonbladet 27/9 1936.
— Recension av Vintern är lång. Aftonbladet 29/9 1939.
Lagercrantz, Olof. »Ur årets lyrik.» Recension av Vintern är lång. Ord och Bild.
Årg 48 (1939), s 654–655.
— »Dikter vid nattens bröst.» Recension av Elden och klyftan. Bonniers Litterära Magasin. Årg 12 (1943), nr 8, s 648–650.
— Recension av Bråddjupt eko. Svenska Dagbladet 10/9 1947.
Lindegren, Erik. »Impressioner av en diktsamling.» Recension av Elden och
klyftan. Samtid och Framtid: Tidskrift för idépolitik och kultur. Årg 1 (1944),
nr 1, s 60–61.
Linder, Erik Hj[almar]. Recension av I denna natt. Svenska Morgonbladet 28/10
1936.
— Recension av Vintern är lång. Svenska Morgonbladet 8/12 1939.
— Recension av Elden och klyftan. Svenska Morgonbladet 12/11 1943.
[Lundegård, Karl] K. L… Recension av I denna natt. Folkets Dagblad 6/2 1937.
[Löhr, Hugo] Silvio. Recension av Högmässa. Ny Tid 4/10 1934.
— Recension av Sång för reskamrater. Ny Tid 2/12 1941.
Malm, Einar. Recension av I denna natt. Nya Dagligt Allehanda 21/10 1936.
Malmberg, Bertil. »Svensk surrealism.» Recension av Gunnar Ekelöfs Dedikation. Bonniers Litterära Magasin. Årg 3 (1934), nr 8, s 66.
— »Förnyelse.» Recension av Sång för reskamrater. Bonniers Litterära Magasin.
Årg 10 (1941), s 644–646.
— »Diktsamlingar 1943.» Recension av Elden och klyftan. Ord och Bild. Årg
53 (1944), s 223–224.
[Meurling, Per] John Garter. Recension av Vintern är lång. Ny Dag 11/10
1939.
[Nerman, Ture] T. N. Recension av Aftonunderhållning. Folkets Dagblad 1/10
1932.
— Recension av Högmässa. Folkets Dagblad 13/10 1934.
Nerman, Ture. »Ny svensk lyrik 1941.» Recension av Sång för reskamrater.
Folklig Kultur. Årg 7 (1942), nr 1, s 6–7.
[Näsström, Gustaf] G. N—m. Recension av I denna natt. Stockholms-Tidningen
Stockholms Dagblad 25/9 1936.
Palmgren, Nils. Recension av I denna natt. Aftonbladet 29/12 1936.
[Schiller, Harald] Schr. Recension av Högmässa. Sydsvenska Dagbladet Snällposten 2/10 1934.
— Recension av Vintern är lång. Sydsvenska Dagbladet Snällposten 1/11 1939.
[Selander, Sten] S. S—r. Recension av Högmässa. Dagens Nyheter 2/10 1934.
— Recension av I denna natt. Svenska Dagbladet 10/10 1936.
— Recension av Vintern är lång. Svenska Dagbladet 25/10 1939.
— Recension av Sång för reskamrater. Svenska Dagbladet 2/12 1941.
— Recension av Elden och klyftan. Svenska Dagbladet 25/9 1943.
[Silfverstolpe, Gunnar Mascoll] G. M. S—e. Recension av Aftonunderhållning.
Stockholms-Tidningen Stockholms Dagblad 26/9 1932.
— Recension av Högmässa. Stockholms-Tidningen Stockholms Dagblad 6/10
1934.
— Recension av I denna natt. Stockholms-Tidningen Stockholms Dagblad 6/10
1936.
Silfverstolpe, Gunnar M. Recension av Vintern är lång. Stockholms-Tidningen
17/10 1939.
346
Själens palimpsest
— Recension av Sång för reskamrater. Stockholms-Tidningen 30/10 1941.
[Ståhl, Manne] Lillman. »Blixtintervju i Mariefred med Joh. Edfelt. Av ironi
kan en vacker dag bli allvar!» Artikel i Eskilstuna-Kuriren 23/6 1934.
Svanberg, Nils. »Ny lyrik.» Recension av Aftonunderhållning. Ord och Bild.
Årg 41 (1932), s 662–663.
— »Ny lyrik.» Recension av Högmässa. Ord och Bild. Årg 44 (1935), s 174.
— »Ny lyrik.» Recension av I denna natt samt Järnålder. Ord och Bild. Årg 46
(1937), s 279–280.
Svensson, Georg. »’De melankoliskes kompagni’.» Recension av Aftonunderhållning samt Hjalmar Gullbergs Andliga övningar. Bonniers Litterära Magasin. Årg 1 (1932), nr 9, s 61–63.
— »Liturg i vargatider.» Recension av Högmässa. Bonniers Litterära Magasin.
Årg 3 (1934), nr 8, s 66–68.
»Torsten Kreugers dom 3 1/2 års straffarbete och 3 års påföljd.» Artikel i
Dagens Nyheter 18/12 1932.
Tunberger, K[arl] A[Axel]. »London högaktar hållningen i Prag.» Dagens
Nyheter 1/10 1938.
Wahlund, Per Erik. Recension av Bråddjupt eko. Expressen 10/9 1947.
»Wien dansar och ler (Kongressen dansar).» Annons i Dagens Nyheter 24/12
1931.
Åkerhielm, Helge. Recension av Sång för reskamrater. Social-Demokraten 5/10
1941.
— Recension av Elden och klyftan. Social-Demokraten 4/10 1943.
— Recension av Bråddjupt eko. Morgon-Tidningen 9/9 1947.
Österling, Anders. Recension av Högmässa. Svenska Dagbladet 6/10 1934.
— Recension av Elden och klyftan. Stockholms-Tidningen Stockholms Dagblad
10/10 1943.
»80.000 arbetslösa få A.K.-hjälp i vår.» Artikel i Dagens Nyheter 8/1 1933.
Digitala medier
Broady, Donald. »Kulturens fält: Om Pierre Bourdieus sociologi» [1988].
http://people.dsv.su.se/~jpalme/society/pierre.pdf
Catechismus Catholicae Ecclesiae.
http://www.vatican.va/latin/latin_catechism.html
Deutsches Filminstitut. http://www.deutsches-filminstitut.de/filme/
f001564.htm
Homer. The Odyssey. With an English Translation by A.T. Murray. In two
volumes. (Harvard University Press) Cambridge, Massachusetts 1919.
http://www.perseus.tufts.edu/hopper/text?doc=Perseus:text:1999.01.0
135:book=1:card=1
The Internet Movie Database. http://www.imdb.com/
Der Kongress Tanzt: Die grosse Ufa-Film. Regie: Erik Charell. Drehbuch: Norbert Falk, Robert Liebmann. Musik: Werner Richard Heymann. Produktionsfirma: Universum-Film AG (Ufa), Berlin. Produktionsland/-jahr:
Deutchland 1931. DVD region 2. (Ufa Klassiker Edition.) München 2009.
Kungliga Dramatiska Teatern. Rollboken.
http://www.dramaten.se/dramaten/medverkande/Rollboken/
Mozart, Wolfgang Amadé. Die Entführung aus dem Serail: Komisches Singspiel
in drei Aufzügen. KV 384. Text nach Christoph Friedrich Bretznervon
Appendices
347
Gottlieb Stephanie d. J.
http://opera.stanford.edu/iu/libretti/entfuehr.htm
Plotinos. Plotini opera. Bd I. Red P. Henry/H.-R. Schwyzer. Leiden 1951.
Versio digitalis: Dmitriy Kurdybaylo. St. Petersburg, Russia.
http://www.hs-augsburg.de/~Harsch/graeca/Chronologia/S_post03/
Plotinos/plo_enn0.html
Svenskt visarkiv. http://katalog.visarkiv.se/lib/Default.aspx?item=14
Sveriges släktforskarförbund. Begravda i Sverige. Version 1.0 [CD-ROM].
Solna 2008.
— Sveriges dödbok 1901-2009. Version 5.0 [DVD-ROM]. Solna 2010.
Övrigt
Abrams, M[eyer] H[oward]. The Mirror and the Lamp: Romantic Theory and the
Critical Tradition. New York 1953.
Achmatova, Anna. êÂÍ‚ËÂÏ. München 1963.
Adorno, Theodor W. & Horkheimer, Max. Dialektik der Aufklärung: Philosophische Fragmente. (Bücher des Wissens. Fischer Taschenbuch, Nr 6144.)
Frankfurt am Main 1971.
Ahlberg, Alf. Friedrich Nietzsche: Hans liv och verk. (Natur och kultur 22.)
Stockholm 1923.
— Bertil Malmberg: En studie. Stockholm 1939.
Aischylos. Orestien: Agamemnon, Gravoffret, Eumeniderna. Tolkad av Emil
Zilliacus. Helsingfors 1947.
Algulin, Ingemar. Tradition och modernism: Bertil Malmbergs och Hjalmar Gullbergs lyriska förnyelse efter 1940-talets mitt. Diss. Stockholm 1969.
— »Edfelts Aftonunderhållning och Gullbergs Andliga övningar i ny belysning.» Svensk litteraturtidskrift. Utgiven av Samfundet De Nio. Årg 34
(1971), nr 4, s 32–34.
— Traditioner i förvandling. I redaktion av Anders Cullhed och Barbro Ståhle
Sjönell. Med tabula gratulatoria. Stockholm 1998.
Allen, Graham. Intertextuality. (The New Critical Idiom.) London & New
York 2010 (2000).
Alm, Ivar. Den religiösa funktionen i människosjälen: Studier till frågan om religionens innebörd och människans väsen i modern psykologi, särskilt hos Freud
och Jung. Diss. Uppsala 1936.
Almqvist, Carl Jonas Love. [SS 13] »De sju sångerna under tälten.» Ingår i
Samlade skrifter XIII. Bd I, s 381–406. Första fullständiga upplagan, med
inledningar, varianter och anmärkningar. Under redaktion av Fredrik
Böök. Utgiven av Olle Holmberg et al. Törnrosens bok: Imperialoktavupplagan. Stockholm 1922.
— [SS 14] »Songes.» Ingår i Samlade skrifter XIV. Bd II:i, s 6–179. Under redaktion av Fredrik Böök. Utgiven av Olle Holmberg et al. Törnrosens bok:
Imperialoktavupplagan. Stockholm 1923.
Anderberg, Adolf. Carl Hill: Minnesutställning i Kungl. Akademien för de fria
konsterna. (Sveriges Allmänna Konstförening.) Stockholm 1933.
Andersson, Per. Pseudonymregister. Lund 1967.
Andreæ, Daniel, Johannes Edfelt & Paul Fröberg (red). Citatboken: Sjuttontusen citat från trettio språkområden och fem årtusenden. 2:a uppl. Stockholm
1986 (1967).
348
Själens palimpsest
Aristoteles. On the Heavens. With an English Translation by W. K. C. Guthrie,
M. A. (The Loeb Classical Library.) Cambridge & Massachusetts 1945
(1939).
— Om diktkonsten. Ny översättning av Jan Stolpe. Inledning av Arne Mehlberg. Göteborg 1994.
Atlas över mänsklighetens historia: Från urtid till nutid. Stockholm 1991.
Atterbom, Per Daniel Amadeus. Samlade dikter. Första bandet. Upsala 1837.
[Augustinus] S. Aurelii Augustini. Confessiones. Ad fidem, Codicum lipsiensium et editionum antiquorum recognitas, edidit Car, Herm. Bruder,
Editio stereotypa Carol. Tauchnitii. Lipsiae 1909.
Bachelard, Gaston. L’Eau et les rêves: Essai sur l’imagination de la matière. Nouvelle édition. Paris 1947 (1942).
— Vattnet och drömmarna: Essä över den materiella fantasin. Översättning Marianne Lindström. Hägersten [1991].
Bachtin, Michail. Проблемы поэтики Достоевского. Издание третъе
{3:e uppl}. Москва 1972 (1929).
— Dostojevskijs poetik. Översättning: Lars Fyhr och Johan Öberg. 2:a uppl.
Gråbo 2010 (1991).
Balnaves, Mark, Stephanie Hemelryk Donald & Brian Shoesmith. Media Theories and Approaches: A Global Perspective, Basingstoke 2009.
Barney, Stephen A et al (red). The Etymologies of Isidore of Seville. Cambridge
2006.
Barthes, Roland. Le Degré zéro de l’écriture. Paris 1953.
— »De l’Œuvre au texte.» Revue d’esthétique. Årg 24 (1971), s 225–232.
— Litteraturens nollpunkt (Boc-serien). Översättning Gun och Nils A Bengtsson. Staffanstorp 1966.
— »The Death of the Author.» Ingår i Image — Music — Text, s 142–148.
Glasgow 1977.
Baudelaire, Charles. Les Fleurs du Mal. Texte de la seconde édition suivi de
pièces supprimées en 1857 et des additions de 1868. Éditions critique,
etablie par Jacques Crépet et Georges Blin. Paris 1942.
— Dikter. Överförda i svensk dräkt av Axel Cedercreutz. Helsingfors 1920.
— Prosadikter ur Le Spleen de Paris. Till svenska av Erik Blomberg. Stockholm 1930.
Bellman, Carl Michael. Valda Skrifter af Carl Michael Bellman. Första delen.
Stockholm 1835.
— Valda Skrifter af Carl Michael Bellman. Sjette delen. Stockholm 1836.
— Dikter av Carl Michael. Första delen: Fredmans epistlar utgivna av Richard Steffen. Text (Svenska författare utgivna av Svenska Vitterhetssamfundet V). Stockholm 1916.
— Dikter av Carl Michael Bellman. Tredje delen: Fredmans epistlar. Ordbok
utarbetad av Carl Larsson och Magdalena Hellquist. Lund 1967.
[Bendixson, Nanna (red).] Visbok: Dikter, visor och barnramsor ur handskrifter
och skillingtryck. Valda och utgivna av N. B. Stockholm 1923.
Bergman, Bo. Marionetterna. Dikter. Stockholm 1903.
— Elden. Dikter. Stockholm 1917.
— Valda dikter. Stockholm 1919.
Bergman, Hjalmar. Clownen Jac. Roman. Stockholm 1930.
— »Clownen Jac.» Ingår i Hjalmar Bergmans samlade skrifter, 26, s 23–350.
Den andre, Clownen Jac. Stockholm 1952.
— Brev, 4: 1925-1930. Redigerade och kommenterade av Kerstin Dahlbäck.
(Skrifter utgivna av Hjalmar Bergman samfundet.) Stockholm 2014.
Appendices
349
Berry, Ralph. The Shakespearan Metaphor: Studies in Language and Form. London 1978.
»Berättelsen om Sindbad sjöfararen.» Ingår i Tusen och en natt: Arabiska berättelser. Första bandet, s 308–340. Med fyrtio färgillustrationer av Fernand
Schultz-Wettel. Svensk översättning av S. Franzén. Stockholm 1927.
Beskow, Natanael. Ett är nödvändigt: Predikningar på kyrkoårets sön- och helgdagar. Stockholm 1913.
[Bibel 2000] Bibeln. Bibelkommissionens översättning. Örebro 1999.
[Bibeln på latin, versio vulgata.] Biblia Sacra: iuxta vulgatam versionem. Tomus
II: Proverbia—Apocalypsis, Appendix. Stuttgart 1983 (1969).
[Bibeln 1534 i Martin Luthers övers] Biblia, Das ist: Die ganze HeilSchrift. Altes
und Neues Testaments, Nach der Deutschen Uebersetzung D. Martin
Luthers: Mit iedes Capitels kurtzen Summarien, auch beygefügten vielen
und richtigen Parallelen; Nebst der Vorrede, Des S. Hrn. Baron Carl Hildebrands von Canstein. Die LIII Auflage {53:e uppl}. Halle 1753.
[Bibeln 1541] Biblia: Thet är, All then Helgha Scrifft, på Swensko. Effter förre
bibliens text, oförandrat: medh förspråk på the böker ther förr inge
woro, medh summarier för capitelen, marginalier, flere concordantier,
samt nyttighe förklaringar och register, etc. förmerat. [Gustav Vasas bibel. Faksimilupplaga utg. under samverkan med Samfundet Pro fide et
christianismo. Med en efterskrift av Isak Collijn.] Malmö 1959 (Uppsala
1541).
[Bibeln 1611, King James’ version] The Holy Bible. Containing the Old and
New Testaments. Translated out of the Original Tongues: Being the
Version Set Forth A. D. 1611. Compared with the Most Ancient Authorities and Revised. Printed for the Universities of Oxford and Cambridge.
Oxford 1885.
[Bibeln 1703] Biblia: Thet är All then Heliga Skrift på Swensko. Efter Konung
Carl then Tolftes Befalning, Medh förriga Editioner jämnförd; Summarier, och Marginalier å nyo öfwersedde; Concordantier, och Anmärckningar förökade; Nya Register, och Biblisk Tideräkning inrättade; medh
mera, som Företalet närmare uthwisar, Medh Kongl. Maj:ts allernådigsta
frihet. [Facsimileutgåva av Carl XII:s kyrkobibel av år 1703.] Stockholm
1978.
[Bibeln 1917] Bibeln: eller Den Heliga Skrift. Innehållande Gamla och Nya
testamentets kanoniska böcker, i överensstämmelse med den av konungen år 1917 gillade och stadfästa översättningen. Stockholm 1931.
[Bibeln 1921] De apokryfiska böckerna: Gamla testamentets apokryfiska böcker.
I överensstämmelse med den av Konungen år 1921 gillade och stadfästa
översättningen. Stockholm 1921.
Biedermann, Hans. Symbollexikonet. Stockholm 1991.
Binmore, Ken. Game Theory: A Very Short Introduction. Oxford 2007.
Bjerre, Poul. Freud och hans skola. Psykoanalysen: Dess uppkomst, omvandlingar
och tillämpnig, 1. Stockholm 1924
— Den Adlerska läran och psykosyntesen. Psykoanalysen: Dess uppkomst, omvandlingar och tillämpning, 2. Stockholm 1924.
Bjöl, Erling & Leo Hjortsø. Romarriket. (Bonniers världshistoria, 5. Huvudredaktör Erling Bjöl, svensk redaktör Jarl Torbacke.) Stockholm 1983.
Blake, Robert. Disraeli. London 1966.
Blanck, Anton. Geijers götiska diktning. Stockholm 1918.
[Bliberg, Peter (red).] Ny och förmehrad acerra philologica. Det är: siuhundrade
vtwalde, nyttige, lustige och märckwärdige historier och discourser, vtur
350
Själens palimpsest
de berömligaste grekiske och latinske scribenter sammandragne; deribland poeternas fläste dichter om gudar och gudinnor; de fordna romares och grekers förnämste handlingar; någre brukelige ord-språk, samt
åtskillige naturlige saker finnas månde: allom historie-älskarom til nöije;
men i synnerhet den studerande swenska vngdomen til tienst och nytto,
från tyskan på wårt modersmåhl öfwersatte af P.B. Med hans kongl.
maj:ts allernådigsta privilegio. Stockholm 1737.
Blomberg, Erik. Jorden. Stockholm 1920.
— Ernst Josephsons konst: Från Näcken till Gåslisa. Stockholm 1959.
Bloom, Harold. A Map of Misreading. Oxford 1975.
— The Anxiety of Influence: A Theory of Poetry. Second Edition. 2:a uppl. New
York 1997 (1973).
Bonniers musiklexikon. 2:a uppl. Stockholm 1983 (1975).
des Bouvrie Thorsen, Synnøve. »Sappho, den tiende muse.» Edda: Nordisk
tidskrift för litteraturforskning. Årg 87 (1976), nr 1–2, s 1–15.
Boye, Karin. Moln. Stockholm 1922.
— För trädets skull. Dikter. Stockholm 1935.
Bradbury, Malcolm & James McFarlane. »The Name and Nature of Modernism». Ingår i Modernism 1890–1930, 19–55. Edited by Malcolm Bradbury
& James McFarlane. London 1991 (1976).
— »Movements, Magazines and Manifestos: The Succession From Naturalism.» Ingår i Modernism 1890–1930, s 192–205. Edited by Malcolm Bradbury & James McFarlane. London 1991 (1976).
Brandell, Gunnar. Från första världskriget till 1950. (G Brandell & J Stenkvist.
Svensk litteratur 1870–1970, 2.) Stockholm 1975.
Branting, Georg et al (red). I dag Spanien. Dikter och prosa, musik, teckningar. Stockholm 1939.
Brecht, Bertolt. Hauspostille. Mit Anleitungen, Gesangsnoten und einem Anhange. Berlin 1927.
Brix, Michel. »Modern Beauty versus Platonist Beauty.» Ingår i Baudelaire
and the Poetics of Modernity, s 1–14. Edited by Patricia A. Ward with the
assistance of James S. Patty. Nashville 2001.
Broady, Donald. Kapital, habitus, fält: Några nyckelbegrepp i Pierre Bourdieus
författarskap. (UHÄ Arbetsrapport 1989:2.) Stockholm 1989.
Brooks, Cleanth. The Well Wrought Urn: Studies in the Structure of Poetry. Rev
ed. London 1968 (1949).
Browning, Elizabeth Barrett. The Poetical Works of Elizabeth Barrett Browning.
In Six Volumes. Vol. III. London 1890.
Brusewitz, Gunnar. Guldörnen och duvorna: Fågelmotiv hos Strindberg. Stockholm 1989.
Buber, Martin. »Ich und Du.» Ingår i Werke. Erster Band: Schriften zur Philosophie. München 1962.
Buchwald, Reinhard. Führer durch Goethes Faustdichtung: Erklärung des Werkes
und Geschichte seiner Entstehung. Mit 7 Bildtafeln. Stuttgart 1942.
Bååth Holmberg, Cecilia. Giuseppe Garibaldi. (P. A. Norstedt & söners ungdomsböcker N:r 107.) 2:a uppl. Stockholm 1909 (1892).
Böök, Fredrik. Svenska studier i litteraturvetenskap. Stockholm 1913.
— Esaias Tegnér. Första delen: Till 1814. Stockholm 1917.
— »Erik Johan Stagnelius levnadsteckning.» Ingår i Stagnelius samlade skrifter 1: Lyriska dikter till 1818, s ix–lxv. Redigerade av Fredrik Böök.
Malmö 1957.
Appendices
351
Cahm, Eric. »Revolt, Conservatism and Reaction in Paris 1905–25.» Ingår i
Modernism 1890–1930, s 162–171. Edited by Malcolm Bradbury & James
McFarlane. London 1991 (1976).
Calderón de la Barca, Pedro. La vida es sueño: La vie est un songe. Auto sacramental. Traduit et annoté par Mathilde Pomès. Paris 1957.
[Catullus, Gajus Valerius.] C. Valerii Catulli Carmina. Recognovit brevique
adnotatione critica instrvxit R. A. B. Mynors. (Scriptorum Classicorum
Bibliotheca Oxoniensis.) Oxonii 1958.
Chamberlain, Neville. The Struggle for Peace. London 1939.
Childs, Peter. Modernism, Second Edition, London 2008 (2000).
Colebrook, Claire. Irony. (The New Critical Idiom.) New York 2004.
Coleridge, Samuel Taylor. The Rime of the Ancient Mariner: A Handbook.
Edited by Royal A. Gettman, University of Illinois. San Francisco 1961.
Columbus, Samuel. Samlade dikter. Utgivna av Bernt Olsson och Barbro Nilsson. Volym I: Fem diktsamlingar. (Svenska författare, ny serie Svenska
Vitterhetssamfundet.) Stockholm 1994.
Cooper, John Xiros. The Cambridge Introduction to T. S. Eliot. New York 2009.
Culler, Jonathan. Structuralist Poetics: Structuralism, Linguistics and the Study
of Literature. London & New York 2002 (1975).
Cullhed, Anders. »Förord.» Ingår i Johannes Edfelt. Dikter, s 5–12. Stockholm
2004.
Curtius, Ernst Robert. Europäische Literatur und lateinisches Mittelalter. Zweite,
durchgesehene Auflage {2:a uppl}. Bern 1954 (1948).
Dal, Vladimir. Толковый словарь живаго великорускаго языка. Томъ второй:
И—О. С.-Петербургъ и Москва 1881.
Dahlstierna, Gunno Eurelius. »Kunga Skald.» Ingår i Samlade skrifter. Första
häftet, s 49–143. Utgivna av Erik Noreen. (Svenska författare utgivna av
Svenska Vitterhetssamfundet, VII.) Stockholm 1920–27.
Dante Alighieri. La Commedia: Inferno. Secondo l’antica vulgata, a cura di
Giorgio Petrocchi, 2. (Le Opere di Dante Alighieri. Edizione Nazionale, a
cura della Società Dantesca Italiana.) Milano 1966.
— La Commedia: Purgatorio. Secondo l’antica vulgata a cura di Giorgio Petrocchi, 3. (Le Opere di Dante Alighieri. Edizione Nazionale a cura della
Società Dantesca Italiana.) Milano 1967.
— La Commedia: Paradiso. Secondo l’antica vulgata a cura di Giorgio Petrocchi, 4. (Le Opere di Dante Alighieri. Edizione Nazionale a cura della
Società Dantesca Italiana.) Milano 1967.
— [Sv övers 1856.] Dante Alighieris gudomliga komedi: Första delen: Helvetet.
Öfversatt af Nils Lovén. Lund 1856.
— [Sv övers 1902–03.] Dantes Gudomliga komedi. Öfversatt af Edvard Lidforss. Stockholm 1902–1903.
— [Sv övers 1904.] Dantes Gudomliga Komedi. Kort redogörelse och öfversättning af valda stycken af S. C. Bring. Stockholm 1904.
— [Sv övers 1912.] Dante Alighieris Divina Commedia. Framställd i ett hundra
trettiosex bilder av Gustave Doré. Med redogörelse för skaldeverkets innehåll av Sten Granlund. Stockholm 1912.
— [Sv övers 1915.] Dantes gudomliga komedi. Övers. av Aline Pipping. Stockholm 1915.
— [Sv övers 1921.] Dante Alighieris Gudomliga Komedi: I. Inferno. Översättning av Arnold Norlind. Stockholm 1921.
— [Sv övers 1928.] Dantes gudomliga komedi. Översättning av S. C. Bring.
Andra fullständiga upplagan ytterligare reviderad. Stockholm 1928.
352
Själens palimpsest
— [Sv övers 1983.] Den gudomliga komedin. Översatt och kommenterad av
Ingvar Björkeson. Stockholm 1983.
Donne, John. Complete Poetry and Selected Prose. Edited by John Hayward.
London 1946 (1929).
Dostojevskij, Fjodor. Преступленіе и наказаніе. Романъ въ шести частяхъ
съ эпилогомъ. (Полное собраніе сочиненій Ф. М. Достоевского. Томъ
шестой. Изданіе второе {2:a uppl}.) С.-Петербургъ 1884.
Dybeck, Richard. »21:o. Sång till Norden. Melodin från Westmanland. Orden nyare af Dbk. Solo med chör.» Ingår i Runa: En skrift för Nordens
fornvänner. Första häftet, s 18. Utgifven af Richard Dybeck. Stockholm
1865.
Edfelt, Johannes. Gryningsröster. Dikter. Malmö 1923.
— Unga dagar. Dikter. Stockholm 1925.
— Ansikten. Dikter. Stockholm 1929.
— »Svensk lyrik.» Ingår i Ord och Bild. Årg 39 (1930), s 169–176.
— »Heidenstams betydelse för Frödings genombrott.» Ingår i Edda: Nordisk
tidsskrift [sic] för litteraturforskning. Bind XXX (1930), s 497–540. Oslo 1930.
— Aftonunderhållning. Dikter. Stockholm 1932.
— Från George till Kästner: Modern tysk lyrik i svensk tolkning av Bertil Malmberg, Johannes Edfelt och Irma Nordvang. Stockholm 1934.
— Högmässa. Stockholm 1934.
— »Från Karelen.» Ingår i Fönstret. Årg 6 (1935), nr 7–8, s 5–6.
— I denna natt. Stockholm 1936.
— Dostojevski: En kommentar till hans diktning. Stockholm 1936.
— »Lyriskt bokslut 1936.» Ingår i Bonniers Litterära Magasin. Årg 6 (1937),
nr 1, s 62–66.
— Järnålder. Stockholm 1937.
— »Svensk lyrik 1837–1937.» Ingår i Bonniers Litterära Magasin. Årg 6 (1937),
nr 8, s 593–599.
— Vintern är lång. Stockholm 1939.
— Tolkningar av tysk, engelsk och amerikansk lyrik. Stockholm 1940.
— Sång för reskamrater. Stockholm 1941.
— Strövtåg. Stockholm 1941.
— »Lyrisk stil: Några marginalanteckningar.» Ingår i Tiden. Årg 33 (1941),
s 301–311.
— »Poeten och samtiden.» Ingår i Horisont: Litterär kalender. Årg 1 (Våren
1941), s 57–63.
— Elden och klyftan. Dikter. Stockholm 1943.
— »Karelsk sommar.» Ingår i Hård höst: Debatt och värdering, s 81–90.
Helsingfors 1943.
— »Marginalia.» Ingår i Horisont: Litterär kalender. Årg 3 (Våren 1943), s 31–
34.
— »Diktaren och hans läsare. Birger Sjöberg: ’Vid mörka stränder’ (ur Kriser och kransar).» Ingår i Samtid och Framtid: Tidskrift för idépolitik och kultur. Årg 1 (1944), nr 2, s 29–30.
— Bomben och lyran. Tolkningar. Stockholm 1946.
— »Lyrisk stil.» Ingår i Poeter om poesi, s 80–95. Stockholm 1947.
— Bråddjupt eko. Dikter. Stockholm 1947.
— Högmässa. 2:a uppl. Stockholm 1948.
— Hemliga slagfält. Stockholm 1952.
— Heinrich Heine. Stockholm 1955.
— Under Saturnus. Stockholm 1956.
Appendices
353
—
—
—
—
Utblick. Stockholm 1958.
Insyn. Dikter. Stockholm 1962.
Årens spegel. Essäer. Stockholm 1963.
»Följeslagare.» Ingår i Bokvännen. Utgiven av Sällskapet Bokvännerna.
Årg 19 (1964), nr 5, s 99.
— Ådernät. Stockholm 1968.
— Erik Lindegren: Inträdestal i Svenska Akademien. Stockholm 1969.
— Birger Sjöberg: Konturer av liv och dikt. Stockholm 1971.
— Brev från en ateljé. Stockholm 1976.
— Rosenträdet. Stockholm 1982.
— Dagar och nätter. Stockholm 1983.
— Profiler och episoder. Stockolm 1983.
— Följeslagare. Stockholm 1989.
— Spelrum. Stockholm 1990.
— Dikter. (Månpocket.) Stockholm 1991.
— Mötesplatser. Stockholm 1992.
— Brännpunkter. Stockholm 1996.
Edinger, Edward F. Goethe’s Faust: Notes for a Jungian Commentary. (Studies in
Jungian Psychology by Jungian Analysts.) Toronto 1990.
Ek, Emy. »Johannes Edfelts lyrik.» Ingår i Studiekamraten: Tidning för det fria
och frivilliga bildningsarbetet. Årg 35 (1953), nr 5, s 103–111.
Ekelund, Vilhelm. Melodier i skymning. Stockholm 1902.
— In Candidum. Stockholm 1905.
— Hafvets stjärna. Stockholm 1906.
Ekelöf, Gunnar. sent på jorden. Stockholm 1932.
— »expansion.» Ingår i Spektrum. Årg 2 (1932), nr 3, s 15.
Ekerwald, Carl-Göran. Nietzsche: Liv och tänkesätt. 2:a uppl. Stockholm 1994.
Ekman, Hans. »Från Gryningsröster till Aftonunderhållning: Studier i Johannes Edfelts ungdomsdiktning.» Ingår i Samlaren: Tidskrift för svensk
litteraturvetenskaplig forskning. Årg 88 (1967), s 56–83.
Eliot, T[homas] S[tearns]. »Det öde landet: Tolkning av Erik Mesterton &
Karin Boye.» Spektrum. Årg 2 (1932), nr 2 (februari), s 25–44.
— »Triumfmarsch: Översättning av Johannes Edfelt.» Ingår i Karavan. Vol 3
(1935), s 24–25.
— »Två dikter i svensk tolkning av Johannes Edfelt: Ögon som sist jag såg i
tårar. Klockan fyra blåste det upp till storm.» Ingår i Ord och Bild. Årg 45
(1936), s 164.
— »Tradition and the Individual Talent [1917].» Ingår i Selected Essays, s 13–
22. 2:a uppl. London 1941 (1932).
— »Hamlet [1919].» Ingår i Selected Essays, s 141–146. 2:a uppl. London 1941
(1932).
— »Philip Massinger [1920].» Ingår i Selected Essays, s 205–220. London 1941
(1932).
— »Ulysses, Order, and Myth [1923]» Ingår i James Joyce: Two Decades of
Criticism, s 198-202. Seon Givens (red). New York 1948.
— Four Quartets. London 1947 (1944).
— »The Three Provincialities [1922]. With a Postscript [1950].» Essays in
Criticism. Volume I (1951), s 38–41. Oxford 1951.
— Selected Poems. New York 1967.
— The Waste Land: A Facsimile and Transcript of the Original Drafts Including
the Annotations of Ezra Pound. Edited by Valerie Eliot. London 1971.
354
Själens palimpsest
Enckell, Rabbe. »En utvecklingslinje.» Ingår i En bok om Johannes Edfelt, s 9–
52. Redigerad av Stig Carlson och Axel Liffner. (FIB:s Lyrikklubbs bibliotek nr 64.) Stockholm 1960.
Engdahl, Horace. Johannes Edfelt: Inträdestal i Svenska Akademien. Stockholm
1997.
Espmark, Kjell. Livsdyrkaren Artur Lundkvist: Studier i hans lyrik till och med
Vit man. With a Summary in English. Diss. Stockholm 1964.
— Att översätta själen: En huvudlinje i modern poesi från Baudelaire till surrealismen. With a Summary in English. Stockholm 1975.
— Själen i bild: En huvudlinje i modern svensk poesi. With a summary in English. Stockholm 1977.
— Dialoger. Stockholm 1985.
Ewer, Mary Anita. A Survey of Mystical Symbolism. Submitted in Partial
Fulfilment of the Requirements for the Degree of Doctor of Philosophy in
the Faculty of Philosophy, Columbia University. Diss. London & New
York 1933.
Fischer, Wilhelm. »Johannes Edfelt i 20-talets Uppsala.» Ingår i En bok om
Johannes Edfelt, s 77–84. Redigerad av Stig Carlson & Axel Liffner. (FIB:s
Lyrikklubbs årsbok.) Stockholm 1960.
von Franz, Marie-Louise. »The Process of Individuation.» Ingår i Man and
His Symbols, s 158–229. Carl G. Jung et al (red). London 1990 (1964).
Forser, Tomas. Kritik av kritiken: 1900-talets svenska litteraturkritik, Gråbo 2002,
Fraser, Nancy. »Rethinking the Public Sphere: A Contribution to the Critique
of Actually Existing Democracy.» Social Text. No. 25/26, s 56–80. Duke
University Press 1990.
Fredriksson, Gunnar. Schopenhauer. Stockholm 1996.
Freud, Sigmund. [GS 2] Die Traumdeutung. Gesammelte Schriften. Zweiter
Band. Wien 1925.
— [GS 6] »Jenseits des Lustprinzips.» Ingår i Gesammelte Schriften. Sechster
Band, s 189–257. Wien 1925.
— [GS 7] Vorlesungen zur Einführung in die Psychoanalyse. Gesammelte Schriften. Siebenter Band. Wien 1924.
— [GS 10] »Totem und Tabu: Einige Übereinstimmungen im Seelenleben
der Wilden und der Neurotiker.» Ingår i Gesammelte Schriften. Zehnter
Band, s 1–194, Wien 1924.
— Das Unbehagen in der Kultur. Wien 1930.
— Neue Folge der Vorlesungen zur Einführung in die Psychoanalyse. Wien 1933.
— Drömtydning. Bemyndigad översättning till svenska jämte inledning av
John Landquist, I–II (Vetenskap och bildning. Albert Bonniers handböcker i vår tids vetande, band XXXVI och XXXVII). Stockholm 1927.
Friberg, Axel. Den svenske Hercules: Studier i Stiernhielms diktning. Diss.
Stockholm 1945.
Frost, Robert. A Boy’s Will. New York 1915.
Frye, Northrop. Anatomy of Criticism: Four Essays. Princeton 1957.
Frälsningsarméns sångbok. Stockholm 1929.
Fröding, Gustaf. Guitarr och dragharmonika: Mixtum pictum på vers. Stockholm
1891.
— Guitarr och dragharmonika: Mixtum pictum på vers. Genomsedd och något
utökad. 2:a uppl. Stockholm 1893.
— Nya dikter. Stockholm 1894.
— Stänk och flikar. Stockholm 1896.
— Efterskörd: I. Vers. Stockholm 1910.
Appendices
355
[Fogelström, Per Anders & Svend Bahusen (red).] Fyra års världspolitik i karikatyrer 1939–1943: Berättad i tusch av världens främsta tecknare. Redigering
och fortlöpande texter av P.A. Fogelström och Svend Bahusen. Förord av
Gustaf Stridsberg. Stockholm 1943.
Furuhagen, Hans. Grekernas värld. (Bonniers världshistoria 3. Red Erling Bjöl
& Jarl Torbacke.) Stockholm 1983.
Gadamer, Hans-Georg. Hermeneutik II: Wahrheit und Methode: Ergänzungen,
Register. (Gesammelte Werke 2.) Tübingen 1986.
Gautier, Théophile. Poésies complètes. Publiées par René Jasinski. Nouvelle
édition, revue et augmentée. Tome II. Paris 1970.
Gawronsky, Dimitry. Friedrich Nietzsche und das Dritte Reich. Bern 1935.
Geijer, Erik Gustaf. Samlade Skrifter. Förra afdelningen. Tredje bandet. Stockholm 1851.
— Skaldestycken. Tal och avhandlingar. (Samlade skrifter. Ny ökad upplaga
ordnad i tidsföljd. Genomsedd av John Landquist. Andra delen, 1817–
1819.) Stockholm 1924.
af Geijerstam, Carl-Erik et al. Lyrisk tidsspegel. Diktanalyser. 6:e uppl. Lund
1963.
Genette, Gérard. Palimpsestes: La Littérature au second degré. Paris 1982.
— Paratexts: Tresholds of Interpretation. Translated by Jane E. Lewin.
Foreword by Richard Macksey. Cambridge 1997.
Gilbert, Robert. »Das gibt’s nur einmal.» Ingår i Melodi-träffen: 50 schlager på
lätt sätt: Piano. Arrangemang Italo Bertolotto, s 48–50. Stockholm 1975.
Gilbert, Sandra M. & Susan Gubar. The Madwoman in the Attic: The Woman
Writer and the Nineteenth-Century Literary Imagination. New Haven 1979.
Giuseppe Garibaldi. Scritti e discorsi politici e militari: a cura della reale commissione. Volume 1 (1838–1861). (Edizione nazionale degli scritti di Giuseppe Garibaldi. Vol. IV.) Bologna 1934.
Goethe, Johann Wolfgang von. [Faust 1.] Faust: Der Tragödie: Erster Theil.
Bearbeider des Bandes Ernst Grumach, Inge Jensen (Faust [Band] 2,
Werke Goethes. Herausgegeben von der deutschen Akademie der
Wissenschaften zu Berlin unter Leitung von Ernst Grumach.) Berlin
1958.
— [Faust 2] Faust: Der Tragödie: Zweiter Theil. In fünf Acten (Goethes Werke.
Herausgegeben im Auftrage der Großherzogin Sophie von Sachsen. 15.
Band, Erste Abtheilung.) Weimar 1888.
— [Gedichte] Herausgegeben von Gerhard Sauder. (Sämtliche Werke nach
Epochen seines Schaffens. Münchner Ausgabe. Band 2.) München 1987.
— [GW 16] Aus meinem Leben: Dichtung und Wahrheit. Herausgegeben von
Peter Sprengel. (Sämtliche Werke nach Epochen seines Schaffens.
Münchner Ausgabe, Band 16.) München 1985.
[Grimm, Jacob & Wilhelm (red).] Deutsches Wörterbuch. Dritter Band. Leipzig
1862.
— »Aschenputtel.» Ingår i Kinder- und Hausmärchen: Gesammelt durch die
Brüder Grimm. Bd 1, ss 143–150. Jubiläumsausgabe. (Die Märchen der
Weltliteratur.) Jena 1912.
Gullberg, Hjalmar. Andliga övningar. Dikter. Stockholm 1932.
— Kärlek i tjugonde seklet. Stockholm 1933.
[Gustafson, Emil.] Hjärtesånger: För enskild och allmän uppbyggelse. Utgifna af
E. G—n. Örebro 1892.
— Bref till nyomvända af E. G—n. På begäran utgifna. Kräklinge 1898.
Gyllenhaal, Lars & Lennart Westberg. Svenskar i krig 1914–1945. Lund 2004
356
Själens palimpsest
[Götrek, Per.] Kommunismens röst: Förklaring af det Kommunistiska Partiet.
Offentliggjord i Februari 1848. Stockholm 1848.
Habermas, Jürgen. Strukturwandel der Öffentlichkeit: Untersuchungen zu einer
Kategorie der bürgerlichen Gesellschaft. (Sammlung Luchterhand.) 6. Auflage. Neuwied und Berlin 1974 (1962).
Hallberg, Peter. Litterär teori och stilistik. Göteborg 1970.
— Diktens bildspråk: Teori — metodik — historik. Göteborg 1982.
Hallström, Olle. »Edfelts ’Demaskering’.» Ingår i Lyrikvännen. Årg 14 (1967),
nr 4, s 7–8.
Hamsun, Knut. Pan: Ur löjtnant Thomas Glahns papper. Bemyndigad öfversättning af Ernst Lundquist. Stockholm 1902.
Hansson, Ola. På hemmets altare. Stockholm 1908.
— [SS 2] »Paul Bourget.» Ingår i Litterära silhuetter och Materialismen i skönlitteraturen. Samlade skrifter. Andra delen, s 153–193. Stockholm 1920.
Haugan, Jørgen. Henrik Ibsens metode: Den indre utvikling gjennom Ibsens dramatikk. Diss. København 1977.
Hellquist, Elof. Svensk etymologisk ordbok. Lund 1922.
von Heidenstam, Verner. Vallfart och vandringsår. Dikter. Stockholm 1888.
— Ett folk. Med illustrationer af Gunnar Hallström. Stockholm 1902.
Helén, Gunnar. Birger Sjöbergs Kriser och kransar i stilhistorisk belysning. (Nordiska texter och undersökningar utgivna i Uppsala av Bengt Hesselman,
16.) Diss. Stockholm 1946.
Hemingway, Ernest. The Sun Also Rises. New York 1928.
Hemlandssånger. Utgifna af Augustana-Synoden, Rod Island [sic]. Illinois
1891.
Henderson, Joseph L. »Ancient Myths and Modern Man.» Ingår i Man and
His Symbols, s 104–157. Carl G. Jung et al (red). London 1990 (1964).
Herakleitos. »Fragmente.» Ingår i Die Fragmente der Vorsokratiker. Griechisch
und deutsch von Hermann Diels. Herausgegeben von Walter Kranz. Erster Band, s 150–182. Achte Auflage {8:e uppl}. Berlin 1956.
[Hertel, Hans (red).] Litteraturens historia 5, 1830–1914, Stockholm 1989.
[Hesiodos.] Hesiodos’ verk och dagar. Översättning av Elof Hellquist. Lund
1923.
Heym, Georg. Lyrik. (Dichtungen und Schriften. Gesamtausgabe. Herausgegeben von Karl Ludwig Schneider. Band 1.) Hamburg 1964.
[Hieronymus.] Sancti Eusebii Hieronymi Epistulæ. Pars 1: Epistulæ I–LXX.
Recensuit Isidorus Hilberg. Editum consilio et impensis. Academiæ Litterarum Cæsareæ Vindobonensis. Vol. LIV: S. Eusebii Hieronymi Opera
[sect. I pars I]. (Corpus Scriptorum Ecclesi Asticorum Latinorum.) Lipsiæ
1910.
Hildebrand, Karl-Gustaf. Bibeln i nutida svensk lyrik. 2:a uppl. Uppsala 1939.
Hill, Joe. Joe Hills sånger: The Complete Joe Hill Song Book. Under redaktion av
Enn Kokk. Översättning av Jacob Branting och Rune Lindström. Stockholm 1980.
Himmelstedt, Bernt (red). 20:e århundradets När Var Hur: Vårt makalösa sekel
ur svenskt perspektiv. Stockholm 1999.
Hobbes, Thomas. De Cive: The Latin Version. Entitled in the first edition: Elementorvm Philosophiæ Sectio Tertia de Cive, and in later editions: Elementa Philosophica de Cive. A Critical Edition by Howard Warrender.
(The Clarendon Edition of the Philosophical Works of Thomas Hobbes,
Volume II.) Oxford 1983.
Appendices
357
— De Cive: The English Version. Entitled in the first edition: Philosophicall
Rudiments Concerning Government and Society. A Critical Edition by
Howard Warrender. (The Clarendon Edition of the Philosophical Works
of Thomas Hobbes. Volume III.) Oxford 1983.
— Leviathan: Or the Matter: Forme and Power of a Commonwealth. Ecclesiasticall and Civil. Edited with an Introduction by Michael Oakeshott.
(Blackwell’s Political Texts. General Editors: C. H. Wilson and R. B.
McCallum.) Oxford 1957.
Hofstadter, Douglas R. Gödel, Escher, Bach: An Eternal Golden Braid. New
York 1979.
Holm, Pelle. Ordspråk och talesätt. Med förklaringar av Pelle Holm. 3:e uppl.
Stockholm 1975 (1965).
— Bevingade ord och talesätt: Den klassiska citatboken. Reviderad av Sven
Ekbo. 15:e uppl. Stockholm 1989.
Holmberg, Olle. Frödings mystik: Några grundlinjer. Stockholm 1921.
Homberger, Eric. »Chicago and New York: Two Versions of American Modernism.» Ingår i Modernism 1890–1930, s 151–161. Malcolm Bradbury &
James McFarlane (red). London 1991 (1976).
[Homeros.] [Odysséen] Homeros’ Odyssée. Från grekiskan af Erland Lagerlöf.
Stockholm 1908.
— [Iliaden] Homeros’ Iliad. Från grekiskan af Erland Lagerlöf. Första och
andra delen. Stockholm 1912.
— Homers Ilias. Gesamtkommentar herausgegeben von Joachim Latacz.
Band I: Erster Gesang (A). Faszikel 1: Text und Übersetzung von Martin
L. West (Text) und Joachim Latacz (Übersetzung). (Homers Ilias. Gesamtkommentar auf der Grundlage der Ausgabe von Ameis-Hentzke-Gauer
[1868–1913]. Herausgegeben von Joachim Latacz. Band 1: Erster Gesang
[A]. Faszikel 1: Text und Übersetzung.) München Leipzig 2000.
[Horatius Flaccius, Quintus.] Q. Horati Flacci Opera. Recognovit breviqve
adnotatione critica instrvxit Edvardvs C. Wickham. Editio altera cvrante
H. W. Garrod. (Scriptorvm Classicorvm Bibliotheca Oxoniensis.) 2:a
uppl. Oxonii 1967 (1901).
— Satires, epistles and ars poetica. With an English translation by H. Rushton
Fairclough. (The Loeb classical library.) Cambridge, Mass & London
1926.
Horkheimer, Max & Theodor W. Adorno. Dialektik der Aufklärung: Philosophische Fragmente. (Bücher des Wissens. Fischer Taschenbuch, Nr 6144.)
Frankfurt am Main 1971.
Hughes, Bettany. The Hemlock Cup: Socrates, Athens and the Search for the Good
Life. New York 2012 (2010).
Hägg, Göran. Den svenska litteraturhistorien. Stockholm 1993.
— Världens litteraturhistoria. Stockholm 2000.
— Mussolini: En studie i makt. Stockholm 2008.
Ibsen, Henrik. Gengangere: Et familjedrama i tre akter. København 1881.
Isaksson, Folke. »Hemliga slagfält: En studie i Johannes Edfelts diktning.»
Ingår i BLM. Årg 29 (1960), s 382–397. Stockholm 1969.
Jaffé, Aniela. »Symbolism in the Visual Arts» Ingår i Man and His Symbols,
s 230–271. Carl G. Jung et al (red). London 1990 (1964).
Jansson, Mats. Tradition och förnyelse: Den svenska introduktionen av T S Eliot.
Diss. Stockholm 1991.
Jaspers, Karl. Psychologie der Weltanschauungen. Berlin 1919.
358
Själens palimpsest
Johnson, Samuel. The Vanity of Human Wishes: The Tenth Satire of Juvenal.
Imitated by Samuel Johnson. (The Augustan Reprint Society, Publication
Number 22 [Series VI, No. 2].) With an Introduction by Bertrand H.
Bronson, William Andrews Clark Memorial Library, University of California. Los Angeles 1950 (1749).
Jonsson, Inge. Idéer och teorier om ordens konst: Från Platon till strukturalismen.
Lund 1971.
Josephson, Ernst. Svarta rosor. Dikter. Stockholm 1888.
— Gula rosor. Kristiania 1896.
Josephson, Ragnar. Konstverkets födelse. Stockholm 1940.
Joyce, James. Ulysses: The corrected text. Edited by Hans Walter Gabler, with
Wolfhard Steppe and Claus Melchior, and with a new preface by Richard Ellman. Rev ed. London 1986.
Jung, Carl Gustav. Psychologische Typen. Zürich 1921.
— Det omedvetna i normalt och sjukt själsliv: En överblick över den analytiska
psykologiens moderna teori och metod. Stockholm 1934.
— Själen och dess problem i den moderna människans liv. Stockholm 1936.
— Psykologiska typer. Översättning och bearbetning av teol. dr Ivar Alm.
Stockholm 1941.
— [GW 1] »Kryptomnesie [1905].» Ingår i Psychiatrische Studien. (Gesammelte Werke. Erster Band, s 103–115). Zürich 1966.
— [GW 6] Psychologische Typen [1921/1950]. (Gesammelte Werke. Sechster
Band.) Neunte, revidierte Auflage {9:e uppl}. Zürich 1960.
— [GW 7] »Über die Psychologie des Unbewußten [1943/1960].» Ingår i
Zwei Schriften über Analytische Psychologie. (Gesammelte Werke. Siebenter
Band, s 1–130.) Zürich 1964.
— [GW 7] »Die Beziehungen zwischen dem Ich und dem Unbewußten
[1928/1963].» Ingår i Zwei Schriften über Analytische Psychologie. (Gesammelte Werke. Siebenter Band, s 137–337.) Zürich 1964.
— [GW 8] »Allgemeine Geschichtspunkte zur Psychologie des Traumes
[1928/71].» Ingår i Die Dynamik des Unbewußten. (Gesammelte Werke.
Achter Band, s 269–318.) Zürich 1967.
— [GW 9:1] »Über die Archetypen des kollektiven Unbewußten
[1935/1954].» Ingår i Die Archetypen und das kollektive Unbewußte. (Gesammelte Werke. Neunter Band, erster Halbband, s 11–51.) Olten 1976.
— [GW 9:1] »Die psychologischen Aspekte des Mutterarchetypus [1939/
1954].» Ingår i Die Archetypen und das kollektive Unbewußte. (Gesammelte
Werke. Neunter Band, erster Halbband, s 89–123.) Olten 1976.
— [GW 9:1] »Zur Psychologie des Kindarchetypus [1940/1951].» Ingår i Die
Archetypen und das kollektive Unbewußte. (Gesammelte Werke. Neunter
Band, erster Halbband, s 163–195.) Olten 1976.
— [GW 9:1] »Zum psychologischen Aspekt der Korefigur [1941/1951].»
Ingår i Die Archetypen und das kollektive Unbewußte. (Gesammelte Werke.
Neunter Band, erster Halbband, s 197–220.) Olten 1976.
— [GW 9:1] »Bewußtsein, Unbewußtes und Individuation [1939].» Ingår i
Die Archetypen und das kollektive Unbewußte. (Gesammelte Werke. Neunter Band, erster Halbband, s 291–307.) Olten 1976.
— [GW 9:2] Aion: Beiträge zur Symbolik des Selbst [1951]. (Gesammelte
Werke. Neunter Band, zweiter Halbband.) Olten 1976.
— [GW 10] »Nach der Katastrophe [1945/1946].» Ingår i Zivilisation im
Übergang. (Gesammelte Werke. Zehnter Band, s 219–244.) Olten 1974.
Appendices
359
— [GW 10] »Das Gewissen in Psychologischer Sicht» [1958]. Ingår i Zivilisation im Übergang. (Gesammelte Werke. Zehnter Band, s 475–495.) Olten
1974.
— [GW 11] »Psychologie und Religion [1940/1962].» Ingår i Zur Psychologie
westlicher und östlicher Religion. (Gesammelte Werke. Elfter Band, s xvii–
117.) Zürich 1963.
— [GW 11] »Versuch einer Psychologischen Deutung des Trinitätsdogmas.
[1942/1953]» Ingår i Zur Psychologie westlicher und östlicher Religion. (Gesammelte Werke. Elfter Band, s 119–218.) Zürich 1963.
— [GW 11] »Antwort auf Hiob [1952/1961].» Ingår i Zur Psychologie westlicher und östlicher Religion. (Gesammelte Werke. Elfter Band, s 385–504.)
Zürich 1963.
— [GW 12] »Traumsymbole des Individuationsprozesses: Ein Beitrag zur
Kenntnis der in den Träumen sich Kundgebenden vorgänge des Unbewußten [1928/1963].» Ingår i Psychologie und Alchemie. (Gesammelte
Werke. Zwölfter Band, s 57–260.) Zürich 1972.
— [GW 12] »Die Erlösungsvorstellungen in der Alchemie: Ein Beitrag zur
Ideengeschichte der Alchemie [1937].» Ingår i Psychologie und Alchemie.
(Gesammelte Werke. Zwölfter Band, s 263–537.) Zürich 1972.
— [GW 13] »Kommentar zu ’Das Geheimnis der Goldenen Blüte’
[1929/1965]» Ingår i Studien über Alchemistische Vorstellungen. (Gesammelte Werke. Dreizehnter Band, s 11–63.) Olten 1978.
— [GW 13] »Die Visionen des Zosimos [1938/1954].» Ingår i Studien über
Alchemistische Vorstellungen. (Gesammelte Werke. Dreizehnter Band,
s 65–121.) Olten 1978.
— [GW 13] »Paracelsus als geistige Erscheinung [1942].» Ingår i Studien über
Alchemistische Vorstellungen. (Gesammelte Werke. Dreizehnter Band,
s 123–209.) Olten 1978.
— [GW 14:2] Mysterium Coniunctionis: Untersuchungen über die Trennung und
Zusammensetzung der seelischen Gegensätze in der Alchemie [1955/1956].
Unter Mitarbeit von Marie-Louise von Franz. Mit 10 Abbildungen im
Text und auf Tafeln. (Gesammelte Werke. Vierzehnter Band, zweiter
Halbband.) Zürich 1968.
— [GW 15] »Psychologie und Dichtung [1930/1954].» Ingår i Über das
Phänomen des Geistes in Kunst und Wissenschaft. (Gesammelte Werke.
Fünfzehnter Band, s 97–120.) 2. Auflage {2:a uppl}. Olten 1972 (1971).
— [GW 15] »Picasso [1932/1947].» Ingår i Über das Phänomen des Geistes in
Kunst und Wissenschaft. (Gesammelte Werke. Fünfzehnter Band, s 151–
157.) 2. Auflage {2:a uppl}. Olten 1972 (1971).
— [GW 16] »Die Psychologie der Übertragung: Erläutert anhand einer Alchemistischen Bilderserie [1946].» Ingår i Praxis der Psychotherapie:
Beiträge zum Problem der Psychotherapie und zur Psychologie der Übertragung. (Gesammelte Werke. Sechzehnter Band, s 173–345.) Zürich 1958.
— [CW 3] »On the Psychogenesis of Schizophrenia [1939].» Ingår i The Collected Works of C. G. Jung. Volume 3, s 233–249. Editors Sir Herbert Read,
Michael Fordham, Gerhard Adler, William McGuire. The Psychogenesis
of Mental Disease. Rev ed. London 1977 (1960).
— »Approaching the unconscious.» Ingår i Man and His Symbols, s 18–103.
Carl G. Jung et al (red). London 1990 (1964).
[Juvenalis, Decimus Junius.] D. Junii Juvenalis exdecim satirae ad codices Parisnos recensitae. Cum interpretatione latina lectionum varietate notis Ru-
360
Själens palimpsest
pertianus quibus plurima subjunxit additamenta N. E. Lemaire. Vol. II.
(Bibliotheca Classica Latina.) Parisiis 1815.
— Juvenalis’ Satirer. På svenska af Erland Lagerlöf. Lund 1894.
Kaminski, Jerzy & Lavén, Gösta. Språk — Text — Betydelse: En introduktion till
lingvistiskt orienterad litteraturvetenskap. (Slaviska institutionen vid Uppsala universitet.) 2:a uppl. Uppsala 1985.
Karahka, Urpu-Liisa. »Studier i Johannes Edfelts stilutveckling från Gryningsröster till Högmässa.» Samlaren: Tidskrift för svensk litteraturvetenskaplig forskning. Årg 86 (1965), s 115–139. Ingår även i Perspektiv på Johannes Edfelt. Studier samlade av Ulla-Britta Lagerroth och Gösta
Löwendahl, s 185–207. Stockholm 1969.
Karlfeldt, Erik Axel. Vildmarks- och kärleksvisor. Stockholm 1895.
— Fridolins visor och andra dikter. Stockholm 1898.
— Fridolins lustgård och dalmålningar på rim. Stockholm 1901.
— Vildmarks- och Kärleksvisor. Andra, delvis ändrade upplagan. Stockholm
1902.
— Flora och Pomona. Stockholm 1906.
— Flora och Bellona. Stockholm 1918.
— »Vinterorgel». Ingår i Julkvällen 1920. Årg 40 (1920), s 3.
— Hösthorn. Stockholm 1927.
Karlsson, Sten O. Det intelligenta samhället: En omtolkning av den socialdemokratiska idéhistorien. Stockholm 2001.
Katolsk katekes för det apostoliska vikariatet i Sverige. Med kyrkligt godkännande. Stockholm 1893.
Katolska kyrkans katekes. Vejbystrand 1996.
Katolska kyrkans lilla katekes. Stockholm 2006.
Katz, Elihu & Lazarsfeld, Paul F. Personal Influence: The Part Played by People
in the Flow of Mass Communications: A Report of the Bureau of Applied Social
Research. Columbia University. (Foundations of Communications Research.) Glencoe, Illinois 1955.
Kershaw, Ian. Hitler 1889–1936: Hubris. London 1998.
— Hitler 1936–45: Nemesis. London 2000.
Kierkegaard, Søren. [SV 1] »Af en endnu levendes papirer: Om begrebet
ironi.» Samlede Værker. Anden Udgave. Første Bind. 2:a uppl. Kjøbenhavn [sic] 1920.
— [SV 1] »Enten — Eller: Et Livs-Fragment. Udgivet af Victor Eremita,
Første Deel, 1843.» Samlede Værker. Anden Udgave. Første Bind. 2:a uppl.
Kjøbenhavn [sic] 1920.
— [SV 2] »Enten — Eller: Et Livs-Fragment. Udgivet af Victor Eremita, Anden Deel, 1843.» Samlede Værker. Udgivne af A B Drachmann, J L Heiberg og H O Lange. Anden Bind. Kjøbenhavn [sic] 1901.
— [SV 3] »Gjentagelsen. Et Forsøg i den experimenterende Psychologi, af
Constantin Constantius, 1843.» Ingår i Samlede Værker. Anden Udgave.
Tredie Bind, s 189–293. 2:a uppl. Kjøbenhavn [sic] 1921.
— [SV 4] »Begrebet Angest: En simpel psychologisk-paapegende Overveielse i Retning af det dogmatiske Problem om Arvesynden af Vigilius
Hafniensis, 1844.» Samlede Værker. Anden Udgave. Fjerde Bind, s 303–
473. 2:a uppl. Kjøbenhavn [sic] 1923.
— [SV 6] »Stadier paa Livets Vei: Studier af Forskjellige. Sammenbragte,
befordrede til Trykken og udgivne af Hilarius Bogbinder, 1845.» Samlede
Værker. Sjette Bind. Kjøbenhavn [sic] 1902.
Appendices
361
— Kittang, Atle & Aarseth, Asbjørn. Lyriske strukturer: Innføring i diktanalyse. 8:e uppl. Oslo 1985.
Kjellén, Alf. Diktaren och havet: Drift och drömsymbolik i svenskspråkig lyrik
1820–1940. (Kungl vitterhets-, historie- och antikvitetsakademiens handlingar. Filologisk-filosofiska serien. Tredje delen.) Stockholm 1957.
Kom. Ungdoms- och väckelsesånger. Utgiven av E. F. S:s ungdomsorganisation, De ungas förbund. Ny följd. Stockholm 1931.
Kotler, Philip. Marketing Management. Eleventh edition. Upper Saddle River,
NJ, 2003 (1991).
Kristensson, Bertil. Nietzsches etiska åskådning i dess relation till kristendomens
ethos. Diss. Lund 1940
Küster, Konrad. Mozart: A Musical Biography. Oxford 1996.
Könönen, Maija. »Four Ways of Writing the City»:I St. Petersburg-Leningrad as a
Metaphor in the Poetry of Joseph Brodsky. (Slavica Helsingiensia, 23.)
Helsinki 2003.
Lagercrantz, Olof. Den döda fågeln. Dikter. Stockholm 1935.
— »Johannes Edfelts diktning.» Ingår i Bonniers Litterära Magasin. Årg 7
(1938), s 615–619.
— Från helvetet till paradiset: En bok om Dante och hans komedi. Stockholm
1964.
Lagerkvist, Pär. Ångest. Stockholm 1916.
— Kaos. Stockholm 1919.
— Bödeln. Stockholm 1933.
Lagerroth, Ulla-Britta. »’Jag är den trötte pianisten…’: Musiken som bild och
formprincip i Johannes Edfelts diktning.» Ingår i Perspektiv på Johannes
Edfelt. Studier samlade av Ulla-Britta Lagerroth & Gösta Löwendahl,
s 85–151. Stockholm 1969.
— Regi i möte med drama och samhälle: Per Lindberg tolkar Pär Lagerkvist.
Stockholm 1978.
— Johannes Edfelt: En författarskapsbiografi. Stockholm 1993.
Lamm, Martin. Strindbergs dramer. Senare delen. Stockholm 1926.
Landgren, Bengt. De fyra elementen: Studier i Johannes Edfelts diktning från
Högmässa till Bråddjupt eko. Uppsala 1979.
— Dödsteman: Läsningar av Rilke, Edfelt, Lindegren. With an English Summary. (Acta universitatis upsaliensis. Historia litterarum 21.) Uppsala
1999.
Landquist, John. »Sigmund Freud: Inledning.» Ingår i Drömtydning av Sigmund Freud. Förra delen, s vii–liv. Stockholm 1927.
— »Psykologerna och tiden». Ingår i Bonniers Litterära Magasin. Årg 3
(1934), nr 7, s 44–50.
Larsson, Hans. Under världskrisen. Stockholm 1920.
Lavers, Annette. Roland Barthes: Structuralism and After. London 1982.
Lewis, David K. Convention: A Philosophical Study. Cambridge, Massachusetts
1969.
Lewis, Pericles. »Introduction». Ingår i The Cambridge Companion to European
Modernism, s 1–9. Cambridge 2011.
Liljegren, Bengt. Adolf Hitler. Lund 2008.
Lindberger, Örjan. »Variationer över ett tema av Prudentius.» Ingår i Samlaren: Tidskrift för svensk litteraturhistorisk forskning, s 5–25. Årg 84 (1963).
Lindbæk, Lise. Bataljon Thälmann. Oslo 1938.
362
Själens palimpsest
— Internationella brigaden: Skriven på officiellt uppdrag av 11. brigadens
Thälmannbataljon. Med förord av Georg Branting. [Auktor. övers. av Per
Meurling.] 2:a uppl. Stockholm 1939.
Linder, Erik Hjalmar. Fem decennier av nittonhundratalet. Band I–II. (Ny illustrerad svensk litteraturhistoria V.) Fjärde omarbetade och utökade upplagan av fyra decennier av nittonhundratalet. Stockholm 1965–66.
Lindorm, Erik. Bekännelser. Stockholm 1922.
Lindström, Göran. »Dialog och bildspråk i Strindbergs kammarspel.» Ingår i
Strindbergs språk och stil, s 167–179. Red G Lindström. (Skrifter utgivna av
modersmålslärarnas förening. Nr 99.) Lund 1964.
Lindström, Hans. »1800-talets litteratur.» Ingår i Epoker och diktare 2: Allmän
och svensk litteraturhistoria, s 59–271. Under redaktion av Lennart Breitholtz. 3:e uppl. Stockholm 1982.
Linnér, Sven. »Komparativ litteraturforskning.» Ingår i Forskningsfält och
metoder inom litteraturvetenskapen, s 77–103. Red Lars Gustafsson. Stockholm 1970.
Ljung, Magnus & Sölve Ohlander. Allmän grammatik. Lund [1971].
Lübcke, Poul (red). Filosofilexikonet. Översättning Jan Hartman. Stockholm
1988.
Lukacs, John. June 1941: Hitler and Stalin. New Haven 2006.
— Blood, Toil, Tears and Sweat: The Dire Warning. New York 2008.
Lundkvist, Artur. »Koncentrationstid.» Ingår i 20 år ung dikt, s 52–56. Helsingfors 1936.
Lundvik, Bertil. Solidaritet och partitaktik: Den svenska arbetarrörelsen och
spanska inbördeskriget 1936–1939. (Studia historica Upsaliensia, 114.) Diss.
Uppsala 1980.
Luthersson, Peter. Modernism och individualitet: En studie i den litterära modernismens kvalitativa egenart. Diss. Lund 1986.
Luxemburg, Rosa. Gesammelte Werke. Band 1. 1893 bis 1905. Zweiter Halbband. Berlin 1972.
Lönnroth, Lars & Sven Delblanc. Modernister och arbetardiktare 1920–1950.
(Den svenska litteraturen [5].) Stockholm 1989.
Löwendahl, Gösta. »Se människan.» Ingår i Perspektiv på Johannes Edfelt, s 76–
84. Studier samlade av Ulla-Britta Lagerroth och Gösta Löwendahl.
Stockholm 1969.
Löwenhjelm, Harriet. Dikter. Stockholm 1927.
Lövgren, Oscar. Psalm- och sånglexikon. Stockholm 1964.
— Lina Sandell: Hennes liv och sångdiktning. 2:a uppl. Stockholm 1965.
— Lina Sandell: Hennes liv och sångdiktning. 3:e uppl. Stockholm 1971.
MacIntyre, Alasdair. A Short History of Ethics: A History of Moral Philosophy
From the Homeric Age to the Twentieth Century. 2:a uppl. (Routledge Classics.) London & New York 2002 (1966).
Mailloux, Steven. »Interpretation». Ingår i Critical Terms for Literary Study,
s 121–134. Edited by Frank Lentricchia & Thomas McLaughlin. Chicago
1995.
Malmberg, Bertil. Slöjan. Stockholm 1927.
— Illusionernas träd. Stockholm 1932.
— »Johannes Edfelt.» Ord och Bild: Illustrerad månadsskrift. Årg 46 (1937),
s 472–476.
— »Johannes Edfelt.» Ingår i Värderingar. Uppsatser, s 99–113. Stockholm
1937.
Malmström, Sten. Studier över stilen i Stagnelius’ lyrik. Diss. Stockholm 1961.
Appendices
363
— »Stil och versform i svensk poesi 1900–1926: Valda analyser och problem.» (Svenska Akademiens handlingar. Ifrån år 1886. Sjuttiofemte delen, 1967.) Stockholm 1968.
— Takt, rytm och rim i svensk vers: Verslära. Stockholm 1980.
Mann, Thomas: Der Tod in Venedig. Novelle. Neunte Auflage {9:e uppl}. Berlin 1913.
Martinson, Harry. »Johannes Edfelts lyrik: En studie.» Ingår i Bonniers Litterära Magasin. Årg 10 (1941), s 781–792.
Marx, Karl. Zur Kritik der Politischen Oekonomie. Erstes Heft. Berlin 1859.
— Till kritiken av den politiska ekonomin. (Marxismens klassiker, 3.) Göteborg
1981.
Matthiessen, F[rancis] O[tto]. The Achievement of T. S. Eliot: An Essay on the
Nature of Poetry. London 1935.
— The Achievement of T. S. Eliot: An Essay on the Nature of Poetry. With a
Chapter on Eliot’s Later Work by C. L. Barber. Third Edition. New York
& London 1958.
McCarthy, E Jerome. Basic Marketing: A Managerial Approach. 5:e uppl.
Homewood 1975 (1960).
McCombs, Maxwell. Setting the Agenda: The Massmedia and Public Opinion.
Second Edition. Cambridge 2014 (2004).
McFarlane, James. »The Mind of Modernism.» Ingår i Modernism 1890–1930,
s 71–93. Edited by Malcolm Bradbury & James McFarlane. London 1991
(1976).
McIntire, Susanne & William E Burns. Speeches in World History. New York
2009.
McLuhan, Marshall. Understanding Media: The Extensions of Man. London
1964.
— The Mechanical Bride: Folklore of Industrial Man. London 1967 (1951).
Mesterton, Erik. »T S Eliots metod.» Ingår i Spektrum. Årg 2 (1932), nr 3, s 41–
53.
Meurling, Per. Den blodiga arenan: En bok om det spanska inbördeskriget. Stockholm 1937.
Mills, Sara. Discourse. (The New Crtitical Idiom.) London & New York 2004
(1997).
Mjöberg, Jöran. »Det förnekade mörkret: Ett kulturfilosofiskt motiv hos fem
svenska diktare 1920–1950.» Ingår i Samlaren: Tidskrift för svensk litteraturvetenskaplig forskning. Årg 86 (1965), s 78–112.
More, Thomas. Utopia. Edited by George M. Logan and Robert M. Adams.
(Cambridge Texts in the History of Political Thought.) Cambridge 1989.
Morris, Edmund. The Rise of Theodore Roosevelt. New York 1979.
Müller-Braunschweig, Karl. »Psykoanalys och världsåskådning». Ingår i
Spektrum, nr 1, hösten 1931 (årg 1), s 35-45.
Naert, Pierre. Stilen i Vilhelm Ekelunds essayer och aforismer. Diss. Lund 1949.
Nietzsche, Friedrich. Also sprach Zarathustra: Ein Buch für Alle und Keinen. Mit
Portrait und Brieffacsimile des Autors. Zweite Auflage {2:a uppl}. Leipzig 1893 (1883–85).
— Jenseits von Gut und Böse: Vorspiel einer Philosophie der Zukunft (Nietzsches
Werke. Achter Band. I. Abtheilung.) Dritte Auflage {3:e uppl}. Leipzig
1894.
— Ecce Homo. Bemyndigad översättning av Ernest Thiel. (Berömda filosofer
XXIV.) Stockholm 1923.
364
Själens palimpsest
— [GW 1:5] Die fröhliche Wissenschaft («la gaya scienza»). (Nietzsche’s
Werke. Erste Abtheilung. Band V.) Leipzig 1900.
— [GW 6:2] Jenseits von Gut und Böse: Zur Genealogie der Moral (1886–1887).
(Nietzsche Werke: Kritische Gesamtausgabe. Herausgegeben von Giorgio Colli und Mazzino Montinari. Sechste Abteilung. Zweiter Band.) Berlin 1968.
— [GW 6:3] »Der Antichrist.» Ingår i Nietzsche Werke: Kritische Gesamtausgabe. Dritter Band, s 163–252. Herausgegeben von Giorgio Colli und
Mazzino Montinari. Sechste Abteilung. Berlin 1969.
— [GW 6:3] »Ecce Homo.» Ingår i Nietzsche Werke, s 253–372. Berlin 1969.
— Antikrist: Försök till en kritik af kristendomen. Stockholm 1899.
— Sålunda talade Zarathustra: En bok för alla och ingen. Öfversättning af Albert Eriksson. Bd I. Stockholm 1900.
— Bortom godt och ondt. Bemyndigad öfversättning av Ernest Thiel. Stockholm 1904.
Nilsson, Albert. Svensk romantik: Den platonska strömningen: Kellgren, Franzén,
Elgström, Hammarsköld, Atterbom, Stagnelius, Tegnér, Rydberg. 2:a uppl.
Lund 1924 (1916).
Nilsson, Martin P:n. Olympen. 2:a uppl. Stockholm 1985 (1919).
Noelle-Neumann, Elisabeth. »The Spiral of Silence: A Theory of Public Opinion.» Ingår i Journal of Communication. Vol 24 (1974), s 43-51.
Norlind, Arnold. Dante. Stockholm 1925.
Olsson, Anders. Den okända texten: En essä om tolkningsteori från kyrkofäderna
till Derrida. Stockholm 1987.
— & Mona Vincent. »Intertextualitet: Möten mellan texter.» Ingår i BLM.
Årg 53 (1984), s 155–166.
Olsson, Bernt & Ingemar Algulin. Litteraturens historia i världen. Stockholm
1990.
O’Neill, Eugene. Mourning Becomes Electra: A Trilogy. New York 1931.
Oremus: Katolsk bönbok för Sverige. Andra omarbetade upplagan. Stockholm
1930.
Oreglia, Giacomo. Dante: Liv, verk & samtid. Översättning av Ingemar Boström. (Cultura viva.) 3:e uppl. Stockholm 2004.
Ovid[ius Naso, R]. The Art of Love and Other Poems. With an English translation by J. H. Mozley. De medicamine faciei artis amatoriae I–III remediorum amoris nux ibis halieuticon consolatio ad liviam appendix to
ibis. (The Loeb Classical Library.) 3:e uppl. London 1947 (1929).
The Oxford Dictionary of Quotations. Angela Partington (red). Oxford 1992.
Palmer, Richard E. Hermeneutics: Interpretation Theory in Schleiermacher,
Dilthey, Heidegger, and Gadamer. (Northwestern University Studies in
Phenomenology & Existential Philosophy.) Evanston 1969.
Parland, Ralf. »Johannes Edfelt.» Ingår i Perspektiv på Johannes Edfelt, s 69–75.
Studier samlade av Ulla-Britta Lagerroth och Gösta Löwendahl. Stockholm 1969.
Perrault, Charles. »Cendrillon ou La Petite pantoufle de verre.» Ingår i Les
Contes de Perrault: Et les récits parallèles, s 105–111. Leurs origines
(Coutumes primitives et liturgies populaires) par P. Saintyves. (Libraire
Critique.) Paris 1923.
Petrarca, Francesco. Kärleksdikter. I tolkning av Ingvar Björkeson. Inledning
av Bengt Holmqvist. Stockholm 1989.
Platon. [Övers 1920] »Gästabudet.» Ingår i Skrifter. I svensk tolkning av
Claes Lindskog. Första delen, s 251–319. Stockholm 1920.
Appendices
365
— [Övers 1984] »Faidros.» Ingår i Skrifter. I svensk tolkning av Claes Lindskog. Reviderad och kommenterad av Holger Thesleff. Första delen,
s 296–352. Lund 1984.
— [Övers 1984] »Ion.» Ingår i Skrifter. I svensk tolkning av Claes Lindskog.
Reviderad och kommenterad av Holger Thesleff. Andra delen, s 325–
345. Lund 1984.
— [Övers 1984] »Staten.» Ingår i Skrifter. I svensk tolkning av Claes Lindskog. Reviderad och kommenterad av Holger Thesleff. Tredje delen.
Lund 1984.
— [Övers 1985] »Timaios.» Ingår i Skrifter. I svensk tolkning av Claes Lindskog. Reviderad och kommenterad av Holger Thesleff. Fjärde delen, s 5–
93. Lund 1985.
— [Övers 1985] »Kritias.» Ingår i Skrifter. I svensk tolkning av Claes Lindskog. Reviderad och kommenterad av Holger Thesleff. Fjärde delen,
s 99–116. Lund 1985.
— [Övers 1985] »Parmenides.» Ingår i Skrifter. I svensk tolkning av Claes
Lindskog. Reviderad och kommenterad av Holger Thesleff. Fjärde delen,
s 391–466. Lund 1985.
— [Övers 1985] »Sjunde brevet.» Ingår i Skrifter. I svensk tolkning av Claes
Lindskog. Reviderad och kommenterad av Holger Thesleff. Fjärde delen,
s 497–533. Lund 1985.
— [Övers 1985] »Filebos.» Ingår i Skrifter. I svensk tolkning av Claes Lindskog. Reviderad och kommenterad av Holger Thesleff. Femte delen,
s 83–169. Lund 1985.
— [Övers 2000] »Gästabudet.» Ingår i Skrifter. Översättning, förord och
noter av Jan Stolpe. Stockholm 2000. Bok 1, s 143-212.
— [Övers 2000] »Faidon.» Ingår i Skrifter. Översättning, förord och noter av
Jan Stolpe. Stockholm 2000. Bok 1, s 213–306. Stockholm 2000.
— [Övers 2000] »Gorgias.» Ingår i Skrifter. Översättning, förord och noter
av Jan Stolpe. Stockholm 2000. Bok 1, s 307–426. Stockholm 2000.
— [Övers 2000] »Staten.» Ingår i Skrifter. Översättning, förord och noter av
Jan Stolpe. Stockholm 2000. Bok 3. Stockholm 2000.
— [Övers 2001] »Faidros.» Ingår i Skrifter. Översättning, förord och noter av
Jan Stolpe. Stockholm 2000. Bok 2, s 307–378. Stockholm 2001.
— [Övers 2008] »Lagarna.» Ingår i Skrifter. Översättning, förord och noter
av Jan Stolpe. Stockholm 2000. Bok 5, s 42–483. Stockholm 2008.
Plotinos. Plotinos: Mystikern och reformatorn. Valda delar av Enneaderna översatta av Gunnar Rudberg. Stockholm 1927.
— »Ur Enneaderna.» Ingår i Filosofin genom tiderna: Antiken Medeltiden Renässansen, s 301–310. Texter i urval Konrad Marc-Wogau. Stockholm
1991.
[Plutarchos.] »Περί των εκλελοιSότων χρηστηρίων» / »The Obsolescence
of Oracles (De Defectu Oraculorum).» Ingår i Plutarch’s Moralia. With an
English Translation by Frank Cole Babbitt. In Fourteen Volumes. V,
s 347–501. (The Loeb Classical Library.) London 1936.
Pochat, Götz. Antiken till renässansen. (Estetik och konstteori: En översikt I.)
Stockholm 1981.
— Barocken till 1800-talets mitt. (Estetik och konstteori: En översikt II.)
Stockholm 1981.
Pohl, Margit. »Johannes Edfelt som tidsdiktare.» Ingår i Perspektiv på Johannes Edfelt, s 208–245. Studier samlade av Ulla Britta Lagerroth & Gösta
Löwendahl. Stockholm 1969.
366
Själens palimpsest
Pound, Ezra. Personae. Collected Shorter Poems of Ezra Pound. London 1952.
Pratt, William. Ezra Pound and the Making of Modernism. (AMS Studies in
Modern Literature, No. 26.) New York 2007.
Pringle, Henry F. Theodore Roosevelt: A Biography. Illustrated. New York 1931.
Proust, Marcel. Á la recherche du temps perdu, I. Édition publiée sous la
direction de Jean-Yves Tadié. Avec, pour ce volume, la collaboration de
Florence Callu et al. (Bibliothèque de la Pléiade.) [Paris] 1987.
Psalmebog for Kirke og Hjem. 3:e uppl. København 1904 (1899).
Psalmer och sånger för alliansmöten. Utgivna av Frikyrkliga Samarbetskommittén i Uppsala. Tierp 1931.
Publicistklubbens porträttmatrikel 1936: Med biografiska uppgifter om publicistklubbens medlemmar. På uppdrag av publicistklubbens styrelse utgiven av
Waldemar von Sydow. Stockholm 1935.
Publicistklubbens porträttmatrikel 1952: Biografiska uppgifter om publicistklubbens
medlemmar. På uppdrag av publicistklubbens styrelse utgiven av Gunnar
Wijkmark. Stockholm 1951.
Racine, Jean. Fedra. Tragedi i fem akter af J. Racine. Öfversättning af Karl
August Hagberg. Stockholm 1906.
— Phèdre. Mise en scène et commentaires de Jean-Louis Barrault. (Collection «Mises en scène».) Paris 1946.
Rainey, Lawrence. The Annotated Waste Land with Eliot’s Contemporary Prose.
2:a uppl. New Haven & London 2006.
Reynolds, David. Summits: Six Meetings That Shaped the Twentieth Century.
New York 2007.
Ricœur, Paul. Freud and Philosophy: An Essay on Interpretation. Translated by
Denis Savage. New Haven & London 1970.
Riffaterre, Michael. Semiotics of Poetry. (Advances in Semiotics.) Bloomington
1978.
Righter, Ann. Shakespeare and the Idea of the Play. London 1962.
Ries, Al & Jack Trout. Positioning: The Battle for Your Mind: How to Be Seen and
Heard in the Overcrowded Marketplace. With a New Foreword by Philip
Kotler. New York 2001 (1981).
Rilke, Rainer Maria. »Die Sonette an Orpheus.» Ingår i Gedichte. Dritter Teil:
Neue Gedichte, Duineser Elegien, Die Sonette an Orpheus, Letzte Gedichte und fragmentarisches, s 311–375. (Gesammelte Werke. Band III.)
Leipzig 1930.
Rimbaud, Arthur. Œuvres complètes. Édition établie, présentée et annotée par
Antoine Adam. Paris 1972.
Rogeby, Sixten. De stupade för Spaniens demokrati. Stockholm 1977.
Roosevelt, Theodore. Newer Roosevelt Messages: Speeches, Letters and Magazine
Articles Dealing with the War, Before and After, and Other Vital Topics. (His
Life, Meaning and Messages.) Edited by William Griffith. Volume Three.
New York 1919.
Ruin, Hans. Poesiens mystik. Stockholm 1935.
— Poesiens mystik. Andra upplagan med en efterskrift. Lund 1960.
Runeberg, Johan Ludvig. Fänrik Ståls Sägner: En samling sånger, 1. Borgå 1848.
Russell, Bertrand. History of Western Philosophy. London & New York 2005
(1946).
Rydberg, Viktor. Faust: Sorgespel af Goethe. Öfversatt af Viktor Rydberg. Med
3:ne bilder af Wilh. v. Kaulbach. Andra genomsedda upplagan, tillökt
med en redogörelse för skaldeverkets senare del. Stockholm 1878.
— Dikter. Första samlingen. 2:a uppl. Göteborg 1896.
Appendices
367
— Faust: Sorgespel af Goethe. Öfversatt af Viktor Rydberg. 3:e uppl. Stockholm 1897.
— Dikter. (Skrifter af Viktor Rydberg, I.) 3:e uppl. Stockholm 1899.
— Faust och Fauststudier. (Skrifter af Viktor Rydberg, II.) 5:e uppl. Stockholm 1915.
— Faust och Fauststudier. (Skrifter af Viktor Rydberg, II.) 10:e uppl. Stockholm 1925.
Samlingstoner: Sånger för ungdoms- och väckelsemöten. 4:e uppl. Stockholm
1922.
[Sandell-Berg, Carolina Wilhelmina.] Andeliga daggdroppar. Stockholm 1855.
— Samlade Sånger af L. S. I. Stockholm 1882.
— Samlade Sånger af L. S. II. Stockholm 1885.
— Samlade Sånger af L. S. III. Stockholm 1892.
[SAOB] Ordbok över svenska språket. Utgiven av Svenska Akademien. Lund
1893–2007.
Sartre, J[ean]-P[aul]. L’Être et le Néant: Essai d’ontologie phénoménologique.
(Bibliothèque des idées.) Dix-septième édition {17:e uppl}. Paris 1949
(1943).
— L’Existentialisme est un humanisme. (Collection Pensées.) Paris 1946.
Saussure, Ferdinand de. Cours de linguistique générale. Publié par Charles
Bally et Albert Sechehaye. Avec la collaboration de Albert Riedlinger.
Édition critique préparée par Tullio de Mauro. Paris 1972.
Scheufele, Dietram A. & David Tewksbury. »Framing, Agenda Setting, and
Priming: The Evolution of Three Media Effects Models.» Ingår i Journal of
Communication 57 (2007), s 9–20.
Schiller, Friedrich von. »Die Götter Griechenlands.» Ingår i Schillers Werke.
Nationalausgabe. Erster Band: Gedichte. In der Reihenfolge ihres Erscheinens 1776–1799, s 190–195. Weimar 1943.
— »Kabale und Liebe: Ein bürgerliches Trauerspiel in fünf Aufzügen.»
Ingår i Schillers Werke. Nationalausgabe. Fünfter Band. Neue Ausgabe,
s 5–193. Herausgegeben von Herbert Kraft, Claudia Pilling und Gert
Vonhoff in Zusammenarbeit mit Grit Dommes und Diana Schilling.
Weimar 2000.
— Cabale och kärlek. Öfversättning [af Olof Bjurbäck]. Carlstad 1821.
Schopenhauer, Arthur. Die Welt als Wille und Vorstellung. I. (Sämtliche
Werke. Textkritisch bearbeitet und herausgegeben von Wolfgang Frhr.
von Löhneysen. Bd I.) Dritte Auflage {3:e uppl}. Stuttgart/Frankfurt am
Main 1987 (1960).
Schwedt, Georg. Wenn das Gelbe vom Ei blau macht: Sprüche mit versteckter
Chemie. (Erlebnis Wissenschaft.) Weinheim 2008.
von Seth, Carl Magnus. »Hjalmar Gullberg och Johannes Edfelt: En studie i
parallellitet.» Ord och Bild. Årg 60 (1951), s 459–471.
Shakespeare, William. [Arden Edition.] Macbeth. Edited by Kenneth Muir.
(The Arden Edition of the Works of William Shakespeare.) 8:e uppl.
London 1959 (1912).
— [Arden Edition.] The Merchant of Venice. Edited by John Russel Brown.
(The Arden Edition of the Works of William Shakespeare.) 7:e uppl.
London 1959 (1905).
— [Arden Edition.] Romeo and Juliet. Edited by Brian Gibbons. (The Arden
Edition of the Works of William Shakespeare.) London 1980.
— [Arden Edition.] King Richard III. Edited by Anthony Hammond. (The
Arden Edition of the Works of William Shakespeare.) London 1981.
368
Själens palimpsest
— [Arden Edition.] The Tempest. Edited by Frank Kermode. (The Arden
Edition of the Works of William Shakespeare.) 5:e uppl. London 1954.
— [Arden Edition.] The Tempest. Edited by Frank Kermode. (The Arden
Edition of the Works of William Shakespeare.) 6:e uppl. London 1958.
— [Arden Edition.] The Winter’s Tale. Edited by J. H. P. Pafford. (The Arden
Edition of the Works of William Shakespeare.) 4:e uppl. London 1963
(1912).
— [Arden Edition.] »As You Like It.» Edited by Agnes Latham. Ingår i The
Arden Shakespeare Complete Works, s 161–190. Edited by Richard Proudfoot, Ann Thompson and David Scott Kastan. Walton-on-Thames Surrey
1998.
— [Arden Edition.] »Hamlet.» Edited by Harold Jenkins. Ingår i The Arden
Shakespeare Complete Works, s 291–332. Walton-on-Thames Surrey 1998.
— [Arden Edition.] »Julius Caesar.» Edited by T. S. Dorsch. Ingår i The Arden Shakespeare Complete Works, s 333–360. Walton-on-Thames 1998.
— [Arden Edition.] »King Henry VI, Part 3.» Edited by A. S. Cairncross.
Ingår i The Arden Shakespeare Complete Works, s 531–566. Walton-onThames Surrey 1998.
— [Arden Edition.] »Romeo and Juliet.» Edited by Brian Gibbons. Ingår i
The Arden Shakespeare Complete Works, s 1005–1038. Walton-on-Thames
Surrey 1998.
— [Cambridge Edition.] The Sonnets. (The Works of Shakespeare. Edited for
the Syndics of the Cambridge University Press by John Dover Wilson.
Cambridge 1966.
— [Oxford Edition.] The Tempest. Edited by Stephen Orgel. (The Oxford
Shakespeare.) Oxford 1987.
— [Yale Edition.] As You Like It. Edited by S. C. Burchell. (The Yale Shakespeare.) 2:a uppl. New Haven 1954 (1910).
— »Hamlet.» Ingår i Shakspeare’s [sic] Dramatiska Arbeten. Öfwersatta af Carl
August Hagberg. Första bandet: En Midsommarnattsdröm, Coriolanus,
Hamlet, prins av Danmark, s 269-446. Lund 1847.
— »Stormen.» Ingår i Shakspeare’s [sic] Dramatiska Arbeten. Öfwersatta af
Carl August Hagberg. Ellofte bandet: Konung Lear, Muntra fruarna i
Windsor, Stormen, s 285–385. Lund 1851.
Shelley, Percy Bysshe. The Lyrical Poems and Translations of Percy Bysshe Shelley. Arranged in Chronological Order With a Preface by C. H. Herford.
London 1918.
»Sindbad Sjömannen och Sindbad Landkrabban.» Ingår i Tusen och en natt,
V., s 317–409. Översättning från Burtons engelska upplaga av Ernst
Lundquist. Stockholm 1922.
Sjöberg, Birger. Fridas bok: Småstadsvisor om Frida och naturen, om döden och
universum. Stockholm 1922.
— Kriser och kransar. Stockholm 1926.
Sjögren, Peter A. Termer i allmän språkvetenskap: Ett systematiskt lexikon.
Stockholm 1978.
Smith, William (red). A Dictionary of Greek and Roman Biography and Mythology. London 1870.
Sofokles. Konung Oidipus. Tolkad av Emil Zilliacus. Stockholm 1942.
[SOU 1929:14] »Betänkande med förslag till steriliseringslag.» Avgivet av
tillkallade sakkunniga den 30 april 1929. Ingår i Statens offentliga utredningar 1929, 0375-250X. Socialdepartementet. Stockholm 1929.
Appendices
369
[SOU 1933:22] »Förslag till lag om sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller av annan rubbning av själsverksamheten lidande personer.»
Avgivet den 22 juli 1933 av Ragnar Bergendal. Ingår i Statens offentliga
utredningar 1933, 0375-250X. Justitiedepartementet. Stockholm 1933.
[SOU 1999:2] »Steriliseringsfrågan i Sverige 1935–1975: Ekonomisk ersättning.» Delbetänkande av 1997 års steriliseringsutredning. Ingår i Statens
offentliga utredningar 1999, 0375-250X. Stockholm 1999.
[SOU 2000:20] »Steriliseringsfrågan i Sverige 1935–1975: Historisk belysning,
kartläggning, intervjuer.» Slutbetänkande av 1997 års steriliseringsutredning.» Ingår i Statens offentliga utredningar 2000, 0375-250X. Lund
2000.
Southam, B[rian], C[harles]. A Student’s Guide to the Selected Poems of T. S.
Eliot. 6:e uppl. London 1994 (1968).
Spegel, Haquin. Guds Werk och Hwila. Det är Hela Werldens Underwärda
Skapelse, Uti sex dagar af den allsmägtige Guden fullbordad: samt Den
Sjunde dagens nödwändiga Helgelse, af samma allwisa Gud insticktad,
Efter många lärda Mäns anledning, af Christeligt och wälment uppsåt
uti Swenska rim beskrifwen. Göteborg 1857.
Spengler, Oswald. Der Untergang des Abendlandes: Umrisse einer Morphologie
der Weltgeschichte. Erster Band, Gestalt und Wirklichkeit. Zweite Aufgabe
{2:a uppl}. Wien & Leipzig 1919.
Stagnelius[, Erik Johan]. [SS 1] Lyriska dikter intill tiden omkring 1818. (Samlade skrifter, I. Utgifna af Fredrik Böök.) (Svenska författare. Utgifna af
Svenska Vitterhetssamfundet, III.) Stockholm 1911.
— [SS 2] Lyriska dikter efter tiden omkring 1818. Liljor i Saron (Samlade skrifter, II. Utgifna af Fredrik Böök.) (Svenska författare. Utgifna af Svenska
Vitterhetssamfundet, III.) Stockholm 1913.
— [SS 4] Dramatiska dikter II. Filosofiska uppsatser, Bref o. d. Tillägg. (Samlade
skrifter, IV. Utgifna af Fredrik Böök) (Svenska författare. Utgifna af
Svenska Vitterhetssamfundet, III.) Stockholm 1915.
Steinbeck, John. The Grapes of Wrath. New York 1939.
Stenström, Thure. Existentialismen: Studier i dess idétradition och litterära yttringar. Stockholm 1966.
— »Källor och brunnar i Johannes Edfelts lyrik.» Ingår i Tanke och tro: Till
Georg Landberg, s 145–153. Stockholm 1977.
Stevenson’s Book of Quotations: Classical and Modern. Selected and Arranged
by Burton Stevenson. London 1934.
Stewart, Graham. His Finest Hours: The War Speeches of Winston Churchill.
London 2007.
Stiernhielm, Georg. »Hercules.» Ingår i Samlade skrifter. Utgivna av Johan
Nordström. Första delen, första häftet, s 7–26.) (Svenska författare utgivna av Svenska Vitterhetssamfundet, VIII.) Stockholm 1929.
— & Samuel Columbus. Spel om Herculis Wägewal. Utgivet av Agne Beijer
och Elias Wessén. (Svenska författare utgivna av Svenska Vitterhetssamfundet, XXI.) Stockholm 1955.
Storey, John. Cultural Theory and Popular Culture: An Introduction. 6:e uppl.
Harlow 2012 (2001).
[Strandberg, Carl Vilhelm August.] Sånger i Pansar af Talis Qualis. Lund 1845.
Strindberg, August: [SS 2] Mäster Olof. (Samlade skrifter II.) Stockholm 1919.
— [SS 11] »Pål och Per.» Ingår i Svenska öden och äventyr. Förra bandet,
s 264–294. (Samlade skrifter XI.) Stockholm 1923.
370
Själens palimpsest
— [SS 22] »Vivisektioner.» Ingår i Prosabitar från 1880-talet, s 100–201. (Samlade skrifter XXII.) Stockholm 1920.
— [SS 36] »Ett drömspel.» Ingår i Kronbruden, Svanevit, Ett drömspel, s 213–
330. (Samlade skrifter XXXVI.) Stockholm 1923.
— [SS 38] »Ordalek och småkonst av den uppsvenske tankebyggaren på
Fagervik — Skamsund.» Ingår i Fagervik och Skamsund samt Ordalek och
småkonst, s 227–349. (Samlade skrifter XXXVIII.) Stockholm 1920.
— [SS 45] »Spöksonaten.» Ingår i Kammarspel: Oväder, Brända tomten, Spöksonaten, Pelikanen, Svarta handsken, s 146–211. (Samlade skrifter XLV.)
Stockholm 1921.
— [SV 37] Inferno. (Samlade verk XXXVII.) Stockholm 1994.
— [SV 58] Kammarspel. (Samlade verk LVIII.) Stockholm 1991.
[Sturlasson, Snorre.] Snorre Sturlesons Edda: Samt Skalda. Öfversättning från
skandinaviska forn-språket. Stockholm 1819.
[Sundelöf,] Fritz Gustaf. »Va sjutton ska en fattig flicka göra? Quick foxtrot.»
Ingår i Schlagerbuketten, s 14–15. Stockholm 1933.
Svedjedal, Johan. Spektrum 1931–1935: Den svenska drömmen: Tidskrift och
förlag i 1930-talets kultur. Stockholm 2011.
Svanberg, Victor. Poesi och politik. Stockholm 1931.
Svensk söndagsskolsångbok: Till bruk för skolor och vid barngudstjänster. Stockholm 1909.
Svenska Missionsförbundets sångbok: Sånger och psalmer till enskilt och offentligt
bruk. Ny omarbetad upplaga. Stockholm 1920.
— Ny omarbetad upplaga. Stockholm 1928.
[Svenska psalmboken 1694.] Then Swenska Psalm-Boken. Med the stycker som
ther til höra, och på följande blad opteknade finnas, Uppå Kongl. Majts.
nådigste befalning af thet wyrd. Predikoämbetet åhr MDCXCIII, Med flit
öfwersedd, förbättrad och förmehrad, Och Åhr 1694 i Stockholm af
trycket utgången. Stockholm 1694.
[Svenska psalmboken 1695.] Den svenska psalmboken 1695: 1697 års koralbok.
Förord av Magnus von Platen. Efterskrift av Folke Bohlin. Facsimilutgåva. Stockholm 1985 (1695).
[Svenska psalmboken 1819.] Svenska psalmboken. Af konungen gillad och
stadfästad år 1819. Stockholm 1847.
[Svenska psalmboken 1921.] Den svenska psalmboken. Av konungen gillad och
stadfäst år 1819, och Nya psalmer, av konungen år 1921 medgivna att
användas tillsammans med 1819 års psalmbok, med fullständigt versregister och korta biografiska uppsatser om psalmförfattarna jämte alfabetiskt sakregister. Göteborg 1932.
Svenska psalmboken [1937]. Av Konungen gillad och stadfäst år 1937. Stockholm 1939.
Svenskt biografiskt lexikon. Under redaktion av Göran Nilzén. Bd 25. Stockholm 1985–87.
Svenskt litteraturlexikon. 2:a uppl. Lund 1970.
Sæmundar-edda: Eddukvæ∂i. Finnur Jónsson bjó til prentunar. Reykjavík 1905.
Sämunds Edda. Översatt från isländskan av Erik Brate. Stockholm 1913.
Södergran, Edith. Dikter. Borgå 1916.
— Rosenaltaret. Helsingfors 1919.
— Landet som icke är. Helsingfors 1925.
Tammi, Pekka. Russian subtexts in Nabokov’s fiction: Four essays. (Annales
Academiae scientiarum Fennicae.) Tampere 1999.
Taube, Evert. Dikter. Stockholm 1955.
Appendices
371
Teater i Stockholm 1910–1970: Repertoar. (Acta Universitatis Umensis. Umeå
Studies in the Humanities 54:11.) Umeå 1982.
Tegnér, Esaias. [SS 2] Samlade skrifter. Ny kritisk upplaga, kronologiskt ordnad. Utgifven af Ewert Wrangel & Fredrik Böök. Andra delen: 1808–
1816. Stockholm 1919.
Thomas, R Hinton. »Das Ich und die Welt: Expressionismus und Gesellschaft.» Ingår i Expressionismus als Literatur: Gesammelte Studien, s 19–36.
Herausgegeben von Wolfgang Rothe. Bern 1969.
Tideström, Gunnar. Edith Södergran. Stockholm 1949.
— »Konferensman av Birger Sjöberg.» Ingår i Lyrisk tidsspegel, s 122–142.
Diktanalyser av Carl-Erik af Geijerstam m fl. Lund 1947.
Tigerstedt, E[ugène] N[apoleon]. Dante: Tiden. Mannen. Verket. Stockholm
1967.
— Interpreting Plato. Stockholm 1977.
Till Tor Bonnier på hans 50-årsdag den 3 jan 1933. Stockholm 1933.
Tjechov, Anton. «Дама с собачкой.» Ingår i Собрание сочинений в двенадцати томах. Том восьмой: Повести и рассказы 1895—1903, s 389–405.
Москва 1962.
— Damen med hunden och andra noveller. Urval och översättning av Asta
Wickman. (Forumbiblioteket, 68.) Stockholm 1955.
Tollin, Sven. Svensk dagspress 1900–1967: En systematisk och kommenterad kartläggning. Stockholm 1967.
Topelius, Zacharias. Sånger. Stockholm 1860.
Torstendahl, Rolf. Introduktion till historieforskningen: Historia som vetenskap.
Stockholm 1966.
Trakl, Georg. Helian och andra dikter. Tolkningar av Johannes Edfelt. Stockholm 1956.
— Dichtungen und Briefe. (Historisch-kritische Ausgabe. Herausgegeben von
Walther Killy und Hans Szklenar. Band 1.) Salzburg 1969.
Törngren, Pehr Henrik. »Psykoanalys och samhälle». Ingår i Spektrum, nr 3,
1933 (årg 3), s 3–52.
Törnqvist, Egil. Strindbergian Drama: Themes and Structure (Svenska Litteratursällskapets skrifter, vol 37.) Stockholm 1982.
Uggla, Henrik. Organisation av varumärken för kapitalisering och affärsutveckling. Malmö 2001.
Wagner, Richard. Tristan und Isolde von Richard Wagner (1857). Herausgegeben von Carl Waack. Neue durchgesehene bühnenausgabe. (Breitkopf
& Härtels Textbibliothek, Nr. 380.) Leipzig [1913].
Warren, Henry Clarke. Buddhism in Translations. By Henry Clarke Warren of
Cambridge, Massachusetts (Harvard Oriental Series. Edited with the cooperation of various scholars by Charles Rockwell Lanman. Volume III.)
Published by Harvard University. Cambridge, Massachusetts 1896.
Watt, Ian. The Rise of the Novel. London 1957.
Webster, Frank. Theories of the Information Society. (The International Library
of Sociology.) London 2006.
Wedberg, Anders. Filosofins historia: Nyare tiden till romantiken. Andra omarbetade och utökade upplagan. Stockholm 1970.
Wellek, René. A History of Criticism: 1750–1950, 1: The Later Eighteenth Century. 4:e uppl. New Haven & London 1977 (1965).
Vem är det: Svensk biografisk handbok. Stockholm 1969.
[Vergilius Maro, Publius.] P. Vergili Maronis Aeneidos: Liber sextus. With a
Commentary by R. G. Austin. Oxford 1986 (1977).
372
Själens palimpsest
Verlaine[, Paul]. Œuvre poétiques complètes. Texte établi et annoté par Y.-G. le
Dantec. Édition révisée complétée et présentée par Jacques Borel. (Bibliothèque de la Pléiade.) Paris 1989 (1962).
Werin, Algot. Tegnérdikter analyserade av Algot Werin. (Skrifter utgivna av
Modersmålslärarnas förening.) Lund 1966.
[Whittle, Daniel Webster.] El. Nathan. »There shall be Showers of Blessing.»
Ingår i Gospel Hymns No. 5. With Standard Selections by Ira D. Sankey,
James McGranahan and Geo. C. Stebbins, s 51. New York 1890.
Wikberg, Sven. Garibaldi: Frihetskämpe och folkhjälte. Med 18 planscher och 2
kartor. (Fritzes historiska arbeten II.) Stockholm 1939.
Williams, Gordon. Tradition and Originality in Roman Poetry. Oxford 1968.
Windahl, Sven & Benno H. Signitzer with Jean T. Olsen. Using Communication Theory: An Introduction to Planned Communication. Second Edition.
London 2009 (1992).
Vita bandets sångbok. Stockholm 1915.
Wittgenstein, Ludwig. »Tractatus logico-philosophicus.» Ingår i Schriften 1,
s 7–83. Frankfurt am Main 1969.
Wizelius, Ingemar. »Birger Sjöberg som lyrisk inspiratör: Ett samtal med
Johannes Edfelt.» Ingår i Birger Sjöberg sällskapet[s årsbok]: Minnen och impulser, s 65–78. Vänersborg 1964.
Wåhlin, Karl. Ernst Josephson 1851–1906: En minnesteckning. Band II. (Sveriges
allmänna konstförenings publikation.) Stockholm 1912.
— Ernst Josephson: Utställning i Kungl. akademien för de fria konsterna. (Sveriges Allmänna Konstförening.) Stockholm 1923.
Voltaire[, François-Marie Arouet de]. »Candide.» Ingår i Filosofiska romaner
och dialoger af Voltaire, s 1–126. (Mästerverk ur världslitteraturen, 9.)
Öfversättning med en inledning af David Sprengel. Stockholm 1907.
— Candide ou l’optimisme. Édition critique par René Pomeau (Les œuvres
complètes de Voltaire, 48). Oxford 1980.
Zilliacus, Emil. Grekisk lyrik. Andra utvidgade och omarbetade upplagan.
Helsingfors 1928.
Åström, Paul. Johannes Edfelt och antiken. Med kommentarer av Paul Åström.
(Studies in Mediterranean archaeology and literature.) Partille 1989.
Österlund, Birgitta. »Symboler i Johannes Edfelts lyrik.» Ingår i Nysvenska
studier: Tidskrift för svensk stil- och språkforskning. Utgiven av Olof Gjerdman, Valter Jansson, Olof Östergren. Årg 34 (1954), s 53–97. Ingår även i
Perspektiv på Johannes Edfelt, s 152–182. Studier samlade av Ulla-Britta
Lagerroth & Gösta Löwendahl. Stockholm 1969.
110 schlager och visor i stjärnklass. Stockholm 1937.
Appendices
373
Personregister
Aarseth, Asbjørn, 30, 44
Abenius, Margit, 227, 328, 329,
330, 332
Abrams, Meyer Howard, 36, 200,
285
Achmatova, Anna, 10, 100
Adler, Alfred, 255, 284
Adolphson, Edvin, 52
Adorno, Theodor W, 270
Ahlberg, Alf, 11, 161, 300
Ahlgren, Stig, 334, 335
Ahnfelt, Oscar, 96
Aischylos, 52, 156, 205, 247, 311
Alcott, Louisa May, 276
Alexander den store, 148, 156
Alfons XIII av Spanien, 251
Algulin, Ingemar, xiii, 4, 24, 168,
171, 175, 230, 233, 323, 325, 334
Alighieri, Dante. Se Dante
Alighieri
Allen, Graham, 3, 4, 5, 6, 20, 28,
29, 30, 32, 35, 36, 40, 43, 82, 202,
223, 224, 232, 267
Alm, Ivar, 56, 113, 210, 284, 293,
307
Almqvist, Carl Jonas Love, 177,
178, 200
Alving, Barbro, 162, 248, 339
Andersson, Per, 18
Andreæ, Daniel, 200
Apéria, Hélène, 12, 13, 58, 67, 98,
124, 143, 211, 331, 338, 339
Apéria, Marx, 12
Aristofanes, 156
Aristoteles, 17, 69, 193, 195, 196
Arkimedes, 148
374
Arvidson, Stellan, 325
Atterbom, Per Daniel Amadeus,
72, 271
Augustinus av Hippo, 180
Augustinus Patricius, 51
Bach, Johann Sebastian, 42
Bachelard, Gaston, 44, 53, 55
Bachtin, Michail, 4, 17, 20, 28, 29,
30, 38, 39, 40, 42, 64, 65, 201,
209, 215, 222, 223, 225, 310, 312
Baeckström, Birger, 226, 227, 232,
326, 327, 328, 330, 331, 332, 333,
334, 335
Bahusen, Svend, 278
Balzac, Honoré de, 223
Barber, Cesar Lombardi, 87
Barthes, Roland, 3, 17, 18, 19, 20,
26, 27, 29, 30, 46, 210, 223, 225,
229, 324
Baudelaire, Charles, 7, 9, 17, 19,
33, 34, 40, 43, 73, 82, 112, 139,
140, 149, 150, 156, 164, 178, 181,
205, 220, 221, 224, 230, 231, 235,
236, 295, 309, 311, 312, 313, 314,
315
Beckholmen, Kuno, 328, 329
Beethoven, Ludwig van, 33, 148,
175, 189, 196, 271
Beijer, Agne, 165
Bellman, Carl Michael, 107, 216
Benatzky, Ralph, 304
Bergendahl, Ragnar, 274
Bergman, A Gunnar, 330, 332, 335,
336
Bergman, Bo, 12, 16, 17, 23, 25, 27,
30, 33, 92, 94, 96, 117, 155, 156,
Själens palimpsest
182, 205, 210, 213, 214, 215, 221,
226, 228, 233, 237, 265, 275, 295,
296, 316, 317, 323, 324, 328, 330,
331, 332, 337, 339, 341, 342, 386
Bergman, Hjalmar, 12, 14, 147,
256, 258, 284, 337, 338
Bergman, Johan, 117
Bergnéhr, Linnea, xiii
Bergson, Henri, 11
Berry, Ralph, 156
Bertolotto, Italo, 268
Beskow, Natanael, 117, 119
Binmore, Ken, 3
Bjerre, Poul, 284
Bjöl, Erling, 118
Björling, Gunnar, 290
Blake, Robert, 59
Blanck, Anton, 177
Bliberg, Peter, 113
Bliss, Philip Paul, 125
Blok, Aleksandr, 100
Blomberg, Erik, 194, 233, 311, 326,
327, 328, 329, 330, 331
Bloom, Harold, 4, 5, 6, 7, 17, 30,
46, 51, 58, 68, 138, 312
Boberg, Carl, 108
Bohman, August, 128
Bonaparte, Napoléon, 203
Bonnet, Georges, 187
Borelius, Aron, 128
Borgeling, Hilmer, 268
Bourdieu, Pierre, 3, 4
Bourget, Paul, 256
Boye, Karin, 11, 115, 152, 201, 226,
234, 238, 242, 243, 250, 309, 317,
323, 324, 338, 342
Bradbury, Malcolm, 8, 9, 62, 159,
206, 223, 224, 230, 231, 323
Brandell, Elin, 265
Brandell, Gunnar, 16, 23, 55, 326
Branting, Hjalmar, 234
Brask, Petrus, 130, 133, 172
Brate, Erik, 153
Appendices
Brecht, Bertolt, 12, 24, 188, 189,
205, 231, 266, 267, 269, 312, 343
Breitholtz, Lennart, 74
Bretzner, Christoph Friedrich, 151
Breuer, Josef, 69
Bring, Sven Casper, 69, 258
Brix, Michel, 40, 43, 230
Broady, Donald, 4, 6, 7
Brorson, Niels, 84
Browning, Elizabeth Barrett, 276
Bruck, Arthur Moeller van den, 89
Buber, Martin, 17, 80, 109, 204,
205, 221, 312, 316, 320
Buchwald, Reinhard, 291
Buddha. Se Siddhartha Gautama
Bull Hedlund, Bertil. Se Hedlund,
Bertil Bull
Burnett, William Riley, 266, 318
Burns, William E, 280
Burroughs, Edgar Rice, 331
Bååth Holmberg, Cecilia, 290
Böcklin, Arnold, 171
Böök, Fredrik, 194, 199, 203
Calderón de la Barca, Pedro, 221,
286
Carlson, Stig, 127
Catullus, Gaius Valerius, 30
Cavallin, Severin, 117
Cedercreutz, Axel, 178
Cézanne, Paul, 8
Chamberlain, Neville, 59, 187, 248
Charell, Erik, 269, 304
Charles I. Se Karl I av England
Childs, Peter, 99
Chopin, Frédéric, 175
Christenson, Karl-Ewert, 304
Christian Frederik av Norge, 58
Churchill, Winston, 280, 281, 282,
283, 340
Clementine. Se Brandell, Elin
Colebrook, Claire, 65, 66
Columbus, Samuel, 130, 165, 311
Cooper, John Xiros, 232
Cramer, Johan Andreas, 194
375
Credé, Carl, 265
Crüger, Johann, 74
Culler, Jonathan, 3, 4, 17, 18, 19,
40, 41
Cullhed, Anders, xiii, 25
Curtius, Ernst Robert, 156
Cæsar, Julius, 288
Dahlberg, Folke, 15, 335, 341
Dahlstierna, Gunno, 94
Dal, Vladimir, 170
Daladier, Édouard, 187
Dana-Schindler, Mary Stanley
Bunce, 141
Dante Alighieri, 4, 8, 12, 17, 19, 21,
30, 33, 34, 40, 50, 66, 67, 69, 83,
102, 129, 146, 147, 148, 163, 169,
184, 197, 200, 205, 223, 228, 256,
258, 291, 295, 311, 313, 314, 315
Darwin, Charles, 5, 9, 79, 80, 148
Dearing, James W, 185
Decius, Nicolaus, 100
Delblanc, Sven, 230, 323, 324
Derrida, Jacques, 20
Descartes, René, 10
Dhejne, Hans, 332, 333, 334, 336
Diels, Hermann, 246, 255
Diktonius, Elmer, 290
Disraeli, Benjamin, 59
Dixelius, Olof, xiii, 342
Donne, John, 25
Dostojevskij, Fjodor, 12, 17, 29, 38,
39, 40, 42, 65, 67, 75, 100, 102,
169, 205, 222, 312
Dybeck, Richard, 134
Edfelt, Anders, 13, 193, 195, 333,
340
Edfelt, August, 10, 337, 341
Edfelt, Brita, 14, Se Silfversparre,
Brita
Edfelt, Ellen. Se Hellner, Ellen
Edfelt, Johannes
brev, 11, 12, 147, 174, 177, 227,
290, 307, 342
Clarté, 11, 13, 58, 201, 259
376
ironi, 59, 80, 143, 232, 264, 318
mystik, 11, 40, 97, 169, 300
poetik, 16, 17, 31, 40, 41, 56, 61,
63, 67, 168, 209, 225, 226, 227,
256, 269, 309, 311, 312, 319,
320
spanska inbördeskriget, 57, 58,
116, 251, 252, 253
Edfelt, Lisa, 13, 340
Edinger, Edward F, 233
Ehrenborg, Betty, 141
Einstein, Albert, 21
Ek, Barbro, xiii
Ekbo, Sven, 57
Ekelund, Vilhelm, 12, 17, 98, 179,
205, 228, 311, 313, 343
Ekelöf, Gunnar, 226, 290, 324
Ekerwald, Carl-Göran, 80, 81, 82
Ekman, Carl Gustaf, 185, 186, 338
Ekman, Gösta, 147, 304, 338
Ekman, Hans, 24, 149, 233
Eliasson, Georg, 268
Eliot, Thomas Stearn, 49
Eliot, Thomas Stearns, 7, 11, 16,
17, 19, 21, 22, 25, 32, 35, 36, 37,
40, 42, 43, 45, 51, 60, 62, 64, 87,
95, 102, 103, 110, 111, 113, 114,
115, 124, 125, 139, 173, 197, 205,
209, 210, 217, 220, 222, 226, 231,
232, 233, 234, 235, 236, 238, 239,
242, 243, 244, 245, 246, 248, 249,
250, 251, 252, 254, 255, 258, 260,
272, 273, 277, 291, 295, 309, 310,
311, 312, 314, 317, 319, 337, 338,
339, 341
Emanuele, Vittorio. Se Viktor
Emanuel III av Italien
Enckell, Rabbe, 69, 105, 137, 162,
167, 185, 226, 258, 290, 330, 336
Engdahl, Horace, 25, 56, 147
Engelke, Fredrik, 122
Erdmann, Nils, 326, 327
Escher, Maurits Cornelis, 42
Själens palimpsest
Espmark, Kjell, 17, 29, 124, 149,
154, 163, 170, 180, 226
Euripides, 52, 156
Fagerström, Allan, 335, 336
Fawkes, Guy, 273
Ferlin, Nils, 226
Fernholm, Andreas, 104
Fichte, Johann Gottlieb, 62, 203
Fiore, Gioacchino da, 88
Fischer, Wilhelm, 127
Flaubert, Gustave, 9, 223
Florus, Julius, 301
Fogelström, Per Anders, 278
Forser, Tomas, 4, 7
Foucault, Michel, 10
Franco, Francisco, 49, 50, 57, 253,
339
Franz, Marie-Louise von, 288, 299,
360
Fredriksson, Gunnar, 161
Freud, Sigmund, 5, 7, 9, 10, 11, 22,
31, 32, 43, 44, 52, 56, 67, 69, 76,
79, 80, 81, 91, 95, 98, 123, 153,
167, 168, 206, 210, 214, 218, 223,
226, 255, 284, 285, 291, 292, 293,
302, 309, 312, 319, 326, 337, 339,
343
Friberg, Axel, 176
Fritsch, Willy, 267
Frost, Robert, 251
Frye, Northrop, 44
Fröberg, Paul, 200
Fröding, Gustaf, 17, 33, 34, 71, 72,
73, 76, 77, 78, 79, 106, 124, 148,
199, 201, 205, 217, 218, 219, 234,
235, 256, 271, 294, 296, 311, 312,
313, 317, 337, 386
Furuhagen, Hans, 60, 306
Fyhr, Lars, 38
Förster-Nietzsche, Elisabeth, 191,
255
Gadamer, Hans-Georg, 8
Gaius Plinius Secundus maior. Se
Plinius den äldre
Appendices
Garat, Henri, 267
Garibaldi, Giuseppe, 282, 289, 290
Garrod, Heathcote William, 133
Gauffin, Johan Bernhard, 108
Gauguin, Paul, 230
Gautier, Théophile, 152
Gawronsky, Dimitry, 215, 301
Gay, John, 266
Gedda, Bertil, 334, 335, 336
Geijer, Erik Gustaf, 172, 177
Geijerstam, Carl Erik af, 128, 336
Genette, Gérard, 3, 4, 8, 15, 16, 17,
18, 27, 30, 64
Géraldy, Paul, 176
Gerhardt, Paul, 130
Gierow, Karl Ragnar, 227, 330, 331
Gilbert, Robert, 267, 304
Gilbert, Sandra, 6
Gluck, Christoph Willibald, 67
Goebbels, Joseph, 239
Goethe, Johann Wolfgang von, 4,
17, 31, 32, 33, 34, 35, 42, 52, 72,
102, 131, 132, 150, 151, 166, 172,
189, 205, 228, 230, 233, 262, 291,
312, 313, 338
Goffman, Erving, 102
Gogh, Vincent van, 230
Gorton, Pia, xiii
Gossec, François-Joseph, 175
Grammaticus, Saxo, 155
Gramsci, Antonio, 22
Granlid, Hans, xiii, 18, 233, 335,
336
Granlund, Sten, 69
Griffith, William, 282
Grimm, Jacob, 127, 264
Grimm, Wilhelm, 127, 264
Griswold, E W, 125
Grossman, Leonid, 38, 39
Gubar, Susan, 6
Gullberg, Hjalmar, 16, 17, 23, 25,
34, 69, 131, 132, 139, 140, 141,
148, 205, 226, 227, 228, 233, 258,
377
259, 269, 311, 314, 315, 325, 326,
338, 341
Gustaf V, 274
Gustafson, Emil, 137, 287, 288
Gustav IV Adolf, 107
Gyllenhaal, Lars, 251, 253
Gödel, Kurt, 42
Haag, Ingemar, xiii
Habermas, Jürgen, 270
Hagberg, Carl August, 126, 165,
237
Hagberg, Karl August, 140, 228
Halifax, Edward Wood, 187
Hallberg, Peter, 17, 100, 128, 156,
168, 181, 271, 357
Hallström, Gunnar, 303
Hamsun, Knut, 8
Hansen, Max, 304
Hansson, Ola, 33, 182, 256
Hansson, Per Albin, 58, 95, 256,
257, 340
Harald, Löfberg, 14
Hardenberg, Friedrich von, 171,
300
Harrie, Ivar, 334
Harvey, Lilian, 267, 268
Hedlund, Bertil Bull, 15, 328, 330,
332
Hegel, Friedrich, 206, 209
Heidenstam, Verner von, 148, 188,
305, 340
Helén, Gunnar, 16, 23, 24, 42, 164,
168, 197, 269, 303
Hellner, Ellen, 10, 120, 337, 340
Hellquist, Magdalena, 107
Hemingway, Ernest, 143, 260, 271
Henderson, Joseph L, 63, 66, 295
Henrik av Navarra, 148
Henrik IV av Frankrike. Se Henrik
av Navarra
Henriksson, Alf, 132, 247
Herakleitos, 246, 255, 256
Herzog, Johann Friedrich, 104
Heym, Georg, 277
378
Heymann, Werner Richard, 267
Hieronymus, 162
Hildebrand, Karl-Gustaf, 23, 101,
148, 332
Hill, Joe, 104
Hillström, Joseph. Se Hill, Joe
Himmelstedt, Bernt, 304, 338
Himmler, Heinrich, 297
Hippokrates, 53
Hitler, Adolf, 12, 50, 56, 59, 86, 91,
150, 170, 184, 187, 189, 190, 191,
239, 243, 247, 248, 262, 263, 282,
305, 306, 324, 337, 338, 339, 340
Hjern, Kjell, 336
Hjortsø, Leo, 118
Hobbes, Thomas, 245, 246
Hofstadter, Douglas R, 42, 255
Holm, Pelle, 57, 61, 127, 195, 202,
257, 262
Holmberg, Olle, 76
Homberger, Eric, 231
Homburg, Ernst Christoph, 133
Homeros, 37, 66, 82, 98, 163, 166,
204, 205, 247, 311
Horatius, 61, 133, 134, 172, 198,
205, 300, 311
Horkheimer, Max, 270
Horneffer, August, 255
Horneffer, Ernst, 255
Howe, Julia Ward, 116
Hughes, Bettany, 60
Hulme, Thomas Ernest, 22
Huxley, Aldous, 14
Hägg, Göran, 59, 171, 190, 233,
263, 271, 295, 323
Hölderlin, Friedrich, 300
Ibsen, Henrik, 8
Isaksson, Folke, 25, 41, 103, 241
Jaffé, Aniela, 299
Jakobson, Roman, 23
Jansson, Mats, 7, 11, 42, 234
Jerring, Sven, 240, 340
Joakim av Floris. Se Fiore,
Gioacchino da
Själens palimpsest
Johnson, Samuel, 174, 205, 311
Jonsson, Inge, 31
Josephson, Ernst, 17, 76, 120, 177,
178, 205, 311, 313, 337, 342, 343
Joyce, James, 9, 21, 28, 224, 231,
264, 324
Jung, Carl Gusta, 56
Jung, Carl Gustav, 5, 7, 11, 17, 31,
41, 43, 53, 55, 63, 66, 67, 73, 74,
91, 95, 110, 113, 167, 170, 180,
196, 209, 210, 214, 220, 229, 233,
255, 277, 284, 288, 291, 292, 293,
298, 299, 300, 301, 302, 305, 306,
307, 308, 309, 311, 312, 313, 333,
338, 339, 343
Juvenalis, Decimus Junius, 144,
174
Jönsson, Torsten, 328, 330, 331
Kafka, Franz, 224
Kaminski, Jerzy, 18
Kar de Mumma. Se Zetterström,
Erik
Karahka, Urpu-Liisa, xiii, 24, 42,
148, 158, 163, 165, 186, 209, 234
Karl I av England, 233
Karl XI, 94
Karlfeldt, Erik Axel, 17, 33, 68, 70,
72, 126, 128, 129, 149, 152, 167,
176, 177, 181, 182, 183, 189, 195,
205, 210, 271, 311, 313, 314, 315,
324, 337, 338, 342, 386
Karlsson, Sten O, 257
Katz, Elihu, 273
Kershaw, Ian, 59, 86, 239, 243, 263
Kierkegaard, Søren, 8, 11, 17, 61,
62, 65, 109, 156, 159, 187, 205,
210, 213, 221, 227, 237, 247, 303,
312, 313, 316, 343
Kittang, Atle, 30, 44
Kjellén, Alf, 110, 201
Klages, Ludwig, 300
Kolmodin, Israel, 105, 110
Kotler, Philip, 3, 4, 15, 22, 36, 49,
205, 309
Appendices
Kreuger, Ivar, 185, 187, 338
Kreuger, Torsten, 187, 338
Kristensson, Bertil, 214
Kristeva, Julia, 4, 20, 33, 43, 224,
310
Krusenstjerna, Agnes von, 14, 150,
195, 340
Küster, Konrad, 151
Kästner, Erich, 12, 24, 233, 260,
263, 324, 343
Könönen, Maija, 32, 33, 169
Köselitz, Heinrich, 255
Lacan, Jacques, 7
Lagercrantz, Olof, 22, 30, 148, 330,
332, 334, 335, 336
Lagerkvist, Pär, 17, 25, 117, 148,
149, 154, 178, 179, 182, 205, 210,
221, 226, 298, 311, 312, 324, 337,
340, 341, 362
Lagerlöf, Erland, 144
Lagerlöf, Selma, 241, 340
Lagerroth, Ulla-Britta, 11, 12, 13,
14, 16, 19, 21, 22, 23, 24, 29, 32,
36, 39, 43, 53, 56, 62, 67, 70, 72,
73, 75, 77, 78, 83, 84, 95, 98, 100,
101, 105, 107, 110, 119, 129, 132,
134, 142, 143, 145, 147, 148, 150,
151, 154, 155, 157, 158, 161, 166,
169, 171, 174, 175, 176, 177, 180,
181, 183, 188, 189, 195, 201, 211,
214, 221, 225, 256, 260, 261, 266,
271, 272, 284, 289, 290, 291, 295,
300, 303, 304, 324, 326, 334, 343
Lamm, Martin, 160
Landgren, Bengt, 19, 20, 22, 23, 43,
49, 51, 52, 53, 54, 58, 64, 69, 84,
88, 90, 91, 95, 98, 103, 110, 113,
116, 119, 124, 129, 132, 150, 152,
158, 163, 184, 185, 187, 188, 190,
193, 195, 211, 218, 225, 227, 232,
234, 238, 240, 247, 251, 256, 261,
264, 267, 274, 278, 284, 292, 295,
296, 297, 304, 306, 313, 327, 331
379
Landquist, John, 68, 206, 214, 255,
284, 293, 323, 337
Larsson, Carl, 107
Larsson, Hans, 10, 11
Lavén, Gösta, 18
Lavers, Annette, 27
Lawrence, David Herbert, 110,
227, 333
Lazarsfeld, Paul F, 273
Leander, Zarah, 268
Leibniz, Gottfried Wilhelm von,
286
Lentricchia, Frank, 5
Leo, Johann, 130
Lévi-Strauss, Claude, 33
Lewis, David K, 3
Lewis, Pericles, 9, 10
Lidforss, Edvard, 69
Liffner, Axel, 127
Lilja, Karin, xiii
Lilja, Rolf, xiii
Lilja, Torgny, 342
Liljegren, Bengt, 86, 89, 191, 243,
245
Lindblad, Otto, 294
Lindbæk, Lise, 252, 253
Lindegren, Erik, 14, 23, 324, 334,
335, 341
Linder, Erik Hjalmar, 233, 271,
328, 329, 330, 334, 335
Lindorm, Erik, 140, 178
Lindskog, Claes, 37, 235
Lindström, Hans, 74
Linné, Carl von, 51
Ljung, Magnus, 31
Lotman, Jurij, 23
Lovén, Nils, 69
Ludendorff, Erich, 246
Lukács, Georg, 230
Lukacs, John, 262, 282
Lunatjarskij, Anatolij Vasiljevitj,
38
Lundegård, Karl, 328, 329
Lundén, Peter, 96
380
Lundgren, Jonas Fredrik, 96
Lundkvist, Artur, 180, 355
Lundström, Gunnar, 295
Lundvik, Bertil, 58, 252, 254
Luther, Martin, 34, 109, 127
Luthersson, Peter, 231, 323
Luxemburg, Rosa, 107
Lysell, Roland, xiii, 94, 286
Löhr, Hugo, 327, 332, 333
Lönnroth, Lars, 230, 323, 324
Lövgren, Oscar, 107, 142
Löwenberg, Erich Karl. Se
Charell, Erik
Löwendahl, Gösta, 24, 99, 175
Löwenhjelm, Harriet, 12, 16, 127,
205, 311, 343
MacIntyre, Alasdair, 70, 176
Magritte, René, 41
Mailloux, Steven, 5
Majakovskij, Vladimir, 100
Mallarmé, Stéphane, 16, 22
Malm, Einar, 328, 329
Malmberg, Bertil, 12, 13, 15, 16,
17, 22, 27, 74, 161, 170, 198, 201,
205, 217, 232, 303, 311, 314, 316,
326, 332, 333, 334, 335, 337, 341,
386
Malmström, Sten, 199, 219, 249,
271
Mann, Thomas, 215
Marc-Wogau, Konrad, 202
Martialis, Marcus Valerius, 61
Martinson, Harry, 22
Marvell, Andrew, 25
Marx, Karl, 4, 9, 10, 63, 64, 209,
223
Matisse, Henri, 9
Matthiessen, Francis Otto, 43, 45,
60, 87, 111, 232, 255, 277, 291
Mauro, Tullio de, 18
McCarthy, E Jerome, 15
McCombs, Maxwell, 21, 185, 364
McFarlane, James, 8, 9, 62, 159,
206, 223, 224, 230, 231, 323
Själens palimpsest
McGranahan, James, 122
McIntire, Susanne, 280
McLaughlin, Thomas, 5
McLuhan, Marshall, 224, 264, 269
Mesterton, Erik, 11, 35, 43, 51, 115,
209, 232, 234, 238, 242, 243, 248,
250, 309, 317, 323, 338
Meurling, Olle, 58, 251, 252, 253,
254, 339
Meurling, Per, 13, 58, 67, 124, 251,
252, 253, 330, 331
Michelangelo Buonarroti, 91
Middleton, Thomas, 233
Mills, Sara, 10, 22, 54
Milton, John, 5, 6
Mjöberg, Jöran, 16, 17, 24
Molander, Olof, 52, 339
More, Thomas, 154
Morris, Edmund, 281
Mozart, Wolfgang Amadeus, 34,
151
Mukarovský, Ian, 23
Munch, Edvard, 231
Mussolini, Benito, 50, 101, 187,
190, 263, 295, 305, 337, 340
Müller, Hans, 304
Müller-Braunschweig, Karl, 76,
284
Münter, Balthasar, 74, 134
Naert, Pierre, 179, 236, 247
Neander, Christoph Friedrich, 104
Nerman, Ture, 325, 327, 332
Nietzsche, Friedrich, 4, 8, 9, 10, 11,
17, 33, 62, 63, 70, 79, 80, 81, 82,
91, 100, 146, 191, 200, 204, 205,
206, 210, 214, 215, 225, 227, 230,
232, 255, 276, 277, 300, 301, 309,
311, 312, 313, 320, 364
Nikolaj I av Ryssland, 169, 170
Nilsson, Albert, 10, 11
Nilsson, Martin Persson, 80, 300
Njurling, Sten, 264, 318
Noelle-Neumann, Elisabeth, 158
Norlind, Arnold, 34, 69
Appendices
Novalis. Se Hardenberg, Friedrich
von
Nyblom, Lars Johan, 130
Nyström, Erik, 96, 103, 104, 120,
121, 125, 218, 242
Näsström, Gustaf, 328
O’Kane, Tullius Clinton, 103, 242
O’Neill, Eugene, 33, 51, 205, 210,
218, 312, 338, 339
Oehlenschläger, Adam, 202, 312
Offenbach, Jacques, 67
Ohlander, Sölve, 31
Olsen, Jean T, 185
Olsson, Anders, 9, 10, 17, 20, 26,
41, 209
Olsson, Bernt, 171
Ongman, John, 122
Opitius, Martin, 178
Oreglia, Giacomo, 67, 145
Orgel, Stephen, 166
Orwell, George, 282
Oscar I, 294
Ottander, Otto Alfred, 141
Ovidius Naso, Publius, 51, 205,
311
Owen, Robert, 107
Oxenstierna, Gunnar, 11
Pacelli, Eugenio. Se Pius XII
Palm, Ingrid, 104
Palmer, Richard E, 9
Palmgren, Nils, 328, 329
Papen, Franz von, 91
Paracelsus, 291
Parland, Ralf, 24
Paulus, 58, 62, 110, 127, 132, 133,
166, 203, 256, 287, 288, 314
Payne, John Howard, 142
Père Joseph. Se Tremblay,
François Le Clerc du
Perne, Nils, 268
Perrault, Charles, 264
Picasso, Pablo, 9, 230, 264
Pipping, Aline, 69
Pius XI, 263
381
Pius XII, 263
Platen, Magnus von, 130
Platon, 4, 21, 32, 37, 50, 52, 56, 60,
61, 62, 65, 71, 72, 76, 80, 146,
155, 156, 176, 179, 192, 203, 205,
210, 221, 230, 235, 246, 286, 298,
299, 303, 306, 311, 312, 313
Plautus, 156
Plinius den äldre, 61
Plotinos, 11, 156, 169, 172, 173,
205, 300, 311
Plutarchos, 160, 205, 228, 276, 277,
311
Pochat, Götz, 37
Pohl, Margit, 24, 59, 86, 88, 147,
162, 190, 202, 263, 271, 278, 296
Pompeius Magnus, Gnaeus, 288
Pompejus den store, 55, 119
Pound, Ezra, 7, 8, 16, 17, 21, 45,
144, 158, 205, 206, 230, 231, 260,
261, 292, 311, 312, 317, 341, 367
Pratt, William, 8, 206
Pringle, Henry F, 281
Prokofjev, Sergej, 264
Proust, Marcel, 8, 224
Pythagoras, 155
Quintus Horatius Flaccus. Se
Horatius
Quisling, Vidkun, 280, 340
Racine, Jean, 140, 141, 205, 228,
311, 315
Rainey, Lawrence, 87, 233, 238,
239, 243, 244, 248
Rank, Otto, 293
Ratti, Damiano Achille. Se Pius XI
Reijonen, Tuuli, 75, 290
Reinhardt, Max, 337
Reynolds, David, 187
Ribeiro, Anita, 289
Richards, Ivor Armstrong, 22
Richelieu, Armand-Jean du
Plessis de, 305
Ricœur, Paul, 5, 10
Ries, Al, 15, 205
382
Riffaterre, Michael, 17, 18, 32, 35,
36, 215
Righter, Anne, 155, 156, 157
Rilke, Rainer Maria, 17, 22, 23, 25,
180, 277
Rimbaud, Arthur, 16, 181
Ringwaldt, Bartholomäus, 122
Rinkart, Martin, 104
Rist, Johannes, 184
Riwkin, Josef, 11, 323
Rogeby, Sixten, 252, 253
Rogers, Everett, 185
Roosevelt, Franklin D, 282, 338,
340
Roosevelt, Theodore, 281, 282
Rosenberg, Hilding, 329, 339
Rosenius, Carl Olof, 141
Rossini, Gioacchini, 264
Rothe, Wolfgang, 277
Rousseau, Jean-Jacques, 62
Rudbeck, Olof, 76
Rudberg, Gunnar, 202
Ruin, Hans, 17, 40, 168, 210, 225,
226, 307, 309, 319
Runeberg, Johan Ludvig, 96, 306
Russell, Bertrand, 62, 206
Rydberg, Viktor, 73, 74, 135, 186,
205, 264, 306, 311
Röhm, Ernst, 86
S. J., 125, 218
Sachs, Hanns, 293
Sandell-Berg, Lina, 17, 34, 84, 95,
96, 104, 119, 136, 137, 138, 141,
142, 173, 179, 205, 296, 311, 313,
386
Sapfo, 30, 70, 141, 205, 217, 222,
311
Sartre, Jean-Paul, 27, 223, 247
Saussure, Ferdinand de, 9, 18, 20,
26, 223
Schager, Henrik, 273
Scheufele, Dietram A, 102, 185,
269
Själens palimpsest
Schiller, Friedrich von, 34, 62, 127,
205, 225, 276, 277, 312, 326
Schiller, Harald, 232, 327, 330
Schirach, Baldur von, 191
Schlegel, August Wilhelm, 225
Schlegel, Friedrich von, 225
Schopenhauer, Arthur, 11, 161,
285, 300
Schwedt, Georg, 127
Schönerer, Georg Ritter von, 191
Selander, Sten, 16, 40, 226, 233,
323, 326, 327, 328, 329, 330, 331,
332, 333, 334, 339
Seth, Carl Magnus von, 25, 131,
139, 148, 258, 259, 304
Severjanin, Igor, 154
Shakespeare, William, 4, 6, 17, 34,
66, 74, 125, 126, 151, 155, 156,
157, 158, 163, 165, 166, 181, 184,
205, 223, 237, 247, 248, 259, 292,
311, 313, 314, 338
Shaw, Donald L, 185
Shaw, George Bernard, 212
Shelley, Percy Bysshe, 251
Siddhartha Gautama, 205, 233,
244, 245, 311, 319
Signitzer, Benno H, 185
Silfversparre, Brita, 13, 14, 195,
339
Silfverstolpe, Gunnar Mascoll,
227, 233, 325, 327, 328, 330, 331,
332, 333
Sjöberg, Birger, 7, 12, 16, 17, 23,
24, 33, 34, 42, 138, 149, 150, 163,
164, 168, 186, 197, 198, 199, 203,
205, 209, 210, 216, 217, 219, 226,
231, 233, 234, 243, 261, 278, 301,
303, 311, 314, 316, 317, 324, 337,
343, 386
Sjögren, Peter A, 26
Smith, William, 301
Smitley, Anne, xiii
Smitley, James, xiii
Sofokles, 52, 65, 156, 205, 311
Appendices
Sokrates, 4, 62, 65, 301
Southam, Brian Charles, 233, 248,
291
Spegel, Haquin, 129, 130, 184, 205,
311
Spencer, David, 80
Spengler, Oswald, 78, 113, 210,
232, 235, 337
Spenser, Edmund, 236
Sprengel, David, 12, 286
Springer, Lorentz, 122
Stacpoole, Henry De Vere, 212
Stagnelius, Erik Johan, 17, 33, 54,
72, 75, 125, 130, 137, 152, 171,
174, 176, 182, 194, 195, 197, 202,
204, 205, 210, 234, 271, 276, 311,
313, 320
Stam, Per, xiii
Steffe, William, 116
Stein, Gertrude, 143, 271
Steinbeck, John, 116
Stenström, Thure, 25, 56, 93, 99,
113, 117, 129, 308
Stephanie, Johann Gottlieb, 34,
151
Stiernhielm, Georg, 165, 176, 311
Stiller, Mauritz, 337
Stolpe, Jan, 60
Storey, John, 4, 22, 33
Strandberg, Carl Vilhelm August,
294
Strauss, Richard, 175
Stravinskij, Igor, 175
Strindberg, August, 8, 9, 33, 67,
69, 72, 139, 150, 159, 171, 196,
205, 210, 212, 214, 221, 231, 237,
257, 286, 303, 311, 316, 337, 339
Sturm, Christoph Christian, 288
Ståhl, Manne, 64, 65
Sully, James, 285
Sundelöf, Fritz Gustaf, 264, 266,
318
Svanberg, Nils, 232, 325, 327, 328,
329, 330
383
Svanberg, Victor, 324
Svanlund, Josef, 181
Svedjedal, Johan, 11
Svensson, Georg, 24, 233, 315, 325,
327, 328
Svensson, Ingemar, 18
Swedberg, Jesper, 83, 104, 130
Swedenborg, Emanuel, 76, 196
Swensson, Hugo, 12, 174
Södergran, Edith, 152, 154, 161,
201, 324, 342
Talis Qualis. Se Strandberg, Carl
Vilhelm August
Tammi, Pekka, 32, 33, 58, 66, 94,
215, 231
Taube, Evert, 212, 213, 215, 341
Tegnér, Esaias, 202, 203, 205, 311,
312
Tewksbury, David, 102, 185, 269,
373
Thesleff, Holger, 37
Thomas a Kempis, 51
Thomas av Celanos, 116
Thomas, R Hinton, 277
Thoreau, Henry David, 276
Thorsen, Synnøve des Bouvrie, 70
Thälmann, Ernst, 253
Tideström, Gunnar, 152, 164, 165
Tigerstedt, Eugène Napoleon, 30,
60, 163
Tjechov, Anton, 211, 215, 341
Tollin, Sven, 18
Tolstoj, Lev, 8, 66
Topelius, Zacharias, 220
Torstendal, Rolf, 31, 34
Trakl, Georg, 181, 182, 271
Tremblay, François Le Clerc du,
305
Trout, Jack, 15, 205
Truman, Harry S, 3, 340
Tunberger, Karl Axel, 59, 187, 339
Turati, Augusto, 132
Törngren, Pehr Henrik, 284, 293
Törnqvist, Egil, 195, 196
384
Uggla, Henrik, 3
Valéry, Paul, 25
Veidt, Conrad, 268
Vergilius Maro, Publius, 12, 19,
28, 30, 35, 66, 163, 164, 166
Verlaine, Paul, 170
Viktor Emanuel III av Italien, 295
Villiers, George, 233
Villon, François, 8
Vincent, Mona, 17, 209
Voltaire, François-Marie Arouet
de, 57, 286
Wagner, Richard, 35, 173, 174,
215, 219, 220, 243, 244, 271, 319
Wahlund, Per Erik, 336
Wallburg, Otto, 268
Wallin, Johan Olof, 56, 57, 58, 72,
92, 104, 105, 110, 121, 122, 130,
133, 137, 149, 167, 194, 205, 288,
311, 386
Warren, Henry Clarke, 244
Webster, Frank, 270
Webster, Joseph, 104
Wedberg, Anders, 57, 286
Wedekind, Frank, 263, 318
Wellek, René, 32
Werfel, Franz, 12, 343
Wessén, Elias, 165
Westberg, Lennart, 251, 253
Weston, Jessie, 277
Whitman, Walt, 8
Whittle, Daniel Webster, 122
Wickham, Edward C, 133
Wickman, Asta, 211
Wikberg, Sven, 289
Williams, Gordon, 30, 61, 82
Williams, Raymond, 4
Windhal, Sven, 185
Winter, Fred. Se Njurling, Sten
Winterfeld, Robert David. Se
Gilbert, Robert
Wittgenstein, Ludwig, 4, 9, 38
Wizelius, Ingemar, 197
Wolff, Christian, 286
Själens palimpsest
Wolff-Baum, Gerda, 13, 339
Wren, Christopher, 244
Yeats, William Butler, 21, 25
Zetterström, Erik, 304
Zilliacus, Emil, 70, 141
Zola, Émile, 8
Åkerhielm, Helge, 326, 332, 333,
334, 335, 336
Appendices
Åsberg, Stig, 15, 334
Åström, Johan, 74, 134, 217
Åström, Paul, 10, 22, 23, 50, 80,
184, 306, 307
Öberg, Johan, 38
Ödmann, Samuel Lorentz, 104
Österling, Anders, 323, 324, 327,
334
385
Abstract
Title: Palimpsest of the Soul: Tradition and Modernism in Johannes Edfelt’s
Poetry (dissertation)
The objective of this doctor’s thesis has been to map out intertexts in
Johannes Edfelt’s (1904–97) poetry during the period 1932–47. This
means that relations to other texts is essential to the study. Another
purpose has been to investigate which strategies that the Swedish
poet applies in order to maximize the poems’ utility.
One major hypothesis is that Edfelt’s discourse inherits a conflict
between tradition and reality. In order to bridge that division, he
strives not only to be a part of history but also to recapture and
change its foundations. This literary method seems to have come
about under influence from modernists like Ezra Pound, T. S. Eliot
and Birger Sjöberg. Other important role models are hymn writers
like Johan Olof Wallin and Lina Sandell-Berg, Swedish poetry at the
turn of the century, such as Gustaf Fröding and Erik Axel Karlfeldt,
and traditionalists like Bo Bergman and Bertil Malmberg. This murmur of voices from the past creates a polyphonic whole, which occurs
on a higher level than the traditional monological writing. In fact,
Edfelt differs from his precursors in that he puts motives and tropes
in a polyphonic, modernistic or psychoanalytic context. Through rhetorical figures of speech, his dialog also involves the reader.
Finally, the dissertation summarizes Edfelt’s literary project in the
light of New Criticism, modernism and psychoanalysis. Important
theorists for the poet’s aesthetics are Friedrich Nietzsche, Sigmund
Freud, Carl Gustav Jung and Eliot. The conclusion is that our view of
the future determinates the present and that the committed artist
must not forget about this fact.
Reference words: literary theory, intertextuality, Swedish poetry,
Johannes Edfelt
Websites: www.blackbird.se, www.torgnylilja.se
Själens palimpsest är den första doktorsavhandlingen om Johannes
Edfelts lyrik. Boken bygger på sju års forskning samt tio års
akademiska studier i litteraturvetenskap, lingvistik, medie- och
kommunikationsvetenskap, journalistik, filosofi och ryska.
Med en intertextuell och tematisk metod, som avsevärt förtydligar
och nyanserar bilden av den svenske skalden, analyserar Torgny Lilja
såväl enskilda textpartier som övergripande idé- och motivkomplex.
Under denna odyssé — där vi möter namn som Platon, Dante,
Shakespeare, Stagnelius, Kierkegaard, Nietzsche, Karlfeldt, Freud,
Jung, T S Eliot och Birger Sjöberg, för att nämna några få — visar
forskaren hur Edfelts diskurs hyser en inneboende konflikt mellan
tradition och modernism, samtidigt som dialogiciteten åskådliggör en
existentiell problematik.
Slutsatsen blir att bara genom vår syn på framtiden kan vi
förändra nuet och att den engagerade diktaren inte får förbise detta
faktum.
Torgny Lilja initierade den intertextuella metoden inom Edfeltforskningen 1987. Denna kandidatuppsats har han omarbetat till en licentiatavhandling och nu även till en doktorsavhandling.
Förutom tre examina från Stockhoms universitet, en magisterexamen från Göteborgs universitet samt fristående kurser vid
Uppsala universitet, Umeå universitet och Malmö högskola har Lilja
studerat journalistik vid Santa Barbara City College i Kalifornien
samt PR och information vid Pace University i New York. Som
akademiker har han tjänstgjort vid flera myndigheter och företag.