Näringsdepartementets promemoria Förslag till genomförande av
Promemoria 2013-11-13 N2013/2837/E Näringsdepartementet Remissammanställning energieffektiviseringsdirektivet Näringsdepartementets promemoria Förslag till genomförande av energieffektiviseringsdirektivet i Sverige har skickats till 156 remissinstanser. 120 av dem har yttrat sig. Därutöver har 14 lämnat yttranden på eget initiativ. Följande remissinstanser har yttrat sig över promemorian Riksrevisionen, Kammarrätten i Jönköping, Förvaltningsrätten i Linköping, Svea Hovrätt MMÖ, Vänersborgs tingsrätt, mark- och miljööverdomstolen, Hyres- och arrendenämnden i Stockholm, Svenska kraftnät, Boverket, Domstolsverket, Elsäkerhetsverket, Ekonomistyrningsverket, Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande (Formas), Fortifikationsverket, Kammarkollegiet, Kommerskollegium, Konjunkturinstitutet, Konkurrensverket, Konsumentverket, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Naturvårdsverket, Regelrådet, Riksantikvarieämbetet, Skatteverket, Skogsstyrelsen, Statens energimyndighet (Energimyndigheten), Statens fastighetsverk (SFV), Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI), Statistiska centralbyrån, Statskontoret, Styrelsen för teknisk ackreditering och kontroll (Swedac), Tillväxtverket, Trafikverket, Högskolan i Dalarna, Kungliga Tekniska Högskolan (KTH), Lunds universitet, Umeå universitet, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Skåne län, Länsstyrelsen Västra Götalands län, Länsstyrelsen i Gotlands län, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Länsstyrelsen i Dalarnas län, Länsstyrelsen Hallands län, Landstinget i Kalmar län, Länsstyrelsen Västerbottens läns landsting, Västra Götalandsregionen, Stockholms stad, Göteborgs Stad, Malmö stad, Järfälla kommun, Eskilstuna kommun, Jönköpings kommun, Växjö kommun, Östersunds kommun, Söderköpings kommun, Boxholms kommun, Ängelholms kommun, Östhammars kommun, Värnamo kommun, Fagersta kommun, Borlänge kommun, Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), Advokatsamfundet, Bostadsrätterna, Byggherrarna Sverige AB, Byggmaterialindustrierna, Energi- och miljötekniska föreningen, Elforsk, Energieffektiviseringsföretagen (EFF), Energigas 2 Sverige, E.ON AB, Fastighetsägarna Sverige, Fortum, Föreningen Sveriges Energirådgivare (Energirådgivarna), Föreningen Sveriges regionala energikontor (Energikontoren Sverige), Göteborg Energi, Hyresgästföreningens Riksförbund, Jernkontoret, Klimatkommunerna, Kyl & Värmepumpföretagen, Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Lantmännen, Näringslivets regelnämnd, Branschföreningen Oberoende Elhandlare, Innovations- och kemiindustrierna i Sverige, Riksbyggen, Föreningen för gruvor, mineral- och metallproducenter i Sverige (SveMin), Svensk Fjärrvärme, Svenska Bioenergiföreningen (Svebio), Svenska Petroleum- och Biodrivmedel Institutet (SPBI), Svenska Trädbränsleföreningen, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag AB (Sabo), Sveriges Byggindustrier, Teknikföretagen, Vattenfall AB, VVSföretagen, Svensk Torv, Svenska Naturskyddsföreningen, Svenska Elförbrukarföreningen, Svensk Ventilation Följande remissinstanser har avstått från att yttra sig över promemorian Jordbruksverket, Lantmäteriet, Miljöstyrningsrådet, Vinnova, Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser (Tillväxtanalys), Blekinge tekniska högskola, Chalmers tekniska högskola, Handelshögskolan i Stockholm, Linköpings universitet, Luleå tekniska universitet, Uppsala universitet, Västmanlands läns landsting, Örebro läns landsting, Lerums kommun, Eslövs kommun, Heby kommun, Surahammars kommun, Vännäs kommun, Härjedalens kommun, Ovanåker kommun, Torsby kommun, Sollefteå kommun, Övertorneå kommun, Simrishamns kommun, Lidköpings kommun, Hudiksvalls kommun, Kiruna kommun, Byggnadsarbetarförbundet, Diligentia, Elmaterialleverantörernas förening, Företagarna Sverige, Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA), Landsorganisationen i Sverige (LO), Samverkansforum för statliga byggherrar, Schneider Electric, Svensk teknik och design, Svenska kommunaltekniska föreningen, Sveriges energiföreningars riksorganisation (SERO), Sveriges konsumenter, Sveriges tekniska forskningsinstitut (SP), Transportgruppen, Vasakronan, Villaägarnas riksförbund, Världsnaturfonden WWF Yttranden har också inkommit från Belysningsbranschen, Svenska leverantörsföreningen för individuell mätning och debitering (LIMD), HSB Göta ekonomisk förening, Tekniska verken i Linköping AB, Svenskt Näringsliv, Swedisol, HSB norr, Veidekke, Isoleringsfirmornas förening, SWETIC, Etik & Energi, Noda Intelligent Systems AB, Svensk Förening för Förbrukningsmätning av Energi (SFFE), Siemens Följande remissinstanser tillstyrker eller har inga synpunkter 3 Vänersborgs tingsrätt, mark- och miljödomstolen, Hyres- och arrendenämnden i Stockholm, Elsäkerhetsverket, Ekonomistyrningsverket, Energimarknadsinspektionen, Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande (Formas), Kammarkollegiet, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Statistiska centralbyrån, Statskontoret, Göteborgs universitet, Örebro universitet, Ängelholms kommun, Östhammars kommun, SEK Svensk Elstandard Allmänna synpunkter på förslagen i promemorian Förvaltningsrätten i Linköping anför att regeringen noggrant bör överväga de normgivningsbemyndiganden som föreslås i promemorian. Enligt förvaltningsrättens uppfattning är det särskilt problematiskt när subdelegation av föreskriftsrätt kommer att ske till den myndighet som sen ska utöva tillsynen, eller vara part i en domstolsprocess. Enligt förvaltningsrätten kan det finnas skäl för att i stället tydliggöra relevanta begrepp i lagstiftningen, alternativt överlämna tolkningen till rättstillämpningen. Domstolsverket noterar att bestämmelserna om överklagande av beslut om föreläggande inte är utformade på samma sätt i de olika lagförslagen. Enligt förslaget till lag om energikartläggning i stora företag och förslaget till lag om energimätning i byggnader kan endast beslut om förelägganden som har förenats med vite överklagas. När det gäller förelägganden enligt förslaget om lag om vissa kostnads-nyttoanalyser på energiområdet kan däremot även förelägganden som inte förenats med vite överklagas. Domstolsverket anges att det inte ges någon motivering till skillnaden i promemorian, vilket gör att frågan bör belysas i det fortsatta lagstiftningsarbetet. Domstolsverket delar promemorians bedömning att förslaget endast kommer leda till ett fåtal överklaganden, men vill framhålla att även om förslaget inte ensam kommer att kräva några större ökningar av resurser till domstolarna, kan ett flertal mindre resurskrävande reformer sammantaget medföra att mer betydande resurstillskott är nödvändiga Kommerskollegium har gjort en bedömning i enlighet med 6 § förordningen (1994:2029) och direktiv 98/34/EG (det s.k. anmälningsdirektivet). Kommerskollegium har härvid funnit att de föreslagna författningsändringarna inte omfattas av någon anmälningsskyldighet. I den mån som författningsförslagen skulle kunna utgöra tekniska föreskrifter i direktivets mening, har kollegiet bedömt att de utgör ett strikt genomförande av en bindande unionsrättsakt och således inte behöver anmälas. Konjunkturinstitutet anser att existerande styrmedel bör utvärderas utifrån direktivets krav på kostnadseffektivitet och inte bara behållas för att de redan finns där. Institutet anser att flera analyser visar att 4 energieffektiviseringsmålet kan bli svårt att nå med befintliga styrmedlen och tycker att Näringsdepartementets bedömning om att befintliga styrmedel ska behållas eftersom de bedöms motsvara direktivets krav är oklar. Konkurrensverket förordar på ett generellt plan att ekonomiska styrmedel används före administrativa medel (regleringar) för att uppnå energi- och klimatpolitiska mål. Verket delar promemorians bedömning att, med justeringar och förbättringar, så långt som möjligt använda befintliga styrmedel för att uppfylla direktivets krav. En ambition bör enligt verket vara att, med beaktande av bindande krav i EU-regelverket, så långt möjligt begränsa och renodla styrmedelsfloran. I detta avseende pekar verket på att den omfattande styrmedelsfloran som redan finns på energi- och miljöområdet riskerar att leda till såväl mål- som medelkonflikter. Naturvårdsverket är positivt till vissa förslag bl.a. till att nya lagar om energikartläggning och kostnads-nyttoanalyser införs men anser att förslaget till genomförande behöver samordnas bättre med befintliga styrmedel såsom miljöbalken och miljöledningssystem i staten. Naturvårdsverket efterfrågar också en analys av en mer långtgående tillämpning av miljöbalkens regler om hushållning med naturresurser (2 kap. 5 § miljöbalken). Regelrådet avstyrker förslagen och anser att de administrativa kostnaderna för företagen är outredda eller ofullständigt beskrivna. Energimyndigheten tillstyrker i huvudsak förslagen i promemorian och ser positivt på det nya förslaget. Myndigheten påtalar att ambitionsnivån skulle kunna vara högre när det gäller statliga myndigheters och offentliga organs roll som föregångare. Promemorians förslag om att i huvudsak bygga vidare på och utveckla befintliga styrmedel delas. Statens väg- och transportforskningsinstitut menar att Sverige redan har de styrmedel, såsom en kraftfull energibeskattning, energirådgivning och energimärkning, som behövs för att uppnå det övergripande syftet med direktivet – att spara energi – och är därför frågande inför det svenska behovet av direktivets planeringsinsats. Sverige är dock enligt institutet skyldigt att implementera direktivet. Tillväxtverket anför att man bör överväga att införa ett s.k. ROT-avdrag för energieffektiviserande åtgärder, ett avdrag som även skulle omfatta fastighetsägare med hyresgäster. Särskilt påpekas problematiken med den förestående renoveringen av ”miljonprogramsområden” och möjligheterna för fastighetsägarna att välja den mest energieffektiva lösningen. Vidare anför verket att effekterna på miljön skulle kunna bli bättre med en utökad samordning mellan myndigheter som 5 Tillväxtverket, Jordbruksverket, länsstyrelser och även regionala utvecklingsaktörer. Trafikverket tillstyrker i huvudsak promemorians förslag till genomförande av energieffektiviseringsdirektivet i Sverige. Högskolan i Dalarna tillstyrker huvuddragen i förslaget till genomförande av energieffektiviseringsdirektivet men framför att det saknas konkreta förslag hur verifiering av styrmedlens effekt ska ske. Högskolan i Dalarna föreslår delar departementets uppfattning att till synes fungerande befintliga styrmedel hålls i kraft och vid behov omdanas för ökad effekt. Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) delar den syn som ligger till grund för direktivet. KTH anser att det finns tydliga vinster med energieffektiviseringar och tycker att det borde vara viktigt att verkligen satsa på sådana och inte bara göra ett minimum för att uppfylla direktivets krav. KTH anser att det är olyckligt att ambitionerna inte är större när det gäller energieffektiviseringsåtgärder. KTH delar promemorians uppfattning att i första hand utgå från existerande styrmedel och vidareutveckla dem, men anför att det också kan finnas skäl för att införa nya styrmedel när ambitionerna behöver höjas. Lunds universitet anser att promemorian ger uttryck för en osäkerhet i den svenska formuleringen av mål och medel för att främja energieffektivisering och att Sveriges implementering av EED och dess nationella energieffektiviseringspolitik riskerar att bli kraftlös fram till 2020. Lunds universitet förordar att utvecklingen av styrmedel för energieffektivisering bör styras av möjligheterna till förbättring och inte av beräkningsmetoder framtagna för att visa måluppfyllelse. Umeå universitet anser att ambitionsnivån i promemorian är låg. Enligt universitetet synes förslagen ha ambitionen att uppfylla kraven enligt direktivet, men med så liten ansträngning som möjligt. Man framhåller att tolkningen av ”tekniskt möjligt och ekonomiskt rimligt eller kostnadseffektivt” kan bli avgörande för ambitionsnivån och att man inte bör vara för återhållsam i detta avseende. Länsstyrelsen i Skåne län anser att förslaget i otillräcklig grad tar hänsyn till länsstyrelsernas strategiska roll i energiomställningen och länsstyrelsernas möjlighet att agera som tillsynsmyndighet även i energifrågor. Länsstyrelsen anser att det effektivaste tillvägagångssättet är att, där möjligt, integrera energifrågorna i den befintliga tillsynen. Länsstyrelsen Västra Götalands Län är positiv till huvuddelen av förslagen, men bedömer att de största utmaningarna kommer att uppstå i förverkligandefasen eftersom inga stimulanspaket ännu är utformade för att driva på genomförandet av direktivet. 6 Länsstyrelsen i Gotlands län anser att förslaget i huvudsak är bra och att tvärperspektivet Förenkla för företag är särskilt viktigt att lyfta fram i sammanhanget. Länsstyrelsen i Dalarnas län saknar koppling mellan energieffektivisering, konkurrenskraft, tillväxt, klimatpåverkan, andra miljömål och samhällsintressen vilket de anser medför att de positiva effekterna av energieffektivisering inte lyfts fram och ambitionsnivån blir för låg. Länsstyrelsen konstaterar också att förslagen som presenteras inte innebär några nya resurser jämfört med i dag. Västra Götalandsregionen är positiv till promemorians och direktivets inriktning på en ökad satsning inom energieffektivisering. Regionen pekar dock på ett behov av tydlig och samordnad nationell styrning inom området. Särskilt när det gäller byggregler och främjandet av en energieffektiv bebyggelse efterfrågas tydligare styrning och högre ställda krav. Malmö stad anser att effektiviseringarna bör beskrivas som en del i en samlad klimatpolitik och att långsiktigheten mot 2050 borde vara tydligare. Järfälla kommun anser att en gemensam ram i unionen banar väg för framtidens energieffektiviseringar. Växjö kommun är positiv till lagförslagen i promemorian och till förslagen om främjande av energieffektivisering. Söderköpings kommun är i stort sett positiv till förslagen om genomförande av energieffektiviseringsdirektivet. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) är positivt till direktivets och promemorians inriktning på en förstärkt satsning på energieffektivisering och framför att kommuner, landsting och regioner är villiga att öka sina insatser. Advokatsamfundet konstaterar att förslagen kommer att få icke oväsentliga ekonomiska konsekvenser för bl.a. fastighetsbolag och större företag. Advokatsamfundet bedömer dock att förslagen i promemorian motsvarar innehållet i direktivet i nödvändig omfattning. Bostadsrätterna stödjer i huvudsak den tolkning av direktivet som presenteras i promemorian men vill framhålla vikten av att kunskap och information byggs upp och förmedlas för att ta tillvara det engagemang som finns för att spara och använda energin på bästa möjliga sätt och att 7 frågan om energieffektivisering handlar väsentligt mer om brist på kunskap än frånvaro av bidrag och ekonomiska stödåtgärder. Byggherrarna ställer sig bakom EU:s mål om 20 procents effektivare energianvändning till 2020 och att ytterligare effektiviseringar därefter kan ske, men menar att kommissionen och direktivet kraftigt bryter mot subsidiaritetsprincipen. Det påtalas också att regeringen under förhandlingsarbetet bättre borde ha samordnat sig med andra medlemsstater samt med näringslivet. Byggmaterialindustrierna stödjer intentionerna i energieffektiviseringsdirektivet om 20 procent effektivare energianvändning och att direktivet ska bana väg för ytterligare förbättringar men anser att det är tveksamt om Sveriges ambitioner och lagda intensitetsmål kommer att bidra till en gemensam måluppfyllelse. Energi- och miljötekniska föreningen ställer sig bakom lagstiftning och åtgärder som främjar effektiv användning av energi, men efterlyser större helhetssyn, förenkling och samordning. Särskilt pekas på att dagens byggregler innefattar funktionskrav och lämnar öppet för den som genomför en åtgärd att uppnå kraven på bästa sätt. Detta synsätt frångås nu med krav på specifika tekniklösningar för energihushållning i byggnader. Energieffektiviseringsföretagen (EFF) anser att man i det framlagda förslaget försöker finna sätt att göra så lite som möjligt i stället för att dra nytta av lönsamma möjligheter. EFF framför vidare att forskning inom området beteendeekonomi visar att beslutsfattandet hos enskilda personer och företag är komplicerat men kan förbättras genom utformning av ”erbjudanden”. EFF föreslår att det inrättas ett centrum för energieffektivisering och en fond för finansiering av åtgärder. Fastighetsägarna Sverige ställer sig bakom EU:s ambitioner inom energieffektivisering men anser att den presenterade promemorian inte tar hänsyn till den svenska utformningen av energisystemen i byggnader samt erfarenheterna från det svenska energieffektiviseringsarbetet. Fastighetsägarna anser att promemorian har en huvudsaklig utgångspunkt i en juridisk analys av direktivet och saknar en grundlig saklig analys av ett lämpligt genomförande av direktivet i Sverige. Fortum framför att energieffektivisering måste ses ur ett systemperspektiv, eftersom det annars riskerar att bli suboptimeringar. Energikontoren Sverige är överlag positivt inställd till förslagen i promemorian och att man från regeringens sida visar att man är medveten om det gedigna arbete och positiva inslag som regionala energikontor innebär på området. 8 Kyl & Värmepumpföretagen anser att förslagen i promemorian är för defensiva och hade önskat en större satsning på energieffektiviseringsåtgärder i form av t.ex. finansieringsfonder, informationsaktiviteter och forum för samordning. Det anses finnas en besparingspotential till år 2020 för enbart lönsamma åtgärder inom fastighetsinstallationer uppgående till drygt 20 TWh. Skogsindustrierna saknar konkretisering av många av förslagen i promemorian och menar att detta istället överlåts till att utarbetas i föreskrifter. Då påverkan på Skogsindustriernas medlemsföretag kan bli signifikant framhåller Skogsindustrierna att de vill vara delaktiga i detta föreskriftsarbete. Vidare anges att det är svårt att, utifrån promemorians förslag och konsekvensanalys, utläsa hur administrativt omfattande implementeringen de facto blir. Ambitionen vid implementeringen av direktivet måste därför vara att hålla genomförandet av förslagen på lägsta möjliga administrativa nivå. Svensk Fjärrvärme är positivt till en ambitiös energieffektiviseringspolitik på svensk nivå och EU-nivå, men framhåller den svenska inriktningen att bedömningarna ska ske utifrån ett systemperspektiv. Svensk Fjärrvärme anser att promemorian och förslagen till genomförande inte relaterar till den befintliga utformningen och erfarenheterna av den svenska energieffektiviseringspolitiken. Enligt Svensk Fjärrvärme har promemorian en huvudsaklig utgångspunkt i en juridisk analys av direktivet och saknar en grundlig saklig analys av ett lämpligt genomförande av direktivet i Sverige. Svensk bioenergiförening (Svebio) anser att direktivet kommer att ha en begränsad betydelse för utvecklingen i EU och ännu mindre betydelse i Sverige. Det anses bl.a. att åtskilligt som tas upp i direktivet redan är täckt i svensk lagstiftning och att några av punkterna i direktivet leder till överflödig lagstiftning, enbart till för att tillfredsställa direktivets formella krav. Enligt Svebios uppfattning åstadkoms den bästa styrningen av energimarknaden genom generella styrmedel, i första hand en prissättning av koldioxidutsläppen via koldioxidskatter och en väl fungerande utsläppshandel. Sveriges Byggindustrier stödjer intentionen i energieffektiviseringsdirektivet samt förslaget att regeringen bör fastställa en långsiktig strategi för att säkerställa att det inte underinvesteras i renovering av befintliga byggnader. Sveriges Byggindustrier är kritiska till den process som föranlett förslaget. Sveriges Byggindustrier anser att det är beklagligt att utvärderingen av styrmedel för energieffektivisering inte genomförts innan promemorians utskick. Därmed saknas ett samlat underlag för att bedöma vilka energieffektiviseringsåtgärder som är mest effektiva och som bör prioriteras i samband med genomförande av energieffektiviseringsdirektivet. Enligt Sveriges Byggindustrier har 9 promemorian en huvudsaklig utgångspunkt i juridisk analys och saknar en grundlig saklig analys av ett lämpligt genomförande av direktivet i Sverige. Teknikföretagen är positiva till att Sverige uttrycker målet för energieffektivisering som ett intensitetsmål. Man är också tydliga med att genomförandet av direktivet inte får medföra en ökad administrativ börda för företagen. Vattenfall AB framhåller vikten av en holistisk syn för perspektiven primärenergireducering, samlat energisystemtänkande och styrning av energianvändning baserat på energiintensitet. Vidare anförs när det gäller lagförslagen att det behövs ett gemensamt synsätt med de i rapporten ”Enklare för kunden – förslag som ökar förutsättningarna för en nordisk slutkundsmarknad”. Naturskyddsföreningen konstaterar att det är svårt att bedöma effekterna av många åtgärdsförslag i promemorian då många väsentliga delar kommer att utredas vidare och/eller regleras på förordningsnivå. Naturskyddsföreningen menar vidare att det är mycket olyckligt att Näringsdepartementet genom att hänvisa till befintliga styrmedel går miste om möjligheten att ta krafttag för energieffektivisering. Naturskyddsföreningen befarar att Sverige riskerar att få bakläxa från EU-kommissionen för att inte ha genomfört direktivet på ett tillfredsställande sätt. Artiklarna 1 och 2 Konjunkturinstitutet anser att direktivets definition av uttrycket energibesparing som formulerats i en ”före och efter mätning” kan resultera i att Kommissionen riskerar att missa eventuella rekyleffekter, som innebär att energivinster används till ökad energianvändning. Artikel 3 – Ett vägledande mål Riksrevisionen anför att regeringen bör föreslå riksdagen att förtydliga definitionen av målet om 20 procent effektivare energianvändning till år 2020. Särskilt anförs att begreppet ”tillförd energi” såsom täljaren i energiintensitetsmålet behöver preciseras. Riksrevisionen anser att målet så som det nu är formulerat inte tar hänsyn till verkliga energieffektiviseringsåtgärder, eftersom begreppet ”tillförd energi” även innefattar omvandlingsförluster inom främst kärnkraftsindustrin. Med nuvarande målformulering kan energiintensitetsmålet enligt Riksrevisionen komma att motverka klimatmålet, eftersom en ökad andel kärnkraft skulle leda till större omvandlingsförluster trots att klimatpåverkan skulle minska. Slutligen poängteras att all elproduktion bokförs i Sverige såsom tillförd energi, även om elen exporteras. Det 10 anförs att – om nuvarande målformulering behålls – så behöver i stället uppföljningen anpassas till att även avse verkliga effektiviseringsåtgärder. Konjunkturinstitutet anser att det är klimatmål, och inte energieffektiviseringsmål som behövs och att det är orimligt att de enskilda medlemsstaterna, vid utformande av sina nationella mål, ska beakta unionsmålet eftersom det kräver att medlemsstaterna både beaktar andra medlemsstaters nationella mål och hur dessa mål ser ut att uppfyllas vilket kan resultera i bedömningar där äpplen jämförs med päron. Institutet anser även att Näringsdepartementets tillämpning är mer ambitiös än vad direktivet kräver. Energimyndigheten tillstyrker särskilt bedömningen och anför att det nuvarande målet fungerar väl som vägledande mål. Statens fastighetsverk anser att det kan vara klokt att ta höjd när Sveriges målnivå fastställs och styrmedlen utformas eftersom det kan vara svårt att bedöma styrmedlens effekt. Högskolan i Dalarna anser att ett vägledande mål är nödvändigt i avsikt att skapa harmonisering, standardisering och vägledning för utveckling. Kungliga Tekniska Högskola (KTH) anser att det gällande målet inte är tillräckligt ambitiöst och snarare motsvarar en ”business as usual”utveckling som till och med kan innebära en totalt sett ökad energianvändning. Målet bör därför enligt KTH revideras. Lunds universitet avstyrker den svenska målformuleringen under artikel 3 och framför att det svenska målet bör omformuleras för att spegla en högre och rimlig ambitionsnivå och större beslutsamhet för energieffektivisering att det bör kontrolleras mot officiell statistik att den i promemorian angivna svenska primärenergianvändningen om 534 TWh (2008) verkligen stämmer eftersom universitetets kontroll ger en primärenergianvändning om 567 TWh (2008). Umeå universitet påpekar att det är fem år sedan beslutet om det nu gällande energiintensitetsmålet fattades. Om omställningen inte går fort nog kan det enligt universitetet finnas skäl till att formulera ett nytt mål. Länsstyrelsen i Dalarnas län anser att energiintensitetsmålet ska höjas från 20 procent till 30 procent mot BNP från 2008 till 2020 för att direktivet ska uppfyllas och Sverige ska tillgodogöra sig fördelarna med energieffektivisering. Östersunds kommun anser att det antagna energiintensitetsmålet inte är tillräckligt. För att nå uppsatta energi- och klimatmål på längre sikt bör en bedömning göras om ambitionsnivån till 2020 behöver höjas. Staten behöver ge tydliga styrsignaler när det gäller energieffektivisering. 11 Särskilt behöver Energimyndigheten och Boverket ges gemensamma uppdrag att främja energieffektivisering. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) anser att det nationella målet till 2020 inte ska vara mindre ambitiöst än de senare decenniernas utveckling av energianvändningen och nuvarande mål kan behöva skärpas. Bostadsrätterna anser att Sverige har välisolerade och energimässigt väl fungerande bostäder. och ett, i europeiskt perspektiv, synnerligen väl underhållet byggnadsbestånd samt att risken är uppenbar att byggåtgärder som initieras av direktivet i ett livscykelperspektiv leder till sämre effektivitet och ökad miljöbelastning trots att det i det korta 2020perspektivet framstår som attraktivt. Energieffektiviseringsföretagen (EFF) finner det anmärkningsvärt att beräkningarna visar tydligt att Sverige, genom sin målformulering om minskad intensitet, kommer att bidra till det gemensamma målet att minska det totala energislöseriet endast om den svenska ekonomin utvecklas sämre än i övriga europeiska länder. EFF framför att ett nytt mål för Sverige ska tas fram som bygger på den potential som finns i landet. Fastighetsägarna tillstyrker särskilt förslaget i denna del. Göteborg Energi tillstyrker särskilt förslaget i denna del. Jernkontoret tillstyrker särskilt förslaget i denna del och uppmanar regeringen att arbeta för att ett intensitetsmål införs även på EU-nivå. Klimatkommunerna avstyrker bedömningen och anser att den föreslagna omtolkningen av EU:s mål är fel väg att gå. I stället borde Sverige ange ett mål som motsvarar EU:s, dvs. 20 % minskad primärenergianvändning till 2020. Särskilt eftersom Sverige enligt de senaste beräkningarna inte är på väg att uppnå det angivna energiintensitetsmålet bör detta överges till förmån för ett bindande mål om energianvändning. Innovations- och kemiindustrierna i Sverige tillstyrker särskilt att det vägledande målet anges som ett intensitetsmål. Näringslivets regelnämnd tillstyrker förslaget att anmäla energiintensitetsmålet. Svensk Energi framhåller det nuvarande svenska energiintensitetsmålet som positivt då det inte sätter hämsko på ekonomin och påpekar att en svensk variant av EU-målet skulle kunna få allvarliga följder för den svenska ekonomin. Utifrån promemorian upplever man att det är svårt 12 att utläsa vilken inställning Näringsdepartementet har till frågan om ett svenskt energieffektiviseringsmål byggt på EU:s metodik. Svensk Energi anser att det i artikel tre öppnas en möjlighet för EU-kommissionen att återkomma till frågan om bindande mål för energianvändningen i varje medlemsstat om de vägledande mål som medlemsstaterna sätter inte räcker till för att hålla EU som helhet under det föreskrivna taket om 1474 Mtoe primärenergi år 2020 (1078 Mtoe i slutlig energianvändning). Svensk Energis bedömning är att medlemsstaterna och EU-kommissionen enligt direktivet har en skyldighet att se till att EU håller sig under taket samt att Europaparlamentet kan, om medlemsstaternas mål inte räcker till, väcka talan inför EU-domstolen om att dessa parter inte lever upp till sitt åtagande om maximal energianvändning enligt direktivet. Att Näringsdepartementet tolkar artikel tre som om EU inte har ett bindande mål för energianvändningen upplever Svensk Energi som förvånande men stödjer att departementet gör denna tolkning gällande mot EU-kommissionen i det fortsatta arbetet. Svensk Energi anser vidare att det är tydligt att målet för energieffektivisering på EU-nivå inte stöder den svenska energieffektiviseringspolitiken. Trots detta ska hänsyn tas till EU-målet när medlemsstaterna sätter sina nationella vägledande mål. Svensk Energi understryker därför att det post-2020 inte bör sättas upp nya mål för energieffektivisering på EU-nivå utan varje land bör, utifrån sina utmaningar och energisystem, formulera mål och passande styrmedel för energieffektivisering. Ett klimatmål bör enligt Svensk Energi också vara överordnat andra mål i energi- och klimatpolitiken och att satsningar på förnybar energi och energieffektivisering i första hand är medel för att åstadkomma minskade klimatutsläpp. Främsta styrmedlet i klimatpolitiken är enligt Svensk Energi ett ambitiöst EU ETS. Svensk Fjärrvärme tillstyrker bedömningen att det svenska energiintensitetsmålet ska ligga fast. Dock anses det vara något oklart hur energieffektiviseringsdirektivets primärenergimål ska relatera till det nationella energieffektiviseringsmålet. Det framhålls att systemperspektivet är centralt och att det är utifrån den primära energiresursanvändningen som åtgärder ska prioriteras. Svensk bioenergiförening (Svebio) anser att riksdagens målformulering innebär att Sverige valt en enkel väg som knappast innebär någon utmaning, eftersom energiintensiteten årligen och utan åtgärder förbättras med ungefär 1,5 % genom strukturomvandling och teknisk utveckling. Svebio anser att energieffektiviseringsmålet bör kompletteras med en trovärdig prognos för den absoluta energianvändningen år 2020, en beräkning som antagligen skulle visa att Sveriges energianvändning kommer att vara konstant eller lägre 2020 jämfört med idag. Regeringen bör också i absoluta tal redovisa vilka energibesparingar som nås med olika riktade åtgärder och i olika samhällssektorer. 13 Svenska Trädbränsleföreningen tillstyrker förslaget och anser att det nuvarande målet är bra. Svenskt Näringsliv tillstyrker förslaget att rapportera det befintliga energiintensitetsmålet och framhåller särskilt att Sverige bör markera mot eventuella försök från Kommissionens sida att ställa krav på tak för den absoluta energianvändningen. Sveriges Byggindustrier motsätter sig inte bedömningen att Sveriges redan antagna energieffektiviseringssmål är det som ska anmälas till Kommissionen men anser att promemorian borde ha diskuterat möjligheten att öka ambitionsnivån. Swedisol anser att det är tveksamt att Sveriges ambitioner och lagda intensitetsmål kommer att bidra till måluppfyllelse i EU och menar att man mer offensivt bör ta till vara på alla möjligheter till effektivisering och utifrån befintlig potential sätta ett realistiskt nationellt mål. Isoleringsfirmornas förening anser att Sveriges potential till än mer effektivare energianvändning också bör beaktas i beräkningarna och hänvisar till rapporter och undersökningar som pekar på energibesparande åtgärder med positiv ekonomisk utveckling. Svensk Ventilation anser det vara tveksamt att Sveriges ambitioner och lagda intensitetsmal kommer att bidra till en gemensam maluppfyllelse och vill se ett mer offensivt mål. Naturskyddsföreningen menar att det är olyckligt att det antagna målet om 20 procents effektivare energianvändning, som omräknats till ett intensitetsmål, anses uppfylla direktivets krav på vägledande nationellt mål för energieffektivisering. Detta mål kan uppfyllas utan att några åtgärder behöver vidtas och kan knappast sägas bidra till att uppfylla EU:s mål om energieffektivisering. Artikel 4 – En nationell strategi för renovering av byggnader Högskolan i Dalarna framför att renoveringsmetoder behöver utvecklas som kombinerar energieffektivitet med bevarandekrav och att ett nationellt renoveringscentrum behöver etableras. Högskolan i Dalarna föreslår även att de regionala högskolorna kan vara noder i ett nationellt nätverk för förmedling av kunskap om effektiva, långsiktiga lösningar och att dessa noder ska ha sitt nav inom Energimyndigheten eller Belok/Bebo kanslierna. Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) tillstyrker förslaget men påpekar att det är viktigt att det i en sådan strategi är de långsiktiga klimatmålen som beaktas. Det kan finnas motsättningar mellan åtgärder som är 14 kostnadseffektiva på kort och lång sikt. Eftersom byggnader har lång livslängd är det enligt KTH centralt att det i strategin tas hänsyn till de långsiktiga klimat- och miljömålen. Landstinget i Kalmar län är positiva till förslaget om en nationell strategi för renovering av byggnader särskilt styrmedel och åtgärder som stimulerar en kostnadseffektiv totalrenovering av byggnader. Västra Götalandsregionen tillstyrker förslaget med en nationell strategi och pekar särskilt på problemet med att allmännyttiga bostadsföretag p.g.a. kravet om affärsmässighet får svårt att genomföra långsiktiga energieffektiviseringsåtgärder utan att kraftigt höja hyrorna. Växjö kommun anser att det här är ett mycket viktigt område att fokusera på och att det är väldigt viktigt att alla renoveringar görs med energianvändningen i starkt fokus. Umeå kommun instämmer i bedömningen med en nationell strategi men framhåller att energikraven för nybyggnation i BBR behöver ses över då kraven är för låga för att bidra till nära noll-energibyggnader. Kraven anses inte heller vara teknikneutrala. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) tillstyrker behovet av en nationell strategi för energieffektiv renovering och en översyn av styrmedel för att underlätta investeringar. SKL framför även att byggreglernas energikrav behöver skärpas och göras teknikneutrala. Bostadsrätterna anser att när och om en nationell strategi ska läggas fast bör den då byggas ”nerifrån och upp”, d.v.s. utgå från de olika problem och möjligheter som fastighetsansvariga möter i vardagen, i motsats till de, ur ett nationellt perspektiv mer näraliggande ”uppifrån och ner”; modeller skapas utifrån nationellt aggregerad statistik om byggnadsbeståndets ålder, användning, sammansättning och ägarförhållanden. Bostadsrätterna anser också att eventuella förslag som presenteras bör utformas som icke-diskriminerande generella åtgärder och bör finansieras av ägarna till fastigheterna och framför att man inte vill se en situation då enbart de fastighetsägare gynnas som över tiden underlåtit att underhålla sina hus på en acceptabel nivå. Byggherrarna instämmer i bedömningen att en nationell strategi ska utarbetas, men anser att fokus på åtgärderna ska vara kostnadseffektivitet. I detta ligger även att hyran efter en renovering ska vara på en rimlig nivå. Fokus enligt strategin bör inte vara på totalrenovering. Byggmaterialindustrierna framför att det finns stora möjligheter till effektivisering i våra byggnader och menar att energianvändningen i byggnader kan minska från 85 TWh till 42,5 TWh till 2050. 15 Byggmaterialindustrierna stödjer förslaget att regeringen bör fastställa en långsiktig strategi för byggnadsrenovering. Byggmaterialindustrierna anser att det, förutom vinsterna för fastighetsägare, brukare och boende, finns mycket stora samhällsvinster att göra bl.a. i form av ökad sysselsättning och konkurrenskraft. Energieffektiviseringsföretagen (EFF) anser att det finns en mycket stor potential för effektivisering inom byggnadssektorn om den bara utnyttjas på rätt sätt. Detta innebär, enligt EFF, att det måste finnas ett helhetsperspektiv där ett antal olika åtgärder sätts samman till paket med genomförande vid en tidpunkt eller under en längre tidsperiod. EFF framför att de bedömningsgrunder och den kalkylmetodik som tillämpas av BELOK bör vara utgångspunkt och att man bör ta intryck av Storbritanniens modell, ”Green deal”, där kunder kan få erbjudanden till helhetslösningar som också inkluderar finansiering. Fastighetsägarna Sverige ställer sig bakom antagandet av en långsiktig nationell strategi för renovering av byggnader, men anser att uppdatering av strategin med treårs-intervaller är för kort tid för genomförande av renoveringsåtgärder. Energirådgivarna anser att den nationella strategin är en mycket viktig del av genomförandet men att fokus bör läggas på själva genomförandet av åtgärderna. Fastighetsägarna bör därför få hjälp och stöd för att komma igång med åtgärderna. Stödet skulle kunna vara bidrag för samordnare eller en energicoach som tar fram lönsamma åtgärdspaket. Klimatkommunerna konstaterar att en stor andel av den slutliga energianvändningen går till uppvärmning och kylning av bostäder och lokaler, och att det är mycket viktigt att alla renoveringar görs med energianvändningen i fokus. Klimatkommunerna anser det vara viktigt att kommunerna får möjlighet att ställa skarpare krav på energianvändningen än vad som följer av byggreglerna. Dessutom bör kraven i byggreglerna skärpas i detta avseende. Lantmännen framhåller vikten av att Boverkets nybyggnadsregler bör revideras och pekar på att nuvarande regler utgår från köpt energi. Lantmännen anser inte att detta kan betraktas som teknikneutralt då det missgynnar vissa tekniska lösningar och ger en felaktig styrning mot vad man anser måste vara målet med energieffektivisering, nämligen minskad klimatpåverkan. Lantmännen delar Svebio:s uppfattning att nybyggnadsreglerna bör revideras i enlighet med direktivets krav på reduktion av primärenergianvändning och klimatpolitiska krav. Svensk Energi tillstyrker förslaget att ta fram en nationell strategi för renovering. Styrmedel bör bygga på att stärka marknadens mindre och kunskapssvaga aktörer som t.ex. mindre fastighetsbolag och bostadsrättsföreningar. Vidare anges att de företag som säljer t.ex. fastighetsförvaltningstjänster som ofta inbegriper drift av ventilation och 16 värme, har en viktig roll. Att nå dessa företag med kompetensinsatser kan vara ett annat sätt att få med energieffektiviseringsperspektivet i fastighetsförvaltningen. Svensk Fjärrvärme anser att utgångspunkten för en nationell renoveringsstrategi bör tas i den energi som används i en byggnad, och inte den energi som köpts. Dessutom bör Boverkets byggregler ses över i detta sammanhang eftersom de utgår från ”köpt energi” och anses missgynna gemensamma uppvärmningsformer som fjärrvärme. Det konstateras att det framlagda förslaget om energimätning i byggnader kommer att motverka förutsättningarna att kunna genomföra en nationell renoveringsstrategi eftersom incitamenten försvinner för fastighetsägaren att vidta energieffektiviseringsåtgärder. Svensk Bioenergiförening (Svebio) framhåller bl.a. att direktivets huvudinriktning är att minska primärenergianvändningen och anser att de svenska nybyggnadsreglerna, som utgår från inköpt energi, står i kontrast till detta. Nybyggnads- och ombyggnadsreglerna bör därför ändras i enlighet med direktivets krav på reduktion av primärenergianvändning och klimatpolitiska krav. När den långsiktiga strategin fastställs bör även hänsyn tas till behovet att reducera utsläppen av växthusgaser, samt även kostnadseffektivitet och privatekonomisk lönsamhet för att undvika omfattande subventionering. Svenskt Näringsliv stödjer bedömningen men framhåller vikten av att förslaget till strategi remitteras innan regeringen fastställer den. Sveriges Byggindustrier deltar i Boverket och Energimyndighetens arbete med att ta fram ett förslag till renoveringsstrategi och anser att det är mycket viktigt att förslaget remitteras innan det fastställs av regeringen. Sveriges Byggindustrier anser att lagkrav på omfattande energieffektivisering vid renovering är fel väg att gå och riskerar att leda till att fastighetsägarna gör bedömningen att det blir alltför dyrt och därmed skjuter upp renoveringen. Vidare framförs förslag att fastighetsavgiften ska kopplas till byggnadens energiprestanda på så vis att en byggnad med låg energianvändning ska få lägre fastighetsavgift än en byggnad med hög energianvändning. Sveriges Byggindustrier tillstyrker förslagen om åtgärder för ökad energieffektivitet i byggnader som ägs av statliga myndigheter. Förslaget rörande statliga myndigheters inköp tillstyrks och vikten av god uppföljning enligt förutbestämda kriterier och sanktioner för dem som inte uppfyller kraven. Förslaget om främjande av åtgärder för ökad energieffektivitet i kommuner och landsting tillstyrks. Sveriges Byggindustrier anser att det finns ett behov av att förtydliga att kommunernas möjlighet att krav på energieffektiva produkter ska gälla i kommunernas roll som beställare och inte i deras roll som myndighet. 17 Swedisol är mycket positiva till framtagandet av en nationell strategi för byggnadsrenoveringar. Vidare anförs att den offentliga sektorns roll som förebild kan bli mycket tydligare och att staten snarast ska fastställa en definition av byggnad med hög energiprestanda Det framhålls vidare att man anser det viktigt att förslaget remitteras innan det fastställs. Veidekke anser att det behövs fastställas en långsiktig nationell strategi för renovering i byggnader bör fastställas men anser att fokus ska ligga på långsiktigt kostnadseffektiva åtgärder. Vidare framförs förslag att fastighetsavgiften ska kopplas till byggnadens energiprestanda på så vis att en byggnad med låg energianvändning ska få lägre fastighetsavgift än en byggnad med hög energianvändning. I dagsläget kan ambitiösa energieffektiviseringsåtgärder snarare öka fastighetsavgiften, vilket upplevs som kontraproduktivt. Veidekke ställer sig positiva till beställarkrav från kommuner men motsätter sig att kommuner går in som regelinstans. Isoleringsfirmornas förening välkomnar en nationell strategi för byggnadsrenovering. Vidare anges att Boverkets regler bör ligga som grund för enskilda krav per disciplin inom byggnadssektorn till exempel minimikrav för VVS-installationer ur en energianvändningsaspekt. IF anser att dem offentliga sektorn bör ha kapacitet och kunna ta på sig en roll som vägledande i energieffektiviseringsarbetet, därmed finns paralleller till artikel 5 och 6. Inom byggsektorn kan långsiktighet ofta förbigås och eftersom strategin föreslås vara långsiktig bör hänsyn också tas till livscykelperspektivet med driftkostnader och boendekostnader istället för, som aktuellt, bara i byggnadsskeendet. Etik & Energi välkomnar en nationell strategi för byggnadsrenovering och framför betydelsen av att beakta den potential som ryms avseende Svenska kyrkans och frikyrkornas byggnader. Artiklarna 5 och 6 – Insatser för energieffektivisering i den offentliga sektorn Konkurrensverket tillstyrker särskilt förslaget att använda ett alternativ för att uppnå energibesparingar i statligt ägda byggnader. Verket anför att den föreslagna ordningen bättre ger utrymme för att kostnadseffektivt uppnå verkliga energibesparingar, i stället för att använda sig av den ”osthyvelsprincip” som direktivets huvudalternativ ger uttryck för. Konkurrensverket tillstyrker även förslagen om att i förordning kräva att statliga myndigheter gör inköp utifrån högsta energiprestanda, men framhåller att det är viktigt att villkoren ”kostnadseffektivitet, ekonomisk genomförbarhet, hållbarhet i vidare bemärkelse, teknisk lämplighet samt tillräcklig konkurrens” beaktas och vägs mot varandra vid utformningen av förordningen. Även Energimyndigheten och 18 Länsstyrelsen Norrbottens län påtalar vikten av att begreppen tolkas rätt och anför att tolkningen bör slås fast på förordningsnivå. Konsumentverket ställer sig bakom de föreslagna strävandena att nå ökad energieffektivitet i statliga myndigheter och framför att verket redan är aktivt i dessa frågor inom ramen för sitt miljöledningssystem. Naturvårdsverket stödjer promemorians förslag att en alternativ strategi bör väljas i stället för de åtgärder som anges i direktivets artikel 5.1. Verket anser vidare att det är viktigt att genomförandet av direktivet kopplas till förordningen (2009:907) om miljöledningssystem i statliga myndigheter så att det inte uppstår likartade krav på energikartläggningar och rapporteringar av myndigheternas energieffektiviseringsarbete i olika delar av lagstiftningen bl.a. bör uppfyllandet av kraven enligt artikel 6.1. bör kunna redovisas och följas upp inom ramen för miljöledningsförordningen. Energimyndigheten påpekar att tröskelvärdena kommer att medföra att en stor del av inköpen inte kommer att omfattas av kraven. Myndigheten anser att det för Sveriges del bör prövas om fler upphandlingar borde omfattas. Energimyndigheten anför att myndigheternas rapportering enligt artikel 5 bör kunna samordnas med rapporteringen enligt artikel 6, eftersom Fortifikationsverket och Statens fastighetsverk omfattas av båda kraven. När det gäller valet att fördela sparbetinget på ovan nämnda myndigheter så tillstyrker myndigheten bedömningen. Energimyndigheten delar bedömningen att kraven på kommuner och landsting bör utökas i samband med statligt stöd om energieffektivisering och framhåller att viss framförhållning är nödvändigt. Det framhålls att Länsstyrelsen har en viktig samordnande roll på regional nivå och att utökade resurser kan behövas om Länsstyrelsens roll upphör. Statens fastighetsverk (SFV) stöder att en alternativ strategi väljs och att man tillsammans med Fortifikationsverket ska minska energianvändningen i byggnaderna med åtminstone 21 GWh men framför att det bör anges hur energisparkravet ska delas upp mellan SFV och Fortifikationsverket. SFV anser även att bedömningen om statliga myndigheters inköp måste kompletteras med ”officiellt skydd eller särskilda arkitektoniska eller historiska värden” samt att denna formulering även bör inkluderas i den förordning som ska tas fram. SFV lyfter fram att detta undantag är möjligt att göra enligt direktivets bilaga III och att man trots undantaget kommer att genomföra en mängd lönsamma energisparåtgärder i byggnaderna. 19 Trafikverket tillstyrker förslaget om undantag för myndigheter som äger små fastighetsbestånd. Trafikverket tillstyrker även förslagen om implementering av artikel 6 men anser att förordningen som ska tas fram bör ha ett bredare fokus än på byggnader som statliga myndigheter hyr och den verksamhet som sker i dessa byggnader. Trafikverket anser att det bör ges närmare vägledning om hur myndigheterna ska tillämpa direktivets artikel III mot bakgrund av det begränsade utbudet av däck som klarar de högsta klassificeringarna i samtliga kategorier vilket kräver avvägningar mellan säkerhet och energieffektivitet. Trafikverket efterfrågar även ett helhetsgrepp när det gäller myndigheters energianvändning så att fokus lyfts från energianvändning i lokaler till myndighetens hela verksamhet och att detta bör genomsyra kommande regelverk. Högskolan i Dalarna anser att det nya programmet som föreslås för den offentliga sektorn ska omfatta även de allmännyttiga bostadsbolagen och att kommuner ska gå före genom att kunna redovisa tillförlitliga nyckeltal för egna fastigheter och erbjuda övriga fastighetsägare metodik för jämförelser. Högskolan i Dalarna föreslår en fortsatt nationell forskning och utvärdering av framförallt lågenergibyggande och ett fortsatt Cerbof-program samt att byggsektorns gängse metoder för långsiktiga kalkyler och redovisning av beslutsunderlag moderniseras. Högskolan i Dalarna framför också att renoveringsmetoder behöver utvecklas som kombinerar energieffektivitet med bevarandekrav och att ett nationellt renoveringscentrum behöver etableras. Lunds universitet avstyrker bedömningen att energisparbetinget under artikel 5 enbart bör gälla för två av de berörda statliga fastighetsägarna och föreslår en omfördelning så att samtliga av de berörda statliga fastighetsägarna omfattas. Umeå universitet anser att definitionen av statligt ägda fastigheter är för snäv. Det borde vara möjligt att höja ambitionen och inkorporera även fastigheter som ägs av t.ex. statligt ägda bolag eller t.o.m. övriga offentligt ägda fastigheter. När det gäller övriga åtgärder för ökad energieffektivitet i statliga myndigheter (avsnitt 7.3) så påtalar universitet att det krävs att nya innovativa lösningar och metoder får prövas och utvärderas. Statliga fastigheter skulle kunna användas som s.k. test-beds för utvecklings och forskningsprojekt. Länsstyrelsen i Stockholms län anser att det är värdefullt med kontinuitet på alla nivåer i energiomställningsarbetet och framhåller länsstyrelsens samordnande roll. Länsstyrelsen i Skåne län anser att de lagar och förordningar som styr/föreslås styra arbete med energieffektivisering har alltför lite fokus på transporter och föreslår att tjänsteresor görs till en obligatorisk del av den offentliga sektorns energieffektiviseringsarbete. Länsstyrelsen anser 20 att fler myndigheter än Statens fastighetsverk och Fortifikationsverket borde framgå med gott exempel och omfattas av kravet på energieffektivisering. Länsstyrelsen Västra Götalands län anför när det gäller statliga myndigheters inköp (avsnitt 7.2 i promemorian) att det borde ställas kompletterande krav på en livscykelanalys. Länsstyrelsen ställer sig positiv till bedömningen i avsnitt 7.4 och anser att stödet till kommuner och landsting bör förlängas. Länsstyrelsen ser positivt på att ha kvar ett samordningsansvar för det statliga stödet. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser när det gäller att genomföra åtgärder för ökad energieffektivitet i byggnader som ägs av statliga myndigheter, att kraven inte bör åläggas enbart två myndigheter. Enligt länsstyrelsen kommer kraven på energikartläggningar att leda till att ett antal lämpliga energibesparingsåtgärder identifieras. Det vore då lämpligt att den offentliga sektorn – som ska vara föregångare – åläggs att genomföra ett antal av dessa åtgärder. Den föreslagna effektiviseringstakten om ca 1 procent årligen anses vara en mycket måttlig ambitionsnivå för energieffektiviseringsarbetet. Länsstyrelsen framför också sin syn på ett utökat behov av samordning när det gäller genomförande och uppföljning av åtgärder och styrmedel. Särskilt gäller detta i förhållandet mellan centrala förvaltningsmyndigheter och den regionala nivån för att ge den regionala och kommunala nivån samstämmiga signaler, vägledning, arbetsmetoder och verktyg. Länsstyrelsen delar promemorians bedömning att kraven på motprestationer från kommuner och landsting vid stöd för energieffektivisering bör skärpas. De krav som promemorian föreslår ska ställas på centrala förvaltningsmyndigheter (avsnitt 7.2.) borde enligt länsstyrelsen ställas även på kommuner, landsting och offentligt ägda bolag. Stödet till energikartläggningar bedöms vara bra, men länsstyrelsen anser att kraven på energianvändning eller djurenheter är för högt ställt. Länsstyrelsen i Dalarnas län anser att energieffektiviseringsmålet ska omfatta fler statliga byggnader exempelvis de som ägs av statliga bolag och att målet att minska energianvändningen med 7 procent till 2020 inte är tillräckligt ambitiöst utan bör vara 20 procent till 2020. Länsstyrelsen framför också att det är viktigt att stödet till regional samordning kvarstår och att energieffektiviseringsstödet till kommuner och landsting bör utökas så att det motsvarar en heltidsanställd per kommun. Länsstyrelsen Hallands län, anser att arbetet med att samordna det statliga energieffektiviseringsstödet till kommuner och landsting ska fortsätta. Landstinget i Kalmar län framför att energieffektiviseringsstödet till kommuner och landsting har varit en framgångsfaktor och att 21 landstinget hittills bland annat kunnat inrätta en tjänst som energistrateg. Västra Götalandsregionen tillstyrker att energieffektiviseringsstödet till kommuner och landsting förlängs och att kraven skärps. Dock anser inte regionen att kraven ska utökas till att omfatta inköp av varor och produkter med högsta energiprestanda. Enligt regionen kommer då för kostnader i tid och pengar att riskera överstiga vinsten med stödet för den enskilda kommunen. Eskilstuna kommun välkomnar förslaget om krav på hög energiprestanda för inköp av produkter, tjänster och byggnader eftersom produkterna kan utvecklas snabbare och priserna pressas om fler aktörer ställer krav på energiprestanda. Jönköpings kommun bedömer att det angivna sparbetinget när det gäller statligt ägda byggnader är en relativt låg ambition. Enligt kommunen bör därför byggreglerna skärpas (energiprestanda i BBR:s nybyggnadskrav) och även ambitionen när det gäller statligt ägda fastigheter borde höjas. Jönköpings kommun som i dag tar del av stödet för energieffektivisering i kommuner och landsting ser positivt på förslagen med att utöka kraven på motprestation. Kommunen påpekar dock att stödet är ganska begränsat, och att utökade krav kan leda till att resurssvaga kommuner väljer att inte ta del av stödet. Växjö kommun framför att förslaget ligger väl i linje med kommunens ambitioner. Östersunds kommun anser att kraven när det gäller offentlig upphandling med energikrav bör utvecklas ytterligare så att upphandlingarna driver på utvecklingen. Det finns behov av bl.a. fortsatt stöd och metodutveckling. Kommunen ser positivt på ett fortsatt energieffektiviseringsstöd till kommuner och ser gärna att ett statligt investeringsstöd för klimat- och energieffektiviseringsåtgärder införs liknande LIP och Klimp som fanns mellan åren 1998-2012. Boxholms kommun anser att det är bra att krav ska ställas på inköp av produkter, tjänster och byggnader med hög energiprestanda. Kommunen anser vidare att det är bra att energieffektiviseringsstödet för kommuner och landsting föreslås fortsätta även efter 2014. Fagersta kommun framför att det måste tydliggöras vad de krav på motprestationer som föreslås i samband med statligt stöd till energieffektivisering innebär konkret. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) anser att offentlig upphandling med energikrav bör utvecklas och att det finns behov av fortsatt stöd, 22 metodutveckling och särskilda innovationsupphandlingar. SKL tillstyrker en fortsättning av energieffektiviseringsstödet till kommuner och landsting men avstyrker en skärpning av kraven till att omfatta även inköp. SKL förordar ett nytt system som ersätter kommuner för åtgärder som effektiviserar energianvändningen och minskar utsläppen av växthusgaser exempelvis en klimatmiljard. Bostadsrätterna anser att även om direktivet pekar ut statliga byggnader, bör rimligtvis samma regler gälla inom alla fastigheter ägda av samhället. Byggmaterialindustrierna anser att den offentliga sektorns roll som förebild kan bli mycket tydligare. Energieffektiviseringsföretagen (EFF) anser att den statliga sektorns effekter att vara ett föredöme minskar genom att åtagandet flyttas till endast två statliga myndigheter och att de myndigheter som fått dessa åtaganden är exempel på myndigheter som länge arbetat strukturerat med energieffektivisering, vilket skulle kunna betyda att potentialen i dessa byggnader är lägre än i övriga byggnader. Fastighetsägarna Sverige anser att kraven på inköp av byggnader med hög energiprestanda innebär krav även på fastighetsägare som inte är offentliga, eftersom även privata fastighetsägare tillhandahåller byggnader till myndigheter som omfattas av kraven. Klimatkommunerna är positiva till att energieffektiviseringsstödet till kommuner och landsting förlängs. Dock anses omfattningen behöva utökas, om förslaget att skärpa kraven på motprestation antas. Fokus bör även vara på att genomföra och följa upp satsningar. När det gäller skyldigheten för medlemsstaten att se till att statligt ägda och använda byggnader ska renoveras anser Klimatkommunerna att det föreslagna åtagandet om 7 % energibesparing är en för låg ambitionsnivå. Den låga ambitionsnivån följer enligt Klimatkommunerna av tolkningen att kraven enligt BBR skulle uppfylla Energiprestandadirektivets krav på ”nära nollenergibyggnader”. Svensk Energi har inga invändningar mot förslagen avseende insatser för energieffektivisering i den offentliga sektorn samt statliga myndigheters inköp och övriga åtgärder för ökad energieffektivitet i statliga myndigheter. Avseende främjande av åtgärder för ökad energieffektivitet i kommuner och landsting tolkar Svensk Energi tolkar promemorian att även kommunalt ägda energibolag omfattas av kommande krav på att köpa produkter, tjänster och byggnader med hög energiprestanda. Svensk Energi har inget emot detta i dagsläget men önskar att regeringen klargör vad som blir krav och vad som innebär att ”bygga vidare på den inslagna vägen att genom statligt stöd uppmuntra kommuner och landsting att utveckla sitt arbete för effektivare energianvändning”. 23 Teknikföretagen menar att offentlig upphandling behöver anpassas och bli mer driven utifrån energiaspekten. Den offentliga sektorn har en viktig roll att visa ny teknik i drift Belysningsbranschen framför att det är livscykelkostnaden för produkterna som skall avgöra om de är lönsamma. För belysningsprodukter är detta mycket viktigt eftersom det är energianvändningen under produktens livslängd som är den största kostnadsposten. Belysningsbranschen menar vidare att det viktigt att upplysa kommunerna och landstingen att i samband med statligt stöd se över hela sin elanvändning. Slutligen anser man att målet att energieffektivisera 3 procent per år gör att det tar lång tid att realisera energisparpotentialen för belysning. Swedisol stöder promemorians bedömning och anser det viktigt att den statliga sektorn är ett föredöme och tydligt visar upp och kommunicerar erfarenheter från genomfört effektiviseringsarbete. Swedisol menar också att det bör fastställas vad som kan anses vara en byggnad med hög energiprestanda. Svensk Ventilation anser att det ar viktigt att den statliga sektorn är ett föredöme i den meningen att man visar på metoder och objekt där man uppnår den fulla potentialen for effektivisering och låter dessa vara förebilder for andra att efterlikna. Istället för att flytta over åtagandet till endast två statliga myndigheter bör man utgå från den potential som finns i statliga byggnader och realisera alla lönsamma åtgärder i statliga byggnader. Naturskyddsföreningen konstaterar att det är bra med ett konkret besparingsmål för energieffektivitet i byggnader som ägs av statliga myndigheter men menar att målet kunde ha varit mer ambitiöst eftersom det är av största vikt att använda offentligt ägande som vägvisare till energieffektivare lösningar. Artikel 7 – Kvotpliktssystem och alternativa styrmedel för energieffektivitet Konjunkturinstitutet anser att det är oklart om Näringsdepartementet beaktat additionalitetsproblem när de föreslår att rådande styrmedel i huvudsak ska tillämpas och påtalar att departementet istället bara återger direktivets artikel 7.9, punkt 12, vilken anger att energibesparingar inte får räknas dubbelt i de fall där inverkan av policyåtgärder överlappar varandra. Energimyndigheten delar promemorians bedömning att bygga vidare på befintliga styrmedel och framhåller att närmare förslag för genomförande av artikeln måste utarbetas. 24 Trafikverket framför att det inte går att utläsa om förslaget om policyåtgärder omfattar åtgärder inom trafiksktorn eller ej och att det är en brist att transporter inte ses som ett viktigare område för insatser inom energipolitiken. Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) delar inte promemorians bedömning att ett alternativ till kvotpliktssystemet bör införas i Sverige. Enligt KTH finns det marknadsmisslyckanden som inte hanteras av befintliga styrmedel, marknadsmisslyckanden som ett kvotpliktssystem skulle kunna korrigera. Lunds universitet kan inte tillstyrka den att den alternativa strategin är att föredra framför ett kvotpliktssystem eftersom det finns brister i underlag och analys bl.a. när det gäller beräkningar av besparingsbeting och effekter av enskilda styrmedel i Energimyndighetens rapport ER 2013:04. Umeå kommun instämmer i bedömningen att alternativa strategier är att föredra. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) instämmer i att effektivisering kan åstadkommas på annat sätt än genom ett kvotpliktssystem. Bostadsrätterna instämmer i de bedömningar som görs om att ett kvotpliktsystem inte bör väljas. Energieffektiviseringsföretagen (EFF) anser att artikelns fokus, att man vill se affärsmodeller som fokuserar på energins nytta och inte på energin bör behållas när man väljer en alternativ tolkning. EFF framför också att hänvisningen till Energimyndighetens material i promemorian inger farhågor eftersom man där dels räknat ned ambitionerna till en nivå som motsvarar ungefär hälften av direktivets krav (c:a 19 TWh/år eller 5 % istället för 10,5 %), dels låter de redan lågt ställda ambitionerna uppfyllas med fiktiva förändringar beräknade på skillnader i skatteförhållanden inom EU och att nedräkningen har gjorts med exkludering av transportsektorn och dess effektiviseringsmöjligheter samt genom att tillgodoräkna sig full kompensation genom åtgärder som hävdas genomförda före EEDs giltighet. EFF anser därför att det brådskar med att utforma den alternativa strategi som man bara nämner i promemorian. Jernkontoret tillstyrker förslaget att inte införa något kvotpliktssystem utan välja en alternativ modell för implementeringen. Det framhålls att energieffektivisering inom industrin bäst främjas genom positiva incitament som skapar resurser och bygger kompetens inom företagen, samt anförs att Programmet för energieffektivisering i industrin varit särskilt lyckat. 25 Energirådgivarna anser att huvudalternativet, dvs. införandet av ett kvotpliktssystem bör genomföras. Energirådgivarna anser att artikeln fokuserar på energins nytta och inte på energin och att detta fokus bör bibehållas om man väljer en alternativ tolkning till direktivets huvudlinje. Energirådgivarna befarar att Sverige kommer att ha en alldeles för låg ambitionsnivå i genomförandet och att enbart tidigare genomförda åtgärder kommer att åberopas. Fortum anser att det är ett allvarligt problem att regeringen inte berör hur beräkningar kommer att genomföras och att det vid tidigare analys av artikel 7 inte har gjorts någon som helst analys av vad beräkningar betyder i primärenergi, som är det slutgiltiga målet för EU:s direktiv samt att detta borde vara avgörande för att se hur Sverige kommer att uppfylla målet och göra en bedömning huruvida åtgärderna är kostnadseffektiva. Klimatkommunerna anser att huvudalternativet och vita certifikat bör genomföras i Sverige. I sak hänvisas till att vita certifikat skulle bli ett marknadsbevis som visar hur billig energieffektivisering är i förhållande till produktion av ny el. Det finns ett marknadsmisslyckande i form av kunskaps- och informationsbrist som skulle kunna lösas genom ett system med vita certifikat. Oberoende elhandlare tillstyrker bedömningen att använda befintliga styrmedel i stället för att införa ett kvotpliktssystem. Särskilt påtalas det olämpliga i att direktivets huvudspår inte skiljer mellan elhandelsbolag och nätbolag utan behandlar dem på samma sätt. Innovations- och Kemiindustrierna i Sverige anser att en svensk alternativ strategi måste anpassas till de olika förutsättningar som råder i samhällets sektorer. Strategin måste förena effektiviseringskraven med lönsamhet och stärkt konkurrenskraft. Det anses vara viktigt att den administrativa bördan minimeras. Särskilt efterfrågas ett nytt program för energieffektivisering inom industrin. Näringslivets regelnämnd tillstyrker förslaget att använda alternativ till att införa kvotpliktssystem. Skogsindustrierna tillstyrker förslaget att använda alternativ till att införa kvotpliktssystem. Vidare framhålls att administrationen i det system för styrmedel och incitament som används bör vara minimal, samt att det är en fördel om olika typer av styrmedel kan användas för olika sektorer i samhället. Skogsindustrierna saknar däremot förslagen till incitament eller styrmedel som ska användas för att uppfylla Artikel 7 i promemorian. Skogsindustrierna framhåller här PFE som ett viktigt incitamentsbaserade styrmedel som givit upphov till stor energieffektivisering inom framförallt skogsindustrin. Att ett nytt 26 incitamentsbaserat styrmedel följer efter PFE framhålls som viktigt för företagens fortsatta konkurrenskraft. Föreningen för gruvor, mineral- och metallproducenter i Sverige (SveMin)tillstyrker bedömningen att en alternativ strategi i stället för ett kvotpliktssystem ska genomföras. SveMin efterfrågar dock förslag på styrmedel och framhåller vikten av ett förnyat program för energieffektivisering inom industrin kommer på plats. Vidare pekas på behovet av forskning, utveckling och innovation inom energieffektivisering. Svensk Energi tillstyrker bedömningen att en alternativ strategi istället för ett kvotpliktsystem ska genomföras. Svensk Energi framhåller att det varit värdefullt att veta vilken inställning regeringen har till t.ex. det förslag om frivilliga avtal som Energimyndigheten föreslog i sin rapport i slutet av januari 2013. Svensk Fjärrvärme stödjer inriktningen att alternativ till ett kvotpliktssystem ska väljas. Ett kvotpliktssystem bedöms bli administrativt betungande och riskera att bli ineffektivt. Inriktningen att vidareutveckla befintliga styrmedel stöds. Svensk Bioenergiförening (Svebio) tillstyrker bedömningen att använda alternativ till kvotplikt och framhåller att energi- och klimatpolitiken styrs bäst med långsiktiga generella styrmedel. Svenska Trädbränsleföreningen tillstyrker bedömningen att använda alternativ till kvotplikt. Sveriges Byggindustrier tillstyrker bedömning att använda alternativ till kvotplikt. Teknikföretagen tillstyrker bedömningen att utarbeta ett alternativ till kvotplikt. Svenskt Näringsliv tillstyrker bedömningen att genomföra alternativ till att införa ett kvotpliktssystem. Särskilt framhålls att ett system som tar tillvara på principerna från PFE vore en lämplig modell för genomförande. Swedisol delar bedömningen att en alternativ strategi till kvotpliktssystem ska väljas och ställer sig också bakom förslaget till övergripande mål. Swedisol efterlyser vidare mer åtgärder inom bygg och fastighetssektorn. Veidekke tillstyrker att alternativ strategi till kvotpliktssystem ska väljas. 27 Naturskyddsföreningen anser i likhet med EU-kommissionen att vita certifikat bör införas för att säkerställa en viss effektivisering. Naturskyddsföreningen konstaterar att det bland Energimyndighetens invändningar mot vita certifikat inte finns några omständigheter som är speciella för svenska förhållanden och att det därför inte heller finns några hållbara argument eller motiv för att frångå direktivets huvudförslag om vita certifikat. Naturskyddsföreningen har också svårt att se hur det ska säkerställas att inte energibesparingar räknas dubbelt med nuvarande förslag på alternativa åtgärder som inbegriper redan befintliga styrmedel, vilka inte främst tillkommit för att uppfylla kraven i energieffektiviseringsdirektivet. Artikel 8.4-8.7 – En ny lag om energikartläggning för stora företag Fortifikationsverket instämmer i att det finns ett behov av energikartläggning och/eller ett energiledningssystem och påpekar vikten av att även hyresgäster och energianvändning kopplat till verksamheten i byggnaderna bör lyftas fram som en viktig del i ett framgångsrikt energieffektiviseringsarbete. Konjunkturinstitutet är tveksam till bedömningen att det är lämpligt att anknyta till reglerna om personcertifiering som föreslås inom ramen för energideklarationssystemet för byggnader eftersom det kan vara en väsentlig skillnad att förvärva sakkunskap om byggnader och dito för industriella processer. Konjunkturinstitutet anser vidare att det inte är tydligt vad som avses med ekonomisk verksamhet och att det bör vara möjligt för medlemsstaterna att anta en annan definition för ekonomisk verksamhet än den som Näringsdepartement föreslår, eftersom direktivet inte slår fast vilken definition som ska gälla. Institutet framför även att riktade rekommendationer riskerar att hämma effektiviteten och att företagen själva bör välja åtgärder eftersom de kan verksamheten bäst. Konjunkturinstitutet vill vidare framhålla att vite inte bör föreläggas ett företag som inte genomför rekommendationer. Naturvårdsverket anser att bestämmelserna om energikartläggning även ska gälla för företag med hög energiförbrukning som inte uppfyller definitionen för stora företag. Verket anser vidare att Energimyndigheten bör vara tillsynsvägledande myndighet och att länsstyrelserna bör ges tillsynsansvar enligt lagen om energikartläggning för stora företag eftersom det finns samordningsvinster när det gäller de verksamheter som är tillståndspliktiga enligt miljöbalken och kartläggningarna skulle kunna användas som underlag vid tillsyn och i tillståndsärenden enligt miljöbalken. Om Energimyndigheten ändå får tillsynsansvaret anser verket att länsstyrelserna i vart fall ska få ta del av och lämna synpunkter på energikartläggningarna. Naturvårdsverket framför även att frågan om offentlighet och sekretess av energikartläggningarna bör behandlas och att huvudregels ska vara att energikartläggningarna ska vara offentliga handlingar för att möjliggöra informationsutbyte. Naturvårdsverket framför också att uttrycket 28 kostnadseffektiv avser att en åtgärd når ett givet mål till lägsta möjliga kostnad och inte kan jämställas med begreppet lönsam. Verket föreslår att energikartläggningen ska ha som utgångspunkt att undersöka vilka åtgärder som skulle behövas för att nå minst 20 procent energieffektivisering och att samhällsekonomisk nytta i form av miljövinster också måste vägas in. Naturvårdsverket anser också att om en myndighet som omfattas av förordningen (2009:907) om miljöledningssystem i statliga myndigheter även omfattas av kravet att göra en energikartläggning så bör det kravet ställas i miljöledningsförordningen så att rapportering sker till Naturvårdsverket inom ramen för miljöledningsarbetet. Energimyndigheten anser att lagtexten bör ändras och syftet med lagen anges till ”att öka företagens kunskap om sin energianvändning och därigenom främja en förbättrad energiprestanda i stora företag”. I den föreslagna 7 § anser myndigheten att begreppet ”energiprestanda” bör ersätta ”spara energi” och ”effektivisera energianvändningen”, för att undvika att syftningarna blir för snäva. Statens fastighetsverk (SFV)anser att promemorian är inkonsekvent när det gäller definitionen av energikartläggning och framför även att kopplingen mellan energikartläggningar och energideklarationer bör förtydligas. SFV anser vidare att en miniminivå avseende yta eller energi måste fastställas och att det blir tydligt att verksamhetsenergi ingår och att det förtydligas vilka transporter som ska ingå. Swedac stödjer utformningen av förslaget till en ny lag om energikartläggning för stora företag. Högskolan i Dalarna anser att styrmedel behövs för att åtgärder ska verifieras inom 4 årsperioden. Högskolan i Dalarna anser även att ordet ”en certifierad person” bör omprövas beroende på att en person inte ensam kommer att ha nödvändig kompetens för att kunna upprätta efterfrågad energikartläggning. Länsstyrelsen i Skåne län är positivt inställd till förslaget att införa lagkrav på energikartläggning vid stora företag. Länsstyrelsen anser dock att det även bör införas krav på energikartläggning för verksamheter som är tillståndspliktiga enligt Miljöprövningsförordningen (2013:251) även om de inte utövas av stora företag och att tillsynsmyndigheten vid behov kan göra en individuell bedömning av om kravet på energikartläggning vid ett enskilt företag kan motsvaras av någon enklare och mindre kostsam metod. Länsstyrelsen i Skåne föreslår vidare att tillsynen ska följa den ordning som gäller för tillsyn av miljöfarliga verksamheter enligt 9 kap miljöbalken och som preciseras i Miljötillsynsförordningen (2011:13) och att Energimyndigheten ska bli tillsynsvägledande myndighet. Länsstyrelsen i Skåne län framför att länsstyrelser och kommuner redan 29 har en befintlig tillsynsorganisation med etablerade kontakter samt register över företag. Alternativt föreslår Länsstyrelsen i Skåne län att Energimyndigheten skulle kunna fungera som expertmyndighet för energikartläggningarna och att energikartläggningarna ska göras tillgängliga för tillsynsmyndigheterna så att de kan användas som underlag för att kräva åtgärder av företag och verksamheter. Länsstyrelsen framför också att det bör utredas och definieras vad som avses med kostnadseffektiva åtgärder samt att det är oklart vad som avses konkret med företagsanpassade energiledningssystem. Länsstyrelsen ställer sig positiv till att en certifiering av dem som ska utföra kartläggningarna ska krävas. Länsstyrelsen Västra Götalands län anser att det är bra att även de företag som omfattas av kravet på egenkontroll omfattas. Särskilt tillstyrks definitionen av stora företag och att begreppet ”energikartläggning” används. När det gäller energikartläggningens innehåll så anför länsstyrelsen att det är viktigt att denna slås fast så att inte osäkerhet råder. Detta innefattar särskilt tolkningen av begreppet ”kostnadseffektiv”. Beträffande tillsynen anförs särskilt att tillståndsprövningen enligt 9 kap. miljöbalken och miljöprövningsförordningen (2013:251) bör hållas ihop med tillsynen enligt den föreslagna lagen. Länsstyrelsen anser sig ha god kännedom om både energikartläggningar och miljöprövningar och ser gärna att man tilldelas ansvaret för tillsynen enligt den nya lagen. Länsstyrelsen i Gotlands län föreslår att förslaget kompletteras så att även medelstora företag med särskilt hög energiförbrukning omfattas av kravet på att göra energikartläggning. Länsstyrelsen i Dalarnas län avstyrker förslaget till ny lag och förordar att direktivets krav på större företag regleras i miljöbalken. Länsstyrelsen anser att tillsynen ska skötas av befintliga tillsynsmyndigheter (länsstyrelser och kommuner) och inte Energimyndigheten som däremot föreslås stärka en tillsynsvägledande roll. Länsstyrelsen anser inte att ett ledningssystem ska kunna undanta verksamheter från krav på energikartläggning eftersom ett sådant system inte är tillräckligt för att skäliga åtgärder ska genomföras. Länsstyrelsen framför vidare att gränsen för energikartläggningskravet ska sättas så att även medelstora företag omfattas, transportplanering ingår i energikartläggning för större företag och att den som gör kartläggningen på industrier ska vara certifierad för processteknik. Länsstyrelsen Hallands län tillstyrker förslaget till ny lag och anser att det är positivt att experterna certifieras på individnivå. Dock framhålls vikten av att vara förutseende och att det kan finnas behov av att analysera hur många experter som kommer att finnas tillgängliga på kort och lång sikt. Vidare anser länsstyrelsen att begreppet ”kostnadseffektiva åtgärder” bör 30 definieras på lagnivå. Länsstyrelsen tillstyrker att Energimyndigheten får uppgiften som tillsynsmyndighet, men poängterar att tillsynen även bör omfatta en granskning av innehållet i rapporterna, inte enbart att rapporterna skickats in. Länsstyrelsen anser att energikartläggningen kan bli mindre kvalificerad och ifrågasätter varför kartläggaren inte ska vara certifierad när kartläggningen görs inom ramen för ett energi- eller miljöledningssystem. Göteborgs stad anser att förslaget i stort är positivt, men tycker att upprättande av energideklarationer ska anses tillgodose kravet på energikartläggning i den del som avser fastigheter. Alternativt kan de två lagarna läggas samman i en lag där tidsintervall och omfattning av deklarationerna och besiktningarna samordnas. Staden delar inte promemorians förslag att experten måste vara oberoende. Det bör finnas undantag om företaget kan visa att det finns intern kompetens som kan utföra kartläggningen lika bra eller bättre. Undantaget kan vara kopplat till krav på revision av tredje part. Enligt staden behöver det förtydligas vem som ska ha tillsynen. Staden föreslår att tillsynsansvaret kan delegeras till tillsynsmyndigheten för miljöfarlig verksamhet. Energifrågorna har ofta diskuterats där och tillsynsmyndigheten är väl insatt i verksamheten. Staden anför att tillsynen måste kunna avgiftsfinansieras. Malmö stad anser att det finns en del frågor att utreda vad gäller energikartläggning för stora företag, främst rörande hantering av data och administration av kartläggningarna. Järfälla kommun anser att certifieringen av personer som ska utvärdera energiprestandan i byggnader bör vara i takt med kraven för när kartläggning ska vara utförd så att inte väntetider minskar benägenheten att delta. Jönköpings Kommun tillstyrker förslagen och anser det vara värdefullt att det är en oberoende person som tar fram kartläggningen. Dock framhålls att det inte är trovärdigt att ange en uppskattad kostnad nu innan den närmare omfattningen av kraven har slagits fast i förordning och föreskrifter. Växjö kommun anser att den föreslagna lagen är ett bra sätt att se till att den stora potential för energieffektivisering i dessa företag kan omsättas i verklighet men framför att det är ont om tid till den 5 december 2015 då första kartläggningen ska vara gjord den. Kommunen ifrågasätter också om det finns tillräckligt med kompetens för att genomföra kartläggningarna. Östersunds kommun ser positivt på förslaget om nya lagkrav för stora företag, men anser att även större kedjor av fristående handlare borde omfattas. Kommunen anser att tillsynsansvaret bör läggas på 31 kommunerna eftersom förslaget har en nära koppling till energitillsynen inom miljöbalkens område. Energimyndigheten bör ansvara för riktlinjer och tillsynsvägledning. Fagersta kommun anser att förslaget om att stora företag ska göra energikartläggningar innebär merarbete och ökade kostnader men är en nödvändighet om målen ska uppnås. Kommunen tillstyrker de detaljerade förslagen om bl.a. certifiering, oberoende, energikartläggningens innehåll och val av tillsynsmyndighet. Borlänge kommun anser att det är viktigt att kartläggningen även omfattar en åtgärdsplan med tidsramar. Eftersom många företag hyr sina lokaler bedömer kommunen att det är angeläget att även hyrda lokaler omfattas av lagens tillämpningsområde. Kommunen påpekar att företag som är tillståndspliktiga enligt miljöbalken kan i sina villkor redan ha krav på att genomföra energikartläggningar. Det är viktigt att undvika dubbelreglering och tydligt ange hur detta ska hanteras i de två lagarna. Kommunen anser också att utöver företagets storlek så bör även energianvändare över en viss storlek anges som kriterium för lagens tillämpning. Eftersom den föreslagna tillsynsverksamheten kommer att ligga nära tillsynen enligt 9 kap. miljöbalken anser kommunen att tillståndsansvaret enligt den nya lagen bör ligga på den som har detta ansvar. Tillsynsansvaret bedöms kunna bli effektivare och företagen får färre myndigheter att ha kontakt med. Stockholms stad anför att en viktig poäng i sammanhanget är att kartläggning av energieffektiviserande åtgärder inte ska begränsas till, för tillfället, kostnadseffektiva åtgärder i och med att kostnadseffektiviteten kan variera över tid och bero på andra faktorer än energieffektiviseringsåtgärden i sig (en viss teknik blir lönsam vid en större renovering men inte en mindre, lönsamheten beror på det aktuella ränteläget etc.). I stället bör åtgärder först identifieras utifrån bästa möjliga teknik för att sedan analyseras utifrån kostnadseffektivitet vid den tidpunkt när en viss typ av investering görs. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) tillstyrker kravet på att stora företag ska göra energikartläggningar men anser att det bör analyseras om kraven kan integreras i miljöbalken snarare än att skapa en ny lag. SKL avstyrker att Energimyndigheten ges tillsynsansvaret och föreslår att det i stället ges till tillsynsmyndigheterna enligt miljöbalken och att Energimyndigheten blir tillsynsvägledande. SKL anser att kartläggningarna bör kunna göras av företagens egen expertis och tycker att det bör övervägas om åtgärder ska definieras utifrån bästa möjliga teknik snarare än kostnadseffektivitet. Energi- och miljötekniska föreningen anser att den föreslagna lagen bör kunna samordnas med lagen om energideklarationer. Om innebörden av 32 energikartläggningarna är ungefär densamma leder förslaget till onödig byråkrati, administration och kostnad. Fastighetsägarna efterfrågar ett tydliggörande kring tidpunkten för bedömning av tröskelvärdena för lagens tillämpning. Fastighetsägarna befarar att fler företag än vad som antas i promemorian kommer att omfattas av kraven. Fastighetsägarna anser att lagen bör samordnas med lagen om energideklarationer och den obligatoriska ventilationskontrollen. Utformningen av föreskrifterna bör hanteras av samma myndighet som ansvarar för energideklarationerna. Det påpekas att avsaknad av samordning skulle medföra att många fastighetsbestånd besiktigas tre eller fyra gånger per tioårsperiod. Fastighetsägarna förespråkar särskilt att den certifierade personen för kartläggningarna ska kunna vara anställd inom en fristående enhet inom samma koncern för att minska den administrativa bördan. Byggherrarna menar att förslaget måste samordnas med energideklarationerna och den obligatoriska ventilationskontrollen. Systemen bör därför hanteras av samma myndighet, förslagsvis Boverket. Om systemen inte samordnas innebär det att en fastighet besiktigas tre, fyra gånger under en tioårsperiod. Den nya lagen bör kompletteras med en bestämmelse som innebär att upprättande av energideklaration ska anses tillgodose kravet på energikartläggning. Kraven på kompetens och oberoende bör inte utesluta användandet av personal från en annan, tydligt avgränsad, enhet inom den egna organisationen eftersom det ofta är där som kompetensen finns. Energieffektiviseringsföretagen (EFF) anser att besiktningar måste ha mynna ut i en investeringsplan och att det bör övervägas att införa en ”screening” av mottagarnas kapacitet att genomföra åtgärder på det sätt som man nu arbetar med i Schweiz. Energirådgivarna ser positivt på förslaget men anser att stöd även bör ges så att åtgärderna i kartläggningarna verkligen genomförs. Det föreslås att stöd utgår för en energicoach som visar hur företagen ska komma igång med genomförandefasen. Fortum tolkar förslaget att företag som har ett certifierat energiledningssystem inte kommer att omfattas av den nya lagen och framför att det är viktigt att ta hänsyn till nuvarande system och att kraven stämmer överens. Att krav på certifiering ställs på person som genomför energikartläggningen bedömer Fortum som positivt, då kompetensen generellt sett bör höjas i branschen. Fortum framför att certifieringen bör vara internationellt erkänd och att tolkningen av vad oberoende innebär måste tydliggöras så att inte verksamheten för företag aktiva inom energitjänster försvåras. 33 Energikontoren Sverige anser att definitionen av stora företag bör kompletteras med skrivningen ”eller har en årlig energianvändning överstigande 10 GWh” så att mängden energi också får betydelse för vilka som ska omfattas av lagen. Energikontoren Sverige vill också att tillsynsmyndigheten ska upprätta en databas till vilken företagen rapporterar sina energidata vilket ska vara obligatoriskt för stora företag medan det för små och medelstora företag ska vara frivilligt och att databasen bör utformas enligt den modell som tagits fram i ENIGprojektet. E.ON AB anser att promemorian övertolkat direktivets krav på oberoende när det gäller genomförande av energikartläggningar, eftersom dessa enligt direktivet ska genomföras på ett oberoende sätt samt får utföras av interna experter. Promemorians förslag skulle medföra att kompetensen inom energibolagen inte kan utnyttjas. Särskilt när det gäller komplexa industriella processer framhålls behovet av att kunna använda interna experter, som anses vara bäst lämpade. Göteborg Energi tillstyrker särskilt förslaget i denna del och anser att förslaget bör skapa en klarare bild av energikonsumtionen i företagen. Jernkontoret anser sig vara positivt till att företagen uppmuntras till ett strukturerat arbete med energieffektivisering men framhåller att kraven på kartläggningar vart fjärde år måste hanteras på ett sätt som gör det möljligt att samla informationen på ett praktiskt genomförbart sätt. Direktivets möjlighet till undantag från kartläggningen om företagen har energi- eller miljöledningssystem som innehåller en motsvarande kartläggning ska utnyttjas, men dessa certifieringar ska förnyas vart tredje år. Certifikaten bör förlängas så att de motsvarar samma tidsperiod som gäller för energikartläggningarna. Vidare framhålls att det är framförallt inom företagen som kompetensen för att utföra kvalificerade energikartläggningar finns. Jernkontoret anser därför att det oavsett om företaget har energi eller miljöledningssystem ska vara möjligt att interna experter utför kartläggningen. Det anses också att företaget självt ska få bedöma om personen är tillräckligt kvalificerad eftersom det är osannolikt att någon utanför företaget skulle ha bättre kompetens att göra den bedömningen. Energimyndigheten skulle kunna utöva en kvalitetskontroll som följer av artikel 8.1. Det efterfrågas att regelverket för tillverkningsindustrin hanteras separat från regelverket för övriga företag. När det gäller energikartläggningarnas innehåll framhålls vikten av att de närmare föreskrifterna utformas så att det finns en flexibilitet som gör arbetet effektivt för stora processindustrier. Det anförs att det enbart är interna transporter som bör omfattas och att något annat skulle bli ohanterligt. Kriterierna i bilaga VI anses vara otydliga och behöva preciseras. Industrin bör delta när de närmare föreskrifterna utarbetas. När det gäller tillsyn och uppföljning anförs att stickprovskontroller bör vara tillräckligt för tillverkningsindustrin. Det 34 är viktigt att inte kraven på rapportering och inlämnande av uppgifter innebär en stor administrativ börda för företagen och att möjligheten för myndigheten att kunna begära in ”även andra uppgifter” riskerar att medföra för långtgående önskemål. Klimatkommunerna anser att åtgärderna i kartläggningarna ska identifieras utifrån bästa tillgängliga teknik och inte bara för tillfället kostnadseffektiva åtgärder. Det bör även vara möjligt att certifiera företag som utför energitjänster. Innovations- och kemiindustrierna i Sverige AB (IKEM) anser att det är inom företagen som expertisen finns och anser att krav på ackreditering endast är acceptabelt om företaget väljer att anlita en extern expert. Annars är det själva systemet som ska certifieras på samma sätt som energi- och miljöledningssystemen. IKEM anser att kraven på de energiledningssystem som tillämpas i PFE uppfyller kraven på energikartläggningens innehåll. Näringslivets regelnämnd anser att flexibiliteten i direktivet avseende kravet på energikartläggningar ska utnyttjas för att undvika onödigt kostsamma krav på rapportering och uppföljning. Svensk Energi välkomnar i princip förslaget om energikartläggning i stora företag. Vidare anses att även energibolag omfattas av kravet. Svensk Energi anser dock att elnätsföretag bör tydligt undantas från kravet på energikartläggning då krav på energieffektivisering i elnätsverksamheten ställs på olika sätt i art 15. Vidare anges att tydliggörande behöver göras avseende gränsvärdena angivna i euro och kopplingen till svenska kronor. Avseende kraven för företag anser Svensk Energi att dessa bör kunna uttryckas tydligare i lagstiftningen. Ur ett företagsperspektiv bör det också klargöras om kravet ska utläsas som ett krav på koncernnivå eller på dotterföretagsnivå. Svensk Energi tolkar förslaget som att kraven ställs på företag som har fler än 250 anställda och antingen en årsomsättning på mer än 50 MEUR eller har en balansomslutning på över 43 MEUR. Det räcker alltså inte att ha fler än 250 anställda utan minst ett av de två övriga villkoren måste vara uppfyllda. Svensk Energi anser att regeringen även bör lyfta fram energitjänstemarknaden i detta sammanhang genom att göra ett tillägg till paragraftext (paragraf 5) och ger här förslag på skrivning. Gällande energikartläggningens innehåll så tillstyrker Svensk Energi i huvudsak i regeringens bedömning med följande förtydligande såvitt avser tillämpning av bilaga VI och framhåller att den tolkningen man gör är att kriterierna inte är bindande, utan är en utgångspunkt från vilken man kan avvika om det finns skäl. Avseende tillsynsmyndighet så framhåller Svensk Energi att Statens Energimyndighet inte ska ges rätt att ta ut tillsynsavgift för sitt arbete. Svensk Energi avstyrker förslaget avseende uppföljning och utvärdering och hänvisar till att det i direktivet inte uttryckligen ges 35 möjlighet för medlemsstaterna att inhämta uppgifter fån det privata eller kommunalt/statligt ägda näringslivet om vilka besparingsmöjligheter som finns i varje företag. Svensk Energi anser att förpliktelserna som anges i promemorian gällande besparingsmöjligheter och att andra uppgifter ska kunna begäras in är mer långtgående än vad direktivet kräver. Om bestämmelserna som anges i avsnitt 9.5 ska införas bör Näringsdepartementet utreda de administrativa konsekvenserna av en sådan skyldighet. När det gäller krav på att utförare behöver vara certifierad och oberoende framhåller Svensk Energi vikten av att det medges flexibilitet för det enskilda företaget. Svensk Energi betonar vikten av att begreppet ”oberoende” i det påföljande föreskriftsarbetet inte får tolkas alltför strikt då man anser att det finns en betydande risk för att valmöjligheter inskränks samt att detta medför betydande merkostnader för verksamhetsutövaren (exempelvis om ytterligare en leverantör måste anlitas efter att kartläggningen utförts). Kunden behöver således ges valmöjlighet att kunna välja att antingen behålla den som gjort energikartläggningen eller anlita en annan energitjänsteleverantör. Att kraven på energikartläggning ska medge en flexibilitet understryks av att man måste skilja på lokalrelaterad energianvändning och industriprocessrelaterad energianvändning. Här behövs, enligt Svensk Energi, helt olika kompetenser för den som gör de olika kartläggningarna. Svensk Energi anser att det inte går att överföra erfarenheter från systemet med energideklarationer för byggnader till ett system med energikartläggningar för stora företag. Skälen för detta anser Svensk Energi är att det rör sig om helt olika objekt samt att det rör sig om ett avsevärt mindre antal energikartläggningar än för byggnader där risk för kopiering inte föreligger. Svensk Energi betonar vidare att det rör sig om mer komplexa energikartläggningar, samt helt andra kategorier av beställare. Det är med andra ord, enligt Svensk Energi, lite som talar för att ett ”lika för alla”-system måste införas för att kvalitet i stora företags energikartläggningar ska bli resultatet. Svensk Energi anser inte att det i promemorian redovisas kostnadsberäkningar avseende vad kostnaderna, eller nyttan. för näringslivet blir av att cirka 1500 företag senast den 5 december 2015 ska ha genomfört sin första energikartläggning. Vidare framförs att mer utförliga konsekvensutredningar hade gett remissinstanserna möjlighet att värdera uppgifterna och bidra med underlag. Svensk Energi uppmanar därmed Näringsdepartementet grundligt undersöka vilka alternativa system som skulle passa dessa företag bäst samt beräkna konsekvenserna. Skogsindustrierna framhåller att den absoluta majoriteten av de stora företag som ingår i Skogsindustrierna har antingen Energi- eller Miljöledningssystem och kan i och med detta anses uppfylla kravet om energikartläggning enligt promemorians förslag. Skogsindustrierna finner det oklart hur rapporteringen är tänkt att ske för företag som har energi – eller miljöledningssystem och anser att det är orimligt att dessa 36 företag ska rapportera oftare än de företag som enbart ska göra energikartläggning. Detta bör också tydligt framgå i lagtexten i Förslag till lag om energikartläggning i stora företag § 4 och § 5. Skogsindustrierna har svårt att bedöma om den ändrade certifieringsordningen kommer ge upphov till administrativa förändringar i företagen men vill påtala vikten av att administrationen hålls till ett minimum. Föreningen för gruvor, mineral- och metallproducenter i Sverige (SveMin)tillstyrker förslaget att energikartläggningarna ska utföras av en kvalificerad och/eller ackrediterad expert, men invänder mot att kartläggningarna ska genomföras av en utomstående person. Det framhålls särskilt att energianvändningen inom gruv- och mineralnäringen är mycket komplex och kräver kunskap om det enskilda företagets processer och verksamheter. Ett krav på användning av en oberoende person skulle leda till onödiga kostnader och i värsta fall även ineffektivitet och lägre kvalitet på besiktningen. SveMin hänvisar till det möjliga undantaget i artikel 8.1. och anser att genomförandet i Sverige bör anpassas enligt den bestämmelsen, med möjlighet till att använda intern expertis. När det gäller energikartläggningens innehåll behöver det klargöras vad som avses med ”transporter”, om dessa innefattar transporter till eller från företaget, eller enbart interna sådana. Beträffande kravet på livscykelanalyser anförs att dessa är resurskrävande och ger svårtolkade resultat. Enligt SveMin måste det preciseras närmare i lagen när de ska användas, vilket bör vara i undantagsfall. Svensk Fjärrvärme tillstyrker i stort förslaget till ny lagstiftning om energikartläggning för större företag utifrån direktivets krav. Dock framhålls vikten av en samordning med systemet för energideklarationer för byggnader för att undvika en dubblering av de administrativa kraven. I industriell verksamhet och energisektorn finns behov av att utforma kartläggningarna utifrån andra förutsättningar där t.ex. erfarenheterna från PFE bör tillvaratas. När det gäller definitionen av ”större företag” anser Svensk Fjärrvärme att den är otydlig i flera avseenden. Balansomslutningskriteriet och kriteriet om antalet anställda borde tolkas så att båda ska vara uppfyllda för att lagen ska bli tillämplig. Vidare bör tröskelvärdena inte anges i Euro utan i kronor och det bör förtydligas vilket år som tröskelvärdena avser. Det bör räcka med en energikartläggning för en samlad koncern. När det gäller de närmare föreskrifter som kommer behöva utarbetas framhålls vikten av att kartläggningarna behöver differentieras utifrån verksamhetens art, samt att utredningsarbetet i detta avseende bedrivs i nära samarbete med näringslivet. Svensk Fjärrvärme framhåller att kartläggningarna kan främja energitjänstemarknaden och anser att energitjänsteavtal bör kunna ersätta krav på energikartläggning under förutsättning att energitjänsterna omfattar motsvarande krav som i en energikartläggning. Reglerna för oberoende experter måste möjliggöra att energitjänsteföretag kan utföra kartläggningarna. Vidare får inte kravet 37 tolkas så strängt att experten inte kan vara anställd i samma företag som energikartläggningen gäller. Förslaget om att Energimyndigheten utses till tillsynsmyndighet enligt den nya lagen tillstyrks. Svensk Bioenergiförening (Svebio)anser att det är viktigt att företagen ska göra en bred analys av verksamhetens inverkan på miljö och klimat, inte enbart energieffektivisering. Sverige bör därför tillämpa den möjlighet som ges i artikel 8.7 att varje företag gör en bedömning av de tekniska och ekonomiska möjligheterna att ansluta till fjärrvärme och fjärrkyla. Man bör i den svenska lagen också införa en bestämmelse om att företagen bör ange om de har möjlighet att konvertera från fossilt bränsle till förnybart bränsle eller annan lösning som reducerar klimatpåverkan. Svenska Petroleum och Biodrivmedel Institutet (SPBI) anser att raffinaderierna redan har energiförbrukning som den största kostnaden, och därför lägger ner mycket arbete på att styra förbrukningen. Eftersom raffinaderierna är med i utsläppsrättshandeln bör man inte införa nya styrmedel som innebär att man ställer krav på energieffektivisering samtidigt som man genom handel med utsläppsrätter ger verksamhetsutövaren ett val att genomföra åtgärder eller att köpa utsläppsrätter. Det innebär en dubblering av styrmedel som försöker reglera samma sak. Vidare framhålls att om energikartläggningar ska utföras utifrån ett livscykelperspektiv och inte ett lönsamhetsperspektiv, så krävs styrmedel så som att samhället står för kostnaden eller utformar subventioner. Slutligen pekas på att energikartläggningar inom en komplex processindustri kräver en helt annan typ av kompetens än den som behövs när det gäller att kartlägga byggnader. Svenska Trädbränsleföreningen anser att det är viktigt att administration knuten till Energi- och Miljöledningssystem inte ökar till följd av promemorians förslag. Företag som inte har Energi- eller Miljöledningssystem bör tillåtas använda ackrediterade experter från det egna företaget. Sabo tillstyrker förslaget att införa en ny lag om energikartläggning i stora företag. Sabo anser dock att upprättande av energideklaration ska anses tillgodose kravet på energikartläggning i den del som avser företagets fastigheter. Ungefär 140 kommunala bostadsföretag kommer att omfattas av kraven, och samtliga har ett stort antal fastigheter utspridda som redan omfattas av kravet på att upprätta energideklarationer. Genom att energideklarationer upprättas tillgodoses i praktiken syftet med energikartläggningen för de företag vars verksamhet handlar just om att äga och förvalta bostadshus. Dubbla krav medför väsentligt ökade kostnader utan att det leder till mer energieffektivisering. Sabo tillstyrker att energikartläggningen ska utföras av en person som är certifierad och oberoende, men delar inte bedömningen att experten inte ska få vara anställd hos eller anlitad av 38 företaget. Det hänvisas till artikel 8.1 och föreslås att lagen anpassas så att det möjliggörs att anlita experter anställda hos företaget. Sabo föreslår att regeringen överväger att göra Boverket till tillsynsmyndighet eller att någon form av samordning mellan Boverket och Energimyndigheten upprättas. Sveriges Byggindustrier avstryker förslaget i den del det berör enskilda eller grupper av byggnader med motivering att det överlappar kravet på energideklaration. Det bör därför utredas om byggnader kan undantas krav på energikartläggning under förutsättning att en energideklaration har upprättats, samt ytterligare krav som då behövs ställas på energideklarationerna för att de ska godtas som fullvärdigt alternativ till en energikartläggning. Vattenfall ställer sig tveksamt till att inkludera hela energianvändningen enligt direktivets bilaga VI, detta utifrån nyttan för företagen, genomförandeförmågan samt inrapporteringskravet av konkurrenskänslig information till en tillsynsmyndighet. Om kartläggningskravet kan begränsas till byggnader kan ovan nämnda utmaningar hanteras lättare vid genomförandet. Vattenfall är tveksamt och anser att en övertolkning gjorts av direktivet när det gäller besiktningsutövarens oberoende. Vattenfall anser att tillämpningen om oberoende inte ska övertolkas så att en energileverantör eller energitjänsteleverantör hindras från att utföra tjänsten. Teknikföretagen tillstyrker att ledningssystem kan användas för att uppfylla kraven på energikartläggning. Man menar dock att föreliggande lagtext måste förtydligas för att minska osäkerheten och göra den mer förståelig. Några av oklarheterna rör exakt vilka företag som omfattas, vilka transporter som omfattas samt hur tillgång och kompetens på certifierade utförare av kartläggningarna ska säkerställas. Tekniska verken i Linköping i AB är positiva till förslaget till lag om energikartläggning i stora företag men föreslår att lagen följs upp med kompletterande styrmedel som direkt stimulerar till investeringar i energieffektivitet. Detta kan exempelvis ske i form av ett ”Bonus Malus”system kopplat till lämplig skatt eller avgift som företagaren genom åtgärder kan reducera. SWETIC anser att definitionen av vilka företag som ska omfattas av kravte på kartläggningsstöd behöver tydliggöras och framhåller att erfarenheter från energideklarationssystemet visar på vikten av en tydlig definition. SWETIC uppfattar definitionen som ”företag eller organisationer som sysselsätter minst 250 personer eller har en årsomsättning på minst 50 miljoner euro eller har en balansomslutning på minst 43 miljoner euro per år”. Vidare anges att det behöver tydliggöras vad som krävs för att de företag som har miljö – eller energiledningssystem kan bli undantagna från kravet på 39 energikartläggning. Det behöver sättas tydliga och tillräckligt höga krav på kompetens för de personer som ska utföra energikartläggningarna (man anser inte att kraven i energideklarationssystemet är tillräckligt tydliga eller höga). SWETIC anser att det behöver klargöras vad som är att betrakta som kostnadseffektiva åtgärder. I energideklarationssystemet har frånvaron av tydlig definition orsakat otydligheter kring vilka objekt som ska besiktigas och otydlighet kring deklarationens innehåll på denna punkt. SWETIC anser att EU:s definitioner på området borde kunna vara utgångspunkt för en lämplig definition. Särskilt viktigt är att definiera vad som ska vara avskrivningstiden för olika åtgärder. SWETIC stödjer Näringsdepartementets åsikt att det bör vara obligatoriskt med platsbesök i samband med energikartläggningen. Detta bör uttryckas tydligt i lagstiftningen. Svensk Elbrukarförening ek. för. anser att det är orimligt av EU att vart fjärde år avkräva stora företag dyra energiutredningar för att lägga dem ”ad acta”. Risken är stor för att det bara blir skrivbordsprodukter som levereras. Naturskyddsföreningen anser det svårt att bedöma vad lagförslaget om energikartläggningar i stora företag kommer att ha för praktisk betydelse då det exakta innehållet i kartläggningarna ska specificeras i föreskrifter. En avgörande punkt är om kraven på kartläggningar omfattas av platsbesök eller inte. Utan krav på platsbesök riskerar kartläggningarna att helt sakna praktisk betydelse för effektiviseringsåtgärder. Naturskyddsföreningen anser vidare att man mot bakgrund av artikel 14.8 bör tolka direktivets avsikt som att man inför en skyldighet att implementera vissa av de åtgärder som utfaller av en kostnadsnyttoanalys. Artiklarna 8, 12, 16-18 – Främjandeåtgärder avseende information, energikartläggning och energitjänster Fortifikationsverket har ingen invändning mot förslaget om att Statens fastighetsverk och Fortifikationsverket vid utgången av år 2020 ska ha genomfört åtgärder som minskar energianvändningen i byggnaderna med åtminstone 21 GWh men önskar ett förtydligande av hur förslaget ska redovisas. Energimyndigheten tillstyrker särskilt förslaget att myndigheten ges i uppdrag att ta fram riktlinjer för olika typer av slutanvändare samt förslaget om ett förlängt och utvecklat energikartläggningsstöd. Myndigheten föreslår att anslagen för den kommunala klimatrådgivningen ökas, och anför att bl.a. de föreslagna bestämmelserna om kontaktinformation om oberoende användarrådgivning i ellagen, naturgaslagen och fjärrvärmelagen leder till ökade behov. Energimyndigheten ifrågasätter om inte promemorians 40 förslag om två certifieringssystem – ett för kartläggning och ett för drift och underhåll samt serviceavtal – innebär mer administration under både upprättande och drift av systemen. Fortifikationsverket har inget att erinra mot lagen om frivillig certifiering för vissa energitjänster. Konjunkturinstitutet anser att är otydligt vad som avses med att branschorganisationer ska uppmärksamma företagen på hur energiledningssystem ska kunna underlätta och att sådana otydligheter försvårar införandet av effektiva styrmedel. Konjunkturinstitutet anser även att energirådgivningens potentiella förtjänster framhålls på ett relativt okritiskt sätt trots att studier visat att samverkanseffekterna mellan rådgivning och exempelvis skatter inte är obetydliga och det vore oklokt att ”permanenta” vissa styrmedel när kommissionen såväl som regeringen höjt frågan om energieffektivseringsmålets ”vara eller inte vara”. Konsumentverket framför att om det skapas en samlad elektronisk informationstjänst för konsumenter på sätt som Utredningen om framtidens stöd till konsumenter har föreslagit i sitt betänkande ”Konsumenten i centrum” (SOU2012:43) bör den även innehålla information från Energimyndigheten om energieffektivisering som ett komplement till den kommunala energi- och klimatrådgivningen. Naturvårdsverket tillstyrker att energikartläggningar i små- och medelstora företag även fortsättningsvis främjas och att kommunal energi- och klimatrådgivning används för att genomföra direktivets artiklar om information och rådgivning. Verket framför även att Energimyndigheten bör ges i uppdrag att ta fram underlag och kompetensstöd till kommunala energi- och klimatrådgivare. Riksantikvarieämbetet framför att det finns ett stort behov av utbildning och informationsinsatser samt av att sammanställa och sprida kunskap om energieffektivisering i kulturhistoriskt värdefulla byggnader och och att kunskapen och kompetensen i dessa frågor behöver stärkas. Swedac framför att man förutsätter att certifiering av dem som ska göra energikartläggningar inom ramen för energikartläggningsstödet till små och medelstora företag ska göras under ackreditering. Swedac stödjer förslaget till system för frivillig certifiering av personer som utför vissa energitjänster. Länsstyrelsen i Skåne län anser att begreppet ”främjande av energikartläggningar” för små och medelstora företag skärps till att omfatta att krav på energikartläggning kan ställas av tillsynsmyndigheten 41 vid behov. Länsstyrelsen ställer sig också positiv till att en certifiering av dem som ska utföra kartläggningarna ska krävas. Länsstyrelsen Västra Götalands län anser att det nuvarande ekonomiska stödet för energikartläggningar bör förlängas. Länsstyrelsen i Gotlands län framför att det är angeläget att även mycket små företag kan få statens stöd för energieffektivisering antingen genom att gränsen för vilka företag som kan söka energikartläggningsstödet sänks eller genom att resurserna till den kommunala energi- och klimatrådgivningen ökas. Länsstyrelsen i Dalarnas län anser att energi- och klimatrådgivningen är bra och bör fortsätta men eftersom mycket information om energieffektivisering redan finns på internet behöver rådgivarnas arbetssätt och uppgifter utvecklas och samordnas med miljötillsynen. Länsstyrelsen i Hallands län understryker vikten av att energikartläggningarna utgår från en livscykelanalys och inte enbart korta återbetalningstider. Länsstyrelsen anför att stödet för energikartläggningen borde kunna utvidgas till att även omfatta de åtgärder som kartläggningen identifierar, något som skulle attraktiviteten för att ansöka om stöd. Energikartläggningscheckarna borde utvidgas och kunna beviljas även företag som förbrukar mindre än 500 000 kWh per år. De kommunala energi- och klimatrådgivarna anses vara mycket viktiga och resurserna för verksamheten föreslås förstärkas när kraven nu ökar i samband med direktivsgenomförandet. Västra Götalandsregionen anser att det befintliga energikartläggningsstödet är för omfattande och tungrott och menar att enklare standardiserade energironder, som genomförs av en certifierad energitjänsteleverantör skulle vara en bättre väg för att hjälpa små och medelstora företag att komma igång med energieffektiviseringsarbetet. Regionen tillstyrker särskilt en förlängning av stödet till kommunal energi- och klimatrådgivning, som anses vara en viktig kompetensbank för medborgarna. Göteborgs Stad anser att energieffektiviseringsstödet till kommunerna och utvecklingen av den kommunala energi- och klimatrådgivningen är positiv och bör finnas kvar. Bedömningen att energirådgivningen bör hanteras av kommunerna och inte av energibolagen, tillstyrks. Kommunala energitjänsteaktörer bör ges möjlighet att agera på den nationella energitjänstemarknaden. Det anförs att det är viktigt att energitjänsteaktörer ges möjlighet att bli certifierade. Växjö kommun anser att det bör övervägas att se över hur man kan öka motivationen för små och medelstora företag att effektivisera sin energianvändning. Kommunen framför också att det är viktigt att 42 säkerställa hög kvalitet på kartläggningarna och att det är viktigt med uppföljning av resultaten samt att det också vore önskvärt om det fanns någon form av krav på genomförande av de energieffektiviseringsförslag som kartläggningsrapporten innehåller. Växjö kommun anser vidare att den föreslagna lagen om frivillig certifiering av vissa energitjänster är bra då den kan höja kompetensen på marknaden och gynna de aktörer som jobbar seriöst med energitjänster. Östersunds kommun ser positivt på en förlängning av den kommunala energi- och klimatrådgivningen, men att mer långsiktiga villkor är önskvärt. Värnamo kommun anser att det befintliga energieffektiviseringsstödet till kommuner och landsting är en bra grund för möjligheten att uppfylla direktivets krav. Dock anses kraven på motprestation (inrapportering) vara för detaljrika. Kommunen anser att om det ska ställas ökade krav på motprestation så måste även stödet höjas i motsvarande grad. Stödet bör vara mer långsiktigt. När det gäller de kommunala energi- och klimatrådgivarna delar Värnamo kommun promemorians bedömning, men påpekar att stödet bör vara mer långsiktigt för att kommunerna ska kunna bygga upp kompetens samt behålla personalen. Kommunen anser att storleken på stödet bör ökas för att uppfylla direktivets krav. Fagersta kommun delar uppfattningen att direktivet är genomfört genom existerande stödsystem till medelstora och små företag och att direktivets krav på information och utbildning kan nås genom befintlig verksamhet bl.a. inom ramen för energi- och klimatrådgivning. Kommunen förordar en utökad certifiering enligt promemorians förslag. Borlänge kommun ser positivt på förslaget om frivillig certifiering för vissa energitjänster men anser att fler energitjänster ska vara möjliga att certifiera, såsom installation. När det gäller främjandeåtgärderna delar kommunen promemorians bedömningar, men anser att rapporteringskraven för energieffektiviseringsstödet till kommuner och landsting måste förtydligas och samköras med andra register för att undvika dubbelrapportering. Det föreslagna uppdraget till Energimyndigheten att utforma insatser för banker och andra finansinstitut bedöms vara mycket viktigt, så att framförallt bostadsrättsföreningar och små fastighetsägare får möjlighet att vidta energieffektiviseringsåtgärder. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) tillstyrker en fortsatt satsning på energi- och klimatrådgivning och efterlyser mer långsiktiga villkor för verksamheten. 43 Bostadsrätterna anser att information och rådgivning är det absolut viktigaste och mest framgångsrika medel som behandlas i promemorian eftersom det där ofta finns brister och luckor som hindrar att energieffektiviserade åtgärder vidtas. Bostadsrätterna framför vidare att även om lokala och regionala energirådgivare idag gör bra insatser handlar det också om att bygga upp kunskaper och erfarenheter till en sådan nivå att standardsvaren inte enbart handlar om att vända sig till en konsultorganisation för fortsatt rådgivning. Bostadsrätterna påtalar att man inte delar promemorians något positiva beskrivning av läget i Sverige åtgärder inom energitjänstesidan och framför att många kunder upplever att de av principiella skäl inte vill ta råd från sin leverantör och att det många gånger är svårt att finna oberoende leverantörer inom energiområdet. Energieffektiviseringsföretagen (EFF) framför att befintlig verksamhet är otillräcklig och utgör en utgångspunkt som måste utvecklas. EFF framför vidare att det inte är kundens fel att uppenbart lönsamma åtgärder inte genomförs utan marknaden som inte erbjuder möjligheten på ett tillräckligt bra sätt samt att energitjänsterna måste utvecklas så att man fokuserar på nyttan (inte energin), på genomförandet (som kan ta tid och innehålla flera komponenter/tjänster) och på kompetens, vilket fordrar någon form av certifiering. Energirådgivarna anser att branscher som snickeri och VVS behöver genomföra utbildningsinsatser för att exempelvis hantverkare på ett bättre sätt än i dag ska ta tillvara energieffektiviseringspotentialen i samband med renoveringar m.m. Energieffektiviseringsföretagen (EFF) skulle kunna vara en branschorganisation som samordnar ett sådant arbete. Fortum framför att man gärna hade sett att förslaget om frivilliga avtal för energisektorn skulle ha presenteras närmare i promemorian eftersom regeringen senast den 5 december 2013 ska presentera de olika policyåtgärderna för kommissionen, vilket gör att dessa åtgärder bör analyseras snarast. Energikontoren Sverige ser positivt på att stödet till energikartläggningar bedöms tillgodose direktivet och att den kommunala klimat- och energirådgivningen bedöms tillgodose direktivets artikel 12.1 och framför att det är viktigt att de regionala energikontorens kompetens tas tillvara i den fortsatta utvecklingen av såväl stödet till energikartläggning som den kommunala klimat- och energirådgivningen. Energikontoren är positiva till en dubblering av anslagen för EKR, men ser i samband med detta gärna att Energimyndigheten sätter tydliga målbilder. Energikontoren efterlyser ett enhetligt och strukturerat verktyg för att rapportera resultat efter åtgärdsförslag (energieffektivisering), oavsett målgrupp. Energikontoren Sverige ser positivt på att evenemang som Skånes Energiting, Energiting Sydost och Energisessionen i Västra 44 Götaland (m.fl.) bedöms bidra till att tillgodose artikel 17.2 i direktivet men vill poängtera att om regionala marknadsorienterade evenemang ska arrangeras på området under perioden 2014-2020, är det en förutsättning att finansiella medel anslås. Göteborg Energi är positivt till att främja energikartläggningar även för små och medelstora företag samt hushållen. Därför är det bra om energikartläggningscheckarna finns kvar. Det är viktigt att kommunala energitjänsteaktörer inte ska begränsas av kommunallagen, utan verksamheten bör jämställas med elhandel och aktörerna ges möjlighet att agera på den nationella marknaden. Klimatkommunerna är positiva till att den befintliga energi- och klimatrådgivningen får fortsätta utvecklas. Även förslaget om energikartläggningar tillstyrks. Lantbrukarnas riksförbund anser det vara viktigt att de två stödsystem som nu är i bruk, Energikartläggningscheckarna och Energikollen hos Jordbruksverket, finns kvar. Systemen anges bidra till att fler lantbruksföretag får bättre kunskap om sin el- och dieselanvändning. Även den indirekta energianvändningen inom lantbruket, såsom energi för framställning av foder, gödsel m.m., tas upp i information, utbildning om energieffektivitet och kartläggningar. Innovations- och Kemiindustrierna i Sverige (IKEM) tillstyrker förslagen och anser energikartläggningscheckar vara ändamålsenliga, men anför även i denna del att certifieringskrav inte bör gälla när företaget genomför en kartläggning med egen personal. Det finns enligt IKEM flera webbaserade hjälpmedel till stöd för företagen som kan vara ändamålsenliga för att finna den information som företagen är betjänta av i det första steget. Det skulle enligt IKEM vara intressant att utreda en utökad energikartläggningscheck för mer utvecklade fortsatta åtgärder. Skogsindustrierna invänder emot promemorians förslag att energikartläggningen ska göras av en person som är oberoende i förhållande till sin uppdragsgivare och ackrediterad och framhåller att det är besiktningen som ska vara oberoende, inte personen som utför den. Skogsstyrelsen framhåller att hänvisning till att den person som utför besiktningen måste vara oberoende från sin uppdragsgivare inte finns i direktivet. Vidare påpekar Skogsindustrierna att det är skillnad på att kartlägga energianvändningen i en byggnad och i processindustrin. Att systemet med ackrediterade oberoende personer fungerat för byggnader anser man inte betyder att det skulle kunna fungera för processindustri. Skogsindustrierna ser ingen orsak att öka administrationen och kostnaderna för de inblandade företagen genom att gå längre i denna fråga än vad direktivet kräver. Skogsindustrierna anser att den mest högkvalitativa besiktning och genomgång av företagens anläggningar som kan erhållas görs av kompetent personal inom företaget och betonar 45 att en kvalificerad person som gör besiktningen på ett oberoende sätt uppfyller de krav som direktivet ställer. Det är därmed dessa krav som bör ställas gällande energikartläggning i den svenska implementeringen av direktivet. Skogsindustrierna anser att bilaga IV till direktivet som definierar energikartläggningens innehåll är svårtydd och tvetydig. Skogsindustrierna saknar definition av vad som menas med ”transporter” inom ramen för vad som ska ingå i energikartläggningen och anser att detta behöver tydliggöras och förutsätter att det inte kan avses annat än interna transporter innanför anläggningsgrinden. Skogsindustrierna invänder mot användningen av ordet ”spara” i vad som anges i promemorian om att kartläggningen ska innehålla förslag såväl för att ”spara energi som för att effektivisera energianvändningen”. Ord som ”spara” upplevs kan uppfattas som att det är negativt att ”använda”. Vidare anges att man inte ställer sig frågande till hur en besiktning kan bygga på livscykelkostnader och förutsätter här att det är eventuella åtgärder som avses. Skogsindustriernas erfarenheter av sådana analyser är att de är mycket resurskrävande och att de genererar svårtydda resultat. Skrivningen ”där så är möjligt” framhålls därmed som mycket viktig. Det är svårt att ur förslaget tyda vem som avgör när det är möjligt eller ej. Skogsindustrierna anser att detta bör preciseras i föreskrifterna och att livscykelanalyser endast bör krävas i undantagsfall. Skogsindustrierna framhåller att endast uppgifter som finns med i energikartläggningen ska kunna begäras in. Gällande energikartläggning i små och medelstora företag så framhåller Skogsindustrierna att de företräder ett stort antal sågverk inom denna kategori varav vissa hittills har utnyttjat möjligheten till ekonomiskt bidrag att göra energikartläggning genom energikartläggningscheckar. Skogsindustrierna anser att energikartläggning är en bra utgångspunkt för att kunna arbeta systematiskt med energieffektivisering och stödjer därför förslag som underlättar denna typ av kartläggning. Vidare framhålls att intresset från Skogsstyrelsens medlemsföretag bedöms öka om energikartläggnings-checkarnas värde kunde utökas. Föreningen för gruvor, mineral- och metallproducenter i Sverige (SveMin) är positiv till energikartläggningscheckarna och framhåller att intresset bland medlemsföretagen skulle vara större om checkarnas värde kunde utökas. Svensk Energi instämmer övergripande i Näringsdepartementets bedömning gällande främjandeåtgärder avseende information, energikartläggning och energitjänster samt i det som redovisas i avsnitten 10.1-2. Avseende främjande av energitjänster instämmer Svensk Energi i ansatsen att främja marknaden för energitjänster. Vidare anförs att tjänstemarknader generellt är svåra att skapa eller att främja. Svensk Energi framhåller att tjänsteinnovation inte är frikopplat från produkter och de komplexa energitjänsterna (som s.k. EPC-avtal) innebär för det 46 mesta försäljning av både produkter och tjänster. Svensk Energi stödjer här regeringens inriktning att främja efterfrågan på energitjänster genom att på olika sätt stimulera marknadens aktörer att identifiera sin egen potential av kostnadseffektiva energieffektiviseringsåtgärder. Gällande vad staten den offentliga sektorn bör göra på energitjänstemarknaden framhåller Svensk Energi de föreskrifter på området som anges i Energitjänstedirektivet för medlemsstaten för att främja energitjänstemarknaden. Förutom att fortsätta med styrmedel som stärker kundernas kunskap om sin egen potential till energieffektivisering bör det enligt Svensk Energi noga övervägas hur energitjänstemarknaden på bästa sätt kan stimuleras. Vidare anförs att bildande av en särskild branschorganisation, som omnämns i promemorian, är att se som en egendomlig uppgift för det offentliga i en marknadsekonomi. Ordet branschorganisation leder tanken fel menar Svensk Energi och anser att det framstår som intentionen är att skapa en motsvarighet till de s.k. BELOK eller BEBO fast den här gången på energitjänstesidan. Ett annat sätt att formulera det menar Svensk Energi är ett ”branschprogram för energitjänster” eller ett ”kompetenscenter för energitjänster”, varav vägledning möjligen kan hämtas från de s.k. industriforskningsinstitutens organisation. För Svensk Energi framstår det sammantaget som en anomali att staten ska bilda en branschorganisation på en privat tjänstemarknad. Statens roll, menar Svensk Energi, är att stärka beställarkompetensen, exempelvis bistå flerbostadshusägare (som bostadsrättsföreningar) att göra energieffektiva renoveringar av byggnader. Gällande kommunalt ägda energibolag hänvisar Svensk Energi till sitt remissvar som avgavs i ärendet ”Energimyndighetens rapport om artikel 7 med underlagsmaterial (N2013/602/E) samt PM om bensin och dieselkonsumtion i Sverige (Fi2013/1123)” daterat den 3 maj 2013. Svensk Energi framförde då i sitt remissvar en hemställan och poängterar att man fortfarande inväntar svar på denna. Svensk Energi anger att den problematik tidigare framförts behandlas i promemorian men anger att man saknar anvisning om nästa steg. Regeringen bör därmed, enligt Svensk Energi, klargöra sina avsikter i kommande proposition. Svensk Energi stöder förslaget om möjlighet till frivillig certifiering av vissa energitjänster och betonar att det är viktigt att personer anställda på energibolag också kan certifiera sig samt att regelverket inte utesluter dem. Svensk Fjärrvärme tillstyrker den föreslagna lagen om frivillig certifiering för energitjänster. I sammanhanget framhålls att de kommunala energitjänsteföretagen bör ges möjlighet att agera på den nationella marknaden. Möjligheten bör ges i form av ett uttryckligt undantag från lokaliserings- och självkostnadsprincipen i kommunallagen. Svensk Bioenergiförening (Svebio) anser att de befintliga stöden (energikartläggningscheckarna och energikollen) måste förlängas för att 47 direktivet ska kunna anses genomfört. Dessutom bör stöden utökas till att omfatta även mindre företag med mindre energianvändning. Svenska Trädbränsleföreningen anser att det är önskvärt att aktiviteten med energikartläggningar ökar. Energimyndighetens system med Energikartläggningscheckar är bra och regeringen bör säkra ett ökat ekonomiskt stöd till detta fram till 2020. De som ger råd om energieffektivisering behöver förutom energikunskap även ha kunskap om hur ändrad energianvändning påverkar den aktuella produktionen, produktionsresultatet och ekonomiska utfallet. Det är angeläget att informera om olika insatsmedels energiprofil. Teknikföretagen ifrågasätter behovet av att SME som vill genomföra kartläggningar ska ställas inför krav på certifierade experter. Istället bör egna initiativ uppmuntras med stöd och information. Teknikföretagen är positiva till satsningar på barn och ungdomar och förslaget att ge Energimyndigheten i uppdrag att samverka med finansieringsinstitut för finansiering av energieffektiviserande åtgärder. VVS-företagen saknar redan nu utbildade tekniker och ingenjörer. Fastighets- och VVS-branschen kan starkt bidra till den energieffektivisering som krävs, men nyrekrytering av utbildade tekniker och ingenjörer riskerar att bli en flaskhals för att uppnå energimålen. Man noterar vidare att regleringsbrevet till Myndigheten för yrkeshögskola (Myh) inte tar hänsyn till beslut tagna av andra departement, och därmed inte heller till regeringens energimål. VVSföretagen menar att Utbildningsdepartementet hävdar att kompetensförsörjningen för att nå energimålen inte ligger på deras bord, och ansvaret därför faller mellan stolarna. Belysningsbranschen påpekar att det kommer att krävas mycket stora satsningar på energieffektivisering i den befintliga bebyggelsen för att uppnå Energimyndighetens mål om att elanvändningen för belysning i Sverige skall halveras år 2020 i jämförelse med år 2010. Belysningsbranschen menar att nuvarande energieffektiviseringstakt inte kommer att vara tillräcklig. Tekniska verken i Linköping i AB är generellt positiva till förslaget om frivillig certifiering och framhåller att det är av stor vikt att certifieringssystemet inte kräver omfattande administration av branschens aktörer. Svenskt Näringsliv anser att det är viktigt att förtydliga att alla krav på kommunerna och landstingen ska utformas över deras roll som beställare, och inte som tillståndsmyndigheter eller regelgivare. Det är fel om kommunen som regelinstans skulle ställa extra krav på privata aktörer när dessa ska göra inköp. 48 Svenskt Näringsliv anser att kravet på större företag att genomföra energikartläggningar i princip är rimligt. Det är positivt att det ges möjlighet att genomföra kartläggningen inom ramen för befintliga miljoch energiledningssystem. Det anses vara viktigt att representanter för berörda företag får vara med när föreskrifter om certifieringsordningen utformas. Dock är det olämpligt att systemen för energideklarationer och energikartläggningar överlappar varandra, och det bör utredas vilka krav som eventuellt skulle behöva ställas på energideklarationerna för att de ska kunna godtas som ett alternativ till en energikartläggning. Det anses vara överimplementering och kontraproduktivt om det krävs att personen som genomför kartläggningen ska vara oberoende. Det är enligt Svenskt Näringsliv besiktningen som ska vara oberoende, inte personen som utför den. Även när det gäller energikartläggningarnas innehåll framhålls vikten av att de närmare föreskrifterna utarbetas i samråd med berörda företag. Slutligen poängteras att administrationen kring rapporteringen bör hållas nere. Svensk Ventilation påpekar att en stor flaskhals for att uppnå de uppsatta energimålen ar nyrekrytering av utbildade tekniker och ingenjörer. Man noterar vidare att regleringsbrevet till Myndigheten för yrkeshögskola (Myh) inte tar hänsyn till beslut tagna av andra departement, och därmed inte heller till regeringens energimål. VVS-företagen menar att Utbildningsdepartementet hävdar att kompetensförsörjningen för att nå energimålen inte ligger på deras bord, och ansvaret därför faller mellan stolarna. Artiklarna 9, 10 och 11 – Mätning och debitering av energi Kammarrätten i Jönköping anser att det är svårt att bedöma om det i promemorian valda begreppet ombyggnad motsvarar direktivets begrepp större renovering men delar uppfattningen att det är rimligt att använda ett i svenskt rätt redan känt begrepp. Kammarrätten i Jönköping ifrågasätter om det inte vore lämpligare att byggnadsnämndens beslut om föreläggande som förenats med vite överklagades till mark- och miljödomstol i stället för till allmän förvaltningsdomstol. Fortifikationsverket är positiva till en ny lag om energimätning i byggnader och framför att det redan idag finns interna riktlinjer för installation av mätare vid nybyggnation samt vid större ombyggnader. Verket framför vidare att nästa steg bör vara att säkerställa styrsystem för att skapa incitament på brukarnivå hos hyresgästerna. Konkurrensverket tillstyrker förslagen och delar promemorians bedömning att direktivet vid nybyggnation och större renoveringar inte synes lämna något utrymme för mindre ingripande åtgärder. Verket framhåller att det är mycket viktigt att de totala samhällsekonomiska konsekvenserna noga utreds i den utredning gällande befintlig bebyggelse och eventuella installationskrav för värme, kyla och tappvarmvatten, som Boverket föreslagits få i uppdrag att genomföra. 49 Det framhålls att kunden med kontroll över den egna förbrukningen ges incitament och möjligheter till att påverka sin förbrukning och därmed kostnaderna för aktuella nyttigheter. Konkurrensverket ifrågasätter om det inte vore lämpligt att utöka skyldigheten att tillhandahålla mätvärden på kundens begäran till att även avse andra energislag än el och naturgas. Konsumentverket anser att det är positivt om fler konsumenter får möjlighet att påverka sina energikostnader via enskild mätning av värme, kyla och tappvarmvatten men att det kan finnas risk att det fria valet av värmeinställning totalt sett ger en ökad energianvändning och att det också är viktigt att det finns incitament även för fastighetsägare att genomföra energieffektiviserings-åtgärder som konsumenterna inte har egen möjlighet att påverka. Skatteverket anför att den föreslagna ändringen i 12 kap. 19 § jordabalken, enligt vilken särdebitering av elektrisk kraft ska ske, bör samordnas med förslaget i SOU 2013:46 att flytta över skattskyldigheten från elleverantören till nätinnehavaren. Enligt skatteverket skulle en fastighetsägare annars kunna komma att bli skattskyldig under en övergångsperiod. Energimyndigheten tillstyrker förslagen men framhåller vikten av att befintlig bebyggelse undantas från installationskrav i de fall detta inte är kostnadseffektivt. Vidare anförs att lagkrav på individuella mätare kan leda till sänkta kostnader och att ny teknik för främjas genom insatser. Statens fastighetsverk (SFV)anser att IMD av varmvatten och el ger incitament till energieffektiviseringsåtgärder. Däremot anser SFV att IMD av värme och, i många fall kyla, totalt sett kommer att motverka energieffektiviseringar eftersom hyresgästernas möjlighet till åtgärder att minska energianvändningen är ytterst begränsade jämfört med fastighetsägarens och att ett sådant krav skulle medföra att avsevärda pengar kommer att investeras i mätsystem i onödan. SFV stöder att elmätare förses med öppet gränssnitt för energi- och systemtjänster och framför att det krav som omedelbart bör ställas på mätarna är att de kan hantera timvärden. SFV framför att det i förslaget till ändring i Jordabalken bör förtydligas vilka kostnader som avses och att det utöver energikostnaden även bör vara kostnaden för själva investeringen, drift och underhåll, besiktningar m.m. Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI) ifrågasätter varför det inte finns någon diskussion kring huruvida man är skyldig att göra en bokstavstolkning av direktivet och kräva mätarinstallation när det gäller nybyggnation och större renovering. Det anförs i detta avseende att promemorian när det gäller artikel 7 och artikel 4 argumenterar för ett alternativt genomförande utifrån ett effektivitetsresonemang. VTI pekar 50 på problemen med att incitamenten för att genomföra energibesparingsåtgärder inte bör flyttas från den som äger byggnaden till hyresgästen. Enligt VTI kommer enskilda lägenhetsinnehavare att uppleva en försämring. Slutligen betonar VTI vikten av att den myndighet som ska utreda kraven för befintlig bebyggelse gör detta noggrant och med beaktande av kostnader och fördelar. Swedac stödjer bedömningen att ingen mätmetod leder till fullständigt rättvis fördelning av uppvärmningskostnaderna och framför att flödesmätare enligt deras uppfattning ger de tillförlitligaste resultaten. Swedac framför också att Boverkets uppdrag att utreda för vilken typ av befintliga byggnader det kan anses vara tekniskt genomförbart och kostnadseffektivt att installera system för individuell mätning av värme, kyla och varmvatten har direkt anknytning till krav på mätare och mätmetoder och att utredningen därför bör ske i samråd med dem. Även Tillväxtverket pekar på det problem som kan uppstå med minskade incitament för byggnadsägaren att genomföra energieffektiviseringsåtgärder, om hyresgästen själv får betala för värmeförbrukningen. Verket framhåller att Boverket i samråd med de regionala energirådgivarna skulle kunna ta fram beräkningsunderlag som visar hur stor besparing som hyresgäster och fastighetsägare kan göra genom mätarinstallation. Detta skulle kunna ske inte minst för att underlätta tillämpningen av den föreslagna bestämmelsen om byte av energimätare (10 § lagen om energimätning i byggnader). Trafikverket framför att deras slutsats är att transporterna sannolikt är undantagna från bestämmelserna i artikel 9 men om de skulle omfattas så finns en konflikt med tidigare beslut från kommissionen specifika för järnvägen och verket önskar därför ett förtydligande av huruvida transporter omfattas eller ej av artikel 9. Trafikverket framför även att deras tolkning är att järnvägens elförsörjning inte omfattas av artikel 15. Kungliga Tekniska Högskolan (KTH)menar att det i princip är viktigt att människor får kunskap om energianvändningen och möjligheter att styra den. KTH pekar dock på problemet med att det måste finnas incitament för fastighetsägaren att vidta åtgärder som minskar energianvändningen. Ett införande av individuell mätning och debitering måste därför kompletteras med andra styrmedel. Högskolan i Dalarna anser att energimätning i byggnader är en nödvändig åtgärd för att möjliggöra användande av dagens och morgondagens teknologi för effektiv förvaltning av byggnader men att ett tydliggörande behövs att lagen även omfattar lokaler där verksamhetseffektivisering kräver energieffektivitet. Högskolan i Dalarna anser även att debiteringsgrund ska vara timmätning förutsatt s.k. smart mätning och att nettodebitering av egenproducerad el måste vara möjligt. 51 Länsstyrelsen i Stockholms län anser att förhållandet till Plan- och bygglagen behöver förtydligas. Om tillsynen och eventuella förelägganden enbart är tänkta att ske i samband med start- och slutbesked i PBL-processen, utan att påverka dessa har Länsstyrelsen inget att invända, men om brister enligt den nya lagen ska påverka besluten enligt PBL bör överklagandet följa samma instansordning. Länsstyrelsen Västra Götalands län avstyrker förslaget att mäta värmeförbrukningen på lägenhetsnivå. Länsstyrelsen pekar särskilt på problemet med värmevandring mellan lägenheterna och menar att uppvärmningskostnaden kommer att variera kraftigt mellan annars likvärdiga lägenheter. Enligt länsstyrelsen är det bättre att tillämpa ett komfortavläsningssystem som utgår från den faktiska rumstemperaturen och debitera extra i de fall som temperaturen överstiger en grundvärme. Länsstyrelsen menar att det behövs ett särskilt stimulanspaket för att få fart på investeringarna, särskilt eftersom kostnaderna kommer att överstiga den potentiella besparingen. Västerbottens läns landsting ser också stora problem med att i lag kräva mätning av värme och kyla på lägenhetsnivå. Landstinget pekar särskilt på problemet med delade incitament och att det i dagens system är fastighetsägaren som både har incitamenten för och möjligheterna till att genomföra energieffektiviserande åtgärder. Om mätning av värme på lägenhetsnivå införs så måste man se till att det endast är den energikostnad som kan härledas till själva lägenheten som ska belasta hyresgästen. Göteborgs Stad anser att installationskraven vid nybyggnation och större renoveringar inte ska vara absoluta utan villkorade av vad som är tekniskt möjligt, ekonomiskt rimligt och proportionellt i förhållande till möjliga energibesparingar. Staden anser vidare att det inte är lämpligt att analysera befintlig bebyggelse utifrån kostnadseffektivitet. I stället föreslås att förslaget fokuserar på ombyggnad av befintlig bebyggelse. Staden delar inte promemorians förslag om individuell mätning av värme i flerfamiljshus och pekar på svårigheterna med att åstadkomma en rättvis debitering av de boende. När det gäller kostnaderna uppskattas installations- och driftskostnaderna vid nybyggnation uppgå till hälften av uppvärmningskostnaden, en kostnad som inte går att få igen genom minskad energianvändning. Vidare pekas på problemen med incitamentsuppdelningen. Den föreslagna bestämmelsen om byte av mätare bör ses över för att bättre harmonisera med den praktiska tillämpningen. Göteborgs Stad anser att det behöver förtydligas när och hur byggnadsnämnden ska kunna ta ut avgifter för tillsynen enligt den föreslagna lagen. 52 Malmö stad anser att vidare utredning bör ske framför allt vad gäller mätning av värme och ventilationssystem och att införandet av smart mätning koordineras med förslagen på individuell mätning. Stockholms stad anser att det finns brister i direktivets skrivningar kring värdet av individuell värmemätning och debitering (IMD). Stadens bostadsbolag har en omfattande erfarenhet av individuell värmemätning och resultaten visar att det inte nödvändigtvis leder till en minskad energianvändning. Precis som miljö- och hälsoskyddsnämnden påpekar kan IMD vara kontraproduktivt genom att investeringsmedel som kan användas för energibesparande åtgärder istället går till mätningar som har ringa påverkan på energianvändningen. Även om nya byggnader är långt mindre energieffektiva än stadens nuvarande krav på 55 kWh/m2 och t.ex. följer Boverkets nuvarande nationella regler (90 kWh/m2) visar miljöförvaltningens uträkningar att administrationskostnaden överstiger besparingen från den minskade värmeanvändningen. Det faktum att nya byggnader blir alltmer energieffektiva medför att den eventuella energivinst som kan uppnås blir än mer marginell i reella kilowattimmar. De mest effektiva miljöinsatserna kan istället göras på fastighetsnivå genom att isolera byggnaderna. Direktivets skrivning är därför olycklig och bör om möjligt ändras så att individuell värmemätning bedöms utifrån hur kostnadseffektivt det är i förhållande till den beräknade energisparpotentialen. Järfälla kommun anser att innan individuell värmemätning införs på lägenhetsnivå så bör den utvecklas mera för att säkerställa rättvisande förbrukning och dess debitering. Eskilstuna kommun ser positivt på separat mätning av energiförbrukning men anser inte att dagens teknik räcker till för att göra mätningen av värme och kyla rättvis och framför att Örebrobostäder har gjort fleråriga försök med mätning av värmeförbrukningen och kom fram till att det var ett dyrt och komplicerat sätt att skapa incitament för energibesparing. Jönköpings kommun tillstyrker och ser positivt på förslagen i stort, men anser att krav på individuell mätning och debitering av värme inte bör införas. Kommunen pekar särskilt på problematiken med att på kundens önskemål uppnå differentierade temperaturer i lägenheterna. Även rättviseproblematiken och bristande lönsamhet omnämns som skäl för varför krav på värmemätning inte bör införas. Den föreslagna lösningen med en kommunal tillsyn som avgiftsfinansieras tillstyrks. Växjö kommun anser att en lag om mätning av energi i byggnader är ett bra sätt för att öka konsumenters kännedom om sin energianvändning men att det är svårt att införa en lag om mätning av just värme eftersom fel användning av mätning av värme i flerbostadshus kan vara förenligt med problem genom att det påverkar värmesystemets intrimning och energibalans samt orättvist då lägenheternas placering i huset har stor 53 betydelse för mängden värme som behöver tillföras respektive lägenhet. Kommunen framför vidare att en lag om mätning av energi i byggnader även skulle kunna innehålla nyttigheten kallvatten. Östersunds kommun tillstyrker förslaget att tillsynen läggs på kommunerna och anser att det är nödvändigt att en avgiftsfinansiering möjliggörs. Östersunds kommun anser att den föreslagna lagen kan tillämpas vid nyproduktion men ser vissa tillämpningssvårigheter vid bedömningen av vad som är tekniskt möjligt och kostnadseffektivt i befintlig bebyggelse, samt vid bedömningen av innebörden av ”väsentlig ändring”. Söderköpings kommun framför att de är skeptiska till förslaget om individuell mätning av värme i byggnader men att de är positiva till individuell mätning och debitering av varmvatten. Värnamo kommun påpekar att en hyresgäst har begränsade möjligheter att spara energi i sin bostad, sänka värmen, vädra mindre, jämfört med de större åtgärder som en fastighetsägare kan göra för att minska energiförbrukningen. Förslaget kan därför utgöra en risk för att övergripande åtgärder i energieffektivisering i fastigheten uteblir. Fagersta kommun anser att ett krav på att installera mätsystem i befintlig bebyggelse kan drabba enskilda fastighetsägare hårt och att ytterligare utredning därför är av väsentlig betydelse. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) förordar att Boverket får i uppdrag att utreda när individuell mätning och debitering är tekniskt genomförbart och ekonomiskt rimligt i förhållande till möjliga energibesparingar. Bostadsrätterna anser att mot bakgrund av de otydliga, och många gånger motsägelsefulla skrivningarna i direktivet är förslagen i promemorian godtagbara men att det bör tydligare sägas att Sveriges erfarenhet entydigt är att det för det mesta med normalt byggda hus är omöjligt att kräva nyinstallation av de flödesmätare som krävs. Bostadsrätterna ifrågasätter också om regleringen inte kan ske i nuvarande PBL och dess nybyggnadsregler i stället för i en ny lag och varför inte nya föreskrifter om energimätare tas fram på EU-nivå. Byggherrarna avstyrker förslaget om individuell mätning och debitering som det är formulerat i promemorian och anser att det utgör en övertolkning av direktivet. Enligt Byggherrarna bedömde regeringen 2009 att direktivet inte krävde mätning av värme och varmvatten på lägenhetsnivå, en bedömning som bör kvarstå i dag. Byggherrarna instämmer i den juridiska tolkning som SABO gjort av direktivet. Om fastighetsägarna tvingas lägga pengar på att investera och sköta nya 54 lägenhetsmätare saknas utrymme för att genomföra energieffektiva åtgärder i byggnaderna. De försök som gjorts med individuell mätning har visat på en lika stor eller större kostnad jämfört med energibesparingen. Enligt byggherrarna har de boende ofta tagit chansen att höja temperaturen i bostaden. Särskilt pekas på problemet med fastighetsägarens minskade incitament om uppvärmningskostnaden kan föras vidare på hyresgästerna, vilket skulle strida mot en annan del av direktivet. Byggmaterialindustrierna anser att krav på mätning och debitering av värme i flerbostadshus innebär stora kostnader och kan motverka fastighetsägarnas incitament att vidta energieffektiviseringsåtgärder. Byggmaterialindustrierna är även kritiska till processen som lett fram till förslaget och anser att både Näringsdepartementet och berörda myndigheter borde ha lyssnat mer på näringslivet. Elforsk framför att förslaget till krav på individuell mätning av värme i byggnader med flera lägenheter riskerar att motverka energieffektivisering eftersom incitamenten för fastighetens ägare att genomföra energieffektiviseringsåtgärder torde minska om kostnader för uppvärmning betalas direkt av de boende. Energieffektiviseringsföretagen (EFF) anser att det är viktigt att tänka på vad det är som mäts och att det är skillnad på el, vatten och värme och framför beträffande mätning av värme i flerbostadshus att det i ett mardrömsscenario skulle kunna isoleras mellan lägenheterna för att upprätthålla den rättvisa fördelningen istället för runt huset. EFF framför också att direktivtexten ger intrycket att det finns stora möjligheter att välja en implementering som baseras på förnuft och att teknikutvecklingen ger möjligheter till mera smart mätning. Fastighetsägarna avstyrker förslaget om individuell mätning och debitering av värme och varmvatten på lägenhetsnivå och anser att frågan bör utredas på nytt i samråd med berörda näringslivsorganisationer. Fastighetsägarna anser att såväl en juridisk som saklig bedömning talar emot en reglering av individuell mätning och debitering av värme och varmvatten på lägenhetsnivå. Det tolkningsutrymme som finns i direktivet bör utnyttjas till att skapa rätt och bra incitament till verklig energieffektivisering. Fastighetsägarna ifrågasätter tolkningen att direktivet kräver obligatoriskt införande av individuell mätning av el, gas, fjärrvärme, fjärrkyla och varmvatten vid ny inkoppling i ny byggnad eller när större renoveringar genomförs. Särskilt pekas på förslagets stora kostnader utan påvisbara energibesparingar, problemen med att uppnå rättvis debitering, att kostnaden i sig undanröjer möjligheterna för att genomföra energieffektiva åtgärder samt att incitamenten för fastighetsägaren i det avseendet kraftigt skulle minska. Förslaget skulle kunna leda till att byggnaden som ett system inte längre hålls ihop och de stordriftsfördelar med gemensamma tekniska system finns 55 undergrävs. Detta gäller särskilt om utvecklingen leder till system där varje lägenhet utformas som en egen enhet ur installationssynpunkt där innehavaren själv kan abonnera sin energileverans. Fastighetsägarna anser att installationskraven i den föreslagna lagen vid ny- och ombyggnadstillfällena bör kompletteras med en uttrycklig bestämmelse om att kravet på individuell mätning endast ska ske då detta är tekniskt möjligt, ekonomiskt rimligt och proportionerligt i förhållande till möjliga energibesparingar, vilket bör framgå redan av lagtexten. Förslaget om avgiftsfinansiering av tillsynen avstyrks. Förutom tillsynsavgiften innebär förslaget ökade administrativa kostnader, tillträde till byggnader m.m. Fortum anser att regeringskansliet gör en kraftig övertolkning av direktivet när det gäller bedömningen att individuell mätning alltid måste införas vid nybyggnation och vid större ombyggnader och menar att individuell mätning vid nybyggnation och vid större ombyggnader ska krävas enbart då det bedöms vara tekniskt genomförbart och kostnadseffektivt. Fortum anser också att om förslaget genomförs kommer det att få stora konsekvenser bl.a. ökade administrativa kostnader till ingen eller liten nytta ur energieffektiviseringssynpunkt och minskade incitament för fastighetsägaren att vidta energieffektiviseringsåtgärder, samt att investeringsmedel undanhålls andra åtgärder som kunnat ge större energibesparing. Fortum anser också att det skett en övertolkning av direktivet kring individuell mätning av el i lägenheter och vem som ska göra detta. Enligt Fortum bör detta lika gärna kunna göras av fastighetsägaren som av elnätsföretaget då det är fastighetsägaren som har mest att vinna på att minska sina kostnader. Energirådgivarna anser att individuell mätning av värme och varmvatten inte skulle medföra så stora energibesparingar. För värme betonas problematiken med värmeöverföring mellan lägenheterna och att det inte är rimligt ur ett ekonomiskt perspektiv att isolera mellan lägenheterna. I stället borde åtgärderna inriktas mot tekniska och lönsamma lösningar för att tilläggsisolera fasaderna. E.ON AB anser att skrivningen i artikel 9 som möjliggör att ta hänsyn till vad som är tekniskt möjligt, ekonomiskt rimligt och proportionerligt i förhållande till energibesparingar, ska beaktas när det gäller all installation av individuella mätare på enhetsnivå. Förslaget att se till att den som använder lägenheten kan ingå nätabonnemang tillstyrks, under förutsättning att kostnadseffektiviteten för installationskravet beaktats. Göteborg Energi stödjer förslagen att mätning av energi ska ske hos slutkund, med undantag av mätning av värme i flerfamiljsfastigheter. Särskilt pekas på problemen med att uppnå rättvis debitering och de minskade incitamenten för fastighetsägaren att genomföra energieffektiviseringsåtgärder. Kostnaden för att genomföra förslaget 56 skulle enligt Göteborg Energi uppgå till 5-10 000 kr per lägenhet och en årlig driftskostnad runt 300 kr per lägenhet, en total kostnad som vid nybyggnation skulle motsvara ungefär hälften av uppvärmningskostnaden. När det gäller mätning av el och gas tillstyrker Göteborg Energi förslagen att slutkunden ska kunna ingå nätabonnemang, med undantag av s.k. gasspiskunder. Hyresgästföreningen avstyrker förslagen i stort men tillstyrker att Boverket ges i uppdrag att utreda för vilken typ av befintlig byggnad det bedöms vara tekniskt genomförbart och kostnadseffektivt att installera system för individuell mätning av värme, kyla och tappvarmvatten. Hyresgästföreningen ifrågasätter den juridiska bedömningen och anser att direktivet inte kräver installation vid nybyggnation och större renoveringar. Föreningen hänvisar till den tidigare bedömningen som regeringen gjorde vid genomförandet av 2006 års energieffektiviseringsdirektiv och påpekar att ordalydelsen i princip är densamma nu. Det påpekas att direktivets ”tillhandahålls” inte är synonymt med installation och hänvisas även till andra språkversioner. Föreningen anser att lagkraven på installation i alla delar ska vara villkorade av vad som är tekniskt möjligt, ekonomiskt rimligt och proportionellt i förhållande till möjliga energibesparingar. Även nybyggnation och vid större renoveringar bör omfattas av Boverkets utredningsuppdrag. Särskilt vänder sig föreningen mot individuell mätning och debitering av värme. Det anförs att sådana krav skulle medföra mycket höga kostnader för hyresgästerna, och inte medföra någon energibesparing. Det påpekas bl.a. att det i dag inte finns någon övertemperatur i bostadsbeståndet och att det finns stora problem för att uppnå en rättvis debitering av de boende eftersom lägenheterna inte är isolerade sinsemellan. Föreningen anser att kollektivmätning och fördelningsmätning av el och naturgas för de boende bör vara tillåtet. Föreningen framhåller att kollektiva abonnemang kan medföra lägre kostnader för de boende. Hyresgästföreningen avstyrker förslaget att ersättning för kostnader som hänför sig till lägenhetens uppvärmning, nedkylning eller förseende med varmvatten eller elektrisk ström ska beräknas utifrån faktisk förbrukning, om kostnaden kan påföras efter individuell mätning. Det är enligt föreningen viktigt att fastighetsägaren kan genomföra energioptimerande åtgärder såsom temperaturmätning, utan att tvingas debitera de boende utifrån detta. Enligt föreningen finns utrymme för en sådan tolkning utifrån att debiteringskravet är kopplat till teknisk möjlighet och ekonomisk rimlighet. Klimatkommunerna ser positivt på förslagen i promemorian, med undantag av mätning av värme. 57 Riksbyggen anser att kravet på installation av individuella mätare av värme vid nybyggnation och större renoveringar ska gälla under förutsättning att det är tekniskt möjligt, ekonomiskt rimligt och proportionerligt i förhållande till möjliga energibesparingar. Riksbyggen anser att individuell mätning av värme i flerbostadshus strider mot den svenska modellen med varmhyra samt att förändringarna i systemet riskerar att vara orättvist och kontraproduktivt Riksbyggen anser att individuell mätning och debitering kan vara kontraproduktivt av flera skäl. fastighetsägarens/bostadsrättsföreningens incitament för att vidta energibesparingsåtgärder riskerar att minska då den boende debiteras för kostnaden. Om energibesparande åtgärder uteblir riskerar detta att leda till högre energiförbrukning då fastigheterna kräver mer energi för uppvärmning. Riksbyggen anser inte att det idag finns ett problem med övertemperering och ställer sig därmed frågande till vad som ska mätas bort. om de boende skulle erbjudas möjligheten att höja temperaturen i sina lägenheter befarar Riksbyggen att effekterna kan bli ökning av den totala energianvändningen i fastigheten då fler boende skulle vara beredda att betala för det. Riksbyggen påpekar att energianvändning och temperatur inte är två samspelande parametrar. En mätning av endast temperatur riskerar att leda till stora orättvisor lägenhetsinnehavare emellan. En lägenhetsinnehavare som bor i mitten av en fastighet behöver inte lika mycket energi för att uppnå samma temperatur som en lägenhet med fler ytterväggar. Kyl & Värmepumpföretagen anser att direktivet ger utrymme för att beakta vad som är tekniskt möjligt, ekonomiskt rimligt och proportionerligt i förhållande till möjliga energibesparingar och att promemorians förslag går längre än vad som är nödvändigt. Särskilt pekas på problemen med individuell mätning av värme i flerbostadshus. Näringslivets regelnämnd avstyrker förslaget till ny lag om energimätning i byggnader, när det gäller individuell mätning av värme och varmvatten på lägenhetsnivå. Särskilt efterfrågas en kostnads-nyttokalkyl. Svensk Energi avstyrker promemorians förslag till tolkning av artikel 9 och menar att Näringsdepartementet övertolkar direktivet, vilket man anser riskerar att medföra stora kostnader till ingen eller inga energieffektiviseringsnytta för Sverige. Svensk Energi framhåller att portalformulering till artikel 9.1 ska vara ledande för tolkningen av artikeln, nämligen att ”slutanvändare av el, naturgas, fjärrvärme, fjärrkyla och varmvatten för hushållsbruk ska så långt det tekniskt möjligt, ekonomiskt rimligt och proportionerligt i förhållande till möjliga energibesparingar ha individuella mätare som till ett konkurrenskraftigt pris korrekt visar slutanvändarens faktiska energianvändning och ger information om faktisk användningstid”. Svensk energi anser inte att denna portalbestämmelse är införd i sin helhet i förslaget till ny lag om energimätning. 58 Svensk energi avstryker tolkningen att det ska vara tvingande att installera mätning av el, naturgas, fjärrvärme, fjärrkyla och varmvatten för hushållsbruk vid de situationer som specificeras i direktivet. Snarare handlar det om att byggnadsägaren ska erbjuda detta till lägenhetsinnehavarna om det är ”tekniskt möjligt, ekonomiskt rimligt och proportionerligt i förhållande till möjliga energibesparingar”. Vidare görs hänvisning till Energitjänstedirektivet (2006/32/EG) som innehåller likalydande formulering men där tolkningen snarare gjordes till att detta skulle ”erbjudas”. Svensk Energi refererar också till bedömningen som angavs gällande krav på individuell mätning i propositionen 2008/09:163 En sammanhållen klimat- och energipolitik – Energi och menar att det inte finns något annat beredningsunderlag tillgängligt som motiverar en annan tolkning. Sammantaget är Svensk Energis bedömning att det saknas juridiska eller samhällsekonomiska skäl att förändra de svenska bestämmelserna avseende mätning av el, naturgas, fjärrvärme, fjärrkyla och varmvatten för hushållsbruk på grund av Energieffektiviseringsdirektivet. Gällande artikel 11.1.4 el och naturgas och vad som anges på sidan 100 stycket ”Eftersom ett elnätsföretag med koncession…” anser Svensk Energi att det inte framgår vem som ska stå för kostnaderna för de nya mätarna. Svensk Energi gör tolkningen att avsikten är att elnätsföretagen ska ta betalt för mätarna via överföringsavgifterna, dvs att intäktsramens storlek påverkas. Avseende formulering ”Regeringen har tidigare bara uttalat…”på sidan 100 anser Svensk Energi att det möjligheterna till undantag inte framgår tydligt nog i promemorian och framhåller att detta bör förtydligas i en kommande proposition om regeringen går vidare med sina förslag. Avseende artikel 11.2 debitering av fördelsmätning anser Svensk Energi att analys bör genomföras avseende vilka skatteeffekter förslaget får och menar att det är exempelvis är otydligt om förslaget innebär att hyresvärden anses sälja el och att hyresvärden därmed blir skattskyldig avseende energiskatt på el. Vidare anser Svensk Energi att det är oklart hur transaktionerna ska bedömas ur ett mervärdesskatteperspektiv Svensk Fjärrvärme avstyrker förslaget om individuell mätning och debitering av värme och fjärrkyla på lägenhetsnivå. När det gäller varmvatten anser Svensk Fjärrvärme att installationskrav kan vara motiverade ur energieffektiviseringssynpunkt, men då endast när det kan påvisas att det är tekniskt möjligt, ekonomiskt rimligt och proportionerligt i förhållande till möjliga energibesparingar. Kraven för varmvatteninstallation behöver utredas vidare av myndigheter i samråd med berörda branscher. Svensk Fjärrvärme delar inte promemorians juridiska bedömning att direktivet kräver obligatoriskt införande av individuell mätning av el, naturgas, fjärrvärme, fjärrkyla och varmvatten vid ny inkoppling i ny byggnad eller när större renoveringar genomförs. Det hänvisas till dels att ”slutkund” enligt direktivet ska vara den som är värmekund enligt dagens reglering, dels att regeringen 2009 genomförde energitjänstedirektivet utan att införa krav på energimätning på 59 lägenhetsnivå. Det finns enligt Svensk Fjärrvärme ett tolkningsutrymme i direktivet som måste utnyttjas, eftersom det är en fråga som är av stor ekonomisk och principiell betydelse för Sverige och berörda branscher. Det framhålls också att införande av mätning och debitering på lägenhetsnivå skulle strida mot intentionerna i artikel 19.1 i direktivet där medlemsstaterna uppmanas avlägsna hinder för energieffektiviseringsåtgärder – inte att införa nya. Individuell mätning och debitering skulle enligt Svensk Fjärrvärme också motverka ambitionerna i artikel 4 om byggnadsrenovering eftersom incitament och investeringsmedel för energieffektiviserande renoveringar tas bort. Den föreslagna lagstiftningen är enligt Svensk fjärrvärme otydlig och det behöver preciseras vilka som skulle omfattas av krav på införande av IMD. Även införande- och övergångsreglerna anses vara otydliga. Promemorians lagförslag skulle innebära stora kostnader för fastighetsägarna utan påvisbara energibesparingar. Kostnaderna för att ställa generella krav på IMD av värme på lägenhetsnivå för både befintliga och nya byggnader skulle uppgå till tiotals miljarder kronor. Sådana investeringar skulle tränga undan andra energieffektiviseringsåtgärder i bebyggelsen och att satsa så stora pengar skulle vara samhällsekonomiskt ineffektivt och ett ekonomiskt slöseri. Förslaget kommer enligt Svensk Fjärrvärme att medföra att byggnaden som system inte hålls ihop och att de stordriftsfördelar som finns i dag med gemensam fastighetsmätning undergrävs. Svensk Fjärrvärme kommenterar den föreslagna lagen om energimätning i byggnader och anser att 1 § ska justeras så att syftet med lagen anges till att öka incitamenten för att effektivisera energianvändningen i byggnader”. 4 och 5 §§ borde ändras så att det redan av lagtexten framgår att kravet på individuell mätning endast ska gälla när det är tekniskt möjligt, ekonomiskt rimligt och proportionerligt i förhållande till möjliga energibesparingar. Utformningen av 6 § bör ha som utgångspunkt att undanta de byggnader där det redan i en nationell bedömning kan dras slutsatsen att individuell mätning av värme, kyla eller varmvatten inte kan anses tekniskt möjligt, ekonomiskt rimligt och proportionerligt i förhållande till möjliga energibesparingar. Svensk Fjärrvärme avstyrker förslaget i 10 § om byte av mätare och anser att ett eventuellt utredningskrav för fastighetsägarna i stället kan ske i samband med att en energideklaration tas fram eller en energikartläggning genomförs. Det framhålls att processen med att införa individuell mätning och debitering i en fastighet tar ca två år med planering, projektering, upphandling, installation och administrativa förfaranden. Det skulle innebära att ett energiföretag skulle behöva två års framförhållning innan ett byte av mätare sker vilket vore fullständigt orimligt om en mätare byts exempelvis när den är felaktig. När det gäller fjärrkyla anförs att den i dag främst används i kontorsfastigheter och endast undantagsvis för flerbostadshus. Motsvarande problematik som för fjärrvärme uppstår dock för fjärrkyla. 60 När det gäller genomförandet av informationskraven i artikel 10-11 samt de föreslagna lagändringarna i fjärrvärmelagen anser Svensk Fjärrvärme att någon lagreglering inte behövs, utan att kraven kan genomföras i standardavtalen. Även ett förbud mot att debitera faktureringsavgift – som anses vara ett ingrepp i den fria prissättningen – bör enligt Svensk Fjärrvärme kunna införas genom standardavtal på marknaden. Sabo tillstyrker att en ny lag om energimätning i byggnader bör införas. Sabo delar inte promemorians uppfattning att direktivet ställer krav på obligatoriskt införande av individuell mätning av el, naturgas, fjärrvärme, fjärrkyla och varmvatten vid ny inkoppling i ny byggnad eller när större renoveringar genomförs, utan anser att kraven i direktivet är villkorade av att det är ”tekniskt möjligt, ekonomiskt rimligt och proportionerligt i förhållande till möjliga energibesparingar”. Sabo anser att promemorian övertolkar direktivet och att förslagen innebär ”goldplating”. Främst vänder sig Sabo mot att införa krav på värmemätning på lägenhetsnivå. Sabo hänvisar till egna erfarenheter från ca 14000 lägenheter och att någon energibesparing inte uppnåtts. Det anförs att det inte finns någon övertemperatur i bostäderna, utan att de flesta håller den temperatur som krävs enligt Socialstyrelsens råd. Om energi skulle sparas till att motsvara kostnadsökningen för att genomföra IMD skulle temperaturen behöva sänkas till 18 grader, en nivå där fortfarande inga kostnadsmässiga besparingar gjorts. Konsekvenserna skulle bli att fastighetsägaren fråntas incitamenten att genomföra energibesparande åtgärder. När det gäller mätning av varmvatten har Sabo inte samma negativa inställning, utan anser att de egna erfarenheterna i huvudsak är goda. Sabo föreslår att 4 § i den föreslagna lagen om energimätning i byggnader tillförs en bestämmelse med innebörden att kravet på mätning och debitering förutsätter att det är tekniskt möjligt, ekonomiskt rimligt och proportionerligt i förhållande till möjliga energibesparingar. Boverkets uppdrag att ta fram föreskrifter kan utökas till att även avse nybyggnation och större renoveringar. Sabo tillstyrker förslaget att när det gäller befintlig bebyggelse begränsa kravet till att avse fall där det är tekniskt möjligt och kostnadseffektivt, samt att låta Boverket utreda frågan. Boverket bör genomföra uppdraget tillsammans med Sabo och andra branschorganisationer. Bestämmelsen om byte av mätare behöver ses över för att bättre harmonisera med den praktiska tillämpningen. När det gäller mätning av el och naturgas anser Sabo att kollektivabonnemang och fördelningsmätning bör tillåtas. Särskilt pekas på direktivet om byggnaders energiprestanda och skyldigheten att ta fram en nationell plan för att öka antalet byggnader som försörjs av plats- eller närproducerad energi. Om fastighetsägaren inte får teckna sig för abonnemanget och sälja den producerade elen till hyresgästerna, minskar incitamenten för att producera förnybar el ”på plats”. 61 Beträffande promemorians förslag att debiteringskraven förs in i gällande lagstiftning på nyttjanderättens område så tillstyrks detta. Dock efterfrågas ett förtydligande i förarbetena att en installerad temperaturgivare i lägenheten i syfte att optimera driften inte föranleder krav på debitering. De nya föreskrifter som behöver tas fram bör innehålla övergångsregler, och även värme/varmvattenmätare bör förses med öppna gränssnitt. Föreskrifterna bör utvidgas till att avse hela systemet, inte bara mätdelen. Sveriges Byggindustrier är starkt kritiska till den nya lag om energimätning och debitering i byggnader som föreslås och avstryker förslag i de delar som rör värme, kyla och varmvatten. Sveriges Byggindustrier anser att förslaget innebär att fastighetsägare påtvingas kostnader för att installera och administrera lägenhetsmätare istället för att genomföra verkliga energieffektiviseringsåtgärder i byggnaderna. Vidare framhålls att syftet med artikeln är att mäta energi i de fall där mätning är tekniskt möjligt, ekonomiskt rimligt och proportionerligt i förhållande till möjliga energibesparingar, vilket inte beaktats i promemorian. Sveriges Byggindustrier anser att de många miljarder kronor som individuell mätning skulle kosta kan användas på ett effektivare sätt för åtgärder som ger verklig energieffektivisering och är därför oroade för att verkliga energieffektiviseringsåtgärder kommer att få stå åt sidan i förmån för installation av mätare. När det gäller bedömning av krav på individuell mätning av värme och varmvatten på lägenhetsnivå hänvisar Sveriges Byggindustrier till Regeringens tidigare bedömning och motivering till varför detta inte borde införas (då inom kontexten av genomförande av Energitjänstedirektivet). Sveriges Byggindustrier anser inte att promemorian redovisar nya rön som motiv till varför krav nu bör ställas på individuell mätning av energi på lägenhetsnivå och avstryker förslaget. Sveriges byggindustrier anser att individuell mätning och debitering skapar hinder för genomförande av kostnadseffektiva energieffektiviseringsåtgärder, vilket man anser strider mot intention i artikel 19 i EU- direktivet som ställer krav på att medlemsländerna att utföra och minska så kallade delade incitament. Vidare framhålls att individuell mätning och debitering kan leda till ökad energianvändning. Sveriges Byggindustrier delar inte promemorians beskrivning att EU-direktivet innebär att Sverige måste införa en långtgående lag om energimätning i byggnader. Enligt Sveriges Byggnadsindustrier riskerar individuell mätning och debitering av värme i flerbostadshus snarare motverka direktivets målsättning med energieffektivisering. Sveriges Byggindustriers sammanvägda bedömning är att individuell värme och mätning kan leda till att extrema högförbrukare ändrar sitt beteende och man därigenom kan minska energianvändningen markant i några få lägenheter, men att besparingen hos ”normalanvändare” är liten. Sveriges byggindustrier framhåller därmed att det finns risk för införande av krav 62 på mätning och debitering av varmvatten vid ombyggnation kan leda till att renoveringar skjuts upp och/eller att andra energieffektiviseringsåtgärder inte genomförs. När det gäller krav på mätning och debitering av hushåll- och verksamhetsel är Sveriges Byggindustrier i grunden positiva eftersom detta är något som brukarna har rådighet över. I detta sammanhang ställer man sig frågande till hur detta går att kombinera med ett system som främjar produktion av förnybar el (t.ex. solceller) på byggnader. Vidare framhålls att om varje lägenhet har sitt eget elavtal blir konsekvensen att det bara är för den gemensamma fastighetselen som den egenproducerade elen kan användas. Risken, menar Sveriges Byggindustrier är att detta kan ledat till mindre utnyttjande av potentialen för solel på byggnader, vilket man framhåller är en fråga som behöver utredas vidare. Vattenfall är positiva till förslaget att det är bäst om elnätsföretagen får ett ansvar för nya krav på elmätning enligt den nya lagen. Vattenfall ställer sig frågande till hur lagstiftning för separat energimätning för värme för respektive lägenhet ska kunna inkludera framförallt befintlig bebyggelse till en rimlig och accepterbar samhällskalkyl. Lagstiftningen behöver klarläggas för att lägga rätt förväntningar på byggherre och fastighetsägare gällande mätarnas noggrannhet och underhåll. Vattenfall är positivt på mätning av tappvarmvatten vid nybyggnation, men är däremot tveksamt när det gäller ombyggnadsfallen. VVS-företagen menar att erfarenheter visar att mätning av värme i flerbostadshus inte kommer att medföra någon påtaglig energibesparing. Om värmekostnaden debiteras direkt till hyresgästen/den boende minskar fastighetsägarens motivation att göra andra energiåtgärder som t.ex. isolering eller förbättra driften. LIMD påpekar på flera ställen att en individuell mätare kan antingen vara en del av ett individuellt abonnemang eller en fördelningsmätare under en huvudmätare. Man föreslår därför en skrivning i 2 § i form av ”Som alternativ till individuella abonnemang kan användas ett kollektivt abonnemang med efterföljande fördelningsmätare.” LIMD framför också att kravet på införande av individuell mätning vid ”Omfattande renovering” motsvarande 25% av byggnadsvärdet kommer att medföra att lägre värderade fastigheter i glesbygden tvingas installera mätning, medan identiska fastigheter i storstäder undgår kravet då de inte når upp till 25%, vilket ger en geografisk snedvridning. LIMD har påpekat ett fel i bakgrundsbeskrivningen där man menar att om 30 procent av energianvändningen går till varmvattenberedning ger en besparing på 10 procent på värmeenergin mer än en besparing på 20 procent på varmvattenberedningen. HSB Göta ekonomisk förening och HSB Norr påpekar man som fastighetsägare vill ha möjlighet att välja en kostnadseffektiv lösning och 63 menar att en individuell mätare kan antingen vara en del av ett individuellt abonnemang eller en fördelningsmätare under en huvudmätare. Man föreslår därför en skrivning i 2 § i form av ”Som alternativ till individuella abonnemang kan användas ett kollektivt abonnemang med efterföljande fördelningsmätare.” HSB Göta ekonomisk förening och HSB Norr menar också att man som fastighetsägare vill kunna välja att ge lägenhetsinnehavarna individuella mätare under ett gemensamt kollektivt abonnemang. Ytterligare en synpunkt rör ändringen i Jordabalken där man föreslår en ny paragraf angående krav på byggnadsägaren att se till att en lägenhets förbrukning av el eller naturgas blir uppmätt. Tekniska verken i Linköping AB är positiva till kraven på installation av elmätare i lägenheter i nya byggnader samt vid större ombyggnader, även om besparingspotentialen i många fall är liten i förhållande till kostnaden. Däremot förvånas Tekniska verken i Linköping AB över skrivningen kring individuell mätning av värme och kyla i nya byggnader i lagförslaget. Formuleringarna innebär ett absolut krav på individuell mätning vid uppförande av ny byggnad eller större ombyggnation. Tekniska verken i Linköping AB påpekar att direktivet inte ställer sådana krav utan endast kräver installation av mätare om det är tekniskt genomförbart och kostnadseffektivt. Tekniska verken i Linköping AB föreslår att denna princip även tillämpas i svensk lagstiftning. Tekniska verken i Linköping AB är vidare positiva till individuell mätning av tappvarmvatten i nya lägenheter och framför att det är viktigt att krav på personlig integritet ställs på hantering av mätvärden. Svenskt Näringsliv är kritiska till den nya lagen om energimätning och debitering i byggnader som föreslås, och anser att krav på individuell mätning av värme, kyla och varmvatten bör införas. Svenskt Näringsliv anser att syftet med artikel 9 är att mäta energi i de fall där mätning är tekniskt möjligt, ekonomiskt rimligt och proportionerligt i förhållande till möjliga energibesparingar. Veidekke ställer sig kritiska till förslag rörande energimätning och debitering i byggnader som föreslås i promemorian och avstyrker de delar som rör värme. Veidekke hänvisar till regeringens tidigare bedömning avseende energitjänstedirektivet där man angav att krav på individuell mätning av värme och varmvatten på lägenhetsnivå inte skulle införas. Veidekke anser inte att Näringsdepartementet redovisar några motiv till varför denna bedömning nu ska ändras. Vidare anges att förslaget innebär att fastighetsägarna tvingas till stora investeringar för nya lägenhetsmätare utan motsvarande nytta i form av energibesparing i stället för att genomföra energi-effektiva åtgärder i byggnaderna. Veidekke anser att förslaget innebär ökad onödig administrativ börda som drabbar i synnerhet mindre fastighetsägare och bostadsrättsföreningar. I remissvaret görs hänvisning till erfarenheter från exempelvis Svenska Bostäder och HSB, som man framhåller pekar 64 på att sådana effekter gällande nyproduktion hittills inte varit märkbar. Man framhåller att orsaken till detta kan vara att energin är för billig och att boende inte anser att det finns någon anledning att uppoffra sig för några hundralappar per år. Veidekke framför att deras erfarenheter av värmemätning från deras energieffektiva Svanen-certifierade flerbostadshus är negativa och anser att besparingen är marginell, om ej ens påvisbara. Vidare framförs att värmeöverföringar i både ytterväggar och i lägenhetsskiljande väggar bidrar till att det blir svårt att fördela kostnaderna rättvist samt att mätvärden kan påverkas både avsiktligt och oavsiktligt av de boende t ex genom vädring. Det är Veidekkes uppfattning att individuell mätning och debitering riskerar att motverka fastighetsägarnas incitament till andra energieffektiviseringsåtgärder, samt att tillkommande administrationskostnader bidrar till att kostnadsbesparingen sammantaget blir negativ. Veidekke framhåller att efter år 2020 ska alla nya byggnader inom EU vara så kallade ”nära-noll energibyggnader” och påpekar att när allt mindre värmeenergi tillförs finns inte mycket energi att mäta och debitera. Därmed anser man att ett system för IMD av värme snarare tenderar bli en onödig och byråkratisk kostnad som inte bidrar till att minska energianvändningen. Avseende artikel 9.1 framhåller Veidekke att Näringsdepartementet inte utnyttjar tolkningsutrymme i direktivet till att förstärka incitament till verklig energieffektivisering. Snarare anför man att det i promemorian snarare görs en övertolkning av direktivet och anser att man i förslaget överimplementerar artikeln om mätning. Syftet med artikeln menar Veidekke är att mäta energi i de fall där mätning är tekniskt möjligt, ekonomiskt rimligt och proportionerligt i förhållande till möjliga energibesparingar. Veidekke delar därmed inte synen att en juridisk tolkning av EU-direktivet oundvikligen innebär att Sverige måste införa en långtgående lag om energimätning i byggnader. Vidare betonas vikten av att ta fasta på direktivets övergripande syfte och att individuell mätning och debitering av värme i flerbostadshus då anses som fel väg att gå. Noda Intelligent Systems AB avstryker förslaget om att individuell mätning av värme och kyla måste införas vid nybyggnation och vid större ombyggnader. Noda anser att förslaget går i fel riktning och pekar på resultat av studier av individuell värmemätning i fjärrvärmesystem som påvisat att energianvändningen ökar samtidigt som incitament för energieffektivisering minskar. Anledningen till att energiförbrukningen ökar är att tekniska och fysiska förutsättningar i fjärrvärmecentraler, att det krävs mer energi för att tillgodose kundbehovet om man delar upp fastigheten i lägenhetsbaserade enheter än om man som nu, ser till fastighetens värmesystem i sin helhet. Fastighetsägarna överför i sin tur kostnaderna på bostadsinnehavarna, vilket minskar incitament för energieffektivisering. 65 Svensk Förening för Förbrukningsmätning av Energi (SFFE) delar promemorians förslag avseende nybyggnader och större renoveringar. SFFE yrkar att huvudregeln även för befintliga hus ska vara att införa krav på individuella mätare för att mäta den energi som används för värme och varmvatten. Vidare anges att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska visa och meddela föreskrifter om i vilken typ av byggnader som det inre anses vara tekniskt genomförbart och kostnadseffektivt med värmemängdsmätning samt att man då ska använda värmefördelningsmätare. SFFE anser att om man kan påvisa att en installation inte är tekniskt genomförbart och kostnadseffektivt ska alternativa mätmetoder övervägas. SFFE anser att komfortmätning är en relevant metod för att visa den faktiska energianvändningen och framhåller att regeringen måste ställa krav på att direktivet implementeras genom antingen användande av värmemängdsmätning eller värmefördelningsmätning. Siemens anser att förslaget överlag framstår som bra men har synpunkter på temperaturmätning som metod; att temperaturmätning saknar möjlighet till påverkan samt att metoden inte ger incitament att påverka hyresgästens beteende. Siemens anser att man behöver mäta tillförd energi per lägenhet/radhus/villa istället för temperaturen, exempelvis genom fördelningsmätning med givare på respektive radiator alternativt ingående stammar. Svensk Ventilation varnar för att mätning av värme i flerbostadshus inte kommer att medföra någon påtaglig energibesparing. Erfarenheter visar tvärt om att om de boende får välja inomhustemperatur så kommer energianvändningen att öka. Naturskyddsföreningen anser att den praktiska effekten av artiklarna om individuell mätning och debitering av energi beror på vad kraven på att överväga om det är ”tekniskt möjligt och kostnadseffektivt i förhållande till sparpotentialen” egentligen innebär. Naturskyddsföreningen framhåller även att individuell mätning av tappvarmvatten är positivt och bedömer att det kan leda till avsevärt minskad energianvändning och kan vara kostnadseffektivt även i äldre bebyggelse som inte omfattas av ombyggnadsbegreppet. Naturskyddsföreningen är försiktigt positiv till att införa individuell mätning och debitering av värme vid nybyggnation och större renoveringar under förutsättningen att det görs på rätt sätt och kombineras med andra styrmedel. Det är dock av vikt att synliggöra energikostnaden för användaren, och ge denne en möjlighet att med sitt beteende påverka energianvändningen, samtidigt som man kvarhåller fastighetsägarens incitament att energieffektivisera byggnaden. Artiklarna 9.2 och 10.2 – Smart mätning Swedac anser att det finns skäl att närmare utreda de EU-rättsliga konsekvenserna av ett svenskt krav i fråga om gränssnitt på elmätare och 66 om författningsreglering ska ske bör myndigheten få i uppdrag att ta fram föreskrifter med krav på gränssnitt. Göteborgs Stad anser att det är viktigt att elinfrastrukturen fortsätter att utvecklas för att bli ”smartare” och att utvecklingen inte får stanna på ett teoretiskt plan. Vidare pekar staden på behoven av en samsyn med de pågående ambitionerna för att skapa en nordisk slutkundsmarknad samt förslaget om att införa Nettodebitering. Göteborg Energi är positivt till att elinfrastrukturen utvecklas till att bli smartare men framhåller vikten av att det är funktioner som kunderna inser fördelarna med och efterfrågar som utvecklas. Inriktningen mot standardiserade gränssnitt stöds. Det anges vara viktigt att ambitionerna vid direktivsgenomförandet i detta avsnitt samordnas med andra initiativ, t.ex. Nordisk slutkundsmarknad och utredningen om nettodebitering. Oberoende elhandlare stödjer inriktningen mot smart mätning och öppet gränssnitt. I sammanhanget framhålls önskemålet att alla elkunder borde timmätas och timavräknas, något som borde kunna vara infört till 2015/2016. Oberoende elhandlare anför att effektiviteten på elmarknaden skulle öka om alla elanvändare kan anpassa sitt beteende till den aktuella marknadssituationen. Svensk Bioenergiförening framhåller att det finns starka skäl för att utveckla mätning och debitering på elmarknaden och anser att timmätning och timdebitering bör utvecklas. Artikel 10.1 och 10.3 samt bilaga VII – Debitering och energifakturor Advokatsamfundet noterar att vissa av förslagen måste samordnas med ett eventuellt genomförande av förslagen i Energimarknadsinspektionens rapport Enklare för kunden – förslag som ökar förutsättningarna för en nordisk slutkundsmarknad. Särskilt pekas på den föreslagna lydelsen av 11 kap. 15 § ellagen, som förutsätter att nätkoncessionsinnehavaren tar betalt av konsumenter och därvid har rätt att ta ut förskott. Samtidigt innebär den föreslagna lydelsen av 8 kap. 11 § ellagen att förskott inte får tas ut av elleverantören. Ett sådant system går inte att tillämpa med de förslag som finns i Energimarknadsinspektionens rapport kring samfakturering, som ju innebär att nätägaren aldrig kommer att fakturera konsumenter direkt. Bostadsrätterna framför att även jämförelsepriser bör tas fram och anges på fakturorna för att öka jämförbarheten mellan olika leverantörer och olika typer av energi. Bostadsrätterna ifrågasätter om alla rapporter av mätresultat kommer att behövas och föreslår att man skapar ett system där önskvärd information kan hämtas av berörda parter. 67 Energigas Sverige anser att det i promemorian omnämnda undantaget att inte mäta gaskunder som enbart använder gas för matlagning bör skrivas in i naturgaslagen. Enligt föreningen kan en bestämmelse med beteckningen 3 kap. 7 b § införas med följande lydelse. ”För kunder med uttagspunkt i flerbostadshus som uteslutande använder gas för hushållsändamål behöver mätning inte ske”. Föreningen anser att den föreslagna utökade skyldigheten att rapportera in mätvärden med samma intervall som faktureringsintervallet medför konsekvenser för företagen och kunderna. De kunder som har valt att få sin fakturering månadsvis skulle då behöva rapportera in mätvärden till företagen lika ofta. Om detta leder till att kunderna övergår till kvartalsfakturering innebär det inte fördelar för någon. En liten konsekvens som framstår som skälig är att debiteringen begränsas till att avse uppskattad förbrukning i stället för schablon. Enligt föreningen bör det vara tillräckligt att debitera de kunder som inte är avlästa (spiskunderna) enligt direktivets minimikrav, dvs. årsvis. Föreningen påtalar särskilt att direktivsbestämmelsen som utesluter faktureringsavgifter är olämplig och leder till att det energieffektivaste debiteringssättet inte kan premieras. Vidare anser föreningen att ett utökat krav på insamling av mätvärden kombinerat med en restriktion mot fakturering på preliminära förbrukningsvärden i praktiken kan bli ett krav på fjärravlästa mätare. Ett sådant krav borde hanterats tidigare och med en rimlig genomförandetid. Föreningen påtalar särskilt den mycket korta tid som ges enligt direktivet för företagen och kunderna att anpassa sig till de föreslagna lagändringarna. När det gäller information i avtal och på webbplatser (avsnitt 13.3 i promemorian) så föreslår Svensk Energi att Statens Energimyndighet ges i uppdrag att utforma standardinformation enligt kraven i bilaga VII, och att företagen i sin tur enbart behöver hänvisa dit. Informationen i sig riskerar annars att tynga fakturan i onödan. Vidare föreslås att kraven att hänvisa till information om tillgängliga energieffektiviseringsåtgärder inte ska omfatta reklam, eftersom en sådan skyldighet inte finns enligt direktivet. När det gäller förbudet mot att debitera avgifter för mätar- och faktureringsinformation så framhåller Svensk Energi att kravet i direktivet är obegripligt utifrån ett energieffektiviseringsperspektiv. Fortum anser att det är självklart att kunden ska få tillgång till aktuell information om sin uppmätta användning och att det görs tillgängligt via hemsidan. Fortum anser inte att det är ändamålsenligt att lagstifta om att avgifter inte för uppbäras för faktura och att dagens bestämmelser med innebörden att elhandelsföretag inte får missgynna en konsument utifrån betalningssätt, kombinerat med krav på ett avgiftsfritt alternativ, borde vara fullt tillräckligt för att uppfylla direktivets andemening. Fortum framför vidare att slutsatsen om att elnätsbolagen enligt ellagen inte skulle kunna ta ut en fakturaavgift är en missuppfattning. 68 Oberoende elhandlare framhåller vikten av att kraven på nätkoncessionshavarens mätning och rapportering utformas så att de blir förenliga med en ”supplier centric model” som förutses på en gemensam nordisk slutkundsmarknad. Förslaget om en informationsplikt i 11 kap. 18 § ellagen tillstyrks. När det gäller genomförandet av artikel 11 och ett förbud mot fakturaavgifter avstyrker Oberoende elhandlare förslaget. Det anförs att en fortsatt övergång från pappersfakturor kraftigt skulle försvåras om det inte får tas ut någon avgift. I stället föreslås en lagbestämmelse med krav på att det alltid ska finnas avtalsformer där kunden kan köpa el utan någon fakturaavgift. Då finns incitamenten kvar för att gå över till e-faktura. Vattenfall anser när det gäller skyldigheten att rapportera mätresultat att rapporteringsskyldigheten gentemot elanvändaren bör läggas över på elhandlaren om en elhandlarcentrisk marknadsmodell genomförs. Vattenfall välkomnar möjligheten för elanvändarna att få mätdata rapporterade till av dem utsett företag, men betonar vikten av att beakta den personliga integriteten vid hantering av mätdata. Vattenfall anser att direktivets krav avseende fakturering och debitering omfattar såväl leverans som överföring av el och att de föreslagna lagkraven borde omfatta även elnätsföretagen. Olika krav på elnäts- respektive elhandlarföretag kan leda till en mycket komplex debitering och fakturering. Vattenfall efterlyser bemyndiganden angående föreskrifter för de föreslagna 14-16 och 18 §§ för att kunna hantera genomförandet koordinerat med införandet av en elhandlarcentrisk modell i Sverige. Angående förbudet mot att debitera fakturaavgift framhåller Vattenfall det olämpliga i att regelstyra en avreglerad del av marknaden, samt att incitamenten för att övergå till e-faktura försvinner. När det gäller kraven att debitera utifrån uppmätta mängder framhålls att elhandlarna är helt utlämnade till att nätföretagen rapporterar mätvärden. Om nätföretaget inte rapporterar bör möjligheten att debitera preliminärt finnas kvar, så att inte kunden står utan faktura tills problemet lösts. Ett annat specialfall rör de kunder som uppvisar bristande betalningsförmåga. Om inte förskott/deposition kan begäras kommer dessa kunder få det ännu svårare än i dag att finna en elhandlare. Vattenfall anser att lagkravet (16 §) att fakturan ska vara tydlig måste preciseras och omformuleras. När det gäller kravet att tillhanda elektronisk faktura framhålls att det är kundens bank som måste erbjuda tjänsten och att det inte är rimligt att elhandelsföretagen ska bygga upp den typen av tjänster i egen regi. En alternativ tolkning skulle kunna vara att det räcker om elhandelsföretaget erbjuder elektronisk fakturering i samarbete med åtminstone en bank. Vattenfall anser att ett förbud mot att kräva förskott bör riktas även mot elnätsföretagen och att förslagen kan skapa en förvirrande fakturering. När det gäller kraven på tydlig konsumentinformation (18 §) föreslås att en ansvarig myndighet får tillhandahålla en aktuell webbsida med bl.a. kontaktuppgifter för kommunernas klimat- och energirådgivare som elleverantörerna i sin tur kan hänvisa till. Vattenfall anser inte att det bör ställas krav på samma 69 information i reklam, när direktivet inte uttrycker något sådant krav. Beträffande de föreslagna ändringarna i fjärrvärmelagen så anförs samma synpunkter som för el (6 c och 6 d §§). E.ON AB anser att det ska vara möjligt för energileverantören att erbjuda rabatt om kunden väljer elektronisk faktura, inte att alla fakturaavgifter ska förbjudas. Enligt E.ON har kommissionen gett uttryck för en sådan tolkning i utkast till tolkningsdokument för artiklarna 9-11. Tekniska verken i Linköping AB påpekar att rapportering av mätvärden till tredje part redan idag sker på kundens begäran. Förslaget kommer att medföra merkostnader för elnätsföretagen som givetvis måste få tas ut inom ramen för företagens intäktsram. Här menar Tekniska verken i Linköping AB att det behövs vidare utredning kring formerna för delgivningen. Naturskyddsföreningen anser att avsikten med dessa artiklar är att tydliggöra kopplingen mellan faktisk förbrukning och pris samt att öka incitamenten till att minska energianvändningen hos slutkunden. Naturskyddsföreningen är positiv till att slopa faktureringsavgifter och förskottsbetalning vilka båda leder till en minskad direktkoppling mellan pris och förbrukning. Naturskyddsföreningen anser det otydligt huruvida man kan tolka nuvarande förslag som att fasta avgifter på fakturan förbjuds. Det vore önskvärt att ett tydligt förbud mot fasta avgifter införs. Fasta avgifter som elleverantören har bör istället slås ut på priset per kWh. Artikel 14 – Främjande av effektiv värme och kyla Kammarrätten i Jönköping framför synpunkter på bemyndigandet i 5 § 1 p förslaget till lag om vissa kostnads-nyttoanalyser på energiområdet eftersom en alltför omfattande föreskriftsrätt för myndigheten är särskilt problematisk då myndigheten agerar som enskild motpart vid domstolsförhandlingar. . Kammarrätten anser även att det ur konstitutionell synpunkt är tveksamt med en långtgående delegation av normgivningsmakten till en förvaltningsmyndighet. Svea Hovrätt MMÖ avstyrker förslaget till ändring av miljöbalken och framför att det inte finns något sakligt behov av ändringarna eftersom det redan framgår av kravet på innehåll i miljökonsekvensbeskrivningar att det ska ingå uppgifter som behövs för att bedöma en verksamhets inverkan på hushållning med resurser (bland annat energi) i underlaget för en tillståndsprövning och att en kostnad-nyttoanalys av det slag som avses i det nya lagförslaget, därför ska finnas med i miljökonsekvensbeskrivningen som ett underlag för en prövning enligt 2 kap. 5 § miljöbalken. Svea hovrätt MMÖ anser även att det framstår som olämpligt att genom en ändring i miljöbalken göra tillståndsprövningen 70 beroende av att det finns en godkänd kostnad-nyttoanalys eftersom det kan innebära en onödig förlängning av den tid det tar för en verksamhetsutövare att få sitt projekt prövat enligt miljöbalken. Fortifikationsverket har inget att erinra mot en lag om vissa kostnadsnyttoanalyser på energiområdet. Naturvårdsverket är negativt till förslaget om ändring i miljöbalken och framför att det i stället bör klargöras att den föreslagna lagen om vissa kostnads- nyttoanalyser inte förhindrar tillstånds och tillsynsmyndigheter att göra självständiga prövningar och begära ytterligare underlag om energieffektiviseringar samt att slutsatserna i kostnads- nyttoanalysen inte bör redovisas i domen. Verket är positivt till att kostnads- och nyttoanalyser görs men anser att det behövs tydlig vägledning för att uppnå enhetliga beräkningsprinciper eftersom det är svårt att kvantifiera den samhällsekonomiska nyttan. Naturvårdsverket framför också att kostnads- nyttoanalyser borde vara ett krav för samtliga verksamheter som omfattas av energieffektiviseringsdirektivet och att det bör övervägas om länsstyrelserna bör ges ansvaret som tillsynsmyndighet alternativt få ta del av analysen och lämna synpunkter på denna. Energimyndigheten anser att formuleringen ”fjärrkyla och spillvärme från industrin” bör bytas ut mot ”fjärrkyla eller spillvärme från industrin” i lagtexten. Myndigheten framhåller också att stöd kan ges till kraftvärme i Sverige enligt förordning om statligt stöd till forskning och utveckling samt innovation inom energiområdet. Högskolan i Dalarna anser att kostnads- nyttoanalyser på energiområdet är nödvändigt för att öka systemoptimering och effektiv energiförsörjning men framför att modellen i bilaga saknar riskbedömning vid nedläggning och stillestånd. Kungliga Tekniska Högskolan (KTH)är positiv till förslaget men menar att det bör förtydligas att det är analyser utifrån ett samhällsekonomiskt perspektiv som ska genomföras. I en samhällsekonomisk kostnadsnyttoanalys ska ingå även externa effekter såsom miljöpåverkan (negativ effekt) men även värdet av ökad kunskap i samband med teknikutveckling och lärande av en investering (positiv effekt). Länsstyrelsen i Stockholms län påpekar att många tillståndsärenden prövas av Miljöprövningsdelegationen vid Länsstyrelsen medan andra prövas av Mark- och miljödomstolen. Den föreslagna texten i 22 kap. 25 g § miljöbalken medför olika krav på vad som ska redovisas i en sådan dom (domstolen) respektive beslut Länsstyrelsen i Skåne län anser att kravet på kostnads-nyttoanalyser bör införlivas i miljöbalken. Länsstyrelsen framför vidare att slutsatsen om 71 att granskningen av kostnads-nyttoanalys är för sen om den tas med i miljötillståndsprocessen inte är helt riktig och att en kostnadsnyttoanalys kan tas med på ett liknande sätt som BAT används vid prövningen. Länsstyrelsen i Gotlands län anser att det är en brist att det inte framgår vilken myndighet som ska vara tillsynsmyndighet. Länsstyrelsen framför även att det är viktigt att det utarbetas bedömningsgrunder för prövningen. Länsstyrelsen i Norrbottens län tillstyrker särskilt förslaget och anser att kostnads-nyttoanalysen kommer att utgöra ett bra verktyg för att underlätta bedömningar och förbättra resultaten av tillståndsprövningar ur ett energieffektiviseringsperspektiv. Länsstyrelsen i Dalarnas län är positiv till krav på kostnads-nyttoanalyser men avstyrker förslaget om särskild lagstiftning och förordar att reglering ska ske med stöd av miljöbalken, framförallt i miljöprövningsförordningen. Länsstyrelsen framför även detaljsynpunkter på förslaget till lag om kostnads-nyttoanalyser och anser att övriga handlingar som lämnas in i ett tillstånds- eller anmälningsärende inte behöver få godkänt av någon separat myndighet, att prövningsmyndigheternas roll i förslaget är otydlig samt att det bör införas en skyldighet för företag att samarbeta om kostnadsnyttoanalyser eftersom skilda ekonomiska intressen kan hindra samarbete runt den mest samhällsekonomiska energilösningen. Länsstyrelsen framhåller också att en utvärdering av eventuella negativa konsekvenser ska belysas i kostnads-nyttoanalysen och att modellen i bilagan saknar riskbedömning vid nedläggning och stillestånd. Jönköpings kommun kommenterar och tillstyrker förslagen i denna del. Bedömningen blir att det för kommunens del inte bör vara något hinder att efterleva kraven, och att merarbetet bedöms bli begränsat. Växjö kommun anser att det är bra att det i ett tidigt skede görs en analys av om en planerad elproduktionsanläggning kan uppgraderas till högsta resurseffektivitet och att det är rätt ur resurseffektivitetshänseende att även om möjligt tillvarata spillvärme från industrianläggningar. Östersunds kommun tillstyrker särskilt att underlag och beslut ska vara en del av prövning och anmälan enligt miljöbalken. Borlänge kommun tillstyrker förslagen i denna del. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) tillstyrker lagförslag om kostnads-nyttoanalyser för kraftvärme och spillvärme. Bostadsrätterna anser att behovet av en ny lag kan ifrågasättas eftersom 72 de som avser investera i mycket kapitalintensiva energianläggningar redan idag torde göra kostnads-nyttoanalyser innan beslut fattas. Fortum anser att förslaget om lag om kostnads-/nyttoanalyser verkar rimligt och väl avvägt men vill poängtera att det kan finnas vissa problem med att lämna ut företagshemliga uppgifter i samband med en kostnadsnyttoanalys. Fortum varnar även för långa handlingsläggningstider och därigenom utdragna tillståndsprocesser anser att det därför är av vikt att processen tydliggörs än mer än vad som kan utläsas av promemorian. Göteborg Energi påtalar vikten av att förslagen inte ökar den administrativa bördan för energibolagen och att tillståndsprocessen inte förlängs på grund av den externa godkännandeprocessen. Särskilt påpekas vikten av att kostnads-nyttoanalysen omfattas av affärssekretess då den kommer att innehålla känslig affärsinformation. E.ON AB framhåller att det vid utarbetandet av föreskrifterna till lagen är viktigt att ta hänsyn till att all affärskritisk information ska kunna hanteras med sekretess, att kostnads-nyttoanalyserna ska utgå från en affärs- och marknadsmässig grund, inkluderande värderingar av t.ex. risker och leveranssäkerhet. Vidare framhålls att tillståndsprocessen inte får förlängas i onödan. Jernkontoret anser att det bör finnas undantag från kravet om kostnadsnyttoanalys så att inte analysen behöver göras om det är tydligt att det inte finns något behov av värme eller att det behovet redan är fullt tillgodosett. Kostnads-nyttoanalysen ska ha ett företagsekonomiskt perspektiv, särskilt när det gäller tidshorisonten för den ekonomiska analysen. Det anses vara viktigt att analysen kan genomföras utan att det kräver alltför detaljerat underlag om den alternativa anläggningen. Förslaget att kostnads-nyttoanalysen ska ingå som en del i tillståndsansökan enligt miljöbalken för industrianläggningar ifrågasätts. Artikel 14.7 hänvisar enbart till direktiv 2009/72/EG och att bredda kravet till hela miljöbalken anses vara orimligt. Sammanfattningsvis anses flexibilitet i utformningen av de närmare reglerna vara nödvändigt. Innovations- och kemiindustrierna i Sverige (IKEM)anser - som det får förstås - att kostnads-nyttoanalyser inte (?)ska göras när nya kraftvärmeanläggningar planeras i områden där befintliga överskott på restenergier föreligger. IKEM framhåller vikten av att det är företagsekonomiska överväganden som ska tas med i kostnadsnyttoanalysen. Vidare poängteras vikten av att de, enligt IKEM, redan för långa handläggningstiderna på miljöområdet inte förlängs med anledning av tillkommande krav. Slutligen anser IKEM att det inte är rimligt att kräva kostnads-nyttoanalyser av industrin, om inte dessa kopplas till ett krav för fjärrvärmeföretagen att faktiskt ta emot restenergin som analyserna visar på. 73 Kyl och Värmepumpföretagen anser att förslaget i promemorian måste öppna för alternativa lösningar vid de kostnads-nyttoanalyser som ska genomföras. Genom den ensidiga hänvisningen till fjärrvärme och fjärrkyla istället för att ställa krav på besparingar anses andra lokala högeffektiva lösningar såsom värmepumpar, CVHP m.m. falla bort i urvalsprocessen. Skogsindustrierna anser det angeläget att kostnads-nyttoanalyser utförs när det gäller uppförande av nya kraftvärmeanläggningar i närheten av befintlig industriproduktion med överskott av restenergier. Skogsindustrierna framhåller att man med detta kan främja samhällseffektiviteten hos styrmedel som tex. elcertifikatsystemet som främjar just kraftvärmeproduktion från biobränslen. Skogsindustrierna anser det också rimligt att utreda kostnad-nyttoaspekten av anslutning till fjärrvärme/kyla i befintligt nät då en ny industrianläggning ska byggas eller en befintlig anläggning ska uppgraderas. Detta, anger Skogsindustrierna, gäller under förutsättning att det finns något behov av t ex den värme som kan genereras. Kriterier för undantag från kravet om kostnads-nyttoanalys framhålls som viktigt. Skogsindustrierna framhåller att de önskar delta i arbetet med framtagning av föreskrifter och betonar att det är viktigt att analysen kan genomföras utan att det kräver alltför detaljerat underlag om den alternativa anläggningen. Skogsindustrierna poängterar att dagens miljötillståndsprocesser generellt sett tar för lång tid och anser att promemorians förslag innebär att en ansökan om nytt eller ändrat miljötillstånd inte kan ske förrän en kostnads-nyttoanalys enligt ovan är utförd och godkänd. Skogsindustrierna har svårt att se att en sådan hantering inte leder till ännu längre tillståndsprocesser och därmed minskad konkurrenskraft och lönsamhet för industrin. Skogsindustrierna skulle gärna se att dessa processer kunde löpa parallellt, eller att komplettering med godkänd analys kan göras till tillståndsprocessen i ett senare skede. Föreningen för gruvor, mineral- och metallproducenter i Sverige (SveMin) tillstyrker särskilt förslaget att kravet på genomförande av kostnadsnyttoanalyser föreslås bli en del av tillståndsprocessen vid uppförande av nya kraftvärmeanläggningar i närheten av befintlig industriproduktion med överskott av spillvärme och vid anslutning till befintligt nät då en ny industrianläggning ska byggas eller en befintlig anläggning ska uppgraderas. Svensk Fjärrvärme tillstyrker i stort förslaget till ny lagstiftning om kostnads- nyttoanalys och anser att regelverket kan bidra till en ökad transparens bl.a. kring förutsättningarna för att tillvarata spillvärme. Svensk Fjärrvärme framhåller vikten av att de administrativa bördorna och kostnaderna hålls på ett minimum, och att inte tillståndsprocessen för att bygga nya anläggningar förlängs. Vidare framhålls uppfattningen att det är företagsekonomiska överväganden och inte 74 samhällsekonomiska sådana som ska ligga till grund för analysen. Det är viktigt att det är den aktör som investerar som ska göra den affärsmässiga bedömningen av lönsamheten i att bygga en anläggning. Det anses vara viktigt att kostnads- nyttoanalysen genom processen omfattas av affärssekretess, och att det är myndighetsprognoser om eloch bränsleprisutvecklingen som ska ligga till grund för analysen. Vidare bör den nya lagen kopplas samman med utredningen av den nationella kostnads- nyttoanalysen som genomförs av Energimyndigheten. Om det vore möjligt enligt direktivet borde även fjärrvärmeproduktionsanläggningar med få driftstimmar undantas från kraven. När det gäller nyttorna som ska beaktas i analysen borde även nyttor ur försörjningstrygghets- och elberedskapssynpunkt tas med. De tröskelvärden som föreslås i Energimyndighetens rapport ER 2013:09 bör användas i enlighet med artikel 14.5 d vid framtagandet av en kostnads- nyttoanalys. Eftersom utbyggnad av fjärrvärme- och fjärrkylanät inte behöver vara anmälnings- eller tillståndspliktigt enligt miljöbalken behöver det i lagen eller tillämpningsföreskrifterna förtydligas när analysen ska redovisas till och godkännas av Energimyndigheten. Svensk Fjärrvärme anser att Energimyndigheten är lämplig att utses som tillsynsmyndighet, men avstyrker att avgiftsfinansiering ska ske av myndighetens tillsynsuppgifter enligt den föreslagna lagen. Finansiering bör ske genom förvaltningsanslag. Om avgiftsfinansiering sker bör det lagregleras att avgiften ska disponeras av myndigheten i syfte att bidra till att finansiera de tillsynsuppgifter som följer enligt lagen. Det anses vara viktigt att den föreslagna lagen samordnas med det remitterade förslaget om det remitterade förslaget om reglerat tillträde till fjärrvärmenäten så att begreppsapparat och definitioner stämmer överens. Svensk Bioenergiförening (Svebio) anser att artikel 14 saknar relevans för Sverige eftersom man får förutsätta att berörda företag ändå gör kostnads- nyttoanalyser. At införa en ny lag för att tillfredsställa direktivets krav framstår enligt föreningen som en överflödig åtgärd. Svenska Petroleum och Biodrivmedel Institutet SPBI anser att det är bra att man gör kostnads- nyttoanalyser för att främja en effektiv energianvändning ur ett samhällsperspektiv. Det man önskar är till exempel att man innan man bygger en förbränningsanläggning utvärderar och i samband med t.ex. miljöprövning redovisar att det ur ett samhällsperspektiv är bättre att bygga anläggningen än att utnyttja restenergi från en närbelägen industrianläggning. SPBI välkomnar därför bestämmelsen som innebär att man uppmärksammar möjligheten at ta tillvara på spillvärme i större utsträckning än tidigare. Svenska Trädbränsleföreningen anser att kostnads-nyttoanalyser som krävs vid uppförande av ny industrianläggning eller vid uppgradering av 75 befintlig anläggning ska anses uppfyllda genom redovisningen i miljötillståndsansökan. Fortum avstyrker förslaget med en lag om kostnads- nyttoanalyser. Enligt Vattenfal har förslaget en liten praktisk betydelse, men en stor principiell betydelse för hur elmarknaden ska styras. En viktig del av en konkurrensutsatt elmarknad är producenternas fria investeringsbeslut baserat på kommersiella överväganden. Sätts detta ur spel genom en tillsynsmyndighets rätt till överprövning motverkar det ambitionerna med att skapa en konkurrensutsatt, effektiv elmarknad inom EU. Vattenfall vill också understryka vikten av att koordinera denna lagstiftning med pågående lagförslag om reglerat tillträde till fjärrvärmenäten. Teknikföretagen menar att de kostnads-/nyttoanalyser som ska utföras enligt artikel 14 måste ha ett företagsekonomiskt perspektiv och får inte innebära långsammare handläggning eller på annat sätt bromsa investeringar. Teknikföretagen framhåller också att det råder oklarheter kring vad som ska antas omfattas av kraven på kostnads-/nyttoanalys. Svenskt Näringsliv anser att kostnads-nyttoanalysen måste ha ett företagsekonomiskt perspektiv, särskilt när det gäller tidshorisonten för den ekonomiska analysen. Vidare ifrågasätts kopplingen till miljöbalken och om denna är motiverad. Det framhålls att tillståndsprocessen redan är tidskrävande och att ytterligare ett steg riskerar öka tidsåtgången. Svensk Torv erinrar om att torv spelar en viktig roll i samband med sameldning av trädbränslen och menar att detta bör belysas i samband med utförandet av en kostnads- och nyttoanalys. Svensk Torv anser därför att i utformningen av föreskrifterna för tolkningen av lagen om vissa kostnads-nytto-analyser på energiområdet särskilt reglerar att sameldning av torv och trädbränslen ska redovisas som en möjlighet att effektivisera energisystemet. Naturskyddsföreningen är övergripande positiv till att främja kraftvärme, fjärrvärme och fjärrkyla samt att ta hand om spillvärme där så är möjligt. Det är dock oklart om ovanstående lagförslag kommer att leda till någon reell förändring. Något krav på att implementera kostnadseffektiva åtgärder finns exempelvis inte utan dessa antas bli genomförda per automatik. Detaljer om omfattning och innehåll kommer att specificeras i föreskrifter, vilket ytterligare leder till tveksamheter kring lagförslagets praktiska betydelse. Artikel 15 – Energieffektivisering vid omvandling, överföring och distribution av energi 76 Kammarrätten i Jönköping framför synpunkter på bemyndigandena i 4 kap. 1 § och 5 kap. 7 a § ellagen. Kammarrätten anser att en alltför omfattande föreskriftsrätt för myndigheten är särskilt problematisk då myndigheten agerar som enskild motpart vid domstolsförhandlingar men att det även ur konstitutionell synpunkt är tveksamt med en långtgående delegation av normgivningsmakten till en förvaltningsmyndighet. Kammarrätten i Jönköping framför även att det vore lämpligare att använda uttrycket begäran om anslutning i den föreslagna bestämmelsen i 3 kap. 7 a § ellagen stället för uttrycket ansökan om anslutning eftersom en ansökan normalt görs till en myndighet. Förvaltningsrätten i Linköping anför särskilt att det av lagtexten i den föreslagna 7 a § ellagen (enligt vilken hänsyn ska tas till ett effektivt utnyttjande av elnäten vid prövningen av vad som anses vara en rimlig avkastning på kapitalbasen) borde framgå att myndigheten vid bedömningen ska ta hänsyn till en samtida bedömning gjord enligt 7 §. Svenska kraftnät framhåller att det är viktigt att tariffstrukturen tar hänsyn till att nätens kapacitet dimensioneras efter den maximala belastning som kan uppstå inklusive redundanskravet. När det gäller påpekar verket att man inte bör bortse från det faktum att förutsättningarna skiljer sig åt mellan Svenska kraftnät och övriga nätägare, eftersom överföringen på stamnätsnivå styrs av bl.a. industriförbrukning och elflöden över gränserna. Dessutom tar Svenska kraftnät redan i dag hänsyn även till samhällsekonomisk effektivitet i nätutformning och investeringsbeslut. När det gäller den föreslagna lydelsen av 3 kap. 16 § ellagen anser verket att det av lydelsen uttryckligen borde framgå att nätägare är skyldiga att anskaffa el och kapacitet för att täcka nätförlusterna och även i övrigt säkerställa driften av näten. Energimyndigheten anser att åtgärderna inte är tillräckliga för att ta bort de hinder som finns för anslutning. Särskilt pekar myndigheten på problemet med s.k. tröskeleffekter som uppstår när en elproducent önskar ansluta sig till ett nät som saknar ledig kapacitet. Myndigheten anser att en modell bör införas som bygger på att producenten betalar enbart för ansluten effekt. Statens fastighetsverk (SFV) stöder föreskrifter som motverkar hinder för laststyrning eller i högre grad möjliggör detta. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) är positivt till en översyn av föreskrifter för nättariffer så att hänsyn tas till energieffektivitet. Fastighetsägarna Sverige anser att en övergång till smarta nät innebär en begränsad ekonomisk nytta för kunden. I det perspektivet blir en utökad intäktsram en dubbel ersättning för nätföretagen och fastighetsägarna 77 uppmanar regeringen att kvantifiera den ekonomiska nyttan innan en justering av intäktsramen kan medges. Fortum är positiva till föreslagna incitament för ett effektivare och flexiblare utnyttjande av elnäten. Fortum framför att incitament för att minska nätförluster och för att utjämna belastningen i nätet är rätt väg att gå. Fortum framför vidare att föreskriftsrätten bör vara tydligt avgränsad eftersom det kan bli en detaljreglering som påverkar enskilda företags ekonomiska förhållanden. Fortum anser att nätägarna måste bli kompenserade för tillkommande kostnader för förslagen såsom ökade administrativa kostnader och investeringar via intäktsregleringen och konstaterar att nuvarande beslutad kostnadsram inte ger nödvändig kostnadstäckning samt att dessa aspekter inte har beaktats i förslaget. Fortum anser att det inte bör tas fram föreskrifter avseende tariffernas utformning och att det är tillräckligt med det förslag till ändring av ellagen som Energimarknadsinspektionen själv tog fram i sin utredning "Elnätstariffer – behövs mer regler om avgifternas utformning?" (Ei R2012:14). Vidare önskar Fortum ett förtydligande rörande kravet på lokalt mätarinterface, vilket skulle kunna leda till stora kostnader och att det är viktigt med koordinering med övriga förestående förändringar för att undvika ytterligare onödiga investeringar som efter kortare tid behöver rivas upp på grund av nya beslut, såsom Nordisk slutkundsmarknad, Nätkoder, Datahub och Nordisk balansavräkning. Oberoende elhandlare tillstyrker förslagen i denna del. Svensk Energi anser att en analys måste göras av hur dessa regler ska harmoniera med de initiativ som kommer att följa för att införa en nordisk slutkundsmarknad och att kundperspektivet bör sättas i centrum. Svensk Energi vill understryka att det är viktigt att använda den tolkningsram som energieffektiviseringsdirektivet medger och inte, för sakens skull, införa nya regler bara för att kunna uppvisa ett lagrum för EU-kommissionen. Svensk Energi menar att förhandsprövningen av nättariffer (avsnitt 15.3) måste inkludera ett perspektiv som medger satsningar på forskning och utveckling. I detta arbete kan frågor som energieffektivisering, smarta elnät m.m. ingå. Regeringen bör enligt Svensk Energi sammantaget utreda hur bestämmelserna för intäktsramen bör utformas så att större satsningar på bl.a. smarta elnät och på energieffektiviseringstjänster kan främjas. När det gäller bestämmelser om energieffektiva nättariffer (avsnitt 15.4.3) anser Svensk Energi att det ska framgå av lag hur tariffer ska utformas och föreslår därför att även kravet att tariffen ska främja ett effektivt utnyttjande av nätet anges i lag i en generellt hållen bestämmelse. Det är enligt Svensk Energi ett mer effektivt och flexibelt sätt att införa en sådan regel än att det meddelas bindande föreskrifter som detaljreglerar detta. I promemorian (s. 146) anges att förhandsprövningen enligt 4 kap. 1 a § ellagen kommer att omfatta även de nya kraven om förenlighet med ett effektivt utnyttjande av kapaciteten i elnätet och en effektiv elproduktion och elanvändning. 78 Prövningen ska dock inte omfatta metoder för att utforma avgifter för överföring och anslutning. Svensk Energi kan inte se hur detta hänger ihop eller hur ett sådant metodgodkännande ska fungera i praktiken. När det gäller tillgången till elnätet (avsnitt 15.5) vill Svensk Energi understryka att det inte alls är ovanligt att ett anslutningsärende kan ta mer än 2 år utan att koncessionshavaren bidragit till tidsomfattningen. Att det görs en generös bedömning av ”särskilda skäl” måste möjliggöras för att denna bestämmelse ska fungera med verkligheten. När det gäller det som i promemorian sägs om nya skyldigheter för balansansvariga (s. 154 andra och sista stycket) har Svensk Energi anfört att det som anges här är en del av den öppna marknaden och inte bör regleras på det sätt som föreslås. Direktivet tar enligt Svensk Energi endast sikte på att elnätsföretagen. Svensk Energi ifrågasätter behovet av en ny bestämmelse om andra drifttjänster än balanseringstjänster (avsnitt 15.6.3) då det i praktiken inte torde vara annat än nätförluster som nätföretaget köper. Svensk Energi ifrågasätter behovet av föreskrifter om vilka tekniska villkor som får ställas upp av nätföretagen när det gäller tjänster i form av ändrad elförbrukning (avsnitt 15.7.2). Elnätsföretagen torde enligt Svensk Energi vara bäst på att bedöma vilka tekniska krav som uppfyller villkoren i första stycket i den föreslagna bestämmelsen. Om ett företag skulle ha infört tekniska villkor som inte överensstämmer med lagen kan myndigheten inleda tillsyn. Svensk Fjärrvärme tillstyrker särskilt förslagen till genomförande av artikel 15.5 och 15.6. Svensk Bioenergiföreningen (Svebio) framhåller att småskalig biokraftproduktion blir ett allt mer intressant alternativ även i Sverige. Det gäller idag i första hand elproduktion från biogas, men kan i framtiden också komma att gälla småskaliga anläggningar med fast biobränsle. Promemorian hänvisar till att det av ellagen framgår att den som har nätkoncession är skyldig att ”på skäliga villkor” ansluta elproduktionsanläggningar. Om man inte är tillfreds med villkoren kan man vända sig till Energimarknadsinspektionen. Med tanke på att det nu utvecklas en lång rad tekniker för småskalig elproduktion, både med bioenergi, sol, vind och småskalig vattenkraft, borde man med anledning av direktivet göra en systematisk kartläggning av vilka villkor som erbjuds och, om nödvändigt, på vilket sätt man kan stärka den enskilde elproducentens ställning. Vattenfall anser att kravet enligt den föreslagna 7 a § ellagen på att ansluta inom 2 år är rimligt när det gäller områdeskoncessionerade elnät, men att det är för kort tid när det gäller linjekoncessioner. När det gäller utformningen av elnätstariffer (4 kap. 1 § ellagen) anser vattenfall att nya krav bör harmoniseras med arbetet som pågår parallellt med införande av en elhandlarcentrisk modell i Sverige. Beroende på hur regelverket 79 utformas i den kommande marknadsmodellen kan en standardisering behövas avseende elnätstariffernas utformning. Nya tariffer med ny utformning bör överföras under en övergångstid. Nuvarande lagstiftning ger inte utrymme för att testa nya utformningar av tariffer i begränsade projekt, något som bör införas. Vattenfall är tveksam till att det ges föreskriftsrätt på området. Vattenfall är dessutom tveksamt till att elnätsföretagens intäktsramar (5 kap. 7 a §) ska påverkas av hur elnätsföretagens kunder i det aktuella nätområdet väljer att agera till följd av främst de nya kraven på utformning av nättariffer. Vattenfall anser att den föreslagna 8 kap. 11 § är otydlig och skapar frågor som behöver förtydligas. Vilka marknader avser paragrafen? Enligt förslaget får en balansansvarig inte säga nej till att köpa produktion/kapacitet som inte är förnybart. De aktörer som har en miljöprofil och som vill följa den i sina samlade inköp får en oönskad begränsning om detta gäller. Det behöver klarläggas vad som avses med ”öppet, icke-diskriminerande marknadsorienterat sätt”. När det gäller förhandsprövning av nättariffer, delar E.ON den utgångspunkt som EI arbetar efter när det gäller införandet av incitament i nätregleringen avseende ”belastning på nätet”. Utgångspunkten är att elnätet totalt används så effektivt och optimalt som möjligt och inte suboptimeras på enskild kund- eller producentnivå. När det gäller bestämmelser om energieffektiva nättariffer beskrivs det i promemorian att elnätsföretag ska möjliggöra för nya laststyrnings- och balanseringstjänster och att elnätsföretag själva ska styra lasten genom sin tariffutformning. Här anser E.ON att det mest avgörande för att skapa ökad kundmakt och effektivt utnyttjande av elnäten är att ersätta abonnemangsavgifter som enbart baseras på säkringsklass med en effekttariff (uttagsavgift) för högsta timvärde varje månad. När det gäller tillgång till elnätet, betonar E.ON vikten av att kravet på 24 månaders anslutningsskyldighet även tar hänsyn till faktorer som ligger utanför nätkoncessionsinnehavarens kontroll, såsom exempelvis tillståndsprocesser, ledningsförbättringar och överklagan. Vidare ska starttidpunkten utgå från beställningstidpunkten för anslutningen och inte från ansökningstidpunkten. Tekniska verken i Linköping AB stödjer förslaget om nättariffernas utformning, då man menar att detta kommer att resultera i mer kostnadsriktiga tariffstrukturer där kunden betalar för sin belastning på elnätet i större utsträckning än idag. Noda Intellegent Systems AB framhåller att promemorian enbart behandlar laststyrning och efterfrågeflexibilitet avseende el men att motsvarande styrning avseende fjärrvärme inte diskuteras. Detta upplevs som en brist i promemorian då även laststyrning och efterfrågeflexibilitet 80 avseende fjärrvärme måste uppmärksammas. Noda framhåller att förslaget om individuell mätning har sina meriter ur ett bredare europeiskt perspektiv men med tanke på fjärrvärmens särställning som uppvärmningsform i Sverige går det stick i stäv med ambitionen att skapa en långsiktig hållbar infrastruktur för värme och el. Naturskyddsföreningen anser att elanvändare bör få incitament att minska sitt effektuttag för att jämna ut efterfrågekurvan och därmed minska behovet av balanskraft. Detta är avgörande för att kunna integrera mer intermittent kraft i elsystemet. Det är därför positivt att man avser ge Energimarknadsinspektionen uppdrag att uppmuntra efterfrågeresurser att delta på elmarknaden, liksom att man ska utforma nättariffer för att främja effektivt utnyttjande av elnätet. Likaså stödjer Naturskyddsföreningen att nätföretag behandlar leverantörer för laststyrning på ett icke-diskriminerande sätt. Hur dessa förslag ska genomföras i praktiken återstår dock att se och Naturskyddsföreningen hoppas att det leder till konkreta åtgärder, såsom exempelvis införande av smarta mätare samt utökade möjligheter för timdebitering. Naturskyddsföreningen menar att man har en möjlighet att integrera vissa delar av förslaget om nättariffer med förslagen i artikel 9-11 om mätning och debitering genom att helt slopa nätavgiften och ha ett rörligt, timbaserat, pris på el. Detta skulle ytterligare förstärka relationen mellan pris och förbrukning för elanvändaren och på så sätt både främja energieffektivisering i stort och laststyrning. Svensk Elbrukarförening ek. för. tillstyrker promemorians förslag om tillägg i Ellagens 4 och 5 kap. då man menar att med nättariffer som effektiviserar nätutnyttjandet följer att region- och lokalnät kan påverka/sänka sina abonnemang på överliggande nät och därmed kan den kostnaden övergå till att räknas som ”påverkbar kostnad” när intäktsramarna utformas. Artikel 19 – Åtgärder för att överbrygga särskilda hinder för energieffektivitet. Konjunkturinstitutet framför att det är viktigt att skilja mellan marknadshinder, som på något sätt hindar energieffektivisering och marknadsmisslyckanden, som genererar en ekonomiskt ineffektiv nivå på energianvändningen och att det bara är vid marknadsmisslyckanden som styrmedel kan vara befogade ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Statens fastighetsverk (SFV) anser att ett hinder för energieffektivitet mellan hyresgäst och fastighetsägare är att det saknas krav på individuell mätning och debitering av verksamhetsel och framför att det bör belysas i den utredning som Boverket och Energimyndigheten genomför. 81 Länsstyrelsen i Dalarnas län anser att det är viktigt att det beslutas om incitament som överbryggar hinder med delat ansvar mellan fastighetsägare och hyresgäst. Malmö stad anser att finansiellt stöd är viktigt vad gäller investeringar som är lönsamma först på lång sikt, pilotprojekt och stöd för ny teknik men också gälla konventionell teknik som behöver införas på bred front. Östersunds kommun tillstyrker särskilt förslaget i denna del och påtalar att tidigare genomförda nationella utredningar har konstaterat både stor potential och flera hinder för energieffektivisering i byggnadssektorn. En rapport som SKL tagit fram visar att potentialen för lönsam energieffektivisering för kommunala bostäder och lokaler ligger på närmare 50 procent. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) anser att kommunala energiföretag bör kunna erbjuda energieffektiviseringstjänster utanför kommungränsen genom undantag från lokaliseringsprincipen. Fastighetsägarna Sverige anser att energibolagens avgifts- och taxeutformning utgör ett sådant hinder som borde ses över. Göteborg Energi framhåller vikten av att den som ska genomföra en åtgärd får del av det ekonomiska resultat som åtgärden skapar. Vidare bör vikten av beteendeförändringar hos privatpersoner lyftas fram i detta sammanhang. I sammanhanget framhåller Svensk Fjärrvärme att Boverkets Byggregler behöver ändras för att baseras på ”använd energi” i stället för ”köpt energi” eftersom dagens regler missgynnar gemensamma uppvärmningsformer som fjärrvärme. Dessutom anförs att den föreslagna lagen om energimätning i byggnader skulle innebära hinder för energieffektivisering när fastighetsägarens energieffektiviseringsincitament försvinner. Artikel 20 – Finansiering Boverket framför att det sedan sammanslagningen med Statens bostadskreditnämnd inom verket finns såväl kompetens kring finansmarknad som ett brett kontaktnät bland banker och kreditinstitut och att detta tillsammans med Boverkets tekniska kompetens kring energieffektiviserande åtgärder i byggnader bör utnyttjas i ett eventuellt uppdrag om informationsinsatser samt att man, innan uppdraget ges, bör invänta resultatet av Boverkets och Energimyndighetens gemensamma förslag till nationell renoveringsstrategi. 82 Statens fastighetsverk (SFV)anser att det nuvarande ROT-avdraget bör justeras till ett E-ROT avdrag (energi ROT) som en del av en nationell renoveringsstrategi och att detta skulle ge lönsamma investeringar och många arbetstillfällen och ge nödvändig marginal för att klara direktivets mål. Högskolan i Dalarna föreslår tillskapande av kreditgarantier i avsikt att begränsa de mindre fastighetsägarnas risker vid beslut om energiåtgärder och att ROT avdraget utökas med möjlighet till att genomföra energiinvesteringar i småhus och bostadsrättsföreningar. Länsstyrelsen i Skåne län anser att det är felaktigt att de ansvariga myndigheterna inte bedöms ha något behov av extra resurser och framför att det krävs merarbete och extra resurser för att de förslagna lagändringarna ska ge mätbara energibesparingar bl.a. kan betydande arbete krävas för att bedöma rimligheten i industrins kostnadsnyttoanalyser eftersom det ännu inte utvecklats någon standard för hur kostnads-nyttoanalyser bör genomföras och dessa dessutom är beroende av verksamhetsspecifika processer. Länsstyrelsen i Skåne län framför även att det bör riktas mer resurser åt uppföljning av hela energideklarationssystemet i syfte att höja kvalitén på energideklarationerna och att se till att åtgärder som föreslås i energideklarationerna verkligen genomförs och att det finns ett stort behov bland landets kommuner och landsting att få stöd och rådgivning vid inköp av energieffektiva varor och tjänster. Länsstyrelsen i Skåne län framför vidare att man inte anser att strukturfonderna ska finansiera åtgärder direkt kopplade till energieffektiviseringsdirektivet. Länsstyrelsen Västra Götalands län anser att ett särskilt stimulanspaket behövs för att genomföra direktivet. Länsstyrelsen i Dalarnas län föreslår att kreditgarantier för att begränsa mindre fastighetsägares risker införs samt att ROT omformas så att det uttryckligen bidrar till energieffektivisering. Om formuleringarna om ROT inte ändras bör skrivningarna tas bort eftersom det med nuvarande utformning är dåligt anpassat för att bidra till energieffektivisering. Även skrivningarna om solcellsstödet bör tas bort eftyersom det inte bidrar till effektivisering. Länsstyrelsen anser att finansiering inom ramen för strukturfonderna är bra men att inriktningen bör vara att finansiera nya insatser inte befintliga nationella stöd. Stöd till Energimyndighetens nätverksarbete, kommuner och landsting, energi- och klimatrådgivning och energikartläggning i små och medelstora företag bör tas ur statsbudgeten. Järfälla kommun anser att finansieringsinsatserna måste preciseras och presenteras i ett så tidigt skede som möjligt för att man ska kunna långsiktigt planera för energieffektiviserings- och underhållsarbeten på 83 kommunala och andra byggnader. Järfälla kommun framför också att förnyelsebara energikällor och möjligheterna att ställa om från konventionella uppvärmningssystem behöver förstärkas och kommuniceras. Jönköpings kommun ser positivt på ett eventuellt införande av nettodebitering av egenproducerad el och att ytterligare finansieringsmekanismer införs för att skapa incitament för energieffektiva renoveringar. Boxholms kommun anser att i samband med att krav på motprestation från kommuner och landsting ökar bör det ekonomiska stödet utökas så att det strategiska arbetet kan utföras på ett bra sätt. Fagersta kommun framför att fler stödåtgärder än vad som föreslås i promemorian behövs om alla landets kommuner ska kunna genomföra förväntade åtgärder. Klimatkommunerna anser det viktigt att Energimyndighetens kommande uppdrag leder till insatser som skapar möjlighet för små fastighetsägare och bostadsrättsföreningar att vidta energieffektiviseringsåtgärder. Länsstyrelsen i Stockholms län anser att det är positivt att strukturfonderna används, men påpekar att dessa bör ses som ett komplement och att de inte ska ersätta andra resurser. Det anses vara viktigt att den nationella renoveringsstrategin (artikel 4) kompletteras med finansiering och tillräckliga resurser. Artikel 24 – Rapportering Statens fastighetsverk (SFV)anser att det finns samordningsvinster om Energimyndigheten även får ansvar för uppföljningen av energiprestanda i de statliga byggnaderna. Fagersta kommun tillstyrker att Energimyndigheten får ett samordnat ansvar för rapporteringen. Svensk Fjärrvärme framhåller vikten av framförhållning inför de utökade rapporteringskraven avseende statistik för t.ex. fjärrkyla. Konsekvenser Fortifikationsverket anser att den kostnad för en energikartläggning för större företag som i promemorian har uppskattats till 100 – 200 kkr är alldeles för låg och påtalar att en energikartläggning för Fortifikationsverket, med medverkan av hyresgäster, bedöms medföra 84 kostnader på 10-20 Mkr om denna måste utföras av externa certifierade personer. Kommerskollegium påpekar att en kostnads-nyttoanalys enligt artikel 14 ska utföras utifrån ett samhällsekonomiskt perspektiv, inte ett rent företagsekonomiskt perspektiv. Kommerskollegium ifrågasätter därför promemorians bedömning om att utförandet av en sådan analys ändå borde utföras av ett rationellt företag och därför inte medför ökade administrativa kostnader för företagen. Naturvårdsverket anser att beskrivningen av effekter på miljön är bristfällig eftersom promemorian inte innehåller bedömningar av miljökonsekvenserna av alternativa genomförandesätt av direktivet. Regelrådet avstyrker förslagen med hänvisning till att man anser att de administrativa kostnaderna är ofullständigt beskrivna. Regelrådet konstaterar att promemorian har angivit uppskattade kostnader för att i det enskilda fallet utföra kostnads- nyttoanalyser, installera mätare, att driva debiteringssystem samt att genomföra energikartläggningar. Enligt regelrådet tillkommer därutöver administrativa krav gällande informationslämnande, rapportering och nya rutiner för diverse företag. Regelrådet anser att det hade behövts en beräknad total tidsåtgång och en sammanlagd beloppsmässig uppskattning av administrativa kostnader som förslagen medför. Det påtalas att det saknas uppgifter om antalet företag som berörs av kraven på individuell mätning, och också en uppskattning av antalet lägenheter som kan komma att omfattas av kraven. Riksantikvarieämbetet saknar en konsekvensanalys för energibesparing i kulturhistoriskt värdefulla byggnader och framför att det är viktigt med ett resonemang om vilka metoder och medel som kan användas samt att man gärna deltar i diskussioner om hur detta ska genomföras. Skogsstyrelsen anser att det är svårt att se hur stor påverkan förslagen har på energieffektiviteten i Sverige och framför att effekten bör beräknas för att det ska kunna bedömas hur förslagen bidrar till att uppnå de politiska målen. Energimyndigheten delar inte promemorians bedömning när det gäller kommunernas verksamhet inom energi- och klimatrådgivningen. Vidare anförs att myndigheten genom de åtgärder som föreslås i promemorian kommer att få ett utökat resursbehov för arbetet med energieffektivitet, som inte har beaktats i tillräckligt stor utsträckning. Statens fastighetsverk (SFV) stödjer att omvandlingsfaktorer enligt bilaga IV, eller andra motiverade omvandlingsfaktorer, finns med vid utarbetandet av lagar och förordningar och att faktorerna lämpligen bör 85 avse marginaleffekterna i energisystemen för att göra största möjliga nytta. Swedac framför att man saknar en konsekvensbedömning av att myndighetens tillsynsverksamhet kommer att behöva utvidgas väsentligt om man, som föreslås, ska ta fram föreskrifter om mätare som används för fördelning och debitering av kostnader för värme, kyla och varmvatten och därmed får tillsynsansvar. Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) anmärker på att konsekvensanalysen är mycket begränsad. Särskilt efterfrågas en analys av miljökonsekvenserna av förslagen. Länsstyrelsen Västra Götalands län anser att ytterligare resurser behöver tillföras den myndighet som tilldelas uppdraget att utöva tillsynen när det gäller energikartläggning. Om länsstyrelsen tilldelas uppdraget förväntas dock den tillkommande arbetsinsatsen bli begränsad. Jönköpings kommun kommenterar utifrån egna erfarenheter de angivna kostnaderna för att installera och driva system för individuell mätning och debitering. De i promemorian uppgivna kostnaderna anser kommunen är ”något låga”. Byggherrarna anser att konsekvensutredningen kraftigt undervärderar kostnaden för individuell mätning och debitering och saknar dessutom en nyttoanalys. De många försök som gjorts i Sverige visar att kostnaderna överstiger besparingarna. Fastighetsägarna Sverige anser att konsekvensutredningen kraftigt undervärderar kostnaden för att införa individuell mätning och debitering, och efterfrågar även en nyttoanalys i det sammanhanget. Fastighetsägarnas erfarenheter visar att det kostar i storleksordningen 10 000 kr per lägenhet att installera individuell mätning av värme och varmvatten. Till det kommer ökade drift- och underhållskostnader samt betydande avgifter för myndighetstillsyn. I den kostnaden ingår inte kostnader för tillkommande installationstekniska åtgärder. Fortum anser att den uppskattning av kostnad för installation av mätutrustning på 2 500-5 000 kronor per lägenhet, som promemorian bygger sin konsekvensanalys på, är alltför låg och att kostnaden troligen ligger på åtminstone det dubbla. Fortum anför också att man har erfarenhet av tidigare projekt med individuell mätning, där erfarenheter visat att energibesparingen varit alltför liten i förhållande till åtgärdskostnaden och att det är svårt att få en rimlig kostnadseffektivitet på enbart mätning. E.ON AB anser att promemorians förslag till genomförande behöver kompletteras med en helhetsbedömning av förslagets konsekvenser för 86 olika aktörer samt en analys av hur förslagen samverkar med övriga regelverk, EU:s system för handel med utsläppsrätter, elcertifikatsystemet, Boverkets byggregler samt nordisk slutkundsmarknad innan förslaget kan utgöra grund för beslut om genomförande. Svensk Energi anser att lagförslagen inte varit kända för energibranschen annat än i övergripande termer då det bygger på direktivets text. Svensk Energi anser vidare att kommunikationen med berörda parter varit bristfällig. Svensk Energi anser inte att promemorians underlag innehåller erforderlig konsekvensutredning och associerar sig här med Regelrådets remissvar innehållande likalydande bedömning. Vidare anges att det saknas kostnadsberäkningar eller ansats till beskrivning av antalet berörda företag för de olika föreslagna bestämmelsernas är utförd i promemorians avsnitt 21. Enligt Svensk Energi skulle följande kostnader och nyttor ur svenskt perspektiv behöva specificeras ytterligare: Kostnader och nytta med individuell mätning och debitering av energi i byggnader i ett antal olika situationer som föreskrivs i förslaget till ny lag om mätning av energi Kostnader och nytta med krav på kostnads-nyttoanalyser vid investeringar i kraftvärme, fjärrvärme och fjärrkyla Nytta (och inte bara kostnader) med energikartläggningar i stora företag Kostnader och nytta med nya regler för nättariffer Kostnader och nytta med krav på mer information till konsumenter på webbplatser Svensk Fjärrvärme invänder mot konsekvensutredningen särskilt när det gäller införande av individuell mätning och debitering av värme. Enligt Svensk Fjärrvärme är kostnaden vanligtvis minst den dubbla mot vad som angetts i promemorian (2 500 – 5 000 kr per lägenhet), vilket medför att det inte går att motivera en investering i IMD för värme. Vidare invänds mot bedömningen att lag om kostnads- nyttoanalyser inte medför administrativa kostnader för företagen. Det efterfrågas en jämförande analys av kostnader och nyttor avseende individuell mätning och debitering, kostnads- nyttoanalyser vid investeringar i kraftvärme, fjärrvärme och fjärrkyla, och energikartläggningar i stora företag. Dessutom efterfrågas en samhällsekonomisk konsekvensanalys av direktivsgenomförandet. Sabo invänder mot konsekvensutredningen när det gäller indivuduell mätning och debitering. Sabo uppskattar kostnaden för införande av värmemängdsmätning och varmvattenmätning till 15-20 000 kr per lägenhet, driftskostnaden till 500-800 kr per lägenhet och år och anför att fastighetsägaren inte kommer att ha råd att renovera energieffektivt. Vidare anförs att nyproduktionskostnaden kommer att öka eftersom byggnaderna kommer att uppföras med isolering mellan lägenheterna. Nyproduktionen kommer att bli lägre än vad den annars varit. En annan 87 konsekvens är enligt Sabo att IMD av värme kommer att medföra ökade konflikter. Även om korrigeringsfaktorer skulle användas kommer dessa att vara administrativt svårhanterliga och inte kunna ta hänsyn till t.ex. grannars beteende. Näringslivets regelnämnd invänder mot konsekvensutredningen främst när det gäller individuell mätning och debitering. Övergångsbestämmelser Sabo anser att övergångs- eller ikraftträdandebestämmelser till den föreslagna lagen om energimätning i byggnader behöver förtydligas när det gäller nya byggnader, så att det framgår om det är bygglov, färdigställandedatum eller annan tidpunkt som ska stämmas av mot lagens ikraftträdande.
© Copyright 2024