Download Report

PROGRAM
GRAMMATIK I FOKUS
i Lund
Torsdagen den 6 och fredagen den 7 februari 2014
Hörsalen, Humanisthuset (SOL-centrum)
Torsdagen 6 februari
1300-1305 SYMPOSIET ÖPPNAS
1305-1335 Magnus Ericsson Thulin: Syntaxen hos relativkonstruktioner i svenskan
1335-1405 Fredrik Heinat & Anna-Lena Wiklund: Knowing men who sell flowers and
escaping them.
KORT PAUS
1415-1445 Christiane Müller: Swedish relative clause extractions: The Small Clause
Hypothesis.
1445-1515 Arthur Holmer: Postnominal relativization in Bunun
KAFFEPAUS
1530-1600 Thorstein Fretheim: The relationship between syntax, semantics and
pragmatics in an account of how positive and negative Scandinavian response
words are distributed and comprehended..
1600-1630 Verner Egerland & Dianne Jonas: Already.
KORT PAUS
1640-1710 Johanna Prytz: Verbsemantiska restriktioner på objektsutelämning i svenska
1710-1740 Hjalmar P. Petersen: Variation i dativ i færøsk.
KORT PAUS
1750 -1820 Björn Lundquist & Ida Larsson: Objektplacering vid partikelverb i norska
dialekter och äldre svenska.
1820-1850 Elisabet Engdahl: Spetsställda pronomen.
1900—RECEPTION på Institutionen för lingvistik (Humanisthuset, rum Hu 428 B)
Fredagen den 7 februari
0900-0930 Björn Lundquist: Cross-linguistic variation in anti-causatives.
0930-1000 Ana Maria Rodríguez-González: Geografisk utbredning av possessiva konstruktioner i den germanska språkfamiljen
KAFFEPAUS
1030-1100 Elizabeth Coppock: Quasi-definites in Swedish.
1100-1130 Marit Julien: Hej era små lingonsyltar! Om svenska vokativer.
KORT PAUS
1135-1205 Janne Bondi Johannessen: To imperativtyper i alle de nordiske språkene.
1205-1235 Inger Rosengren: Imperativsatsen i ett modulärt perspektiv.
Reserv: Ulla Stroh-Wollin: Från gammal man till den gamle mannen
Elizabeth Coppock
Quasi-Definites in Swedish
The definite article in Swedish usually co-occurs with a definite suffix on the noun, but there are certain exceptions. We focus here on noun phrases with a definite article and no definite suffix when no relative clause is
present, which we call quasi-definites.
(1)
De vackra f¨argerna lyser upp den gr˚aaste dag.
‘The beautiful colors light up the grayest day.’
(2)
Stj¨arnan kunde inte iakttas med det starkaste teleskop.
‘The star couldn’t be observed with the strongest telescope.’
Such cases suggest that the definite article and the definite suffix either signal different aspects of definiteness, or
(can) relate to different parts of the meaning. We argue for a version of the latter hypothesis, mostly compatible with
the hints in Julien 2005: the definite determiner signals uniqueness, but with respect to a property of degrees rather
than individuals. This implies that quasi-definites are semantically indefinite at the individual level. However,
we also argue that the superlative adjectives involved are inherently emphatic, which explains how quasi-definites
differ from ordinary indefinites.
We first establish a number of facts that an analysis of quasi-definites should account for: (i) they occur only
with superlative adjectives (corpus study); (ii) as pointed out by Teleman et al. (1999), the superlative adjective
receives what we call an elative reading, signifying a high degree rather than invoking a comparison class, reflected
in their inability to be modified with n¨ast ‘next/second’;
(3)
Stj¨arnan kunde inte iakttas med det n¨ast starkaste teleskop-*(et).
The star couldn’t be observed with the second strongest telescope-DEF.’
(iii) they can occur in the pivot of presentational constructions; (iv) they have the same anaphoric potential as
indefinites (on narrow-scope readings), failing to license anaphora across negation but licensing anaphora from the
antecedent of a conditional:
(4)
Stj¨arnan kan inte iakttas ens med det starkaste teleskopi . *Deti a¨ r inte tillr¨ackligt stark.
‘The star cannot be observed even with the strongest telescopei . Iti is not strong enough.
(5)
Har du den minsta fr˚agai , st¨all deni h¨ar eller SMS:a till ...
‘If you have the slightest questioni , pose iti here or text to ...’
(v) they have only narrow scope with respect to negation; (vi) some of them are NPIs:
(6)
Justitieministern har *(inte) den blekaste aning om hur det a¨ r att sitta i f¨angelse.
‘The minister of justice does *(not) have the faintest idea what it is like to go to prison.’
and (vi) even non-NPIs are sensitive to negation: a variant of (2) without negation would be odd, and a variant
of (1) with negation would be odd. So quasi-definites are semantically indefinite, but have some properties that
ordinary definites lack.
We argue that the definite determiner is not a mere expletive inserted for syntactic reasons before a superlative adjective, on the grounds that indefinite determiners can precede superlatives (e.g. en sista h¨alsning ‘a final
greeting’). Rather, inspired by Krasikova’s (2012) analysis of ‘relative’ readings of superlatives as in Gloria sold
the most cars, we argue that the definite article can signal uniqueness with respect to a property of degrees or
individuals. Combined with an analysis of the elative superlative as the property of being the greatest degree, a
standard analysis of gradable adjectives as relations between individuals and degrees, we derive the result that det
starkaste teleskop denotes the property of being a telescope of maximum strength. Existential closure then applies
to yield an indefinite interpretation.
We propose that elative superlatives are inherently emphatic and evoke expression-alternatives involving smaller
degrees, and can therefore only be used when the enclosing assertion is the strongest of the alternatives, as Krifka
(1995) argues for emphatic NPIs. This accounts for their limited scope possibilities, their occasional status as
NPIs, and their general sensitivity to negation.
References
Julien, Marit. 2005. Nominal phrases from a Scandinavian perspective, vol. 87 Linguistic Aktuell/Linguistics Today. John Benjamins.
Krasikova, Sveta. 2012. Definiteness in superlatives. In Maria Aloni, Vadim Kimmelman, Floris Roelofsen, Galit W. Sassoon, Katrin Schulz
& Matthijs Westera (eds.), Logic, language and meaning, vol. 7218/2012, 411–420. Dordrecht: Springer.
Krifka, Manfred. 1995. The semantics and pragmatics of polarity items. Linguistic Analysis 25. 209–257.
Teleman, Ulf, Staffan Hellberg & Erik Andersson. 1999. Svenska Akademiens grammatik. Stockholm: Svenska Akademien/Norstedts.
Already
Verner Egerland & Dianne Jonas
In English, the adverbial already can be used in (at least) two ways. The standard usage is
illustrated in (1). Already in this context is equivalent to Swedish redan (2).
(1)
(2)
He has already done his homework.
Borde de inte komma snart? – Men de är ju redan här. Han har redan gjort sin
läxa.
In spoken American English, there is a second usage of the adverb, as shown in (3), which
rather corresponds to Swedish nån gång (4).ALREADY B = Sw. nån gång
(3)
(4)
Get off the phone already!
Lägg på luren nån gång!
This talk is dedicated to the understanding of the properties of this second usage of already,
and its relation to the first one. It will be argued that already / nån gång in (3)-(4) are
functional elements, linked to the imperative function and rather reminiscent of modal
particles as for interpretation and distribution.
Spetsställda pronomen
Elisabet Engdahl
Göteborg
Spetsställning av obetonade objektspronomen förekommer ofta i svenska, t.ex. i svar på
frågor, som i (1) och (2)
(1) A: Var är cykeln?
B: Den ställde jag i garaget.
(2) A: Har dialekten här ändrat sig?
B: Nej, det tycker jag inte.
Anderssen & Bentzen (2012) hävdar att det är en skillnad mellan norska och svenska i detta
avseende. Medan det går bra att spetsställa pronomen som syftar på individ-referenter, som
cykeln i svenska, fungerar detta mindre bra på norska, se (3). Däremot går det bra att
spetsställa ett det som syftar på en proposition, som i (4).
(3)
Har du spist bananen din?
a. *Nej, den likte jeg ikke.
b. Nej, jeg likte den ikke.
(4)
a.
Spiste du noe frukt?
Nej, det gjorde jeg ikke.
(Anderssen & Bentzen 2012:(29))
(Anderssen & Bentzen 2012:(30))
Enligt Anderssen & Bentzen går det bara att spetsställa pronomen som syftar på individer i
norska om pronomenet har kontrastiv betoning, som i (5).
(5)
a.
Kjøpte du den siste boka til Camilla Läckberg igår?
Nej, DEN kjøpte jeg ikke (men jeg kjøpte en annan bok).
(A&B 2012:(31))
I Lindahl & Engdahl (2012) redovisade vi en undersökning av hur yttranden med spetsställda
pronomen används i talad danska, norska och svenska i NorDiaCorp. Det visade sig bland
annat att en vanlig kontext för spetsställda pronomen är i samband med vänsterdislokering
som i (6).
(6) INT:
du har lest mye i di tid kanskje?
hjartdal_ma: å ja slikt noe som naturskildringer dem liker jeg dem ##
men e denne politikken den synes jeg ikke noe om
I denna kontext behöver pronomenet inte realiseras med kontrastbetoning (jfr Eide 2011). I
föredraget diskuterar jag hur såväl samtalskontexten som yttrandets informationsstruktur
påverkar pronomenplacering och betoning.
-------Anderssen, Merete & Kristine Bentzen (2012) Norwegiana Object Shift as IP-internal
Topicalization. Nordlyd 39(1):1–23.
Eide, Kristin Melum (2011) Norwegian (non-V2) decluratives, resumptive elements, and the
Wackernagel position. Nordic Journal of Linguistics 34:179–213.
Lindahl, Filippa & Elisabet Engdahl (2012) Fronted pronouns in the mainland Scandinavian
languages. Föredrag vid N’CLAV-mötet på Lysebu, 14 aug 2012.
NorDiaCorp <http://www.tekstlab.uio.no/nota/scandiasyn/index.html>
Abstract: Syntaxen hos relativkonstruktioner i svenskan Magnus Ericsson Thulin Jag hade tänkt tala om min analys av relativkonstruktioner där den restriktiva satsen står i Spec‐DP och den icke‐restriktiva satsen adjungeras till DP. Jag kommer att ta upp stöd för denna analys. En del av argumentationen handlar om att den restriktiva satsen är ett argument och den icke‐
restriktiva satsen en adjungering. Denna slutsats dras mot bakgrund av skillnader i polaritetslicensering mellan relativkonstruktionerna, samt skillnader rörande semantik och extraktion. Jag kommer även precisera den restriktiva satsens position till Spec‐DP. T.ex. använder jag mig av samordningar för detta syfte. I samordningar med restriktiv‐ och icke‐restriktiv sats samt restriktivt attribut kan den välformade linjära följden beskrivas som: PP < Restriktiv CP < Icke‐restriktiv CP; den cigarr från Nicaragua som min bror importerar från USA, som jag om sanningen ska fram nog inte är särskilt förtjust i. Detta tyder då på att prepositionsattributet står i N‐komplementet, den restriktiva relativen i Spec‐DP och den icke‐restriktiva relativen i en adjungerad position till DP. En annan indikation på att den restriktiva satsen står i Spec‐DP har att göra med det starka speciesdraget hos D i svenskan. Om den restriktiva satsen står i N‐komplementet i ett exempel som (1) finns det inget som checkar det starka draget i D i den substantiviska DPn, eftersom artikeln är struken. (1) [DP den [AP goda [DP cigarr som vi rökte igår]]] Om relativsatsen däremot utgör ett argument till D och står i Spec‐DP så kan vi förklara hur det starka draget kan checkas i substantivets D i exempel (1). Denna analys kan således förklara varför det är möjligt att stryka den efterställda artikeln i konstruktioner med restriktiv sats men inte med restriktivt attribut; den restriktiva satsen checkar det starka speciesdraget vilket attributet inte kan och då är artikeln obligatorisk. The relationship between syntax, semantics and pragmatics in an account
of how positive and negative Scandinavian response words are distributed
and comprehended
Thorstein Fretheim, NTNU, Trondheim
Holmberg (forthcoming) argues (i) that a solitary response word – in Scandinavian the
negative Nej/Nei and the non-negative Ja and Jo – is grammatically in order just in case what
would otherwise be an overt follow-up sentence is deletable because it is identical to the
propositional topic (TP) expressed in the first speaker’s turn, and (ii) that Ja may be used to
affirm the truth of a negative proposition, and does so when certain syntactic conditions are
met, as in a response to a Swedish interrogative like Drack du avsiktligt inte upp ditt kaffe?.
The present paper criticizes and rejects both points (i) and (ii). Point (i) is untenable
because a naked response word does not assign a truth value to a proposition that is uniquely
determinable on the basis of the syntax and semantics of the first speaker’s sentence. On my
analysis, a response word is a discourse anaphor, regardless of whether it is followed by an
explanatory comment or exhausts the speaker’s turn. The linguistic antecedent of this kind of
anaphor is the interlocutor’s immediately preceding sentence but the propositional content
represented (and communicated) by the response word does not have to be equivalent to the
proposition expressed in the hearer’s antecedent. Nei in the Norwegian exchange of (1) below
can mean simply that B understands, and possibly empathizes with, A’s negative attitude to
Martin’s performance but B may not have been present at the event, or it can mean that B,
who was present, felt the same as A, implying that, while A’s utterance is then a predication
about A’s reaction to Martin’s piano playing, B’s response is about B’s own reaction to what
Martin was doing. In spite of the truth-conditional underdeterminacy of the expression Nei in
(1) (potentially resolvable through contextual input), Nei is fully acceptable without a followup utterance, a statement that is intended to justify the negative response:
(1)
A:
Pianoklimpringen til Martin satte meg ikke i noe særlig godt humør.
B:
Nei.
Holmberg’s second point is also untenable, because Norwegian Ja in (2) affirms the
thought that B may not tolerate caffeine that late in the day, but Ja in (3) is inappropriate
because it sounds as if B has no free will, and Ja in (4) is inappropriate because kanskje is not
truth-conditional there, while it permits a truth-conditional interpretation in (2), a declarative
whose lack of V2 order reflects the historical origin of kanskje as kan + skje + complement
clause. The construction represents a fossilized stage in a grammaticalization process.
(2)
A:
Kanskje du ikke tåler kaffe så seint på dagen?
B:
Ja.
(3)
A:
Kanskje du ikke vil ha kaffe?
B:
#Ja.
(4)
A:
Tåler du kanskje ikke kaffe så seint på dagen?
B:
#Ja.
A strictly pragmatic approach is needed to account for the acceptability of Ja in (2) and the
weirdness of Ja in (3), while the weirdness of Ja in (4) is due to the fact that kanskje there
supplies no ingredient to the proposition that A wants B to confirm or disconfirm. The adverb
kanskje in the middle-field position is just an epistemic downtoner. A response word can
target kanskje in (2), but in (4) it can only target the negative proposition expressed by A.
Reference
Holmberg, A., forthcoming. The syntax of answers to negative yes/no questions in English
and Swedish. Lingua.
KNOWING MEN WHO SELL FLOWERS
AND ESCAPING THEM
FREDRIK HEINAT & ANNA-LENA WIKLUND
Since Ross’s discovery of syntactic islands (Ross 1967), extraction from islands has
been the topic of intense research in both theoretical linguistics, e.g. Starke (2001);
Boeckx (2012), and psycholinguistics, e.g. Hofmeister & Sag (2010); Sprouse &
Hornstein (2013). It was early recognized that the Mainland Scandinavian languages (Danish, Norwegian, and Swedish) are peculiar from a cross-linguistic perspective in allowing extraction from relative clauses, exemplified by Swedish in
(1). Early references include Erteschik-Shir (1973), Allwood (1975), Engdahl &
Ejerhed (1982); Taraldsen (1981), and Maling & Zaenen, (1982). Complex DPs
with a relative clause are otherwise considered strong islands (cf. The Complex
NP Constraint of Ross 1967); syntactic configurations from which movement is
never possible. In this sense, Mainland Scandinavian is peculiar whereas English
and other languages are well-behaved, cf. (2).
(1)
(2)
[Såna blommor]i känner jag [en man [som säljer ti ]].
such flowers
know I a man that sells
(Swe.)
*[Those flowers]i I know [a man [who sells ti ]].
In this talk, we will leave theoretical interpretations of Scandinavian island violations aside and instead scrutinize the restrictions that have been claimed to hold
for these extractions, some of which have been used to formulate arguments in
analyses of these. We will show that none of these restrictions are specific to relative clause extractions. In fact some of them vanish under closer scrutiny. Given
this, any theoretical interpretation of these alleged island violations assuming the
existence of such restrictions cannot be on the right track.
Postnominal relativization in Bunun Arthur Holmer Bunun is an Austronesian language spoken in Taiwan. It has clause‐level word order VSO, with subject‐final V‐Agt‐Pat order in non‐Actor voice (which can be described pre‐
theoretically as a passive‐like construction, although "transitive ergative" is probably a better description). Thus, clause‐level word order appears to be determined more closely by semantic role (perhaps macro‐roles such as Actor, Theme) than by syntactic relations or case‐roles. NP level word order in Bunun is traditionally described as Rel‐N (Zeitoun 2000:100), which is highly unexpected for a verb‐initial language. A possible historical account might be that we are dealing with internally headed relativization structure combined with an underlyingly subject‐final word order (taking non‐Actor voice as the basic transitive construction, cf. Aldridge 2004 for an ergative analysis of other languages of the same type). Prenominal relativization would this be a reanalysis of structure in a) to the structure in b). a) [ V ‐ Agt ‐ Si ]i => b) [ V ‐ Agt ‐ Øi ] ‐ NPi Starting from non‐Actor voice, this would then be assumed to have generalized across the whole language, i.e. spread to Actor voice contexts (which are VSO) and where the linear parallels no longer hold. This would suggest that prenominal relativization should be most robust in non‐Actor voice. However, in an experimental setting a high incidence of N‐Rel structures was recorded for several speakers in Takituduh Bunun. This order was found alternating with Rel‐N order. Given the above historical account, it is a surprising fact that N‐Rel is over‐represented and, indeed, almost exclusively found with non‐Actor voice: Maca tamuhung a, haan qanvang [ ludaq‐un binanauaz dii ]. TOP hat TOP, LOC buffalo beat‐PV woman DEM ‘As for the hat, it is on the buffalo which is beaten by a woman.’ The existence of post‐nominal relativization in spoken Bunun is typologically not surprising, but does raise a few interesting questions: if is this an innovation, how has it appeared, given that all possible contact languages (Mandarin, Taiwanese, and, previously, Japanese) have Rel‐N order? Why is it mainly restricted to non‐Actor voice contexts? It will be suggested that the development of this new order is the result of parsing considerations of complex structures, and if this is the case, it would be an instance where we can observe cross‐categorial harmony in the sense of Hawkins (1983) is operating synchronically on the word order of a living language. References: Aldridge, Edith. 2004. Ergativity and word order in Austronesian languages. Ph.D. diss. Ithaca, NY: Cornell University. Hawkins, John. 1983. Word order universals. NY: Academic Press. Zeitoun, Elizabeth. 2000. Bunong yu cankao yufa. [Reference grammar of Bunun]. Taipei: Yuanliou To imperativtyper i alle de nordiske språkene
Janne Bondi Johannessen
Litteraturen for de nordiske språkene sier at det er én type imperativ i de
fastlandsskanidnaviske språkene, mens det er to i færøysk og islandsk (se Faarlund et
al 1997, Postma og van der Wurff 2007, Teleman et al 1999, Thráinsson 2007,
Garbacz og Johannessen 2013.) Her vil jeg vise at de fem språkene er mye likere enn
det som har vært antatt, og at alle har to imperativer. Jeg vil også vise hvordan de kan
analyseres syntaktisk.
Ifølge litteraturen er imperativen i norsk og dansk lik formen på stammen:
(1)
reise (inf.) –
reis! (imp.)
(norsk og dansk)
På svensk skal imperativens form avhenge av verbklassen. Noen er lik stammen, og
andre har –a:
(2)
a.
titta (inf.) – titta (imp.)
(svensk)
b.
släcka (inf.) – släck! (imp.)
Imperativer forekommer normalt uten subjekt, men om det er et subjekt, plasseres
subjektet etter imperativen:
(3)
lägg du den där!
(Swedish, Childes tea20_26.cha)
Neasjon av imperativ skal derimot oppføre seg ulikt i de fem språkene: På norsk er
negasjonen foranstilt, mens på svensk og dansk er den etterstilt:
(4)
a.
b.
NEG – IMP (Norwegian)
IMP – NEG (Danish and Swedish)
På islandsk og færøysk er det to ulike imperativtyper. En er bøyd og en er infinitt.
Den bøyde bruker stammen, (5). I (6) ser vi at de har ulike syntaks.
(5)
fara (inf./ imp.) – far! (2.sg.imp) (færøysk og islandsk)
(6)
a.
b.
Far
ikki
Ikki
fara
‘Ikke dra hjem’
til
til
hús!
hús!
(færøysk)
(færøysk)
Valg mellom de to imperativtypene i færøysk og islandsk ser ut til å bestemmes av
pragmatiske faktorer. Når man ser nøyere på de fastlandsskandinaviske språkene, er
vi at det også her er to typer, som er pragmatisk bestemt. Den typen som ikke (eller
bare knapt) er nevnt i litteraturen, finnes i språk rettet mot barn:
(7)
bare tygge ikke spise
(Childes, norsk)
I foredraget vil jeg både vise eksempler på denne imperativen, beskrive syntaksen, og
deretter presentere en analyse baser på Platzack og Rosengren (1998) og Eide (ms).
Marit Julien
Hej era små lingonsyltar! Om svenska vokativer
Vokativ definieras ofta som en kasus (se till exempel NE). Om man
istället definierar vokativ som ”ett nominalt element som refererar till
adressaten för ett yttrande, utan att vara ett syntaktiskt argument”, så
blir det klart att också svenskan har vokativer. Dessa är nominalfraser
av olika typer, som beskrivit i SAG, och de kan fungera utpekande,
karakteriserande, eller som samtalsreglerande signal.
Vissa typer av nominalfraser kan bara fungera som argument, medan
andra bara kan uppträda som vokativ. Exempel på de senare är unga
dam och din idiot. Vi ska se att dessa fraser har en inre syntax som gör
dem oanvändbara som argument, men däremot fullt acceptabla som
vokativer. I alla vokativer har nominalfrasen utökats med ett vokativt
huvud som har ett deiktiskt drag. I vokativtypen unga dam är den
svaga formen på adjektivet en konsekvens av närvaron av det vokativa
huvudet. I typen din idiot, som inte är någon verklig possessivkonstruktion, men som ändå kan kallas possessiv predikationell
vokativ, gömmer det sig ett nominalt predikat med obestämd artikel,
som i Han är en idiot. Denna analysen kan förklara den predikativa
semantiken, formen på pronomenet, formen på adjektivet, samt det
faktum att frasen inte kan fungera som argument.
Objektplacering vid partikelverb i norska dialekter och äldre
svenska
Björn Lundquist (UiT) & Ida Larsson (SU)
Det är välbekant att placeringen av verbpartiklar ser olika ut i de olika nordiska språken (jfr t.ex. Sandøy 1976,
Svenonius 1996, 2003, Toivonen 2003, Lundquist 2013). I danskan följer partikeln obligatoriskt ett
(pronominellt eller icke-pronominellt) objekt (1), medan partikeln i svenskan å andra sidan obligatoriskt föregår
ett (pronominellt eller icke-pronominellt) objekt (2). I isländskan (3) och norskan (4) står ett pronominellt objekt
nödvändigtvis före partikeln, medan ett icke-pronominellt objekt antingen kan föregå eller följa partikeln.
(Exemplen är från Lundquist 2013, se också Svenonius 1996.)
(1)
(2)
(3)
(4)
Boris skruede {musikken/den} ned {*musikken/*den}.
Vi kastade {*hunden/*den} ut {hunden/den}
Við hentum {hundinum/honum} út {hundinum/*honum}
Vi kastet {hunden/den} ut {hunden/*den}
(Danska)
(Svenska)
(Isländska)
(Norska)
I det här föredraget jämför vi dagens svenska, där följden partikel-objekt är den enda möjliga, med tidigare
stadier av svenska och olika norska dialekter, där ordföljden är friare. Modern svenska har fått vara utgångspunkt
eftersom verbpartiklar där är förhållandevis lätta att identifiera (särskilt genom sin betoning och placering), men
vi diskuterar också en del avvikande fall. Genom att dessutom undersöka tidigare stadier av svenska kan vi få en
bättre förståelse för utvecklingen från ett system med fri till fast ordföljd. Med utgångspunkt i den nordiska
dialektkorpusen (Johannessen et al. 2009) har vi också velat kartlägga den dialektala variationen i norskan och
söka trender i utvecklingen i modern norska. De viktigaste resultaten av studien är följande:
1. Den svenska fasta ordföljden uppstod förhållandevis sent, sannolikt i samband med etableringen av det
moderna standardspråket från 1700-talet och framåt.
2. Icke-pronominella objekt före verb-partiklar är högst sällsynta i dagens norska, framförallt bland de yngre
talarna.
3. I norskan är variationen framför allt knuten till placeringen av pronomen i allmänhet, och inte direkt till
partikelsyntax. I de dialekter där pronomen placeras efter partiklar är pronomenskifte över satsadverbial inte
obligatoriskt. Också i den äldre svenskan tycks ordföljden i partikelkonstruktioner hänga samman med de
varierande placerings-möjligheterna för nominalfraser och pronomen.
Referenser
Lundquist, Björn. 2013. Verb-particles: active verbs. I: Nordic Atlas of Linguistic Structures (NALS).
http://www.tekstlab.uio.no/nals#/chapter/4
http://www.tekstlab.uio.no/nals#/chapter/6.
Sandøy, Helge. 1976. Laust samansette verb i vestnordisk: ein samanliknande leddstillingsanalyse for islandsk,
færøysk og romsdalsmål. Universitetet i Oslo, Oslo.
Svenonius, Peter. 1996. The optionality of particle shift. Working Papers in Scandinavian Syntax 57: 47–75.
Svenonius, Peter. 2003. Swedish particles and directional prepositions. I: Lars-Olof Delsing, Cecilia Falk,
Gunlög Josefsson, & Halldór Á. Sigurðsson (eds.), Grammar in Focus: Festschrift for Christer Platzack 18
November 2003, vol. II: 343–351. Department of Scandinavian Languages, Lund University, Lund.
Toivonen, Ida. 2003. Non-projecting Words: A Case Study of Swedish Particles. Kluwer, Dordrecht.
Cross-linguistic variation in anti-causatives
Bj¨orn Lundquist, University of Tromsø
This paper investigates cross-linguistic variation in semantic entailment patterns in causative-inchoative
alternations. Based on results from a psycholinguistic experiment, we will argue that the causative
alternation in the two languages under investigation, Norwegian and English, are qualitatively different in nature. In the experiment, 42 Norwegian and 44 English informants watched short video
sequences, in which a causative event was depicted, e.g., a woman rolling a ball across the road.
Each video sequence was followed by an “anti-causative” question, e.g. did the ball roll across the
road. Response (Y(es) or N(o)) and response time was logged. The experiment contained seven video
sequences based on verbs that in Norwegian have form-identical causative and anti-causative forms,
e.g. rulle ‘roll’, and seven video sequences based on verbs which require the simple reflexive pronoun
seg in the anti-causative frame, i.e. ˚
apne (seg) ‘open’. In English, all the verbs in the experiment
alternate without overt marking. The verbs used in the experiment are given in table 1 below:
TABLE 1: Verbs used in experiment
Unmarked anticausative Marked anticausative
roll/rulle
open/˚
apne (seg)
overturn/velte
split/dele (seg)
melt/smelte
spread/spre (seg)
spin/snurre
move/flytte (seg)
detach/løsne
bend/bøye (seg)
splash/skvette
lock/l˚
ase (seg)
balance/balensere
turn/snu (seg)
In addition, two video sequences were made for each verb: one where the agent acted intentionally
and was active throughout the event (context 1), and one where the focus was on the theme rather
than the agent (either the agent acted unintentionally or was only involved at the starting point of
the event, or the inherent properties of the theme was focused on) (context 2). Each informant saw
only one version of each verb. Each informant thus saw 14 video sequences, of which some were from
context 1 and some from context 2. The experiment contained 22 filler videos/questions as well.
The results from the experiment are shown in table 2 (note that “marked anti-c” only applies to
Norwegian, since corresponding verbs are unmarked in English):
TABLE 2: Results: percent “yes”-answers
Unmarked anti-c Marked anti-c
Eng. context 1:
93%
96%
Eng. context 2:
89 %
89%
Nor. context 1:
90%
58%
Nor. context 2:
63%
46%
From the table it is clear that the English anti-causative questions in general get an affirmative answer (over 90% of trials). Further, the context has only a very small effect on the English
answers. The Norwegian results differ from the English results, most clearly for the seg-marked
anti-causatives, which have a much lower percentage of yes-answers in both context 1 and 2. However, also the unmarked anti-causatives have a significantly lower percentage of “yes”-answers in the
second contexts.
Models in which the anti-causative structure is a subset of the causative structure i.e., the anticausative structure is the causative structure minus the agent or a causative sub-event (Levin and
Rappaport-Hovav 1995, Ramchand 2008 etc.) predict that the answer to an anti-causative question
should always be affirmative, even if the stimulus is a causative event, since the causative should
entail the anti-causative. These models can capture the English results, but not the Norwegian
results. We will argue that a reflexive analysis of anti-causatives, in the vein of Chierchia (2004),
captures the Norwegian results (both for marked and unmarked verbs), while a more traditional
“anti-causative” analysis straightforwardly captures the English results.
(1)
a.
b.
English: Causative = [Ext.arg][v [V [int. arg]], Anti-causative: [v [V [ int. arg]]]
Norwegain: Causative = [Ext.arg][v [V [int. arg]], Anti-causative: [Ext. arg] [v [V [seg]]]
1
Swedish relative clause extractions: The Small Clause Hypothesis
Christiane Müller
Swedish and the other Mainland Scandinavian languages allow extractions from relative
clauses as exemplified in (i), a phenomenon that is cross-linguistically extremely rare.
(i) [De blommorna]i känner jag [en man [som säljer [ ]i ]].
those flowers know I a man who sells
These structures pose a challenge for syntactic theories of locality, because they violate island
constraints (in particular the Complex NP constraint, introduced by Ross 1967) that are
assumed to apply universally.
In a recent proposal (Kush et al. 2013), it is suggested that the possibility to extract from
relative clauses in some languages is restricted to relative clauses that are embedded under a
certain kind of verb. More specifically, the proposal is that only verbs which also can select
for small clause complements can select a NP embedding a relative clause from which
extraction is possible, because in that case the parser can reconstruct the apparent relative
clause as a small clause (from which extraction is not blocked). I have investigated this
proposal in a detailed study and scrutinized the predictions generated by the “Small Clause
Hypothesis” using empirical data from Swedish, including corpus studies as well as an
acceptability judgement experiment.
In my talk I will present the results from this investigation. The findings reveal several
problems with the proposed small clause analysis of relative clause extractions and therefore
cast doubt on the Small Clause Hypothesis as an explanation for the observed extractions in
the Mainland Scandinavian languages.
Abstrakt Variation i dativ i færøsk Hjalmar P. Petersen Dativ opviser en vis variation i færøsk, hvor en variabel angående brug er ’alder’. Dativ
forsvundet i f.eks. theme/patient subjekt af verber som i: eg verði ikki kaldur ‘jeg bliver ikke kold’
med nominativ formen eg ‘jeg’ og ikke dativ mær ‘mig’ som i islandsk mé r verður ekki kalt ‘jeg
bliver ikke kold’ (Jónsson, 2009: 206-207). Dativ i færd med at forsvinde i passivsætninger, sml.
manninum varð hjálpt og maðurin varð hjálptur, hvor nominativformen som maðurin er blevet det
almindelige mønster (Eythórsson, 2010). Og dativ er også i færde med at forsvinde i upersonlige
konstruktioner som mær dámar mjólk bogstaveligt ‘mig lider mælk’= ‘jeg kan lide mælk’ (Petersen,
2002; Jónsson & Eythórsson, 2005). Disse eksempler viser, at dativen har eroderet støt i færøsk,
og den forskning, som er gjort af dativ i direkte objekter, viser, at verbets semantik er med til at
bestemme, om det direkte objekt kan gå fra dativ til akkusativ (Jónsson, 2009). Dativ er bevaret,
iflg. Jónsson (2009) efter prototypiske dativ verber, d.e. verber, som ‘denote events in which the
object participant is active independt of the action of the subject participant (Jónsson 2009: 204)
med henvisning til Blume (1998). Dette er verber som hjálpa ‘hjælpe’, fylgja ‘følge’ og heilsa ‘hilse’.
Jeg skal her komme med et bidrag til denne forskning, hvor jeg har kigget på, om substantivets
form spiller nogen rolle; d.e. har man mere dat. > akk. i de tilfælde, hvor substantivet er
ubestemt, sml. udviklingen i svensk og dansk (Mørck, 2005: 1131; Haugen, 1976: 293). Begge
viser, at dativ har eksisteret længst i den bestemte substantivbøjning. Spørgsmålet er, hvorvidt
dette også er tilfælde i færøsk. Data bygger på en ”grammaticality judgment test”, som er lavet på
Færøerne i 2013, hvor unge på en gymnasieskole og en handelsskole har vurderet diverse
sætninger.
Desuden præsenteres data om variation efter præpositionen fyri ‘for’ og nyere forskning af
ditransitive konstruktioner i færøsk. Angående fyri + dat. eller akk. viser det sig, at alder en
variabel, som er afgørende for, om man kan bruge akkusativ for forventet dativ (Jacobsen &
Petersen, 2014). Til slut præsenteres data med ditransitive konstruktioner (Fiebig, 2012, Petersen
2010).
Litteratur Blume, K. 1998. A contrastive analysis of interaction verbs with dative complements. Linguistics
36: 253-280.
Eythórsson, Thórhallur. 2010. Varðveisla falla í þolmynd í íslensku og færeysku - ásamt nokkrum
samanburði við norsku og ensku. I Frændafundur s. 109-127. Magnús Snædal & Turið
Sigurðardóttir (eds.). Hugvísindastofnun: Reykjavík.
Fiebig, J. 2012. 2012. At geva fiskimonnum skattalætta. At geva skattalætta til fiskimenn. En
undersøkelse av ditransitive konstruktioner i færøysk skriftspråk. MA speciale. ILN. Oslo
Universitet.
Haugen, Ei. 1976. The Scandinavian Languages. An Introduction to their History. Faber and Faber
Limited: London.
Jacobsen, J. í Lon & Petersen, H. P. 2041. Avbrigdi af fyrisetingini fyri í føroyskum. (Ms.).
Jónsson, J. G. & Eythórsson, Th. 2005.Variation in subject case marking in Insular Scandinavian.
Nordic Journal of Linguistics 28: 223-245.
Jónsson, J. G. (2009). Verb classes and dative objects in Insular Scandinavian. Studies in Language
Companion Series 108, s. 203-224. Role of semantic, pragmatic, and discourse factors in the
development of case Workshop. John Benjamins: Amsterdam.
Mørch, E. 2005. Morphological developments from Old Nordic to Early Modern Nordic:
Inflection and word formation. I The Nordic Langauges. An International Handbook of the History of the
North Germanic Languages, s. 1128-1148. Oscar Bandle o.fl. (eds.). de Gruyter: Berli/New York.
Petersen, Hjalmar Páll. (2002). Quircky case in Faroese. Fróðskaparrit 50: 63-76.
Verbsemantiska restriktioner på objektsutelämning i svenska
Johanna Prytz, Institutionen för svenska och flerspråkighet, Stockholms universitet
I mitt pågående avhandlingsarbete om objektsutelämning i svenska studerar jag vilka olika
semantiska, syntaktiska och pragmatiska restriktioner som finns på utelämning av objekt och hur dessa
faktorer samspelar. Möjligheterna för objektsutelämning varierar bland annat med kontexten och med
avseende på referensen hos det utelämnade objektet (se t.ex. Fillmore 1986). I detta föredrag behandlar
jag restriktioner som kan tänkas hänga samman med verbens semantik (t.ex. aktionsart) utifrån ett
antal tester som skiljer verb med obligatoriska objekt från verb med optionella objekt, t.ex.
reduplikationstestet i (1) (jfr t.ex. Alexiadou et al 2013) 1 .
(1)
a. Ada sopade och sopade och sopade.
b. Ada förstörde och förstörde och förstörde.
c. *Ada använde och använde och använde.
d. *Ada insåg och insåg och insåg.
Jag diskuterar också vilka sådana transitivitetstester som är lämpliga att använda för svenska, och visar
hur olika verb kan konstrueras utan objekt i t.ex. pseudosamordningar (Ada gick och sopade), i
infinitivfraser som används som subjekt (att sopa är tråkigt) och i huvudsatser där verbet följs av en
adverbiell prepositionsfras (Ada sopar med en mjuk borste). Ett resultat utifrån dessa
transitivitetstester är att svenska transitiva verb tycks tillåta objektsutelämning i högre grad än vad som
brukar anges för engelska transitiva verb. I litteraturen brukar man anta att skillnaden mellan verb som
har optionella komplement och verb som är obligatoriskt transitiva har med eventets komplexitet att
göra. Verb med en enkel eventstruktur (2a) antas kunna utelämna objekt medan objekt till verb med en
komplex eventstruktur (bieventiva verb) (2b) antas vara obligatoriska (Levin & Rappaport 1998;
Alexiadou et al. 2013).
(2)
a. Leslie swept.
b. *Kelly broke.
[ x ACT<SWEEP> y ]
[[ x ACT ] CAUSE [BECOME y<BROKEN> ]]
Den här generaliseringen tycks inte kunna förklara det svenska mönstret i (1) till fullo. Beaktar man
dessutom både definita och indefinita utelämnade objekt kan man notera att alla svenska verb med
komplex eventstruktur inte är lika flexibla som förstöra i (1b), och att det även bland verb som inte
tillåter utelämning av indefinita objekt finns skillnader i flexibilitet mellan olika verb.
(3)
a. Ada öppnade och öppnade och öppnade.
b. *Ada krossade och krossade och krossade.
Till skillnad från sopa och förstöra kräver öppna en kontext där det utelämnade objektet har unik
referens (definit nollobjekt). Verb som krossa och använda tillåter emellertid inte objektsutelämning
oavsett referensen hos det utelämnade objektet.
Referenser
Alexiadou, Artemis; Schäfer Florian & Giorgos Spathas 2013 (Handout): Delimiting Voice in Germanic: on
object drop and naturally reflexive verbs. Comparative Germanic Syntax Workshop 28, University of Leipzig,
03-05/10/2013.
Fillmore, Charles 1986: Pragmatically Controlled Zero Anaphora. I: Berkeley Linguistics Society 12. S. 95–107.
Lindström, Jan & Per Linell 2007: Roli å roli. X-och-x som samtalspraktik och grammatisk konstruktion. I:
Engdahl, Elisabet & Ann-Marie Londen (red.), Interaktion och kontext. Lund: Studentlitteratur. S. 19-89.
Levin, Beth och Malka Rappaport Hovav 1998: Building Verb Meanings. I: Butt, Miriam & Wilhelm Geuder
(red.): The projection of arguments. Lexical and compositional factors. CSLI Publications, Stanford,
California.
1
I detta test upprepas varje verb tre gånger istället för två, bl.a. för att undvika sammanblandning med den
reaktiva konstruktionen ”x och x”, vilken används metalingvistiskt. (Se Lindström & Linell 2007).
Geografisk utbredning av possessiva konstruktioner i den germanska språkfamiljen
Ana María Rodríguez-González
Svenska och flerspråkighet & FoSpråk, Stockholms Universitet
ana.rodriguez@su.se
Syftet med denna presentation är (i) att jämföra den geografiska distributionen av possessiva
konstruktioner i den germanska språkfamiljen, (ii) att dra några generaliseringar angående hur
de olika varianterna kan ha påverkat varandra, samt (iii) redogöra för de semantiska
restriktionerna för ägaren i varje fall. De empiriska data som används är hämtade från
litteraturen och tidigare forskningsarbete för att skapa en preliminär korpus att arbeta med.
De moderna germanska språken/dialekterna uppvisar stor variation med avseende på
possessivkonstruktioner. Man kan identifiera fyra huvudtyper, som är listade nedan:
(1) Konstruktioner med genitivkasus: ägaren markeras med en bunden markör
a. Haraldar hús
b. das
Buch des
Mannes
DEF.NT.SG bok
DEF.GEN.SG man.GEN.SG
‘mannens bok’
(emfatisk)
isländska
tyska
(2) Konstruktioner med genitiv-s: ägaren markeras med en bunden oböjlig markör
grannens katt
svenska
(3) Konstruktioner med länkande pronomen: ett possessivt pronomen länkar ägaren och det
ägda.
a. æ
mand sin
/ hans
bog
man
REFL.POSS.SG / POSS.M.SG bok
b. de
man z’n
boek
DEF.M.SG man
POSS.M.SG bok
‘mannens bok’
c. klänninga
hännasj
Lina
klänning.DEF POSS.F.SG Lina
’Linas klänning’
västjyska
DEF.SG
nederländska
västerbottniska
(4) Konstruktioner med prepositionsfraser: en preposition länkar ägaren och det ägda.
bókin
bok.DEF.F.SG.NOM
‘Jákups bok’
hjá
PREP
Jákupi
Jákup.DAT
färöiska
Mångfalden av possessivkonstruktioner inom germanska språk är påfallande i ett större
europeiskt perspektiv och en och samma språkvarietet ofta uppvisar flera olika konstruktioner.
Dessutom är mångfalden troligen relativt ny eftersom de tidigare germanska språkvarieteterna
verkade ha betydligt mer likartade possessiva konstruktioner med genitivkasus. Uppkomsten av
de nya konstruktionerna är följaktligen på ett eller annat sätt relaterade till nedgången av
kasussystemen i de germanska språkvarieteterna.
Den geografiska utbredning av konstruktioner med genitiven-s visar sig vara koncentrerat i
ett visst begränsat område medan konstruktioner med länkande pronomen, som är mycket
vanliga i de flesta germanska varieteterna, snarare befinner sig i periferin. Dessutom brukar
språk som uttrycker possessivkonstruktioner med genitivkasus eller med genitiv-s inte använda
konstruktioner med länkande pronomen i någon större utsträckning.
Inger Rosengren
Stockholm
Imperativsatsen i ett modulärt perspektiv
Abstract
Imperativsatsen har fått mycket uppmärksamhet i forskningen de senaste åren. Vi tror oss nog alla känna igen den
när vi ser/hör den: Hör av dig! Försvinn! Lägg boken där! Gå om du måste! Forskningen har pekat på skillnaderna
mellan deklarativsats och frågesatser å ena sidan och imperativsats å den andra: (a) den imperativiska verbformen
tycks varken vara finit eller infinit, (b) imperativsatsen kräver inte något synligt subjekt, (c) den uppträder i
normalfallet endast oinbäddad, (d) men framför allt (se Platzack/Rosengren (1998)): med en imperativsats kan man
aldrig referera till en adressat som man kan med en deklarativ- och interrogativsats. Det handlar om skillnaden
mellan talk TO vs. talk ABOUT. Trots dessa skillnader försöker man ofta att pressa in imperativsatsen i
beskrivningsmodeller som utveklats för att kunna beskriva de finita satstyperna.
Jag tror att det är fel metod. Jag ser imperativsatsen som en klart avvikande satstyp jämfört med de andra
satstyperna. Den kräver därför en analys och beskrivning som tar hänsyn till dess specifika egenskaper. Min
utgångspunkt är ett modulärt perspektiv. De i sammanhanget viktiga modulerna är lexikonet, syntaxen, semantiken
och illokutionssystemet. Dessa moduler är autonoma (består av specifika principer, enheter och regler) och
interdependenta (är beroende av varandra för sin realisering). De skiljs åt av gränssnitt som överför ett resultat från
en modul till ett resultat i en annan. Jag kommer att följa imperativen och imperativsatsen vid alla dessa gränssnitt.
Jag börjar med imperativverbets paradigm. Det skiljer sig från alla andra verbala (sub)paradigm genom att
uppbära ett drag som är identiskt med satstypdraget [imp]. Det kan ju se ut som en stipulation men det är det inte, ty
de imperativiska verbformerna inom imperativparadigmet är just imperativiska även när de är identiska med
motsvarande former i presensparadigmet. Det finns nämligen bara tre imperativformer i paradigmet, 2 pers. sing., 2
pers. plur. och 1 pers. plur. Därmed skiljer de sig från varandra formellt. Denna särställning för imperativparadigmet
har lett till att man i traditionella framställningar ofta har problem med inordningen av imperativen. Är den att
likställa med indikativ och konjunktiv, dvs. en modus, eller med infinitiv, particip och gerundium etc., dvs en infinit
verbform? Den är varken-eller och samtidigt både-och. Den är imperativisk.
Syntaktiskt använder jag mig av det minimalistiska programmet utbyggt med Rizzis split CP (utförligt i
Platzack/Rosengren (1998)). Imperativsatsen har [imp] som satstypdrag i ForceP. När det gäller subjektet kommer
jag att argumentera för att satsen inte har något subjekt. Det kan den inte ha på grund av sitt icke finita verb som har
till följd att den inte har FinP. Det pronomen som ibland förekommer i en imperativsats är adjungerat och används i
pragmatiskt syfte. Det ligger väldigt nära vokativen utan att därför vara en vokativ. Jag kommer vidare att
argumentera för att imperativsatsen inte kan bäddas in som sats. Däremot kan en verbal projektion av det
imperativiska verbet under vissa omständigheter bäddas in i en redan inbäddad sats (jfr Platzack (2007)).
Semantiskt kommer jag i första hand att titta på hela satsen vid gränssnittet till LF. Dess satstypmarkör [imp]
kommer vid gränssnittet mot LF att avbildas på en deontisk operator som tar skopus över resten av satsbetydelsen.
Därvid skiljer sig imperativsatsen från t.ex. deklarativsatsen, vars satstypmarkör kommer att avbildas på
existensoperatorn. Imperativsatsen har därmed inget sanningsvärde.
Jag kommer att beskriva och illustrera det illokutiva systemet och dess relation till det grammatiska systemet
(syntax och LF). Här finns inget 1:1-förhållande mellan satstyp och illokutionstyp. Först här blir det tydligt att
imperativsatsen redan från början haft en specifik kommunikativ uppgift, nämligen att användas för att tala direkt
TILL mottagaren (adressaten) utan att tala OM honom/henne.
Jag bygger min argumentation på empirisk evidens framför allt från svenskan, tyskan, holländskan, isländskan
bland de germanska och italienskan bland de romanska språken men kommer också att ta hänsyn till andra språk.
Grammatik i fokus
Lund, 6–7 februari 2014
Ulla Stroh-Wollin
Inst. för nordiska språk
Uppsala universitet
ulla.stroh-wollin@nordiska.uu.se
Från gammal man till den gamle mannen
Uppsatsen Konstruktionstyperna den gamle man, den gamle mannen och gamle mannen i fornsvenskan (1996) av Ilkka Hirvonen mynnar ut i en diskussion om uppkomsten av s.k. dubbel bestämdhet i
svenska definita nominalfraser med adjektivattribut, dvs. som i den gamle mannen där bestämd
form på substantivet kombineras med framförställd bestämd artikel.
I diskussionen polemiserar Hirvonen mot Karl Larms förslag (Den bestämda artikeln i äldre fornsvenska, 1936) att dubbel bestämdhet uppstått genom en kombination av konstruktionerna den
gamle man och gamle mannen. Hirvonen menar att man måste tillmäta konstruktionen den gamle
man mycket större betydelse än vad Larm gör, som menar att typen är ovanlig utanför poesin och i
första hand ett resultat av utländskt inflytande. Hirvonen stöder sig i kritiken också på Erik Lundebys
undersökning av det norröna språket i Overbestemt substantiv i norsk (1965).
Elias Wessén (Svensk språkhistoria 3, 1965) är snarast inne på att såväl þæn gamli man som gamli
mannin är utvecklade parallellt ur typen gamli man, medan þæn gamli mannin är en vidareutveckling av þæn gamli man. Häremot invänder Hirvonen att fraser av typen gamli man har en utpräglad
”individualiserande” betydelse (vilket också Wessén hävdar) och knappast varit ursprunget till de
neutrala varianterna þæn gamli man och þæn gamli mannen, däremot säkert till gamli mannen. När
det gäller de förra varianterna får man, menar Hirvonen, tänka sig utvecklingen gammal man (dvs.
formellt omarkerad fras)  þæn gamli man  þæn gamli mannen.
Nu finns det en del att invända även mot Hirvonens framställning. Att döma av Codex Bureanus av
Fornsvenska legendariet är samtliga här aktualiserade konstruktioner utom den helt omarkerade
mycket ovanliga i svenskan i början av 1300-talet. Om man, som jag har gjort, startar med att försöka identifiera de semantiskt definita nominalfraserna med adjektivattribut – oavsett formell utformning – i denna text visar det sig att gammal man är den absolut vanligaste varianten att uttrycka
’den gamle mannen’ – trots att semantiskt definita nominalfraser utan framförställda attribut oftast
har substantivet i bestämd form. Vid sidan av typen gammal man förekommer även fraser utan
huvudord, som þæn gamle. Däremot är alltså fraser med þæn + adjektiv + huvudord ovanliga, utom i
fasta fraser som den heliga skrift, den helige ande etc. Senare blir både konstruktionerna gamle
mannen och þæn gamle mannen allt vanligare. Inte minst är typen gamli mannen mycket vanlig i en
del texter från slutet av 1300-talet och framåt (– enligt Hirvonen ett manér vid översättning av
religiösa texter från latin, något som möjligen inte är hela sanningen).
Jag tror inte att det går att förstå uppkomsten av dubbel definithet genom en rent konstruktionsgrammatisk analys av den typ som ovan refererade författare använt. Min analys innebär att
definithet uttrycks morfo-syntaktiskt genom två samverkande abstrakta särdrag, där möjligheten att
kombinera olika ”definita” konstituenter i nominalfrasen beror på om dessa är bärare av tolkbara
eller icke tolkbara varianter av särdragen.