10. Vätskors egenskaper 10.1 INTRODUKTION Vätskor bildar tillsammans med gaser och fasta kroppar de former i vilka substanser förekommer i naturen. Man talar om fast fas, vätskefas och gasfas. En fast kropp, som belastas med en mycket liten tvärkraft, undergår - oavsett dess plastiska egenskaper - enbart en elastisk deformation. En fluid, som belastas med en godtyckligt liten tvärkraft, undergår en fortlöpande deformation i tiden. Detta sker oavsett fluidens trögflutenhet. Hos fluiden är tvärkraftens storlek och deformationshastigheten kopplade till varandra. Vid en fast kropp är det deformationen själv, som är relaterad till tvärkraften. En fluid kan vara en vätska eller en gas. En vätska skiljer sig från en gas genom att den - i jämförelse med gasen - är i det närmaste inkompressibel. Gas, vars tillstånd - tryck och temperatur - är sådant att gasen befinner sig nära den gräns, där den övergår i vätskefas, brukar benämnas ånga. En substans kan uppträda i alla tre faserna. Ett vanligt exempel på detta är is - vatten - vattenånga. Då is upphettas vid konstant tryck, övergår isen till vatten vid smältpunkten och till ånga vid kokpunkten, ökas trycket på vattenångan vid konstant temperatur övergår ångan till vatten vid mättnadstrycket (ångtrycket). l ren vätska kan fasta partiklar uppslammas. En sådan vätska- ren vätska+partiklar - kallas för en suspension. Då partiklarna - exempelvis vid transport i en rörledning-fördelar sig jämt i vätskan, talar man om ett homogent strömningstillstånd och då koncentrationsgradienter uppträder om ett heterogent tillstånd. Med lösningar avses vätskor, där en substans av ursprunglig fast, vätske- eller gasfas lösts upp i en ren vätska. Två vätskor, som inte är lösliga i varandra, kan blandas genom mekanisk påverkan. En sådan blandning benämnes emulsion. Vätskor uppvisar sinsemellan mycket olika egenskaper. Följande vätskeegenskaper måste definieras vid pumpning och återfinns för många olika vätskor i avsnitt 10.9: • • • • • Viskositet Ångtryck, kokpunkt och smältpunkt Densitet, volymutvidgning pH-värde eller område Brandklass, giftighet, vådlighet Dessa egenskaper förändras under inverkan av: • • • Temperatur och tryck Koncentration – blandningsförhållande Halt av och storlek på fasta partiklar 10.2 VISKOSITET Definition Viskositet - flytförmåga, trögflutenhet - är en vätskeegenskap, som behandlas i ämnet reologi. Ordet reologi kommer från grekiskans "rheos",som betyder flyta eller strömma. Mellan två vätskeskikt, som rör sig med olika hastighet, utvecklas på grund av molekylära effekter ett tangentialmotstånd - en skjuvspänning. Man säger att skjuvspänningen orsakas av vätskans inre friktion eller omvänt- en vätska kan pga inre friktion överföra skjuvkrafter. 214 En vätska i rörelse deformeras fortlöpande genom skjuvspänningens inverkan. Skjuvspänningens storlek beror på deformationshastigheten och på vätskans trögflutenhet – viskositet. Viskositeten definieras vid skiktströmning - laminär strömning - av Newtons ansats. Ekv 10.1 Figur 10.1 Definition av viskositet Den dynamiska viskositeten anges i SI-systemet i enheten. 1 kg/m,s = 1 Ns/m 2 Andra förekommande enheter är 1 Poise = 1 P = 0,1 kg/m,s eller 1 centipoise = 1 cP = 10-2 P = 10-3 kg/m,s I strömningslärans rörelseekvationer för viskös strömning uppträder alltid den dynamiska viskositeten dividerad med vätskans densitet. Denna parameter betecknas kallas kinematisk viskositet Ekv. 10.2 215 SI-enheten för kinematisk viskositet är 1 m2/s Som multipelenheter användes ibland 2 1 Stoke = 1 St = 10-4 m /s eller vanligare 2 1 cSt = 10-2 St = 10-6 m/s = 1 mm /s Vid enheten 1 cSt = 1 mm2/s erhåller kinematiska viskositeten för vatten av 200C och 1 bar talvärdet 1. Newtonska vätskor En vätska, som vid laminär strömning följer Newtons ansats och som har konstant viskositet - oberoende av hastighetsgradient och tid - kallas för en newtonsk vätska. Figur 10-2 Newtonsk vätska Exempel på newtonska vätskor är: Vatten, lösningar med vatten, lågmolekylära vätskor, oljor och oljedestillat. Även svartlut, talloljefettsyra uppför sig som newtonska vätskor. Icke – newtonska vätskor Vätskor, som inte uppfyller kraven för newtonska vätskor, kallas icke-newtonska vätskor. De flesta högmolekylära vätskor, suspensioner och emulsioner uppvisar icke-newtonska egenskaper. Icke-newtonska vätskor indelas vanligen i tre huvudgrupper. I Tidsoberoende pseudoplastiska dilatanta plastiska II Tidsberoende tixotropa reopexa irreversibla III Viskoelastiska 216 Vätskor i grupp I påverkas ej av strömningsförloppets utsträckning i tiden. Skjuvspänningen är vid laminär strömning och vid given temperatur entydigt bestämd av hastighetsgradienten. I analogi med newtonska vätskor skrives Ekv. 10.3 Figur 10.3 Tidsoberoende icke-newtonska vätskor Vid pseudoplastiska vätskor minskar den ekvivalenta viskositeten med ökande hastighetsgradient. Exempel: Högmolekylära lösningar, gummi, latex, vissa smältor, majonäs Vid dilatanta vätskor ökar den ekvivalenta viskositeten med ökande hastighetsgradient. Exempel: Bottensatsen i oljefärg, suspensioner med hög koncentration av finkorniga partiklar - cement, kalk, sand, stärkelse. Plastiska vätskor kräver en viss minsta skjuvspänning för att överhuvud taget börja flyta. Ekvivalenta viskositeten avtar från ett oändligt högt värde med ökande hastighetsgradient. Exempel: Tandkräm, salvor, smörjfett, margarin, trycksvärta, pappersmassa, emulsioner. Hos vätskor i grupp II - tidsberoende - påverkas den ekvivalenta viskositeten förutom av hastighetsgradienten även av den utsträckning i tiden, som strömningsförloppet varar. Figur 10.4 Illustration till tidsberoende icke newtonska vätskor 217 Vid tixotropa vätskor minskar 1 då strömningen startar. Då påverkan upphör återtar vätskan vätskan sin ursprungliga viskositet efter en viss tid. Exempel: Målarfärg, geléartade livsmedel Reopexa vätskor uppvisar ökande viskositet vid mekanisk påverkan och återtar sin ursprungliga viskositet då påverkan upphör Exempel: Vissa gipssuspensioner Irreversibla vätskors viskositet återbildas ej alls eller möjligen efter mycket lång tid efter det att påverkan upphört. Dessa vätskor måste pumpas skonsamt. Exempel: Ostkoagel, youghurt, marmelad. Grupp III - viskoelastiska vätskor - innehåller vätskor, som uppvisar både elastiska och viskösa egenskaper. Viskoelastiska vätskor undergår såväl elastisk som viskös deformation. Då strömningen upphör sker en viss elastisk återdeformation. Exempel: asfalt, smält nylon, gummi, polymera lösningar. Kommentarer • Den dynamiska viskositeten är temperaturberoende. Ökande temperatur ger minskande viskositet. Vissa vätskor måste värmas vid pumpning. • För den kinematiska viskositeten tillkommer densitetens beroende av temperaturen. Vid mycket höga tryck > 20 Mpa kan ett visst tryckberoende för viskositeten observeras. • Förlustkoefficienter vid rörströmning är beroende av Reynolds tal, som i sin tur är beroende av den dynamiska viskositeten. • Turbopumpars prestanda är beroende av Reynolds tal. Data är alltid angivna för vatten och måste korrigeras vid pumpning av annan vätska. Vätskor med hög i viskositet pumpas bäst med förträngningspumpar. • Viskositet definieras av sambandet skjuvspanning - hastighetsgradient vid laminär strömning. Vid turbulent strömning påverkas detta samband av impulsutbytet mellan skikten orsakat av vätskepartiklarnas överlagrade orhgelbundna rörelser. • I äldre måttsystem har viskositetsmått angivits i enheter baserade på speciella provmetoder t.ex Engler, Saybolt och Redwood; I tabell 10.1 finns ett översättningsdiagram till SI-enheter 218 Tabell 10.1 Omräkningsdiagram för olika viskositetsenheter. (källa Pumpe Ståbi) 219 Penetration För en del icke newtonska vätskor, t ex smörjfett och asfalt, ger viskositetsbestämning ej tillräcklig upplysning om flytegenskaperna, komplettering med uppgifter om konsistens behövs. Dessa uppgifter erhålles genom penetrationsbestämning. För fetter är penetrationen ett mått på konsistensen. Den är det djup i tiondels mm som en kon tränger ner i en provkopp med fettprov värmt till 250C. Penetrationen är beroende av om konsistensen förändrats genom omrörning, skakning eller liknande. Hårda fetter har låga penetrationstal medan mjuka fetter har höga. Tillverkare av fetter anger penetrationstal för varje kvalitet t ex 240-325. Två smörjfetter kan vidare ha samma penetrationstal, men ändå ha olika flytförmåga, beroende på den ingående oljans viskositet. För asfalt utföres penetrationsbestämning vid 25°C på i princip samma sätt som för smörjfett, men med en belastad nål i stället för kon. Mätvärdena används för klassificering av asfalt, vanliga penetrationstal är 10-50. 10.3 ÅNGTRYCK, KOKPUNKT OCH SMÄLTPUNKT Ångtryck Enhet Pa. Anges i kPa. Vätskor har en tendens att avdunsta. Över en vätska innesluten i en behållare bildas ånga - gas -, som bygger upp ett tryck. Ångtrycket, är den kraft per ytenhet, som den förångade delen av vätskan utövar på väggarna i behållaren. Ångtrycket beror endast på temperaturen och ökar med stigande temperatur. Vätskans temperaturer är tillordnade ett bestämt ångtryck. Detta förhållande framställs med s k ångtryckskurvor i ett temperatur tryckdiagram. Vätskor varierar i sin tendens att förångas, vätskor som kokar vid låg temperatur har högt ångtryck och kallas lättkokande, de som kokar vid hög temperatur har lågt ångtryck och kallas trögkokande. Uppgifter om ångtryck erfordras för beräkning av sughöjd, bestämning av pumptyp och pumpuppställning samt axeltätningars utförande. Kokpunkt Enhet °C. En vätskas kokpunkt, vid trycket p är den temperatur där vätskan är i jämvikt med sin ånga, som vid detta tillfälle kallas mättad och utövar trycket p = mättningstrycket. Nås detta tillstånd vid 101,3 kPa (760 mm Hg) betecknas det normal kokpunkt. För vatten sker detta vid 100°C. Kemiskt rena vätskor har i motsats till blandningar en exakt kokpunkt. För en del mineraloljor gäller att lösta gaser kan avskiljas redan innan ångtrycket uppnåtts. En del blandningar t ex bensin har ingen exakt kokpunkt utan ett kokområde som fastställes i en kokanalys, där begynnelse- och sluttemperatur för kokningen angives kokpunktsintervall. Om trycket i en vätska lokalt, t ex inuti en pump, sjunker till ångtrycket vid den aktuella temperaturen uppstår ångbildning, små ångblåsor, i lokala lågtryckszoner. Detta förhållande har stor betydelse vid strömningsförlopp; det begränsar sughöjden för en pump eller en hävert se även 3.5 Pumpars sugförmåga; det ger betingelser för skadlig kavitation se även 4.9 Material; och kan medföra ångbildning s k vattenseparation i ledningar i samband med tryckslag. Smältpunkt Enhet °C. Smältpunkt är den temperatur vid vilken ett ämne övergår från fast till flytande form och sammanfaller med den temperatur då en vätska övergår från flytande till fast form, stelningspunkt. 220 10.4 DENSITET, VOLYMUTVIDGNING Densitet Enhet kg/m3. Beteckning . Densitet är förhållandet mellan en materialmängds massa och volym. Uppgifter om densitet erfordras för beräkning av tryck och pumpens effektbehov. Vätskors densitet vid 25°C anges i vätsketabellerna i avsnitt 10.9. Densiteten förändras under inverkan av: • • • Temperatur se tabell 10.10 Koncentration-blandningsförhållande, se figur 10.18-10.21. Halt av och storlek på fasta partiklar i suspensioner, se avsnitt 10.7 och 10.8 Andra egenskaper som en vätskas förmåga att lösa luft, gas, är beroende av temperatur och tryck och påverkar densiteten endast obetydligt. Vattens densitet är störst vid 4°C = 1000 kg/m3 då vatten har sin minsta volym. Vatten intar härigenom en särställning bland vätskor. Vid avkylning under 4°C utvidgar sig vattnet ända till 0°C och fryser till is, varvid volymen ökar med 9 %. Isens densitet är då 917 kg/m3. Vatten har ett densitetsmaximum även när det innehåller lösta salter, men den största densiteten uppträder då under 4°C ju högre salthalten är desto lägre temperatur för max värdet. Havsvatten har sin största densitet något under 0°C, fryspunkten är ännu lägre. Volymutvidning Enhet °C-1. Beteckning γ. Densiteten är temperaturberoende och minskar vid stigande temperatur samt ökar vid fallande. Detta sammanhänger med att vätskans volym ökar vid uppvärmning resp minskar vid avkylning. Volymändringen hos en vätska kan i princip bestämmas med hjälp av dess volymutvidgningskoefficient γ [°C-1]. Denna är ett uttryck på den volymförändring som sker för varje grads temperaturförändring av vätskan. Sambandet mellan densiteter 1, och 2 vid två temperaturer t1, resp t2 och volymutvidningskolefficienten är: Ekv. 10.4 Uppgifter om volymutvidgningskoefficienten erfordras för beräkning av tryckändringar hos innestängda vätskevolymer, max- och minimivolymers i öppna och slutna behållare samt vid volymkorrigeringar. För vatten bör observeras att γ. är kraftigt temperaturberoende, varför vid praktiska beräkningar volymändringar bör beräknas med utgångspunkt från densitet vid olika temperaturer. Volymutvidningskoefficienten kommer, då närmast till användning vid interpolering. 10.5 pH-VÄRDE För att på ett bekvämt sätt uttrycka vätejonkoncentrationen i vätskor har en symbolisk beteckning pH införts. Storheten pH kallas även surhetsgraden. Faktorn pH är den faktor som bestämmer klassificeringen av kemiska substanser under tre huvudgrupper: • • • Syror – substanser som reagerar med metall genom att frigöra väte. Baser – substanser som kan kombineras med syror, varvid en tredje grupp bildar ett salt och vatten. Salter pH täcker en skala från 0-14. Sura vätskor har pH 0-6,5, neutrala har pH 6,5-7,5 och alkaliska har pH 7,5-14. 221 Vatten är i rent tillstånd en mycket dålig elektrisk ledare. Sin ledningsförmåga får vatten först i lösningar med s k elektrolyter som salter, syror eller baser. Vid upplösning i vatten sönderfaller dessa ämnen i två beståndsdelar med motsatta elektriska laddningar varvid en elektrisk ström kan transporteras. Detta sönderfallsmoment kallas för elektrolytisk dissociation - spjälkning. De laddade partiklar, som då uppstår, kallas joner. Man skiljer här mellan katjon-partiklar med positiv laddning och anjon-partiklar med negativ laddning. Beroende på laddningstillståndet betecknas de positivt laddade med + och de negativt laddade med -. Metaller och väte i syror bildar vid den elektrolytiska dissociationen katjoner som alltid är positivt elektriskt laddade. Syraresterna och basernas hydroxylgrupper bildar däremot negativt laddade anjoner. Alla lösningar, som reagerar surt, innehåller vätejoner H+ och alla lösningar, som reagerat alkaliskt, hydroxyljoner OH-. Sura reaktioner kan således betecknas som vätejonreaktioner och alkaliska reaktioner som hydroxyljonreaktioner. Koncentrationen av vätejoner i en lösning är ett mått på lösningens surhet medan hydroxyljonkoncentrationen är ett mått på alkaliteten. Produkten av H+ och OH- joner är alltid konstant vid en bestämd temperatur. Jonprodukten K vid 22°C är t ex: K=H + - OH - = 10 -14 [mol/l] Ekv 10.5 När båda jonslagen förekommer i samma antal i vatten så reagerar detta neutralt. Dvs då är: + - H = OH = 10 -7 [mol/l] Vid en given OH- - koncentration kan således värdet på H+ - koncentrationen beräknas. För att undvika negativa 10-potenser används begreppet väteexponent eller pH-värde; definierat enl pH= -log H + + Om t ex H = 10 -4 [mol/l],så är pH =-log 10 -4 =4 Ekv 10.6 Genom att ange H+ - koncentration som 10-pH kan således vattnets surhetsgrad resp alkalitet fastställas. Värdet på pH varierar inom gränserna 0-14 se vidare figur 10.5. Figur 10.5 Jonkoncentration pH-värde, surhetsgrad och alkalitet 222 Figur 10.5a Illustration av pH-värde samt användningsområden för konstruktionsmaterial i pumpar För vätskor med pH-värden under 4 är vätejonkoncentrationen starkt bestämmande för hastigheten hos upplösningsförloppet för de flesta metaller. De positivt elektriskt laddade vätejonerna avger härvid sin laddning vid metallytan till metallatomerna och löser upp deras fasta bindningar medan de själva, som härigenom berövas sin jonkonstruktion, återvänder till atomtillståndet, förenar sig till molekyler och 223 lämnar metallytan i form av gasbubblor. Av detta kan förstås att upplösningsprocessen förlöper häftigare ju högre vätejonkoncentrationen är dvs ju lägre pH-värdet hos vätskan är. Inom pH-området ca 4-9 inverkar i vätskan befintligt syre t ex från luft på upplösningsförmågan för t ex järn. Det urladdade vätet avgår då inte i form av gasbubblor som fallet är inom pH-området 0-4, utan förenar sig i samma ögonblick det bildas med vattnets syre till vatten. Samtidigt omsätts det upplösta järnet till rost, till vilket även åtgår syre. I figur 10.5 a Illustreras pH-områden för våra vanligaste födoämnen och drycker, samt hos kroppsvätskor, dricks- och avloppsvatten samt tvättmedel i förhållande till några vanliga kemiska vätskor. Dessutom anges lämpligt pumpmaterial för angivna pH-områden enligt vätsketabellerna. 10.6 MYNDIGHETERS KLASSIFICERING AV VÄTSKOR Brandklass Brandklass för olika vätskor anges i vätsketabellerna i avsnitt 10.9. För förvaring, hantering och transport av brandfarlig gas och vätska finns bestämmelser i Förordningen om brandfarliga varor utgiven i Svensk författningssamling SFS 1961 nr 568. Till brandfarliga varor hänföras i denna förordnings 1 § 1 mom: a. gas som vid temperatur av + 21 °C eller därunder kan antändas och brinna i luft (brandfarlig gas). b. vara i flytande eller halvfast form med en flampunkt av högst + 60°C samt - oavsett flampunkten - motorbrännolja och eldningsolja (brandfarlig vätska). Brandfarliga vätskor, indelas i fyra klasser enligt 2 mom samma §, nämligen Klass 1 Klass 2a : Klass 2b : Klass 3 : :vätskor med en flampunkt av högst + 21 °C. vätskor med en flampunkt överstigande + 21 °C men ej + 30°C. vätskor med en flampunkt överstigande + 30°C men ej + 60°C. motorbrännolja och eldningsolja med en flampunkt överstigande + 60°C." Tillämpningskungörelse till 1 §. Bestämmande av flampunkt m.m (utdrag). "Med flampunkt förstås den temperatur, då ångor (gaser) från en vätska vid normalt atmosfärstryck första gången flammar upp i samband med uppvärmning och införande av tändlåga på föreskrivet sätt vid provning i nedan angivna apparater". Under + 60°C Abel-Penskys apparat SIS 15 02 23 Över + 60°C Pensky-Martins apparat SIS 15 02 24 Brandfarlig gas klassificeras ej efter flampunkt utan avgörande är huruvida gasen kan antändas och fortsätta att brinna. Statens Industriverk har utgivit en reviderad förteckning i SIND-FS 1976:9 över brandfarliga varor med uppfigter om flampunkt och brandklass (utdrag): "Inom pumpanläggningar för brandfarliga gaser och vätskor tillhörande klass 1, 2a och 2b med flampunkt upp till 40°C kan utsläpp ge upphov till explosiva blandningar av luft och gas eller ånga." Rum och utrymmen där sådana anläggningar förekommer klassificeras av myndigheterna som explosionsfarliga och anläggningarna skall därför utföras enligt gällande bestämmelser, som avser att nedbringa explosionsrisken. Utöver SFS 1961 nr 568 som främst omfattar brandfarliga varors klassindelning, anläggningars planering, cisterner och rörledningars utförande, skydds- och säkerhetsavstånd etc gäller också Elföreskrifterna KFS 8/1960 med ändringar som ger anvisningar om hur explosionsrisken skall bedömas och elektriska anläggningar skall utföras. Förordningen och elföreskrifterna gäller gemensamt, de komplettera varandra. I kap 8 drivanordningar, avsnitt 8.3, behandlas förordningens och föreskrifternas bestämmelser. Innehållet i avsnitt 8.3 är även tillämpligt för kapitlen 3-6 och kapitel 1 installation. 224 Hälso- och miljöfarliga varor Enligt Produktkontrollnämndens kungörelse SFS 1973:334 § 2 indelas ämnen, som är att hänföra till sådana varor och som kan befaras medföra skador på människor i gifter och vådliga ämnen. Produktkontrollnämnden offentliggör vägledande förteckningar över gifter och vådliga ämnen. Senaste förteckning är PKFS 1975:1, 1975:2 och SNV PM 549. I vätsketabellerna avsnitt 10.9 anges denna förtecknings exempel på följande sätt: Efter ämnets namn G för gift och V för vådligt. Pumpanläggningar som transporterar hälso- och miljöfarliga varor skall vara utförda så att skadliga utsläpp förhindras. Detta kan ställa krav på hermetisk transport och kan också påverka utförandet av pumpen, material och materialval, axeltätningar och rörledningar. 10.7 DE VANLIGASTE VÄTSKORNA Vatten Med vatten i detta avsnitt avses "naturligt" icke salthaltigt vatten dvs vatten förekommande i naturen som ytvatten i sjöar och älvar samt som grundvatten. Temperaturen skall vidare vara under eller upp till rumstemperatur inom området 0 till ca 30°C. Naturligt vatten har stor användning bl a som råvatten för dricksvatten, kyl- och processvatten inom olika industrier och för bevattningsändamål. För en pumpanläggning intresserar främst vattnets korrosionsangrepp på de vanligaste konstruktionsmaterialen: i allmänhet stål, gråjärn - gjutjärn - och brons. De vattenegenskaper som inverkar är: • • • • pH-värde hårdhet och kolsyrehalt halt av olika kemikalier främst salter syrehalt Förutom dessa inverkar vattentemperaturen samt följande faktorer i själva pumpanläggningen: • • • strömningshastighet; normalt några m/s i rörledningar och 10-40 m/s i en centrifugalpump kavitation både fullt utbildad och i obetydlig omfattning halt av fasta föroreningar t ex sand och slam från olika brunnar Som regel inverkar pumpanläggningens faktorer kraftigt, när vattenegenskaperna är ogynnsamma eller på gränsen till att bli ogynnsamma och någon faktor i pumpanläggningen är ogynnsam. Det är här mycket svårt att ange generella riktlinjer, då redan en betydlig halt av något salt kan mångfaldiga ett korrosionsangrepp. Speciellt vatten med klorider är besvärliga - sålunda ökas vid t ex 50 mg - MgCl2/liter korrosionsangreppet på stål med en faktor ca 8, vilket då medför att stål inte längre är praktiskt användbart. • PH-värde och materialval Naturliga vatten brukar ha pH-värden mellan 4-9. Alltefter syrehalten skiljer man på två huvudgrupper: • Grundvatten ur stora djup. Detta innehåller ytterst litet syre och därmed blir här vätejonkoncentrationen utslagsgivande för järnets upplösningshastighet. Det bör påpekas att järn märkbart upplöses redan vid pH-värden på 6 - 7 i dessa syrefattiga vatten. • Vanligast förekommande är syrehaltigt vatten. Här är pH-värdet inget absolut mått på upplösningshastigheten även om kännedom om dess storlek är viktig. För kalkhaltig vatten råder speciella omständigheter, som behandlas i efterföljande avsnitt. 225 Då pumpar som transporterar färskvatten, för det mesta utförs i gråjärn ges nedan några synpunkter på användningsmöjligheter för detta material med avseende på vattnets pH-värde. Naturligtvis kan inte något gränsvärde anges, utan allmänt kan sägas: • Gråjärn kan användas utan några egentliga problem inom pH-området 7 - 10. Om klorider finns närvarande, kan gråjärn dock vara otillräckligt. • Inom pH-området 5,5 - 7 kan gråjärn många gånger användas, men inverkan är här stor från vad, som har åstadkommit det lägre pH-värdet. Inom detta pH-område är gråjärn överlägset stål vad beträffar korrosionsbeständighet. Gråjärnets höga kolhalt, 3-4 %, medför att vid måttliga strömningshastigheter kan grafiten tillsammans med korrosionsprodukter bilda en korrosionsskyddande film s k grafitisering av ytan. • Inom pH-området 4 - 5,5 kan gråjärn användas för vissa specialfall eller efter lämplig dosering av vatten. För pH-områden, där gråjärn ej är beständigt måste brons eller rostfritt stål användas. Se vidare kapitel 4 Material. • Hårdhet oss vatten Vattens hårdhet beror på närvaron av föreningar med främst kalcium - Ca - och magnesium - Mg - mest som karbonater men dessutom som icke-karbonater t ex sulfater, nitrater och klorider. Mängden i vilka dessa föreningar förekommer i vatten är ett mått på vattnets hårdhet. Mjukt vatten är i allmänhet lämpligare för hushållsbruk och de flesta användningsområden än hårt vatten. Vid tvättning är en bikarbonathalt i vatten skadlig eftersom tvål och såpa, som består av en blandning av natriumstearat och palmitat, med kalciumbikarbonat bildar olösliga kalciumsalter av organiska syror. Hårt vatten innehåller alltid kalciumkarbonater, vars löslighet minskar med ökad temperatur. Kalciumkarbonat utfälls som pannsten i ångpannor eller värmeväxlare. För att undvika pannstensbildning, som kan leda till partiella överhettningar i ångpannor måste man använda mjukt vatten som matarvatten. Vatten för sådana ändamål måste avhärdas. I Sverige brukar vatten anges i s k tyska hårdhetsgrader °dH - se vidare följande avsnitt- och en vanlig klassificering är: 4 4-8 8-12 12-18 18-30 30 • °dH °dH °dH °dH °dH °dH mycket mjukt mjukt medelhårt något hårt hårt mycket hårt Hårdhetsgrader och måttenheter Som hårdhet betecknas vattnets halt av de s k jordalkalijonerna dvs joner av kalcium Ca, magnesium Mg, strontium Sr och barium Ba. Hårdheten kan uttryckas för de enskilda ämnena som kalciumhårdhet Ca-H, magnesiumhårdhet Mg-H osv. Totalhårdheten utgör summan av de enskilda hårdheterna En uppdelning kan även ske i temporär och permanent hårdhet. Temporär hårdhet utgörs av jordalkalijonerna bundna till karbonater och permanent till icke-karbonater. Den temporära hårdheten har fått sitt namn av att den försvinner vid uppvärmning. Fördelningen på de olika delarna sker därvid efter den kemiskt ekvivalenta halten av jordalkalijoner. Eftersom de olika jordalkalimetallerna har olika atomvikter har måttenheten för hårdhet – 1 milliekvavilent per liter mval/I – definierats som: Ekv. 10.7 226 Hårdhetsenheten 1 m val/l kommer då att motsvara följande halter joner i mg/l: 1 mval kalciumhårdhet 1 mval magnesiumhårdhet 1 mval strontiumhårdhet 1 mval bariumhårdhet = 20,04 mg/l Ca ++ = 12,16 mg/l Mg ++ = 43,82 mg/l Sr ++ = 68,68 mg/l Ba ++ Med tyska hårdhetsgrader °dH uttryckes hårdheten Som den ekvivalenta halten av kalciumoxid (CaO) enl: 1 °dH = 10 mg Ca0/l Ekv. 10.8 För de olika jordalkalimetallernas oxider fås då • • • • 1 °dH = 10 [mg CaO/l] 1 °dH = 7,19 [mg MgO/l] 1 °dH = 18,48 [mg SrO/l] 1 °dH = 27,35 [mg BaO/l] och relationen till [mval/lit = blir • • 1 °dH = 0,356 [mval/l] 1 mval/lit = 2,8 [°dH] I andra länder används andra definitioner på hårdheten. För omräkning mellan olika hårdhetstal se tabell 10.2. Tabell 10.2 Omräkningsfaktorer för olika hårdhetsgrader. Exempel: 1 °dH = 1,78 franska hårdhetsgrader • Kolsyre- och karbonatjämvikt Nederbörd som tränger ned i marken, upptar ur luften i jorden koldioxid, som har bildats vid oxidation av organiskt material eller genom olika syrors inverkan på kalksten. Koldioxid och vatten överför de i vatten svårlösliga karbonaterna CaC03 = kalksten och MgC03 till lösliga bikarbonater Ca(HC03)2 och Mg(HC03)2. De senare innehåller dels C02 från det ursprungliga karbonatet -"bunden kolsyra" - och en del C02 från kolsyran H2CO3 som överfört karbonatet till bikarbonat - "halvbunden kolsyra" se figur 10.6. För att hålla bikarbonatet löst krävs ytterligare en viss mängd C02-"fri tillhörande kolsyra". Om tillräckligt med karbonat finns i jorden och om all CO2 åtgår för omvandling till bikarbonat samt för att hålla det nybildade bikarbonatet i lösning, så är vattnet i jämvikt vad beträffar karbonat-kolsyra. Det förekommer alltså ett speciellt jämviktstillstånd mellan kalk och tillhörande fri kolsyra. Är det fria kolsyreinnehållet mindre än vad som erfordras för jämviktstillstånd, så avskiljes kalk. Är kolsyreinnehållet större, så går kalken åter i lösning. Om det däremot råder ett överskott av C02, benämnes detta "fri överskottskolsyra" eller "aggressiv kolsyra". Det är denna del av kolsyrehalten - som redan framgår av namnet - som i allmänhet förorsakar korrosion. 227 Figur 10.6 Olika tillståndssätt för kolsyra (CO2) i vatten • Korrosionsförhållanden vid karbonathaltiga vatten Grundvatten är ofta hårt dvs innehåller bikarbonater med "tillhörande kolsyra" och eventuellt även "aggressiv kolsyra". För vattnets korrosionsegenskaper är kolsyrans olika tillståndssätt enl föregående viktig. Vatten utan "aggressiv kolsyra" bildar lätt, om syre samtidigt finns tillgängligt, karbonathaltiga skyddsfilmer på utsatta ytor i pumpar, behållare och rörledningar*. Villkoret härför är en förskjutning till en något minskad halt "tillhörande kolsyra" genom t ex tryckminskning, uppvärmning eller kemikaliedosering. Självfallet måste den då frigjorda kolsyran bindas eller ha möjlighet att avgå från vatten. Finns fri "aggressiv kolsyra" förhindras skyddskiktbildningen. Kommer detta vatten då i beröring med kalk, murbruk, betong så löser den upp kalk ända tills det kemiska jämviktstillståndet är återställt. Denna kolsyra är alltså kalkaggressiv. Vid syrefattigt vatten bildas ej heller något kalkrostskyddsskikt. I detta fall löser vatten järn vid varje fri kolsyrehalt, varvid korrosionshastigheten blir större ju mindre pH-värdet är. Praktiskt beror pH för naturliga karbonathaltiga vatten nästan uteslutande på förhållandet mellan den ""bundna" och den "fria kolsyran" och bestäms enligt klut av sambandet Ekv 10.9 Sätter man pH-jämviktsvärdet i relation till karbonathårdheten fås samband enl figur 10.7 och figur 10.7a. Med hjälp av figur 10.7a kan också en uppdelning på "tillhörande" och "aggressiv kolsyra" göras. * Karbonatutfällning kan dock förorsaka besvär i vissa konstruktionselement i pumpar t ex axeltätningar och vätskesmorda glidlager. 228 Figur 10.7 Jämviktstillstånd för bildande av karbonathaltiga skyddsfilmer vid syrehaltiga vatten. Figur 10.7 och 10.7a kan användas som måttstock för aggressiviteten hos naturligt vatten, när man känner karbonathårdheten och pH-värdet. För karbonathaltiga vatten är därmed av intresse: • vid syrehaltiga vatten uteslutande om pH-värdet kommer under jämviktskurvan. Ligger pH-värdet kraftigt under kurvan påverkas korrosionen i första hand av halter av andra ämnen och först i andra hand av pH-värdet. • vid syrefattiga vatten däremot om pH-värdet ligger över eller under värdet 7. Är värdet större än ca 7 är vattnet ej aggressivt. Ju mer värdet ligger under ca 7 desto aggressivare är vattnet. 229 Figur 10.7a Karbonathårdheten i förhållande till kolsyrehalten. Den så viktiga syrehalten hos råvatten kan variera mycket. Hos källvatten såväl som grundvatten från övre markskikt är syrehalten nästan genomgående tillräcklig för att bilda det naturliga kalkrostskyddsskiktet när samtidig karbonathårdhet 6° dH förekommer. 230 Mjukt ytvatten kan på grund av kalkbrist ej bilda kalkrostskyddsskikt och är därför mer eller mindre aggressivt. Avloppsvatten Avloppsvatten utgör i dagligt tal benämningen på hushållsspillvatten, men allmänt sett är avloppsvatten benämning på: • Spillvatten = vatten som bärare av föroreningar från: hushåll, affärer, hotell, kontor, industrier. • Kylvatten = termiskt "förorenat" vatten • Dagvatten = nederbördsvatten • Dränvatten = dräneringsvatten från byggnadsgrunder, maskinområden eller som läckor i otäta ledningar. restauranger, Spillvatten från hushåll, affärer, hotell, kontor, restauranger Spillvattnet tjänstgör som bärare av de föroreningar, vilka genom vattenklosetter och avloppsbrunnar följer det förbrukade och förorenade vattnet i spillvattenledningen. Föroreningarnas storlek begränsas i princip av arean hos det till ledningen anslutna intaget. Detta medför att tvärsnittsarean hos föroreningar begränsas till motsvarande arean för intaget. Någon begränsning av längden hos en mjuk och böjlig kropp kan däremot ej åstadkommas. Således passerar plastfilmer och annat förpackningsmaterial tillsammans med strumpbyxor och andra textilier obehindrat genom en vattenklosett och ut i ledningsnätet. Det är givetvis ej tillåtet att använda spillvattennätet för transport av avfall från textil eller andra material som är att hänföra till hushålls- eller industriell sophantering. En ständig ökning av i spillvattnet ej önskvärda eller otillåtna föroreningar kan konstateras i rensgaller och spaltsilar. Speciellt svårt, och med hög halt av exempelvis textilier, är spillvattnet i större tätorters centrumbebyggelse. Citykärnan med restauranger, kontor och varuhus producerar ett avgjort svårare spillvatten än den omgivande sovstaden. Kraven på pumpar och andra hjälpmedel för transport av dagens spillvatten bör således formuleras efter de föroreningar, tillåtna eller otillåtna, som spillvattnet är bärare av. De större föroreningarna - partiklarna - i spillvatten kan vid pumpval klassificeras som deformerbara och kräver ett stockningsfritt utförande. Spillvatten, industriellt Industriellt avloppsvatten har en relativt enhetlig sammansättning för varje industrityp och innehåller i allmänhet ämnen som kan medföra skador och störningar i avloppsvattenreningsverk och vattenområde - recipient. Utsläpp av avloppsvatten berörs av Miljöskyddslagen (SFS 1969/387 och 1972/782) och miljöskyddskungörelsen (SFS 1969/388) med ändringar (SFS 1972/224) där de industrityper, vars process kan ge upphov till skadliga vattenföroreningar finns angivna. Villkor för utsläpp av skadliga ämnen i kommunal avloppsanläggning gäller enligt Svenska Vatten- och Avloppsföreningens Meddelande VAV M20 mars 1976. Industriavlopp - Gränsvärden redovisar uppgifter om tolerabelt innehåll av olika ämnen. Bland dessa ämnen finns vätskor som är giftiga, vådliga, korrosiva, explosiva och som påverkar pumpmaterial, drivanordning och rörledningar. Dessa vätskor återfinns i vätsketabellerna avsnitt 10.9. 231 Kylvatten, dagvatten, dränvatten Se föregående avsnitt vatten. I det cirkulerande vattnet i kyltornsanläggningar kan det bildas fasta utfällningar, kalkavlagringar, slam och mineralkoncentration som ger upphov till korrosion och igensättningar i pumpar och rörledningar. Suspensioner, uppslamningar Partiklar av oorganiska och organiska fasta ämnen förekommer, mer eller mindre finfördelade, uppslammade i vätskor dels som föroreningar och dels som transportgods. Vätskans - suspensionens-egenskaper beror av de fasta ämnespartiklarnas storlek, densitet, form och hårdhet samt vätskans halt av partiklar, varav storlek och halt har avgörande betydelse för pumpvalet. I pumpkataloger brukar pumpars lämplighet anges för olika vätsketyper t ex: ren utan fasta föroreningar, lätt förorenad, förorenad, slurry, slam, massa, gods etc. utan närmare definition. I ”sök pump” på www.svensk pumpmarknad.nu kan sökning specificeras för partikelinnehåll följande parametrar: • Storleksområde < 0,1 mm, 0,1-1, 1-10 och 10-100 mm • Deformerbara • Slitande • Halt < ca 1 %, > 1 % I huvudet på tabellen finns 41 olika pumptyper angivna, som markerats som "särskilt lämpliga" , "lämpliga" eller" lämpliga med reservation" för dessa 8 partikelinnehållsparametrar. • Partikelstorlek - kornstorlek Måttenheterna < 0,1 mm; respektive 0,1-1 mm för partikelstorlek, förekommer inte så ofta, de brukar nämligen uttryckas med enheten µm som i tabell 10.3 vilken också innehåller uppgifter om partikelstorlek för en del ämnen > 1 mm. Figur 10.8 Illustration av relativ storlek på små partiklar. 232 Tabell 10.3 Illustration till måttenheter för partikelstorlekar uppgifter om partikelstorlek hos en del ämnen, spalt och spel i pumpar, tätningar. Partikelstorlek 1-10 mm. Inom detta område, som omfattar vätskor från avlopp, länsning av byggnadsschakt, muddring, slam med partiklar > 5 mm samt transportgods, har antal lämpliga pumpar minskat starkt. Partikelstorlek 10-100 mm. Detta område omfattar vätskor från avlopp, muddring, slam samt vätskor, som transporterar stora partiklar, varvid ett stockningsfritt pumputförande krävs. Även livsmedelstransport t ex transport av hel fisk förekommer i detta område. • Deformerbara Partiklar av organiska ämnen, där partiklar är mjuka, fibrösa etc och som kan sammanpressas eller får utsättas för åverkan. • Slitande, abrasiva Partiklar av oorganiska ämnen-, mineraler, sand - där partiklarna är hårda, skarpkantiga osv. • Halt 233 Halt avser suspensionens innehåll av partiklar (torrsubstans=TS-halt) och anges i viktprocent: partikelvikten gånger 100 dividerad med suspensionens totalvikt. Partikelvikten räknas för absolut torra partiklar. I praktiken räknas ofta med lufttorr substans som har 10-12 % vatteninnehåll. Vid halt < ca 1 % kan pumpval oftast göras som för vatten och vid halt > ca 1 % kommer flera andra faktorer in i bilden. Vid pumpval skall då partikelstorlek och TS-halt sammanställas. En tillräckligt liten kornstorlek kan medföra att en vanlig vattenpump kan användas så länge vätskan är lättflytande, icke-slitande och ej sedimenterar i själva pumpen. Vid transport av fast material - gods - i finfördelad form är vatten den vanligaste transportvätskan, det brukar behöves i en kvantitet som är ca 2-20 gånger transporterad materialmängd. Tabell 10.4 visar några exempel med värden för andel fast material. Tabell 10.4 Några riktvärden vid godstransport. Densiteten hos en suspension bestäms med nomogram figur 10.9 Figur 10.9 Nomogram för bestämning av densitet hos suspension (källa Morgårdshammar) Gränsen för andelen fast material är beroende av vätskans flytförmåga, risk för avskiljning och luft- eller gashalt. Figur 10.10, närmast gällande för pappersmassa, visar att små förändringar av TS-halt har en väsentlig betydelse för suspensionens flytförmåga. 234 Figur 10.10 Klassificering av flytförmåga för olika vätskor i grupperna A till F. För pappersmassa (fibersuspensioner) gäller de i % angivna TS-halterna (källa Gould) Massasuspensioner inom cellulosa- och pappersindustrin • Massakvaliteter Möjligheterna för att pumpa massa beror i första hand på det råmaterial som används, tillsatsmedel samt produktionsmetod. Som exempel på olika råmaterial kan nämnas barrträdsved (fiberlängd 3-4 mm), lövträdsved (fiberlängd 1-1,5 mm) och lump (fiberlängd 25-30 mm). Produktionsmetoderna kan i princip delas upp i kemiska och mekaniska. Den kemiska metoden är den mest förekommande. Sulfat- och sulfitmassa framställs både blekt och oblekt. Den viktigaste massan som framställs på mekanisk väg är slipmassa. • Luftinnehåll i massa Massa skiljer sig från många andra suspensioner bl a på grund av att den består av tre faser: vatten, fasta fibrer och luft. Luft i massa uppträder antingen i form av bubblor eller i kombinerad tillståndsform. Luft förekommer som bubblor antingen i fri form eller fästade till fibern. Luft i kombinerad tillståndsform förekommer upplöst i vatten eller absorberad i fibrerna. Luftinnehållet i massa beror på kvalitet, koncentration, tillsatsmedel, malning, temperatur samt tiden och massans hantering. Slipmassa innehåller mer luft än sulfit- eller sulfatmassa. Limning ökar luftinnehållet väsentligt och även malning. Med ökande temperatur ökar innehållet av fri luft samtidigt som luftens upplösningsförmåga i vatten avtar. Rent allmänt sjunker luftinnehållet i massa vid lagring. Luftinnehållet i massa ökar hastigt till en viss nivå, som är specifik för varje massatyp vid luftinblandning. Detta sker t ex då massa får falla fritt ner i ett kar eller en cistern. Luft kan även upptas av massan via axeltätningen i pumpar om vakuum uppstår. Egenskaper hos massa som försvårar pumpning • Innehåll av fasta partiklar, dvs koncentration. Massafibrerna bygger upp ett nätverk som blir tätare vid ökad koncentration. Det är relativt svårt att sätta massa med hög koncentration i rörelse, ty när höga energiimpulser överförs lokalt i nätverket är det troligt att det klipps sönder och att rörelsen uppträder mycket lokalt. • Luftinnehåll. Luft i form av bubblor i massa är ur pumpningssynpunkt mycket ogynnsam. Ett luftinnehåll på 1-2 % räcker för att ändra pumpegenskaperna. • Tryckfall. Vid flöden med låga hastigheter är tryckfallet för massa mycket högre än för vatten. I allmänhet är massa som är varm resp. innehåller tillsatsmedel lättare att pumpa än kall och ren massa. 235 • Att åter sätta massa i rörelse i ett rörsystem efter ett avbrott kan vara något problematiskt, speciellt när det gäller högkoncentrerad massa. Detta beror troligen på att det "statiska tryckfallet" är större än tryckfallet vid låga strömningshastigheter. Spädning med vatten i pumpen underlättar att starta den. • Igensättande egenskaper, dvs flockning i massa, stickor, kvistar och syntetfiber kan åstadkomma flockning i pumpen. En total igensättning av både pump och rör är till och med möjlig. • Tendens hos massa att tjockna i avsmalnande kanaler. Starkt avsmalnande koniska delar på pumpens sugsida t ex förminskning av sugledning från en rörledning med dimension 400 mm ned till 150 mm kan åstadkomma flockning redan vid koncentrationer på 3-4 %. • Strömningsförluster i rörledningar. Annan benämning på massa är pulp. Slam Slam är benämningen på den restprodukt som bildas när oorganiska och organiska partiklar avskiljs - separeras vid rening av en vätska. Vid rening av vätska används följande mekaniska och kemiska metoder. • sedimentation - settling -, partiklarna faller av egen tyngd till botten i en avskiljare. • flotation, partiklarna överföres till flytslam genom tillförsel av små luftblåsor. • centrifugering, partiklarna avskiljs genom centrifugalkraften • filtrering, vätskan ledes genom ett filter, som släpper igenom vätskan och fångar upp partiklarna. Filtret kan bestå av en sil, poröst material, en eller flera bäddar av filtermedia. • fällning, genom tillsats av olika kemikalier bildar partiklarna olösliga föreningar - flockar - som kan avskiljas genom sedimentering eller flotation Vid pumpning intresserar slammets TS-halt- pumpbarhet - samt partiklarnas storlek och hårdhet. Eftersom slam uppkommer vid all vattenbehandling och vid industriprocesser kan en generell definition inte göras. Som riktvärden kan de vid slambehandling i kommunala avloppsreningsverk förekommande värdena används. TS-halt efter olika behandlingssteg: • Före förtjockning Kemslam efter fällning, flotation Mekaniskt slam, sedimentation, flotation TS-halt 0,5-1% 2-3% • Efter förtjockning Mekaniska slam Aktivt slam Biobäddsslam Mekaniskt och aktivt slam Mekaniskt och biobäddsslam Efter avvattning i centrifug, silbandspress, vakuumfiltrering etc. TS-halt 6-10% 2-3% 4-8% 5-8% 7-9% • >30% I botten, kompressions-zonen av sedimenteringsbassänger, sandfång, oljetankar och andra behållare med stillastående vätskor, utsätts bottenskiktet vid sedimenteringen för mekaniskt tryck av ovanförliggande slam, varvid vätskan pressas ur bottenskiktet vars täthet sålunda ökar under sedimenteringsförloppet. Slam från industriprocesser får samma egenskaper som sin ursprungsvätska. Andra benämningar på slam: sediment, slurry, sludge. 236 Oljor och några petroleumprodukter Oljor indelas efter sitt ursprung i mineraloljor samt animala och vegetabiliska oljor, men kan i pumpningssammanhang behandlas lika. Till mineraloljor räknas också sådana petroleumprodukter såsom lösningsmedel, bensin, fotogen och liknande vilket bör beaktas vid pumpning i oljeupplag. Vid pumpning av oljor skall lägsta och högsta driftstemperatur, oljans viskositet, grumlingslägsta flyt- och stelningstemperatur samt ångtryck fastställas. Oljors flytförmåga följer Newtons lag, de har i likhet med vatten, konstant viskositet oberoende av hastighetsgradienten och tiden. Viskositeten är temperaturberoende, oljor flyter lättare vid uppvärmning. Viskositeten sjunker när temperaturen stiger. För att rätt kunna beräkna en pumpanläggning måste viskositetstemperaturförhållandena och hur oljan uppför sig vid variationer i driftstemperaturen klarläggas. Temperatur - viskositetsförhållandena hos olika oljor visas i diagram figur 10.11 - 10.14. Dessa är konstruerade enligt temperatur - viskositetsblad av Ubbelohde (Förlag S Hirzel Stuttgart N) och följer ett rätlinjigt samband. Diagrammen kan användas för konstruktion av kurvor för andra oljor om två temperaturer är kända. Grumlings - lägsta flyt- och stelningstemperatur. Mineraloljor övergår gradvis från flytande till fast form till skillnad från andra vätskor, t ex vatten, som har en bestämd stelningspunkt. När olja nedkyls blir den vid en viss temperatur grumlig på grund av att paraffinkristaller utfälls, vaxbildning denna temperatur kallas grumlingstemperatur. Fortsätter nedkylningen passeras den temperatur vid vilken oljan flyter, vilken kallas lägsta flyttemperaturen. 3°C under denna temperatur upphör oljan att flyta = stelningspunkten. På grund av vaxbildningen anses det att mineraloljor är hanterbara genom pumpning först vid en temperatur av 10°C över lägsta flytemperaturen. I synnerhet vid pumpning av trögflytande - högviskösa - oljor, som har sin stelningspunkt nära eller över omgivningstemperatur, t ex utomhusanläggningar, måste lägsta flyttemperatur beaktas och anläggningen utföras så att ledningar, och pump kan värmas. Ej värmda ledningar måste kunna tömmas för att undvika proppbildning om pumpavbrott inträffar vid omgivnings- temperatur under lägsta flyttemperatur. Lågsvavliga eldningsoljor har högre lägsta flyttemperatur än högsvavliga eldningsoljor. Sammansatta petroleumprodukter t.ex. bensin har ett ångtrycksområde, där den lättflyktigaste komponenten är bestämmande. Detta förhållande påverkar beräkningen av NPSHerf. för pumpen. Mineraloljor klassificeras som brandfarliga varor enligt avsnitt 10.6. Kvalitetsindelning: Eldningsoljor. Eo. visk-tempdiagram figur 10.11 Normalsvavlig Eo SIS 15 54 03. Lågsvavlig Eo SIS 15 54 04. 15 54 03 Motoroljor enligt SAE systemet har utarbetats i Amerika och fastställts 1926 av Society of Automotive Engineers (SAE). Ett lägre nummer i SAE-serien betyder att en olja är tunnare och bokstaven W efter numret anger att oljan är lämplig för vinterbruk. SAE-systemet tillämpas internationellt Motoroljor visk.-tempdiagram Figur 10.12 SAE 5 W - 20W, SAE 30 - SAE 50 Växellåds-transmissionsoljor visk-tempdiagram fig 10.13 SAE 75W-140 Industrioljor visk-tempdiagram Figur 10.14. Internationell Organisation for Standardisation (ISO) har utvecklat ett system för viskositetsklassificering av smöroljor för industriellt bruk. Systemet består av 18 viskositetsklasser angivna i cSt vid 40°C. Varje viskositetsklass identifieras av ett ISO VG (viscosity grade) nummer, som i huvudsak sammanfaller med mittvärdet enligt tabell 10.5. 237 Tabell 10.5 Viskositetsklasser enl. ISO 3448/SIS 15 54 41 Klassningssystemet har speciella fördelar • • • ISO VG numret ger en upplysning om oljans viskositet. ISO 3448 har fullt stöd från tomgivande nationella standardiseringsorganisationer såsom ASTM, DIN, BS, JIS och förväntas därför bli tillämpat internationellt. Det blir härigenom enklare att jämföra oljors viskositet med maskintillverkares specifikationer. ISO 3448 har även fastställts som Svensk Standard (SIS 155441). 10.8 VÄTSKEEGENSKAPER – KOMMENTARER TILL TABELLVERK Ett lyckat resultat vid transport av vätskor förutsätter både rätt dimensionering av anläggningen och rätt val av pumputrustning. Vätskors olika egenskaper måste därvid kännas och utgör indata vid dimensionering och val. I avsnitt 10.9 anges de för pumpning nödvändiga vätskeegenskaperna. Dessa är angivna med den noggrannhet, som i specialfall kan behövas för dimensionering av annan processutrustning. Vätskeuppgifterna är angivna i tabellform ordnade alfabetiskt efter de olika ämnenas namn och inleds med en förteckning över handelsnamn, samt kompletterande diagram i de fall, där temperatur eller koncentration, har stor inverkan. Vätsketabellerna upptar följande storheter: • Ämne. Efter ämnesbenämningen markerar en bokstav "V" eller "G", vådlighet eller giftighet enl Produktkontrollnämndens och Giftnämndens vägledande förteckningar, (PKFS 1975:1, 1975:2, SNV PM 549) • Kemisk formel för identifiering av ett ämne. l praktiken kan ju ett ämne dessvärre inte hänföras till en enhetlig formel på grund av föroreningar. Sämsta pumpningsegenskaperna har sådana föroreningar, som är olösliga resp osmältbara. De ger ofta besvärande slitage på pumpar och axeltätningar. • Viskositet är angiven i mm2/s (cSt) vid + 20°C. Viskositet under 5 mm2/s, innebär så lättflytande vätskor att en närmare angivelse ej är av intresse för pumpval. Hänvisning finns även till diagram, som visar viskositetens temperaturberoende. Viskositeten kommer även till användning vid bestämning av rörfriktionsförluster. Dessa beror i första hand på om laminär eller turbulent strömning förekommer. I laminära området är rörfriktionsförlusten proportionell mot viskositeten, medan dennas inverkan i det turbulenta området kan försummas vid i praktiken förekommande rörskrovligheter. • Ångtryck (absolut tryck)anges i Kilopascal (kPa) vid + 20°C. Hänvisning finns till kurvor i figur 10.17, som anger ångtryckets temperaturberoende. Observera att kokpunkten vid atmosfärstryck (101,3 kPa = 238 760 mm Hg) ger ytterligare en punkt på ångtryckskurvan. Kurvorna i figur 10.17 är schematiskt framställda och kan därför ge vissa differenser från de absoluta värdena. Detta gäller speciellt vattenlösningar - kurva 13. Alla hänvisningar till denna kurva avser kemikalier i vattenlösning. Vätsketryck i närheten av ångtrycket vid aktuell vätsketemperatur kan medföra kavitation i en pump. Vid liten tryckskillnad till ångtrycket uttrycks skillnaden lämpligen i meter vätskepelare.* • Koncentration i H2O dvs ämnets koncentration i vatten uttryckt i viktsprocent. Därigenom kan riktvärden ges på övriga egenskaper för dessa lösningar. Se vidare avsnitt 3.5 • Densitet anges i kg/m3 vid + 25°C. För andra komponenter och koncentrationer finns hänvisning till olika figurer och tabeller. Densiteten används bl a för omräkning av tryck till tryckhöjd och för beräkning av en pumps effektbehov.pH-områden uttrycker surhet eller alkalitet och har grupperats inom pH-områden 0-4, 4-6, 6-9 och 9-14. Denna gruppindelning har gjorts för att underlätta val av material i pumpar och pH-områdena överensstämmer med vanligen använda pumpmaterials korrosionsbeständighet. • Smältpunkt i °C. Observera att många föroreningar sakta börjar att brytas ned vid temperaturer strax över smältpunkten, vilket kan inverka menligt på pumpfunktionen. • Brandklass uttryckt enl Svensk Författningssamling. Förteckning över diagram och tabeller i anslutning till vätsketabellerna Viskositet Figur 10.11 Figur 10.12 Figur 10.13 Figur 10.14 Figur 10.15 Figur 10.16 Eldningsoljir Eo1, Eo2, E03 Motoroljor SAE 5W-50 Växellådsoljor SAE 75W-140 Industrioljor ISO VG2-VG 1500 Alkyder Svartlut Densitet Tabell 10.10 Densitetens beroende av temperaturen för olika vätskor Figur 10.18 Densitetens beroende av koncentrationen för olika baser Figur 10.19 För olika syror Figur 10.20 För olika salter Figur 10.21 För olika salter Ångtryck Figur 10.17 Ångtryckskurvor för olika vätskor 239 240 10.9 VÄTSKETABELLER 241 242 243 244 245 246 Figur 10.11 Viskositets – temperaturdiagram för eldningsoljor 247 Figur 10.12 Viskositets – temperaturdiagram för motoroljor SAE 5W-SAE50 248 Figur 10.13 Viskositets – temperaturdiagram för växellådsoljor SAE 75W - 140 249 Figur 10.14 Viskositets – temperaturdiagram för industrioljor enl ISO 3448, SIS 155441 250 Figur 10.15 Viskositet för alkyder vid olika temperaturer. Tixotropa alkyder är lika vanliga alkyder över 60°C och gel under 60°C. 251 Figur 10.16 Viskositets – temperaturdiagram för svartlut vid olika torrsubstanshalt (källa „Recovery of Pulping Chemicals, 1968*.) 252 Figur 10.17 Ångtrycksdiagram i vätsketabellen hänvisas för resp. vätska till ångtryckskurvorna numrerade från 1-27 (källa flexibox) 253 Tabell 10.10 Densitet (kg/m3 ) för vätskor vid olika temperaturer (o C). Understrukna värden gäller för fast fas 254 Figur 10.18 Densitetens beroende av koncentrationen för olika baser. 255 Figur 10.19 Densitetens beroende av koncentrationen för olika syror. 256 Figur 10.20 Densitetens beroende av koncentrationen för olika salter. 257 Figur 10.21 Densitetens beroende av koncentrationen för olika salter. 258
© Copyright 2024