Natur- och kulturvärden på Djurö
1 DjuröRapportStigen20100624 Natur- och kulturvärden på Djurö Redovisning av uppdrag kopplat till den Sjöhistoriska stigen under maj och juni 2010 Ett uppdrag för Insamlingsstiftelsen Vasakungarnas Djurhamn Lars - Gunnar Bråvander Bengt Windelhed Inula Miljö Olov Hartmansväg 54, 193 31 Sigtuna Larsgunnar.bravander@bredband.net Windelhed Geografi Författarvägen 32, 167 75 Bromma Bengt@Windelhed.nu 2 Förord Föreliggande arbete har skett på uppdrag av Insamlingsstiftelsen Vasakungarnas Djurhamn. Uppdragsgivarens kontaktperson har varit August Boj. Arbetet har reglerats i avtalet Vasakungarna 2010 EU-5 och finansierats med EU Leader UROSS-medel. Uppdragets art är formulerat som: ”Att utifrån natur- och kulturgeografiska perspektiv fältinventera det område som omfattas av de 16 föreslagna informationsstationerna utmed museislingan ”Sjöhistoriska stigen i Avsiktsförklaring” (fig 1, flertalet figurer är samlade i Bilaga 1). ”Som grund för inventeringen ingår genomgång av befintligt kartmaterial avseende naturförutsättningar och landskapshistoria. Uppdraget skall redovisas i en skriftlig rapport.” Vi vill härmed också tacka August Boj för all hjälp vi fått under fältarbetet på Djurö och kursgården Djurönäsets personal som har varit mycket hjälpsamma så vi kunnat utnyttja tiden väl under vår vistelse på Djurö. 1 Inledning 1.1 Bakgrund Djurö ligger i Värmdö kommun och just norr om Stavsnäs, öster om Gustavsberg. Ön täcker en yta om 5,35 km2.1 För att i framtiden skapa en trovärdig sk Sjöhistorisk stig på Djurö tror vi att den både måste vila på en vetenskaplig grund och ta olika hänsyn. Följande fokuserar på det förstnämnda. Vi har med en geografisk inriktning sökt visa hur natur- och kulturvärden på Djurö kan populariseras för att mejsla ut tydliga besöksmål. Däremot har det inte legat i uppdraget att beakta olika intressen, t ex markägarfrågor, som också är en viktig del i skapandet av ett stigsystem på Djurö. Vår uppgift är att leverera en rapport om natur- och kulturvärden på Djurö. Samtidigt måste dessa värden vara ”användbara” för att: 1. vara visningsbara. 2. passa in i en eller flera stigar. 3. ge upplevelse. Att skapa en Sjöhistorisk stig på Djurö kan ses som en lång process där verksamheten skall passera olika filter t ex: Vetenskapligt filter: att med beprövade erfarenheter beskriva natur- och kulturvärden Praktiskt filter: hänsynstaganden till markägare, befintlig infrastruktur, som stigar, vägar Socialt filter: hänsynstagande till olika gruppers intressen och upplevelseförväntningar, t ex unga - äldre, lokal publik - tillrest publik, korttidsbesökare - långtidsbesökare. Vårt uppdrag har vi valt att redovisa enligt följande. I denna rapport, som främst innehåller text och några figurer, presenterar vi först vår syn på de inte helt självklara begreppen naturoch kulturvärden. Kapitel 2 redovisar mer generellt kunskap om natur och kultur på Djurö ur ett geografiskt perspektiv. Kapitel 3 beskriver vår fältinventering som redovisar potentiella platser med värden natur- och kulturvärden på Djurö. I kapitel 4 föreslår vi fyra sk stigområden på Djurö, inom vilka det är lämpligt att presentera olika aspekter på öns natur 1 Moberg 1958, s. 2. 3 och kultur. Det avslutande kapitlet 5 presenterar några teman som konkret tydliggör vad som bör betonas i den visningsverksamhet som är tänkt till den Sjöhistoriska stigen, dessutom presenteras några förslag på framtida arbetsinsatser. Dessutom i Bilaga 1 finns kartor och bilder som illustrerar vår text. Bilaga 2 innehåller vårt omfattande bildmaterial med kommentarer, som levereras digitalt på CD skiva. Det är ett urval av vårt bildmaterial. Bilaga 3 är en sammanfattning av vårt arbete i tabellform. Vårt bildmaterial får användas som underlag för den Sjöhistoriska stigen, således inte för annat kommersiellt syfte. För arbetet har en begränsad tid stått till vårt förfogande, nämligen totalt 20 arbetsdagar. Den korta tid som stått till vårt förfogande har vi använt för fältinventering, mötesdeltagande och skrivande av rapporten. Endast en begränsad litteraturstudie har varit möjlig. 1.2 Syfte och avgränsningar Syftet med arbetet är att välja ut besöksvänliga platser med natur- och kulturvärde på Djurö. Platserna skall ge förståelse för både naturförutsättningar och öbornas livsförhållanden. I platsvalen utgår vi från det geografiskt definierade begreppet landskap. De valda platserna kommer att ligga i fyra sk stigområden på Skepparön och nordöstra samt norra Djurö. Vi presenterar dessa och ger förslag på hur platserna tillsammans kan ge upplevelser på Djurö med lämpliga teman relaterade till natur och kultur. 1.3 Synsätt och begrepp Grundläggande för arbetet har varit vår geografiskt färgade syn på vad ett landskap är. Detta synsätt skall sedan tillämpas på både de speciella förutsättningarna på Djurö och på vårt uppdrag att vaska fram ett kunskapsunderlag till besöksvänliga vandringsstigar. Att bland förutsättningarna på Djurö redovisa natur- och kulturvärden bygger i vårt fall först på vad som utspelats på ön, men också på våra akademiska bakgrunder som geografer. Företeelser som skapat både natur- och kulturvärden har en rumslig utbredning, de har skett på en viss plats. Dessutom har t ex sentida bebyggelse kommit att överlagra fenomen som skulle kunna ha utgjort natur- och kulturvärden. Komplexiteten kring vad som hänt på Djurö relaterat till natur och kultur och värderingen av detta kopplat till uppdraget att skapa underlag för en vandringsstig måste redas ut. Vi vill därför söka tydliggöra vår geografiska syn och presentera några användbara begrepp för arbetet. Geografisk forskning har länge fokuserar på studier av bönders resursutnyttjande i tid och rum relaterat till aktuella natur- och samhällsförutsättning.2 En annan viktig erfarenhet för vårt arbete är att skärgårdsområden är komplicerade. Bl a beror det på att sett i ett långtidsperspektiv har resursutnyttjandet varit komplext. Det har bestått av ett tidsmässigt varierat nyttjande av många olika naturresurser både på land och i havet. Dessutom har aktörerna bakom olika resursutnyttjanden varierat i långtidsperspektivet.3 Även i vårt arbete på Djurö är flera aspekter på natur- och kulturvärden relaterade till bönders resursutnyttjande, särskilt deras markanvändning skapad för en familjeförsörjning. Sådan markanvändning formade det forskningen tidigare kallade kulturlandskap, ett begrepp som ofta används inpå 1990-talet. Begreppet sammanförde investeringar bönder för sin försörjning har gjort i sk naturlandskap. Innebörden av dessa båda begrepp blev således att den agrara markanvändningen betraktades som ett överlägg på naturlandskapet. Därmed blev 2 3 Windelhed 2006. Norman & Windelhed 2008 a In press. 4 åtskillnaden mellan natur- och kulturlandskap något märklig om vi lyfter blicken över Sverige. Eftersom människan använt markresurser nästan över hela landet, är det strängt taget bara längst ute i skärgården och långt uppe i fjällen som vi har ett outnyttjat naturlandskap. Under 1990-talet började svenska geografer mer konsekvent använda det nygamla begreppet landskap, som tidigare användes i t ex engelsk (landscape) och tysk (Landschaft) forskning. Eftersom vi här kommer att använda landskapsbegreppet, blir det naturligt att kort presentera det. Sporrong konstaterar att begreppet i svenskan har tre innebörder.4 Det har en administrativ innebörd i form av våra landskap, t ex Uppland. Det förknippas med t ex landskapsmåleri, som ytterst innebär ett utifrån betraktande av ett område. Slutligen fångar den här aktuella vetenskapliga innebörden av landskapsbegreppet både ett utifrån beskrivande och ett inifrån analyserande perspektiv på ett agrarsamhälle5 (se nedan). För att förstå jordbrukets organisation i rum och över tid är det nödvändigt att förstå brukarens möjligheter att bedriva jordbruk och förändra det. Brukarens handlingsfrihet begränsas av flera faktorer, antingen länkade till naturliga förutsättningar eller till samhälleliga förhållanden. Faktorerna kan variera över tiden och deras betydelse för jordbruket har haft olika styrka. De naturliga förutsättningarna som är grundläggande för jordbruk är jorden, topografin, temperatur och nederbörd. Förutsättningarnas betydelse för jordbruket har medfört att de också används som förklaringsfaktorer för förändringar i agrarsamhällen. Det har antingen skett genom betoning av någon enskild faktor, t ex klimat eller som sammanhållen faktor. Det sista med ett ekologiskt synsätt, i vilket jordbruk betraktas som ett ”agroekosystem”, som med en viss agrar teknik sätter nyttjandegräns för jordbrukssamhället. De samhälleliga förutsättningar brukar indelas i sociala, ekonomiska och politiska faktorer. Var och en av dessa faktorer har teoretiskt getts olika utformning och faktorernas innehåll varierar i olika framställningar. Istället för att lyfta fram en av de samhälleliga faktorerna, borde deras samverkan beaktas och då också med hänsyn till naturförutsättningarna.6 För vårt arbete är det geografiska landskapsbegreppet grundläggande, men det måste också hanteras på lite olika sätt när det används som planeringsunderlag för den Sjöhistoriska stigen på Djurö (fig 1). Landskapsbegreppet innebär bl a att naturförutsättningar och de rumsligt organiserade kulturbetingade objekt människan skapat ses som en helhet. Landskapsbegreppet förenar natur- och kulturfenomen i ett stort rumsligt sammanhang. En förutsättning på Djurö är att en stor del av ön är bebyggd med en rätt omfattande bebyggelse från sent 1900-tal. Denna bebyggelse trasar sönder ön, så att områden med naturoch kulturvärden kommit att bli kvar på ett nästan slumpartat sätt. Exempelvis har särskilt historiskt intressanta landskapspartierna präglade av böndernas verksamheter till stora delar dragit till sig ny bebyggelse. Dessutom har den äldre agrara verksamheten bedrivits fläckvis över Djurö. Här finns mer intensivt nyttjade partier och partier med olika markutnyttjanden. Dessa har också varierande karaktärsdrag, vilket innebär att vissa områden har vad vi traditionellt brukar benämna naturvärden och andra har kulturvärden. Ibland finns dessa båda värden som enstaka objekt eller fenomen, t ex en jätteek eller lämningar efter ett historiskt kummel. Ibland kan båda dessa värden finnas på ett visningsbart sätt i egna områden. Det kan vara ett område med pedagogisk strandsuccession och ett annat område som visar ett torplandskap. Det sistnämnda exemplet tydliggör problematiken kopplat till vårt uppdrag. Ett torplandskap kan bli utvalt som besöksmål för att det kulturbetingade lämningarna har ett intresse, ett kulturvärde. Samtidigt utgör detta torplandskap en förening 4 Sporrong 1996, s. 8-11. Jämför Olwig 2000, s. 39-45. 6 Jansson 1998, s. 11-27. 5 5 av natur- och kulturförutsättningar. Ett annat exempel är en äng markerad på t ex 1640 års lantmäterikarta. Exemplen torplandskap och äng kan i detta sammanhang fungera som landskapsrum, visningsbara områden med många och olikartade natur- och kulturvärden. Ängen kan ha förändrats från 1600-talet till åker, som senare lagts öde. En sådan förändring kan ge visningsobjekt av kulturfenomen som äng, åker och ödeläggelse. Dessutom framträder här naturfenomen relaterat till naturförutsättningar som jordartsfördelning och vegetationssuccessioner. Utan att föra resonemanget alltför långt vill vi försöka illustrera det med en förenklande figur (fig 2). Landskap Bebyggelse Landskapsrum Agrar markanvändning Naturvärde Kulturvärde Fig 2. Schematisering av landskap med olika visningsbara natur- och kulturvärden på Djurö. Figuren antyder också att begreppen natur- och kulturvärden är lite motsägelsefulla om vi ställer dem mot landskapsbegreppet med dess helhetsinnebörd. Exemplet äng gör också det hela knepigt om vi ställer frågan vad har skapat värdet? En äng kan ha ett kulturvärde, eftersom den skapats av mänsklig verksamhet för att skaffa vinterfoder till djur. Samma äng kan också ha naturvärden eftersom den består av en värdefull flora. Just frågan vad som skapar natur- och kulturvärden är komplicerad, men kan kanske tydliggöras i en tabell (fig 3). Naturvärde Kulturvärde Värde Skapat av Naturen Sprickdalslandskap Fiskeplatser Människan Äng Kyrkan Fig 3. Exempel på hur några företeelser kan ha skapats och anses få natur- eller kulturvärden. De natur- och kulturvärden vi lyfter fram är således relaterade till landskapet. Till detta är det självklart möjligt att lägga även andra aspekter, t ex på kulturvärden. Ett exempel på detta skulle kunna vara intressanta byggnader. 1.4 Källor och metod I fält inleddes arbetet med en granskning av de 16 föreslagna informationsstationerna utmed museislingan ”Sjöhistoriska stigen” i Avsiktsförklaring” (fig 1, Bilaga 1). Genom att besöka dessa 16 platser, fick vi en inledande överblick av Djurö. Under totalt 6 arbetsdagar inventerade vi efterhand även andra områden, särskilt utmed stränder, men också skogsområden som på kartor antyder intressanta naturvärden. Till vår hjälp har vi haft 1640- och 1704- års lantmäterikartor för att inventera områden med en tidig agrar markanvändning. För 1800- och 1900-talet har vi inte haft tillgång till kartor 6 annat än 1843 års karta hämtad som kopia i Janssons bok.7 Vidare har vi använt de båda senaste versionerna av Ekonomiska kartan och berggrundskartan (se källförteckningen). Sammantaget ger kartorna en uppfattning om den agrara markanvändningen, till vilken både natur- och kulturvärden är länkade. De antyder också att antal fastighetsägare ökat över tiden. Flera av dem har kommit utifrån. Från slutet av 1800-talet ökar antalet fritidsboende. En genomgång av Riksantikvarieämbetets fornlämningsregister har inte tillfört vår utredning någon användbar information om t ex förhistoriska kulturvärden. I registret finns t ex lämningarna efter torpet Tvärbommen och noteringarna på 1640 års lantmäterikarta om två kummel och två kyrkogårdar. Allt detta har vi behandlat i vårt fältarbete. Av förståeliga skäl har det inte funnits tidsmässigt utrymme att med en djuplodande litteraturstudie belysa Djurö. Några skrifter kan dock nämnas. Hedenstiernas avhandling ger möjligheter att sätta in Djurö i ett regionalt skärgårdsperspektiv.8 Jansson har framförallt gett intressant information om agrara förändringar på Djurö under 1700- och 1800-talen.9 Vår fältinventering inriktad på natur- och kulturvärden är först redovisad som en text uppbyggd på 28 intressanta områden. Dessa har fått en värdebeskrivning och ibland förslag på hur de skulle kunna göras visningsbara. Resultatet är också sammanställt i fig x, som i tabellform schematiserar områdenas natur- och kulturvärden. Utifrån detta material har vi sedan valt ut ett antal särskilt intressanta områden, som vi föreslår kan få publikvänliga stigar som gör Djurö upplevelsebart. I slutet av rapporten finns förslag till hur arbetet med visningsstigen skulle kunna fortsätta. 2 Djurö en del av Stockholms skärgård 2.1 Fysiska förutsättningar för natur- och kulturvärden på Djurö Tanken med natur- och kulturstigen är att man utmed en stig eller från punkter på olika platser på Djurö inte bara visa de speciella sevärdheter som platsen har att erbjuda utan också hitta lämpliga platser där det är särskilt lätt att tolka skärgårdslandskapets tillblivelse och tolka och förstå sammanhangen som lett fram till det landskap man nu i dag kan iaktta. Den fysiska miljön ger ramarna för människans markutnyttjande genom tiden. Vi vill här lyfta fram några geologiska – geografiska processer som är särskilt viktiga för att tolka det landskap vi ser runt omkring oss. Dessa processer verkar nästan överallt i vår svenska natur men dess spår är kanske extra tydliga i skärgårdsmiljön. För fördjupade kunskaper om dessa processer finns exempel på några populärt skrivna böcker i litteraturlistan. Illustrationerna till detta kapitel är hämtade i Perhans.10 Berggrunden Hela skärgårdsområdet består av bergarter med mycket hög ålder ca 2 miljarder år gamla. Går vi så långt tillbaka i tiden fanns här en bergskedja som under årmiljonerna sedan nötts ned till en nära nog plan yta (peneplan) som bara består av detta bergs rötter (fig 4) det lutande peneplanet. Kvar återstår urberg med stor motståndskraft mot klimatets nedbrytande krafter; vittring och erosion. Under årmiljonernas lopp ar dock denna ganska plana yta utsatts för stora krafter i jordskorpan. Jordbävningar och vulkanutbrott har fått denna berggrund att spricka 7 Jansson 1930. Hedenstierna 1949. 9 Jansson 1930. 10 Perhans 2001 8 7 upp i ett karaktäristiskt mönster med vissa bergspartier som sjunkit ner och bildat sänkor som idag är viktiga segelleder medan andra i stället höjt sig över omgivningar och bildad öar. Ofta har öarna långa branta sidor mot farleden (förkastningsbranter) (fig 5). Dessa öar är högre i väster mot fastlandet jämfört med österut då detta berggrundspeneplan lutar långsamt mot öster så vi så småningom bara får några få skär och kobbar som sticker upp ovan havsytan i ytterskärgården (fig 6). Det karaktäristiska landskapet i skärgården som är resultatet av processer i jordskorpan för många miljoner år sedan kallar vi för sprickdalslandskap (fig 7). På en karta kan vi följa långa sprickdalar ofta orienterade i V - Ö- lig riktning eller i SV - NO riktning. Genom dessa processer kan goda vattenvägar – farleder tränga djupt in i skärgården och samtidigt utgöra mycket skyddade farleder för stormar då de omges av branta berg. Vattenvägarna blev mycket goda kommunikationslänkar mellan öarna. Exempel på tydliga förkastningsbranter är östsidan av Djurönäset vid kursgården och södra delen av Skarpö men mindre sådana bergssträckningar finns sprida runt Djurö. Inlandsisen omformar landskapet Hela Sverige har ju varit utsatt för flera istider då hela Sveriges yta täckts av inlandsis. Dessa mäktiga isar har inte legat still utan har långsamt rört sig över landskapet och genom sin tyngd pressat ner jordskorpan så att en stor del av Sverige legat under havets nivå. Då isen rört sig har den också fungerat som en jättestor hyvel som glidit över berg och dal och plockat med sig stora och små bitar ur berggrunden och krossat detta berg så vi har fått en jordart- morän som är en osorterad blandning av såväl stora som små bergkrosspartiklar. På bergen har isen plockat bort allt löst material på topparna och skyfflat ner materialet på slutningarnas lägre nivåer. Isräfflor och andra spår i berggrunden vittnar om isens rörelser över landskapet (fig 8). Inlandsisens påverkan på berget. Särskilt nordsidan på hällarna har varit utsatt för stort tryck då isen pressa på från norr medan i de södra delarna av ett berg får mindre tryck från ismassan och här kan då en del av blockmaterialet ansamlas. Nordsidan brukar därför kallas för isens stötsida medan sydsidan är läsidan. Konsekvensen av detta är att det i allmänhet blir mycket mer långgrunt och mer stora stenar i de sydliga lägena av öar. Det blir lättare att gå på grund här men det finns också bättre betingelser för växtligheten att etablera sig här. Isälvarna När klimatet blev lite varmare så började den väldiga isen att smälta av. Då uppstod under isen stora smältvattensälvar som mynnade ut vid iskanten. Beroende på isälvarnas vattentryck och hastighet förde dessa älvar med sig löst material som under vattenrörelsens inverkan slipats och nötts så att material blev rundat. Var vattentrycket stort kunde bara stor block och stenar hålla sig kvar i isälven medan vid lugnare vattenflöden grus och sand avlagrades. Ju längre ifrån isälvens huvudflöde materialet avlagrades desto finkornigare material avsattes. I lugnare vatten som i fjärdarna kunde jordartspartiklar hållas svävande länge varvid glaciallera kunde avsättas. I skärgården finns inte de allra mäktigaste isälvarna så några långa och höga rullstensåsar finner vi inte men på Djurö finns ett tämligen stort område av isälvsmaterial samlat. Sannolikt avsattes materialet under den tid som isfronten låg stilla pga av stagnation i klimatet varvid stora mängder isälvsmaterial kunde ansamlas under en längre tid. Åsarna har haft stor betydelse för människan genom tiderna. Åsarna innebar förr i tiden lättare landkommunikationer och de första sandiga jordarna var lättbearbetade med primitiva jordbruksverktyg och kunde uppodlas. Åsarna var också viktiga för vattenförsörjningen då regnvattnet lätt kunde filtreras i åsen och ge gott källvatten. Vi d foten av åsarna kan man finna många källor. Idag betyder åsarna mycket för grusförsörjningen vid väg- och bostadsbebyggelse. På Djurö syns spåren av tidigare täktverksamhet. Åsmaterialet har nu blivit en bristvara och man går mer och mer över till att krossa berg, så även på Djurö. 8 Strandförskjutningen De flesta använder begreppet landhöjning för att illustrera hur landet stiger ur havet pga av att landmassorna varit nedtyngda av den mäktiga inlandsisen men sedan när trycket lättat höjt sig igen. För närvarande är det en nettolandhöjning med ungefär 4 mm per år i Stockholms skärgård. Men så har det inte varit om vi går tillbaka i tiden sedan isen smälte i dessa trakter. Det har varit perioder då havsytan i stället stigit. Går man tillbaka i tiden måste man följa en särskild strandförskjutningskurva för att säkert veta var stranden låg. Kanske klimatförändringen gör att landhöjningen minskar i framtiden. Grovt räknat låg stranden ungefär 2 meter högre än nu när örlogsfartygen låg ankrade utanför Djurö på 1600-talet och 5 meter högre under vikingatiden. Under bronsåldern får vi gå ytterligare upp till 15 meter över nuvarande havsyta och slutligen under stenåldern fanns knappast något land ovan havsytan på Djurö, dvs ca 30 m ö h. Att landet stiger upp ur havet har mycket stora konsekvenserna för befolkningen i skärgården. Den äldre skärgårdsbefolkningen kan lägga märke till hur nya stenar och grund dyker upp på tidigare farbara ytor och sjöbodar och bryggor måste byggas allt längre ut. Det innebär också gamla hamnar får överges och nya lägen kommer till. För odlingen i skärgården betyder landhöjningen mycket då de långgrunda stränderna med finare sediment lämpliga att odla växer fram successivt. Land som nyligen stigit ur havet kanske också gödslat av tång mm organisk material utgörs av produktiva marker för slåtter eller bete. I ett geologiskt längre tidsperspektiv kanske strandförskjutningen är den process som mest omdanat skärgården. Om vi går tillbaka till bronsåldern bestod denna del av skärgården av en serie kobbar och skär där man kunde jaga säl och fiska. Då dessa kobbar omgavs av havet så fick vågorna stor kraft att skölja bort all jord, ja tom stora block från hällarna. Dessa återfinns då längre ner på sluttningarna vartefter havet drog sig tillbaka. I exponerade lägen kunde det bli betydande utvaskning av det finare materialet varvid stora klapperstensfält utvecklades (fig 9). Jordarternas fördelning utmed en dalsida. Generellt ju längre ner vi kommer på en strandsluttning och generellt ju mer skyddad viken är desto finkornigare jordar avsattes och desto bättre betingelser blev det för växter och djur att kolonisera och hitta näring (fig 10). Hur jordarterna påverkats av vågbearbetning under strandförskjutningen. Detta kan illustreras på många strandavsnitt men oftast blir vågverkan, strömmar och topografi inte så idealiska att man får hela skalan av förändringen på en plats. Intressant är också att studera hur växter successivt koloniserar land vartefter de stiger ur havet. Vittringsprocesser och vindburna växter och växtdelar bildar så småningom ett humuslager och allt fler arter kan etablera sig. Först kommer lavarna som bara trivs på hällarna över högvattennivån, sedan mossor och kärlväxter och så småningom träd och buskar. Ser vi i stället på hur landhöjningen slår på en långgrund strand med finkorniga jordar som mjäla eller leror så blir oftast stranden indelad i olika växtzoner efter hur ofta och länge stranden blir översvämmad av högvatten. Det kan skilja över en meter mellan högvattenperioder och lågvattenperioder och då kan vi få en zonering från de undervattensväxter som alltid måste finnas under vattenytan till mer amfibiska arter som tål en periods torrläggning. Uppåt land kommer sedan landväxter, oftast gräs och halvgräs, som tål en period med översvämning. Ännu högre upp på stranden börjar träd och buskar uppträda främst videbuskar och al som kan bilda en zon i översta delen av stranden som bara översvämmas om det är extremt högt vattenstånd. Strandförskjutningen gör att dessa strandzoner förskjuts hela tiden uppåt land. Vassen har förmåga att breda ut sig över en stor del av strandzonen men om stranden betas eller slåttras (slås) så hålls vassen tillbaka till förmån för många örter och gräs som annars vassen konkurrerar ut. Sannolikt så togs strandängens hö eller betesmark i anspråk av bonden så fort marken steg ur havet och någon albård eller vassbälte fick förr inte fotfäste på den 9 öppna marken. När marken genom landhöjningen nådde högre nivåer och kunde dräneras bättre omvandlades dessa marken ofta till åkermarker. I början på 1900-talet hade dessa odlingsbara arealer sin största utbredning och har sedan successivt övergivits som odlingsmark och då har träd och buskar kunnat vandra in. Skärgårdens klimat Egentligen skiljer sig inte skärgårdens klimat så mycket från det innanförliggande fastlandet, åtminstone inte så länge man befinner sig på Djurö. Men det finns skillnader. Oftast kan man se ett successiv förändrat klimat från fastland- mellanskärgård – ytterskärgård. Ju mer vattenmassor som omger öarna desto långsammare blir uppvärmningen av land också då havet har en kylande effekt. Vårarna är därför kallare ju längre ut i havsbandet man kommer. På hösten är det tvärtom då vattenmassorna inte lika snabbt kyls av utan kan magasinera värme och då påverka omgivande öar. På sommaren kan också den kraftiga uppvärmningen av landmassan resultera i uppåtvindar som så småningom bildar moln och regn. Ju större landmassor desto oftare regn och åska under de varma sommardagarna. Kommer man ut en bit i skärgården kan man se hur molnen tornar upp sig mot Stockholmshållet medan det fortfarande är strålande solsken längre ut i skärgården. Detta innebär fler solskenstimmar i skärgården vilket inte bara gynnar semesterfiraren utan också vegetationen och floran. Framförallt lövskogen gynnas inte bara av antalet solskenstimmar utan också av att stränderna inte heller skuggas av annan skog. Längre ut i skärgården (med t ex Bullerö och Långviksskär) får vi en björkskogsregion där björken gynnas i det svalare sommarklimatet men också av ljusklimatet. Ljusklimatet gynnar också många örter som är näringskrävande och anpassade till perioder av torka. Det är därför man i sydexponerade klippskrevor kan hitta många arter som återfinns på Öland och Gotland som t ex tulkört, krissla, Adam och Eva och blodnäva. Näringen till dessa växter kommer från jordar som inte urlakats på sina näringsämnen. I nederbördsrikare miljöer tvättas nämligen en hel del av växtnäringsämnena ut av regnvattnet och kan inte tas upp av växternas rötter. Isförhållandena i skärgården präglar skärgårdsnaturen på många sett. Den underlättar spridningen av djur och också växter mellan öarna. Islossningen kan ibland bli mycket dramatisk med is som driver in över land och skaver bort vegetationen i strandzonen. Även båthus och bryggor kan få stora skador av isen och islossningen. 2.2 Människans utnyttjande av naturresurser över tiden 2.2.1 Djurö i ett skärgårdsperspektiv11 Djurö kan sättas in i ett regionalt skärgårdssammanhang med Bertil Hedenstiernas geografiska doktorsavhandling från 1949 om Värmdö gamla skeppslag.12 Avhandlingen beskriver den kulturgeografiska utvecklingen i området, i vilket Djurö hade ett centralt geografiskt läge – från i huvudsak 1600-talet och framåt. Hedenstierna skrev att Stockholms skärgård är ”en av världens mest vidsträckta skärgårdar”, som dessutom har ”en landskapstyp som äger en alldeles speciell egenart.”13 För Stockholms södra skärgård gör han en ”kulturgeografisk studie”, där befolkning, ”näringsliv”, bebyggelse och den agrara markanvändningen14 ses som präglade av de ”naturgeografiska” dragen i skärgården.15 Härigenom såg han Stockholms skärgård som en bygd ”utvecklad på basis av de fysisk-geografiska förhållandena, där 11 Avsnittet är en förkortad version av motsvarande avsnitt i Norman & Windelhed 2009. Hedenstierna 1949, med undersökningsområdet beskrivet på s. 111-119. 13 Hedenstierna 1949 förord. 14 Av Hedenstierna benämnt skärgårdslandskapet. Hedenstierna 1949, s. 11. 15 Hedenstierna 1949, s. 7, 10-12. 12 10 befolkningen på ett alldeles särskilt sätt fått anpassa sin livsföring efter den omgivande naturen…”16 När avhandlingen kom hade Stockholms skärgård inte ”varit föremål för några mer omfattande vetenskapliga undersökningar.”17 Djurö dyker sporadiskt upp i Hedenstiernas framställning, som sammanställer data om agrar produktion och befolkning i varierande källor från och med 1600-talet. Hans avhandling redovisar också ekonomiska data i kartform för Stockholms södra skärgård. Det ger möjligheter att betrakta Djurö i ett givande regionalgeografiskt sammanhang. Inledningsvis illustrerar Hedenstierna med kartor och text hur strandförskjutningen (som tidigare kallades landhöjningen) medförde att ”stora landområden torrlades” och att en skärgård etablerades med olikstora öar.18 Under stenåldern, när havsytan stod 25 m högre än idag, bestod området kring dagens Djurö av 8 små öar. De låg i en omgivning som var ”ytterst ogästvänlig med sina oskyddade öar och öppna havsvidder.”19 Senare under bronsåldern, då havsytan låg 15 m högre än idag, fanns ett 15-tal öar kring Djurö, varav 4 var rätt stora. Vid denna tid ”låg skärgårdens åkerjordar under havets yta, och därigenom begränsades möjligheterna för fast bebyggelse avsevärt.”20 Det var först under vikingatid som Djurö och Stockholms södra skärgård fick sina nuvarande drag och då låg havsytan 5 m högre än idag. Vid denna tid skulle vi känt igen Djurös landkontur, men ännu var några av öns nuvarande landområden djupa vikar och sund. ”Den dåtida skärgården”, skriver Hedenstierna, var ”utformad på ett synnerligen lämpligt sätt för att gynna uppkomsten av boplatser.”21 Han stödde sin uppfattning om bebyggelsen på en då rätt begränsad historisk kunskap, vissa arkeologiska kunskaper och dessutom några studier av ortnamnskronologier. Detta bräckliga källmaterial gjorde att han ansåg att ”skärgårdens huvudsakliga bebyggande inträffat … (främst under vikingatid) .., då vattnet stod 10-5 m högre än nu.” ”Därmed öppnades nya möjligheter till uppehälle för befolkningen i denna kustbygd, och man kan räkna med att bebyggelsen raskt sköt fart, alltefter som de jungfruliga markerna lades under kultur.” Tiden kring vikingatid var den ”viktigaste för grundandet av områdets byar.”22 När Hedenstierna för Stockholms södra skärgård vill förklara sin beskrivning av ”befolkningens storlek och tillväxt” från 1600 till ca 1850, utgick han från de allmänna naturförutsättningarna. De ger ”skärgårdens allmänna betingelser” för en rätt begränsad och utspridd ”stadigvarande bebyggelse”. Den finns på ett fåtal områden, antingen med ”bättre fysisk-geografiska villkor”, eller där ”en befolkningsanhopning bildas oberoende av de naturgeografiska betingelserna”. På sådana platser kunde det förekomma ”ett differentierat näringsliv”, t ex vid kyrkplatsen, de större byarna ”och på platser med trafikgeografisk eller strategisk betydelse”. Han nämner bl.a. Djurö och Sandhamn.23 Här i Stockholms södra skärgård, liksom i övriga Sverige, var åkerbruket nära förbundet med boskapsskötseln, som hade en ”framträdande roll” i skärgården.24 Den ställde krav på vinterfoder från äng, vass- och lövtäckt samt sommarbetesland. Detta skapade ett variationsrikt markutnyttjande både på ”hemlandet” och omgivande öar.25 Hedenstierna framhöll sammanfattningsvis att skärgårdens viktigaste näringar var åkerbruk, boskapsskötsel och fiske. I mindre omfattning bedrevs ”ett flertal binäringar, vilka i undantagsfall kunde utgöra det enda, självständigt idkande näringsfånget för mindre grupper 16 Hedenstierna 1949, s. 5. Hedenstierna 1949, s. 7-8. 18 Hedenstierna 1949, s. 120-131. 19 Hedenstierna 1949, s. 121. 20 Hedenstierna 1949, s. 124. 21 Hedenstierna 1949, s. 124. 22 Hedenstierna 1949, s. 128-131. 23 Hedenstierna 1949, s. 132. 24 Hedenstierna 1949, s. 189. 25 Hedenstierna 1949, s. 190-205. 17 11 av områdets invånare. I äldre tid, med dess utpräglade självhushållningsprincip, förekom knappast någon större differentiering av näringarna, utan varje familj, varje by eller trakt utnyttjade alla möjligheter som fanns till uppehälle och extra inkomster.”26 ”Den viktigaste och mest förekommande av dessa binäringar baserade sig på skogen”, som gav ved, timmer och virke.27 Bland de olika binäringarna i skärgården kan också nämnas tegelbruken. På Djurö redovisar mantalslängden 1653 ett Tegeltorp och mantalslängden 1750 anger ett tegelbruk.28 Enligt Jansson anlades det på 1730-talet av von Höpken (se nedan). Det låg vid viken som kom att kallas Bruksviken, mellan de båda ångbåtsbryggorna, och lades ner redan i slutet av 1700-talet.29 För Stockholms södra skärgård karakteriserar Hedenstierna ”näringars roll i hushållen”. Han hävdade att ”åkerbruket inom hela skärgården (måste) betraktas som husbehovsodling”. ”Kreatursskötselns produkter hade däremot - utom för den roll de spelade i hushållet - säkert även betydelse som bytespersedlar …”. Vidare måste fisket ”haft en oerhört stor roll för försörjningen”. Skogen måste ”ha lämnat en god bytesvara”. Sammanfattningsvis var ”fisk, smör och ved” ”otvivelsaktigt skärgårdens överskottsprodukter.”30 Hedenstierna betecknar perioden från 1600-talet fram till 1800-talets sista decennier som tämligen stabil ur kulturgeografisk synvinkel. Det illustreras med bl a en ökande befolkning och en utspridning av bebyggelsen.31 Under 1800-talets slut inträffade en genomgripande omdaning av skärgårdens kulturgeografiska förhållanden, som påskyndade den samhällsutveckling som vi ser resultatet av idag. Det förefaller som Djurö följer den allmänna skärgårdstrenden, med stagnation av befolkningskurvan efter 1880.32 Djurö med omnejd uppvisar historiska spår efter både lokalt, regionalt och interregionalt resursutnyttjande. Lokala bönder har bedrivit jordbruk och fiskat samtidigt som de betalat skatt till en överhet och bidragit till den örlogshamn som kronan hade i området sedan 1400talet. Djurö ligger också vid en av de stora farlederna till Stockholm och har under flera hundra år varit en replipunkt för både nationell och internationell sjötrafik. 2.2.2 Djurö by33 Ovanstående belyser Hedenstiernas syn på etableringen av ett bondepräglat skärgårdslandskap. Det är en rätt grovhuggen historisk bild, som en mer fördjupad forskning skulle kunna förfina. Idag vet vi t ex inte när och hur bondelandskapet på Djurö etablerades. Med vår generella kunskap från regionen, kan vi ana hur byn vuxit fram till den utformning vi ser på den äldsta karteringen av Djurö by, lantmäterikartan från troligen 164034 (fig 11). Kartan ger en viktig historisk bild av förhållanden på ön. Djurö by beskrev Hedenstierna som ”en välbelägen skärgårdsby” vid det tidigare sundet mot Vindö. Nära bebyggelseplatsen fanns ”god tillgång på åkerjord, säkra hamnvikar och över huvudtaget hade byn ett undangömt läge...” ”Förbindelserna med grannbyarna eller inre skärgården gick över skyddade vatten, men det var ej heller lång väg till fiskeplatserna i havsbandet.”35 26 Hedenstierna 1949, s. 251. Hedenstierna 1949, s. 251-252. 28 Hedenstierna 1949, s. 255-256. 29 Jansson 1930, s. 81. 30 Hedenstierna 1949, s. 270-274. 31 Hedenstierna 1949, s. 139-146. 32 Hedenstierna 1949, s. 332-339. 33 Avsnittet är en bearbetning och utvidgning av motsvarande text i Norman & Windelhed 2009. 34 Hedenstierna tolkar den här använda och odaterade kartan över Djurö by, som ritad av Schroderus Sven Månsson. Han anses också ha ritat alla de 69 kartor från Värmdö skeppslag, som Hedenstierna benämner ”1640 års kartor”. Dessa geometriska jordebokskartor är i skala 1: 5 000 (Hedenstierna 1949, s. 45-58). 35 Hedenstierna 1949, s. 127-128. 27 12 Hedenstierna redovisar i tabellform förändringar i areal åker för några byar 1607 - 194436, varifrån uppodlingen i Djurö by framträder i hektar i fig 12. By 1607 1640 1704 1817 Laga skifte 1843 1907 1944 Djurö 4,4 4,0 6,7 15,5 30,5 81,0 53,0 Fig 12. Förändringar av åkerarealen (i hektar) i Djurö by. Den stora uppodlingen under 1700-talet skedde under den sk herrgårdstiden. Den efterföljande uppodlingen är relaterad till de många brukarna på Djurö. Källa: Hedenstierna 1949, s. 163. Djurö by följer den trend för åkerarealen som Hedenstierna karakteriserar för ett 20-tal byar med hyggligt källmaterial i Stockholms södra skärgård. Under 1600-talet skedde en begränsad uppodling och under 1700- och 1800-talen var uppodlingen kraftig.37 Vi får också ett perspektiv på Djurö by i Hedenstiernas redovisning av byns höproduktion (fig 13). I Djurö by, liksom i Stockholms södra skärgård, varierade höskörden kraftigt mellan olika år.38 By 1618 1640 Ändring Ändring i % 1700-talet Ändring från 1618 Ändring i % Djurö 60 50 -10 -17 84 24 40 Fig 13. Förändring av höproduktionen i antal lass hö för Djurö by 1618 – 1700-talets början.39 Källa: Hedenstierna 1949, s. 198. Byn bebyggelse ligger sannolikt på platsen för den första fasta bebyggelsen på Djurö. Det saknas idag belägg för äldre bebyggelseplatser. På 1500-talet bestod byn av tre gårdar. En av dem blev frälse 1552 genom Gustav Vasas donationsbrev från 1552. Kung skrev att den varit ”wår och Cronones gåårdh”.40 Gården tillföll först Hans Dithmarsk och 1572 Jacob Bagge, vars ene son Johan innehade sätesgården Siggestad på Värmdö. Djuröhemmanet låg sedan under Siggestad till början av 1700-talet. Det överfördes då till säteriet Fågelbro med presidenten Daniel Niclas von Höpken, som 1717 inköpte hela Djurö, till vilket vi återkommer nedan. De båda skattehemmanen i Djurö by har ett bättre källmaterial. Jansson har följt dem i källor från 1538 - 1717. 1538 skattade de i smör och ved. 1555 skattade de bl a i smör, ägg, strömming och ved. 1621 skattade de bl a i strömming, torsk, smör och ved. 1567 var deras jordetal 2 öresland var, vilket också gällde frälsehemmanet 1618. I samband med den sk boskapspenningen redovisas bara frälsehemmanet 1628. Frälsebonden Nils hade då 1 sto, 1 föl, 4 kor, 1 kviga, 7 gamla får, 2 unga får och en gris. Det ger en inblick i de tre gårdarnas boskapsbestånd. Samtidigt redovisas byns befolkning över tolv år till 14 personer.41 36 Hedenstierna 1949, s. 163. I bilagan Tabell A anger han dock för Djurö by andra uppgifter. För 1607 anges 133 fjärdingar (1/8 tunnland, således = 16 1/8 tnl = c 8,2 ha. Med 20 % reducering (pga ”modifikationer av tunnlandet”, Hedenstierna 1949, s. 54-57) = c 6,5 ha). För 1640 anges 65 ½ fjärdingar (= 9 ½ tnl). Dessutom anges 65 fjärdingar (Hedenstierna 1949, s. 158). Dock redovisar karttexten 8 3/16 tnl, se texten. 37 Hedenstierna 1949, s. 162-167. 38 Hedenstierna 1949, s. 194-199. 39 Hedenstierna anger dock 1618 90 lass och 1640 56 lass hö i Bilagan Tabell A. 56 lass är också angivet på lantmäterikartan 1640. 40 Jansson 1930, s. 38-40. Här nämns också att gården tidigare varit kyrkohemman och blev troligen indragen vid reduktionen. 41 Jansson 1930, s. 38-43. 13 1640 års lantmäterikarta Den geometriska jordebokskartan, således troligen från 1640, ger en fin beskrivning av Djurö by. Kartan visar de tre schematiskt markerade gårdarnas läge på byplatsen. Djurö by bestod av tre likstora hemman, två skattehemman och ett frälsehemman. Omkring dem ligger Östergärdet. Åt sydväst ligger det Västergärdet. Inom dessa gärden hade de tre gårdarna sina åkrar i en ägoblandning, som kartan inte redovisar (se nedan 1704 års karta). Kartan visar hur åkrarna i de båda gärdena var anpassade till naturförutsättningarna, det var smala odlingsbara ”örjord” (sandjord) stråk omgivna av små bergsklackar som då blev odlade. Byn låg i tvåsäde, när ett gärde odlades, låg det andra i träda. Året därpå ändrades förhållandena, trädesgärdet blev odlat. Östergärdet låg (B, fig 11. 4 7/16 tunnland) vid bebyggelsen och den djupa havsviken mot Vindö och Västergärdet (C, fig 11. 3 6/8 tunnland) en bit bort. I anslutning till gärdena fanns ängsmarken fördelad på flera ofta låglänta och fuktiga marker gärna vid kusten. Dessutom fanns en stor äng just norr om Fladen.42 Det är också intressant att se hur utmarksbetet var organiserat på Djurö vid denna tid. Sommartid släpptes boskapen ut på skogsbete. Under denna tid gällde det att skydda äng och åker mot betande djur innan ängens vinterfoder och åkerns brödsäd var bärgad. Kartan visar att ön hade delats in med tre hägnader som delade ön i tre delar. När norra gärdet odlades i tvåsädesrytmen, kunde boskapen sommarbeta i norra och västra delen av ön. Dock så att ängsförsörjningen tryggades. När södra gärdet odlades, kunde på motsvarande sätt östra och västra delarna av ön sommarbetas. De tre hägnaderna är strategiskt placerade så att den hägnade sträckan blev så kort som möjligt på ön. Till byn hörde också ”skön skogh, och Gott fiske: Männ Skogen hugges Myckit vth af krigzfolket.” De båda skattehemmanen hade del i ängsholmen Skepparön (som gav 10 lass hö) och betesholmarna ”Bärghampn, Runöö och Konungzholmen”. Frälsehemmanet hade ängsholmen ”Arnöö om höö 6 lass” och de tre betesholmarna ”Jessholmen” (Gässholmarna). Som Jansson skriver ger kartan ”otvetydigt vid handen Djurhamns karaktär av krigshamn”. Han finner belägg i ovanstående notering om krigsfolket, men också kartmarkeringar för kummel och kyrkogårdar. Dessutom anger han att jordeböckerna från 1600-talet ”bekräfta, att Djurhamn lydde under amiralitetet.”43 Djurö börjar nämnas som örlogshamn på 1450-talet. Uppenbarligen var Djurhamn en användbar naturhamn en bit utanför Stockholm och användbar som en ”depå- och omlastningsort” för färder i Östersjön. Djurö fungerade fram till 1640-talet som skyddande naturhamn för bl a marinen. Den ersattes först av Dalarö, som på 1680-talet ersattes med Karskrona.44 På kartan markeras två kyrkogårdar F, ”wedh diuröhampn” och två kummel, markerade som koner vid de båda G, ”som Styremennerne rätta sig effter tå the segla”. I kapitel 3 beskriver vi läget för de båda kumlen. Det södra har legat vid lusthuset sydväst om kyrkan, och det norra uppe på berget innanför Hummeludden. De bildar härigenom en enslinje åt sydväst, för segling bl a innanför Stora Sandholmen.45 Kartan innehåller också namnen Djurö hampn och Koggholmen. Tillsammans med Koggberget (G), båda kumlen och de båda kyrkogårdarna speglas den marina verksamheten på Djurö. Den framträder också i ”krigsfolkets” inverkan på skogen. Däremot ger Hedenstiernas avhandling ingen information om den tidigmoderna örlogsverksamheten på Djurö. 42 På Djurö totalt 40 lass hö och på de sk ängsholmarna 16 lass hö. Jansson 1930, s. 18-20. 44 Jansson 1930, s. 10-20. 45 Motsvarande iakttagelse finns hos Jansson 1930, s. 18. 43 14 Den välgjorda kartan från 1640 ger således inblickar i kronans marina verksamhet. Det bör här nämnas att vi behandlar de båda kumlen i vår bilaga, där vi beskriver påträffade lämningar från det norra kumlet (kapitel 3). 1704 års lantmäterikarta Landskapet har inte förändrats så mycket fram till nästa karteringstillfälle, 1703 (fig 14). Kartan visar inte 1600-talets hägnadsorganisation av utmarken. Vi ser att norra gärdet utvidgats med några små åkrar söderut. Det södra gärdet har fått nya åkrar åt nordöst. Några ängar har tillkommit, särskilt kan noteras att det skapats en sammanhängande äng ner mot Fladen. Kartan ger också en god inblick i åkermarkens organisation. De tre gårdarna har en rytmisk tegfördelning i vissa åkrar. I andra fanns både en eller två ägare. 2.2.3 Bebyggelsehistoriska förändringar på Djurö från 1700-talet till och med 1900-talet För tiden efter 1704 har det tidsmässigt och praktiskt inte varit möjligt att närmare studera kartmaterialet för Djurö. Däremot ger Janssons bok spännande inblickar i ägandet och brukandet av marken på ön fram till början av 1900-talet.46 Förhållandena för lokalsamhället ändrades markant från den äldre situationen med två skattehemman och ett frälsehemman i Djurö by. Det tydliggörs av det nya markägandet, som är intressant för att förstå förändringar av landskapet på Djurö. 1659 köptes de båda skattehemmanen och frälsehemmanet av rådmannen Månsson från Stockholm, sedan han fått tillstånd att driva krog på Djurö. Hemmanen gick i arv till hans son, därefter köptes de av Stockholmsrådmannen Merling, vars dotter 1717 sålde till von Höpken.47 Han ägde nu hela Djurö, varför Jansson benämner det nya skedet i öns historia som ”herrgårdstiden” (1720-talet till storskiftet 1816).48 Med en serie av starka markägare, ofta byråkrater från Stockholm, genomfördes flera förändringar av jordbruket på Djurö under perioden. Formellt blev de båda skattehemmanen omvandlade till frälsehemman 1746. Den byråkratiska processen bakom detta rymmer ytterligare en intressant aspekt på Djurös historia. I samband med de sk rysshärjningarna 1719 besökte ryssarna Djurö två gånger. De brände de tre hemmanen i Djurö by. Egentligen hade ägaren von Höpken rätt till några år av skattebefrielse som kompensation för återuppbyggnaden, men han avstod och förhandlade till sig frälsestatus för de båda skattehemmanen. I stället för att bygga upp bybebyggelsen, skapade han ett nytt brukningscentrum. Under 1720-talet lät han som en del av sitt jordinnehav uppföra herrgårdsbyggnaden Djurönäs på Skepparön nära Djurhamn. Djurönäs gick sedan i arv inom släkten och såldes under 1770-talet till allt högre köpeskilling till en fältkamrer, en ryttmästare och ett riksråd och slutligen 1777 till löjtnant Adlerberg. Nu kom driften av jordbruket att ändras från arrendatorer till ”herrgårdsbruk” med drängar. Djurönäs såldes 1790 till statssekreteraren Ehrenström.49 Han utarrenderade jorden först ”till en på stället varande bonde”. Under den politiskt oroliga tiden efter mordet på Gustav III, satt Ehrenström fängslad i sex år. Under tiden var ”fiskevatten och lägenheter” utarrenderade till flera personer, fram till 1811, då Ehrenström sålde Djurönäs och flyttade till Helsingfors där han avslutade sitt spännande liv.50 Den nye ägaren var Öström, en välbeställd affärsman från Stockholm. Redan 1813 sålde han till ”bonden Anders Nilsson”. Jansson skriver att med honom ”en ny epok ingår. Stormännens tid är förbi och bönder åvägabringa en mer vittomfattande odling och bebyggelse på Djurö.” Nilsson var hemmansägare från Värmdö och tvingades skuldsätta sig 46 Jansson 1930. Jansson 1930, s. 43-44. 48 Jansson 1930, s.79. 49 Jansson 1930, s. 78-84. 50 Jansson 1930, s. 84-98. 47 15 hårt för att genomföra köpet. Redan 1815 sålde han en fjärdedel av Djurö till bonden Österman från Stavsnäs. Nilsson bodde på Djurönäs och Österman troligen på Djurö Höjd. Med dessa båda bönder blottläggs åter förhållandena i landskapet, eftersom Österman 1816 begär storskifte av Djurö by. Genom den därmed följande lantmäteriförrättningen visar det sig att ”den odlade jorden på Djurö låg ännu ”teg för teg” såsom i det gamla byalagets tid”, som Jansson skriver. Nu skulle det brokiga ägoinnehavet omstruktureras till ett ”mindre antal skiften åt varje delägare”. Därmed får vi den tredje karteringen av landskapet på Djurö (fig 15). Storskifteskartan visar att landskapet förändrats under herrgårdstiden, dvs sedan den förra karteringen 1704 (fig 14). Åkerarealen har ökat, vilket också framgår av fig 12. Uppodlingen har främst skett kring det södra gärdet, nu kallat Storgärdet. Dessutom har gammal äng odlats upp. Storskiftet innebar också att marken skiftades så att Österman för sitt ½ mantal fick ”1 skifte i åker, äng och hagar samt 2 i skogsmarken”, vilket blev fastigheten Djurö 1. Nilsson fick för sitt 1 ½ mantal ”3 skiften i åker, äng och hagar samt 6 i skogsmarken”, vilket blev fastigheterna Djurö 2 och 3. Dessutom fanns samfälld mark vid Kyrkudden, Kyrkfladen, Bruksviken och kring Djurhamns krog vid Hamnen. Senare 1819 skiftade Nilsson sin mark i fyra delar, som ärvdes av hans fyra barn. De sålde sina fastigheter under 1830-talet till sammanlagt åtta nya ägare. Östermans fastighet ärvdes av de tre barnen 1831.51 1843 ansökte en av bönderna om laga skifte mellan Djurös 9 hemman. De var totalt om 1 ½ mantal och ägarna hade mellan 1/32 till 5/8 mantal. Lantmätare var Bowallius och förrättningen resulterade i en lantmäterikarta (fig 15). Skiftet innebar att av de nio byamännen fick två flytta, bl a Söderberg till Slangudden. De fick nu sina marker inom ett till tre skiften. Vid Kyrkviken och Kyrkbacken förblev marken samfälld. Vid denna tid var ved, strömming, säl- och fågeljakt samt sjöfart viktiga binäringar, även om det var svårt med försörjningen. Sammanfattningsvis visar ovanstående att det bondepräglade Djurö på 1720-talet övergår till en herrgårdsfas. Jordbruket drivs nu från Djurönäs, som fram till 1820-talet ägs av olika borgare från Stockholm. Efter storskiftet drivs jordbruket som två fastigheter en kort tid av två storbönder. Deras arvingar säljer sedan ut sina fastigheter till ett stort antal utifrån kommande småbönder. De olika ägarna har präglat landskapets förändring, bl a sker en stor uppodling (fig 12). Dessutom blir den särkilt påtagligt när de många fastighetsägarna i slutet av 1800talet börjar sälja mark till sommargäster. Deras antal ökade vartefter ångbåtstrafiken utvecklades från 1860-talet.52 En mer utförlig studie av de olika fastighetsbildningarna efter storskiftet skulle kunna ge ökad förståelse för bakgrunden till dagens bebyggelsebild på Djurö. 51 52 Jansson 1930, s. 99-108. Jansson 1930, s. 141-151. 16 Fig 16. Förändring av antal hemman på Djurö 1538 - 1843. Källa: Jansson 1930. Både när det gäller bebyggelsen och åkermarken är den till stora delar inte upplevelsebar idag. Det beror på den omfattande bebyggelse som främst på 1970-talet bredde ut sig kring bytomten och på den gamla åkermarken (B och C på kartan, fig 15). På en film från början av 1970-talet visas att den äldre agrara bebyggelsen och en såg, med flera rödfärgade hus, stod kvar ännu 1971 främst mot Sollenkrokavägen. De flesta revs 1972 och ett kvarvarande hus brann 1984.53 I Hedenstiernas avhandling finns flera bebyggelsehistoriska problemställningar antydda, bl a genom hans tolkningar av hur både bygden och den tidiga markanvändningen etablerades. Det har antytts, vad gäller etablering av den tidiga bebyggelsen. Den kom efterhand att forma byar, gårdar och torp54, etablerade på ett sätt som vi vet ganska lite om. Här kan vi också påpeka att Vindö var ett av få delområden som Hedenstierna fann ”någorlunda oberörda” av säterier och adelns ägaranspråk under 1600-talet.55 Det är intressant i perspektivet av kronans intressen på närbelägna Djurö.56 Till det kan läggas betydelsen av åkermarken för den tidiga bebyggelsen.57 För att få veta mer om det lokala bondesamhället är det intressant att få mer kunskap om när och hur bebyggelsen och markanvändningen etablerades och växte fram till den organisation som lantmäterikartan visar. Det mesta tyder på att Djurö fick en bofast jordbrukande befolkning under medeltiden. Ön ligger inom en zon i Stockholms skärgård där avsaknaden är närmast total av både fornlämningar från yngre järnålder och bebyggelsenamn som med säkerhet kan dateras till förkristen tid. Västerut, på Värmdö- och Ingarölanden, förekommer dock relativt rikligt med både gravfält av yngre järnålderskaraktär och ortnamn med efterleder, som ortnamnsforskare generellt daterar till förhistorisk tid. Exempel på sådana tidiga ortnamn är Hemmesta, Siggesta, Säby och Malma. 2.2.4 Fiskets betydelse för Djuröborna58 Vilken betydelse fisket hade för just djuröborna vet vi väl egentligen inte, men generellt sätt var fisket viktigt för skärgårdsbönderna. Bertil Hedenstierna skriver till exempel om Lådna norr om Värmdö att ”då gårdarna dessutom hade ett gott fiske måste hemmanen ha varit relativt välbärgade, och deras näringsliv tycks i ungefär lika hög grad ha varit beroende av jorden och sjön”.59 53 Carpeland 2004. Hedenstierna 1949, s. 275 ff. 55 Hedenstierna 1949, s. 303. 56 Frälsehemmanet på Djurö lydde under familjen Bagges sätesgård Siggesta. Schoerner 2007, s. 28. 57 Hedenstierna 1949, s. 147 ff. 58 Avsnittet är en bearbetning och utvidgning av motsvarande text i Norman & Windelhed 2009. 59 Hedenstierna 1949, s. 320. 54 17 Skärgårdsbönderna drev både ett hemmafiske, nära den egna gården, och ett utskärsfiske i ytterskärgården. Periodvis vistades de på något av de cirka 20 fiskelägen som funnits i Stockholms yttre skärgård för att fiska främst strömming och torsk. Djurös bönder fiskade bland annat på Brand och Grönskär som båda ligger utanför Sandhamn.60 På de flesta av de platser som är kända som fiskelägen, finns rester av bebyggelse i form av grunder efter små fiskestugor eller lämningar efter ännu enklare byggnader. Endast på några av skärgårdens fiskelägen finns det fortfarande bebyggelse. Ibland påträffas även fundament till gistgårdar (nättorkningsplatser) och rester efter hamnanläggningar. På grund av byggnadernas ringa storlek och enkla utförande samt av klimatskäl, har forskningen hävdat att fisket i ytterskärgården enbart bedrevs under den varmare delen av året. Denna uppfattning har stöd i skriftligt källmaterial och traditioner som talar om fiske under vår, sommar och höst.61 Trots det utsatta läget i ytterskärgården ligger fiskelägena alltid väl skyddade för sjö och vind. Av C14-analyser och strandförskjutningsberäkningar att döma bör de äldsta fiskelägena dateras till vikingatiden eller strax innan. Många fiskelägen, som idag ligger långt uppe på land, låg då de användes betydligt närmare stranden. Undersökningar har visat att byggnader och andra lämningar, som använts i samband med maritima näringar som fiske och säljakt, har anlagts nära stranden och därför kan nivån över havsytan vara daterande, om än mycket grovt.62 Strandlinjen i Stockholms skärgård beräknas för 1000 år sedan på ett ungefär ha legat omkring fem meter över den nuvarande.63 Arkeologiska undersökningar, räkenskaper, andra skriftliga källor och nedtecknade berättelser visar att det fiske som bedrevs från dessa fiskelägen har pågått kontinuerligt i ytterskärgården ända in i våra dagar. Utskärsfisket bedrevs knappast för direktkonsumtion. Den fångade fisken konserverades och lagrades.64 Då fiskesäsongen var över transporterades den lagrade fångsten bort från fiskeläget. Hemmafisket och utskärsfisket var, förutom att det av naturliga skäl var inriktat mot olika fiskarter och bedrevs med olika metoder, också underkastat olika organisationsprinciper. Hedenstierna skriver om fisket i hemmavattnen, att det var inriktat mot en ganska varierad fångst med redskap som not och ”hemskötar”.65 Det var underkastat byns regler där ofta rättviseprincipen var gällande.66 I ytterskärgården fiskade man främst strömming med ”havsskötar” och torsk med krok. Åtminstone sedan 1400-talet har kronan hävdat utskärsfisket som regale, dvs en rättighet som var förbehållen kungen eller kronan.67 Så småningom blev det vanligt att kronan förlänade utskärsfisken eller t.o.m. sålde dem, vilket innebar att frälset fick allt större inflytande på dessa.68 I princip var det fritt för var och en att fiska från utskärgårdens fiskelägen om man betalade en avgift till den som innehade fiskerätten. Detta är noggrant reglerat i flera bevarade sk hamnordningar från den tiden.69 60 Hedenstierna 1949, s. 239. Norman 1993, s. 84. 62 Norman 1993, s. 65 ff. 63 Norman 1993, s. 63 f, 66 ff, jämför Petersson 2006, s. 33 ff. 64 Norman 1993, s. 76 f, 84 ff, 178. 65 Hedenstierna 1949, s. 218 ff. 66 Hedenstierna 1949, s. 222 ff. 67 Bergström 1957, s. 11, Rothlieb 1925, s. 151 ff, Plaenge Jacobsson 1978, s. 15 ff. 68 Hedenstierna 1949, s. 229 ff. 69 Norman 1993, s. 79 ff. 61 18 3 Fältarbeten till den sjöhistoriska stigen på Djurö Den inledande fältstudien inriktades på de 16 platser (här kallade punkter) som var föreslagna av Stiftelsen Vasakungarnas Djurhamn (fig 1). Nedanstående nummer på punkterna hämtade från broschyren från 2010. De gav oss också en överblick på Djurö. Vårt fältarbete inleddes med att besöka, beskriva och analysera dessa 16 föreslagna punkter. Vi har sedan namngivit och numrerat av oss utvalda områden (fig 17). De utvalda områdena, som inte fått en exakt avgränsning, har beskrivits avseende natur- och kulturvärden. Vi har då fokuserat på sådant som vi uppfattat som intresseväckande och därmed möjligt att fånga inom tankarna kring den Sjöhistoriska stigen. Vi har beskrivit upplevelsevärden som topografi, vegetation och kulturpåverkad markhistoria. Vi har också under rubrik Pedagogik sammanfattat vad respektive område kan belysa särskilt väl. Här finns också förslag på åtgärder som skyltning och utsiktsplatser. Beskrivningarna, som även är sammanfattade i en tabell (Bilaga 3), omfattar också ett rikt bildmaterial (Bilaga 2). Områdena har fått en sådan beskrivning så att det är möjligt att värdera deras potential som en besöksstation på en stig som visar natur- och kulturvärden. När det gäller namnen på våra beskrivna områden har vi bara i stort sett kunnat utnyttja namnfloran på moderna kartor. Vi hade önskat att områdena fått mer lokalt förankrade namn. Nedan är områdena presenterade så att de ligger intill varandra inom de vi kallar stigområdena, som vi presenterar i nästa kapitel. 1. Västra Klockarudden. Punkt 2 Punkt 2 är stranden närmast där Riksvasan brann 1623. Platsen är ett ”måste”, men den har flera natur- och kulturvärden. Området Klockarudden (omkring Sjöboden) har höga naturvärden. Här finns hällmarker, men också näringsrik jord och rörligt markvatten med källor. Det är ett vackert område med utblickar över havet. Vegetationen är örtrik. Här växer en blandskog med inslag av grova tallar och enstaka granar men övervägande lövträd. Här finns död ved. Fågelrikt område där svarthätta, svartvit flugsnappare och rödstjärt märks bland sångfåglarna. Backen söder om Sjöboden (1 a): Strandförskjutnings objekt. Påtagligt är hur havets vågor verkat på strandsluttningen med berghällar överst, blockzon och sedan finare material längre ner på sluttningen. Sekvensen berg - block - grus - sand - lera är pedagogisk. Vegetationen tydligt påverkad av strandprocesserna och jordarternas fördelning: Nederst finsediment med rik flora. Här syns också hur den nedersta landsstranden successivt koloniseras först av vass och sedan av olika växtsamhällen. Vassbälte, älgörtsfuktäng, albård, al/lövskogsbård, skog med allt större inslag av barrträd och överst blåbärstallskog och hällmarkstallskog allra överst. Markerna här med sin rikare växtlighet har sannolikt varit en resurs för torparen (se område 2). Sannolikt har torparen och hans djur gynnat vissa örter och trädslag t ex lind och ask, medan andra hållits efter t ex granen. Lokalen kan också skildra hur vegetation och flora utvecklas när hävden upphör. Vi kan förmoda att nedersta delen av stranden varit en öppen betad strandäng. Betet har upphört sedan länge och några (konkurrensstarka) arter har tagit över. ”Bastuberget” (1b): Klippor: räfflor, fickor med ljusälskande flora: blodnäva, Adam och Eva, tulkört och gaffelbräken. Berget vid bastun består av rundhällar slipade av inlandsisen. På berghällarna kan isräfflor demonstreras som spår av isrörelsen för över 10 000 år sedan. I sydexponerande lägen finns en ljusälskande och mer näringskrävande flora där det förekommer ett mer eller mindre grunt jordtäcke eller sprickor i berggrunden. Dessa växter brukar ibland benämnas som stäppväxter, eller torrbacksflora pga av dess förmåga att uthärda torra perioder. Olika torkanpassningar finns. Adam och Eva har näringslagrande rotknölar, blodnäva har ett kraftigt rotsystem och 19 gaffelbräken har förmåga att kolonisera små sprickområden i berggrunden med dess fina rotsystem. Dessa örter illustrerar också skärgårdsklimatet med många soltimmar och liten nederbörd. Motsvarande sydexponerad ”gryta” med detta växtsamhälle finns också på östra sidan om bron. Klockarudden (1 c): Hällar och hårda bottnar: Väl utvecklat tångbälte. Fiskens barnkammare. Här på hårdbottnar kan blåstången bilda undervattensskogar. I detta tångbälte finns en mikrofauna av märlor och gråsuggor mm, således smådjur som fiskyngel och ejderungar bl a kan livnära sig på. Att studera: Vegetationssuccession, artrikedom, strandförskjutning, igenväxning. Virke för båtbyggeri, lindbast. Fauna: kanske möte med grävling (grävlingsgryt i närheten), lyssna på fågelsång (maj). Kulturvärdena kretsar bl a kring Riksvasan och segelleden. Pedagogik: Klockarudden, med sydspetsens öppna vegetation och den norra delens skogsbeklädnad, ger en god upplevelse av skärgårdslandskapets variationsrikedom. Dessutom finns byggnader som kan användas för visning och ett flertal gångstigar. Hög nåbarhet från och närhet till Visitor Center. I området finns redan flera stigar. För en kommande skyltning för information är det lämpligt att använd befintliga anläggningar: Bastun, Sjöboden. För att illustrera landhöjningen kan på foto eller i terrängen höjden på stranden markeras från stenålder till nutid. För att illustrera strandängens igenväxning kan en serie teckningar illustrera händelseförloppet när strandängen växer igen och slutligen blir en strandskog. Några särskilt anmärkningsvärda träd, döda eller levande bör få en egen skyltning som berättar om trädet som resurs för människan (för lövtäkt eller för reptillverkning som linden användes till) eller för den biologiska mångfalden (som t ex ett dött gammalt träd som står kvar som en torraka). En illustration på livet bland tången av smådjur. Området är populärt för fiske med kastspö från klipporna, så en illustration över vilka fiskar som kan tänkas finnas i vattnet här utanför skulle kunna finnas. 2. Torpet Tvärbommen. Punkt 3 I terrängen framträder en komplett uppsättning husgrunder från torpet Tvärbommen och dess begränsade markanvändning. Torpet är markerat på 1704 års lantmäterikarta och kort omnämnt i Janssons bok70 (fig 14). Här finns husgrunder till boningshus, källare, ladugård. Vidare finns en stensatt källare och några stensträngar; övergivna stengärdesgårdar. Vid strandkanten nedanför lämningarna efter husen till torpet Tvärbommen finns en båtlänning. Här finns en inbuktning av strandlinjen, ca 0,5 m över vattenytan. Ytan är stenröjd och här finns två lämningar efter stenpirar, varav den ena är mer kraftig. Boningshuset, som ligger under en av de sentida gångstigarna, har haft en skorstensstock av sten och tegel. Ladugården förefaller ha varit anmärkningsvärt lång. Stensträngarna antyder utbredningen av en blygsam markanvändning med troliga hagar och ett trädgårdsland. Landskapet kring torpgrunderna bör slyröjas för att tydliggöra husgrunderna och den tidigare markanvändningen. Boningshusgrunden ligger nu till stor del under en nyligen anlagd 70 Jansson 1930. 20 gångstig. Husgrunden bör grävas ut vetenskapligt, vilket skulle ge datering, fynd och annan information. Gångstigen bör få en ny sträckning kring platsen. Torplandskapet är omgivet av en fin barrskog med inslag av lövträd, bl a asp, ek och lind. Den kulturpåverkade skogen ger en annan upplevelse av skogsvegetationen jämfört med den på Klockaruddens södra del. Sannolikt sträcker sig området som torparen utnyttjade för sina tamdjur över ett större område på Skepparön men spåren av torparens resursutnyttjande kan spåras i att lövträden gynnats. Närmast torpet står en mycket gammal ek (ollonproduktion) och en gammal hamlad lind. Troligen utnyttjades lövet som vinterfoder för får, och torparen utnyttjade sannolikt lindbasten till reptillverkning. Hasseln gynnades oftast då den bidrog till bättre näringsstatus i marken och för att tillverka laggade kärl. Vad man i dag kan se av detta är spår av hamling på äldre träd (särskilt en gammal lind) och att det är ett lövträdsrikt område. Utan selektivt urval av träd som torparen ville gynna hade det i dag varit granskog här. Måhända blev torpet anlagt här pga läget att bevaka sundet i segelleden (finns skriftliga belägg?), men det låg också väl till för att utnyttja bördigare marker för att föda upp kreaturen. Pedagogik: En information om torparens vardag. Dessutom en skiss på hur spåren av torpet ser ut i dag och hur området kunde ha sett ut innan torpet övergavs. Om det visar sig att Tvärbommen hade en funktion att styra fartygen i det grunda sundet utanför torpet, skulle en rekonstruktion av ”bommarna” vara intressant att illustrera. 3. Djurönäsets östra sidan Området består av det bergiga området öster om landsvägen från Kustbevakningens hamn i norr och söderut till den sydligaste udden. Större delen av området domineras av Djurönäsets konferensanläggning som ligger inneslutet av gammal talldominerad knotig tallskog och mer öppna hällmarkspartier. Utmed hela sträckan gott om utsiktspunkter över havet och öarna öster om Djurö. Tallskogen sannolikt med många riktigt gamla tallar och även en del grov asp. Flera äldre tallar har sk brandljud, vilket vittnar om att de överlevt en eller flera bränder. Påfallande många torrakor. I fältskiktet dominera blåbär och ljung. Några små ”oaser” med avvikande klippträdgårdar med rikare kärlväxtflora finns. Östra brofästet: Fina klippor, men utan tydliga stöt- och läsidor. Närmast bron finns en dalgång med rik växtlighet: träjon, grov asp och blandskog. Viken vid fastigheten 11:4: Bergssluttningarna är slitna, utan lavhällar. Klippträdgård: hällebräken, (Woodsia ilvensis), svartbräken (Asplenium trichomanes), stensöta, träjon och Adam och Eva. Mycket tulkört, blodnäva och getrams. Tulkörtsbeståndet hyser en population av riddarskinnbackar vars ekologi är intressant. Tulkörten är giftig för de flesta insekter, men riddarskinnbaggen kan inte bara överleva giftet utan utnyttja detta gift som försvar mot insektsätande småfåglar. För att signalera att de är giftiga har de en mycket iögonfallande färgteckning rött, svart, vitt så att småfåglarna varnas att äta insekten (fig 18). Närmast kursgården finns en lång strandsträcka med branta bergssidor med magnifik utsikt. Att studera: Förkastningsbranter och hur geologin och topografin utformats från att gnejsen bildades till hur väder och vind i dag påverkar berggrunden och under en lång geologisk tidsålder har skapats först av bergskedjeveckningar, inlandsisens nedpressning och hyvlande av landskapet till dagens vittringsprocesser. Små särskilt intressanta växtsamhällen i klippskrevor och branter. 21 Pedagogik: Informationstavla om sprickdalslandskapets uppkomst och inlandsisens skapande av rundhällar mm. Svårare är att visa på intressanta växtlokaler, då risk finns för att man trampar ner ofrivilligt plantor som inte börjat blomma mm. Man kan då göra ett litet staket som hindrar att besökare trampar in i beståndet med växter. Skyltarna bör också vara årstidsbundna så att de avlägsnas t ex när det inte är en vegetationsperiod. Guidade turer i näromgivningen av kursgården är ju ett utmärkt sätt att höja upplevelsevärdena runt kursgården. 4. Talludden. Från konferensanläggningen upp till Fladen Norr om Kustbevakningens tomt finns en fin pelarskog med höga raka tallar i en kuperad åsoch bergs - terräng. En rekreationsskog, som är flitigt använd. Något norrut finns en tomt med ett byggupplag. Därefter ett parhusområde. Mot stranden nedanför parhusen finns en bred bevarad strandzon med ett fåtal bryggor. Mot norr finns också mer eller mindre mäktiga grusavlagringar och sandiga områden. Vissa delar av området är inte tillgängligt för allmänheten, men stigar och cykelväg förbinder kursgården med Fladen som är en attraktiv målpunkt för besökare på ön. Skogen som till övervägande delen är utan skogliga ingrepp, är intressant för bär- och svamplockare. Pedagogik: Om en större naturstigsslinga utmärks på kartan bör den kunna gå igenom denna skog ner till Fladen. 5. Fladen Fladen är idag en avsnörd grund havsvik, men enligt tidigare kartor har fladen haft förbindelse med Bruksfladen i norr genom ett smalt sund (fig 11). Fladen omges av glacifluviala sandoch grusavlagringar. Vid inlandsisens avsmältningsskede avsattes stora mängder sand och grus här från en mäktig isälv. Dessa har omlagrats senare genom ursvallning av de högst belägna åsdelarna som idag åtminstone i ytan består av större rundade stenar och block medan finmaterialet finns avlagrat i de lägre delarna. Den stora glacifluviala avlagringen här i centrala delar av Djurö Björkås förtjänar ett noggrannare studium. Fladen idag omges av sandiga stränder, men är i dess mittdel tämligen djup och utgör en idealisk plats som skyddad båthamn. Flad är ju benämning på en grund havsvik med rik bottenvegetation och som oftast är en mycket viktig miljö för fiskyngel och sjöfågel. Troligen är även denna havsbotten en mycket produktiv miljö för fiskbeståndet. Ner mot stränderna kring Fladen gick ängsmarker både på 1600- och 1700-talen enligt lantmäterikartorna. Kring Fladen finns höga kulturvärden genom både en äldre och en nuvarande varvsverksamhet. Ett spännande besöksmål med varvsaktiviteter och ett rikt båtliv. På förvånansvärt många ställen är det möjligt att nå vattnet, särskilt i väster. Pedagogik: Skyltning som visar med kartor hur sundet mellan Bruksfladen och Fladen grundats upp. Kanske också lämpligt att här informera om fisket i skärgården, då platsen har extra stor betydelse som fiskens uppväxtmiljö. 6. Kyrkudden På Kyrkudden är den gamla ängsmarken på 1600-talet upplevelsebar, men den är ofta bebyggd ner mot stränderna. En större del av området runt Fladen består av glacifluviala 22 avlagringar med sandiga områden. Själva Kyrkuddens sydligaste del består av en mycket väl avgränsad åskulle med rullstensmaterial. Prästgårdens lusthus står på toppen av denna kulle väl synlig från sjösidan. Den står på den höglänta platsen för kumlet på 1640 års karta. Det syns inga lämningar efter anläggningen, se nedan. Kullens krönområde består av ett glest bestånd av gamla och knotiga tallar medan sluttningar ner mot strandkanten består av snårig vegetation med bl a blåhallon och häggbuskar och påtagligt mycket körsbärsträd. Kulturvärden: Här ligger Djurö kyrka från slutet av 1600 - talet. Här fanns också en äldre begravningsplats enligt 1640 års karta. Idag utgör denna sockenkyrkogård en informativ plats med olikåldriga gravstenar som speglar den äldre verksamheten på ön. Det finns en klockstapel och i sydväst ligger prästgården. Lantmäterikartan visar ett kummel, men det har idag inte efterlämnat några lämningar. De kan ha försvunnit i samband med byggandet av lusthuset (avsnitt 2.2.2). Att studera: En fin utsiktsplats med fin utsikt över det forna hamninloppet (örlogshamnen på 1600-talet) höga kulturmiljövärden (kyrkomiljön). Alldeles utanför Kyrkudden finns flera äldre fartygsvrak. Rullstensåsens formelement. Djurö kyrka från 1600-talet. Pedagogik: Lämplig plats för information är från toppen av åskullen vid det lilla lusthuset. En karta från 1600-talet kan illustrera hur landskapet och en gammal örlogshamn/ankarplats kunde ha sett ut. Vid kyrkentrén bör informationsskylt finnas om kyrkans historia. 7. Hummeludden De tre sk kommuntomterna 1:15, 1:65 och 1:56 utgör ett stort hällmarksområde med tall. De tre tomterna har hårt slitna hällar där lav- och mossmattorna är bortnötta. Fin sandbotten vid stranden. I södra delen av området når en del av ängen på 1640 års karta ner till stranden, vilket också framträder på 1704 års lantmäterikarta. På tomt 1:15 ligger bergets högsta punkt med rester efter kummel, se nedan. Konstruktionen är antydd i den skissartade bilden på 1640 års lantmäterikarta. Slitaget visar att området är viktigt för strandkontakt då större delen av stranden häromkring är privat tomtmark. På en naturstigsslinga är platsen en given målpunkt med viss möjlighet till bad. Kummel på Koggberget enligt 1640 års karta (fig 11) Lämningar efter det som bör vara kumlet påträffades på NO delen av den avgränsade och slutna höjdkurvan 15 m ö h på fastigheten 1:15. Här finns fyra järndubbar (ca 2 cm i diameter), troligen stöd för rest virke. Det är därför troligt att 1640 års karta ger en rimlig bild av hur kumlet sett ut (fig 11). De fyra dubbarna är nedstoppade i borrade hål i berget och fästade med beck och kilar (fig 19). De har efter användning blivit kapade med mejsel och brytning efter nyttjandet. Tre av dubbarna bildar en triangel med ca 1,2 m in till mittdubben. Två av dubbarna har en kil och en är kilad med en spik. Mittdubben har två kilar och i becket finns en dateringsbar kolbit. Tolkningen blir att kumlet haft en mittstolpe, som stagats av tre stöttor. Dessa fyra trästolpar har varit fästade i järntenar som borrats ner i berget (fig 19). Det södra kumlet vid kyrkan har stått på åsmaterial, vilket gjort att resvirket stadgats på annat sätt, troligen med sten. Här syns inga spår av konstruktionen idag. Kumlens örlogsanknytning beskrivs ovan (avsnitt 2.2.2). Ca 7 m SÖ om kumlet ligger en stensamling som troligen ej är en fornlämning. 23 3 Figurförklaring Dubb 1 2 kilar och en kolbit Dubb 2 1 kil Dubb 3 1 spik Dubb 4 1 kil 2 1 4 Fig 19. Detaljritning över de fyra dubbarna efter kumlet. Avstånden från dubb 1 till de övriga tre dubbarna är 1,1 – 1,3 m. Pedagogik: För att nå detta område måste vägskyltningen förbättras förbi alla tomter. Stigarna bör uppmärksammas. Informationsskylt över kummelplatsen kan sättas upp där stigen leder upp till bergets högsta krön från cykel- och gångvägen i NV. Kyrkogården F öster om Koggberget 1640 års lantmäterikarta anger en kyrkogård F här (fig 11). Platsen ligger mellan bergen Koggberget och berget österut, båda schematiskt angivna på lantmäterikartan. En närmare granskning av kartan, som här är ganska schematisk, visar enkelt följande landskapselement sydväst om kartans Maar. Först ängen D, sedan ett bergigt skogsområde, ängen D och sedan ännu ett bergigt skogsområde (Gransberg). Sedan markeras kyrkogården och Koggberget med platsen för kumlet G. Det är också så terrängen ser ut i området. På platsen för markeringen av kyrkogården finns sedan länge en sommarstuga. Den ligger relativt högt och med en skarp sluttning ner mot stranden. Denna sluttning slutar med en låg stenmur i strandkanten. I sluttningen nedanför sommarstugan syns spår av schaktning av grus som förts ner mot stenmuren i strandkanten. Denna urschaktning och utfyllning har dels grundat upp den lilla vik som synt på lantmäterikartan, dels självklart också ödelagt lämningar efter kyrkogården. 8. Maren och våtmarken väster där om Maren var tidigare sannolikt en havsvik liknande den som Fladen är idag, men har genom landhöjningen, dränering och naturlig igenväxning nu bildat ett våtmarkskomplex med alsumpskog, gransumpskog, lövskogskärr och tallmossebildning. Om igenväxningen ostört får fortsätta kommer området nordost om vägen utvecklas till en skvattramtallmosse. Området söder om vägen (mot Eriksberg), som på 1600-talskartan markeras som äng, har fortfarande karaktär av slåttermark med bl a stort inslag av hassel i lite torrare delar, men i fuktigare delar som ett blött lövkärr dominerat av al och glasbjörk. Under perioden marken brukades som odlingsmark fanns sannolikt ett väl fungerande dikessystem som dränerade området. Detta har inte underhållits och nu genomgår området en ny försumpningsperiod och håller på att återgå till att bli ett blött kärr om inte områdets dikessystem ses över. Alkärret i norr är blött och dikat. Relativt ungt. Inga stora alsocklar. Delas av vägen mot Maren. Floran i Maren är varierande beroende på tillgången på näringsrikare grundvatten eller som i mossen näringen till mossen kommer huvudsakligen från nederbörden då kontakten med grundvattnet har brutits. Artrikaste delarna är de äldre alsockelkärren. På mosspartierna finns bl a skvattram, tranbär och vitmossa. I rikkärrsdelarna olika brunmossor såsom skedmossa (Calliergon cordifolium) och spjutmossa (Calliegonella cuspidata). Bland floran i övrigt märks vitpyrola, majbräken, ekbräken och älgört. 24 Fågel: I Maren finns en hägerkoloni med ca 10 par häckande hägrar. Småfågellivet rikt med bl.a. grönsångare, gärdsmyg, grå flugsnappare, gransångare, svartvit flugsnappare och grönsiska. Pedagogik: Successionen från havsvik till mosse bör åskådliggöras på skyltar. En spång bör byggas för en rik upplevelse av en ”nordlig mangrove”. Hägerkolonin behöver ha respektavstånd till stigen, men information om hägrarnas biologi är intressant att informera om. 9. Utloppet Maren Maren (se även område 8) har sannolikt haft en funktion som skyddad havsvik som Fladen har i dag med havsförbindelse både mot norr och söder. Förbindelse i söder är särskilt intressant då här sannolikt legat en marin örlogsbas på 1600-talet. Det finns två tänkbara utlopp. Tröskeln bör ha legat ca 4 m ö h, dvs det skedde en torrläggning ca 1700 och att det var segelbart till början av 1600-talet. Kartan från ca 1640 visar att Maren saknade utlopp. Utloppet är svårbedömt pga terrängen. Närmare studier behövs med kartering och avvägning. Pedagogik: Att försöka rekonstruera hamn och seglingsmöjligheter från Vasakungarnas tid och relatera dessa till svärdsfyndet och arkeologiska undersökningar. 10. Kuggholmen Kuggholmen (tidigare Koggholmen) är en höglänt holme med både hällmarker och sandiga glacifluviala avlagringar. Ön är bevuxen med gles tallskog med många mycket gamla tallar (uppskattningsvis 300 år). I söder finns lämningarna efter en karantänsanläggning.71 Den har efterlämnat en kraftigt byggd husgrund (ca 25 m lång) och omgiven av en lång stensträng mot stranden. Denna låga stenmur har troligen hållit trädgårdsjord på plats. Kring husgrunden växer nattviol, i övrigt en trivial flora. På högsta delen av ön finns spår efter markingrepp, troligen för grustäkt och insamling av större stenar till anläggningen. Pedagogik: Då ön är obebodd är den intressant för strandhugg och tillfälliga besök. En informationsskylt i närheten av karantänsanläggningen vid stranden som berättar om koleran och hur man försökte värja sig från smittspridning med dylika anläggningar är önskvärd. 11. Eriksbergsskogen Detta är Djurös största sammanhängande skogsområde. Skogen har mycket stora kvaliteter som rekreationsskog. Skogen är så gott som helt opåverkad av modernt skogsbruk och består huvudsakligen av barrblandskog med talldominans på hällarna och i mossar och med gran med inslag av asp och björk i övrigt. Skogen är gammal med många träd över 100 år och den hyser också torrakor och lågor av stor betydelse för insektsfauna och vedsvampar. Hackspettarnas näringssök i murken ved syns här och var. Vegetationen i skogen är dock tämligen artfattig i övrigt och domineras av blåbär och lingon i fältskiktet. Några större våtmarksområden finns i skogen bl a en mycket vacker tallmosse, där blåbärsriset dominerar i fältskiktet och stundtals också skvattram (fig 20). I söder intill vägen finns ett rikare våtmarksparti med alsockelkärr och annan sumpskog. Studierna av det äldre kartmaterialet 71 Väl beskriven av Jansson 1930. 25 visar att detta kärr en gång har varit åkermark. Redan 1704 finns ett mindre åkerområde här. Utloppsdiket mot Träsket på 1640 år lantmäterikarta är djupt, nedskuret på sina ställen ca 3 m. Området med de gamla åkrarna är nu i huvudsak ett alkärr. Det har stor variation i vattenståndet. I äldre delar finns al på socklar. Karaktärsarter är en starrart (gissningsvis tagelstarr, men har ännu inte några ax), svart vinbär, ormbunkar (lund- och majbräken). Här finns en rik lövskogsmossvegetation. Kantdikena mot fastmarken och röjningsrösena finns kvar, men efter upphörd hävd har området sekundärt försumpats igen. Igenväxningen tycks ha påbörjats för kanske 80 år sedan, dvs på 1930-talet. Hela detta försumpade område dräneras åt norr mot Byviken. Därifrån löper också en stensatt gammal brukningsväg ner mot kärret (finns inte markerat på ekonomiska kartan). Skogen har inventerats av Lena Pettersson.72 Skogen har högt naturvärde och borde skyddas genom naturreservatsbildning. Genom skogen löper några väl upptrampade stigar. Den största går från Eriksberg tämligen rakt norrut och ansluter till landsvägen mot Vindö precis norr om samhället Björkås. Den har sannolikt trampats i många generationer och är på några ställen stensatt. En stig med mer östlig dragning genomlöper skogen också och en stig leder också ner till en brant skogsklädd klippkust med badmöjligheter. Uppe vid Björkås finns även möjlighet till bilparkering. Parkeringsplatsen skulle kunna göras till en port till både Eriksbergsskogen och klipporna vid Byviken. Det finns således en befintlig infrastruktur för att informera och visa Eriksbergsskogen. Pedagogik: Områdets naturvärden kan lätt avnjutas från stigarna och här kan också diskreta stolpar sättas upp med informationsmaterial. För att inte störa upplevelsen av den rofyllda skogskänslan kan dessa stolpar bara ha ett nummer och så får man ta del av informationen på platsen genom att läsa i en broschyr. Alternativt kan man få samma information genom att ringa ett nummer på mobilen och få berättelse om platsen. Skogsområdets historik bör också belysas i folder eller dylikt. Vid stigarnas entréer till skogen bör välkomnande informationstavlor finnas om skogen och dess våtmarker. 12. Byviken, udden i sydöst På SO-sidan av Byviken finns ett strandnära område som inte är bebyggt om som man lätt kan nå från landsvägen. Från vägen leder en stig ut på udden. Härifrån finns en fin utsikt över den gamla bytomten i väster och ut över By- och Djuröviken. På udden finns fina rundhällar med tydliga isräfflor. Moss- och lavtäcket hårt slitet. Ett nedskräpat rekreationsområde. Några tallar har brunnit. Badmöjligheter finns från klipporna. Pedagogik: Rundhällar, isräfflor och vik som visar strandförskjutningen. Utblick över både havsviken och bytomten samt byns norra gärde med modern bebyggelse. Att området är lättillgängligt från stora vägen innebär också att människor med mindre känsla för naturvärden också vistas här med slitage och nedskräpning som följd. Att här göra en större pedagogisk insats för att väcka natur- och kulturintresse är lockande, men det är en stor risk att informationsmaterialet bli vandaliserat. Att informera om vad allemansrätten innebär av både rättigheter och skyldigheter skulle behövas. Kanske man tom måste sätta upp kärl för källsortering av skräp för att få området attraktivt. 72 Pettersson 2008. 26 13. Djurö byplats och norra åkergärdet Lantmäterikartan från 1640 visar med schabloner de tre gårdarna, platsen för byns bebyggelse. Omkring den, utmed den rätt smala remsan mellan bergområdet och Byviken, låg byns norra åkergärde. I början av 1970-talet bebyggdes området kring byplatsen av en rätt tät radhusbebyggelse. Norr om byplatsen, på den gamla åkermarken, finns en äldre sommarhusbebyggelse, nu med inslag av permanentbebyggelse. Trots den rätt täta 1900talsbebyggelsen och de många tomterna, framträder det äldre agrara landskapet. Detta i form av åkerkanten, åkerytor och öppna diken, vilka tydligt framträder på 1640 års lantmäterikarta. Dessutom finns inslag av en äldre vegetation. Bland träden kan nämnas grov oxel, äppel- och körsbärsträd och tallar. Bland örtfloran kan nämnas betesgynnade arter som svartkämpar, gullviva, prästkragar och gräsen vårbrodd och rödven. Pedagogik: Området uppvisar både natur- och kulturvärden relaterade till förändringen från agrarsamhälle till sommar- och permanentbebyggelse. Ett landskapsrum som visar ett småskaligt bondepräglat agrart landskap förändrat till moderna boendeformer. Detta bör visas med en centralt belägen informationstavla med kartor från 1640 och 2010, samt med äldre bilder från byn. Ett antal informationsskyltar skulle kunna visa detaljer i detta område. 14. Djurö bys södra gärde Lantmäterikartan från 1640 visar Djurö bys södra gärde omgivet av några ängar. Gärdet har sträckt sig från daghemmet vid Fladen och upp mot Dyviken i norra delen av Bruksfladen. Närmast Sollenkrokavägen har åkermarken under 1970-talet fått en rätt tät parhusbebyggelse. Den når upp mot Kastanjevägen, som skär norra spetsen av det södra åkerområdet. Härifrån och upp mot ängen E på 1640 års lantmäterikarta (fig 11) är det äldre agrarlandskapet förhållandevis intakt. Den norra åkern C framträder liksom ängen E (fig 11). På lantmäterikartan har områdena numrerats. 1. äng idag rätt öppen 2. och 3. åkrar, idag en rätt öppen. 4. äng? relativt högt beläget och skogsbeklätt bergigt område. 5. äng, sidvallsäng, låglänt och relativt sankt nu igenväxande. 6. Ett något högre beläget blandskogsområde nedanför det höglänta och bergiga området i söder. Sammanfattningsvis, från Sollenkrokavägen upp till Kastanjevägen en tät 70-talsbebyggelse, som ödelagt 1600-talets agrarlandskap. Norr om Kastanjevägen är ytorna C och E relativt väl bevarade, se ovan. Pedagogik: Djurö bys södra gärde är idag knappast lämpligt som besöksmål eftersom 1970talets bebyggelse suddat bort de äldre markspåren. 15. ”Byvägskärret” (fastighet 4:279) Ena delen av våtmarken är ett gungflyartat kärr med tuvor och en ung igenväxande trädvegetation med glasbjörk, al och inslag av små granar och tallar. Bland floran kan nämnas kärrbräken, grenrör, tranbär och skvattram på större tuvor. Här finns också inslag av vass, hundstarr (Carex nigra), kråkklöver, vitpyrola och ängsull. Vitmossan dominerar, men med stort inslag av olika brunmossor. Från kärret övergår våtmarken mot NO till mindre fuktiga marker som fortfarande är öppna fd åkermarker, men som pga sämre dränering från igenväxande diken håller på att försumpas. Igenväxande och försumpad åkermark har också koloniserats av glasbjörkbestånd som nu nått 27 en storlek så att självgallring uppstått. I våtmarkskomplexet ingår också bestånd av äldre lövträd på tydliga socklar. Här finns inslag av sälg. I fältskiktet finns rikligt med kvickrot, skogsfräken, ormbunkar (maj- och örnbräken, träjon och ett exemplar av granbräken), skogsviol och olika mossor (främst hakmossa). Området saknar åker och äng på lantmäterikartorna från 1640 och 1703. Att det senare varit åker framgår framförallt av att det omges av kantdike och större dräneringsdike i utloppet. Att visa: Ett mycket varierat våtmarkskomplex som uppvisar olika kärrtyper beroende på fuktighetsgrad och hur långt successionen gått från upphörd hävd. Området omges dessutom av barrblandskogar som är tämligen opåverkade av skogsbruk med upplevelsevärden för besökaren. Pedagogik: Åkersuccession: fuktighetens variation ger olikartad vegetation. 16. Området vid Tranviksströmmen Intill det smala sundet har en vassbård utvecklats på de grunda strandpartierna. Från vassbältet vidtar en fuktig alskog med rik örtflora för att längre upp mot strand bilda en askdominerad ung skog med inslag av grova äldre lövträd, ek, asp, sälg mm. Även hasselinslaget är stort. Sannolikt tidigare öppnare slåttermark som håller på att växa igen till sluten lövskog där också unggran vandrar in. Hela området har en frodig artrik örtflora och är också ett fågelrikt område. Här finns riktigt grova alar. Från det strandnära området ansluter stigen i söder till vägen från Svartträskets fritidshusområde. Pedagogik: Målpunkt om en vandringsslinga markeras genom skogen upp mot Svarträskets vägar. Den rika floran och det intressanta lövträdsbeståndet kan förklaras genom äldre markanvändning och särskilt gynnsam jordmån och grundvattentillgång. 17. Barrskogen med Svartträsket söder och sydost om Tranviksströmmen Bilvägen som går NV från Byviken upp mot Tranviksströmmen slutar vid några strandfastigheter. Därifrån leder en stig förbi de sista sommarstugorna vid stranden in i skogen och fortsätter sedan till Tranviksströmmen och anknyter sedan åter till vägarna vid Svartträsket. Denna skog är barrdominerad med partier av hällmarkstallskog på höjderna, men i övrigt mer varierad skog med tall, gran och asp. Skogen är gammal och ej påverkad av modernt skogsbruk med många träd uppskattningsvis över 100 år (se också fig 21). Död ved finns i riklig mängd både torrakor och lågor i olika förmultningstadier. En stig går också mot Svartträsket i mer sydligt läge och tangerar myrområdet söder där om (område 18). Svartträsket är en brunvattensjö som omges av hällmarker och små gungflyartade kärr. Sjön är också omgiven av fritidshus och skogen är utgallrad för att skapa utsikter över sjön. Trots alla fritidshusen och vägarna är sjöns omgivningar tilltalande. I strandkanten växer smal kaveldun och skvattram. I övrigt dominera ljung, lingon och blåbärsris. Pedagogik: Intressant här att studera är hur ett skogsområde utvecklas långsiktigt utan skogsbruk. Brunvattensjöns brunfärgning av humusämnen kan vara intressant att informera om och vilka djur och växter som är anpassade för det. 28 18. Skogslyckan i nordväst Skogslyckan ett sommarstugeområde men norr om detta vidtar ett skogsskifte som inte är bebyggt 4:5 IV. Den norra delen av detta skogsskifte mot Tranvikströmmen är beskrivet som område 17. Skogen är här omväxlande med ryggar med hällmarkstallskog och sänkor med olika myrar. I söder en dikad blåbärsmosse. Åt norr en blöt tallmosse med höljor och med inslag av björk. Flora med blåbär och skvattram. Dessutom tuvull och björnmossa. Ytterligare åt nordväst ett fattigkärr med bl a starrmattor av blåsstarr (Carex vesicaria ) och vitmossa. Våtmarken dräneras mot NV. Genom sin orördhet och sina välutbildade våtmarker är området attraktivt för skogspromenader. Stigar löper igenom området (se även fig 21). Då området är otillgängligt lämpar sig inte området som målpunkt i en naturstig över ön. 19. Slangudden I söder mot Högmalmarna finns en hög bergig kust. Slangudden har ett ursprung i ett äldre (anlagt 1843, avsnitt 2.2.3) och ännu välbevarat torp, nu omgivet av flera sommarstugor. Det äldre genuina torplandskapet träder nu fram med bebyggelse, små åkerytor och betesbackar. På betesbackarna och kring torpbebyggelsen finns en kulturgynnad flora. Bland träden finns vårtbjörk, ask, tall och en. Bland de äldre nyttoväxterna finns fruktträd (krikon, äpple, körsbär, nypon och syren). Andra kulturgynnade växter är Adam och Eva, mandelblom, backlök, styvmorsviol, vårbrodd, liljekonvalj, johannesört, narciss, renfana, getrams och gullviva. Dessutom finns störande inslag i form av lupin och hundkex. Öster ut från torpet finns flera sommarstugor. Vidare österut från fastigheten Burguz vidtar en brant bergig kust mot Tranviksströmmen. 20. Skepparviken Söderut från torpet Slangudden finns en äldre tallskog ner mot Skepparviken. Skepparviken omges på ömse sidor av rätt höga berg ner mot den skyddade viken. Norr mot vägen finns en grov dubb, nedsatt i borrat hål och fastsatt med beck och en spik. På andra sidan viken en smalare ögla i berget. Detta antyder någon form av marin verksamhet i Skepparviken, som ligger väl skyddad i Älgöfjärden. I klippskrevor på det sydexponerade området förekommer bl a tulkört som här också hyser en specialiserad skinnbagge (riddarskinnbaggen) som enbart lever på den giftiga tulkörten (se område 3). Innersta viken i SO är början på en smal tidigare odlad dalgång som sträcker sig ända upp till de fritidshusbebyggda åkermarkerna i OSO. Närmast vattnet en klibbalskog som sedan övergår i mer eller mindre öppen gräs och örtmark öster om vägen som åter sluter sig österut till en björkdominerad blandskog. Längre åt öster sluter sig skogen mer med gran och hasselinslag och överst i dalgång mot fritidsbebyggelse finns en fuktskog som karaktäriseras av framförallt grova aspar. Skogen är en nyckelbiotop för hotade arter. Här finns en mossflora av stort intresse och även svampar och vedinsekter torde förekomma då det finns gott om död ved. Många av träden har hackspetthål och andra hålbyggande fåglar borde ha gynnsamma livsbetingelser här. 29 Bland de dominerande örterna i fältskiktet märks harsyra, ormbär, tvåblad och vitsippa. Bland mossorna gräsmossa (Brachythecium rutabulum), mörk husmossa (Hylocomium umbratum), västlig hakmossa ( Rhytiadelphus loreus), Ortthotrichum –arter på hassel och asp. Pedagogik. Hög tillgänglighet och badbart. Området visar fint en strandsuccession från havsvik och upp mot odlingsbar mark. Här framträder geologin i form av en sprickdal och botaniken i form av en växtsuccession från strand via fuktskog till relativt högt belägen odlad mark. 21. Högmalmarna Från gnejsklipporna i norr vid Sikudden och ner till badstranden N Ladudden finns ett stort, men numera övergivet, grustag ner mot stranden. Här finns lämningar efter en mindre utskeppningshamn. Grustaget sträcker sig ner mot badstranden N Ladudden. Området präglas av igenväxning med tallskog efter upphörd brytning. Grusbrytningen avslutades innan lagstiftningen ändrades så att täktplan med sanering av området efter avslutad täktverksamhet var en skyldighet. Området ger därför ett stökigt intryck, också med bilvrak och annat skräp. På en del av de grusiga, sandiga täktytorna har lingonsläktingen mjölon koloniserat och täkt marken. Området bör saneras och därmed kan skapas ett attraktivt strandnära område tillgängligt för allmänheten. Strandnära området söder Ladudden Detta område är attraktivt naturområde med flacka stränder på sandiga marker med delvis gammal åker, men också slåtter och betesmarker ursprungligen som nu omskapats till stora sommarstugefastigheter omgivna av högvuxna trädbestånd eller som mot Dyvik mer högvuxen slutet skog. Nedan beskrivs några områden som är tillgängliga för strandkontakt. 22. Ladudden och Lillebo Vidsträckt nu nedlagd, men huvudsakligen öppen åker. Den omges av diverse sommarstugor. En stig leder ner till Norsviken. Det är en vassvik med igenväxande hagmark i söder. Pedagogik: Möjligen skulle en kartanalys ge underlag för att illustrera åkermarkens förändring i fält. 23. Koludden Markerna vid Koludden är delvis gammal åkermark (se område 22), men i detta obebyggda område ner mot havet vid Koludden finns nu en hagartad skog med gamla hamlade björkar. I ängsfloran märks fortfarande några betesgynnade arter såsom Adam och Eva, gullviva och tvåblad. Igenväxning pågår med bl a stora högvuxna granar. Bedömning: Attraktivt strandnära område som genom återtagen beteshävd skulle gynna ängsfloran. Åkerområdet i norr och väster skulle kunna genomgå en kartanalys för att beskriva åker med förändringar från etablering, framväxt och nedläggelse. Lantmäterikartan från 1703 visar en äng innanför Norsviken. Från denna första kartindikation har sedan ängen successivt övergått i allt flera åkrar. Pedagogik: kan vara målpunkt för en natur- kulturstig på Djurö med informationstavla. 30 24. Märrgrundet Ytterligare en plats som går att nå mellan strandfastigheterna runtomkring. Ner mot havsstranden finns klippor med stöt- och läsidor. En stig med två staket och med grind vid vägen leder ner till stranden. Kring Byviken påtagligt stor del av stranden är privatiserad. Intressant udde för utblickar och med några stora tallar som sevärdheter, men tillgängligheten borde öka om platsen ska vara målpunkt vid en rundtur på Djurö. 25. Skepparöskogen Merparten av området ligger på glacifluviala avlagringar. Försök gjordes att kartlägga områdets topografi och markera åsryggar mm. Det visade sig att ryggar av åsmaterial här är kraftigt ursvallat med runda block i ytan och hade en orientering i nord - sydlig riktning. Karteringen visade också att flera strandterrassnivåer kunde skönjas. Möjligen kan den glacifluviala depositionen av rundade stenar, grus och sand hänga ihop med den period då isen stod stilla här under en period då klimatet ånyo försämrades (Mellansvenska israndzonen) som förklarar de relativt stora glacifluviala avlagringarna här. Området ligger relativt högt 10-15 m ö h. Lättillgänglig skog med inslag av torrakor och gamla grova aspar ökar områdets värden för den biologiska mångfalden. Mot Stenkilarna bergsryggar med mycket opåverkad hällmarkstallskog. I dalgångarna ner mot Stenkilarna rikare vegetation med bl a blandskog med ek, asp och enstaka äldre lindar. 26. Stenkilarna. Området kring punkterna 5 och 6 Punkt 5: Utsikt från berg ut över Älgöfjärden. Bästa utsikten finns något nordost om högsta punkten på berget. Från denna plats syns vidsträckt fjärd och Värmdölandet på ett fint sätt. Problem: Först att platsen ligger något perifert till bl a från vägen och andra besöksvärda platser. Dessutom saknas vattenkontakt. Positivt dock med en orörd hällmarkstallskog och att det finns flera stigar i området. Vill man få en bra utsikt över stränderna närmast finns en mycket bra utsiktspunkt från berget närmast stranden i SO precis väster om den samfällt ägda strandremsan här. Att studera: skärgårdslandskap, sprickdalslandskapet, segelled. Pedagogik: En upplevelseplats med utblickar över mellanskärgården. Geologi och topografi och hur detta landskap bildats kan åskådliggöras på skyltar eller skärmar i ett utsiktstorn där man på karta visar hur skärgården breder ut sig och hur segelleder följer sprickdalslandskapets förkastningslinjer. Här kan man också diskutera en gradient från det utsötade vattnet närmast Stockholm till det mer salta vattnet på Älgöfjärden och hur kväve och fosforföroreningar avtar här ute. Hur detta påverkat havsvegetationen och fågellivet kan också illustreras på skylt i tornet. Kulturvärden: Relationen Djurö och Stockholm kan beskrivas i en text på en informationstavla. Förändringar i tid och rum från stad till sommarstugeområden och till utskärgården med gles bebyggelse kan också illustreras. Dessutom hur skärgården successivt förändrats genom åren från gles bebyggelse till allt tätare. 31 Visning: Utsiktstorn bör vara 15 m högt för att ge utblickar och ”känsla” att se ända till Stockholm. Torn ger ”kartupplevelse”. Det bör ligga högst upp på berget. Dyrt. Alternativt en skyltning med kort text. Den föreslagna informationen kan naturligtvis finnas i ett Visitor Center. Om man föredrar berget närmast vattnet som utsiktspunkt blir inte utsikten milsvid men ändå mycket betagande. På östra delen av detta berg, påträffades en vinkelformad stensträng formad som ett värn med 0,5 - 0,7 m högt staplade stenar (vissa skarpkantade). Anläggningen ligger ca 5 m ö h. Nedanför den och i strandkanten syns ett troligt stenlagt bryggfundament ut i vattnet (på samfällighetens mark). Området kring punkt 6 har spår av ängsbruk och det framträder på 1704 års lantmäterikarta. Här finns gamla björkar och buketter av stor hassel. Området mellan Stenkilarna och Bruksfladen har till stor del varit odlingsmark. Ett äldre ängsområde på 1704 års lantmäterikarta har senare blivit åker. Här finns spår av odlingen, bl a genom öppna diken. Dock är den äldre floran helt borta och det finns en skarp gräns mellan öppen mark och omgivande skog. Således är området ett dåligt exempel på ett äldre bondepräglat landskap med bl a ängsbruk. Intressant kan ändå vara att studera hur naturen med buskar och träd återtagit odlingsmarken efter upphörd hävd. Västra delen av stranden till Bruksfladen kan upplevas från brukningsväg men i söder och öster (med undantag av badplats) är det tomtmark och inte tillgängligt för allmänheten. Stranden söder om Bruksfladen är delvis hävdad ängsmark och här finns grova träd. Det gamla sundet mellan Skepparön och Djurö består av ett låglänt öppet landskap med flera mycket gamla tallar och ekar. En ek är fridlyst som naturminnesmärke och står alldeles intill stora landsvägen mot Sollenkroka. 27. Västerängen (innanför Västerängsholmen) Området har fritidsbebyggelse i söder och i norr som blockerar stränderna. I söder en röjd gammal åker med dåligt hävdad mark med visst bete. Här är gullvivan karaktärsväxt. I sydost finns en bättre hävd. Mot stranden i nordväst en gallrad strandskog med enstaka äldre och solitära lövträd, bl a björk, ask, asp och poppel. Dessutom visst slyuppslag av al. Upp mot norra Ängsholmen, väster om vägen, finns välvårdad hävdad strandskog. De låglänta delarna av området var äng på 1704 års lantmäterikarta. Idag framträder ännu vissa äldre ängspartier. Området innehåller flera fritidshus. Området finns upptaget av Skogstyrelsen som särskilt värdefullt ur naturvårdsynpunkt (Skogens Pärlor 2010) och som helhet är det glesa skogsbeståndet artrikt med flertalet lövträd med många grova äldre träd och en fukttallskog mot stranden med rik örtflora. Då fritidstugorna ligger spridda i området är tillgänglighet och framkomligheten begränsad, men om man följer vägar och stigar kan man få en rik naturupplevelse med rik flora och artrik fågelfauna. Att studera: flora, fågelliv, äldre grova träd. 28. Pålsudden I den allra NO-ligaste del av Djurö finns möjlighet till strandkontakt på liten brukningsväg som leder fram till sunden mellan Prästmaren, Kuggmaren och Kuggviken. Små skyddade vikar mellan bergsbranter karaktäriserar området. Bitvis örtrik lövskog och alkärr med stor 32 biologisk mångfald och många äldre ekar och andra lövträd. Mot södra delen av Skarpös branta strand är utsikten fin. Vår bedömning är att den allemanstillgängliga marken är så begränsad så att området inte kan rekommenderas som en målpunkt för utflykter på Djurö. 4 Områden med upplevelsevärden lämpliga för besöksstigar De områden vi beskrev i kapitel 3, ser vi alla som intressanta utflyktsmål eller stationer på en promenadslinga. För att bli möjliga att rekommendera allmänheten att besöka måste de vara markerade i terrängen och godkända av markägare m.m. Vårt urval av besöksstigar grundar sig därför bara huvudsakligen på att natur/kulturstigarna får olika längd och att flera sevärdheter kan nås under promenaden. Texten här bygger på den mer utförliga texten i kapitel 3. Vi beskriver här fyra avgränsade sk stigområden lämpliga för natur- och kulturstigar. Däremot har vi här inte tagit med områdena 25 - 28. De ligger rätt isolerat. I Skepparöskogen kan det vara lämpligt att avvakta eventuell framtida exploatering. De nedan beskrivna stigområdena har valts ut med hänsyn till uppdragsgivarens önskemål, närheten till Djurönäsets konferensanläggning (bl a med en möjlig framtida Visitor Center) och de natur- och kulturvärden vi uppfattat på Djurö. Inom stigområdena finns de områden vi beskrivit. Deras natur- och kulturvärden får således i en nästa arbetsfas utvärderas för en inpassning i en eller flera stigar. Det är självklart ett omfattande arbete som bl a måste ta hänsyn till markägare, infrastruktur och inte minst frågor relaterade till hur natur- och kulturvärden skall blir upplevelsebara. Vi berör dessa problem i avslutningskapitlet 5. Djurönäset Här finns möjligheter att visa Djurönäset med två olika slingor(karta fig 23). De är tänkta att nyttjas en och en eller båda tillsammans. Dessutom är slingorna tänkta att nyttjas från Djurönäsets konferensanläggning och/eller det sk Visitor Centre. I området finns redan ett fint stigsystem. Möjligen skulle det förbättras längst i söder för passage under Djuröbron. Vidare bör de befintliga byggnaderna (Sjöboden och Bastun) kunna nyttjas för visningsändamål. Slinga 1. Västra Djurönäset Slingan berör områdena 1 och 2. Området innehåller rundhällar med isräfflor, illustrerar strandförskjutningen och en tydlig vegetationszonering från stranden och upp i en liten dalsluttning där olika arter av träd, buskar, fältskiktsarter och lavar och mossor avlöser varandra. Dessa illustrerar både succession beroende på landhöjning och succession beroende på att hävden av området upphört och att det nu sker ett igenväxningsförlopp. Här finns också en artrikare lövträds- och örtrik flora. På klippstranden finns ett välutbildat blåstångbälte som kan vara av särskilt intresse. När det gäller kulturvärdena finns ett äldre torplandskap. Vidare ger havsutblickar möjligheter att visa Riksvasans förlisningsplats och Älgöfjärden. Slinga 2 Östra Djurönäset Slingan berör områdena 3. Från Djurönäsets kursgård finns stigar i skogs- och bergsområdena mot havet (södra delen av Kanholmsfjärden). Stigen är delvis markerad som naturstig men saknar information om vad man kan se idag från stigen. Stigen ger utsikt över branterna som utgör en sk förkastningsbrant. Trots närheten till kursgården med många besökare håller sig folk till de stigar som finns och därför är skogen – blåbärstallskog, ljungskog, hällmarkstallskogar huvudsakligen ursprunglig och opåverkad av slitage. Här finns också goda exempel på inlandsisens påverkan på landskapet med fina rundhällar. 33 Utmed promenadstigen passerar man klipphyllor eller små klippträdgårdar med avvikande intressant flora. Djurhamn Här finns möjligheter att visa framförallt kulturvärden på Djurö(karta fig 24). Här finns möjligheter att besöka Fladen, med bl a varvsverksamheten och den fina kyrkomiljön. Dessutom få information om örlogsverksamheten på Djurö. Stigen skulle kunna gå från Talludden, runt Fladen ner mot kyrkan. Härifrån finns ett otydligt stigsystem upp mot Maren. Det blir då viktigt att besökaren leds ut till Hummeludden och finner stigar norr om bebyggelsen vid Gansberg och Hamnen. Från Maren leder befintliga stigar och gångvägar ut till Sollenkrokavägen. En anslutande stig från kursgården ner till Talludden och förbi Talludden ner till Fladen skulle vara önskvärd. Stigen passerar genom områdena 4 - 9, dessutom ses område 10 Kuggholmen härifrån. Från sjövägen nås dessa besöksmål ganska väl också. I området finns grunda havsvikar, en ås och åspartier med havsutsikt. Dessutom finns bergiga partier med hällmarker. Vissa områden har fin sandbotten. Det förekommer också alkärr och mossar. Här finns också möjligheter att beskåda områden som visar strandförskjutningen. När det gäller vegetationen finns hävdad strandäng i västra Fladen. Det förekommer också en lövträds- och örtrik flora. Bland skogstyper finns både hällmarkstallskog, gammal blåbärstallskog och lövskog. Det finns också en bevarad strandskog utanför bebyggelsen. I Maren finns en hägerkoloni. Det äldre bondelandskapet representeras av ängar och nedlagda åkrar av olika ålder. Den marina verksamheten representeras av äldre hamnar, vrakplatser, maritim fyndplats, svärdsfyndet, kummelplatser och två tidiga kyrkogårdar. Vid Fladen finns en lång varvsverksamhet och sockenkyrkan med prästgård och kyrkogård. På Kuggholmen finns lämningar efter karantänsanläggningen. Eriksbergsskogen Området består av områdena 8, 11och 12(karta fig 25). Eriksbergsskogen utgör ett stort och variationsrikt skogsområde på Djurö. Upplevelsevärdena av en sådan orörd skog är stora. Informationen bör vara diskret för att inte eliminera skogskänslan. Information bör därför ske såsom vi beskrivit i områdestexten. Här finns ett bra befintligt stigsystem, som skull kunna kompletteras med både nya stigar och ett spångsystem över våtmarkerna i Maren. I området finns exempel på strandförskjutning, havsutsikt och rundhällar. Här finns också en äldre flerskiktad barrblandskog och inslag av lövträd och örtrik flora. Vidare finns alkärr och tallmosse. I Maren finns en hägerkoloni. Bland kulturvärdena finns den agrara markanvändningen representerad av spår efter ängar och numera igenväxande olikåldriga åkrar. Över Byviken finns en fin översiktlig vy över Djurö bys centrala delar. Kring Maren finns platsen för svärdsfyndet och nyligen undersökta maritima fyndplatser. Djurö nordväst Området består av områdena 13 – 24 (karta fig 26). Här finns både en omfattande fritidsbebyggelse och stora områden med tät bebyggelse från 1970-talet. Trots det finns attraktiva natur- och kulturvärden, bl a större skogsområden med intressanta våtmarker. Vidare finns här flera badvikar. När det gäller naturvärden utifrån geologi finns flera områden med hög bergig kust och havsutsikter. Dessutom rundhällar med klippor med både stöt och läsida. Här finns också sandstränder och ett grunt sund. Svartträsket är en brunvattenssjö. Vidare finns ett nedlagt grustag. 34 I flera områden finns lövträds- och örtrik flora, vidare örtrik strandäng, strandskog och partier av hagmarkskaraktär med hamlade björkar. Bland skogstyperna kan nämnas gammal och högvuxen barrskog, tallskog, tallskog med mjölon och aspfuktskog. Fuktiga områden utgörs av gungflyartat kärr, sumpskog och vassvik. Dessutom förekommer häcklokaler för sjöfågel och platser med riddarskinnbagge. Kulturvärdena representeras av områden med agrar markanvändning med platsen för Djurö bys bebyggelse, ängar och olika generationer av upptagna och numera nedlagda åkrar. Vid Slangudden finns en välbevarad torpmiljö, egentligen en vid laga skiftet utflyttad gård från Djurö by. 5 Förslag på fortsatta arbeten I vårt uppdrag har inte ingått att hantera den komplicerade frågan med markägartillstånd osv. Det är ju en fråga som Stiftelsen hanterar på annat sätt. Det innebär också att vi inte kunnat mer i detalj preciserat stigarnas dragningar. Kapitlet däremot ger några förslag kring teman relaterade till natur- och kulturvärden på Djurö. Dessa teman är tänkta som underlag för att mer exakt planera lämpliga stigar. Dessutom kan de användas som underlag för olika typer av informationsmaterial knutet till den Sjöhistoriska stigen. Efterföljande ger förslag på olika andra tillkommande arbetsuppgifter inför planering av stigen. Avslutningsvis antyder vi några tilläggstjänster vi skulle kunna bidra med. 5. 1 Förslag på visningsbara teman Djurö - Stockholm - Östersjön: såväl naturvetenskapligt som historiskt särskilt avseende på örlogsverksamheten. Kommunikationsstrukturen från Stockholm och kontakterna över Östersjön. Djurö i Stockholms skärgård: En ö i mellanskärgården. En beskrivning hur naturen förändras från inneskärgården mot mellanskärgården och vidare till ytterskärgården. Fågelliv, fiskförekomsten, vegetationen och klimatet förändras efter denna gradient. Örlogshamnen och verksamheten runt denna är givetvis ett huvudtema. Sprickdalslandskapet: Den geologiska långa tidsepoken från två miljarder år sedan då urberggrunden bildades till dagens sprickdalslandskap. Inlandsisen (makroperspektiv) (monterförslag A:3 b): från is - hyvel - mortel - hav - landhöjning - svallning - torrläggning. Isälvarna och deras spår i landskapet. En stor del av Djurös centrala del upptas av material avsatta i mäktiga isälvar vid isens avsmältningsskede. Strandförskjutningens påverkar på svallning växtligheten, markvatten mm. Strandförskjutningens betydelse för båtfart, odling, fiske mm. Strandförskjutning (mikroperspektiv I): Klippstrand från tångbälte till lavklädd hällmarkstallskog. Strandförskjutningsförloppet (mikroperspektiv II): från mjukbotten till strandäng. Strandförskjutningens betydelse för kolonisation och skärgårdsbons resursutnyttjande. Skärgårdens klimat. Solskenstimmar, exponering för sol, vind, is och vågor, nederbörd. Naturtyper: beskrivningar av de i skärgården förekommande naturtyper och under vilka villkor dessa har kunnat utvecklas. Skogstyper (se ovan). 35 Utsiktspunkter (monterförslag A:5 a). Biotoper för flora och fauna: t ex flyttfågel, fiskens yngelkammare, svampmark Faunans långsiktiga förändring: arter har kommit och gått. Vegetationssuccessioner: strandäng/ klippor även under vattenytor. Ängens succession (monterförslag A:2 a): kolumner med arter och förklarande text: Nyttjandefasen (tramp, slåtter osv), älskliga fasen, igenväxningen från örtrik gräsmark till sly och buskmark till skog. Agrar markanvändning: bebyggelse, åker, äng och skogsbete. Bebyggelsens framväxt över tid: från kolonisation till dagens moderna bebyggelse. Skärgårdsbondens år: olika sysslor bl a vad gäller markanvändning och fiske. Örlogslämningar. 5.2 Förslag på olika tillkommande arbetsuppgifter Ovan har vi sökt beskriva de olika områdenas status idag med fokus på natur- och kulturvärden. Inför ett användande av platser för visning måste flera ställningstaganden göras om besöksplatserna, bl a följande: 1. Platsens egenskaper Vilka natur- och kulturvärden skall visas? Finns annat av upplevelsevärde, som fiskeplatser, badplatser mm. I sammanhanget är det viktigt att fundera på besöksplatserna: antal, läge, koppling till slinga/slingor, relaterat till besökskategorier (t ex barn-ungdom, turister). 2. Platsens nåbarhet Det är viktigt att bedöma platsernas tillgänglighet. De måste kunnas nås t ex till fots och / eller cykel. På Djurö finns en rätt omfattande bebyggelse med bl a hindrande staket. Samtidigt finns redan nu ett omfattande stigsystem. För en planering är det nog viktigt att ha flera förslag på stigar, som efterhand utvärderas. 2. Visningsmetodik Utformningen av besöksplatserna är viktig ur flera aspekter. Redan nu finns flera projekterade förslag. För några besöksmål och temata, har vi föreslagit lämpliga besöksstationer enligt arkitektvisioner. Samtidigt skall de passa till den information som skall förmedlas på platsen. Utformning skapar också bygg- och skötselkostnader. Hur välja mellan informationstavlor, trycksaker, utsiktstorn mm? Idag är det ju även möjligt att ge platsinformation via telefon och internet. Kameraövervakning som kopplas till internet (bild och ljud): fågel, flora, väder. Som geografer vill vi lyfta fram kartor som pedagogiskt instrument. Hur skall information länkas mellan ett Visitor Center och de olika visningsplatserna utmed stigarna? 3. Tidsskalor En viktig information är de olika tidsskalorna som är förknippade med natur- och kulturvärdena. Det gäller t ex kvartärgeologiska och historiska tidskalor. Till detta kan man nog också lägga årstider, som kan förmedlas med bildspel och på en hemsida via kamera som visar den aktuella årstiden. En sådan kamera skulle också kunna förmedla aktuell väderlek. 4. Platsens skötsel Behov av skötsel i form av åtgärder såsom rensa från skräp, röjning och gallring. Det kan också finnas ett behov att bedöma platsernas känslighet för slitage mm. Behöver platserna eventuellt ett mer formellt skydd. Det finns ju tankar att Eriksbergsskogen skall bli naturreservat. 36 5.3 Tilläggstjänster Om stiftelsen finner det intressant, skulle vi framledes kunna utföra följande arbetsuppgifter, som självklart måste preciseras: Skötselplan Textskrivning Besöksplatsernas utformning Från Visitor Center för Djurö till ”naturrum” för skärgården i Värmdö kommun. Förslag på informationsstruktur. Lätt att det bli fel om det inte görs av sakkunniga. Skyltplacering. Skötselplaner för särskilt viktiga målpunkter. Uppföljning. De befintliga och föreslagna stigarna samt besökspunkterna bör positionsbestämmas med GIS för att kunna upprätta en detaljerad karta över Djurös natur- och kulturvärden. Strandförskjutningsförloppet kan illustreras med ett bildspel som visar hur land vuxit fram i Djurö- och Värmdöområdet. Vi har tagit kontakter för att ordna ett sådant bildspel. 37 Källförteckning Litteratur Bergström, S. (1957). Om allmänt vattenområdes rättsliga ställning. Institutet för offentlig och internationell rätt. Stockholm. Hedenstierna, B. (1949). Stockholms skärgård. Kulturgeografiska undersökningar i Värmdö gamla skeppslag. Geografiska Annaler. Band XXIX. 1947. Stockholm. Holmlund, P. & Jansson, P. (2003). Glaciologi. Stockholms universitet. Vetenskapsrådet. Jansson, E.A. (1930). Djurö. Tidsbilder från en märklig ö i Stockholms skärgård. Stockholm. Jansson, U. (1998). Odlingssystem i Vänerområdet. En studie av tidigmodernt jordbruk i Västsverige. Meddelanden Nr 103. Kulturgeografiska institutionen. Stockholms universitet. Stockholm. Laufeld, S. (1993). Mineral och bergarter. Svenska Turistföreningen, Helsingborg. Moberg, L. (1958). Åker- och ängsnamn på Djurö och Vindö. Uppsats för nordiska proseminariet. Stockholms högskola. Ht 1958. Stockholm. Norman, P. (1993). Medeltida utskärsfiske. En studie av fornlämningar i kustmiljö. Nordiska museets handlingar 116. Stockholm. Norman, P. (2006). Bebyggelseutveckling i östra Södermanland under sen järnålder och medeltid. I Lilja (red) Människan anpassaren – människan överskridaren. Natur, bebyggelse och resursutnyttjande från sen järnålder till 1700-tal med särskild hänsyn till östra Mellansverige och Södermanlands kust. Rapport från projektet: Förmoderna kustmiljöer. Naturresurser, klimat och samhälle vid östersjökusten före 1800 – ett miljöhistoriskt projekt. Södertörns högskola. Research reports 2006:4. Stockholm. Norman, P. & Windelhed, B. (2008 a In press). Förändringar av tidig bebyggelse och markanvändning i två kustområden i Södermanland och på Ösel. Ännu ej publicerad rapport från projektet: Förmoderna kustmiljöer. Naturresurser, klimat och samhälle vid östersjökusten före 1800 – ett miljöhistoriskt projekt. Norman, P. & Windelhed. B. (2008 a In press). Rågön. En bebyggelsehistorisk studie i Södermanlands skärgård. Ännu ej publicerad rapport från projektet: Förmoderna kustmiljöer. Naturresurser, klimat och samhälle vid östersjökusten före 1800 – ett miljöhistoriskt projekt. Norman, P. & Windelhed, B. (2009). Tidiga lokalsamhällen på Djurö i Stockholms södra skärgård ca 800 – 1700. En projektidé. I Schoerner (red) Skärgård och örlog. Nedslag i Stockholms skärgård. KVHA. Konferenser 71. Stockholm. Olwig, K. (2000). The place ecology of landscape. I Skärbäck (Red.) Planering för landskap. Stad & land nr 166. SLU Alnarp. Lund. Pettersson, L. (2008). Eriksbergsskogens naturvärden. Flora, fågelfauna och skogsbiotoper. Skogens utbredning och biotopfördelning över Djurö-Vindö-Skarpö. Examensarbete i biogeovetenskap. B-23. Institutionen för naturgeografi och kvartärgeologi. Stockholms universitet. Stockholm. Petersson, M. (2006). Strandförskjutningen i Södermanland. I Lilja (red.) Människan anpassaren människan överskridaren. Natur, bebyggelse och resursutnyttjande från sen järnålder till 1700-tal med särskild hänsyn till östra Mellansverige och Södermanlands kust. Rapport från projektet: Förmoderna kustmiljöer. Naturresurser, klimat och samhälle vid östersjökusten före 1800 – ett miljöhistoriskt projekt. Södertörns högskola. Research Reports 2006:4. Stockholm. Perhans, K.-E. (2001). Berg och Jord på Utö. Exkursionshandledning i naturgeografi. Plaenge Jacobsson, S. (1978). 1766 års allmänna fiskestadga. Studia Historica Upsaliensia 98. Uppsala. 38 Rothlieb, C. (1925). Om kronans fiskerier. En finansrättsligundersökning av de statliga fisketillgångarnas rättsställning. Kungliga jordbruksdepartementet 1900 – 1925. Minnesskrift Stockholm. Schoerner, K. (2007). Djurhamn – örlogshamn under Vasatid. Värmdö kommun. Sporrong, U. (1996). Odlingslandskap och landskapsbild. Riksantikvarieämbetet. Stockholm. Utbildningsradion (1995). Jord, berg, luft, Vatten . Elementa. Kristianstad. Windelhed, B. (1995). Barknåre by. Markanvändning i en uppländsk by under tusen år. Rapporter från Barknåreprojektet nr 5. Meddelanden serie B 92. Kulturgeografiska institutionen. Stockholms universitet. Stockholm. Windelhed, B. (2006). Resursutnyttjande under tidigmodern tid. Introduktion till geografiska skärgårdsstudier. I Lilja (red) Människan anpassaren – människan överskridaren. Natur, bebyggelse och resursutnyttjande från sen järnålder till 1700-tal med särskild hänsyn till östra Mellansverige och Södermanlands kust. Rapport från projektet: Förmoderna kustmiljöer. Naturresurser, klimat och samhälle vid östersjökusten före 1800 – ett miljöhistoriskt projekt. Södertörns högskola. Research reports 2006:4. Stockholm. Kartor Lantmäteriverket: Lantmäterikartor Djurö 1640 (se not 34), 1703 Storskifte. Lantmäteriverket (2003). Terrängkarta 10J NV, Värmdö. Edition 8. Lantmäteriverket (1952). Ekonomiska kartan 10J Värmdö 6 c Älgöfjärden, 6 d Fjällsvik, 5c Stavsnäs, 5d Runmarö. Nathorst, A. G. (1881). Kartbladet Gustavsberg. Kartblad i skalan 1: 50 000 med beskrifning Ser. Aa. N:o 73. SGU (Sveriges geologiska undersökning). Film Carpeland, L. (2004). Redigerad film Byns Gård, Djurö 1971-2004. Filmad av Andersson, K. & Österman, T. Webbsidor Skogsstyrelsen., 2010: www.svo.se/episerver4/templates/skogensparlor/aspx Skogens Pärlor 2010 från Skogstyrelsens hemsida Lindström, Maurits, Lundquist, Jan och Lundquist, Thomas (2000). Sveriges geologi från urtid till nutid. Studentlitteratur. 2:a upplagan. Morfeldt, Carl-Olof & Jansson, Leif-Tage (1994). Marken vi står på, berggrunden, jordtäcket, grundvattnet.
© Copyright 2024