1. No category

PILGRIM
nr 2 årgång 9 2002
en tidskrift för andlig vägledning
H
jälparen
Pilgrim 2/02
brigtia.kg
i ongo@hotma.cliom
1
Redaktör och ansvarig utgivare
Peter Halldorf
Redaktion
Liselotte J Andersson
Dan-Erik Sahlberg
Ylva-Kristina Sjöblom
Grafisk form
Margareta Brisell Axelsson
Referensgrupp
Syster Anna osb
Josef Bergdahl
Per Beskow
Ylva Eggehorn
Runar Eldebo
Jan Erixon
Torsten Kälvemark
Martin Lönnebo
Per Mases
Bengt Pleijel
Samuel Rubenson
Wilfrid Stinissen
Syster Tyra Antonia osb
Gunnel Vallquist
Owe Wikström
Per Åkerlund
Pilgrim utges med fyra nummer per år
av Bokförlaget Cordia ab, ett ekumeniskt
förlag inom Verbum ab-koncernen.
Bokförlaget Cordia ab ger ut böcker och
tidskrifter under namnen Cordia, Pilgrim
och Trots Allt.
Adress: Bokförlaget Cordia ab, Box 1723,
701 17 Örebro. vd Göran Johansson.
Pilgrim trycks hos Trydells Tryckeri ab,
Laholm.
Redaktionens adress: Pilgrim, Nya Slottet
Bjärka-Säby, 590 55 Sturefors. Tel. 013-440 25, fax. 013-440 27.
E-post: info@tidskriftenpilgrim.nu
Hemsida: www.tidskriftenpilgrim.nu
Prenumerations­priset är 260 kr/helår,
480 kr/två år. Beställning av prenumeration samt adressändringar skickas till
Pilgrim, Kundtjänst,
Box 15169, 104 65 Stockholm.
Tel. 08-743 65 80, fax. 08-644 46 67.
2
Pilgrim 2/02
brigtia.kg
i ongo@hotma.cliom
innehåll
4
ÖPPNING
Peter Halldorf
6
I VÄNTAN PÅ ANDEN
Syster Veronica OP
10
PÅ VANDRING MED ANDEN
Bengt Pleijel
17
BO I OSS OCH VAR VÅR TRÖST
Pingstsekvensen
18
I DEN HELIGE ANDES SKOLA
John R Sheets
26
KRÖNIKA: ÖVER ERFARENHETSDJUPEN
Ylva Eggehorn
28
TYSTNADEN, ORDEN OCH DEN HIMMELSKA SÅNGEN
Torsten Kälvemark
36
”JAG SER ALLTING FRAMFÖR MIG”
Eva Spångberg och Anders-Petter Sjödin samtalar
42
KLASSIKER: ANDENS OUTSÄGLIGA GEMENSKAP
Makarios andliga homilier
44
MAKARIOS: DÖPT I ANDEN
Samuel Rubenson
48
BIBLIOTEKET:
ANDEN OCH GUDS FOLK av Gordon D Fee
Stig Öberg
DEN DÅRAKTIGA GUDSKÄRLEKEN av Paul Evdokimov
52
FRÅN KYRKANS LUSTGÅRD (I)
Per Åkerlund
53
Bengt Pohjanen
55
VINTERMÖTE
56
retreater
58
SANDKORN
Pilgrim 2/02
brigtia.kg
i ongo@hotma.cliom
3
ö p p n i n g
P
å taket till det hus där den heliga Birgitta hade sitt härbärge under
sina år i Rom och moder Tekla numera leder världens största kommunitet
av birgittinersystrar, samtalar jag en försommardag med Niels Christian
Hvidt, den unge dansken som väckt uppmärksamhet med sina två doktors­
avhandlingar – på danska respektive italienska – om profetiska rörelser. I
tonåren, när hans andliga resa tog fart, nosade han först på den karismatiska
väckelsen i baptistisk tappning, vistades därefter hos de ortodoxa munkar­na på ön Patmos, för att så småningom bli katolik och lärare på universitetet Gregoriana i Rom. Själv ser han inte övergången som ett ”brott”, snarare som en naturlig
fortsättning, och med sin nyutkomna bok Mirakel vill han ge kristna och andra
sökare vittring på en kristendom där Gud är högst personlig.
Därmed går Niels Christian Hvidt på tvärs i en teologisk kultur där Gud omtalas
på alla tänkbara sätt – utom just i personliga toner. Vad som fått honom att intressera sig för det profetiska, liksom för under och tecken, är inte den kittling som kan
finnas i det spektakulära, utan snarare de vittnesbörd som vill hjälpa oss att våga tro
på en Gud som inte är likgiltig för människan i hennes våndor. Gud vill inget hellre
än att vi skall upptäcka hur mycket han älskar oss och vill komma till vår hjälp. Så
lyder Niels Christian Hvidts credo.
av samma skäl känns det angeläget med ett nummer av Pilgrim om den
helige Ande. Andens viktigaste namn, Hjälparen, ställer in tron på rätt våglängd.
Att på barnets vis förvänta Guds hjälp i den egna livssituationen hör inte endast
till trons första ”naiva” stadium. Det borde vara självklart för varje kristen. Just
därför är också budskapet om den helige Ande så angeläget i en tid när livet i den
globala byn, där alla hör om allas olyckor, går hårt åt tron på Guds personliga omsorg. Som Hjälparen anhåller Anden om en plats i vår vardag, ja önskar upplysa
den med sin närvaro, som syster Veronica vackert uttrycker det i sin inledande
betraktelse.
I två grundläggande artiklar ges därefter en belysning av ”Guds vänstra hand”,
som Irenaeus av Lyon kallade den tredje personen i gudomen. När Bengt Pleijel
skriver om den kristnes vandring tillsammans med ”själasörjaren den helige Ande”,
passar han på att visa på den specifika uppgift som är Andens: att hjälpa oss såväl
med vårt förflutna som med orienteringen in i framtiden. Den amerikanske jesuiten och biskopen John R Sheets ringar in det utmärkande för andlig vägledning
4
Pilgrim 2/02
brigtia.kg
i ongo@hotma.cliom
på kristen grund. Och han skriver: ”I den djupaste bemärkelsen är den helige Ande
den andlige vägledaren.” Här får vi ett matnyttigt bibelstudium där dels Jesus, dels
Paulus porträtteras i rollen som andliga vägledare.
om Andens mycket personliga ledning handlar i hög grad samtalet mellan
konstnären Eva Spångberg och prästen Anders-Petter Sjödin. Även Eva Spångberg
använder sig av bilden av Guds två händer, om än med en liten annan innebörd än
Irenaeus. Hon liknar den högkyrkliga och liturgiska rörelsen där hon är fostrad –
”tidegärden kan jag utantill” – vid Guds högra hand och den karismatiska rörelsen
som hon lärt känna i mogen ålder – ”det hände under Jesusrörelsen när Helge Fosseus kom till Hjälmseryd och talade om Anden” – vid Guds vänstra hand.
Lite längre fram får vi lära känna två i var sin tid sällsamt färgstarka andliga
profiler. Den estniske konstnären Arvo Pärt har blivit en av samtidens mest uppmärksammade tonsättare. Pärts signum är musikens ”andlighet”, sökandet efter den
himmelska tonen. Torsten Kälvemark har besökt honom i hans hem i Berlin och
låter oss ta del av Pärts egna tankar om sin musik. Som till exempel följande: ”Med
tintinnabuli skulle jag på något sätt vilja betona att Herrens sanning varar i evighet.
Jag skulle vilja säga att denna sanning är enkel. Jag skulle vilja nå dit direkt.”
Samma passion utmärker Makarios som gett oss de ”andliga homilier” som tveklöst hör hemma på den andliga litteraturens topplista genom tiderna. Ett utdrag
ur homilierna presenteras i vår klassikerserie och Samuel Rubenson skriver om
budskapet från denna märkliga gestalt i den tidiga kyrkan, som fick John Wesley
på 1700-talet att utbrista: ”Jag läste Makarios och sjöng!”
I detta nummer inleder vi dessutom en ny serie om andlig läsning. Per Åkerlund
kommer att ta oss med på en vandring genom den andliga litteraturens ”lustgård”,
där skiftande miljöer presenteras och vi får råd för den andliga läsningen.
till sist kan vi berätta att Pilgrim nu öppnat en egen hemsida. På www.
tidskriftenpilgrim.nu kommer att finnas regelbundet uppdaterad information om vår
tidskrift. Här kan gamla nummer beställas, de retreater och seminarier vi erbjuder
presenteras och all information om vårt kommande vintermöte finns även tillgänglig under denna adress. Vi rekommenderar för övrigt alla som planerar att närvara
på Bjärka-Säby och Vårdnäs den 24–25 januari nästa år (se sid 55) att sända in sin
anmälan i god tid!
Peter Halldorf
Pilgrim 2/02
brigtia.kg
i ongo@hotma.cliom
5
I väntan på Anden
Under trons svåra tider glömmer vi lätt vår heliga historia. Vi frestas till
tvivel och frustration. När Anden kommer till vår hjälp skönjer vi Guds
hemliga närvaro i allting och kan vittna om det oerhörda för alla folk.
av Syster Veronica OP
V
i firar långfredag och två dagar senare sjunger vi Påskens halleluja. Sorgen
ersätts med jubel, vi gläder oss åt att Han
har uppstått.
Så var det inte för lärjungarna. Under
skärtorsdagskvällen, när de låg till bords
tillsammans med Jesus hade han gett dem
bröd att äta – sin kropp – och vin att dricka – sitt
blod. De var alla samlade och upplevde en underbar
närhet till sin mästare. Han öppnade sitt hjärta för
dem och talade förtroligt med dem, på ett sätt som
de aldrig tidigare varit med om.
Sedan gick allting så fort. De vandrade till trädgården i Kidrondalen, där de ofta hade varit för att
vila efter en ansträngande dag. Och plötsligt var där
nu soldater med lyktor, facklor och vapen. De omringade honom.
Den som visat dem vägen var en av lärjungarna –
Judas. De hade sett när han lämnade deras sällskap
under måltiden, men de trodde att han skulle köpa
6
Pilgrim 2/02
brigtia.kg
i ongo@hotma.cliom
någonting till festen, den stora Påsken som de skulle
fira om två dagar. Nu befann han sig där, som en
fiende. Petrus drog sitt svärd och skadade en av dem,
översteprästens tjänare, men vad hjälpte det? De var
starkare.
Jesus fördes bort och lärjungarna skingrades. De
flydde. Johannes och Petrus försökte följa med på
avstånd. Men Petrus kunde inte uthärda det fasansfulla som hände nu. Han förnekade tre gånger sin
mästare, sin vän.
Jesus korsfästes mellan två rövare. Han dog. Ljuset
slocknar för lärjungarna. Det blir ett fullständigt
mörker, en fasansfull ensamhet. Chocken är outhärdlig.
”Ni kommer att gråta och klaga”, hade Jesus sagt.
De förstår inte längre någonting. En gränslös sorg
uppfyller deras hjärtan. De famlar i mörkret, var och
en för sig, och kan för sin inre syn bara se den sista
bilden: Jesus hängande på ett kors. Allt annat har
försvunnit. Tiden går oerhört långsamt, den tycks ha
bild: lars sjöberg
Pilgrim 2/02
brigtia.kg
i ongo@hotma.cliom
7
stannat, natten tar aldrig slut. De vet inte hur länge
det varade. Vi vet det.
På söndagsmorgonen kommer kvinnorna och berättar att graven är tom, att han lever. De har sett honom. Hur ska de kunna förstå det, hur ska de kunna
tro det? Han kommer själv, men de kan inte tro. De
är rädda. De tror att det är en ande. Lukas skriver att
de av idel glädje ännu inte kunde tro.1 Han är där och
ändå har de svårt att tro. Han följer med de två på
vägen till Emmaus, men deras ögon är förblindade
och de känner inte igen honom. De är ute med Petrus
och fiskar. De ser honom på stranden vid elden, men
de förstår inte att det är han.
Varför är det så? Vad är det som hindrar dem från
att känna igen honom? Det är ju Jesus, deras mästare, men samtidigt är det inte som förr. Han är med
dem, men sedan försvinner han. De ser honom inte
längre. Han bär sårmärken i sin kropp och samtidigt
tycks han inte längre dela deras jordiska villkor. Han
är inte begränsad av tid och rum. Han är Herre över
tid och rum. Han är uppstånden.
”Gud har gjort honom till Herre.”2 De måste lära
känna honom på ett nytt sätt. Under fyrtio dagar
visar han sig för dem. Anden, som han har utgjutit
över dem på påskdagen genom att andas på dem3,
undervisar dem. Sedan går det ytterligare en tid, en
lång retreat på tio dagar tillsammans med Maria,
fram till Pingst, då de blir uppfyllda av den helige
Ande. Jesus hade sagt: ”Stanna i staden tills ni har
blivit rustade med kraft från höjden.”4
Tiden mellan Påsk och Pingst blir för lärjungarna
en lång tid av prövning, osäkerhet, frustration och
väntan. En lång väg som de måste gå för att kunna
bli uppfyllda av den Helige Ande. Fyrtio dagar!
Mose blev kvar på berget i fyrtio dagar och fyrtio
nätter och folket trodde att Gud hade lämnat dem.
De sade till Aron: ”Gör oss en gud som kan gå framför oss! Vi vet inte vart den där Mose har tagit vägen,
han som förde oss ut ur Egypten.”5 Folket vandrade
fyrtio år i öknen. I fyrtio nätter gick Elia, till Guds
8
Pilgrim 2/02
brigtia.kg
i ongo@hotma.cliom
berg, Horeb.6 Jesus var i öknen i fyrtio dagar, där han
frestades av Satan.
”Fyrtio” är i Skriften prövningstidens längd. Det
är en lång tid, men inte en oändlig tid, den har ett
slut. Sen kommer Pingst den femtionde dagen – efter sju veckor; i det första (gamla) förbundet är det
skördens fest, frukternas tid i det nya förbundet;
Andens utgjutelse, uppfyllelse och fullbordan.
E
fter jesu död är lärjungarna i ett chocktillstånd. Ingenting annat än mörker finns.
Döden är slutet. Vägen kan inte leda längre
än till graven. De är som instängda i ett nu,
utan mening. Men efter kvinnornas berättelser och när de själva har sett honom, kommer
så småningom minnena tillbaka. De ser för
sin inre syn hur det gick till. De minns och de konfronteras med sitt tillkortakommande.
I Getsemane sov de, de orkade inte vaka med
honom, fast han hade bett dem om det. De flydde.
Petrus minns hur Jesus vände sig om och såg på
honom just när tuppen gol. Vilken blick, den genomborrade hans hjärta och öppnade tårarnas källa.
I denna kärleksfulla blick får han nu mod att se på
sig själv, att gå vidare, att bli klippan som håller fast
vid Jesu förlåtelse.
Lärjungarna minns. Det första mötet. Hur de lämnade allting för att följa honom. De kommer ihåg
hur Jesus öppnade de blindas ögon, de dövas öron.
De minns hur halta gick, hur spetälska blev renade.
Mitt i stormen hutade Jesus åt vinden och det blev
stilla. Han gav dem bröd i öknen och väckte Lasaros
ur hans grav. Han undervisade dem.
Så småningom kommer ord tillbaka som de inte
hade förstått. De var på väg till Jerusalem och Jesus
hade talat om för dem att han skulle bli förkastad av de äldste och översteprästerna. Han skulle
lida mycket, bli dödad och uppstå efter tre dagar.
Ja, nu inser de att de inte ens hade hört detta. De
hade förträngt det. Petrus hade just erkänt honom
som Messias. En fantastisk framtid öppnade sig för
dem. Messias var på väg till sin stad och de var hans
närmaste män. Jakob och Johannes drömde om att
sitta till höger och vänster om honom, alla ville få
de bästa platserna. Det uppstod en tvist mellan dem
om detta.
Lärjungarna minns. De hade lämnat allt och följt
honom med entusiasm och stor generositet, de älskade honom. Nu blir de så småningom varse hur lite
de förstod honom. De trodde att de följde honom
men i själva verket var de instängda i sina mänskliga
”Anden har fört dem samman
efter den långa inre resan, där de
steg för steg har låtit sig besökas,
helas, upplysas av honom.”
drömmar. De sökte sitt eget bästa, de främsta platserna i ett jordiskt rike, framgång och rikedom. De
börjar nu förstå Jesu ord till fariseerna: ”Hur skall ni
kunna tro, ni som vill bli ärade av varandra och inte
söker äran hos den ende Guden?”7
Så småningom öppnas deras ögon, deras öron, deras hjärtan. De låter Andens ljus tränga in i hela deras väsen, besöka alla mörka vrår. De upptäcker att de
inte kan följa honom med sina mänskliga krafter. De
behöver bli rustade med kraft från höjden. Jesus hade
sagt: ”Hjälparen, den helige Ande som Fadern skall
sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna
er om allt som jag har sagt er.”8
Lärjungarna minns. Detta är Andens verk i deras
hjärtan. De ser tillbaka på sin historia med Jesus och
den blir genomlyst av den Uppståndnes ljus. Vardagen får nu en annan dimension.
Hos evangelisten Matteus stämmer den Uppståndne möte med sina lärjungar i Galileen.
”Han har uppstått från de döda, och nu går han
före er till Galileen. Där skall ni få se honom”, säger
kvinnorna.9 Galileen, den trakt de kommer ifrån, där
allting började. Uppståndelsen öppnar en ny väg, en
okänd väg i vår trånga, mörka värld, i våra hårda,
stängda hjärtan. En väg som endast Gud kan öppna.
Vi skall söka den Uppståndne i vår vardag. Han
som är Herre och Mästare upplyser vår vardag med
sin närvaro. Där ska vi söka honom. Han är med oss
alla dagar intill tidens slut. Vi har alla vårt Galileen,
vår vardag. Där skall Anden lära oss att skönja hans
hemliga närvaro. Anden lär oss att läsa vår heliga
historia och upptäcka hans spår i allting.
Efter Kristi himmelsfärd är de alla samlade i Jerusalem tillsammans med Maria, Jesu mor, under
ständig bön. Nu är de framme. Anden har fört dem
samman efter den långa inre resan, där de steg för
steg har låtit sig besökas, helas, upplysas av honom.
De väntar i bön med tomma händer och ett öppet
hjärta. De har lärt sig att ”det som är omöjligt för
människor är möjligt för Gud”.10
De vet inte vart vägen kommer att leda, men de
litar helt på Anden och på den uppståndne Herren,
som är med dem intill tidens slut. De är i Faderns
hand och ingenting kan skilja dem från honom. Nu
kan de ”vittna om allt detta” för alla folk.
●
syster veronica op tillhör dominikanorden och är
verksam som bibellärare och retreatledare. Hennes senaste
bok är Brev om bön (Artos).
1
2
3
4
5
Luk 24
Apg 2:36
Joh 20:22
Luk 24:49
2 Mos 32:1
1 Kung 19:8
Joh. 5:44
8
Joh. 14:26
9
Matt 28:7
10
Luk 18:27
6
7
Pilgrim 2/02
brigtia.kg
i ongo@hotma.cliom
9
På vandring med Anden
Den helige Ande tar oss med på en vandring mellan
korset och tronen. Under färden får vi hjälp med vårt förflutna
och med att gå in i framtiden.
av Bengt Pleijel
O
m vi har liv genom Anden, låt oss då
även följa Anden.1 Har vi drabbats av Anden ligger framför oss spännande upptäckter. Den helige Ande är själasörjaren som
tar oss med på vandring.
Men vem är han, denne själasörjare?
Som en god själasörjare talar han inte
om sig själv. Något självporträtt får vi inte. Det går
inte att fånga in den gudomliga närvaron. Men vi får
många aningar.
Anden är som en duva.2
Anden är som eld.3
Anden är som levande vatten.4
Anden är som vinden (ruach).5
Vinden blåser vart den vill.
och du hör dess sus,
men du vet inte varifrån den kommer eller var
den far.
Så är det med var och en som är född av Anden.6
Född av Anden
Det är något hemlighetsfullt med vinden. Vi ser inte
vinden. Men vi ser vad vinden gör. Den böjer trädtopparna. Den fläktar oss i ansiktet.
Det är något hemlighetsfullt med Anden. Ingen
förfogar över Anden, ingen kyrka, inget samfund.
10
Anden är suverän. Försöker vi stänga inne Anden i
kyrkan blir det stillastående, unken kyrkluft.
Det är något hemlighetsfullt med den som är berörd av Anden. Lägg märke till att Jesus inte jämför
vinden med Anden. Han jämför vinden med den
som är född av Anden.
Pilgrim 2/02
brigtia.kg
i ongo@hotma.cliom
Om den som är född av Anden kan sägas att hon
blåser. Hon har kommit i rörelse. Hon hör inte
längre ihop med ”sitter och tittar på varandras nackar-folket”. Hon hör ihop med vandringsfolket, som
vand­rar tillsammans med själasörjaren den helige
Ande.
bild: lars sjöberg
Det första den helige Ande gör är att röra vid vår
vilja. Den som är född av Anden blåser vart hon
vill. Vi får en ny vilja och en ny håg. Den fria viljan,
som varit mycket bunden, blir fri från hänsyn och
låsningar. När Anden rör vid ”den som var bunden
och trött och tom” så att hon börjar stå upp och gå,
då blir hon obegriplig för människor runt omkring.
Du vet inte varifrån hon kommer eller vart hon far.
Den helige Ande vill gripa tag i oss. Men i den
uppgiften är Anden aldrig ensam. Där Anden är, där
är också Sonen. Och där Anden och Sonen är där är
också Fadern. Hela den heliga Treenigheten är engagerad i att få bota själar i nöd.
Kyrkofadern Irenaeus förmedlar en varm bild. Fadern har två händer: Sonen och den helige Ande.
Dessa sträcker Fadern ned mot jorden för att ta tag i
oss, dra oss ur de hjulspår vi fastnat i och ta oss upp
i sin fadersfamn. Där får vi komma Fadern så nära
att vi kan höra pulsslagen från hans fadershjärta: För
dig! För dig! Vid varje nattvard får vi svar på den
stora frågan, som är alla människors grundfråga: Är
jag älskad? Är det någon som bryr sig om mig?
Vid nattvardsbordet förstår jag att urtidens Gud
är nutidens Gud. Här nere råder hans eviga armar.
Bibelns ljusord
När den helige Ande vill själavårda oss låter han
Bibelns ord möta hjärtats nöd.
Den helige Ande älskar att tala in bibelord i oss.
Han har ju en gång varit med då de talades. Han har
andats in liv i dem.7 Han kan fortsätta att hjälpa oss
Pilgrim 2/02
brigtia.kg
i ongo@hotma.cliom
11
att se och höra hur bibelorden är laddade med ande
och liv och kraft.
Bibelns ord är frön som skall bäddas ned i hjärtats
djup och vattnas med bön.8
Bibelns ord är ljusord, som skall släppas in i vårt
inre mörker. När dina ord öppnas ger de ljus och
skänker förstånd åt enkla människor.9
Bibelns ord är medicin för både kropp och själ. De
är liv för var och en som finner dem och läkedom för
hela hans kropp.10
När vi låter Anden vara med vid vår bibellyssning
händer undret att ordet sjunker ned från hjärnan och
hamnar i hjärtat. Dessa ord som jag idag ger dig
skall du lägga på ditt hjärta.11 Men det som hamnar
i hjärtat stiger åt huvudet. Vad hjärtat är fullt av det
talar munnen.12 Om hjärtat är fullt av ord av ande
och liv, vill det gärna uttrycka vem den är som satt
hjärtat i brand.
Landet Ljuvlighet
Den helige Ande tar oss med på vandring till den
ena aha-upplevelsen efter den andra. För att begripa
en människa försöker man ofta se vad som hänt med
henne i hennes barndom, uppväxt och senare. För att
förstå vad som hänt med mänskligheten är det bra att
gå tillbaka till vad som hände där i ”landet Ljuvlighet” (Eden). Vi ser de första människorna som ”leker
arbete”. Gud sätter ju människan i Edens lusgård för
att hon skall odla och bevara den.13 Men arbetet är
inte tungt. Svetten (och behov av deodorant) kommer ju först efter syndafallet. Arbetet är en lek, ungefär som en hobby, allting är bara roligt. Fritiden blir
också lek. ”… då var jag som ett barn inför honom.
Jag var hans glädje dag efter dag och lekte ständigt
inför honom, jag lekte i hela hans värld och gladde
mig med människorna.”14
Vi kan se hur Adam och Eva går på ”nyfikenhetsupptäcktsvandring”. De äter fritt av alla fruktträd
(utom ett). De plockar från päronträd och plommon12
Pilgrim 2/02
brigtia.kg
i ongo@hotma.cliom
träd och lingonträd. De leker ”plöja och harva och
så”. De leker ”gömme” och ”kull” och ”datten”. De
försöker sig också på att leka ”sista paret ut”. Men
det lyckas de inte med, förrän de får hjälp utifrån.
Men ”hjälpen” kom. Det prasslar till i buskarna.
En orm ringlar fram och börjar tala. Han väser: Har
Gud verkligen sagt?15
Ja, ni kan historien. Och vet hur det gick. Vi gick
på hans lögner. De lät så kloka. Vi ifrågasatte Guds
kärlek. Vi struntade i vad han sagt. Vi ville förverkliga oss själva. Bli som Gud.
Själavårdaren den helige Ande låter oss se att denna underliga historia från begynnelsen är vår historia. Vi anar orsaken till att det blev så ledsamt och
sorgligt och tråkigt för oss. Vi fick lämna ”landet
Ljuvlighet” och hamna i det land där vi måste roa
ihjäl oss för att inte dö av tråkighet. Vi tappade glädjen och leken och skönheten…
Adam drevs med vredens ris
under gråt från paradis.
Paradisets portar åter
under lovsång du upplåter16
Det återupprättade paradiset
Själasörjaren den helige Ande låter oss inte fastna i
eländet. Han leder oss till ”paradisets portar”, vi ser
hur de öppnar sig. Vi hör en lovsång. Vi anar det
återupprättade paradiset.
”Det finns i bokstaven i”, säger den helige Ande.
”Jag har blåst in mycket liv i den bokstaven.”
Där finns glädjen som aldrig tar slut.17
Där finns ingen fördömelse.18
Där finns välsignelser i överflöd.19
Där hittar vi ett rikt liv.20
Där fylls alla våra behov.21
Kraftfältet där allt detta finns heter i Kristus. Själasörjaren den helige Ande älskar att berätta för oss
om hur vi hittar in där och vad vi hittar när vi är
där.
Hur hittar vi in där?
”Vet ni då inte att alla vi som har döpts in i
Kristus Jesus också har blivit döpta in i hans död?
Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda
med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv,
såsom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet.”22
Meningen med vårt kristna liv är att få leva i ett
nytt liv.
för-herr-ligad – då kommer strömmar av levande
vatten. Detta sade han om Anden.27
Själasörjaren den helige Ande vill hjälpa oss att
leva i vårt dop. Därför leder han oss först till korset,
där vi får hjälp med våra gårdagar. Sedan leder han
oss till tronen, där vi får hjälp att idag gå in i framtiden. Vi är döpta till att få leva i detta kraftfält. Där
landar himlen i våra liv.
Det finns ett liv innanför – det finns en död utanför. Den helige Ande vill hjälpa oss att se skillnaden.
Korset och tronen
När vi ser på detta kraftfält ser vi två kraftstationer:
korset och tronen. Vi ser först Korset. Allt det som
hände på korset blir vårt i dopet. På korset förenas vi
med Jesus som dog och uppstod för oss. Där hittar
vi seger över ondska och djävulskap som drabbar oss.
Vi hittar upprättelse och försoning och ny start. Vi
möter ”den sårade Helaren” ty genom hans sår blir
vi helade.23 Jesus
steg ned i vår skuld
och vårt lidandes djup
och älskade världen
tillbaka till Gud.
Det brustna blev helt
i hans kärlek till oss
på Golgata kors.24
Vi ser också tronen. Det som fyllde de första kristna
med sådan glädje var att de visste att Jesus var
Herren. För det kunde de gå i döden. Och det
de såg skall en gång alla få se ty alla tungor skall
bekänna, Gud Fadern till ära, att Jesus Kristus är
Herren.25 Den helige Ande älskar att hjälpa oss
med att hitta denna bekännelse, ty ingen kan säga
att Jesus är Herren annat än i kraft av den helige
Ande.26
När Jesus blir Herren i våra liv – när Jesus blir
”Den helige Ande
vill hjälpa oss att se
skillnaden.”
Utanför hör jag ormens väsande: Har Gud verkligen sagt?
Jag hör Jantes försmädliga påstående: Du skall
inte tro att du är något.
Jag hör tomtens krav den 24 december: Har du
varit snäll skall du få.
Jag hör fördömelsens makter som får mig att
döma ut både mig själv och andra. Jag duger inte,
jag är hopplös … Du är dum …
Innanför – när jag är i Kristus – hör jag Faderns
”Du är-ord” till mig.
Du är mitt älskade barn. I dig har jag min glädje.28
Du är dyrbar i mina ögon, högt aktad och älskad
av mig.29
Kärleksförhållandet upprättas.
Innanför kan jag svara ormen: Guds ord är mina
fötters lykta och ett ljus på min stig.30
Pilgrim 2/02
brigtia.kg
i ongo@hotma.cliom
13
Jag kan svara Jante: Du har rätt, Jante, jag ska inte
tro att jag är något. Jag ska veta vad jag är: ett Guds
älskade barn.
Jag kan svara tomten: Gå bort, tomte! Det är
skrivet: Av nåden är ni frälsta genom tron, inte av
er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar …31
Jag kan säga till fördömelsens makter: Det finns
ingen fördömelse för dem som är i Kristus.32
Anden leder till korset
På fel sida av korset kan man hitta en del kristna.
Jag kallar dem för ”suckianerna”. De suckar och
stönar över sin uselhet. De går till kyrkan. De tar
med sig dit den stora sopsäcken, som är full med allt
deras elände. De talar kanske med Jesus om den och
tackar för nåden och blodet. Men efter gudstjänsten
tar de den tillbaka och släpar hem den. De går lika
tråkiga från gudstjänsten som de gick dit. De ältar
sin uselhet, river i de gamla såren, anklagar människor omkring för att de inte ställer upp. ”Det är
så synd om mig.” Man börjar med manipulation och
kontroll och självömkan. Man snurrar runt i skuldkänslorna och skuldkänslorna som kommer från Satan ger förvirring. Det är mitt fel alltihopa. När man
inte gjort upp ordentligt med sitt liv drivs man av
skuldkänslor.
Själasörjaren den helige Ande släpper dem inte.
Han börjar dra i dem för att de skall hitta platsen
framför korset inne i kraftfältet, i Kristus. Satan
pekar på våra synder för att förvirra oss, ge oss skuldkänslor och självömkan och anklagelser mot andra.
Den helige Ande kan också peka på våra synder.
Han gör det alltid konkret. Han sätter fingret på den
ömma punkten i ditt liv. Han anklagar inte de andra.
Han säger till dig: ”Du är den mannen”.33 Och han
gör det för han vet hur man kan bli av med synder.
Han älskar att peka på Jesus. Se Guds lamm som tar
bort världens synd.34 När vi bekänner våra synder
14
Pilgrim 2/02
brigtia.kg
i ongo@hotma.cliom
kan vi ana hur Jesus sträcker ned sina sårmärkta
händer från korset och tar emot våra synder och bär
dem bort.
Anden leder till tronen
Men från korset leder oss sedan själavårdaren den
helige Ande till tronen. Där kommer strömmar av
levande och vatten och sköljer igenom oss. Där hör
vi ord av ande och liv. Där får vi bli fyllda med kärlek
och liv och kraft. Han låter min bägare flöda över.
Den inre emotionella bägare som vi alla har, klarar
inte människor omkring oss att fylla, eftersom de är
alldeles för upptagna av sig själva. Men den helige
Ande kan det. Varje gång du tömt ut ditt inre skräp
vid korset får du fylla på med ande och liv vid tronen.
Ta tag i ett bibelord som du bäddar ned i ditt inre,
vattnar det med bön…
Vid tronen får du inte bara ta emot ord av ande
och liv och kraft. Där finns också Guds verktygslåda,
som är full av sådant du behöver för att ge hjälp och
tröst åt trötta medvandrare. Dessa verktyg kallas för
nådegåvor. Nådegåvor får vi för vår svaghets skull.
Vi klarar inte att hjälpa en enda människa utan himmelska kontakter.
Meningen med vårt kristna liv är att vi skall leva
detta nya liv i Kristus. Där fullkomnas kraften i vår
svaghet.35 Där är verkstaden där den helige Ande
omformar oss från bleka kopior av andra till roliga
original.
På fel sida om tronen
Precis som man kan sätta sig på fel sida om korset
och slå sig ned därnere bland suckianerna, kan man
hamna på fel sida om tronen och sätta sig däruppe
bland ”hallelujianerna”. Man har blivit frälst vid
korset, men sedan tar man ett stort skutt över hela
kraftfältet och placerar sig på tronen. Nådegåvorna
fungerar. Man duschar i strömmar av levande vatten.
Nu är allt bra, Jesus och jag fixar allt. En gång frälst,
alltid frälst. Halleluja.
Det är inte fel att ropa Halleluja. Likt farisén i
templet har vi mycket att tacka Gud för.36
Allt kan se rätt ut men vara fel ändå.
Från fel sida av tronen har man en fin utsikt. Man
ser ned på de andra. Om den stora synden på fel sida
om korset är att fördöma sig själv och andra, är den
stora synden på fel sida om tronen att man föraktar.
Man föraktar den gamla församlingen, där det känns
så stillastående och går så trögt, man föraktar prästen/pastorn som aldrig undervisar om Andens rika
liv, man föraktar kantorn som inte vet så mycket om
lovsång, man föraktar de Laodicealjumma församlingsborna.
Man kan ha rätt i allt man säger. Man kan naturligtvis ha fel också. Men man har aldrig kunnat
hjälpa en enda människa in i Kristus och det rika
livet där genom att förakta. I stället kan det bli så
att om man tar emot kraften från Gud utan att vara
jordad vid korset, kan man ge elektriska stötar åt
människor. Man stöter bort dem. Läs om vad Jesus
säger om dem i Bergspredikan.37
Vandringen mellan korset och tronen
Som kristna behöver vi både korset och tronen. Varje
dag vill själasörjaren den helige Ande leda oss till
korset, där vi får lägga ned i bekännelse allt det vi
släppt in i oss: avund, jämförelse, hat, bitterhet,
rädslor, onda tankar och mera sådant.
Varje dag får vi gå till tronen och låta oss fyllas av
hans ord av ande och liv. De goda bibelorden har den
effekten att de blir som antabusmedel som får oss att
reagera på det som är Gud emot.
Jag upprepar: Varje gång du lagt ned din synd vid
korset, ta emot ett ord av liv vid tronen.
Vi präglas av den vi är tillsammans med. Är vi
tillsammans med TV:n kväll efter kväll blir vi snart
lika fyrkantiga och tråkiga som TV:n. Umgås vi med
Jesus blir vi lika Jesus.38 Vi formas vi efter Guds sons
bild.39 Vi blir de roliga, särpräglade original som
Gud ämnat oss att vara. Och när vi lever i Kristus
hittar vi ett rikt liv. Jesus säger: Om någon förblir i
mig och jag i honom, bär han rik frukt.40 Den frukt
som vi bär är Andens frukt. Andens frukt är inte våra
duktigheter. Det är resultatet av att den helige Ande
har fått arbeta in Jesu liv i oss. Vi får något från Jesus
”Allt kan se rätt ut
men vara fel ändå.”
att ge åt dem som kommer i vår väg. Och varje frukt
är ett porträtt av Jesus.
Andens frukt är kärlek, glädje, frid, tålamod,
vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning.41 Stanna gärna inför varje frukt, se Jesus i dem.
Se hur själasörjaren, den helige Ande, vill hjälpa dig
att hitta detta rika liv. Han låter dig se dig själv som
en vacker gren i vinstocken. Du suger in i dig helande, läkande, friska krafter från Jesus. Bli kvar där!
Sann livets frukt, det träd oss bär
där offrad din lekamen är,
där blodets ström rann rosenröd.
Vi lever nu av himmelskt bröd.42
Självbilden restaureras
Kan du nu se det upprättade paradiset som heter i
Kristus. Där finns glädjen, skönheten, det friska livet, Guds barns härliga frihet, den gudomliga leken,
lovsången.
Pilgrim 2/02
brigtia.kg
i ongo@hotma.cliom
15
Där inne arbetar Fadern med sina två händer, Sonen och den helige Ande.
Vi ser Sonen, Guds högra hand, hur den kommer
nedifrån. Han var ställd under lagen för att friköpa
dem som stod under lagen, så att vi skulle få söners
rätt.43 Han lyfter av klippan av alla måste och borde
och skulle. Klippan är inte längre över oss. Klippan
är under oss. Golgata klippa. Vi blir söner i Sonen.
Slaven bli kungabarn.
Kan du ana hur fantastiskt detta är? Din självbild
restaureras. Du som gått där, dignande under kravklippan och tycker att du inte är någonting, inte duger, är alldeles värdelös, just du upphöjs till prins och
prinsessa av Himmelriket. Slaven blir kungabarn.
Men för att detta inte skall bli en teori som hamnar på ”hjärnkontoret” låter Fadern sin vänstra hand
– den helige Ande – göra något med våra hjärtan.
Eftersom vi är söner, sänder Gud i våra hjärtan sin
Sons Ande som ropar: ”Abba! Fader!”.44
Kan du ser hur fantastiskt detta är: Din gudsbild
restaureras. Du som haft fäder och mödrar och mött
stöddiga ledare som skymt den himmelske Fadern
för dig och gjort att ordet ”fader” blivit alldeles
stumt för dig, du får himmelsk hjälp att börja på
nytt som Guds barn. Den helige Ande börjar jollra
inom dig: Abba! Fader! Och när den helige Ande
sätter igång med detta rop får du själv stämma in och
ropa: Vi har fått barnaskapets Ande, i vilken vi själva
ropar: ”Abba! Fader!”45
Lagens glädje
Utanför detta kraftfält står gamle herr Lagen och
med honom står alla som är ”under lagen”, alla som
trälar och sliter och tar sig i kragen och försöker och
försöker. Herr Lagen verkar trött och missmodig.
Han känner sig svag och orkeslös. Han har staven
i sin hand som han slår oss med för att vi skall bli
goda. Staven, det är bok-staven.
Det verkar som om Gud inte heller var särskilt
16
Pilgrim 2/02
brigtia.kg
i ongo@hotma.cliom
nöjd med honom. Gud gör något överraskande. Paulus berättar: Det som var omöjligt för lagen, svag
som den var genom den syndiga naturen, det gjorde
Gud genom att sända sin egen Son som syndoffer …46
Och när gamle herr Lagen står utanför kraftfältet
och ser in i det rika livet i Kristus och ser frukten och
hör sången från de befriade, då lyser han upp. Sådant
är lagen inte emot.47
Och vi som trälar därutanför får en tankeställare:
Varför försöka bli perfekt, när det är mycket lättare
att bli fullkomlig?
●
bengt pleijel är präst och själavårdare, verksam
som ledare av retreater på Johannesgården i Göteborg och
Hela hela människan-kurser på Åh stiftsgård. Han är
författare till ett stort antal böcker och tillhör Pilgrims
referensgrupp.
Gal 5:25 (där inte annat
anges citeras Folkbibeln)
2
Matt 3:16
3
Apg 2:3
4
Joh 7:38–39
5
Joh 3:8
6
Joh 3:8
7
2 Tim 3:16; 2 Petr 1:21
8
Matt 13:1–24
9
Ps 119:130
10
Ords 4:22
11
5 Mos 6:6
12
Matt 23:33
13
1 Mos 2:15
14
Ords 8:30–31 (Bibel 2000)
15
1 Mos 3:1
16
Sv Ps 448:2
17
Fil 4:4
18
Rom 8:1
19
Ef 1:3
20
Joh 15:5
21
Fil 4:19
22
Rom 6:3–4 (Bibel 2000)
23
Jes 53:5; 1 Petr 2:24–25
1
24
25
26
27
28
29
30
31
32
33
34
35
36
37
38
39
40
41
42
43
44
45
46
47
Sv Ps 62:2
Fil 2:11
1 Kor 12:2
Joh 7:37–40
Mark 1:11
Jes 43:4
Ps 119:105
Ef 2:8–9
Rom 8:1
2 Sam 12:7
Joh 1:29
2 Kor 12:9
Luk 18:9–14
Matt kap 5–7
1 Joh 3:2
Rom 8:29
Joh 15:5
Gal 5:22–23
Sv Ps 465:2
Gal 4:4–5
Gal 4:6
Rom 8:15
Rom 8:2
Gal 5:23
Bo i oss och var vår tröst
K
kom, Guds egen andedräkt,
kom, du rena, varma fläkt
av Guds rikes ljuvlighet.
Tvätta rent det fläckade,
vät med dagg det torkade,
läk vår oros djupa sår.
Kom och fyll vår fattigdom,
kom med all din rikedom,
kom och lys vår vilsenhet.
Väck till liv det domnade,
värm ur död det stelnade,
samla dem som vilse går.
Gjut ditt mod i rädda bröst,
bo i oss och var vår tröst,
bli vår värme, bli vårt stöd,
Kom med enhet, kom med frid,
gör vår tid till hoppets tid,
andas i vår längtans bön.
vilan när vår nöd blir lång,
frihet mitt i livets tvång,
svalka mitt i smärtans glöd.
Gör oss visa av ditt råd,
gör oss goda av din nåd,
ge oss härlighetens lön.
Amen.
Halleluja.
Ande, salighetens ljus,
gläd vårt hjärta med ditt rus,
bli dess tysta jubelskri.
Utan dig är allting dött,
åldrat, kraftlöst, tomt och trött
under tidens tyranni.
●
Pingstsekvens tillskriven
Stepen Langton (d 1228)
Pilgrim 2/02
brigtia.kg
i ongo@hotma.cliom
17
I den helige Andes skola
Hur skiljer sig andlig vägledning i kyrkans tradition från rådgivning
i andra sammanhang? Det finns naturligtvis likheter, men andlig
vägledning syftar alltid till att ”den gamla skapelsen” förvandlas till
”en ny skapelse”. Denna vägledning sker i ett slags lärjunga­s kapsförhållande till den helige Ande, som är den verklige vägledaren.
av John R Sheets
D
et enklaste sättet att närma sig frågan om andlig vägledning är att se på de
båda orden ”andlig” och ”vägledning”. För
att hjälpa oss att förstå vad de innebär, ska
jag använda ett uttryck som C S Lewis ofta
brukar. Det är vad han kallar ”transponering”. Det innebär att man transponerar –
för över – det högre till det lägre. Hur mystiskt det
än låter, så är det vad vi nästan hela tiden gör i vårt
dagliga liv. Transponering är till exempel när våra
tankar (det högre) omvandlas till ord, till rörelser
i luften eller till små tecken på ett pappersark (det
lägre). När en konstnär omvandlar sin inspiration till
ett arrangemang av målarfärg på en duk transponerar
han det högre till det lägre. På ett annat plan talar vi
om att själen transponeras – förs över – in i kroppen,
18
Pilgrim 2/02
brigtia.kg
i ongo@hotma.cliom
och i ett alldeles speciellt sammanhang talar vi om
inkarnation, det vill säga när Ordet som finns hos
Fadern överförs – förvandlas – till vårt mänskliga
kött, blir människa.
Hur kan då uttrycket ”transponering” hjälpa oss
att förstå vad ”andlig vägledning” innebär? Den djupaste meningen med vårt kristna liv är den fullständiga förvandling av vår varelse som gör oss till ”nya
skapelser”, och som är följden av att den helige Ande
transponeras, förs in i vårt mänskliga jag. ”Guds
kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har
gett oss den helige Ande”.1
I kristen mening betyder alltså ”andlig” inte spöklik, lika litet som det i första hand betyder något
immateriellt, okroppsligt eller osynligt. I stället
betyder det att vår mänskliga själ, hela vårt jag,
har omslutits av Anden för att frambringa en ny
skapelse. Vår identitet förändras. Som Paulus säger:
”Jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus
som lever i mig”.2
Den andliga människan
Orden ”ande” och ”andlig” i Nya testamentet har
inte samma urlakade betydelse som de fått i modernt
språkbruk. Den grekiska ursprungstexten har orden
”pneuma” och ”pneumatikos”, vilka förmedlar något
av Andens mysterium och paradoxala egenskaper.
Basilios den store beskriver i sin skrift om den
helige Ande några av dessa egenskaper: ”enkel till
sitt väsen, mångfaldig till sin förmåga, helt och fullt
närvarande i varje individ och på samma gång existerande i sin helhet överallt, uppdelad utan att förminskas, fördelad utan att förlora sin fullständighet
… Anden kommer till var och en som tar emot den
som vore den given enbart åt honom. Ändå sänder
den ut sin nåd åt alla, tillräcklig och fullständig, och
alla som tar del av den får behållning i proportion,
inte till kapaciteten av dess kraft, utan till sin egen
natur.”
Detta tema, transponeringen av Guds ”pneuma”,
den helige Ande, in i vår själ, vår ande, återkommer
i Paulus alla brev. I synnerhet Romarbrevets åttonde
kapitel beskriver skillnaden mellan den kristna människans nya egenskaper, det vill säga den andliga
(”pneumatiska”) människan och den som lever kvar
på vanligt mänskligt plan, den ”icke-pneumatiska”
människan. ”Ty de som lever efter köttet har dess
sinnelag, men de som lever efter anden är andligt
sinnade. Köttets sinnelag betyder död, men andens
liv och frid … Ni däremot är inte kvar i den utan
lever andligt, när nu Guds ande bor i er. Men den
som inte har Kristi ande tillhör inte honom.”3
Andens transponering in i vår ande innebär att Andens inriktning transponeras in i den naturliga inriktning som vår ande har. Detta är ett annat uttryck
för ”teleologi”, ändamålsenlighet, eller den naturliga
orienteringen mot ett mål. Den kristne antar då
Andens orientering. Återigen använder vi Paulus
ord: ”Men den som förenar sig med Herren blir till
en enda ande med honom.4 En människa som är
förenad med Kristus genom Anden har med andra
ord samma naturliga inriktning som Kristus och den
helige Ande.
Den helige Ande har bara ett mål: att i oss skapa
bilden av Kristus. Paulus menar att Andens handlande och Kristi handlande har en och samma inriktning. ”Och alla vi som utan slöja för ansiktet skådar
Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild; vi förhärligas av denna härlighet som kommer
från Herren, Anden.5
Lyhörd för Andens rörelser
I den djupaste bemärkelsen är den helige Ande den
andlige vägledaren. Det är Anden som på ett ytterst
genomgripande sätt riktar in oss mot vårt mål. Alla
andra former av andlig vägledning inom kyrkan är
endast bidragande eller en efterklang av den verklige
vägledaren och hans verk, det vill säga den helige
Ande. Detta innebär också att normen om det genuina i andlig vägledning, så som vi oftast använder
uttrycket, har sin grund i människoandens anpassning till den helige Ande.
Andlig vägledning är alltså för handen när en
människa eller en institution stödjer och gynnar den
helige Andes liv och ledning och får de olika aspekterna i en människas liv att gå samman, när vi
frigörs från allt sådant som hindrar Anden från att
vara vägledaren i våra liv. All andlig vägledning sker
i ett slags lärjungaskapsförhållande till den helige
Ande. ”Vi är Guds verk”6, som Paulus säger. Mänskliga andliga vägledare är verktyg, eller lärjungar, till
den främste konstnären, mästaren, den helige Ande.
Precis som de stora målarna som hade en skola med
lärjungar, så har den helige Ande många lärjungar
Pilgrim 2/02
brigtia.kg
i ongo@hotma.cliom
19
som arbetar på ett och samma verk, nämligen att
göra om oss och göra oss lika Kristus.
En mänsklig andlig vägledare måste därför vara
särskilt uppmärksam på den helige Andes rörelser så
att en ömsesidig sym-pathos uppstår, det vill säga en
med-känsla i ordets ursprungliga mening, som når
ut i två riktningar: den medkänsla eller sympati som
kommer av känsla och öppenhet för Anden och för
den människa man vägleder. Det är en medkänsla
som har sin grund i det faktum att båda väckts av
samma helige Ande. Detta skapar en särskild samstämmighet mellan den andlige vägledaren och den
han vägleder. Den helige Ande rör dem i samma
riktning, och den rörelsen tar sig uttryck i att de
delar samma tro, samma hopp och samma enande
kärlek.
Det finns alltså ett imperativ, en uppmaning, inbyggt i den vägvisning som Anden givit oss. Den
mänskliga vägledaren måste vara lyhörd för den uppmaningen och bidra till att den bär frukt i den människa han vägleder. Uppmaningen lyder hos Paulus.
”Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos
Kristus Jesus”.7 Det är uppmaningen att låta den
helige Ande samordna allt vi gör mot ett enda mål.
”Om vi har ett andligt liv, låt oss då följa en andlig
väg”.8
Den onda anden
Men det finns också en annan viktig aspekt på denna
andliga sympati. Den ger vägledaren en sorts andlig
”vittring” för det onda. Det onda är i detta fall det
som motarbetar Faderns vägledning så som den givits oss i hans Sons Ande. Det onda försöker alltid
blockera, slå ner eller förvilla den vägvisning som
Anden har givit. Vi måste alltså ha urskillningsförmåga vad gäller andarna. ”Sätt inte tro till alla andar
utan pröva om de kommer från Gud, ty många falska
profeter har gått ut i världen”.9
Den onda anden kan försöka hindra den helige
20
Pilgrim 2/02
brigtia.kg
i ongo@hotma.cliom
”Vi måste alltså ha
urskillningsförmåga vad
gäller andarna.”
Andes arbete på många sätt: genom att låtsas göra
det som är gott men som i själva verket är ont;
genom att skapa ett själstillstånd som är förvirrat,
stört, fördärvat av känslor som motarbetar Anden,
till exempel vrede, agg, högmod, oförsonlighet.
Varje intrång i den grundläggande friden, tecknet
på Andens närvaro, kan göra det svårt för oss att se
klart. Kanske är det omisskännliga tecknet på den
onda andens närvaro inte motståndet mot det som är
gott utan mot själva påskens mysterium, var än det
är förkroppsligat. I berättelsen om hur Jesus frestades i öknen var det egentliga syftet med frestelsen att
förhindra själva påskundret.
Men den sortens urskillningsförmåga behövs för
vida mer än det onda i människors hjärtan. Den behövs på hela den scen där det mänskliga livets drama
utspelar sig. Paulus talar om ”härskarna, makterna,
herrarna över denna mörkrets värld, ondskans andekrafter i himlarymderna”.10 Det är svårare att upptäcka sådana onda makters inflytande, för vi märker
inte att de finns där. Det som är del av inventarierna
i vår värld, det lägger vi knappt märke till. Det är
som att vistas i ett kvavt rum. Man märker det inte.
Det är bara den som kommer in utifrån friska luften
som märker hur kvavt det är.
De onda makterna avser inte i första hand att påverka människornas medvetenhet, utan snarare att
bild: lars sjöberg
Pilgrim 2/02
brigtia.kg
i ongo@hotma.cliom
21
hindra Andens ledning, att begränsa människornas
medvetenhet tills de inte förmår se mer än en enda
snäv aspekt. Denna världens härskare, som Jesus
kallade honom, snärjde Judas genom att begränsa
hans medvetenhet till vad han kunde vinna om han
förrådde Jesus. C S Lewis låter onkel Tumskruv säga:
”Det är komiskt att iaktta hur mänskorna alltid föreställer sig att vi sysslar med att fylla deras sinnen
med det ena eller andra; i själva verket utför vi vårt
bästa arbete genom att hindra vissa saker från att få
insteg i deras sinnen” (Från Helvetets brevskola).
I Uppenbarelseboken talar Johannes om hur de
onda makterna i en sorts diabolisk imitation av den
helige Ande anlitar andra – de romerska kejsarna och
de hedniska prästerna – i arbetet att krossa kyrkan.
En viktig del i uppgiften som andlig vägledare är
därför förmågan att upptäcka det ondas närvaro, inte
bara i en individ utan också i samhället.
Jesus som mönsterbild
Låt oss nu fundera litet kring Kristus som den främsta modellen för en andlig vägledare. När vi talar
om Jesus i den rollen måste vi naturligtvis vidga
betydelsen av begreppet.
För det första är det Jesus som, i vilken form det
vara må, gjort andlig vägledning möjlig. Det är han
som genom sin frälsningsgärning försonat oss med
Fadern och därmed visat oss vägen tillbaka till Fadern. Det är han som givit oss Anden som fungerar
som Kristi ”återförande” kraft inom oss. Kristus är
alltså den primära andlige vägledaren när det gäller
att visa hela skapelsen vägen tillbaka till Fadern.
För det andra är det Kristus, fylld av Anden, som
genom sin undervisning visar oss vägen till Fadern.
Alla som lyssnar till hans ord lyssnar till de ord som
Fadern har givit honom. ”Ty den som Gud har sänt
talar Guds ord”.11 ”De ord jag säger er, dem talar jag
inte av mig själv”.12 Hans ord ska befria oss och fylla
oss med liv: ”De ord jag har talat till er är ande och
22
Pilgrim 2/02
brigtia.kg
i ongo@hotma.cliom
liv”.13 Den Ande som sänker sig över honom vid dopet är Faderns vägledande kraft. Allt Jesus gör kommer av en mottaglighet för Andens heliga påverkan.
I allt han gör och säger är Jesus den andlige vägledaren, och i samtalet vid den sista måltiden, i
dialogen mellan Jesus och lärjungarna så som den
återges i Johannesevangeliet, finner vi en underbar
modell för andlig vägledning. Jag skulle helt kort
vilja kommentera det samtalet.
Till att börja med har Jesus just den sym-pati
som vi talade om tidigare. Han är ”på Andens sida”
och han är ”på lärjungarnas sida”. Eftersom han är
på Andens sida kan han på det mest enastående sätt
beskriva hurdan Anden är. Hans sätt att beskriva den
helige Ande visar att han identifierar sig med Anden.
Han kan tyda dess sinne, dess hjärta, dess roll, för det
finns en sorts andlig samstämmighet mellan Anden
och Sonen.
Han beskriver Anden som en annan hjälpare (rådgivare, tröstare). ”Jag skall be Fadern, och han skall
ge er en annan hjälpare, som skall vara hos er för alltid: sanningens ande”.14 Den helige Ande är läraren
som fortsätter och fullföljer den undervisning som
Jesus förmedlat. ”Hjälparen, den helige Ande som
”Eftersom han är på Andens
sida kan han på det mest
enastående sätt beskriva
hurdan Anden är.”
Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt
och påminna er om allt som jag har sagt er”.15
Han ska vittna om Jesus. Det betyder att han
ska vara bekräftelsen på Jesu liv och undervisning.
”När Hjälparen kommer, som jag skall sända er från
Fadern, sanningens ande, som utgår från Fadern, då
skall han vittna om mig.”16
Han ska också visa hurdana människorna är i sina
hjärtan, visa ”var de hör hemma”, för att använda
ett vardagligt uttryck. ”Och när han kommer skall
han visa världen vad synd och rättfärdighet och dom
är”.17 Den helige Ande visar vad som finns dolt i
människornas hjärtan. Framför allt visar han hur all
synd egentligen är ett förnekande av Kristus själv.
Den helige Ande blir den som visar vägen när Jesus går till Fadern. Han blir den andlige vägledaren,
den som vägleder apostlarna och kyrkan med hela
sanningen. Intill den dag när Jesus kommer åter är
det han som ska visa oss sanningens härlighet som
finns i Kristus. ”Han skall vägleda er med hela sanningen … av mig skall han ta emot det han låter
er veta”.18 Den helige Ande är alltså den andlige
vägledaren som av Kristus tar emot allt det han låter
oss veta. Och i sin roll som vägvisare leder allting,
i synnerhet kyrkan och dess medlemmar, till att
uppnå Kristi fullhet: ”… tills vi alla kommer fram
till enheten i tron och i kunskapen om Guds son, blir
fullvuxna och når en mognad som svarar mot Kristi
fullhet”.19
Skillnaden mellan råd och vägledning
Jesus inte bara är ”inuti” Anden i sådan grad att vi i
honom kan se Andens ”profil”. Som andlig vägledare
åt apostlarna visar han i sitt samtal också prov på
Andens egenskaper. Han är, precis som Anden, tröstaren, hjälparen. ”Känn ingen oro. Tro på Gud, och
tro på mig. I min faders hus finns många rum. Skulle
jag annars säga att jag går bort för att bereda plats
för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för
”Den helige Ande visar
vad som finns dolt i
människornas hjärtan.”
er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig,
för att också ni skall vara där jag är.”20
Jesus är ”inuti” apostlarna. Han känner sina får
vid namn, och han kallar dem vid namn. Han läser
deras innersta tankar, han känner deras rädsla, han
försäkrar dem gång på gång att han inte ska lämna
dem faderlösa, och om han går bort betyder det bara
att han ska komma tillbaka och vara med dem på ett
djupare plan, genom att ge dem sin ande.
Han undervisar dem om sanningen om sig själv,
att han är vägen, sanningen och livet. ”Och detta
är det eviga livet: att de känner dig, den ende sanne
Guden, och honom som du har sänt, Jesus Kristus”.21
Han avslöjar det onda som verkar i världen och försäkrar dem att denna världens härskare snart ska brytas ner. Han känner närvaron av mörkrets härskare
bland dem och vet att en av dem ska förråda honom.
När de allra mest behöver honom, efter det att han
har blivit förrådd, så söker han upp dem, framför allt
Petrus, och som andlig vägledare talar han om för
honom att också han ska gå påskundrets väg.
Man skulle kunna gå igenom alla fyra evangelierna och se hur Jesus uppträder som andlig vägledare.
Hos honom ser vi vad föredömlig andlig vägledning
innebär och vilka egenskaper en andlig vägledare
har. Genom att studera Jesu sätt att vägleda sina
Pilgrim 2/02
brigtia.kg
i ongo@hotma.cliom
23
lärjungar och andra förstår vi skillnaden mellan att
ge råd och att ge andlig vägledning.
Paulus som vägledare
Så ska vi se på Paulus brev och hur han beter sig i
rollen som andlig vägledare. Paulus är den förste i
en lång rad av andliga vägledare i kyrkans historia
som utför sin uppgift genom att skriva brev. I breven till Filemon, Timotheos och Titus ger han rent
personlig vägledning, i syfte att leda dem, var och
en, till en allt djupare upplevelse av den egna tron,
men också för att de allt bättre ska kunna utföra sin
apostlagärning.
Jag har tidigare talat om den ”med-känsla” som
bör vara utmärkande för en andlig vägledare. Paulus brev är fyllda av denna identifikation med hans
hjord. ”Allt har jag varit inför alla, för att åtminstone rädda några”.22 ”Ingen är svag utan att jag blir
svag”.23 ”... mina barn, som jag än en gång måste
föda med smärta tills Kristus har förkroppsligats i
er”.24 ”... uppträdde vi lika kärleksfullt bland er som
en mor när hon sköter om sina barn”.25 ”Ni vet att vi
förmanade och uppmuntrade varenda en av er som en
far sina barn och enträget vädjade till er att leva ett
liv värdigt den Gud som kallar er till sitt rike och sin
härlighet”.26
Grunden för all andlig vägledning är sanningen,
skriver Paulus till Timotheos. Sanningen är för Paulus inte något abstrakt. Sanningen är evangeliet,
som Jesus Kristus har anförtrott åt honom. ”Om
någon förkunnar ett annat evangelium för er än det
ni har fått – förbannelse över honom!”27 I breven till
Timotheos myntar han också ett uttryck för förhållandet mellan evangeliet och vårt eget liv: ”sund
lära”, ”sund förkunnelse”. ”Så skall du undervisa och
förmana. Den som lär annorlunda och inte håller sig
till vår herre Jesu Kristi sunda ord och till det som
vår religion lär, han är förblindad och okunnig.”28
”Det kommer en tid då människorna inte längre vill
24
Pilgrim 2/02
brigtia.kg
i ongo@hotma.cliom
lyssna till den sunda läran utan skaffar sig den ene
läraren efter den andre, därför att det kliar i dem att
få höra sådant som de önskar.”29
Den läran är inte något som han eller någon annan
människa tänkt ut, den är ett heligt förtroende som
Kristus givit åt kyrkan. ”Käre Timotheos, ta väl vara
på det som har anförtrotts dig.”30 ”Ta det som du har
hört av mig till mönster för en sund förkunnelse, i
tro och kärlek genom Kristus Jesus. Bevara genom
den helige Ande som bor i oss det goda som har
anförtrotts dig.”31 ”Det du har hört av mig i många
vittnens närvaro, det skall du anförtro åt pålitliga
människor som kan lära ut det i sin tur.”32 ”De skall
förena trons hemlighet med ett rent uppsåt.”33
Upprätthållandet av den ”sunda läran” är inte underkastat historiens nycker, utan har sitt skydd och sin
grund i kyrkan, ”Guds hushåll – den levande Gudens församling, sanningens pelare och grundval.”34
Tillämpningsförmåga
Brevet till Filemon består av endast tjugofem versar
och är en sorts snabbkurs i andlig vägledning. Paulus
talar om för Filemon hur han i en svår situation ska
bete sig på sant kristet sätt. Onesimus, Filemons
slav, hade rymt och kommit i kontakt med Paulus
och låtit döpa sig. Nu skickar Paulus honom tillbaka
med följande råd till hans herre och ägare: ”När jag
skickar honom tillbaka till dig … inte längre som
”Grunden för all andlig
vägledning är sanningen, skriver
Paulus till Timotheos.”
en slav utan som något mer än en slav: en kär broder.
Det är han i högsta grad för mig. Hur mycket mer
skall han då inte vara det för dig, både som människa
och som kristen.”35
För mig ligger Paulus andliga begåvning i hans
instinktiva förmåga att gå från en speciell situation
till det större mysteriet och sedan tillämpa detta på
det enskilda fallet. Till exempel påminner han de
kristna i Korinth om gåtan om de kristnas identitet.
Den som förenat sig med Kristus ”blir till en enda
ande med honom”.36 Därmed talar han om för dem
att otukt är ett vanhelgande inte bara av den egna
kroppen utan av Kristus själv. För att lära de kristna
i Filippi ödmjukhet går han till mysteriet med Kristus som ”sänker” sig och antar vår mänskliga gestalt,
ja, till och med dör en brottslings död.37 Detta mönster, att säga något om en speciell situation genom att
hänvisa till de kristna mysterierna, är själva kärnan i
andlig vägledning.
Slutligen finns ännu ett för den andlige vägledaren
utmärkande drag hos Paulus, och det är hans känsla
för Andens självklara rörelse mot ”mera” av andligt
liv. ”Och nu, bröder, när ni har fått lära er av oss
hur ni skall leva för att behaga Gud – och det är ju
så ni lever – vill vi i herren Jesu namn vädja till er
och mana er att göra ännu mer.”38 Han liknar detta
”mera” av andligt liv vid den rikliga skörd vi ska
vinnlägga oss om. Med rätt vägledning i livet förvandlas vi så småningom till Kristi avbild. ”Och alla
vi … förvandlas till en och samma avbild; vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren,
Anden.”39 ”Och måtte Herren låta er kärlek till varandra och till alla människor bli rik och överflödande
som vår kärlek till er.”40
Andligt konstnärskap
Sammanfattningsvis och så som begreppet i allmänhet används, är alltså en andlig vägledare en person
som genom Andens kraft och vishet och under en
längre tid fungerar som andlig vägvisare för en annan
människa. Genom ett slags andligt konstnärskap
försöker han åstadkomma hela människans förening med mästar-visionen av tro och mästar-ivern för
Kristus. Denna process av andligt konstnärskap kan
beskrivas med Paulus ord: ”… mina barn, som jag
än en gång måste föda med smärta tills Kristus har
förkroppsligats i er.”41
Jag talade om ”sym-pati”, ”med-känsla”, som ett
av de drag som utmärker en andlig vägledare. Låt
mig avsluta med en berättelse från 300-talet om en
av ökenfäderna.
Några av fäderna besökte Abba Poimen och
sade till honom: ”När vi ser bröder som sover
under gudstjänsten, skall vi då väcka dem så
att de håller sig vakna?” Han sade: ”Om jag ser
en broder som sover, så lägger jag hans huvud i
mitt knä och låter honom vila.”
●
Översättning: Katarina Sjöström
john r sheets tillhör jesuitorden i USA. Han har
varit verksam som biskop i Fort Wayne-South Bend, Indiana, ett uppdrag han dragit sig tillbaka från på grund
av sjukdom. Artikeln är publicerad med tillstånd av Review for Religious.
Rom 5:5
Gal 2:20
3
Rom 8:5–6, 9
4
1 Kor 6:17
5
2 Kor 3:18
6
Ef 2:10
7
Fil 2:5
8
Gal 5:25
9
1 Joh 4:1
10
Ef 6:12
11
Joh 3:34
12
Joh 14:10
13
Joh 6:63
14
Joh 14:16
Joh 14:26
Joh 15:26
17
Joh 16:8
18
16:13–14
19
Ef 4:13
20
Joh 14:1–3
21
Joh 17:3
22
1 Kor 9:22
23
2 Kor 11:29
24
Gal 4:19
25
1 Thess 2:7
26
1 Thess 2:11–
12
27
Gal 1:9
1 Tim 6:3
2 Tim 4:3
30
1 Tim 6:20
31
2 Tim 1:13–14
32
2 Tim 2:2
33
1 Tim 3:9
34
1 Tim 3:9
35
Filem v 12–16
36
1 Kor 6:17
37
Fil 2:8
38
1 Thess 4:1
39
2 Kor 3:18
40
1 Thess 3:12
41
Gal 4:19
1
15
28
2
16
29
Pilgrim 2/02
brigtia.kg
i ongo@hotma.cliom
25
Över erfarenhetsdjupen
V
år och försommar exploderade; inom
ett par veckor öppnades hela fyrverkerilådan
med sträva klibbiga björklöv, gökrop och
bofinksdrillar, narcisser, magnolia, syrener.
Det hände att jag stod på trappan tidigt
på morgonen och kände hur hänryckningen
ville dra mig med, ut ur mig själv. Den
ordlösa elden. Skammen bortglömd och förvisad i
den totala välsignelsens rum. Det blev vår och sommar och det smärtsamt vackra ljuset vände sitt lysande ansikte emot oss. Lika obegripligt och lika påträngande som ondskans ansikte i alla svarta rubriker
om mord, hat och krig.
trött in i märgen hade jag rest omkring som
en gårdfarihandlare och öppnat min väska med ordkram och språkglitter. Föreläsning efter föreläsning.
Ibland i miljöer som ingen skulle tro på om jag
skrev en roman om dem … Österlen i regn, till
exempel, de blommande körsbärsträden i trädgårdarna går i moln, det droppar från takbrättet på
föreläsningslokalen när jag stiger ur bilen och går in
26
Pilgrim 2/02
brigtia.kg
i ongo@hotma.cliom
på fläckade heltäckningsmattor för att tala om ”Orden som sökte mig – ett språk för hoppet”. Har jag
verkligen kommit rätt, tänker jag. Svenska kyrkans
lekmannarörelse i ett danspalats med repiga dörrar
och mögelstank på toaletten? Andlig uppbyggelse
från estraden som ramas in av ljusramper med tätt
sittande lampor. Lekmännen sitter på grå plaststolar,
medelåldern verkar ligga runt sjuttiofem. Det finns
fler scener med ljusramper och urblekta sidenridåer.
I rummet bakom scenen, ovanför den nersuttna soffan, urklipp och affischer från sångare, dansband och
strippor. En bisarr kombination av form och innehåll
– men konferensen hålls här för att det finns få andra
lokaler där alla får rum och där man dessutom kan
äta tillsammans.
– här är det, tänker jag. Här måste Klas Östergren ha fått en del av inspirationen när han skrev
romanen Under i september. I den romanen finns den
sorgsne fotografen Brandy (ingen slump att han fått
det namnet) som tillbringar våta kvällar i bröderna
Jonkers danslada, med många lampor och häftig
musik. Brandy väntar på ett tecken,
liv. Jag talar om hoppet som orkar
men han vet inte vad det är han
med det tragiska; så som koltrasväntar på. Han tror bara att han
tens sång gör det, en sång ur mörkkommer att känna igen det, när det
ret, mot alla odds. Jag talar om Gud
till sist visar sig. Passion? En gift
som till sist inte står ut med att
”Vad är det för
kvinna i trakten erbjuder honom
behålla sitt kärleksöverskott för sig
förbjuden kärlek (frukt, höll jag på
själv och därför blir Vän och Broder
viskning som når
att säga) i äppelförrådet vid musi Kristus. Jag talar ur min egen
teriet intill, men Brandy tvekar.
brist, min trötthet, min längtan.
oss, fast oddsen är så
Mystiska ringar i en veteåker väcker
Vem är inte ett danspalats i regn,
massmedias uppmärksamhet: är det
med fläckade heltäckningsmattor
totalt emot oss?”
kanske det tecken han väntar på?
och flagnande urklipp i omklädBrandy tror inte det. Men hans foningsrummet. Med en skara grånatokonst, kanske? Inte det heller.
de lekmän som slutat leka för länge
sen och skruvat ner önskningarnas låga till längtan
Till sist närapå snubblar Brandy över några gömda
efter eftermiddagsfikat. Körsbärsträden utanför har
flyktingar. Han får ett uppdrag: att transportera dem
gått i moln, men servitriserna som plockar disk i
till ny hemlig ort medan de väntar på att få asyl.
bakgrunden medan jag talar, de har vita blusar. Och
Flyktingarna är inte speciellt intressanta. De är kräjag ser hur de rör sig allt långsammare, hur de förvande, besvärliga och otacksamma. Men Brandy tar
söker dämpa ljuden av porslin och bestick, hur de
på sig den riskfyllda och olönsamma uppgiften att
stannar upp till sist, som allvarsamma konfirmander.
köra dem i bilen till ett säkrare gömställe. Han vet
att här är tecknet han väntat på.
Vem rör vid oss alla? Vad är det för viskning som
når oss, fast oddsen är så totalt emot oss? En av servi”Det finns för mycket kärlek här, och för lite
triserna omfamnar mig efteråt.
människor.” Brandy tänker det en dag när han ser
ut genom fönstret, och det känns som en nyckelre– Jag tror inte på Gud, säger hon. Men du har ett
plik. Tecknet handlade om ett kärleksöverskott. Om
språk som liksom lägger en bro över erfarenhetsdjulängtan att få stiga ur sig själv och behövas för andra.
pen. Så att vi kan gå över dem tillsammans.
Den djupa driften att få ge. Lika djup som sexualitet,
Den andra kommer fram och säger: – Det var unhunger, mystik och kreativitet.
derbart. Vi får aldrig höra sånt här. Jag kände igen
Vem driver Brandy till den där repliken? ”För
mig precis.
mycket kärlek här, och för lite människor.” Vem
Det är inte orden. Det är den ordlösa elden, helig
viskar det till honom ur tomheten?
andedräkt. Det är viskningen som alla känner igen.
Också de som aldrig hört den. Också de som inte
tror på den.
jag talar från estraden i danspalatset ner mot
en samling lekmän som får ansikten. Från att ha varit
en grå och aningen malplacerad skara i skenet från
ljusrampen träder de fram en och en. De minns. De
blir berörda. Kärleksöverskottet oroar dem. Jag talar
om de lysande ögonblicken i våra kroppsminnen. Jag
ylva eggehorn är poet och författare. Hon tillhör
talar om skammen, det outforskade kraftfältet i våra
Pilgrims referensgrupp.
Pilgrim 2/02
brigtia.kg
i ongo@hotma.cliom
k
r
ö
n
i
k
a
27
Tystnaden, orden och den himmelska sången
För att kompositören skall kunna fyllas av den helige Ande
måste han avsäga sig sin egen vilja. Så menar Arvo Pärt,
vars musik hör till samtidens märkligaste och mest uppmärksammade.
Torsten Kälvemark har träffat den estniske tonsättaren för ett
samtal om andligheten i hans musik.
av Torsten Kälvemark
U
nder hösten 2001 och våren 2002
ordnades i den tyska delstaten NordrheinWestfalen en stor Pärt-festival. I 20 städer
gavs 55 konserter med den estniske tonsättarens musik, framförd av några av de
främsta europeiska tolkarna av hans verk.
I festivalens programhäfte hette det bland
annat:
Den berömmelse som den 1935 i Estland födde
kompositören Arvo Pärt åtnjutit sedan 80-talet är
uppseendeväckande och gränsar till det underbara.
Pärts religiositet, hans sätt att utan yttre prål och
rökelse tränga in i substansens kärna, är unik i samtiden och den möter därutöver många lyssnares önskan
28
Pilgrim 2/02
brigtia.kg
i ongo@hotma.cliom
om andlighet i musiken. Allt detta är resultatet av
en intensiv period av inre sökande sedan kompositören fram till mitten av 70-talet prövat olika avantgardistiska kompositionstekniker. Utvecklingens
alla steg, från nyklassicism över tolvtonsteknik och
collage-kompositioner fram till hans egen så kallade
”tintinnabuli-stil” kan man höra i denna konsertserie.
Texten sammanfattar koncist Arvo Pärts position
som en av samtidens mest spelade kompositörer. Den
speglar på samma gång hans musikaliska utveckling
och dessutom den gängse uppfattningen om det som
setts som han speciella signum: musikens ”andlighet”. Vad denna andlighet egentligen går ut på är
svårare att få något besked om i alla de texter som
skrivits om honom.
Diskussionen om ”andlighet” i musiken är, som
någon uttryckt det, som att vandra i kvicksand. I en
sekulär västerländsk kultur tycks frågan ofta vara fel
ställd. Ändå kommer man inte ifrån att just denna
fråga är helt central när det gäller Arvo Pärt och hans
musikaliska språk.
Talet om andlighet kan vara svårbegripligt för
många och kan missbrukas av dem som står för allehanda nyandliga och halvsmälta kosmologier. Men
det är knappast någon tvekan om att just Arvo Pärt
ställer frågan om musikens djupaste mening på ett
sätt som ofta utmanar samtiden.
slag. Den innefattar en syn på människan som fallen och upprest, som fri och ofri, som syndare och
rättfärdig.
N
är jag en kylig vårkväll träffar Arvo
Pärt i Berlin för en intervju får jag efter en
stunds samtal ett papper i handen. Det är
en text på engelska, 24 rader lång. Dokumentet förefaller vara ett svar på två viktiga frågor som ofta ställs om hans musik:
Den ena gäller hans egen väg i förhållande till den historiska utveckling där musik antingen
betecknas som tonal eller atonal.
Den andra handlar om tystnaden som skapandets
grund.
Så här lyder hans rader i svensk översättning:
Min musik kan bara i begränsad utsträckning
betecknas som tonal. Den passar inte utan vidare in i det klassiska begreppet tonal musik.
En mer träffande beskrivning är att det rör
sig om en generell tillämpning av dur/molltreklangen.
”Det är som andningen:
man kan inte hela tiden andas in,
Det fascinerande med treklangen är dess naturliga renhet, dess lakonism och melodiska
egenskaper.
man måste också andas ut.”
Om man talar om en viss tendens till tonalitetens återkomst så kan man tillfoga att inte ens
stilar uppstår av en slump.
Det är som andningen: man kan inte hela tiden
andas in, man måste också andas ut.
Vill man tillspetsa det kan man säga att Pärts
andlighet inte är den sentimentala eller självbespeglande livshållning som ibland fått denna beteckning
i vår tid och som till viss del kan sammanfattas i
begrepp som ”new age” eller andra etiketter som
trängs på hyllorna hos dagens bokhandlare. Hans
andlighet är av ett mer klassiskt och ofta kärvare
Gud är starkare än vi. Tonaliteten är också en
obestridlig kraft.
Sanningen är enkel och vägen till den är rak.
Om detta är jag övertygad.
Uttrycksformernas integritet är på ett naturligt
sätt en del av min musik.
Pilgrim 2/02
brigtia.kg
i ongo@hotma.cliom
29
***
Innan man uppstår måste man dö. Innan man
talar måste man tiga.
Min musik har alltid sprungit fram sedan jag
varit tyst en längre tid – och detta i ordets bokstavliga mening.
Med ”tystnad” menar jag det ”intet” från vilket
Gud skapade världen. Därför är, från en idémässig utgångspunkt, pausen helig.
Tystnaden är inte bara given till oss. Vi måste
näras av den. Denna näring är inte mindre viktig för oss än luften vi andas.
Det finns ett talesätt som lyder: att leva av luft
och kärlek. Jag skulle vilja modifiera detta något: Om man närmar sig tystnaden med kärlek
kan musik uppstå.
En sådan andaktsfull förväntan är just den tystnad som jag i så hög grad sätter värde på.
Tystnaden
”Musiken växer ur stillheten och rör sig utefter tystnadens gräns.” Det är den estniska musikteoretikern
Merike Vaitmaa som har definierat Pärts senare musik på det sättet.
Att all musik föds ur tystnad är en banal självklarhet. Det kan tyckas att man gör denna banalitet till
något märkvärdigt om man för en stund betraktar
Arvo Pärts musik i förhållande till just tystnaden.
Ändå är det inte oväsentligt att kvalificera den ljudlöshet som hela tiden bildar en bakgrund för klangerna i hans verk.
Paul Hillier, som skrivit en intressant musikologiskt inriktad bok om Pärt, konstaterar att tystnaden
av Arvo Pärt ofta används som ett kreativt element
inom musiken. Det vill säga, tystnaden måste ”spelas”. Och på frågan ”hur spelar man tystnad”, svarar
30
Pilgrim 2/02
brigtia.kg
i ongo@hotma.cliom
Hillier: ”Genom att relatera den till de omgivande
ljuden.” Med andra ord: tystnaden blir musikaliskt
kreativ genom det sätt man närmar sig den och genom det sätt man avslutar den.
Hos Arvo Pärt finns tystnaden närvarande i mer
än en mening. I hans framtidsperspektiv finns också
möjligheten att konstnären inte längre har något att
säga. Han har själv berättat följande:
En gång i Sovjetunionen talade jag med en
munk och frågade honom hur man skulle kunna
bli en bättre kompositör. Han svarade att han
inte hade någon lösning på detta. Jag berättade
för honom att jag också skriver böner, musik
till böner eller psalmtexter och att detta kanske
skulle kunna hjälpa mig som tonsättare.
På detta svarade han: Nej, du har fel. Alla
böner är redan skrivna. Du behöver själv inte
skriva några fler. Allt är förberett. Nu är det du
som måste förbereda dig.
Jag tror att det finns en stor sanning i detta.
Vi måste räkna med att våra sånger en dag
tar slut. Kanske kommer också för den störste
”Innan man uppstår måste
man dö. Innan man talar
måste man tiga.”
konstnär det ögonblick när han inte vill eller
måste skapa konst längre. Och kanske uppskattar vi då hans skapande ännu högre eftersom
han då har kommit fram till den ögonblick då
han nått bortom sitt verk.
I
några av sina aforismer säger Arvo Pärt att
tystnaden alltid är mer fullkomlig än musiken.
Det räcker, säger han, att lära sig lyssna. Problemet är att vi är uppfyllda av så mycket att vi inte
uppfattar verkligheten omkring oss: ”Man hör
inte allt det som omger oss i tystnaden”.
Denna kosmiska tystnad är nära knuten till
tidens mysterium. I några andra aforismer säger han
så här:
Tiden, det vill säga tystnaden, omger mig så
tätt att jag börjar lyssna.
Tiden och tidlösheten hänger samman. Nuet
och evigheten kämpar inom oss. Det är källan till våra motsägelser, vår motvillighet, vår
trångsynthet, vår tro och vår smärta.
Evigheten betyder att det alltid finns en början,
att begynnelsen alltid existerar. Skapelsens underverk är att den aldrig tar slut, aldrig upphör
att pånyttfödas. Det är alltid begynnelsen.
Förbli stilla, låt dig omslutas av ögonblicket,
håll stadigt fast det och lev i det som i evigheten.
Orden
Det är med denna tystnad som bakgrund som Arvo
Pärts respekt för orden måste förstås. Denna respekt
är grundläggande. I det avseendet påminner han om
en gammaltroende ikonmålare. Texten får styra musiken, inte tvärtom. Det är genom att avlyssna texten
dess inneboende egenskaper som han förstår hur den
skall överföras till noter och spelanvisningar.
I sina publicerade aforismer understryker han vikten av detta aktiva och tolkande lyssnande: ”Det är
viktigare och nödvändigare än någonsin att förstå
orden.”
I en intervju av Immo Mihkelson i den estniska
tidningen Postimees av den 12 juni 1998 berör han
också sin egen syn på ordens relation till musiken:
Bibelns ord är ett starkt ord. Vårt ord är ett
svagt ord. Vårt ord är fattigt. Vad som verkligen räknas är ordets vikt och värde, oberoende
av varifrån det kommer.
Med en ton är det på ett liknande sätt. En
ton bär, en annan inte. En viss ton kan övertyga
människor, en annan inte. Sak samma med ett
ord, ett språk eller ett konkret meddelande…
Allt är ett. Allt i denna värld kommer från en
enda källa. Den primära frågan är i vilket förhållande något står till denna källa…
Jag vet inte på vilket sätt man kan skriva om
musik. Man kan skriva om sina upplevelser,
musikens struktur, dess form och kanske något
mer. Det är betydligt svårare att överföra själva
musiken till ord. Jag tror att den sanning som
finns i konst och musik orsakar en djup och
hemlighetsfull resonans hos en människa. Det
sker när man själv har ett behov av att finna
sanningen och har en gåva att känna igen denna
sanning.
När Arvo Pärt i en tv-intervju skulle kommentera
inspelningen av sitt stora verk Kanon Pokajanen (Botens kánon) betonade han också ordets viktiga roll
i hans skapande: ”Till slut är det ändå ordet som är
viktigare än musiken.” Han säger vidare med anknytning till just detta det största av hans verk:
I denna komposition, liksom i många av mina
vokala arbeten, försöker jag använda språket
som en utgångspunkt. Jag ville att orden skulle
hitta sitt eget ljud, rita sina egna notlinjer. Till
Pilgrim 2/02
brigtia.kg
i ongo@hotma.cliom
31
min förvåning är den musik som blev resultatet
helt och hållet nedsänkt i kyrkoslaviskans speciella karaktär, ett språk enbart för liturgiskt
bruk.
Kanon har visat mig hur mycket valet av språk förutbestämmer ett verks egenskaper, i själva verket så till
den grad att hela den musikaliska kompositionens
struktur är präglad av texten och dess lagar: man
låter språket ”skapa musiken”. Samma musikaliska
struktur, samma behandling av orden, leder till andra resultat beroende på valet av språk. Man kan här
jämföra min komposition Litany på engelska med
Kanon Pokajanen på kyrkoslaviska. I båda har jag använt identiska, strängt bestämda kompositionsregler
– ändå är resultatet helt olika i de båda fallen.
N
är man tar del av Pärts syn på språket
är det lät att associera till en annan ortodox konstnär. Jag tänker på den finlandssvenske författaren Tito Colliander som i
sin underbara memoarsvit från 1960- och
1970-talen varit inne på sin strävan efter att
hitta ett språk som kan förmedla något mer
än de ord som styrs av vardagens tafatta formlära och
syntax. Hans sökande efter adekvata uttrycksmedel
påminner i själva verket starkt om Arvo Pärts. Efter
sin övergång till ortodoxin i klostret i Petseri slutet
på 1930-talet kom Colliander så småningom in i en
skapandets kris där orden tycktes otillräckliga som
redskap för att uttrycka den yttersta verkligheten. I
memoardelen Nära från 1971 säger han bland annat
så här om den inre process som då tog sin början:
Jag tror att jag började söka det då, det språk
som jag söker alltjämt. Bönens språk, den bön
som lämnar orden bakom sig. Eller: i vilken
varje ord är en sal med oändligt öppna fönster
och dörrar och bakom varje dörr en ny sal med
oändligt många öppna fönster och dörrar. Ett
rum som inte är ett enda men oändligt många.
32
Pilgrim 2/02
brigtia.kg
i ongo@hotma.cliom
”Pärt söker en musik bortom toner
och ljud. En musik som faktiskt rör
sig vid gränsen till tystnaden.”
Till sitt väsen är det alltid ljust, bara människan
kan tillföra det mörker.
En ort som ger orden deras verkliga onåbarhet. Varje ord är en sådan ort, och då det uttalas
av en röst så får det ett innehåll utöver röstens. Ett enda ord: samtidigt både lärkans, den
osynliga däruppe i de himmelska boningarna,
och det böljande jordiska fältets tusende liv
som igen alstrar tusende liv. Och vägen och vår
vandring på den.
Jag ville kunna använda mig av ett sådant
språk. Språket bortom bokstäver och ljud. Den
brinnande vaxljuslågans språk…
Att söka efter språket ”bortom bokstäver och ljud” är
naturligtvis en absurditet. Ändå är utsagan poetiskt
begriplig. På samma sätt är det begripligt om Pärt
söker en musik bortom toner och ljud. En musik
som faktiskt rör sig vid gränsen till tystnaden. Som
inte är en beskäftig proklamation utan ett försök till
förmedling av en egen inre upplevelse, omöjlig att
formulera på annat sätt än i det ordlösa språket.
Troheten mot orden har också att göra med re-
lationen till vad som är sant eller falskt. Arvo Pärt
har talat om författaren/kompositörens engagemang
inte bara i sin egen samtid utan i livets totalitet, dess
glädje, sorg och hemligheter. Konsten måste vara engagerad i de eviga frågorna och därmed också kunna
reduceras till sin innersta beståndsdel.
I
den tidigare nämnda intervjun i Postimees
säger Arvo Pärt att den sanna konstnären alltid
står inför ett offrets val. På intervjuarens fråga
om detta offer riktar sig mot Gud eller människor ger han följande svar:
Offret sker i sanningens namn. Och det behöver då inte handla om konst. Bakom offret finns
kärlek. Den universella kärleken. Det är vad jag
tänker på om jag nämner Schubert. Hans själ
var sådan. Det kan man läsa ut av hans musik.
Offer, sanning och kärlek är ord som för Arvo Pärt
hör samman. Det är begrepp som också nära hör
samman med en egenskap som ödmjukhet. Hans
tillbakadragna och återhållsamma attityd i förhållande till omvärlden kan ha många orsaker men en
av dem kan vara den hållning som är ikonmålarens:
att låta konsten tala för sig själv, att inte sätta en stor
signatur på sitt konstverk utan i stället uppträda
som den nästan anonyma förmedlaren av ett högre
budskap.
I en av aforismerna säger han: ”Jag är övertygad:
sanningen är enkel och vägen som leder till den
är rak. I musiken förkroppsligas detta naturligt av
uttrycksmedlens beständighet.” På ett annat ställe
kopplar han sanningsbegreppet till den reduktionistiska musikstil som hans musikaliska ”omvändelse”
gett upphov till:
Varifrån kommer förmågan att känna igen sanningen? Arvo Pärt utvecklar inte tanken men han har
själv gett nyckeln till förståelsen i ett yttrande om
att ”filosofin” i hans skapande kommer från kyrkofäderna. Mot den bakgrunden är det helt uppenbart att
också han ser människan som Guds avbild, som det
mikrokosmos som sammanfattar skapelsens makrokosmos – för att nu anknyta till den bild som framför
allt utvecklats av Maximos bekännaren på 700-talet.
Mellan universums stora och oändliga tystnad och
vår egen inre tystnad finns en parallellitet. Men det
finns också en parallellitet mellan det som kyrkofäderna kallar för ”den kosmiska liturgin” och de
klanger som den mänskliga rösten eller musikens
instrument genererar. Det är i det sammanhanget
som musiken påminner om ”änglarnas sång”.
Den himmelska sången
I Arkimandrit Sofronijs bok Den helige starets Siluan
finns ett avsnitt som heter Adams klagan.
Det är en poetisk text som den helige Siluan, den
”olärde” munken från Athos, skrivit med utgångs-
”Med tintinnabuli skulle jag på
något sätt vilja betona att Herrens
sanning varar i evighet.”
Med tintinnabuli skulle jag på något sätt vilja
betona att Herrens sanning varar i evighet. Jag
skulle vilja säga att denna sanning är enkel. Jag
skulle vilja nå dit direkt.
Pilgrim 2/02
brigtia.kg
i ongo@hotma.cliom
33
punkt i det centrala fornkyrkliga temat om Adams
bittra gråt utanför paradisets portar som stängts för
honom efter olydnaden mot Gud. Det är också en
text som Arvo Pärt i olika sammanhang har återvänt
till. Ett av de centrala avsnitten lyder så här:
O Adam, sjung för oss Herrens lovsång. Må min
själ fröjda sig i Herrren och vakna upp till att
lova och prisa Honom, så som Keruberna och
Seraferna prisar honom i himlarna, och som alla
de himmelska härskarorna sjunger den trefalt
heliga sången till Hans ära.
O Adam, vår fader, sjung för oss Herrens lovsång, så att hela jorden kan höra, och alla dina
söner lyfter sina sinnen mot Gud, och fröjdas åt
tonerna från den himmelska sången, glömska av
sina sånger på jorden.
Den schweiziske teologen och filosofen Maxime Egger har i en essä om Arvo Pärts musik (publicerad i
Cahiers Saint-Silouane-L’Athonite, 1995) berättat att
Arvo Pärt på uppdrag av University of Oregon börjat
tonsätta hela texten till Adams klagan men efter ett
tag avbrutit försöken. På de amerikanska journalisternas fråga om orsaken till det nedlagda projektet
skall Pärt ha svarat: ”Kanske för att jag inte gråtit
tillräckligt.”
Inlevelsen i texterna är alltså väsentlig. Men citatet från starets Siluans hymn är här återgivet snarast
för att påminna om det motiv som har att göra med
den eviga himmelska sången, änglarna som ständigt
sjunger den trefalt heliga sången inför Guds ansikte.
Det är ett motiv som i en vidare kosmisk til�lämpning också berörs i ett yttrande av Arvo Pärt:
”Någonstans finns alltid musiken. En dag kommer
någon, lyssnar och skriver ner.”
Temat finns ytterligare något mer utförligt utvecklat i en av de publicerade aforismerna, den här
gången i relation till en mening ur den traditionella
latinska mässan: Pleni sunt coeli et terra majestatis tuae
– i den gamla svenska mässordningen översatt med
34
Pilgrim 2/02
brigtia.kg
i ongo@hotma.cliom
orden ”Fulla äro himlarna och jorden av Din härlighet”:
Jag har reflekterat över betydelsen av orden Pleni sunt coeli et terra majestatis tuae. Det är i själva
verket änglarnas musik som alltid har funnits,
som Mozart har hört och skrivit ner. Det är
änglarnas musik som heliga munkar har skrivit
och som kyrkan i dag sjunger. Människan kan
inte ensam skapa något sådant… Jag tror att de
stora kompositörerna har haft direkt tillgång
till denna skattkammare.
Kanske är det också så att barnet inom oss har tillgång till denna skattkammare. Arvo Pärt förefaller
vara inne på tanken när han i anslutning till denna
reflektion också kommenterar den egna drivkraften
till musikaliskt skapande:
Komponera, det är för mig som att andas och
andas ut. Det är mitt liv. Var gör ett barn som
leker ensamt? Det sjunger. Varför sjunger det?
Det gläder sig åt något vackert. Det blir upprymt. Det är naturligt. Hos vuxna är det mycket
”Det är änglarnas musik som
heliga munkar har skrivit och
som kyrkan i dag sjunger.”
mer komplicerat därför att denna första harmoni har förstörts och gått förlorad. Mina tankar,
min själ – kan jag existera utan att komponera?
Musiken är mitt språk, kanske min hemlighet
eller till och med min trosbekännelse.
I två andra aforismer konstaterar han också att ”hjärtat måste renas för att den ödmjuka sången skall
kunna födas”. Han säger vidare ”en själ utan bekymmer sjunger”.
I anslutning till det som Arvo Pärt säger om
sången som föds ur hjärtats renhet har Maxime Egger i den tidigare nämnda essän talat om en ”utblottelsens estetik” hos Arvo Pärt. Han anknyter till det
grekiska ordet kenosis som i Nya testamentet står för
utblottelse och ödmjukhet. Han säger att det musikaliska skapandet hos Pärt är ofrånkomligt knutet
till hans djupaste existentiella upplevelse, till hans
inre vandring, till det asketiska och liturgiska livet i
den ortodoxa kyrkan:
Men denna utblottelse, är den inte i själva verket det som driver fram varje sant nyskapande
arbete? På samma sätt som helgonet tömmer
sitt lidelsefyllda jag – som skiljer honom från
Gud – för att kunna fyllas av den helige Ande
måste konstnären i det heligas tjänst tömma sig
på allt som stör, rena sig från alla lidelser som
skymmer hans sikt och hindrar hans sinnen.
Detta är den djupa betydelsen i den tomma
skrivtavla som frammanas i ett av Arvo Pärts
magistrala verk: Tabula rasa.
Eggers tolkning av Arvo Pärts utgångspunkter tycks
bekräftad i ett par av kompositörens egna aforismer
där han kopplar denna avståendets andlighet till sin
egen musikaliska gestaltning:
Tintinnabuli är en förvåningens rörelse, en tillflykt till ett frivilligt utblottande. Helgonen
avstod från sin egendom för att dra sig ut i
öknen. På samma sätt borde kompositören av-
”Han anknyter till det grekiska
ordet kenosis som i Nya
testamentet står för utblottelse
och ödmjukhet.”
stå från hela sin arsenal för att bara finna sin
räddning i den rena enstämmigheten och bara
bevara det väsentliga: treklangens tre toner.
Tintinnabuli är som lydnaden. Att avsäga sig sin
egen vilja.
Avsägelsen av den egna viljan får bara inte tolkas
alltför ensidigt. I den andlighet som Arvo Pärt uppenbarligen bekänner sig till är viljan ändå det starkaste redskapet i människans val av livets inriktning.
Friheten är en viktig förutsättning för det goda valet.
Det var denna frihet som kom Adam att gråtande
sitta utanför paradisets portar. Men det är också i
kraft av friheten till ett ställföreträdande offer som
samma portar på nytt kan öppnas.
●
torsten kälvemark är kulturskribent och medlem
av Pilgrims referensgrupp. Artikeln bygger på boken Arvo
Pärt – om musiken vid tystnadens gräns, som i juni 2002
kommer ut på Norma bokförlag.
Pilgrim 2/02
brigtia.kg
i ongo@hotma.cliom
35
”Jag ser allting framför mig”
Eva Spångberg och Anders-Petter Sjödin samtalar om Hjälparen
Eva Spångberg, konstnären vars skulpturer idag finns i många svenska kyrkor, är en färgstark
profil i svensk kristenhet. Årligen tar hon emot tusentals människor på sin gård i Stockaryd i Småland.
Anders-Petter Sjödin är författare till boken Sök Guds Ansikte och var på 1990-talet
verksam inom OAS-rörelsen. Efter några år i
USA har han med sin familj återvänt till Sverige
och arbetar sedan en tid tillbaka som församlingspräst i Partille utanför Göteborg. Pilgrim
sammanförde dem för ett samtal om erfarenheten
av den helige Ande.
36
Pilgrim 2/02
brigtia.kg
i ongo@hotma.cliom
E
va spångberg: Jag är uppfostrad med
synen att den helige Ande är ingjuten i ord
och sakrament. Att läsa Ordet, leva i Ordet
och ta emot nattvarden, det är att ta emot
den helige Ande. Men så finns det en avundsjuka som är salig: jag ville veta vad pingstvännernas glädje över den helige Ande berodde på. Därför sökte jag mig till den gemenskapen. Och jag fann att det är samme Ande.
Att ta emot den helige Ande, så som jag märke
att de gjorde där, var att bli myndigförklarad som
andlig människa, det hade jag aldrig blivit i Svenska
kyrkan. Sätta upp nummersiffror och ta upp kollekt var ju en sak – men att få en andlig funktion!
Detta hände under Jesusrörelsen när Helge Fosseus
kom och talade om det här. Vi var en liten grupp på
Hjelmserydsstiftelsen som började förstå vad det var
frågan om. Men sedan var det framför allt gemenskapen med pingstförsamlingen i Stockaryd, som
alltjämt är den församling jag har mest gemenskap
med, som betydde mycket för mig.
Jag ser det så här: det jag hade blivit uppfostrad i,
det är den högra handen. Den är stabil och bra, men
nu fick jag ännu en: den vänstra handen. Och det är
ju bättre med två händer än en!
Jag minns särskilt en gång när vi var i Hjelmseryds kyrka, det var alldeles fullt, och så vinkade
prästen till mig. Han vill väl ha något, tänkte jag.
Men då sa han: ”Vill du vara med och be för dem som
söker förbön?” Och jag tänkte: Hur gör man när man
ber? Men du har ju bett i hela ditt liv, sa jag till mig
själv. Du skall bara göra på samma sätt. Så började
jag lägga händerna på människor och be. Och jag såg
Eva Spångberg:
”Så började jag lägga händerna på
människor och be. Och jag såg hur jag
bad ner saker över människor.”
hur jag bad ner saker över människor. Efteråt kom
de och sa att det de fått var exakt det de väntat på.
Det var första gången jag fick en andlig funktion i
Svenska kyrkan och då var jag ändå över 60 år.
Sedan dess har den helige Ande varit en stor glädje
för mig. Jag har varit förebedjare. Och den helige
Ande ger mig en större kännedom om djupet i Ordet. För att inte tala om frimodigheten! Att våga
säga det … Även till biskopar och andliga ledare.
Ingen kan ju avsätta mig. När jag var inbjuden av
Sveriges Kristna Råd för att tala till samfundsledarna
citerade jag Petrus ord: ”Silver och guld har jag inte,
men vad jag har det ger jag dig.” Svenska kyrkan har
silver och guld. Så har de kyrkkaffet. Men har de inte
den helige Ande, då har de platt ingenting!
Det skall naturligtvis sägas i den helige Andes
kärlek, inte som pikar. För jag älskar dem, Hammar
och allihop. Jag älskar dem otroligt mycket!
Den helige Ande är Hjälparen och gång på gång
påminner han om saker som Jesus har sagt, sådant
man inte tänkt på.
a
m
t
a
l
anders-petter sjödin: Menar du att ett sätt
på vilket Anden verkar i dig är att du korrigerar
andra i Kristi kropp?
e
t
eva spångberg: Nja, korrigerar vet jag inte. Men
… ja, ibland kanske, som när jag ser att en människa
är väldigt mycket i lagen. Då måste man försöka få
fram evangeliet. Men att kyrkopolitiskt gå emot
människor, det gör jag inte. Jag tycker inte om att
man hånar och förlöjligar det som varit. Genom min
bakgrund i den högkyrkliga och liturgiska rörelsen
har jag med mig mycket som har haft ett oskattbart
värde för mig, och som jag tror att den helige Ande
använder. Hela tidegärden kan jag utantill, det vill
säga den gamla översättningen, och där kan Anden
påminna om ord som behöver lyftas fram.
anders-petter sjödin: När jag kom till tro i slutet
av 80-talet var jag fascinerad av allt som stod i Skriften, även om jag inte hade så många att fråga. Det
var intimt förknippat med min fru, Pamelas omvändelse. Hon ”fick” bibelord trots att hon nästan aldrig
hade läst Bibeln. Och när vi slog upp Bibeln såg vi
att det stämde exakt. Det var ett slags kunskapens
ord om olika saker, även om vi då inte riktigt visste
vad vi skulle sätta för namn på det. Jag var fascinerad
över hur Anden arbetade i henne och bad mycket om
att jag på ett mer konkret sätt skulle kunna bli ledd
av Guds Ande.
Pilgrim 2/02
brigtia.kg
i ongo@hotma.cliom
s
37
När jag en gång satt hemma hos mina föräldrar
– det var ingen speciellt ”andlig” situation, jag satt
och läste en bok om Peru – började jag plötsligt småsjunga på ett annat språk. Dagen efter åkte jag in till
stadsbiblioteket i Härnösand för att se om jag kunde
hitta någon bok som handlade om detta. Men i alla
böcker jag fann stod det att den här gåvan hade dött
ut under den apostoliska tiden. Vad fascinerande att
just jag har fått den, om den varit död sedan apostolisk tid! tänkte jag. Och jag sökte mig till människor
som hade någon slags erfarenhet åt det här hållet. Jag
kände samtidigt en stark dragning till Guds ord, att
vilja läsa mer, och det har fortsatt hela tiden. Även i
det avseendet sökte jag mentorer. Tidigt lyssnade jag
till ett band av John Wimber och blev intresserad.
pilgrim: Vad är det mer Anden lärt dig i den dunkla
natten?
Anders-Petter Sjödin:
”Ja, det som de senaste åren varit en helt ny
erfarenhet för mig är att Anden har lett mig ut
i öknen, in i själens dunkla natt.”
pilgrim: Har Anden senare gett dig nya erfarenheter
av något slag?
anders-petter sjödin: Ja, det som de senaste åren
varit en helt ny erfarenhet för mig är att Anden har
lett mig ut i öknen, in i själens dunkla natt. Och jag
har känt att det har varit Anden som gjort det.
pilgrim: Hur kunde du vara säker på att det var Anden?
anders-petter sjödin: Jag var inte rädd. Trots
att det var fruktansvärt smärtsamt, greps jag inte
38
av fruktan. Jag var övertygad om att det var Anden
som ledde mig, för att jag skulle kunna omorientera
mig, se andra saker. Och framför allt har dessa erfarenheter flera gånger frälst mig från mig själv. Och
därför har jag varit så tacksam för de här ökenperioderna.
I den processen har jag också upptäckt gestalter
från olika andliga traditioner i historien, sådana som
jag visserligen läst om tidigare, men inte på det
sättet. Nu är det nästan som att jag möter dem och
deras erfarenheter och vill lära mig av dem. Ett drag
hos Guds Ande tror jag är att han är gränsöverskridande. Och han gör oss gränsöverskridande. Både
vad gäller kulturella, språkliga, åldersmässiga, ja alla
möjliga sorters barriärer och gränser som vi sätter
upp. Dem glider Anden över.
Pilgrim 2/02
brigtia.kg
i ongo@hotma.cliom
anders-petter sjödin: Vid ett tillfälle satt jag i
en park i Los Angeles. Jag hade svårt att läsa böcker
och när jag försökte läsa Bibeln såg jag bara utkast i
form av tre punkter till en predikan framför mig. Jag
hittade då en Bibel som inte alls påminde om den jag
kände till, en parafras som jag kände att jag kunde
läsa, inte för att hitta något att ge till andra utan för
att möta Gud. Jag gick i den där parken då och då,
som en varg på Skansen, fram och tillbaka. Jag kunde
sätta mig ner på en bänk och somna nästan omedelbart, och jag har tidigare inte ens kunnat somna
framför tv:n. Det var ett enormt mörker över mig.
En tung depression. Och ändå visste jag att Gud var
med mig mitt i detta, att han faktiskt hade lett mig
in i det och att det skulle komma något gott ur det.
pilgrim: På vilket sätt upplever ni att Anden hjälper er
även i det som rör mer konkreta ting?
anders-petter sjödin: Sedan den dag jag gav mitt
liv till honom har Guds Ande viskat i mitt hjärta om
den väg jag skall vandra. Sällan några explosioner,
men en mild viskning inombords, där jag till slut
vet att ”nu är det åt det hållet jag ska gå”. Jag var
utbildad lärare och hade inte en tanke på att arbeta
i kyrkan, när Gud på ett väldigt tydligt sätt ledde
mig in i den tjänst jag har idag. Och det har varit på
samma sätt flera gånger.
Min upplevelse av Andens ledning är att den kommer milt men tydligt. För fyra år sedan kände vi oss
I tonåren vet man ju inte vem man är, inte alltid
senare heller. Jag började som sjuksköterska, men
där ”klippte” Gud på en gång genom att min hand
blev skadad. Jag ville bli sjuksköterska för att kunna
bli missionär, men jag har ju ingen som helst språkkunskap. Inte ett dugg. Jag tror att Gud också leder
genom att ”ta bort”.
anders-petter sjödin: Men du blev ju ändå
missionär!
eva spångberg: Jo, men det är fråga om att identiteten blir allt tydligare. Det hjälper mig också att
numera slappna av lite inför alla grupper som kommer till oss i Stockaryd. Den meditativa inre gåvan
tror jag alltmer är min. Det är inte predikan – långt
därifrån! – utan det är ett inre seende. Jag ser allting
framför mig. Och så berättar jag det jag ser.
Eva Spångberg:
”Den meditativa inre gåvan tror jag
alltmer är min.”
anders-petter sjödin: Hur ser det ut?
ledda att lämna allt vi hade i Sverige, sälja vårt hus
och vår bil, för att åka till Kalifornien och studera.
Och det var i början av den perioden, när jag bröt
upp från mitt gamla sammanhang, som min totala
utbrändhet kom. Många gånger har jag tvivlat –
”hörde jag verkligen rätt?” – för det har ibland varit
så drastiska saker; som att sälja allting. Nu vet vi att
det var rätt. På samma sätt visste vi inte var vi skulle
bo när vi nu reste tillbaka till Sverige. Var Partille
låg hade vi inte en aning om.
eva spångberg: Allt det du säger stämmer väl
överens med mina erfarenheter. Men jag tänker också
på en annan sak, och det är att den helige Ande
klargör vår identitet för oss. Som när Simon kommer
till Jesus och han säger till honom att han skall heta
Petrus. Men det tog tre år innan han blev Petrus.
På grund av sin bekännelse fick han sin andliga
identitet.
eva spångberg: Jag ser det helt enkelt. Som när jag
var med biskoparna och berättade om synderskan i
Simons hus. Jag såg då hur hon bara såg fötterna.
Och genom sin ”yrkeskunskap” såg hon att sådana
fötter har bara herdar. Så började hon förstå att ”den
herden kanske har kommit hit till vår by för min
skull”. Jag ser det … hur hon sedan doftade Jesus
när hon kom hem. Och i stället för att ha oljelampan
i fönstret där den signalerade att hon kunde stå till
tjänst för män, flyttade hon den till den lilla nischen
där alabasterflaskan hade stått. Så stod den där och
vittnade om att han alltid var där.
anders-petter sjödin: När du ser de här scenarierna, hur läser du då Bibeln?
eva spångberg: Jag läser berättelsen och sedan
föreställer jag mig hur det gick till, ser det för mitt
inre. Och jag lever med så att jag kan sitta där och
gråta.
anders-petter sjödin: Det känns som om du har
varit med om det?
Pilgrim 2/02
brigtia.kg
i ongo@hotma.cliom
39
eva spångberg: Jag är med om det! Som när jag
såg Sackeus. När han kom luktade det fisk. Så kom
han att tänka på att han hade tilltvingat sig en fisk
på torget av en fattig man som sa ”nu kan jag inte få
mat till mina barn”. Nu står han där i dörren med
sänkt blick och vill inte titta på Jesus. Så säger han
de där orden: ”Har jag tagit av någon ska jag betala
fyradubbelt igen…”
Det här blir alltmer markant ju äldre jag blir. Men
jag har alltid sett inre bilder, och det lär naturfolk
och barn göra. Därför har bilden stor betydelse för
mig.
anders-petter sjödin: Har du även profetiskt
seende så att Guds Ande visar dig saker som skall
ske?
eva spångberg: Nej, inte sånt som gäller framtiden. Det profetiska är att lyfta fram saker ur Bibeln,
kanske på ett lite annorlunda och nytt sätt. Det är
den profetiska ingivelsen. Det är inte utan anledning
jag har den här (Eva pekar på sin mössa). Det är för
mig att alltid vara beredd. Att ha huvudet betäckt
när man profeterar. Jag vet ju aldrig när det kan ske.
Det är inte bara en praktisk sak, för att håret är lite
konstigt, utan är för mig något mycket viktigt. Jag
tänker ibland att om jag skulle bli som mor, senildement, och de försöker ta av mig mössan, så skulle
jag hålla i den! För då tar de från mig något av det
som varit det viktigaste i mitt liv, den här direkta
kontakten med Gud. Identiteten. För mig är mössan
ett tecken. Ja, jag vet att jag är lite konstig…
pilgrim: Du berättade förut att när du första gången
började be för människor såg du vad som kom ner över dem.
eva spångberg: Ja, jag såg.
pilgrim: Och det hade du inte upplevt tidigare?
eva spångberg: Nej, aldrig. Och det är på samma
sätt när jag talar för en grupp eller i en gudstjänst.
Jag har aldrig något koncept, det blir jag bara förvir40
Pilgrim 2/02
brigtia.kg
i ongo@hotma.cliom
rad av. Men det kommer tankar som jag aldrig har
tänkt.
pilgrim: Och det tillskriver du den helige Ande?
eva spångberg: Ja, absolut! Och då är det inte
som nu, när orden snubblar på varandra, utan det
bara kommer. Och då är det bra svenska dessutom!
Delvis beror det också på dem man talar till. När det
är ljudlöst, tyst och mottagande – då är den helige
Ande där, och det sker något. Det här vill jag ägna
mig åt nu när jag är så gammal.
anders-petter sjödin: Det som för mig är lite
av en ny roll nu när jag är församlingspräst är att
jag ofta sitter vid köksbordet hos människor som
kanske inte alls tror. De har upplevt sorg eller något
liknande. Då har man ingen aning om vad man ska
Eva Spångberg:
”När det är ljudlöst, tyst och
mottagande – då är den helige Ande där,
och det sker något. Det här vill jag ägna
mig åt nu när jag är så gammal.”
säga innan, utan man bara är. På ett medvetet sätt
säger jag då till den helige Ande: ”Kom med mig in
här, för nu vet inte jag vad jag skall säga.” Jag kan då
ofta på ett väldigt tydligt sätt se hur Anden är med.
Min huvuduppgift är annars att undervisa, och
hela processen av förberedelse fram till att man står
där och ser något hända i människors ögon innebär
ett totalt beroende av den helige Ande. Men ibland
känner jag hur Anden behöver leda mig bort, för det
kan bli en sorts professionalitet i det hela, att man
rent tekniskt vet hur man ska nå människors hjärtan.
Det är en skillnad mellan det och när Anden leder så
att man når in i hjärtat.
Det som Guds Ande framför allt gjort i mig de
senaste åren är att han i väldigt starka färger målat
Jesus för mig. På ett sätt har det blivit ännu starkare
nu än när jag i början var fascinerad och nyförälskad
i honom. Och det är ju Andens roll: att visa på Jesus.
Det tror jag förändrar både min inriktning och min
förkunnelse. Just nu har jag svårt att predika om
något annat än Jesus. Du berättar, Eva, om att du
ofta ser berättelserna i Bibeln målas upp framför dig.
Det där var något jag inte tidigare upplevt. Sista
året vi bodde i USA var jag med i något vi kallade
en ”Ignatius-grupp”, där vi en timme varje morgon
läste samma texter, och sedan träffades en gång i
veckan för att samtala om det. Då hände det att hela
sammanhang målades upp för mig, precis som du
säger. Det var som att jag såg allt det som hände.
Första gången det kom så där starkt var när jag läste texten om Jesu dop. Jag hade åkt ut till en strand
och upplevde hur jag stod där när Jesus kom upp ur
vattnet. Han kom direkt fram till mig och pratade
med mig trots att det var så många andra omkring.
Jag ville inte känna mig framfusig, men förstod att
han varit med om något fint så jag frågade vart han
skulle ta vägen. Det var som att han förstod vad jag
ville för han sa ”Kom med”. Så gick vi efter stranden.
Och han småsprang, han var mycket snabbare än
jag tänkt mig och han stannade och tittade på allt
möjligt, blommor och annat. Han skrattade. Så fick
jag följa med hem till hans syster där han skulle bo
över natten. Jag fick sova över där. Jesus satt framför
brasan och jag förstod att han tänkte på det som hänt
under dagen, när himlen hade öppnat sig. Det var en
helig stund, jag ville inte störa.
Det var precis som att allt det där verkligen hade
hänt. För mig blev det en ny erfarenhet. Bibelns ord
var utgångspunkten och Guds Ande använde det för
att föra mig in i ett verkligt möte med Jesus.
Så jag förstår vad du säger och jag längtar mer
efter det. Att direkt få kliva in i berättelserna. Få ta
på, känna dofterna, se, titta in i ögonen…
Anders-Petter Sjödin:
”Det var precis som att allt det där
verkligen hade hänt.”
pilgrim: Hur tränar man upp sin lyhördhet för den
helige Ande? Det heter ju ”Låt er uppfyllas av Anden”.
anders-petter sjödin: Dels är det för mig att
praktisera de andliga disciplinerna. Framför allt avskildhet och tystnad. Jag känner omedelbart när jag
talat med en människa för mycket. Då måste jag dra
mig bort nånstans, ut i skogen, på ett kafé, gå och
simma. Bort.
Bibelmeditationen, bönen är avgörande. Att jag
gör det jag ser Jesus göra. Sedan handlar det om att
våga ta små steg när man hör den där inre maningen,
att våga ta risken. Man behöver ju inte säga att man
upplever att det är Anden som leder en till att säga
eller göra det man gör, men man kan pröva. För varje
gång man tar ett steg lär man sig att känna igen viskningen. Det är ett spännande liv: att gå utan att veta!
●
Pilgrim 2/02
brigtia.kg
i ongo@hotma.cliom
41
Andens outsägliga gemenskap
De som blivit gripna av Andens kärlek vill famna alla
människor i sitt hjärta.
ur Makarios andliga homilier
D
en som fått rätt att bli Guds barn och
födas på nytt av den helige Ande1 har Kristus
inom sig som lyser och stärker dem som
leds på många olika sätt av den helige Ande.
Osynligt får de erfara nådens verk under
andlig vila.
Bilder av jordiska glädjeämnen får ge antydningar om nådens verkningar. Det är som med
dem som undfägnas vid en kunglig måltid och gläds
och fröjdas obeskrivligt. En annan gång är det som
när bruden upplever föreningen med sin brudgum i
gudomlig vila. Eller de blir som okroppsliga änglar
och känner sig lika lätta och rörliga i sin kropp. En
annan gång är de som druckna, berusade av den
42
Pilgrim 2/02
brigtia.kg
i ongo@hotma.cliom
andliga och gudomliga drycken, fyllda av andliga
mysterier.2
❧
en annan gång är det gråt och klagan över
människosläktet och bön för hela Adams släkt under
tårar och jämmer. De har blivit gripna av Andens
kärlek och är nu upptända för hela människosläktet. Eller de är tända av en sådan glädje och kärlek
i den helige Ande att de vill famna alla människor
i sitt hjärta utan att skilja på onda och goda.3 Åter
känner de sig så förödmjukade och så långt under
andra människor i Andens ödmjukhet att de räknar
sig själva som de sista och minsta av alla. En annan
gång dränks de i obeskrivlig
Ande och blir lika Kristus. De
glädje av Anden eller liknar en
bär Andens mäktiga dygder
som tar på sig en kunglig rustorubbligt inom sig och är taning för att gå ut i strid mot
delfria, fläckfria och rena utan
fienderna; han kämpar hårt och
och innan.
besegrar dem. På samma sätt
❧
tar den andliga människan An”De
har
blivit
gripna
hur skulle de kunna bära
dens himmelska vapen och drar
synbara onda frukter om de är
ut mot fienderna, kämpar och
av Andens kärlek och
fullkomnade av Anden? Anlägger dem under sina fötter.
dens frukter lyser ständigt ge Eller också vilar själen i djup
är nu upptända för hela
nom dem i allt. Låt oss också
frid, i ett andligt tillstånd av
be till Gud och tro i stor kärlek
behag, obeskrivlig vila och avmänniskosläktet.”
och hopp att han skall ge oss
spänning. Eller den blir vis av
den himmelska nåden genom
nåden genom någon insikt i
Andens gåva så att samma
obeskrivlig vishet och ofattbar
Ande styr och leder oss in i
andlig kunskap, en som inte
hela Guds vilja, ger oss vila
kan uttalas av tunga och mun.
genom många slags tröst.
En annan gång är den åter som
Under en sådan ledning och
andra människor. Så verkar nåövning i nåden kan vi då bli
den på många sätt och leder
värdiga att uppnå Kristi fullkomlighet och fullhet
själen på olika vis. Nåden ger vila efter Guds vilja
såsom aposteln säger: … blir fullvuxna och når en
och övar själen på olika sätt för att ställa fram den
mognad som svarar mot Kristi fullhet.4 Herren lovade
fullkomlig, fläckfri och ren inför den himmelske
alla dem som tror på honom och verkligen ber, att
Fadern.
de skall få del av mysterierna i Andens outsägliga
❧
gemenskap. Låt oss därför ge oss helt åt Herren och
sträva efter att nå fram till det goda som vi talat om.
dessa verkningar av Anden som vi talat om är
Helgade till kropp och själ och spikade vid Kristi
tecken på att de har nått långt och är nära fullkomkors skall vi bli värdiga det eviga riket där vi prisar
ligheten. Nådens olika verkningar har var sina namn
Fadern och Sonen och den helige Ande i evighet.
men de verkar oavbrutet i dem och den ena följer på
Amen.
den andra. När själen står inför att fullkomnas i Anden och är helt renad från alla lidelser, förenad med
●
Anden Hjälparen genom en outsäglig gemenskap,
gripen och värdig att bli ande, sammanfogad med
Texten är ett utdrag ur Makarios andliga homilier (Artos)
Anden, blir den helt och hållet ljus, helt öga, helt
i översättning av Olof Andrén. I den följande artikeln
glädje, helt avspänning, helt jubel, helt kärlek, helt
skriver Samuel Rubenson om homiliernas budskap.
barmhärtighet, helt godhet och mildhet.
1
3
Liksom en sten i havsdjupet är helt omgiven av
Joh 1:12; 3:3
Matt 5:45
2
4
Ef 5:18
Ef 4:13
vatten så är dessa på allt sätt blandade med helig
Pilgrim 2/02
brigtia.kg
i ongo@hotma.cliom
k
l
a
s
s
i
k
e
r
43
Döpt i Anden
I Makarios andliga homilier tecknas visionen av människan som genom
andeuppfyllelsen återvunnit sin gudslikhet.
av Samuel Rubenson
”J
1
Jfr. Hes.
1:4–28
44
ag läste makarios och sjöng”, skriver
John Wesley i sin dagbok den 30 juli 1736.
Han var inte ensam. Genom hela den kristna
historien, framför allt i östkyrkan men också
hos franciskaner och pietister, har Makarios
femtio homilier lästs med glädje. Om Johan
Arndt sägs det till och med att han lärde sig
stora delar av homilierna utantill.
Det är inte att undra på. Över Makarioshomilierna
vilar ett gudomligt ljus och en outsäglig glädje.
Med Makarios vandrar vi rakt in i mystikens inre
kammare. Redan i den första homilians inledning
förs vi från profeten Hesekiels syn, där keruberna
bär Människosonen på härlighetens tron, till Kristi
förklaring och själens upplysning och förvandling.
Keruben med sina vingar, ansikten och ögon är den
själ som tar emot sin Herre och blir hans härlighets
tron. Delaktig i Kristi andes ljus och genomlyst av
den outsägliga skönheten i hans härlighet har hon
blivit Hans tron och boning. Helt uppfylld av ljusets
Pilgrim 2/02
brigtia.kg
i ongo@hotma.cliom
andliga ögon har hon inget som täcks av mörker utan
är helt förvandlad till ljus och ande och är helt fylld
av ögon. När den obeskrivliga skönheten i Kristi
härliga ljus har stigit ned över henne är hon helt och
fullt ansikte.1
Konkret erfarenhet
Makarios är en entusiast i ordets djupare mening:
en hängiven. Makarios är en människa som givit sig
själv och blivit fylld av Anden. Han är dock ingen
klämmig optimist. Homilierna vittnar om en kamp
som varar hela livet, de vittnar om erfarenheter längs
vägen. För Makarios är tron inte ett bejakande av
vissa läror, eller moraliska principer. Nej, den är
en konkret erfarenhet, ett uppövande av våra andliga sinnen så att vi kan bli medvetna av den helige
Andes närvaro i våra liv. Eftersom det är i, med och
genom kroppen vi lever, känner och ser, är även
erfarenheten av Guds närvaro kroppsligt förnimbar.
nomslag i väst. Den viktigaste förmedlaren var här
Makarios Gud är inte en tänkt, utan en levande
Johan Arndt som helt enkelt smög in stora delar av
Gud. Inte heller är det onda något enbart tänkt, ett
Makarios text i sina böcker Den sanna kristendomen
värdeomdöme, en avsaknad av godhet. Nej, det är en
och Paradisträdgården.
förfärande aktiv verklighet, en makt som ständigt tar
människan i besittning och som måste hållas tyglad.
Makarios budskap
Vi har löften om en slutlig vila och frihet, vi har
Vad är hemligheten bakom den i mer än 1600 år pånåden som lyser upp vår väg och Anden som strider
gående ständigt förnyade läsningen av homilierna?
med oss. Men vi har ingen möjlighet att här i tiden
Svaret på den frågan överlämnas åt läsaren att finna
undgå kampen mot det onda.
ut. Makarios är nämligen ingen systematiker, och
Med sin osystematiska betoning av erfarenhet, sin
homilierna inga teologiska traktater. Tvärtom måste
ljus- och glädjemystik, sitt fantastiska bildspråk och
man från början varna varje läsare för att i homilierna
sin realistiska skildring av det ondas närvaro är det
söka en sammanhållen lära eller ens tanke. Makainte förvånande att de femtio Makarioshomilierna
rios språk är inte rationellt, inte motsägelsefritt och
kommit att räknas till den andliga litteraturens stora
mycket sällan självklart. I homilierna möter i stället
klassiker. Från 400-talet och framåt finner vi spår av
en mystik vårflod, en aldrig sinande ström där kasMakarios inflytande hos alla de stora andliga mäskader av bilder avlöses av närmast stillastående pölar
tarna i östkyrkan från Esaias av Gaza och den kanske
och där sammanhangen ofta framstår som gåtfulla.
främste andlige vägledaren Varsanuphios till SerapMan kan vandra ned en bit längs strömmen, men
him av Sarov och den ryske pilgrimen.
lika gärna uppför, eller kanske ännu hellre slå sig ned
I väst dröjer det längre innan Makarios blir allvid en homilia, ja vid ett brottstycke, och meditera
mänt läst. Visserligen finns hos Johannes Cassianus,
över Guds verk.
som levde i Egypten under den tid då MakariosDet handlar nämligen inte om Gud, och inte helhomilierna fick sin första spridning, en tydlig anler om människan. Det handlar om erfarenhet, om
knytning, också skönjbar hos hans andlige lärjunge
det som sker i vandringen med
Benedikt av Nursia, men det
Gud. Det handlar om Guds
är först i Thessaloniki i börverk i själen, ett verk som är
jan av 1300-talet som Makalika mångfaldigt och variarios översätts till latin av några
tionsrikt som Guds skapelselandsflyktiga franciskaner. Den
”Det handlar om erfarenhet,
verk. Lika krokig, händelserik
totala frånvaron av kyrkan som
och oförutsägbar som Israels
nådemedel och bristen på saom det som sker i
ökenvandring är själens väg
kramental teologi i homilierna
från slaveri till det förlovade
gjorde dock att de aldrig rikvandringen med Gud.”
landet. Makarios är ingen kartigt trängde ned i den katoltograf, han är en mystiker som
ska fromheten. Först med reför sina medvandrare berättar
formationen och dess betoning
vad han själv sett och erfarit,
av personlig tro och av kyrkan
både i hänryckningens och anoförmedlad andlig erfarenhet
fäktelsens stund. Men han gör
fick Makarioshomilierna ett gePilgrim 2/02
brigtia.kg
i ongo@hotma.cliom
45
det inte självutlämnande, blottar inte sitt privata.
Han gör det i förkunnelsens form, som räckte han
fram andlig föda för var och en som söker något att
äta på sin egen vandring.
Den genomlysta människan
I sitt rika bildspråk, mångfacetterade bruk av Bibeln
och sin ständiga växling mellan glädjefyllt ljus och
kärvt budskap finns det dock några drag som han
ständigt återkommer till, och som tydligt visar på
Makarios hemhörighet i 300-talets monastiska och
patristiska litteratur.
Det första draget man lägger märke till hos Makarios är den starka betoningen av människans värdighet, hennes himmelska höghet. Denna, grundad i
den skapelsegivna gudslikheten, visar sig för Makarios tydligast i att det är i människan Gud valt att
ta sin boning. Det är inte i universums väldighet, i
solens och stjärnornas majestät Gud slår ned sina bopålar. Det är i människan, i hennes innersta: själen.
I människan vilar en oändlig inre skönhet, en given
gudslikhet, som är fullt möjlig att återvinna, och
som är utlovad åt var och en som söker Gud av hela
sitt hjärta. Få författare har kunnat så gripande förmedla bilden av den genomlysta, förhärligade människan, hon som smakat den fulla sötman av Guds
nåd. Men Makarios syn på människans värdighet är
samtidigt starkt knuten till övertygelsen att människan är kallad, inte tvingad. Gång på gång betonar
Makarios människans fria vilja och ansvar. Människan väljer själv om hon lyssnar till Anden och låter
sig ledas rätt eller om hon slår dövörat till för att i
stället spetsa öronen när djävulen viskar.
Det andra draget, som står i bjärt kontrast till
det nyss sagda, är den starka medvetenheten om det
ondas makt. Det onda hör för Makarios inte på något
sätt till människans natur. Det är henne främmande.
Men genom list har Satan brutit sig in i hennes själ
och slagit sig ned där. Själen har, som Makarios
46
Pilgrim 2/02
brigtia.kg
i ongo@hotma.cliom
uttrycker det, fått in tjuvar och rövare i huset. En
orm har trängt in i människans hjärta och bitit sig
fast. Människans inre är ett slagfält där Gud och
den Onde kämpar. Genom sitt eget medgivande har
människan sålt en del av sig själv åt synden, något
hon själv bär ansvar för. Det ondas verk i henne är
förvirring och splittring, en oförmåga att se klart och
välja rätt. Med en djup psykologisk insikt skildrar
Makarios hur vi lyssnar till frestelsen, blir delaktiga
i förslaget, finner en ursäkt att bejaka det och sedan
handla, liksom hur vi använder tidigare misstag som
ursäkter för etablerande av onda vanor. Mot det onda
behöver människan därför hjälp.
Det tredje draget är den starka betoningen vi
finner i homilierna av Jesus Kristus som Guds son
som blivit människa. På samma sätt som det onda
är något för människans natur främmande som tagit
henne i besittning, är det endast det goda som möter
henne utifrån som kan fördriva detta onda. Genom
att bli människa kunde Kristus inte bara övervinna
döden och försona människan med Gud utan också
finna en väg in i var och en av oss. Det är denna väg
och det den uppståndne Herren gör med och för oss
nu som Makarios lyfter fram. En viktig bild blir då
motsatsen mellan det högmod, den strävan uppåt,
som förde människan till fall och den ödmjukhet,
det nedstigande, som för Kristus till människan.
Med Andens hjälp
Det som framstår som mer särpräglat i homilierna
är dock det ovanligt starka framhävandet av den helige Ande. Här märks det att homilierna tillkommit
under den tid då treenighetsläran och särskilt frågan
om Andens gudom debatterades. Otaliga gånger
nämns i homilierna Andens inneboende i människan. Genom mottagandet av Anden får människan
del i Guds natur, ja i andeuppfyllelsen sker enligt
Makarios samma förening av gudomligt och mänskligt som i Kristus, en inte helt ortodox tanke. Utan
Anden kommer människan inget vart i sin kamp,
ja kan hon inte ens se sina problem. Att bli döpt i
Anden, vilket för Makarios tycks höra samman med
en ständig överlåtelse åt Kristus, är nödvändigt.
Endast i Anden kan människan få sin syn återställd
och bli varse fiendens knep, och endast med Andens
hjälp kan hon arbeta på sin frälsning. Det är Anden
som är nådens, bönens och tårarnas moder, och det
är Anden som föder människan på nytt till evigt liv.
Till det mest karakteristiska för Makarios hör det
sinnliga bildspråk han använder för att uttrycka Andens verk i människan. För honom är erfarenheten
av Anden framför allt sötma och ljuvlighet, smak
och skönhet.
Det femte draget är till sist bönens centrala plats
hos Makarios. Homilierna är en bedjares undervisning av bedjare. Det är inte svårt att förstå att Makarioshomilierna kunnat brukas av grupper där bönen
till sist får ersätta såväl studier som arbete, och man
saknar ibland balansen mellan ora och labora. Bönen
är hos Makarios ett rop från den fångne, den vars hus
blivit beslagtaget. Den bundna människan kan inget
annat än be. Det är bara bönen som förmår öppna en
dörr för Anden och ge människan en möjlighet att
skåda ljuset. Människans bön störs dock oavlåtligen
av den onde, som inser att det finns inget för honom
så skadligt som en bedjande. För att kunna bedja
ostört behöver människan därför be i och med Anden, som likt en förtärande eld bränner upp det bråte
Satan släpar ihop. Bönen, särskilt bönen i tårar, är en
dygd, ja den första och mest grundläggande dygden.
Utan den förmår vi inget av det andra, men med den
kan vi nå fram till en mystik gemenskap med Gud.
”För honom är
erfarenheten av Anden
framför allt sötma och
ljuvlighet, smak och
skönhet.”
●
samuel rubenson är präst i Svenska kyrkan och
professor i kyrkohistoria vid Lunds universitet. Han tillhör
Pilgrims referensgrupp. Denna artikel är ett utdrag ur ett
längre förord till Makarios andliga homilier (Artos).
Pilgrim 2/02
brigtia.kg
i ongo@hotma.cliom
47
Präktigt nyttigt och syndigt gott
från Kyrkans rika lustgård
Per Åkerlund botaniserar i Kyrkans trädgårdar och delar med sig
av mättande läsefrukter och berusande poesidruvor.
I detta nummer beskrivs lustgården.
B
land flera märkliga ting man upptäcker under promenader i Kyrkans lustgård är att våra mått för tid och förnuft inte
spelar någon roll. Jag menar att det verkar
som om åldersskillnad mellan människor i
samma tid och också skilda tidsepoker eller
skillnader i intellektuell kapacitet och beläsenhet inte spelar någon roll. Jag känner en genuint
obeläst ung man, som förra året läste ett par små
texter av en munk som levde på 1000-talet1 och som
sa att ingen tidigare uttryckt det just han funderar
över så bra. Och jag tänker på min faster Gertrud,
död sedan några år, som kom att få Augustinus Bekännelser i sin hand vid fyllda åttio. Hon sa att detta
nog var bland det bästa hon läst, en verklig vän som
förstod henne. Augustinus, antikens mest ryktbara
teolog, anses alltjämt som en av västerlandets intelligentaste personer. Min faster Gertrud fick till
skillnad från sina syskon ingen utbildning efter den
48
Pilgrim 2/02
brigtia.kg
i ongo@hotma.cliom
sexåriga folkskolan. Eftersom hon var yngst skulle
hon ju ta hand om de gamla föräldrarna. Jo, förresten, sa hon: jag fick gå en konserveringskurs.
I Kyrkans lustgård är talet om att alla är systrar
och bröder en verklighet. Det som betyder något är
sanningen om människans höga värde, skapad till
Guds avbild, men också om synden och döden i mitt
eget liv och om längtan efter gemenskap med Gud
Fader, att få lära känna Jesus och att få växa i Anden.
Den som levt ett helt liv i oavbruten bön och helgelse
säger på dödsbädden: O måtte jag få ännu en liten tid
så att jag kan börja bättra mig.2 Den som kommer
direkt från tung kriminalitet men yttrar ett enda ord
om medkänsla till Jesus3 blir lovad paradiset samma
dag. Buffliga medelålders män, som verkligen inte
har ett språkbruk som passar till småkakorna vid
kyrkkaffet, vittnar för mig om att kontakten med
Padre Pio4 har varit avgörande. Och så den unga
kvinnan som gett sitt liv till missionsförsamlingen,
ja allt för Herren, alltifrån sin ungdom. Men istället
för andlig framgång och helgelse kommer mörker
och plåga i det inre. Efter en total omorientering
och öppnade ögon för frukterna i Kyrkans lustgård
finner hon mönstret. Herrens väg ledde åt ett helt
annat håll än vad hon trodde. Och jag tänker på den
unge missbrukare som jag lärde känna för idag 23 år
sedan och som allt sedan 1978 rent fysiskt bytte ut
drogerna mot en daglig dos andlig läsning … Vi är
verkligen systrar och bröder vi som strosar i denna
lustgård. I all vår individuella olikhet är vårt behov
av andlig tröst och undervisning, ja av Guds närvaro
densamma.
V
ad är det för texter jag här talar om, vad är det som växer och frodas i
Kyrkans trädgårdar och som räddar livet på
folk, hjälper en att finna vägen och ger sådan lättnad att man härdar ut? Ja, eftersom
det är en stor rikedom vi talar om är det
inte alldeles lätt att definiera. Själva källan i
cent­rum av trädgården är naturligtvis Guds ord,
Bibeln. Därur rinner det levande vatten som ger
liv åt den obeskrivliga mångfalden av växter. Nära
källan finner vi berättelserna och vittnesbörden om
Kyrkans helgon och martyrer. Till synes huller om
buller står gestalter från nutid och den allra tidigaste
Kyrkan. Maximilian Kolbe5 står helt nära biskop
Polykarpus6. Edit Stein7 och Maria Skobtsova8 står
alldeles vid Thomas More9 och ärkebiskop Romero10.
Starets Siluan11 står bredvid Antonios och Moder
Teresa av Calcutta – ja, det är snart sagt ingen ände
på mångfalden.
Bredvid de mest älskade av dem alla, Franciskus av
Assisi12, Katarina av Siena13 och Serafim av Sarov14,
står också lokala heliga som Zakarias Lindmark från
Glommersträsk, Linnéa Hofgren från Stockholm och
Ies Pieti från Karesuando. Berättelserna om denna
sky av vittnen – de allmänt kända utgivna i mängder av utgåvor de bara lokalt kända, i enkla nötta
häften – är tillsammans med källan, Guds ord, hjärtpunkten i Kyrkans lustgård. Sedan följer i koncentriska cirklar alla texter och uttalande av dessa heliga
genom tiderna, alla uppteckningar och nedskrivna
vittnesbörd, sedan vidare en mängd brevsamlingar15
som vittnar om den egna utblottelsen och om livet
med Kristus i Gud. Här och där finns små rabatter
av poesi som gör en starkt berusad av sin doft, Romanós Meloden16 och Hildegard av Bingen17 sjunger
tillsammans med Johannes av Korset18 och Lina Sandell19. Och strax intill finner vi kraftfulla, lite tyngre
brödfrukter i form av samlade betraktelser20 från
1800-talet och en aning träiga predikosamlingar21
från idag och århundraden bakåt i tiden till de dignande träden från den tidiga Kyrkans stora teologer.
Överallt små buskar med frukter och bär, hela
böcker och korta betraktelser, brev, krönikor och
nedskrivna vittnesbörd, mängder, mängder… från
Frank Mangs till John Bunyan, från madam Guyon
till Julian av Norwich, Osvald Chambers, broder Lorens, Den ryske pilgrimen…, de är så många… Och
r
å
n
k
y
r
k
a
n
s
l
u
s
t
”Till synes huller om buller står
g
gestalter från nutid och den allra
å
r
tidigaste Kyrkan.”
d
Pilgrim 2/02
brigtia.kg
i ongo@hotma.cliom
f
49
sedan utspridda lite här och där; de allra ljuvligaste,
de mest eftersökta, de allra läckraste läsefrukterna,
vackra som granatäppelträd, Thomas a Kempis22,
Teresa av Avila23, Cassianus24, Johann Arndt25, Johannes av Kronstadt26, Ökenfädernas tänkespråk27,
Thérès av Jesusbarnet28… också de finns i mängder.
M
en allt som produceras idag då,
är inte det både nyttiga och söta frukter? Jovisst finns mycket av den moderna
andliga litteraturen i det vi här kallar
Kyrkans rika lustgård. Man blir nästan
överväldigad av alla färger och former på
dagens läsefrukter. Men det är närheten
till källan som visar vilka som ger något. Kyrkans
lustgård har i vår tid ingen mur som avgränsar den
från den omgivande landsbygden – om jag får driva
mitt bildspråk lite till. Avgörande är om man vattnas av Guds ords källa eller andra källor. I dag finns
mycket publicerat som ger sken av att ge folket andlig näring, men när man läser ser man att substansen
i texten kommer från tidsandans tankeströmningar,
egna funderingar och ambitioner. De kan vara nog
så blanka och lockande men de växer inte i Kyrkans
hägn och ger ingen näring.
Varför detta återkommande tal om närhet till Ordet, Bibeln? Därför att Guds Ord har en inneboende
skapande kraft29 som inte finns i egna spekulationer
och funderingar. När vi är nära Ordet och böjer oss
under Ordet lever den kraften i våra vittnesbörd,
vare sig de är stammande och blyga eller djärva, raffinerade och formulerade i skriven text. Kyrkans klassiska uttryck är att ”böja sitt sinne under Kristus”.
Det handlar alltså absolut inte om att ta avstånd från
förnuftet, nyfikenheten eller skaparkraften. Men säger man något om Gud, böjer man sig under Ordet
och Kyrkans tradition. Man kan också formulera det
så här: Är mitt samvete ytterst bundet av Guds Ord
eller av mitt eget förnuft och omvärldens sätt att
tänka? Men eftersom mitt eget förnuft är begränsat
50
Pilgrim 2/02
brigtia.kg
i ongo@hotma.cliom
”Avgörande är om man
vattnas av Guds ords källa
eller andra källor.”
och denna världens väsende är en fiende till Gud30,
återstår inget annat än att böja sig och gå in i Ordet
och Kyrkans vittnesbörd. Det paradoxala är att det är
först där som man blir verkligt fri till förnuftets och
känslans kreativitet.
Detta betyder att somligt i vår tid, av både teologiska tankekonstruktioner och andliga funderingar,
är varken nyttiga eller goda frukter. De levererar
samtidens anda under sitt vackra skal. De synes vara
söta, de talar högt om kärlek och bekräftelse, om öppenhet och närvaro och ”att möta vår tids människor
där de är”. Men om man biter i dem är smaken fadd
och man lämnas förvirrad och tom. Annat är det med
läsefrukterna som vattnas från Ordets källa. Ty det
finns något i de texter som växer i Kyrkans trädgård,
som ger ett styng och manar till omvändelse31, som
avslöjar min egen bortvändhet och som avslöjar denna världens anda av gudlöshet. Det är när man vågar
ta emot denna smärtsamma sanning om människans
stora värdighet och om synden, som man också kan
ta till sig sötman från barmhärtigheten. Det är med
Kyrkans lustgård precis som med dess Herre – den är
full av ”nåd och sanning”. Denna ofantliga rikedom
av frukter, till form och innehåll så olika varandra
– de innehåller alla lag och evangelium. Hypermodernt eller urgammalt, enfaldigt stapplande eller
elegant intellektuellt, i Kyrkans lustgård är det ”det
levande vattnet” som ger växtkraft och näring. Och
det är läsningen av själva Bibeln tillsammans med
frukterna och bären som alltid ger mest.
Jag vill avsluta denna första artikel om andlig
läsning med att hänvisa till tre böcker. Den första
är Per Beskows Lectio Divina, en guide till kristen
spiritualitet (Artos). I den finns dels en historik om
andlig läsning, dels en sammanställning av denna
härliga lustgårds läsefrukter, som man kan del av på
svenska. Så Wilfrid Stinissens mycket innehållsrika
häfte Andlig läsning (Karmels bokförlag) som ger
den inre förklaringen till nyttan med andlig läsning
1
2
3
4
5
6
7
8
9
Symeon den nye teologen,
i Kyssa spår, Cordia
Ökenfädernas tänkespråk,
sid 140, Artos
Luk 23:39–43
Stigmatiserad kapucinermunk från Italien, död
1968, helgonförklarad 16
juni 2002, Artos
Polsk präst och martyr i
Hitlers koncentrationsläger 1941. Bokförlaget
Catholica
Biskop i Smyrna,
martyr ca 170. Hans
martyrium kan man
läsa om i Apostoliska
Fäderna, Verbum
Judisk karmelitnunna, en
av Europas skyddshelgon,
dog i Dachau 1942, Karmels bokförlag
Rysk nunna och lekmannateolog, dog i Ravensbrück påskaftonen 1945,
Artos
Engelsman, lordkansler,
död för sin tro 1535. Hans
berömda bok Utopia finns
på Norma bokförlag och en
biografi om honom finns
på Catholica
10
Död som martyr 1980 i
Nicaragua. Norma
11
Rysk munk på Athos, död
1937 och helgonförklarad
1988, Artos bokförlag
12
1187–1226, böcker och
biografier finns på Catholica och Artos
13
1347–80, ett av Europas
skyddshelgon
14
1759–1833, ”Det heliga
Rysslands” kanske mest
älskade helgon. Åsaks
förlag
15
Tänk bara på Gerhard
Tersteegens (1697–1769)
brev i andliga ämnen, Artos
och Fader Johanns av Vala mos († 1957) brev: Livet i
Kristus, Valamo förlag
16
Bysantinskt helgon och
hymndiktare 500-talet.
och goda råd vid den andliga läsningen. Den tredje
boken är en större volym med olika texter samlade av
Richard Foster, Andlig läsning – från Augustinus till
Stinissen (Libris).
I kommande nummer av Pilgrim skall vi, om Gud
vill och vi får leva, sträcka oss upp efter riktigt saftiga läsefrukter från grenverket på träd från 1600-talet
och blanda dem med utsökta nötter från fornkyrkans
ökenfäder och söta bär från vår egen tid. Det skall bli
härligt ,vågar jag lova.
●
per åkerlund är präst och bokförläggare. Han tillhör Pilgrims referensgrupp och skrev senast i nr 1 2002 om
Tonen från silverflöjten. Denna artikel är den första i en
serie om uppbygglig litteratur och andlig läsning.
1098–1178, helgon, diktare, konstnär, naturkunnig, universalbegåvad.
Artos
18
1542–91, helgon, karmelitmunk och kyrkolärare.
Flera böcker finns på
Karmels förlag
19
Psalm och sångförfattare
(1832–1903).
20
C. O. Rosenuis (1816–
68) är en av vårt lands
viktigaste förmedlare
av tro och tröst under
det sena 1800-talet och
tidiga 1900-talet.
21
Nu tänker jag inte bara
på Anders Piltz utan
också Schartau, Spuregon
och Martin Luther.
22
1380–1471. Hans ”Om
Kristi efterföljelse” är
en av kristenhetens mest
lästa andliga böcker.
23
1515–82. Helgon och
kyrkolärare, Karmels
bokförlag
17
360–430. Den tidiga
Kyrkans kanske mest
betydelsefulla förmedlare
av andlig vägledning,
Artos
25
1555–1621. Den lutherska
Kyrkans främste förmedlare av det inre livets
teologi.
26
1829–1908. Helgon,
ortodox präst. Hans bok
Mitt liv i Kristus har haft
stor betydelse för de stilla
i landet i Ryssland. Åsaks
förlag.
27
Ojämförlig när det gäller
den tidiga Kyrkans andliga
vägledning från öknens
lustgårdar, Artos
28
1873–97 Helgon, karmelitnunna, kyrkolärare.
29
Heb 4:12 och Jes 55.10,11
30
Jak 4:4
31
Det första ord Jesus säger
offentligt till människorna
är: Omvänd er! Matt 4:17
24
Pilgrim 2/02
brigtia.kg
i ongo@hotma.cliom
51
b
Pilgrims recensenter i detta nummer:
i
STIG ÖBERG,
pastor i pingströrelsen.
b
BENGT POHJANEN,
författare och förkunnare.
l
ANDEN OCH
GUDS FOLK
i
o
t
av Gordon D Fee.
e
Översättning: Karin och Mats
k
Tängermark.
e
Libris 2001, 227 sidor. Inbun-
t
den, 229 kr.
J
ag minns att jag i småskoleåldern gick till min mor med
en svår teologisk fråga. ”Hur är
det egentligen” – ungefär så föll
väl mina ord – ”finns det bara en
Gud eller är det flera?” I min barndoms pingstkapell, där jag deltog
flitigt, hade jag lyssnat mig till att
man ömsom riktade sig till Gud i
bön och ömsom till Jesus. Det var
mycket om den helige Ande också.
Och det blev alltmer komplicerat
ju mer jag lyssnade, tyckte jag.
Mor försökte reda ut begreppen.
Hon gav mig många tankar med
på vägen. Nu, ca 55 år senare, jobbar jag fortfarande med frågan.
52
Pilgrim 2/02
brigtia.kg
i ongo@hotma.cliom
Gordon D Fee hjälper mig i
sin bok Anden och Guds folk. Där
möter jag författarens analys av
hur Paulus hade förstått och erfarit den helige Ande. Det nyfikna
och förbryllade barnet i mig samsas med mitt vuxenjag i längtan
och ansträngningen att förstå och
erfara Anden ”som utforskar allt,
också djupen hos Gud” (1 Kor
2:10). Teologi är kunskap som
prövas i erfarenhet eller erfarenhet som internaliserar kunskapen.
Gudsbilden – treenighetsbilden
– lyser fram i församlingen och i
den enskilde kristne, Guds heliga
tempel, när Anden får göra Gud
närvarande och helig inifrån.
Gordon Fee skriver att vi kan
behöva ”tona ner de opersonliga
bilderna (vind, eld osv), utan att
förneka att de fyller viktiga funktioner när vi talar om Andens
verk … Anden är uppfyllelsen av
löftet att Gud själv än en gång
ska bo bland sitt folk” (s 35). Anden är Guds personliga närvaro.
N
är jag läser vidare förstår jag på nytt hur viktig
erfarenheten av den helige
Ande är. Gud, den treeniga gu-
b
i
b
l
dom jag anade redan som barn,
blir genom Anden något vida
mer än ett objekt för mitt intresse, mina studier, min reflexion och min meditation. Anden,
Guds personliga närvaro, blir ett
handlande subjekt i mitt liv som
lyser, värmer och påskyndar det
liv han vill ge.
Men det är också svårt med den
starka betoningen av att Anden
är en person, ”intimt förknippad
med Fadern och Sonen, men samtidigt åtskild från dem” (s 38).
Jag pendlar i min reflexion mellan den vuxne i mig som griper
efter bilder och tankemodeller
och barnet som tolkar allt bokstavligt. Ordet person är synonymt
i vårt språkbruk med individ.
Däri ligger svårigheten med talet om de tre gudomspersonerna.
När dogmen om Guds treenighet
växte fram, utifrån Paulus och
hela Nya Testamentet, användes
ordet person i sin grundbetydelse
– ansiktsmask, förklädnad eller
roll (från antikens skådespel).
Gordon D Fee hjälper mig att
tänka vidare när jag lämnar de
opersonliga bilderna och närmar
mig Anden som person. Ja, An-
den är Guds närvaro i mig. En
närvaro som låter mig smaka,
ana, längta, söka, böja mig under
Guds personliga egenskaper. Och
tankarna finner fäste i nicenska
trosbekännelsen: Jag tror på …den
helige Ande, Herren och livgivaren,
som utgår av Fadern och Sonen, på
honom som tillika med Fadern och
Sonen tillbedes och äras…
DEN DÅRAKTIGA
GUDSKÄRLEKEN
B
oken ”Anden och Guds
folk” är både lättillgänglig
och svår. Den lockar till att
söka, att öppna sig, att erfara men
samtidigt kräver den ett ordentligt arbete. Bibelhänvisningarna
är rikliga. Mycket av det jag läser
(som skulle kunna vara gammal
välkänd ”pingstteologi”) träffar mig som utmaningar till att
stanna upp för reflexion över den
personliga erfarenheten av Anden
som Guds närvaro i nuet. Jag vill,
på samma gång som jag arbetar
med förståelsen av den helige
Ande på ett vuxet, intellektuellt
sätt, vara det nyfikna barnet som
fortsätter att fråga, längta och erfara.
Stig Öberg
o
t
av Paul Evdokimov.
Urval, översättning och efterord
e
av Lars Thunberg.
k
Artos 2001, 263 sidor.
e
Häftad, 230 kr.
en dåraktiga gudskärleken av Paul Evdokimov (i urval, översättning och efterord
av Lars Thunberg) är en utmärkt
bok. Essäerna är nämligen alldeles ryska i ämnesval och i modigt,
personligt och originellt tänkande. Förordet av Lars Thunberg
visar på hans stora engagemang
för denne märklige lekmannateolog och staretz i Paris. Känslan
av ett personligt uppdrag i presentationen av Evdokimov lyser
också igenom det korta förordet.
Lars Thunberg berättar att den
exilryske teologen Paul Evdokimov (1901–1970) länge stått på
t
D
Pilgrim 2/02
brigtia.kg
i ongo@hotma.cliom
i
53
b
i
hans arbetsprogram. Thunberg
har översatt texterna från franska.
Det har inte varit lätt, eftersom
Evdokimovs språk är personligt
och ryskt tänkt. Det behöver han
inte be om ursäkt för i denna ytlighetens tid.
Paul Evdokimov var professor
vid det ortodoxa Institut SaintSerge i Paris. Han tillhörde den
ryska silverålderns kulturelit, som
med sina djupa rötter i bysantinskt tänkande och rysk-ortodox
tro formulerade filosofi och teologi av stor betydelse i både öst och
väst. Matematikern, filosofen och
prästen Pavel Florenskij stannade
kvar i Ryssland och sveptes bort i
revolutionens stormar. Han blev
skjuten i Gulag. Sergej Bulgakov
och Nikolaj Berdjajev hamnade
i Paris, liksom Paul Evdokimov
(efter en tid som taxichaufför i
Istanbul). Evdokimov kom, enligt Lars Thunberg, att se sitt
arbete i exilen som en ”positiv
utmaning (ett slags förmån) att
presentera det ryska arvet som ett
alternativ till en rent västlig modernitet”.
Den dåraktiga Gudskärleken
är en mycket skarp bok. Evdokimov ställer diagnos på ateismen
(som han såg som en egen religion). Den blir rent medicinsk:
Dårarna tänker i sitt nous: det
finns ingen Gud. Men analysen
b
l
i
o
t
e
k
e
t
54
av ateismen drabbar också de troende. Evdokimov säger: ”Det är
inte så mycket fråga om de kristna som lever i en ateistisk värld,
utan om en ateism som lever i
de kristna själva.” (s 19) Troende
som korrekta ateister, som inte
vet hur de ska sno till det för
att inte verka alltför religiösa på
kultursidorna och i tv-sofforna,
men inte heller så ateistiska att
de missar trenderna.
E
vdokimov var lekman. Hans
tankar om det inre klostret är
kanske inspirerade av Johannes Chrysostomos, hela världens
lärare. Det inre klostret är vägen
till Guds rike. Det inre klostret
är det kristna livet.
En metafor som stannar kvar är
Guds hand som täcker våra ögon,
men ”handen var genomstungen
från världens begynnelse”.
Lars Thunbergs efterord är
klargörande, välskrivet och informativt. Men på en punkt stör det
mig. Evdokimov skrev om kvinnlig och manlig mystik, men han
var inte feminist. Jag blir riktigt
evdokimovskt bitsk när jag läser
”Viktigt tillägg om Evdokimovs
’feminism’”.
På 70-talet skulle döda författare, tänkare och debattörer postumt göras till socialister. Annars
var de ju inte goda. Nu måste
Pilgrim 2/02
brigtia.kg
i ongo@hotma.cliom
en sådan ”antimodernist” och ge­
nuint kristen tänkare som Paul
Evdokimov göras till feminist,
annars hamnar han på den ’onda
sidan’. Eftersom blotta tanken att
Evdokimov skulle vara feminist
är absurd, används citationstecken i efterordet. Fingrar i luften i
tv-soffan. Feminismen är en idé,
kristet slagg, som har uppenbarat sig på samma sätt som förra
seklets katastrofala idéer som alla
hamnat på sopstationen sedan de
uträttat sitt destruktiva uppdrag
i människornas värld. Alla dessa
idéer är halvsyskon och mänsklighetens katastrofer.
”Vi ska inte förändra oss själva,
vi ska förändra världen”, så lyder
sekularismens fanatiska trosbekännelse genom modernitetens
katastrofala århundrade.
Den kristna tron vill förändra
människan inifrån. Ty från hjärtat utgår onda tankar som blir
onda handlingar. Detta har Evdokimov bekänt.
Jag håller med Lars Thunberg
om att boken borde ha kommit
ut tidigare. Mycket tidigare, redan 1968 när katastrofkursen definitivt lades. Då skulle det ha
suttit med Evdokimov. Nu är det
kanske för sent – med dåraktig
Guds­kärlek.
Bengt Pohjanen
Pilgrims vintermöte 2003
”Till Guds avbild och likhet”
24–25 januari
Nya Slottet Bjärka-Säby och Stiftsgården Vårdnäs
(söder om Linköping)
Två dagar fyllda av andliga samtal, seminarier,
föredrag, gudstjänster och unika möten
medverkande:
Wilfrid Stinissen • Ylva Eggehorn • Syster Anna osb
Per Åkerlund • Josef Bergdahl • Owe Wikström • Per Beskow
Gunnel Vallquist • Runar Eldebo • Syster Tyra Antonia osb
Jan Erixon • Anders Piltz • Samuel Rubenson • Peter Halldorf
Liselotte J Andersson • Torsten Kälvemark • Bengt Pleijel • Biskop Thomas
Per Mases • Martin Lönnebo • Gunnar Lind • Syster Veronica op
Sänd din anmälan med brev, fax eller e-post till tidskriften Pilgrim:
Nya Slottet Bjärka-Säby 590 55 Sturefors.
Fax: 013-440 27 eller e-post: vintermotet@tidskriftenpilgrim.nu
Kostnaden för att delta i vintermötet är 200 kr. Avgiften ger tillgång till hela programmet.
Deltagarna ansvarar själva för mat och logi.
Servering kommer att erbjudas på Nya Slottet och Stiftsgården i samband med vintermötet.
För dig som önskar logi i direkt anslutning till vintermötet,
kontakta Stiftsgården Vårdnäs reception 013-36 85 00.
I nästa nummer av Pilgrim ger vi tips om logimöjligheter i Linköping.
Obs. Anmälan till vintermötet är obligatorisk och måste göras enligt ovan
även av den som bokar logi genom Stiftsgården.
Deltagaravgiften betalas i samband med att brev med bekräftelse på anmälan erhålls.
Pilgrim 2/02
brigtia.kg
i ongo@hotma.cliom
55
a
n
n
o
n
s
e
r
Sirillus inbjuder till
bibelseminarium
sofia –
vishet
Överkalix
2–4 augusti 2002
Föreläsningar och samtal om viktiga och ofta
förekommande bibliska
begrepp som kristna har
diffusa föreställningar om.
Visheten – var finns hon?
Var bor nous? Finns det en
vetenskapernas vetenskap,
en konsternas konst? Hur
får vi kunskap om Gud?
Logos? Sofia? Tro?
Medverkande: Peter Halldorf, Per Åkerlund, syster
Veronica op, Jan Erixon,
Bengt Pohjanen m fl.
Anmälan:
Tel: 0926/77529,
070-5677529
Box 32, 956 21 Överkalix
e-post: info@sirillus.se
56
Artos & Norma
Eamon Duffy
Helgon och syndare
– En bok om påvarnas historia
En storartad bok med insiktsfulla
och levande porträtt av en lång rad
påvar genom tiderna. Med omfattande kun­skaper sätter Duffy in
dem i deras religiösa, politiska
och kulturella sammanhang. Ett
mästerverk.
Inb 464 s, rikt illustr. i färg
och sv/v Norma,
319:-, introduktionspris 256:-
Bertil Adania
Rum i Talmud
Bertil Adanias urval, översättning och kommentar av Talmud
är en veritabel kulturgärning. För
första gången kan vi nu ta del av
den judiskt rabbinska textut­lägg­
ningen av den Hebreiska Bibeln
på svenska språket. Rum i Talmud
består av 29 tematiska »rum« genom vilka vi passerar i en säregen
upptäcktsfärd.
Inb 336 s / Norma
289:-, introduktionspris 231:-
Johannes Moschos
Den andliga ängen
I slutet av 500-talet reser munken
Johannes runt i den bysantinska
kristenheten. Hans skildrig av
samtidens heliga kvinnor och män
räknas som ett mästerverk. Djupt
uppbyggliga vittnesbörd varvas
med roliga, häpnads­väckan­­de, för
att inte säga bisarra berättelser.
Hft 90 s / Artos
152:-, introduktionspris 122:Artos & Norma bokförlag c/o Gummessons,
Box 6302, 113 81 Stockholm
Ordertel: 08-673 55 30,
orderfax: 08-674 07 91
e-post: info@artos.se,
hemsida: www.artos.se
Pilgrim 2/02
brigtia.kg
i ongo@hotma.cliom
PILGRIMS RETREATER
på Nya Slottet Bjärka-Säby
Hösten 2002
5–8 sept
”DET RENA HJÄRTAT”
Inga-Märtha Ericsson
1 500 kr
26–29 sept
”KORSETS VÄG I VÅRA LIV”
Hans Johansson &
Inga-Märtha Ericsson
1 500 kr
24–27 okt
”UNDER DINA VINGAR”
Lena Bergström
1 500 kr
r
e
t
r
e
a
t
e
r
30 okt–3 nov
RETREAT MED
PERSONLIG VÄGLEDNING
2 000 kr
14–17 nov
”GUDS ÖMHET”
Inga-Märtha Ericsson
& Anette Nilsson
1 500 kr
4–8 dec
RETREAT MED
PERSONLIG VÄGLEDNING
2 000 kr
Anmälan:
Pilgrim, Nya Slottet Bjärka-Säby,
590 55 Sturefors. Tel 013-440 25,
fax 013-440 27,
e-post: retreater@tidskriftenpilgrim.nu
Mer info: www.tidskriftenpilgrim.nu
Pilgrim 2/02
brigtia.kg
i ongo@hotma.cliom
57
Den 1969:e pingstdagen
P
å pingstdagen var den ekumeniska karismatiska gruppen Lärjungarna samlade i
den sal som var den övre. (Den var alltså
över den som var under, och den var oftast
fylld. Den undre salen nyttjades mest av
dem som blev över. Oftast skedde dock under i den sal som var över.) Då de ville vara
fria och låta Anden leda sina samlingar visste de icke
riktigt om samlingen hade börjat eller om de böner
som nu bads endast voro förböner.
Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en
stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. Ett
ljussken blixtrade också till. Sedan blev det tyst. Den
förste att yttra sig blev broder Set, som var en av de
äldre i skaran:
”Jag tror vi fått sommarens första åskväder. Men
glöm icke att fordom talade ibland Herren Gud genom tordönet. Han kan göra det ånyo.”
Det utbröt nu ett visst mummel i lokalen, och
några av de yngre medlemmarna menade att broder
58
Pilgrim 2/02
brigtia.kg
i ongo@hotma.cliom
Set nu talade bortom sitt förstånd och som en villolärare i Odens och Tors fotspår. Måhända hade han
påverkats av den nygamla andlighet som så frimodigt saluförde sina hopkok på marknadsplatser och
hemsksidor på internet. Ty Gud talar icke genom
panteism och oknytt, påpekade de. Han uppenbarar
sin vilja genom Ordet och människor uppfyllda av
helig Ande – som talar i tungor mer än alla andra och
emellanåt uttyder och utlägger.
syster gretchen ville nu slå ett slag för den
stilla susningen, men då hon talade så lågmält var
det genast några bröder som överröstade henne med
att tala sig varma för lovsjungandet.
”Paulus säger tydligt att när vi kommer tillsammans har var och en något särskilt att bidra med.
Den ene har en psalm, skriver han. Alltså bör vi
sjunga”, hävdade broder Urban. Varpå syster Ines,
som icke var någon vän av det moderna lovsjungandet, kort och konsist påpekade:
”Han skriver: en psalm. Icke tio …”
pingst, hade han för avsikt att tala om Anden, och
det ord han upplevt att han ville dela hämtade han
Broder Urban lät sig dock icke nedslås av detta
från Första Korinthierbrevet tolv och sju:
utan lät meddela att en och samma sång gott kunde
upprepas ett stort antal gånger, ja så många gånger
”Hos var och en framträder Anden så att den blir
som krävdes för att Anden skulle komma å färde.
till nytta.”
Nu harklade sig ånyo broder Set och utlade sin
Ur detta ”till nytta” utläste han först att det var
mening att då Anden redan var given till var och en
nyttigt att vara döpt i den helige Ande och sedan
som trodde och var döpt i Jesu Kristi namn, så var
att Anden minsann var effektiv. Denna effektivitet,
detta nedkallande av densamme
hävdade han, kunde såväl ta sig i
något av en överloppsgärning. Ja,
uttryck i snabba omvändelser och
det var snarare att likna vid de
underverk som i smarta affärer och
nyandliga övningar han själv så
politisk framgång. Och när han
”Snart präglades den
bryskt och felaktigt blivit beskylld
fick vända på ordet några gånger
att vurma för.
till var icke Anden längre bara efövre salen av den Andens
fektiv, utan även effektfull – och
Där föll syster Ines honom i
det liksom sprakade och sprudlade
talet och menade, med adress till
oordning som var sådär
om broder Jens där han stod.
broder Urban, att på samma sätt
som Skriften säger att ”om det icke
nyttig och effektiv.”
finns någon uttolkare skall tungoinspirerade av detta började
talaren tiga vid sammankomstergruppen kring broder Urban att
na”, så skall de lovsjungande tiga
sjunga sin utlovade lovsång och devid sammankomsterna om det icke
ras pris steg mot salens tak. Samfinns någon som kan sjunga begripligt. Och med
tidigt tog syster Ines upp psalmen ”Låt Anden falla
begripligt menade hon de gamla psalmerna, där allt
över oss som fordom”, och fick snart med sig broder
kött är hö och Jesus breder sina vida vingar.
Set och några till. Broder Gösta var nu på benen igen
och lät sitt tungotal ljuda högt och flödande, liksom
flera andra i salen. I ett hörn började några hoppa
syster rut, som led av värmen i den lilla salen,
upp och ned, varpå några i mitten hoppade fram och
ställde sig nu upp och undrade om hon skulle kunna
tillbaka. Snart präglades den övre salen av den Anfå ett glas saft.
dens oordning som var sådär nyttig och effektiv som
”Gärna rabarber!”, tillade hon. Detta missuppfatbroder Jens förutsagt.
tades dock av broder Gösta, som tolkade syster Ruts
Men i den undre salen, där de satt som inte fått
rabarber som att hon kommit i Anden och talade
plats bland de kvicka, nyttiga och effektiva, där
tungotal. Han reste sig ur bänken och började genast
dansade tungor av eld över den förvånade skaran. I
uttyda.
den av vördnad förtätade stillheten föddes nya tankar
”Så säger Herren”, började han – men då syster
och nya ord. Syster Rut, som kom nerför trappan på
Rut fått sitt glas saft och var nöjd hade hon icke mer
väg till toaletten, menade att det kändes som kärlek
att tillägga, varpå broder Gösta aningen betänksam
i rummet.
fick sätta sig ned.
Nu upplevde broder Jens, som var gruppens le●
dare, att tiden var inne för hans predikan. Då det var
Pilgrim 2/02
brigtia.kg
i ongo@hotma.cliom
s
a
n
d
k
o
r
n
59
a
n
n
o
n
s
e
r
Katolska stiftsgården
marielund
18–23/6 arbetsdagar på
marielund
Kom och dela arbete, gudstjänst
och gemenskap på Marielund
16–18/8 jungfru maria i vårt
eget och kyrkans liv
Reträtt
Biskop Anders Arborelius
23–30/8 veckoreträtt med
kristen djupmeditation
Jesuitprästen William Johnston,
professor i Tokyo, initierad kännare av meditation och kristen
mystik
20–22/9 den treeninge guden
Om det innersta i vår kristna tro
F. Anders Piltz
upplysningar, beställning
av program och anmälan:
Marielund, Pl 208, 178 53 Ekerö.
Tel 08-560 200 16. Fax 08-560 205 78
E-post: stiftsgarden@marielund.catholic.se
Marielund finns utanför Stockholm,
vid Mälaren på Ekerö
60
Pilgrim 2/02
brigtia.kg
i ongo@hotma.cliom
Anmälan senast 10 dagar
före ashram. För program
och info om församlingsashram ring Bengt Ohlsson
0554-150 02
Ashrams kursgård, Kil 24/6–14/7
Ashram med arbetsdagar
Du kan delta hela så många
dagar Du önskar
Info/anm: 0554-150 02
Kalix Folkhögskola 18–21 juli
Lisbeth Stigemyr, Jan Andersson
och Ansgar Holmbom
Info/anm: 0923-144 12 eller 0911-163 11
Familje- o Friluftsashram 1–4/8
på Ashrams kursgård, Kil
Bengt Ohlsson och Alf Källström
Info/anm: 0554-150 02
Shalom- och Israeldagar 18–18/8
Ashrams kursgård, Kil
Info/anm: 0554-150 02
Ashram i Skåne 30/8–1/9
Örestrand
Bengt Ohlsson m.fl.
Info/anm: 042-12 57 01 eller 0451-350 81
Fjällashram i Jämtland 10–13/9
på Hållandsgården
Bengt Ohlsson och Ingemar Eklöv
Info/anm: 0554-150 02 eller 0647-310 10
människan
Välkommen till
Hjelmserydsstiftelsen
– ett kyrkligt gästhem som är öppet året om
utom i september. På stiftelsen bor en kristen gemenskap på några personer. Vi ber tideböner varje
dag, firar högmässa varje söndag och veckomässa
tisdagar och torsdagar. Vi kan dessutom erbjuda en
prästgårdsmiljö med medeltidskyrka och naturskön
omgivning. En idealisk plats för egen återhämtning.
Kyrkodagar i Uppsala
23–25 augusti 2002
a
n
n
o
n
s
e
r
Vi kan även erbjuda bland annat:
Bibelvecka om tolvprofetboken 9–14/7
Teol. kand. Gunnar Persson, Göteborg. (1700:-)
Förbättring eller förbittring? 14–17/7
Dagar om förlåtelse och försoning.
Förf. Lena A Artman, Örkelljunga. (1500:-)
Återhämtningsdagar 7–11/8
Vila, samtal och föredrag, om tro och om hur vi
prioriterar. Catarina Fondén, Hjelmserydsstiftelsen.
(1350:-)
Uppbyggelsehelg för unga vuxna 4–6/10
Martin Jonsson, präst i Varberg och Catarina Fondén, Hjelmserydsstiftelsen. (600:- i dubbelrum)
Bröd i vår nöd 7–10/11
– färdkost för vår vandring.
Georg Wallerstein, präst i Vankiva. (1200:-)
Gudstjänster, föredrag och seminarier
med bl.a.
Adventsretreat 13–15/12
– med ökenfäderna i ödemarken.
Peter Åström, präst i Kalmar. (750:-)
Julfirande 23–27/12
… eller de dagar du önskar. Gudstjänster,
tideböner och kristen gemenskap för alla åldrar.
(230–350:-/dygn)
Hjelmserydsstiftelsen
570 02 Stockaryd
Tel. 0382-250 33, fax 0382-250 53
Biskop Bertil Gärtner, Jan Hjärpe,
Bo Brander, Stefan Gustavsson, Ove Lundin,
Anna-Greta Norén, Fredrik Brosché
Beställ program från aKF:s kansli:
Box 2133, 750 02 Uppsala,
tel och fax: 018-24 48 84,
e-post. aKF@kyrkligfornyelse.org
www.kyrkligfornyelse.org/kyrkodagar
Kyrkodagarna arrangeras i samarbete med Sensus
arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse
Pilgrim 2/02
brigtia.kg
i ongo@hotma.cliom
61
a
n
n
o
n
s
e
r
Stiftelsen Berget
I RÄTTVIK
Av Gud kan man inte
vänta något
annat än Gud själv
– sanna och falska gudsbilder
reträtt
i rögle kloster
25– 28 juli
(torsdag kväll till söndag lunch)
Br. Michael Marsch o.p.
En rätt uppfattning om Gud är
grundläggande inte bara för teologisk
reflektion, utan främst för det dagliga
kristna livet. Broder Michael visar
från Bibelns texter hur falska gudsbilder verkar destruktivt på människan,
medan en sann gudsbild är helande
både andligt och psykiskt.
Broder Michael är präst i dominikanorden och psykoterapeut. Reträtten
hålls på engelska.
Anmälan och förfrågan: 046/514 20
62
Pilgrim 2/02
brigtia.kg
i ongo@hotma.cliom
8–14 juli
”jag är med er alla dagar”
Sommarvecka i retreat med sjukhuspräst
Tommy Hällqvist
22–28 juli
”att söka guds vilja
– meditationer från profeten Jonas bok”
Sommarvecka i retreat med komminister
Yngve Glans och komminister Bo Glans
5–8 sept
”accepterad, bejakad, älskad”
Retreat med komminister Anders Göth
12–15 sept
”jag är livets bröd”
Retreat med Sr Veronica op
19–22 sept
”vi förvandlas till den vi älskar”
Retreat med Bo Brander, präst och
föreståndare för Laurentiestiftelsen i Lund
7–10 okt
”lov ära och pris”
Retreat med kyrkoherde Leif Östborg
17–20 okt
”du är vad du äter”
Bibeldagar med föredrag, samtal och bön
tillsammans med Sr Veronica op
upplysningar och anmälan:
Stiftelsen Berget, 795 91 Rättvik
tel 0248-797170, fax 0248-797171
E-post: david@berget.se
Hemsida: www.berget.se
”M
en hjälparen, den helige Ande
som Fadern skall sända i mitt namn,
han skall lära er allt och påminna er
om allt som jag har sagt er.”
johannesevangeliet 14:26
Pilgrim 2/02
brigtia.kg
i ongo@hotma.cliom
63