Byggnadsvård
Gårdar läggs ner, stadsbor flyttar in i de gamla byggnaderna och kommer med nya krav på utrymme och komfort. Men en gammal torpstuga eller mangårdsbyggnad utgör en del av Sveriges kulturmiljö. Den nye ägaren måste vara medveten om det arv han förvaltar. Här ges praktiska och sakkunniga råd om hur man vårdar och bevarar både husets exteriör och interiör. Vilka hus skall bevaras Skydd mot trägnagare Rötskydd Timmerväggar Korsvirkes- och skiftesverksväggar Vedtak, torvtak, halmtak Rödfärgning Eldstäder Målade snickerier Flyttning och återuppförande av byggnader. Illustrerad med ca 50 klart lättfattliga och instruktiva teckningar . samt över 90 färgfotografier. Register med ordförklaringar. Gottbard Gustafsson - Arne Biörnstad Skansens handbok i vården av gatnla byggnader Forum © Arne Biörnstad och Gotthard Gustafsson 19 l Omslagstypografi: Paul Eklund Teckningar: Gotthard Gustafsson Fotografier: Arne Biörnstad , där ej annat anges ISBN 91 -37-07365-6 Tryckt 1981 hos Centraltryckeriet AB, Borås Innehåll Förord 7 Hembygdsgårdarnas uppgift och utformning 9 Vilka hus skall bevaras? 10. Måste huset flyttas? 10. Vad skall gården visa? 11 . Vilket tillstånd bör återställas? 12. Anlita fackmännens bistånd 14. Bevara fritidshus också 15 . Sanering 18 Trägnagande insekter 18. Skydd mot trägnagare 19 . Rötsvampar 21. Rötskydd genom bestrykning 23. Bolidenmetoden 23 . Iståndsättning STOMME OCH EXTERIÖR 26 26 Grunder 26 . Lagningsvirke 27. Patinering 29 . Timmerväggar 30. Korsvirkes- och skiftesverksväggar 37. Vedtak 40. Torvtak 44. Tegeltak 48 . Halmtak 50 . Spåntak 54. Dörr- och fönsterfoder samt förstukvistar 55 . Takrännor och vindskidor 58. Ytterpanel 59 . Revetering 62. Rödfärgning 65. INREDNING OCH ELDSTÄDER 68 Väggmålningar och tapeter 72 . Målade snickerier 72. Patinering 72 . Golv 72. Kakelugnar 76. Flyttning BYGGNADsPROTOKOLL 80 80 Beskrivning 80. Fotografering 80. Uppmätning av stommen 83. Detaljmätning 91. ;...,1ÄRKNING OCHNEDTAGNING Inredning 92. Ytterpanel 97 . Stengolv 97 . Timmertomme 98. Skiftesverk 107. Korsvirke 108. Eldstäder 109 . Lagring 110. 92 Å TERUPPFÖRANDET 111 Grund 111. Källare 112. Stomme 112. Eldstäder 115. • Litteratur 118 Register och ordförklaringar 121 Förord Första upplagan av denna bok kom ut 1953. _.1anuskriptet utarbetades i sina väsentliga delar av intendenten Gotthard Gustafsson, o m då var föreståndare för Skansens kulturhistoriska avdelning. Efter hans död 1950 färdigställdes boken vid Nordiska mueets undervisningsavdelning under överine ende av författarens efterträdare , förste :.ntendenten Erik Andren. Avsikten med utgivningen 1953 var i förhand att nå dem som arbetade vid frifismuseer och hembygdsgårdar. Tillblielsen av Skansen 1891 som världens första inspirerade många till efter.d och Nordiska museet och Skansen an sig böra sprida sina erfarenheter av ttning och vård av gamla hus. Trots att så stor del av boken handlade m fl yttning av byggnader betonades det att sättet att bevara ett hus är att underdet på dess gamla plats. Andra upplagan kom ut 1972 med ofört bildmaterial , men med texten bearav mig i samarbete med Skansens Bo Kumerius. Vi redovisade erfa renheter som gjorts på Skansen sede n första upplagans utgivning . Vi ville nå de många som köper manbyggnaoch uthus på nedlagda jordbruksfastigr fö r att använda dem för fritidsboende. r som flyttar in i de gamla husen har ofta andra behov och större ekonomiska resurser att förändra husen än de förra innevånarna. Om vi skall kunna behålla de stora trivselvärden som ligger i att ha en differentierad och ortspräglad bebyggelse i vårt land, så krävs det att alla hjälper till att vårda sina hus på ett sätt som överensstämmer med ortens traditioner. Denna tredje upplaga överensstämmer i stort med den förra , men texten är återigen översedd och kompletterad av mig i takt med nya erfarenheter. Det svartvita bildmaterialet är oförändrat, men har fått tilllägg i färg för större åskådlighets skull. Boken handlar alltjämt till stor del om hur man flyttar hus. Det är inte lika aktuellt som när boken först kom ut, men hur gärna man än vill att alla gamla hus skall få vara kvar i sin rätta miljö , så förekommer det att enda räddningen kan vara en flyttning, och då är det bra att en samlad handledning finns tillgänglig. Dessutom berättar flyttningskapitlen åtskilligt om de gamla husens konstruktion och de villkor som gäller för att hålla dem vid liv även utan flyttning . I slutet av boken är en bibilografi tillagd med ett urval av litteratur om gamla hus och deras vård. Skansen i februari 1980 Arne Biörnstad 7 Hembygdsgårdarnas uppgift och utformning I Sverige, liksåm i Norge och Finland, finns skulle skyddas. På så sätt har Ornäsloftet , det färre gamla byggnader bevarade än i de ladan i Isala och liknande hus med Gustav flesta andra länder i Europa. Detta hänger Vasa-minnen redan på 1700-talet räknats naturligtvis samman med att byggnadsmatesom minnesmärken. rialet i Skandinavien till största delen har Den store väckaren var på detta som på varit trä. Tegelhus och stenbyggnader är flera andra områden Artur Hazelius, skapamera långlivade än trähus. Fukt , röta och ren av Nordiska museet och Skansen. Samskadedjur har alltid bidragit till att förkorta tidigt med honom verkade även G. J :son trähusens ålder. Särskilt i våra städer har _ JS:.arlin vid Kulturen i Lund, men Hazelius också förhärjande eldsvådor sopat bort verk kom att få större strålkraft. stora delar av den äldre bebyggelsen. På Skansen öppnades för allmänheten 1891. landsbygden har skiftet och andra ekonoMan flyttade dit byggnader från olika delar miska förändringar verksamt bidragit till att av landet för att i huvudstaden skapa ett äldre byggnader har fått stryka på foten. friluftsmuseum med realistiska miljöer som Allt detta gör det så mycket mera angeläget belyser svenskt folkliv, ett komplement till att effektivt vårda och underhålla de byggNordiska museets samlingar. På Skansen nader som i varje trakt väljs som represenfinns även bostads- och arbetsmiljöer ur olitativa minnesmärken . ka sociala skikt , från godsägaren till verkDe byggnader som sedan medeltiden finns stadsarbetaren eller garvargesällen. bevarade i olika delar av landet är främst Från Skansen fick man impulsen att på en kyrkor i trä och sten, borgar, herrgårdar , mängd olika platser skapa liknande friluftsköpmanshus i städerna och liknande ståndsmuseer för större eller mindre områden. mässiga byggnader. Ett stort antal av dessa Åtskilliga länsmuseer äger också friluftsavhus är i offentlig ägo och kontrollerade och delningar. Karakteristiskt för Sverige är skyddade genom exempelvis Byggnadsstyrelemellertid de talrika hembygdsgårdarna. sen och Riksantikvarieämbetet. Dessa är i de flesta fall friluftsmuseum för Bondebebyggelsen har inte blivit lika väl en socken , ibland för ett härad eller liknanbevarad. Byggnaderna har härjats av tidens de område. Sådana anläggningar uppgår till tand och genom att de förblivit i enskild ägo över 700 och sammanlagt har åtskilliga tuhar de utsatts för talrika ombyggnader för sen byggnader tills vidare bevarats och våratt kunna tjäna sina ändamål. I äldre tid dats. Denna insats är utan motsvarighet nåfordrades det att historiska händelser av gon annanstans i världen. De värden som mycket hög dignitet var förknippade med härigenom räddats är också av största betyett profant trähus för att detta avsiktligt delse . 9 Rödfärgning Falu rödfärg är ett bra skydd mot röta. På hus där denna har använts bör färgen hållas efter och förnyas när den har lakats ur. Rödfärg är en järnoxid som genom bränning får den lysande röda färgen, men dessutom ingår i den flera väder- och vattenbeständiga kiselsyror , vilkas konserverande inverkan på trä ytterligare förstärks med järnvitriolen. Till långt in på 1700-talet blandades det röda färgpulvret mest med trätjära. För kyrkornas och klockstaplarnas tak har denna blandning bibehållits liksom för herrgårdarnas. Den ger en mycket karakteristisk yta. Medan rödfärg av slamtyp så småningo m tvättas ur och slutligen ligger som en tunn genomskinlig lasyr, är rödfärg som blandats med tjära närmast att jämföra med täckande oljefärg. Den ger en småknottrig yt a med valkar och ränder , där en flödig uppstrykning har stelnat och torkat. Den är smetfri, ger vid anfuktning en glänsande yta, och vid skrapning framträder ett ljust gulaktigt stoff av hartsämnen i tjäran. Vid fö rnyelse av sådan rödtjärning bör man helst söka få äkta dalbränd trätjära som tack vare den primitiva framställningstekni-en bibehåller en massivare konsistens och en djup mustig färg . Den raffinerade tjäran har förlorat dessa för vårt ändamål goda egenskaper. Rödfärgspulvret tillsätts under tändig omrörning till den uppvärmda tjäran i en sådan mängd att man får en kraftigt äckande blandning. En bra metod är att Yärma tjäran i ett gammalt oljefat med blåsampa eller gasolbrännare. Man bör inte som ofta sker - imitera patinan genom att dessutom tillsätta kimrök eller annat mörkt färgstoff. ty detta ger bara en felaktig , missärgande ton . Färgen bör strykas upp endast vid varmt och torrt väder på försommaren. ty sedan blir nattdaggen till skada. Atgången är helt beroende på underlagets beskaffenhet. På tidigare målade ytor täcker l kg blandning6-8m 2 eller mer. På nya ytor blir åtgången väsentligt större, l kg på högst 4-5 m 2 , och dessa bör strykas sedan virket torkat ut fullständigt. Anstrykningen bör dessutom förnyas årligen tills man får ett tätt lager, och sedim förnyar man med längre tidsintervaller, 6- 8 år, denna tjärstrykning med färgstoff. Först från 1762 finns en kort notis om slamfärgstypen, där man framhåller dess goda konserverande egenskaper. Det är rödfärg av slamtyp som huvudsakligen har använts i bondgårdarna. Nu finns färdigblandad rödfärg att köpa, men de flesta av dessa fabrikat är mer eller mindre inmängda med linolja eller plastpreparat för att bli helt smetfria. Denna tillsats ger en stum och död ton som inte hör till den fä.rg_s~n das efter originalreceptet för Falu rödfär 6 . Dett-aflar lölpnde samm;nsättning: ikg ((ärnvitriol löses i 50 liter kokande vatten. I lösningen vispas ner 2- 2lfz kg finmalet \Tågmjöl. När blandningen kokat en kvart tiHsätts under flitig omrörning 8 kg rödfärg. D å'färg.Qlandningen har kokat ytterligare en kvart är den färdig att strykas på. l kg färdig blandning räcker till cirka 4 m 2 . Man bör inte heller i detta fall blanda i kimrök eller liknande för att imitera patinering. Om man önskar dämpa ner tonen får man ett bättre resultat genom att öka mängden vitriol. Först måste man emellertid göra provstrykningar , ty det dröjer alltid en tid innan vitriolen "betar" virket och färgstoffet. Falu rödfärg är ett billigt konserveringsmedel och lätt att förnya. Rödfärgen är i högsta grad prisvärd i sin gamla enkla form. Det bör observeras att användning av rödfärg med linolja eller plast som bindemedel dels är betydligt dyrare, dels gör det omöj ligt att vid ommålning gå tillbaka. till den enkla ursprungsblandningen. 65 Sparbankshuset på Skansen är struket med trätjära blandad med Fal u rödfärg. Där fönsterluckan skyddat väggen ses den oljefärgsliknande yta som fås vid strykningen. Där solen bränner går tjäran in i träet och lämnar rödfärgsstoffet på ytan. statarlängan är struken med rödfärg av slamfärgstyp enligt receptet på sid 65, liksom provet t v. Seglora kyrka är rödtjärad på tak och långhusvägg. Tornet är slamfärgat. 66 Inredning och eldstäder Väggmålningar och tapeter De råd som i det följande lämnas avser i första hand sådana arbeten som en konservator anser att ortens hantverkare själva kan utföra. Vilka principer bör man följa vid konservering och uppsättning av målningar? Om målningar tidigare har funnits men försvunnit eller är i så dåligt skick att de inte kan användas , kanske man kan finna ersättning i lämpliga målningar från någon annan gård i trakten. Det är absolut förkastligt att försöka nykomponera målningar i "gammal stil". Är väggmålningarna bevarade men defekta eller skadade bör en konservator tillkallas. Om det är möjligt , kompletterar denne skadade partier. Kompletteringen bör göras med färgerna något neddämpade samt med en tydlig datering. Till årtalet bör fogas ordet kopia, så att man på detta sätt anger att partiet i fråga är sekundärt. Något mindre försiktig kan man vara om väggen har varit dekorerad med målningar av enklare art, såsom stänkning, schablonering eller annan liknande mönstring. Denna kan , även om bara obetydliga rester finns , rekonstrueras och hela rummet målas om i det gamla mönstret. Till konserveringen hör även bättring av fuktfläckar, revor i underlaget och andra missprydande skador. Däremot bör man bibehålla den nötning vid sittplatser , dörrhandtag och så vidare som uppkommit genom att huset har bebotts och brukats i långa tider. Vägg- och takmålningar är ju ofta övermålade och övertapetserade. Om man vill ge rummet en viss tidsprägel , bör man söka få fram den tapet eller den målning som är från samma tid som möblering och övriga 68 inredningsdetaljer. Detta behöver emellertid inte betyda att man alltid bör ta fram den äldsta väggytan, utan man får i varje enskilt fall överväga vilken tid som man har de största möjligheterna att återge riktigt . Sedan det medeltida skicket med helt omålade väggar övergetts har olika slag av väggmålningar använts. Fasta väggmålningar utfördes vanligen i limfärg eller annan vattenlöslig färg direkt på timret eller på annat underlag , såsom väv , papper eller spåntad panel. De väggbonader som förekommer i södra Sverige med i regel bibliska motiv målades oftast på lösa vävnader eller papper och sattes bara upp vid högtidliga tillfällen. Ofta nöjde man sig med stänkeller schablonmålning eller strök bara väggen i en slät limfärgston. stänkmålningen utförs på en enfärgad, vanligen ljus botten. På denna yta stänker man färg av kontrasterande toner. Stänken åstadkommer man genom att slå en långborstig pensel mot en pinne eller stake eller genom att göra ett tillbakahållande ryck i slaget. Stänkning med visp har också använts vid enklare målning. Väggar med schablonerade mönster är liksom de stänkta väggarna ibland delade i en ljusare överdel och en mörkare, enfärgad eller stänkt bröstpanel . Målningar av detta slag är ganska enkla att komplettera. Mönsterschablonerna skärs ut i ett ganska tunt papper efter de bevarade mönstren. De får bättre varaktighet om de stryks med shellack. Med en kraftig pensel med kort borst anbringas färgen genom ströppling över mallarna som hålls tätt mot underlaget. På de handmålade tapeterna kan ofta stora delar av mönstret utföras med hjälp av schabloner , vilket underlättar kopieringsar- Vid schablonmålning stöpplas färgen på med en styv pensel. Tapeter från 1920-talet i Skansens Skånegård. Prov på schablon- och stänkmålning från Delsbogården (t v och t h), samt stänkmålning i Hazeliushuset (mitten). 70 Schablonmålning från 1800-talets mitt i Delsbogården. Målade snickerier På snickerierna har man redan tidigt använt oljefärg. Den vita färgen är ett sent stildrag som först mot slutet av 1800-talet blev vanligt. Tidigare höll man dessa detaljer i kraftigare färger, såsom blått, grönt eller rött. på vissa håll har ljusare pärlgrå till grågröna färger varit vanliga. Snickerierna har inte alltid hållits i samma färg i hela huset. Ofta har man stämt färgerna mot väggarnas så att skalan har skiftat från rum till rum. Den äldre målningstekniken är en annan än den nuvarande. Grundning och spackling används av allt att döma i mycket ringa omfattning. Färgen hölls ganska tunnflytande. Träts struktur kom därför att lysa genom och gav karaktär åt målningen. Snickerier och annan målad inredning som har ursprunglig färg i behåll bör före uppsättningen tvättas med mycket svagt tvål- eller såpvatten. På snickerier som senare har målats över kan man i regel få fram den gamla färgen, ty den har sällan helt avlägsnats. Framtagningen utförs med en vass kniv genom torrskrapning eller sedan ytlagret försiktigt mjukats upp stycke för stycke. Som färgupplösningsmedel används bland annat natronlut, blåsprit - Taväck , Bums med flera. Vid användning av alla sådana preparat är det tillrådigt att först pröva sig fram innan man börjar med större ytor. Var noga med ventilationen och akta ögon och hud! Stor försiktighet måste iakttas , så att man inte skadar det undre färglagret. När detta har tagits fram kompletteras det genom iprickning. Som prov på de borttagna färglagren sparas ett parti om 5 x 10 cm i något hörn . Detta parti delas upp i svit med några cm synliga av varje färg. Om det visar sig att äldre färglager saknas rengörs snickerierna helt genom tvättning 72 / med exempelvis natronlut. Om alla spår av äldre målning saknas färgsätter man med hjälp av övriga snickerier eller väljer färger som står bra mot väggarna och inredningen. Den nya färgen bör blandas och målas upp så, att den ger samma halvmatta och tunna yta som den äldre. Patinering Vid komplettering av äldre målningar blir det ofta nödvändigt med en patinering för att undvika att de nya färgerna bryter av för starkt mot de äldre. Ofta och speciellt då det gäller limfärger blir patineringen bäst om den görs som en efterbehandling. Att blanda mörkare färgstoffer i limfärgen ger oftast sämre resultat. Patinering av exempelvis stänkmålning åstadkommer man dels genom att försiktigt gnida med en fuktig trasa, dels genom att spruta en tunn dämpad betslösning med " Flitspruta" . Patineringen måste emellertid göras försiktigt och med urskillning . Takpaneler som nyligen målats med limfärg kan patineras genom rökning med björknäver. Denna lägger man i en plåtburk med handtag och tänder på. Sedan för man omkring burken i rummet eller håller den stilla , till exempel vid spisarn<" där takpanelen i regel har färgats mörkare av rök och sot. För att avlägsna den hårda och glansiga yta som uppstår när man använder moderna oljefärger kan man tvätta målningen med kärnmjölk . Man kan även ge oljefärgen en mattare ton redan från början genom att blanda i matt fernissa eller matterande olja. Golv I gamla golv är plankorna mittför dörrtrösklarna ibland så djupt nedslitna att de måste lagas. Ibland kan det vara möjligt att place- Golvbräder fästa med tränaglar. dränerad , görs en utbottning med sten . Denna jämnas av med skärv och sedan förs leran på i tunna skikt under packning och stötning med " jungfru". Hela golvets tjocklek får alltså inte läggas på med en gång , utan lager måste läggas på lager. Om golvet når upp på syllens insida måste denna skyddas med en remsa av sandad asfaltpapp. Lergolv torkar ut långsamt och för att hindra sprickbildning täcker man ytan med juteväv eller ett papperslager som hålls fuktigt under hela torkperioden genom bevattning. Eventuella sprickor lappas i med hjälp av lervälling som förs på upprepa~e gånger. Golvbräder fästa med smidd spik. ra de slitna plankorna intill en vägg , så att fördjupningarna kommer i ett hörn där de lätt kan döljas av möbler. De plankor som förut har legat vid långväggen placeras istället framför dörren. P å så sätt undviker man fula skarvar i golvet och slipper skaffa dyrbart golvvirke från annat håll. I spåntade golv, där plankorna i regel är jämnbreda , är det lättare att göra ett sådant byte än i golv med endast kantade tiljor , som ofta är bredare i ena änden än i den andra . Det medför tyvärr en orokantning av plankorna på båda sidor av de nu överförda, som inbördes får behålla sin ursprungliga ordningsföljd . Eventuell förminskning ersätter man genom att lägga till en list på plankan intill långväggen . Ofta döljs denna list helt av golvsockeln. I de rum där nya trägolv har lagts in i sen tid , gör man en omläggning med plank av samma sort som i husets äldre golv . Lergolv lägger man av god smidig lera . Om den är för fet ältas den upp med sand eller fint grus samtidigt som vatten tillsätts. Leran bearbetas före inläggningen på samma sätt som för klining av korsvirkesväggar. Inom grunden , som bör vara omsorgsfullt / .' \ \ \ Oljemålat furugolv. Tidigt 1800-tal. 73 Skogaholms herrgård med inredning från 1790-talet. 74 Tunt oljemålade snickerier. Tidigt 1800-tal. Lim fll rg på tak m·h v Spacklad oljemålning, 1910-talet. Furugolv från 1700 t n h' t Kakelugnar Till bondgårdarna kom kakelugnen i allmänhet först under 1800-talet. Vanligtvis har kaklen varit glaserade i gråvitt eller oglaserade och målade med oljefärg . Kakelugnarna sattes tidigare på en fotställning av trä eller smidesjärn. Senare ersattes denna ställning med sockelkakeL sotluckorna tillkom först sent på 1800-talet. De bör alltså inte sättas in i äldre ugnar, utan håltagningarna för dem bör fyllas igen med bruk eller gips. Framför eldöppningen var det i regel bara ett par luckor av smidd järnplåt eller mässing . Defekta kakel lappas i med gips som sedan patineras. Eventuell dekor kompletteras genom att man målar i med oljefärg. Felande kakel ersätts antingen med avgjutningar i gips eller med använda kakel från annat håll. När ugnen är uppsatt kopieras dekoren från de övriga kaklen; sedan patineras den och förses eventuellt med ett skyddslager av god fernissa. I Tottieska malmgården på Skansen har försök gjort med en specialkonstruerad värmeanläggning, fig 19. Det gällde att skydda värdefulla väggpaneler av ädelträ mot temperaturväxlingar. Därför monterades radiatorer in i kakelugnarnas överdel på ett sådant sätt att kakelugnarna utan att ställas om kunde eldas på vanligt sätt. Bilden återger principritningen för detta system, som har fungerat fullt tillfredsställande och hållit den önskade temperaturen av cirka 12°. Tack vare att byggnaden är av tegel har ledningarna kunnat dras inne i väggarna och därför blivit helt osynliga. Ä ven andra ugnstyper har förekommit i bondgårdarna . I södra och västra Sverige var sättugnen vanlig. Den byggdes av järnhällar och ställdes som ett skåp på olika slags underreden. Den eldades i allmänhet från ett annat rum genom ett hål i brandmuren. På ugnens ovansida ställdes ofta ett litet värmeskåp, som var murat av tegel el- Fig 18. På denna ritning kan man se Hazeliushuset från 1803 i längdsnitt med sina kakelugnar och skorstensstockar. 76 N 0VERDf.Lf!VS KAKEL 1/'JMURADr l JARNSTALLN/NG 'NTAG =rf=/ , ,$ , Fig 19. Radiator installerad i kake lugn. He la an läggningen är osynlig och kakelugnen kan fortfarande a nvändas som eldstad. En god lösning av problemet att hålla obebodda gårdar uppvärmda. ler råsten och försett med konstrikt smidda järnluckor. Tyvärr är järnhällar från dessa ugnar så eftersökta att det är svårt att finna ersättning för skadade delar. Vindugnen är en ugn av samma slag som fö regående . Den är alltså byggd av järnhältar. men den eldas genom en lucka på fram- sidan. Den är ofta försedd med en kortare eller längre bockad rökgång av gjutjärn som ansluts till en kanal i murstocken. En säregen variant är den runda gjutna så kallade " kanonugnen" som man träffar på i Bergslagen och i angränsande bygder. 77 Sen 1700-talskakelugn på träfot. Tidig 1700-talskakelugn. 1800-talskakelugn, Hazeliushuset. 1700-talskakelugn från Barnhuset i Stockholm. 78 Hörnspis, Bollnässtugan, 1700-talets mitt. 1,. Spis mitt på vägg . Bollnässtugan. Köksspis med bakugn och sekundlh j tltuNpl o Ateruppförandet av största vikt att - alltifrån schaktfö r grunden tills huset står färdigt att ~~ot möbler och annat lösöre - vidta e åtgärder som på bästa sätt tryggar ""adens fo rtbestånd. Det kan tyvärr inen ökning av kostnaderna , som kanlir större än man först räknat med , medför å andra sidan en ganska t-"""'-'•u.:; minskning av många utgiftsposter f;-3:lltide n . Med ett omsorgsfullare arbete ed isolerande skyddsinlägg , med img och andra saneringsmetoder kan ge våra gamla hus ett vida bättre än tidigare, och det är absolut nöd. ty här gäller det ju minnesmärken rsättligt värde . Grund hi ndra skador som äventyrar byggestånd , är det nödvändigt att bygga _a grunden stabilare än den gamla, att husets utseende därför förändras. måste först och främst föras ner botten eller frostfritt djup. Dessbör marken dräneras både inom och Tinn ing för dagvattnet och eventuell .r:..syra. ty kvarstående fuktighet i grun- '·an ge upphov till farliga rötskador. ·ansen gj uter man sedan ett 40-tal år ·a en betonggrund under jord för ==""ader med hel stenfot. Denna grund ~ form sättning. En bredare grundsula . men murarna ovanför behöver man ~öra tjockare än 20-25 cm. På detta 1 - ag so m når upp till omkring 30 cm ~ markplanet , läggs sedan grunden ten på samma sätt som i den gamen. G runder i kallmur bakmuras d cementbruk eller läggs upp med bakgjutning av betong , för att de skall få en betryggande hållfasthet och för att råttor inte skall kunna komma in . Cementen får inte synas utifrån . · Man kan också utföra grunden under mark som en utbottning av sten och skärv upp till samma höjd som ovan, men med en bredd av cirka en halv meter och helst något bredare i botten än upptill . Grunden över mark färdigställs först sedan syllvarvet har lagts ut på pallningar enligt de mått som har tagits vid nedskärningen (diagonaler och noll plan). Det är också viktigt att utrymmet innanför grundmurarna kan luftas ordentligt , ty stenfoten blir med detta byggnadssätt tätare än den gamla. För den skull gör man några enkla lufthål, ett på varje gavel och ett par på varje långsida. De tillsluts på insidan med ett finmaskigt nät för att stänga råttorna ute . Mellan syll och grund införs ett lager näver, helst med en remsa grundisoleringspapp närmast grunden . Den och nävern hindrar fukten från att tränga in i timret. syllvarvet bör före upphängningen vara lagat och kompletterat. Under gavelväggens syllstock finns i byggnader med stenfot ofta en lös fyllnadsstock, som helt sluter mellan det knutade varvet och grunden. Om fyllnadsstock saknas byggs grunden i gavlarna upp mot nedersta varvet . I byggnader med endast knutstenar placeras dessa på gjutna betongplintar eller också görs utbottningar till strax under markytan. I de hus där bottenbjälklaget inte ligger inhugget i syllarna får man ordna plintar av sten eller betong eller göra slitsar på grundens insida som underlag för bjälkändarna . 111 murade kronor och liknande avskiljs tillsammans med ett stycke av pipan, och även resten av denna delas i lämpliga stycken. Ä ven en av lera byggd bakugn i gott skick bör man nog helst söka skära ner i fyrkantiga stycken genom delning med tunna mejslar och bågfilblad. De bör emellertid tas ut förbandsmässigt. Den inre delen av lerskalet är fast och hård efter eldningarna, och detta gör att styckena håller väl samman vid uppdelningen. sektioneringen ritas upp och markeras med anknytning till det system som används vid uppmätningen. Efter rivningen görs en mall direkt - på väggpapp eller papper - av hela ugnsbottnen. Märk skisser i tillräcklig omfattning och skyddsinpackning av de nedskurna delarna utförs på vanligt sätt. Under senare år har det varit ganska besvärligt att komma över tegel i storformatet (7 ,5 x 15 x 30 cm) vilket behövs som ersättni ng för trasiga stenar i äldre spisar. Man bör därför med största omsorg ta till vara teglet och efter rengöring från puts och bruk åter använda det. Kakelugnar tas ner omsorgsfullt och märks med tydlig markering av skiftföljden. Kaklen i skiften märks dessutom i nummerföljd från vänster till höger. Anlita helst en fackman för nedtagningen. Kaklen packas i trälådor, varje ugn för sig, med skyddsinlägg av träull, och lådorna märks med rumslittera. Luckor, spjäll och andra tillbehör märks och läggs i respektive ugns packlåda. 110 Lagring Även om byggnaden kommer att föras upp igen ganska snart efter nedtagningen , är det nödvändigt att ordna en betryggande uppläggning av timret och allt övrigt material. Snickerier, inredning, golvplank, panel för innertak och väggar och så vidare och i synnerhet alla de delar , som är försedda med målad dekoration i limfärg, bör helst magasineras under tak för att skyddas mot skador och väta. Sortera upp det rum för rum redan nu. Väggtimret ordnas upp vägg för vägg och läggs i nummerföljd med väggband underst och syll överst i traven. Takstolar , bjälkar och annat virke bör delas upp på liknande sätt. Denna sortering och lagring enligt märkningen gör det lättare att ta fram materialet vid uppförandet. Varsamhet är lika nödvändig nu som vid rivningen. Se till att knutar, upphugg och tappningar inte utsätts för påfrestningar, och skydda tirurets ytor och kanter mot repor och annan skadegörelse. Uppläggningen bör ordnas så att markfuktighet eller annan väta underifrån inte kan angripa virkeshögarna . De ströläggs dessutom ordentligt varv för varv, så att luften kan spela igenom och hålla virket torrt. Virkesstaplarna täcks omsorgsfu llt med presenningar eller annat material. Om återuppförandet kommer att dröja, bör man ordna ett bättre skydd, exempelvis ett snedtak av korrugerad plåt eller takpapp på panel på en stolpresning . Timmerhögen bör då också förses med sidaskydd mot regn och yrsnö. Golvbjälkarna kan också hängas upp med grova bandjärn som är bockade som växeljärn men har längre skänklar och är försedda med minst 3-4 spikhål för grov ekspik . Skänklarna fäster man på syllens insida , om denna är hög och kraftig. Vilken metod som skall användas beror helt på hur tjocka bjälkarna är och hur högt upp på syllvarvet golvet skall läggas. För eldstäderna görs utbottningar till frostfritt djup eller fast botten, antingen enbart av sten och skärv eller som betonggjutning med sparsten. På denna byggs sedan en plint av betong, som är så mycket vidare än eldstadens bottenplan att bjälklagen kring spismuren får fast uppläggning. Ä ven plintens avplanade översida bekläds innan eldstaden muras med ett lag sandad asfaltpapp som isolerar eldstadens murverk mot fukt. Källare I många boningshus och bodar finns inom stenfoten en källare med väggar av sten, vars tak bildas av rummets golv eller av ett stenvalv. Den är tillgänglig genom en lucka i golvet eller genom en utvändig svale . I bergig terräng blir det dyrbart att återställa källaren , och därför får man ofta nöja sig med att bygga upp svalen som alltid bör återställas. Men där man enbart med schaktning kan åstadkomma det utrymme som behövs, bör man obetingat kopiera eller bygga upp hela källaren igen . På samma sätt som för husets grundmurar görs utbottning eller betongunderlag till frostfritt djup för både källarens och svalens murverk, ty sättningar och skador kan genom tjällossningar bli ganska omfattande. 112 Stomme På det injusterade syllvarvet läggs timret upp med ledning av märkningsskisserna. I de hus, där dragen och mosskårorna i knuthuggen har varit fyllda med mossa (björneller vitmossa), lägger man nu åter dit sådan. I många bygder har man använt linavfall för samma ändamål. Tjärdrev är mindre lämpligt eftersom det vid torkning krymper ganska väsentligt. Mossan bör vara ren från ris och stickor och hålla väl samman. Den läggs på i ett tjockt lager på stockens översida innan nästa stock läggs upp. Överskjutande delar skärs bort först sedan timran har fått sätta sig. Timmerstocken drivs ner på dymlingar och i knuthuggen med en kraftig träklubba. Trasiga dymlingar ersätts med nya av friskt och rätkluvet virke. På många håll har man använt andra träslag än furu. Se noga till att den nya dymlingen håller den rätta längden , så att det blir tillräcklig sjunkmån i borrhålet i den överliggande stocken. Följden blir annars hängning i timmervarven då stommen sätter sig. Detsamma gäller också för svärd vid fönsterhål och gåtar vid dörröppningar. Dörr- och fönsterkarmar får inte heller helt fylla ut uppskärningen i timret upptill. Här måste det vara en springa på minst 5 cm mellan karmöverstycket och timret. Den döljs helt av fodret. Lagning och komplettering av timret verkställs i samband med att varven läggs upp. När förstörda stockar ersätts med nya blir det ofta nödvändigt att justera draget i överliggande varv. Likaså utförs nu all igensättning av sekundära dörr- och fönsteröppningar. Detta sker lämpligen med hjälp av svärd i de uppskurna timmerändarna, eftersom man på så sätt får en mer dragtät igensättning, fig 49 . Bjälklagen sätts åter in enligt märkningsritningarna, men det är ofta lämpligt att B c Fig 49. Igensättning av sekundärt upptagna eller utvidgade öppningar i timret. De nyinlagda stockarna fäster man bäst med hjälp av svärd i timmerändarna. förstärka dem med inläggning av ~er bjälkar eller med en eller två bärlinor tvärs under bjälklaget i bottenplanet. Om de nyinlagda är av plankform är det lämpligt att ge dem en styrning med två rader krysskolvningar. I bottenbjälklag där bjälkändarna placeras på en plint längs sockelmurens insida bör dessa isoleras från murverket med ett mellanlägg av sandad asfaltpapp (som viks upp utmed bjälkens sidor) samt stryks med ett bra konserveringsmedel. Bjälklag vilkas ändar helt fogas in i murverk behandlas på samma sätt. Golven i bottenvåningen i gamla hus har aldrig någon isolering mot drag och kyla , om de befinner sig i ursprungligt skick. Man kan inte räkna de mullbänkar, som ibland har lagts upp på grundens utsida eller insida, såsom fullgod isolering och inte heller den metod där bjälkarna för golvplanken har lagts direkt i marken eller påförd fyll ning. I det sen are fallet är de i regel också helt förstörda av röta , och sådana anordningar bör därför inte förnyas. Om man vill att bottenbjälklaget skall vara värmeisolerande, läggs en trossbottenfyllning in. Det sker enklast på följande sätt. Längs bjälkens nedre kant fäster man en list (1" x 1") , 113 VACC A. :lUåndJa/1 ' Fig 50. Ilappningar av nytt virke bör utmärkas på en enkel skiss av detta slag och förses med en anteckning om när restaureringen har gjorts. eller om den är för låg spikar man på undersidan en bräda som springer ett par cm utanför bjälkens sidor och bildar upplag för en blindbotten. Undersidan av dessa och blindbottensbräderna bör strykas med ett impregneringsmedel. På blindbotten läggs impregnerad luktfri förhydningspapp som viks upp mot bjälksidorna . Sedan läggs värmeisolerande fyllning på . Detta bör emellertid göras först sedan dörrar och fönster har satts in så att regn och snö inte tränger in och sugs upp av trossbottenfyllningen . Ett bra och billigt material är torr kutterspån som packas hårt och fylls på till bjälkarnas överkant. Torvströ och sågspån kan också användas men måste före inläggningen blandas med väl släckt kalk (5 volymprocent) eller rent och torrt kalkgrus . Dyrare men effektivt isolerande och enkel i användningen är den numera så vanliga mineralullen. Mellanbjälklagen har i regel haft fyllning av kalkgrus , sand eller lera , oftast på ett underlag av björknäver eller ett skikt hårt packat löv . Vid återuppförandet är det lämpligt med trossning på samma sätt som i bottenlaget. I envåningshus bör man också lägga isolerande fyllning över innertaket i varmrummen, helst mineralull med diffu sionstät papp inåt rummet. När timran är återuppbyggd, bjälklag och 114 åsar intimrade och takstolsverket rest , bör man för att komplettera övriga handlingar om byggnaden göra några enkla fasadritningar och detaljskisser som visar de vidtagna kompletteringarnas plats och omfattning . De kan ritas på samma skissartade sätt som nedmärkningsritningarna. Fig 50 återger en sådan skiss för en husvägg med ganska många utbyten och ilappningar. De nyinlagda delarna märks i skisserna ut dels med årtalet då utbytet gjordes, dels med färg , så att omfattningen av nytt timmer tydligt markeras. Det är också viktigt att under hela återuppbyggandet föra protokoll över de förändringar och tillägg som inte har markerats i dessa skisser. Där antecknas vad som har föranlett ändringarna och alla förebilder till rekonstruktionerna. Komplettera skisser och anteckningar med fotografier. I ett knuttimrat boningshus bör stommen, med yttertaket i fullt färdigt skick , få en viloperiod på minst ett halvt år innan man fortsätter med inredningen. Timran måste få sätta sig , helst under medverkan av snötryck på yttertaket. stockvarven går då ordentligt samman allteftersom drevningen pressas ihop . Det kan få ganska tråkiga följ der för inredni~gen om man låter bli att ge timran en sådar\ egen omställningsperiod. Målningar på väv eller papper som sätts upp ..-:omme r att säcka sig över spikraunderkanten. Klisterremsor över ubblar upp och likaså väv- eller ~--pspänning fö r uppfodring av målningar . er. Inte heller bör man alltför tisäna upp paneler , utvändigt eller in- -C:~gt. efterso m dessa lätt kan brom.sa upp .:::i.:....'"l:IIgen och åstadkomma hängning i rvarven. Revetering bör skjutas upp ett år efter stommens färdigstäl. likaså uppläggning av det skävblanerbruk so m man på många håll har ·aggama med invändigt. Ödeläggande ,,_ . . . oiJdninga r och spjälkningar kan anlätt bli följ den . egel lämnades förr en nytimrad stomed en helt år för ytterligare uttorka\' \irket. För ett tvåvåningshus beräk·änningen uppgå till 10-15 cm. Där·ogs tiruran ner och justerades, och så upp på nytt . Först efter ytterligare .iloperiod påbö:.,jades uppsättningen av r--·a inred ningen. . ·" stommen lämnas i fred behöver ingaebära att allt arbete avstannar. Nu ... uming fö r eldstäder och skorste:Jessutom är det en hel del justeringar ·-mpletteringar av inredningsdetaljer , • är läm pligt att göra innan de sätts =- Eldstäder för spisar och dylikt utförs - rjar med inredningen. Man -- hänsyn till en del byggnadsteklanden so m man i gamla hus ger har slarvat med och på s~ sätt ,·åra skador. Eldstädernas __,all stå så fritt som möjligt i för·irnmerstommen. En eldstad i -r inte byggas upp på bjälken gjuten p latta som vilar på a i mun·erket. såvida inte en utkragning i bjälklaget från eldstaden i bottenvåningen kan ge tillräcklig underbyggnad . Väggtimmer eller andra bärande trädelar får aldrig förankras fast eller byggas in i murverket. Även om grunden är byggd så att sättning där är i det närmaste utesluten , blir en timmerstomme aldrig fullständigt stum, och även de mest obetydliga rörelser i timret kan ge upphov till brandfarliga småsprickor i de spismurar där timmer har fo gats in fast . Ibland har man skurit upp timret för att dra ut murverk till väggens främre liv. Detta kan ge upphov till springor mellan de övre hela timmervarven och de undre avkapade , om muren läggs direkt mot undersidan av de hela stockarna. Murningen måste därför avpassas så att det finns tillräcklig sjunkmån för överliggande stockar. Mellan trävirke och insida av rökgång eller eldstad skall det alltid vara ett avstånd av minst 25 cm. Vid genomföring i bjälklag och vid takstolar som ligger nära skorstensstocken, kan detta i regel lätt åstadkommas genom utkragning. Vid eldstäder där man inte utan en väsentlig ändring av de gamla måtten kan få detta avstånd , måste man genom att lägga in stenull förstärka skyddet för närliggande virke. En känslig punkt är genomföringen av skorstenen i yttertaket. Här kan ju väta lätt tränga igenom in i paneler och timmer. Som tidigare har framh ållits, är det nödvändigt att här föra in ett pl åtbeslag , dels för att hålla avståndet mellan rökkanal och trä , dels som skydd mot väta och fukt. Detta är nödvändigt om den gamla stocken inte har varit försedd med vattenavvisande anord ningar , såsom droppskiva av inmurade hällar, trappstegstormigt utkragade stenar eller en förkroppact skorstensfot omedelbart över taket. Det har många gånger hänt att sådana gamla droppskydd har utelämnats när skorstenen har förnyats. Det finns där115 PROFILMALLA K_ JJ STYRBAND f MALLARNA !:4RNEN 11 STENBOTTNEN Fig 51. Upprnailning av kupolugn . Med hjälp av de mått som har tagits före rivningen görs en serie mallar av bräder , kantade med masonitribbor. Över dessa sätts det i sektioner nedtagna murverket åter upp och muras samman. för all anledning att noggrant undersöka hur skorstensstockarna i bygden är formade ovan tak . En nymurning av den ordinära bakugnstypen, den med fyrsidig botten och tunnvalv eller stickbågig övervälvning, är ett ganska enkelt arbete. Med ledning av de mått som togs vid rivningen tillverkas profilmallar av bräder. Dessa ställs, en innanför framsidan , en vid bortre gaveln och ytterligare en eller ett par däremellan, beroende på ugnens 116 djup. På dessa byggs valvformen upp med smala men stadiga bräder. Sedan muren har torkat eldas formen upp. Däremot blir det betydligt mer komplicerat att återställa den runda ugnen med kupolvalv. Om detta har skurits ner i sektioner, görs nu med ledning av de olika måttserierna en malluppbyggnad av bräder enligt systemskissen , fig 51. I denna läggs masonitremsor in som stöd för murstyckena , särskilt vid foga rn a men även mellan dessa. Skivorna binds med bruk som efter torkningen putsas av, och sedan vitlimmas ytan igen. Samma profiluppbyggnad görs när en ugn av denna typ skall förnyas helt i råsten eller halmblandad lera , "bossaugn". Listningen bör då göras tätare m.ed masonitremsor eller tunna, i mallarna försänkta trälister, och formen dessutom helt kläs in med en smidig men stadig väggpapp. Leran, väl bearbetad och blandad med skuren halm, läggs sedan på i tunna skikt successivt tills full tjocklek har erhållits. Efter torkningen bränns formen ut. Förr byggdes "bossaugnen" i allmänhet på ett liknande sätt. Formen bestod av ris, som lades upp och packades ihop till en rund stack och kläddes med halm. På den lades leran i lager medan man bearbetade och piskade den med käppar och klubbor. Efter torkningen brändes formen bort. Rökgångar för öppna spisar får inte understiga helstens mått i fyrkant, för kakelugnar halvsten. En gammal spis är sällan rakskuren och slätputsad. Det gamla handslagna teglet blev aldrig så likformigt som det maskinslagna, och putsytorna på muren har lagats och lappats många gånger om, utan att man därför har knackat ner hela putslagret. Och inte heller anlitade man förr i tiden alltid murare för att sätta upp eldstäderna. Med ojämnt putspåslag, hackning i och avrundning av putsen över hörn, med repning och hård kvastning bör man söka efterlikna en naturlig nötning. Vid murningen har inte alltid använts murbruk. Särskilt i eldstäder av natursten har fogningen utförts med väl piskad och hearbetad lera. Vitlimning av putsytorna utförs med krita eller kalk, slammad i mjölk. 117 """'- ------- - Litteratur Det finns mycket skrivet om hus . Redan vå ra medeltida lagar har bestämmelser kring byggandet, och alltsedan dess har man fortsatt att lagstifta och reglera inom byggområdet. Det finns handböcker , mönsterritningar och uppsatser fr ån flera århundraden om teknik , planering och material. Folklivsforskare , konsthistoriker , kulturgeografer m. fl. har ägnat sig åt att inventera, analysera och beskriva bebyggelse ur olika synvinklar. Den här boken vänder sig till dem som har att vårda smärre byggnader, de flesta från senare tid och oftast på landsbygden. Då finns det ingen anledning att göra någon djupdykning i litteraturen , men det kan vara ändamålsenligt med hänvisning till skrifter om Bebyggelsehistoria, som ger bakgrund och sammanhang. Under Byggnadsteknik finner man ett antal verk innehållande fakta om äldre byggnadsteknik och om förhållanden vid byggande. Avdelningen Byggnadsvård, allmänt ger titlar på utredningar och debattskrifter med synpunkter på frågor om hur landets bestånd av äldre byggnader skall behandlas. Under Byggnadsvård i praktiken hittar man praktiska anvisningar om hur man lämpligen vårdar gamla hus med de resurser i fråga om material och annat som nu står till buds . Många av dessa artiklar och böcker har också egna litteraturanvisningar för den som önskar förd jupa sig inom ett bestämt område. Bebyggelsehistoria Bedoire, Fredric och Stavenow-Hidemark , Elisabet , Arkivguide för byggnadsforskare , Fataburen 1974, sid 29 - 68 . Dravnieks, Gunnar , Hus och härd. Hur vi byggt och bott genom tiderna , Malmö 1969, 184 sid. Erixon, Sigurd , Svensk byggnadskultur, Stockholm 1947, 826 sid. Hedborg, Gunnar och Svensson , Ingemar , Hus i trä, Helsingborg 1975, 152 sid. Hellspong , Mats och Löfgren, Orvar , LAND OCH STAD , Lund 1972, 350 sid . Hofren , Manne , Indelningsverkets boställen, Svenska Kulturbilder band 3, Stockholm 1930, sid 131-160. 118 Hofren, Manne , Herrgårdar och boställen , Nordiska museets handlingar 6, Stockholm 1937, 518 sid . Lundberg, Erik, Svensk bostad , Stockholm 1942, 318 sid. Lundberg, Erik, Byggnadskonsten i Sverige 1-2, Stockholm 1940- 48 , 640 resp. 660 sid. Minnhagen , Monika, Bondens Bostad, Lund 1973, 162 sid. (om den skånska längan). Nordin, Erik, Träbyggande under 1800-talet. Debatt och verklighet, Stockholm 1972, 92 sid. (Den nordiska trästaden nr 16). Rentzhog, Sten, Stad i trä, Nordiska museets handlingar 67, Lund 1967, 332 sid. Sandklef, Albert, Hallandsgårdar, Bebyggelse på gårdar och torp före 1900, Nordiska museets handlingar 45 , Stockholm 1953, 304 sid. von Schoultz, Gösta , Dalslandsgårdar, Nordiska museets handlingar 39, Stockholm 1951, 184 sid. Selling, Gösta, Svenska herrgårdshem under 1700-talet , Nordiska museets handlingar 7, Stockholm 1937, 360 sid . Skansens Hus och Gårdar, Stockholm 1953, 408 sid. Ny upplaga Jönköping 1980, 936 sid. Wallin, Sigurd, Byggnadsskick i herrgårdar, boställen och städer, Stockholm 1947 , 238 sid. Byggnadsteknik Andren , Erik, Skråtidens byggnadshantverk, Fataburen 1974, sid 69-100. Erixon, Sigurd, Rödfärgning, en historik , i En bok om Rödfärg , Stockholm 1932, sid. 15 -42. Erixon , Sigurd , Timmermännen och byteslaget. Svenska Kulturbilder, band 4, sid 169-184, Stockholm 1931. Björn , red. Timmerhus, Dalarnas Hallerdt, Hembygdsbok 1964, Falun 1965 , 126 sid. Hantverkets bok, Träbyggnadskonst, Stockholm 1938, ca 400 sid . Hantverkets bok , Snickeri , Stockholm 1934, 1947, ca 400 sid. Hantverkets bok , Måleri , Stockholm 1953, 397 sid. Hantverkets bok , Mureri , Stockholm 1953 , ca 400 sid. Levander, Lars, Övre Dalarnas bondekultur under 1800-talets förra hälft , del 3, Hem och hemarbete , sid 96-165, husbygge, knuttimring, tegeltillverkning och murning , Lund 1947. Lundberg, Erik , Öppna spisar, Bygd och Natur 1939, sid 333-356. Lundberg, Erik, Trä gav form , Stockholm 1971. 406 sid. Mattisson, Karl, Det sydsvenska halmtaket, 1961, 180 sid. Oljefärg för målning på träfasader, förteckning över gammal och ny litteratur, Riksantikvarieämbetet, Vårdbyrån 1978, stencil, 24 sid. Rentzhog, Sten, Falu rödfärg, Stora Kopparbergs Bergslags AB 1971 , 31 sid. Byggnadsvård, allmänt Bevara - Förnya. En bok inför det europeiska byggnadsvårdsåret. Samfundet för hembygdsvård , Karlskrona 1974. Blome , Börje, Holst, Anna, Löwe, Arthur och Åkerlund , Bengt , Låt stå! Om bevarande av stadsmiljön , Lund 1972, 168 sid. Förteckning över byggnadsminnen enligt lagen den 9 december 1960. Riksantikvarieämbetet, Stockholm 1967, 112 sid. Förteckning över byggnadsminnesmärken som tillhör staten eller står under statsmyndighets eller statsinstitutions omedelbara inseende. Riksantikvarieämbetet/Liber förlag , Stockholm 1976, 384 sid. Hidemark, Ove, Skoklosters slott - en restaurering , Arkitektur 4/1972, 21 sid. Hidemark, Ove och Månsson, Göran, Gamla trähus , erfarenheter från några ombyggnadsarbeten. Den nordiska trästaden . Ett forskningsprojekt om bevarandeproblem initierat av ICOMOS och Nordens riksantikvarier. Konsthögskolans arkitekturskola , Stockholm 1972, 66 sid . Janson, Sverker, Kulturvård och samhällsbildning, Nordiska museets handlingar 83 , Stockholm 1974, 296 sid. Kulturhistorisk bebyggelse - värd att vårda, betänkande avgivet av byggnadsvårdsutredningen , SOU 1979:17, Stockholm 1979, 180 sid. Kulturhistoriskt värdefull bebyggelse , Statliga lån för upprustning, folder , Bostadsstyrelsen/Riksantikvarieämbetet. Kulturminnesvård , betänkande av 1965 års musei- och utställningssakkunniga, SOU 1972:45 , 174 sid. Linn, Björn, Att hålla gamla hus vid liv , Byggmästaren nr 8, Stockholm 1968. Även som särtryck utgivet av Statens institut för byggnadsforskning, 11 sid. Linn, Björn, Husen vi äger , en tillgång att vårda , Uddevalla 1978, 82 sid. Lundberg , Erik, Att restaurera, Samfundet för hembygdsvård , Stockholm 1966, 52 sid. Ombyggnad och restaurering av äldre byggnader och miljöer , en bok om ombyggnad och restaurering av äldre byggnader och miljöer med utgångspunkt från en konferens med samma namn hållen i Umeå 7-8 februari 1974, Uppsala 1976, 156 sid. Redelius , Gunnar , Fotogrammetri, metoder och möjligheter inom byggnadsvården, Riksantikvarieämbetet , Stockholm 1971 , 36 sid. Rosen , Sander , Hjälpreda vid kulturhistorisk byggnadsinventering, Nordiska museet, Stockholm 1967, 70 sid. Skånsk Byggnadsvård , Skånes Hembygdsförbunds årsbok 1975, Kristianstad 1976, 212 sid. Byggnadsvård i praktiken Anvisning för kalkfärgslikare. Baserad på pigmenteringsresultat med kalkäkta pigment under 1600- och 1700-tal. Laborationer och recept. Färgkonsulent Gösta Pettersson. (Stencil. Finns separat men tillhör Kalkfärgslikare , dvs färgade putsprover i sats som säljs för 3.000:-). Vårdbyrån/Riksantikvarieämbetet. Stockholm 1975. Anvisningar för skötsel och rengöring av natursten. stenindustrins forskningsinstitut, Stockholm 1968, 7 sid. Avigt och rätt, Konsumentupplysning kring skånska hus , Föreningen för fornminnes- och hembygdsvård i sydöstra Skåne , Simrishamn 1971, 50 sid. Bygga om och bygga till, en handbok från Statens institut för byggnadsforskning och förlaget Hem i Sverige , Stockholm 1964, 176 sid. Cederberg , Christer och Olsson , Daniels Sven , Råd i byggnadsvård , Dalarnas museums småskrift 4, Falun 1973, 36 sid. Dahlbäck , Marianne , Hedborg , Gunnar , Thurell , Sören , Gamla trähus - vård och upprustning, Gävle 1973 , 30 sid . Fukt. Byggnadstekniska fuktproblem. Programskrift 12. Statens råd för byggnadsforskning, Stockholm 1970. 132 sid. Färg på trä , ytbehandling av utvändigt trä , Träinformation AB , Stockholm, 1979, 70 sid. Fönster, dörrar, lister, nytillverkade trädetaljer, Gästrike-Hälsinglands Hembygdsförbund 1974, 32 sid. Hidemark, Ove, Stavenow-Hidemark, Elisabet, Söderström , Göran , Unnerbäck, Axel , Så renoveras torp och gårdar, Västerås 1974, 168 sid. Holmström , Ingmar, Sandström , Christina, Underhåll av gamla hus. Byggnadsvård från teknisk och antikvarisk utgångspunkt. Statens institut för byggnadsforskning, SIB informationsblad B 10:1972, Stockholm 1972, 36 sid. Jermer , Jöran, Söderlind , Jan, Träskydd , AB Svensk Byggtjänst , Stockholm och Träinformation , Stockholm , Stockholm 1979, 16 sid. Kalkfärg på fasad. Byggforskningens informationsblad B4:1979 , utgiven av Statens råd för byggnadsforskning 1980, 32 sid. Kalkmålning , anvisningar till kalkmålning på fasad, särtryck ur Meddelande 15:1974 från Statens institut för byggnadsforskning, Riksantikvarieämbetet , Vårdbyrån 1978, stencil, 20 sid. 119 Lekander, Bertil, Bekämpning av husbocken och andra träförstörande insekter, Kungl. Byggnadsstyrelsens pub!. 1961:3, andra upplagan, 39 sid. Leverantörer av oljefärg för utvändig målning på trä , Riksantikvarieämbetet , Vårdbyrån 1978, stencil, 9 sid. Putsrenovering på kulturhistoriskt värdefulla byggnader, Riksantikvarieämbetet , Stockholm 1971 , stencil, 8 sid samt bilaga med normalförslag till program för putsrenovering, 5 sid. Raihle , Jan och Rentzhog , Sten , Hus att vårda. Byggnadskultur i Jämtland och Härjedalen , utg. av Jämtlands läns museum , Östersund 1975 , 84 sid. Spån, Riksantikvarieämbetet , rapport E l 1973. Råd och anvisningar om tillverkning , läggning och skyddsbehandling av takspån, offsettryck i A4 , 22 sid. Standard för träskyddsmedel , SiS 056110. Svedberg, Olle, Kort vägledning i SKÅNSK BYGGNADSV ÅRD , Lund 1975, 68 sid. Thurell, Sören, Vård av trähus , en handbok i vård och upprustning av gammal träbebyggelse, Falköping 1975, 180 sid. Underhåll- Upprustning-Ombyggnad , Bostadsstyrelsen, Riksantikvarieämbetet och Statens Planverk , broschyr 1975, 30 sid . Värmeisolering genom injektion av karbamidskum i byggnadskonstruktioner, Statens Planverk , publikation 15 . 1968. 120 -- -- -- Register och ordförklaringar arsenikimpregnering 29 blåhjonet 18 bakar 30, 40 Yttersidorna av en stock som sågas eller bilas bort vid tillverkning av bräder eller bjälkar. Bolidenmetoden 23 bakmura 111 När en grund läggs i kallmur utan murbruk i fogarna, kan man förstärka den genom att förse den med en murad försträvning på baksidan av sten och cementbruk. Försträvningen görs då bredast vid basen och avsmalnande uppåt. bakugn 110, 116 barkning 30 Att med yxa eller barkspade avskala all bark från en timmerstock. bestrykning 21, 23 bets 29 bila, bilning 30, 31 Tung yxa med lång egg invid ena flatsidan som på ett järn. Denna flatsida glider utmed stocken vid bilningen, som avser att ge stocken ett nästan hyvlat utseende. För att knogarna inte skall slå emot stocken är bilans skaft utsvängt. bindtak 50 Den sydsvenska, kontinentala formen av halmtak, där halmen är fastbunden vid underlaget med vidjor, bast eller tråd. Bindningen syns inte utanpå det färdiga taket. bjälklag 98, 103, 107, 112 - 115 Betydde ursprungligen endast den rad av bjälkar som uppbär ett golv. Namnet har överförts till hela konstruktionen med bjälkar , golv , fyllning och blindbotten eller taket i underliggande våning . blindbotten 114 Finns vanligen endast i bottenvåningens golvbjälklag. Den består av korta bräder mellan golvbjälkarna lagda på läkt som spikas på bjälkarnas sidor nära underkanten. Blindbottnens uppgift är att bära isoleringsmaterialet trossbottenfyllningen. borstning 19 , 30 "bossaugn" 117 En typ av kupolformad bakugn, som byggs helt i lera blandad med hackad halm och boss . brädfodring 59 bränning 30 bålar 40 , 49 - eller buler (Gotland) kallas de horisontella plankor eller bräder som bildar vägg mellan de bärande vertikala stolparna i skiftesverkshus (Gotland: bulhus). bärlina 26, 99, 113 Bland annat t. ex. horisontella bjälkar placerade som stöd under golvbjälkar och vinkelrätt mot dessa. Se fig. 37. cyanväte 19 dränering 22, 73 , 111 - innebär bortledande av vatten. Utrymmet innanför grundmurarna i ett hus bör vara lättgenomsläppligt för vatten och om så anses erforderligt läggs ett täckdike med tegel- eller plaströr runt huset med avrinning till lämplig plats för ytvatten. "dubbelkatt" 33 Speciell detaljutformning av knuthugget i en timrad byggnad. En liten ås inuti knuten på varje stocks översida för att hindra drag. Se fig. 7 B. dyckert 36 Maskinellt tillverkad spik med litet huvud för att kunna drivas in så långt i träet att huvudet ej syns. dymling 36-39, 95, 101, 112 En tränagel av varierande grovlek som borras in. Används t. ex. för att hindra stockarna i en timmervägg att förskjutas i sidled, mellan golvtiljor i ospåntade golv och som låsning i de hophuggna fogarna i en takstol m. m. I princip en spik av trä. 121 "dödsuret" 19 Smeknamn på den strimmiga trägnagaren vars larv vid sitt gnagande åstadkommer ett slags tickande ljud i träet. dörrfoder 55 förstukvist 55, 80, 97 , 106 förvandring 59 Brädpanel kan spikas på förvandring, dvs . bräderna anbringas horisontellt, så att varje brädas underkant läggs utanpå överkanten av brädan nedanför , likt fjällen på en fisk. dörröverslag 27 Den stock eller planka över en dörr som tjänar till stöd för väggen ovanför öppningen. gavelsyll 27 ekspik 36, 37, 112 Kraftig, smidd, jämnt avsmalnande spik med stort huvud . gran 24 , 29 , 41 eldstad 109, 115 eternit 44 Falu rödfärg 54, 65 fetknopp 46 fjäder 95 En list som läggs som tätning i noten mellan t. ex. två golvplankor av äldre slag, där alltså plankorna på båda kanterna är försedda med rännor - not. flyghål 19-21 fogstrykning 48 Gamla tegeltak lades ofta utan undertak direkt på läkt. Då fogströks teglet i varje fall i boningshus genom att man från undersidan fyllde springorna mellan tegelpannorna med murbruk . Fogstrykning från översidan har också förekommit. Fogstrykning har också gjorts med fogar i tegelmurverk . fotografering 80 fotträ 38 , 107 Annat ord för syll i skiftesverk- och korsvirkeshus , alltså den understa horisontella bjälken i husets stomme . fransk träskruv 38 Speciell typ av grov träskruv, där skallen är utformad som på en bult och måste dras i med skiftnyckel. furu 24, 29 , 54 , 112 fyllnadsstock 27, 101, 111 När man knuttimrar en byggnad börjar man vanligen med långsidornas syllar . Då kommer gavlarnas syllar att ligga en halv stock högre upp. Mellan deras undersida och grunden passar man in en fyllnadsstock. golv, golvplank 27 , 33 , 55 , 72 , 85, 92 , 97, 103 , 111 grund 26 , 111 grästorv 45 gårdsplan 98 gåt 27, 98, 112 I ett knuttimrat hus måste stockarna avskäras vid dörrar och fönster. Vid varje sådan föns ter- eller dörrsida uthugges en vertikal ränna i stockändarna. I rännan inpassas ett vertikalt trästycke , vilket hålls på plats genom att dess ändar är inborrade upptill och nertill. Dessa stycken , som hindrar stockändarna från sidförskjutning , kallas i regel gåtar i dörrar, svärd i fönster. I det färdiga huset döljs de av karmarna. halm , halmtak 44, 50 halsningssnitt 33 Vid knuttimring med runda eller ovala stockar måste varje stock tunnas ut med halsningssnitt på ömse sidor av sin undre halva intill knuten för att passa in i underliggande stocks knutskåra. Se fig . 7 A . husbocken 18 hussvamp 22 hyvling 30 "höna" 27 Namn på den näst understa stocken i gavelröstet , alltså det triangulära gavelfältet i ett timrat hus. Se fig. 4. ilappning 30, 34, 37, 114 impregnering 23 isolering 16, 114 järnvitriol 29, 30, 63 , 65 kakelugn 76, 110, 117 fönsterfoder 55 kallmur 26, 111 förband 40 Vid all murning måste stenarna bilda något slag av regelbundet förband , alltså binda varandra genom ständig överlappning, så att varje vertikal skarv bryts av överliggande sten både i murens längd- och tvärriktning. "kam" 40 När ett tak täcks med plank eller bräder kan ena taksidans beläggning få skjuta upp i en " kam" över taknocken, medan den andra sidans beklädnad stöter stumt intill denna. Taknocken blir på så sätt täckt av den högre taksidan. Se fig. 13. 122 "kanonugn" 77 karmar 112 verktyg mot spikskallen för att hammarslagen inte skall skada ytan omkring spiken. kimrök 54, 65 lagningsvirke 27 klining , lerklining 40 , 108 klink 59 - se förvandring lejd 38, 108 - eller överliggare. Det översta , horisontella träet i korsvirkes- eller skiftesverkshusens väggstomme . klister 69 lergolv 73 klovtimmer 31 Kluvet timmer, användes förr både till knuttimring och till golvbeläggning. Om förfaringssättet se fig. 6. " lerklining" 39, 40, 108 limfärg 68, 72 knutkedja 27 linning 59 Den brådbeklädnad som ibland använts för att täcka nedre delen av lerklinade korsvirkeshus till skydd mot väta. knutlåda 96 Vertikal brådbeklädnad som skyddar knutskallarna. Förekommer inte sällan också när huset i övrigt är opanelat. listaträn 108 Horisontella bjälkar i en korsvirkesvägg. Till skillnad från löshulten går de sammanhängande mellan flera stolpar. knutskåra 32, 36 lockpanel 59 Vertikal träpanel där varannan bräda går utanpå de intilliggande och därigenom bildar ett "lock" utanpå dem . knut, knuthugg 31-34, 104, 110, 112 knutsten 26 knuttimring 30 - innebär uppförandet av ett hus i timmer , genom att husets hörn huggs ihop i knutar på ett mer eller mindre konstrikt sätt. Fig. 7 visar två exempel på knutar. " knäpptak" 40 - en speciell typ av vedtak , alltså ett tak täckt med plankor eller bräder , där dessa uppe vid taknocken sammanhålls som ett par knäppta händer antingen genom inskärning i varandra eller genom att dymlingar borrats in mellan dem i korsningspunkterna. Sett från sidan bildar takmaterialet ett X uppe vid nocken . kopp 40 - en tegelsten, när den ligger med sin minsta sida synlig i murytan, till skillnad från löparen som har långsidan synlig. korsvirke 37, 83 korsvirkeshus 37 kroppås 27 , 44 - eller ryggås kallas mittåsen i ett hus där taket primärt uppbärs av åsar. K33 23 kupolugn 116 kvickrot 44 källare 112 källarsvamp 22 körnare 36 - eller purr. Om en spik skall drivas in hårt håller man detta blyertspennliknande stål- löpare 40 Varje sten i en tegelmur som vänder sin långsida ut i murytan , detta till skillnad från en kopp , som vänder kortsidan ut. löshult 38, 108 Horisontella bjälkar i en korsvirkesvägg som är infogade mellan två stolpar, detta till skillnad från listaträn som går mellan flera stolpar. maskmjöl19 mesula 59 - mittsula. I en mycket ålderdomlig takkonstruktion, som numera endast anträffas i ett fåtal uthus , uppbärs taket av en mittås som vilar på stolpar, mesulor, i husets mittlinje. mineralull 114 mjuka trägnagaren 18 mossa 112 massränna 34 mullbänk 113 Ett i äldre tid vanligt sätt att förbättra isoleringen och minska golvdrag var att lägga upp en mindre jordvall , mullbänk, runt grundens in- eller utsida. En sådan mullbänk orsakar lätt röta genom att hindra ventilation under huset. "mullås" 45 Horisontell planka, anbragt vid ett torvtaks nedre kant för att hindra torven från att rasa ned. 123 mycel 22 myror 21 målning 68, 72, 114 märkning 92, 95 navare 31 En typ av grov sked- eller spiralborr som upptill har en smidd ögla för det inträdda träskaftet. Används t. ex. för att borra hål för dymlingar vid knuttimring och andra grövre träkonstruktioner. Namnet kommer av att denna borrtyp använts för borrning av hål i hjulnav . nockbit 27 - eller tupp. Det översta stycket i ett timrat gavelröste, vari ryggåsen vilar. Se fig. 4. nockhalm 108 nocklåda 48 Beklädnad av plåt eller två vinkelställda bräder som brukats som täckning av taknocken på tegeltak innan nocktegel blev vanligt. nocktegel 48 not 38, 95 De längsgående rännor i trävirke som används som hjälpmedel för sammanfogningen, t. ex. i de bärande stolparna, i skiftesverk, vari de väggbildande plankornas ändar infogas eller i golvbräder, där intilliggande bräda antingen har spånt eller också den en not, då i så fall en lös fjäder läggs i fogen. näver 41, 44 oljefärg 23, 72 panel 23, 27, 41, 59, 72 , 93, 97, 108 , 115 patinering 29, 72 Gemensamt namn för alla de förfaringssätt man använder för att ge nytillskott i en byggnad ålderns patina , för att helhetsintrycket inte skall störas. Platan grundisoleringsmatta 46 putsfärg 62 raft 27, 50, 108 Rafter ingår som vertikala bärare av takets ytterbeklädnad i flera typer av sadeltak. Se fig. 4 och 15. ramsåg 29 ravel 108 Klent virke , smäckra stammar och grenar till underlag för halmen i ålderdomliga sydsvenska halmtak. resvirke 32 - resvirkeskonstruktioner. Hustyper där den bärande stommen består av vertikala element , bl. a. korsvirkes- och skiftesverkshus. 124 revetering 62, 115 - kallas det putslager , som ibland används som ytterbeklädnad på trähus. risflätning 59 ryggträ 50, 108 Parvis sammanfogade hängdes de grovt 'tillyxade ryggträna över nockhalmen på halmtäckta tak för att hindra halmen från att blåsa bort. ryggås 27 - eller kroppås kallas mittåsen i ett hus där taket primärt uppbärs av åsar. råspånt 53 Spåntade bräder, hyvlade på endast en sida. som vändes uppåt vid läggning av undertak under tegeltäckning. råsten 40, 108 rödfärg 23, 65 rödtjärning 65 rökgång 115, 117 rökning 21 röste 59 - gavelröste. Den triangulära översta delen av gaveln på ett hus med sadeltak. röstmoder 27 Den understa stocken i gavelröstet på ett knuttimrat hus. Se fig. 4. röta 21, 27, 32-36, 45, 59, 113 rötskydd 23 sanering 18 schablonering , schablonmålning 68 En särskilt under 1800-talet vanlig metod för väggdekorering. Mönstermotivet skars ut i papper som shellackerades för att ej suga färg. Papperet hölls mot väggen och färg påfördes utskärningarna genom ströppling - små stötande rörelser vinkelrätt mot ytan . Om mönstret hade flera färger användes en schablon för var färg med torkning mellan målningarna. Schablonerna flyttades över ytan enligt ett i förväg försiktigt markerat rutnät. skav 31 - skave. Lång jämnbred kniv med vinkelställda handtag i båda ändarna. Hålls i båda händerna för att Jämna stockarnas yta vid knuttimring. skiftesverk 37, 59, 84, 87, 107 Vid denna byggmetod utgörs husets stomme av en horisontell syll, fotträ , i botten av väggarna och vertikala, bärande stolpar som upptill hålls samman av väggbandet, lejden . Väggfälten mellan stolparna fylls med horisontella plankor eller bräder, bålar, inpassade i rännor i stolparnas sidor , "äkta skiftesverk" . Vid "falskt skiftesverk" är bålarna infästa mellan påspikade lister på stolparna. skorsten 109, 115 skorstensstock 109, 115 skrädning 31 Vid bearbetning av en stock till en bjälke eller annan form måste det överflödiga virket avlägsnas. I äldre tid skedde detta vanligen med hjälp av bila eller yxa. Man skrädde timret. Se fig. 5. skurgolv 16 skägg 45 - takskägg kallas den del av taket som skjuter ut över husets långsidor. slamfärg 65 slätpanel 59 snörslagning 31, 40 När en timmerstock skulle skrädas eller klyvas måste man ha en markering att arbeta efter. Vid snörslagning färgade man in ett snöre med Falu rödfärg eller kimrök och spände snöret hårt mot stocken där linjen skulle dras. Genom att lyfta upp snöret på mitten och låta det snärta ner igen fäste färgen i en rät linje. Se fig. 5. spik 95 spis 115 , 117 spåntning 73, 95 Exempelvis golvbräder är vanligen sammanfogade genom spåntning, så att den ena brädans kant har en ränna, noten, i vilken den andras motsvarighet, spånten, kan infogas. Jämför " fjäder". spräckning 33 För att få ut golvplank ur stockar kunde man förr klyva hela stockar genom att spräcka dem med yxa och kilar. Se fig. 6. stomme , nedtagning av 101 stomme, uppmätning av 83 strimmiga trägnagaren 19 , 20 ströläggning 29 , 110 När byggnadsvirke skall torkas eller lagras torrt travas det varv för varv med strö av läktbitar eller utskottsvirke vinkelrätt mot lagringsvirket mellan varven , så att luften får fritt tillträde till alla ytor. ströläktning 48 Vid läggning av tegeltak spika.s i regel först en takpapp på brädunderlaget. Over pappen spikas ströläkt i vertikala rader och över dem fästes de horisontellt löpande tegelläkten, som tegelpannorna ligger på. ströläkten gör att det regnvatten , som kommer in mellan teglets fogar , har fritt lopp nedför taket. ströppling 68, 71 - eller stöppling. Metod att påföra målarfärg genom korta, stötande penselrörelser rakt mot ytan. Penseln förs alltså ej utmed ytan. Metoden används t. ex. vid schablonering eller för att ge ytan ett noppigt utseende. stuckatur 97 stänkmålning 67 , 68, 72 svale 112 Öppen eller slutet, enklare förrum i en byggnad, t. ex. en öppen gavelsvale till en timmerbod, där utskjutande väggar och tak ger en skyddad plats framför en gavelingång eller ett litet tillbyggt förrum som nedgång till en källare under ett hus. svärd 27 , 112 Smäckert trästycke infogat i en ränna som stöd för stockändarna vid sidorna av en fönsteröppning i en timmerbyggnad. Jämför gåt . syll23 , 27 , 84 , 86, 98 , 101, 107, 110, 111 Den understa stocken eller bjälken i timmer- , korsvirkes- eller skiftesverkshus. stenfot 26 , 86 , 111 syllvarv 84 Det understa stockvarvet i väggen till ett timmerhus. stengolv 97 såg 31 , 32, 37 spåntak 54 stickbåge 120 Profilen genom ett stickbågigt bakugnsvalv bildar ett cirkelsegment. stickspån 54 stomme 26 stomme , flyttning av 112 sättugn 76, 79 takkäppar 108 Smala stammar , vanligen av hassel. Läggs horisontellt över varje halmlager i sydsvenskt halmtak, bindtak. Vid bindningen kläms halmen fast mellan takkäpparna och takunderlageL Takkäpparna döljs hela tiden av nästföljande lager vid täckningen. stomme , märkning av 98 125 ·. ~;,Mo" ~ taklag 22 Takets bärande konstruktion av t. ex. åsar , sparrar eller takstolar. Jfr bjälklag. taklök 46 takryttare 51, 52 - ryggträn. Parvis sammanfogade , hängdes de grovt tillyxade ryggträna över nockhalmen på halmtäckta tak för att hindra halmen från att blåsa bort. takränna 58 tjärdrev 112 tomtplats 11 tomtstock 27 - tomtvarv. Understa stockvarvet, syllen, i en timrad byggnad . torvtak 44 trossbotten 95 trossbottenfyllning 113 träkrok 41 , 51 takskägg 44, 45 - kallas den del av taket som skjuter ut över husets långväggar. trämask 18, 29 , 32 , 59 takstol37 , 50, 83 , 104, 110 tröskel 86 takved 47 , 22, 23, 40 Materialet i vedtak i form av halvkluvna stockar , bakar, bräder eller plank. Ibland är takveden ensam som täckning , ibland ingår den i mer invecklade kombinationer, t. ex. på boningshus. S 48 och följande . .. " tupp" 27 - eller nockbit. Oversta stycket i ett timrat gavelröste , i vilket kroppåsen vilar. Se fig. 4. tallbocken 18 tapeter 68, 115 tegel 110, 117 tegelläkt 48 tegeltak 48 tiljor , kantade 73 Gammalt namnt för golvbräda . Kantade tiljor hade raka , släta kanter , men ingen form av spåntning. De fogades intill varandra genom inbarrade dymlingar. I gamla , starkt nednötta golv kan man se dymlingarna ligga likt kvistar i fogarna. "timmerdrag" 34 Timmerdrag eller dragjärn. Ett tvåkloigt , ställbart ritsjärn som användes vid knuttimring när " draget" skulle markeras , dvs. den rännformade uthuggning i stockarnas undersidor där mossan hålls kvar för att täta springorna i väggen. Se fig. 8. timmerhake 31 Smidd hake av järn med två spetsar, används att hålla fast stockar vid bearbetning. Se fig. 5. timmervägg 30 timra 27 , 86 , 108 , 114 Som verb betyder ordet uppförandet av timmerstommen i ett knuttimrat hus eller korsvirkes- eller skiftesverkshus eller stalpresningen i ett hus som senare kläs med plank eller bräder. Som substantiv betyder ordet väggstommen i något av ovannämnda hustyper . 126 trätjära 23, 54, 65 tvärband 38 , 107 Sammanhållande tvärbjälkar mellan långsidorna i ett skiftesverkshus. Se fig. 49. "täcka" 40 41 Av krok~r fasthållen planka på nedre kanten av ett vedtak , som hindrar takveden att glida ned. Se fig. 12. underbottning , utbottning 27 , 109, 111, 112 Underlag för grund, eldstäder och liknande i form av jordfri fyllning med stenmaterial ner till frostfritt djup. uppmätning 83 vass 44 , 51 vedstekeln 18 vedtak 24 , 40-43 ventilering av grund 22 , 111 vindförband 40 , 43 Konstruktion avsedd att hindra takved fr ån att förskjuta sig , t. ex. genom att belasta taksidans nedre del med en stock fasthållen av iborrade pinnar i takveden. Ett annat sätt är att lägga en slana på vardera taksidan sammanhållna av tvärslår vid gavlarna som på fig. 13, ofta i kombination med stenar på taket. vindskida 44, 45 , 58 , 96 - vindskiva. Täckbräda för takets gavelkant. vindugn 77 vitriollösning 29 , 30, 62, 65 vitlimning 62 , 117 vågbord 51 I vissa hus når underlaget för yttertaket inte utanför vägglivet . D å kan man göra ett stöd för yttertaket genom att fästa en bräda , planka eller regel utanför väggbandeL i en väggband 27 , 40 , 59, 110 Långväggens översta stock eller bjälke . ytbehandling 30 väggmålning 68, 115 ås 27, 50, 99, 103 värmebehandling 21 äkta hussvamp 22 växeljärn 38, 112 Vid " avväxling" av en bjälke , t . ex. vid håltagning i ett bjälklag för en trappa , bärs en avskuren bjälke av sina grannar genom en tvärbjälke mellan dem. Som upplag spikas U formade växeljärn i de bärande bjälkarnas sidor. överliggare 108 Översta bjälken , väggbandet, "lejden", i långväggen till ett korsvirkeshus. 1- ~~ ytterpanel 59
© Copyright 2024