MODERSMÅLET I, PROVET I TEXTKOMPETENS 5.2

STUDENTEXAMENSNÄMNDEN
MODERSMÅLET I,
PROVET I TEXTKOMPETENS
5.2.2015
Alla uppgifter hänför sig till det bifogade materialet. Välj ut tre av de fem uppgifterna
nedan. Uppgifterna bedöms med poängen 0–6. Utgå från att materialet är bekant för läsaren.
Iakttagelser, påståenden och tolkningar som framförs i svaren ska ändå motiveras med
exempel ur materialet. Lämplig längd på ett svar är ungefär två sidor. Inled ett nytt svar på
en ny sida. Varje svar ska ha en rubrik som du själv väljer. Skriv också uppgiftsnumret
framför rubriken. Svaren ska vara tydligt och prydligt skrivna, men du behöver inte renskriva
med kulspetspenna eller bläckpenna.
Uppgifter
1. Johanna Sinisalo leker med olika genrer i sin roman Bara sedan solen sjunkit. Vad är det
som gör att romanutdraget (s. 2) liknar en faktatext?
2. Vilka drag i romanutdraget (s. 2) avslöjar att Johanna Sinisalos text är fiktion?
3. Hur kan man veta att texten ur Brummell & C:o:s bok Mannen i sino prydno (s. 3–4) inte
är skriven på detta århundrade?
4. Analysera och tolka Alice Tegnérs sångtext Mors lilla Olle (s. 5) som en skönlitterär
berättelse.
5. Jämför sättet att argumentera i de två texterna om Arktis (s. 6–8).
Material
Johanna Sinisalo: Bara sedan solen sjunkit (romanutdrag)................................................2
Brummell & C:o: Mannen i sino prydno (utdrag ur bok om vett och etikett)...............3–4
Alice Tegnér: Mors lilla Olle (sångtext).............................................................................5
Carl Haglund: Arktis erbjuder nya möjligheter (kolumn)..................................................6
Greenpeace: Varför Arktis är så viktigt (webbartikel)....................................................7–8
Obs! Språket i texterna är identiskt med språket i originalpublikationerna.
1
WWW.NETTIZOO.FI/~DÄGGDJUR/ROVDJUR
På grund av att trollen till det yttre påminde mycket om människa och apa uppfattades de
initialt felaktigt som närbesläktade med hominiderna, medan mer utförlig forskning har
visat att det handlar om konvergent evolution. Troll ansågs vara primater och till följd
av feltolkningen blev det första officiella artnamnet ”nordisk grottapa”, på latin Troglodytas borealis. Senare visade sig arten sortera under en helt fristående rovdjursstam,
Felipithecidae, men hänvisningarna till apan kvarstod en tid i benämningen Felipithecus
troglodytas. Numera är artens vedertagna och vetenskapligt exakta latinska namn Felipithecus troglodytas, vilket även gör folktraditionen rättvisa. Det förtjänar att nämnas att
det aktade sällskapet Societas pro Fauna et Flora, när trollet skulle namnges, gjorde ett
ställningstagande där man – delvis med stöd av den mytiska traditionen och begreppet
den onde – föreslog att arten skulle benämnas Felipithecus satanus.
Inom stammen Felipithecidae känner man utöver arten trollius endast till ett annat
djur: den indonesiska gula kattapan (Felipithecus flavus), till storleken ungefär som en
lo men med sitt hemvist djupt inne i regnskogen. Stammen är numera i det närmaste
utdöd. På basis av fossila fynd förmodas de två arternas gemensamma förfäder ha levt i
Sydostasien.
Fastän troll med hänsyn till sin livsföring och tanduppsättning otvivelaktigt är rovdjur
anser ett flertal vetenskapsmän att ordningen Carnivora ändå inte är den rätta platsen för
Felipithecidae. Man har framlagt teorier om att troll i själva verket är närmare släkt med
insektsätare och primater än med egentliga kattartade rovdjur, vilket även styrks av vissa
anatomiska drag.
Det har hävdats att vissa djurarter vars existens inte i grunden vetenskapligt har kunnat
beläggas (såsom den i sagor och hörsägner uppträdande snömannen, på tibetanska yeti,
och den nordamerikanska mytiska Sasquatch eller Bigfoot) också kan vara representanter
för den folkskygga stammen Felipithecidae.
Bindande bevis för Felipithecus trollius existens erhölls inte förrän år 1907 då kadavret av ett fullvuxet troll lämnades in på institutionen för zoologi och botanik vid Kejserliga Alexanders-Universitetet i Helsingfors. Vissa ögonvittnesobservationer om troll hade
tidigare rapporterats men de individer som ofta omnämnts i sagor och folkdiktning, exempelvis i Kalevala, uppfattades i vetenskapliga kretsar som sagoväsen. Förmodligen har
enstaka trollungar som då och då påträffats i skog och mark gjort sitt för att vidmakthålla
myterna om vättar och jordtroll. De sporadiska fynden styrker teorin om att troll eventuellt genom att överge sina ungar reglerar en population som blivit alltför stor.
Trollens unika förmåga att smälta in i omgivningen, deras undangömda boningar,
människoskygghet och det faktum att de uteslutande rör sig tyst om natten, övervintrar i
sina bohålor och följaktligen sällan efterlämnar spår i snön kan delvis förklara att arten
upptäckts så sent. Trollens zoologiska förhistoria påminner därför mycket om exempelvis
okapins, vars vetenskapliga upptäckt gjordes först år 1900, samt komodovaranens (1912)
och jättepandans (1937). Samtliga dessa djur omfattades av rik muntlig tradition och
observationer gjorda av ursprungsbefolkningen, men stämplades ändå från vetenskapligt
håll länge som myter och föreställningar. I detta sammanhang bör framhållas att uppskattningsvis 14 miljoner djurarter lever på jorden men att blott cirka 1,7 miljoner, dvs. mindre än 15 %, har identifierats och klassificerats. Exempelvis påträffades de, för forskarna
hittills okända, förhållandevis stora klövdjuren (Meganuntiacus vuquangensis, Pseudoryx
nghetinhensis) inte förrän år 1994 ...
Johanna Sinisalo, Bara sedan solen sjunkit (2000)
Övers. Ann-Christine Relander (2003)
2
T E L E F ON E N.
Man bör vara kort i telefon. Och hövlig. Och tydlig.
Vid uppringning av centralen lägger man honung på sin tunga. Man bör betänka vilket tråkigt, själsdödande och enerverande yrke den unga flickan i trådens andra ända
nödgats ägna sig åt. Om hon kopplar fel, så är det icke bara den felkopplade som har
förargelse. Också telefonissan har sin andel i densamma. Hon har obehag av att ha gjort
ett fel i sitt yrke, hon har obehag av att ha vållat förargelse, och hon nödgas nu utföra två
kopplingar i stället för en.
Var alltså mild mot telefonissan även om hon kopplar fel. Att överhölja henne med ett
dåligt lynnes manifestationer är dumt och opolitiskt. Eller vem månne blir snabbare och
säkrare expedierad, den som säger: »Ni borde veta hut och tvätta era öron, förbannade
tossa» eller den som säger: »Jag kom fel nyss. Var vänlig ge mig 54 16!»
En del snobbar excellera i att låta kontorsdamen eller hotellkyparn ringa upp herr
Andersson. Sedan låta de herr Andersson vänta en minut och två, innan de ställa sig i
kontakt med honom. Sådant är ohövlighet. Vill man ej göra sig det besväret att ringa
själv, så bör man ögonblickligen vara klar till samtal när det svaras, att herr Andersson
är i telefon.
Får herr Andersson vänta för länge, bör han lugnt lägga ner luren och låta herr Pettersson taga upp ett nytt samtal. Det kan lända honom till bättring.
Vid telefonering är det vanliga replikskiftet:
— Hallå!
— Är det hos Grönbergs?
— Ja.
— Får jag tala med herr Grönberg?
— Var god och vänta!
Varpå herr Grönberg kommer.
Följande är dock korrektare:
— Hallå!
— Är det hos Grönbergs.
— Ja.
— Detta är ingenjör Skönberg. Kan jag få tala med herr Grönberg.
Kortast och korrektast är:
— 54 16.
— Detta är ingenjör Skönberg. Kan jag få tala med herr Grönberg.
Att öppna konversationen, innan man övertygat sig om att man kommit till rätt nummer, kan ge anledning till fruktansvärda förvecklingar. Som t.ex.:
— D’ä inspektorn. Ja’ ville bara fråga huru många av grisarna vi ska slakta?
Den felkopplade, elake herrn:
— Bäst att slakta allesammans.
Avringning.
Man bör ej telefonera till folk i onödan. Grönberg kan ju vara trött och sova, han kan
just sitta vid sitt middagsbord eller på något annat ställe, där man ej vill bli störd. Och så
höres plötsligt pinglet med påföljande rop: »Pappa, telefoooon!»
Man besvärar folk, när man telefonerar till dem, detta bör hållas i minnet. Men har
man alltså ett nödvändigt ärende, så ringer man upp och säger kort och tydligt vad man
har på hjärtat. Varpå följer tack och farväl.
3
Man skall icke uppehålla folks telefon. En affärsman går kanske miste om en god
affär genom att hans telefon är upptagen en kvart med prat om flickor, flaskor eller annat sekundärt. Och tänk på den arma som under en kvarts timmes tid pinas med telefonissans »upptaget».
Kvinnfolk missbrukar telefon i det oändliga, till flirt, till skvaller, till gräl.
Mannen bör ge dem ett föredöme om huru telefonen skall brukas.
Inte för att det hjälper.
Mottager man ett telefonbud medan man har besök spörjer man den besökande huruvida han ursäktar om man svarar, vilket han gör. Det påföljande samtalet måste inskränkas till några få repliker. Artigast mot den besökande är, att genast efter det man kommit
underfund med vem den telefonerande är, upplysa honom om, att man har besök:
— Ursäkta, jag är för tillfället upptagen av ett besök, men jag ber att få ringa upp
senare. Vilket nummer?
Säger man: — ber att få ringa upp om några minuter är piken mot den besökande mer
än grov.
Läkare må icke understå sig att under mottagningstiden i patienters närvaro svara i
telefon. Det måste finnas någon annan som svarar för honom och tager upp de nummer,
därifrån telefonbuden komma. Gäller det livet, göres det självfallet undantag, men i så
fall ursäktar sig läkaren hos sin patient.
Mellan bildade människor förekommer det aldrig, att den ena hänger upp mikrofonen
utan att därförinnan ha varskott den andra med ett farväl eller på annat sätt. Även de
svavelsyrligaste samtal böra avslutas under iakttagande av formell hövlighet.
Det enda fall då mikrofonen kan upphängas utan vidare formaliteter är när den andras
sista replik varit: »Kom i mina armar!»
Då är skyndsamhet höjden av artighet.
Brummell & C:o, Mannen i sino prydno – Kursbok i savoir-vivre (1925)
4
Alice Tegnér, Mors lilla Olle (1895)
ur Almqvist & Wiksell, Nu ska vi sjunga (1943)
5
Forum för ekonomi och teknik 10/2013
6
Varför Arktis är så viktigt
Artikel - 13 december, 2013
Arktis, Arktis, Arktis. Vi får många frågor om varför vi pratar så mycket om Arktis hela tiden.
Varför är det viktigare än andra saker, och varför just precis nu? Helt klart relevanta frågor, inte
minst med tanke på hur mycket som är värt att skydda och hur många miljöproblem som det är
bråttom att lösa.
Arktis – som av oss i Sverige kan betraktas som vår egen bakgård – har kommit att bli en av de mest
utsatta platserna för hoten mot den naturliga balansen på vår planet.
Arktis ringar in några av de allvarligaste hoten mot vår planet, och de allvarligaste hoten iscensätts
just nu. Därför har Greenpeace valt att satsa på skyddet av Arktis som en av våra absolut högsta prioriteringar. Hela Greenpeace, i alla länder där vi finns, satsar på att öka förståelsen för Arktis betydelse
och utsatthet. Och eftersom det är bråttom är det också avgörande att vi inte bara pratar om det, utan
också engagerar oss i det – precis som de 30 aktivister och frilansjournalister som fängslades i Ryssland gjorde. Hoten mot Arktis, och behovet av skydd från hoten, berör många av de saker Greenpeace
jobbar med globalt.
Arktis bär på hoten om klimatförändringar, risker för ekosystemen, oljeolyckor, utfiskning av haven, industrialisering av orörda naturområden, och mycket mer. Vi har sett hoten mot Arktis växa fram under
många år, men under de senaste tre–fyra åren har det accelererat. Grunden till det som sker i Arktis
just nu heter global uppvärmning. Klimatförändringarna slår hårdare mot Arktis än någon annanstans
på jorden, och när Arktis påverkas, drabbar det hela planeten.
Våra utsläpp av växthusgaser har lett till att temperaturen i Arktis stiger dubbelt så snabbt som i någon annan region på jorden. Det är inget framtidsscenario, det händer just nu. Koldioxiden skapar
en växthuseffekt som smälter isen, och gör dessutom att haven blir allt surare. Detta gör att vi redan
nu ser tydliga effekter på arter som får allt svårare att finna mat, föda upp ungar och överleva. Isbjörnarna är ett tydligt exempel. När isen smälter exponeras stora delar av Arktis som tidigare skyddats
av istäcket. Oljeindustrin ser detta som en chans att dra sig norrut, och Arktis ses som nästa arena för
oljeexploatering.
I stort sett samtliga stora oljebolag har eller är på väg att skaffa sig licenser för att borra efter olja runtom i Arktis – från Norge och Ryssland till USA, Kanada och Grönland. Ryska, statliga Gazprom är ett av
de oljebolag som är mest aggressivt i sin framfart i Arktis. Bolagets oljerigg Prirazlomnaya är i färd med
att starta sin oljeproduktion vilken dag som helst. Det är ett stort och vansinnigt steg i helt fel riktning,
och orsaken till att Greenpeaceskeppet Arctic Sunrise och dess besättning fredligt protesterade – och
sedan fängslades – i Barents hav i september.
Gazprom riskerar inte bara en oljeolycka utan också att fungera som en spjutspets för oljebolagen.
När de väl har etablerat sig i Arktis blir det mycket svårare att få dem att sluta borra. Det är därför de
måste stoppas NU, innan det är för sent. Det var därför vi kände oss tvungna att resa dit och göra vad
vi kan för att uppmärksamma världen på vad som är på väg att hända. I en tid när vi vet att vi måste
lämna den största delen av de oljereserver vi redan har hittat i marken för att undvika katastrofala
följder av klimatförändringarna, är det vansinne att öppna upp de känsliga och unika arktiska haven
7
för oljeexploatering. Om vi inte ens kan dra gränsen vid riskabel arktisk oljeborrning, var ska vi då dra
den?
Som om inte den cyniska jakten efter ny olja skulle vara skäl nog att reagera, utgör oljeborrningen även ett hot mot de känsliga ekosystemen i ett av världens sista, relativt orörda naturområden.
Risken för allvarliga olyckor med svåra konsekvenser är inte bara överhängande, de är sannolika. Och
när de händer – det är nämligen inte frågan OM, utan NÄR – finns det ingen som på ett effektivt sätt
kan hantera en oljeolycka i Arktis isfyllda vatten.
Stretching Polar Bear © Nick Cobbing / Greenpeace
I Antarktis, kontinenten kring Sydpolen, stod på 80- och 90-talet en strid om resurser mot krav på naturskydd. Då vann förnuftet efter en lång kamp från miljörörelsen och ett starkt, globalt engagemang.
Antarktis fick ett skydd från industrialisering och exploatering i femtio år, och reserverades för fred och
forskning. Det finns inget som hindrar att samma anda kan råda i Arktis, inget utom politisk vilja. För
det är politikerna i de arktiska länderna som bestämmer vad som ska ske.
Arktis, kring Nordpolen, är ett naturområde som är fullständigt unikt på jorden. De obeskrivbara vidderna, de kalla, näringsrika vattnen som sjuder av liv, den rena luften och den unika skönheten är
värda att försvara. I Arktis lever även miljontals människor, många urfolk, som ofta är beroende av
naturen och den sköra balansen.
Det är därför vi driver vår kampanj, därför vi aldrig slutar tjata om Arktis: vi vet att vi tillsammans med
er kan väcka engagemang för Arktis och övertyga världens makthavare om att göra det de redan vet
är rätt, att skydda Arktis.
Greenpeace webbplats,
www.greenpeace.org/sweden/se/nyheter/nyheter/Darfor-Arktis-darfor-nu
Hämtat 31.1.2014.
8