Am 2015 2434 - Åklagarmyndigheten
Rättsavdelningen Överklagande Sida 1 (10) Datum Dnr 2015-04-20 ÅM 2015/2434 Byråchefen Hedvig Trost Högsta domstolen Box 2066 103 12 Stockholm Överklagande av en hovrättsdom – grovt vapenbrott Klagande Riksåklagaren Box 5553 114 85 Stockholm Motpart SS Ombud och offentlig försvarare: Advokaten PA Saken Grovt vapenbrott m.m. Överklagade avgörandet Hovrätten för Västra Sveriges, avd. 04, dom den 23 mars 2015 i mål nr B 1655-15 _________________ Postadress Gatuadress Telefon E-post Box 5553 114 85 STOCKHOLM Östermalmsgatan 87 C 010-5625000 registrator@aklagare.se Telefax Webbadress 010-5625299 www.aklagare.se ÅKLAGARMYNDIGHETEN Rättsavdelningen Överklagande Sida 2 (10) Dnr ÅM 2015/2434 Yrkande Jag yrkar att Högsta domstolen, med ändring av hovrättens dom, bestämmer påföljden för SS till fängelse. Frågorna i målet De frågor jag vill ha prövade i målet är dels vilket straffvärde det aktuella grova vapenbrottet bör motsvara, dels om skyddstillsyn med fängelse enligt 28 kap. 3 § brottsbalken med hänsyn till brottets art är en tillräckligt ingripande påföljd i detta fall. Bakgrund Åtalet Åklagaren åtalade SS för grovt vapenbrott för att den 22 mars 2015 på Tellusgatan i Göteborg ha innehaft en pistol utan att ha rätt till det. Enligt åklagaren skulle brottet bedömas som grovt vapenbrott eftersom SS i narkotikapåverkat tillstånd innehaft ett laddat vapen på allmän plats och att vapnet med hänsyn till situationen kunnat befaras komma till brottslig användning. SS åtalades också för ringa narkotikabrott för att den 22 mars 2015 eller dagarna dessförinnan olovligen ha använt hasch eller annat cannabispreparat. Tingsrättens dom Tingsrätten dömde SS för grovt vapenbrott och ringa narkotikabrott och bestämde påföljden till fängelse i ett år. I påföljdsdelen uttalade tingsrätten följande. Vapenbrott är brott av den art att det råder en stark presumtion för fängelse som påföljd om inte särskilda skäl talar emot. Vapenbrott som bedöms som grovt har ett minimistraff på fängelse ett år efter den straffskärpning som trädde i kraft den 1 september 2014. SS ska nu dömas för grovt vapenbrott och ringa narkotikabrott. Både art och straffvärde medför att påföljden ska bestämmas till fängelse. Straffets längd kan stanna vid ett år. Hovrättens dom Åklagaren överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle skärpa påföljden. SS överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle bestämma påföljden till skyddstillsyn med föreskrift att genomgå Kriminalvårdens PRISM-program. I andra hand yrkade han att påföljden skulle bestämmas till ÅKLAGARMYNDIGHETEN Rättsavdelningen Överklagande Sida 3 (10) Dnr ÅM 2015/2434 skyddstillsyn med samhällstjänst, alternativt skyddstillsyn i förening med fängelse enligt 28 kap. 3 § brottsbalken. Hovrätten ändrade tingsrättens dom på så sätt att påföljden skulle bestämmas till skyddstillsyn i förening med fängelse tre månader enligt 28 kap. 3 § brottsbalken samt föreskrift att genomgå Kriminalvårdens program PRISM och att på anmodan av frivården lämna urinprov. Hovrätten anförde bl.a. följande. Av de uppgifter som SS lämnade i tingsrätten framgår att han på begäran av en person han inte vill peka ut förvarade vapnet under högst en timme, att han sedan skulle lämna det vidare till en annan person som han inte vill namnge och att han inte visste vad vapnet skulle användas till. Det finns inget som tyder på att SS tillhör ett kriminellt gäng. Inte heller finns stöd för att anta att hans omdöme eller motoriska förmåga var nedsatt på grund av att han tidigare hade använt cannabispreparat eller hasch. Av utredningen framgår vidare att vapnet var en halvautomatisk pistol – vilket innebär att man inte behöver göra mantelrörelse för att avfyra vapnet – med en uppenbarligen ordinär kaliber. Med beaktande av de nu angivna omständigheterna delar hovrätten tingsrättens uppfattning att straffvärdet för det grova vapenbrottet motsvarar minimistraffet för ett sådant brott, ett års fängelse. /…/ Hovrättens bedömning av den utredning som lagts fram är att SSs missbruk har ett samband med att han mått psykiskt dåligt av att under många år vara arbetslös och att han nu vill ta tag i och förbättra sin levnadssituation. En klar förbättring har också skett genom att han via sin flickvän ordnat en anställning. Han framstår som väl motiverad att kämpa mot sitt drogmissbruk och att bryta med de kriminella delarna av sin bekantskapskrets. En skyddstillsyn med den föreslagna programverksamheten, som syftar till att ge deltagaren redskap och instrument för att hantera olika situationer där risken är hög för återfall i missbruk och kriminalitet, kan antas bidra till att han avhåller sig från fortsatt brottslighet. Allt detta gör att det finns starka skäl som talar för att påföljden bör bestämmas till skyddstillsyn. Inte desto mindre är de nu anförda omständigheterna, med hänsyn till vapenbrottets utomordentligt allvarliga art och straffvärde, inte tillräckliga för att en skyddstillsyn med de av frivården föreslagna föreskrifterna ska kunna ersätta ett fängelsestraff, ens om skyddstillsynen också förenas med samhällstjänst. Frågan är då om ett fängelsestraff kan ersättas med den påföljdskombination som föreskrivs i 28 kap. 3 § brottsbalken, dvs. skyddstillsyn i förening med fängelse. För ett sådant påföljdsval förutsätts enligt 30 kap. 11 § brottsbalken att det är oundgängligen påkallat med hänsyn till brottslighetens straffvärde eller ÅKLAGARMYNDIGHETEN Rättsavdelningen Överklagande Sida 4 (10) Dnr ÅM 2015/2434 den tilltalades tidigare brottslighet att förena en skyddstillsyn med fängelse. Även om bestämmelsen inte nämner brottets art får kombinationen användas också vid artbrott, men då endast när straffvärdet är så högt att alternativet till skyddstillsyn är ett inte helt kort fängelsestraff (se NJA 2013 s. 922). Förutsättningarna för att välja denna påföljd synes vara uppfyllda i fråga om SS. Det kan i och för sig sättas i fråga om inte det förhållandet att det rör sig om ett brott av så allvarlig art som grovt vapenbrott utesluter att påföljdskombinationen skyddstillsyn och fängelse väljs. Frågan synes inte ha berörts i förarbetena eller prövats i praxis. Vid sådant förhållande ligger det enligt hovrättens mening i linje med den humanitetsprincip som ska prägla påföljdsbestämningen att rätten har att utgå från att det finns utrymme för att tillämpa denna i jämförelse med fängelse lindrigare påföljd. Hovrätten dömer därför SS till skyddstillsyn i förening med fängelse enligt 28 kap. 3 § brottsbalken. Fängelsestraffets längd ska vara tre månader. Skyddstillsynen ska dessutom förenas med föreskrift dels om att genomgå Kriminalvårdens program PRISM, dels om att lämna urinprov. Grunderna för mitt överklagande Frågan om det grova vapenbrottets straffvärde Enligt 29 kap. 1 § första stycket brottsbalken ska straff, med beaktande av intresset av en enhetlig rättstillämpning, bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan efter brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde. I paragrafens andra stycke anges att det vid bedömningen av straffvärdet ska beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen har inneburit, vad den tilltalade har insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som han eller hon har haft. När det gäller vilka faktorer som ska inverka på bedömningen av det konkreta straffvärdet skiljer man på sådana som är knutna till den särskilda straffbestämmelsen (brottsinterna faktorer) och sådana som generellt ska beaktas när straffvärdet av ett brott bestäms (brottsexterna faktorer). Faktorer av det förra slaget är ofta omständigheter som har betydelseför bedömningen av till vilken grad av ett gradindelat brott som gärningen hör. Som brottsinterna faktorer bör också kunna ses förhållanden som har bäring mera direkt på de intressen som straffbestämmelsen ska skydda. Brottsexterna faktorer är framför allt sådana som anges i 29 kap. 1 § brottsbalken. Den bestämmelsen kompletteras av 29 kap. 2 och 3 §§ brottsbalken som anger sådana försvårande respektive förmildrande omständigheter som allmänt ska beaktas vid straffvärdebedömningen. (Se NJA 2014 s. 559.) Utgångspunkten för straffvärdebedömningen ska normalt tas i de rekvisit som anges i den straffbestämmelse som ska tillämpas och i de brottsinterna faktorer som är knutna till bestämmelsen. ÅKLAGARMYNDIGHETEN Rättsavdelningen Överklagande Sida 5 (10) Dnr ÅM 2015/2434 Försvårande och förmildrande omständigheter som inte beaktats i tillräcklig utsträckning i rubriceringsfrågan ska beaktas vid straffvärdebedömningen. Om exempelvis de omständigheter som föranleder att ett vapenbrott bedöms som grovt inte beaktas tillräckligt genom att brottet rubriceras som grovt vapenbrott ska straffvärdet anses ligga över straffminimum för grovt vapenbrott. Detta innebär bl.a. att straffvärdet normalt bör anses ligga över den nedersta delen av straffskalan om flera av de omständigheter som ska beaktas särskilt vid bedömande av om brottet är grovt samtidigt har förelegat. (Fredrik Landgren och Kazimir Åberg, Vapenlagen En kommentar, 2013, s. 203.) Om att vapenbrott är grovt ska enligt 9 kap. 1 a § första stycket vapenlagen (1996:67) dömas för grovt vapenbrott till fängelse i lägst ett och högst fyra år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska enligt det aktuella lagrummet särskilt beaktas om 1. vapnet har innehafts på allmän plats eller på en annan plats där människor brukar samlas eller har samlats eller i ett fordon på allmän plats, 2. vapnet har varit av särskilt farlig beskaffenhet, 3. innehavet, överlåtelsen eller utlåningen har avsett flera vapen, eller 4. gärningen annars har varit av särskilt farlig art. Straffskalan för vapenbrott av normalgraden är fängelse i högst två år. Om brottet är ringa är straffskalan böter eller fängelse i högst sex månader. (9 kap. 1 § vapenlagen). Straffskalan för synnerligen grovt vapenbrott är fängelse i lägst tre och högst sex år (9 kap. 1 a § andra stycket vapenlagen). Den 1 juli 2012 lades i straffbestämmelsen om grovt vapenbrott till omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt. Dessa omständigheter var att vapnet innehafts på allmän plats, i ett fordon på allmän plats eller inom ett skolområde där grundskole- eller gymnasieundervisning bedrivs, att vapnet har varit av särskilt farlig beskaffenhet och att innehavet, överlåtelsen eller utlåningen har avsett flera vapen. I förarbetena till 2012 års reform uttalade regeringen när det gäller straffvärdet för grova vapenbrott att det är otillfredsställande att omständigheter som rör det enskilda vapenbrottet i många fall inte får något, eller endast begränsat, genomslag vid straffvärdebedömningen. Regeringen framhöll att straffvärdet för grova vapenbrott i större utsträckning än i dag bör bedömas på ett mer nyanserat sätt, med beaktande av samtliga omständigheter i det enskilda fallet samt att särskild vikt bör läggas vid de försvårande omständigheter som föreslogs införas i bestämmelsen. (Prop. 2011/12:109 s. 19.) ÅKLAGARMYNDIGHETEN Rättsavdelningen Överklagande Sida 6 (10) Dnr ÅM 2015/2434 I praxis som gäller grova vapenbrott begångna före den 1 september 2014 finns exempel på fall där grovt vapenbrott liknande det här aktuella bedömts ha ett straffvärde som överstiger då gällande straffminimum med ett par-tre månaders fängelse (se exempelvis Hovrätten för Västra Sveriges dom den 18 januari 2013 i mål B 4838-12, dom den 13 december 2013 i mål B 4919-13 och dom den 3 november 2014 i mål B 4209-14). Den 1 september 2014 trädde vissa förändringar när det gäller de försvårande omständigheterna i kraft. Ändringarna innebar i korthet att den första punkten gavs en mer generell utformning samt kompletterades bestämmelsen med en fjärde punkt som betonar dels att gärningens farlighet är central vid bedömningen av om brottet är grovt, dels att det i det enskilda fallet måste göras en samlad bedömning av samtliga relevanta omständigheter där även andra omständigheter än de uppräknade kan vara av betydelse. Omständigheterna i punkterna 1-3 angavs utgöra exempel på sådant som typiskt sett innebär att ett vapenbrott är särskilt farligt och därmed som regel bör medföra att brottet bedöms som grovt. (Prop. 2013/14:226 s. 47.) Straffbestämmelsen om grovt vapenbrott fick den aktuella straffskalan den 1 september 2014. Då höjdes straffminimum från fängelse sex månader till fängelse i ett år. Samtidigt infördes bestämmelsen om synnerligen grovt vapenbrott. Vidare höjdes maximistraffet för vapenbrott av normalgraden från fängelse i ett år till fängelse i två år. Syftet med att höja minimistraffet för det grova vapenbrottet var att åstadkomma en generell skärpning av straffen för de allvarligare formerna av vapenbrott. Regeringen framhöll att en höjning av minimistraffet leder till omedelbara höjningar av straffen för den stora grupp brott som bedöms ha ett straffvärde motsvarande straffminimum men innebär också en uppgradering av straffvärdet för grövre vapenbrott i allmänhet. Som skäl för den skärpta synen på allvarligare vapenbrott angavs ett flertal förändringar som påverkar synen på denna typ av brottslighet. Även om det saknas statistiskt underlag för slutsatsen att vapenbrotten blivit fler eller grövre finns, enligt regeringen, tecken på att personer som tillhör kriminella gäng har tillgång till skjutvapen i större utsträckning än tidigare. Vidare angavs att benägenheten att använda vapen verkar ha ökat. Regeringen hänvisade här till senaste årens skjutningar i Göteborg, Malmö och Stockholm och att det under 2010 och 2011 exempelvis skedde 84 skjutningar i Göteborg, varav 35 bedömts vara gängrelaterade samt att det under 2013 skedde över 50 gängrelaterade skjutningar i Göteborg. Utvecklingen i fråga om användning av skjutvapen i kriminella kretsar gör enligt regeringen en strängare syn på de grövre formerna av vapenbrott motiverad. Regeringen hänvisade också till att synen på avsiktliga angrepp på enskildas fysiska integritet blivit strängare. (Prop. 2013/14:226 s. 33 f.) ÅKLAGARMYNDIGHETEN Rättsavdelningen Överklagande Sida 7 (10) Dnr ÅM 2015/2434 Min bedömning Kriminaliseringen av innehav av illegala vapen syftar ytterst till att förbygga den skada vapen kan orsaka. Som grovt brott bedöms främst gärningar som typiskt sett innebär en fara för att vapen ska komma till brottslig användning eller som på annat sätt är särskilt farliga. Redan att inneha ett oladdat vapen på allmän plats kan medföra att brottet ska bedömas som grovt vapenbrott, om exempelvis skarp ammunition till ett oladdat vapen har medförts till platsen, t.ex. i det fordon som den tilltalade fördas i eller på annat sätt lätt tillgänglig för honom eller henne (se prop. 2011/12:109 s. 18 och 41 f. samt prop. 2013/14:226 s. 41). Utredningen i målet visar att SS under en timmes tid burit på sig ett skarpladdat halvautomatiskt vapen på en plats där allmänheten brukar uppehålla sig och där det under en längre tid pågått allvarliga gängbråk med skjutningar (Bergsjön i Göteborg). Detta måste SS, som uppenbarligen umgås i kriminella kretsar, ha känt till. När SS greps var han tillsammans med flera andra personer. Han bar vapnet i jackfickan. Vapnet var laddat med åtta patroner med kaliber 9 x 19 mm Parabellum. Sådana patroner kan betecknas som särskilt kraftfulla (se Landgren/Åberg, a.a., s. 202). Till detta kommer att SS vid det aktuella tillfället var narkotikapåverkad. Enligt hans egna uppgifter rökte han under den aktuella perioden cannabis så gott som dagligen. Att en gärningsman är påverkad av alkohol eller narkotika kan påverka gärningens farlighet och anges i förarbetena som ett exempel på när ett vapenbrott på grund av att gärningen varit av farlig art bör kunna bedömas som grovt vapenbrott (prop. 2013/14:226 s. 47). Även om SS innehade pistolen i syfte att senare lämna den vidare till en annan person innebär ovan angivna omständigheter var för sig och sammantagna en påtagligt förhöjd fara för att vapnet skulle komma till brottslig användning och människor skadas därav. Eftersom ovan angivna omständigheter, dvs. att vapnet var skarpladdat, att patronerna var särskilt kraftfulla och att SS var narkotikapåverkad, enligt min uppfattning inte tillräckligt beaktats genom att gärningen rubricerats som grovt vapenbrott bör dessa i stället få ett visst genomslag på straffvärdet. En sådan bedömning är också väl förenlig med de uttalanden som under senare år gjorts av lagstiftaren om det önskvärda i en differentierad och skärpt straffmätning för bl.a. grova vapenbrott. Några särskilda försvårande eller förmildrande omständigheter att beakta vid straffvärdebedömningen enligt 29 kap. 2 och 3 §§ brottsbalken finns inte enligt min bedömning. Sammanfattningsvis anser jag att det grova vapenbrottet bör anses ha ett straffvärde som överstiger minimistraffet för grovt vapenbrott med några månader. ÅKLAGARMYNDIGHETEN Rättsavdelningen Överklagande Sida 8 (10) Dnr ÅM 2015/2434 Frågan om påföljdsval Enligt 30 kap. 4 § brottsbalken ska rätten vid val av påföljd fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Därvid ska rätten beakta sådana skäl som anges i 29 kap. 5 § brottsbalken (s.k. billighetsskäl). Som skäl för fängelse får rätten, utöver brottslighetens straffvärde och art, beakta att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott. Några särskilda billighetsskäl enligt 29 kap. 5 § brottsbalken att beakta i mildrande riktning vid påföljdsvalet har inte aktualiserats i målet. SSs tidigare lagföringar har ingen betydelse för påföljdsbestämningen i detta fall. Oavsett om straffvärdet av det aktuella grova vapenbrottet ska motsvara fängelse i ett år eller mer är straffvärdet så högt att det finns en presumtion för att fängelse ska väljas som påföljd i detta fall (jfr prop. 1987/88:120 s. 100). Att olagligt inneha ett skjutvapen är vidare ett brott av sådan art att fängelse normalt ska följa på brottet. Endast om det förekommer särskilda skäl bör fängelsepresumtionen brytas (se bl.a. NJA 1991 s. 498, NJA 2002 s. 256 och NJA 2006 s. 145). Skälen för fängelse vid vapenbrott är mycket starka. Brottets art får dock olika betydelse vid olika straffvärdenivåer. Baserat på vilka påföljder domstolarna dömer ut har Borgeke rangordnat de s.k. artbrotten utifrån deras artvärde, dvs. utifrån hur starka skälen är för fängelse är för varje brottstyp. Vapenbrott kommer mycket högt på denna artvärdeskala, strax efter mened och grovt rattfylleri (se Martin Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, andra uppl., s. 270 f.). Eftersom minimistraffet för grovt vapenbrott numera är ett års fängelse torde artvärdet för grovt vapenbrott vara synnerligen högt. Jag delar hovrättens bedömning att det finns anledning att anta att en skyddstillsyn kan bidra till att SS avhåller sig från fortsatt brottslighet. Grundförutsättningarna för skyddstillsyn enligt 30 kap. 9 § brottsbalken är därmed uppfyllda. Jag delar också hovrättens bedömning att skälen för skyddstillsyn, inte ens i förening med samhällstjänst, med hänsyn till det grova vapenbrottets utomordentligt allvarliga art och straffvärde inte är så starka att en sådan påföljd kan ersätta ett fängelsestraff. Enligt 28 kap. 3 § brottsbalken får skyddstillsyn förenas med fängelse i lägst 14 dagar och högst tre månader. Detta får dock, enligt 30 kap. 11 § brottsbalken, ske endast om det är oundgängligen påkallat med hänsyn till brottslighetens straffvärde eller till den tilltalades tidigare brottslighet. Även brottets art kan föranleda att en skyddstillsyn förenas med fängelse, men endast när straffvärdet är så högt att alternativet till skyddstillsyn är ett inte helt kort ÅKLAGARMYNDIGHETEN Rättsavdelningen Överklagande Sida 9 (10) Dnr ÅM 2015/2434 fängelsestraff (se NJA 2013 s. 922). Sett enbart till brottslighetens straffvärde torde skyddstillsyn med fängelse, enligt Borgeke, främst komma i fråga för straffvärden (eg. straffmätningsvärden) på mellan ett år och ett år och sex månader, även om det enligt honom under vissa omständigheter bör vara möjligt att gå ännu högre (Borgeke, a.a. s. 398; jfr NJA 1989 s. 564). Enligt hovrätten finns det utrymme för att i detta fall döma till skyddstillsyn med fängelse. Jag delar inte hovrättens bedömning i denna del. Enligt min uppfattning kan inte skyddstillsyn, ens i kombination med tre månaders fängelse, i normalfallet anses vara en tillräckligt ingripande påföljd vid grovt vapenbrott. Ett grovt vapenbrott med ett straffvärde på åtminstone ett år bör anses ha ett så högt artvärde att en fängelsepåföljd endast under mycket speciella omständigheter kan undvikas. Ett sådant synsätt ligger väl i linje med lagstiftarens intentioner med de senast vidtagna skärpningarna när det gäller allvarligare vapenbrott, vilka motiverats med den oroande utvecklingen i fråga om användningen av skjutvapen i kriminella kretsar (prop. 2013/14:226 s. 34). I detta fall kan jag inte se att det föreligger några sådana mycket speciella omständigheter som innebär att fängelsepresumtionen skulle kunna brytas. Sammanfattningsvis anser jag att hovrättens dom bör ändras och att SS bör dömas till ett fängelsestraff som överstiger det av tingsrätten utmätta. Skälen för prövningstillstånd Enligt 54 kap. 10 § första stycket 1 rättegångsbalken får prövningstillstånd meddelas om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av Högsta domstolen (prejudikatdispens). För att bevilja prövning enligt denna punkt krävs alltså att ett avgörande av Högsta domstolen blir av generell betydelse för bedömningen av framtida mål som innehåller liknande frågeställningar. Den enskildes intresse av att få till stånd en prövning i Högsta domstolen kan alltså inte föranleda prövningstillstånd på denna grund (Peter Fitger, Rättegångsbalken, s. 54:26). Frågan om huruvida grovt vapenbrott är ett brott av sådan art att påföljdskombinationen skyddstillsyn med fängelse enligt 28 kap. 3 § brottsbalken är utesluten som ett alternativ till en fängelsepåföljd har inte berörts i förarbeten eller, mig veterligen, prövats i praxis. Att osäkerhet råder i rättstillämpningen när det gäller huruvida detta är fallet illustreras av att tingsrätten och hovrätten har kommit till skilda slutsatser i frågan. Relativt nyligen, den 1 september 2014, har minimistraffet för grovt vapenbrott höjts från fängelse i sex månader till fängelse i ett år. Syftet härmed var att en skärpt syn på allvarliga vapenbrott skulle få genomslag. Förutom omedelbara höjningar av straffen för den stora grupp brott som bedöms ha ett straffvärde motsvarande straffminimum, syftade höjningen också till en uppgradering för grövre vapenbrott i allmänhet. Det finns flera exempel på grova vapenbrott ÅKLAGARMYNDIGHETEN Rättsavdelningen Överklagande Sida 10 (10) Dnr ÅM 2015/2434 liknande de i målet aktuella som före den 1 september 2014 bedömts ha ett straffvärde överstigande då aktuellt straffminimum med ett par-tre månaders fängelse (se bl.a. Hovrätten för Västra Sveriges dom den 18 januari 2013 i mål B 4838-12, dom den 13 december 2013 i mål B 4919-13 och dom den 3 november 2014 i mål B 4209-14). För en nyanserad och enhetlig straffvärdebedömning är det enligt min uppfattning angeläget med vägledning från Högsta domstolen när det gäller huruvida omständigheter som är aktuella i detta fall, dvs. att vapnet var skarpladdat, att patronerna var av kraftfull kaliber samt att gärningsmannen var narkotikapåverkad, bör föranleda att straffvärdet bör ligga över straffminimum för grovt vapenbrott. Mål och ärenden som rör grovt vapenbrott är relativt vanligt förekommande hos åklagare och i domstolar, varför vägledning i de aktuella frågorna om straffvärde och påföljdsval vore av vikt för ledning av rättstillämpningen. Sakomständigheterna i målet är väl utredda, varför målet lämpar sig väl för en prövning i Högsta domstolen. Sammanfattningsvis skulle en prövning av överklagandet vara av stor vikt för ledning av rättstillämpningen. Bevisuppgift Jag ber att få återkomma med bevisuppgift för det fall Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd. Anders Perklev Hedvig Trost Kopia till: Utvecklingscentrum Malmö Göteborgs åklagarkammare (AM-9580-15)
© Copyright 2024