1. No category

Foie gras
Huruvida det var de vita dukarnas svall över borden av
masurvirke, den sköna musiken eller vinet som kittlade hens
hjärtgrop så härligt spelade ingen roll när hen strök med
fingrarna över stearinljuset. Restaurangens ringa sorl värmde
nästan mer än lågan, det var så rikt och mysigt på något sätt,
som om hen funnit en plats som lämpade sig för att bygga en
koja, en med väggarna fulla av renässanskonst och golvet
uppvaktat av kypare, stekare och kockar. Hen var i gott
sällskap dessutom, inbjuden med frimärksstämplat brev i en
dyr vit kulör. Bordsgrannen harklade sig och hen slutade att
svepa med fingrarna över lågan. Bordsgrannen höll ett tal som
var kort och väldisponerat, medan hen satt och funderade på
vad som saknades, för någonting var det. Hen plockade med
menyn och scannade den igen, hen hade redan vägrat fisken,
likaså viltköttet och oxkinden. Medan de andra beställt hade
hen suttit tyst och skakat på huvudet i takt till kyparens
förslag. Till slut hade bordsgrannen bett kyparen om
ytterligare någon minut för att hen skulle hinna bestämma sig.
”och därför vill jag utbringa en skål till den alltid så
eminente…” ljudade nu bordsgrannen. Hen lyfte sitt glas ur
tankarna på ätbara djur och grödor och log mot den alltid så
eminente och talaren. Hen tyckte egentligen inget särskilt om
dem, förutom att de var äldre och luktade mycket, främst eau
de toilette, men också någonting som verkade komma med
åren. De var artiga och propert klädda kvällen till ära. Det var
vackert här inne, ja så vackert det kan bli när man inte talar
om platser i naturen, tänkte hen. Små solkatter från
kristallkronorna i taket lirkade sig fram mellan glas och
tallrikar som ljusstrålen från ett förstoringsglas i dagsljus,
letandes efter något litet att bränna. Sommelierer travade runt
bärande på buteljer med miner torra som vinet själv i
märkvärdiga posér. Det slog hen att gästerna såg nöjda och
något stolta ut men samtidigt gick det inte att ta miste på det
subtila uttryck som ändå ogenerat förorenade atmosfären. En
kvinna borta vid borden närmst köket såg ut som om hon
letade långt bak i nacken efter anledningen till denna, saknad,
för en saknad var det. En annan såg ut att smaka den på
tungan med rynkad näsa framför konfysa ögon. Det gick inte
att ta miste på att den växte som en lök i den fullsatta
restaurangen. När bordsgrannen satt sig igen, strök en kypare
med menande blick förbi och någonstans gick ett glas i
spillror. Hen tog en klunk av det mineralrika vattnet.
Sällskapets blickar blev något mer penetrerande för varje
kypare som inte bar iväg på en beställning. Hen harklade sig
och log som för att uppmärksamma dem andra om att hen
snart var redo. Någon nickade medgivande tillbaka. Hen var
så nära den perfekta måltiden att hen förstod det avgörande
beslut hen måste ta. Djurarter och örter for igenom hens
huvud i rask takt, sedan sökte hen efter närmast smygande
kypare och lyckades efter ett par försök med att uppnå
ögonkontakt. Denna signalerade vidare med en blick mot en
annan kypare som tog sig fram mellan borden, redan i kurs
mot den efterlängtade beställningen.
Så inträffade någonting vid restaurangens mindre attraktiva
bordssektion. En karl blev berövad på andan av en lucques
oliv och det blånande ansiktet gapade i krampliknande försök
att passera oliven men utan någon framgång. Vore det en
restaurang med lägre anseende hade kanske någon ropat efter
sjukvårdspersonal, eller än mer specifikt -en läkare. Men
istället spred sig en tystnad. Kanske tog dem alla
restaurangen, denna tillvarons finrum, på för stort allvar.
Blickar utbyttes men ingen av dem sa någonting. Kanske satt
alla och väntade på att någon annan skulle ingripa och på så
sätt slippa tilldra sig gästernas uppmärksamhet och göra sig
till någon form av åtlöje. En person mellan hens bord och
olivmannens reste sig upp men fick snabbt en hand på axeln
och fördes tillbaka ner på sin stol, varpå uppretat viskande
utbröt bland dennes sällskap. Hen insöp den sällsynta
stämningen och kände hur tiden som alltid gick i samma takt
nu upplevdes betydligt långsammare. Hjärtat i sin tur,
pumpade snabbare och mer bestämt än vanligt. Detta var ett
tillfälle att få vara en av åskådarna vid ett verkligt drama vilket
gav en skjuts av adrenalin och eufori. Likaså var detta också en
chans att få ”spela roll”. En yngre dam tog chansen men av
vilken anledning vågade hen inte gissa sig fram till. En
heimlich, två heimlich, tre heimlich ... Karlen föll framstupa
över dukarna och slog pannan i den hårda bordsskivan. I
krocken mellan panna och masur lämnade oliven
uppståndelsens centrum och rullade in mellan ett par ben vid
ett närliggande bord. Karlen hade nu fria luftvägar igen men
var dessvärre ej längre vid medvetande för att kunna
uppskatta detta. Uppståndelsen tilldrog sig naturligtvis övriga
gästers stora intresse, något som nådde sin pik då
sjukvårdspersonal joggade in och slängde upp karlen på en bår
och backade ut därifrån. Den eminente tyckte att det hela var
”för jävligt”, bordsgrannen höll med men ögonen sa i själva
verket något annat. Hen visste inte vad hen skulle göra så hen
viftade på kyparen. Hen hade aldrig spelat en roll som den
som stunden nu krävde, men kände sig heller inte nedstämd
över detta. Hen viskade ett tyst ”ett, ett, två” för att åtminstone
ha gjort något, om än för sitt egna samvetes skull.
Bordsgrannen kom nu ihåg sin förrättssoppa, och började
skyffla den med skeden. Efter ett par snabba skopor så vände
grannen sig åter mot olivmannen. ”Jag garanterar att ett par
soppor hinner bli kalla innan detta är över.” sa grannen, som
för att försvara sin aptits infall och fortsatte slevandet. Snart
var soppskålen tömd och bordsgrannen tog återigen till orda.
”En gång på en pittoresk restaurang i Krakow, halkade en
kypare på en klick dijonsenap och föll med huvudet i backen,
och gästerna på den restaurangen lyfte inte ett finger, så
stackaren blev liggande och jag kan svära på att jag såg hur
hjärnan smet ut från kraniet och gled över golvet som en
äggula.” ”Nä men fy fan!” ”Usch” ”Och en annan gång..”
fortsatte bordsgrannen. Hen lyfte handen och viftade återigen
efter kyparen. ”..I Stockholm, såg jag hur en bebis föll ner i
den sötsura såsen på en Kinakrog.” ”Är det sant?!”Usch fy
fan..” ,”men jag tror att man säger neo-asiatisk restaurang.”
”..Ja, så kan vara fallet” rättade sig bordsgrannen. ”Hur gick
det med bebisen?” frågade den eminente. ”Den blev lite sur,
men den var väldigt söt samtidigt..” sa bordsgrannen. De
skrattade och fyllde på sina glas med mera vin. Kyparen som i
tumultet fastnat i en position av tidlöshet fann sig snabbt vid
viftandet och skyndade sig fram mot bordet. En doft av kakao
och en touche av bergamott spred sig i rummet och sopade
undan de allra tydligaste minnena av den nyligen nästan fallne
och som en värkande blindtarm blev olivincidenten
bortskuren ur deras medvetande. Från näsborre till näsborre
sökte doften sig tills det att rummet fyllts och näsorna insupit
den komfort som de burit på. Samtidigt var det någonting
annat, den där saknaden som före incidenten synts i gästernas
ansikten, den var som bortburen. Hen kunde känna det
alldeles tydligt nu och vände sig mot den något tagna kyparen.
”Foie gras, tack”, ”Ett utmärkt val”. Bortburen. När kyparen
smugit iväg över golvet så inföll en stunds tystnad och en viss
tacksamhet. Det var så lugnt och skönt igen. Fast denna gång
ännu lugnare och ännu skönare. Det var skönare än innan,
som känslan av ett par upphittade nycklar, gladare än innan
de försvunnit.
Bordsgrannen lutade sig över mot hen, ”Den är bra här.”
”Anklevern”. Hen sa att hen hoppades det. Bordsgrannen
nickade. Hen blickade bort mot bordet där mannen med
oliven hade suttit. Sällskapet satt fortfarande kvar och åt men
nu under stillade former och en färre. De hade fått in ett par
flaskor vin på sitt bord. En samling olika buteljer stod där nu,
allt från röda, vita och rosa till de med bubblor i. Ett särskilt
starkt välbehag drabbade hen vid anblicken av detta. Kanske
var det något speciellt med denna lyxvariant av solidaritet,
eller om inte solidaritet så åtminstone ett mäktigt empatiskt
ställningstagande. Kanske bar det också på en kollektiv
skuldkänsla över passiviteten under omständigheterna, något
som verkade mutas bort med vinflaskor.
Kyparen och hovmästaren gjorde nu sitt allra yttersta för att
få ut maten till bord sju, som var hens bord. Den eminente och
bordsgrannen talade om företagen med samma entusiasm
som vanligt. Så kom slutligen kyparen smygande med
beställningen och anklevern gjorde entré. ”Ett mycket moget
val” sa den eminente. Bordsgrannen höll med, ”Ja, mycket
moget.”
Stämningen vid olivbordet var nu förändrat, vinet och
samtalet från sjukvårdspersonalen med positivt besked gav
sällskapet ett uppsving och de trivdes nu i harmoni med de
andra sällskapen. En av dem höll sig för strupen i ett parodiskt
nummer över deras gemensamma och från kvällen bortfallna
kamrat. Det hela var mycket lustigt. Nästan lite för lustigt då
det rosslande ljudet från imitationen satte i gång en äldre
kvinnas kräkreflex varpå stämningen kom att landa tills det
att den åter var i balans med omgivningen. Hen lade märke till
detta och de andra gästernas reaktioner, eller snarare brist på
reaktioner, det var som om gruppen nu hade fått dispens för
vad som var tillåtet där och då och hen kunde därför inte
missta sig för vad som nu var. Perfektion. [Slut]