Ojura Framför huset är det lagt grus som hela tiden sjunker ner i leran. Ibland plockar hon vass kvarts ur gruset. Det är något särskilt med dem. Halvklar krossad dimma med kanter. Alltid i behov av en tvätt. En annan dag är han där. Död som grönt glas och som frasig på sitt sätt. Först petar hon bara med ett finger men sen lutar hon hela barnkroppen mot den lite intryckta framskärmen på Gustavssonska Saaben och tar loss stackars lilla Grön-så-skön. Trollsländan. Han hade fastnat lite undervid den gummivarma vindrutetorkaren och är metallblank i ögonen. Reflekterande. Trollsländan får ligga och spreta där i vänsterhanden sedan och hon sätter den andra över som ett tak. Det är inte för att dölja utan till försvar så att han inte ska komma mot nåt och brytas sönder. Vingarna ∙ 75 ∙ är nämligen helt tunnsköra, som flagor av intorkad fil. Grön-så-skön är för stor för hennes händer, lite utanför sådär, så hon måste backa där det är värst och gå sakta med ryggen som sköld, inte runt knuten eller över gräsmattan förstås, men genom almyttjen. Det djuprosa djungelriket som hon har. Sandras eget, särskilda, i sopsänkan. Där finns tusen trånga stigar mellan de höga stjälkarna, och hon tar med honom dit in. Vid jorden är almyttjens stjälkar nästan kala, det syns inte uppifrån gräsmattan, därifrån anar man mest ingenting av allt det här. Upp mot det nippertippiga solljuset är ytan helt blommigt bjärt och sommarskön, men under, där inne under allt, gömmer sig en massa gamla grejer som nån har kastat bort. Där är flaskor och plastpåsar under ett brunt täcke av det som vissnat ihop och hamnat ovanpå. I sopsänkan kan man hitta platta konservburkar som det varit amerikaskinka i och andra runda med räfflor så att man kanske tänker på ∙ 76 ∙ pilsnerkorvar. Fast alltihop ska vara bortglömt, det är som noga med det. Där i almyttjen växer hallonbuskar som rivs när man går lite oklädd och allra längst in med rötterna i kallbäcken står en knotig gammal vinbärsbuske som får surröda bär varje år. Detta är Sandras särskilda surbär, allt är hennes. Så. Sjumila. Sällsamt. Skyggt och säkert. Stabilt. I vedspisen vid rönnen har hon sitt kassaskåp. Där finns vit och rosa kvarts, glimmer, glaskulor med en smal bölja av färg genom sig i. Och mer. Det som är värt att spara. Som pinfina Marits bärnstensarmband och farmors gulvita löständer med sina halvgenomskinliga gommar. Sandra har jämfört mot ett fotografi så hon vet att de är rätt. De låg i en knycklig zinkhink utan botten mellan buteljer och annat från köket. Det är länge sen nån gräddat bullar innanför den tunga ugnsluckan nu och i den mörka kammaren inreder Sandra hans hov. Lilla Grön-såskön får vila där sedan, så lätt och frasig, med ∙ 77 ∙ hakan på bärnstensarmbandet. Efteråt sitter hon på huk framför. Tittar in där och tänker på döden. Är känslig, som Farsan kallar det. Allt är helt yvigt och rosa bara en manshöjd upp, men dit har hon ännu inte kommit. Hennes mage är mjuk och barnslig i glipan mellan linnet och de blå mjukisbyxorna. Skorna stängs med kardborreband istället för att knytas och blir varje dag genomblöta i den lilla bäcken. Det går inte att göra nåt åt det. Storasyster Anneli har finnar. På brösten och ryggen har hon gulproppiga fula knölar. I duschen borstar hon nästan bort sin läskiga tonårskropp med långskaftade borsten (den med mörk smuts innerst mellan de vita stråna). Hon borstar så att propparna blöder och då får lillasyster Sandra komma in i det ångiga badrummet och sätta små bitar av toapapper på ryggen där Anneli inte når, annars kan kläderna få fläckar. Pappersbitarna har luddiga kanter. Det vita suger upp en mörkröd pupill och ser ut. Hela Annelis rygg blir full av ögon ∙ 78 ∙ medan Farsan står och bankar på sin badrumsdörr. – För helvete ungar! Är man för länge i duschen går han ner i källaren och vrider bort vattnet. Men det skulle inte hjälpa nu. Inte när Anneli står naken och baddar sitt ansikte med grön sprit ur en liten flaska, eller när hon sen målar över alla rödklämda fläckar på näsan och hakan med ett nästan hudfärgat stift som är alldeles orange. Sandra trevar med handen på låsvredet men kan inte öppna, inte när Anneli ger henne en sån där blick, dödshotsblicken, som säger att du skulle bara våga din lilla svikarskit. Så. Och utför Annelis ben, det dåliga som är magert och vridet så att hälen måste peka ut och tårna in, rinner lite mens. En röd rand bara. Lite. Bara lite mens. Men Sandra blir tjock i halsen och måste vända sig bort och peta med en nagel i tapetskarven. Tapeten är mjuk och bullig och i skarvarna mörkbrun som av rost. Och skarven är ett bra ställe att peta in snorkråkor. Mönstret är blå fyrklöver. Blå som var ∙ 79 ∙ mammas favoritfärg. Klövrarna är jämnt utspridda över hela det lilla rummet. Mellan ligger vitytorna, de är det mesta. Noga uppmätt avståndsvitt. Farsan smäller igen ytterdörren efter sig när han går. Hela huset rycker till och skallrar i skåpen. – Och nu kömme han på att hä finns ä dass ute också . . . Säger Anneli, medan hon lutar sig fram nära spegeln och håller på med ansiktet sitt. Sandra öppnar och slinker ut. Det är svalare ute i huset och fullt av andningsbar luft. Gulklibbiga flugfångare hänger i taket och samlar på svarta små kroppar. Skåpluckorna i köket är blå. Inte som blåbärssylt, för den är egentligen lila, utan som förgätmigej eller blåklocka. En stor humla klättrar runt på fel sida av myggfönstret bakom kökssoffan. Ibland surrar den till och är sur. Sandra klättrar upp och ställer sig på sofflocket för att släppa ut gästen genom att lossa ∙ 80 ∙ det gröna gummibandet runt den övre fönsterhaken, men då ropar Anneli att Sandra måste gå ut och fråga Farsan om han har köpt tamponger, sådär: – Har han det? Och Sandra sätter upp foten i fönstret och trycker lite på humlan istället. Det blir en grop i det gröna nätet där hon trycker till och humlan faller ner och börjar krypa runt på fönsterbrädan på ett läskigt vis. – Men! Och Sandra vill inte. Fast hon går i alla fall, det gör man ju. Det har blivit kört med gräsklipparen hela vägen fram till utedasset i år men det gamla spåret syns ändå brunt och nernött mitt i. Det syns som urminnes med barr och kottar. Hon förbjuder sig själv att trampa på det grönsnaggiga bredvid. Förbjuder sig att vandra iväg ut i det gröna och bli sommarvimlande och bara varande, sådär som hon kan. Gå i det höga gräset på lägdan med fingrarna ∙ 81 ∙ utspärrade och låta gräsvipporna dra mot sina händer. Som att smeka världen tam till sig. Eller att bygga om ljudet i sopsänkebäcken genom att flytta stenarna och göra små droppiga, eller djupdånande fall av vattnet där. Nej, mitt i den gamla stigen kliver hon, noga, som på en lina mellan hustaken. För det är enda sättet att komma fram i tid. Farsan sitter med dassdörren öppen och ser ganska beskedlig ut. Han kisar ut mot Sandra och solen så att hela ansiktet blir gropigt och randigt för honom och han måste skugga ögonen med en stor näve. Han har blå figurer på armarna, kvinnor med runda tuttar och rumpor. Det hänger vita snoddar från kanten av hans avklippta jeans och han har ingen skjorta under bruna västen och solen borrar in sig i håret som växer upp mot naveln. Sandra står där utanför med ljuset som värmer mot ryggen. Farsan flinar på ett särskilt vis mot henne och så räcker han fram nåt från bakom sig och säger ett: – Här Sandra. ∙ 82 ∙ Med ett sånt Här som betyder varsågod. – Här Sandra! Dä ä en präkti en! Och Sandra kliver ett halvsteg in och tar emot. Prins-pladask-i-hjärtat liksom. Plötsligt sådär, en paradisvarelse. – Han är så stor! Så . . . ! Grodmagen är mest ljusgul men lite fläckig. Mellan de långa tårna är roströd simhud och grodan har riktiga fingrar med leder som böjer sig. Mekaniska delar. Grodhänder som en bäbisunge, en sån som tar om fingrarna på en och håller sig fast. Sandra ler och Farsan ser alldeles stolt ut. Storjägaren. Storstilaren. Fast Stållen skulle nog Anneli ha sagt, så Sandra gömmer sig lite i grodan där när hon ska säga att: – A Anneli ha fått mens igen nu pappa, och ha du köpt sånadära tamponger? För: – Int ha ja köpt int! Svarar han. – Ho ha ju fått ökning på veckopengen sen dä börja! Gå du och påminn na om hur hä ä sagt med dä där! ∙ 83 ∙ Och Sandra ser ner på Farsans svarta träskor som är lite gråskrapade frampå lädret. Där på dassgolvet ligger resterna av nåt gammalt getingbo och liknar papperstjafs. I papperstjafset kryper det runt en stor flygmyra som Farsan trampar ihjäl. – Du ska veta att di där myren Sandra, di ät opp huse för oss en da du. Han tar rullen och börjar samla det utomhusknövliga toapapperet i högerhanden för att torka sig. Sandra går på sin lina bort mot huset. Paradisvarelsen i hela händerna. Gula ögonen, munnen som är lika bred som hela huvudet. Magen är så ljus och putande. När hon kommer runt knuten står Anneli redan ute på farstubron i bara trosorna och hon har ett slags hästsvans men slingor av det blonda håret hänger ändå ner över de orangemålade fläckarna på brösten. Anneli har tänt en av Farsans John Silver och säger: – Det är Jack och John och jag va. ∙ 84 ∙ Så det hörs att hon försöker låta som Farsan, men hon har ont eller nåt så det blir inte på det rätta sättet utan grinigt, fast Farsan aldrig säger det så. Annelis bröst är som spenarna på Ove Jonssons stövartik med sina märken och fläckar och svullnader och det där sättet de är nakna på är som likadant. Nakna utan att vara snygga. Som när tiken hade sina valpar runt sig och valparna drog och slet i henne och kravlade över varandra och de var blinda och svarta och pep och yrade och spenarna putade ut ur hundkroppen som i övrigt var som man var van, med päls och glad svans och allt. Hårlösa putiga påsar med pip. – Titta vad jag fick! Säger Sandra, och Prins Pladask är stornaken, len och loj. Han rör lite på sina grodben fast det är inte som att han krånglar, utan bara ändå, rör sig. Sen finner han sig igen och blir lugn och tung i de små händerna. Grodbenen är längre och tunnare än man tror när de hänger slappa. Hans mage är slätblek som fodret i ∙ 85 ∙ den lilla portmonnän i Annelis byrålåda. Så. Särskild. – Hadd han köpt då? – Nä. Han ha väl int me dä där att göra heller, säger Sandra. – Så faan klart att han ha! Jag könn int ens komma i jeans’n med en sån här jävla blöja på arslet! Titta bara! Och Anneli vänder baken mot för att visa. På ryggen sitter det kvar flera små papperslappar med mörka ögon men trosorna är mest bara blå med resårspets i kanten. – Ska hä va föräldraskap hä? – Jo, nää. Anneli fimpar i den tomma blomlådan som hänger på räcket. – Faan! Sandra blir kvar ute på bron sen, när Anneli går in för att riva alla hopplösa kläder ur garderoben. Hon sitter där på nedersta trappsteget och klappar grodan över de kantiga skelettknölarna han har på ryggen. ∙ 86 ∙ – Så-så. Tröstar hon honom. Han är mest brun ändå och Sandras händer har alltid bruna ränder i sina veck. Det passar på nåt vis. Hör samman. Senare när Farsan kommer har han med sig en vit tiolitershink. I den får grodan bo. De ställer in honom under farstubron och Farsan är glad och visslar på sin eviga Hartov Gåldsång. Han kallar grodan för allt möjligt fint. – Hä jer en förträffli svärson minsann, hä må ja då säg! Man få ju bara hoppas att han int lura ut dä i na dåligheter, du Sandra! Och Farsan tar som han alltid gör, om Sandras haka. Sätter tummen frampå och drar med sitt sträva pekfinger inunder. Och han flinar rakt in i ansiktet hennes på nära håll. Och Farsans skäggstubb är som korta koppartrådar. Han är solbränd men vit i rynkorna. Mest röd är han om näsan som har gropar precis som en jordgubbe men utan gröna prickar. När Farsan går in och kokar kaffe traskar Sandra runt i lägdan och nyper rödklöverbollar ∙ 87 ∙ åt grodan. Sen kryper hon in under farstubron och släpper ner dem i hinken. Under farstubron är det som i underjorden. Där ligger gamla maskdosor med sina små fyrkantiga spikhål i locket, fimpar, ölburkar, gamla blomkrukor och två gamla spadar utan skaft. Marken är nedtrampad i skugga och ingenting vill växa. Ljuset genom gliporna gör allt randigt. Under farstubrogolvets brädor hänger nät med små insektsvingar i. Rester. Kangeroerna äter inte alltid upp vingarna, eller så sliter de små flygdjuren sig loss och faller ner utan, till ett annat liv som krypare och kravlare. Sandra fryser. Grodan trampar runt på klövern, runt runt i den vita hinken. Han är stor som halva botten ungefär. Det är tröstlöst att titta på det i längden. När Farsan dricker kaffe och läser annonserna om bilar och jakthundsvalpar i tidningen sitter Sandra bredvid och dinglar med benen och doppar sockerbitar från kopparasken i hans kaffekopp. Ibland lutar hon örat mot blå tutt-tanten på hans överarm. ∙ 88 ∙ – En sån där skull man allt ha haft. Säger Farsan och pekar på nåt bra där i tidningen. – Jo du stinta, hä vore nanteng hä! Och Sandra mm-ar med sockerbitar som smular sig i hela munnen. – Mm. Ibland säger hon nästan ja. Och den gulrandiga vaxduken har små brännhål som det är trevligt att peta ner gamla knäckebrödsmulor i. Det blir nästan som ett slags spel. Sen är det alldeles knöligt under, liksom för alltid, så att glasen inte kan stå som de ska. Men det gör inget för det är bara Anneli som klagar. De kan höra hur hon stökar och går på däruppe. På väggen i Annelis rum finns det märken där hon har slagit och bankat med käppen, hon har ju som ett sådant slags humör, surkärringlikt och petnoga. När de tittat på kontaktannonserna också: – Du får gärna vara akademiker, rökfri och lång, ja fy faan du lillstinta. ∙ 89 ∙ Står plötsligt Anneli där i köket och stör. Hon vill veta varför Farsan inte har tvättat, och. Och listan är hur lång som helst. Sen brakar helvetet lös ett tag och Sandra måste glida ner från stolen och titta på sina rosa tuggummin under bordet lite. De är hårda, i vissa syns petgropar och små märken efter naglar. – Men va faan ha du tänkt att Sandra ska ha på sä på kalase då? Frågar Anneli när det lugnat ner sig. Och: – Vicket satans jävla kalas? Måste Farsan fråga tillbaka. Sen får Anneli stå där och berätta alltihop. Bla, bla, bla, som om hon visste precis allt i hela världen jämt. Hon är alltid sådär. En sån som minsann vet allt bäst. Sandra drar i fransarna på Farsans shorts och räcker upp handen så att han ska kunna doppa en sockerbit i kaffet och räcka ner den till henne men han låtsas inte märka. Då drar hon lite i de mörka hårstråna på benen istället och han sparkar in stortån i bordsbenet. ∙ 90 ∙ – Faan! Jävla ungjävlar! Sen, faan igen, för att stolen välter när han brakar sig iväg och går ut: – Faan, faan Sandra. I sopsänkan bakom huset växer almyttjen. Uppe i solljuset, i allt rosa och vindvajande, surrar blinningarna men vid jorden där grodorna rör sig är stjälkarna kala och bruna och där kan man hitta skalbaggar som ramlat på rygg och slingrig mask. Sandra har tagit med sig hinken in dit och det faller ner skräp i när kanten dras genom almyttjen och hallonbuskarna. Boss och krafs och skruffs som fastnar på grodan. Långt ner slingrar bäcken och sörplar vatten. När hon ska tvätta grodan sparkar han sig fri och försvinner under en sten men hon kliver efter och tar honom tillbaka. Prins-pladask-ihjärtat är ändå som en tröst. Gula grodögonen. Vattnet har gjort honom blank. Sandra ger honom en liten puss på nosen men han är sig ändå lik. En stor en, som präktig, en sån. Då sätter ∙ 91 ∙ hon tillbaka honom i hinken och vickar den så att lite vatten rinner in över kanten. Sen får den stå i en grop mellan rötterna vid en svampig stubbe medan Sandra fångar ännu fler grodor som hon pussar på. Prins Pladask simmar i sitt vatten. Han simmar sommarsim i sin bassäng. De andra grodorna är mindre. De två minsta ser ut som runda skalbaggar när de kryper ihop och stora kangeroer när de sträcker ut. Plopp, plask. Nu är det fyra grodor. Alla har småfingrar som vill nåt eget, den sort som griper tag. Klättriga händer. Fötter som vattenfåglar när de spretar ut. Bäckvattnet är ett kallkällevatten. Ett vildvatten som glittrar vimsigt och som är alldeles klart. Osynligt som. Så. Det kommer upp vid den gamla brunnen och försvinner ner i jorden igen nedanför det gamla fårstängslet som ingen orkat ta reda på. En kort tid på jorden bara, genom solen i Sandras sopsänka, bara sådär, och sedan ner i hålet mellan storstenarna igen. I fickan har Sandra sockerbitar men inget ∙ 92 ∙ kaffe. Knapersockret som är hårt. Blått ludd från fickan sitter fast men det lossnar i grodornas vatten. – Här! Säger hon. – Här! Och hon menar varsågod men grodorna förstår liksom inte och bitarna sjunker och blir liggande på hinkens botten. Anneli är en sån som ropar. Hon har ropat och ropat från kanten av gräsmattan ganska länge, men när lillasyster väl kommer ut ur almyttjen är Anneli ändå bara sur och tar henne hårt i armen. Det är säkert likadant för Farsan. Egentligen. Egentligen borde ingen av dem visa sig mera, det kanske skulle vara bäst. Farsan är tyst i vedbon. Eller, antagligen är han i vedbon, och han är som tyst. He jer för jävlit, kanske, men lite tyst, och kanske en liten Jack Däniel i senapsglaset och en John som han askar av i blåmoccaburken bland de krokiga spikarna. Han är ∙ 93 ∙ inte en sån som kommer fram för tidigt. På det sättet är han klok. Anneli har hängt pistagegröna plastringar i öronen och dragit på sig en jeanskjol med resår i midjan och volanger runt om. Hon har ett av pinfina Marits gamla linnen men uppknutet så att magen ska synas och hon luktar så mycket hårsprej att man blir yr. Anneli säger: – Faan Sandra. Och det blir duschen och tvål i ögonen på det. Sen får lillasyster sitta i köket och äta filbryta med bara bettyboopbadlakanet runt sig. Så. Men Sandra måste en gång kliva av stolen och titta noga på fönsterbrädan och på golvet bakom soffan. Humlan är helt borta nu. Försvunnen. Förflugen. Förbi. Det är bra, då stör han inte mera. Sen får hon dra på sig ett par rena vita knästrumpor, de röda shortsen med ränder i sidan och en ljusblå t-tröja med bild av lille skutt. Anneli har själv plockat fram och sagt att det ∙ 94 ∙ duger. Att det är ok och fint. Som kalaskläder sett. När Farsan kommer in igen mår han bättre, och han har en idé. Idén är så bra att han visslar Hartov Gåld-sången hela tiden. Han har till och med tagit in en kartong som legat i Saabens bagage sedan förra månaden. I kartongen har det varit en motor till en röd hydraulisk pump som står i Ove Jonssons källare och låter drrr (när vattentrycket sjunker under två bar). Lådan är stor som en skolåda och till ingen nytta nu längre eftersom Farsan redan har bytt den där motorn. På en gul etikett står det svarta siffror och tecken, i övrigt är den brun och stabil. – Hä bli bra. Di ha ju int nån päls så ongarna könn knappast få nå allergier och alla småglin tyck ju om och ha nå eget jur iblann. Sandra hämtar in hinken och hon lyfter sakta de fyra grodorna, en i taget, över till den bruna kartongen. Hon börjar med Prins-Präktig-Pladask själv och sedan de andra. Sockerbitarna har löst sig i vattnet och syns inte mera annars hade grodorna kunnat få matsäck med ∙ 95 ∙ sig. Både Farsan och Anneli följer varje grodfärd med ögonen. Sen tejpar Farsan ihop lådan med bruna tejpen medan Sandra håller igen den med fingrarna som det droppar om. – Sådär. Säger han sen, och det är som att han ser på Sandra att hon är lite ledsen, ändå, för han fortsätter: – Du ska int va missunnsam stintan, di ha int samma överflöd i centralorten som du ha här hemma vet du. Och så stryker han med sin stora näve på hennes rygg. – Och sen så få ju du nå fint tibaka när du fyll år å, tänk på de! I skrubben under trappan hittar Anneli en rulle presentpapper. Det är ett sånt man har på julen med tomtar som stretar fram med sina överlastade kälkar i ett snölandskap på alla bilderna, men ingen hittar något annat och det är väl ändå inte utsidan som spelar någon roll. Sandra har en klump i hjärtat när Farsan tippar lådan runt runt för att få papperet att komma ∙ 96 ∙ rätt. Det ska passa runt om, och vikas till på sidorna. Han biter loss bitar av brun tejp och får ihop det på nåt vis och sedan ser han stolt ut. Sandra får sitta där i baksätet med lådan i sitt knä sen. Anneli ska nämligen alltid åka i fram där det är mera vuxet och förståndigt. Men Farsan är en sån som kör så att man kiknar och skumpar och blir glad igen ändå. Så. En viss framfart. Då kan man ruska av sig och lämna bakom. Längs grusvägen skramlar entums, halvtums och trekvartstums rörbitar i bagaget. Det är bortkapade bitar som kan va bra att ha. Det finns t-kopplingar, slangklämmor, rörhylsor, nipplar och ljust fluffigt lin som liknar dockhår eller almyttjens vippor på hösten. Gasoltuben är stadigt blårund med sin slang som ringlar. Hos Sandra i baksätet ligger tipskuponger, tomma cigarettpaket, glasspapper och handskrivna kvitton med annat. Och ännu fler lintussar. I bilen finns en del som är störtomöjligt och bara liknar rostiga saker också. Dyrgriparna, flinar Farsan om hon frågar: ∙ 97 ∙ – Dä ä dyrgriparna du! Och där är smörjoljan i den lilla svartfläckiga metallkannan med sin smala pip. Lilla plåtfågeln. Sen när Gustavssonska Saaben svänger ut på nittitvåan slutar det skramla, för den vägen är asfalterad. Det är först då man verkligen hör hur ohyggligt det lät alldeles nyss. Längs nittitvåan hänger telefonledningen i sina stolpar. Oftast är det bara skogen på sidorna men ibland är det hyggen eller lägdor bakom den där tråden istället och då blir ledningen en svart linje som höjs och sänks som i andetag mot himlen. Så. Upp och ner och upp. Inne i den lilla centralorten har Farsan bara ett snabbärende in på kiosken. Liksom först bara. Skitsnabbt. Och det är inget att divla om. Anneli vevar ner bilrutan framme hos sig medan de väntar. Små flugor kommer in i bilen och är väldigt intresserade av Sandras näsa så hon måste gnugga den hela tiden. Den bruna kioskväggen är lite sprucken och flagnad och getingarna kryper runt där mellan löpsedlarna ∙ 98 ∙ där träet syns och de betar av väggen på sitt sommarsätt. En tjej med snedlugg finler ner från löpsedlarna. Ler helt vänligt och välsignande. Tjejen har varit på nyheterna också och heter Mord, eller Offret, eller Våldtagen, eller Kropp. Men mest Marlene från Burträsk var bara sexton år när. Den flickans framtid skulle ha blivit helt underbar, det är det som gör det så särskilt, och nu har hon blivit berömd men fortsätter att le riktigt vänligt och har inte blivit högfärdig alls. Alla älskar henne förstås, precis som det ska vara. Nyss visste ingen att hon fanns och nu, nu finler hon och är Offret och Marlene med alla. Hon är en sån man tycker om. Särskild, inte som Anneli med sin aviga vridna sida och massor av dåligt humör, utan fin, kramgo, en sån man kan älska helt sönder eller vilja vara som. Farsan har blivit kvar utanför kioskluckan och tänt en John. Han står där och avhandlar det ena och det andra med nån kepskarl som ∙ 99 ∙ knåpar med fingrarna i en snusdosa och klämhåller den där Marlenetidningen eller nån tutttidning, eller nåt, under ena armen. – Du! Vrålar Anneli då: – Du? Och Farsan mumlar väl att: – Du, ungarna sitt i biiln å vänt på mä . . . Eller nåt, och sen sprätter han iväg sin John och kommer tillbaka. Det börjar vara jävligt varmt i bilen så när han satt sig frågar han Sandra om hon tror att småprinsarna i paketet håller på att bli kokta, och hon svarar ungefär att: – Dä ä bara prinsessen, för flickpussarna hjälpt liksom int. Ungefär så, bara. Ungefär. Men det blir ändå för mycket, för Anneli vänder sig om och glor. Och: – Du ä för faan sjuk Sandra! Du ha väl int pussa på alla di där jävla äckelgrodorna? Och, fy faan! Ja tro ja måst spy liksom! Håller hon på. ∙ 100 ∙ För sån är hon alltid. En som inget förstår. En som ropar och skriker och gormar och som ingen skulle vilja våldta, eller för den delen ta i alls, hur mycket hon än målar sig och sprejar i håret. Fast Farsan skrattar åt alltihop. Han vevar ner hos sig och sätter armbågen ut genom. Han startar och trycker lekfullt ner gasen så att den Gustavssonska Saaben låter som en rallybil, sådär Wroom-Wroom! Fast den står på stället. Wroom! bara. Och: – Jävla idioter. Mumlar Anneli då, men utan att titta på vare sig Farsan eller Sandra. – Faan jävla idioter. Och hennes finniga nacke är riktigt bortvänt stelsur och sprider ostämning hela vägen sen när de börjar rulla och passerar förbi blåvita skyltarna med konsumåttan, gulgröna BP -macken och den rödteglade trevåningssko- lan med asparna framför. Vinden kommer in genom fönstren därframme och det fladdrar ∙ 101 ∙ lite i Annelis blonda hästsvans och både lintussar och tipskuponger dansar på det svarta sätet bredvid Sandra. Kalashuset är vitt med rött tak och ligger bredvid en lika vit kyrka. Där hänger det fina ballonger som gungar utanpå dörren så att Sandra blir alldeles blyg (en lång grön och en röd som är rund). Presenten är både lätt och tung, liksom ojämnt, och över papperet stretar småtomtarna fortfarande runt med sina kälkar. Sandra tänker att de glömt att sätta på krulliga snören. Sen kommer en kalasklänningsmamma, en sån med stora glasögon, till dörren och ler och är lycklig för att just Sandra och Anneli kunde komma. – Men å! Och: – Stig in, stig in! . . . å! När Farsan kör iväg gräver Saaben två märken efter sig i det knastriga gruset på uppfarten men Kalasmamman märker ingenting utan sätter en hand på Sandras rygg och föser hen∙ 102 ∙ ne. Anneli stannar kvar bakom. Hon står bara därute i solen och lutar sig mot käppen, och hojtar: – Ja gå på graven en sväng nu, först, bara! Och vattna . . . och så. Och Kalasmamman vänder sig om och nickar och säger som att Anneli kämpar på bra. Fast det inte alls är särskilt svårt att vattna någonting för man häller ju bara på vatten, men det är alltid sådär med Anneli. Sådär att alla bryr sig om. I hallen är det skymning och fullt av skor som stökar sig huller om buller. Sandras vita strumpor har blivit brunfläckiga och våta redan, i sopsänkeskorna. Hon rör sig och trevar inåt. Men i köksdörren blir hon som stående. Därinne är det fullt av ljus igen, så mycket sol att ögonen blir översvämmade nästan. På de mörkgröna köksluckorna är en massa färgiga teckningar upptejpade och på golvet ligger randiga mattor. På alla stolar är det knutet blommiga dynor med banden som hänger ner mellan ryggspjälorna, och från lampan dinglar ∙ 103 ∙ ballonger i nästan alla färger som finns. Gräddtårtsglada barn porslinsslamrar och skränar runt bordet med pappershattar på huvudena. De tre andra flickorna är rosa och vita i sina sommarklänningar. Som skumtomtar. Så. Precis så. En kortklippt mamma försöker att föra ett kaffesamtal med en annan som är yvig och röd. Den röda har klätt av sig och stoppat ena bröstet i munnen på en baby för att den ska bli tyst. Hon är solbränd utom bröstet som är vitt som porslin och man kan bli lite blyg av det där bröstet också, för det ser så lent ut att man skulle vilja lägga kinden mot, lite. Eller peta på, som en grodmage nästan. Sandra vet inte vilket av barnen som fyller år så hon vet egentligen inte vad hon ska göra av presenten nu. Till sist ställer hon ner sin låda på golvet alldeles utanför kanten av en randig matta och sätter sig på den stol Kalasmamman drar fram åt henne. Två pojkar måste knuffas hårt med varandra ∙ 104 ∙ eftersom de annars skulle kunna råka bli alldeles för tysta av bröstet och en av dem faller av sin stol men det går bra och han klättrar tillbaka igen för att knuffas mer. – Så, här! Och ett smalt elastiskt band under hakan och nån slags hatt på huvudet. Och: – Å, å en sån liten prinsessa du blev! Säger Kalasmamman. Solen lyser in i alla saftglasen så blandsaften bara vill gnistra. Rubin, rödblära, rönn! Liksom så. Som magi! Och Kalasmamman skär noga av tårtan så Sandras bit blir fin och väldigt stor, sensationell nästan, och den kan stå upp mitt på en blommig assiett. De andra barnen lägger ifrån sig munkladdiga skedar på duken men Kalasmamman är så snäll att hon inte alls säger något om det. Sandra dinglar försiktigt med benen och nynnar på Hartov Gåld-sången i huvudet. När hon pressar den lilla skeden genom tårtan sväller mosad banan och hallonsylt ut mellan socker kaksbottnarna. Mosad banan och röd sylt, så ∙ 105 ∙ gott! Och grädden är ringlad i mönster och allt är alldeles fint, som på bild i Allers-tidningen. Kaffemammornas munnar är mest fulla av Marlene. Flickan. Flickan si och flickan så. – Och, jag har också gömt ett lik, bara för att han ä vacker . . . Säger Sandra. Men då står Kalasmamman plötsligt bakom henne och gnuggar lite på Sandras överarmar. – Lyss’n int på däm du Sandra, det ä bara v u x e n p r a t. Och vuxenpratordet är nästan strängt så mammorna trollar bort den där flickan ur samtalet och ersätter henne med: – Tänk så fort tiden går. Och annat, som Sandra knappt kan säga något om. Det ligger gräddiga små ljus på kanten av tårtfatet. De är sånt som mäter tid. Tårtljus, klockor och Norra Skogsägarnas kalender på köksväggen därhemma, i den skriver Farsan upp sina olika jobb med en särskild röd timmerpenna. I det här köket är det blommor. ∙ 106 ∙ Blommor på gardinerna och i krukor och i en blå glasvas på bordet. Och klockan i hörnet, en sån som är hög som en gubbe, den är blommig den med. Allt. Allt. Som en sagoäng. En pojke med skrattgropar råkar välta sin saft och det rinner över kanten och ner på den vita klänningsflickan mittemot. Sen måste Kalasmamman torka och dutta på flickans klänning med flera helt nya blågula servetter och det är som ett slöseri för servetterna är ganska fina. Lillflickan gråter och har sig och: – Seså, seså! Säger mammorna. – Det är ingen fara alls, det går bort i tvätten ska du se. Men: – Det är inte utsidan som räknas, och . . . Säger Sandra. Men då ger den kortklippta kaffemamman henne ett hårt fnys som betyder men-sluta-nu. Och Sandra stannar i sin inombordssång och vickar på benen och äter och äter bara, så att de får sköta sig själva. ∙ 107 ∙ Nån syltig sockerkakssmulig en tar upp Sandras paket på bordet sen och han börjar riva sönder papperet och slita i de bruna tejpbitarna tills det har gått upp. I lådan är grodorna lata och liksom klibbiga av socker. En liten en har fastnat på Präktigs rygg och som svimmat av. – Sandra? Men Sandra äter av sin tårtbit. Den står fortfarande upp. Grädde, röd sylt och banan. Försiktigt äter hon, för den ska helst inte falla. Sockerkakssmulor i grädde. Grädde med sylt och banan. Så gott! – Sandra Gustavsson? Och mammorna säger rör däm int till sina kalasbarn: – Rör däm int! Och ingen rör. Ingen rör. En lillgroda och en lite större en klättrar upp ur lådan och drattar ner på den kalasfläckiga bordsduken. Solen skiner och glasen är alldeles kladdiga av barnhänder runt om och har märken av munnar vid kanten. Det är en ny värld ∙ 108 ∙ och de bruna varelserna trevar sig på ett udda vis fram över blommigt porslin, skedar och använda servetter. På vägen hem när Sandra lutar sig i baksätet känner hon den där kronan på huvudet och ett smalt resårband under hakan. Kronan är av tjockt papper, guldig utanpå och vit inuti. En sorts leksak. Hon tar av den och låter den ligga. Bland glasspapper, tipskuponger och lin. Hon frågar: – Kan int ja få köra? Och Farsan svarar: – Sen. För hon får nästan aldrig ute på stora vägen: – Sen Sandra, när vi ä mera hemma hos oss. ∙ 109 ∙
© Copyright 2024