Sommaren före kriget
Sommaren före kriget Sommaren före första världskriget gjorde Fredrik Petersson i Stavhult en avbetalning. Det var den fjärde och sista avbetalningen och den gällde en separator av typen Viola 3 och som för ett år sedan från Separator hade blivit ”avsändt med bantåg till Ryssby”. Det hade varit en stor affär för den nu 70-årige småbrukaren och han läste på nytt noga fakturan från Aktiebolaget Separator, som han hade tagit fram från chiffonjén. Han läste också för kanske tionde gången sitt HyresKontrakt och nu hade han äntligen betalt hela beloppet 75 kronor. Det var mycket pengar för en småbonde som Fredrik men en nödvändig utgift. Fredrik satt vid fönstret med sina två separatorpapper i ena handen. Det var kväll, juli sommarafton. Allt var tyst eller nästan tyst. Det var bara enstaka småljud från köket, som hördes, Ingrids kvällssysslor. Fredrik såg sina två yngsta söner på gärdet jämte ladugården, duktiga pojkar, som han numera inte skulle klara sig utan. Längre bort på gärdet såg han korna betande och nymjölkade. Han kom att tänka på sin son Johan, som han häromdagen hade träffat i Ljungby, sommarmarknaden där, mycket folk från hela häradet. Det gick bra för Johan och Annie i Linnebacken och Johan hade talat om att köpa sig egen gård och kanske nästa år i Angelstad. Kvällsljuset var tillräckligt för att Fredrik skulle kunna läsa hyreskontraktet. Det hade nummer 1235. Fredrik funderade på orden, som var tryckta på tvären på ena sidan av kontraktet, ”Vi garantera våra separatorer under obegränsad tid, så att vi under denna tid gratis afhjälpa hvarje material- eller fabrikationsfel”. Kunde det vara sant? Det var ju ”Köksmejeri med separator i en liten småländsk gård”. (Bild ur HBF;s samling) bra i så fall. Och nu var separatorn hans och hörde till gården. ***** Det var vinter och året var 1919. Fredrik hade åldrats, skulle fylla 75 år om ett par veckor. Han satt som många gånger tidigare de senaste åren vid fönstret och tittade ut, såg det snövita landskapet och hörde, hur det brann i köksspisen. Vägen var nästan nyplogad. Det hade slutat att snöa och det var som om landskapet vilade. Fredrik kände sig onyttig, orkade inte längre med det tunga arbetet i skogen, höll sig mest inomhus nu när det var vinter och kyligt, gjorde bara ett och annat handtag i ladugården och skötte om husets värme. Fredrik tänkte på kriget nere i Europa, som äntligen var slut men som hade fört med sig så mycket ont, många människors lidande och många, som hade stupat på slagfälten. Han hade hört och läst om hur de franska och tyska arméerna under lång tid hade hållit ”Kronodebetsedel för år 1918” på att strida nära en stad, som hette Verdun, kanoner och massgravar och ett enda elände. Fredrik hade hört namn på andra platser också, men det var svårt att riktigt förstå, när han aldrig hade varit där. I Sverige hade man klarat sig undan själva kriget, men den spanska sjukan hade härjat också här. I ena handen höll Fredrik papper, som han hade tagit fram från den gamla chiffonjén. Han läste den ”Kronodebetsedel för år 1918”, som han hade fått från Sunnerbo fögderis häradsskrivarkontor i november i fjol, häradsskrivare Axel Rooth. Beloppet, som han hade betalt, var kr 1:38 och det var ju inte mycket att tala om. Fredrik undrade hur mycket Johan hade fått betala, Johan som sedan ett par år var bonde i Rataryd i Angelstad socken och nära Bolmen, sonen som nu hade så stor familj att ta hand om, sex barn. ***** Bantåg vid Vislanda-Bolmenbanan. Här vid Tutaryds station omkring 1880 2 Fredrik Petersson i Stavhult firade sin 80-årsdag i februari 1924. Han var en gammal man med väl begagnad kropp och tillfreds med sitt långa bondeliv. Att han hade arbetat hårt på åkrar och i skog kändes i både armar och ben. Han gjorde då och då små tillbakablickar och tänkte på märkligheter, som han hade hört talas om. Tanken med att man för ett par år sedan hade bestämt, att Ljungby skulle vara ett municipalsamhälle, förstod han inte riktigt. Samhället blev väl inte annorlunda och bättre av ett nytt namn. Men att man hade gett kvinnorna i Sverige egen rösträtt Fredrik Petersson i Stavhult var min farfars far, min fars farfar. Han var född 1844 och dog 1928. Det är svårt för mig att förstå, hur Fredrik och hans familj hade det, hur deras vardagar var, vad de hörde och såg och kände och tänkte. Och det är naturligtvis nästan omöjligt för mig att sanningsenligt berätta om min farfars fars liv, eftersom jag vet så lite om hans tillvaro, så obetydliga efterlämnade skrivna papper. Jag kan bara efter min enkla förmåga försöka att förstå. Ljungby marknad förr i tiden. Ur Gunnar Sjöholms vykortssamling, Ljungby kommarkiv var nog ganska bra och det var både svårt och lite knepigt att förstå, att det hade behövts så mycket bråk om det. Själv var han ju van vid att Ingrid och han alltid hade talats vid om vad som skulle göras på gården. Någon särskild rösträtt hade de aldrig behövt. Och nere i Europa var det fortfarande oroligt. Det var visst många som svalt och hade det mycket besvärligt och det verkade som om det skulle bli svårt att få ordning på tyskarnas stora skadestånd efter kriget. Och särskilt konstigt var det, att de tyska penningarna snart inte var värda något alls. Han hade själv sett tyska brev med frimärken, som var så dyra, att det inte gick att begripa ett dugg. För Fredriks egen del var det enklare att förstå det där med de egna penningarna. Men allt hade blivit dyrare och dyrare för honom också och förra årets kronodebetsedel från Axel Rooth hade han inte riktigt tyckt om; hela 73 kronor och 33 öre och egendomligast var vägskatten på 28 kronor och 35 öre för honom, som nu för tiden knappt slet något på vägarna. Men han hade betalt ändå. Nu satt Fredrik vid köksbordet. Kvällsmåltiden var avslutad men Fredrik satt kvar och pratade med Ingrid om vintern och nämnde, att det var bra att de hade brännved nog för att kunna hålla huset varmt. Han sa också något om kvällsgröten och de goda smörgåsarna, Ingrids nybakade bröd med gårdens eget smör och ost. Och honungen, som Ludvig och Lina hade haft med sig vid besöket på eftermiddagen, den var så mjuk och fin. Det var bra, att ha sonen Ludvig i byn, men ofta tyckte både Fredrik själv och Ingrid, att det var bra tråkigt, att Lina (som egentligen hette Paulina) hade så långt hem till sitt föräldrahem, som var i Tannåker vid Bolmen. Det var nästan en dagsresa dit och det var längre än till Johan i Rataryd men åt samma håll. Lina och Ludvig hade förresten fått ett av Ingrids nybakade bröd med sig hem. Samma vecka, som jag skriver något om Fredrik Petersson i Stavhult, återläser jag en bok skriven under något av Fredriks sista år. Bokens titel är ”Och solen har sin gång” och författarens namn Ernest Hemingway, boken tryckt första gången på engelska 1926 och långt senare översatt till svenska. Boken handlar om tillvaro, som är så fullständigt annorlunda jämfört med livet i Stavhult i Agunnaryds socken i Sunnerbo härad i Kronobergs län. Det är en bok om ”förlorad generation”, bok om liv på barer och krogar i Paris och om vackra landskap, forellfiske och tjurfäktning i Spanien, aldrig brist på pengar för det brokiga och glada livet. Det finns skäl att fundera på människors så olika villkor i samma tid för mindre än hundra år sedan och i samma världsdel. Det finns skäl till sådana funderingar om stora olikheter även i vår tid. ***** I Fredriks gamla chiffonjé, som nu är min, har jag kvitton på att min farfars far betalade sin skatt enligt kronodebetsedlar för 1918 och 1923. Fredrik hade följt kronodebetsedlarnas uppmaning ”Obs! Den kvitterade debetsedeln bör väl förvaras”. Hur många gamla kronodebetsedlar ligger fortfarande på sina förvaringsställen i Agunnaryds socken? Alf Elmberg i februari 2014 Copyright AE ***** Brev till redaktören Jag har läst den illustrerade texten om sommaren före kriget och är tillfreds på alla sätt. Stort tack! När jag såg bilden på tåget vid Tutaryds station trängde minnen sig på. I min barndom och mycket tidiga ungdom reste jag varje år i mina föräldrars sällskap från Karlshamn till Angelstad, ånglok till Vislanda, tågbyte med väntetid och sedan vidare med bulliga ljust gula och skakiga rälsbussar. Så väl jag kommer ihåg krigsårens alla hållplatser mellan stationerna, torvmossarnas hållplatser och den sista var mellan Ljungby och Dragaryd. Och om Stavhult, mitt första besök där var 1947. Hälsningar Alf Elmberg Stavhult Mellangård i nutid. Husen ligger samlade i en byklunga. Första huset till höger är Missionshuset, nästa är Alfred Karlssons (korgmakarns), längst bort i bild syns Johan August Svenssons hus. Till vänster utanför bild ligger det gamla huset, numera Gösta och Karins hus från 1960. Bild: Gunvor Karlsson omkring 2006 3
© Copyright 2024