1. No category

Juverproblem och mjölkbrist
Råmjölk
De flesta tikar har tio spenar i två rader. De är placerade parvis bakom varandra från bröstkorgen till
ljumskarna. De fyra bakersta ger mest mjölk och mängden avtar sedan framåt i raden. Det främsta
spenparet, som sitter nästan i armhålorna, ger minst mjölk och det händer att de inte bildar någon
mjölk alls. De flesta tikar av stora eller medelstora raser kan därför sägas vara väl utrustade för att
dia åtta valpar. I vissa länder får man inte föda upp och registrera fler än åtta valpar per kull. När en
tik ska valpa första gången sväller spenarna och ändrar färg. De blir rosaröda ca tre veckor före
valpningen. Sista tiden före förlossningen kan juvren vara fyllda med mjölk. Nedsläpp av mjölken till
spenarna står under inflytande av hormonet oxytocin, ett hormon som har avgörande uppgifter även
under förlossningen. Förutom att det får tiken att släppa ner mjölken ger den utdrivningsvärkar,
kraftiga sammandragningar i livmodern. En del tikar låter inte valparna suga förrän förlossningen är
över. Andra diar om det blir ett lämpligt uppehåll mellan två valpar. Valparnas diande ökar värkarna
och värkarna hjälper tiken att släppa ner mjälken.
Inom de första timmarna bör valparna få dia tiken en gång så de får i sig råmjölk. Det finns varierande
uppgifter om hur snabbt det bör ske men ju tidigare desto bättre, dock utan att valpningen i övrigt
störs. Kvaliteten hos råmjölken försämras under det först dygnet. Även valparnas förmåga att
tillgodogöra sig råmjölken avtar snabbt, redan inom ett dygn. Det totala intaget av råmjölk bör vara
tio procent av valpens födelsevikt. Via råmjölken får valpen i sig nittio procent av de antikroppar den
behöver. Dessa kallas maternella antikroppar och har bildats av tiken som skydd mot olika
infektioner, både sådana som hon kommit i kontakt med spontant och via vaccination. Råmjölken ger
den nyfödda valpen en bra start. Man bör anstränga sig till det yttersta för att varenda valp ska få sin
del av råmjölken.
För att klara en bra digivning bör tiken vara i gott hull och äta bra. Om hon är undernärd eller tacklar
av och/eller blir uttorkad kan hon gå ner i mjölk snabbt och då tappar även valparna kondition. Det
finns många sjukdomar som en nyförlöst tik kan råka ut för men den här texten fokuserar på problem
med juvren.
Mjölkstockning
Mjölkstockning kan uppstå om tiken har mer mjölk än valparna kan äta och det händer särskilt om
hennes kull är liten. En eller flera juverdelar kan drabbas av mjölkstockning. Spenarna är stinna och
juvren överfyllda men de är ändå normalt rosafärgade och oömma. Juvret kan se rutigt ut som när
man trycker in en stek i ett nät. Om tiken har få valpar kan man behöva se till att överfölla juver blir
diade. Alternativt kan man försöka mjölka ur överskottet. Att mjölka en tik är inte en alldeles lätt
uppgift. En enkel amningspump från apoteket kan fungera ibland. Om tiken har mjölk men inte
släpper ner den, brukar man ge henne oxytocin. Myndigheters regler gör numera svårt att ordinera
injektioner som uppfödaren själv kan ge i form av sprutor. Men oxytocin kan även ges i nosen. Både
när man sprutar oxytocin och ger det som inhalation har preparatet effekt inom några minuter men
den är kortvarig eftersom molekylerna bryts ner snabbt. Mjölken rinner till och tiken kan även få
värkar trots att valpningen är över. Värkarna kan rensa livmodern från kvarblivna moderkakor, blod
och fostervatten, en positiv effekt som man får ”på köpet”. Mjölkstockning är mest besvärligt de
första dagarna efter valpningen men om den upptäcks direkt och åtgätdas behöver den inte leda till
några mer problem.
Tikar som förlösts med kejsarsnitt har ofta förlitet mjölk. Mjölken kan även sina om en tik har kvar
moderkakor kvar i livmodern, om hon fått en infektion eller om livmodern inte drar ihop sig efter en
utdragen förlossning. Sällsynt kan tiken ha underutvecklade juver som aldrig bildar mjölk trots att de
fött valpar. Det misstänks bero på en ärftlig hormonell rubbning. En sådan tik är förstås olämplig för
vidare avel.
Mastit (juverinflammation)
Som följd av mjölkstockning – eller helst utan föregående varning – kan tiken drabbas av mastit,
juverinflammation. Juvret blir hårt, rött och ömmar kraftigt. Mastit är smärtsam tillskillnad från
mjölkstockning. Tiken kan få feber och påverkat allmäntillstånd. En mastit börjar ofta i en av de
bakre, högproducerande juverdelarna men den kan sprida sig till fler juver i samma rad. Om tiken får
mastit på en sida kan den andra ändå vara helt normal. Smärta kan göra att tiken drar sig undan
valparna och blir ovillig att dia dem. Den sömning idyllen i valplådan förbyts snabbt i ett oroligt
vimmel av kvidande och hungriga valpar och en oöycklig mamma. Skyndsam behandling är
nödvändig och här behöver man ta hjälp av veterinär.En mastit kan gälla liv och död för valparna och
i allra värsta fall även för tiken. Hon måste genast få ett lämpligt antibiotikum trots att man inte gjort
en förgående odling. I första hand använder man penecillin som dödar sådana bakterier som vanligen
framkallar matit. Penicillin påverkar sällan valparna trots att en liten mängd utsöndras i tikens mjölk.
Skulle valparna bli lösa i magen får man överväga att avsluta kuren i förtid. Utöver antibiotika ger
man tiken medicin som dämpar inflammtionen, tar ner svullnaden och lindrar smärtan. Om det går
mjölkar man ur det svullna juvret. Våtvarma omslag och massage uppges underlätta mjölkningen.
Den mjölk som kommer ut har ofta skurit sig. Den är ömsom klimpig och vattnig och kan även
innehålla blod. Åsikterna går isär om huruvids valparna ska få dia den inflammerade spenen. Den ena
skolan hävdar att det är det bästa sättet att få ur mjölken. Den andra hävdar att valparna kan bli
sjuka. Vetenskaplig fakta saknas.
Masiti har ibland yttre orsaker. Skarpa klor hos valparna kan ge sår och revor på juvret där bakterier
kan ta sig in. Tumörer i juvret eller spenarna ökar risken för både mastit och mjölkstockning.
Juverböld
Trots behandling kan en mastit övergå i juverböld. En böld känns igen på att en varhärd avgränsas i
juvret som först syns som en mörkare förhårdnad. I det mörka området känns huden tunn.
Varhärden omsluts av en böldkaåsel som också innehåller trögt flytande och ofta illaluktande och
blodfärgat var. Där huden är som tunnast kan färgen skifta i blålila och man känner att den
fluktuerar. Man säger då att bölden är mogen. När bölden mognar, ja helst ännu tidigare, måste den
tömmas av en veterinär. Vanligen gör man även ett dränage med en gummislang, en drän. Dränens
uppgift är att släppa ut den vätska som fortsätter att bildas. Den släpper även in luft som gör miljön
otrivsam för bakterier. En dränerad böld som läcker klibbigt sekret gör diandet mer komplicerat och
det krävs mycket rengöring och god hygien när man sköter tiken och valparna. Det är inte ens säkert
att den dränerade tiken kan ha valparna hos sig. Om man inte dränerar bölden brister den till sist av
sig själv och lämnar en mycket stor öppen krater med blödande juvervävnad som inte läker på många
veckor. Vid mastit eller juverböld kan det bli svårt att få mjölken att räcka till valparna. Det kan alltså
bli nödvändigt att stödutfodra dem med mjölkersättning. Dessa båda komplikationer uppstår
vanligen flera dagar efter förlossningen. Saknas däremot mjölk redan direkt efter valpningen, till
exempel om tiken dör, finns det risk att valparna blir helt utan råmjölk. Sådana valpar saknar
maternella antikroppar och det innebär att de har ett otillräckligt immunskydd under de tre första
levnadsmånaderna. Först vid åtta till tolv veckors ålder är valpen immunkompetent. Innan dess har
den inget eget immunförsvar och kan inte bilda antikroppar eller bekämpa infektioner.
Om det inte går att få råmjölk av tiken eller annan tik som valpat samtidigt kan man ge konstgjord
råmjölk eller råmjölk från tt annat djurslag. Det sista är en nödåtgärd men det är bättre än att valpen
blir helt uten. Råmjölk från ko, får och get kan fövaras i frysen. Försök hat gjorts med valpar som
tagits från tiken innan de fått råmjölk. I ställer tillförde man blodserum. De försöken hade viss
framgång men har inte resulterat i några metoder som används praktiskt idag.
Skall man föda upp valpar på konstald väg behöver man gott om tid och oändligt tålamod. Ändå är
det inte säkert att det fungerar. Särskilt dåliga är utsikterna för en valp som inte fått råmjölk. Tiken
kan ha mjölk men den räcker inte för att mätta alla valparna. Behövs snabbt tillskott kan man ge dem
hemgjord ”mjölk” enligt följande recept: 1 dl vatten, 3 dl fet mjölk, gärna ohomogeniserad Lantmjölk
(finns i matbutiker), blnadat med 1 äggula och ½ tesked druvsocker. Värm i mikron och pröva
temperaturen mot insidan av handleden. Det finns många olika recept för att tillverka egen
valpmjölk. Hemgjord mjölk ger mindre näring än tikens men det kan i viss mån kompenseras genom
att man gör större mängd. Fårmjölk är teoretiskt lämpligt som ersättning men i praktiken inte
tillgänglig för så många.
Mjölkersättning
Alternativt kan man välja färdiga produkter. På marknaden finns flera preparat som ersätter tikmjölk,
de flesta i form av vattenlösliga pulver. De innehåller vegetabiliskt fett och olika proteiner från
komjölk: mjölkpulver och/eller vassleprotein och/eller kasein, det mjölkprotein som finns i ost.
Pulvren kan vara berikade med aminosyror, mineraler och vitaminer. Vissa marknadsförs som
komplett ersättning, andra rekommenderas för tillfälligt bruk eller som tillskott. Till pulvermjölken
behövs en flaska md napp som passar i valpmunnen. Det finns ”kit” som utöver flasan innehåller
nappar i olika storlekar och dessutom en liten flaskborste.
Det finns en viss ökad isk katarakt hos valpar som är uppfödda på konstgjord mjölk. Katarakt är en
grumling i ögats lins. Man misstänker att den beror på brist på ett par aminosyror, arginin och
fenylalin. Framför allt drabbas valpar som uteslutande fått pulvermjölk under den första
levnadsveckan. Om tiken har en viss mängd egen mjölk men den inte räcker för att mätta alla
valparna bör man inte dela kullen i en diande grupp och en somuppföds konstlat. I stället bör alla
valpar få dia tiken och så ger man samtliga tillskott så att de blir mätta. Efter första veckan minskar
risken för katarakt. Mjölk-katarakten har ett typiskt utseende som kan skiljas från ärftliga varianter.
Den skiljer sig även genom att den relativt talat minskar i storlek när valpen växer. Valpar som blivit
blinda av den speciella katarakt kan få tillbaka en del av sin synförmåga. Idag är mjökersättning
berikad men aminsyror men det är ändå klokt att fördela tikens mjölk så att alla valparna får under
den första veckan.
Vissa perider har det funnit närverk som kopplat ihop uppfödare med valplösa tikar med andra
uppfödare som haft moderlösa valpar. Kanske finns sådan nätverk även idag. Men det är inte alla
adoptioner som fungerar. Det finns tikar som glatt tar sig an vilka små kryp som helst bara de piper
och skriker. Och det finns även berättelser om tikar som diat valpar när de är skendräktiga, särskilt
om de en gång haft egna valpar. Men det finns även tikar som är rent livsfarliga och aktivt söker upp
andras valpar för att bita ihjäl dem. Skall man försöka sig på en adoption måste man vara säker på
tiken och ändå vara beredd att rycka in om det går snett.
Ammacentralen
Är din tik skendräktig eller har få valpar och kan ge di till några fler, då kan du göra en stor insats för
de valpar som förlorat sin mor eller av annan anledning är i behov av amma.
Ammacentralen förmedlar kontakten mellan uppfödare med moderslösa valpar och tikar som kan
tänkas hjälpa till.
Kontaktperson för Ammacentralen är
Kerstin Norberg tel 08-667 35 09
kerstin.norberg@zelmaas.se
Text: Bert Wallin Håkansson, ur Hundsport special nr 2 2014.