1. No category

M A R KUS T ORGEB Y
LÄS UTDRAG
PÅ NÄSTA SIDA
MANNEN SOM SPRANG IFATT LIVET
Markus Torgeby är löpartalangen som 20 år gammal bosatte sig i en kåta
i den jämtländska skogen. Där levde han under fyra år som en eremit.
Så vad var det som fick honom att lämna allt? Och vad lärde han sig av att
leva ensam i skogen?
Löparens hjärta handlar om att våga gå sin egen väg och om den kraft
som finns att hämta i ensamheten och naturen. Markus T
­ orgeby vänder
sig till alla som har funderat på att kliva av ekorrhjulet; han ställer sig
frågande till mycket av det som vi andra tar för självklart.
OFFSIDE PRESS är förlaget som gav ut Born to Run – jakten på löpningens själ. Översättningen
av Christopher McDougalls barfotabibel har sammanlagt sålts i över 100 000 exemplar
i originalutgåva och pocket. Löparens hjärta bjuder på samma blandning av engagerat
berättande, livsfilosofiska resonemang och sportnörderi – och lär bli en given snackis,
inte minst bland de hundratusentals svenskar som ägnar fritiden åt att springa.
Offside press ligger också bakom magasinssuccéerna Fotbollsmagasinet Offside,
­Magasinet Filter och nya matmagasinet Hunger.
För förfrågningar kring boken kontakta Patrik Nolberg, patrik.nolberg@offside.org
eller 0736-342032.
OFFSIDE PRESS AB
VÅRA MAGASIN:
TIDIGARE UTGIVNA BÖCKER:
RÖDBETOR • HOT SHOTS • TOFU • WALDORFSALLAD • MUMS-MUMS
2015
#1 2015
+ Trolljakt!
Sökandet efter »Angus«, Anders
Behring Breiviks största supporter.
Nordberg om
sitt livs största scoop.
Världsreportern Jenny
LÄSMAGASINET FÖR NYFIKNA
»Jag bars i guldstol till hotell Flamenco.« Sid 32
NIKLAS EKSTEDT
7 388059 706900
7 388059 706900
RETURVECKA
RETURVECKA
v 15V 15
NUMMER 1-2015
PRIS 69 SEK, 79 NOK, € 7,90
INTERPRESS 0597-01
INTERPRESS 0597-01
H_Omslag_1-15.indd 1
PULLED PORK
Den hajpade rättens
uppgång och fall
Folkhjältar!
FRÅN BERKA
NIKLAS EKSTEDT
2015
15 PANNKAKOR
Lär dig steka sött, starkt
och salt från hela världen
1 SEE YOU ON SATURDAY!
TILL ZLATAN
Det krävs mer än tunga meriter för att
svenskarnas ovillkorliga kärlek.
STORT
Torbjörn Nilsson | Kosovare Asllani | Patrik
TV-kocken som
växt TEMANUMMER:
ur
både rutan ochAndersson
Sverige | »Turbo« | Erik Niva | Hanna Ljungberg | Ove Kindvall
2015-01-16 11:14
NUMMER 42
FEBRUARI & MARS 2015
PRIS 69 SEK, 79 NOK, € 7,90
BEFRIA PANNKAKAN!
Det väller in billig mat från Kina.
Är du beredd att betala priset?
få
PRIS 69 KRONOR
79 NOK, € 7,90
INTERPRESS 0468-01
I N T E R P R E S S 0468-01
388046 806903
RETURVECKA V 13 7 7388046
806903
RETURVECKA v 13
388333 306901
42
77 388333
306901
R E T U R V E C K A V 14
RETURVECKA v 14
DEN NYA KINAMATEN
DEN NYA
KINAMATEN
INTERPRESS 3333-42
INTERPRESS 3333-42
TRENDRECEPTET
»Blev det tre snören spaghetti kvar så frös mamma in dem.« Hanna Hellquist, sid 26
HIPP HIPP HURRA! 93 gjorda nummer, 60 besökta länder, tolv GRANSKNING: Skandalen om skakvåld fortsätter
sålda pikétröjor. Skandinaviens största fotbollsmagasin firar 15 år. EDWARD BLOM BIANCA KRONLÖF FREDRIK GERTTEN MARIE HAGBOM
1
SVENSKA FOLKHJÄLTAR: KLABBE BJÄRRED GUD KOSSE SVENNE BERKA
Spelar du för mycket? Ring Stödlinjen 020-81 91 00.
hunger
MAGASINET FÖR MATSMARTA
I
H U V U D E T
PÅ
José González
Sveriges mest mystiska musikstjärna
om kampen mot sina hjärnspöken.
UTDRAG KAPITEL I:
Mamma ligger under täcket och gråter. Mormor är
inne hos henne. Jag hör dem genom väggen.
Mamma vägrar att komma fram. Hon har läst i den
stora gröna läkarboken, och säger att hon vet vad det är
för fel nu, varför hon har problem med balansen, varför
kroppen inte lyder.
– Jag har MS. Jag har alla symtomen. Jag har haft synnervsinflammation, jag har haft domningar och känselbortfall i armen sedan jag var liten flicka. Jag har en
kropp som inte svarar och problem med balansen.
När pappa kommer hem efter jobbet blir han arg. Han
tar den tjocka läkarboken och gömmer den.
Han vill inte att mamma ska läsa mer, vi vet ju inte att
det verkligen är MS. Läkarna har inte satt sin diagnos än.
Det är ingen idé att ta ut något i förskott.
morbror eller kusinen står på startlinjen, så jag får
springa mitt eget lopp.
Jag går ut hårt, det svarar i kroppen och jag håller ­farten uppe. Jag springer utan klocka, följer bara
­kroppens signaler. Det gör ont men det fungerar.
Jag gillar när det dunkar i bröstet och andningen är
djup. Så länge den är det kommer jag inte att stumna,
det har jag lärt mig de senaste åren. Att ligga på rätt sida
gränsen. Jag kommer i mål på strax över 38 minuter och
är väldigt nöjd.
En söndag missar jag väckelsemötet. Och det är inte bra.
Jag känner det i bröstet. Alla andra jag känner var där,
men själv spelade jag hockey.
Egon Sandström var helgens predikant. Mina
­kompisar lärde sig att tala i tungor, och jag missade det.
Församlingsmedlemmar ramlade till marken av den
­Helige Andens kraft.
Vår ungdomspastor är inte road:
– Markus, du måste välja. Vilken väg ska du gå, den
smala eller den breda? Den som leder till himmelen, eller
den som leder till helvetet? Det är bara att bestämma sig.
När jag börjar mellanstadiet byter jag skola till Ankaret,
en gul träbyggnad nere vid hamnen. Det tar tre minuter
att cykla dit, springer jag tar det fem minuter.
Skolan ligger granne med högstadiet och vi äter i samma matsal som de stora eleverna. Jag retar dem också.
Jag kan inte låta bli. Jag älskar att bli jagad av högstadie­
killarna, att känna dem närma sig och veta att jag får
stryk om de tar mig. Det är på allvar. Ruset jag får när jag
precis har klarat mig undan gör att jag kan sitta still fram
till nästa rast.
Min nya fröken heter Ingrid. Hon är gråhårig och
­oftast klädd i kofta. Jag skriver med så små bokstäver
att hon måste läsa mina ord med förstoringsglas. Mina
­berättelser handlar alltid om blod och död.
En sommarkväll följer jag med morfar ut och fiskar
­makrill.
Morfar var 17 år första gången han åkte sju dagar
­genom tät dimma till Island för att fiska, och har varit
­fiskare sedan dess. Han är kort och kraftig med ett hår
vitt som socker. Han är rörlig trots sin tyngd och har stora
fötter – mormor säger att det är för att han ska kunna stå
stabilt på däck när vågorna går höga.
Morfar är bra att ha med sig när något ska rivas, säger
pappa. Ska det finsnickras är han inte lika bra. Allt ska gå
fort, om en träregel är lite för lång sågar han inte av den
utan tar släggan och bankar till den.
Han kan jämna en nyplanterad buske med marken,
med förklaringen att han trodde att det var ogräs. Då
­jagar mormor honom runt trädgården med en käpp.
Han betraktar allt på samma sätt som han ser på
1988 är jag tolv år och springer min andra tävling.
Den här gången har gymnastikföreningen dragit om
bansträckningen så att Ö-varvet går över både Öckerö
och grannön Hälsö.
Jag har lekt mer, sprungit mer och spelat mer f­ otboll,
så jag är starkare än senast. På fötterna har jag riktiga
gympaskor och jag har lånat min pappas löparshorts –
ett par stiliga Frank Shorter i landslagets färger. V
­ arken
3
eller något av oss barn hjälpa henne med benen. Oftast
blir det jag.
På kvällarna sitter pappa för det mesta nere i källaren
och fakturerar. Han jobbar med att sälja kontors­materiel,
kopieringsmaskiner och skrivmaskiner. T
­ orgebys kontors­
service heter företaget. Det ligger inne i Gamlestan,
­granne med SKF.
Pappa är duktig på att sälja, han är ärlig och rak och
det gillar kunderna. Pappa tog över efter farfar när han
dog i tjocktarmscancer. Jag var fyra år när han dog, och
minns honom bara svagt.
Mina systrar är som två sidor av samma mynt. Elin är
mörk med gröna ögon och väldigt kvällspigg, som död på
morgonen. Hon är lik pappa till utseendet. Ida är kvälls­
trött och väldigt morgonpigg och den enda i familjen
som är ljushårig. Pappa kallar henne för Skorpan
Varje kväll ropar mamma på hjälp nedanför trappan.
Sedan ber vi:
– Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är.
Mamma kan inte längre gå ut när det blåser, v­ inden
får henne att ramla. Hon orkar inte jobba längre och
sjukskrivs från jobbet som läkarsekreterare inne på
­Lillhagen. Det är för svårt att få händerna att skriva.
Istället ligger hon inne på soffan och gråter.
Mormor är inne hos mamma varje dag, jag hör dem
på avstånd. Mamma är orolig för hur det ska gå.
– Vem ska ta hand om barnen när jag inte kan?
Morfar bär in tidningen varje morgon, jag hör hans
nynnande när han kommer genom garaget. Han säger
inte så mycket, iakttar i tysthet.
Mamma är 30 år och kroppen börjar koppla ner.
Jag tycker det är jobbigt att mamma gråter så mycket,
men jag vet inte vad jag ska göra. Blir mest frustrerad.
Hon börjar använda rullstol.
­ yfångad fisk som ska sorteras. Det ska gå fort, det k
n
­ astas
och slängs och allt ordnar sig bara du tar i. Morfar är
­stabil. Det är inga problem med skrikande barnbarn
­eller med pojkar som har spring i benen.
När jag och mina kusiner klättrar upp i något högt i
träd och någon orolig vuxen tror att vi ska ramla ner och
bryta benen, säger morfar bara:
– Det ska mycket till.
Vi lägger ut från hamnen vid åttatiden, solen är uppe
och luften är mild. Morfars bror är också med. B
­ röderna
är varandras totala motsats. Morfars ögon är blå, b
­ roderns
är bruna, morfar menar att allt ordnar sig medan brodern
är försiktig och har en burk för varje skruvsort.
När de var unga och hade Öckerös första järnbåt var
morfar skeppare och brodern tog hand om maskinen.
Det var nog en bra fördelning: en orädd skeppare och en
noggrann maskinist.
Vi passerar Hälsö och når öppet hav. Hytten stinker av
diesel och motorolja och jag börjar må illa av lukten och av
havets rörelser. Morfar skrattar när jag spyr första gången.
– Det går över, säger han.
Suget i magtrakten försvinner för en kort stund men
återvänder snart. Det återstår många timmar tills vi
ska återvända hem: först ska vi nå platsen där vi s­ ätter
­garnen, och sedan sakta köra söderöver med någon knops
fart – timme efter timme tills det är dags att dra garnen.
Varför lär jag mig aldrig, varför åker jag med när jag
alltid blir så sjösjuk?
Efter tionde spyan lägger jag mig nere i skansen på en
fuktig madrass. Där blir jag kvar, i någon form av o
­ rolig
dvala, tills morfar ropar att det är dags att dra garnen.
Dags att gå upp och hjälpa till.
Nu är det mörkt, lamporna på däck är tända. Vi drar
upp längd efter längd, plockar ut fisken och lägger den
på ett lager av is. Efter någon timmes arbete är det färdigt
och vi kör sakta hemåt.
Det gungar på kajen när jag hoppar upp, allt snurrar.
Jag och morfar cyklar hem just som dagen börjar gry.
Han till sig och jag till mig.
Jag börjar högstadiet, skolan heter Bratteberg. Den känns
torr och kal, hårda betongkorridorer med numrerade
skåp utefter väggarna. Jag fixar inte att sitta inne, jag vill
ut. Jag gör inga läxor, känner mig omotiverad och tung i
huvudet.
Det kliar så i benen, jag kan inte sitta rakt på en stol.
Gymnastiken är det enda ämnet som fungerar. Kanske
är jag lite dum?
När jag kommer hem efter skolan vilar mamma i
­soffan med rödgråtna ögon. Om någon från hemtjänsten
har varit hemma och städat står det köttbullar på spisen.
De är runda och små, det är inte mamma som har gjort
dem. De smakar annorlunda.
En dag far det bara ur mig:
– Varför slutar du inte bara grina? Jag vill inte höra dig
pipa mer.
Jag går ner till Ica där jag jobbar som springpojke varannan vecka. Jag har hand om mjölkdisken, får trettio
Vi vet säkert vad det är för fel nu. Mamma har fått diagnosen: Multipel Scleros.
Nervsjukdomen gör att signalerna från hjärnan till
musklerna inte fungerar som de ska. Det gör att musk­
lerna försvagas, vilket i sin tur leder till att det blir svårare
med fysisk rörelse. MS går i skov där kroppen blir sämre
i perioder, och återhämtar sig lite däremellan.
Men det behöver inte vara så allvarligt, säger läkarna. Man kan få olika typer av MS – vissa är mer aggressiva, medan andra är mer lugna. Tiden får visa vilken form
mamma har.
På kvällarna, när hon ska gå upp för trappan för att be
aftonbönen med mig och mina småsyskon, måste pappa
4
ni har fysträning i laget springer du ifrån alla hur lätt
som helst. Och det syns att du gillar det. Du är mer av en
ensam­varg och jag tror att löpning är din grej.
Sommaren efter nian ringer jag till en duktig löpare på
Björkö som är ett par år äldre. Vi bestämmer träff utanför
Slottsskogsvallen dagen därpå.
Jag cyklar till färjan, tar buss 24 till Centralstationen
och sedan sjuans spårvagn till Slottsskogen. Efter en
­timme och 40 minuter är jag framme.
Vi träffas utanför entrén till Friidrottens hus. Tillsammans med två andra löpare värmer vi upp genom
att springa ett fyrakilometersvarv runt Slottsskogen. Jag
har aldrig sprungit här förut, det känns skönt att springa
bland träd. Det luktar annorlunda. På Öckerö finns
knappt några träd alls.
Vi ska springa intervaller runt Azaleadalen, en stor
gräsplan mitt i Slottsskogen: åtta gånger 820 meter, med
nittio sekunders vila mellan varven.
Det är första gången jag springer intervaller, jag vet
inte vad jag har att vänta, bara att jag kommer att springa
så hårt jag kan. Vi kommer iväg, de andra killarna ligger
på hårt. Det svider i benen, gräset är sugande.
Den första intervallen är jag 20 meter efter när vi kommer i mål. Jag är trött men det känns okej. Vi fortsätter,
intervall efter intervall. Jag är tjugo meter efter vid varje
målgång, men tappar inte mer. Jag blir tröttare och tröt­
tare – men bara till en viss gräns. Efter passet är jag nöjd.
Vi joggar ner och fortsätter till Friidrottens hus för att
duscha och byta om. Där inne berättar Björkölöparen att
han inte har någon tränare, han vet inte hur länge han
tänker fortsätta träna.
– Jag tränar med mina kompisar för att det är kul, men
jag tycker att du ska börja träna med en tränare.
Han nickar mot en man i hörnet.
– Ser du han med brunt kort hår? Han är löp­tränare
för Örgryte. Jag gillar honom inte, han är för hård och
skriker för mycket, men han kanske kan passa dig.
Jag blir presenterad för tränaren, och vi bestämmer att
jag ska återvända nästa dag vid halv fem för att köra det
första passet med gruppen.
kronor i timmen. Ibland när jag är hungrig råkar jag göra
sönder ett yoghurtpaket som jag på stående fot dricker
upp i den svala mjölkkylen.
I slutet av åttan blir jag uttagen till Skol-SM i friidrott. Jag
ska springa 3 000 meter på Stockholms stadion.
Jag går upp tidigt för att ta färjan och sedan bussen in
till Heden där långfärdsbussen till Stockholm avgår. Den
enda jag känner på resan är Per-Fredrik, en kompis från
grannön Hönö.
Han är Sveriges bästa stavhoppare. Vi känner varandra från hockeylaget. Jag åker skridskor eller tränar
­ishockey 20 timmar i veckan, det är det jag gör när jag
inte går i skolan eller jobbar på Ica.
Det är första gången jag är i Stockholm och jag blir
stressad av att inte kunna se längre än till nästa husvägg.
Ingen horisont. Allt står så nära och går så fort.
Det är första gången jag ska springa på bana. Jag
­joggar två varv som uppvärmning, tartanen känns hård
och mjuk på samma gång – har aldrig känt något lik­
nande. Jag är van vid hårda klippor och asfalt.
Jag har fått låna pappas löparskor, ett par vita Nike
Air 180, tunga skor med gasdämpning i hälen. Jag bär
vita fotbollsshorts och ett linne som pappa haft när han
sprungit Göteborgsvarvet.
De andra löparna har tävlingslinnen och shorts i
matchande färger, och riktiga tävlingsskor med spikar
under sulan. Det är första gången jag ser spikskor. De ser
tunna och lätta ut.
När starten går springer spikskokillarna avvak­tande,
de slänger blickar på varandra. Jag förstår inte vad de
håller på med. Om man ändå ska tävla är det väl lika
bra att springa så fort som möjligt? De få gånger jag har
­tävlat har jag alltid gått ut så hårt jag kunnat.
Jag ligger först och drar ett par varv med mina tjocka
löparskor och fotbollsshorts. Självförtroendet växer.
­Publiken skriker, det känns som om alla tittar på mig. Jag
hör mitt namn i högtalarna: Markus Torgeby från Öckerö
är uppe i ledningen! De andra ligger på rad bakom mig.
Jag känner mig grym, pressar på så hårt jag kan. När det
återstår två varv kvar går de mer erfarna löparna fram och
börjar köra. Jag får släppa direkt och de flyter iväg framför
mig på lätta ben. Meter efter meter. Det spelar ingen roll
att jag tar i max, luckan blir bara större och större.
Jag är bland de sista när jag korsar mållinjen på 9.50,
150 meter efter vinnaren.
Besvikelsen över att inte räcka till tar över hela kroppen.
Det känns som om alla på arenan tittar på mig.
Patrik Sjöberg står på utsidan och röker när jag kommer
dit dagen därpå, lojt lutad mot en liten sportbil. Inne i
Friidrottens hus passerar jag höjdhoppsmattorna där
skrala killar lyssnar på en tränare som pratar sven­ska
med märklig dialekt, kastringen där köttiga killar och
tjejer kör rörlighetsövningar. Alla är fokuserade på det
de gör.
Tränaren och resten av löpargruppen väntar nere i
kurvan där de alltid samlas före träningen. Jag blir presenterad, en tunn, ljushårig tjej är yngre än jag, resten är
killar som är ett eller några år äldre.
Jag känner mig lite halvdum, alla tittar på mig.
En pappa till en lagkamrat i hockeylaget är på mig om att
jag borde satsa på löpningen. Han tycker att jag ska börja
träna på riktigt, med en klubb i stan.
– Markus, du har lätt för att springa, säger han. När
5
Stavhoppsstavarna ligger i mittgången och dem får jag
inte gå på, får jag snabbt reda på. Själva stav­hopparna
­sitter tillsammans i sin del av bussen och spelar kort.
Sprinterlöparna och hopparna sitter tillsammans, och
kastarna sitter för sig.
Det är enkelt att se vilken gren de olika idrottarna
­håller på med: tunna, långa höjdhoppare med balsam
i håret; svullna, finniga kastare med hörlurar i öronen.
Stavhopparna för mest liv, de pratar konstant.
Jag ska springa 3 000 meter i klassen pojkar 16 år. Det
är en tuff klass, många duktiga killar som tränat l­ öpning
i åratal. Jag vet inte om jag är redo, men tränaren t­ yckte
ändå att jag skulle åka, även om han själv stannade
­hemma.
Vi kommer upp dagen innan och tar in på ett billigt
hotell. På kvällen går jag ut och äter Kinamat med stavhopparna och deras tränare. De pratar om olika stavar
och på vilken höjd de ska gå in under tävlingen. Själv har
jag ingen aning, allt är nytt för mig.
Tävlingsdagen vaknar jag med fjärilar i magen, jag
känner mig grymt laddad.
Starten närmar sig, jag värmer upp och kör stegringar.
Jag har min tränares spikskor på fötterna. Det är mycket
folk på läktaren och runt banan.
När jag står på startlinjen känner jag att jag är på rätt
plats. Jag ska ge allt. Ska någon springa fortare än mig
måste de springa fort.
Starten går och farten är hög, men efter något varv
lugnar det ner sig lite och jag bestämmer mig för att gå
fram och köra. Ligger på så hårt jag kan. Med två varv
kvar släpper några, men de bästa hänger med. Klockan
ringer, ett varv kvar, det drar ihop sig till spurt. Jag har
inget kvar att ge och kommer in som fyra, tre sekunder
efter vinnaren.
Jag är grymt besviken, men känner ändå att detta
är min grej. Att stå på en startlinje med Sveriges bästa
­löpare bredvid mig, med inställningen att jag ska sälja
mig dyrt. Det är en fantastisk känsla.
– Vi ska springa intervaller i Änggårdsbergen, säger
tränaren. Tolv gånger 400 meter på en kuperad slinga,
vila 60 sekunder.
Vi värmer upp genom att springa till startplatsen, kör
rörlighet och några ruscher innan det är dags att starta.
– Tre, två, ett, kör! skriker tränaren, och alla drar iväg i
vansinnig fart.
Jag hänger med bra och ju fler intervaller vi kör desto
bättre går det. Jag inser att just detta kanske är min styrka
– inte farten, utan uthålligheten.
När vi är klara springer vi tillbaka till Friidrottens hus
och avrundar med några styrkeövningar. Innan jag går
för att byta om säger tränaren:
– Markus, det är DM på 800 meter om två veckor. Jag
tycker att du ska ställa upp. Du kan låna mina spikskor.
Vi ses i morgon.
Tävlingen går på Slottsskogsvallen. Gunder Hägg satte
sina världsrekord här på 1940-talet, i hårda kamper med
Örgrytes Arne Andersson. Då hejade tusentals i publiken. På DM femtio år senare är grusbanorna utbytta mot
röd tartan, och läktarna står tomma.
Jag tar på mig min tränares spikskor, ett par vita Nike
med gröna loggor på sidorna. Vilken känsla att få på dem
på foten. De känns knappt. Det är som att springa barfota.
Tävlingsledaren blåser till start, jag får bana fem. På
banan innanför mig står Edin Allevodic, svensk mästare
på 1 500m hinder. Han är favoriten.
Jag har inte en aning om hur det kommer att gå, vet
bara att 800 meter är kort och att det kommer gå fort
­redan från början. Starten går och jag lägger mig i rygg
på Edin, det går undan.
Efter 400 meter är jag trött, men det finns krafter kvar.
Jag ligger tätt i rygg på Edin. Vägrar släppa.
200 meter kvar och jag hänger fortfarande med, de
­andra löparna börjar svikta. När det är 100 meter kvar
lägger Edin i ytterligare en växel, men jag hänger fort­
farande med, naglar mig fast som en igel.
I mål är jag två tiondelar efter.
Efter tävlingen går jag runt och hostar, mina luftrör
och lungor är inte vana vid att andas så snabbt och intensivt. Tränaren är överlycklig, jag också – min första tävling på 800 meter och jag hängde med! Snart är det min
rygg de andra får ta sikte på.
Jag har fjärilar i magen. Det är det här jag ska ägna mig
åt, det är så lätt.
Min tränare dricker mycket kaffe. Alltid Löfbergs lila ur
termos, i en vit plastmugg. Han jobbar natt och har ofta
trötta ögon.
Han är tydlig och rak och säger vad som gäller: i vilken
fart jag ska springa intervallerna, hur lång vilan ska vara.
Jag gillar att bli instruerad. Jag behöver inte tänka då,
bara göra vad tränaren säger.
Det är i det fysiska jag vill vara. Allt är enkelt då.
­K­onkret.
Mammas gråt finns inte. Allt handlar om att springa.
Jag är ren.
En månad senare sitter jag på bussen på väg från Göteborg till Falun för att springa mitt första SM. Hela bussen
är knökad med ungdomar från olika Göteborgsklubbar.
Vi är alla mellan 16 och 18 år gamla. Nästan alla ansikten
är nya för mig.
…
6
UTDRAG KAPITEL II:
Den sjätte augusti 1999 stiger jag av tåget i J­ ärpen.
Klockan är halv åtta på morgonen, och jag har åkt tåg hela
natten från Göteborg. Ryggen är stel, jag åkte s­ ittplats.
Jag börjar vandra mot Helgesjön. Ryggsäcken är tung,
fullpackad som den är med 40 kilo kläder, utrustning
och mat.
Liggunderlaget och sovsäcken har jag surrat fast på
stålställningen under säcken. Yxa, såg och kniv är fastspända på utsidan.
Maten jag bär med mig kan inte ruttna, jag har
­fokuserat på lång hållbarhet: gryn, nötter, linser och
knäckebröd; russin, torkade plommon och o
­ svavlade
aprikoser; morrötter och lök; smör, salt, kanel och svartpeppar. C-vitamin tänker jag plocka i skogen så länge
det går: daggkåpsblad, vildhallon, lingon och hjortron,
­fjällets guld.
Jag går i Fjällrävenbyxor och en tunn ulltröja, med
Lundhagskängor på fötterna. Kängorna är nya och stela,
jag bär dubbla par sockor på fötterna för att inte få skav.
I säcken har jag löparkläder och springskor, t­ unna
sandaler, mammas vita regnjacka, en tjock s­ tickad t­ röja,
mössa och vantar, två par ullkallingar, tre par tjocka
­sockor som mormor har stickat i starkt ullgarn, ett ull­
under­ställ med lanolinet kvar som bara går att handtvätta.
Jag tänker använda bomull och ull rakt av. Ull t­ vättar
sig självt om jag hänger upp det på en gren i skogen en
fuktig dag, luktar aldrig illa och brinner dessutom dåligt.
Bomull är mjukt och tyst, skönt mot kroppen. Det står
också emot eldloppor bra.
Kanske måste jag köpa mer kläder när vintern
­kommer, men jag räknar med att klara mig länge.
Jag har bestämt mig för att leva ute i minst ett år, u
­ nder
alla årstider. Jag vill se hur skogen och naturen påverkar
mig.
Jag hugger ner och barkar av femton granslanor som
ska utgöra stommen till min kåta. Händerna täcks av
kåda som klibbar och luktar gott. Fingrarna fastnar mot
varandra, yxan sitter som fastlimmad i handflatan.
Med flaggstångstråd binder jag ihop tre av slan­orna
till en trefot som jag sedan lutar resten av slanorna mot.
Det tar mig hela dagen att sätta upp stommen.
När det börjar mörkna tar jag av mig kläderna och går
ner till ån för att blaska av mig. Huden k
­ nottrar sig i den
svala kvällsluften, myggorna bits. Jag använ­der yxan till
att skrapa bort kådan från hän­derna och h
­ oppar i, tvättar
mig med tvål under a­ rmarna. S
­ noppen krymper ihop till
ett russin i det kalla v­ attnet. Jag saknar handduk, torkar
bara av mig med handen och r­ uskar vattnet ur håret.
När jag har fått på mig kläderna tänder jag en eld och
kokar havregrynsgröt. Efter en hel dag utan mat är det
obeskrivligt skönt att fylla hålet i magen med gryn och
morötter.
Jag drar ihop granris under en stor gran, tar fram ligg­
underlaget och sovsäcken och kryper ner. Ryggsäcken är
min kudde.
Det luktar gran och eld. Allt är stilla.
Vill inte vara någon annanstans.
Vaknar av att det kliar och sticker, jag ligger med a­ nsiktet
nertryckt i granriset och myggorna har haft party på min
hud. Jag är utvilad men känner mig sned i kroppen efter
natten.
Det är fullt tryck i skogen, fåglarna sjunger och
­myggorna håller sig undan i solskenet. Jag går ner till
ån för att dricka vatten, äter två morötter och drar på
mig löpskorna. Springer de fem kilometerna ner till
E14 för att möta en kille som jag har avtalat möte med
för att köpa kåtans bomullsduk. Den är sydd av vatten­
avstötande tätvävd bomull och har en öppning på fram­
sidan, en gång fick jag syn på en gubbe som sålde korv i
en sådan i Åre och fick höra att det var en färdig modell
Det tar mig tre timmar att komma fram till gläntan. Jag
tar av mig ryggsäcken och lägger mig på mage, sträcker
ut ryggen.
Gräset är fortfarande grönt. Ljudet från Slagsån är
­lägre än i våras, inte samma tryck.
Här ska jag ska bo. Jag har ingen aning om hur det
kommer att gå, eller vad jag har gett mig in på. Vet bara
att jag vill.
7
att hämta en tagelmadrass som jag också fick. Den är lättare att bära, skaver inte lika mycket mot ryggen.
Sedan har jag en säng och en skapligt mjuk madrass.
Det har tagit mig hela dagen att fixa, och det är
under­bart.
som heter Moskoselkåtan. Killen får 1 700 kronor i näven
och duken är min.
Tillbaka i gläntan vecklar jag ut det ljusa tyget och
drar det runt ställningen. Jag ser till att öppningen hamnar åt öster, så att morgonsolen lyser in och värmer mig
när jag ska gå upp, och förankrar duken med vässade
pinnar som jag slår ner i marken med yxans baksida.
Nere i ån letar jag upp lagom stora stenar till eldstaden
som jag bygger i mitten av kåtan, rakt under rökhålet.
Mellan några slanor knyter jag fast linor att hänga upp
kläder och sovsäck på, och breder ut en bädd av granris
längst in, så att jag har uppsikt över öppningen när jag
har gått och lagt mig. Tänder en eld och kokar mig soppa
på linser och buljong, häller i olivolja och äter tills magen
säger stopp.
Regnet hänger i luften när jag drar på mig shortsen
och löparskorna. Jag springer iväg och hittar efter en
stund en djurstig som jag följer ända tills kraften i benen
börjar tryta. Kommer hem blöt när det börjar mörkna.
Kroppen är skönt dämpad. Tänder upp en eld i eld­
staden. De torra grangrenarna smätter iväg eldloppor
med ett knastrande ljud.
Jag kokar upp vatten med russin i, lägger i två deci­liter
gryn och gör en söt gröt. Toppar med en näve n
­ ötter och
äter direkt ur kastrullen med en träsked som jag gjorde i
slöjden när jag var liten.
Jag tar fram liggunderlaget och lägger mig på sidan för
att titta på elden.
Där hemma ligger mamma säkert redan i sängen.
Morfar kanske är på väg ut på sjön för att sätta garn.
Jag låter elden brinna ut innan jag går iväg för att
­borsta tänderna. Häller kallt vatten i grötkastrullen.
Tillbaka i kåtan ber jag Gud som haver och somnar till
ljudet av regn som strilar mot duken.
Nästa dag sågar jag ner några torrgranar som står i närheten av kåtan. Granarna är döda och kommer att brinna
bra, har dessutom ingen kåda som klibbar.
Jag hugger av alla torra grenar och sågar itu stammarna till tremeterslängder som jag orkar släpa g­ enom
­skogen. Drar med böjda ben och rak rygg, det är tungt
men skönt. Jag känner mig stark.
Vid kåtan kapar jag stammarna till 30-centimeters­
längder som jag klyver till ved mot min huggkubb. Det
tar tid, varje stam slukar en hel dag. När armarna och
­axlarna är helt slut tar jag en löprunda. Belöningen för
mitt slit väntar när vintern kommer, då ska jag mitt förråd räcka ända fram till våren.
Dagarna går. Jag sågar, hugger, springer, eldar, äter
och sover.
Efter två veckor är halva kåtan fylld av fem kubik­meter
ved. Jag lutar resten av torrgranarna mot ett träd i när­
heten, så att de inte ruttnar och blir blöta i h
­ östregnet.
Maten börjar ta slut och jag går runt med ett sug i magen,
allt långsammare i skallen. Jag sätter på mig min ryggsäck och springer på en skogsbilväg runt Norsjön mot
Järpen, där den närmaste mataffären finns.
Ryggsäcken är inte jättebekväm att springa i, den är
för stor, för mycket tyg. De tio kilometerna tar mig en
timme.
När jag kommer fram tar jag ut 300 kronor på banko­
maten. Min plan är att leva på under tusen­lappen i månaden. Eftersom havregryn är min bas­föda räknar och
värderar jag allt i gryn. Ett par nya löpar­skor för 1 000
kronor, eller 150 kilo havregryn för samma pengar?
När jag går in i affären upptäcker jag att jag luktar
rök. Har inte lagt märke till det innan. Köper havre­gryn,
­nötter, salt, linser grönsaker, smör och frukt, samt en
chokladkaka som jag ska ha på lördag.
Äter en frukt och lite nötter medan jag vandrar hemåt.
Kommer hem tre timmar senare med mat för två v­ eckor.
Lagar en kraftig soppa med smör och gröna l­ inser,
­känner näringen transporteras ut till musklerna med
blodet. Allt känns perfekt.
Lägger sovsäcken i gräset utanför kåtan och kryper
ner. Tittar upp i himlen.
Jag måste fixa en säng, det funkar inte att ligga på stickande granris. Dessutom är inte marken helt plan, så
kroppen känns återigen helt sned när jag vaknar.
Jag springer iväg till Hållandsgården intill folkhög­
skolan och frågar pensionatets föreståndare om de har
någon gammal säng som de vill bli av med. Han ger mig
en som ska slängas.
Trästommen är tung och otymplig när jag släpar den
på ryggen genom skogen, får rejäla skavsår över skulder­
bladen av alla timmars kånkande. I kåtan p
­ allar jag
upp sängen med stenar och använder en genom­skinlig
vatten­flaska som vattenpass för att den ska stå helt rakt.
Breder ut liggunderlaget och en renfäll, lägger mig på
sängen och somnar direkt.
Vaknar hungrig och törstig någon timme senare.
­Kokar upp soppa och te på daggkåpsblad. Det smakar
inte jättegott, men jag har hört att det ska vara nyttigt.
Springer tillbaka genom skogen till Hållandsgården för
Jag vaknar med en rastlöshet i kroppen. Det spritter och
kliar.
Allt är klart: veden är staplad och sängen är fixad, jag
är mätt och matlådan är full. Jag har inget att göra.
8
Har inte träffat en människa på tre veckor. Pratar högt
för mig själv och sjunger melodier, så att jag i alla fall hör
min egen röst.
Jag har aldrig varit utan människor så här länge. Det
känns märkligt, tiden går långsammare. Jag tar större
ande­tag, känner hjärtat slå.
Solen står högt på himlen och allt är egentligen lätt. Fryser inte. Är inte hungrig. Myggorna är borta, inget kliar.
Men känner ingen ro. Har inget att göra.
Jag får syn på en björk och får för mig att klättra upp.
Jag häver mig upp på en gren och klättrar högre och
­högre, gren för gren tills jag inte kommer längre. Stannar
med foten i en klyka.
Det blåser, trädet rör sig i vinden. Jag tittar ut över
­dalen. Ser på granarnas olika färger. Jag blundar.
Läser inga böcker. Lyssnar inte på radio. Tittar inte på
TV. Jag matar mig inte med andra människors åsikter, vill
inte vara i ett sammanhang.
Orkar inte med människor, alla tjatar så mycket, för
många ord och åsikter som inte är grundade. Allt är yta,
inget djup. Så många svar, ständiga debattprogram på TV
med typer som har en massa åsikter. Tycker att alla bara
borde hålla käften.
Det finns för mycket att välja mellan: Vilken film ska
jag se? Vilket müslipaket ska jag köpa?
Vilken skola ska jag gå på? Vilken färg ska jag ha på
byxorna?
Tycker allt är slöseri med tid, vill inte välja mellan skit,
vill välja mellan bra och dåligt istället. Gott och ont. Liv
och död. Jag vill att mina val ska få konsekvenser – v­ äljer
jag fel ska det svida rejält. Hittar inte riktningen i det
­vanliga plastlivet.
Är det en flykt jag håller på med?
Är i mitt huvud hela tiden, tusen idéer som går runt,
runt. Det är lika svårt att stänga av när det är tyst, för då
finns det inget som distraherar tankarna.
Jag står där ända tills foten börjar värka.
När jag kommer hem igen har jag sprungit 25 kilo­
meter, vaderna är mjuka. Tar av mig de blöta kläderna
och hänger dem över strecket, knyter ihop skosnörena
och hänger upp skorna.
De luktar myr och jord.
Innan jag flyttade ut var det detta jag ville åt. Jag v­ ille
bara vara i mitt egna huvud.
Nu är jag där och då börjar det ta emot.
Vad gör jag här? Det här är ju skitjobbigt.
Huvudet fylls av tankar.
Jag lägger mig i sängen, betraktar himlen genom rökhålet. Gör ingenting.
När det börjar mörkna några timmar senare känns det
lättare. Jag går ut i höstdunklet, tar stigen som går paral­
lellt med Slagsån för att hämta näver. Efter en stund
­känner jag mig iakttagen, vänder mig hastigt om. Står det
inte någon bakom ett träd en bit bort?
Herregud, vem kan det vara? Panik. Jag kniper ihop
ögonen en stund, och tittar sedan dit igen. Ser inget den
här gången.
Vad är det som händer? Börjar jag se syner? Kanske
håller jag på att bli galen.
Jag rusar tillbaka till kåtan och tänder upp en eld, hela
tiden med ansiktet mot ingången. Vill ha uppsikt, väntar
mig att den ska öppnas och att någon ska kliva in, men
inget händer.
Äter ingen kvällsmat, kryper bara ner i sovsäcken
och somnar med ryggen mot duken och ögonen mot
­öppningen.
Jag går genom skogen, luften är rå och fuktig och himlen
förmörkad av tunga moln. Jag har mammas vita regnjacka på mig, går fort. Hör en gren knäckas en bit bakom
mig och spetsar öronen, vänder mig om.
Ser inget. Hör inget
Kanske var det bara en älg?
Kanske något annat.
Adrenalinet sprutar, jag klarar inte av att gå l­ ängre.
Börjar springa, kan inte stå emot impulsen, reagerar
bara, ökar farten tills jag springer det snabbaste jag kan.
Det hjälper inte, jag blir bara ännu räddare. H
­ erre Jesus,
hjälp mig!
Sliter av mig den vita regnjackan, vill inte synas i
mörkret, rullar ihop den till en boll och trycker upp den
under ulltröjan. Flyr in under en gran där jag sätter mig
på huk, väntar. Helt stilla.
Inget kommer.
Känns tryggt att luta ryggen mot en trädstam. Jag sitter
kvar där.
Efter vad som känns som en evighet kravlar jag fram ur
gömstället och börjar gå hemåt. Jobbigt att lämna trädet.
Det är eftermiddag, solen är trött men ljuset varmt och
jag springer på stigen som går från Slagsån upp till
­myren nedanför Romohöjden. Snön har lagt sig uppe på
Åreskutan. Springer över myren, benen är lätta.
Jag ser mig själv springa på fjällsluttningarna med en
jättes kliv, springer hela vägen ner till Indalsälven och
förbi Ristafallet. Fortsätter på stigen bredvid älven, tar
mig tillbaka upp mot höjden igen, tre kilometer brant
uppför. Springer utan ansträngning, kommer tillbaka till
myren med solen i ryggen.
Jag springer runt Norsjön bort mot Helgesjövallen, ser
Åreskutan 15 kilometer västerut, trippar över myrar och
vadar över små bäckar. Det är kallt i luften, jag har tunn
ulltröja och ett par blåa tights som jag en gång fick av min
skrikande tränare. Jag är blöt upp till knäna, händerna är
kalla men kroppen är varm av rörelse­energin.
9
marken intill vedhögen. Nästa dag filmar de när jag
springer och eldar och gör det jag har gjort de s­ enaste
månaderna. Det blir en fem minuter lång filmsnutt
som visas under långa Sportnytt en söndagskväll några
­veckor senare.
Jag smiter in på folkhögskolan och ser den med
några av eleverna. Det är kul, men känns återigen lite
märkligt att jag kan vara så intressant. Folk har väl bott
ute i alla t­ ider?
Så hör jag en älg locka. Jag stannar. Efter en stund
hör jag en annan älg svara en bit längre bort. Jag sätter
­tumme och pekfinger över näsan och lockar själv. Bägge
älgarna svarar.
De är nära båda två, jag står stilla. Till slut kommer de
ut på myren med trettio meters mellanrum. En tjur, en ko
och jag.
Jag står still. Älgarna också, med öronen stora som
paraboler åt mitt håll. Vi står i en triangel. Älgarna har
kvällssolen i ögonen och vinden i ryggen. Deras ben är
väldigt långa och smala, de ser starka ut.
Jag springer vidare, älgarna också. Det knakar i skogen
när de försvinner iväg.
När jag kommer fram till Helgesjön tar jag av mig kläderna och hoppar i, simmar bort leran och svetten från
kroppen, gnuggar armhålorna med sand och går naken
genom skogen den sista biten hem till kåtan.
Drar på mig underställskläder, på med tjocka sockor
och mössa. Det kommer rök ur munnen när jag andas.
Går ut i skogen för att hämta björknäver och fina grenar
att använda som tändved. Späntar upp några klabbar
som jag lägger på när elden tagit sig. Bygger upp elden
under tid, med större och större grenar. Eldar så att det
blir varmt i kåtan, värmer bort fukten ur duken.
Skogen är tyst. Ansiktet varmt av elden.
En vägg av mörker utanför.
Äter knäckebröd med smör och dricker varmt vatten,
låter elden brinna ut och lägger mig i sängen. Ser stjärnorna genom rökhålet.
Gillar att ligga omsluten av sovsäcken och känna nattkylan mot ansiktet.
Jag måste göra något för att få bort kliet i benen. En dag
tar jag på mig flera lager kläder, sätter mig på en stubbe
och gör ingenting. Måste komma över puckeln, lära mig
att vara sysslolös.
Sitter still, timme efter timme.
Går in först när det mörknar, jag är ruggigt trött fast
jag inte har gjort någonting. Trött i skallen.
Kokar bovetegröt med russin, river i morötter och
mandelmassa, kryddar med kanel. Äter tills jag är mätt
och låter elden falna.
Går ner till bäcken med sandaler på fötterna. Tand­
krämen är slut, så jag gnuggar tänderna rena med en
gren. Det krampar i fötterna när jag går ner i det iskalla
vattnet, doppar mig snabbt och går upp och tvålar in mig
på land. Sköljer av mig och joggar upp till kåtan.
Fortfarande ingen handduk, så jag drar bara av v­ attnet
med handen innan jag drar på mig ullunderstället.
­Lägger mig i sängen och somnar direkt.
Sover utan drömmar och vaknar utvilad i gryningen
dagen därpå.
Känner ett ruggigt tryck i kroppen, vill hugga ner hela
skogen, jobba mig trött. Känner mig som Hulken.
Snörar på mig kängorna och går upp mot höjden.
­Håller andan i femtio steg och andas i tjugo, hela vägen
till toppen. Tränar mig på att gå utan syre.
Uppe från höjden kan jag se tornet till Undersåker
kyrka. Höra tåget. Se Indalsälven. Det ryker om vattnet.
Himlen är klar, luften kall. Öronen vidöppna. Jag
­behöver inte sålla, tar in vartenda ljud.
Blundar med ansiktet mot solen. Sitter där länge,
länge, står emot impulsen att gå iväg. Det är jobbigt att
bara sitta, känns som om något saknas. Tänk om jag
­missar något?
Jag sitter kvar.
Sören, en journalist som bor granne med folkhög­skolan,
säger en dag att han vill göra ett reportage om mig för
Östersunds-Posten. Vi träffas i Hålland och går till­sammans
ut till kåtan.
Vi pratar om skogen och vad som händer i mitt huvud
när det är tyst, om varför jag bor här. Jag har inga svar,
har bott ute för kort tid. Vet bara att jag tror att skogen
kan hjälpa mig att hitta en riktning.
Reportaget kommer i tidningen några dagar senare.
Jag läser det på skolan, ser mig själv på färgbild över mittuppslaget i grön ylletröja och grå mössa.
När jag träffar Sören några dagar senare berättar
han att han har sålt vidare artikeln till Aftonbladet och
­Göteborgs-Posten. Jag fattar ingenting, varför detta
­intresse? Jag gör ju inget.
Ett tag senare får jag höra att någon från SVT har ringt.
Jag får ett nummer och ringer tillbaka. Det är sporten
som undrar om de kan få komma upp och filma lite.
­Efter lite betänketid tackar jag ja.
Micke Lejnegard och en kameraman kommer ut till
kåtan och sover över en natt, på tunna liggunderlag på
…
10