1. No category

FORNMINNESNYTT
Information till alla fornminnesintresserade. Utges genom Täby
Hembygdsförenings fornminnessektion.
Copyright:
Nr 2 Årgång 7 mars 2015
www.creativecommons.se
ISSN 2001-3493
Text, bild, ansvarig utgivare: Leif Grönwall
Broby sett från gravgården. Sekunden senare “slocknade” ljuset och regnet öste ner.
Brobyarna i Uppland.
Stenålder på en plats nära oss
Stenåldersjakt i Täby
V
intern har vad gäller arkeologiska utgrävningar i Täby varit händelsefattig. Det
enda som inträffat, vad jag vet, är en förundersökning under en dag i december på Såsta gård där ett ridhus ska byggas. Tretton schakt togs upp på området men inget av antikvariskt intresse
påträffades. Ansvariga för utgrävningen
var Arkeologistik AB.
Snart väntar dock bättre tider för oss
arkeologinördar, bara ett par månader
kvar till årets höjdpunkt: Grävningarna
vid Broby bro.
Den kristna gravgården är nu sedan
några år tillbaka färdiggrävd. Dock vänSåsta gård.
Foto: Arkeologistik.
tar säkert många på mer vetskap om
de som begravdes här. Det enda jag kan om DNA-prov på gamla skelett är att de
kostar PENGAR. Hoppas resurser kommer att tillsättas projektet så att vi med tiden
får de svar om människorna på gravgården som är möjliga att få.
Projektet fortsätter med att undersöka platsen Broby med dess äldre gravfält samt
de spännande vikingatida begravningar och ingrepp som gjorts i de betydligt äldre
gravarna. De två senaste årens grävningar har väckt fler nya frågor och diskussioner än de givit svar. Det ger givetvis hela projektet än mer uppmärksamhet och spänning. Man har döpt projektet till:
Broby bro – en plats där världen passerar.
I en projektplan skriver Lasse Andersson och Tove Stjärna bl a: ”Här finns gravfält
som sträcker sig mer än 1000 år tillbaka före gravgården, vatten, bron, vägar,
runstenar. Vi kan sålunda utgå ifrån att Broby bro varit en plats av betydelse under
lång tid”.
Jag har väl inte funderat så värst mycket på namnet Broby och Broby gård, mer än
att de antagligen döpts efter bron som Estrid och sönerna gjort efter Östen. En som
funderat desto mer och forskat i broby-orterna, framförallt i Uppland, är arkeologen
Michael Schneider.
Michael menar i en artikel i tidningen Fornvännen att vi, för att förstå ortnamnet
Broby, måste sätta in det i ett större sammanhang, både i tid och rum. Artikeln har
rubriken: Broby – där hav mötte land- Ortnamnsbildning vid kommunikativa knutpunkter i järnålderns Uppland
Enligt Schneider har elva av de tolv kända Broby-orterna i Uppland legat vid änden
av havsvikar under den romerska järnåldern, de vikar som troligen varit de mest
betydelsefulla för sjötrafiken till och från Upplands inland. De låg strategiskt till där
havsvikarna övergick till mindre vattendrag eller anslöt till moränryggar, som ett
slags vattenvägskäl. Man skulle kunna tänka sig dessa som strategiska knutpunkter.
Väl skyddade vid de vattendrag som löpte ut i havsvikarna.
Innebörden av ordet bro.
Innebörden i förleden bro- har en äldre vidare betydelse som grus-vägbank, ris- eller
kavelbro eller fribro, men fribroar var antagligen mycket ovanliga i gammal tid.
2
Vanligen gjordes ingen överbyggnad över vattendragen i broarnas mitt utan man
nöjde sig med ett vad. Var det för djupt använde man färjor eller flottar. Bro säger
alltså ingenting om en eventuell konstruktion över öppet vatten i äldre källor. En färja
kan ha förbundit två brobankar. ”Faktum är att förleden bro- i äldre tider, och fortfarande dialektalt, också kunde betyda anlöpshamn” skriver författaren, (t ex Skeppsbron).
Brobyarna
“När en tiometerskurva ritades upp över Uppland (havsnivån ca 200 e.v.t.) visade
det sig att 11 av Upplands 12 kända Broby-orter legat vid änden av havsvikar under
den romerska järnåldern, samt att nästan samtliga låg vid slutet av de allra längst
inskärande vikarna. Alltså inte vid vilka vikar som helst, utan vid de som med all
sannolikhet har varit mest betydelsefulla för sjötrafiken till och ifrån Upplands inland.
Kan de här platserna, med likartade förutsättningar under den äldre järnåldern, ha
haft en gemensam funktion som föranlett namnbildningen? Att brobyarna skulle ha
fått den här fördelningen av en slump förefaller osannolikt. Dessutom förutsätter jag
att brokonstruktioner, vad de än avsåg, som anslöt till havsvikarna måste ha varit
prioriterade anlöpsmål för sjöfarten i ett landskap som nästan helt saknade infrastruktur. Vatten- och landrutter måste ha sökt sig till varandra för att ett kommunikationssystem skulle fungera. Naturen skapade förutsättningarna för dessa möten
medan människor »broade » dem.”
Uppland ca 200 e.v.t. Runda punkter=Broby-orter. H=husabyar. 5= Femmeterskurvan.
Illustration av Michael Schneider.
3
“Broby signalerar kommunikation.” Skriver författaren, “Det gör också andra ortnamn med element som bro, ed, spång eller vad, men det som skiljer formen Broby
från dessa är att Broby nästan uteslutande återfinns vid änden av de vikar som trängde allra längst in i Uppland, medan de övriga förekommer var som helst i landskapet. Jag menar att kommunikation under järnåldern måste förstås utifrån ett förhistoriskt landskap av fundamentalt annorlunda karaktär än dagens lantliga miljöer”.
“Vi måste föreställa oss ett flackt landskap där våtmarker följdes av snårig urskog
som följdes av nya våtmarker. Det tas ofta för givet att de grundgående, klinkbyggda
skeppen kunde landa nästan var som helst. Kan så vara, men tyvärr funderar man
mindre över hur det var möjligt att sedan nå skeppen i oländig terräng. Vi måste
ibland glömma bilden av 25 käcka vikingar som drar sitt skepp över land. Vi bör i
stället utgå från en logistik anpassad för vardagens behov under den äldre järnåldern, från behoven hos en bonde med träl som färdas i en fullastad båt.”
Sjöfarten måste under järnåldern varit av avgörande betydelse för längre transporter, liksom slädtransporterna på vinterns isar. Landvägarna var i regel ridstigar och
landhöjningen hade i Uppland skapat stora arealer som varken var vatten eller land.
De tunga transporterna sparades till vintern då myr- och kärrmark erbjöd före för
slädtransporter.
Vi kan förutsätta att när folk ville nå Upplands inland utnyttjade de vattenvägarna så
långt det över huvud taget var möjligt. Samtidigt måste det ha varit betydelsefullt för
inlandets befolkning att söka sig till sprickdalarnas vikar från sitt håll för att nå havet.
Man talar om vattenvägarnas brytpunkter där kustens båttyper övergår till inlandets,
eller till landvägar.
Att segla längs kusten från Skåne upp till Mälaren kunde ta fem dagar medan landvägen tog en hel månad..
Vilka platser fick namnet Broby?
“Nio av elva nu existerande Brobyorter i Uppland har skriftliga belägg från medeltiden.Namnet har i de äldst dokumenterade exemplen hållit sig oförändrat
i över 700 år och kan ha gjort det ytterligare 700 år eller längre tillbaka i tiden, fast vi
inte kan belägga det skriftligen.”
“Samtliga platser i Uppland där brobyar etablerades låg under den äldre järnåldern
strategiskt till för kommunikation där de innersta havsvikarna övergick i mindre vattendrag, samt anslöt till längre moränryggar och i flera fall till de största åsarna. De
flesta brobyarna var också belägna vid vattenvägskäl. Den brokonstruktion som
åsyftas var förmodligen en sorts koppling mellan hav och land. Ett tänkbart scenario
över tid är att många brobyar förlorade sin ursprungliga funktion under den yngre
järnåldern till följd av landhöjningen, men att de fortfarande var en del av landleder
med ursprung långt tillbaka i tiden.”
“Den bakre gränsen för bynamnens bildningstid lades av äldre forskning i folkvandringstiden men har i senare forskning flyttats bakåt till den romerska järnåldern. Ortnamnet Brobys rumsliga relation till änden av tiometerskurvans innersta havsvikar
antyder att brobyarna var viktiga kommunikativa knutpunkter före etableringen av
husabyarna och medeltidens hamnstäder.”
4
Så här skriver Michael
Schneider om Täbys Broby:
Broby i Täby
“När blev havsvikarna mindre
vattendrag? Och hur länge
var de farbara med tilltagande
nivåskillnad och mera strömt
vatten? Osäkerheten rör
framför allt Broby i Täby sn.
Vattenleden in mot Vallentunasjön låg möjligtvis i havsnivå ända till folkvandringstidens början. Med tilltagande
nivåskillnad kan den sedan
ha förbundit Broby med
Mälaren fram till vikingatiden,
över den nuvarande sjön
Fysingen. Idag löper ett dike
på platsen, som är vattensjuk
och svårodlad. Den försvunna
gården Väsby antyder att Vallentunas bebyggelsekomplex
slutade där i väster, vilket kan
ha berott på ett naturligt hinder, ett vattendrag, som löpte
i tiometerskurvans korridor
från Vallentunasjön,mellan
gårdarna Kragsta och Väsby, över Hargsbro, till Fysingen.”
“På den här sträckan, utanför Lindönäs vid Gullbro, låg en senvikingatida runstensbro i form av en vägbank, där den kvarvarande stenen faktiskt nämner Lindö (U
236).
Ca 200 meter norr om Gullbro har en kavelbro (Vallentuna 472) undersökts och
14C-daterats till ca 400 f.Kr. Vattenlandskapet vi ser idag runt Vallentunasjön är
starkt påverkat av människan genom extrem övergödning, utdikning, sjösänkning,
fördämning och kvarnar.” “Vid Hargsbro berättar runstenen U 310 att Estrid, Jarlabankes farmor, lät göra bro. Vid Fällbro, vid Vallentunasjöns sydvästra utlopp, fanns
en vikingatida bro flankerad med två runhällar på vardera sidan. Norr om bron står
U 142, »Jarlabankes dödssten». Broby är främst förknippat med Jarlabankeättens
förmodade begravningsplats, men i området finns också gravfält och boplatser från
den äldre järnåldern. De folkvandringstida kammargravarna vid Brobys granngård
Karby och ödegården Sylta, där glas från Svarta havsområdet påträffats talar för
att Vallentunasjön var en speciell plats under folkvandringstiden då flera storgårdar
etablerades i trakten. Då hade sjön sannolikt fortfarande kontakt med Mälaren över
Fysingen (där f.ö. en romersk bronsstatyett har hittats) och kanske även med Norrviken.
5
Gårdsnamnet Broby har uteslutande satts i samband med en bro över Gullån efterÄgare TFAB
som runstenen U135 från 1000-talet omnämner anläggandet av en bro. Men det är
oklart vad gårdsnamnet syftar på. Strax söder om Broby har en 36 m. lång brolanläggning (Täby 415), av typen »stensatt vad» undersökts. Norra delen påminner om
Jarlabankes bro iTäby kyrkby, medan den södra delen anknyter
till sydskandinavisÄgare Skålhamra
golfklubb
ka vägbankar och stensatta vad daterade till den romerska järnåldern och folkvandringstiden.
Sannolikt har en eller flera »broar» med funktion för sjötrafiken givit gården dess
namn redan 600-700 år före Jarlabanke.
Hela artikeln hittar du på http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/2011_reg
Läs mer om utgrävnigarna av denna bro,
vad man hittade samt exakt var den låg,
i Fornminnesnytt nr 19 2012
Täby 415. den 36 m långa broanläggningen som Schneider nämner. Gulmarkeringen är ett
runstensfundament. Kanske har runstenarna U 139 och U 140 som Dybeck hittade på Broby gård
stått vid bron. (Nu vid Broby bro) I så fall är bron ytterligare en Jarlabankebro. De fragmentariska
texterna nämner Jarlabanke. Ett stort antal hästskor påträffades i broanläggningen med ett tidsspann från 1000-1700-tal. Tyvärr är denna bro borttagen pga Norrortsleden. MEN: Å andra sidan,
hade inte Norrortsleden byggts hade vi inte ens vetat att bron funnits. Finns det fler i Täby? Säkert.
Arkeologerna tror sig i alla fall veta en, på vägen mellan Skålhamra gård och Gullbacken.
6
Bodde någon i “Täby” på stenåldern?
Ännu har ingen boplats från stenåldern påträffats i Täby. För några år sedan undersöktes tänkbara stenåldersboplatser i Skarpängsområdet där perfekta sandstränder
skulle kunnat attrahera. Ett hundratal småschakt togs upp men resultatet uteblev.
Att man rört sig i vårt område vittnar dock tappade stenyxor om, de allra flesta troligen tappade från båtar. För att det överhuvudtaget ska löna sig att leta efter en
stenåldersboplats måste man befinna sig minst 25 meter över dagens havsnivå.
Det närmaste Täby jag har hittat är en rapport om en utgrävning 1997 vid Lilla
Gävsjö strax norr om gränsen till Vallentuna. Här skulle den blivande Arningeleden
gå.
Rapporten 2003:13 heter: Lilla
Gävsjö – en tidigneolitisk boplats i
ytterskärgården skriven av Gunlög Graner. (RAÄ 479).
Någon gång mellan 3900-3300 f.v.t. alldeles vid stranden av en ö låg här en troligen
Östra Mellansverige under tidigneolitikum med Lilla Gävsjö utmärkt. De svarta prickarna markerar
de boplatser som använts för att rekonstruera strandnivån. Av de sexton boplatserna är elva 14Cdaterade. Boplatsunderlaget är sammanställt av Ann Segerberg och den digitala bearbetningen är
gjord av Leif Andersson, SGU. Efter Segerberg 1999.
7
tillfällig boplats, kanske en jakt- och insamlingsstation. Lilla Gävsjö låg under tidigneolitisk tid i den övärld som då bredde ut sig i den stora Mälarvikens östra del, en
ytterskärgård.
I ett skärvstensflak påträffades slagen kvarts, flinta och grönsten samt fragment av
mal- och slipstenar och några nötta skärvor av keramik.
Fyndspridningen antydde spåren av ett hus eller hydda. Idag ligger platsen ca 39-40
meter över havsnivån.
Boplatsen låg på en avsats och i en
svag sydsluttning söder om en mindre platå uppbyggd av morängrus och
sand.
Det tidigneolitiska landskapet
De idag höglänta moränområdena
utgjorde under tidigneolitikum
öar i ett vidsträckt skärgårdslandskap.
Lilla Gävsjö låg på en ö i södra delen
av en större ögrupp som utgjorde
Så nära stenålder i Täby vi kan komma (ännu).
skärgårdens sista utpost i öster
mot Litorinahavet.
Spridda mindre öar bredde ut sig i väster och i nordväst in i den stora Mälarviken
och söderut ned mot den förtätade skärgården vid nuvarande Södertörn.
Boplatsen låg vid inloppet till en vik och vette i söder mot stranden. Läget var skyddat i öster av en bergshöjd, och grannöarna skyddade mot nordliga
och östliga vindar. Öster om platsen sträckte sig ett långsmalt sund mellan Lilla
Gävsjö-ön och grannön. Närmiljön har bestått av ett småkuperat landskap inåt land,
men närheten till vattnet har dominerat. På öarna växte blandad ekskog, tall, björk,
alm och al.
Boplatsen har som
nämnts sitt läge 39 till
40 meter över havet.
Frågan är hur högt upp
strandlinjen gick under
platsens nyttjandetid.
14C-prover daterar
platsens tidigneolitiska
nyttjandefas eller faser
till mellan ungefär 4000
och 3500 f.Kr. En landhöjningskurva finns
för tiden 6500 till 3700
f.Kr., som är baserad
på mätningar cirka 15
kilometer nordost om
Lilla Gävsjö.
8
Enligt den kurvan, gick strandlinjen 40 meter över nuvarande havsnivå omkring
3900 f.Kr. Bara hundra år senare gick strandlinjen istället 38 meter över havet, och
3700 f.Kr. låg stranden cirka 36 till 35 meter över havet eftersom regressionen hade
ett snabbt förlopp i området mellan 4500 och 3500 f.Kr.
Strandlinjen har alltså gått någonstans mellan 35 och 40 meter över dagens havsnivå, olika vid olika tidpunkter under tidigneolitikum. Detta innebär att boplatsen som
närmast skulle ha legat alldeles invid stranden och som längst bort ett 50-tal meter
uppåt land.
Utdrag av rapportens “Tolkning och sammanfattning”.
Att döma av det osteologiska materialet har Lilla Gävsjö varit en bas som man har
utgått från när man jagat vikarsäl. De flesta av sälens kroppsdelar finns representerade i benmaterialet, men antalet fragment från kotor och revben är förhållandevis
lågt, vilket indikerar få rester av hela sälar. Kött och skinn bör alltså som regel ha
fraktats iväg någon annanstans. Benmaterialet skulle kunna vara resterna av att
man flått och styckat sälar, lämnat eller tillagat köttfattigare delar på platsen och tagit
med resten till basboplatsen, utom enstaka sälar som ätits på plats av jägarna.
En alternativ tolkning kan vara att sälbenen, som låg koncentrerade inom ett cirka
tre kvadratmeter stort område och där uteslutande ben från labbarna framkom i en
del av området, är spåren av en eller några få medvetna deponeringar, i så fall med
möjlig anknytning till jaktmagi.
Benfragmenten från ett litet djur i mårdstorlek låter ana att man varit ute efter skinn
även från andra djur än säl.
Gäddbenen representerar sannolikt middagsmat. Ett möjligt scenario är alltså att
platsen återkommande har använts som utgångspunkt för säljakt, kanske under
senvintern på isen. Sälarna har därefter tagits med till basboplatsen. Kanske har
man främst varit ute efter vuxna sälar, för inga ben från årsungar (kutar) har identifierats.
I viss mån tycks man ha flått och styckat säl på plats också och kanske har man
berett skinn – i alla fall har man behövt framställa och skafta nya kvartsskrapor och
därvid kasserat de gamla. Dessa har så småningom ansamlats längs väggarna på
”huset”.
Fragmenten av malstenar antyder att man har haft med sig eller, om årstiden tillåtit, insamlat säd eller örter som man malt inför tillredningen. På slipstenarna har
man skärpt eggen på yxor, benharpuner med mera, som man sedan har sett till att
få med sig när man lämnade platsen. Två slagplatser för kvarts kan urskiljas, en
i anslutning till ”huset” och skärvstensflaket och en annan, betydligt mindre, öster
därom. Även flinta har slagits, och här bildar både redskap och slagmaterial en yttre
kontur runt det tänkta huset. Flintan ligger utanför kvartsredskapens utbredning, och
en tolkning av detta skulle kunna vara att flintan har slagits utanför ”huset” på en yta
som städats, så att flintan har sopats in mot ”husets” yttervägg.
Varför ligger då ett skärvstensflak i anslutning till det förmodade huset? Kommer all
skärvstenen från långvarig användning av härden/kokgropen i ”huset”?
Eller har man uppfört ett hus ovanpå ett redan ihopsamlat skärvstensflak? Materialet
erbjuder ingen hjälp till tolkning, utan frågan får lämnas öppen.
Lilla Gävsjö faller in i vad som förefaller vara en del av det tidigneolitiska bosättningsmönstret med små strandbundna tillfälliga boplatser med karaktär av jakt- och
insamlingsstation.
Lilla Gävsjölokalen ligger kvar på samma plats och tycks endast ha utnyttjats under
tidigneolitikum.
Den huskonstruktion som fyndspridningen på Lilla Gävsjö ger en antydan om tycks
vara uppskattningsvis cirka 10×6 meter.
De lägre liggande fynden och anläggningarna skulle kunna höra till en tidigare
fas som kan tolkas som färre eller kortare nyttjandetillfällen av platsen, medan den
högre upp liggande intensiva fyndmängden och skärvstenen har tillkommit
under en senare fas med fler eller långvarigare eller av fler personer utförda besök.
En deposition av sälben längs ”husets” ena långvägg med ben från labbarna lagda
för sig berättar kanske om regler kring hur benen skulle deponeras eller om någon
form av jaktmagi.
Kanske talar fyndens spridning inne i en ”hyddform” för att man främst vistats inomhus, vilket i så fall pekar mot att lokalen använts vintertid.
Vikarsäl har förmodligen också lättast jagats under senvintern på isen.
Rapporten i sin helhet kan läsas på: samla.raa.se.
Är det här vi ska leta efter våra första täbybor?
Minns någon stenyxan från Fornminnesnytt nr 18-2012? Den jag kallade Täbys
äldsta renoveringsobjekt. I en monter på vårt hembygdsmuseum i Rönninge by
finns några stenyxor samt markeringar på en karta var de hittats. De allra flesta har
påträffats där det på stenåldern var havsvatten, alltså troligen tappade från båt/is.
Vid denna yxa fanns dock ingen notering om fyndplats. Eftersom yxan inte var helt
genomborrad har den den nog inte tappats under jakt eller fiske utan kanske rent av
lämnats på tillverkningsplatsen ofärdig.
När museipersonalen låste upp montern fann vi ett registreringsnummer och efter
lite letande i inventarieförteckningen, uppgifter om yxan.
Skafthålsyxan har brustit
i ursprungshålet. Ägaren
har sedan börjat borra ett
nytt hål och nästan kommit igenom när han avbrutit
“renoveringen”
Ett rörben har använts och
borrkärnan i mitten sitter
fortfarande kvar.
10
Det visade sig att yxan och ytterligare en yxa hittats av Kjell Lagergren 1976. Yxorna
hade överlämnats till museet av Hans Hansson 2007.
Ingen Kjell Lagergren i
Täby ville kännas vid yxorna men med Hans Hansson gick det bättre!
Hans berättade att Kjell var
avliden och att han överlämnat yxorna till Hans.
När vi träffades bekräftade
Hans att yxorna var de
rätta. Hans kunde även
visa var Kjell Lagergren
funnit yxorna. Fyndplatsen
är nu rapporterad till Länsstyrelsen.
Den gamla borrytan. Brottytan verkar ha jämnats ut eller så har yxan kanske använts som kil?
Borrhålet brukar smalna av nedåt i hålet beroende på rörbensborrets förslitning. Enligt uppgift på
“nätet” ska man kunna borra sig igenom en normalyxa på fyra timmar! Skulle vara kul att prova.
Dessvärre var nog tillgången på rörben större för stenåldersmänniskan än för oss.
Tillsammans med den brustna yxan hittades denna betydligt större yxa. Bägge yxorna är vad
arkeologerna kallar grönstensyxor. Nyfiken som jag är googlade jag på “grönsten”, kom in på
geologiska sidor och fann att det här med grönsten skulle kunna fylla ett helt Fornminnesnytt
utan att jag blivit klokare. Man blir knappast geolog över en natt! Bl a togs arkeologernas sätt
att använda ordet grönsten upp som exempel på felanvändning.
Jag “köper” dock arkeologernas allmänbeteckning. Skall geologernas korrekta beskrivning av
vad stenyxor består av användas blir ju arkeologernas rapporter ännu tjockare.
11
Har tillverkningsplatsen hittats?
I vårt museums inventarieförteckning benämns den större yxan som en trindyxa.
När jag visade bilder på yxorna för en av våra främsta experter, Sven-Gunnar
Broström, fick jag dock andra besked. Sven-Gunnars bedömning: “Det där är inte
en Trindyxa! Det är en Skafthålsyxa som ännu inte borrats!” Sven-Gunnar tidsbedömde yxorna till troligen bronsålderns tidigaste skede.
Bägge yxorna, funna på samma ställe var alltså under tillverkning då de av någon
anledning lämnades på platsen!
Yxorna kan beskådas på Hembygdsmuseet i Rönningen by fr.o.m. Maj på söndagar
11-15.
Hemsnickrad karta efter
25-meterskurvan. Alltså i
stenålderns övergång till
bronsålder.
Yxorna låg i en sluttning ner
mot havet.
12
Söndagen den 22 mars kl. 14.00 Ytterbystugan:
Det färgstarka 1000-talet med rutiga, randiga och färgstarka plagg
– vilka material, textila tekniker och färger användes?
Amica Sundström, adjunkt Textil konstruktion, Konstfack,
och antikvarie Rekonstruktioner av forntida textilier, Historiska muséet.
Arr: Täby hembygdsförening, Fornminnessektionen
ARKEOLOGISKA PERIODER
Paleolitikum
STENÅLDER
- 9500 f.Kr
Mesolitikum
9500 - 3900 f.Kr
Tidigneolitikum
3900 - 3300 f.Kr
Mellanneolitikum
3300 - 2300 f.Kr.
Senneolitikum
2300 - 1800 f.Kr.
Äldre bronsålder
Fornminnesnytt finns såklart även på
Facebook. Gilla och följ den gärna!
BRONSÅLDER
1800 - 1100 f.Kr
Yngre bronsålder
1100 - 500 f.Kr
JÄRNÅLDER
Förromersk järnålder
500 f. kr - 0
Romersk järnålder
0 - 400 e.Kr.
Folkvandringstid
400 e.Kr. - 550 e.Kr.
Vendeltid
550 - 800 e.Kr.
Vikingatid
800 - 1050 e.Kr.
MEDELTID
1050 - 1500 e.Kr.
NYARE TID
1500 e.Kr - nutid
Känner du någon som kan vara intresserad av Fornminnesnytt så skicka det
gärna vidare.
Vill du få Fornminnesnytt direkt i din egen dator? Allt som behövs är din epostadress. Maila till: leif@gronwall.transit.se
Tidigare nummer (totalt 1048 sidor, 1713 bilder) hittar du på:
www.täbyhembygdsförening.se
Fornminnesnytt finns också att läsa i pappersformat på Täby Huvudbibliotek.
13