Tack för 18 år som chef
14 måndag 5 oktober 2015 Kulturredaktör: Jenny Palmqvist (t f), 0155-767 25, jenny.palmqvist@sn.se Reporter i Trosa och Gnesta: Hanna Svensson, 0155-767 28, hanna.svensson@sn.se Tack för 18 år som chef Musik Höstkonsert Filharmoniska Sällskapets symfoniorkester Dirigent: Per Andersberg Culturums konsertsal F ör tjugo år sedan ledde han orkestern för första gången. Sedan blev det arton år som chefdirigent och ledare på nästan alla konserter. Med de flesta verken nya för både honom och orkestern. Tack vare samarbetet med Nyköpings kammarkör har publiken också fått höra riktigt stora helaftonsverk av Bach och Haydn och Mendelssohn med flera. Men nu är Per Andersberg inte chef längre. Efter sista tonerna i Mozarts Pragsymfoni kunde han lägga ner taktpinnen och tacka sin konsertmästare Anne Holmer och alla andra musiker för gott samarbete och en mycket utvecklande tid för alla parter. Filharmoniska Sällskapets musiker har under dessa år utvecklats enormt och kan numera ta sig an betydligt svårare och mer omfattande verk än tidigare. Vem trodde väl att vi någonsin i Culturum skulle så starkt få uppleva Gustav Mahler på liv och död i Das Lied von der Erde. I lördags värmde orkestern upp oss med Dag Wiréns små lekfullheter i Liten svit opus 17. Sedan var det ännu en gång upp till bevis med svår Wagner och tjugo minuter Siegfriedidyll. Jo minsann, det blev fina svepande stegringar och säkra kromatiska gångar, högstämd renhet à la Parsifal och förtrollande motivupprepningar. Säkert utformat av Per Andersberg. Själv har han som dirigent också utvecklats betydligt, det framgick tydligt i lördags. Som allra mest i den kompli- Per Andersberg gjorde i lördags sin sista konsert som chef för Filharmoniska Sällskapet i Nyköping och tackar här konsertmästaren Anne Holmer efter sista tonen. Före paus fick han ta emot Svenska Orkesterförbundets Kungliga medalj i guld. FOTO: FRIDE JANSSON cerade Mozart-symfonin nr 38, den som skrevs för Prag och är så fylld av anspelningar bakåt på operan Figaros bröllop och framåt på Don Giovanni. Han fick den långsamma inled- ningen att bli så där sugande hotfull. Sedan följde en härligt lekfullt växelspel mellan de fyra olika motiven i huvudtemat, innan sidotemat sjöng så vackert och plötsligt färgades så mörkt i moll och med smidiga tersduetter från fagotterna. Sedan var det bara att skärpa alla våra sinnen för att njuta av hur konstfullt Mozart bearbetar sitt material i den ovanligt långa genomföringen. Här hördes ibland lite småstrul från stråkarna med att pricka alla tonartsbyten och annat svårt, och när fiolerna bara var tio kunde blåset ibland bli aningen starkt. Lugn och hemlighetsfullhet rådde sedan i andantet före finalen som sprudlade av glädje och virtuositet. Från sidan gick det att se hur Per Andersbergs ansikte klart signalerade vilken känslostämning han ville ha fram, annars syntes det av händerna. Och när han någon gång tog till den stora omfamningen med utsträckta armar var det befogat för att få fram varje sats höjdpunkt. Fride Jansson Mer på webben På SN:s webbsida finns ett bildspel från konserten På konserten delade Carina Wallin från Kultur- och fritidsnämnden också ut Filharmoniska Sällskapets Vänners uppmuntringstipendier till Iris Söderqvist, valthorn, Clara Palmersjö, cello och Vanessa Campusano, cello. Från Oslo med otroligt intensiva tolkningar Musik Oslo Stråkkvartett Violin: Geir Inge Lotsberg Violin: Liv Hilde Klokk Altfiol: Are Sandbakken Cello: Øistein Sonstad Trosalundskyrkan O m jag räknar rätt har de hållit på i snart 25 år. Det är inget rekord för en stråkkvartett, och andraviolinisten är ny sedan 2007. Men det är utmärkt för samspelet att alla känner varandra så väl och att tolkningarna hunnit mogna och sätta sig. Så var det också ännu en ensemble på internationell topp som vi i går fick höra livs levande tack vare Trosa Kammarmusikförening. Med sig från Oslo hade de tre verk med åtminstone det gemensamt att de tolkades så otroligt intensivt. Ja, det skulle ha kunnat bli svåruthärdligt i det lilla kyrkorummet om inte musikerna varit lika fenome- Men jag ska erkänna att de chockade mig en del och skakade om med att riva ifrån så fort och starkt i alla utbrotten i förstasatsen i Beethovens kvartett Serioso i f-moll, alltså samma tonart som den berömda Appassionata-sonaten för piano. Sedan följde ljuvligt förälskade melodier och stor uttrycksfullhet men mest full galopp och upprörda känslor. Som helhet härligt att uppleva på en konsert. De fyra musikerna i Oslo Strykekvartett som spelade i går i Trosa är Geir Inge Lotsberg, Liv Hilde Klokk, Are Sandbakken och Øistein Sonstad. FOTO: FRIDE JANSSON nala på att gå ner i volym, utan att för den skull tappa sin koncentration och intensitet. Och över hela registret hade de en fantastisk klang, speciellt från primarien även långt upp i höjden och från cellon med värme och rondör. Med Anton Webern och Langsamer Satz fördes vi till senromantikens yttersta utposter 1905 och en ung man som vill prova allt, från mjukaste innerlighet till maximal expressivitet, ännu inom ramarna för det tonala. Bara tre notblad – men vilka kontraster som musikerna fick fram. Och precisionen! Efter paus kom 45 minuter av Franz Schubert som publicerades först efter hans död i form av kvartett nr 15 i G-dur. Och nog landade vi i dur på slutet men då hade vi rest över stock och sten, kämpat furiöst med teman, ruskats om av frenetiska tremolon. Här fanns inte mycket av den väne Schubert som skrev Rosamunda eller pianoimpromptus. Och när det var melodiskt och långsamt fanns det något mystiskt runt hörnet, som en väntan på nästa utbrott. Oslo Strykekvartett gjorde ett imponerande kraftprov med denna musik! Fride Jansson
© Copyright 2024