1. No category

1
Munck@bladet
Nr 2 2014
Årgång 11
Utgivningsmånad Juni
E
fter släktmötet 2013 har flera släktmedlemmar med intresse talat om att besöka platser
där våra värmländska förfäder avsatt sina
spår. Kanske kan en organiserad resa komma till
stånd i framtiden. Förra året ägnade vi vår ”urmoder” Augusta, med anledning av hennes 175-årsdag,
en del uppmärksamhet. Det här numret av Munck@
bladet handlar till allra största delen om hennes fader
August Malmborg och hans händelserika liv.
Den Munckska släkten har – till skillnad från många
andra adelssläkter – inte någon krigisk bakgrund.
Genom August Malmborg kommer vi dock i nära
kontakt med den mer våldsamma svenska historien.
Mycket av innehållet i detta nummer har hämtats
från nätet, som redigerats och kompletterats med
detaljer från en opublicerad biografi på knappt 40
sidor från 1983, skriven av hans dottersonson Rutger
Croneborg. Ibland blir framställningen lite kortfattad, eftersom en hel del kringinformation inte kunnat tas med här. Vi får också veta mer om Augustas
barndomshem Lilla Våxnäs i Karlstad, som vi kunde
läsa om i nr 3/2013.
Sten M af R berättar utförligare om några av de
krigiska händelser som August Malmborg fick vara
med om. Rutger Croneborg distribuerade sin biografi
till flera släktingar. I ett brev från hans syssling Ingeborg Tegnér (Augusta och Thomas äldsta barnbarn)
till sin kusin Eva M af R (Ljungbygrenen) recenserar
hon biografin.
Som meddelades i förra numret av Munck@bladet
har Christina Munck-Ericsson, Ljungbygrenen, avlidit. Hennes bror, Jan M af R, tecknar hennes minne
och Sten M af R rapporterar från minnestunden.
General August Malmborg
O
tto August Malmborg föddes 1795 på
Sveaborg. Föräldrarna var Per Adolf Malmborg (1737 – 94) och hans hustru Lovisa
Fredrika Toll. Fadern hade vid fjorton års ålder
börjat som kofferdist (sjöman i handelsflottan) och
avancerade därefter till överstelöjtnant för arméns
flotta. Han deltog i hela det pommerska kriget 175662 och 1788-90-års krig mot Ryssland. Under det
sista av slagen vid Svensksund förde han befäl över
en division av skärgårdsflotta, och sårades.
Sveaborg
2
Munck@bladet
Under fälttåget 1813-14 deltog Malmborg i slagen
vid Grossbeeren, Dennewitz och Leipzig samt i
striderna utanför Lübeck den 5 december 1813. Vid
uppförande av förskansningar mellan floderna Mulde
och Elbe framför Roslau, vilka till en del utfördes
under fiendens eld, tjänstgjorde han som ingenjörofficer. Han sändes från bivacken vid Köthen till
Alsleben för att där slå en bro över floden Saale,
som avsågs att begagnas av den ryske generalen
Czernischeffs kår. Vid fästet Fredriksorts intagande
under kriget mot Danmark tjänstgjorde han likaledes
som ingenjörofficer. År 1814 var han anställd som
topografofficer vid högkvarteret under norra tyska
arméns marsch till Belgien och tillbaka. Han deltog i
Härkälä gård fälttåget mot Norge samma år, bevistade belägringen
av Fredrikshall, striden vid Kölbergsbron och deltog
Efter kriget inköpte han gårdarna Härkälä och Sali förföljandet av de norska trupperna till Onsjö kyrka
mis i Vichtis socken i Finland, där han avled. Sonen
och Ellinggård, varefter han verkställde broslagningAugust antogs vid tolv års ålder 1807 till kadett vid
en över Glommen vid Hafslund, något som hade en
Haapaniemi kadettskola i Finland, som han lämnade avgörande betydelse för att stridigheterna upphörde.
efter krigsutbrottet 1808. Han användes 1811 som
Brobygget var otvivelaktigt en märklig bedrift, som
topograf och ingenjör vid Göta kanal och utnämndes tycks ha imponerat på norrmännen.
1812 till underlöjtnant vid ingenjörkårens fältmätningsbrigad. Som topografofficer anställdes han i
Efter återvunnen fred deltog han i fältmätningsarbefältmarskalken von Stedingks stab vid norra tyska
tet i Skåne till 1819, varunder han 1818 avlade den
armén och deltog under honom i 1813 och 1814 års
föreskrivna högre examen för ingenjörofficerare.
fälttåg. Strax före avresan till krigsskådeplatsen den
Därefter utnämndes han till löjtnant samt 1819 till
1 augusti 1813 dedicerade en av hans fastrar honom
ordonnansofficer (senare adjutant) hos kronprins
följande charad:
Oscar (sedermera kung Oscar I). Han användes fortfarande till fältmätningsarbete och deltog i gränsregMitt första bryts ur grafvens schakt,
leringen mot Ryssland 1821–22.
mitt andra stämpel har af makt
och vittnar om den tunga prakt,
Han förflyttades 1821 som kapten till Lifbeväringssom seklers framfart ödelagt.
regementet, där han blev major 1829. Under denna
Men att Mitt hela teckna här,
tid hade han uppgjort beskrivning över Karl XIV
kanske ännu förmätet är.
Johans slagfält (kanske som ett förtäckt spionuppDock, bilden sedd med hoppets öga,
drag). Han fick 1822 följa kronprinsen på en sju
som gerna svärmar i det höga,
månader lång resa till olika europeiska hov och i
bär uti fantasiens famn
drygt två år var han attaché vid beskickningen i Konjust egenskapen af ditt namn.
stantinopel under det svenska sändebudet greve Carl
Låt tanken då, som ännu drömmer,
Gustaf Löwenhielm och gjorde då vidsträckta resor
bli lik den Malm, som guldet gömmer.
i Österlandet. Under sin vistelse i Konstantinopel
Låt hjertat ock, i fröjd som sorg,
målade han en hel serie utomordentligt väl utförda
bli lik den fasta riddarBorg.
akvareller, vilka för något år sedan auktionerades på
3
Munck@bladet
Bukowskis. Andra finns hos efterlevande släktingar.
(Om någon av Munck@bladets läsare har en akvarell av
August, meddela då gärna det till redaktionen.)
Konstantinopel, akvarell av August Malmborg
År 1826 blev han skickad från Konstantinopel till
den svenska beskickningen i Moskva i samband med
tsar Nikolai I:s kröning och bevistade då militärlägret vid Moskva. År 1827 sändes han till Wien, där
nu Carl Gustaf Löwenhielm var svensk minister. Där
fick han tillfälle, enligt en i släkten bevarad berättelse, att göra denne en avsevärd tjänst. Denne hade
nämligen beslutat att, med hennes eget samtycke,
enlevera en ung furstinna von Suchtelen och Malmborg hade åtagit sig att fungera som kusk. Allt var
klappat och klart och Malmborg hämtade på utsatt
tid den sköna i hennes hem. Men i stället för att föra
henne till avtalad plats, körde han i mörkret gatorna
runt samt återvände till hennes palats och bar henne,
trots hennes energiska motstånd, uppför trapporna.
Löwenhielm lär sedan han tagit sitt förnuft tillfånga
och varit honom mycket tacksam. Till yttermera
visso kan nämnas, att Carl Gustaf och August kom
att stå varandra nära genom att August gifte sig med
Carl Gustaf Löwenhielms systerdotter Sara Augusta
von Gertten.
Till major vid Värmlands regemente utnämndes
Malmborg 1831. Året därpå blev han överstelöjtnant
samt 1840 regementets överste och chef. Under sin
cheftid förde han efter utnämningen till generalmajor 1849-50 befälet över den till Schleswig sända
svensk-norska besättningskåren. Den 21 november
1856 lämnade han regementet för att överta befattningen som generalbefälhavare i 3:e militärdistriktet,
från vilken han med generallöjtnants grad erhöll
avsked 1862. En episod från kommenderingen i
Schleswig visar på förmåga att föra befäl och ingiva
respekt för sina befallningar.
Den 3 oktober 1849 gjorde Malmborg en inspektionsresa till staden Åbenrå (Apenrade på tyska), en
vid denna tid helt obetydlig ort i Schleswig. Kommendanten där rapporterade till Malmborg, att stadens invånare blivit häftigt uppretade genom att den
tyskfödde postmästaren nödgats avflytta och blivit
ersatt av en dansk. Därför hade man beslutat att uppföra en konsert bestående av s.k. kattmusik utanför
den nye tjänstemannens fönster nästkommande
natt. ”Det blir ingenting av med det”, dekreterade
Malmborg lugnt, ”skicka hit borgmästaren”. Stadens
borgmästare infann sig med andan i halsen och den
svenske generalen befallde honom att förbjuda den
olagliga och slyngelaktiga demonstrationen. Men
det ville ej Apenrades juridiske styresman gå med
på. Efter hans uppfattning skulle det bli ett angenämt
skämt, och han vägrade att efterkomma Malmborgs
önskan. ”Nå”, sade generalen, ”det är bra”. Kommendanten beordrades i alla fall att medelst starka
patruller med skarpladdade gevär och påskruvade
bajonetter hålla gatan utanför posthuset fri. Han fortsatte vändande sig till borgmästaren: ”Och så ber jag
Er att till befolkningen framföra min hjärtliga önskan
att den måtte få trevligt, jämte mitt tillkännagivande,
att jag till dess konsert skall anskaffa ett utmärkt accompagnement av ett antal kapellmästare försedda
med duktiga och smidiga taktpinnar”. Konserten
inställdes.
Värmlands regementes hemkomst från Schleswig
på sommaren 1850 och dess intåg i Karlstad under
general Malmborgs befäl tecknas i en livfull skildring av lektor N. P. Ödman i hans »Barndoms- och
Skolminnen». Det gjorde på honom, som då var en
ung scholaris, ett outplånligt intryck att skåda det
över kanalbron mot Stora torget under blottade fanor
4
Munck@bladet
och klingande spel anryckande regementet med dess
ståtlige överste med stab i täten. Väldiga folkmassor
voro samlade för att åse ståten. Under regementsmusikens pauser upptog truppen sången:
2318. Hans bror Johan Fredrik hade tidigare adlats
med namnet von Malmborg, en släkt som fortlever i
god välmåga.
Krigarn vilar sig i mark och skog.
Ofta nog.
Klippan är hans hårda huvudgärd,
sängkamraten är hans goda svärd.
Krigarn vilar sig i mark och skog.
Ofta nog.
På Stora torget bildade regementet fyrkant och hemförlovades av general Malmborg efter ett högstämt
tal.
Av naturen rikt begåvad och därtill musikalisk, med
gott huvud, snabb uppfattning och stor beslutsamhet
förde Malmborg ett strängt men välvilligt regemente
och kunde efter tidens sed fara ut både hotfullt och
strängt, om han icke genast åtlyddes, eller om något
inte var honom till lags. Han vårdade med stor omsorg regementets inre förhållanden och i yttre måtto
motsvarade reglementet under hans långa cheftid
den tidens fordringar. Genom sina personliga egenskaper blev han med tiden en av stadens populäraste
personer. Han inte bara imponerade på mängden
genom sitt martialiska utseende, sin ståtliga hållning
och sin långa krigarfigur. Han vann även alla genom
sitt förbindliga, artiga och ödmjuka väsen.
I Biografier öfver överstar för f.d. Nerike och Vermlands regemente från 1700, utgiven 1844 av ryttmästaren, greve Fredrik Kalling, sägs om Malmborg
bland annat: ”Öfverste Malmborgs många och lysande befordringar utan biträde af börd och förnäma
relationer äro talande vittnesbörd om duglighet och
bildningsgrad, hvarutinnan han ock intager ett högt
rum på rangskalan bland regementschefer.”
År 1842 adlades han enligt § 37 Regeringsformen
med bibehållande av namnet Malmborg och introducerades följande år på Riddarhuset under nummer
adliga ätten nr 2318 vapen
Han inköpte 1831 egendomen Lilla Våxnäs, då belägen strax utanför Karlstads västra tull, av sin företrädare som överstelöjtnant vid regementet greve
Gustaf Wachtmeister, som detta år erhöll avsked från
krigstjänsten och lämnade Värmland.
Våxnäs är en gammal märklig egendom, vars historia är äldre än stadens. Den omnämns redan på
1400-talet, då ett kloster skall ha legat här. När Stora
och Lilla Våxnäs skildes åt, är inte känt, men vid
slutet av 1700-talet var sistnämnda gård en domän
för sig, bebyggd med ett större rödmålat envånings
trähus. Greve Gustaf Wachtmeister torde ha varit den
som byggde på gården till två våningar. Men först
under Malmborgs tid infaller dess glansperiod. Han
lät nämligen grundligt iordningsställa såväl byggnader som trädgård och parker och dokumenterade sig
även som en duglig lantbrukare. Efter hans frånfälle
1864 övergick Lilla Våxnäs till hans yngste son
Adolf Emil Malmborg (se nedan).
Efter den stora branden i juli 1865, som ödelade
Karlstad nästan helt och hållet, användes Lilla
Våxnäs rymliga corps-de-logis först en tid som
landshövdingens bostad, tills dess att nuvarande residenset år 1871 blev fullbordat. När ägaren till Lilla
Våxnäs Adolf Emil Malmborg 1889 själv blev länets
5
Munck@bladet
hövding, lät han stället undergå en grundlig reparation och tillbyggnad, varefter han lämnade sin våning i residenset och flyttade dit. Han avyttrade 1900
egendomen till staden, med vilken den kort därefter
inkorporerades. Då han kort därefter avgick från
landshövdingebefattningen, flyttade han till Stockholm, där han avled 1914.
General Otto August Malmborg ingick 1830 på
Apertin i Kils socken i Värmland äktenskap med
Sara Augusta von Gertten, född 1810 på Björsbyholm i Sunne socken i Värmland, död 1860 på
Våxnäs, dotter till överstelöjtnanten Emil Adam von
Gertten och grevinnan Charlotta Ulrika Catarina
Löwenhielm.
Sara Augusta var rikt begåvad på huvudets och hjärtats vägnar och fastän hon hade sitt stora hem att
sköta, hann hon dock med att vara medelpunkten i
Karlstads musikaliska liv, som den tiden stod högt.
Själv uppträdde hon ofta på konserter och soiréer
och hon var mycket uppburen för sitt fulländade pianospel, särskilt för sin tolkning av Beethoven. Därjämte var hon en framstående målarinna och hennes
specialitet var sepiamålning. Hon invaldes 1857 som
associée i Musikaliska Akademien.
Äktenskapet välsignades med tolv döttrar och två
söner! De båda äldsta döttrarna samt äldste sonen
Carl Emil Adolf, födda under åren 1831–34, avled
i späda år. Sonen, född 1832, rycktes bort 1834 av
kolera trots alla vidtagna försiktighetsåtgärder. När
den häftiga koleraepidemin utbröt sistnämnda år,
inspärrades han jämte sin sköterska i särskilt rum
och isolerades på allt sätt, så att t.ex. mat tillfördes
honom genom en lucka på dörren. Trots dessa försiktighetsmått var han den ende av Våxnäs många
innebyggare, som avled av sjukdomen.
Alla de övriga döttrarna trädde i brudstol utom den
näst yngsta, Charlotta, född 1847, som avled på Våxnäs 1861 nära femton år gammal.
Den äldsta av döttrarna Emelie Louise (1834-1914)
gift med brukspatronen och disponenten för Storfors
bruk i Filipstads bergslag Jonas Herlenius (18211907).
Sofie (1835-1900) gift med delägaren i Östanå och
Elfsbacka bruk i Värmland, brukspatronen Henrik
Ulrik Hjalmar Croneborg (1830-1876). Han ägde
och familjen bebodde under åren 1861-74 egendomen Sjöberg i Björsäters socken i trakten av Mariestad.
Julie (1836- 1922) gift med överstelöjtnanten i armén och majoren vid Skaraborgs regemente Benkt
Gustaf Geijer (1827-1915). Han var son till den berömde professorn och hävdatecknaren Erik Gustaf
Geijer (1783-1847) och Anna Elisabeth Lilljebjörn
(1790-1861).
Augusta Charlotta, vår anmoder (1838-1907), gifte
sig 1865 med hovrättspresidenten Thomas Munck
af Rosenschöld (1813-93), vår anfader.
Matilda Margareta (1839-1903) gift med majoren
vid Västgöta regemente Filip Waker Wästfelt
(1832-1885).
Emelie Adolfine (1842-1904) gift med överintendenten vid Loka Kongl. Bad- och Gyttjeinrättning,
kaptenen vid Värmlands regemente Karl Johan Reinhold Uggla (1833-95), ägde och bebodde Sikfors
bruks- och lantegendom i Hällefors socken i Örebro
län.
6
Munck@bladet
Anna Vilhelmina (1851-1936) gift med borgmästaren i Kristinehamn Karl Henrik Nordenfelt (18371911).
De ofta vanligtvis på hösten återkommande bröllopen på Våxnäs var verkliga folknöjen för stadens
invånare, som då mangrant strömmade ut till den
med kulörta lyktor och marschaller rikt eklärerade
Våxnäsparken för att ”se bruden”. Då jublades och
hurrades under kanonsalut, och glädjen stod högt i
tak. Och den höge värden var inte den, som motade
bort någon. Det förbjöd honom hans folkliga sinne.
Emil Adolf Malmborg, landshövding 1889 – 1901,
tavlan finns på residenset i Karlstad
Emil Adolf Malmborg (1842-1914) följde sin far i
fotspåren och blev officer. Han tjänstgjorde i många
olika befattningar, bl. a. som militärattaché i Berlin
1882-85. Med överstes avsked avgick han ur armén
1889, samma dag som han utnämndes till landshövding i Värmlands län. Hans eftermäle blev nog
inte det bästa. Spefullt kallades han för ”den nedgående solen i Karlstad” och har ”belönats” med en
nidteckning i Strix. Gift med Hedvig Julia Matilda
Åkerhielm af Margretelund (1853-1921). De fick
två barn, Knut August Adolf (1875-95), volontär vid
Värmlands regemente, som avled efter ett vådaskott
och Julia Ebba Augusta (1877-1963) gift med och
skild från intendenten, vice häradshövdingen, friherre Johannes Reinhold Gustaf Rudbeck (1867-1935).
Marie Henriette (1844-93) gift med kaptenen vid
Skaraborgs regemente friherre Broder Axel Edvard
Leijonhufvud (1831-85).
Ebba Aurora (1845-1926) gift med brukspatronen
och disponenten för Billingsfors och Bäckefors bruk
på Dalsland Adolf Vilhelm Wærn (1839-76).
Minnet av general Malmborg fortlever alltjämt i
Värmland, där han på sin tid var allmänt bekant och
högt aktad. Såsom ett uttryck av den stora popularitet han åtnjöt, må anföras, att efter Värmlands regementes återkomst från Schleswig den gamla kända
Marlboroughvisan, med en liten förändring, tillämpades på honom. Ännu långt efter hans bortgång tillkännagavs denna soldatsång:
När Malmborg i krig skulle draga,
meletam, meletam, meletalia lej, etc.
att det var en trupp af Vermlands regemente, som var
på marsch.
I sången förekommer bland andra följande strof:
Vår öfverste var Malmborg,
meletam, meletam, etc.
Och han blef general.
Och uti nästa möte,
meletam, meletam, etc.
så blir jag korpral.
Malmborgs porträtt i olja, kopia efter den berömde
porträttmålaren Gustaf Uno Troili (1815-75), pryder
Värmlands regementes officersmäss. En kopia av
porträttet tillsammans med hans pärlemorförsedda
paradvärja hänger på en vägg i Nilsvallen i Bolmen.
Jan M af R
7
Munck@bladet
August Malmborgs slag
I
Augusts levnadsbeskrivning omnämns slagen
vid Grossbeeren, Dennewitz, Leipzig och Lübeck. Jag kommer här kortfattat att skildra slagen vid Dennewitz och Leipzig.
De händelser som på den europeiska kontinenten
ledde till dessa slag, började med mötet mellan den
svenske tronföljaren Karl Johan Bernadotte och
den ryske tsaren Alexander i Åbo i Finland 27 – 30
augusti 1812. Redan i april detta år hade en hemlig
överenskommelse träffats mellan länderna som innebar att Sverige närmade sig sin arvfiende, fick ryskt
stöd för erövringen av Norge och i gengäld skulle
sända en expeditionskår till norra Tyskland mot Napoleon. Denna överenskommelse träffades ett par
månader före Napoleons invasion av Ryssland. Därmed hade Sverige bytt sida i Napoleonkrigen, vilket
kan förklaras med att Napoleon utan förklaring hade
ockuperat Svenska Pommern. Det var viktigt för
Karl Johan att erövra Norge från Napoleons allierade
Danmark. På detta sätt skulle Sverige kompenseras
för förlusten av den östra rikshalvan Finland tre år
tidigare, och revanschlustan mot grannen i öster vändes mot den svagare grannen i söder.
Vid årsskiftet 1813 hade några spillror av Napoleons Grande Armée återvänt från de ryska stäpperna.
Styrkeförhållandena i Europa hade därmed drastiskt
förändrats, och Sverige började överskeppa trupper
till Pommern. Den svenska kronprinsen, som sällade
sig till styrkorna i början av maj, hade helst velat gå
mot Danmark direkt. Karl Johan, den ryske tsaren
Alexander, den preussiske kejsaren Fredrik Wilhelm
III och diplomatiska representanter för Storbritannien och Österrike samlades 9 – 12 juli på slottet
Trachenberg i Schlesien för att lägga upp en gemensam strategi. Karl Johan, som hade tjänat under Napoleon och väl kände hans svagheter, kom att spela
en viktig roll under överläggningarna.
När en förhandlingslösning med Napoleon inte kunde uppnås, skulle man under höstens fälttåg angripa
hans positioner i Sachsen från tre håll. Det var den
Böhmiska armén i söder, som var huvudarmé med
250 000 man. I öster stod den Schlesiska armén med
110 000 preussare och ryssar. Den tredje armén var
den norra med 153 000 preussare och svenskar under
Karl Johans befäl. Totalt hade de allierade 512 000
man under sitt befäl, med reserver blev de 860 000
man medan Napoleon å sin sida hade 443 000 man
i sin fältarmé och ytterligare 125 000 man i reserv i
olika garnisoner i Tyskland. Ett fälttåg med sådana
gigantiska truppmassor hade Europa aldrig förut
upplevt.
Kronprins Karl Johan
8
Munck@bladet
Malmborg (han var då bara 18 år!) ingick i Curt von
Stedingks armékår inom Nordarmén. Denna var
indelad i två fördelningar, eller som man internationellt säger divisioner. Dessa var allsidigt sammansatta av såväl infanteri, kavalleri som artilleri och
starka nog för att lösa självständiga uppgifter. Denna
mer decentraliserade ledningsstruktur hade varit en
av de viktigaste förklaringarna till Napoleons framgångar och blev därför undan för undan kopierad av
motståndarna. I von Stedingks kår ingick nu 1:a och
2:a fördelningarna under ledning av generalmajor
Carl Henrik Posse och generallöjtnant Johan August
von Sandels. Det fanns också en artillerireserv, som
kom att göra den viktigaste insatsen under fälttåget,
med Wendes artilleri under befäl av Carl von Cardell, en preussare som gått i svensk tjänst. Han kom
sedermera att utföra banbrytande tjänster i Sverige,
mer om det senare. Inför detta fälttåg hade han infört
beridet artilleri, som på ett då unikt sätt kunde kombinera eld och rörelse genom sina snabba omgrupperingar, vilket kom att förändra taktiken för krigen
i Europa.
Att kämpa sida vid sida med ryssar väckte starka
känslor hos svenska officerare. De allierade arméerna hade kommit överens om att inte låta sig lockas
in i belägringar, inte inlåta sig i strid med motståndarens huvudstridskrafter eller mot någon del av den
franska armén som leddes av Napoleon personligen.
Sedan franska armén på detta sätt tröttats ut genom
ständiga marscher och småstrider skulle de allierades
arméer sammanstråla i fiendens högkvarter. Napoleon skulle förvägras det avgörande slag som han
under sin karriär alltid med sådan framgång lyckats
lura sina motståndare till.
Napoleon försökte först slå mot Karl Johans Nordarmé. Två armékårer i Nordarmén hann sättas in och
Cardells artilleribatterier understödde preussarna,
varvid de slog ut franska artilleripjäser. Efter blodiga
strider även mot de andra arméerna vände sig Napoleon åter mot Nordarmén i början av september.
Återigen var det de preussiska kårerna som hejdade
den franska framstöten vid slaget vid Dennewitz den
6 september. Bl. a. Stedingks trupper deltog med de
åkande batterierna, som sattes in och tvingade franska artilleriförband på reträtt. Cardell befordrades till
generalmajor för sin insats.
Generalmajor Carl von Cardell
Efter slaget vid Dennewitz gick Nordarmén över
Elbe och framryckte mot Leipzig dit Napoleon koncentrerat sina styrkor. Ringen drogs åt, genom att
även de allierade arméerna närmade sig söderifrån.
En ofattbar mängd människor och djur koncentrerades till en begränsad del av Tyskland.
Slaget vid Leipzig inleddes den 14 oktober, innan
Karl Johans armé hade hunnit fram genom att den
Södra armén drabbade samman med franskt kavalleri
söder om staden. Efter en stridspaus, där Nordarmén
inväntades, inleddes den 18 oktober slutanfallet mot
Leipzig. De preussiska kårerna gick i täten, medan
Stedingks kår stod bakom som reserv. Det var tydligt att Karl Johan sparade på de svenska förbanden,
eftersom han hade planer på att utnyttja dessa senare
mot Danmark och Norge. Men även här sändes Cardells ridande och åkande artilleri fram och gjorde nu
den viktigaste insatsen under kriget.
Napoleon gav slaget förlorat och retirerade in i själva Leipzig och vidare västerut. Det fanns fyra portar,
som ledde in i staden österifrån, men endast en som
ledde ut mot väster och ett oöverskådligt trafikkaos
uppstod. De allierade tryckte på från öster. I Ste-
9
Munck@bladet
dingks fem brigader ingick vardera en bataljon jägarsoldater specialtränade som skarpskyttar för strid i
spridd formering och var därför lämpliga för insats i
bebyggelse med understöd av artilleri ur Göta artilleri. Hårda strider uppstod inne i staden, där en fransk
kavallerichock så när hade slagit tillbaka det svenska
anfallet. Preussare och ryssar lyckades emellertid
bryta in i staden från andra håll och fram på dagen
upphörde det franska motståndet.
På stadens torg, Marktplatz, möttes tsaren, den
preussiske kungen, den österrikiske kejsaren och den
svenske kronprinsen helt enligt överenskommelsen i
Trachenberg. På eftermiddagen paraderade den oförstörda svenska armén för de främmande monarkerna.
återtransporterades till Sverige och användes sommaren 1814 mot de motspänstiga norrmännen som
vägrat att acceptera Kielfredens bestämmelser. Detta
tre veckor långa fälttåg blev Sveriges sista krig.
Detta uppnåddes genom att som allierad besegra
Napoleon. Den svenska armé som stred vid Leipzig
kämpade där för att kunna erövra Norge.
De fältslag som här har beskrivits omfattade mycket
stora förband. Striderna var blodiga och resulterade
i stora förluster av människoliv och djur, främst hästar. Att överleva dessa strider och sedan kunna komma hem och göra en ny karriär i Sverige som August
Malmborg gjorde måste anses vara en bedrift.
Hur gick det då för Carl von Cardell? Jo, hans bedrifter med det av honom införda ridande och därmed lättrörliga artilleriet, som vunnit avgörande segrar mot Napoleons endast flyttbara artilleri, ledde till
att han erhöll i uppdrag att utveckla det svenska artilleriets taktik hemma i Sverige. För detta erfordrades
utbildning av artilleriets officerare. Han fick därför i
uppdrag att anordna den första högre officersutbildningen någonsin under Sveriges historia. Ett Högre
Artilleriläroverk inrättades 1818 i Marieberg, där
Carl von Cardell blev dess förste chef. Marieberg är
en del av nuvarande Kungsholmen i Stockholm. En
minnessten intill ryska ambassaden, mittemot Dagens Nyheters hus, minner idag om detta.
Mötet på Markplatz i Leipzig
Sten M af R
Det stora ”folkslaget” vid Leipzig var över. Det hade
visat att krig inte längre var en angelägenhet för stater som Sverige.
I december 1813 drog sig Napoleon tillbaka över
Rhen och kapitulerade i april 1814, sedan de allierade arméerna företagit en regelrätt invasion av
Frankrike.
Karl Johan utnyttjade under vintern Nordarmén till
att besegra Danmark som avträdde Norge till Sverige
i freden i Kiel i januari 1814. Den svenska armén
10
Munck@bladet
Angående Rutger Croneborgs biografi
I ett brev från Ingeborg Tegnér till sin kusin Eva M
af R (Ljungbygrenen) skrivet 1983 i anledning hennes 70-årsdag finns en kommentar som redaktören
inte kan undanhålla Munck@bladets läsare.
- Jag kan tänka mig, att du blir förvånad över det
stora kuvertet och dess innehåll + brev till ”Ärade
(!) Ingeborg”. Här är förklaringen. För en månad
sen ungefär fick jag ett alldeles likadant med samma
påskrift och så, häromdagen, låg medföljande i min
brevlåda! Den gode Rutger hade tydligen blivit lite
förvillad, som vi alla blir på gamla da’r. Skulle jag
kunna göra honom ledsen, om jag påpekade det?
Ömtålig fråga. Men så beslöt jag ändå att säga, att
han varit lite för generös mot mig och på samma
gång föreslog jag att jag skulle få skicka det andra
exemplaret till Nils Adolfs dotter, som just har
födelsedag, och som äger det stiliga porträttet av
Generalen och är intresserad av släkten. Han tyckte
det var ett utmärkt förslag att hans skrift också kom
till den andra grenen av Munckar. Thomas har fått
ett exemplar, och Anna och Tetta har fått låna mitt
första. Skriften är ganska rolig och upplysande – generalen var tydligen en fin och moralisk herre. Lite
för mycket handlar det om krig (för en pacifist), men
man kan ju inte göra något åt att man har råkat få en
krigare till ”förfader”. Vi har ju biskopen också, jag
har t.o.m. två, hurudana de nu var.”
Christina Munck-Ericsson
– in memoriam
N
ågra månader efter sin 82-årsdag avled
Christina Elisabeth Munck-Ericsson efter
en tids sjukdom. Christina, eller Nina som
hon kallades i familjekretsen eller Kisse bland klasskamraterna, var dotter till advokat Sven Munck af
Rosenschöld och hans norskfödda maka Helen, f.
Tanne. Hon blev sina farföräldrars första barnbarn.
Hon växte upp på Östermalm i Stockholm, började
först i den Wallinska skolan och gick vidare till Lyceum för flickor. År 1947 kom hon in på gymnasiet
i Withlockska samskolan. Där tog hon studenten
på latinlinjen 1951. Efter studenten fick Christina
möjlighet att studera vidare under ett år vid ett college i Tucson, Arizona, och vid Berkeley University,
Kalifornien, USA, något som på den tiden var ganska ovanligt. Där fick hon vänner som följde henne
genom livet. Hemkommen från USA började hon
studera engelska och konsthistoria vid Stockholms
Högskola. Vänner beskriver Christina som sällsynt
rolig, glad och uppsluppen, alltid med i Konsthistoriska klubbens utflykter, nöjeskvällar och jippon,
men även i seriösa sammanhang och i studierna.
Under studieåren arbetade hon kortare perioder bl.a.
vid en resebyrå. I studentkretsarna träffade hon arkitektstuderanden och Blandarredaktören Björn Ericsson, som hon gifte sig med 1958. År 1960 föddes
sonen Claes och 1963 sonen Sten. Familjen bosatte
11
Munck@bladet
sig till en början i Nacka. Tursamt fick familjen redan efter något år möjlighet att ta över en stor våning
på Karlavägen, där Christina bodde kvar till något
halvår efter Björns bortgång 2008. Hon flyttade sedan till en mindre våning, ”min första egna bostad”
som hon sade med självironi.
I början av 1960-talet tillbragte familjen några sommarveckor på Åland, där alla verkligen trivdes.
Genom kontakter fick man möjlighet att arrendera
en vacker, kal udde vid havsstranden i Geta. Där
byggdes ett hus ritat av Björn, något som blev en fast
punkt i familjens liv, till vilken Christina regelbundet
återvände så länge som hon kunde gå någorlunda
obehindrat.
Medan pojkarna var små arbetade Christina deltid
vid Kungliga Biblioteket samtidigt som hon avslutade sina studier med en fil. kand. i nordiska språk. I
början av 1970-talet fick hon anställning vid Stockholms Hamnar, där hon också var facklig förtroendeman. Hon studerade även tyska vid Goetheinstitutet i
Stockholm. Efter pensioneringen arbetade Christina
med administrationen av Svenska Akvarellsällskapet, där Björn var ordförande under ett antal år. Hon
deltog också aktivt i förberedelserna och genomförandet av utställningarna av Björns akvareller.
Hemmet på Karlavägen var en naturlig träffpunkt för
en stor vänkrets. Glada fester med många gäster arrangerades i den stora våningen med Christina som
värdinna. Många var också de intima måltiderna i
det gamla köket.
Det är med saknad vi vill minnas Christina för hennes vänfasthet och trohet mot gamla barn- och ungdomsvänner liksom sina senare arbetskamrater samt
hennes tålamod och förtrolighet.
Men Christina kunde också vara ”sträng” fast man
inte tror det. Om livet gick henne eller någon vän
emot sade hon alltid ”Bit ihop! Man måste bita
ihop.” Något som hon också sa till sig själv även in
det sista. Inte klaga - bita ihop.
Jan M af R
Från minnesstunden
Christinas begravning genomfördes som en borgerlig
ceremoni. Som ceremonilokal hade man valt Barockhallen i Historiska museet i Stockholm. Barockhallen är ett av museets vackraste rum med utsmyckningar och föremål från 1600- och 1700-talen. Det
magnifika taket kommer från Eksjö kyrka. Utsmyckningen består bland annat av flera predikstolar och
några altartavlor inramade i guld samt några statyer.
Ceremonin inleddes med att den unga Treitlerkvartetten spelade sats III – Adagio molto e mesto – ur
Ludvig van Beethovens stråkkvartett op. 59:1 (Razumowskij). Officiant var operasångaren och skådespelaren Jan Kyhle. I minnestalet framförde han bilder
ur Christinas liv. Minnestalet avslutades med Karin
Boyes dikt ”Evighet”.
Därefter spelade Treitlerkvartetten sats 2 – Adagio
– ur Samuel Barbers stråkkvartett nr 1 op. 11. Jan
Kyhle påminde sedan om att alla lämnar spår efter
sig och uppmanade oss att nu ta fram de ljusaste
minnen som vi har från Christinas liv. Vi som deltog
i släktmötet i augusti vet hur mycket Christina uppskattade att kunna delta och har hennes engagemang
i ljust minne. Som en hälsning från Christina läste
Jan Kyhle Nils Ferlins dikt ”Får jag lämna några
blommor”, en dikt som vi många gånger har hört
sjungas i Lillebror Söderlundhs tonsättning. Ceremonin avslutades med sats 2 – Air – ur Johann Sebastian Bachs Suite nr 3 BWV 1068.
Mottagning hölls i Christinas lägenhet på Valhallavägen, dit huvuddelen av de ca 80 deltagarna lätt
kunde ta sig till fots. Släkt och vänner bjöds på vin
och goda smörgåsar. Äldste sonen Claes tackade oss
alla för att vi hedrat Christina med vår närvaro. Den
värdiga och stilfulla ceremonin och efterföljande
mottagning gynnades av ett strålande vårväder.
Sten M af R
12
Munck@bladet
Vi gratulerar pre och post festum
Sundöregrenen
Karl Liljeström. g. m. Johanna M af R, 40 år, den 15 maj
Markus M af R, 40 år, den 10 juni
Susanna M af R, 40 år, den 20 juli
Mortimergrenen
Rasmus M af R, 40 år, den 20 juli
Ljungbygrenen
Ingegerd Ekströmer, 60 år, den 14 maj
Elisabeth Vängby-Ericsson, g.m. Claes Ericsson,
50 år, 20 augusti
Legala notiser
Ljungbygrenen
Lovisa Cecilia M af R, f. 19/11 2013, dotter till
Anders och Marie M af R, Nacka (Anders är son till
Sven och Lena M af R i Växjö).
De som arbetat med detta nummer av Munck@bladet
Jan M af R (Släktföreningens vice ordförande,
redaktör),
Sten M af R (Släktföreningens ordförande,
bildredaktör),
Inger M af R (Släktföreningens sekreterare,
korrekturläsare, hedersledamot),
Karl Liljeström (redigering och ombrytning).