1. No category

Nytt ljus på okända slemmaskar
– en utvärdering av fältarbetet inom de
svensk-norska artprojekten
Kunskapen om slemmaskar, eller nemertiner som de också kallas, har länge varit bristfällig.
De har ansetts vara ovanliga och svåra att påträffa. Men nu visar forskning inom de svenska
och norska artprojekten att så inte är fallet. Med rätt inventeringsmetodik har de visat sig
vara möjliga att hitta, och dessutom är de i många fall vanliga. Nu finns förutsättningar att gå
vidare med en rad spännande frågeställningar, alltmedan antalet observationer av slemmaskar i
artportalerna ökar.
malin strand & oskar kindvall
S
lemmaskar, eller nemertiner, finns över hela
världen. De flesta arterna påträffas i havet, men
det finns också slemmaskar som lever i bräckt
eller sött vatten eller på land i fuktiga miljöer. Slemmaskar beskrivs ofta som djur man i princip aldrig
hittar; de anses vara ovanliga och/eller svåra att hitta.
Det har förstås att göra med hur man letar. I både
Sverige och Norge har man en lång historisk tradition av provtagningar i havet enligt följande metod:
Ett redskap släpps ner till havsbottnen från en båt,
och bottenmaterial tas upp på båten. Det grovsorteras
(dvs. de stora djuren plockas ut) och sållas sedan för
att bli av med grus, lera, sand och annat material. Kvar
i sållet blir mindre djur, som konserveras i formalin
för att artbestämmas senare. Djur med mjuka kroppar, i synnerhet mycket små sådana, trasas sönder av
sållningen och ändrar utseende då formalin tränger
Fig. 1. Röd ålgräsmask Lineus ruber finns i svenska
vatten från lågvattenlinjen ned till 30 meters djup, främst
bland bandtång (ålgräs). Den är ett aktivt rovdjur som
främst jagar havsborstmaskar. Dessa djur hittades genom
att vända på stenar i lågvattenlinjen på en ö utanför
Strömstad. Bilden är tagen direkt i fält där de påträffades.
52
Strand, M. & Kindvall, O. 2015. Nytt ljus på okända slemmaskar – en utvärdering av fältarbetet inom de
svensk-norska artprojekten – Fauna och Flora 110(2): 52–56.
fauna&flora
Fig. 2 och 3.Vid insamlingar använder man sig av
olika typer av bottenskrapor, i Sverige främst bergsskrapa
(t.v.) och i Norge trekantsskrapa (ovan). Skraporna har
olika utformning, tyngd och kapacitet. Sedan lägger man
bottenmaterialet i baljor som täcks med stillastående
vatten. Slemmaskarna kryper upp till ytan efterhand som
syrehalten i bottenmaterialet sjunker.
in i vävnaden. Från vetenskaplig synpunkt är det förstås viktigt att standardisera provtagningsmetodiken
så att resultaten blir jämförbara, men standardisering
innebär också avgränsningar.Vi kan lätt, men ofta helt
felaktigt, tolka innehållet i en provtagningsserie som
en faktisk återspegling av verkligheten snarare än vad
det faktiskt är: ett resultat präglat av den metodik som
använts. Denna metodik kan alltså leda till att slemmaskar uppfattas som ovanliga, eftersom de inte syns
i den traditionella provtagningen. I den marina miljön gäller detta för många små mjuka djur, och där
är också kunskapsluckorna fortfarande stora. Nakensnäckor, stjärnmaskar, slemmaskar (Fig. 1, 4, 5, 6 och
7), skedmaskar, sjögurkor och plattmaskar är exempel
på djurgrupper som inte går att finna eller identifiera
med traditionella tekniker där sållning och formalinfixering ingår. Därför blir resultatet felaktigt att de
”inte finns” eller är ”ovanliga”.
Vad gäller specifikt för slemmaskar? Under åren
2006–2010 bidrog Svenska artprojektet till att Sveriges slemmaskar (nemertiner) utforskades och presenterades i Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna.
årg. 110:2, 2015
Under åren 2011–2015 bidrar Norska artsprosjektet
till att Norges slemmaskar utforskas. En vanlig metod
för att hitta slemmaskar är att använda bottenskrapa.
I Sverige används en s.k. bergsskrapa (Fig. 2), medan
trekantsskrapa (Fig. 3) används i Norge. För att hitta
slemmaskarna sparas bottenmaterialet i baljor som
täcks med stillastående vatten. När syrehalten så småningom sjunker kryper djuren upp till ytan. De är då
hela, levande och lätta att både hitta och studera. Metoden kallas allmänt för ”uppkryp”. Det kan ta flera
dygn för vissa arter krypa upp, så det kan alltså ta lite
tid att hitta vissa slemmaskar. Det finns flera andra sätt
att inventera slemmaskar på också, men beskrivningen
ovan ger en ungefärlig bild av metodiken som använts
vid de båda artprojektens insamlingsarbete.
När arbetet med att utforska den norska slemmaskfaunan påbörjades var det svårt att sätta samman
en pålitlig lista med i Norge vanligt förekommande
arter. Än mindre fanns svaret i museernas gömmor.
Den totala fyndlistan, som fick utgöra inledningen på
projektet, innehöll 43 artnamn (ibland enbart släktesnamn), och av dessa var endast 22 giltiga. Ett flertal
53
Rapporterade sökbara och tillgängliggjorda
slemmaskfynd i Sverige-Norge. Rött: från
Artportalen, ljusblått: från Artsobservasjoner
(norska Artportalen), grönt: från analysportalen
(från SHARK/SMHI), rosa: från GBIF. Det
totala antalet arter som är rapporterade från
regionen är omkring 50. Rött och ljusblått är i
princip helt finansierade av norska resp. svenska
artprojektet.
av dem utgjordes dessutom av mycket tveksamma
fynd (några kom från betydligt varmare vatten) med
under­målig dokumentation, och endast i ett museum
kunde man finna slemmaskar i både samlingar och
arkiv. Norsk slemmasklitteratur lyser också i stort sett
med sin frånvaro, men det finns en publikation från
1903 – On the nemerteans of Norway – som under arbetets gång visade sig vara mycket användbar
för artbestämning. En art som beskrevs i arbetet från
1903 är Micrura varicolor. Den är inte omnämnd sedan beskrivningstillfället men lätt att känna igen, och
den har visat sig vara mycket vanligt förekommande
i Norge. Andra arter som vi har påträffat vid flera
tillfällen är t.ex. långsnöre Lineus longissimus, orange
Fig. 4. Slemmasken Micrura varicolor är ofta ärtgrön
när den lever på korallrev.
Antal individer/Habitat:
Diagrammet visar att
slemmaskar förekommer i
många olika substrat. De enda
observationerna med resultatet
”inga nemertiner”, dvs. 0
fynd, är de som innehåller
algen brunslick. I övrigt
innehåller alla observerade
lokaler slemmaskar! En
del lokaler med brunslick
innehåller också slemmaskar,
men det är tydligt att närvaron
av algen i uppkrypet påverkar
djuren negativt.
54
fauna&flora
Andel skrap där antalet individer
uppgår till minst 1 slemmask: X-axeln
visar antalet slemmaskindivider och
Y-axeln visar sannolikheten att påträffa
dem (utifrån underlagen som finns i
rapporteringssystemen). Här framgår att
det är betydligt större chans att faktiskt
hitta en slemmask än att inte hitta en
alls, vid den här typen av provtagning.
Det är 80% chans att hitta åtminstone
en slemmask, eller annorlunda
formulerat, det är 4 gånger större chans
att hitta en slemmask än att inte hitta
en, med den metodik som ligger bakom
rapporterade observationer.
Vad kan man då säga efter att ha letat efter slemmaskar i Sverige och Norge under sammanlagt ca 40
fältdagar fördelade över olika år, säsonger och platser?
Lägg därtill blandade tekniker, olika typer av provtagningar och ett ganska dåligt kunskapsläge som generell utgångspunkt… Kan man säga något alls, trots
denna avsaknad av standardiserad metodik? Ja, faktiskt
kan man det! En tydlig slutsats är att slemmaskar är
vanliga. En sammanställning visar att det i den svenska Artportalen idag finns strax över 1 000 exemplar
tillhörande sammanlagt 34 arter rapporterade från ett
50-tal olika lokaler.Ytterligare ett antal observationer
finns rapporterade, där identifikationen stannar på
en högre taxonomisk nivå. Svenska artprojektet står
bakom insamlingen av nästan allt rapporterat material. I den norska portalen finns nu, efter genomfört
artprojekt, knappt 1 000 exemplar av ett 30-tal arter
rapporterade från ett 40-tal lokaler. Det finns skill-
Fig. 5. Sjöpungsnemertin Gononemertes parasita lever
innanför manteln på sjöpungar. Den knottriga strukturen
är snabeln (proboscis) som är utvrängd.
Fig. 6. Svartfläck Tetrastemma melanocephalum är lätt
att känna igen på det mörka huvudet. Här ses huvudänden
av flera individer.
praktnemertin Nipponnemertes pulchra, rödvinsnemertin Micrura fasciolata och röd julklappsmask Tubulanus
annulatus.
årg. 110:2, 2015
55
Mycket lite är känt om slemmaskars
levnadssätt och vilka faktorer som
påverkar deras utbredningsområden.
Dessa båda diagram visar förekomst
av slemmaskar sammanställt på
två olika sätt. De baserar sig på
rapporterade observationer och visar
generellt att det finns slemmaskar
i vitt skilda miljöer och på många
olika djup.
Fig. 7. En hittills obestämd art i
släktet Amphiporus fångad utanför
Norges kust.
nader i artlistorna, och det kan ha olika förklaringar.
Till exempel har insamlingsredskapen varit olika, men
arterna kan också ha olika utbredningsområden – om
detta vet vi ingenting. Men nu, efter att artprojekten
genomförts i de båda länderna, har vi betydligt bättre
förutsättningar att gå vidare med den typen av frågor.
Sedan år 2006, då det svenska arbetet med slemmaskar startade, har mycket utvecklats kring hanteringen av artdata. Artportalerna, som från början var
tråkiga och tunga att använda på grund av sin låga
funktionalitet (särskilt för marina evertebrater), fungerar idag alldeles utmärkt. GBIF har vuxit sig större
och starkare, samtidigt som LifeWatch-produkter som
Analysportalen gör det möjligt att både få tag i data
56
och ställa samman dem för att besvara olika frågeställningar. Vi har nu tillgängliga data, och vi har verktyg
att arbeta med. Man kan därför drista sig till att säga
att förutsättningarna aldrig har varit bättre än nu för
att generera ny kunskap om t.ex. slemmaskar – djur
som faktiskt varken är ovanliga eller svåra att hitta, när
man letar ordentligt! n
Malin Strand
ArtDatabanken
E-post: Malin.Strand@slu.se
Oskar Kindvall
ArtDatabanken
E-post: Oskar.Kindvall@slu.se
fauna&flora