1. No category

Nytt och Gammalt i Högen
Nr 5
Vår ordförande
-Bergsjötomtenförbereder en utställning i Bergsjö Konsthall - biblioteketmed alla gamla julsaker han samlat på sig under årens
lopp.
2006
Naturligtvis är Sven-Erik auktoriserad tomte. Det finns en
internationell organisation som heter Santa Claus of
Greenland. Där kan man bli medlem om man i utövandet
av tjänsten bl a lovar att vara nykter, rökfri och ha ett vårdat språk. Organisationen har medlemmar över hela världen. Sven-Erik är tomte nr 3 i Sverige sedan 1997, i landet
finns 45 tomtar.
I juli varje år träffas ca 150 tomtar i Köpenhamn för stormöte, iklädda full mundering.
Sven-Erik Svenssons intresse för julen finns med från
barndomen. Hans mor var förtjust i allt som hade med julen att göra. Hon samlade bl a små fina figurer och ställde
högt upp, så barnen fick se, men inte röra. Kanske grundlades här en önskan att få ha alldeles egna fina saker att
pyssla med.
Så Sven-Erik har samlat, mest saker från 40- 50- och 60talen. Det blir en utställning som följer tiden från 1:a Advent över julen. För oss som växte upp under dessa decennier blir det nostalgi i överflöd med gamla bonader, täljda
ljusstakar, adventstjärnor av papper och julgransprydnader
i enkla material. Med möblemang från femtiotalet skapar
Sven-Erik en rumslig miljö i jultid. Det blir en pedagodisk
utställning där man kan läsa om bakgrunden till våra traditioner .
Varje år i december far sedan tomtar från Spanien, Ryssland, England, Japan, m fl länder till Gällivare på tomtarnas vinterspel. Där tävlar man bl a i grötätning, skorstensklättring och att köra kälke med ren.
Bergsjötomten kommer att finnas på plats på utställningen
i Bergsjö Konsthall varje lördag mellan klockan 14 och 18
för en pratstund. Utställningen är öppen varje dag på bibliotekets öppettider; må-to 11-15 och 17.30 - 19.30, fre 11 13. Passa på att åka till Bergsjö Konsthall för en nostalgitripp under tiden 25 november t o m 29 december!
Gudrun Wikén
och i förtid:
EN GOD JUL
och
GOTT NYTT ÅR
önskas alla Högenbor!
Sven-Erik förbereder sin utställning.
sen, en stor gobeläng i silke. Lind,
Harmånger, fick distriktslogens hederspris till bästa godtemplare.
Under tävlingen bjöds på sång och
musik genom högtalare med Gustav
Öhrns bandspelare. Maja och Birger
Burman hade sjungit in en av undertecknad för tillfället skriven pimpelvisa. Både tävlande och publik gav
mycket gott vitsord åt arrangemangen. Startavgiften var 5 kr och prisernas sammanlagda värde drygt 600
kr. Antalet priser var 30 därav var
22 st skänkta av affärer inom Bergsjö och enskilda givare i Högen”.
Minnen från SGU-stugan
Under sommaren som gick var jag
ofta nere på SGU. Dels därför att det
var en varm och skön sommar, dels
för att min dotter Ulrica och hennes
sambo Conny hade sin båtuthyrning
där. Jag passade då på att läsa den
gamla gästboken och hittade en del
namnteckningar och annat som väckte många minnen.
Stugan stod klar 24 september 1947.
På den tiden var ju logen en stor aktivitet i bygderna, så även i Högen.
Många logemöten och surströmmingsfester har genom åren ordnats
och dokumenterats i gästboken på
SGU. Från ett logemöte som hölls
den 3 juni 1952 skrevs följande:
”I sommarhemmets sköte,
vi tänkte hålla möte
men endast fyra kom,
så vi fick vända om.
Men först vi kaffe koka
och sen´ vi skrev i boka
vi kakor fick och bulla t
ill kaffet utav Ulla”.
(Rudolf Engström, Göte och Gerhard
Rosell och Ulla Söderlund)
SGU har varit ett populärt res- och
utflyktsmål för både semesterfirare
och skolklasser. Bland andra var den
kände fotografen Hilding Mickelsson
där i juni 1950.
Det var särskilt en sida som fångade
mitt intresse. Rudolf Engström (en
skrivduktig och central figur i byn,
brevbärare och taxiägare bl a, red
anm) har skrivit om pimpeltävlingen
som hölls på Storsjön. Så här skriver
han:
”Logen Bergsjö hade pimpeltävling
på Storsjön den 14 april 1957 och
hade högkvarter här på SGUhemmet. Kaffeservering och varmkorv-försäljning. Efter en snöfattig
vinter blev isen snöfri första veckan i
april då ett ljuvligt vårväder rådde.
Men hela sista veckan har varit
mycket kall med nordliga vindar och
sista dagarna snöbyar. Även tävlingsdagen var kylig med snöbyar men
tävlingen samlade dock 87 deltagare.
Isen var torr och hård.
Inga-Lisa Burman, Högen, fick 1:a
pris: en cykel för största abborren,
550 gram. Pelle Frelin, en 2-meters
gobeläng för största mängd, 1 kg abborre. Maja Eng, Hudiksvall (fd
Trösten), 1:a hederspris i damklas-
Min mamma, Inga-Lisa Burman,
som vann 1:a pris, fick ju en cykel
men det var en herrcykel. Det verkar
som om man var ganska säker på att
en man skulle vinna. Mamma sålde
cykeln och köpte en matservis som
fortfarande finns kvar och kallas
”Pimpelservisen”. Pelle Frelin var
mycket missbelåten med sin andra
plats och brummade något om att:
”det var för j...ligt att ett fruntimmer
skulle klå honom i pimpelfiske ”.
Jag vill minnas att pimpelvisan
skrevs till melodin ”Petter Jönsson”
och att den slutade: ”är det så konstigt att man har blitt pimpelbiten”.
Det skulle vara roligt om det är någon som har texten kvar och vill ta
kontakt med mig.
Berit Burman
Tel 10580
Redaktion:
Håkan Westberg och Gudrun
Wikén, tel 10422.
Redaktionen behöver hjälp av alla
hågade Högenbor eller andra med
anknytning till Högen. Kontakta
redaktionen eller någon i Samhällsföreningens styrelse om du har synpunkter, något du vill skriva om,
berätta muntligt eller på annat sätt
bidra med.
Utgivning 2007:
Nr 1
Nr 2
Nr 3
Nr 4
Nr 5
15 februari
15 april
15 juni
15 augusti
15 november
Redaktionen behöver ha ditt bidrag
minst 14 dagar innan utgivningsdatum.
Våra hus
WIKS
Wiks – det är den röda gården med
den stora dammen, nummer två på
höger sida, efter norra ”Högen”skylten på stora landsvägen mot
Bergsjö.
Gården är en av de gamla bondgårdarna från den tid då Högen enbart
var bondby. När huset byggdes kan
vi ännu inte säga. Vi vet att granngården - Djupes - var bebodd 1820.
Den för oss förste kände bonden på
Wiks hette Lars Larsson, föddes i
Harmåger 1821 och gifte sig 1846
med Anna Catharina Eriksdotter. Det
är troligt att de flyttade in i samband
med bröllopet. Det är också möjligt
att någon annan ägt gården någon
gång mellan 1820 och 1846, eller att
den kom till 1848 i samband med
storskiftet. För att få klarhet i detta
måste vi åter besöka Härnösand och
se i de gamla fasteböckerna i fastighetsregistret där.
Lars fick tre barn; Brita som emigrerade till Amerika, Lars Erik f 1850
som övertog gården och Johan som
övertog Djupes och blev far till DjupesJohan. Gamle Lars dog 1859 och
hustrun gifte om sig med Nils Erik
Olofsson Lindberg som blev bonde
på gården tills Lars son Lars Erik tog
över. Denne är den förste som kallade sig Wik.
Lars Erik Wik och hustrun Anna Brita Erikdotter Thorell fick många
barn; 5 döttrar och 4 söner. Bland
dem märks Erika f 1880, Lars Erik f
1886, Inga (Kea Anderssons mormor), Klara (Gerty Långs mormor)
och minstingen Adolf f 1899, som
byggde Lagerborgs, numera Haglunds strax sydöst om SGU.
Wiks idag. Foton från äldre tider saknas.
Erika var föreståndare på åldersdomshemmet i Harmånger där Sven
Hultqvist föddes. Han blev Erikas
fosterson och ljuset i hennes liv. Han
har nu övertagit hennes fastighet, det
lilla röda huset snett emot Wiks på
andra sidan vägen. Under kriget basade Erika på semesterhemmet i Högen dit finska barn evakuerats (där
bor nu Fredrik Thelins familj).
Föräldrarna dog och 1926 resp. 1927
och sonen (Lars) Erik tog över hemmanet. Han hade festat som ung men
gick med i IOGT och skänkte tomten
till det nya godtemplarhuset, som
byggdes tvärsöver vägen från Wiks
gård. 33 år gammal gifte han sig
1919 med Kristina Amanda Olsson
(Manda) från Medelpad som då var
38 år och medförde dottern Karin i
boet. Hon adopterades av Erik. Manda och Erik fick inga gemensamma
barn men där fanns en fosterson,
Helge Nilsson, vars rätta mor hette
Jon Annersas Maria. Manda dog redan 1929. Senare gifte Erik om sig
med Anna Helena Sundin från Haddungsnäs.
Erik Wik var en hjulbent karl. Han
var dålig att gå, så han ramlade då
och då i skogen. En gång när han
var ute och körde ryckte hästen till så
att båda hans ben bröts av. Man sa
”Erik Wik som ingen är lik”. Inte
heller andra hustrun Anna fick något
barn. Hon lär ha sagt att ”om det inte
blev något fick hon väl leja Thunstedt” som bevisligen var fertil.
Lars Erik Larsson Wik med familj.
På gården fanns bl a en tvättstuga
upp mot vägen och bredvid den en
fin liten damm i bäcken som rinner
där. Den nuvarande dammen iordningsställdes av en senare ägare
(Henry Sjöblom).
När Gunvor Delin (från Rosells, bor i
Bergsjö nu), var i 15-årsåldern var
hon piga på gården. Hon tjänade från
början 15 kr/månad men fick av
Anna ytterligare 1 kr var lördag. Då
kunde hon spendera 50 öre på inträde
i Parken och 50 öre till dansen. En
gång åkte Anna och Erik på charterresa till Göteborg. Då fick Gunvor
och fostersonen Helge, så unga dom
var, sköta gården. Alla kor utom 2
var då på Högsvallen, men hemma
fanns ju även smådjur.
Anna Wik var, enligt Gerty Lång i
Högen, en genomsnäll människa.
Gertys ungar älskade när tanten kom
och hälsade på. Då berättade hon
spök - och andra historier så dom
bara gapade. Hon var väldigt pratsam
och hade löständer som glappade.
När Anna och Erik kom till Rosells
och hälsade på och föräldrarna inte
var hemma kunde de slänga sig på
golvet och leka med ungarna.
När Erik och Anna dött brukade fostersonen Helge Nilsson gården. Den
har sedan ägts av Henry Sjöblom och
senare av en stockholmare. Huset har
också stått tomt och hyrts ut. Senare
ägare är Olle Englund, därefter hans
exfru Alise Degerström och nu bor
där deras son Ingemar Englund och
Pernilla Östberg. Och nu ska det första barnet på över 100 år födas på
gården, syskon till Ingemars och Pernillas Simon, 6 år och Emma, 3 år.
På gården bor också 2 katter, Anders
och Tuff.
Inger Lindh
EMIGRANTMINNEN
I början av 1900-talet emigrerade ett
stort antal svenskar till USA. Många
som utvandrade på 20-talet lever än
idag och kan berätta sina minnen.
Från Högen flyttade då och då någon. I protokoll från IOGTs ungdomsförening har jag hittat namn på
ungdomar eller barn som skrevs ut ur
föreningen i början av seklet. 1927
utvandrade två bröder från Högen,
Erik och Bertil Engström. De var
söner till Agnes och Johan som bodde i första röda huset efter
”storkröken” på gamla landsvägen
mot Hudiksvall, i Ravik. Brodern
Rudolf blev kvar hemma och blev så
småningom en av de mer kända figurerna i byn.
Bertil var 17 år när han utvandrade
och dog 1995 i Evanston, Illinois.
Hans dotter Karen har besökt Högen
ett antal gånger, senast nu i sommar.
Hon hade med sig sin pappas minnesanteckningar, som jag ska försöka
göra korta sammanfattningar av i
några nummer.
granskogen. Där hackade de kåda ur
granarna. Kådan såldes till Tyskland
och Bertil tror att man gjorde konstgjort gummi av den. I skogen plockade de också kottar. En krona hektolitern fick de. Hektoliter är hundra liter
det! Kottarna lastades på järnvägsvagnar och for väl iväg till bränsle
någonstans.
Ur sjön drog pojkarna och pappa Johan upp sjunktimmer på lediga stunder. Det var bra betalt, tjugofem öre
stocken. Bertil minns att en lördagseftermiddag tjänade de så att det betalade kortmatta till köket i huset de nu
flyttat in i.
En annan inkomstkälla var gamla torkade ben. Sådana låg det på avskrädeshögarna litet var stans. De köptes
upp inne i Bergsjö av Lönnman som
ägde kvarnen och maldes väl till benmjöl.
Bertil var stavkantare i sågen från 12
års ålder, då han slutade skolan.
Naturligtvis gjorde grabbarna bus.
Bertil minns ett av de farligare tilltagen: tjuvåkning på tåget. Han berättar
att de kröp på de lastade vagnarna vid
sågen och åkte med ner till stationen.
Dottern Karen säger att han berättat
för henne att de även åkte under vagnarna. Avslöjade blev de i vilket fall,
sotsvarta om både ansikte och kläder.
Som alla andra ungar i byn sprang de
på stockarna i sjön nedanför sågen.
Stockarna rullade ju, så det gällde att
vara snabb. Flytvästar hade väl ingen
hört talas om…..
Barn- och ungdom i Högen
Familjen hade en get som ställde till
det. Den åt upp kläder på tork, den
gnagde barken av träden och slickade
rödfärgen av staketet, bland annat.
Geten innebar också arbete för pojkarna. Den fick killingar och alla
skulle ha vinterfoder. Det var asplöv,
som skars av och gjordes kärvar av
och fick torka. När arbetet på sågen
var slut för dagen fick Bertil riva gräs
i brädgården, stoppa i säck och ta
med hem.
Pappa Johan Engström arbetade med
stavtillverkning vid ångsågen. Stavarna gick på export till Tyskland för
att bli silltunnor. Familjen bodde
först på ”gammelkasern”, idag Fredrik Larssons. Inte var det fett, Bertil
berättar att småpojkarna fick bidra
till försörjningen tidigt. Med en hemsydd påse i ett snöre runt halsen försågs de med kniv och skickades ut i
Bertil minns nöjena. Farbrodern Samuel hade en ångbåt som gick på nöjesturer på sjön. På den kunde Bertil
få åka gratis mot att han hjälpte till att
stapla ved i båten för resan. Minnesvärda var också midsommarresorna
med ”Bergsjökoa”, tåget, i extra tillsatt, lövad och öppen vagn. Bertil
minns också sin första bilresa. En
lyckligt lottad granne bjöd pojken på
resa till Sundsvall för att se en fotbollsmatch.
Bertil vittnar om sammanhållning och
hjälpsamhet i byn. När familjen inte
kunde ha sin gris efter flytt till
”nykasern” fick den bo i Thunstedts
lagård. Skulle någon sätta upp varp i
vävstolen hjälpte många till. Man kokade ihop till knytkalas och man botade varndras krämpor med blodiglar
och andra huskurer. Behövde man
fara till Bergsjö kunde man få låna
dressinen av stinsen Tängqvist och ta
sig dit mellan tågen. Ville man ut på
sjön och behövde båt fanns alltid någon att låna. Bakades det i något hus
fanns det smakbröd för den som kom
förbi.
Inte var det väl alltid idyll. Jag minns
från mina anteckningar inför arbetet
med häftet ”Livet i byn” att smågårdarna på sista sträckan av gammelvägen mot Hudiksvall, i Ravik, drev
korna i lag till skogs under sommardagarna. Det var väldiga diskussioner
varenda dag om när korna skulle tas
hem på kvällen.
Olyckor hände förstås, kanske i större
utsträckning än nu. På sågen fastnade
folk i maskinerna. Småolyckor hände
när pojkarna lekte med hemgjorda
smällare. Bertil åkte under isen i Sundet när isen brast under hans skridskor en vinter. Som tur var blev han
genast uppdragen.
Det här var världen som Bertil Engström lämnade den 17 mars 1927 för
han hade läst i tidningen om 160 acres som man kunde få i Kanada om
man var frisk, lusfri och arbetade på
jorden sex månader om året under ett
visst antal år. Men mer om detta i ett
annat nummer.
Gudrun Wikén
Avverkning på gång
Skogsvårdsstyrelsens ”Gröna jobb”
har påbörjat avverkning i och kring
såghusruinen. De kommer också att
parkröja hela Sågudden. Arbetet beräknas vara klart före jul. Bertil Engman deltar med traktor och lastare
för att få timret till väg.
Efter röjningen kommer det att finnas ett stort antal rishögar som vi
måste bränna, antingen på plats eller
ute på isen någon gång under vintern. Vi återkommer då det blir dags.
Håkan Westberg