1. No category

Fördjupningstexter
Africa is a Great Country
JENS ASSUR | 13/9 2015 - 10/1 2016
www.kulturen.com
Africa is a Great Country
Jens Assur
När vi går igenom tullen blir vi tillsagda att lämna ifrån oss alla plastpåsar, för de får inte föras
in i landet. Då vi kommer till centrum ser vi prydliga arkitektritade hus. Varenda buske är klippt i
perfekta mönster. Det är som en schweizisk variant av Beverly Hills, med en miljömedveten borgmästare.
Det är Afrika.
Verkligen? Nej, det är en version av Afrika. Afrika förekommer inte i ental, bara i plural, för det finns
många Afrika och Kigali i Rwanda är bara ett av dem. Det är inte en variant vi känner särskilt väl till
i vår del av världen. Istället har vi lätt att inrikta oss på två klichébilder av Afrika.
Storviltjägaren kommer åkande på savannen i sin jeep. Han bär safarihjälm och håller ett gevär i
handen. Han siktar på en impala eller kanske en kudu, som försöker gömma sig i bushen. Jägaren
avlossar skott på skott, men djuret gör snabba hopp och vägrar att dö. Till sist faller det. Jägaren
går fram till sitt byte och hittar en hel trave döda djur. Djuret som han uppfattade som ett enda var
i verkligheten flera olika och han har skjutit samtliga. Jägaren heter Tintin.
Jag var i sjuårsåldern när jag först läste Tintin i Kongo. Det var också min första bild av Afrika, en
plats med safarihjälmar, lejon och expeditioner i djungeln. Afrika, det exotiska äventyrslandet. Tintins version av västvärldens vykortsbild av Afrika med kolonial anstrykning och en känsla av svunna
tider. Har den bilden försvunnit? Vi vill gärna tro det, men fakta säger annat. Det billigaste boendet
på en safarilodge kostar minst 700 dollar natten.
Den andra uppfattningen om Afrika är en svartvit bild av hundratals män, kvinnor och barn som sitter på marken och väntar på döden. De är undernärda, utmärglade, uttorkade. De lider av svält och
orkar inte längre fly. Året är 1984 och Etiopien är drabbat av hungersnöd. Live Aid står för dörren.
Tintin har förvandlats till Bob Geldof, storviltjägaren förvandlad till biståndsarbetare. Detta är det
svarta Afrika, Afrika som mörkrets, smärtornas och lidandets centrum, katastrofkontinenten, hopplöshetens urhem... Här har vi bildens andra sida skulle man kunna säga, Vykortsafrikas negativ.
Länge var det den vanligaste uppfattningen om Afrika i den vita västvärlden, för till skillnad från
Vykortsafrika erbjuder den fortfarande en chans att spela den vite riddaren. Afrika är offret.
Kontinenten måste räddas. Vi är frälsarna.
Som bildjournalist har jag bidragit till och bekräftat bilden av ”lidandets och dödens Afrika”. När
jag arbetade för Expressen 1992 fick jag i uppdrag att resa till Somalia. Då jag kom dit fann jag
ett sönderfallet land som skjutits sönder i inbördeskrigen mellan stammarna. Jag bodde på Röda
Korsets akutsjukhus och fotograferade krigsoffer med ben som trasats sönder och slitits loss av
landminor. Det var där jag insåg hur min framtid som fotograf skulle se ut. Jag skulle synliggöra
krig och katastrofer, dokumentera och avbilda det allra värsta. Varför? Jag hade goda skäl, för om
människor blev medvetna om verkligheten skulle de säkert vilja göra något åt den. Det var tanken.
Jag var en vit riddare. Men jag var också Tintin. Att jaga bilder av konflikter var ett spännande och
dramatiskt äventyr.
Afrika var perfekt för både Tintin och den vite riddaren inom mig. Krig i väster, svält i öster, aids i
mitten. Kontinenten hade allt som krävdes för katastrofreportage.
Förmodligen låter jag fasansfullt cynisk, men varken jag eller mina journalistkollegor var
cyniska. Tvärtom! Däremot tror jag att vi möjligen var en smula naiva, aningen för högtravande
och högtsträvande i våra känslor för att se det vardagliga Afrika utvecklas just där, alldeles intill
katastroferna och tragedierna.
Jag besökte Somalia fyra gånger under åren 1992 och 1993. Därefter övergick jag till att täcka
folkmordet i Rwanda och fortsatte med de första fria valen i Sydafrika, där jag inriktade mig på
motsättningarna mellan ANC och Inkatha-rörelsen. Sedan var det AIDS-epidemin i Uganda och
krigen i Angola, Kongo och Sudan. Femton års resande i Afrika, femton år av konflikter och katastrofer. Exklusivt!
Ångrar jag att jag gjorde de resorna och tog de bilderna? Nej, absolut inte. Att besöka katastrofområden och fotografera konflikter var viktigt och rätt. Gav mina bilder en sann bild av verkligheten?
Ja, varje enskild bild var sann. Men jag måste medge att även om mina fotografiska vittnesbörd
totalt sett gav en uppfattning om Afrika som inte direkt var osann var den i alla händelser ofullständig. Tänk er ett kalejdoskop med dess oändliga uppsättning mönster- och färgkombinationer.
Tänk er nu att alla bilderna har samma färg, så att det inte finns kvar några mönster. Bilden skulle
alltid sakna särdrag, en stum enfärgad yta. Det är så bilden av Afrika läggs fram. Som en svart
monokrom av tragedier.
Jag tycker det är intressant att vi fortfarande talar om Afrika som ett land. Vi reser ”till Afrika”. Vi
arbetar ivrigt för mänskliga rättigheter och ekonomisk utveckling ”i Afrika”. Det var länge sedan
människor reste ”till Asien”. Nuförtiden åker vi till Shanghai eller Bali. Ingen skulle komma på tanken att uppfatta de ekonomiska förhållandena i Kina och Afghanistan som en och samma.
Idag vet alla hur det ser ut i New York, Paris och Rio de Janeiro, men hur många kan ge en exakt
bild av gatorna i Gaborone, Lilongwe eller Monrovia?
Jag har länge känt behov av att fånga och visa bilder av ett bredare, mer polykromt, mångskiftande Afrika med många olika färger. Jag har haft en önskan att upptäcka saker i alla färger och inte
bara svart. Inte för att förneka eller undertrycka svart, utan för att svart som allt annat behöver
kontra­sterande färger för att bli synligt. Det är orsaken till att jag har gjort ”Africa is a Great Country”.
Det är ett försök att göra det enfärgade till en mosaik full av färger, ett försök att förändra vår syn
på Afrika med en rad bilder av dess mångfasetterade verklighet av idag.
Sedan sommaren 2012 har jag besökt tolv afrikanska städer för att ta bilder. Eller med andra ord,
under de senaste åtta månaderna har jag sett mer av Afrika än de flesta någonsin kommer att göra.
Innan jag började sade en god vän varnande: ”Vad du än gör, så res inte med afrikanska flygbolag.
Det är livsfarligt.” I Addis Abeba klev jag ombord på ett flyg från Ethiopian Airlines för att resa till
Lusaka i Zambia. Planet var ett av
världens modernaste passagerar­
plan. Ethiopian var det första flygbolaget utanför Japan som började
använda sig av Boeing 787. När jag
reste från Dar es Salaam i Tanzania
till Kigali i Rwanda med RwandAir
var det i en splitter ny Boeing 737800, den allra senaste version av
Boeings gamla trotjänare. Samma
typ av flyg förde mig från Kairo i
Egypten till Lagos i Nigeria ombord på Egypt Air. Så tvärtemot
min gode väns föreställningar var
den afrikanska flygflottan modernare än de plan jag flugit med i
Julius Nyeres International Airport, Dar es Salaam i Tanzania. Foto: Jens Assur
Europa under det senaste årtiondet.
Afrika är och har alltid varit en dramatisk kontinent. Men det som händer i många afrikanska länder
idag är dramatiskt på ett nytt sätt. Varken Tintin eller den vite riddaren skulle känna igen sig. Eller
rättare sagt, det kanske de skulle göra, men de skulle absolut inte vara i stånd att ta till sig det de
såg. Många afrikanska storstäder börjar alltmer likna de västerländska. Shoppingcentra, motor­
vägar, skyskrapor, nya flygplatser och bostadsområden dyker upp överallt, ett uttryck för en ekonomisk expansion som kommer att i grunden förändra levnadsförhållandena för vanliga människor
på den afrikanska kontinenten.
Idag har nästan alla afrikaner i städerna och nära 60 procent av hela den afrikanska befolkningen
mobiltelefon. Bara för några år ägde nästan ingen mobil. Kanske inte så betydelsefullt i sig, men
en ganska talande statistik.
Det finns de som gärna pratar om ”det nya Afrika”. Inte jag. Det leder ingen vart att byta ut en
enfärgad bild mot en annan. ”Africa is a Great Country” är inte ute efter att måla upp detta ”nya
Afrika”. Jag började ta bilder av moderna afrikanska storstäder. Från Kairo i norr till Johannesburg
i söder och ytterligare tio städer däremellan. De är alla mycket olika och har alla sin egen historia,
kultur och egenart. Deras enda gemensamma nämnare är egentligen moderniseringen.
Mitt mål är att lägga nya bilder av Afrikas urbanisering, utveckling och tillväxt till den portfölj vi
har av redan kända bilder. Alla är inte positiva. Nackdelarna med en snabb utveckling kommer till
synes i alla de städer jag besökt. Trafikstockningarna i Kairo, Lagos, Dar es Salaam och Accra är
fullständigt kaotiska – svåra frågor som måste få en lösning. Och de växande fysiska och mentala
gränser som skapas av den ständiga närvaron av säkerhetsvakter och inhägnade bostadsområden
är inte den grund framstående samhällen byggs på. Överallt reses det murar. Man börjar med att
köpa en tomt, sedan bygger man en mur och först därefter ett hus.
Men som sagt, vrider man på kalejdoskopet uppstår nya och mångskiftande mönster. ”Africa is a
Great Country” är en bildberättelse om omdaningen av tolv afrikanska huvudstäder. Varken mer
eller mindre. Om jag hade valt att avbilda den afrikanska landsbygden skulle mönstret ha sett
annorlunda ut. Bara man kommer ett par kilometer utanför stadsgränsen blir synen en helt annan:
fattigdom, enkla hus av lera och jord. De som bor där tycks inte komma från samma värld som
stadsborna strax intill.
Trots att vi har blivit världsmedborgare vet vi skamligt lite om vardagslivet i Afrika. Afrikaner känner
till betydligt mer om oss och i synnerhet om vår bild av dem. När jag beskrev det här projektet
för folk i Afrika hörde jag dem ofta säga: ”Många i den del av världen du kommer ifrån tror att vi
fortfarande lever uppe i träden.” Och trots att de sorgligt nog har rätt i viss mån har jag ofta slagits
av att de påpekar detta utan bitterhet eller fiendskap. Jag kan bara önska att afrikaner – och alla
andra för den delen – som besöker Stockholm och Sverige ska mötas av samma vänlighet, nyfiken­
het, förståelse och hjälpsamhet som jag har stött på under mina resor på den stora afrikanska
kontinenten.
Jens Assur
Stockholm, april 2013
Jens Assur är född 1970 i Jämtland. 1990 anställdes han som fotograf på Expressen där han gjorde
en rad uppmärksammade bildreportage, bland annat från Somalia, Rwanda och Sydafrika. Sedan
1997 arbetar han med fördjupande projekt inom foto, konst och film i sitt företag Studio Jens Assur.
Ofta handlar hans arbeten om att väcka samhällsdebatt och engagemang kring samtiden och vår
gemensamma värld.
Afrika ur en annan synvinkel
av Tolu Ogunlesi
Det är nu mer än hundrafemtio år sedan den skotske missionären David Livingstone färdades över
den afrikanska kontinenten. Han var på många sätt en pionjär. Den brittiske historikern Thomas
Pakenham har beskrivit honom som sin tids ”mest berömde upptäcktsresande”. När Livingstone
den 5 december 1857 höll ett föredrag vid Cambridges universitet sade han till publiken: ”Jag
vill allvarligt uppmana er att rikta er uppmärksamhet mot Afrika. Jag vet att jag om bara några år
kommer att bli avskuren i det landet, som nu ligger öppet: Se till att det inte stängs på nytt!” Efter
det har flera generationer av upptäcktsresande tagit till sig uppmaningen, de flesta förmodligen
av samma skäl som Livingstone: ”Handel och kristendom.”
Jens Assur, 2000-talets svenske utforskare av Afrika har en annan utgångspunkt, vilket framgår
av förhandsmaterialet till hans senaste fotoprojekt, ”Africa is a Great Country”: ”Med sitt starka
visuella uttryck fångar Jens det moderna afrikanska samhället via storstädernas infrastruktur och
stadsliv. Målet är att öppna allmänhetens ögon och skänka nya kunskaper om den utveckling som
äger rum i Afrika idag. Projektet ställer viktiga frågor och är ute efter att förändra vår syn på Afrika.”
För att genomföra sitt projekt har Assur besökt tolv afrikanska städer, Maputo, Lusaka, Kigali, Dar
es Salaam, Kairo, Lagos, Accra, Monrovia, Lilongwe, Gaborone och Johannesburg. Majoriteten
av dem är säte för sina respektive länders regeringar, och de övriga (Dar es Salaam, Lagos och
Johannes­burg) stora affärscentra.
Tolv är en ansenlig mängd. Det finns många afrikaner som inte har besökt på långt när lika många
afrikanska huvudstäder. Eller någonsin kommer att göra det. Det är troligare att vi har varit i tolv
europeiska huvudstäder än i tolv afrikanska. Felet är inte alltid vårt eget. Det är inte särskilt lätt att
resa i Afrika. Den reslystne märker snart hur trassligt det är. Det går ofta snabbare och lättare att
ta sig från Lagos till London än från Lagos till Lome. (För en tid sedan bestämde jag mig för att ta
reda på vilka möjligheter som fanns att resa från Lagos i Nigeria till Bamako i Mali. I ett av de mer
genomförbara alternativen ingick en mellanlandning i Paris. Hela vägen från Lagos till Paris och
sedan tillbaka till Västafrika. Välkommen till verkligheten.)
Rustad med sin talang, en önskan att berätta om ”Afrika ur en annan synvinkel”, stark målmedvetenhet och kameralinsens nyfikna, subjektiva blick har Assur kommit, sett, valt --- och tagit sina
bilder, vägledd av en rad frågor: ”Hur ser de här städerna ut, vad har de för infrastruktur och hur
lever de människor som bor här? Vad arbetar den snabbt växande medelklassen med, och hur
använder den sin tid och sina pengar?”
Resultaten visas här på utställningen: från åkrar till landningsbanor, byggarbetsplatser och snabbt
tillväxande stadsbilder. Ett modernt, uppdaterat Afrika av idag. Det Afrika som afrikanerna, trots
vardagslivets många utmaningar, känner utan och innan.
En utomstående betraktare utan närmare kunskaper om kontinenten upptäcker snart att det finns
många Afrika. Och detta är, tror jag, det budskap Assur vill förmedla. Femtiofyra länder. Över en
miljard människor, varav nästan hälften numera bor i städerna. Drygt sex hundra miljoner mobiltelefonlinjer och en biljon dollar i årlig konsumtion. Nästan femtio afrikanska städer har idag över
en miljon invånare, jämfört med färre än tio 1970. Fler än hälften av världens tio snabbast växande ekonomier stod under 2000-talets första årtionde att finna i Afrika söder om Sahara. I Nigeria – Afrikas mest folkrika land – bor det 1 600 gånger fler människor än i Seychellerna, det land
på kontinenten som har minst folkmängd. I Nigeria möter man också mer än två hundra etniska
grupperingar och 400 olika språk och dialekter – och samma etniska mångfald är vanlig på många
ställen på kontinenten. Vart och ett av de tre största språken i Nigeria talas av fler människor än
sådana som talar svenska eller norska.
Visst är Afrikas historia invecklad. Och så ska det också vara. Risken är att vi frestas att ge efter för
impulsen att förenkla. I maj 2000 kunde man på The Economists omslag läsa rubriken: ”The Hopeless Continent”. En enda aspekt plockades fram och blåstes upp till en missvisande, missriktad
sammanfattning av en fascinerande komplicerad helhet. I ena stunden presenterar The Economist
och Time Magazine under stora åthävor en ny bild av kontinenten i omslagsrubriker som ”Africa
Rising”. Några veckor senare torgför de nyheter om ”Afrighanistan” och ”Africanistan”.
Afrika lyckas nästan alltid förvirra begreppen även för de mest samvetsgranna betraktare och anhängare. När det handlar om Afrika och afrikanska frågor blir synen på kontinenten lätt en pendel
som oavbrutet slår mellan ytterligheter. Å ena sidan hämningslös pessimism. Å den andra sidan
överdriven optimism som hänger sig åt meningslös statistik – BNP-siffror och penningöverföringar
i dollar och stigande förväntad livslängd och sjunkande fattigdomstal – siffror som är helt utan
relevans för livet för genomsnittet av kontinentens invånare.
Det riktiga Afrika hittar vi givetvis någonstans mittemellan de båda ytterligheterna, och utspelas
mot en bakgrund av oavbruten utveckling.
”Med det här projektet vill vi måla upp en ny bild. En bild av det moderna Afrika. Ett Afrika som
lever, förändras och utvecklas”, lovar Jens Assurs utställning.
Jag hoppas att bilderna – samtliga och sedda i ett sammanhang – ska fungera som en grund på
vilken en ny, djärv och sann uppfattning om Afrika kan byggas.
Men vänta ett ögonblick. Jag tycker mig höra att Assurs afrikanska städer kräver att få ordet. Jag
ser dem alla tolv ivrigt räcka upp handen för att presentera sig: en hel klass av entusiastiska elever
med bjärt målade ansikten och smittande gott självförtroende: ”Magistern, magistern … ”
Vi lyssnar kort från fyra av dem:
Kigali, en gång platsen för ett folkmord – hundratusentals blev mördade här under loppet av tre
månader 1994 – men numera en häpnadsväckande symbol världen över för hur såren kan läkas
efter ett krig. Kairo, som försöker göra sig kvitt Mubarak-erans spöklika lugn och ersätta det med
en stabilitet framvuxen ur förmågan att ta itu med svåra frågor – om politik, religion och etnisk
tillhörighet. Lagos, Afrikas näst största stad, som länge sågs som liktydig med urbant kaos, men
som nu med Nobelpristagaren Wole Soyinkas ord ”bemästrar föryngringens konst”, och Monrovia, nästan utplånad i ett inbördeskrig som till slut upphörde 2003, och numera hemvist för Afrikas
första kvinnliga president.
” … mot en bakgrund av oavbruten utveckling ... Ett Afrika som lever, förändras och utvecklas … ”
I den utsträckning som åskådaren genom utställningen lär sig se detta levande, skiftesrika, rastlösa
Afrika som vägrar att låta sig inordnas i någon kategori, i den utsträckningen har Jens Assur lyckats
med ”Africa is a Great Country”.
Gud hjälpe honom.
Tolu Ogunlesi är en nigeriansk poet och journalist, tidigare redaktör på dagstidningen Next. 2009
tilldelades han Konst och kulturpriset i den årliga CNN Multichoice African Journalism Awards och
var därtill nominerad för Pen/Studzinskis litteraturpris.Han bor i Lagos, skriver veckokrönikor i två
tidningar och twittrar regelbundet från @toluogunlesi.
Vad är Afrika?
av David Smith
Den mörka kontinenten. Kontinenten utan hopp. Ett sår i världens samvete. Mänsklighetens vagga.
Afrikansk återfödelse. Afrika på väg upp. Fantastiska Afrika. Jag är afrikan. Skynda till Afrika. Ut ur
Afrika. Ex Africa semper aliquid novi. (Från Afrika alltid något nytt.)
Det har gjorts otaliga ansatser – skamligt ofta utifrån – att definiera världens näst största och näst
mest folkrika kontinent. Om att tro sig kunna bedöma ett lands innersta väsen kan liknas vid att få
grepp om en hal ål, så är det klassisk dårskap att tro att det ska gå att klarlägga en hel kontinents
egenart. I Afrikas femtiofyra länder – till och med antalet beror på hur man ser det – bor omkring
en miljard människor som företräder tusentals språk och otaliga etniska bakgrunder.
Afrika är mänsklighetens nollpunkt, där historien började för tiotusentals år sedan, och både Kenya
och Sydafrika har utgrävningsplatser som slåss om att vara mänsklighetens vagga. Kontinentens
identitet är inte heller entydig. Många avser området söder om Sahara när de säger Afrika, även
om Libyens diktator Muhammed Khadaffi försökte få en ändring till stånd med sitt förslag om ett
Afrikas förenta stater – förmodligen med sig själv som president.
Lejonet och spjutet säger lika mycket om Afrika som cowboyhatten om Förenta staterna eller den
röda telefonhytten om Storbritannien. Denna den mest förenklade, klichéartade och slarvigt
beskrivna av kontinenter är i trängande behov av nyanser, schatteringar och mångsidighet.
Sydafrika uppfattas som en hoppets ledstjärna men är på samma gång ett av världens mest ojämlika samhällen. Våldtäkter och sexuella övergrepp grasserar. Och 2012 sköt polisen ner trettiofyra
strejkande arbetare i Marikana, den blodigaste massaker statsmakten utsatt sitt folk för sedan den
rasistiska apartheidregimens dagar. ”Det var en total katastrof”, konstaterade en gammal härdad
journalist. ”Svarta såg den svarta ANC-regeringens polis skjuta ner sina egna arbetare.” Nog för
att krossa Nelson Mandelas hjärta.
Somalia däremot kan sägas vara världens mest misslyckade och farliga statsbildning. Men här
genomförde man val 2012, piratangreppen minskade, militanta islamister drevs ut från sina fästen,
mängder av flyktingar återvände från diasporan och landet såg den bästa möjligheten att uppnå
fred på tjugo år. Plötsligt börjar utländska investerare visa intresse.
Och så har vi Kenya, som är ett centrum för en växande ekonomisk sektor, IT-entreprenörer och
OS-vinnare men som samtidigt skakas av etniskt våld, Moçambiques styrande parti som håller
överdådiga fester medan folket dör i översvämningar och Zimbabwes kaotiska jordbrukssektor
som visar tecken på återhämtning men ändå går miljontals människor fortfarande hungriga. De
länder som har de rikaste naturtillgångarna är ofta fattigast.
Det är verkligen långt från Kapstaden till Kairo. Däremellan lever många hundra miljoner människor
som försöker skaffa sig en utkomst, bilda familj och hitta lyckan medan de tar sig fram genom förödande trafikstockningar. I nyhetssammanhang ser vi mer av diktatorer och demokrater, smutsiga
krig och fredliga val, arabiska vårar och ickevårar söder om Sahara, rika mineralfyndigheter och
bestående fattigdom, raketforskare och bönder på existensminimum, blomstrande kulturindustri
och döende tillverkare.
Yttervärlden har märkt det och beskrivningarna därifrån börjar ändras. En gång var den för­
härskande bilden konflikter, förtryck, sjukdomar, svältkatastrofer i teverutan och lidande offer. Nu
talas det om de afrikanska lejonen, sex av världens snabbast växande ekonomier, en blomstrande
medelklass, stora råvarufyndigheter, nästa marknad att öppna sig för investerare – biståndsgivarna är
ute ur bilden. Ett nytt Afrika.
Kanske riskerar pendeln att svänga från den ena ytterligheten till den andra, från sjuklig pessimism
till precis lika dogmatiskt skönmåleri. Det ser ut som om affärsvärlden, media och politikerna har
enats om en ”optimismindustri” med lågt ställda förväntningar som blir både hycklande och nedlåtande. Det är numera vardagsmat att citera Economists omslagsrubrik ”Kontinenten utan hopp”
från 2000 och ställa den mot samma tidskrifts ”Afrika på väg upp” från 2011.
Verkligheten är mångskiftande, svårhanterlig och trotsar alla två- och treordsrubriker. Afrika står
för 2 procent av världens BNP. Revolutionerna i Tunisien, Egypten och Libyen kan fortfarande visa
sig bli väldiga kliv mot demokrati men innebär samtidigt ett hårt slag mot några av Afrikas
starkaste ekonomier.
Valen i Senegal 2012 ledde till ett fredligt maktskifte, men grannen Mali råkade ut för en statskupp och förlorade mark till militanta islamister, vilket ledde till att Frankrike intervenerade 2013 –
något som i sin tur förnyade frågorna om när Afrika ska kunna utkämpa sina egna strider. Nigeria
fortsätter framåt med skickliga företagare å ena sidan och å den andra en fasansfull infrastruktur
och våldsamma extremister som försöker tvinga igenom sharialagar. Den så omtalade afrikanska
högutbildade medelklassen är full av arga unga män och kvinnor som är på väg att tappa tålamodet
med ledare som har tappat greppet.
Är man född till kvinna eller homosexuell är man fortfarande i underläge kulturellt och materiellt i
de flesta afrikanska länder. Mänskliga rättigheter uppfattas ofta av så kallade traditionalister och
ibland även av de styrande som ett västerländskt påfund, en kolonisering av tanken. Våldtäktsmän fortsätter att sprida skräck i nästan otänkbar omfattning. Homofobin kläs ofta i religiösa
övertygelser och lagar från kolonialtiden.
Men inte ens inbitna skeptiker kan förneka den högst påtagliga nya verklighet som har vuxit fram
(ofta med kinesisk hjälp): hus och broar, vägar och järnvägar som radikalt har omdanat kontinentens
yttre. Mobiltelefonerna gör det lätt att prata med och skicka pengar till släktingar i avlägsna byar
så enkelt som ingen tidigare ens hade kunnat föreställa sig. Mobilerna och nätet gör det också
svårare för tyrannerna att dölja sina brott.
Kicukiro, Kigali i Rwanda. Foto: Jens Assur
De större afrikanska konflikterna har minskat från tolv i mitten av 1990-talet till fyra idag. Antalet
elever i gymnasieutbildning har stigit med 48 procent från 2000 till 2008. Färre dör i malaria och
aids. Under åtta av de tio senaste åren har ekonomierna i Afrika söder om Sahara vuxit snabbare
än de i Ostasien. Afrika har sin superrika elit, sina nya eleganta shoppingcentra, sina nytillkomna
fritidssysselsättningar och sin besatthet av den engelska fotbollsligan Premier League.
Men alltför ofta finns ingen motsvarande tillväxt av arbetstillfällen, vilket innebär att Afrikas
snabbt ökande unga befolkning har alla utsikter att utgöra en demografisk tidsinställd bomb.
Och de ekonomiska framgångarna tycks inte heller innebära någon garanti för demokrati eller
mänskliga rättigheter. Den tredje största ekonomin i Afrika söder om Sahara – det oljerika Angola – har styrts av samma president i trettiotre år.
Rwanda kan av vissa ses som ett underverk av stabil effektivitet efter folkmordet, men för andra
är landet en mardröm av inre förtryck. Etiopien som likt en fågel Fenix reser sig ur svältens aska
är ingen bastion för det fria ordet.
En sak är säker: Mobiler, e-post, Facebook och Twitter har lett till mer oregerliga och agressiva
diskussioner än någonsin tidigare. Bland de mest brännande ämnena finner vi ledarskapsegenskaper, det koloniala arvet, identitetspolitiken som ställer kvinnors och homosexuellas rättigheter
mot ett slags kulturell fundamentalism. Så vad är ”Afrika” egentligen, och bör det rikta blickarna
öster- eller västerut, eller kanske inåt mot sig självt?
David Smith är The Guardians Afrikakorrespondent och har varit placerad i Johannesburg sedan 2009.
http://www.guardian.co.uk/profile/davidsmith
https://twitter.com/SmithiAfrica
Vila Olímpica, Maputo i Mozambique. Foto: Jens Assur
Det nya Afrika
av Richard Dowden
När jag reste runt i Afrika på 1980- och 90-talen växte en bild av ”Tredje världen” fram i mitt
medvetande. Det var en bild av en gropig väg bland söndervittrande hus med trasiga tak och
avlopp, och en grupp fattiga människor som satt i skuggan av ett träd och stirrade på denna
uppvisning av förfall utan att göra något.
Tredje världen – idag är det nästan ingen som använder uttrycket – var den underutvecklade
världen. Enligt synsättet i slutet av 1900-talet utgjorde Europa och Nordamerika Första världen,
som nått sin utveckling genom kapitalism. Därefter kom Andra världen, de kommunistiska staterna
i Sovjetunionen i Östeuropa. Tredje världen var den underutvecklade resten: Asien, Sydamerika
och Afrika. Det var där de fattiga levde, och den tidens stora fråga var: Skulle den utvecklas på
kapitalistisk eller kommunistisk grundval? Men den fråga Afrika framställde för mig på den tiden
var: Varför sätter de inte bara igång? För mig var Tredje världen en plats där det var tydligt att
något måste göras, men ingen gjorde det.
Det har ändrats. Det största problemet idag i de flesta afrikanska städer är trafikstockningar.
För bara några år sedan kunde man köra in till Nairobis centrum från förorterna klockan åtta på
morgonen utan att behöva stanna vid trafikljus mer än ett par gånger. Resan tog en halvtimme.
Nu måste man åka hemifrån två timmar tidigare och vara beredd att sitta fast i köer. På den tiden
körde man förbi några få människor som långsamt gick till arbetet i den typiskt afrikanska, makliga gångart som påminde om att i Afrika tog man inte så allvarligt på det där med att komma i
tid. Nu rör sig folk i tusental på den vägen – snabbt.
Samma sak sker överallt på kontinenten. Oavsett om det handlar om Accra, Maputo, Freetown,
Kinshasa eller Kampala står Afrikas städer för blixtsnabb tillväxt. Höghus och glänsande kontorskomplex i glas växer upp eller planeras på den omgivande landsbygden längs nya motorvägar
till det som en gång var åkrar och små bondgårdar. Enligt IMF är sju av de tio mest snabbväxande
ekonomierna i år afrikanska. Storstäderna växer i rekordfart.
Hur har det gått till? Först och främst på grund av Kinas strategiska beslut 1996 att vända sig
till Afrika för att få de råvaror man behövde för sin växande industri. I utbyte gav man Afrikas länder
infrastrukturprojekt byggda av egna företag. Under många år hade västerländska bistånds­
organisationer dragit sig för att ta itu med infrastrukturen, men plötsligt växte det fram vägar,
flygplatser, fabriker och bostadsområden i och runt Afrikas huvudstäder. Kina gav enorma lån till
de afrikanska regeringarna och kinesiska företag av alla de slag flyttade till Afrika. Kinas handel
med Afrika steg från 5,6 miljarder dollar 1999 till 166 miljarder 2011. I synnerhet var kineserna
ute efter mineraler, trä, olja och gas. De oljerika länderna Angola, Gabon, Algeriet, Nigeria och
senare även Sudan, blev plötsligt penningstarka. Därefter gjordes stora nya gasfyndigheter på
östkusten, vilket bidrog till att hjälpa fram Moçambique och Tanzania. Dessa båda, som en gång
varit bland världens fattigaste länder, har nu möjlighet att bli mycket rika. Olja har också hittats i
Ghana, Uganda, Kongo, Kenya, Etiopien och på allra senaste tiden i Somalia.
För det andra har en ny högutbildad afrikansk medelklass vuxit fram, affärsfolk och tjänstemän
som vill leva samma slags liv som sina motparter i Europa och Amerika. Flyktingarna som hade
lämnat Afrika av politiska skäl eller för att hitta arbete började återvända och skapade en ny
efter­frågan på hyfsat boende och infrastruktur. Och deras släktingar som arbetade i andra delar
av världen skickade tillbaka miljarder dollar till sina familjer. Det största problemet i många
afrikanska länder idag är att ljuset slocknar då och då eftersom efterfrågan på el överskrider tillgången. Ingen har förutsett eller planerat för ett afrikanskt uppsving av denna omfattning.
För det tredje kunde medelklassen nu upprätta kontakt med resten av världen. Från mitten
av 1990-talet har mobiler och nätuppkopplingar förbundit Afrika med resten av planeten. Och
det var inte bara kostymfolket som hade mobiltelefoner. De som verkligen behövde dem var
marknads­försäljare, taxichaufförer, fiskare och till och med nomadiska herdefolk. Efterfrågan
fanns i botten av pyramiden, där de flesta mobiltillverkare trodde att ingen hade råd med
mobil. De hade fel. Och telefonerna användes inte bara för småprat. Att SMS:a priset på bönor
från marknad till marknad, ringa efter en taxi, avsluta ett köp eller dra ihop till ett möte, allt­
sammans har bidragit till att göra livet i Afrika snabbare och effektivare. Och Afrika har utvecklat
sina egna användningsområden. Somalia (som saknar regering) var det första land i världen som
använde mobilerna för att skicka och ta emot pengar. Sedan skapades en app i Kenya som gjorde
mobilen själv till bank. Nu har mobilerna omvandlat Afrika. Till exempel använder sjukvården
numera mobiltelefonen för att diagnostisera sjukdomar, ge rådgivning och skicka recept över
enorma avstånd.
Nätet, mobiltelefonerna och de globala medias tillväxt har också underlättat kommunikationen
mellan Afrika och resten av världen. Förbi är den tid då en regering kunde försäkra sig om att
folket enbart fick höra dess egna radio- och tevestationer och endast läsa regeringskontrollerade
tidningar. Nyhetsflödet till och från och inom Afrika via radio, teve, tidningar och nätet har gjort
kontinenten bättre informerad och mer demokratisk i ordets vidaste bemärkelse.
Även andra faktorer har bidragit till att ändra Afrikas framtid. När det kalla kriget upphörde på
1990-talet störtades många av de diktatorer som hade styrt afrikanska länder med stöd från
västvärlden eller kommuniststaterna, och efter många års förtryck utbröt fruktansvärda inbördeskrig. I stort sett alla har nu ebbat ut och avslutats med politiska uppgörelser. I de flesta afrikanska
länder har det hållits val, och trots att inte alla är vad man skulle kalla äkta demokratier finns det i
varje fall inga militärdiktaturer med absolut makt längre. Det betyder inte att det råder fred överallt, men det är numera bara några få länder som lever i den instabilitet som hindrar utveckling.
Och Afrikas invånare blir friskare och mer välutbildade eftersom västländerna lämnat hjälp till
mänsklig utveckling. Framför allt Förenta Staterna har skänkt miljarder dollar till offer för hiv och
aids och till sjukvården i Afrika i allmänhet.
Det dynamiska nya Afrika som sprudlar av positiv energi och kreativitet har fångats fint av Jens
Assurs kamera. Bilderna chockerar oss. Är detta Afrika? Samma Afrika som journalister och
biståndsorganisationer har visat oss under de senaste årtiondena? Svaret är ja. Det är samma
kontinent. Men en kontinent under snabb omdaning.
Den stora frågan är nu om den rikedom Afrika nu har kommit i åtnjutande av ska nå den stora
majoriteten av befolkningen. Idag har kontinenten omkring en miljard invånare. Med nuvarande
befolkningstillväxt kommer siffran att ha fördubblats fram till 2050. Byggs det tillräckligt många
skolor för att utbilda så många? Riktas ekonomierna in på att ordna arbete åt dem? Hur kommer
afrikanerna att leva om trettio år? En tänkbar ny bild av Afrika som jag ser är en grupp fattiga
afrikaner som stirrar in genom ett ståltrådsstängsel krönt av taggtråd runt ett vackert nytt
bostadsområde med glänsande bilar som står parkerade utanför stora villor. Blir det nya Afrika
ett öppet Afrika där den nya rikedomen är jämnt fördelad och en demokratisk stat svarar för
samhällsservicen? Eller blir det en kontinent av förmögna säkerhetsslott i en öken av fattigdom?
Richard Dawson är journalist, ledare för Royal African Society och författare till Africa: Altered
States, Ordinary Miracles (Afrika: Framtidens kontinent, Leopard förlag).
Bilden av afrikanska kvinnor
av Minna Salami
I och med att samhället har gått över från muntlig till skriftlig och numera bildstyrd kommu­
nikation får mediabilderna allt större makt att skapa vår tids myter. Oavsett om mainstream­
medierna förmedlar sina bilder via teve, filmer, affischkampanjer, tidskrifter eller videospel gör
de en uppdelning av människor efter kön, ras, etnicitet, sexuell inriktning osv och förser sedan
de olika kategorierna med givna attribut. I denna huvudsakligen västerländska mediasfär ligger
kvinnor med afrikanskt ursprung ofta sämst till, eftersom den objektivering de utsätts för är
dubbel, både utifrån kön och ras. Men den västerländska bilden av Afrikas kvinnor har inte alltid
varit negativ. I några av de tidigaste framställningarna av afrikanska kvinnor uppfattas svart som
färgen för gudomar, jord och fruktbarhet, och kvinnor med mörk hudfärg var högt ansedda, som
vi kan se i de gamla kungadömena Kush, Meroë och Nubien. Sådana positiva beskrivningar av
svart skönhet finns i rester av den europeiska kulturen, som bilden av den svarta drottningen av
Saba i klostret Klosterneuburg i Tyskland. Men i och med kristnandet och den transatlantiska
slavhandeln blev svart djävulens och underutvecklingens färg. De positiva framställningarna av
afrikanska kvinnor ersattes i allt högre grad av negativa.
Två av de mest framträdande, negativa västerländska bilderna om afrikanska kvinnor sedan dess
är den exotiska, sexualiserade och djuriska kvinnan å ena sidan, och serietidningsbilden av den
tjocka, formlösa hönsmamman å den andra. Exemplen sträcker sig från Josephine Baker, en
panafrikansk aktivist som för allmänheten är mest känd för sina primitivistiska, sensuella scenframträdanden, till tant Jemimas pannkaksmix, en frukostprodukt från Förenta Staterna som på
omslaget hade en karikerad bild av en överviktig äldre afrikansk kvinna med överdrivna drag,
eller Saartjie Baartman, Hottentott-Venus, en sydafrikansk kvinna som framvisades som en cirkusattraktion runtom i Europa på 1800-talet. Om vi tar steget till nutiden kan vi se att samma bilder
av afrikanska kvinnor hänger kvar. Grace Jones kan jämföras med Josephine Baker. Skådespelaren Viola Davis, som vi nyligen kunde se som en modersgestalt i The Help, påminner i hög
grad om tant Jemima. Och tyvärr har Hottentott-Venus dykt upp på det mest osannolika sätt och
den mest osannolika plats, nämligen som tårta på Moderna museet i Stockholm i april 2012.
Låt oss dröja oss kvar vid tårtan, eftersom det är en av de tydligaste negativa bilder vi har sett
på senare tid. Tårtan, som var tillkommen för firandet av Världskonstdagen, hade vita glosögon,
stora röda läppar med ett clownleende, en gles tandrad med spetsiga tänder, hängbröst, lång
hals och svart ansikte. Det var en figur som hämtad ur en varieté med blackface-sminkade sångare,
de karikerade imitationer av svarta som var så populära under tidigt 1900-tal, där afrikaner framställdes som komiska dumskallar. Jag såg tårtan som en parodi på klichébilden av den afrikanska
kvinnan. Men museets gäster den dagen uppfattade tårtan som en modern bild av en vanlig
afrikansk kvinna, om än offer för kvinnlig könsstympning. De insåg inte att de deltog i ett
skamligt upptåg.
Visst blev jag arg när jag såg pressklippen från händelsen, där kända svenska politiker tydligen
fann karikatyren av den afrikanska kvinnan ganska lustig. Men då jag betraktade den häpnadsväckande scen jag väcktes till den morgonen var det medlidande – inte vrede – jag kände. Inte
det överlägsna medlidande som man till exempel kan känna när en talanglös person tar fel beslut
och ställer upp i X-Factor. Och inte heller det medmänskliga medlidande man kan känna då man
går förbi en hemlös på en iskall trottoar. Det jag kände var mer en sliten och trött medkänsla som
vände sig till hela kvinnorörelsen med frågan: ”Hur ska vi kunna utrota orättvisorna mot kvinnor
när vi själva är så orättvisa?”
För alldeles klart är att det är väldigt, väldigt mycket som är sorgligt med att vara en afrikansk
kvinna idag. Vi kommer från en kontinent som är den utan jämförelse fattigaste i världen och som
under många århundraden har utsatts för olika former av övergrepp, alltifrån den transatlantiska
slavhandeln till religiösa regimer och kolonialism. Afrikanska kvinnor ställs inför en kaotisk infrastruktur, kleptokratiska regeringar och ickefungerande institutioner, för att bara nämna några av
de problem vi alla har att brottas med. Dessutom har färre afrikanska flickor än pojkar möjlighet
att gå i skolan, och effekterna av fattigdom och dålig mödravård påverkar utvecklingen för alla
afrikanska kvinnor.
Men om vi tittar på likheter och skillnader mellan kvinnor ur olika kulturer ser vi att kvinnor trots
alla politiska och kulturella skillnader har fler drag gemensamt än man kan få intryck av. Kvinnor
i hela världen intresserar sig i stort sett för samma saker: modernitet, högre utbildning, politik,
samhälle, mode, teknologi och popkultur för att nämna några. Och framför allt är afrikanska
kvinnor, liksom kvinnor överallt annars, inbegripna i den ständiga kampen för jämställdhet.
Kvinnokampen har i alla tider varit universell. Redan på 1930-talet bodde och arbetade till
exempel en kvinna med rötter i Sierra Leone en tid i Stockholm. Hon hette Gladys CaslyHayford och var dotter till Adelaide Casely-Hayford, en av Afrikas första nutida stora feminister.
Hon var poet och skrev under pseudonymen Acquah Laluah och samtidigt precis som sin mamma
en feministisk aktivist som flera gånger reste till Förenta Staterna, Tyskland och Storbritannien
för att tala vid internationella konferenser om skolgång för flickor. Gladys Casely-Hayford var en
pan­afrikansk feminist vars liv blev tragiskt påverkat och inskränkt av den negativa synen på svarta
kvinnor. Ungefär vid samma tid grundade Charlotte Maxeke Bantu Women’s League i Sydafrika,
en av Afrikas första feministorganisationer, Ikonna Nwanyiukwu Enyia från Nigeria ledde upploppet bland kvinnorna i Aba 1929, och sex år tidigare hade Huda Sharawi i Egypten grundat
det egyptiska feministförbundet. I dagens Afrika har kvinnor som Amina Mama, Lebo Mashile
och Peju Alatise – för att bara nämna några – vidarefört arvet efter sina förmödrar och rest runt i
världen för att tala om afrikansk feminism, skrivit poesi som läker sår och skapat konst som i Frida
Kahlos anda sliter och drar i vårt feministiska medvetande.
Jag tar upp de här afrikanska kvinnorna för att lägga deras berättelser över de bilder av afrikanska
kvinnor vi ständigt hittar i media. Vi möts ständigt av bilder av afrikanska kvinnor som under­
lägsna, vare sig det handlar om tårtor på Världskonstdagen eller annonsering till förödmjukade
och undernärda kvinnors som lider i krigszoner. Var finns bilderna av sådana kvinnor som jag tog
upp ovan, kvinnor som länge har arbetat inte bara för sina afrikanska systrar utan för alla kvinnor?
De endimensionella bilderna av afrikanska kvinnor får till följd att jag ofta möts av en brist på
medvetenhet när jag berättar för andra om mitt arbete som författare och bloggare. När jag
förklarar att jag tar upp ämnen som berör afrikansk feminism berättar många för mig om humanitära insatser eller utvecklingsprojekt de är inbegripna i eller har läst om. En kvinna berättade
nyligen för mig att hennes företag stärker kvinnor med mobil-appar i Malawi. En annan var i färd
med att starta en skola för föräldralösa flickor i Kenya. En ung tysk man som jag nyligen mötte
på en konferens erbjöd sig helt enkelt att berätta om sina erfarenheter från en resa han gjort i
fattiga områden i Uganda. Ofta frågar folk mig hur det jag skriver når kvinnor ute i småbyar på
landet. Frågan är inte helt fel ställd. Jag diskuterar faktiskt kvinnors liv på den afrikanska landsbygden i en del av det jag skriver. Men sådana reaktioner antyder att uttrycket ”afrikansk kvinna”
alltför ofta frammanar bilden av en fattig kvinna på den afrikanska landsbygden. Den kvinnan
– som givetvis finns – har större självbestämmanderätt över sitt liv än man kan tro av hur hon
framställs, men hon är inte nödvändigtvis min målgrupp. De flesta av mina läsare bor i storstäder
i Afrika, Europa och Nordamerika. De är unga, moderna, utbildade och skarpsynta afrikanska
kvinnor. De kommer från alla tänkbara bakgrunder: traditionella, kosmopolitiska, bildade, icke­
akademiska och så vidare. De är afrikanska kvinnor som gärna vill läsa om världspolitik, sex, yoga
och popkultur. De har lika lätt att prata om senaste modet, den senaste Iphone-appen, nutida
konst eller Dow Jones index som om afrikanska seder, mat, historia och kultur.
Den moderna afrikanska kvinnan är i lika hög grad Nana Sekyiamah från Ghana som skriver en
sexblogg med titeln ”Sagor från afrikanska kvinnor sovrum” eller den ambitiösa Biola Alabi, verkställande direktör för MNet Africa. Hon skulle också kunna vara den namibiska soulsångerskan
Shishani eller Yolanda Sangweni, seniorredaktör vid Essence Magazine. Hon är aktivist precis som
Hakima Abbas och Leymah Gbowee och fashionista som Enyinne Owunwanne.
I grund och botten är moderna afrikanska kvinnor intresserrade av samma ämnen som kvinnor
överallt i världen. Oavsett etnisk bakgrund vägrar de alla att finna sig i förnedrande bilder av
kvinnor. Att vara omgiven av karikatyrer, klichéer, parodier och förnedrande avbildningar – just
de härskarmekanismer som påverkar alla kvinnor – hindrar kvinnors utveckling överallt. Som den
kloka författaren Alice Walker en gång sade: ”Jag ser våra bröder och systrar, mödrar och fäder,
fångade och intvingade i bilder de inte själva har skapat, och där straffas de hårt för allas vår
räkning.” Och det är verkligen sant att bildernas makt skapar vår tids myter.
Minna Salami är bloggare och författare med ämnen som Afrika, feminism, populärkultur, mode,
identitet, ras. Hon är redaktör för MsAfropolitan.com som har nominerats till många priser.