1. No category

Till:
Länsstyrelsen i Skåne
Rättsenheten
Malmö 2015-05-20
KOMPLETTERING AV ÖVERKLAGAN
Ärende nr 505 12481-15, Miljöförvaltningen Malmö stad
Avseende förbud mot boende på fastigheten Brännaren 19
Bakgrund
Sedan mer än ett decennium tillbaka har fastigheten Brännaren 19 varit en öppen
ödetomt där hemlösa har kunnat bosätta sig. Under de senaste åren har antalet boende
växt och för närvarande består lägret av ett 150-tal människor. De flesta av dem är fattiga
EU-migranter och romer.
Sorgenfrilägret, som tomten numera kallas i folkmun, är konsekvensen av ett antal
sammanfallande sociala och strukturella trender. Det har skett en ökad migration av
fattiga EU-medborgare till Sverige. Då dessa i väsentlig mening saknar medel har de
bosatt sig där de kunnat, många gånger utomhus i tillfälliga läger och har funnit sin
försörjning främst genom tiggeri. Deras sociala situation är påfallande utsatt och prekär.
Från det offentliga Sverige präglas reaktionen på inflödet av fattiga EU-migranter av en
stor oförmåga och i värsta fall ovilja att möta deras utsatta situation. För att göra saken
värre drabbas dessa människor av en omfattande strukturell diskriminering. Samtidigt
riktas många grova rasistiska övergrepp mot EU-migranterna, och samhället tycks
oförmöget att skydda dem.
Miljöförvaltningens beslut från 2015-04-23 är, som ska visa sig, ytterligare ett uttryck för
myndigheternas oförmåga att ta hänsyn till en av de mest utsatta grupperna människor i
samhället. Handläggningen i ärendet ger förhanden att tillsynsmyndigheten har visat
väldigt liten omsorg om de boendes hälsa, säkerhet och sociala situation, trots att sådana
avvägningar ska göras när förbud och förelägganden utfärdas med stöd av Miljöbalken.
Miljöförvaltningens handläggning
Vid en genomgång av handläggningen av ärendet kan ett antal brister konstateras.
Förbud och förelägganden enligt 26 kap 9 § MB måste riktas till en viss namngiven fysisk
Postadress
Fredriksbergsgatan 7
212 11 Malmö
Telefon
0704-309098
Webb & epost
www.socialarattigheter.se
kontakt@socialarattigheter.se
Org.nr 802491-5475
BG 595-0381
Swish 123 106 93 27
2/8
eller juridisk person. De får inte ges generellt till ett icke namngivet kollektiv av
miljöpåverkare. Miljöförvaltningens förbud från 2015-04-23 sattes upp på staketet till
fastigheten Brännaren 19, och av handlingen framgår tydligt att det inte riktar sig till
någon särskild person. Denna omständighet är i sig grund för att upphäva beslutet.
En förvaltningsrättslig och demokratisk grundsats är att en part i ett ärende ska ha
möjlighet att tillvarata sina intressen. Därför måste denne få insyn genom kommunicering
och ges tillfälle att säga sin mening om de uppgifter som ingår i materialet för att därmed
kunna argumentera för sin sak.
Någon sådan möjlighet har de boende på fastigheten inte fått innan det överklagade
beslutet fattades. Miljöförvaltningen har under handläggningen kategoriskt underlåtit att
kommunicera med de boende. Den första kommuniceringen med de boende skedde först
sedan beslutet fattades.
Det förväntas av en tillsynsmyndighet att denne ska verka för att se till att miljöbalkens
bestämmelser upprätthålls. Detta framgår bland annat av 26 kap 1 § MB. Något sådant
arbete har Miljöförvaltningen emellertid inte ägnat sig åt i förhållande till de boende på
fastigheten. Miljöförvaltningen har varken engagerat sig i någon slags dialog, eller på
något annat sätt försökt förmå de boende att komma tillrätta med de eventuella problem
som finns på fastigheten.
Det måste betraktas som anmärkningsvärt att Miljöförvaltningen har fattat beslut om en
synnerligen ingripande åtgärd med, som ska visas, långtgående konsekvenser, utan att
ens ha kontaktat de boende. Därför vore det orimligt att upprätthålla det överklagade
beslutet.
Avvägningen mellan enskilda och allmänna intressen
Avvägningsregeln i 26 kap 9 § 2 st MB innebär att mer ingripande åtgärder än vad som
behövs i det enskilda fallet inte får tillgripas. Åtgärden ska alltså begränsas till vad som är
nödvändigt. Vid förelägganden och förbud ska en proportionalitetsprincip tillämpas där
enskilda och allmänna intressen vägs mot varandra.
MÖD har i beslut 2005-12-19 i mål M 1742-04 slagit fast att ett yrkande om förbud också
innefattar en skyldighet för myndigheten att pröva om mindre ingripande åtgärder än
förbud kan vara motiverade för att motverka olägenheter.
Detta innebär för det förevarande fallet att Miljöförvaltningen innan beslutet om förbud
borde ha undersökt möjligheten för minde ingripande åtgärder. Detta har
Miljöförvaltningen inte gjort. Som nämnts ovan har tillsynsmyndigheten inte ens kontaktat
de boende.
Frågan är då vilka enskilda intressen som ska vägas mot de miljöintressen som
Miljöförvaltningen anför som grund för sitt beslut? Inledningsvis ska anmärkas att det
måste stå klart att det skulle leda till allvarliga konsekvenser för de boendes hälsa,
säkerhet och sociala situation om de tvingades lämna fastigheten. Att förbjuda
verksamheten innebär betydligt större olägenheter än att låta den fortsätta.
3/8
Vad väntar de boende om de tvingas lämna fastigheten idag?
Vid en avvägning är det relevant att belysa vad de boende har för möjliga
boendealternativ efter en genomförd avhysning. De flesta skulle vid ett förbud hamna i en
situation som innebär att de inte har någon boendeplats överhuvudtaget. På grund av
deras knapphändiga ekonomiska resurser saknas möjlighet att exempelvis bosätta sig på
vandrarhem.
Normalt har kommunen det yttersta ansvaret för att enskilda får sådant stöd som behövs,
vilket följer av socialtjänstlagen. Detta ansvar omfattar även EU-migranter. Det ska
anmärkas att Malmö stads sociala åtgärder vad gäller EU-migranterna främst har
inneburit att erbjuda betalda hemresor. Det finns i vart fall inget hållbart alternativ eller
långsiktig plan för de boende för det fall de tvingas lämna fastigheten. Som konsekvens
därav innebär Miljöförvaltningens beslut att de boende på fastigheten förvisas till
hemlöshet.
Tillvaron för de hemlösa EU-migranter i Malmö som inte bor i Sorgenfrilägret är mycket
svår. De blir ständigt avhysta och bortjagade från platser där de slår sig ner för natten.
När migranterna under dagen lämnar sina saker på platsen för att tigga i centrum händer
det ofta att polisen städar bort deras ägodelar, däribland mediciner, kläder, hygienartiklar
och saker med affektionsvärde. När de sedan återvänder under kvällen kan polisen be
dem lämna platsen, vilket upprepas dagligen. Att förvisa ytterligare 150 personer från
Sorgenfrilägret till samma situation skulle innebära att tillståndet för Malmös hemlösa EUmigranter blir fullständigt ohållbar.
Fara för liv och hälsa
En avhysning skulle få allvarliga konsekvenser för de boendes hälsa. Det är känt att
många av de boende på fastigheten lider av svåra sjukdomar såsom hjärtproblem,
njurinfektioner, leversjukdom, hepatit, bronkit, sinuit och bröstcancer. Det bor även
gravida på fastigheten. Att vara allvarligt sjuk och inte ha tak över huvudet kan vara
livshotande. Även de som inte har någon allvarlig sjukdom riskerar hälsomässiga
komplikationer genom tvingas bo på gatan (se bilaga 4 för en utförligare beskrivning). Att
mot bakgrund av ovanstående varken utreda de boendes hälsosituation eller överväga
mindre ingripande åtgärder är synnerligen anmärkningsvärt.
Utöver hälsoaspekten måste Länsstyrelsen göras uppmärksam på de många våldsamma
angrepp som har riktats mot EU-migranter under det gångna året. Misshandel och andra
övergrepp är vanligt förekommande. Även anlagda bränder i de boendes läger har ägt
rum flera gånger. De flesta boende på fastigheten är romer och tillhör en på flera sätt
väldigt utsatt grupp. Antalet hatbrott mot romer har ökat kraftigt de senaste åren (se
BRÅ:s rapport 2014:14, s 66). Därför har de boende ett särskilt intresse av att finna
gemensamma boplatser för att öka tryggheten.
Miljöförvaltningens förbud skulle innebära att de boende splittras och som nämnts ovan
drivs runt. Därför skulle de bli mer sårbara och riskera att utsättas för fler övergrepp.
Förbudet skapar således en överhängande risk för att våld och hot kommer att öka. Även
detta skulle medföra en större olägenhet för de boendes hälsa och avsevärt försämra
deras sociala situation.
4/8
Barnperspektivet
Som en följd av Miljöförvaltningens underlåtenhet att utreda situationen hos de boende
har det helt undgått tillsynsmyndigheten att det även bor minderåriga i lägret. De
konsekvenser för liv, hälsa och den sociala situationen som ett förbud kan få drabbar
barn i ännu större utsträckning än vuxna och kan antas kraftigt påverka deras utveckling
negativt. Det ska noteras att kommunen har ett särskilt ansvar för barns sociala situation,
vilket följer av socialtjänstlagen. Vidare har Sverige förbundit sig att följa
Barnkonventionen, vars 3:e artikel slår fast att barnets bästa alltid ska komma i första
rummet.
Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna
Europadomstolen över de mänskliga rättigheterna har i rättsfallet Yordanova v. Bulgarien
(application no. 25446/06 ECtHR, se särskilt p. 126) kommit med ett avgörande i ett
liknande fall som det förevarande. I fallet hade de bulgariska myndigheterna beslutat om
avhysning av en grupp på 200-300 romer från ett läger beläget på statligt ägd mark utan
att myndigheterna hade tagit hänsyn till att de boende genom avhysningen skulle
förvisats till hemlöshet. Myndigheterna hade inte heller producerat en plan för alternativt
boende. Baserat på dessa grunder beslutade Europadomstolen att avhysningsbeslutet
stod i strid med art. 8 EKMR om rätt till privat- och familjeliv.
I det förevarande fallet är lägret beläget på privat mark men då en statlig aktör, genom
Miljöförvaltningen, är initiativtagande till avhysningen är domen likväl relevant för
Länsstyrelsens bedömning. Det ska även tilläggas igen att de boende i Sorgenfrilägret
inte har någon ekonomiskt möjlighet att bosätta sig på en plats som skulle uppfylla de
krav på levnadsstandard som Miljöförvaltningen hänvisar till.
Det ska även belysas att de dagligen upprepade avhysningarna utgör både en grov
fysisk och psykisk påfrestning för de EU-migranter som inte bor i Sorgenfrilägret.
Avhysningarna och besök från polis nattetid inskränker EU-migranternas möjligheter att
få nattlig sömn vilket utgör ett ingrepp från myndigheternas sida på de berörda EUmigranternas fysiska hälsa. Den konstanta och upprepade förföljelsen från boplats till
boplats av polis och andra myndigheter, sammantaget med avsaknaden av ett långsiktigt
boendealternativ leder till psykiska påfrestningar. Flera EU-migranter vittnar om svårighet
att sova över oron och obehaget av att bli avhysta. På grund av att dessa ingrepp
upprepas på en daglig basis under längre tidsperioder bör det anses utgöra en sådan
inhuman och nedsättande behandling som strider mot art. 3 EKMR. Tortyrförbudet som
stadgas i art. 3 innehåller även ett skydd för den enskildes värdighet genom att inte
utsättas för inhuman och nedbrytande behandling.
Bemötande av romer i Sverige
Som tidigare har nämnts är det av vikt att beakta att de flesta boende på fastigheten är
romer. Romerna har sedan länge varit underkastade diskriminering och förföljelse.
Svenska staten har under 1900-talet utsatt dem för tvångssterilisering,
tvångsomhändertaganden och rasbiologisk forskning. Fram till 1965 var kringresande
romer förbjudna att vara bosatta och gå i skola i Sverige. Romer erkändes inte som en
nationell svensk minoritet förrän i början av 2000-talet och de är än idag en utsatt grupp.
Deras livssituation kännetecknas enligt Folkhälsoinstitutets rapport “Hur mår svenska
5/8
minoriteter idag” (2010) av hög arbetslöshet, känsla av utanförskap, maktlöshet och
diskriminering. I september 2013 uppdagades att Skånepolisen fört register över 4000
romer, även barn och ostraffade personer.
Miljöförvaltningen hänvisar till ett femtiotal klagomål som har inkommit från allmänheten.
Vid en närmare granskning blir det tydligt att en stor del av klagomålen har en stark
rasistisk underton och lägger vikt vid att de boende är EU-migranter och att den klagande
själv är svensk. De boende kallas för “pack”, “zigenare” och “sanitära olägenheter som
borde avhysas”. Det finns även konspiratoriska utläggningar om att EU-migranterna
kommer att leda till Malmös undergång. Dessa klagomål är inte inskickade på grund av
miljöhänsyn utan på grund av anti-ziganism. Detta borde Miljöförvaltningen kunna se och
avstå från att grunda sina beslut på. Rasismen mot EU-migranterna kommer inte att
upphöra genom förbudet. Oavsett var de bor i staden kan Malmö stad räkna med fler
klagomål från allmänheten.
Myndigheternas historiska och nuvarande agerande bidrar till ett samhällsklimat där det
finns större tolerans för diskriminering och övergrepp mot romer, vilket gör de boende
mer sårbara vid en avhysning.
Den samlade bedömningen
Vid en samlad bedömning av de sociala, rättsliga och hälsomässiga konsekvenser som
det överklagade beslutet skulle få, samt mot bakgrund av de många tänkbara, mindre
ingripande åtgärder som Miljöförvaltningen skulle kunnat ha utrett men inte ens tycks ha
övervägt, måste ett förbud anses alltför långtgående. Vidare får en tillsynsmyndighets
agerande enligt miljöbalken inte ske på ett sådant sätt att det allmännas sociala
skyldigheter kringgås. Inte heller får de boendes grundläggande mänskliga fri- och
rättigheter kränkas. Även den omständighet att det bor minderåriga i lägret måste väga
tungt i varje proportionalitetsbedömning och ställa höga krav på Miljöförvaltningens
handläggning. Slutligen ska romernas utsatthet som grupp vägas in i bedömningen.
Besittningsfrågan
Det ska noteras att de boende på fastigheten Brännaren 19 genom att ha faktisk rådighet
över fastigheten har besittning till denna. Det är för frågan om besittning ovidkommande
att frågan om den rättsliga rådigheten över fastigheten inte är avgjord. Handlingarna i
ärendet, då i synnerhet inlagorna från fastighetsägaren och Miljöförvaltningens svar, ger
förhanden att besittningsfrågan är central (se bilaga 1, 2 och 3).
Det finns vad gäller besittningsrubbning en stark skyddsaspekt som återfinns bland annat
i utsökningsbalken, lag om betalningsföreläggande och handräckning samt brottsbalkens
bestämmelser om olovligt rubbad besittning. Utsökningsrättens tvångsregler omgärdas
av en strikt, formell process, där rättssäkerheten för den enskilde är framträdande.
Miljöförvaltningens förbud måste betraktas som ett sätt att avhysa de boende från
fastigheten och därmed kringgå de relevanta skyddsbestämmelserna. Det har inte varit
lagstiftarens avsikt att bestämmelsen i 26 kap 9 § MB ska användas för
besittningsrubbning. Frågan om besittning och den rättsliga rådigheten måste därför först
avgöras. I vart fall kan det inte tolereras att miljöbalken används för att kringgå
6/8
skyddsbestämmelserna beträffande besittning och därmed grovt underminera
rättssäkerheten hos de boende.
Vem är verksamhetsutövare?
En fråga som Länsstyrelsen måste ta ställning till är vem som egentligen är
verksamhetsutövare. Miljöförvaltningen hänvisar i det överklagade beslutet till 2 kap MB
och tycks därmed anse att de boende är verksamhetsutövare. Begreppet
verksamhetsutövare definieras inte uttryckligen i miljöbalken men en analog tolkning av
Sevesolagens (1999:381) 2 § kan göras. Där sägs att “om flera verksamheter med en
gemensam ägare är samlokaliserade, skall dessa anses som en enda verksamhet och
den gemensamma ägaren som verksamhetsutövare”.
Koncessionsnämnden har även uttalat att “den som faktiskt och rättsligt har möjlighet att
ingripa ska anses som verksamhetsutövare” (KN B 1/92 och KN B 15/95). Det är alltså
den som har makt och möjlighet att kontrollera verksamheten som ska ansvara för den.
MÖD har i senare avgöranden upprätthållit Koncessionsnämndens definition (se bland
annat MÖD 2005:64). Miljöförvaltningens beslut borde därför istället riktas till
fastighetsägaren (Industrigatan i Malmö AB) som är den som ansvarar för fastigheten.
Miljööverdomstolen har i rättsfallet MÖD 2006:63 slagit fast att fastighetsägare kan bli
ansvariga enligt 9 kap MB. I fallet uttalar MÖD:
“Miljööverdomstolen anser att enbart det förhållandet att det förvaras avfall på en
fastighet inte utan vidare kan medföra ett ansvar för fastighetsägaren. Det måste
tillkomma någon omständighet för att fastighetsägaren skall kunna göras
ansvarig, till exempel att fastighetsägaren accepterat verksamheten. En annan
omständighet som skulle kunna medföra ett ansvar kan vara att fastighetsägaren
vid förvärvet av fastigheten upptäckt att det förvarades avfall på den eller borde
upptäckt det (se RÅ 1997 ref. 12). Det förhållandet att en fastighetsägare inte
vidtar några åtgärder för att motverka miljöriskerna med en förvaring, även om
den orsakats av annan, skulle möjligen också kunna utgöra en sådan
omständighet som medför ett principiellt ansvar för ägaren.”
Fastighetsägarens ansvar förutsätter således att det inte går att utreda vem som är
primärt ansvarig för nedskräpningen och att fastighetsägaren, antingen uttryckligen eller
konkludent, har accepterat verksamheten.
Det går inte att utreda vilka enskilda som har orsakat vilken nedskräpning, vilket även
slås fast i Åklagarmyndighetens beslut om att inte inleda förundersökning (se bilaga 5)
om miljöbrott. Därtill ska anmärkas att fastigheten har använts för olovlig avstjälpning
sedan långt innan nuvarande bosättning.
Angående fastighetsägarens accepterande har många boende vistats på tomten sedan
våren 2014, och vissa sedan ännu längre tillbaka. Först 2015-02-16 sattes ett staket upp,
alltså mer än ett år efter att nuvarande boende flyttade dit. Det ska även noteras att
hemlösa har bebott platsen sedan 90-talet. Fastighetsägaren har därför genom att
tolerera verksamheten konkludent accepterat den. I övrigt har fastighetsägaren inte
7/8
vidtagit några åtgärder för att städa upp på platsen, trots att de har fått flera påtryckningar
från Miljöförvaltningen (se bilaga 6 och 7). Alla försök som har gjorts till att städa
fastigheten, inklusive bekostnad av container, har gjorts av ideella organisationer och av
de boende.
Om det skulle vara så som Miljöförvaltningen hävdar, att det pågår miljöfarlig verksamhet
på fastigheten, måste alltså fastighetsägaren och inte de boende betraktas som
verksamhetsutövare.
Det slås även fast i 8 kap 15 § PBL att fastighetsägaren ska ansvara för att tomten hålls i
vårdat skick. Fastighetsägaren har både dispositionsrätt och tillsynsansvar över tomten. I
jordabalken finns även en genomgående grundprincip om att fastighetsägaren både
åtnjuter avkastningen av sitt ägande och svarar för de pålagor som följer av detta. De
nackdelar i form av otillåten nedskräpning som kan drabba en fastighetsägare
kompenseras av de förmåner som ett fastighetsägande innebär.
Miljöfarlig verksamhet
I det överklagade beslutet hävdar Miljöförvaltningen med hänvisning till 9 kap 9 § MB och
33 § förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd (FMH) att
nedskräpningen på platsen kommer leda till att marken drar till sig ohyra och andra
skadedjur. För att 9 kap 9 § MB ska vara tillämplig förutsätts emellertid att det rör sig om
en bostad alternativt en lokal för allmänna ändamål. För att 33 § FMH ska vara tillämplig
förutsätts också att det rör sig om en bostad. Eftersom 33 § FMH syftar till att
konkretisera 9 kap 9 § MB ska bostadsbegreppet i de båda bestämmelserna tolkas
enhetligt. De av Miljöförvaltningen nämnda “bostäderna” är snarare att betrakta som tält
och enklare kojor som inte omfattas av bostadsbegreppet.
Dessutom kan lagstiftarens avsikt med 33 § FMH rimligtvis inte ha varit att bestraffa
människor för att de inte har råd med uppvärmning av sina hem eller rinnande vatten. I
33 § FMH ställs krav på att bostaden ska erbjuda skydd mot buller, luftföroreningar och
värme vilket tyder på att bestämmelsen tar sikte på permanenta byggnader snarare än
tält eller skjul. Det är svårt att tro att Miljöförvaltningen skulle ställa upp samma krav på
ett tält på en campingplats.
De nämnda bestämmelserna tar för övrigt sikte på ägaren av egendomen. Fastigheten
där nedskräpningen sker ägs av Industrigatan i Malmö AB. Därför ska inte de boende
hållas ansvariga.
Miljöförvaltningens beslut innehåller även hänvisningar till lokala miljöföreskrifter.
Kommunens kompetens att meddela sådana föreskrifter härleds från 9 kap 12 § MB. Av
detta följer att den särskilda avvägningsregeln i 9 kap 13 § MB måste beaktas. Att införa
ett campingförbud torde i sig inte föranleda någon svårare rättslig problematik, men det
måste beaktas att de människor som i det förevarande fallet träffas av förbudet har som
nämnts ovan inte någon reell ekonomisk möjlighet att ordna annan bostad än tält och
liknande. Därför blir campingförbudet i praktiken ett förbud mot hemlöshet. De hemlösa
EU-migranternas själva existens förbjuds och kriminaliseras på så sätt. Detta kan
rimligtvis varken ha varit lagstiftarens avsikt med 9 kap 12 § MB eller för den delen
8/8
Malmö stads avsikt med campingförbudet. Miljöföreskriften måste därför anses medföra
onödigt tvång för allmänheten och en sådan obefogad inskränkning i den enskildes frihet
som avses i den ovan nämnda avvägningsregeln i 9 kap 13 § MB. I vart fall ska
campingförbudet lämnas utan avseende i det förevarande fallet.
Vad gäller de olägenheter som de boende själva utsätts för genom att vistas på tomten
ska understrykas att dessa problem inte får någon lösning genom det meddelade
förbudet. Snarare förvärras situationen för de boende om de tvingas lämna fastigheten då
det begränsade skydd som tälten och kojorna ger i vart fall är att föredra framför att helt
sakna tak över huvudet, vilket har redogjorts för utförligt ovan.
Slutligen ska Miljöförvaltningens hänvisning till gödsling lämnas helt utan avseende då
någon sådan verksamhet inte har skett på fastigheten. Hänvisningen får stå som symbol
för Miljöförvaltningens minst sagt haltande människosyn. Länsstyrelsen måste knappast
göras uppmärksam på det faktum att de boende inte är djur och att de trots att de är
fattiga och hemlösa förtjänar att bemötas med värdighet och respekt.
Hänsyn till miljö och hälsa
Miljöförvaltningen hänvisar i det överklagade beslutet till 1 kap 1 § MB om lagens syfte att
skydda människors hälsa och miljö, oavsett om dessa orsakas av föroreningar eller
annan påverkan. Det ska därför anmärkas att det för de boendes hälsa är mer
fördelaktigt att de bor på fastigheten. Som tidigare har anförts utgör den gemensamma
boplatsen ett avsevärt bättre alternativ än att tvingas leva på gatan. Att tvinga de boende
att flytta löser inte något miljöproblem då eventuella miljöproblem bara kommer att flytta
till en annan plats så länge det allmänna inte tar ansvar för de boendes sociala situation.
Mot bakgrund av det anförda är det även viktigt för Länsstyrelsen att beakta de boendes
faktiska ekonomiska och sociala förmåga att vidta nödvändiga försiktighetsåtgärder.
Trots att de boende i väsentlig mening saknar medel har de själva bidragit med pengar
för att betala kostnaden för en container som numera står uppställd på fastigheten där de
kan slänga sina sopor. Det finns numera även toaletter på fastigheten. De boende måste
därför anses ha gjort vad som krävs av dem för att vidta de försiktighetsåtgärder som
krävs. Att kräva mer skulle strida mot kravet på proportionalitet i 2 kap 7 § MB.
Det ska upprepas att Miljöförvaltningen inte vid något tillfälle har kontaktat de boende
eller preciserat vilka försiktighetsåtgärder som krävs.
För frågan om valet av plats enligt 2 kap 6 § MB betyder det ovan anförda att fastigheten
i förhållande till människors hälsa i realiteten är det bästa alternativet. Ur miljösynpunkt är
det snarare att föredra att många bor på samma plats då det exempelvis blir lättare att
organisera sanitära åtgärder så som vatten, toaletter och sophantering.