SOCIALT ARBETE OCH SÄKRARE SEX
SOCIALT ARBETE OCH SÄKRARE SEX EN STUDIE OM PERSONALENS FÖRUTSÄTTNINGAR I ARBETET MED UNGDOMAR OCH UNGA VUXNA IDA ELISABET HALL Examensarbete i sexologi 30 hp Malmö högskola Mastersprogrammet i sexologi Hälsa och samhälle Januari 2015 205 06 Malmö Handledare: Lars Plantin SOCIALT ARBETE OCH SÄKRARE SEX EN STUDIE OM PERSONALENS FÖRUTSÄTTNINGAR I ARBETET MED UNGDOMAR OCH UNGA VUXNA IDA ELISABET HALL Sammanfattning Syftet med denna studie är att öka kunskapen om vilka förutsättningar personal inom socialt arbete har för att kunna arbeta med säkrare sex med särskilt riskutsatta ungdomar och unga vuxna. För att undersöka detta har en enkätundersökning genomförts som skickats ut till fältverksamheter samt öppenvårdsmottagningar som i någon utsträckning tar upp området alkohol och droger. Enkäten har skickats ut till 89 verksamheter i Skånes samtliga 33 kommuner. Sammanlagt har 229 svar inkommit, vilket motsvarar en svarsfrekvens på 60,1 procent. Här framkommer att personalen har begränsade förutsättningar att arbeta med säkrare sex och att de organisatoriska resurserna för att stödja detta arbete brister. Materialet har analyserats utifrån Michael Lipskys teori om gräsrotsbyråkrater och visar sammantaget att såväl kunskap som organisatoriska resurser är centrala för att göra det möjligt för personalen att arbeta kring säkrare sex. Dessutom är det betydelsefullt att personalen är intresserad av området och att de känner sig bekväma med att arbeta med säkrare sex. De faktorer som visat sig ha den starkaste direkta effekten på personalens arbete kring säkrare sex är att ha möjligheten att själv avsätta tid för att arbeta med säkrare sex, att uppleva att säkrare sex diskuteras på arbetsplatsen och att personligen vara intresserad av att arbeta med säkrare sex. Insatser för att stärka arbetet kring säkrare sex bör således fokuseras på dessa aspekter. Nyckelord: Förutsättningar, personal, sexualitet, socialt arbete, säkrare sex. 1 SOCIAL WORK AND SAFER SEX A STUDY ABOUT THE CONDITIONS OF THE PERSONNEL WHO WORK WITH ADOLESCENCES AND YOUNG ADULTS IDA ELISABET HALL Abstract The purpose of this study is to increase the knowledge about the conditions social workers have to address safer sex with at risk adolescences and young adults. To investigate this a survey has been sent to field work and non-institutional offices that deal with alcohol and drugs in some extent. The survey was sent to 89 workplaces located throughout the 33 municipalities in the region of Skåne in southern Sweden. Altogether 229 responses were collected, a response rate of 60,1%. The study shows that the personnel have limited conditions to work with safer sex and that the organizational resources to support this are weak. The data was analysed according to the theory of street-level bureaucrats by Michael Lipsky and indicates that knowledge and organizational resources are key to enable work about safer sex. It is also significant that the personnel are interested in the subject and that they feel comfortable working with safer sex. The factors that have shown the strongest direct effect on the work with safer sex for the personnel are: the possibility to set aside time to work with safer sex, to experience that safer sex is discussed at the workplace and personally be interested in working with safer sex. Interventions to strengthen the work around safer sex should therefore focus on those aspects. Keywords: Conditions, Personnel, Safer Sex, Sexuality, Social Work. 2 INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1. INLEDNING .......................................................................................................................... 5 1.1 Disposition ....................................................................................................................... 6 2. BAKGRUND ......................................................................................................................... 7 2.1 Unga och sexuellt risktagande .......................................................................................... 7 2.2 Faktorer för sexuellt risktagande ...................................................................................... 8 2.3 Det sociala arbetets roll .................................................................................................... 9 3. SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR .............................................................................. 11 3.1 Frågeställningar .............................................................................................................. 11 4. CENTRALA BEGREPP ...................................................................................................... 12 4.1 Säkrare sex ..................................................................................................................... 12 4.1.1 Olika perspektiv på säkrare sex ............................................................................... 12 4.1.2 Säkrare sex som ett kontinuum ............................................................................... 13 4.1.3 Säkrare sex ur ett socialt perspektiv ........................................................................ 13 4.2 Sexualitet ........................................................................................................................ 15 5. TIDIGARE FORSKNING ................................................................................................... 16 5.1 Socialt arbete och sexualitet ur ett historiskt perspektiv ................................................ 16 5.2 Tendenser inom dagens forskning.................................................................................. 17 5.3 Kunskap om sexualitet ................................................................................................... 18 5.4 Praktik och resurser ........................................................................................................ 20 5.5 Sexualitet som uppgift för det sociala arbetet ................................................................ 21 6. TEORETISKA PERSPEKTIV ............................................................................................ 25 6.1 Gräsrotsbyråkraters arbete och förutsättningar .............................................................. 25 6.1.1 Politiskt handlingsutrymme ..................................................................................... 26 6.1.2 Begränsade resurser................................................................................................. 26 6.1.3 Strategier för att hantera de begränsade resurserna ................................................. 27 6.1.4 Att påverka gräsrotsbyråkraters arbete .................................................................... 28 6.2 Den efterföljande debatten ............................................................................................. 29 7. METOD ................................................................................................................................ 32 7.1 Digital enkät ................................................................................................................... 32 7.2 Målgrupp och urval ........................................................................................................ 34 7.3 Datainsamling................................................................................................................. 35 7.4 Bortfall och svarsfrekvens .............................................................................................. 37 7.5 Analys och statistisk redogörelse ................................................................................... 39 7.6 Etiska aspekter................................................................................................................ 41 3 8. RESULTAT OCH STATISTISK ANALYS ....................................................................... 43 8.1 Studiens deltagare .......................................................................................................... 43 8.2 Kunskap och utbildning ................................................................................................. 45 8.2.1 Kunskap om säkrare sex .......................................................................................... 46 8.2.2 Kanaler för kunskap ................................................................................................ 48 8.3 Organisatoriska resurser ................................................................................................. 49 8.3.1 Ansvar och mandat .................................................................................................. 49 8.3.2 Interpersonellt stöd .................................................................................................. 50 8.3.3 Tid, screeningformulär och ekonomi ...................................................................... 51 8.3.4 Önskat stöd .............................................................................................................. 51 8.4 Personalens erfarenheter ................................................................................................ 52 8.4.1 Arbete med säkrare sex i praktiken ......................................................................... 53 8.4.2 Hinder för arbetet .................................................................................................... 56 8.4.3 Personalens attityder ............................................................................................... 56 8.4.4 De unga ................................................................................................................... 58 8.5 Faktorer som inverkar på arbetet med säkrare sex ......................................................... 58 8.5.1 Bakgrundsvariablernas inverkan ............................................................................. 59 8.5.2 Kunskapens inverkan .............................................................................................. 59 8.5.3 De organisatoriska resursernas inverkan ................................................................. 61 8.5.4 Attitydernas inverkan .............................................................................................. 64 8.5.5 Faktorer med störst betydelse .................................................................................. 65 8.6 Sammanfattning ............................................................................................................. 66 9. DISKUSSION ...................................................................................................................... 69 9.1 Kunskap och utbildning kring säkrare sex ..................................................................... 69 9.2 Organisatoriska resurser för arbete med säkrare sex ...................................................... 70 9.3 Erfarenheter kring att arbeta med säkrare sex ................................................................ 72 9.3.1 Perspektiv på arbetet ............................................................................................... 73 9.3.2 Personalens attityder ............................................................................................... 74 9.3.3 Ansvar att ta upp säkrare sex ................................................................................... 76 9.4 Avslutande diskussion .................................................................................................... 77 10. TACK ................................................................................................................................. 79 11. REFERENSER ................................................................................................................... 80 12. BILAGOR .......................................................................................................................... 84 4 1. INLEDNING Hösten 2011 startade Smittskydd Skåne, i samarbete med Centrum för sexuell hälsa och Enheten för folkhälsa och social hållbarhet, projektet Kondomkunskap. Detta projekt har som mål att stärka förutsättningarna för personal som möter ungdomar och unga vuxna runt om i Skåne att arbeta för ökad kondomanvändning och säkrare sex. Ett led i detta arbete har bestått i att arrangera utbildningar i ämnet, först och främst för personal inom ungdomsmottagningar och skolhälsovård, men även inom socialt arbete. Inom ramen för denna utbildningssatsning har det blivit tydligt att de personalgrupper som deltagit har olika förutsättningarna för att kunna arbeta med områdena sexuell hälsa, kondomer och säkrare sex. Personalen ges exempelvis olika mycket tid för uppdraget och har skiftande stöd från ledningen. Likaså förefaller kunskapsnivån variera. Flera, framförallt inom skolhälsovården och socialt arbete, har gett uttryck för att de gärna hade arbetat mer med dessa frågor, men att de inte förstår hur de ska ha möjlighet att ge området utrymme. Dessa uttalanden har uppmärksammat betydelsen av de organisatoriska resurser som personalen har tillgång till i sitt arbete och har väckt följdfrågor. Hur stor roll spelar egentligen dessa? Vilka faktorer är viktigast för att möjliggöra personalens arbete? I grund och botten har jag börjat fråga mig om det preventiva arbete som bedrivs idag, kring sexuell hälsa och för att förebygga såväl spridning av sexuellt överförbara infektioner och hiv som oönskade graviditeter, verkligen fokuserar på rätt aspekter. Detta är en studie som strävar efter att belysa vilka förutsättningar personal har för att arbeta med säkrare sex med ungdomar och unga vuxna. Som diskuteras närmare nedan, visar forskning att det finns en mindre grupp unga som både är mer sexuellt riskutsatta och själva utsätter sig för mer risker än andra jämnåriga. Dessa unga återfinns ofta inom det sociala arbetets verksamheter och därför fokuserar studien på dessa personalgrupper. Denna studie har jag genomfört dels i egenskap av anställd på Smittskydd Skåne och dels som student vid mastersprogrammet i sexologi på Malmö Högskola. Studien har finansierats med hjälp av forskningsmedel från Folkhälsomyndigheten. 5 1.1 Disposition Sammantaget består det här arbetet av tolv kapitel. Efter detta inledande avsnitt följer en bakgrund som diskuterar den grupp av unga som generellt är mer sexuellt riskutsatta och utsätter sig själva för mer risker än andra jämnåriga. Vilka är dessa och vad är det som bidrar till denna utsatthet? Kapitlet diskuterar även det sociala arbetets roll för att möta dessa ungdomar och unga vuxna. Därefter följer kapitel tre som presenterar studiens syfte och frågeställningar. I nästa del diskuteras begrepp som är centrala för studien, med fokus på säkrare sex. Efter det avhandlas den tidigare forskning som närmat sig frågan om hur säkrare sex och sexualitet behandlas inom det sociala arbetet. Eftersom ytterst lite forskning finns om socialt arbete och säkrare sex har genomgången breddats till områdena socialt arbete och sexualitet. Därefter följer kapitel sex som presenterar de teoretiska perspektiv som används i studien. Detta fokuserar framförallt på Michael Lipskys teoribildning om gräsrotsbyråkraters arbete, förutsättningar och handlingsutrymme. Efter detta kommer de metoder som använts i studien att diskuteras. Förutom att beskriva metoderna och själva datainsamlingen, kommer detta kapitel även att ta upp studiens urval, bortfall och svarsfrekvens samt hur materialet analyserats. Dessutom behandlas etiska aspekter. Därpå följer kapitel åtta, som presenterar studiens resultat, samt kapitel nio, som diskuterar resultaten utifrån de teoretiska perspektiven samt tidigare forskning. I arbetets näst sista kapitel presenteras sedan de referenser som använts. Avslutningsvis återfinns en rad bilagor. Bland annat den enkät som studien utgår ifrån, tabeller som bedömts ta för stor plats inne i resultatredovisningen samt de brev som skickats ut till studiens respondenter. 6 2. BAKGRUND 2.1 Unga och sexuellt risktagande Under 2009 genomförde Tikkanen, Abelsson och Forsberg (2011) enkätundersökningen UngKAB09, där över 15 000 ungdomar och unga vuxna i åldrarna 15-29 år från hela Sverige fick svara på frågor om sina kunskaper, attityder och beteenden kring sexuell hälsa. Studien visar tydligt att vissa grupper av unga är överrepresenterade när det gäller sexuellt risktagande. Exempelvis framkommer att en större andel av de unga som är högkonsumenter av alkohol eller droger hade oskyddat samlag vid det senaste sextillfället. Vidare är högkonsumenter av alkohol och droger, personer som tidigt debuterat sexuellt samt unga som under det senaste året varit utsatta för sex mot sin vilja överrepresenterade bland dem som haft en ny/tillfällig partner som de inte kände sedan tidigare och som inte använde kondom. På liknande sätt är det vanligare att en person som varit utsatt för sex mot sin vilja, eller som har gett eller fått ersättning för sex, haft en könssjukdom (i de flesta fall klamydia) under det senaste året. Att en mindre grupp av unga är överrepresenterade när det gäller sexuellt risktagande och sexuell utsatthet bekräftas i flera andra studier, såväl i svensk forskning som internationellt. Ett exempel på detta är Lindroths (2013) studie ”Utsatthet och sexuell hälsa” som undersökt den sexuella hälsan bland unga inom statliga ungdomshem, vilket ofta omnämns som SiS. Ungdomarna som befinner sig på dessa boenden utgör inte en homogen grupp, men har det gemensamt att majoriteten tvångsvårdas antingen på grund av brister i hemmiljön eller på grund av så kallat destruktivt beteende (till exempel kriminalitet och missbruk). I studien fyllde ungdomar inom dessa ungdomshem i samma enkätformulär som i UngKAB09, som nämndes ovan. Resultatet pekar här både på en sexuell utsatthet och ett sexuellt risktagande, där särskilt tjejerna förefaller vara särskilt utsatta och risktagande. Denna tendens blir även tydlig i relation till det nationella urvalet i UngKAB09-studien. Exempelvis visar en jämförelse att en större andel av ungdomarna inom SiS hade oskyddat samlag vid senaste sextillfället, hade konsumerat alkohol eller droger vid senaste sextillfället samt upplevt sex mot sin vilja, jämfört med sina jämnåriga i UngKAB09. Båda dessa studier ligger därmed i linje med tidigare forskning som visat att det finns en mindre grupp av ungdomar som både är mer sexuellt riskutsatta och utsätter sig själva för mer risker än andra jämnåriga (Forsberg, 2007). 7 2.2 Faktorer för sexuellt risktagande Hur kan det komma sig att vissa grupper av ungdomar förefaller vara särskilt sexuellt riskutsatta och risktagande? En faktor som delvis kan förklara detta återfinns i bruk av alkohol och droger. Generellt anses nämligen konsumtion av alkohol och droger öka det sexuella risktagandet, vilket bland annat innefattar att ha oskyddat sex. Detta samband förefaller vara särskilt starkt för unga. Vidare pekar forskning på att det framförallt är personer som druckit så pass mycket alkohol att de tappat omdömet eller helt tappat kontrollen över situationen som tar sexuella risker (Bredström, 2011). Missbruk eller hög konsumtion av såväl alkohol som droger kan således tänkas vara en förklaring till att vissa grupper av unga är mer sexuellt risktagande. Ett annat sätt att förstå risktagandet är utifrån ett maktperspektiv. Bywater och Jones (2007) pekar här på att individer behöver ha makt nog att kunna förhandla om säkrare sex. Många sexuella relationer är emellertid ojämlika utifrån ett maktperspektiv, till exempel mellan kvinnor och män samt mellan sexarbetare och deras kunder. Detta gäller särskilt för unga personer. På samma sätt har studier visat att MSM (män som har sex med män) som marginaliserats genom arbetslöshet, låg utbildning och fattigdom i lägre utsträckning praktiserar säkrare sex och använder kondom. Sexuell hälsa är inte alltid ett prioriterat område för personer som hanterar en rad allvarliga problem som exempelvis fattigdom, hemlöshet och omplaceringar. Vidare framhåller Bywater och Jones att unga med erfarenhet av ensamhet, att bli avvisade och med låg självkänsla oftare har behov av stöd kring sin sexuella hälsa. Emotionell och psykologisk sårbarhet kan härigenom bidra till en större utsatthet för osäkra praktiker. Christianson (2009) är inne på samma spår och framhåller att svåra uppväxtvillkor kan inverka på ungas handlingsförmåga och bidra till ökad sårbarhet för bland annat smittspridning. Svåra sociala, ekonomiska och känslomässigt torftiga miljöer kan här begränsa individers förmåga att ta ansvar för sina egna liv. Sexuellt risktagande placeras utifrån detta perspektiv i en kontext där sociala förhållanden och omständigheter antas ha stor inverkan på sexuell hälsa och risktagande. Enligt Lindroth (2013) återfinns sammantaget en mängd olika omständigheter som kan kopplas samman med sexuellt risktagande bland unga, bland annat dåligt omhändertagande, beteendestörningar, alkoholbruk och marijuanarökning. Detsamma gäller för depression, 8 hopplöshetskänslor och suicidförsök. Det är emellertid svårt att finna ett direkt samband mellan en enskild faktor och ungdomars sexuella risktaganden. Snarare tycks det vara så att en riskfaktor sällan uppträder ensam, utan i kluster. Sexuellt risktagande är därmed ofta ett av flera riskfyllda beteenden och kan därmed sägas vara en del i ungas samlade utsatthet. Samtidigt visar Lindroth att det kan finnas en rationalitet bakom ungas sexuella risktagande, vilket förändrar bilden av unga från passiva och utsatta objekt till aktiva subjekt. En chans till positiva sexuella erfarenheter kan väga tyngre än risken för negativa konsekvenser. Det kan helt enkelt vara värt risken. 2.3 Det sociala arbetets roll I och med att det finns ett tydligt samband mellan sexuell ohälsa, fattigdom och social exkludering menar Myers och Milner (2007) att sexuell hälsa bör vara ett nyckelområde för socialt arbete. I linje med detta framhåller forskarna att det just är klienter i socialt arbete som har störst risk för oönskade graviditeter, STI och otillfredsställda sexliv. Det sociala arbetet bör därför sträva efter att såväl skydda, stödja som att återställa sexuell hälsa. Bywater och Jones (2007) är inne på samma spår och menar att det sociala arbetet bör ha en utbildande roll kring sexuell hälsa. Denna roll är särskilt befogad med tanke på att ungas behov kring sexuell hälsa oftast diskuteras inom ramen för en medicinsk diskurs, där STI och oplanerade graviditeter betonas. Forskarna tillstår att detta perspektiv är viktigt, men menar att det medicinska perspektivet bör kompletteras med ett mer holistiskt synsätt. Här kan det sociala arbetet ha en viktig roll att fylla. Betydelsen av att socialt arbete ägnar sig åt ämnesområdet sexuell hälsa och säkrare sex stärks även av det faktum att interventionsprogram som inriktats just gentemot särskilt riskutsatta grupper överlag förefaller ha en tydligare effekt än insatser som varit mer generella till sin natur och vänt sig till ”alla” ungdomar. Därför är det centralt att uppmärksamma ungdomar som är särskilt sexuellt riskutsatta och utforma interventioner som kan nå just denna grupp (Forsberg, 2007). I en svensk kontext poängteras detta även av Folkhälsomyndigheten som framhåller att riktade insatser bör nå vissa undergrupper av ungdomar och unga vuxna för att minska spridningen av klamydia. Här lyfts bland annat ungdomar som lever i socioekonomiskt utsatta situationer, som har hög konsumtion av alkohol och droger och som varit utsatta för sexuella handlingar mot sin vilja fram (Folkhälsomyndigheten, 2014). Det vill säga grupper som ofta återfinns just inom det sociala arbetet. Att argumentera för att socialarbetare behöver arbeta med och få utbildning om sexuell hälsa är emellertid inget nytt. WHO betonade exempelvis redan 1975 behovet av att 9 utbilda personal inom socialt arbete för att de ska kunna möta och hantera frågor kring sexualitet (World Health Organisation, 1975). En fördel med att lyfta fram sexuellt riskutsatta ungdomar och unga vuxna som grupp är att flera av de faktorer som nämnts ovan, som inverkar på den sexuella hälsan, är svåra att påverka för den enskilda individen. Enligt Wilton (2000) riskerar nämligen ett starkt individperspektiv att skuldbelägga. Att inte följa experters råd, om att exempelvis använda kondom, kan annars lätt stämplas som omedgörligt eller ignorant där sjukdom blir en ofrånkomlig konsekvens av personlig svaghet. Den unge får ur detta perspektiv helt enkelt skylla sig själv. Att lyfta blicken och betrakta en individ inom ramen för den kontext personen befinner sig i kan däremot minska risken för skuldbeläggning. Samtidigt finns det problem med att klumpa ihop och betrakta ungdomar inom socialt arbete som särskilt sexuellt risktagande. Även om många likheter kan dras mellan unga och unga vuxna inom socialt arbete utgör dessa samtidigt en heterogen grupp med olika behov, bakgrunder och beteenden. Kritik har riktats mot att på detta sätt peka ut så kallade riskgrupper. På samma gång kan det anses problematiskt och oetiskt att ignorera en grupps behov av stöd. Att förmedla kunskap och stöd kring sexuell hälsa kan här ses som en fråga om att möta och tillgodose ungas sexuella rättigheter. Exempelvis poängterar WHO:s (2014) ”working definition” av de sexuella rättigheterna rätten till information och utbildning om sexuell hälsa. 10 3. SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR Syftet med denna studie är att öka kunskapen om vilka förutsättningar personal inom socialt arbete har för att arbeta med säkrare sex med särskilt riskutsatta ungdomar och unga vuxna. Förhoppningsvis kan studien bidra med kunskap som i högre utsträckning kan anpassa preventiva satsningar till de förutsättningar personal inom socialt arbete har för att arbeta med säkrare sex bland särskilt riskutsatta ungdomar och unga vuxna. 3.1 Frågeställningar - Vilken kunskap och utbildning har personalen kring säkrare sex? - Vilka organisatoriska resurser har personalen för att arbeta med säkrare sex? - Hur ser personalens erfarenheter ut kring att arbeta med säkrare sex? 11 4. CENTRALA BEGREPP I detta avsnitt kommer begreppen säkrare sex respektive sexualitet att presenteras, eftersom dessa är centrala för studien. Med anledning av att studiens syfte kretsar kring säkrare sex kommer störst fokus att läggas på att problematisera detta begrepp. 4.1 Säkrare sex Begreppet säkrare sex är flitigt använt inom såväl forskning som preventivt arbete kring sexuell hälsa. Många tycks vara överrens om att säkrare sex är något eftersträvansvärt. Vad innebär egentligen dessa ord? Vilka sexuella praktiker åsyftas och vad är det egentligen som dessa ska tänkas skyddas gentemot? Trots att begreppet är så pass vanligt förekommande definieras sällan säkrare sex i forskning som tar upp ämnesområdet (Tikkanen, Abelsson, & Forsberg, 2011; Plantin, Wallander, & Månsson, 2012). Kan detta bero på att konsensus råder om innebörden av säkrare sex? Överlag förefaller de flesta som diskuterar säkrare sex mena praktiker eller förhållningssätt som minimerar risken för spridning av hiv/STI samt för oönskade graviditeter. Däremot verkar uppfattningarna vara mer spridda kring hur detta går till i praktiken. 4.1.1 Olika perspektiv på säkrare sex Bywater och Jones (2007) framhåller att definitionen av säkrare sex ofta varierar från person till person och att denna förståelse till stor del grundar sig i den egna synen på sexualitet. Dessa olika förståelser kan, enligt forskarna, grovt sett delas in i två kategorier. Den första utgörs av riskelimineringsmodellen, vilken i princip förespråkar antingen avhållsamhet eller att endast vara sexuellt aktiv inom en långvarig, monogam relation med en partner. Detta synsätt ställer sig dock Bywater och Jones kritiska till. Dels på grund av att de menar att detta skuldbelägger och verkar kontrollerande av framförallt kvinnors sexualitet och dels med anledning av att modellen inte skyddar en person från att få exempelvis hiv om partnern har sex med andra eller själv är hiv-positiv. På samma sätt framhåller Forsberg (2007) att internationella forskningsöversikter visat att interventioner med budskap om avhållsamhet vare sig leder till avhållsamhet eller till att den sexuella debuten senareläggs. Det andra synsättet på säkrare sex benämner Bywater och Jones (2007) som riskreduceringsmodellen. Denna modell strävar istället efter att identifiera riskfyllt sexuellt beteende och att förespråka sätt att utföra dessa praktiker säkrare, exempelvis genom att använda kondom. Modellen 12 föreslår även alternativa och säkrare sätt att ha sex på, som exempelvis icke-penetrativt sex. Detta synsätt bejakar därmed mångfalden av sexuella uttryck och praktiker, men strävar samtidigt efter att underlätta för människor att praktisera dessa på ett sätt som minimerar risken för hiv/STI samt oönskade graviditeter. Ett svenskt exempel på detta synsätt återfinns i RFSUs skrift ”Säkrare sex – med och utan kondom”. Här lyfts en rad olika sätt att praktisera säkrare sex på, alltifrån kondom och smeksex till sex med sexleksaker (Bergström & Nevall, 2012). 4.1.2 Säkrare sex som ett kontinuum Istället för att se dessa två modeller som motpoler framhåller Shernoff (1988) emellertid att sexuell risk och säkrare sex även kan ses som ett kontinuum eller ett spektrum med praktiker som rangordnas från mycket låg till hög risk för spridning av hiv. I ena änden återfinns bland annat onani på egen hand, att kyssas och kramas samt att onanera tillsammans med någon annan. Att ha vaginalt eller analt samlag utan kondom kategoriseras däremot som praktiker med hög risk och återfinns i andra änden. Detta synsätt belyser, i likhet med riskreduceringsmodellen, att praktiker för säkrare sex kan omfatta betydligt fler strategier och val än att enbart använda eller inte använda kondom. Detta ifrågasätter således den inte alltför ovanliga uppdelningen där säkrare sex likställs med kondomanvändning och där sex utan kondom kategoriseras som osäkert. I själva verket menar Bywater och Jones (2007) att säkrare sex är en mycket mer komplex fråga än så. Sex kan till exempel praktiseras på betydligt fler sätt än enbart genom penetration. Likaså kan inte alla samlag utan kondom kategoriseras som osäkra. En fördel med att lyfta fram fler sätt att praktisera säkrare sex på än bara kondomanvändning är därmed att sannolikheten ökar för att fler personer kan hitta en strategi som tilltalar dem. Enligt Bywater och Jones tenderar nämligen människor att inte bry sig om budskap som inte speglar deras egen verklighet. 4.1.3 Säkrare sex ur ett socialt perspektiv Säkrare sex är emellertid inte så enkelt som att det bara handlar om vilken sexuell praktik och vilket sätt personer har sex på. Enligt Wilton (2000) borde säkrare sex egentligen inte alls vara något svårt, sett enbart ur ett biologiskt perspektiv. Rent socialt är dock säkrare sex betydligt svårare. Exempelvis värdesätts den sexuella praktik som generellt innebär störst risk för överföring av smitta högt i vårt samhälle, nämligen det penetrerande samlaget. Sex som inte innefattar denna handling klassas ofta inte ens som riktigt sex. Vidare innebär både 13 alkohol, droger och makt viktiga dimensioner när det gäller säkrare sex, vilket nämnts ovan under avsnittet Bakgrund. Detsamma gäller genus, där det exempelvis kan vara svårt för kvinnor att insistera på att partnern ska använda kondom. Att ha med sig en kondom kan likaså äventyra ens rykte. Säkrare sex tangerar även sociala dimensioner som kommunikation, förhandling, tillit och självkänsla (Bywater & Jones, 2007). Begreppet behöver därför även belysas utifrån ett socialt perspektiv och sociala faktorer, vilka sammantaget har stor betydelse för i vilken mån och hur säkrare sex praktiseras. Säkrare sex kompliceras dessutom ytterligare av att sexuell risk till stor del tolkas subjektivt. McElrath (2005) har forskat kring ecstasy och sexuellt risktagande och påpekar exempelvis att det som anses riskabelt av forskare inte nödvändigtvis behöver göra det av rusmedelsanvändare själva. Ett liknande resonemang förs av Bywater och Jones (2007) som framhåller att föräldrar och professionella kan betrakta sexuellt risktagande främst i termer av STI/hiv och oönskade graviditeter. Detta kan även unga lägga vikt vid, men kan samtidigt behöva förhålla sig till andra sexuella risker, såsom det egna ryktet. Olika sexuella risker kan således behöva vägas mot varandra. Denna typ av resonemang belyser även att säkrare sex, i avseendet att minska risken för STI/hiv och oönskade graviditeter, inte alltid behöver vara det som prioriteras och värdesätts allra mest. I en genomgång av hur nordamerikanska och europeiska vetenskapliga artiklar framställer sexuellt risktagande bland ungdomar framkommer däremot en stark moralisk uppfattning om att ungdomar alltid, och till varje pris, ska se till att undvika att utsätta sig för sexuellt risktagande (Wijk, 2003). Att förespråka säkrare sex kan utifrån denna uppfattning ses som en nästintill auktoritär och medikaliserad ståndpunkt, som inte tar hänsyn till den komplexa och sociala verklighet som de unga förväntas praktisera säkrare sex inom. Brown och Dunk-West (2011) menar emellertid att det faktiskt är möjligt att både arbeta för att minska STI och oplanerade graviditeter och att inta en mer politiskt orienterad ställning för att jämna ut ojämlikheter inom sexuella beteenden och attityder, exempelvis med avseende på genus. Denna politiska dimension legitimerar även tal om njutning, vilket är betydelsefullt för att inte reducera sex till att endast bli en fråga om preventivmedel. Begreppet säkrare sex är sammanfattningsvis betydligt mer komplext och svårfångat än det vid en första anblick ofta kan te sig. Både gällande vilka praktiska metoder som orden antas innebära och den sociala kontext inom vilken säkrare sex kan tänkas ske. För att fånga denna 14 komplexitet har nedanstående definition av säkrare sex använts i den enkät som föreliggande studie bygger på. Definitionen har således medvetet formulerats brett och bygger i grund och botten på det synsätt som Bywater och Jones (2007) benämner som riskreduceringsmodellen. Säkrare sex kan definieras på flera olika sätt. När begreppet säkrare sex nämns i den fortsatta enkäten syftar detta på en bred definition som inkluderar olika strategier för att minska risken för att bli smittad av hiv/STI (sexuellt överförbar infektion) eller att bli oönskat gravid. Detta kan exempelvis omfatta användning av kondomer, glidmedel eller slicklappar samt att anpassa hur man har sex. Säkrare sex kan även innebära att testa sig för hiv/STI. Vidare kan säkrare sex tangera frågor som exempelvis kommunikation med partners, alkohol/droger, sexuellt utnyttjande och självkänsla/självförtroende. 4.2 Sexualitet Sexualitet är ett vitt begrepp som kan användas på olika sätt. I vissa sammanhang, främst i internationell litteratur, används begreppet på ett sätt som begränsar det till att handla om sexuell läggning och orientering. I denna studie utgår emellertid förståelsen av ordet från WHOs ”working definition” av ordet, där sexualitet beskrivits som: …en väsentlig del av att vara människa, genom hela livet, och som innefattar kön, könsidentiteteroch roller, sexuell orientering, erotik, njutning, intimitet och reproduktion. Sexualitet upplevs och uttrycks i tankar, fantasier, önskningar, föreställningar, attityder, beteenden, praktiker, roller och relationer. Sexualitet kan innefatta alla dessa dimensioner, men alla upplevs eller uttrycks inte alltid. Sexualiteten påverkas av interaktionen mellan biologiska, psykologiska, sociala, ekonomiska, politiska, kulturella, juridiska, historiska, religiösa och andliga faktorer (översättning av Lindroth, 2013). 15 5. TIDIGARE FORSKNING Sammantaget finns idag åtskillig forskning kring unga, sexuellt risktagande och säkrare sex. Merparten av studierna är emellertid inte utförda med fokus på det sociala arbetets kontext. Än mindre forskning har uppmärksammat hur personal inom socialt arbete tänker och arbetar kring säkrare sex. I själva verket förefaller kopplingen mellan socialt arbete och säkrare sex vara en tämligen outforskad inriktning. I nedanstående forskningsgenomgång har därför redogörelsen vidgats till socialt arbete och sexualitet, med fokus på personalen och deras förutsättningar. Eftersom även detta forskningsfält är begränsat har studier inkluderats där personalen arbetar i förhållande till andra målgrupper än ungdomar och unga vuxna. 5.1 Socialt arbete och sexualitet ur ett historiskt perspektiv Strawgate-Kanefsky (2000) menar att socialt arbete som profession sammantaget har en lång historia av att arbeta med personer vars problemområden rör sexuell hälsa, till exempel sexuella övergrepp, incest och hiv/aids-patienter. Hen påpekar dock att det finns en risk för att behov kopplade till sexualitet tas upp utan den nödvändiga och adekvata utbildning som behövs för att kunna bemöta denna typ av frågor. När det gäller utbildning anses generellt 1970-talet vara den period då sexualitet mest aktivt och i störst utsträckning inkluderades i utbildningar för blivande socialarbetare. Under denna period, fram till mitten av 1980-talet, publicerades även relativt många artiklar som diskuterade och poängterade behovet av att inkludera sexualitet i utbildningens kursplaner. Enligt Strawgate-Kanefsky förefaller emellertid antalet utbildningar i socialt arbete som innefattade kurser om sexualitet därefter kraftigt ha minskat. Den minskade uppmärksamheten i utbildningarna skedde även parallellt med ett allt mer avtagande intresse inom forskning och i litteratur. I den mån som sexualitet togs upp verkar även innehållet ha förändrats. Från att ha betonat njutning vändes perspektivet till att alltmer fokusera på att hjälpa människor att undvika oplanerade graviditeter, STI och sexuella övergrepp. Denna utveckling kan delvis förstås i förhållande till det läge som Shernoff (1988) benämner som AIDS-krisen och som uppstod på 1980-talet. Enligt Shernoff tvingade den socialarbetare att närma sig frågor om sexualitet i förhållande till säkrare sex. Detta gällde dock framförallt personer som arbetade i innerstäder, med intravenösa drogmissbrukare samt med homo- och bisexuella män. Under samma period började även mer liberala och radikala vindar blåsa inom det sociala arbetet, bland annat tack vare inspiration från feminismen och den växande hbt-rörelsen. Denna inspiration bidrog till att homo- och 16 bisexualitet började synliggöras inom arbetsområdet och fick mer acceptans (Bywater & Jones, 2007). I linje med detta framhåller Dunk-West och Hafford-Letchfield (2011) att det är nödvändigt att belysa bredare politiska, sociala och interpersonella förändringar som genomsyrat professionen för att förstå det sociala arbetets komplexa historia i förhållande till sexualitet. Detta betyder att när attityder kring sexualitet har förändrats i samhället har också det sociala arbetets erfarenheter av sexualitet påverkats. Exempelvis har feministiska och queera rörelser de senaste fyra årtionden både påverkat hur vi kan prata om sexualitet i samhället generellt och inom ramen för det sociala arbetet. Sammantaget menar StrawgateKanefsky (2000) att sexualitet idag får för lite utrymme i utbildning för blivande socialarbetare och att det i princip har varit så sedan slutet på 1970-talet. Det bör dock poängteras att denna beskrivning framförallt representerar utvecklingen i Nordamerika och i Storbritannien, eftersom huvuddelen av litteraturen som behandlar socialt arbete och sexualitet har sitt ursprung där. 5.2 Tendenser inom dagens forskning Sedan slutet av 1990-talet verkar emellertid ett spirande intresse för sexualitet inom socialt arbete ha vaknat till liv, om än fortfarande begränsat. Detta märks tydligt i forskningslitteraturen. Majoriteten av de texter som återfinns kring ämnesområdet är författade efter millenniumskiftet. Trotter et al. (2009) nämner även att det i Storbritannien under de senaste åren kommit att arrangeras ett flertal konferenser kring temat och intressegrupper har bildats. Forskarna ser detta som ett tecken på en förbättrad praktik och analys kring området. Intresset förefaller emellertid vara störst i USA (Trotter et al., 2006). Även Dunk (2007) identifierar ett ökat intellektuellt intresse för sexualitet inom socialt arbete, men menar att denna forskning framförallt kommit att riktas mot ett antal specifika klientgrupper och områden, bland annat hiv/aids, unga och äldre. Detta är i sig en positiv utveckling, men blir samtidigt problematisk eftersom sexualitet i grund och botten är något som rör alla. Mindre uppmärksamhet har ägnats åt hur alla människor individuellt konstruerar och förhandlar sin sexualitet i relation till sociala normer, vilket Dunk benämner everyday sexuality. Ett område som fått särskild uppmärksamhet i förhållande till socialt arbete och sexualitet är sexuell läggning och heteronormativitet. Flera forskare skriver och använder sig här av ordet sexualitet i sina texter, men det framgår på ett eller annat sätt att de framförallt syftar på 17 sexuell läggning (Wilton, 2000; Jeyasingham, 2008; Hicks, 2008a; Hicks, 2008b). Överlag är det dock mest homo- och (ibland) bisexualitet som diskuteras. Transsexualitet och transpersoner behandlas knappast i detta sammanhang. Det kan i viss mån anses problematiskt eftersom begreppsanvändningen indikerar en snäv syn på vad sexualitet innebär och omfattar. Trots att forskning kring socialt arbete och sexualitet till stor del fokuserats till att diskutera sexuell läggning och diskriminering, menar Rowntree (2014) att det sociala arbetet till stor del fortfarande utgår ifrån en heteronormativ syn på sexualitet. Även om det är positivt att det sociala arbetet ägnar uppmärksamhet åt sexuell läggning menar jag att det finns en risk att homosexualitet sexualiseras och, tvärt emot intentionerna, stereotypifieras. Jeyasingham (2008) menar i linje med detta att litteratur inom socialt arbete borde undersöka konsekvenserna av homofobi och heteronormativitet istället för att ägna sig åt att precisera vad som skiljer sig åt sexuellt när det kommer till sexuell läggning. Hen ställer sig även kritisk till att diskursen om sexualitet inom socialt arbete är uppbyggd i relation till faror och problem, där teman som övergrepp, infektioner och okontrollerad fertilitet ofta återkommer. Enligt Jeyasingham lyser lust, njutning och erotik med sin frånvaro. Myers och Milner (2007) menar emellertid att talet om sexualitet i socialt arbete alltmer börjat förflyttas från ett problemperspektiv till att se sexualitet som en hälsosam, positiv och central del i människors liv. Vidare menar de att sexualitet mer och mer börjar betraktas som en rättighet som bör inkluderas i såväl bedömningar som interventioner. 5.3 Kunskap om sexualitet Som antytts ovan är den generella bilden i forskningen att utbildning och kunskap om sexualitet brister bland socialarbetare (Wilton, 2000; Trotter et al., 2009). En av de forskare som genomfört empiriska studier för att undersöka hur utbildnings- och kunskapsnivån kring ämnesområdet ser ut är McCann et al. (2008). Deras studie bygger på enkäter, intervjuer och fokusgrupper med personal, vilket inkluderar socialarbetare, inom 48 verksamheter i Nordirland som har eller uppfattades ha en roll i att förmedla service till unga kring sexuell hälsa i en bred definition. Undersökningen visar tydligt att utbildningen kring sexualitet och sexuell hälsa har brister och att detta utgör ett påtagligt hinder för att personalen ska kunna ge högkvalitativ service till ungdomarna. Mer bestämt pekar resultaten på att det finns brister inom tre områden. För det första menade personalen att en grundläggande utbildning om sexuell hälsa borde erbjudas all personal som arbetar med unga, vilket saknades. För det andra påtalade personalen ett behov av specialistutbildning om sexuell hälsa för personal som möter 18 särskilt sårbara grupper, till exempel unga med fysiska eller inlärningshandikapp samt unga inom socialt arbete. Här framkom dock att respondenter som mötte dessa grupper upplevde att de hade begränsad expertis för att hantera många av de komplexa behov kring sexuell hälsa som de unga har. För det tredje framkom att personalen ansåg det svårt att hålla sig uppdaterade inom fältet sexuell hälsa. Dessa sammantagna utbildningsbrister skapade en rädsla bland personalen att ge inkorrekt information och de efterfrågade därför regelbundna uppdateringsutbildningar. En annan studie på temat är gjord av Strawgate-Kanefsky (2000) och bygger på en enkätundersökning med 553 kliniska socialarbetare i USA. Resultatet visar ett starkt samband mellan en högre nivå av kunskap kring sexualitet och positiva attityder till sexualitet. Här är det dock oklart vad som är hönan och vad som är ägget. Likaså framkommer att det är mer troligt att socialarbetare med mer kunskap om sexualitet inkluderar sexualitet i sin praktik. Utbildning förefaller således vara en avgörande faktor för att arbetet ska innefatta frågor kring sexualitet. Russel (2012) drar liknande slutsatser i sin kvantitativa studie av personal inom verksamheter med fokus på psykisk hälsa bland barn och ungdomar i USA. Här framkommer att personal med en högre nivå av kunskap kring sexuell hälsa upplevde mindre hinder för att ta upp ämnesområdet i sitt kliniska arbete och i praktiken. Vikten av kunskap betonas enligt Russel ytterligare eftersom detta ökar möjligheterna för personalen att möta klienters frågor om sexualitet utan att vara tafatta, att projicera skam och att ge felaktig information. Den starkaste faktorn för att ta upp sexuell hälsa visade sig emellertid personalens egna attityder vara. Med tanke på områdets komplexa karaktär och det faktum att få socialarbetare utbildats och förberetts på detta menar Russel att det inte är konstigt om socialarbetare känner en oro för att ta upp sexuell hälsa. Även om kunskap och utbildning spelar en central roll i detta sammanhang menar Wilton (2000) att det inte räcker med en hög nivå av kunskap för att uppnå en god praktik och ett bra bemötande kring sexuell hälsa. Personalen behöver även inta en självkritisk position där fördomar och de egna attityderna kontinuerligt ifrågasätts. Craig och du Preez (2004) har genomfört en liknande studie bland socialarbetare som arbetar med parterapi i Sydafrika och finner även här en brist på kunskap om sexualitet. Forskarna pekar även på att en del klienter tyvärr inte uttalar sina bekymmer eller oro kring sexualitet beroende på personalens brist på kunskap och färdigheter kring ämnesområdet. Det förefaller således finnas ett tabu att beröra sexualitet både bland personalen och bland personer som 19 besöker verksamheterna. Utifrån denna bakgrund kan det anses problematiskt att lägga hela ansvaret på klienterna för att ta upp frågor kring sexuell hälsa. Att utbildning och kunskap kring sexuell hälsa brister bland socialarbetare är emellertid inget unikt för denna yrkeskår. Forskning visar även att samma situation råder bland sjuksköterskor och annan hälsovårdspersonal (Wilton, 2000; Russel, 2012), vilka kan vara anställda inom det sociala arbetets verksamheter. På samma sätt saknas utbildning om sexuell hälsa bland lärare (Lukkerz, 2014). 5.4 Praktik och resurser När det kommer till det sociala arbetets praktiska arbete kring sexuell hälsa förefaller detta, liksom inom utbildningen, vara bristfälligt. Trotter et al. (2009) påpekar att det finns en risk för att endast den sexualitet som syns och som tillåts att synas ges utrymme inom det sociala arbetet, till exempel graviditeter. Andra aspekter riskerar därmed att osynliggöras. Få studier har emellertid genomförts som undersökt vilka faktorer som inverkar på personalens inkludering av ämnesområdet i sin verksamhet (Strawgate-Kanefsky, 2000), bortsett från personalens egen kunskap och attityder. En aspekt som flera forskare emellertid återkommer till är betydelsen av tid. I ovan nämnda studie av McCann et al. (2008) framkommer exempelvis tydligt att personal inom alla sektorer upprepade gånger åberopade brist på tid och resurser som anledning till att inte arbeta med sexuell hälsa i den utsträckning som de hade önskat. När tid väl fanns var denna dessutom ofta för knapp för att hinna arbeta med sexualitet och relationer på ett djupare plan, särskilt med unga, sårbara personer. I linje med detta framhåller Brown och Dunk-West (2011) att personal inom socialt arbete ofta har begränsat med tid för sitt arbete generellt, där olika agendor och ämnen tävlar om att få plats. Detta väcker frågan om vad det sociala arbetet ska fokusera på och vilka områden som ska prioriteras. Enligt Trotter et al. (2007, s. 169) har socialarbetare ofta så många andra krav på sig och saker som distraherar att frågor kring sexualitet lätt förbises. En av forskarna sammanfattar det enligt följande: ”I think as well, in social work practice, sexuality very rarely comes into it. There are so many other things that are a priority”. Detta framkommer även i en kartläggning som Grander (2014) genomfört på uppdrag av Malmö stad och Region Skåne. Denna bygger på en kvantitativ enkätstudie samt intervjuer med socialarbetare i Malmö stad samt i Hörby kommun och undersöker hur personalen arbetar med unga risktagande kopplat till sexualitet och sexuell hälsa. Här framkommer att en hög 20 arbetsbelastning, i kombination med att sexuell hälsa inte prioriteras av ledningen, hindrar personalen från att ta upp ämnesområdet. Detta förstärks även av att respondenterna i studien upplever en brist på rutiner, riktlinjer och metoder för att arbeta med sexualitet och sexuell hälsa. Personalen efterfrågar därför ett tydligt engagemang kring området från arbetsledningen. Vikten av stöd och styrning för att arbeta med sexualitet och sexuell hälsa framkommer även i en kvalitativ studie om gymnasiesärskole- och habiliteringspersonal genomförd av Lukkerz (2014). I intervjuerna återfinns en rad exempel där personalen uppfattar att organisationsstrukturen brister. Exempelvis saknas i stor utsträckning planer för sex- och samlevnadsundervisningen och stödet från ledningen och kolleger uppfattas som svagt. Konsekvensen kan därför bli att ämnet får låg prioritet och att personalen lämnas ensamma att hantera frågorna utifrån sina egna erfarenheter och kunskaper. Slutligen framstår handledning kring sexualitet och sexuell hälsa som en viktig faktor för personalens arbete med ämnesområdet. I Strawgate-Kanefskys (2000) studie framkom nämligen att de socialarbetare som fick handledning om sexualitet lade dubbelt så mycket tid på att adressera sexualitet i sitt arbete jämfört med dem som inte hade detta stöd. Sammantaget hade hälften av respondenterna tillgång till handledning där sexualitet avhandlades. En intressant iakttagelse i studien är även att personalens ålder inte hade något samband med i vilken utsträckning de adresserade sexualitet. 5.5 Sexualitet som uppgift för det sociala arbetet Om nu det sociala arbetet överlag har så mycket som pockar på uppmärksamhet, bör då verkligen sexuell hälsa och säkrare sex inkluderas och prioriteras i verksamheten? Är det bättre om avgränsade enheter inom socialt arbete får i uppdrag att arbeta med sexualitet och säkrare sex, vilket möjliggör för denna personalstyrka att specialisera och fördjupa sig? Och bör det överhuvudtaget vara ett uppdrag för socialt arbete, eller utgör sexuell hälsa och säkrare sex en fråga för hälsovården? I den forskningslitteratur som behandlar kopplingen mellan socialt arbete och sexualitet är engagemanget och övertygelsen stor om att sociala arbete bör ägna sig åt dessa frågor. En rad olika argument framförs för att stärka denna slutsats. Exempelvis poängteras det sociala 21 arbetets roll för att bemöta och stödja marginaliserade gruppers sexuella rättigheter (Bywater & Jones, 2007) samt för att arbeta mot homofoba och heteronormativa strukturer (Trotter et al., 2009). Vidare används epidemiologisk statistik om ökande fall av STI/hiv som argument för att sexuell hälsa bör placeras på det sociala arbetets agenda (Myers & Milner, 2007). Framförallt åberopas emellertid sexualitetens sociala och relationella karaktär som argument. Craig och du Preez (2004, s. 389) framhåller exempelvis att relations- och sexualitetsproblem ofta är sammanlänkade, vilket ”gör socialarbetaren till den ideala personen att behandla dessa sexuella problem från ett holistiskt perspektiv och inom en relationskontext” (min översättning). Vidare poängteras att sexualitet är en oundviklig del av det sociala arbetets biopsyko-sociala och holistiska arbetsmodell (Dunk, 2007; Strawgate-Kanefsky, 2000). De forskare som närmat sig frågan tycks således vara rörande överrens om att sexualitet och sexuell hälsa bör ingå i det sociala arbetets verksamhet. Uppfattningen om hur det ska organiseras och delas upp inom det sociala arbetet är däremot oklart. Inom det sociala arbetets praktik menar Dunk-West och Hafford-Letchfield (2011) att sexualitet har blivit associerat med expertkunskap, vilket lett till att ämnesområdet lokaliserats till specialiserade verksamheter. Sexualitet har på detta sätt blivit en fråga som företrädesvis adresseras i de fall där detta utgör en central del av klienternas frågeställning. Ett sätt att närma sig diskussionen om i vilken utsträckning socialarbetare bör engagera sig och avsätta tid åt att arbeta med sexuell hälsa kan enligt Dunk (2007) vara att utgå ifrån PLISSIT-modellen. Denna modell skapades ursprungligen av Annon (1976) och syftar till att tydliggöra att arbete kring sexualitet och sexuella problem kan ske på olika nivåer och kräver olika nivåer av kompetens. Närmare bestämt delar Annon upp arbetet i fyra nivåer: P (Permission), LI (Limited Information), SS (Specific Suggestions) samt IT (Intensive Theraphy), se figur 1. Ju mer komplex en sexuell frågeställning är, desto längre ner i modellen kommer man och desto mer kompetens och utbildning krävs av behandlaren. De översta tre nivåerna innebär en kort behandling och de allra flesta blir enligt Annon hjälpta av samtal som kan knytas till dessa nivåer. Genom att dela upp arbetet på detta sätt tydliggörs när behandlaren bör remittera en person vidare. 22 Figur 1. PLISSIT-modellens uppbyggnad. Den översta nivån, Permission, handlar i korthet om att öppna upp för samtal om sexualitet och att ge klienter tillåtelse att prata om området. Behandlarens roll är här främst att normalisera och bekräfta det som personen berättar. För att detta ska vara möjligt inom socialt arbete poängterar Dunk (2007) att personalen behöver ha attityder och värderingar som är positivt inställda till att arbeta med sexualitet och sexuell hälsa. Socialarbetarna bör även ha en grundläggande kunskap om sexuell hälsa, framförallt i de nästkommande nivåerna Limited information och Specific suggestions, där klienten ges begränsad information respektive specifika råd kopplat till den aktuella frågeställningen. Den sista nivån, Intensive theraphy, omfattar en mer intensiv terapi och kräver en specialistutbildning. Som antyds i modellens triangel är det emellertid enbart en mindre andel som egentligen behöver samtal på denna nivå. Diskussioner om huruvida socialt arbete bör ägna sig åt ämnesområdet sexualitet riskerar lätt att hamna i polariserade positioner där debattörer förväntas ta ställning antingen för eller emot. Genom att betrakta frågan med hjälp av PLISSIT-modellen visar dock Dunk att det sociala arbetet kan engagera sig kring sexuell hälsa i olika grader. Hen poängterar att meningen inte är att alla socialarbetare ska bli specialister, utan att det framförallt är den översta nivån i modellen som bör vara aktuell. Dunk betonar dock att socialarbetare bör öppna upp för samtal om sexualitet med alla klienter, och inte enbart med särskilt riskutsatta klientgrupper. Strawgate-Kanefsky (2000) är inne på samma spår och framhåller att sexualitet kan adresseras på olika nivåer beroende på klientens situation och personalens kompetens. Alla socialarbetare bör dock besitta åtminstone en miniminivå av kunskap kring området. Vidare påtalar Lister (2012) att socialarbetare inte behöver befinna sig i en medicinsk kontext 23 för att kunna fokusera på såväl klienters sexuella hälsa som deras generella hälsa. I själva verket menar hen att socialarbetare i alla kontexter måste göra en bedömning av klienters hälsa. Oavsett hur det sociala arbetet i en viss kommun väljer att organisera arbetet kring sexualitet och sexuell hälsa - om det lokaliseras till en specialistenhet eller om det implementeras i den bredare verksamheten - pekar således forskning på att alla socialarbetare bör ges möjligheter och förutsättningar att i varje fall arbeta inom PLISSIT-modellens översta nivå. 24 6. TEORETISKA PERSPEKTIV Detta kapitel presenterar de teoretiska perspektiv som kommer att appliceras på det empiriska material som samlats in i studien. Inledningsvis kommer redogörelsen att uppehålla sig vid Michael Lipskys (2010) teori om gräsrotsbyråkraters arbete, handlingsutrymme och förutsättningar. Denna presentation kommer framförallt att koncentreras till de delar av teorin som bedöms relevanta och tillämpbara för denna studie, men har samtidigt ambitionen att ge läsaren en översiktlig bild av modellen. Därefter följer ett avsnitt som syftar till att sammanfatta den efterföljande vetenskapliga debatt som förts kring denna teoribildning, vilket kan betraktas som ett komplement till Lipskys modell. 6.1 Gräsrotsbyråkraters arbete och förutsättningar Michael Lipsky (2010) gav ut boken ”Street-level bureaucracy: dilemmas of the individual in the public services” år 1980 och har sedan dess både hyllats och kritiserats. Teorin kretsar kring så kallade gräsrotsbyråkrater, vilket är en vanlig svensk översättning av Lipskys begrepp Street-Level Bureaucrats1. Gräsrotsbyråkrater kan arbeta inom en mängd olika organisationer, såsom skolor, polisen och olika välfärdsverksamheter. Även om dessa har olika inriktningar och mål kännetecknas de alla av att vara verksamheter där personalen interagerar direkt med medborgare och har stort handlingsutrymme över hur allmänna förmåner och service i samhället fördelas. Ett stort antal tjänstemän inom den offentliga sektorn omfattas således av denna begreppsdefinition. Precis som organisationerna har även de anställda gräsrotsbyråkraterna mycket gemensamt och upplever ofta liknande förutsättningar i sina arbeten, trots att de arbetar inom olika arbetsområden och med olika metoder. Enligt Lipsky kan en stor del av personalen inom det sociala arbetet betraktas som typiska exempel på gräsrotsbyråkrater. Detta, i kombination med att teorin till stor del kretsar just kring de förutsättningar som personalen har för sitt arbete, gör teorin relevant och användbar för denna studie. I den fortsatta redogörelsen kommer begreppet gräsrotsbyråkrat att användas varvat med orden personal och medarbetare, för att variera den språkliga framställningen. 1 Begreppet översätts ibland även som frontlinjebyråkrat eller gatubyråkrat (Svensson et al., 2008). 25 6.1.1 Politiskt handlingsutrymme En aspekt som, enligt Lipsky, är kännetecknande för gräsrotsbyråkrater är att de är anställda inom verksamheter där medborgarna interagerar direkt med staten. Personalen representerar på så sätt staten och deras agerande blir därmed i förlängningen även politik. Dessutom företräder personalen den organisation som de arbetar inom, vilket innebär att varje enskild gräsrotsbyråkrats handlande blir en del av och representerar verksamheten. Även om klienter upplever gräsrotsbyråkratier individuellt är detta verksamheter som riktar sig mot klienter som kollektiv och som har ett uppdrag vars grund härstammar i politiskt fattade beslut. Gräsrotsbyråkrater har därmed inflytande över människors liv och möjligheter. I dessa möten har personalen ett stort handlingsutrymme, vilket Lipsky menar är en central dimension av rollen. Gräsrotsbyråkrater arbetar nämligen oftast i situationer som är för komplicerade och för komplexa för att kunna reduceras till handlingsmanualer. Detta innebär emellertid inte att arbetet vare sig är oreglerat, fritt från kontroll och motstår påverkan från yttre normer. 6.1.2 Begränsade resurser En omständighet som definitivt påverkar det handlingsutrymme och de förutsättningar som personalen har i sitt arbete är organisationens struktur och resurser. Även om förhållandena varierar mellan olika arbetsplatser menar Lipsky att otillräckliga resurser, hög arbetsbelastning och oklara roller i grunden är karaktäristiskt för gräsrotsbyråkratier. På grund av brist på tid, information och andra resurser kan jobbet därför inte utföras i enlighet med idealen. Möjligheterna att anpassa arbetet och insatserna efter varje individuellt och unikt fall minskar således också. Dessa organisatoriska förutsättningar inverkar emellertid inte enbart på det arbete som personalen bedriver i realiteten utan påverkar även personalens attityder till arbetet. Gräsrotsbyråkraternas omgivning sätter nämligen upp villkor för hur de ser på klienters problem och ramar även in lösningar till dessa. Enligt Lipsky är denna resursbrist kronisk för denna typ av verksamheter och är i princip inte möjlig att lösa. I princip finns ingen gräns för hur mycket service medborgare kan ta emot, och efterfrågan tenderar att öka för att möta tillgången. Enklare uttryckt innebär detta att om en verksamhet utökar sina resurser och tjänster kommer även efterfrågan på dessa att öka. Och ju bättre ett program är, desto högre kommer efterfrågan att vara och ökar således både kvantitativt och kvalitativt. Uppfattad tillgång drar således till sig efterfrågan och inte tvärt om. Samtidigt förväntas gräsrotsbyråkrater att vara förkämpar och använda sin kunskap, sina färdigheter och sin position för att säkra att klienter får den bästa möjliga behandlingen. Lipsky framhåller dock 26 att denna strävan och förväntan i praktiken undermineras av olika faktorer i arbetets struktur. Att vara en förkämpe kräver nämligen att personalen har tillräckligt med fri uppmärksamhet att ge klienten. Hen argumenterar därför sammantaget för att de avgörande faktorerna för personalens praktik är djupt rotade i arbetets struktur. Detta perspektiv kan i slutänden även flytta ”skulden” för att inte nå upp till idealen från de enskilda gräsrotsbyråkraterna och istället rikta uppmärksamheten till arbetets ramar. 6.1.3 Strategier för att hantera de begränsade resurserna Teoretiskt sett finns således ingen gräns på efterfrågan av gratis och allmän service. Organisationer och personal som arbetar med att tillhandahålla denna service måste därför hitta sätt att ransonera och hantera dessa mängder av arbete, i förhållande till de begränsade resurserna. Vilka strategier kan då gräsrotsbyråkrater ta till? Ett sätt är i detta sammanhang att förändra uppfattningen om arbetet och sänka eller begränsa målen. På detta sätt reduceras gapet och spänningen mellan de tillgängliga resurserna och idealen. Frågan är då vad som ska prioriteras. Om allt prioriteras, prioriteras i praktiken ingenting. I denna diskussion uppstår ofta målkonflikter, där organisationernas mål inte sällan skiljer sig från medarbetarnas. Lipsky menar här att gräsrotsbyråkratiers mål överlag tenderar att vara oklara, vaga och motstridiga. Osäkerheten ökar även på grund av klienternas komplexitet. Ett annat sätt är att utveckla rutiner för att göra uppgifterna hanterbara. Dessa förenklingar reducerar således arbetets komplexitet och inverkar enligt Lipsky starkt på utfallet, vilket kan anses både positivt och problematiskt. Rutiner ökar nämligen chansen att alla klienter behandlas lika, vilket ofta förväntas av gräsrotsbyråkratier. Samtidigt finns ett krav på dessa verksamheter att bemöta varje klient individuellt och anpassa responsen efter den unika situationen, vilket kan försvåras. Dessa motstridiga förväntningar kan ses som en paradox i personalens arbete. Vidare kan de rutiner som personalen arbetar utifrån antingen vara formella eller informella, även om de i slutänden mycket väl kan leda till samma resultat. Ibland ligger dessa formella och informella rutiner i linje med varandra, men kan även peka åt olika håll. Oavsett om rutinerna är officiella eller inte, bidrar dessa till att forma den politik som verksamheten levererar i förhållande till samhällets medborgare. En rutin, som strävar efter att ransonera det arbete som personalen bedriver, är triagering. Detta begrepp kopplas ofta till sjukvårdssystem och innebär i korthet att ge behandling till de klienter där behandlingen anses ha störts chans att ge effekt. Lipsky menar emellertid att samma system i 27 princip används inom många gräsrotsbyråkratier och hjälper personalen att hantera sin arbetsbörda och psykologiska stress. Triagering blir således ett verktyg för att hushålla med de resurser som finns tillgängliga, men kan ibland vara skadligt. Bland annat på grund av att klienters individuella behov riskerar att ställas emot ett effektivt agerande från organisationens sida. På samma sätt kan klienter enligt Lipsky sällan själva välja vilka tjänster de får ta del av. Dessutom är det ofta svårt för klienter att jämföra och bedöma olika behandlingar, bland annat på grund av bristande information och att klienter sällan har mycket att göra med varandra. Referensramen blir på detta sätt erfarenhetsbaserad. Det kan således vara svårt för klienter att stå upp för sina rättigheter. Ytterligare ett sätt att hantera både de begränsade resurserna och frågan om vad som ska prioriteras inom verksamheterna är att låta en mindre grupp medarbetare specialisera sig inom ett område. Att arbeta med alla områden och alla frågor i förhållande till en klient riskerar nämligen att vara överväldigande. Specialisering kan på så sätt lösa problem både för organisationen och för den enskilde gräsrotsbyråkraten och kan, enligt Lipsky, utan tvivel vara en lämplig väg att gå. Många gånger för specialister med sig färdigheter till verksamheten som inte är möjligt att utveckla hos alla. Samtidigt kan detta innebära att andra medarbetare inte utvecklar förmågor som de egentligen borde ha. Specialisering möjliggör helt enkelt för personal att undvika att se sitt arbete ur ett helhetsperspektiv. Lipsky menar därför att alla specialiseringar bör analyseras noga för att se om fördelarna väger över nackdelarna. 6.1.4 Att påverka gräsrotsbyråkraters arbete Vilka verktyg finns då för att påverka personalens arbete och att få dem att prioritera något? Ett sätt att rikta personalens uppmärksamhet åt ett visst håll kan vara att specificera och förtydliga verksamhetens mål. Chefer kan även betona eller skapa rutiner för medarbetarna. Detta riskerar dock att inte uppskattas av alla. Enligt Lipsky har gräsrotsbyråkrater nämligen generellt en önskan om att upprätthålla och utöka sin egen autonomi. Av denna anledning ses många chefers försök att diktera hur arbetet ska ske som illegitima, och det finns flertalet sätt för medarbetare att kringgå reformer som begränsar det egna handlingsutrymmet. För att kunna påverka arbetet behöver därför chefer vara noga med att få med sig sina medarbetare på tåget. Istället för att minska personalens handlingsutrymme kan chefer istället välja att införa 28 eller omstrukturera incitament för att prioritera en viss fråga eller åstadkomma ett visst resultat. Ett verktyg som ofta föreslås för att påverka gräsrotsbyråkraters arbete är att öka eller förbättra deras resurser. Som diskuterats ovan riskerar dock ökade resurser att öka efterfrågan och snarare öka arbetets kvantitet än dess kvalitet. Volymen på arbetet kan således visserligen bli större, men Lipsky förordrar en skeptisk inställning till förslag om ökade resurser som en lösning på alla gräsrotsbyråkraters problem. Istället lägger hen fokus på arbetets struktur. På samma sätt intar Lipsky en försiktig hållning till utbildning för personalen som en universallösning och menar att utbildning är mindre avgörande för praktiken än arbetsförhållandena. Utan ett stödjande nätverk är det troligt att utbildning för att förbättra servicen urvattnas. Lipsky poängterar emellertid inte enbart den miljö som omger personalen på den enskilda arbetsplatsen, utan betonar även att gräsrotsbyråkratier är en del av det omgivande samhället. Arbetet och verksamheterna påverkas på så sätt av den kontext de befinner sig i och dess normer. Gräsrotsbyråkratier kan på så viss sägas spegla det kringliggande samhället. Ur detta perspektiv är det svårt att påverka gräsrotsbyråkratier utan samtidiga förändringar i dess kontext. 6.2 Den efterföljande debatten Evans och Harris (2004) menar att Lipskys teoribildning om gräsrotsbyråkrater blivit en klassiker som fortfarande är relevant. Inom disciplinen socialt arbete har intresset för att applicera teorin varit stort och har bland annat använts för att illustrera hur underförsett socialt arbete är ur ett resursperspektiv och att arbetet många gånger är överambitiöst i förhållande till förutsättningarna. Här menar forskarna att två olika positioneringar har utkristalliserats som skiljer sig åt väsentligt. Den ena strömningen inom litteraturen framhåller att gräsrotsbyråkrater fortsatt har ett stort handlingsutrymme inom socialt arbete. Den andra hävdar emellertid att handlingsutrymmet alltmer kommit att begränsas, framförallt till följd av ökad reglering, rutinisering samt kontroll genom informationsteknologi. Evans och Harris ställer sig kritiska till dessa två positioner och menar att båda dessa behandlar handlingsutrymme som ett fenomen som är antingen frånvarande eller närvarande och vilar på ett grundantagande om att handlingsutrymme per definition är något gott. Istället framhåller de ett tredje och alternativt förhållningssätt. De argumenterar här för att handlingsutrymme i sig självt varken är bra eller dåligt. Samtidigt som det många gånger är ett viktigt 29 professionellt verktyg, kan handlingsutrymme även skapa ångest hos gräsrotsbyråkrater och kan även vara ett sätt för politiska beslutsfattare att fjärma sig från ansvar. Vidare menar de att handlingsutrymme bör förstås som en glidande skala. Spridning av regler och bestämmelser innebär till exempel inte per automatik en lägre grad av utrymme för personalen att påverka arbetet. Paradoxalt nog menar Evans och Harris att regler kan ge mer svängrum och här finns många exempel på att personal aktivt tolkar och använder regler till sin fördel. Även när regler är mycket tydliga finns ett utrymme för personalen att påverka hur implementeringen ska ske. Policys kan även vara ett verktyg för att stödja god praktik och ge ökat mandat. Den efterföljande debatten har således till stor del fokuserat på de aspekter i Lipskys verk som kretsat kring gräsrotsbyråkraternas handlingsutrymme. Även i en svensk kontext har Lipskys idéer och handlingsutrymme mer generellt diskuterats återkommande. Ett exempel på detta är Linde och Svensson (2013) som, liksom Evans och Harris, framhåller att varje struktur, regelsystem och ordning ger den enskilde socialarbetaren ett visst tolkningsutrymme. Trots regler blir därför inte handlingarna likformade. Samtidigt poängterar de emellertid att personalens agerande sker inom ramen för sociala relationer, där det finns förväntningar på ett visst agerande. Dessa normer påverkas i sin tur även av det organisatoriska fält som verksamheten befinner sig inom. Detta innebär att organisationer som ägnar sig åt liknande saker tenderar att gruppera sig och att utveckla liknande normer och vägledande principer, vilket brukar benämnas isomorfism. Svensson vidareutvecklar dessa tankar, tillsammans med Johnsson och Laanemets (Svensson et al., 2008), och menar att handlingsutrymme varken är bra eller dåligt, men något i grunden nödvändigt. Forskarna förstår här handlingsutrymme som socialarbetares val att agera utifrån det utrymme som organisationens uppdrag ger, vilket betonar gräsrotsbyråkraters roll som aktörer. Förutom det organisatoriska utrymmet lyfter forskarna även fram den professionella kunskapens betydelse för vilka handlingar som framstår som rimliga och meningsfulla. Personalen behöver således inte bara ha möjligheten att göra val, utan behöver även ha kompetensen att bedöma dessa. Forskning har här visat att lärande bland socialarbetare framförallt sker via klienter, kollegor och egna erfarenheter. Svensson et al. uppehåller sig emellertid även vid fler teman som berörs i Lipskys teori och diskuterar utifrån ett brett perspektiv vad som inverkar på socialarbetares förutsättningar att arbeta och påverka. Exempelvis betonar de att såväl de administrativa som de tankemässiga ramarna avgör vad 30 som är möjligt att göra inom socialt arbete och att båda dessa ramar har en inneboende tröghet. För att påverka och förändra dessa krävs ett intresse från aktörerna inom organisationen. Uppfattar inte dessa personer att det som ska förändras är ett problem, eller om de inte anser att det är de som bör hantera problemet, finns det stor risk för att de inte ser någon anledning att genomföra förändringen. Precis som Svensson et al. uppehåller sig Ponnert (2013) vid kunskap och hur den påverkar socialarbetares arbete. Ponnert fördjupar här diskussionen i förhållande till osäkerhet och menar att det både finns ett positivt ovetande och ett negativt. Den negativa osäkerheten innebär att tro sig veta mer än vad man faktiskt gör. Den positiva innebär istället ett erkännande av okunskapen, vilket öppnar upp för ett mer medvetet förhållningssätt. Ponnert menar emellertid att socialarbetare både behöver ha en förmåga att känna positiv osäkerhet och en tilltro till den egna kompetensen. Annars finns risken att personalen blir handlingsförlamad. Att känna och erkänna osäkerhet blir på detta sätt en betydelsefull del i ett professionellt förhållningssätt. 31 7. METOD Detta kapitel kretsar kring de metoder som använts i studien och kommer inledningsvis att presentera för- och nackdelar med de tillvägagångssätt som valts. Därefter kommer studiens målgrupp och urval att diskuteras. Kapitlet kommer även att redogöra för hur datainsamlingen gått till samt för bortfall och svarsfrekvens. Vidare är min ambition att översiktligt presentera de analytiska verktyg som använts, för att underlätta den kommande resultatredogörelsen. Avslutningsvis kommer kapitlet att beröra etiska aspekter i förhållande till studiens genomförande och presentation. 7.1 Digital enkät Som nämnts ovan är studiens syfte att öka kunskapen om vilka förutsättningar personal inom socialt arbete har för att arbeta med säkrare sex med särskilt riskutsatta ungdomar och unga vuxna. Eftersom avsikten är att belysa generella mönster kring personalgruppens förutsättningar har studien en i huvudsak kvantitativ ansats och inbegriper en digital enkätundersökning. Angreppssättet innebär att personalens erfarenheter och upplevelse av sina förutsättningar kommer att studeras. De resultat som framkommer kan således inte betraktas som en objektiv sanning, utan återspeglar endast den bild som personalen själva har av sin situation. Ett annat angreppssätt och ett annat metodval hade mycket väl kunnat generera delvis annan kunskap. Valet att utgå ifrån enkäter medför flera fördelar. Bryman (2008) lyfter exempelvis fram att enkäter generellt sett är en effektiv metod (gällande såväl tid som ekonomi), minimerar intervjuareffekten samt lätt kan anpassas efter respondenternas behov. En nackdel med enkäter är emellertid att det inte är möjligt att ställa uppföljnings- och sonderingsfrågor på samma sätt som vid intervjuer. Av denna anledning har jag valt att lägga in öppna kommentarsfält i anslutning till flera frågor, där respondenterna haft möjlighet att själva diskutera samt fördjupa svaren. Även om Bryman (2008) varnar för att i hög utsträckning använda sig av öppna frågor i kvantitativa studier, finns samtidigt flera fördelar med tillvägagångssättet. Bland annat lämnar öppna frågor utrymme för respondenterna att ge oförutsedda och mer nyanserade svar än vad som hade kunnat framkomma vid enbart slutna frågor. I linje med detta framhåller Larsson (2005, s. 125) att ”kvantitativa enkäter kan 32 innehålla kvalitativa öppna frågor som kan tolkas genom en kvalitativ innehållsanalys”. Gränsen mellan kvantitativ och kvalitativa studier blir med detta angreppssätt mindre skarp. Som nämnts ovan har studien genomförts med hjälp av en digital enkät. Valet att administrera enkäten digitalt istället för via traditionella pappersenkäter, som antingen skickas eller delas ut på plats till respondenterna, har sin grund i flera olika anledningar. Eftersom personal bjudits in att delta från 91 olika verksamheter runt om i Skånes samtliga kommuner hade det utifrån en tidsaspekt varit svårt att hinna med att distribuera enkäten genom att dela ut enkäten på plats. I valet mellan att skicka enkäten till personalen via traditionell post eller digitalt har flera aspekter varit vägledande. Som Bryman (2008) framhåller har digitala enkäter fördelen att vara ännu mer effektiva både tidsmässigt och ekonomiskt. Det är även ett sätt att snabbt nå ett stort antal individer och att hantera empirin smidigt. Tack vare att de inkomna svaren direkt kan laddas ner till analysprogrammet slipper man som forskare lägga tid på att koda ett stort antal enkäter. Detta tillvägagångssätt minskar dessutom risken för att fel ska uppstå under kodningsprocessen. Risken med att distribuera en enkät digitalt kan dock vara att inbjudningsmailet kan uppfattas som skräppost, vilket kan öka bortfallet (detta diskuteras närmare under rubriken ”Bortfall och svarsfrekvens”). En nackdel kan enligt Bryman även vara att respondenter kan oroa sig för sin anonymitet på grund av datahackning. Med bakgrund i detta har jag valt att utforma enkäten som en anonym respondentenkät, vilket kommer att diskuteras mer nedan. Enkäten har bestått av 48 frågor som varit uppdelade i fyra delar. Denna uppdelning har sin utgångspunkt i de frågeställningar som studien bygger på och har berört följande aspekter: - frågor om personalens bakgrund och arbetsplats, - personalens kunskap om säkrare sex och sexualitet, - personalens organisatoriska resurser i förhållande till arbete med säkrare sex och sexualitet, - personalens erfarenheter av att arbeta med säkrare sex och sexualitet. Frågorna har framförallt varit inriktade på området säkrare sex, men har även berört sexualitet mer generellt. Att frågor även ställts om sexualitet, trots att studiens syfte handlar om säkrare sex, grundar sig i två skäl. För det första är avsikten att placera arbetet kring säkrare sex i ett sammanhang. För det andra kan säkrare sex svårligen frikopplas från det bredare området sexualitet och arbete med områdena kan därför tänkas överlappa varandra. 33 7.2 Målgrupp och urval Enkäten har skickats ut till personalgrupper inom socialt arbete som möter ungdomar och unga vuxna. Detta inkluderar personal inom fältverksamheter samt inom öppenvårdsmottagningar med inriktning mot framförallt alkohol och droger (exempelvis Maria-mottagningar). Dessa grupper har valts ut för att motsvara de personalgrupper som företrädesvis möter de ungdomar och unga vuxna som studien UngKAB09 pekat ut som särskilt riskutsatta (se avsnittet ”Tidigare forskning”). De två verksamhetstyper som valts ut för studien kan båda betecknas som så kallat öppna insatser2. Personal inom dessa typer av verksamheter träffar ungdomar med olika grad av behov av stöd och som kan betraktas som riskutsatta och risktagande i olika utsträckningar. Studien har således inte inkluderat personal som arbetar inom det sociala arbetets sluten- eller heldygnsvård (exempelvis så kallade HVBhem eller SiS-institutioner). Detta trots att Lindroth (2013) visat att både en sexuell utsatthet och ett sexuellt risktagande tydligt framkommer bland unga inom statliga ungdomshem. Valet att istället fokusera studien till så kallat öppna insatser grundar sig på flera skäl. För det första finns en ambition om att uppmärksamma även andra delar av det sociala arbetet i förhållande till området sexuell hälsa. För det andra har en majoritet av de unga som placeras på statliga ungdomshem tidigare erhållit stöd från socialtjänsten, genom bland annat öppna insatser. Utifrån denna kunskap vore det värdefullt att nå och fånga upp dessa unga i ett tidigare skede. Studien kan därmed sägas ha fokus på att undersöka och stärka ett mer förebyggande arbete. För det tredje omfattar öppna insatser betydligt fler ungdomar och unga vuxna än vad den slutna tvångsvården gör, vilket innebär att fler unga skulle kunna nås med stöd kring säkrare sex och sexualitet inom dessa verksamheter. Enkäten har inte skickats till personal inom socialt arbete som enbart arbetar med utredning samt med biståndsbedömning, eftersom dessa personalgrupper bedömdes ha mer begränsade möjligheter att arbeta med samtal kring säkrare sex. För att kunna diskutera studiens resultat i förhållande till UngKAB09 har den övre åldersgränsen för de personer som personalen möter satts vid 29 år. Däremot har studien inte begränsat den nedre åldersgränsen till 15 år, som UngKAB09 har. Istället har informationen i inbjudningen till enkäten varit att studien ”riktar sig till dig som arbetar med ungdomar och unga vuxna upp till 29 år”. Detta öppnar således 2 En vedertagen definition av begreppet öppen insats saknas. Ett sätt att tolka begreppet på är att det omfattar insatser som inte består av heldygnsvård (Forkby, 2006). 34 upp även för något yngre personer. Anledningen till detta bygger framförallt på att forskning visat att ”de som ännu inte debuterat sexuellt påverkas mer av olika interventioner än ungdomar som redan är sexuellt aktiva” (Forsberg, 2007, s. 47). Under det statistiska analysarbetet valdes emellertid att fastslå den nedre åldersgränsen till 13 år. För att kunna undersöka personalens förutsättningar att arbeta med säkrare sex både i mindre och större kommuner samt i både stadsregioner och på landsbygden har jag valt att skicka ut enkäten till personal i Skånes samtliga 33 kommuner. Studiens resultat kan därför inte betraktas som representativt för personal inom denna typ av verksamheter i hela Sverige, även om många likheter i arbetet med största sannolikhet finns. 7.3 Datainsamling För att förbereda mig inför enkätstudien inledde jag med att söka och ta del av tidigare forskning. Denna hittades framförallt via sökningar i en rad olika databaser3, där såväl ämnesord som fritextsökningar använts. Dessutom använde jag mig av så kallad referenssökning, vilket innebär att gå igenom redan funna artiklars referenslistor för att se om dessa tar upp mer litteratur som kan vara relevant (Lööf, 2005). För att testa så att enkätens frågor formulerats och strukturerats ändamålsenligt genomfördes i juni 2014 en förstudie där personal från en fältverksamhet och en öppenvårdsmottagning med inriktning mot alkohol och droger deltog. Detta omfattade totalt tre personer, vilka alla var anställda i samma kommun. För att inte riskera att bjuda in samma personer både till förstudien och till huvudstudien ställdes frågan om att delta i förstudien till personal i en kommun utanför Skåne. Kontakten med dessa personer togs via chefen, som gav sitt samtycke till att förstudien genomfördes med personal från dessa verksamheter. Under förstudien besökte jag båda verksamheterna och personalen fyllde där i den digitala enkäten på plats. Efter det berättade personalen om sin upplevelse av att besvara enkäten och gav ett antal synpunkter. Utifrån denna respons ändrades enkätens utformning på ett antal punkter. Bland annat ändrades texten till en större storlek som skulle vara lättare att läsa. 3 Sökningarna har framförallt skett i följande databaser: Cinahl, ERIC, Google Scholar, PsycINFO, PubMed, Social Services Abstracts, Sociological abstracts, SwePub samt via Malmö högskolas digitala katalog Summon. 35 Utifrån de urvalskriterier som satts upp för studien identifierades därefter 91 verksamheter i hela Skåne. Dessa återfanns genom att söka på kommunernas hemsidor, genom att ringa kommunernas växel samt genom att fråga efter fler verksamheter i samtal med chefer. Efter detta kontaktades chefer för enheterna via telefon för att ge information om studien, få samtycke till att personal inom verksamheterna kunde delta i studien samt för att få mailadresser till personalen. I några fall, där endast en person var anställd inom enheten, ombads jag emellertid att prata direkt med denna person. En intressant aspekt i samtalen var att flera chefer uttryckte en känsla av att temat säkrare sex ”glömts bort” i deras verksamheter och att de upplevde att samtalet fick dem att påminnas om området. Ur detta perspektiv kan studien i sig ses som en intervention. Efter denna rundringning skickades information om studien skriftligt till samtliga chefer/kontaktpersoner på verksamheterna via mail, se bilaga 1. Dessa ombads här att återkomma via mail med personalens mailadresser. Efter att ha avvaktat runt två veckor, skickades därefter påminnelsemail till de chefer som ännu inte återkommit med adresserna. Av de 91 verksamheter som tillfrågats gav 89 sitt samtycke till att personalen kunde delta. En verksamhet var först positiv till att vara med i studien, men meddelade några dagar senare att de hade för mycket att göra och därför fick avböja. En annan verksamhet var i samtalet osäker på hur de ställde sig till att delta och bad att återkomma när de fått den skriftliga informationen. Denna verksamhet återkom dock aldrig, trots påminnelser. För att distribuera enkäten till personalen användes det digitala enkätprogrammet Sunet Survey, vilket rekommenderats av Malmö Högskola och används vid flertalet lärosäten i Sverige. Som nämnts ovan valde jag i detta att utforma enkäten som en anonym respondentenkät. Detta innebar att personalens mailadresser lades in i programmet och att såväl inbjudan som påminnelser skickades ut via detta. På detta sätt minskade risken för att obehöriga skulle besvara enkäten. Tack vare detta var det även möjligt för mig att se vilka personer och vilka verksamheter som besvarat enkäten. Detta underlättade bortfallsanalysen (se nedan). Det har däremot inte varit möjligt att se vem som svarat vad. Både inbjudan och påminnelserna bestod av ett mail som innehöll information om studien och en länk. Denna länk ledde till en webbsida där respondenterna kunde svara på enkätens frågor. Enkäten kan således betecknas som en webbsurvey, till skillnad från en e-postsurvey 36 där formuläret finns inskrivet direkt i mailet. Detta innebär även att forskningsmetoden varit asynkron, vilket betyder att studien inte skett i realtid (Bryman, 2008). Respondenterna har således inte behövt vara online samtidigt som mig som forskare, utan har kunnat fylla i enkäten när det passat dem, vilket bedömts vara en fördel. Eftersom en del chefer var svåra att få tag på hade jag inte lyckats samtala med alla när det var dags att skicka ut enkäten till personalen. Av denna anledning skickades enkäten ut i två omgångar med drygt två veckors mellanrum, den 16 respektive den 30 september 2014. I första omgången skickades enkäten ut till 322 personer och i andra till ytterligare 67 personer, sammanlagt 389 personer. Av dessa hörde emellertid två personer av sig och meddelade att de inte möter ungdomar och unga vuxna i sitt arbete. En annan person hörde av sig och var fundersam över att besvara enkäten eftersom hen själv var anställd som chef. Ytterligare en person mailade och skrev att hen inte var intresserad av att svara, utan att ange varför. Samtliga dessa fyra personer plockades därför bort från enkätprogrammet. Dessutom plockades ytterligare fyra personers svar bort när empirin började analyseras, eftersom det visade sig att dessa inte möter klienter i åldern 13-29 år. Studien hade således maximalt kunnat få svar från 381 personer. Enkäten stängdes den 23 oktober. Detta innebär att de som mottagit inbjudan i första omgången sammanlagt hade 37 dagar på sig att besvara enkäten. Personerna i andra omgången hade 23 dagar på sig. 7.4 Bortfall och svarsfrekvens För att öka svarsfrekvensen skickades sammanlagt tre påminnelser ut, se bilaga 3 och 4. Den grupp som fick inbjudan till enkäten i den andra omgången fick emellertid endast två påminnelser. Genom att studera svarsstatistiken i Sunet Survey framkommer att dessa påminnelser haft en stark inverkan på personalens benägenhet att besvara enkäten, vilken ökade markant i samband med varje utskick. Dessutom skickades ett mail till 22 chefer vars verksamheter hade särskilt låg svarsfrekvens drygt två veckor efter den första inbjudan, för att be dessa att uppmuntra sina medarbetare att besvara enkäten. Även detta hade en tydlig effekt och höjde svarsfrekvensen. En annan åtgärd som syftat till att höja svarsfrekvensen har varit att ha med ett arbetsdiagram i enkäten, där respondenterna kunde se hur stor del av frågorna de besvarat. Dessutom kan det faktum att cheferna samtyckt till studien ha underlättat för 37 personalen att kunna avsätta tid för att besvara enkäten, vilket även framkom i förstudien. De synpunkter som kom fram under förstudien bidrog även till att göra frågorna och utformningen mer lättförståeliga. Den slutgiltiga empiri som studien bygger på inkluderar sammantaget svar från 229 personer. Detta innebär en svarsfrekvens på 60,1 procent. Lantz (2011) framhåller vikten av att genomföra en bortfallsanalys och studera om det finns någon systematik i vilka individer som inte besvarat enkäten, för att inte riskera att dra felaktiga slutsatser. En närmare analys av svarsfrekvensen i enkätprogrammet Sunet Survey visar i detta sammanhang att andelen som svarat varierar mellan olika verksamheter, från alla till ingen. På grund av att enkäten utformats som en anonym respondentenkät är det inte möjligt att med säkerhet svara på hur många de verksamheter är där ingen svarat. Som minst uppgår detta antal emellertid till åtta stycken. En tänkbar förklaring till detta skulle kunna vara att dessa personalgrupper inte nåtts av studiens inbjudan. Under datainsamlingens gång mottog jag nämligen flera mail från såväl chefer som medarbetare som berättade att de inte fått den mailinbjudan som skickats ut via Sunet Survey, trots att inbjudan skickats ut flera gånger. En möjlig förklaring till detta kan vara att mailet klassificerats som skräppost av kommunernas it-system, i och med att inbjudan skickades ut till ett så pass stort antal personer på en gång. Detta kan ha gjort att mailet helt stoppades av it-systemen och inte kom fram till personalen alls. Alternativt kan mailet ha levererats, men hamnat i medarbetarnas egna skräppostmappar och därmed missats. Detta kan ha sänkt svarsfrekvensen generellt och skulle kunna vara en förklaring till att vissa inte besvarat studien. Det kan emellertid inte förklara hela bortfallet. Analysen i Sunet Survey visar nämligen att en mindre grupp personer de facto börjat svara på enkäten, men inte fullföljt och skickat in. Statistiken avslöjar emellertid inte vid vilka frågor som dessa personer valde att avbryta sitt deltagande. Bland dem som slutfört enkäten visar emellertid en intern bortfallsanalys att det framförallt är på de öppna frågorna som antalet svar är lägre. I likhet med detta menar Bryman (2008) att öppna frågor kräver mer av respondenter och att bortfallet därför tenderar att vara högre på denna typ av frågor. När det kommer till det externa bortfallet visar analysen att svarsfrekvensen är förhållandevis likvärdig inom såväl fält- som öppenvårdsverksamheter. Vidare är andelen personal som besvarat enkäten i det närmaste lika hög oavsett hur stor kommunen är. Utifrån dessa parametrar förefaller enkätens svar således inte vara snedvridna. 38 Däremot är det möjligt att fråga sig om det kan vara så att den personal som känner ett större engagemang kring ämnesområdena säkrare sex och sexualitet i högre grad valt att besvara enkäten. Som framkommer nedan i resultatredovisningen visar emellertid enkäten på en stor variation bland de svarande, där personalen både ger uttryck för ointresse och stort intresse. Även personer med lågt engagemang, låg kunskap och som inte arbetar med säkrare sex har således besvarat enkäten. 7.5 Analys och statistisk redogörelse För att analysera det inkomna materialet har detta förts över och analyserats i det digitala statistikprogrammet SPSS4. I detta har analyser genomförts med en variabel i taget (univariata analyser), med två variabler (bivariata analyser) samt med flera variabler i en och samma analys (multivariat analys). När det kommer till de univariata analyserna har dessa framförallt bestått av frekvenstabeller, i vilka man kan utläsa det faktiska antal samt den andel (procent) som angett de olika svarsalternativen för en viss variabel. Samtliga procentsatser i nedanstående resultatredogörelse åsyftar, om inget annat anges, andelen som svarat på ett visst sätt bland de som faktiskt besvarat frågan. I några enstaka fall syftar emellertid procentsatsen på den andel personer som svarat på ett visst sätt av studiens alla respondenter. När så sker kommer detta att anges uttryckligen. När det kommer till de bivariata analyserna har dessa utförts genom att korsköra två variabler åt gången i en korstabell. Här har framförallt andelen svar i procent studerats, men även det faktiska antalet. I samband med dessa korstabeller har även Chi2-test utförts. Detta test mäter sannolikheten för att det utfall som analysen visar är statistiskt signifikant och inte beror på skillnader på grund av en slumpmässig fördelning. När man ska tolka ett Chi2-test studeras det p-värde som genereras av testet. Enligt vedertagen standard inom samhällsvetenskap brukar gränsen för när ett p-värde ska anses innebära statistisk signifikans ligga vid 0,05, vilket även varit utgångspunkten i denna studie. När statistiskt signifikanta samband diskuteras nedan syftar detta således just på samband där p-värdet i det utförda Chi2-testet har värdet 0,05 eller lägre. Här bör det poängteras att statistiskt signifikanta samband inte säger något om vilken av variablerna som är beroende och vilken som är oberoende (det vill säga vilken av variablerna som påverkar vilken). Sambanden som redovisas bör istället ses som samvariationer mellan två variabler, i den meningen att det inte finns någon entydig tidsordning mellan variablerna. I 4 Närmare bestämt IBM SPSS Statistics 22.0. SPSS står för ”Statistical Package for the Social Sciences”. 39 flera av analyserna kan dock variablernas karaktärer ge en tydlig indikation om vilken som påverkar vilken. Chi2-testet har inte kunnat utföras i uppsatsens alla bivariata analyser. Om fler än 20 procent av cellerna i en korstabell har en förväntad frekvens som understiger fem kan nämligen inte Chi2-test utföras korrekt (Djurfeldt et al., 2010), vilket skett vid ett flertal tillfällen i studiens analyser. Vidare har inte så kallade sambandstest genomförts eftersom sambandsmått ”i sig själva inte är särskilt belysande. Först när vi vill jämföra utfallet av två undersökningar i två liknande populationer […] blir sambandsmåtten riktigt meningsfulla” (Djurfeldt et al., 2010, s. 148). Vidare har en multivariat analys genomförts och har bestått av en logistisk regressionsanalys. Denna har använts för att studera sambanden mellan en viss uppsättning faktorer, så kallade oberoende variabler, och en beroende variabel. I denna analys har två värden lästs av, dels pvärdet och dels Exp(B). P-värdet tolkas på samma sätt som i Chi2-test (se ovan), och värdet på Exp(B) representerar oddset för att en viss faktor inverkar på den beroende variabeln. För att kunna genomföra detta test, samt åtskilliga av de bivariata analyserna, har flera variabler behövt konstrueras om genom att svarsalaternativen grupperats. Ett exempel på detta är fråga 40 i enkäten, som ställer frågan om hur intresserade respondenterna personligen känner sig av att arbeta med säkrare sex, som har följande fyra svarsalternativ: mycket intresserad, intresserad, måttligt intresserad samt inte intresserad. För att kunna köra denna variabel i såväl bivariata som multivariata analyser har dessa alternativ grupperats om till två svarsgrupper: intresserad/mycket intresserad och måttligt/inte intresserad. Dessutom har ett så kallat reliabilitetstest utförts, vilket bestått av testet Cronbach’s Alpha. Detta test mäter vilken samstämmighet det finns mellan flera variabler som alla är tänkta att mäta olika närliggande dimensioner av ett och samma begrepp. Testet kan generera värden mellan -1 till 1 och generellt brukar man anta att värden över 0,7 motsvarar en godtagbar samstämmighet (Lantz, 2011). Slutligen har en kvalitativ innehållsanalys genomförts i förhållande till enkätens öppna frågor (Bryman, 2008). Denna har företrädesvis strävat efter att synliggöra teman och återkommande svar. För att illustrera materialet i resultatredovisningen har även ett antal citat valts ut, som 40 antingen representerar en återkommande svarsformulering eller lyfter fram ett fördjupande resonemang från en respondents sida. 7.6 Etiska aspekter Eftersom studien inte vänt sig till respondenterna som privatpersoner, utan i deras egenskap av personal, och eftersom inga frågor ställts om respondenternas privatliv, har det inte bedömts nödvändigt att lämna in en ansökan om etisk prövning till en etikprövningsnämnd. Däremot har etiska överväganden gjorts kontinuerligt under studiens gång. Dessa har utgått ifrån Vetenskapsrådets (u.å.) etiska riktlinjer för humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning. Ett antal av dessa riktlinjer är särskilt relevanta att diskutera närmare i förhållande till denna studie och tyngdpunkten i nedanstående resonemang kommer därför att ligga på dessa. En viktig princip utgörs av Informationskravet. Denna princip handlar i korthet om att en studies deltagare alltid ska få veta vilken uppgift och vilka villkor som gäller för deras medverkan. Hur kravet ska uppfyllas beror emellertid på hur studien är upplagd och vilken metod som används. När det gäller enkäter rekommenderar Bryman (2008) att bifoga ett introduktionsbrev som bland annat bör innehålla en beskrivning av studiens syfte, vem som står bakom studien samt hur och varför respondenterna valts ut. I denna studie mottog respondenterna denna information uppdelad i två delar. Den första delen återfanns i det inbjudningsmail som personalen mottog, medan den andra fanns överst i enkäten. Samma information fanns inte på båda ställena, eftersom risken bedömdes stor att denna i så fall skulle upplevas för lång och upprepande (se bilaga 2 och 7). Dessutom informerades merparten av personalens chefer om studien både muntligt och skriftligt (se bilaga 1). Förutom att ge cheferna information om studien syftade kontakten med cheferna även till att få samtycke till att personal inom verksamheterna kontaktades med inbjudan om att delta i studien, vilket nämnts ovan. Detta berör en annan etisk princip som Vetenskapsrådet betonar, nämligen Samtyckeskravet. Detta krav innebär i korthet att forskare måste inhämta respondenters samtycke samt att deltagande i studier ska vara helt frivilligt. Kravet är således framförallt inriktat på dem som faktiskt deltar i studien. Här finns dock en risk att personalen upplevt ett visst tryck från sina chefer att fylla i enkäten, i och med att cheferna uppmuntrats att informera sina medarbetare om studien. För att motverka detta framhöll informationsavsnittet överst i enkäten att ”deltagandet är frivilligt och det går att avbryta 41 enkäten när som helst”. Inga frågor var därför heller obligatoriska att besvara för respondenterna. Enligt Vetenskapsrådet (u.å., s. 9) kan sedan ”det individuella samtycket anses ha lämnats när enkäten returneras ifylld”. Ett annat krav som bör uppmärksammas i sammanhanget är Konfidentialitetskravet. Detta innebär bland annat att all information som kan knytas till enskilda, identifierbara personer ska omfattas av tystnadsplikt samt att denna ska lagras och avrapporteras på ett sådant sätt att dessa personer inte kan identifieras av utomstående. Studien har inte efterfrågat information om respondenternas privatliv utan har istället kretsat kring deras yrkesliv. De svar som inkommit kan trots detta delvis bedömas som etiskt känslig information, exempelvis kring personalens upplevelse av sin arbetsmiljö. Likaså har svar lämnats som kan uppfattas som kritik mot den egna organisationen, vilket vid spridning eventuellt hade kunnat skada respondenterna i förhållande till sina chefer eller arbetsplatser. Mot denna bakgrund kommer inga citat redovisas som kan knytas till enskilda personer. Eftersom flertalet arbetsplatser och kommuner i studien har få personer anställda kommer inte heller analyserna att redovisas uppdelat per kommun. 42 8. RESULTAT OCH STATISTISK ANALYS I detta kapitel är min avsikt att redogöra för samt statistiskt analysera den empiri som framkommit genom studiens enkät. För att ge läsaren en överblick av de respondenter som deltagit i studien kommer jag att inleda med att presentera information om deras bakgrund och arbetsplatser. Därefter kommer materialet att diskuteras tematiskt med utgångspunkt i studiens tre frågeställningar kring kunskap, organisatoriska resurser samt erfarenheter av att arbeta med säkrare sex. Kapitlet innehåller sedan ett avsnitt som behandlar hur de olika faktorerna visat sig påverka personalens arbete kring säkrare sex. Avslutningsvis sammanfattas studiens empiriska resultat översiktligt. Eftersom enkäten bestått av båda öppna och slutna frågor kommer dessa att presenteras om vart annat. Av etiska skäl kommer inte resultaten att presenteras uppdelat per kommun, vilket tidigare nämnts. Som framkommer nedan visar analyserna att flera samband är statistiskt signifikanta. Detta innebär att ett så kallat Chi2-test utförts och att det p-värde som genererats är 0,05 eller lägre, vilket beskrivits närmare i avsnittet ”Analys och statistisk redogörelse” ovan. 8.1 Studiens deltagare Enkäten visar att det finns en relativt stor spridning bland personalen beträffande ålder, vilket återges i tabell 1. Åldersspannet 36 – 45 år utgör dock det vanligaste. Majoriteten av respondenterna är således äldre än målgruppen ungdomar och unga vuxna upp till 29 år, som enkätens frågor kretsar kring. Tabell 1. Åldersfördelning, i antal och procent. Ålder 25 år eller yngre 26 – 35 år 36 – 45 år 46 – 55 år 56 år eller äldre Totalt Antal 6 65 81 51 26 229 Procent 2,6 28,4 35,4 22,3 11,4 100 När det kommer till kön har respondenterna själva fått specificera hur de definierar sig i en öppen fråga. Här har en klar majoritet (78,3 procent) uppgett ord som relaterar till kvinna (detta omfattar olika stavningar på kvinna samt tjej och F). 21,2 procent har angett ord som kan relateras till man (vilket omfattar orden man samt hane). En person har definierat sig själv 43 som hen. Denna könsfördelning är knappast förvånande, med tanke på det sociala arbetets generella kvinnodominans. Vidare framkommer att en majoritet uppger att de är utbildade socionomer (se tabell 2). Förutom nedanstående utbildningar hade respondenterna även möjlighet att i ett öppet svarsalternativ uppge om de har någon annan utbildning, vilket 54 personer gjorde. Här rör det sig framförallt om utbildningar om olika behandlingsmetoder, psykiatri/psykoterapeut samt fritidsverksamhet. Tabell 2. Respondenternas utbildning, i antal och procent. Flera svar har varit möjliga. N=2295. Utbildning Socionom Utbildning i psykoterapi (steg-1) Beteendevetare Behandlingspedagog Socialpedagog Psykolog Undersköterska Sjuksköterska Barnmorska Läkare Antal 138 29 11 21 24 1 5 8 0 2 Procent 71,1 14,9 5,7 10,8 12,4 0,5 2,6 4,1 0 1,0 Samantaget har svar inkommit från 30 av Skånes 33 kommuner. Fyra respondenter har emellertid inte besvarat frågan om vilken kommun de huvudsakligen arbetar inom6. Flest svar har inkommit från Malmö, följt av Kristianstad och Helsingborg. I övrigt är respondenterna relativt jämt fördelade mellan kommunerna. Vidare framkommer att 67,4 procent arbetar inom någon form av öppenvårdsmottagning och 24,2 procent inom en fältverksamhet. 19 stycken uppger att de arbetar inom någon annan typ av verksamhet. En närmare analys visar emellertid att dessa verksamheter kan betraktas som snarlika, vilket gjort att jag ändå valt att inkludera svaren i analysen. Vad arbetar då respondenterna med huvudsakligen? I enkäten har deltagarna fått besvara denna fråga fritt och här framkommer sammantaget ett brett spann av psykosocialt och behandlande stödarbete. Återkommande teman utgörs av alkohol och droger, psykisk ohälsa samt relationer. En gemensam nämnare för i princip alla verkar vara att arbeta med samtal på ett eller annat sätt, en del i enskilda samtal, andra i gruppverksamheter eller ute i offentliga 5 6 N står för antalet svarande. För en närmare diskussion om bortfall hänvisas läsaren till avsnittet Bortfall och svarsfrekvens. 44 miljöer där ungdomar rör sig. Dessa samtal förefaller dock ha olika karaktär och rör sig från korta rådgivningssamtal vid enstaka tillfällen till längre terapeutiska samtalsserier. Parallellt med detta nämns även arbetsuppgifter som att föreläsa, samverka med andra samhällsinstanser samt att stödja klienter rent praktiskt. Ett mindre antal skriver även att de parallellt arbetar med utredningar, uppföljningar eller samordning av projekt. Samtliga chefer som kontaktats för att rekrytera respondenter har ombetts att endast uppge kontaktuppgifter till de medarbetare som i någon utsträckning möter ungdomar och unga vuxna upp till 29 år, vilket även framgått i inbjudan till den identifierade personalen. I enkäten framgår dock att 37,1 procent även möter barn under 12 år samt att 46,7 procent även möter personer som är 30 år eller äldre. Detta kan förklaras med att flertalet uppger att de inkluderar anhöriga och familjer i stödinsatserna samt med att arbetet sker i förhållande till olika mål- och åldersgrupper parallellt. För att undersöka om personalen har andra personer runt omkring sig att diskutera sitt arbete med ställdes frågan om hur många personer som arbetar med samma arbetsuppgifter. Detta visade sig variera mellan 0-29 personer. Medelvärdet ligger här på 4,9 personer (med en standardavvikelse på 4,2). Många är emellertid anställda inom enheter som även omfattar kolleger som arbetar med andra uppgifter. Respondenterna uppger här att deras enheter har mellan 1-100 anställda, med ett medelvärde på 13,0 personer. Här är således spridningen stor (med en standardavvikelse på 12,5). Detta kan eventuellt bero på att innebörden av ordet enhet tolkades olika, vilket även framkom i förstudien. Slutligen visar enkäten att respondenterna förefaller ha stort handlingsutrymme i sitt arbete. Hela 93,8 procent uppger att de anser sig kunna påverka sitt arbete och sina arbetsuppgifter i stor eller viss utsträckning. 6,2 procent anser sig kunna detta i liten utsträckning, vilket innebär att ingen fyllt i svarsalternativet ”Inte alls”. 8.2 Kunskap och utbildning En av studiens frågeställningar handlar om personalens kunskap och utbildning. För att närma sig detta har ett antal frågor ställts i enkäten som dels belyser den kunskap som personalen själva anser sig ha inom en rad områden kopplade till säkrare sex och dels undersöker hur personalen erhållit denna kunskap. 45 8.2.1 Kunskap om säkrare sex När det kommer till personalens egen kunskap om säkrare sex har personalen själva fått bedöma sin kunskap på en femgradig skala från ”Ingen kunskap” till ”Mycket god kunskap” inom 17 olika områden som på ett eller annat sätt bedömts relevant för området säkrare sex. Detta omfattar ett brett spektrum av ämnen från kondomer och glidmedel till ungdomars sexuella normer och sexuellt utnyttjande (se fråga 17 i bilaga 7). Personalens kunskap har således inte testats genom att ställa fakta- eller kontrollfrågor, utan bygger helt på respondenternas egna uppfattningar och utgör därmed en subjektiv bedömning. För att kontrollera samstämmigheten mellan dessa olika kunskapsfrågor har testet Cronbach’s Alpha genomförts, vilket är ett så kallat reliabilitetstest. Värdet i detta test blev 0,941, vilket visar på en god samstämmighet mellan respondenternas svar på de olika frågorna. Förenklat uttryckt innebär detta att de personer som skattar sin kunskap högt på en fråga generellt gör det på alla frågorna och tvärt om. Variationerna inom en respondents svar är således liten. Däremot finns en större spridning mellan respondenterna. För att kunna göra denna bedömning har varje respondents svar summerats, där ”Ingen kunskap” motsvarat 1 poäng, ”Begränsad kunskap” motsvarat 2 och så vidare upp till 5. Om en person hoppat över en fråga har detta inneburit 0 poäng. Varje person har således kunnat få ett värde mellan 0-90. Genom att dela detta värde med 17 (det vill säga det antal delfrågor som fråga 17 bestod av) har sedan respondenternas genomsnittliga kunskap kunnat räknas ut. Resultatet visar på en relativt stor spridning i respondenternas sammantagna kunskap om säkrare sex, se figur 2. En mindre grupp bland personalen, 11,4 procent, bedömer sig här ha stor kunskap om säkrare sex och klassar den som god eller mycket god. Vidare uppskattar knappt hälften, 48,5 procent, att deras kunskap är tillräcklig. En förhållandevis stor grupp, 40,2 procent, bedömer dock sin kunskap som begränsad. 46 Figur 2. Respondenternas sammantagna kunskap kring säkrare sex. N=229. Genom att analysera varje kunskapsområde för sig framkommer dock att några av dem står ut från de andra. Mest kunskap bedömer sig personalen ha kring områdena kondomer och Motiverande samtal7. Här bedömer 22,4 procent respektive 24,2 procent sig ha mycket goda kunskaper. Majoriteten skattar dock sina kunskaper som tillräckliga eller goda. Även här finns alltså stor variation. Lägst kunskap återfinns i förhållande till slicklappar och vagianala kondomer8, där en överväldigande majoritet valt svarsalternativen ingen eller begränsad kunskap. Bristande kunskap återfinns även kring olika problem som kan uppstå vid praktik av säkrare sex samt kring råd och tips som kan ges vid problem med att praktisera säkrare sex. Detsamma gäller även för ämnesområdena ungas sexualitet och sexuella normer. Vidare är en intressant iakttagelse att personalen upplever sig ha något bättre kunskap om hiv/aids än om sexuellt överförbara infektioner (STI) generellt. Slutligen bör det lyftas fram att en majoritet av respondenterna endast anser sig ha begränsade eller tillräckliga kunskaper när det kommer till hbtq-frågor. 7 Motiverande samtal kan kortfattat beskrivas som en samtalsmetod och ett förhållningssätt som ofta lyfts fram i sammanhang kring säkrare sex och som kan användas för att hjälpa en klient att öka sin egen motivation att genomföra en förändring. Till exempel för att börja praktisera säkrare sex. 8 Vagianala kondomer kan även benämnas som vaginala kondomer, kvinnliga kondomer eller femidomer. 47 8.2.2 Kanaler för kunskap Hur har då personalen erhållit denna kunskap? Som framkommer i tabell 3 förefaller personalens grundutbildningar inte ha bidragit med kunskap kring området säkrare sex i någon större utsträckning. Däremot uppfattade de att sexualitet togs upp i något högre utsträckning. En större kunskapskanal verkar emellertid personalen stå för själva. Hela 62,1 procent uppger att de i stor eller viss utsträckning läst och satt sig in i ämnesområdet säkrare sex på egen hand. Tabell 3. I vilken utsträckning personalen fått kunskap via olika vägar. Andelar i procent. Kunskap om säkrare sex i grundutbildningen (N=225) Kunskap om sexualitet i grundutbildningen (N=227) Läst och satt sig in i ämnesområdet säkrare sex på egen hand (N=227) Stor 0,9 Viss 12,0 Liten 39,6 Inte alls Totalt 47,6 100 1,8 29,1 44,1 25,1 100 16,3 45,8 32,2 5,7 100 I enkäten ställdes även frågor om personalen deltagit i någon annan utbildning där säkrare sex tagits upp, vilket merparten inte hade. De 22,3 procent som gjort detta uppger att de gjort detta i varierande omfattning och via olika arenor. En del uppger att de deltagit vid enstaka föreläsningar och utbildningsdagar kring olika dimensioner av sexualitet och säkrare sex. Vidare framkommer att ett antal personer studerat sexologi på högskolenivå. Merparten av dessa utbildningar förefaller ha omfattat omkring 10hp, men tre personer uppger att de studerat ett mastersprogram i sexologi. Dessutom återkommer engagemang i framförallt föreningarna RFSU och RFSL, men även Noaks ark och Rädda barnen nämns. Avslutningsvis omfattar enkäten frågor om respondenterna deltagit i någon kompetensutveckling om säkrare sex och sexualitet på sina arbetsplatser. När det gäller säkrare sex uppger en överväldigande majoritet, 95,1 procent, att de inte gjort detta. Bland det fåtal som trots allt har det uppkommer bland annat samarbete med Malmö stads enhet Rådoch stödteamet sexuella tjänster samt föreläsningar av RFSU och RFSL. Likaså uppger 88,5 procent att de inte haft någon kompetensutveckling om sexualitet på arbetsplatsen, vilket således innebär att temat sexualitet lyfts något oftare än säkrare sex. Även här nämns RFSU, RFSL och Råd- och stödteamet sexuella tjänster. De teman som kompetensutvecklingen berört utgörs bland annat av hbtq-frågor, sexualitet på internet samt sexologi generellt. 48 8.3 Organisatoriska resurser Nästa block i enkäten syftar till att undersöka vilka organisatoriska resurser och förutsättningar personalen har för att arbeta med säkrare sex. 8.3.1 Ansvar och mandat För att undersöka vilka organisatoriska förutsättningar personalen har är det intressant att undersöka vilket ansvar kring säkrare sex och sexualitet respondenterna uppfattar att det finns på arbetsplatsen. Här framkommer att en majoritet inte uppfattar att deras enheter har ett formellt ansvar att arbeta med säkrare sex och sexualitet. Fler uppfattar dock att sexualitet ligger under enhetens ansvar. 43,8 procent uppfattar att detta gäller för sexualitet, respektive 32,9 procent för säkrare sex. I det öppna kommentarsfältet framkommer dock att ansvaret för att arbeta med dessa områden förefaller ha vissa begränsningar. En respondent framhåller exempelvis att detta ansvar enbart gäller för den medicinska personalen. Vidare skriver flera att de enbart har detta ansvar om det kommer upp i mötet med klienten: ”det är vårt ansvar om vi kommer i kontakt med det. Men inte vårt ansvar att gå ut och informera och "leta upp" diskussionerna”. Detta lägger således ett ansvar på klienten att ta upp dessa frågor. Ansvaret för personalen att ta upp områdena förefaller dock bli tydligare om det ingår i klientens vårdeller genomförandeplan. Däremot framhåller några att det finns en form av moraliskt ansvar att arbeta med området: ”Tycker att alla som möter ungdomar har ett ansvar att prata med ungdomar om säkrare sex”. När det kommer till sexualitet framkommer olika områden där respondenter uppfattar att enheten har ett ansvar. Exempelvis lyfts genus, sexuella normer och hbtq-frågor fram. Likaså nämns sexuellt utnyttjande samt sexualitet i förhållande till missbruk och droger. Några nämner även att sexualitet kan behöva diskuteras ur ett brett perspektiv. Jämfört med enhetens ansvar uppfattar en lägre andel att de själva formellt har i uppgift att arbeta med områdena (31,1 procent för sexualitet och 22,1 procent för säkrare sex). Även här uppfattar således fler att de har i formell uppgift att arbeta med sexualitet jämfört med säkrare sex. Detta kan eventuellt ha sin grund i att sexualitet generellt kan uppfattas som ett bredare område än säkrare sex och inom vilket säkrare sex kan tänkas ingå. När det gäller det egna ansvaret för att arbeta med områdena uppkommer samma tendenser som i förhållande till enhetens ansvar. Även här framhåller flera av de respondenter som upplever sig ha ett formellt eget ansvar att detta framförallt är aktuellt i de fall då klienten själv tar upp det eller då det är en del av klientens behov och problem. De teman som personalen anser sig ha eget 49 ansvar för i förhållande till sexualitet är även desamma som de som enheten uppfattas ha (se ovan). Både när det gäller det egna ansvaret och enhetens framkommer dock en viss osäkerhet kring vad ansvaret innefattar rent formellt. Ansvaret förefaller inte alltid finnas uttalat rent formellt, i till exempel en arbetsbeskrivning, men kan ibland uppfattas finnas ändå indirekt: ”Formellt blir jag osäker på, men när så behövs tycker jag att det är mitt ansvar att ta upp det i samtal med berörd klient”. 8.3.2 Interpersonellt stöd Vidare har enkäten efterfrågat i vilken utsträckning personalen upplever att ledningen på arbetsplatsen uppmuntrar arbete kring säkrare sex. Som framgår av figur 3 upplever en majoritet av respondenterna, 66,7 procent, att ledningen inte gör detta. Endast 4,8 procent svarar ja på frågan. Figur 3. Ledningens uppmuntran av arbete kring säkrare sex. Andel i procent. N=228. Med tanke på den förhållandevis bristande uppmuntran från ledningen för att arbeta med säkrare sex skulle personalen hypotetiskt sett istället kunna söka stöd från kollegor som arbetar med området. Här framkommer att 25,8 procent har en eller flera kollegor som arbetar med säkrare sex. Det stora flertalet, 74,2 procent, uppger således att det inte finns, eller att de inte vet om det finns, någon annan som arbetar med området på arbetsplatsen. 50 Vidare förefaller inte säkrare sex vara ett område som diskuteras frekvent inom verksamheterna. Här uppger endast 1,8 procent att området diskuteras ofta på arbetsplatsen, medan 17,3 procent anger svarsalternativet ibland. 80,9 procent uppger att ämnet diskuteras sällan eller aldrig. På samma sätt verkar det vara med den handledning som personalen tar del av. Ingen av de som deltagit i studien uppger att säkrare sex diskuteras ofta i handledningen och endast 5,7 procent upplever att säkrare sex diskuteras ibland. 78,5 procent uppfattar att säkrare sex diskuteras sällan eller aldrig. Av respondenterna är det dock 15,8 procent som inte har någon handledning. 8.3.3 Tid, screeningformulär och ekonomi En annan central aspekt är den tid som personalen har för att arbeta med säkrare sex. Här visar det sig att respondenternas verksamheter i mycket låg utsträckning avsätter tid för att personalen ska arbeta med området (se tabell 4). Däremot avsätter personalen själva i något högre grad tid för detta. Merparten av denna tid utgör dock arbete vid enstaka tillfällen. Sammantaget ägnar således personalen endast begränsat med tid åt att arbeta med säkrare sex. Tabell 4. Tid för att arbeta med säkrare sex. Andel i procent. Ja, regelbundet Ja, men endast vid enstaka tillfällen Nej Totalt Tid avsatt av verksamheten (N=225) 1,3 4,4 94,2 100 Tid som personalen själva avsatt (N=228) 2,2 23,7 74,1 100 När det kommer till olika typer av screeningformulär visar enkäten att merparten, 60,3 procent, inte använder sig av detta i sitt arbete. Av de som faktiskt använder detta uppger fem personer att säkrare sex ingår. Här nämns ADAD, ASI, SDQ och FREDA. Mönstret upprepas även när det kommer till ekonomiska resurser. Endast 2,6 procent av personalen känner till att sådana har avsatts på arbetsplatsen för arbete med säkrare sex. 8.3.4 Önskat stöd Vilket stöd hade då personalen önskat få för att få bättre förutsättningar för att arbeta med säkrare sex? Här har respondenterna fått möjlighet att skriva fritt inom ramen för en öppen fråga. Bland svaren förefaller olika former av utbildning vara det stöd som personalen allra mest efterfrågar, både kring säkrare sex och sexualitet. Exempelvis nämns föreläsningsdagar, 51 seminarier och tillgång till relevant litteratur. Några skriver att de framförallt efterfrågar grundläggande utbildning, medan andra lyfter ett behov av vidareutbildning och fördjupning. Vi skulle behöva en utbildningssatsning kring detta. Har fått utbildning i HBTQ, önskar dock få lite mer kring säkrare sex och hur vi ska hantera ungdomars frågor kring sexualitet. Som det är nu hänvisar vi alla sådana frågor kring ungdomsmottagningarna. Ett annat återkommande tema är tydligare uppdrag, riktlinjer och mandat att arbeta med områdena. De förväntningar som finns på personalen behöver således klargöras. På liknande sätt efterfrågar flera mer stöd och uppmuntran från ledningen. En deltagare undrar till exempel om det finns någon tanke överhuvudtaget från ledningens sida kring ämnesområdet. Några menar att säkrare sex och sexualitet är en icke-fråga, rent av tabu, som behöver sättas på agendan. Här föreslås bland annat att områdena bör lyftas på möten och i handledning. Flera tar även upp behov av mer tid för arbete kring säkrare sex och sexualitet. Dessutom nämns att ökad samverkan behövs med andra verksamheter samt att det hade varit bra att ha tillgång till informationsmaterial att ge till ungdomarna. Majoriteten av respondenterna anser att flera av dessa olika stöd behövs parallellt med varandra. Jag hade önskat att ledningen uppmuntrade arbete med säkrare sex och att vi fick gå fortbildning genom arbetet som alla kollegor i gruppen deltar i och inte enbart de som redan brinner för frågan kring säkrare sex. Jag hade även önskat att det fanns mer metodstöd på min arbetsplats kring hur vi inom öppenvården kan arbeta med säkrare sex i våra samtal, t.ex. metodhandböcker. Det är även önskvärt att utredande socialsekreterare utreder frågan kring sexualitet i högre utsträckning så att den unge får rätt insats i förhållande till dennes behov. Om det inte utreds kring den unges sexuella hälsa/sexualitet missar socialrådgivaren ofta att prata om ämnet, vilket kan innebära att den enskildes grundproblem aldrig berörs inom socialtjänsten. Ett mindre antal av undersökningens deltagare skriver dock att de inte upplever något behov av stöd kring dessa frågor. För några verkar denna upplevelse grunda sig i att deras verksamhet inte har något uppdrag att arbeta med ämnet samt i att de brukar hänvisa ungdomarna till ungdomsmottagningen. 8.4 Personalens erfarenheter Enkätens sista del består av frågor kring personalens erfarenheter, upplevelser och tankar kring att arbeta med framförallt säkrare sex, men även delvis med sexualitet mer generellt. Här framkommer att knappt två femtedelar arbetar med säkrare sex på något sätt i sitt 52 nuvarande arbete. Som tabell 5 visar pekar detta på att en större andel faktiskt arbetar med detta än som uppfattar att de själva eller enheten har detta i formell uppgift (vilket diskuterats ovan). Samma förhållande gäller för området sexualitet. Detta skulle kunna tolkas som att personalen själva känner ett engagemang och intresse för områdena och därför väljer att arbeta med detta i högre utsträckning än vad de upplever faktiskt förväntas av dem. Siffrorna skulle även kunna tolkas som ett tecken på att de ungdomar och unga vuxna som personalen möter har ett större behov av stöd kring frågorna än vad verksamheterna formellt erkänner. Tabell 5. Ansvar och arbete kring säkrare sex och sexualitet. Andelar i procent. N anges inom parentes. Andelen respondenter som… Säkrare sex Sexualitet Uppfattar att enheten har formellt ansvar att arbeta med området 32,9 (225) 43,8 (226) Uppfattar sig ha egen formell uppgift att arbeta med området 22,1 (226) 31,1 (225) Uppger sig arbeta med området 38,9 (226) 51,8 (226) 8.4.1 Arbete med säkrare sex i praktiken Vad innebär då personalens arbete kring säkrare sex i praktiken? För att undersöka detta ombads enkätens deltagare att kryssa i de arbetsmetoder de använder sig av, vilket redovisas i tabell 6. Respondenterna hade även möjlighet att beskriva sitt arbete i ett fritt kommentarsfält. Svaren på dessa två olika sätt att studera frågan ger i stort sett samma bild av personalens arbete. Båda pekar på att samtal utgör ett centralt redskap för personalen i arbetet med säkrare sex. Dessa samtal verkar generellt närma sig säkrare sex utifrån ett brett perspektiv och i förhållande till andra områden kring sexualitet, vilket kan illustreras genom följande citat: I den insats jag huvudsakligen jobbar inom, försöker vi vid tillfälle att ta upp diskussioner och fånga upp frågor om säkrare sex. Hur man skyddar sig mot infektioner, hiv, graviditet. Hur man testar sig. Sex och relationer, gränssättning, integritet. Dock utgör det inte en del av ett strukturerat arbete med dessa frågor utan vi gör det om vi ser behov av/får möjlighet till det på initiativ av ungdomen. Majoriteten av respondenterna förefaller således inte ha samtal som närmar sig den konkreta praktiken av säkrare sex. Värt att notera är att 30,6 procent av respondenterna uppger att de i någon utsträckning delar ut kondomer i sitt nuvarande arbete, vilket i sammanhanget får betraktas som en tämligen hög siffra. Detta bör ses mot bakgrund av att Region Skåne sedan hösten 2012 arbetar med att sprida kondomer till ungdomar och unga vuxna via socialt arbete och skolverksamheter. Personal inom dessa två typer av verksamheter kan genom denna 53 satsning gratis beställa kondomer och glidmedel för vidare utdelning (Smittskydd Skåne, 2014). Detta är emellertid inte möjligt i alla landsting i Sverige i dagsläget. Tabell 6. Arbetsmetoder kring säkrare sex, i antal och procent. Flera svar har varit möjliga. N=229. Olika arbetsmetoder kring säkrare sex Antal Utdelning av kondomer Utdelning av glidmedel, slicklappar eller vagianala kondomer/femidomer/kvinnliga kondomer Rådgivning kring att praktisera säkrare sex Motiverande samtal om säkrare sex Samtal kring sex- och samlevnad Delar ut någon form av informationsmaterial om att testa sig för STI/hiv eller om säkrare sex Gruppverksamheter där säkrare sex tas upp Har planscher på väggarna som på något sätt tar upp säkrare sex Respondenter som inte kryssat i något av ovanstående 70 19 Procent av studiens totala antal respondenter9 30,6 8,3 30 40 94 13 13,1 17,5 41,0 5,7 15 3 6,6 1,3 88 38,4 Enkäten visar även att 30,1 procent av respondenterna samarbetar med andra verksamheter kring säkrare sex. Detta samarbete förefaller vara allra starkast med ungdomsmottagningarna. Vid ett fåtal tillfällen nämns emellertid även bland annat skolhälsovården, barnmorskemottagningar, Malmö stads enhet Råd- och stödteamet sexuella tjänster, Ambulatoriegruppen inom Region Skåne samt kondombeställning från Smittskydd Skåne. Två respondenter framhåller dock att de upplevde det svårt att svara på frågorna, med hänvisning till att enkätens definition av säkrare sex är så vid. En uttrycker det enligt följande: Lite svårt att svara på frågorna, eftersom definitionen på säkrare sex var så vid. Jag tänker då på det ni beskriver som teman som tangerar säkrare sex såsom, kommunikation med partner osv... Det är ämnen som man inte sällan samtalar om vid en kommunal öppenvårdsmottagning, men de samtalen behöver inte alls handla om hur man skyddar sig eller om aborter eller hiv/STI mm. Med tanke på detta kan de andelar som uppger sig arbeta med säkrare sex samt med olika metoder kring säkrare sex behöva tolkas med viss försiktighet. 9 Antalet procent utgör här inte Valid Percent. Se avsnittet ”Analys och statistisk redogörelse” för en närmare beskrivning. 54 Eftersom studien utgår ifrån en förhållandevis bred definition av säkrare sex har frågor ställts om i vilken utsträckning personalen arbetar med en rad teman som skulle kunna tangera området på ett mer eller mindre direkt sätt. Som framkommer i tabell 7 utgör självförtroende och självkänsla det tema som respondenterna oftast behandlar. Vidare arbetar mer än hälften med frågor kring att känna sig trygg och trivas i sin egen kropp. Endast 18,3 procent arbetar däremot med hbtq-frågor, vilket kan anses problematiskt. När respondenterna fritt beskriver sitt arbete kring sexualitet förefaller dock enskilda respondenter känna stort engagemang kring just hbtq. I respondenternas öppna svar framkommer fler teman än de som var möjliga att kryssa i till tabell 7. Exempelvis nämns teman som sexuell identitet, relationer, heder och sexmissbruk10. Tabell 7. Teman som personalen arbetar med, i antal och procent. Flera svar har varit möjliga. N=229. Teman Antal Sexuella övergrepp Hbtq-frågor (homo, bi, trans och queer) Självförtroende och självkänsla Att känna sig trygg och trivas i sin egen kropp Normer och attityder kring sexualitet Sexualitet i samband med alkohol och droger Sex mot ersättning (pengar, tjänster, gåvor) Respondenter som inte kryssat i något av ovanstående 84 42 181 126 90 115 67 36 Procent av studiens totala antal respondenter11 36,7 18,3 79,0 55,0 39,3 50,2 29,3 15,7 Förutom detta har 36,6 procent av personalen även erfarenhet från andra verksamheter av att arbeta med säkrare sex. Majoriteten av dessa erfarenheter har erhållits genom tidigare anställningar. Här nämns bland annat arbeten på olika behandlingshem, skolor samt verksamheter där samarbetet varit starkt med ungdomsmottagningar. Ett mindre antal beskriver även att de varit eller är engagerade kring säkrare sex och sexualitet via ideella föreningar, som till exempel RFSU och RFSL. 10 Dessa benämningar utgör respondenternas egna. Antalet procent utgör här inte Valid Percent. Se avsnittet ”Analys och statistisk redogörelse” för en närmare beskrivning. 11 55 8.4.2 Hinder för arbetet I en öppen fråga i enkäten framkommer att en del av respondenterna stött på hinder för att kunna arbeta med säkrare sex. Denna har dock endast besvarats av 41,9 procent av respondenterna. Ett återkommande tema bland de svar som inkommit är att respondenterna anser både sig själva, sina kollegor och chefer ha för lite kunskap och utbildning kring ämnet. Några framhåller även att tiden saknas för att kunna ägna detta uppmärksamhet. Vidare kretsar många svar kring att säkrare sex inte finns på verksamheternas agendor. Exempelvis påpekar flera att de inte uppfattar att arbetsplatsen eller de själva har ett uppdrag att arbeta kring de här frågorna och att säkrare sex därför inte utgör ett prioriterat område. Området ”glöms lätt bort”, som en person skriver. På liknande sätt menar en respondent att ”frågan inte är så närvarande i vårt dagliga arbete. Vi signalerar inte heller att det är en fråga som man kan ta upp, inga plancher eller tillgängligt infomaterial”. Förhållandevis många deltagare i enkäten uttrycker dock att de inte kan komma på några hinder för arbete med säkrare sex, men att mycket ansvar läggs på att enskilda medarbetare gör jobbet och tar tag i frågorna. 8.4.3 Personalens attityder Hur hade då personalen velat arbeta med säkrare sex på sina nuvarande arbetsplatser om de själva hade fått bestämma? För att undersöka detta har en öppen fråga ställts i enkäten, vilken knappt hälften av respondenterna besvarat. Här återfinns en relativt stor spridning i svaren. Exempelvis förekommer både svar där en respondent uttrycker att säkrare sex inte bör ingå i dennes yrkesroll och svar där någon menar att sex och samlevnad bör vara obligatoriskt i behandling. Åsikterna skiljer sig framförallt åt när det kommer till vilken roll personalen själva bör ha i att ta upp säkrare sex. Flera poängterar att det är upp till ungdomen att bestämma vad samtalen ska handla om. En respondent uttrycker därför att hen inte önskar någon tydligare styrning mot ämnet. ”OM, så ska det ske på klienternas begäran”. Majoriteten av dem som svarat på frågan önskar dock mer aktiva åtgärder för att underlätta arbete kring säkrare sex, både från verksamhetens sida och från personalen själva. Flertalet menar att personalen borde inta en aktiv roll i att ta upp området med klienterna och göra detta talbart. Likaså efterfrågas informationsmaterial att dela ut till ungdomar och unga vuxna för att komplettera samtalen. Vidare hade flera velat se ett tydligare uppdrag kring området, att säkrare sex regelbundet diskuteras på arbetsplatsen samt att det tas upp i handledning. Några lyfter även att de hade velat arbeta med detta i gruppverksamhet samt att de hade velat dela ut kondomer. 56 Denna splittring blir även tydlig när personalen tillfrågas om de anser att deras arbetsplatser bör arbeta med säkrare sex, vilket redovisas i figur 4. Här framkommer att 30,8 procent anser att säkrare sex bör vara ett återkommande tema, samtidigt som 9,7 procent anser att personer bör hänvisas vidare om området kommer upp. Den största andelen, 59,5 procent är dock av uppfattningen att säkrare sex framförallt bör behandlas om det kommer upp i det enskilda fallet. Samma fråga har även ställts i förhållande till sexualitet. Här ser siffrorna likartade ut, med skillnaden att en något större andel, 37,6 procent, anser att sexualitet bör vara ett återkommande tema. Andelen som anser att personen bör hänvisas vidare om området sexualitet kommer upp är ungefär detsamma som för säkrare sex, 10,0 procent. Figur 4. Bör arbetsplatsen arbeta med säkrare sex? Andel i procent. N=227. På samma sätt skiljer sig respondenternas intresse åt kring att arbeta med säkrare sex och sexualitet. Som framgår i tabell 8 anser sig majoriteten av respondenterna vara intresserade av att arbeta med båda områdena. Bland dessa har en grupp respondenter ett stort intresse kring både säkrare sex och sexualitet. Samtidigt återfinns en förhållandevis stor andel som säger sig vara måttligt intresserade. Gruppen som inte anser sig vara intresserade är dock relativt liten. 57 Tabell 8. Personalens intresse av att arbeta med säkrare sex och sexualitet. Andel i procent. Mycket intresserad Intresserad Måttligt intresserad Inte intresserad Säkrare sex (N=226) 14,6 46,5 33,6 5,3 Sexualitet (N=227) 21,1 47,1 27,3 4,4 Samma tendens visar sig även när det kommer till hur bekväm personalen är med att arbeta med säkrare sex. Här framgår att en majoritet av respondenterna, 60,3 procent, känner sig bekväma med att arbeta med området, medan 16,6 procent känner sig mycket bekväma. 22,7 procent anger dock svarsalternativet ”ganska obekväm”. En person känner sig inte alls bekväm. 8.4.4 De unga De sista frågorna i enkäten kretsar kring de ungdomar och unga vuxna som personalen möter. När det kommer till behov av stöd kring säkrare sex visar det sig att en övervägande del av personalen upplever att de unga har ett stort eller visst behov av stöd (18,8 procent respektive 41,9 procent). En mindre del av enkätens deltagare menar däremot att de ungdomar och unga vuxna som de möter endast har ett litet eller inget alls behov av stöd (13,1 procent respektive 2,6 procent). Tilläggas bör att 23,6 procent av respondenterna valt svarsalternativet ”vet ej”. Att så pass många inte kan uttala sig om detta behov kan mycket väl ha att göra med att merparten av de ungdomar och unga vuxna som personalen möter sällan själva berör ämnesområdet säkrare sex. Hela 78,1 procent av respondenterna menar att de unga i liten utsträckning eller inte alls tar upp området. Samtidigt visar enkäten att när personalen väl arbetar med säkrare sex är nyfikenhet den reaktion som ungdomarna och de unga vuxna oftast uppvisar, vilket 46,4 procent erfarit. Glädje, genans och tacksamhet är andra inte helt ovanliga reaktioner. Få respondenter har däremot upplevt att de unga blivit arga eller varit likgiltiga. 8.5 Faktorer som inverkar på arbetet med säkrare sex Ovanstående resultatredovisning har gett en bred bild av personalens samlade förutsättningar för att arbeta med säkrare sex. Vilka av dessa olika faktorer har egentligen någon inverkan på det arbete som personalen bedriver kring området? För att undersöka detta har flertalet bivariata analyser genomförts, där sambandet mellan två faktorer studerats. Dessutom har en multivariat logistisk regressionsanalys utförts, vilken kommer att redovisas längre ner. 58 8.5.1 Bakgrundsvariablernas inverkan Till att börja med har bivariata analyser genomförts för att se vilken inverkan studiens olika bakgrundsvariabler har på personalens arbete med säkrare sex. Spelar till exempel respondenternas ålder någon roll för i vilken utsträckning de arbetar med området? Eller hur stor kommunen är? I dessa analyser har jag korskört enkätens tio första frågor med personalens arbete kring säkrare sex (fråga 31), med undantag för fråga 6 som är en öppen fråga och som därför inte kunnat inkluderas. Analyserna visar emellertid att det enbart är åldern på de klienter som personalen möter som har något samband med arbete med säkrare sex. Varken personalens ålder, kön, kommunens storlek eller personalens utbildning har således någon inverkan på i vilken utsträckning personalen arbetar med säkrare sex. När det kommer till klienternas ålder är det mötet med klienter i två specifika åldersgrupper som har betydelse för huruvida man arbetar med omårdet eller inte. Som tabell 9 visar finns det ett statistiskt signifikant (p<0,05) positivt samband mellan att möta personer som är mellan 15-17 år och att arbeta med säkrare sex. Det är med andra ord större sannolikhet att personalen arbetar med säkrare sex om de möter denna åldersgrupp. För gruppen 30 år och uppåt går det statistiskt signifikanta sambandet åt andra hållet. Om personalen möter denna grupp är sannolikheten lägre för att arbete bedrivs kring säkrare sex. Kanske kan detta ses mot bakgrund av att ungdomar och unga vuxna ofta ses som en grupp som behöver stöd kring sexuell hälsa och att mycket preventivt arbete är fokuserat just på denna grupp. Tabell 9. Klienternas ålder och arbete med säkrare sex. Tabellen summeras radvis. Procent (antal). Fråga Svarsalternativ P-värde Ja Nej 31. Arbetar du på något sätt med säkrare sex i ditt nuvarande arbete? Ja Nej 43,1 % (75) 56,9 % (99) 25,0 % (13) 75,0 % (39) 9. Vilka åldersgrupper möter du i ditt arbete? 15 - 17 år 9. Vilka åldersgrupper möter du i ditt arbete? 30 år och uppåt Ja Nej 29,8 % (31) 46,7 % (57) 0,009 70,2 % (73) 53,3 % (65) 0,019 8.5.2 Kunskapens inverkan Vidare har bivariata analyser genomförts för att se i vilken utsträckning olika kunskapsvariabler inverkar på personalens arbete kring säkrare sex, se tabell 10. Här framkommer ett tydligt samband mellan att ha en högre nivå av kunskap kring säkrare sex och 59 att arbeta med området i praktiken12. Däremot går det inte att finna något samband mellan att ha fått kunskap om säkrare sex eller sexualitet i grundutbildningen och personalens arbete med säkrare sex. När det kommer till kunskap om säkrare sex i grundutbildningen har det emellertid inte varit möjligt att genomföra analyser kring om dessa utbildningsinslag verkligen genererat någon kunskap om säkrare sex bland personalen13, vilket skulle kunna vara en förklaring till det uteblivna sambandet. Vad beträffar kunskap om sexualitet i grundutbildningen visar ett Chi2-test att det inte går att finna något statistiskt signifikant samband mellan dessa utbildningsinslag och kunskap om säkrare sex i dagsläget. Detta skulle kunna förstås som att allmän utbildning om sexualitet inte är tillräckligt specifik för att öka kunskapen om säkrare sex. En alternativ tolkning är att det för en stor andel av respondenterna antagligen var många år sedan de genomgick sin grundutbildning och att denna kunskap kan ha bleknat med åren. När det kommer till fråga 16, kompetensutveckling om sexualitet på arbetsplatsen, arbetar en större andel av dem som genomgått detta med säkrare sex jämfört med dem som inte har genomgått kompetensutveckling. Denna skillnad är dock inte tillräckligt stor för att vara statistisk signifikant. Det har inte varit möjligt att genomföra analyserna i förhållande till kompetensutveckling om säkrare sex, eftersom det varit så pass få som fått detta på sina arbetsplatser. 12 Att ha en högre nivå av sammantagen kunskap om säkrare sex uppvisar dessutom ett statistiskt signifikant samband med att känna sig bekväm med att arbeta med ämnesområdet. 13 Chi2-test kan nämligen ”inte utföras om någon kategori på variabeln har en förväntad frekvens som är lika med noll eller om mer än 20 procent av kategorierna har en förväntad frekvens som är mindre än fem” (Djurfeldt et al., 2010, s. 200). 60 Tabell 10. Kunskap och arbete med säkrare sex. Tabellen summeras radvis. Procent (antal). Fråga Svarsalternativ Sammantagen kunskap från fråga 1714 (N=226) Begränsad/ Tillräcklig kunskap God/Mycket god kunskap 31. Arbetar du på något sätt med säkrare sex i ditt nuvarande arbete? Ja Nej 35,8 % (72) 64,2 % (129) 64,0 % (16) 36,0 % (9) P-värde 0,006 11. I vilken utsträckning ingick kunskap om säkrare sex i din grundutbildning? (N=222) * Stor/viss Liten/ inte alls 41,4 % (12) 38,9 % (75) 58,6 % (17) 61,1 % (118) 0,796 12. I vilken utsträckning ingick kunskap om sexualitet i din grundutbildning? (N=224) * Stor/viss Liten/ inte alls 39,1 % (27) 39,4 % (61) 60,9 % (42) 60,6 % (94) 0,975 16. Har ni haft någon form av kompetensutveckling om sexualitet på din arbetsplats? (N=223) Ja Nej 48,0 % (12) 38,4 % (76) 52,0 % (13) 61,6 % (122) 0,354 * = För att kunna genomföra analysen har svarsalternativen grupperats. 8.5.3 De organisatoriska resursernas inverkan Nästa kluster av frågor som körts i bivariata analyser i förhållande till personalens arbete är de organisatoriska resurser som enkäten behandlar, det vill säga fråga 18-29. Fråga 24 (om screeningformulär) och fråga 28 (om ekonomiska resurser) har emellertid utelämnats i redovisningen, eftersom det inte varit möjligt att genomföra ett Chi2-test i dessa analyser. Detta beror framförallt på att få respondenter uppgett att de har dessa resurser. Som tabell 11 visar finns statistiskt signifikanta samband (p<0,05) mellan samtliga dessa resurser och personalens arbete med säkrare sex. Att ha organisatoriskt stöd för att arbeta med säkrare sex förefaller således vara avgörande för i vilken utsträckning personalen faktiskt arbetar med området. Dessutom visar studien att flera av dessa organisatoriska resurser, samt den sammantagna kunskap som personalen besitter, har ett samband med vilken uppfattning personalen har kring huruvida arbetsplatsen bör arbeta med säkrare sex eller inte. Ju mer 14 Kunskapen har här grupperats utifrån det medelvärde som personalen har på alla delfrågor inom fråga 17. Grupperingen har gjorts för att motsvara de svarsalternativ som funnits. Analyser har även gjorts där personalens medelvärden grupperats i två lika stora halvor. Resultaten har emellertid blivit desamma även med denna uppdelning, även om sambanden blivit något svagare. Av denna anledning redovisas enbart grupperingen som skett i förhållande till frågornas svarsalternativ. 61 resurser och kunskap personalen har, ju starkare är uppfattningen att detta ska prioriteras (se bilaga 6). 62 Tabell 11. Organisatoriska resurser och arbete med säkrare sex. Tabellen summeras radvis. Procent (antal). Fråga Svarsalternativ P-värde Ja Nej 31. Arbetar du på något sätt med säkrare sex i ditt nuvarande arbete? Ja Nej 54,1 % (40) 45,9 % (34) 31,5 % (47) 68,5 % (102) 18. Uppfattar du att det är din enhets formella ansvar att arbeta med säkrare sex? (N=223) 19. Uppfattar du att det är din enhets formella ansvar att arbeta med sexualitet? (N=224) Ja Nej 46,9 % (46) 32,5 % (41) 53,1 % (52) 67,5% (85) 0,028 20. Uppfattar du att du formellt har i uppgift att arbeta med säkrare sex? (N=224) Ja Nej 58,0 % (29) 33,9 % (59) 42,0 % (21) 66,1 % (115) 0,002 21. Uppfattar du att du formellt har i uppgift att arbeta med sexualitet? (N=223) Ja Nej 57,1 % (40) 31,4 % (48) 42,9 % (30) 68,6 % (105) <0,001 22. Finns det andra på din arbetsplats som arbetar med säkrare sex? (=226) * Ja, en eller fler Nej/Vet ej 54,2 % (32) 45,8 % (27) 0,005 33,5 % (56) 66,5 % (111) 23. Upplever du att ledningen på din arbetsplats uppmuntrar arbete kring säkrare sex? (N=225) * Ja eller till viss del Nej 56,6 % (43) 43,4 % (33) 30,2 % (45) 69,8 % (104) 25. Har din verksamhet avsatt tid för dig för att du ska kunna arbeta med säkrare sex? (N=222) * Ja, i någon utstäckning Nej 100,0 % (13) 0,0 % (0) 35,9 % (75) 64,1 % (134) 26. Avsätter du själv tid för att arbeta med säkrare sex på din arbetsplats? (N=225) * Ja, i någon utsträckning Nej 74,6 % (44) 25,4 % (15) 26,5 % (44) 73,5 % (122) 27. I vilken utsträckning upplever du att säkrare sex diskuteras på din arbetsplats? (N=223) * Ofta/Ibland Sällan/Aldrig 67,4 % (29) 32,2 % (58) 32,6 % (14) 67,8 % (122) <0,001 29. I vilken utsträckning tas I någon säkrare sex upp i den handledning utsträckning som du tar del av? (N=225) * Har inte detta 58,9 % (33) 41,1 % (23) <0,001 32,5% (55) 60,9 % (137) 0,001 <0,001 <0,001 <0,001 * = För att kunna genomföra analysen har svarsalternativen grupperats. 63 8.5.4 Attitydernas inverkan Avslutningsvis har bivariata analyser genomförts för att undersöka vilket samband som finns mellan å ena sidan personalens intresse och bekvämlighet i förhållande till att arbeta med säkrare sex och å andra sidan det faktiska arbetet, se tabell 12. Här framkommer att båda dessa faktorer har ett signifikant samband med personalens arbete med säkrare sex. Med andra ord är det större sannolikhet att personalen arbetar med säkrare sex om de är intresserade av detta samt om det är bekväma med att göra detta, än om de inte är det. Däremot är det inte möjligt att uttala sig om vad som orsakar vad. Sambandet mellan att vara bekväm med att arbeta med säkrare sex och att faktiskt göra det i realiteten kan således lika gärna bero på att personal som är bekväma med detta i högre utsträckning arbetar med området som att personer som arbetar med säkrare sex efter ett tag blir bekväma med det. För att undersöka vad som uppmuntrar intresset för att arbeta med säkrare sex har bivariata analyser genomförts även i förhållande till denna variabel (se bilaga 5). Flera faktorer uppvisar här ett statistiskt signifikant samband med ett högt intresse: att uppfatta att det är enhetens formella ansvar att arbeta med såväl säkrare sex som sexualitet, att uppfatta att man själv formellt har i uppgift att arbeta med båda dessa områden samt att själv ha möjlighet att avsätta tid för att arbeta med säkrare sex. Chansen att känna ett större intresse är dessutom högre om personalen upplever att säkrare sex diskuteras på ens arbetsplats (p=0,052). Tabell 12. Attityder till arbete med säkrare sex. Tabellerna summeras radvis. Procent (antal). Fråga Svars-alternativ 40. Hur intresserad känner du dig personligen av att arbeta med säkrare sex? (N=223) * Intresserad/ mycket intresserad Måttligt/ inte intresserad 42. Hur bekväm känner du dig med att arbeta kring säkrare sex? (N=226) * Bekväm/ mycket bekväm Ganska obekväm/ inte alls bekväm 31. Arbetar du på något sätt med säkrare sex i ditt nuvarande arbete? Ja Nej 50,7 % (69) 49,3 % (67) 20,7 % (18) 79,3 % (69) 44,8 % (78) 55,2 % (96) 19,2 % (10) 80,8 % (42) P-värde <0,001 0,001 * = För att kunna genomföra analysen har svarsalternativen grupperats. 64 8.5.5 Faktorer med störst betydelse Som nämnts ovan har även en multivariat logistisk regressionsanalys utförts. Denna syftar till att studera vilka av de ovan redovisade faktorerna med betydelse för arbetet med säkrare sex som har en direkt effekt på detta arbete, när övriga relevanta faktorer hålls konstanta. I analysen har ett antal variabler behövt uteslutas. För att det ska vara möjligt att genomföra en logistisk regressionsanalys bör inte variabler inkluderas som överlappar varandra och som delvis mäter samma sak. Så är fallet för fråga 18 och 19 respektive för 20 och 21, vilka frågar efter samma sak men i förhållande till säkrare sex och sexualitet. Med anledning av detta har frågorna 19 och 21, som berör sexualitet, uteslutits. Detsamma gäller för frågorna 40 och 42, som berör personalens intresse av att arbeta med säkrare sex respektive hur bekväma de känner sig med att arbeta med området. Även fråga 42 har således exkluderats. Av samma anledning har fråga 25, om verksamheten avsatt tid för arbete med säkrare sex, uteslutits eftersom denna delvis överlappar fråga 26 om egen avsatt tid. Som framkommer i tabell 13 visar den logistiska regressionsanalysen att tre faktorer har statistiskt signifikanta direkta effekter på personalens arbete med säkrare sex: att själv avsätta tid för att arbeta med säkrare sex, att uppleva att säkrare sex diskuteras på ens arbetsplats och att personligen vara intresserad av att arbeta med säkrare sex. Analysen visar även att uppfattningen att enheten har ett formellt ansvar att arbeta med säkrare sex har en tydlig inverkan på arbetet med säkrare sex, även om denna variabel har ett något högt p-värde. Starkast inverkan visar sig personalens möjligheter att avsätta egen tid för arbete med säkrare sex ha. Oddset för att arbeta med säkrare sex är hela 6,3 gånger högre bland dem som har denna möjlighet jämfört med dem som inte har det, vilket framkommer i tabellen i kolumnen Exp(B). Att variabeln egen avsatt tid har så pass stark inverkan innebär emellertid inte att de andra inte är betydelsefulla. Sammantaget bör resultaten istället ses som att en rad olika faktorer har betydelse för att ge personalen goda förutsättningar för att arbeta med säkrare sex, men att några av faktorerna har en tydligare och mer direkt inverkan. 65 Tabell 13. Logistisk regressionsanalys. Variabel Sammantagen kunskap från fråga 17 * 18. Enhetens formella ansvar att arbeta med säkrare sex 20. Egen formell uppgift att arbeta med säkrare sex 22. Andra på arbetsplatsen som arbetar med säkrare sex * 23. Ledningens uppmuntran av arbete kring säkrare sex * 26. Egen avsatt tid för att arbeta med säkrare sex * 27. Diskussioner kring säkrare på arbetsplatsen * 29. Ämnet säkrare sex i handledning * 40. Intresse av att arbeta med säkrare sex * Constant P-värde 0,328 0,107 0,240 0,500 0,174 0,000 0,007 0,231 0,035 0,000 Exp(B) 1,739 1,961 1,786 1,338 1,743 6,292 3,337 1,639 2,253 0,058 * = För att kunna genomföra analysen har svarsalternativen grupperats. 8.6 Sammanfattning Som avslutning på detta kapitel kommer jag att översiktligt sammanfatta de empiriska resultaten från studien. Sammanlagt har 229 personer besvarat den digitala enkät som skickats ut. Dessa respondenter är alla anställda inom öppenvårdsmottagningar, fältverksamheter eller liknande verksamheter inom socialt arbete och är utspridda bland 30 av Skånes 33 kommuner. Samtliga arbetar med ungdomar och unga vuxna upp till 29 år, även om en stor del även möter personer som är yngre och/eller äldre. Bland respondenterna återfinns flera olika utbildningsbakgrunder, merparten är dock socionomer. Vidare definierar sig majoriteten av personalen som kvinnor och är utspridda åldersmässigt. Sammantaget bedriver enkätens deltagare ett brett spann av psykosocialt och behandlande stödarbete och har överlag ett stort handlingsutrymme i sitt arbete. När det kommer till respondenternas kunskap kring säkrare sex visar studien på en stor spridning. Det stora flertalet skattar dock i genomsnitt sin kunskap som begränsad eller tillräcklig. Endast en tiondel bedömer sin kunskap kring området som god eller mycket god, vilket sammantaget pekar på att kunskapen brister. Enkäten visar även att personalens grundutbildningar i begränsad utsträckning tagit upp områdena säkrare sex och sexualitet. Majoriteten har inte heller tagit del av kompetensutveckling via arbetsplatsen kring områdena. En större andel har emellertid i någon utsträckning läst och satt sig in i ämnet säkrare sex på egen hand. Enkäten visar att en tredjedel av respondenterna uppfattar att deras enhet har ett formellt ansvar att arbeta med säkrare sex. Andelen är däremot något lägre som uppfattar att de själva 66 formellt har i uppgift att arbeta med området. När det kommer till sexualitet mer generellt är dock siffrorna något högre, både för enheten och för den egna uppgiften. Flertalet respondenter framhåller emellertid att detta ansvar framförallt gäller när klienterna själva önskar eller har behov av att få stöd kring området. Här går dock meningarna isär, där en del menar att ämnena bör tas upp med alla klienter. Sammantaget verkar dock det formella uppdraget kring såväl säkrare sex som sexualitet vara otydligt för personalen och tolkningen förefaller variera utifrån det egna engagemanget. De organisatoriska resurserna för att arbeta med säkrare sex är på det stora hela begränsade. Majoriteten upplever till exempel inte att ledningen uppmuntrar arbetet kring området och har inte heller kolleger som ägnar tid åt ämnet. Likaså har få av respondenterna avsatt tid från verksamheten för att arbeta med säkrare sex. En något större andel avsätter själva tid, men detta sker dock framförallt vid enstaka tillfällen och inte regelbundet. Vidare upplever en majoritet att säkrare sex sällan eller aldrig diskuteras på arbetsplatsen eller i handledning. Säkrare sex ingår inte heller generellt i screeningformulär. Enkäten visar dock att flertalet av respondenterna önskar mer stöd för att kunna arbeta med området. Här efterfrågas framförallt mer utbildning och kompetensutveckling, men ett tydligare uppdrag och stöd från ledningen tas även upp som önskvärt. En mindre grupp ser emellertid inget behov av stöd kring säkrare sex. När det kommer till personalens egna erfarenheter av att arbeta med områdena uppger närmare två femtedelar att de i någon utsträckning arbetar med säkrare sex och drygt hälften att de arbetar med området sexualitet. Personalen förefaller här närma sig området säkrare sex utifrån en bred ansats, där samtalet utgör ett centralt verktyg. Knappt en tredjedel uppger även att de delar ut kondomer. Dessutom arbetar många med ämnesområden som mer eller mindre tangerar säkrare sex, framförallt självkänsla och självförtroende. Vidare uppger en tredjedel att de samarbetar med andra verksamheter kring området säkrare sex, företrädesvis ungdomsmottagningar. I enkäten framkommer dock att begränsad kunskap och begränsat med tid hindrar många från att arbeta mer med säkrare sex. Flera framhåller även att det otydliga uppdraget och det faktum att området ofta har låg prioritet försvårar arbetet. Sammantaget finns dock en relativt stor spridning i hur respondenterna själva hade önskat att arbetet såg ut. En majoritet anser här 67 att området bör behandlas om det kommer upp i det enskilda fallet. Knappt en tredjedel menar dock att säkrare sex bör vara ett återkommande tema i verksamheten. Här föreslår respondenterna en rad aktiva åtgärder för att intensifiera arbetet, från såväl arbetsplatsen som från personalens egen sida. En mindre grupp, ca 10 procent, menar dock att en klient bör hänvisas vidare om ämnet säkrare sex kommer upp. Denna spridning återfinns även när det gäller personalens eget intresse för att arbeta med området. Merparten känner sig dock relativt bekväma med att arbeta med säkrare sex. När det kommer till de ungdomar och unga vuxna som personalen möter upplever merparten av respondenterna att dessa endast i liten utsträckning eller inte alls tar upp ämnesområdet säkrare sex. Trots detta uppfattar en majoritet att de unga har ett stort eller visst behov av stöd kring säkrare sex. När ämnet väl tas upp är nyfikenhet den reaktion som personalen oftast möter. Sammantaget visar analyserna att såväl kunskap som organisatoriska resurser är centrala för att möjliggöra arbete kring säkrare sex. Dessutom är det betydelsefullt att personalen är intresserad av området och att de känner sig bekväma med att arbeta med säkrare sex. De faktorer som visat sig ha den starkaste direkta effekten på personalens arbete kring säkrare sex är att ha möjligheten att själv avsätta tid för att arbeta med säkrare sex, att uppleva att säkrare sex diskuteras på ens arbetsplats och att personligen vara intresserad av att arbeta med säkrare sex. 68 9. DISKUSSION I detta avslutande kapitel kommer jag att diskutera resultaten från studiens empiri i förhållande till dels tidigare forskning och dels i förhållande till de teoretiska perspektiv som tagits upp ovan. Resonemanget kommer först och främst att utgå ifrån studiens tre frågeställningar. Därefter följer en avslutande diskussion som tar upp vad det sociala arbetets verksamheter sammantaget kan göra för att förbättra personalens förutsättningar att arbeta med säkrare sex. 9.1 Kunskap och utbildning kring säkrare sex Som ovanstående resultatredogörelse visade finns en relativt stor spridning i förhållande till den samlade kunskap som personalen har kring ämnesområdet säkrare sex. Gruppen som anser sig ha god eller mycket god kunskap om säkrare sex är dock förhållandevis liten, samtidigt som en stor grupp bedömer sin kunskap som begränsad. Vidare uppskattar en stor grupp sin kunskap som tillräcklig. Här är det dock möjligt att fråga sig vad respondenterna anser att tillräcklig innebär, vilket kan tänkas vara subjektivt laddat. Som framkom i den bivariata analysen finns ett samband mellan en högre nivå av kunskap och att arbeta med säkrare sex. Personer som betraktar sin kunskap som tillräcklig arbetar således i lägre utstäckning med säkrare sex än personer som anser sig ha en högre kunskap. Personer med tillräcklig kunskap anser även i lägre utsträckning att arbetsplatsen bör arbeta med säkrare sex. En fråga man kan ställa sig är därför om dessa personer anser att kunskapen är tillräcklig eftersom de har en lägre målsättning med arbetet kring säkrare sex? Vidare har personalen fått begränsad kunskap om säkrare sex och sexualitet från såväl grundutbildningen som kompetensutveckling genom arbetet. Detta ligger således i linje med den tidigare forskning som bedrivits kring fältet, som pekat på att kunskapen och utbildning kring området sexualitet generellt är begränsad (Craig & du Preez, 2004; Wilton, 2000; Trotter et al., 2009; Russel, 2012; Strawgate-Kanefsky, 2000). Samtidigt visar studien att den kunskap som finns bland personalen är betydelsefull och att ett tydligt samband finns mellan att ha en högre nivå av kunskap kring säkrare sex och att arbeta med området i praktiken. Större kunskap hänger även samma med att känna sig bekväm med att arbeta med frågorna. Ett liknande samband återfinns även i den tidigare forskningen, där kunskap visat sig ha en positiv inverkan på arbete kring sexualitet (Strawgate-Kanefsky, 2000; Russel, 2012). Utifrån 69 dessa samband kan det te sig oroande att studien pekar på att en stor del av personalen har begränsade kunskaper om säkrare sex. Som Ponnert (2013) lyfter fram finns det emellertid även en positiv sida av att uppleva sig ha låg kunskap och att känna sig osäker kring ett område. Denna upplevelse innebär nämligen att okunskapen erkänns och kan därmed förbättras. Att uppge att man inte har tillräckligt med kunskap kan på så sätt vara ett medvetet förhållningssätt som öppnar upp för möjligheten att lära sig mer. Att mer utbildning kring säkrare sex framkommer som det mest efterfrågade stödet bland studiens respondenter kan vara ett tecken på en sådan positiv osäkerhet, om än inte hos alla. Enligt Lipsky (2010) är det ofta svårt att avgöra kvalitéten på det arbete som bedrivs av gräsrotsbyråkrater. Ett sätt kan vara att mäta personalens utbildning och erfarenhet, vilket emellertid inte automatiskt behöver detta leda till ett bättre jobb. Personer med mindre utbildning och erfarenhet kan exempelvis både vara mer intresserade, energiska och ambitiösa. I denna studie framkommer dock att kunskap om säkrare sex både har ett samband med att vara intresserad och att faktiskt arbeta med området. Även om Lipsky framhåller kunskapens roll, menar hen samtidigt att utbildning i själva verket är mindre avgörande för praktiken än vad arbetsförhållandena är. Utan ett stödjande nätverk i arbetet är det troligt att utbildning för att förbättra verksamheten urvattnas. Enbart utbildning räcker inte ur detta perspektiv. Lipskys påståenden bekräftas i denna studie. Personalens kunskap är i sig en viktig faktor för det praktiska arbetet kring säkrare sex. Samtidigt visar den multivariata analysen att bland annat möjligheten att själv avsätta tid för arbetet samt att kunna diskutera området på arbetsplatsen har ett mer direkt samband med personalens arbete. För att kunskap och utbildning ska ge effekt är det således önskvärt att detta även kombineras med ett organisatoriskt utvecklingsarbete. 9.2 Organisatoriska resurser för arbete med säkrare sex När det kommer till enhetens och personalens eget formella ansvar att arbeta med säkrare sex visar studien att majoriteten av respondenterna inte uppfattar att detta finns. Ansvaret förefaller dock vara något starkare för ämnesområdet sexualitet. Samtidigt lyfter flertalet av personalen att uppdraget kring området säkrare sex är oklart och att de hade önskat att detta förtydligades. Denna situation är emellertid knappast unik vare sig för dessa verksamheter eller för området säkrare sex. I själva verket menar Lipsky (2010) att oklara mål är karaktäriserande för gräsrotsbyråkraters verksamheter. Innebär detta att personalens önskan 70 om tydligare mål är orealistisk? Nej, enligt Lipsky är det fullt möjligt för gräsrotsbyråkratiers ledningar att klargöra det uppdrag som personalen arbetar utifrån. Chefer kan även se till att skapa och betona formella rutiner. Däremot finns en risk att förtydliganden inte kommer att uppskattas av alla. I linje med detta uttrycker en del respondenter i enkäten att de inte önskar en tydligare styrning kring dessa frågor. Ett annat sätt, för att få personalen att prioritera säkrare sex utan att minska personalens handlingsutrymme, kan vara att öka incitamenten för att ägna området uppmärksamhet och tid. I dagsläget förefaller nämligen verksamheternas uppmuntran av arbete med säkrare sex vara högst begränsat. Majoriteten av respondenterna uppger exempelvis att arbete med säkrare sex inte uppmuntras av ledningen, att verksamheten inte avsätter tid för detta och att ekonomiska medel inte avsätts. Likaså upplever få att området diskuteras på arbetsplatsen, vare sig i handledning eller mer generellt. Området verkar således vara lågt prioriterat, vilket flertalet respondenter även uttryckligen skriver. Även om personalen själva uppger att de har stort handlingsutrymme i sitt arbete, kan detta i realiteten sägas vara inskränkt i och med att personalen befinner sig i ett socialt sammanhang där förväntningarna på att arbeta med säkrare sex förefaller vara så pass låga (Linde & Svensson, 2013). Enligt Lipsky (2010) förväntas ofta gräsrotsbyråkrater vara förkämpar för sina klienter och använda sin kunskap, sina färdigheter och sin position för att säkra att klienterna får den bästa behandlingen. Frågan är emellertid om det är rimligt att ställa sådana krav på personalen när de organisatoriska resurserna är så pass begränsade. Precis som med det otydliga uppdraget menar dock Lipsky (2010) att otillräckliga resurser i princip utgör ett signum för gräsrotsbyråkratier, vilket även framkommer i den tidigare forskningen som påtaglig i förhållande till arbete kring sexualitet. Exempelvis lyfts brist på tid (McCann et al., 2008; Brown & Dunk-West, 2011), brist på stöd i form av rutiner, riktlinjer och metoder samt bristande uppmuntran från ledningen som faktorer som påverkar olika personalgruppers förutsättningar att arbeta med området (Lukkerz, 2014; Grander, 2014). Enligt Lipsky behöver dock inte ökade resurser lösa problemen, utan risken finns att dessa förr eller senare snarare används för att öka verksamhetens arbete ur ett kvantitativt perspektiv. Flera av de resurser som undersökts i denna studie kretsar dock inte i första hand kring rent ekonomiska resurser. Exempelvis skulle det mycket väl vara möjligt för verksamheterna att regelbundet diskutera området säkrare sex utan att för den sakens skull behöva avsätta mer ekonomiska medel, vilket visat sig vara en av de faktorer som har starkast samband med att personalen faktiskt arbetar med området. Om intresset finns för att öka 71 arbetet med säkrare sex ter det sig dock angeläget att satsa mer på de organisatoriska resurserna, med tanke på att studien visat att dessa förefaller vara avgörande för i vilken utsträckning personalen faktiskt arbetar med området. 9.3 Erfarenheter kring att arbeta med säkrare sex Studiens sista frågeställning behandlar de erfarenheter som personalen har av att arbeta med säkrare sex. Här uppger 38,9 procent att de i någon utsträckning arbetar med området. Dessutom uppger drygt hälften att de på något sätt arbetar med sexualitet, vilket kan ses som ett bredare ämnesområde och som mycket väl skulle kunna innefatta säkrare sex. Av de som arbetar med säkrare sex förefaller dessa närma sig området utifrån en bred ansats, där samtalet utgör det mest centrala verktyget. Vidare uppger en tredjedel att de samarbetar med andra verksamheter kring området säkrare sex, företrädesvis ungdomsmottagningar. Dessutom arbetar många med ämnesområden som mer eller mindre tangerar säkrare sex, framförallt självkänsla och självförtroende. Knappt en tredjedel uppger även att de delar ut kondomer. Även om en majoritet av respondenterna således uppger att de inte arbetar med säkrare sex visar detta samtidigt att en större andel arbetar med detta i praktiken än som uppfattar att de själva, eller enheten, har detta i formell uppgift. På så sätt förefaller de informella rutinerna att inkludera såväl säkrare sex som sexualitet i något större utsträckning än vad de formella föreskriver. En intressant aspekt som framkommit i förhållande till personalens arbete med säkrare sex är att de bakgrundsvariabler som undersökts inte visar sig ha något samband med i vilken utsträckning personalen faktiskt arbetar med området. Vare sig kommunens eller enhetens storlek, personalens ålder eller kön inverkar således. Hur kan detta komma sig? Borde det inte finnas olika förutsättningar att till exempel arbeta med ett område i en stor respektive en liten kommun? Utifrån Lipskys (2010) teoribildning kan en förklaring till detta finnas i det faktum att gräsrotsbyråkraters roller ofta påminner starkt om varandra. Oavsett vilken verksamhet det handlar om har exempelvis personalen direktkontakt med klienter, de har stort handlingsutrymme över hur allmänna förmåner och service i samhället fördelas och de har begränsade resurser till sitt förfogande. På liknande sätt menar Linde och Svensson (2013) att de liknande förutsättningarna kan spåras i fenomenet isomorfism, vilket innebär att organisationer som ägnar sig åt liknande saker tenderar att gruppera sig och att utveckla liknande normer och vägledande principer. Organisationer inom samma område har därför en 72 benägenhet att likna varandra i både struktur och innehåll. Dessa resonemang skulle således kunna förklara varför respondenternas svar påminner om varandra, oavsett var de är anställda. Detta innebär även att sannolikheten är stor att förutsättningarna ser liknande ut inom socialt arbete även i resten av Sverige och ökar på så sätt studiens generaliserbarhet. 9.3.1 Perspektiv på arbetet Utifrån de svar som inkommit är det emellertid svårt att avgöra inom vilken nivå i modellen PLISSIT15 som personalens arbete befinner sig. Merparten av respondenterna specificerar nämligen inte närmare hur djupgående de samtal är som de har om säkrare sex eller sexualitet. När det kommer till området säkrare sex arbetar som sagt en majoritet emellertid inte med området, vilket innebär att de inte alls befinner sig inom ramen för PLISSIT-modellen. Bland de som faktiskt arbetar med säkrare sex indikerar svaren dock en relativt stor spridning. Från att beröra området mer i förbigående till att integrera säkrare sex (och sexualitet mer allmänt) som en del i behandlingen. Generellt antyder svaren att arbetet rör sig inom ramen för PLISSIT-modellens tre översta nivåer. Oavsett var i modellen som arbetet befinner sig visar dock enkäten att både personalen själva och verksamheten avsätter mycket begränsat med tid för detta. Även om arbetet sker på en mer djupgående nivå för vissa förefaller detta således överlag ske endast vid enstaka tillfällen. Personalens arbete skulle kunna ses som en respons i förhållande till de ungas individuella situationer, men blir utifrån Lipskys (2010) resonemang även en form av politiskt agerande. Genom att personalen representerar både staten och den organisation som de är anställda inom säger arbetet i slutänden även något om vilka frågor som prioriteras och hur dessa ska betraktas. Utifrån detta perspektiv kan verksamheterna överlag knappast sägas sända en signal till ungdomar och unga vuxna om att säkrare sex är ett viktigt område. Här är det emellertid möjligt att invända och betona att en organisation mycket väl kan tycka att något är viktigt, även om det inte är just denna verksamhets uppgift att ägna sig åt detta. Det är emellertid viktigt att vara medveten om att bilden av personalens arbete kring säkrare sex resultat utgår ifrån den definition av begreppet som presenterades för respondenterna i enkätens början (se bilaga 7). Denna definition är förhållandevis bred och lång och det kan ha varit svårt för personalen att hålla alla delar av denna i åtanke under hela enkätens gång. Som 15 Se avsnittet ”Tidigare forskning” för en närmare beskrivning av modellen PLISSIT. 73 framkom i resultatredovisningen framhåller några respondenter i linje med detta att de tyckte att det var svårt att fylla i enkäten, eftersom definitionen var så bred. Risken finns därmed att respondenterna tagit fasta på olika aspekter av denna när de svarat, vilket kan ha påverkat det insamlade materialet. Som framgick i avsnittet ”Centrala begrepp” kan säkrare sex tolkas olika och likställs ibland med kondomanvändning. Den andel av respondenterna som arbetar med säkrare sex utifrån en sådan smal begreppsförståelse kan således tänkas vara lägre än vad som redovisas ovan. Även om det är svårt att veta om respondenterna besvarade enkäten utifrån den breda begreppsdefinition som presenterades, eller om de utgick ifrån en smalare förståelse, antyder de inkomna svaren att personalen framförallt betraktar säkrare sex utifrån den modell som Bywater och Jones (2007) benämner som riskreduceringsmodellen. Denna modell strävar kort sammanfattat efter att identifiera riskfyllt sexuellt beteende och att förespråka sätt att göra dessa praktiker säkrare på, i motsats till riskelimineringsmodellen vilken i princip förespråkar antingen avhållsamhet eller att endast vara sexuellt aktiv inom en långvarig, monogam relation med en partner. 9.3.2 Personalens attityder När det kommer till personalens attityder kring att arbeta med säkrare sex finns sammantaget en relativt stor spridning i hur respondenterna själva hade önskat att detta var upplagt. En majoritet anser att området bör behandlas om det kommer upp i det enskilda fallet. Knappt en tredjedel menar dock att säkrare sex bör vara ett återkommande tema i verksamheten. Här föreslås en rad aktiva åtgärder för att intensifiera arbetet, från såväl arbetsplatsen som från personalens egen sida. En mindre grupp, ca 10 procent, menar dock att en person bör hänvisas vidare om ämnet säkrare sex kommer upp. Detta behöver emellertid inte tolkas som att denna grupp anser att ämnesområdet säkrare sex inte är viktigt, utan kan lika gärna handla om att man anser att någon annan verksamhet är bättre lämpad för uppdraget. Att en majoritet anser att arbetsplatsen bör ägna sig åt området säkrare sex främst när detta kommer upp i det enskilda fallet skulle kunna förstås utifrån olika rationaliteter. Ett sätt att motivera detta synsätt är att det sätter ungdomarnas och de unga vuxnas egna behov och önskemål i fokus, vilket även uttalas i enkäten. På så sätt får klienterna bestämma innehållet i interventionerna och blir därmed aktörer i sammanhanget. Utifrån Lipskys (2010) perspektiv skulle emellertid ståndpunkten att företrädesvis ägna ämnet uppmärksamhet när den enskilde personen själv efterfrågar stöd kring området, eller har märkbara behov av detta, även kunna 74 förstås som en form av triagering. Arbetsupplägget skulle på så sätt kunna vara ett sätt att fokusera arbetet kring säkrare sex till individer där detta har störst chans att ge effekt och blir således ett verktyg för personalen att hushålla med de tillgängliga resurserna. Triageringen ransonerar därmed arbetet och kan ses som ett sätt att förebygga psykologisk stress till följd av begränsade resurser. I linje med detta kan upplägget även betraktas som en rutin som hjälper till att göra uppgiften hanterbar i förhållande till en större mängd klienter. Dessutom menar Lipsky att de förutsättningar som gräsrotsbyråkrater har för sitt arbete påverkar de mål som de själva har. Personalen modifierar helt enkelt sina mål så att dessa blir realistiska att uppnå i förhållande till de möjligheter de har att prestera. Som framkommit i resultatredovisningen visar studien, i linje med Lipskys resonemang, att det mycket riktigt finns ett samband mellan personalens syn på i vilken utsträckning arbetsplatsen bör arbeta med säkrare sex och flera av de organisatoriska resurser som undersökts. Studien visar även ett samband mellan personalens syn på i vilken utsträckning arbetsplatsen bör arbeta med säkrare sex och den kunskap som personalen har om området. Ju mer resurser personalen har, ju starkare är deras uppfattning att arbetsplatsen bör ägna sig åt ämnet säkrare sex. På samma sätt visar studien att mer resurser hänger samman med ett ökat intresse för att arbeta med området. Detta indikerar således att både personalens mål och intresse av att arbeta med säkrare sex mycket väl skulle kunna höjas om de hade mer resurser och bättre förutsättningar. Denna slutsats innebär emellertid inte att en del av personalens egen bild av att upplägget motiveras av att låta klienters egna behov och önskemål avgöra vad som ska behandlas är felaktig. När det kommer till det intresse som personalen har för att arbeta med säkrare sex återfinns en relativt stor spridning, från inte intresserad till mycket intresserad. Drygt tre femtedelar av respondenterna har emellertid uppgett att de är intresserade eller mycket intresserade. Vidare känner sig merparten relativt bekväma med att arbeta med säkrare sex. Detta tyder på att förhållandevis goda förutsättningar finns om verksamheterna skulle vilja stärka och i högre utsträckning prioritera arbete kring säkrare sex. Som Svensson et al. (2008) framhåller krävs nämligen ett intresse från aktörer inom en organisation för att förändringar ska vara genomförbara. Samtidigt pekar undersökningen på att ledningarna inom dessa verksamheter i dagsläget i mycket begränsad utsträckning uppmuntrar arbete kring säkrare sex. Om externa aktörer ser behov av att stärka detta arbete är det således angeläget att föra en dialog även med personer på ledande positioner inom socialt arbete. 75 9.3.3 Ansvar att ta upp säkrare sex När det kommer till de ungdomar och unga vuxna som personalen möter upplever merparten av dem att dessa har ett stort eller visst behov av stöd kring säkrare sex. Studien visar även att de som arbetar med säkrare sex framförallt upplever att de unga reagerar med nyfikenhet på detta. Trots detta tar ungdomarna och de unga vuxna endast i liten utsträckning eller inte alls upp ämnesområdet säkrare sex med personalen. Hur kan detta komma sig? Ett sätt att förstå detta på är att uppfattad tillgång, enligt Lipsky (2010), drar till sig efterfrågan och inte tvärt om. Med andra ord innebär detta att om klienter inte uppfattar att de kan få hjälp med något via en verksamhet, kommer de inte heller att be om det. Att de ungdomar och unga vuxna som personalen möter inte tar upp säkrare sex kan således bero på att de inte fått signaler om att detta är något de kan få stöd kring inom ramen för dessa verksamheter. Utifrån detta resonemang är det därmed problematiskt att lägga hela ansvaret för att ta upp såväl säkrare sex som sexualitet på klienterna själva. Om organisationerna har som ambition att ge eller börja ge unga stöd kring säkrare sex och sexualitet, behöver de därmed på ett tydligare sätt visa att denna möjlighet finns. Frågan är emellertid om socialt arbete bör ha ambitionen att ge stöd kring säkrare sex till klienter eller om det vore mer lämpligt att hänvisa dessa vidare till andra verksamheter som är mer specialiserade på området. Behovet av stöd förefaller hur som helst finnas, vilket såväl tidigare forskning som studiens respondenter själva framhållit. Ungdomar och unga vuxna inom socialt arbete har även, precis som alla andra unga, rätt till stöd kring sin sexuella hälsa. Men vem ska tillhandahålla detta stöd? Enligt Lipsky (2010) finns det både för- och nackdelar med att bygga upp mer specialiserade enheter. En fördel är bland annat att upplägget löser frågan om vad olika verksamheter ska fokusera på. På så sätt underlättar detta både för de enskilda medarbetarna och för organisationen som helhet. Om allt prioriteras överallt, prioriteras inget. Många gånger kan specialister fördjupa sig och utveckla färdigheter som inte är möjligt att göra hos alla. Enligt Dunk-West och Hafford-Letchfield (2011) har upplägget med specialiserade verksamheter ofta valts inom det sociala arbetet, eftersom sexualitet kommit att bli associerat med expertkunskap. I linje med detta har arbete kring sexualitet och säkrare sex med unga i en svensk kontext ofta kommit att fokuseras till ungdomsmottagningarna, vilket delvis även framkommer i denna studie. Ungdomsmottagningarna framkommer här som den verksamhet som personalen samarbetar 76 med i högst utsträckning när det gäller säkrare sex. Samtidigt menar Lipsky (2010) att det finns en rad nackdelar med detta upplägg. Bland annat kan detta leda till att andra personalgrupper inte utvecklar förmågor som de egentligen borde ha. Specialisering kan även leda till att personalen undviker att se sitt arbete ur ett helhetsperspektiv. Ur detta perspektiv kan ungdomsmottagningarna ses som en verksamhet som befriar resten av det sociala arbetet från ansvar för sexualitet och säkrare sex. Risken med detta är att unga som egentligen behöver stöd kring sin sexuella hälsa inte får det. Lipsky menar därför att alla specialiseringar bör analyseras noga för att se om fördelarna överväger nackdelarna. Syftet med denna studie har inte varit att avgöra exakt hur det sociala arbetet bör organisera sitt arbete kring säkrare sex eller exakt vad arbetet bör bestå av. Men oavsett om arbetet fortsätter att vara uppbyggt utifrån en specialistmodell eller inte, finns ett behov av att stärka personalens förutsättningar för att kunna ta upp frågor kring såväl säkrare sex som sexualitet. För hur ska personalen kunna veta vilka ungdomar och unga vuxna som behöver hänvisas till en specialistverksamhet om man inte undersöker och ställer frågor om detta? I linje med detta framhåller forskare att alla socialarbetare inte behöver bli specialister kring sexualitet, men att alla bör ges möjligheter och förutsättningar att i varje fall arbeta inom PLISSIT-modellens översta nivå (Dunk, 2007; Strawgate-Kanefsky, 2000). Så förefaller emellertid inte situationen vara för merparten av de respondenter som deltagit i denna studie. 9.4 Avslutande diskussion Vad kan då det sociala arbetets verksamheter sammantaget göra för att förbättra personalens förutsättningar att arbeta med säkrare sex? Inom ramen för boken ”Street-level bureaucracy: dilemmas of the individual in the public services” lyfter Lipsky (2010) fram en rad olika strategier som verksamheterna kan ta till för att genomföra förändringar och prioritera upp ett område, vilka även har berörts ovan. Gräsrotsbyråkrater arbetar emellertid ofta i situationer som är för komplicerade för att kunna reduceras till enkla programformat. Strategier för att stärka arbetet med säkrare sex handlar därför inte om att komma med ett färdigt paket som talar om precis hur personalen och verksamheterna bör arbeta. Istället pekar Lipsky bland annat på att organisationerna kan specificera och förtydliga verksamhetens mål och rutiner, öka resurserna samt utbilda personalen. Detta är även förslag som framkommit i studien från en del av respondenterna själva. För att nå framgång i förändringsprocessen menar Lipsky emellertid att detta även bör kompletteras med andra interventioner. Exempelvis är det troligt 77 att utbildning för att förbättra servicen urvattnas utan ett stödjande nätverk. Lipsky betonar även vikten av att få med sig medarbetarna själva på förändringståget, istället för att tvinga. Som ett led i detta kan ledningen se till att införa eller omstrukturera incitament som uppmuntrar personalen att ägna sig åt områdena säkrare sex och sexualitet. Dessutom framhåller Lipsky att gräsrotsbyråkrater speglar den kringliggande kontexten och samhället. På längre sikt är det därför svårt att förändra personalens och verksamheternas arbete om inte detta samtidigt understöds av parallella förändringar i omgivningen. Detta antyder att utvecklingsarbete för att främja arbete med säkrare sex inom det sociala arbetets organisationer behöver kompletteras med insatser i den kringliggande kontexten. Det vore således positivt med till exempel mer forskning, konferenser samt diskussioner inom fältet kring hur det sociala arbetet kan arbeta med säkrare sex och sexualitet. Dessutom menar jag att det är angeläget att utbildningar som kan leda till anställningar inom det sociala arbetet (som till exempel utbildningar för att bli socionom, behandlings/socialpedagog samt sjuksköterska) inkluderar såväl ämnena säkrare sex som sexualitet. Sammantaget lägger Lipsky stort fokus på arbetets struktur och implicerar att förändringsprocesser framförallt bör ta sin utgångspunkt här. Detta ligger väl i linje med de resultat som framkommit i denna undersökning. Sammantaget visar nämligen studien att såväl kunskap som organisatoriska resurser är centrala för att möjliggöra arbete kring säkrare sex. Dessa faktorer kan i sin tur även bidra till ett ökat intresse bland personalen för att ägna sig åt området. Tre faktorer står emellertid ut och har visat sig ha den starkaste direkta effekten på personalens arbete kring säkrare sex. Om det sociala arbetet på allvar vill ge personalen förutsättningar att arbeta med området pekar således studien på att följande bör prioriteras: - att möjliggöra för personalen att själva avsätta tid för att arbeta med säkrare sex, - att se till så att säkrare sex återkommande diskuteras på arbetsplatsen samt - att uppmuntra och understödja personalens eget intresse av att arbeta med säkrare sex. 78 10. TACK Först och främst vill jag rikta ett stort tack till alla de personer som besvarat studiens enkät. Tack för att ni avsatte tid för att svara på mina frågor och för att ni delade med er av era tankar och upplevelser. I detta sammanhang vill jag även tacka alla de chefer som möjliggjorde denna studie genom att vidarebefordra kontaktuppgifter och uppmuntra er personal att delta. Jag vill även lyfta fram de personer som deltog i förstudien och som bidrog med värdefulla synpunkter på enkätens formuleringar och utformning. Flera personer har stöttat mig under processen med denna studie. Stort tack Lars Plantin som varit min handledare. Det har varit roligt och utvecklande att diskutera studien med dig allt eftersom. Jag vill även rikta ett stort tack till Charlotta Holmström som funnits med under hela projektet. Dessutom vill jag uppmärksamma Lisa Wallander som hjälpt mig med de statistiska analyserna i SPSS. Din hjälp har verkligen underlättat denna studie. Jag vill även tacka Niclas Winqvist, Håkan Miörner och Rachel Cooper på Smittskydd Skåne, som stöttat mig under projektets gång. Därtill vill jag rikta ett tack till Folkhälsomyndigheten, som finansierat delar av denna studie. Sist, men verkligen inte minst, vill jag tacka min kära familj och min älskade Fredrik för att ni finns där för mig! 79 11. REFERENSER Annon, J. S. (1976). The PLISSIT Model: A Proposed Conceptual Scheme for the Behavioral Treatment of Sexual Problems. Journal of Sex Education and Therapy, 2(2), 1-15. Bergström, F., & Nevall, H. (2012). Säkrare sex - med och utan kondom. Stockholm: RFSU. Bredström, A. (2011). Alkohol och sexuellt risktagande. Solna: Smittskyddsinstitutet. Brown , M., & Dunk-West, P. (2011). Reflecting on Sexual Health and Young Women's Sexuality: Business or Pleasure? i P. Dunk-West, & T. Hafford-Letchfield, Sexual Identities and Sexuality in Social Work : Research and Reflections from Women in the Field (ss. 61-70). Surrey: Ashgate Publishing. Bryman, A. (2008). Samhällsvetenskapliga metoder. Malmö: Liber. Bywater, J., & Jones, R. (2007). Sexuality and Social Work. Exeter: Learning Matters Ltd. Christianson, M. (2009). Konstruktion av kön och risk bland unga kvinnor och män som hivtestar sig. i C. Magnusson, & E. Häggström-Nordin, Ungdomar, sexualitet och relationer. Lund: Studentlitteratur. Craig, E., & du Preez, M. (2004). The knowledge of social workers in private practice regarding human sexuality and sex therapy. Social Work, 40(4), 389-398. Djurfeldt et al. (2010). Statistisk verktygslåda - samhällsvetenskaplig orsaksanalys med kvantitativa metoder. Lund: Studentlitteratur. Dunk, P. (2007). Everyday Sexuality and Social Work: Locating Sexuality in Professional Practice and Education. Social Work & Society, 5(2), 135-142. Dunk-West, P., & Hafford-Letchfield, T. (2011). Introduction: Sexualities and Sexual Identities in Social Work. i P. Dunk-West, & T. Hafford-Letchfield, Sexual Identies and Sexuality in Social Work (ss. 1-8). Surrey: Ashgate Publishing. Elofsson, S. (2005). Kvantitativ metod – struktur och kreativitet. i S. Larsson, J. Lilja, & K. Mannheimer, Forskningsmetoder i socialt arbete (ss. 59-89). Lund: Studentlitteratur. Evans, T., & Harris, J. (2004). Street-Level Bureaucracy, Social Work and the (Exaggerated) Death of Discretion. British Journal of Social Work, 34, 871-895. Folkhälsomyndigheten. (den 03 November 2014). Folkhälsomyndighetens hemsida. Hämtat från Ungdomar och unga vuxna: http://www.folkhalsomyndigheten.se/amnesomraden/halsa-ochsexualitet/preventionsgrupper/ungdomar-och-unga-vuxna/ den 12 November 2014 80 Forkby, T. (2006). Öppenvårdens former: En nationell kartläggning av öppna insatser i socialtjänstens barn- och ungdomsvård. Stockholm: Socialstyrelsen. Forsberg, M. (2007). Ungdomars sexuella hälsa – internationella kunskapssammanställningar och svenska erfarenheter av förebyggande arbete. Stockholm: Socialstyrelsen. Grander, A. (2014). Unga risktagande - En kartläggning av socialtjänstens arbete kring unga risktagande och sexualitet. Malmö: Malmö stad och Region Skåne. Hicks, S. (2008a). Thinking through Sexuality. Journal of Social Work, 8(1), 65-82. Hicks, S. (2008b). What Does Social Work Desire? Social Work Education, 27(2), 131-137. Jeyasingham, D. (2008). Knowledge/Ignorance and the Construction of Sexuality in Social Work Education. Social Work Education, 27(2), 138-151. Lantz, B. (2011). Den statistiska undersökningen - grundläggande metodik och typiska problem. Lund: Studentlitteratur. Larsson, S. (2005). Kvalitativ metod – en introduktion. i S. Larsson, J. Lilja, & K. Mannheimer, Forskningsmetoder i socialt arbete. Lund: Studentlitteratur. Linde, S., & Svensson, K. (2013). Bokens ärende. i S. Linde, & K. Svensson, Förändringens entreprenörer och tröghetens agenter: människobehandlande organisationer ur ett nyinstitutionellt perspektiv (ss. 8-24). Stockholm: Liber. Lindroth, M. (2013). Utsatthet och sexuell hälsa - En studie om unga på statliga ungdomshem. Malmö: Malmö högskola. Lipsky, M. (2010). Street-level bureaucracy: dilemmas of the individual in the public services. New York: The Russel Sage Foundation. Lister, L. (2012). Direct Social Work Practice, Human Sexuality, and Health Care Systems. i L. Lister, & D. A. Shore, Human Sexuality in Medical Social Work (ss. 1-10). Hoboken: Taylor and Francis. Lukkerz, J. (2014). "En tom arena" - Gymnasiesärskole- och habiliteringspersonals perspektiv på sex- och samlevnadsundervisning. Malmö: Malmö Högskola. Lööf, D. (2005). Informationssökning. i S. Larsson, J. Lilja, & K. Mannheimer, Forskningsmetoder i socialt arbete (ss. 347-366). Lund: Studentlitteratur. McCann et al. (2008). Sexual health services for young people in a rural area of Northern Ireland: A study of the key issues for those who provide them. Health Education Journal, 67(4), 276–284. 81 McElrath, K. (2005). MDMA and sexual behavior: Ecstasy Users`Perceptions About Sexuality and Sexual Risk. Substance Use & Misuse, 1461-1477. Myers, S., & Milner, J. (2007). Sexual issues in social work. Bristol: The Policy Press. Plantin, L., Wallander, L., & Månsson, S.-A. (2012). Hiv i Sverige - Kunskaper, attityder och beteenden hos allmänheten 1987–2011. Solna: Smittskyddsinstitutet. Ponnert, L. (2013). Osäkerhet - ett nödvändigt uttryck för professionalism eller ett tecken på okunskap? i S. Linde, & K. Svensson, Förändringens entreprenörer och tröghetens agenter: människobehandlande organisationer ur ett nyinstitutionellt perspektiv (ss. 42-55). Stockholm: Liber. Rowntree, M. R. (2014). Making Sexuality Visible in Australian Social Work Education. Social Work Education, 33(3), 353-364. Russel, E. B. (2012). Sexual Health Attitudes, Knowledge, and Clinical Behaviors: Implications for Counseling. The Family Journal, 20(1), 94-101. Shernoff, M. (1988). Integrating Safer-Sex Counseling Into Social Work Practice. The Journal of Contemporary Social Work, 334-339. Smittskydd Skåne. (2014). Nu kan du beställa gratis kondomer! Hämtat från Smittskydd Skånes hemsida: http://www.skane.se/sv/Webbplatser/Smittskydd-Skanesamlingsnod/Valkommen-till-Smittskydd-Skane/Formular/Bestalla-kondomer/ den 23 November 2014 Strawgate-Kanefsky, L. (2000). A national survey of clinical social worker's knowledge, attitudes and practice regarding sexuality. New York: New York University, Graduate School of Social Work. Svensson et al. (2008). Handlingsutrymme: utmaningar i socialt arbete. Stockholm: Natur & Kultur. Tikkanen, R. H., Abelsson, J., & Forsberg, M. (2011). UngKAB09 - Kunskap, attityder och sexuella handlingar bland unga. Göteborg: Göteborgs universitet. Trotter et al. (2006). Revealing Disagreement and Discomfort through Auto-ethnography and Personal Narrative - Sexuality in Social Work Education and Practice. Qualitative Social Work, 5(3), 369-388. Trotter et al. (2007). 'I just don't want to go there': Sexuality in Social Work Education and Practice. i W. Tovey, Post qualifying social work: A handbook for continuing professional development (ss. 165-174). London: Jessica Kingsley Publishers. 82 Trotter et al. (2009). Reflecting on What? Addressing Sexuality in Social Work. PRACTICE: SOCIAL WORK IN ACTION, 21(Nummer 1), 5-15. Vetenskapsrådet. (u.å.). Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning. Stockholm: Vetenskapsrådet. WHO. (2014). Hämtat från Defining sexual health: http://www.who.int/reproductivehealth/topics/sexual_health/sh_definitions/en/ den 12 November 2014 Wijk, K. (2003). Planning and implementing health interventions: extrapolating theories of health education and constructed determinants of risk-taking. Uppsala: Uppsala Universitet. Wilton, T. (2000). Sexualities in health and social care - a textbook. Buckingham: Open University Press. World Health Organisation. (1975). Education and treatment in human sexuality. Geneva: World Health Organisation. 83 12. BILAGOR Bilaga 1: Informationsbrev till cheferna Smittskydd Skåne Ida Hall Projektledare ida.e.hall@gmail.com 0735-882638 Augusti 2014 1 (2) Studie om socialt arbete och säkrare sex Smittskydd Skåne genomför nu i samarbete med Malmö Högskola en studie som syftar till att undersöka vilka förutsättningar personal inom socialt arbete har för att arbeta med säkrare sex med särskilt riskutsatta ungdomar och unga vuxna. Förhoppningen är att resultatet av studien ska hjälpa till att anpassa preventiva satsningar till de förutsättningar personal inom socialt arbete har för att arbeta med detta område. Vi hoppas att er verksamhet vill delta i studien genom att svara på en digital enkät. Enkäten tar ca 10-15 minuter att fylla i och riktar sig till personal som arbetar med ungdomar och unga vuxna upp till 29 år inom antingen en fältverksamhet eller inom en öppenvårdsmottagning som tar upp området alkohol och droger. Personalen får gärna svara på enkäten oavsett om de har begränsade eller omfattande kunskaper och erfarenheter av att arbeta med säkrare sex. Vår målsättning är att skicka ut enkäten i början av september. Deltagandet är frivilligt och det går att avbryta enkäten när som helst. Personalen är anonym när de svarar och resultaten kommer att presenteras på ett sådant sätt så att inga enskilda personer kan identifieras. Resultaten från studien kommer att presenteras under våren 2015 i form av en mastersuppsats inom ramen för mastersprogrammet i sexologi vid Malmö Högskola. Resultaten kommer även att sammanfattas i en vetenskaplig artikel. Om ni vill ta del av resultatet eller har frågor om studien är ni välkomna att kontakta projektledare Ida Elisabet Hall via ida.e.hall@gmail.com eller via 0735-88 26 38. Studien finansieras med hjälp av Folkhälsomyndighetens bidrag för forskning och utveckling, FoU. Hör gärna av er om ni har några frågor om studien! Vänliga hälsningar Ida Elisabet Hall Projektledare Smittskydd Skåne Postadress: Smittskydd Skåne, Jan Waldenströms gata 5, 205 02 Malmö Organisationsnummer: 23 21 00-0255 Telefon till Smittskydd Skåne: 040-33 71 80 Internet: skane.se/smittskydd 84 Bilaga 2: Inbjudningsmail till respondenterna Ämne: Studie om säkrare sex och socialt arbete Hej! Smittskydd Skåne genomför nu i samarbete med Malmö Högskola en studie som syftar till att undersöka vilka förutsättningar personal inom socialt arbete har för att arbeta med säkrare sex med särskilt riskutsatta ungdomar och unga vuxna. Förhoppningen är att resultatet av studien ska hjälpa till att anpassa preventiva satsningar till de förutsättningar personal inom socialt arbete har för att arbeta med detta område. Vi hoppas att du vill delta i studien genom att svara på en enkät. Jag har fått mailadresserna till er som får denna enkät från cheferna för era verksamheter alternativt direkt från er. Enkäten tar ca 10-15 minuter att fylla i. Den riktar sig till dig som arbetar med ungdomar och unga vuxna upp till 29 år inom antingen en fältverksamhet eller inom en öppenvårdsmottagning som tar upp området alkohol och droger. Svara gärna på enkäten oavsett om du har begränsade eller omfattande kunskaper och erfarenheter av att arbeta med säkrare sex. Besvara enkäten genom att klicka på följande länk: https://sunet.artologik.net/mah/Survey/158/sv?un=CTNMKhp0&pw=AzJQ7bCS Om du har frågor om studien är du varmt välkommen att kontakta mig via ida.e.hall@gmail.com. Stort tack för att du tar dig tid att fylla i enkäten! Vänliga hälsningar Ida Elisabet Hall Projektledare Smittskydd Skåne 85 Bilaga 3: Påminnelsemail till respondenterna Nedanstående påminnelsemail skickades ut två gånger till respondenterna. Ämne: Påminnelse om att delta i studie om säkrare sex och socialt arbete Hej! För ett tag sedan mottog du en inbjudan om att delta i en studie om säkrare sex som Smittskydd Skåne nu genomför i samarbete med Malmö Högskola. Studien syftar till att undersöka vilka förutsättningar personal inom socialt arbete har för att arbeta med säkrare sex med särskilt riskutsatta ungdomar och unga vuxna. Förhoppningen är att resultatet av studien ska hjälpa till att anpassa preventiva satsningar till de förutsättningar personal inom socialt arbete har för att arbeta med detta område. Vi vore mycket tacksamma om du vill delta i studien genom att svara på enkäten. Enkäten tar ca 10-15 minuter att fylla i. Denna enkät riktar sig till dig som arbetar med ungdomar och unga vuxna upp till 29 år inom antingen en fältverksamhet eller inom en öppenvårdsmottagning som tar upp området alkohol och droger. Svara gärna på enkäten oavsett om du har begränsade eller omfattande kunskaper och erfarenheter av att arbeta med säkrare sex. Besvara enkäten genom att klicka på följande länk: https://sunet.artologik.net/mah/Survey/158/sv?un=CTNMKhp0&pw=AzJQ7bCS Om du har frågor om studien är du varmt välkommen att kontakta mig via ida.e.hall@gmail.com. Stort tack för att du tar dig tid att fylla i enkäten! Vänliga hälsningar Ida Elisabet Hall Projektledare Smittskydd Skåne 86 Bilaga 4: Det sista påminnelsemailet till respondenterna Ämne: Sista påminnelsen om att delta i studie om säkrare sex och socialt arbete Hej! Vi skickar här ut den sista påminnelsen om att delta i en studie om socialt arbete och säkrare sex som Smittskydd Skåne genomför i samarbete med Malmö Högskola. Vi vore mycket tacksamma om du vill delta i studien genom att svara på vår enkät. Du har möjlighet att svara på enkäten till och med onsdag 22 oktober, därefter stängs den. Studien syftar till att undersöka vilka förutsättningar personal inom socialt arbete har för att arbeta med säkrare sex med särskilt riskutsatta ungdomar och unga vuxna. Förhoppningen är att resultatet av studien ska hjälpa till att anpassa preventiva satsningar till de förutsättningar personal inom socialt arbete har för att arbeta med detta område. Enkäten tar ca 10-15 minuter att fylla i. Denna enkät riktar sig till dig som arbetar med ungdomar och unga vuxna upp till 29 år inom antingen en fältverksamhet eller inom en öppenvårdsmottagning som tar upp området alkohol och droger. Svara gärna på enkäten oavsett om du har begränsade eller omfattande kunskaper och erfarenheter av att arbeta med säkrare sex. Besvara enkäten genom att klicka på följande länk: https://sunet.artologik.net/mah/Survey/158/sv?un=CTNMKhp0&pw=AzJQ7bCS Om du har frågor om studien är du varmt välkommen att kontakta mig via ida.e.hall@gmail.com. Stort tack för att du tar dig tid att fylla i enkäten! Vänliga hälsningar Ida Elisabet Hall Smittskydd Skåne 87 Bilaga 5: Tabell om personalens intresse av att arbeta med säkrare sex Faktorer och intresse av att arbeta med säkrare sex. Tabellen summeras radvis. Procent (antal). Fråga Svarsalternativ Sammantagen kunskap från fråga 17 (N=226) Begränsad/ Tillräcklig kunskap God/Mycket god kunskap 40. Hur intresserad känner du dig personligen av att arbeta med säkrare sex? Intresserad/ Måttligt/ mycket inte intresserad intresserad 57,0 % (114) 43,0 % (86) 92,3 % (24) 7,7 % (2) P-värde 0,001 18. Uppfattar du att det är din enhets formella ansvar att arbeta med säkrare sex? (N=222) Ja Nej 75,7 % (56) 54,1 % (80) 24,3 % (18) 45,9 % (68) 0,002 19. Uppfattar du att det är din enhets formella ansvar att arbeta med sexualitet? (N=223) Ja Nej 72,2 % (70) 52,4 % (66) 27,8 % (27) 47,6 % (60) 0,003 20. Uppfattar du att du formellt har i uppgift att arbeta med säkrare sex? (N=223) Ja Nej 82,0 % (41) 54,9 % (95) 18,0 % (9) 45,1 % (78) 0,001 21. Uppfattar du att du formellt har i uppgift att arbeta med sexualitet? (N=222) Ja Nej 72,5 % (50) 55,6 % (85) 27,5 % (19) 44,4 % (68) 0,017 22. Finns det andra på din arbetsplats som arbetar med säkrare sex? (N=225) * Ja, en eller fler Nej/Vet ej 66,1 % (39) 33,9 % (20) 0,339 59,0 % (98) 41,0 % (68) 23. Upplever du att ledningen på din arbetsplats uppmuntrar arbete kring säkrare sex? (N=225) * Ja eller till viss del Nej 66,7 % (50) 33,3 % (25) 58,0 % (87) 42,0 % (63) 26. Avsätter du själv tid för att arbeta med säkrare sex på din arbetsplats? (N=225) * Ja, i någon utsträckning Nej 88,1 % (52) 11,9 % (7) 51,8 % (86) 48,2 % (80) 27. I vilken utsträckning upplever du att säkrare sex diskuteras på din arbetsplats? (N=223) * Ofta/Ibland Sällan/Aldrig 74,4 % (32) 58,3 % (105) 25,6% (11) 41,7 % (75) 0,209 <0,001 0,052 88 29. I vilken utsträckning tas I någon säkrare sex upp i den handledning utsträckning som du tar del av? (N=225) * Har inte detta 66,1 % (37) 33,9 % (19) 59,8 % (101) 40,2 % (68) 0,401 * = För att kunna genomföra analysen har svarsalternativen grupperats. Kommentar till tabellen: Fråga 24, 25 och 28 har inte inkluderats i tabellen, eftersom det inte var möjligt att genomföra Chi2-test i förhållande till dessa variabler. 89 Bilaga 6: Tabell om personalens uppfattning kring arbetsplatsens roll Del 1. Faktorer och uppfattningen att arbetsplatsen bör arbeta med säkrare sex. Tabellen summeras radvis. Procent (antal). Fråga Svars-alternativ Sammantagen kunskap från fråga 17 (N=227) Begränsad/ Tillräcklig kunskap God/Mycket god kunskap 38. Anser du att din arbetsplats bör arbeta med säkrare sex? Ja, det bör vara Ja, om det Nej, om säkrare ett kommer upp i det sex kommer upp återkommande enskilda fallet bör personen tema hänvisas vidare 26,9 % (54) 63,2 % (127) 10,0 % (20) 61,5 % (16) 30,8 % (8) 7,7 % (2) P-värde 0,001 18. Uppfattar du att det är din enhets formella ansvar att arbeta med säkrare sex? (N=223) Ja Nej 47,3 % (35) 23,5 % (35) 51,4 % (38) 62,4 % (93) 1,4 % (1) 14,1 % (21) <0,001 19. Uppfattar du att det är din enhets formella ansvar att arbeta med sexualitet? (N=224) Ja Nej 36,7 % (36) 26,2 % (33) 61,2 % (60) 57,9 % (73) 2,0 % (2) 15,9 % (20) 0,002 20. Uppfattar du att du formellt har i uppgift att Ja arbeta med säkrare sex? (N=224) Nej 52,0 % (26) 25,3 % (44) 48,0 % (24) 62,1 % (108) 0,0% (0) 12,6 % (22) <0,001 21. Uppfattar du att du formellt har i uppgift att Ja arbeta med sexualitet? (N=223) Nej 40,0 % (28) 26,8 % (41) 58,6 % (41) 59,5 % (91) 1,4 % (1) 13,7 % (21) 0,006 90 Del 2. Faktorer och uppfattningen att arbetsplatsen bör arbeta med säkrare sex. Tabellen summeras radvis. Procent (antal). Fråga Svars-alternativ P-värde Ja, en eller fler Nej/Vet ej 38. Anser du att din arbetsplats bör arbeta med säkrare sex? Ja, det bör vara Ja, om det Nej, om säkrare ett kommer upp i det sex kommer upp återkommande enskilda fallet bör personen tema hänvisas vidare 43,1 % (25) 53,4 % (31) 3,4 % (2) 26,8 % (45) 61,3 % (103) 11,9 % (20) 22. Finns det andra på din arbetsplats som arbetar med säkrare sex? (N=226) * 23. Upplever du att ledningen på din arbetsplats uppmuntrar arbete kring säkrare sex? (N=226) * Ja eller till viss del Nej 36,0 % (27) 27,8 % (42) 58,7 % (44) 60,3 % (91) 5,3 % (4) 11,9 % (18) 0,187 26. Avsätter du själv tid för att arbeta med säkrare sex på din arbetsplats? (N=226) * Ja, i någon utsträckning Nej 50,8 % (30) 45,8 % (27) 3,4 % (2) <0,001 24,0 % (40) 64,1 % (107) 12,0 % (20) 27. I vilken utsträckning upplever du att säkrare sex diskuteras på din arbetsplats? (N=224) * Ofta/Ibland Sällan/Aldrig 34,9 % (15) 29,8 % (54) 62,8 % (27) 59,1 % (107) 2,3 % (1) 11,0 % (20) 0,203 29. I vilken utsträckning tas säkrare sex upp i den handledning som du tar del av? (N=226) * I någon utsträckning Har inte detta 34,5 % (19) 29,8 % (51) 58,2 % (32) 59,6 % (102) 7,3 % (4) 10,5 % (18) 0,681 0,026 * = För att kunna genomföra analysen har svarsalternativen grupperats. Kommentar till tabellen: Fråga 24, 25 och 28 har inte inkluderats i tabellen, eftersom det inte var möjligt att genomföra Chi2-test i förhållande till dessa variabler. 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104
© Copyright 2024