1. No category

Institutionen för stad och land
Ekosystemansatsen i svensk
naturvård – hur fungerar
samförvaltning idag?
Åtta exempel från nord till syd
Avdelningen för landsbygdsutveckling
Naturresurshantering för landsbygdsutveckling (LU0066)
Sammanställning av studentrapporter
ekosystemansatsen i svensk naturvård – hur fungerar samförvaltning idag?
1
Ekosystemansatsen i svensk
naturvård – hur fungerar
samförvaltning idag?
Åtta exempel från nord till syd
Avdelningen för landsbygdsutveckling
Naturresurshantering för landsbygdsutveckling (LU0066)
Sammanställning av studentrapporter
Textbearbetning av Amanda Setterwall, Amande Ordtjänster
Grafisk formgivning av Anni Hoffrén, SLU
Tryckning av SLU Repro, Uppsala
Förord
I din hand håller du en sammanställning av åtta rapporter skrivna av studenter på agronomprogrammet vid Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU. Studenterna har inriktning mot
landsbygdsutveckling, och har inom ramen för en kurs i naturresurshantering fått möjlighet
att pröva hur ekosystemansatsen tillämpas i dagens svenska naturresursförvaltning. Studierna
genomfördes i februari och mars 2015.
Bakgrunden till studierna är dels rapporten En samlad naturvårdspolitik från 2003, dels
den konferens kring lokal förvaltning som hölls i Riksdagshuset 2005. Miljödepartementet presenterade där ett tiopunktsprogram, där det underströks att Ekosystemansatsen ska
genomsyra svensk naturvård och att en hög grad av lokal delaktighet behövs för att uppnå
såväl god naturvård som god lokal utveckling. I samarbete med Hela Sverige ska leva, WWF,
Inlandsdelegationen och NAPTEK genomför SLU i maj 2015 därför en uppföljning av konferensen för att se var svensk naturvård står i frågan idag, tio år senare.
Studentrapporterna är ett värdefullt bidrag till denna uppföljning. I dem framträder den
mångfald av former och arbetssätt som idag prövas runtom i Sverige för att hitta vägar för
bra samförvaltning. Det blir tydligt att det är en pågående resa och att ny kunskap och nya
lösningar hela tiden produceras, men också att framgång fortfarande i hög grad handlar om
enskilda personers kunskap och engagemang, oavsett deras position. Det verkar också vara
svårare att få till stånd samförvaltning mellan olika samhällsnivåer, när initiativ och drivkrafter huvudsakligen kommer från lokal nivå. Rapporten pekar på att samarbete är möjligt
över sektorsgränser, men att arbete återstår för att hitta sätt att integrera sådana arbetssätt i
ordinarie förvaltningsstrukturer.
I sitt arbete har studenterna undersökt relevanta dokument och hemsidor, men också
och framförallt intervjuat personer som på olika sätt varit aktiva i samförvaltningen. Att
studenterna får möjlighet att på detta sätt komma i närkontakt med verkligheten under sin
utbildning, så att teori möter praktik, är viktigt. Rapporternas beskrivningar är studenternas
egen bild och tolkning av situationen, och gör inte anspråk på att ha fått med alla perspektiv
i respektive område.
Vi vill från SLU rikta ett tack till studenterna för ett stort engagemang i denna uppgift,
men framför allt riktar vi ett stort tack till alla de personer som ställt tid och kunskap till
förfogande för studenternas nyfikna frågor. Ett stort tack också till Amanda Setterwall och
Anni Hoffrén för arbetet med textbearbetning och layout.
Uppsala i maj 2015
Thomas Norrby, Malin Beckman och Göran Ek
Innehåll
Kustringen............................................................................................................... 9
Sammanfattning......................................................................................................9
Bakgrund................................................................................................................9
Förhandlingsprocessen ......................................................................................... 10
Avgörande händelser............................................................................................. 11
Kustringen idag..................................................................................................... 11
Ekosystemansatsen................................................................................................. 12
Källor.................................................................................................................... 13
Wilhelmina Model Forest...................................................................................15
Inledning.............................................................................................................. 15
IMFN och konceptet Model Forest....................................................................... 16
Bakgrund.............................................................................................................. 17
Organisation......................................................................................................... 18
VMF:s arbete......................................................................................................... 18
Röster om VMF.................................................................................................... 19
Ekosystemansatsen.................................................................................................22
Diskussion.............................................................................................................23
Slutsats.................................................................................................................. 25
Källor.................................................................................................................... 25
Vindelälvens fiskeområde...................................................................................27
Inledning.............................................................................................................. 27
Nuvarande förvaltningsform.................................................................................28
Ekosystemansatsen.................................................................................................30
Diskussion............................................................................................................. 31
Källor.................................................................................................................... 32
Älvdalens besparingsskog................................................................................ 33
Inledning.............................................................................................................. 33
Besparingsskogen ................................................................................................. 33
Förvaltning...........................................................................................................34
Diskussion............................................................................................................. 35
Slutsats.................................................................................................................. 36
Källor.................................................................................................................... 36
Samförvaltning i Kosterhavets nationalpark - en utvärderande rapport........ 38
Introduktion.......................................................................................................... 38
Förvaltning av Kosterhavets nationalpark.............................................................. 38
Avgörande händelser - vad fungerar och vad fungerar inte?...................................40
Diskussion............................................................................................................. 41
Källor.................................................................................................................... 42
På Vättern sitter alla i samma båt
- en undersökning av samförvaltningen av fisket i Vättern................... 44
Inledning..............................................................................................................44
Bakgrund.............................................................................................................. 45
Nuvarande förvaltningsform.................................................................................46
Hur väl fungerar samförvaltningen?...................................................................... 47
Framtiden .............................................................................................................48
Sammanfattande diskussion ..................................................................................48
Källor.................................................................................................................... 49
Samförvaltning av S:t Anna skärgård...............................................................51
Inledning ............................................................................................................. 51
Bakgrund.............................................................................................................. 51
Samverkansplanen................................................................................................. 53
Dagens arbete ....................................................................................................... 54
Framtid................................................................................................................. 55
Diskussion............................................................................................................. 56
Källor.................................................................................................................... 57
Kristianstads Vattenrike - en litteratur- och intervjustudie ......................... 58
Inledning.............................................................................................................. 58
Syfte ..................................................................................................................... 59
Material och metod .............................................................................................. 59
Skapandet av biosf ärområde Kristianstads Vattenrike............................................. 59
Ekosystemansatsen ................................................................................................60
Förvaltning........................................................................................................... 61
Utmaningar vid Vattenrikets tillkomst.................................................................. 63
Ekonomi............................................................................................................... 63
Diskussion.............................................................................................................64
Källor.................................................................................................................... 65
Kustringen
Julia Källestedt
Viktor Eriksson
Karin Larsson
Sammanfattning
Vårt arbete syftar till att utreda vad som hänt med organisationen Kustringen sedan konferensen om självförvaltning 2005. Vår arbetsmetod har varit en kombination av litteraturstudier
och intervjuer med representanter för länsstyrelse, Kalix kommun och Kustringen. Tyvärr
har vi inte fått någon ordentlig kontakt med Kustringen, och saknar därför i mångt och
mycket deras perspektiv. Vi kan konstatera att Kustringen håller på att avveckla sin verksamhet och att de ofta jobbat i motvind. Vi har dragit slutsatsen att anledningen till att det har
varit svårt att genomföra detta projekt, är att kommunikationen mellan myndigheter och
Kustringen inte fungerat. Vi har inte heller lyckats få tag i någon att intervjua som har både
en längre tids erfarenhet av Kustringen och har varit engagerad under de senaste åren. Alla
intervjuade har varit involverade endast under korta perioder, vilket kan leda till vissa motstridiga utsagor och slutsatser.
Bakgrund
Organisationen kustringen har sin bas i de tre byarna Storön, Ytterbyn/Nyborg och Ryssbält i
Kalix kommun. Byarna hade 2008 sammanlagt ca 1700 invånare (Tivell, 2008:7). Byarna ligger
i ett skärgårdsområde som traditionellt försörjt sig på skogsbruk och fiske. Även idag har fisket
en viss betydelse för husbehov (Sandström, 2008). Kustringen är en paraplyorganisation för föreningar och organisationer i de tre byarna (Tivell, 2008:7). Fröet till idén om Kustringen såddes
1998, när byborna fick höra via rapportering i media att länsstyrelsen beslutat skapa ett Natura
2000-område i deras skärgård (Sandström, 2008). Dåvarande byalagsordföranden Peder Nilsson
hade tidigare arbetat med internationella projekt för samförvaltning av skog inom FAO och
Sida, och initierade nu bland annat en studiecirkel i ämnet lokalförvaltning av naturresurser.
Dessutom såg han till att bjuda in en rad namnkunniga föreläsare kring ämnet lokalförvaltning. Ett möte anordnades som bjöd in Ryssbälts och Storöns byalag och företrädare från Kalix
kommun och länsstyrelsen. Snart växte organisationen till att omfatta 1600 personer runt skärgården vid Kalixälvens mynning (Sandström, 2008).
ekosystemansatsen i svensk naturvård – hur fungerar samförvaltning idag?
9
Förhandlingsprocessen
Från länsstyrelsen möttes projektet med blandade reaktioner. Företrädare insåg att de begått
ett misstag när de inte förankrade beslutet om Natura 2000 lokalt. Samtidigt fanns viss skepsis mot anspråken på lokalförvaltning. Länsstyrelsen är ansvarig inför staten för att bevaka
och skydda allmänintressen. Att delegera ansvar ner till lokal nivå innebär att länsstyrelsen
riskerar att misslyckas med sitt uppdrag (Sandström, 2008:93ff ). Det finns en mångfald av
motstridiga utlåtanden och lagar som hanterar den här sortens ansvarsdelegering. Hur dessa
skilda riktlinjer ska tolkas beror till stort på dels vem man frågar, dels vilken myndighet
personen är anställd hos. Detta regleras främst av miljöbalken (SFS 1998:1252) och lagen om
offentlig upphandling. Utöver detta finns Ekosystemansatsen, Naturvårdsverkets riktlinjer
samt en budgetproposition som stipulerar att lokal förvaltning bör främjas.
Ett annat intressant faktum är att det fanns en rädsla hos länsstyrelsen att en utvecklad
lokalförvaltning i Kustringen skulle fungera som prejudikat gällande Laponia, och att man
därmed skulle förlora kontrollen i den förhandlingsprocessen. (Sandström, 2008:100) Det bör
poängteras att samförvaltningen idag är mycket djupare förankrad i Laponia än i Likskärs
naturreservat.
Enligt Emil Sandström gick en stor del av kampen för lokal förvaltning ut på att skapa
legitimitet genom att visa att man besatt kunskap och rätt sorts ansvarskänsla. Länsstyrelsen
efterfrågade formella ramverk för att skydda miljövärden, och därtill CV:n för att säkerställa
Kustringens kompetens att förvalta dessa (Sandström, 2008:94). Kustringen å sin sida pekade
på sin överlägsna anknytning till platsen. De menade att de dels besatt traditionell kunskap
som var nödvändig för att bibehålla kulturhistoriska värden i landskapet och stärka platsidentiteten. Dessutom menade de att denna förankring ledde till starkare ansvarskänsla för den
lokala miljön (Ibid.). Kustringen besatt därtill bred kompetens i kraft av sin stora mängd olika
människor: biologer, jurister och inte minst Peder Nilsson som arbetat internationellt med
samförvaltningsfrågor fanns bland medlemmarna. Kustringen kontrade därför med att efterfråga vad länsstyrelsen hade för kompetens att behandla frågorna. Emil Sandström beskriver
detta som en kamp om legitimitet mellan parallella naturvårdsdiskurser - å ena sidan en biologiskt lagd med bevarande som främsta syfte, å andra sidan en som sätter kulturella värden,
platskännedom, historia och brukande främst (ibid, s. 122).
År 2003 slöts ett avtal mellan Kustringen och länsstyrelsen. I detta fastslogs en viss överföring av ansvaret till Kustringen under en fyraårsperiod. Ansvaret var av underhållskaraktär,
och innebar ingen egentlig operativ makt (Tivell, 2008). Avtalen löper på tre år och förnyas
via en upphandling där alla intressenter får buda på skötseln. Ersättningen är 35 000 kr per år.
Det kommer i år att bli en ny upphandling av skötselavtalet där Kustringen har en möjlighet
att återta ansvaret (SA & KS, 25-03-15).
Kustringen har i mångt och mycket byggt på ideellt arbete, samarbete med lokala entreprenörer och engagerade individer. Man har också finansierats genom projektpengar från bland
annat länsstyrelsen, av vilka det enligt Peder Nilsson än idag finns en del kvar (PN, 10-03-2015).
ekosystemansatsen i svensk naturvård – hur fungerar samförvaltning idag?
10
Avgörande händelser
Ett sätt för Kustringen att visa upp såväl sin unika akvatiska miljö som den lokala kunskap som
fanns för att bevara ekosystem, var att göra en så kallad eco-mapping av området. Enligt Nilsson och Tivell var eco-mapping ett sätt att dels uppmuntra det ”lokala självförtroendet” dels
ett sätt att bevisa för myndigheter att man är kapabel att hantera den omkringliggande miljön
själv på ett hållbart sätt (Nilsson & Tivell, 2011). År 2006 påbörjades arbetet i Kustringen med
att göra en ”eco-map’’. Inspiration kom från ett föredrag om ett lyckat projekt i Amazonas.
Resultatet blev kartor som dels pekar ut viktiga platser för alla arter i Kustringens natur, dels
visar de platser som är viktiga för byarnas historia och kultur. Idag används dessa kartor för att
visa upp bygden och dess viktiga platser för främst skolungdomar och turister (Tivell, 2008).
Maria Rönnqvist på Kalix kommun tror att en bidragande orsak till att projektet idag stannat av är att många av de eldsjälar som fanns från början har försvunnit av olika anledningar.
Detta har gjort att Kustringen tappat mycket av sitt engagemang och driv (MR, 20-02-15).
Enligt Peder Nilsson bestod Kustringen av många eldsjälar, alla med olika intressen och idéer
för bygden. Vissa jobbade främst med fiske, andra med enskilda öar (PN, 10-03-15). Nilsson betonar dock att individperspektivet är centralt för att förstå varför projektet lagts på is.
Personkemi mellan tjänstemän och företrädare för Kustringen har varit avgörande för om
relationen mellan institutionerna varit goda och om arbetet pågått. Maria Rönnqvist instämmer delvis i denna beskrivning.
Enligt Peder Nilsson var en kritisk händelse då länsstyrelsen satte stopp för uppförandet av
en ny fiskestuga. Istället för att utföra projekt och skapa sysselsättning lokalt ville länsstyrelsen ha en upphandling, något som skapade stor frustration inom Kustringen (PN, 10-03-15).
Kustringen idag
Enligt Tivell (2008) ansågs relationen mellan Kustringen och länsstyrelsen till en början vara
bra (Tivell, 2008). Idag har dock samarbetet brustit, och flera föreningsengagerade på Kustringen upplever att de i stort sett blivit ignorerade de senaste åren. Enligt Marie Rönnqvist
har inte heller Kustringen skött sin del av avtalet ordentligt, då både kommun och länsstyrelse
fått klagomål från besökare angående skicket på bland annat bryggor (MR, 20-2-2015). KarlGöran Lindbäck tror att anledningen till att avtalet mellan länsstyrelsen och Kustringen
sades upp är att Kustringen inte skött sina uppgifter. Idag har Kalix kommun, på uppdrag
av länsstyrelsen, tagit över skötseln av Likskärs naturreservat och står sedan sommaren 2014
för kostnaderna, dock utan att något formellt avtal skrivits, menar Karl-Göran Lindbäck på
Kalix Kommun. Länsstyrelsen har dock en annan bild, de hävdar att det idag inte finns någon
skötsel av reservatet men att det snart ska bli en upphandling av detta (SA & KS, 25-03-15).
Peder Nilsson uttrycker att det fanns en svårighet då endast vissa delar av fiskeförvaltningen skyddades av fiskeriverket, medan andra hamnade utanför dess ramar. Där tog de
outtalade lokala bestämmelserna, grundade i lokal kunskap och bygdens historia, över. Nilsson anser även att det finns en fara i när en förvaltningsmodell fungerar väldigt väl. Projektet
lockade till sig nya intressenter som bara var ute efter ett ekonomiskt värde för sig själva, inte
att gynna bygdens utveckling (PN, 10-03-15).
ekosystemansatsen i svensk naturvård – hur fungerar samförvaltning idag?
11
Kustringen beslutade vårvintern 2015 att avveckla sin verksamhet. Detta beror på att man
upplever att kommun och länsstyrelse inte har lyssnat. Man uttrycker också frustration över
att ”[...] alla beslut fattas i Stockholm, Göteborg, Luleå, långt ifrån de som är berörda. Man
bryr sig aldrig om den lokala befolkningens kunskaper och evenemang [...]”. Kustringen
anser också att de projektpengar som ska tillkomma de lokala projekten sinar längs vägen och
istället hamnar hos tjänstemän och myndigheter (Kustringen, 4-03-2015). Länsstyrelsen har
å andra sidan det senaste året upplevt Kustringen som passiva i sin skötsel av naturreservatet
och i kontakten med myndigheten (SA & KS, 25-03-15).
Ekosystemansatsen
Kustringen har på ett intressant sätt involverat punkt tolv i Ekosystemansatsen: ”Ekosystemansatsen bör involvera alla relevanta sektorer i samhället och vetenskapliga discipliner”
(Naturvårdsverket, 2007:13). Ett tydligt exempel var när man valde att göra en så kallad ”ecomapping”. Det var ett sätt att kombinera olika samhällsvetenskapliga discipliner, såsom kultur
och historia, med naturvetenskapliga aspekter som biologi. Kartan gav en övergripande bild
av bygden och belyste samtidigt de symboliskt viktiga detaljerna. Dock har vi under vårt
arbete med Kustringen fått intrycket att länsstyrelsen inte tagit hänsyn till ”alla relevanta
sektorer i samhället”. Detta i och med att de inte ville ge ett allt för stort ansvar för området
till Kustringen. De ansåg inte att lokal kunskap om hur miljön skulle förvaltas på ett hållbart
sätt räckte för att ge föreningen operativt ansvar.
Punkt elva, ”Ekosystemansatsen bör beakta all typ av relevant information, även vetenskaplig och traditionell och lokal kunskap, innovationer och metoder’’ (Naturvårdsverket,
2007:47f ), har vi fått intrycket av att man från Kustringens sida har försökt uppnå. Dock har
man blivit stoppad av länsstyrelsen, eftersom det faller utanför de konventionella metoderna.
Inte heller i detta fall har lokal kunskap värdesatts som en tillräckligt relevant resurs.
Punkt två i Ekosystemansatsen fastslår att förvaltningen “bör vara decentraliserad till
den lägsta tillämpbara nivån och engagera alla för att kunna balansera lokala och allmänna
intressen.’’ (Naturvårdsverket, 2007:32). Detta innebär att förvaltningen bör skötas av den
lämpligaste intressegruppen men riktlinjer bör komma ovanifrån. Det står även att besluten
bör tas på en sådan nivå att de speglar allas intressen, och inte bara intressen för ett litet antal
(Ibid, s. 33). Detta upplever vi som en svårighet i fallet med Kustringen. Länsstyrelsen har inte
velat delegera beslut, utan fattat dem själva. Detta har lett till att Kustringen, som ser sig själva
som en legitim förvaltare av resursen, inte fått det ansvar de velat ha och ansett sig ha rätt till.
Kustringen har uppfyllt sin del av denna punkt, eftersom de var en grupp som klarade av att
representera det lokala samhällets åsikter och mål. Det har uppstått en konflikt när de båda
parterna inte ansåg den andra gruppen kapabel att balansera lokala och allmänna intressen.
Arbetet med det lokala fisket uppfyller även den tredje principen i Ekosystemansatsen ”förvaltare av ekosystem bör tänka över effekterna (verkliga eller potentiella) av sin verksamhet på
angränsande och andra ekosystem” (Naturvårdsverket, 2007:13). Kustringen utförde på eget
initiativ olika projekt för att skapa ett hållbart fiske lokalt men även för att stärka fiskebeståndet
i omgivningen. Till exempel genomfördes projekt för att säkra miljön så att fisken skulle kunna
reproducera sig, bland annat genom att behålla många grunda vikar (PN, 10-3-15).
ekosystemansatsen i svensk naturvård – hur fungerar samförvaltning idag?
12
Övriga iakttagelser
En representant från näringslivsenheten på kommunen berättade under intervjun att de upplevde information från Kustringen svår att få tag på. Det hände ofta att de blev informerade
genom att läsa om planerade möten i tidningen. Hon upplevde det som jobbigt och bad då
Kustringen att ge henne information tidigare för att inte bli utesluten (MR, 20-02-15).
Vi har under arbetets gång kunnat konstatera att en stor svårighet tycks ligga i länsstyrelsens organisation. Många av dem som jobbat med Kustringen tidigare har bytt jobb,
vilket gör det svårt att skapa en stabil kontakt. Vi misstänker att en anledning till att det
varit så dålig kommunikation mellan länsstyrelsen och Kustringen är just det faktum att
samma person sällan tycks ha skött kontakten under en längre tid. Att både Emil Sandström, Peder Nilsson och Marie Rönnqvist hävdar att förhandlingarna och tolkningen av
lagen varit individbaserade visar på problem i förvaltningen. Likhetsprincipen och därmed
rättssäkerheten har undergrävts.
Det tycks även råda oenighet om vem som bär ansvaret för problemen. Kommunen
hävdar att det är länsstyrelsens ansvar och att de inte är inblandade i så stor utsträckning.
Representanter från Kustringen hävdar dock att både kommun och länsstyrelse har vållat
problem för projektet. Peder Nilsson menar att de möjligtvis borde ha samarbetat mer med
kommunen för att kunna använda dess stöd i förhandlingen med länsstyrelsen. Det tycks
också råda oenighet mellan länsstyrelse och kommun om hur skötseln av naturreservatet
ser ut idag.
Källor
Tryckta källor
Naturvårdsverket, Ekosystemansatsen - en väg mot bevarande och hållbart nyttjande av naturresurser,
2007, rapport 5782, tryckt av CM gruppen AB, Bromma
Nilsson, Peder & Anders Tivell, 2011. Ecomapping i Kustringen. Kunskap är makt – lokal
kunskap och lokalt inflytande. CBM:s skriftserie nr 56. Naptek, Centrum för biologisk
mångfald, Uppsala.
Sandström, Emil., 2008, Reinventing the Commons - Exploring the Emergence of Local Natural
Resource Management Arrangements, SLU Service/Repro, Uppsala
Tivell, Anders, 2008, En utvärdering av Kustringens arbete med Likskärs naturreservat, Kalix kommun, rapport, NAPTEK, Centrum för biologisk mångfald och Hållbara bygder II, SLU
Intervjuer
MR, Telefonintervju med Maria Rönnqvist, arbetar med landsbygdsfrågor på Kalix Kommun, utförd den 20 februari 2015
PN, Telefonintervju med Peder Nilsson, en tidigare aktiv medlem i Kustringen, utförd den
10 mars 2015
K-GL, Telefonintervju med Karl-Göran Lindbäck, chef för Fritid och Kultur, Kalix Kommun, utförd 10 mars 2015
Mejlintervju med Kustringen via Karl-Erik Spets, organisation som jobbar med samförvaltning i Renskär i Kalix Kommun, 4 mars 2015
ekosystemansatsen i svensk naturvård – hur fungerar samförvaltning idag?
13
SA & KS, telefonkonferens med Sara Asplund (tjänsteman) och Kjell Sundvall (chef över
f ältenheten), Norrbottens länsstyrelse, utförd 25 mars 2015
ekosystemansatsen i svensk naturvård – hur fungerar samförvaltning idag?
14
Wilhelmina Model Forest
Nora Wahlström
Gustav Broms
Hugo Widmark
Inledning
Vilhelmina kommun ligger i Västerbottens län i södra Lappland och har knappt 7000 invånare. Till ytan är kommunen Sveriges sjunde största med sina 850 000 hektar. Av dessa upptas
350 000 hektar av produktiv skogsmark medan 180 000 hektar är skyddad mark. Ungef är
hälften av områdets skog är privatägd, resterande statligt ägd eller bolagsägd. Regionen präglas av naturresurser som mineraler, renbetesmark, vattendrag, boreal och fjällnära skog. Till
Vilhelmina kommun hör också Vilhelmina norra och Vilhelmina södra samebyar, vars dryga
hundratal invånare har rätt att bedriva renskötsel på såväl statlig som privat mark.
I Vilhelmina kommun finns Vilhelmina Model Forest (förkortat VMF). VMF bildades 2004
och upptar i första hand den geografiska yta som motsvarar Vilhelmina kommun, men omfattar
också Ångermanälvens avrinningsområde och Vilhelmina norra och Vilhelmina södra samebyars renskötselområden som sträcker sig till Sveriges östkust. VMF är en rådgivande organisation,
där aktörer med skilda intressen samlas för att gemensamt utveckla sätt att hållbart bruka mark,
vatten och de levande resurserna i landskapet. I arbetet identifieras utmaningar i och mellan
olika slags mark- och vattenanvändning, där VMF ska utgöra en neutral arena för framtagandet
av lösningar för landskapsmässig förvaltning (Angelstam et al., 2006).
Syfte
I rapporten beskrivs hur konceptet Model Forest tillämpas i Vilhelmina, på vilka sätt visionen
om hållbar utveckling utifrån användning och förvaltning av naturresurser på landskapsnivå
har uppnåtts under den tid VMF funnits och vilka framtida utmaningar som kan skönjas.
För att ge en bild av VMF:s möjlighet att påverka beslut om naturresurserna undersöks flera
relevanta aktörers intressen och relation till organisationen.
I maj 2005 hölls en konferens i riksdagens andrakammarsal med koppling till Regeringskansliets skrivelse En samlad naturvårdspolitik 2001/02:173. Bland de principer och strategier
som diskuterades fanns Principen om närhet och lokalt deltagande, som berör hur lokalt deltagande i frågor kring naturresursanvändning kan tillämpas. Ett tiopunktsprogram togs fram med
ambitionen att låta en så kallad ekosystemansats genomsyra naturresursförvaltningen. I ansatsen
ingår bland annat regionala landskapsstrategier, medborgardialog, stimulering till delaktighet och
samförvaltning samt inkludering av traditionell och lokal kunskap i relevanta forum. En ny kon-
ekosystemansatsen i svensk naturvård – hur fungerar samförvaltning idag?
15
ferens planeras i maj 2015 där representanter för samförvaltningsprojekt i landet (bland annat
Vilhelmina Model Forest) utbyter erfarenheter av hur naturresursförvaltningen har förändrats
under det senaste decenniet. Som en del av denna process diskuteras därför i rapporten huruvida
VMF:s arbete överensstämmer med Ekosystemansatsens tolv principer (Naturvårdsverket, 2007).
Material och metod
Underlaget till rapporten baseras på VMF:s eget material som finns tillgängligt på deras hemsida
vilhelminamodelforest.se, samt på forskningsrapporter, utredningar, skrivelser, mötesprotokoll
och verksamhetsplaner. Dessutom har vi utfört ett flertal intervjuer med personer som är direkt
involverade i VMF, såväl som med representanter för sektorer som berörs av deras arbete såsom
skogsägare, vattenkraftsföreträdare, anställda på Vilhelmina kommun och forskare. Materialet har inhämtats under februari och mars 2015. Skrivna källor i form av rapporter och andra
offentliga dokument om VMF har kritiskt lästs och diskuterats. Löpande kontakt har hållits
med nyckelpersoner inom VMF och andra källor. Uppgifterna har värderats i förhållande till
för ämnet relevant litteratur om samförvaltning och till Naturvårdsverkets ekosystemansats.
IMFN och konceptet Model
Forest
Konceptet Model Forest initierades av Kanadas regering 1992. Bakgrunden var minskad lönsamhet inom skogsbruket och ett växande behov av att stimulera landsbygdsutveckling med
flexibla, hållbara och innovativa metoder hos samhällen som varit beroende av skogens resurser. Initiativet togs i samband med FN-konferensen om miljö och utveckling i Rio 1992,
vilken var influerad av Brundtlandkommissionens rapport Our Common Future från 1987 där
begreppet hållbar utveckling introducerades (Carlsson, 2012). Konceptet spreds från Kanada
till Mexiko och Ryssland, och nätverket International Model Forest Network (IMFN) etablerades. För närvarande ingår 58 modellskogar i IMFN, som finns på alla kontinenter utom
Australien. När Vilhelmina Model Forest invigdes 2004 var det Europas första modellskog. I
dag finns sammanlagt åtta modellskogar i Europa, varav Bergslagen Model Forest tillkommit
i Sverige (International Model Forest Network, 2015).
Modellskogarna är icke-politiska, oberoende och ideellt drivna organisationer utan juridiskt
ansvar, beslutsrätt eller sanktionsmöjligheter över naturresursernas förvaltning. Deras uppgift är
att verka för nya sätt att föra samman aktörer med skilda synsätt på naturresursernas användning.
Verksamheten baseras på frivilligt samarbete kring sex grundkriterier: Bevarande av biodiversitet, vidmakthållande av skogsekosystemens vitalitet och produktionsförmåga, bevarande av
mark och vattenresurser, skogsekosystems roll i globala kretslopp, skogsbrukets samhällsnytta
och samhällets ansvar för uthållighet (Angelstam et al., 2006). Genom ett landskapsperspektiv
på skogen söks partnerskap och brett deltagande med aktörer från offentliga, privata och civila
samhällssektorer. Inom en modellskog träffas skogens intressenter och utbyter synpunkter, kunskaper och erfarenheter för att nå ett ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbart brukande av
skogens resurser. Nära knutna till modellskogarna finns forskningsinstitutioner med relevant
kunskap kring hur hållbar förvaltning kan uppnås (Angelstam et al., 2006).
ekosystemansatsen i svensk naturvård – hur fungerar samförvaltning idag?
16
Bakgrund
I februari 2004 ansökte Vilhelmina Kommun tillsammans med näringsdepartementet om att
ingå i nätverket IMFN genom bildandet av Vilhelmina Model Forest. I september samma år
invigdes modellskogen. Flera skäl angavs till varför en modellskog borde etableras i Vilhelmina
kommun: stora områden obetydligt påverkade av trakthyggesbruk, en tradition av alternativa
skogsbruksmetoder och höga natur- och landskapsvärden. Historiskt har det funnits intressekonflikter särskilt mellan skogsbruket och rennäringen, men även mellan aktörer som velat se
en utbyggnad av energikällor som vattenkraft och - under senare tid - även vindkraft och de
som motsatt sig detta. Av dessa skäl fanns behov av innovativa lösningar på mark- och vattenanvändningen. En omtalad sådan konflikt under 80- och 90-talen gällde Njakafjällets användning
och pågick mellan miljörörelsen och Vilhelmina Övre Allmänningsskog. Resultatet blev att
ett 6 200 hektar stort område ombildades till naturreservat ( Johansson, 2003). Ytterligare ett
skäl för VMF:s tillkomst är att Vilhelmina kommun upptar ett stort geografiskt område där det
är möjligt att arbeta på landskapsnivå med naturresursfrågor. Forskning har länge bedrivits i
området, varför regionen är väldokumenterad. Förutsättningarna för lokal samverkan mellan
mark- och vattenintressenter och för samfinansiering mellan företagare, offentlig förvaltning
och forskning har också bedömts som goda (Angelstam et al., 2006).
Behovet av en markanvändningsplan för samutnyttjande av fjällnära områden diskuterades i riksdagen redan under 80- och 90-talen. 1990 publicerade Vilhelmina kommun
rapporten Sambruksformer för markanvändningsintressen inom Vilhelmina kommun, där
en handlingsplan presenterades för samverkan kring markanvändning vilken senare kom
att ingå i kommunens översiktsplan (Angelstam et al., 2006). En annan viktig händelse inför
bildandet av VMF var den nya skogsvårdslagen från 1993, där miljömål jämställdes med
produktionsmål. Höga krav ställdes på enskilda markägare och andra aktörer inom skogsbruket att agera under eget ansvar. Från Skogsstyrelsen efterfrågades mer samarbete mellan
markintressenter och över större geografiska ytor. Två år senare startade projektet Uthålligt
skogsbruk i ett landskapsperspektiv i Vilhelmina. Vilhelmina kommun avsatte ett område på
120 000 hektar med betydande andel naturskog, där demonstrationsområden och vetenskapliga försöksytor för skogsbruk etablerades. VMF:s tillkomst kan delvis ses som en fortsättning
på tidigare projekt för hållbart skogsbruk. Sedan invigningen 2004 har kontakter etablerats
med modellskogar i Kanada, Ryssland, Frankrike och Chile (Angelstam et al., 2006).
VMF Huvudman
Vilhelmina Kommun
International
Model Forest
Network
(IMFN)
VMF Styrgrupp
(VMF-S)
President: Anna-Maria Fjellström
VMF-koordinatorer
General Manager (GM) Leif Jougda
Forest Agency Coordinator: Ursula Neussel
Vilhelmina
kommuns
VMF-arbetsgrupp
(VMF-kn)
Deltagande projekt:
Temagrupper
VMF Intressentgrupp
(VMF-I)
VMF Nätverk (VMF-N)
Vilhelmina-Helgeåkonsortiet
(HVK)
Baltic Landscape, INTEGRAL,
ARANGE, PLURAL, WWF
Övriga deltagande projekt:
Ex. Sädgås
ekosystemansatsen i svensk naturvård – hur fungerar samförvaltning idag?
17
Organisation
Vilhelmina kommun är huvudman för Vilhelmina Model Forest som koordineras av Skogsstyrelsen. Huvudmannaskapet innebär bland annat att kommunen står som ansvarig vid
ansökningar om projektmedel samt tillhandahåller lokaler och andra resurser som tryckmaterial och utställningsplatser. Leif Jougda och Ursula Neussel på Skogsstyrelsen är koordinatörer
för VMF, vilket betyder att de samordnar instanserna inom VMF:s organisation. Anna-Maria
Fjellström är ordförande (president) för organisationens styrgrupp, vilken för närvarande består
av elva personer från sektorer kopplade till områdets naturresurser: rennäring, skogsbruk, jakt
och fiske, kultur och turism, utbildning, kommunpolitik, myndigheter, geologi, vattenanvändning, naturvård och forskning. Representanterna i styrgruppen träffas i genomsnitt två gånger
per år och diskuterar VMF:s projekt, strategier, målsättningar och verksamhetsutformning.
Styrgruppen har även ansvar för att ansöka om finansiering till projekt.
De projekt styrgruppen beslutat om implementeras av intressentgruppen bestående av
mellan trettio och trettiofem personer som representerar olika mark- och vattenanvändningsintressen och utgör en förankring i andra samhällsinstitutioner. Gruppens deltagare kan bilda
och arbeta i temagrupper kring specifika ämnen som klimat, vatten och rennäring. När
ett tema initierats av någon i intressentgruppen skickas förfrågan till invånare i Vilhelmina
kommun om de vill delta i arbetet. Man vänder sig även till VMF:s nätverk där omkring
hundrafemtio personer ingår på frivillig basis och får del av information om VMF:s aktiviteter ( Jougda, intervju 2015).
VMF finansieras till skillnad från modellskogarna i Kanada inte med fasta statliga medel
utan genom projektbidrag från samarbetspartners, som Sveriges lantbruksuniversitet och Umeå
universitet (Thellbro, 2012). Den nuvarande verksamheten är även kopplad till EU-projektet Baltic Landscape, en plattform där organisationer från flera länder deltar för att bidra till
kunskapsutveckling om uthålligt skogsbruk kring Östersjön genom tvärsektoriellt och transnationellt samarbete (Skogsstyrelsen, 2015). Under 2012 och 2013 anställdes en kommunikatör
med projektmedel från Baltic Landscape. VMF har också finansierats av forskningsprojekten
Plural, Integral och Arange, dit svenska och andra europeiska universitet är anslutna, där frågor
om hållbart nyttjande av skogslandskap och landskapsutveckling behandlas (Thellbro, 2012).
Kanadensiska Model Forest Network och den kanadensiska ambassaden har även bidragit med
årlig finansiering till VMF (Carlsson, 2012). Leif Jougda har som koordinator möjlighet att
avsätta tjugo arbetsdagar årligen från Skogsstyrelsen för arbetet med VMF.
VMF:s arbete
VMF bedriver projekt för att tillhandahålla ett landskapsperspektiv på åtgärder och beslut kring
skogens användning. Ambitionen är att föra dialog och samarbeta med markägare, myndigheter, organisationer och företag för att nå en så bred samförståelse som möjligt kring värden
i landskapet. VMF har ett nära samarbete med forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet och
Umeå universitet kring skogens användning, och har med stöd av Baltic Landscape publicerat
forskningsresultat om bland annat klimatanpassning, markanvändning och ekosystemtjänster. Kunskap sprids också till skolungdomar om skogens biologiska mångfald och användning
genom undervisning och praktiska moment. Fältexkursioner om naturvärden och deras skötsel
ekosystemansatsen i svensk naturvård – hur fungerar samförvaltning idag?
18
arrangeras för intresserade. VMF har även varit delaktig i Skogsstyrelsens och Sametingets
regeringsuppdrag att upprätta renbruksplaner, vilket för närvarande omfattar femtio samebyar
och sker med hjälp av satellitteknologin Geografiska informationssystem (GIS) i kombination
med lokal kunskap. Ursprungsbefolkningar är en viktig del i konceptet Model Forest varför ett
samarbetsavtal har skrivits mellan Vilhelmina kommuns samer och cree-indianer inom kanadensiska Prince Albert Model Forests område (Angelstam et al., 2006).
Ytterligare ett exempel på VMF:s närvaro är de femton demonstrationsområden, de flesta
på mellan 100 och 1 000 hektar, som finns i Vilhelmina kommun på kommunal, statlig, privat
och bolagsägd mark. Inom varje sådant område brukas skogen med olika metoder vad gäller till exempel markberedning, bränning och avverkning. Områdena regleras genom avtal
mellan VMF och markägaren, och fungerar som referenser för hur skogsbrukare kan bedriva
alternativ skötsel. Här finns också naturvärden tillgängliga för allmänheten. Företrädare för
VMF har även varit med och tagit fram Ångermanälvsmodellen, där ett flertal parter med
intresse för Ångermanälvens användning kartlagt älvens ekologiska och biologiska status och
givit förslag på åtgärder i reglerade vattendrag, som restaurering för att gynna återväxt av lax
och öring (Vilhelmina Model Forest, 2015).
Något som illustrerar VMF:s påverkan på kommunen är framtagandet av en grön översiktsplan, där miljö- och naturvärden lyfts fram i samhällsplaneringen. Arbetet med den nya planen
inleddes tidigare i år och innebär att den nuvarande översiktsplanen från början av 2000-talet
byts ut. Camilla Sandström, universitetslektor vid statsvetenskapliga institutionen vid Umeå
universitet, översände en förfrågan till Vilhelmina kommun om upprättandet av en sådan plan
efter att ha formulerat ansökan tillsammans med personer i VMF ( Jougda, intervju 2015). Även
Länsstyrelsen Västerbotten, Boverket, Tillväxtverket och Skogsstyrelsen har visat intresse för
medverkan. Arbetet med den nya översiktsplanen väntas ta två år (Vilhelmina kommun, 2015).
Röster om VMF
I och med att modellkonceptet inte syftar till förvaltning eller beslutsfattande om hur marken
och vattnet brukas, finns möjligheter att på ett icke-konventionellt sätt formulera problemställningar som innefattar flera sektorer och tillhandahålla lösningar på gränsöverskridande
utmaningar. VMF:s icke-juridiska position gör att organisationen kan anpassas utifrån frågeställningar som uppstår kring den lokala och regionala naturresurshanteringen. Samtidigt
måste VMF:s representanter söka stöd hos andra samhällsinstitutioner för att driva projekt
som kräver finansiering (Carlsson, 2012).
Leif Jougda, en av VMF:s två koordinatorer och till vardags specialist på rennäringens
relation till skogsbruket på Skogsstyrelsen, hoppas att VMF med en bättre finansiell situation
ska kunna anställa personer annat än i projektform. Framöver finns förhoppningar om att
kunna utgöra remissinstans i frågor som fiskvandring, habitatåterställning och vattenverksamhet (Palm & Jougda, 2014). Anna-Maria Fjellström, som kommer från Vilhelmina norra
sameby och är VMF:s ordförande, uppger att ovissheten kring tillgången på finansiella medel
skapar osäkerhet kring det framtida arbetet. Ett projekt hon trots allt lyfter fram som framgångsrikt är samebyarnas implementering av renbruksplaner, vilket medfört att de på nya sätt
kunnat kartlägga viktiga livsmiljöer och betesmarker för rennäringen och mer konstruktivt
kommunicera med skogsägarna. Det har blivit lättare att hantera intressemotsättningar när
dialogen fått en tydlig kunskapsbas att utgå från (Fjellström intervju, 2015).
ekosystemansatsen i svensk naturvård – hur fungerar samförvaltning idag?
19
Leif Jougda anser att VMF:s huvudsakliga roll är att genom medlemmarnas kompetens
ta fram underlag för beslut om landskapets användning. Som en del av detta framhäver han
sociala värden som möjligheter till jakt, fiske, bär- och svampplockning och andra friluftsaktiviteter. Ännu ett värde Jougda ser i VMF är som ett organ där allmänheten kan mobiliseras
och göra sin röst hörd i samband med kritiska händelser. Han lyfter också fram att de privata
skogsägarna med hjälp av VMF kan marknadsföra skogens sociala och ekologiska värden, och
efter samråd höja förädlingsvärdet genom bland annat FSC-certifiering (Forest Stewardship
Council) ( Jougda, intervju 2015).
En av de som representerar skogsindustrin i VMF:s styrgrupp är Sven-Erik Tidström, skogsinspektör på Norra skogsägarna vilka representerar cirka 240 privata skogsägare i Vilhelmina
kommun. Hans bild är att de flesta skogsägarna i Vilhelmina inte är bekanta med vad VMF står
för, och att deras intryck är att organisationen främst är inriktad på forskning. Han tror inte att
Norra skogsägarnas medlemmar nämnvärt berörts av VMF:s närvaro, även om en del har följt
med på exkursioner till demonstrationsområdena. När det gäller skogsbrukets relation till rennäringen menar Tidström att konflikterna om markens användning främst berör de renägande
samernas relation till statliga Sveaskog och Statens Fastighetsverk samt större skogsbolag som
SCA (Tidström, intervju 2015). VMF:s insats har enligt Tidström framför allt varit att ta fram
riktlinjer för hur samråd ska ske.
Nils Lundgren är skogsförvaltare på stiftelsen Skogssällskapet. Stiftelsen har, med några
års undantag, sedan 60-talet förvaltat Vilhelmina kommuns 11 000 hektar mark varav 7 000
hektar räknas som produktiv skog. Lundgren uppger att Skogssällskapet inte har något samarbete med VMF. Han har blivit inbjuden till möten, men valt att inte prioritera det på grund
av sin arbetsbörda. Utöver denna finns ett antal ytterligare anledningar till att Skogssällskapet haft marginellt utbyte med VMF, menar Lundgren. Dels har Vilhelmina kommun inte
efterfrågat någon annan slags värdering av skogen än de beräkningar som görs enligt trakthyggesbruksmodellen. Dels är det svårt att med hänsyn till skogsvårdslagen (med likvärdighet
mellan produktionsmål och miljömål) bruka skogen på alternativa sätt. Slutligen har VMF
enligt Lundgren främst varit inriktad på rennäringens behov (Lundgren, intervju, 2015).
Leif Jougda upplever att det, inte minst på hans arbetsplats Skogsstyrelsen, är svårt att
ändra synsättet kring skogens användning. Det är bara ett fåtal anställda som arbetar med
alternativ skötsel och landskapsperspektiv. Han beskriver det som en utmaning att för modellskogens räkning få något betydande finansiellt eller kompetensbaserat stöd från myndigheten
( Jougda, intervju 2015). Dock säger han sig ha påträffat skogsägare som vill avverka skogen på
andra sätt än genom trakthyggesbruk, efter att ha tagit intryck av skötselmetoder demonstrerade genom VMF. Vad gäller relationen till Vilhelmina kommun uttrycker både Anna-Maria
Fjellström och Leif Jougda en önskan om att kommunen ska visa större intresse för att arbeta
aktivt med de frågor som hanteras inom VMF, och tydligare föra in dem i sin förvaltning.
Jougda anser att flertalet av de företrädare för kommunstyrelsen vilka han och andra på VMF
varit i kontakt med är präglade av ett snävt politiskt tankesätt, vari helhetsperspektiv på landskapet och framtidens utmaningar inte ryms ( Jougda, intervju 2015).
Vilhelmina kommuns kommunalråd Åke Nilsson (S), sitter också med i VMF:s styrgrupp.
Han anser att VMF bidragit till att lyfta skogen som ”ett rum att vistas i” där olika intressen kan samexistera (Nilsson, intervju 2015). Modellskogens landskapsperspektiv kan enligt
honom gynna bland annat besöksnäringen och näringslivsutvecklingen, då skogens nyttigheter och hållbara användning marknadsförs på nya sätt. Som svar på i vilken mån kommunen
utnyttjat denna potential säger Nilsson att det först under senare år publicerats VMF-stödda
rapporter om skogens användning, vilka varit möjliga att tillämpa på kommunal nivå. Samtidigt menar han att rådande skogslagstiftning i kombination med en begränsad budget, krav
på effektiv förvaltning och frågetecken kring hur VMF:s perspektiv konkret kan vara till
ekosystemansatsen i svensk naturvård – hur fungerar samförvaltning idag?
20
nytta i den offentliga sektorn påverkar i vilken mån Vilhelmina kommun kan tillgodogöra
sig deras kompetens (Nilsson, intervju 2015).
Vilhelmina kommuns tidigare miljöinspektör Alexandra Larsson menar att VMF tillhandahåller ett värdefullt underifrånperspektiv på naturresurserna. Med bland annat temadagar
och studiecirklar har man engagerat människor i exempelvis hur ett förändrat klimat kan
påverka vardagslivet. Hon framhåller att Vilhelmina kommun skulle kunna arbeta mer sektorsövergripande och i större mån inkludera VMF:s målsättningar, men att engagemanget
beror mycket på personalens kunskaper och arbetsrutiner. Mer resurser och organisatoriska
förändringar fordras för att införa nya arbetssätt och strategier. Alexandra Larsson beskriver
Vilhelmina kommun som en pressad organisation där många arbetsuppgifter ska täckas in i
varje tjänst. Själv arbetade hon ensam som miljöinspektör och hade litet utrymme att engagera sig i VMF:s verksamhet. Även om VMF kan vara en tillgång för kommunens möjligheter
till utveckling, menar hon att deras relation utmanats av att modellskogens aktivitet och
synlighet förändrats över tid beroende på den finansiella situationen och deltagarnas engagemang (Larsson, intervju 2015). Både Alexandra Larsson och Åke Nilsson beskriver VMF:s
relation till allmänheten som relativt begränsad. Gun Lidestav, docent vid institutionen för
skoglig resurshushållning på Sveriges lantbruksuniversitet, har följt VMF:s utveckling. Hon
konstaterar att det finns en uppfattning bland Vilhelminas invånare att organisationen mest
är till för samernas behov, och att många inte identifierar sig med modellskogen eftersom de
själva inte är renägare (Lidestav, intervju 2015).
Micke Strömberg är f ältansvarig för vattenfrågor på VMF och har tillsammans med en
temagrupp kartlagt hur Ångermanälven biologiskt och ekologiskt påverkats av tidigare flottning och vattenkraftsutbyggnad. Hans uppfattning är att det före VMF:s tillkomst inte fanns
något större intresse från ansvariga myndigheters sida för att undersöka vilka konsekvenser
vattenkraftsutbyggnad haft på älven. VMF:s arbete har enligt Strömberg lett till en attitydförändring hos flera tjänstepersoner han varit i kontakt med. Kartläggningen har för övrigt
till stor del finansierats med medel från berörda kommuner och myndigheter, samt från kraftverksbolaget Telge Energi och Världsnaturfonden (WWF).
Under arbetet med att ta fram underlag till åtgärdsförslag har Strömberg och hans kollegor träffat hundratals personer längs älven, vilka lämnat uppgifter om forsarnas förändring
före och efter regleringarna. Informanterna har berättat om historiska händelser och pekat ut
värden i naturen som temagruppen annars inte hade upptäckt. Samarbetet har också lett till
att vindskydd, stigar och skyltar upprättats som gjort platserna mer tillgängliga för besökare.
Strömberg säger sig ha fått ett särskilt förtroende hos lokalinvånarna, då han under en period
kontinuerligt var ute och träffade människor utan att representera ett särskilt intresse. Arbetssättet har också givit honom en förståelse för områdets karaktär som det annars är svårt för en
tjänsteperson att tillägna sig (Strömberg, intervju 2015).
Strömberg är däremot kritisk till hur vattenkraftsbolagen Vattenkraft, EON och Statkraft reagerat på VMF:s förfrågningar om att ingå i en referensgrupp och tillsammans hitta
lösningar för hur hänsyn kan tas till vandringsvägar för fisk och återskapande av särskilda
miljöer längs älvarna. Även om möten har hållits har det inte lett till några gemensamma
insatser. Erik Sparrevik, vattenkraftskonsult på Vattenkraft som tidigare i år närvarat vid ett
möte med VMF, menar å sin sida att organisationens kontaktpersoner inte bjudit in bolagen till en förutsättningslös diskussion om gemensamt drivna projekt kring Ångermanälven.
Istället har man haft en f ärdig agenda om vilka åtgärder Vattenfall förväntas vidta för att
återställa fiskarnas vandringsvägar och särskilda miljöer (Sparrevik, intervju 2015). Han anser
också att VMF:s miljöåtgärdsförslag bortser från att Energimyndigheten och Havs- och vattenmyndigheten utpekat Ångermanälven som ett av Sveriges viktigaste avrinningsområden
ur energisynpunkt (Havs- och vattenmyndigheten, 2014). När behovet av vattenkraftspro-
ekosystemansatsen i svensk naturvård – hur fungerar samförvaltning idag?
21
duktion i området är stort och sannolikt kommer öka i framtiden är det enligt Sparrevik inte
realistiskt att prioritera återskapande av miljöer (Sparrevik, intervju 2015).
Ekosystemansatsen
Ekosystemansatsen ingår i FN:s konvention om biologisk mångfald. Det är en arbetsmetod
med syfte att nå målen om bevarande och hållbart nyttjande av land, vatten och levande
resurser samt en rättvis fördelning av de genetiska resursernas vinster. Naturvårdsverket
publicerade 2007 en rapport med syfte att sprida kunskap om Ekosystemansatsen. Denna
grundas på tolv principer och kan sammanfattas i sex delar: 1) Behov av delaktighet vid
målformulering och förvaltning, 2) Värnande om naturens kapacitet att producera varor och
tjänster, 3)Tillämpning av tillgänglig kunskap från berörda sektorer, 4) Synliggörande av
ekosystemens värde ur ett ekonomiskt perspektiv, 5) Arbetsutformning i rätt geografisk och
tidsmässig skala och 6) Behov av adaptiv förvaltning (Naturvårdsverket, 2007).
Utifrån de delar av VMF som studerats uppnås Ekosystemansatsens principer förhållandevis väl.
Då många intressen representeras i både styr-och intressentgruppen finns förutsättningar för att
en mångfald kunskaper, synsätt och intressen får utrymme att påverka verksamhetens utformning. VMF:s kärna (som en del av modellskogskonceptet), däribland Bevarande av biodiversitet,
Vidmakthållande av skogsekosystemens vitalitet och produktionsförmåga, Bevarande av mark
och vattenresurser och Skogsekosystemets roll i globala kretslopp, visar att stor vikt läggs vid
hållbart brukande och upprätthållande av ekosystemtjänster ( Jougda et al., 2013). Kunskap och
erfarenheter inhämtas både från akademiskt, regionalt och lokalt håll, vilket ger underlag för
VMF att omfatta ett helhetsperspektiv på landskapet. Vidare ger organisationens geografiska
arbetsfält förutsättningar för att verka sektorsövergripande och processinriktat samt pröva nya
metoder för att hantera samtida och framtida naturresursrelaterade utmaningar.
VMF kan ses som en flexibel organisation. Den är inte bunden till särskilda intressen,
och nya behov kan relativt snabbt tillgodoses genom temagrupperna förutsatt att uppslutning
sker kring den aktuella frågan. Organisationens lösa form kan dock ifrågasättas utifrån ett
ekonomiskt perspektiv, då beroendet av projektmedel skapar arbetsmässiga begränsningar.
Kopplingen mellan ekosystemtjänster och ekonomiska vinster är aktuell i vissa studerade
fall, såsom Ångermanälvsmodellen. Där bistår VMF kraftbolagen med redovisning av de
inkomstförluster, vilka skulle kunna bli följden av föreslagna åtgärder för förhöjd ekologisk
status. Däremot finns inga uppgifter om det ekonomiska värdet hos existerande ekosystem,
till exempel genom dess förmåga att tillhandahålla varor, tjänster och vandringsvägar för fisk.
Huruvida VMF deltar i samhällsplaneringen och framtagandet av åtgärder beror på vilket
slags samarbete som sker mellan organisationen och aktörer som fattar beslut om markens,
vattnets och de levande resursernas användning.
ekosystemansatsen i svensk naturvård – hur fungerar samförvaltning idag?
22
Diskussion
1993 års skogspolitiska beslut innebar en bredare definition av skogsbruket i och med att
det traditionellt dominerande produktionsmålet jämställdes med miljömålet. Samtidigt blev
skogssektorn mer målstyrd och detaljregleringen i skogsvårdslagen minskade. Motiveringen
var att riksdag och regering inte skulle utforma detaljmål för skogssektorn utan överlämna
ansvaret till Skogsstyrelsen att utforma politiska mål om ökad flexibilitet, uthålligt skogsbruk
med god avkastning och hänsyn till biologisk mångfald. Skogsägaren skulle mötas av allmänna råd snarare än bindande föreskrifter. Övergången från en centralt styrd skogspolitik
till ökad handlingsfrihet under eget ansvar för skogsägaren, samt betoningen på ökad samverkan mellan myndighetsföreträdare, privata aktörer i skogssektorn och intresseorganisationer
kan ses som ett paradigmskifte från ”government” (centralstyrning) till ”governance” (interaktiv samhällsstyrning) (Sundström, 2005).
En skogsbruksstrategi där ett antal parter genomför de politiska målen och fler erkänns
ha ansvar för skogsbruket kräver utrymme för olika skogsbruksmetoder och skötselalternativ samt planering på landskapsnivå. Samtidigt medför den utmaningar kring hur aktörer
inom olika samhällssektorer ska samverka kring skogens användning som resurs för regional utveckling. Leif Jougda har, som en av initiativtagarna till Vilhelmina Model Forest,
sett modellskogskonceptet som en möjlighet att implementera 1993 års skogspolitik och
visionen om att leverera en ökad mångfald varor och tjänster från skogen. Studien av Vilhelmina Model Forest väcker dock frågor kring i vilken utsträckning Skogsstyrelsen som
ansvarig myndighet för skogsnäringen anpassat sin organisation till att genomföra målet
om ökad decentralisering och ansvarsfördelning av de skogliga resursernas användning.
Som nämnt vittnar Jougda om svårigheter med att få gehör för VMF:s processinriktade
koncept på Skogsstyrelsen.
Länsstyrelsen i Västerbotten lyfter fram VMF som en kraft för aff ärsdriven miljöutveckling och minskad klimatpåverkan i länet (Länsstyrelsen Västerbotten, 2014). Länsstyrelsen
har även bistått VMF med finansiellt stöd för enskilda projekt. Samtidigt har Länsstyrelsen
Västerbotten på uppdrag av regeringen utvecklat en regional landskapsstrategi och en modell
för samverkan kring fjällfrågor, för att med nya arbetssätt uppnå bevarande och hållbart
brukande av naturresurser (Länsstyrelsen Västerbotten, 2007). Västerbottens länsstyrelses
landskapsperspektiv liknar VMF:s koncept, detta trots att inget djupare dokumenterat samarbete skett. Detta reser frågan om huruvida möjligheterna till samverkan mellan länsstyrelsen
och VMF kring långsiktig naturresursanvändning faktiskt utnyttjats. Denna frågeställning
hänger samman med hur legitimitet och makt erkänns och fördelas mellan berörda parter,
och huruvida det finns en konflikt kring vem som har rätt att styra över naturresursernas användning. Vissa upplever att VMF hanterar problemformuleringar som tillhör andras
ansvarsområden. I sådana fall behöver rollfördelningen klargöras.
Inom VMF ryms såväl rumslig som tidsmässig anpassning beroende på vilka utmaningar
som prioriteras. Dynamiken kan dock vara en nackdel i strävan att utveckla organisationen till
en remissinstans, då förväntan på en gemensam hållning i yttranden ökar. Helhetsperspektivet
har också varit komplext att hantera för andra institutioner, däribland Vilhelmina kommun och
skogsägarrepresentanter, vars resurser och arbetssätt begränsat samarbetet. Skogsforskaren Gun
Lidestav drar efter en jämförelse med andra modellskogar slutsatsen att konceptet varit svårt att
etablera i ett starkt sektoriserat samhälle som Sverige (Lidestav, intervju 2015). Inom VMF finns
en spännvidd mellan det nätverksbaserade holistiska perspektivet på landskapet och relationen
med aktörer från näringslivet, kommunen och myndigheter, där krav ofta finns på effektivitet
enligt specifika kriterier och andra mer eller mindre formaliserade målstyrningar vilka påverkar
ekosystemansatsen i svensk naturvård – hur fungerar samförvaltning idag?
23
det juridiska och institutionella handlingsutrymmet. Ändå förutsätter en tydligare etablering
av VMF:s verksamhet - vilket i sig kan vara ett led mot ökad legitimitet i den regionala naturresurshanteringen - att andra aktörer bidrar till att tillgängliggöra modellskogens koncept.
Tillkomsten av VMF har skett med stark anknytning till ursprungsbefolkningens situation.
VMF har genom internationellt stöd och nätverksbyggande med andra modellskogar lyft frågan om samernas plats i landskapet och samhället. En väsentlig del av VMF:s projekt har också
drivits med finansiella medel och kompetens från forskningsinstitutioner (Carlsson, 2012). Den
sortens externa relationer har gjort att viktig kunskap för samhället kunnat kanaliseras via VMF,
men också att den lokala förankringen förblivit svag, då majoriteten i Vilhelmina kommun inte
identifierar sig med rennäringen. Ytterligare en aspekt som framkommit är att VMF:s utveckling
sedan starten har varit avhängig enskilda personers engagemang, något som kan innebära en
tung arbetsbelastning för några få och leda till allmän osäkerhet om verksamheten. Det är oklart
om VMF hade blivit verklighet utan personer som Leif Jougda. Samtidigt kan ideellt arbete och
eldsjälars engagemang vara en förutsättning för att en sådan här process ska vara möjlig att driva.
En utmaning flera intervjuade i VMF:s styrgrupp framhäver är att den projektbaserade
finansieringen orsakar bristande kontinuitet i arbetet. Den innebär också att vissa finansiärer
har haft väsentlig påverkan på verksamhetens riktning. Genom kopplingen till forskning
kan komplexa frågeställningar som hur naturresursernas förvaltning ska anpassas till samhälleliga och klimatmässiga förändringar hanteras. Samtidigt är lokal förankring väsentlig för
organisationens vision om att utgöra en plattform för samverkan mellan samhällsaktörer och
markägare. Under den period VMF hade en kommunikatör anställd ökade graden av aktivitet efter flera år av lågt engagemang, och samarbeten med kommunen inleddes kring frågor
som tätortsnära skogsbruk, utbildning och kulturaktiviteter. VMF:s företrädare kunde då
också ha mer utbyte med befolkningen kring frågor som låg nära deras vardag.
Eftersom VMF saknar juridisk makt i mark- och vattenanvändningsfrågor måste organisationens medlemmar kommunicera via andra kanaler för att påverka beslutsprocesser. Den
kunskap som sprids om alternativa sätt att nyttja landskapet genom utbyten med närboende
och forskare, kan i bästa fall ge upphov till nya sätt att planera och fatta beslut om naturresursernas användning. Vad som talar för VMF i det sammanhanget är företrädarnas förmåga att
samla representanter för olika intressen till samråd, samt deras breda nätverk i olika samhällssektorer. Intervjuer har dock visat att det hos näringslivsrepresentanter råder skepsis rörande
VMF:s förmåga att erbjuda lösningar på intressemotsättningar kring de skogliga resurserna.
Därför kan det finnas behov av att ompröva relationerna med företag och myndigheter, för
att projekten ska få ökad legitimitet hos etablerade samhällsaktörer.
De många intressena i skogslandskapet, den globala världens ekonomiska, politiska och
sociala trender samt behovet av adaptiv förvaltning till följd av ett förändrat klimat, skapar behov av forum där olika intressenter samverkar för att utveckla långsiktiga ekologiska,
ekonomiska och sociala spelregler för hur landskapet kan nyttjas hållbart. VMF:s idébas och
arbetssätt är relevant i en tid då bilden av skogen som enbart råvara för trä- och pappersmassaindustrin konkurrerar med andra perspektiv på skogens bidrag till samhället. Dessa
perspektiv inkluderar skogens roll som energikälla, kolsänka och reglerare av ekosystem, samt
i frågor kring biologisk mångfald, ny slags förädling och effekter på människors hälsa. VMF
utgör en möjlighet att ringa in nya och gamla behov, sprida kunskap och skapa ökad förståelse
mellan sektorer. Inom organisationen finns en förmåga till större flexibilitet än hos exempelvis kommun och myndigheter för att hitta lösningar på miljörelaterade samhällsproblem. Det
internationella nätverk VMF ingår i ger även öppningar till utbyte av erfarenheter och kunskaper på nivåer som annars hade varit svåra att få tillgång till. VMF:s framtid beror troligen
huvudsakligen på hanteringen av de globala och lokala perspektiven, vilka frågeställningar
som betonas och hur de kommuniceras, balansen mellan den professionaliserade kunskapen
ekosystemansatsen i svensk naturvård – hur fungerar samförvaltning idag?
24
och kommuninvånarnas egna erfarenheter och behov samt den organisatoriska förmågan,
resurskapaciteten och intresset hos myndigheter, kommun, näringsliv och civilsamhälle att
ge VMF officiell legitimitet.
Slutsats
Vilhelmina Model Forest har utvecklats som ett sätt att omsätta nationella och internationella riktlinjer och konventioner för uthålligt skogsbruk och samtidigt verka för regionalt
och lokalt hållbar utveckling. Arbetet stämmer överlag väl överens med Ekosystemansatsens
principer. Processen är långsiktig och utgör en arena där aktörer kan mötas och med hjälp av
den senaste kunskapen om skog, skogsbruk, landskap och landsbygdsutveckling gemensamt
utveckla och förvalta skogens ekonomiska, ekologiska och sociala/kulturella värden inom ett
avgränsat geografiskt område.
Trots avsaknad av förvaltningsrätt och återkommande finansiering har VMF initierat ett
stort antal projekt och genom samarbeten skapat förutsättning för naturresursmässig förändring. Landskapsperspektivet och bredden hos deltagande aktörer skapar utrymme för en mer
helhetsomfattande syn på skogens användning. Konceptet Model Forest är ännu relativt nytt
i Sverige och har, beroende på hur relationerna med relevanta samhällsaktörer utvecklas,
potential att nå större legitimitet och säkrare finansiell grund.
Källor
Skriftliga källor
Angelstam, Per, Jougda, Leif, Svensson, Johan, Axelsson, Robert, Liedholm, Hans, Ederlöf,
Erik, Myhrman, Lennart, Sandström, Per & Törnblom, Johan. 2006. Arenor för hållbart brukande av lanskapets alla värden – begreppet Model Forest som ett exempel. Jönköping:
Skogsstyrelsen (Skogsstyrelsen rapport, 2006:7)
Alatalo, Marita. 2007. Regionala Landskapsstrategier Västerbottens län - Modell för samverkan.
Umeå: Länsstyrelsen Västerbotten (2007:6)
Carlsson, Julia. 2012. Examining the Social Component of Sustainable Forest Management in
Prince Albert and Vilhelmina Model Forests. Baltic Landscape (2012:1)
Carlsson, Julia & Lidestav, Gun. 2012. Vilhelmina Model Forest - hållbart skogsbruk med sociala
värden. Umeå: Sveriges lantbruksuniversitet (Rön från Sveriges lantbruksuniversitet,
2012:7)
Energimyndigheten & Havs- och vattenmyndigheten. 2014. Strategi för åtgärder i vattenkraften. Avvägning mellan energimål och miljökvalitetsmålet Levande sjöar och vattendrag.
Göteborg: Havs- och vattenmyndigheten (2014:14)
International Model Forest Network 2015-04-05. Model Forests. http://imfn.net/ [2015-03-25]
Johansson, Karin. 2003. Njakafjäll - skogligt demonstrationsområde. Vilhelmina: Skogligt kompetenscentrum
ekosystemansatsen i svensk naturvård – hur fungerar samförvaltning idag?
25
Kommunstyrelsen. 2015. Protokoll 2015-02-27. Vilhelmina: Vilhelmina kommun
Naturvårdsverket. 2007. Ekosystemansatsen - en väg mot bevarande och hållbart nyttjande av naturresurser. Stockholm: CM-Gruppen. (Naturvårdsverket 2007:5782)
Palm, Daniel & Jougda, Leif. Plan för förbättring av konnektivitet och habitat som påverkas negativt av vattennkraftsproduktion i Vilhelmina Baltic Landscape. Baltic Landscaope (2014:21)
Skogsstyrelsen. 2015-04-05. Baltic Landscape in change - innovative approaches towards sustainable
forested landscapes. http://www.skogsstyrelsen.se/Myndigheten/Projekt/Internationellaprojekt/Baltic-Landscape [2015-03-27]
Sundström, Göran. 2005. Målstyrningen drar åt skogen. Om government och governance i svensk
skogspolitik. Stockholm: Stockholms centrum för forskning om offentlig sektor (2005:6)
Thellbro, Camilla. 2012. Deltagande projekt 2012-2015. Vilhelmina Model Forest
Thellbro, Camilla, Jougda, Leif & Neussel, Ursula. 2013. Verksamhetsplan Vilhelmina Model
2013. Vilhelmina Model Forest & Baltic Landscape
Vilhelmina Model Forest 2015-05-05. Teman. http://www.modelforest.se [2015-03-21]
Muntliga källor
Anna-Maria Fjellström, ordförande Vilhelmina Model Forest & medlem i Vilhelmina norra
sameby, telefonintervju den 9:e mars 2015
Leif Jougda, rennäringsspecialist Skogssyrelsen & koordinator Vilhelmina Model Forest,
telefonintervju den 4:e, 19:e & 24:e mars 2015
Alexandra Larsson, tidigare miljöinspektör Vilhelmina kommun, telefonintervju den 13:e
mars 2015
Gun Lidestav, docent institutionen för skoglig resurshushållning på Sveriges lantbruksuniversitet, telefonintervju den 17:e februari 2015
Nils Lundgren, skogsförvaltare Skogssällskapet, telefonintervju den 13:e mars 2015
Åke Nilsson, kommunalråd Vilhelmina kommun, telefonintervju den 12:e mars 2015
Erik Sparrevik, vattenkraftskonsult Vattenfall, telefonintervju den 24:e mars 2015
Micke Strömberg, f ältansvarig vattenfrågor Vilhelmina Model Forest, telefonintervju den
9:e & 24:e mars 2015
Sven-Erik Tidström, skogsinspektör Norra Skogsägarna Vilhelmina, telefonintervju den 9:e
mars 2015
ekosystemansatsen i svensk naturvård – hur fungerar samförvaltning idag?
26
Vindelälvens fiskeområde
Caroline Augustsson
Amanda Lövmo Svensson
Kerstin Magnusson
Inledning
I detta arbete har vi undersökt förvaltningen av Vindelälvens fiskeområde. Vi har särskilt
intresserat oss för frågor som rör i vilken utsträckning lokalbefolkningen har inflytande över
förvaltningen av naturresursen. Vi har även undersökt om Vindelälvens fiskeområde uppfyller kriterier ur Ekosystemansatsen, samt tittat på maktfördelning.
Under vårt arbete har vi varit i kontakt med Stig Westbergh, projektsamordnare i Vindelälvens fiskeområde, Rune Sjöström, ordförande i ”Vindeln utveckling” samt Serena Cinque,
forskare vid Göteborgs universitet.
Vindelälvens fiskeområde
Vindelälvens fiskeområde om fattar Vindelälven, Laisaälven och Umeåälvens nedre del (Vindelns kommun), en sträcka på 50 mil. Området sträcker sig från fjällmarkerna ner till kusten,
till skillnad från de flesta andra fiskeområdena som endast omfattar sträckor längs med kusten.
Förvaltningsorganisationen Vindelälvens fiskeområde syftar till att stimulera och leda
utvecklingen genom att fördela medel som beviljats genom EU:s fiskerifond, såväl som medel
från regionala och lokala aktörer. Utvecklingen ska ske på det lokala planet med lokala aktörer på ledande platser i processen; så kallad lokalt ledd utveckling (Westbergh).
Utvecklingen av fiskeområdet sker i projektform. Den som så önskar får ansöka om projektmedel. Projekt ska ske inom ramen för fiskeområdets utarbetade utvecklingsprogram. Från 2009
och framåt har 24 projekt drivits inom ramen för fiskeområdet (Westbergh).
Historisk bakgrund
Förutsättningen för att Vindelälven blev ett fiskeområde har sitt ursprung i de fiskevårdsområden som finns utefter Vindelälven. Fiskevårdsområden utgörs av fiskerättsägare som går
samman och förvaltar fisket. För Vindelälven finns sedan ett fiskeråd, Ume-Vindelälvens
fiskeråd, som fungerar som en paraplyorganisation för fiskevårdsområdena (Westbergh). I Vindelns kommun och området kring Vindelälven har det sedan 2007 pågått ett stort
projekt kallat Från Kust till Fjäll. Projektet syftar till att skapa en hållbar utveckling av fisket
ekosystemansatsen i svensk naturvård – hur fungerar samförvaltning idag?
27
i Umeälven och Vindelälven (Vindelns kommun). Projektet initierades som en följd av att
Vattenfall på 1950-talet byggde ett kraftverk i Umeälvens nedre del, vilket hindrade lax och
öring från att ta sig uppströms älven. Detta ledde till en långdragen konflikt mellan Vattenfall
och fiskerättsägarna. Först 2007 skrev fiskerättsägarna och Vattenfall på ett förlikningsavtal
med innebörden att Vattenfall avsatte pengar, vilka inom ramen för Från Kust till Fjäll skulle
omsättas i projekt med målet att förbättra fiskeuppgången i älven (Westbergh).
Processen som ledde fram till att Vindelälven blev ett fiskeområde inleddes i början av
2000-talet. I samband med att fiskerådet tog upp kampen med Vattenfall väcktes frågan om
hur lax och öring, som rör sig från havet och uppströms älven, på bästa sätt skulle förvaltas.
Vid den här tiden presenterade fiskeriverket, som idag heter Havs- och Vattenmyndigheten, samförvaltningsinitiativet vars mål är att skapa områden i Sverige där förvaltningen av
naturresurser breddas. Samförvaltningsinitiativet passade väl med rådets tidigare tankar och
år 2007, när en ny målperiod inleddes inom EU, ansökte rådet om att få bli ett fiskeområde.
Ansökan beviljades och Vindelälven blev det första fiskeområdet i Sverige. Fiskeområdet är
idag ett delprojekt i utvecklingsprojektet Från kust till fjäll (Westbergh).
Nuvarande förvaltningsform
Under perioden 2009-2013 beviljades Vindelälvens fiskeområde sex miljoner kronor ur EU:s
fiskerifond. Med ytterligare bidrag på sammanlagt sex miljoner från kommuner och regionförbundet i Västerbotten slutade rambudgeten på tolv miljoner. Dessa skulle under en
fyraårig projektperiod finansiera olika projekt (Westbergh).
De projekt som beviljades skulle svara mot fiskeområdets utarbetade strategi vilken består
av tre delar. Den första delen är Att utveckla fisket som näring. Inom ramen för detta har flera
projekt bedrivits av både yrkes- och sportfiskesidan. Inom den andra delen, förvaltning, har
Vindelälvens fiskeråd arbetat med projekt för att stabilisera förvaltningen. Den tredje delen är
kunskapshöjande åtgärder, och här har bland annat universitet ansökt om medel för projekt
som rör fisket. Gemensamt för allt arbete kring Vindelälven är att det fokuserar på att vårda
och förvalta området på ett långsiktigt och hållbart sätt, för att de tjänster som erbjuds idag
ska kunna fortleva (Westbergh).
Vem som helst kan ansöka om projektpengar. Ansökningarna granskas av en fiskeområdesgrupp som beviljar eller avråder, varefter de skickas vidare till länsstyrelsen som har
sista ordet (Westbergh). Fiskeområdesgruppen består av åtta-tio personer vilka tillsammans
representerar en bred kompetens. Inom gruppen finns kommunen, enskilda fiskerättsägare,
sportfisketurismföretagare, yrkesfiskare och SLU representerade. Varje sektion väljer ut den
person de anser bäst lämpad att föra deras talan (Westbergh).
I rådet finns ingen representant från sportfiskeorganisationerna. Att denna grupp inte är
representerad var ett medvetet val vid bildandet av fiskerådsgruppen. Anledningen är att det
finns en viss skepsis mellan yrkesfiskare och sportfiskare. Skepsisen grundas på en historisk
konflikt mellan yrkesfiskarna som fiskar i älvens mynning och sportfiskarna som fiskar längre
upp i älven (Sjöström). Gruppen anser, enligt rådets ordförande Rune Sjöström, att denna
brist vägs upp av representanter för fiskerättsägarna varav många är sportfiskeentusiaster. I
fiskeområdesgruppen har fiskerättsägarna tilldelats fler platser, då de bedömts vara den grupp
som i störst utsträckning berörs av händelser kring Vindelälven. Det har även varit den grupp
som varit mest engagerad i projektet. Denna majoritet av fiskerättsägare har inte påverkat
besluten i en för dem gynnande riktning, enligt Westbergh.
ekosystemansatsen i svensk naturvård – hur fungerar samförvaltning idag?
28
Fiskeområdesgruppen har fungerat som en arena där angelägna frågor har diskuterats på
ett sådant sätt att rådets representanter uppnått ökad förståelse för varandras intressen. Medlemmarna i rådet får ett dagarvode för sitt arbete (Westbergh).
Projekt
Många av de projekt som bedrivs syftar till att restaurera älven. Flottningstiden hade enorm
påverkan på älven och dess biflöden, varför det nu sker en kontinuerlig restaurering för att
vårda och återställa habitat (Westbergh). Projekten har hittills varit ensidigt inriktade mot
lax- och öringsbeståndet, då detta varit ett önskemål på den lokala nivån (Sjöström).
Projekten utvärderas på två sätt. Utöver den rent ekonomiska utvärderingen kontrolleras
att projekten sker inom ramen för utvecklingsprogrammet. Den ekonomiska utvärderingen
görs dels av rådets eget kansli, dels av länsstyrelsen och jordbruksverket. Dessutom har fiskeområdesgruppen varit under granskning från ekonomistyrningsverket (Sjöström). Det är
EU som efterfrågar intyg på att de projekt som beviljas utförs inom ramen för det uppsatta
programmet. Region Västerbotten godkänner projektkostnaderna om dessa godkänts av EU
genom jordbruksverket (Sjöström).
Lokalt inflytande
Serena Cinque anser att Vindelälvens fiskeområde är duktiga på att involvera lokalbefolkningen i förvaltningen. De har dragit igång en lokal rörelse kring fiskeområdet. Där det
tidigare fanns konflikter, har ömsesidig förståelse uppnåtts. Vid genomgång av ansökningar
värderas lokal anknytning hos den sökande högt. De projekt som bedöms ha störst kapacitet
att drivas, slutföras, rapporteras och fördela sina medel prioriteras.
Då fiskerättsägarna har många platser i fiskeområdesgruppen får det lokala stort inflytande. Rådsgruppen har upplevt att människor bosatta längre ut i områdets periferi tycker
att det är långt till centrum, varför gruppen nu arbetar för att inkludera dessa människor
(Sjöström).
Balansen mellan bruka och bevara
Vindelälvens fiskeområde har lyckats bra med att hålla projekt levande långsiktigt och skapa tillförsikt inför framtiden. Detta är enligt Cinque relativt ovanligt i liknande sammanhang. Balansen
mellan att bruka och bevara är komplex, menar hon. Fiskeområdets strategi Att utveckla fisket
som näring skulle potentiellt kunna stå i motsatsställning till strategin Förvaltning. Under sina
forskningsstudier såg Cinque dock aldrig att dessa projekt skulle kunna fördärva naturen. Eftersom projekten är så små har de inte kapacitet att förstöra naturen i så stor utsträckning.
Vad som fungerar bra respektive mindre bra idag
Enligt Cinque har Vindelälvens fiskeområde en historia av att samarbeta lokalt såväl som
erfarenhet av förvaltning. Dessutom har invånarna ett välutvecklat socialt nätverk. En annan
bidragande framgångsfaktor är kommunernas och kommuntjänstemännens drivkraft kring
förvaltningen. De har ett personligt och genuint intresse för området och för människorna
ekosystemansatsen i svensk naturvård – hur fungerar samförvaltning idag?
29
som bor där. Kommuntjänstemännen har också kunskap om lagar och lagstiftning (Cinque).
Organiseringen och framgången hänger mycket på enskilda utredares, handläggares och
tjänstemäns beslutskapacitet och intresse. Eldsjälar är vanliga i förvaltningsområdessammanhang, något som i hög grad gäller för Vindelälvens fiskeområde. På gott och ont är det enligt
Cinque dessa personer som verkligen driver frågorna.
Medlemmarna i fiskeområdesgruppen har med några undantag varit samma redan rådet
instiftades. Detta har sina för- och nackdelar. En fördel är att medlemmarna är väl insatta i
det arbete rådet utför. En nackdel är att ambitionsnivån gällande att förmedla gruppens arbete
vidare har sjunkit (Westbergh). Det har funnits en misstro mellan yrkesfiskare och sportfiskare grundad i historiska motsättningar mellan älv och kust. Denna misstro märktes tydligt då fiskeområdet var ungt. Idag
har den dock övergått i ömsesidig förståelse, menar Westbergh. Detta har varit nödvändigt
för att förvaltningen av fiskeområdet ska fungera.
För att en ansökan om EU-bidrag ska gå igenom krävs att vissa regler följs. Det kan krävas
en hel del tid och kunskap för att sätta sig in i det regelverk som finns kring ansökan. Därtill
krävs det ofta att bidragssökaren har viss likviditet, då det kan ta upp till ett år innan projektmedlen återbetalas. Av dessa skäl är det oftare större organisationer som söker projektbidrag,
men sällan privatpersoner och mindre föreningar. Därmed är det många lovande projekt som
aldrig går att genomföra, menar Westbergh.
Representationen av kvinnor och ungdomar är låg. Det är till allra största del män i övre
medelåldern som är involverade i arbetet inom fiskeområdet (Westbergh).
Ekosystemansatsen
Vi har utvärderat Vindelälvens fiskeområde utifrån de punkter i Ekosystemansatsen som är
relevanta för området. Samtliga citat ur Ekosystemansatsen är hämtade ur Naturvårdsverket,
2007:13.
Samhällets intressen bestämmer förvaltningens mål.
Förvaltningen bör vara decentraliserad till den lägsta tillämpbara nivån och engagera alla för
att kunna balansera lokala och allmänna intressen.
Förvaltningen av Vindelälven fiskeområde kan anses vara decentraliserad i och med fiskeområdets lokala anknytning. Dels har flertalet medlemmar i fiskeområdesgruppen lokal
förankring, dels beaktar förvaltningen av naturresursen lokala intressen. Då det från lokal
nivå efterfrågades satsningar på lax- och öringsfiske bejakades det.
De som genomför förvaltningen bör beakta effekterna (verkliga eller tänkbara).
Vindelälvens fiskeområde har i samtliga projekt ett mål om långsiktighet. De tjänster som
erbjuds idag ska även kunna nyttjas i framtiden. Detta tolkar vi som att de vill uppnå flexibla
system, där biologisk mångfald tas i beaktande.
Ekosystemen bör förvaltas inom ramen för dess funktioner, försiktighetsprincipen ska tillämpas.
Utifrån den information vi har tagit del av tycks arbetet till stor del vara inriktat på att
återställa örings- och laxhabitat. I vilken utsträckning effekter på närliggande ekosystem
uppmärksammas är otydligt. Dock diskuteras under fiskeområdesgruppens möten i vilken
ekosystemansatsen i svensk naturvård – hur fungerar samförvaltning idag?
30
utsträckning ett projekt kan påverka biologin och ekologin (Sjöström). Detta tyder på att en
viss hänsyn tas till närliggande ekosystem och att försiktighetsprincipen beaktas.
Ekosystemansatsen bör involvera alla relevanta sektorer i samhället och vetenskapliga discipliner.
Ekosystemansatsen bör beakta all typ av relevant information, även vetenskaplig och traditionell och lokal kunskap, innovationer och metoder.
Fiskeområdesgruppens medlemmar besitter en bred kompetens, såväl vetenskaplig (SLU) som
lokal (fiskerättsägarna). Sportfiskeorganisationerna är inte representerade i fiskeområdesgruppen och det går att diskutera huruvida viktig kompetens faller bort på grund av detta. En
annan orsak till kunskapsbortfall, men även att innovativa idéer går om intet, är det faktum att
invecklade regler och bristande ekonomiska förutsättningar exkluderar vissa projektansökare.
Diskussion
Att medlemmarna i Vindelälvens fiskeområde sedan tidigare har erfarenhet av att engagera
sig lokalt har, i kombination med kommunens goda inställning, underlättat organiseringen
och bildandet av Vindelälvens fiskeområde (Westbergh). Detta torde även för framtida projekt vara av stor betydelse. Den tidigare erfarenheten är en viktig parameter bland andra för
att lokalförvaltning ska fungera. En annan faktor som pekar mot att Vindelälvens fiskeområde kan bedrivas framgångsrikt
även i framtiden, är att de i fiskeområdet inte agerar utifrån ett egoistiskt perspektiv. Projekt
tycks tvärtom beviljas med allas bästa för ögonen.
Westbergh ser faktumet att de flesta i fiskeområdesgruppen har varit med från början som
en fördel. Det innebär att gruppen är väl insatt i arbetet, att medlemmarna känner varandra
väl och har förståelse för varandra. Dock kan bristen på rotation troligen hämma tillförseln
av nya infallsvinklar och åsikter.
Vad områdesgruppen har för makt kan diskuteras. Å ena sidan styrs gruppen på ett internationellt plan sett styrs gruppen delvis av direktiv från EU. Å andra sidan har man stor makt
på det lokala planet, bland annat i och med att man granskar ansökningar. Därför vore det
önskvärt om fler kompetenser var representerade i gruppen, inte minst kvinnor, sportfiskeorganisationer och unga. Fiskeområdesgruppens ändå relativt breda kompetens möjliggör att projektidéer analyseras av någon med spetskompetens inom det aktuella området. Medlemmarnas respektive
inflytande i dessa processer tyder på att de har förtroende för varandras kompetens.
Utifrån den information vi har tagit del av drar vi slutsatsen att förvaltningen av Vindelälvens fiskeområde har varit lyckad ur sociala såväl som ekologiska perspektiv. Dock bör
understrykas att vi under vårt arbete till största del varit i kontakt med personer som sitter
med i fiskeområdesgruppen. Därmed saknas troligen vissa perspektiv i analysen.
ekosystemansatsen i svensk naturvård – hur fungerar samförvaltning idag?
31
Källor
Webbaserade källor:
Vindelns kommun (2012-09-10). Vindelälvens fiskeområde. http://www.vindeln.
se/?id=5171 {2015-03-11}.
Vindelns kommun (2012-09-10). Projektet Från Kust till Fjäll. http://www.vindeln.se/
default.aspx?di=5151 {2015-03-11}.
Skriftliga källor:
Naturvårdsverket (2007). Ekosystemansatsen - en väg mot bevarande och hållbart nyttjande av
naturresurser. Rapportnummer: 5782.
Muntliga källor:
Serena Cinque, Göteborgs Universitet, 2015-03-09.
Rune Sjöström, Vindeln Utveckling, 2015-03-06.
Stig Westbergh, Vindelns Kommun, 2015-02-20.
ekosystemansatsen i svensk naturvård – hur fungerar samförvaltning idag?
32
Älvdalens besparingsskog
Sofia Mevius
Joel Chorell
Martin Rotsman
Inledning
I slutet av 1800-talet präglades Älvdalen, som många andra delar av Sverige, av fattigdom och
svåra levnadsförhållanden. Under tiden efter storskiftet, den första stora jordreformen i Sverige, var det vanligt att stora skogsbolag köpte upp stora arealer mark från fattiga bönder som
inte fullt ut insåg skogens värde. Bönderna använde skogen framförallt till bete i f äbodssystemet, och när skogsbolagen erbjöd en för bönderna stor summa pengar var det få som tackade
nej. Det var ett kortsiktigt lönsamt beslut, men i längden förlorade många på det. Med
anledning av bland annat detta togs initiativ från bygden till skapandet av besparingsskogen.
Denna skog är gemensamt ägd, och avkastningen tillfaller bygden och dess invånare. Den
gemensamma utdelningen räddade med stor sannolikhet bygden från svält och misär. Marken
som togs i anspråk till besparingsskogen delades in i tre delar där besparingsskog, privat ägd
mark och statligt ägd mark utgör en tredjedel vardera. Under det sista decenniet av 1800-talet
hade skogen redan resulterat i lokal utveckling. Besparingsskogen finansierade exempelvis
en ny järnväg till Mora, en läkare, veterinär, polis, mejeri, sjukhus, skolhus, vägar och broar
samt telefonlinjer. Sammantaget var Älvdalen på väg att utvecklas från ett fattigsamhälle till
en modern bygd (Älvdalens besparingsskog – historia och framtid & Anna Dahlgren).
Besparingsskogen
Älvdalens besparingsskog består av totalt ca 75 000 hektar mark, varav ca 58 000 hektar är
produktiv skogsmark. Det totala virkesförrådet i skogen är 5 275 500 m3 sk. Förvaltningen
av Älvdalens besparingsskog omfattar dessutom 150 mil bilväg, vilken främst används av
delägarna men också av andra boende i området. Besparingsskogen har idag 1 767 delägare.
Av dessa är 748 kvinnor och 1 019 män. Av de 1 767 är 890 så kallade utbor: delägare som
antingen flyttat från bygden eller som ärvt sin del i skogen och bor på annan ort (besparingsskogen.se, 2015-03-13).
Delägare har bland annat rätt att utan kostnad få bidrag för skogsvård. Till exempel bekostar besparingsskogen nya plantor vid nyplantering av skog, markberedning, hyggesrensning
ekosystemansatsen i svensk naturvård – hur fungerar samförvaltning idag?
33
och röjning. Dessutom får skogsägaren ersättning för varje planta som sätts ut. Det innebär
att nyplantering blir en vinstaff är för delägare (besparingsskogen.se, 2015-02-23). Det är dock
inte bara delägarna som kan dra nytta av besparingsskogen. En stor del av avkastningen går
tillbaka till bygden och Älvdalens befolkning i form av exempelvis bidrag, projektstöd och
vägunderhåll. Det går bland annat att ta del av jordbruksbidrag, föreningsbidrag och idrottsbidrag. Det finns även något som kallas ”Projekt i byarna”, där det senaste projektet gick ut på
att rusta upp stigar och vandringsleder (besparingsskogen.se, 2015-03-19). De jordbruksbidrag
som kan sökas innefattar bland annat bidrag för gödningsämnen, utsäde, veterinärkostnader,
f äbodbidrag, djurbidrag, betes- och stängselbidrag och bidrag till exempelvis mjölkmaskiner
och modernisering av byggnader med mera. Många av dessa är mycket omfattande, till exempel betalas både utsäde, gödningsämnen och veterinärkostnader för lantbruksdjur till 100 %.
Dock krävs att en lokal veterinär används för att eventuella pengar för veterinärkostnader ska
betalas ut (Protokoll, jordägarstämma 20141127, Anna Dahlgren).
Även om besparingsskogen drivs för att ge hög virkesproduktion, avsätts särskilda naturvårdsområden för att uppnå besparingsskogens mål med ekologisk hållbar verksamhet. Dessa
områden är ofta nyckelbiotoper eller värdefulla naturskogar, som lämnas utan att brukas för att
bland annat främja biologisk mångfald (besparingsskogen.se, 2015-03-28).
Jakt har också stor betydelse för befolkningen i Älvdalen. Både delägare och andra som
bor inom Älvdalens socken kan, om de är jakträttsinnehavare, jaga på besparingsskogens
mark till en mycket låg kostnad (besparingsskogen.se, 2015-03-19).
Förvaltning
Älvdalens besparingsskog lyder under det egna regelverket ”lagen om besparingsskogar i
Norrland och Dalarna”. Lagen fastställer verksamhetens syften, såsom att avkastningen från
skogen ska främja bygden, delägarna och skogsbruket. Det finns ett reglemente för skogen,
fastställt av länsstyrelsen i Dalarnas län, som bland annat beskriver hur skogen ska skötas och
förvaltas (besparingsskogen.se, 2015-02-23).
Enligt reglementet för Älvdalens besparingsskog ska förvaltningen av skogen skötas av en
allmänningsstyrelse, en ekonominämnd (kallad jordägarnämnden), en valberedning och en
skogsförvaltare (besparingsskogen.se, 2015-03-07). Verksamheten har tre pelare; skogen, kraften och kapitalet. Skogen är självförklarande, kraften åsyftar vattenkraft då besparingsskogen
är delägare i vattenkraftverk. Med kapitalet avses de investerade vinster besparingsskogen innehar. ”Kapitalet” styrs med hjälp av en bank, vilken anses sköta uppdraget på ett långsiktigt och
ansvarsfullt sätt. Resten av verksamheten sköts av allmänningsstyrelsen, jordägarnämnden och
förvaltaren tillsammans med en organisation bestående av tjänstemän och kollektivt anställda.
Man har även samarbeten med utomstående entreprenörer (besparingsskogen.se, 2015-02-23).
Det är på jordägarstämman som skogens delägare kan delta och påverka framtida förvaltning av besparingsskogen. Stämman är det högsta beslutande organet och hålls två gånger
om året: en vårstämma i maj och en höststämma i november. På vårstämman tas bland annat
föregående års förvaltning upp av allmänningsstyrelsen och jordägarnämnden. På höststämman fastställs bland annat förslag gällande inkomster och utgifter inför nästkommande år.
Alla delägare har motionsrätt. Skrivna motioner lämnas till allmänningsstyrelsen, som avgör
om motionen rör alla och bör tas upp på jordägarstämman (besparingsskogen.se, 2015-02-23).
På jordägarstämman väljs också vilka som ska sitta i allmänningsstyrelsen och jordägarnämn-
ekosystemansatsen i svensk naturvård – hur fungerar samförvaltning idag?
34
den. Jordägarnämnden fördelar det ekonomiska överskottet från besparingsskogen mellan
delägare, bygd och andra poster. Allmänningsstyrelsens jobb är att förvalta besparingsskogen
enligt gällande lagar och reglemente.
Diskussion
Genom besök i Älvdalen och intervjuer med representanter för besparingsskog och delägare,
framstår framträder bilden av en skog som har och har haft stor betydelse för lokalsamhället. Den infrastruktur som besparingsskogen bekostat i form av nya vägar i skogen lyfts fram
av både förvaltning och delägare som en lyckad del av verksamheten. Besparingsskogen har
i dagsläget finansierat utbyggnad och restaurering av vägnätet i skogen, vilket idag sträcker
uppgår till ungef är 150 mil. Det väl utbyggda vägnätet har stor betydelse för en framgångsrik
skogsavverkning (besparingsskogen.se, 2015-03-13). Ett annat projekt som lyfts fram är besparingsskogens språkstipendium. Varje år delar besparingsskogen tillsammans med föreningen
Ulum dalska ut stipendium till niondeklassare som talar det lokala språket älvdalska. För
bygden är det ett viktigt initiativ, enligt de delägare vi pratat med, då det är ett unikt arv som
är starkt förknippat med bygden och som många är stolta över. Besparingsskogen är också
inblandad i det planerade bygget av en ny skola i Älvdalen. I intervjun med Anna Dahlgren på
besparingsskogen framgår att projektet varit en följetong i bygden, och att kommunen aktivt
sökt finansiellt stöd för nybyggnationen. Besparingsskogen har gått med på att bidra med 10
av de 100 miljoner kronor som behövs till bygget. Det här visar att besparingsskogen är en
maktfaktor i bygden, vilket enligt Dahlgren har lett till att relationen mellan besparingsskogen och kommunen präglats av en ”hatkärlek”. Besparingsskogen har på grund av sin starka
ekonomiska ställning tagit över en del av kommunens traditionella uppgifter, då kommunen
som på många andra platser på landsbygden har en snäv budget att förhålla sig till. Maktrelationen har blivit aningen snedvriden, då kommunen i många fall varit tvungen att söka
finansiellt stöd hos skogen istället för tvärtom, och därmed hamnat i en beroendeställning.
Besparingsskogen grundades, och har historiskt till stor del präglats av, män. Skogen
har genom åren förvaltats på ett rationellt sätt, vilket är förståeligt då ekonomiska hänsyn
låg till grund för skapandet av det gemensamma ägandet. Med tiden har fler kvinnor ”växt
in i” verksamheten, men vårt intryck är att de flesta kvinnor fortfarande inte är lika aktiva
i förvaltningen som männen. Detta baserar vi på bland annat intervjun med Anna där hon
berättade hur besparingsskogen anordnar kurser i sådant som röjning och motorsågning specifikt för kvinnor som känner sig utanför eller som anser att de inte har tillräcklig kunskap.
Kanske hade förvaltningen sett annorlunda ut idag om kvinnligt deltagande varit större
från början. Idag likställs produktion och miljö i skogsbruket (i enlighet med 1993 års miljöpolitiska beslut). Kanske hade andra värden prioriterats med en annan könsfördelning i
verksamhetens unga år.
När det gäller delägarnas medverkan i beslutsprocesser menar en av de intervjuade delägarna att det råder samsyn i de flesta frågor. När motsättningar förekommer leder det ofta,
enligt samma person, till att delägarnas intresse för att engagera sig i beslutsprocessen blir
större. Det har exempelvis framförts åsikter om att delägarna borde få privat avkastning, men
majoriteten anser att pengarna bör fortsätta gå tillbaka till skogen och bygden. Samtidigt
fördes en del kritik fram från en delägare vi intervjuade, som menade att besparingsskogens
organisation många gånger saknar kompetens inom skogsområdet. Det är få som har den
ekosystemansatsen i svensk naturvård – hur fungerar samförvaltning idag?
35
utbildningsbakgrund som kan förväntas, menar han. Delägaren menar också att det finns
tendenser till svågerpolitik inom besparingsskogens organisation, och att ledningen ibland
driver skogen som ett ”familjeföretag”.
Slutsats
Älvdalens besparingsskog är ett bra exempel på vikten av lokal förankring för ett hållbart
modernt skogsbruk. Under studiebesök och intervjuer förmedlades en närhet till marker och
till naturen som kanske inte finns hos ”moderna” skogsägare i stadskärnor långt borta från
skogen. Det bjöds på många historier från delägare om djurinteraktioner med bland annat
björn och älg, där närheten och intresset för skogen som helhet var uppenbart. Den lokala
förankringen ger också upphov till entreprenörskap. Till exempel har delägare startat verksamheter som ”bo på lantgård”, och erbjuder föreläsningar och studiebesök med deltagare
från alla världens hörn i anslutning till skogsbruket. De här verksamheterna hade antagligen
inte funnits om den lokala angelägenheten inte funnits, och bygden således inte utvecklats.
Eftersom också jakt och rekreation är stora intressen för många delägare, blir skogens estetiska och ”naturfunktionella” värden också högt prioriterade. I Älvdalens besparingsskog
bedrivs ett produktionsinriktat skogsbruk precis som på andra håll, men här finns också
speciella värden och prioriteringar i anslutning till hållbarhet och miljö. Med tanke på den
omfattande lokala förvaltning som beskrivs ovan bedömer vi att Älvdalens besparingsskog
uppfyller Ekosystemansatsens mål.
Källor
Webbaserade källor:
http://www.besparingsskogen.se/alvdalen/om/organisation/, 2015-02-23
http://www.besparingsskogen.se/alvdalen/wpcontent/uploads/2013/10/
Reglemente_%C3%84B_web.pdf, 2015-02-23
http://www.besparingsskogen.se/alvdalen/verksamhet/, 2015-03-19
http://www.besparingsskogen.se/alvdalen/om/organisation/stamma/, 2015-02-23
http://www.besparingsskogen.se/alvdalen/om/lag-reglemente/, 2015-02-23
http://www.besparingsskogen.se/alvdalen/om/organisation/styrelse/, 2015-02-23
http://www.besparingsskogen.se/alvdalen/om/organisation/jordagarnamnd/, 2015-02-23
http://www.besparingsskogen.se/alvdalen/verksamhet/projekt/, 2015-03-19
http://www.besparingsskogen.se/alvdalen/allmanhet/, 2015-03-19
http://www.besparingsskogen.se/alvdalen/verksamhet/jakt-fiske/, 2015-03-19
http://www.besparingsskogen.se/alvdalen/delagare/, 2015-03-13
http://www.besparingsskogen.se/alvdalen/verksamhet/skogen-ab-egna-verksamheten/
natur-kulturmiljovard/, 2015-03-28
Delar av protokoll från Jordägarstämman 2014-11-27, 2015 Bidrag Jordbruk och Djur
ekosystemansatsen i svensk naturvård – hur fungerar samförvaltning idag?
36
Skriftliga källor:
Älvdalens Besparingsskog – historia och framtid, Centrera Reklambyrå: 2011
Muntliga källor:
Intervju med Anna Dahlgren, utbildningsansvarig Älvdalen-Särna och Idre besparingsskog
(4/3-2015).
Intervju med delägare Älvdalens besparingsskog (4/3- 2015).
ekosystemansatsen i svensk naturvård – hur fungerar samförvaltning idag?
37
Samförvaltning i Kosterhavets
nationalpark - en utvärderande
rapport
Lova Lind
Rebecca Hymnelius
Henrik Johansson
Introduktion
Kosterhavets nationalpark inrättades 2009 och är Sveriges enda marina nationalpark med syfte att
skydda naturvärden under havsytan. Det finns också fem tillhörande naturreservat på land; Kosteröarna, Norra Långön, Saltö, Väderöarna och Västra Råssö-Kockholmen. Vårt syfte har varit
att undersöka Kosterhavets nationalparks förvaltningsmodell. Samförvaltningen av den marina
nationalparken är unik på så sätt att den ansvariga instansen, Länsstyrelsen, har valt att delegera en
del ansvar till en delegation bestående av bland annat lokalbefolkning, samhällsföreningar, lokala
entreprenörer, fiskare och kommunrepresentanter (Länsstyrelsen Västra Götaland Län, 2014:6).
Genom intervjuer med representanter på länsstyrelsen och övriga inblandade i förvaltningen har
vi försökt få en bild av vad som har fungerat och vilka utmaningar som uppstått under processen
sedan nationalparken initierades. Vi har även använt oss av en utvärdering av Kosterhavets nationalparks förvaltningsmodell utgiven av Länsstyrelsen i Västra Götalands län 2014.
Förvaltning av Kosterhavets
nationalpark
Historik
Ambitionen att instifta en nationalpark söder om Kosteröarna fanns hos Naturvårdsverket
redan 1988. I bakgrunden fanns ett gemensamt intresse hos lokalbefolkningen och länsstyrelsen för att skydda Kosteröarnas och biologiska mångfald. Önskan var att bevara områdets
ekosystemansatsen i svensk naturvård – hur fungerar samförvaltning idag?
38
unika marina värden och samtidigt främja utveckling. En viktig lokal erfarenhet var den
kontinuerliga ökning av antalet hundar och båtar, vilka öborna ansåg förstörde området.
Lokalbefolkningen efterfrågade ett starkare miljöskydd (intervju med f.d. ordf. Kosternämnden, 24-02-15), och initierade processen för att skapa en nationalpark. Man arbetade
nära Länsstyrelsen i form av Kosternämnden, en partipolitiskt obunden grupp framröstad av
boende på Koster vart fjärde år i samband med det nationella valet. Arbetet med att ta fram
en förvaltningsmodell för området inleddes 2004 i samarbete med Kosterstiftelsen (lansstyrelsen.se, 19-03-03).
Förvaltning
Förvaltningen av Kosterhavets nationalpark är unik i det avseendet, att länsstyrelsen har delegerat förvaltningsbefogenhet till Kosterhavsdelegationen. I delegationen ingår representanter
för Länsstyrelsen, Tanums och Strömstads kommuner, Kosternämnden, samhällsföreningarna
på Resö-Galtö, Rossö, Tjärnö och Koster, lokala yrkesfiskares organisation samt Göteborgs
Universitet-Tjärnö (lansstyrelsen.se, 19-03-15). Lokalbefolkningen finns representerad i Kosternämnden, och kan därmed påverka beslut som tas. Länsstyrelsen, som har huvudansvaret
för förvaltningen, har beslutat att delegationens inflytande främst ska gälla skötselplan och
budget (Västra Götalands län, 2014:9).
Kosterhavsdelegationens ansvarsområden
Delegationens huvudsakliga ansvarsområden är förvaltning av nationalparken och Kosteröarnas naturreservat i enlighet med skötselplanen (Västra Götalands län, 2014:23). Utöver detta
ska man ”fördjupa kunskapen, informera och genomföra utbildning om natur och kultur
i nationalparken genom inventeringar, utställningar, trycksaker, föreläsningar, naturguidningar mm.” (Naturvårdsverket, 2009:212).
Kosterhavsdelegationens beslutsbefogenheter
Delegationen har varit delaktig i rekryteringsprocesser för att tillsammans med förvaltningskontoret anställa fyra personer som arbetar med praktisk förvaltning av parken (Västra
Götalands län, 2014:36). I budgetarbetet omfattar delegationens inflytande främst fördelning
av anslag till olika budgetposter.
Naturvårdsverket är den instans som fastställer anslagens omfattning (Västra Götalands
län, 2014:31).
Åsikterna bland delegaterna går isär kring huruvida delegationens möjlighet till påverkan är tillräcklig i nuläget. Vissa delegater uttrycker en önskan om ökat
inflytande över framtida åtgärder. De önskar också bli informerade tidigare kring innehållet i verksamhetsplaneringen, för att kunna diskutera prioriteringar i god tid (Västra
Götalands län, 2014:31).
Förvaltning av det marina
Utöver de på länsstyrelsen som har specifikt ansvar för det marina livet i parken finns också
en etablerad samrådsgrupp för yrkesfiske och vattenbruk i norra Bohuslän. I styrelsen sitter yrkesfiskare, forskare, Strömstads och Tanums kommuner samt en representant från
förvaltningskontoret på Koster. Utöver detta har också Havs- och vattenmyndigheten och
Länsstyrelsen permanenta observatörsplatser.
Samrådsgruppen arbetar bland annat med skärpt områdesskydd, fiskeredskapsutveckling
och utbildningar (Samförvaltningen Norra Bohuslän, 2013:38).
ekosystemansatsen i svensk naturvård – hur fungerar samförvaltning idag?
39
Fiske
Långt innan Kosterhavets nationalpark bildades fanns en förvaltningstradition kring fisket.
Fiskenäringen i Strömstad kommun utgörs av sju båtar och fyrtio fiskare, vilka är representerade i Kosterhavsdelegationen. Yrkesfiskarna var från början skeptiska till skapandet av
nationalparken eftersom de var rädda att det skulle påverka deras försörjningsmöjligheter.
Numera kan parterna, trots olika åsikter i fiskefrågor, föra en dialog. De flesta anser att
samarbetet fungerar bra. Fiskarna arbetar tillsammans med länsstyrelsen med att ta fram särskilda tillstånd för att fiska. Om någon missköter fisket ska de kunna förlora tillståndet för en
begränsad tid (intervju fiskare, 19-03-15).
Finansiering
Kosterhavets nationalpark finansieras, som alla nationalparker, genom anslag för biologisk
mångfald från Naturvårdsverket via Länsstyrelsen (Västra Götalands län, 2014:9).
Avgörande händelser - vad
fungerar och vad fungerar inte?
En avgörande händelse i nationalparkens tillkomst var när Kosterhavsdelegationen fick mer
inflytande. Detta innebar att Kosternämnden fick mindre att säga till om, vilket i sin tur
minskade lokalbefolkningens möjlighet att påverka beslutsprocessen. I dagsläget får nämnden
endast se och godkänna budgeten varje år men har inget egentligt inflytande, (intervju f.d.
ordf. Kosternämnden, 24-02-15). Lokalbefolkningen hade en förhoppning om att nationalparkens bildande skulle innebära fler arbetstillf ällen för de bosatta på Kosteröarna. Som en
följd av lagen om offentlig upphandling (LOU) har förväntningarna på detta område inte
infriats, vilket har varit en källa till konflikt (intervju Länsstyrelsen, 27-02-15). Tvärtom har
lokalbefolkningen märkt av en minskning av tilldelade arbetsuppgifter. Operativa arbetsuppgifter, till exempel röjning, går ofta till externa aktörer. Många av tjänsterna gick till
ett företag i Dals-Ed som i sin tur anställde utländsk arbetskraft, vilket skapade irritation
bland Kosterborna. Vissa arbetstillf ällen har dock uppstått för de bosatta i naturreservaten
kring nationalparken. Enligt en före detta ordförande i Kosternämnden sysselsätts åtta till
tio kosterbor med strandstädning varje år. Under högsäsongen uppstår också arbetstillf ällen
kopplade till turism. Avsaknaden av sysselsättning blir som tydligast under vinterhalvåret.
Samme före detta ordförande tillstår att det finns en möjlighet att lokalbefolkningen hade
för höga förväntningar: för att driva en nationalpark krävs kompetens av ett slag som inte
fanns på ön i ursprungsskedet. Dock låter samma person hoppfull och tillägger: ”Med lite is
i magen kanske jobben så småningom skapas” (intervju f.d. ordf. Kosternämnden, 24-02-15).
På Sydkoster uppfördes 2012, på initiativ av Naturvårdsverket, ett Naturum utformat av
White Arkitektbyrå. De boende på Koster var också involverade, då de kände att det behövdes en plats där besökare kunde hitta information om parken. Efter intervjuer med både
lokalbefolkningen och Länsstyrelsen får vi dock bilden av att det slutliga resultatet inte helt
motsvarade den bosatta befolkningens önskningar.
Processen för att skapa ett Naturum på koster inleddes 2006. Kosternämnden fick då i uppdrag att undersöka möjliga platser för byggnadsprojektet. Valet föll på en plats på Sydkoster,
i Kostersundet i anslutning till linjef ärjebryggan. Samtidigt anordnades en arkitekttävling.
ekosystemansatsen i svensk naturvård – hur fungerar samförvaltning idag?
40
Efter en lång bearbetningsprocess fastslogs förslaget till placeringen av Naturum på Sydkoster
i detaljplanen. Dock överklagades planen av bosatta på Koster, och upphävdes i december
2009 av regeringen (Naturvårdsverket, 2009:182).
Den slutgiltiga placeringen av Naturum, i motsats till Kosternämndens förslag, blev vid
Ekenäs brygga på Sydkoster. I jämförelse med ursprungsförslaget är detta ett läge närmare
bebyggelse och infrastruktur. En tomt i hamnen med bebyggelserätt fanns redan tillgänglig. I början fanns ett motstånd mot bebyggelse av även denna tomt, men slutligen kom alla
parter överens, något som enligt Länsstyrelsen var en förutsättning för att projektet skulle
bli av (intervju Länsstyrelsen, 14-03-15). Naturum finns över hela Sverige och är tänkt att
fungera som en port ut i naturen och en chans för besökare och turister att lära sig mer om
det område de befinner sig i (www.naturvardsverket.se, 17-03-15). De i lokalbefolkningen
vi samtalat med menar att det Naturum som slutligen uppfördes vid Ekenäs i motsats till de
andra förslagen inte ger en representativ bild av naturen i området. Därtill saknas viktiga
bekvämligheter vilket minskar attraktionen för besökare. Flera nämner avsaknaden av café
som en allvarlig brist, särskilt under lågsäsong då närliggande restauranger inte hålls öppna
(intervju med Kosterbo, 28-02-15).
På Sydkoster finns en jordbrukare som ansvarar för att landskapet hålls öppet av betande
djur. Denne anser inte att öns status som naturreservat innebär problem för verksamheten.
Tvärtom upplevs samarbetet med Länsstyrelsen som lönsamt för båda parter. Jordbrukarna är
dock tydliga med att turismen kopplad till nationalparken har väldigt liten påverkan på deras
verksamhet (intervju, 28-02-15).
Entreprenörer på Sydkoster anser att det faktum att Länsstyrelsen inte får marknadsföra
enskilda entreprenörer genom nationalparken är ett problem. De menar att det innebär att
lokala företag har svårt att synas och marknadsföra sig för besökare. I detta avseende har samförvaltningen varit lite av en besvikelse, men det finns hopp för framtiden. Pilotprojekt där
godkända entreprenörer får marknadsföras genom nationalparkens portal är under utveckling (intervju med Kosterbo, 28-02-15).
Diskussion
År 2014 g jordes en utvärdering av nationalparken på uppdrag av Länsstyrelsen. I denna
fastslås att:
Vissa delegater anser att ansvarsfördelningen mellan Länsstyrelsen och delegationen är otydlig.
De menar att nationalparken i praktiken har blivit ett Länsstyrelseprojekt där delegationen har
för litet inflytande över besluten. Andra anser att ansvarsfördelningen är tydlig, men att delegationen inte till fullo utnyttjar sitt mandat. Det pågår för tillf ället en organisationsöversyn på
Länsstyrelsen och det är oklart vad detta kommer att få för konsekvenser för förvaltningen av
Kosterhavets nationalpark. (Länsstyrelsen Västra Götalands Län, 2014:15-16).
I samtliga intervjuer med länsstyrelsen, och i intervjun med en representant för Naturvårdsverket, ställde vi frågan om hur Kosterhavets nationalpark arbetar med Ekosystemansatsen.
Svaren var genomgående svävande. Vi fick bilden av att detta inte är något som aktivt inkorporeras i förvaltningen. ”Det är en komplicerad fråga” och ”kan du förtydliga vad du menar
med det?” var återkommande reaktioner (intervju Länsstyrelsen, 14-03-15).
Ekosystemansatsen är en förvaltningsstrategi som sätter fokus på behovet av att inkludera
alla intressen i samhället i processen med att formulera långsiktiga mål för bevarande och
ekosystemansatsen i svensk naturvård – hur fungerar samförvaltning idag?
41
hållbart nyttjande av ekosystem. I Ekosystemansatsen fastslås också att samtliga åtgärder ska
genomföras på ”lägsta möjliga nivå”, detta för att skapa engagemang och delaktighet men
också för att uppnå en hållbar förvaltning (Naturvårdsverket, 2007:8). I skötselplanen för
Kosterhavets nationalpark står också att parken ska skötas med adaptiv förvaltning. Detta,
som också är ett mål i Ekosystemansatsen, innebär att alla steg i beslutsprocessen, målsättningar såväl som åtgärder och utvärdering, kontinuerligt justeras efter behov. I det här fallet
är det Kosterhavsdelegationen som har ansvar för utvärdering och uppföljning (Länsstyrelsen
Västra Götaland Län, 2014:13).
Vår bild är att Kosterhavets nationalpark har gjort ett seriöst försök att verkligen skapa
lokal delaktighet, men att de inte lyckats fullt ut. I ursprungsskedet hade lokalbefolkningen
en stor roll. De bidrog till bildandet av parken och hade en kontaktperson på länsstyrelsen
med vilken de förde en nära dialog. Denna kontaktperson blev dock utbytt mot en nationalparkschef 2008, och sedan dess har dialogen med Länsstyrelsen inte varit densamma (intervju
med Kosterbo, 28-02-15).
I intervjuer med boende på framför allt Sydkoster framfördes teorier om att utvecklingen
kan bero på att svenska länsstyrelser traditionellt inte är vana att släppa ifrån sig makten i
beslutsprocesser (intervju med Kosterbo, 28-02-15). Dock bör förtydligas att samtliga intervjuade bosatta på Sydkoster är förhoppningsfulla rörande de möjligheter samförvaltningen av
Kosterhavets nationalpark innebär, och känner tillförsikt inför framtiden (intervju, 28-02-15).
Källor
Muntliga källor
von Bothmer, Helena; Entreprenör Kosters Trädgårdar och representant i Kosterdelegationen. 28-02-15, intervju på Sydkoster.
von Bothmer, Stefan; Entreprenör Kosters Trädgårdar, 27-02-15, intervju på Sydkoster.
Johansson, Claes; Fiskare, 19-03-15, telefonintervju.
Larsson, Göran; f.d. ordförande Kosternämnden, 24-02-15, telefonintervju. Lek, Sandra;
jordbrukare Kosterlamm, 28-02-15, intervju på Sydkoster.
Torgilsman, Helena; jordbrukare Kosterlamm, 28-02-15, intervju på Sydkoster. Tullrot,
Anita; marinbiolog och vice nationalparkschef, 19-02-15, telefonintervju. Tysklind,
Anders; nationalparkschef, 27-02-15, intervju i Strömstad.
Skriftliga källor
Naturvårdsverket. 2007. Ekosystemansatsen - en väg mot bevarande och hållbart nyttjande av naturresurser. Rapport: CM Gruppen AB, Bromma.
Naturvårdsverket. 2009. Skötselplan för Kosterhavets Nationalpark. Rapport: CM Gruppen AB,
Bromma.
Länsstyrelsen Västra Götalands Län. 2014. Utvärdering av förvaltningsmodellen för Kosterhavets
nationalpark. Rapport nr 2014:58.
ekosystemansatsen i svensk naturvård – hur fungerar samförvaltning idag?
42
Webbaserade källor
Förvaltning av nationalparken. http://projektwebbar.lansstyrelsen.se/kosterhavet/Sv/omnationalparken/organisation/Pages/index.aspx (Hämtad 24-03-15)
Bildande och historik. http://projektwebbar.lansstyrelsen.se/kosterhavet/Sv/om- nationalparken/Pages/bildande-historik.aspx (Hämtad 24-03-15).
ekosystemansatsen i svensk naturvård – hur fungerar samförvaltning idag?
43
På Vättern sitter alla i samma båt
- en undersökning av samförvaltningen av fisket i Vättern
Sanna Gustafsson
Louise Ramberg
Sara Sjöqvist
Inledning
Vättern är Sveriges näst största sjö med en area på 1940 m 2. Den omges av fyra län; Jönköping, Örebro, Västra Götalands och Östergötlands län, och sammanlagt åtta kommuner. I
sjön Vättern lever trettioen fiskarter samt inplanterad signalkräfta. Sport- och fritidsfiske är
populärt, främst fiske av röding, insjölax, öring och harr. 19 yrkesfiskare är verksamma på
sjön, och har sin främsta inkomst från kräftfiske (Vätternvårdsförbundet, 2015).
Såväl sportfisket som miljöarbetet i Sveriges vatten regleras på regeringens uppdrag av
Havs- och vattenmyndigheten (fram till 2011 Fiskeriverket). Här beslutas bland annat om
var och när det är tillåtet att fiska, vilka redskap som får användas, hur mycket, hur stora och
vilka fiskar som får tas upp. (Havs- och vattenmyndigheten, 2014(1)). Yrkesfisket regleras till
stor del av EU:s gemensamma fiskeripolitik, men det är Havs- och vattenmyndighetens
ansvar att övervaka och se till att reglerna följs (Havs- och vattenmyndigheten, 2014(2)).
I regeringens skrivelse En samlad naturvårdspolitik från 2001 fastslås ”principen om närhet
och lokalt deltagande”. Denna innebär i stora drag att:
[...]åtgärder som planeras och genomförs ska ha god lokal förankring, i så nära samverkan med
de lokala intressenterna och övriga medborgare som möjligt (Miljödepartementet, 2001:8).
Syfte
År 2005 inleddes projektet Samförvaltning av fisket i Vättern. Syftet var att skapa ett långsiktigt hållbart fiske i Vättern genom lokalt deltagande, engagemang och ansvarstagande.
I vår undersökning analyseras hur detta har fungerat under de tio år som gått samt hur det
ser ut idag. Hur har principen om närhet och lokalt deltagande efterlevts? Har aktörerna
känt sig delaktiga, och vilket inflytande har de haft på de beslut som tagits? Vi granskar
även maktrelationerna mellan de olika aktörerna i projektet, samt undersöker i vilken
utsträckning Ekosystemansatsen (Naturvårdsverket, 2008) efterföljs.
ekosystemansatsen i svensk naturvård – hur fungerar samförvaltning idag?
44
Disposition
Nedan följer en beskrivning av hur undersökningen har gått till. Därefter ges en kort historisk bakgrund. Sedan följer en analys av den nuvarande förvaltningsformen, varpå vi försöker
identifiera vad som fungerar bra med projektet, vad som skulle kunna göras bättre samt hur
väl Ekosystemansatsen uppfylls. Slutligen skisseras vad som kommer att ske inom samförvaltningen de närmaste åren, följt av en kort slutdiskussion.
Metod
För att få en bild av hur samförvaltningen fungerar har vi genomfört ett antal telefonintervjuer med aktörer som på olika sätt varit delaktiga. Alfred Sandström, forskare vid
Institutionen för akvatiska resurser på Sveriges Lantbruksuniversitet, har varit engagerad i
projektet sedan starten. Beatrice Alenius arbetar som handläggare av fisket på länsstyrelsen
i Jönköping. Alf Hultqvist, sportfiskarnas representant, samt Rolf Gustavsson, yrkesfiskare,
har gett sina bilder av hur samförvaltningen fungerar. Utöver dessa intervjuer har vi tagit
del av fakta och information via Vätternvårdförbundets hemsida, vilken sammanställts av
länsstyrelserna kring sjön.
Bakgrund
I slutet av 1950-talet bildades Kommittén för Vätterns Vattenvård till följd av bland annat
uppenbar övergödning i Vättern. År 2007 blev Samförvaltning Fiske ett arbetsutskott direkt
under Kommittén, vilken då hade omorganiserats och fått sitt nuvarande namn Vätternvårdsförbundet (Vätternvårdsförbundet, 2015(2)). När Samförvaltning Fiske startade var det
enligt Rolf Gustavsson kris för fisket i Vättern. Vad de minskande fångsterna berodde på
visste man inte, men möjliga orsaker var isfria vintrar, överfiske och näringsbrist i sjön. Alla
aktörer inom samförvaltningen var eniga om att fisket måste förbättras. Enligt Alfred Sandström hade den tidigare ordföranden för Samförvaltning Fiske, Kjell Aldsten, en betydande
roll vid starten av projektet.
År 1991 försvann de svenska Fiskerinämnderna (Länsstyrelsen Stockholms län, 2013)
och därmed kravet på rapportering av sport- och fritidsfiskares fångster. Alfred Sandström
berättar att både sport- och yrkesfiskare tidigare var tvungna att rapportera, men att kravet
efter 1991 endast gällde yrkesfiskare. Fiskerinämnderna hade haft till uppgift att initiera
och sammanställa diskussionen om den svenska fiskenäringen mellan olika statliga aktörer.
Enligt Sandström har det alltid funnits och finns fortfarande behov av en plattform för
samarbete kring Vättern. Fiskerinämndernas nedläggning var inte direkt avgörande för det
framtida samarbetet, menar han, men bidrog till att det dåvarande samförvaltningsinitiativet Kommittén för Vätterns Vattenvård fick större uppmärksamhet. Fler lokala aktörer har
med åren blivit inbjudna att delta. Tidigare fördes diskussionen om fisket i Vättern bara
mellan statliga aktörer.
På 1920-talet startades ett vattenkraftverk i Motala ström vilket ledde till att stammen
av öring i Vättern försvann. 1969 planterades signalkräftan in i Vättern (Länsstyrelsen Jönköpings län, 2013). Det är en främmande art som blivit invasiv, vilket har lett till en
ekosystemansatsen i svensk naturvård – hur fungerar samförvaltning idag?
45
diskussion o m huruvida den ska finnas kvar i Vättern eller inte. Alfred Sandström menar
att ekonomiska intressen står mot ekologiska i frågan.
På 1970-talet började man plantera in lax för att kompensera förlusterna (Mer lax i Vättern, 2014 (1)). Laxen påverkar dock rödingen som finns i Vättern, och det råder delade
meningar kring laxens fortsatta inplantering. Till följd av det bildades stiftelsen Mer lax i
Vättern, vilken består av fiskare som vill säkra laxfiskets framtid. Bland annat samlar man in
frivilliga bidrag för att finansiera laxutsättning (Mer lax i Vättern, 2014(2)).
Kunskapen om hur laxen påverkar rödingen är liten och kan kopplas till Försiktighetsprincipen som är en del av Ekosystemansatsen. Den innebär att ”brist på vetenskapliga
säkerställda bevis inte ska vara skäl till att skjuta upp kostnadseffektiva åtgärder för att förhindra miljöförstöring” (Naturvårdsverket, 2008). Detta innebär att i det fall misstankar om
negativ miljöpåverkan finns, ska försiktighet tillämpas oavsett bevisläge. Då laxens påverkan
på rödingen ännu inte är helt utredd, borde i enlighet med försiktighetsprincipen laxutsättning kanske avbrytas i väntan på mer kunskap.
Nuvarande förvaltningsform
Samförvaltningen fungerar som ett forum där representanter för inblandade aktörer samlas och diskuterar i grupper med olika fokusområden. Medlemmar är representanter från
de fyra länsstyrelserna kring sjön, kommunerna, yrkesfiskare, sportfiskare, fritidsfiskare,
Vätternvårdsförbundet, Fiskevattenägareförbundet samt forskare från bland annat Sveriges Lantbruksuniversitet. Grupperna består av olika konstellationer av dessa representanter.
Övriga medborgare som bor runt sjön är inte inkluderade i projektet. Enligt Beatrice Alenius
på länsstyrelsen i Jönköping går man inte ut och informerar allmänheten om samförvaltningens arbete. Man har valt att involvera endast de som nyttjar fisket.
En grupp diskuterar ändringar eller tillägg till regler kring fisket, exempelvis hur mycket
redskap och av vilken typ som får användas. En annan grupp diskuterar året som gått samt
vilka riktlinjer och prioriteringar som ska gälla för det kommande året. Medlemmar i en
forsknings- och undersökningsgrupp genomför kontrollprogram för fisk i Vättern samt granskar rapporter innan de publiceras. En informationsgrupp arbetar med att ta fram material
och driver projekt för att sprida information om Vättern, dess fiske och nya regler och projekt.
En grupp diskuterar fiskevårdsprojekt i Vätterns tillflöden. Kräftgruppen diskuterar förvaltning och fiske av signalkräftor, samordnar fångststatistik och sprider information. Just frågan
om den inplanterade signalkräftans vara eller icke vara i Vättern skapar splittring framför allt
mellan yrkesfiskare, som är ekonomiskt beroende av kräftan, och sport- och fritidsfiskare som
anser att den försämrar det övriga fisket.
Tillsammans arbetar samförvaltningen fram en förvaltningsplan, som inte är juridiskt
bindande men som innehåller förslag på bland annat hur samförvaltningen bör organiseras
och vilka regeländringar som behövs. Enligt Alfred Sandström får ungef är 66 % av de förslag
som Samförvaltningen lägger fram i förvaltningsplanen genomslag i praktiken (Vätternvårdsförbundet, 2015).
ekosystemansatsen i svensk naturvård – hur fungerar samförvaltning idag?
46
Hur väl fungerar samförvaltningen?
I början trodde många deltagare att de skulle få större beslutsfattande mandat än de fick.
Detta berodde enligt Alfred Sandström förmodligen på missförstånd kring samförvaltningsprojektets syfte. Detta har i själva verket endast en rådgivande roll. Även om detta i början
ledde till en del besvikelse framträder i intervjuerna bilden att både sportfiskarna och yrkesfiskarna känner att de blir lyssnade på, och att samförvaltningen idag i det stora hela fungerar
bra. Diskussionsklimatet har med åren blivit bättre, enligt Alfred Sandström, och det är
positivt att aktörer med ett gemensamt fiskeintresse kan träffas och diskutera aktuella frågor.
Diskussionerna är fria och alla deltar, vilket brukar leda till bra beslut. Aktörerna har enats
kring att alla vill ha ett väl fungerande fiske.
När projektet var nytt genomförde några forskare en studie på samförvaltningen. Slutsatsen blev att projektet var för stort, inkluderade för många aktörer och hade för stor
inblandning av myndigheter. I efterhand anser Alfred Sandström att denna bedömning var
felaktig. Gällande en sjö krävs det bredd bland aktörerna för att samförvaltning ska fungera,
menar han. Det hade varit svårt att göra på samma sätt med ett hav, men för Vättern har det
varit gynnsamt att hela fisket och många olika perspektiv tagits med.
Ytterligare en aspekt som Alfred Sandström tar upp är att aktörerna inte kan ses som jämbördiga, då de har olika typer av organisation. Yrkesfiskarna är en relativt homogen grupp
med en stark organisation bakom sig och anställd jurist. Fritidsfiskarna är en spretig grupp
med flera tusen medlemmar. Det är svårt att veta om alla åsikter kommer fram: förmodligen
gör de inte det.
Vidare menar Alfred Sandström att myndigheten ser samförvaltningen ur ett större perspektiv än bara som ett projekt med Vättern. Detta gör att en del beslut kan verka främmande
för lokala aktörer, då det som är gynnsamt i ett större perspektiv inte alltid är det lokalt. Länsstyrelserna har en viktig roll då de samordnar resurser och får organisationen kring möten
att fungera, vilket är en förutsättning för det lokala deltagandet. De har dock även en egen
agenda vilken ibland kan inkräkta på de lokala aktörernas inflytande. Kring detta finns något
som kan liknas vid en liten konflikt enligt Sandström, men de lokala aktörer vi har talat med
har inte spontant tagit upp det.
Bevara för att bruka
Alla som har intervjuats talar om vikten av att bevara fisket för att kunna bruka resursen även
i framtiden. Idag gäller kravet att rapportera sina fångster endast yrkesfiskare. Ingen möjlighet
finns för sport- och fritidsfiskare att göra detsamma, trots att alla aktörer är eniga om att detta
skulle ge tydligare indikationer på Vätterns fiskbestånd och därmed bättre underlag för åtgärder. Yrkesfiskaren Rolf Gustavsson menar att ett sådant utökat rapporteringssystem är viktigt
för att ge förvaltningsplanen legitimitet. För att detta ska bli verklighet krävs dock politiska
beslut på nationell nivå. Även om man på lokal nivå är eniga kan det vara svårt att få genomslag
på högre nivå, trots principen om lokalt deltagande.
En vattendelare i diskussionerna inom samförvaltningen är signalkräftan. Den är inplanterad i sjön, och alltså främmande i ekosystemet. Samtidigt är det den största inkomstkällan
för yrkesfiskarna. Enligt Alf Hultqvist (sportfiskare) utgör den ungef är 90 % av deras inkomst.
Ändå skulle han gärna vara utan den, eftersom den är invasiv i Vättern. ”Om man hittade
en sådan där [magisk] lampa, så skulle min önskan vara att alla kräftorna försvann från sjön”.
ekosystemansatsen i svensk naturvård – hur fungerar samförvaltning idag?
47
Ekosystemansatsen
Ekosystemansatsen är en förvaltningsstrategi med ursprung i FN:s konvention om biologisk
mångfald. Konventionen bygger på tre övergripande mål om ”bevarande, uthålligt nyttjande
och rättvis fördelning av nyttan av genetiska resurser” (Naturvårdsverket, 2008). I korthet
går Ekosystemansatsen ut på att samhällets samlade intressen ska ligga till grund för beslut på
alla nivåer, att naturen sätter gränser för produktion av varor och tjänster samt att kunskap
från alla nivåer ska beaktas. Vidare ska hänsyn tas till ekosystem, det ska finnas långsiktighet
i tid och rum samt en flexibilitet i förvaltningen. Försiktighetsprincipen ska tillämpas och en
balans mellan bevarande och nyttjande ska råda. Ekosystemansatsen bör användas så ofta det
är möjligt inom områden som jordbruk, skogsbruk och fiske, men även inom andra sektorer
(Naturvårdsverket, 2008).
Framtiden
En ny förvaltningsplan för fisket i Vättern 2015-2020 håller på att tas fram i samråd med
inblandade aktörer. Möten kommer att hållas vid tre tillf ällen i slutet av april 2015, i Jönköping, Motala och Hjo, för att utforma den nya förvaltningsplanen (Vätternvårdsförbundet,
2015(3)). Vi har tagit del av den inbjudan som skickats ut till aktörerna, vari mötenas syfte
tydligt framgår liksom vilken typ av inflytande de olika aktörerna kommer att ha (Vätternvårdsförbundet, 2015(4)).
Beatrice Alenius nämner att det har funnits mål om långsiktighet men att dessa tidigare
inte specificerats i förvaltningsplanen. Nu kommer det att skrivas in specifika, mätbara och
även kortsiktiga mål. Hon påpekar att det blir en stor utmaning att se till att resultaten blir
just mätbara. Hon tror att diskussionerna på mötena kommer att bli bättre nu än i början av
projektet, eftersom aktörerna nu är medvetna om på vilket sätt de kan påverka. Alenius ser
positivt på framtiden för samförvaltningen, men nämner att hon önskar mer deltagande från
Havs- och vattenmyndigheten samt att de tar del av förvaltningsplanen i större utsträckning.
Rolf Gustavsson nämner att han inte tror att det blir några större skillnader med den
nya förvaltningsplanen, men att han är nöjd med hur samförvaltningen fungerar idag och
ser positivt på framtiden.
Även sportfiskaren Alf Hultqvist ser positivt på den nya förvaltningsplanen. Aktörerna
har utrymme att yttra sig i olika frågor, och har stora möjligheter att påverka utformningen,
menar han. Förberedelserna inför den nya förvaltningsplanen är tillräckliga och ”ingen kan
klaga på att de inte får vara med”.
Sammanfattande diskussion
När projektet med samförvaltning inleddes fanns, som nämnts, ett visst missnöje bland aktörerna över att endast ha en rådgivande roll. Idag vet alla vad de kan förvänta sig av andra
deltagare, och hur de själva förväntas agera. De lokala aktörerna anser inte att länsstyrelsen
ekosystemansatsen i svensk naturvård – hur fungerar samförvaltning idag?
48
tar för mycket plats. Kanske gör myndighetsrollen, och den organisatoriska rollen i samband
med möten, att länsstyrelsen kan ta mycket utrymme utan att det uppfattas som ett problem.
Forskaren Alfred Sandström anser att länsstyrelsen ibland använder samförvaltningen för att
driva sin egen agenda. Att aktörerna inte är missnöjda kan bero på att 66 % av alla förslag från
samförvaltningsgruppen går igenom eller drar åt önskat håll. De känner att deras åsikter gör
skillnad och får genomslag, samtidigt som de också vet vad som är rimligt att kräva. Detta är
något som har utvecklats under projektets gång. Till exempel är man nu medveten om svårigheten att, inom ramen för samförvaltningen i Vättern, ändra på nationella lagar som rör
fiske. Kunskapen om hur man istället kan påverka på lokal nivå har också ökat.
Diskussionsklimatet var enligt Alfred Sandström mer aggressivt i projektets inledande fas,
inte minst kring frågan om signalkräftor i sjön. Trots aktörernas olika åsikter om kräftfisket
i Vättern kan de idag mötas på halva vägen och kompromissa. Att yrkesfiskarna är beroende
av kräftfisket för sin inkomst är något som övriga aktörer har förståelse för även om de helst
skulle se en minskning av signalkräftan.
Samförvaltningen av fisket tycks sammantaget vara institutionellt stabil. En majoritet av
intervjupersonerna tycker att organisationen fungerar bra. Alfred Sandström nämner att den
före detta ordförande Kjell Aldsten var en diplomatisk och sakkunnig person som bidrog till
att projektet fick en bra start. Detta var säkert viktigt för samförvaltningens framgång, men
organisationen har även fortsatt att fungera bra efter Aldstens avgång. Att projektet inte var
helt beroende av en enskild person tyder på stabilitet och bådar gott för framtiden.
Sportfiskaren Alf Hultqvist tycker att forskningens närvaro i samförvaltningen är ett bra
inslag. De underlag som kommer fram är pålitliga och hjälper till i förvaltningen av sjön. Om
det inte finns trovärdigt underlag för bevarande är det svårt att bruka resursen på ett hållbart
sätt. I Vättern är brukande mycket viktigt, både som försörjning och som fritidsintresse. Det går
att koppla flera delar av denna rapport till de 12 punkterna i Ekosystemansatsen. Vi vill rikta viss
kritik mot denna då vissa punkter går in i varandra på ett sådant sätt att en del blir överflödiga.
Även Naturvårdsverket verkar tycka det, då de har sammanfattat de tolv punkterna under sex
rubriker (Naturvårdsverket, 2008). Om Ekosystemansatsen ska användas på lokal nivå bör den
inte vara för komplicerad, utan kort och koncis. Samtidigt kan mer detaljerade punkter vara
nödvändiga för att möjliggöra lokal anpassning i specifika fall. Konkreta mål om sociala perspektiv finns inte med, även om det kan tolkas in i en del av principerna. Eftersom ansatsen i
övrigt är ganska detaljerad skulle ett sådant tillägg dock troligen vara lämpligt.
Källor
Alenius, Beatrice. Koordinator från Länsstyrelsen. Telefonintervju 12 mars 2015.
Gustavsson, Rolf. Företrädare för yrkesfiskarna. Telefonintervju 17 mars 2015.
Hultqvist, Alf. Företrädare för sportfiskarna. Telefonintervju 12 mars 2015.
Sandström, Alfred. Forskare SLU. Telefonintervju 12 mars 2015.
Havs- och vattenmyndigheten (2014)
Lagstiftning som rör fritidsfisket (1) -https://www.havochvatten.se/hav/fiske-fritid/sportoch-fritidsfiske/lagstiftning-som-ror-fritidsfisket.html [2015-03-18]
Lagstiftning som rör yrkesfisket (2) https://www.havochvatten.se/hav/fiske- fritid/yrkesfiske/regler-/lagstiftning-for-yrkesfisket.html [2015-03-18]
ekosystemansatsen i svensk naturvård – hur fungerar samförvaltning idag?
49
Länsstyrelsen Jönköpings län (2013) Hållbar förvaltning av signalkräfta i Vättern. http://
www.lansstyrelsen.se/jonkoping/SiteCollectionDocuments/Sv/djur-och-natur/fiske/
fiskevard/Kraftkonferensen%202013/torsdag%20fm/Hallbar%20forvaltning%20av%20
signalkrafta%20i%20Vattern12Justerad7.pdf [2015-03-18]
Länsstyrelsen Stockholms län (2013) Arkivbeskrivning. http://www.lansstyrelsen.se/
stockholm/SiteCollectionDocuments/Sv/om-lansstyrelsen/organisation/ARKIVBESKRIVNING%202013.pdf [2015-03-24]
Mer lax i Vättern (2014)
Fakta om Mer lax i Vättern (1) http://merlaxivattern.se/fakta-2/ [2015-03-24]
Om stiftelsen Mer lax i Vättern (2) http://merlaxivattern.se/om-oss-2/ [2015-03-18]
Naturvårdsverket (2008) Ekosystemansatsen- en väg mot bevarande och hållbart nyttjande av naturresurser http://www.naturvardsverket.se/Nerladdningssida/?fileType=pdf&pid=3386&do
wnloadUrl=/Documents/publikationer/620-5782-4.pdf [2015-03-18]
Miljödepartementet (2001) En samlad naturvårdspolitik http://www.regeringen.se/content/1/
c4/28/92/db3974fa.pdf [2015-03-24]
Vätternvårdsförbundet (2015) Samförvaltning av fisket i Vättern (1) http://www.vattern.org/
Sv/samforvaltningen/Pages/index.aspx [2015-03-24]
Vad är Vätternvårdsförbundet (2) http://www.vattern.org/Sv/vatternvardsforbundet/Pages/
index.aspx[2015-03-24]
Förvaltningsplan fisk och fiske (3) http://www.vattern.org/Sv/forvaltningsplan-fisk-ochfiske/Pages/default.aspx [2015-03-24]
Träff angående förvaltningen av fisk och fiske i Vättern (4)http://www.vattern.org/vattern/
SiteCollectionDocuments/sv/vatternvardsfor bundet/aktuellt/2015/Inbjudan.pdf [201503-24]
ekosystemansatsen i svensk naturvård – hur fungerar samförvaltning idag?
50
Samförvaltning av S:t Anna
skärgård
Emma Björkqvist
Rebecka Wikström
Emma Sahlström
Inledning
S:t Anna är ett unikt skärgårdsområde i Östergötlands län. Det finns viktiga naturvärden
både på land och i vattnet, samtidigt som området har brukats under lång tid.
Syfte
Syftet med undersökningen är att undersöka förvaltningen av S:t Annas skärgård, från framtagandet av en samverkansplan till dagens arbete i förvaltningsrådet.
Metod
Vi har tagit del av den aktuella samverkansplanen och intervjuat tre olika personer som varit delaktiga i förvaltningen. De tre intervjuade är Anna-Karin Utbult-Almqvist som är fast boende
på en av öarna och representant i förvaltningsrådet, Martin Larsson som är en av länsstyrelsens
representanter i förvaltningsrådet samt Lena Tingström vid enheten för biologisk mångfald på
Havs- och Vattenmyndigheten, som var delaktig i framtagandet av samverkansplanen.
Bakgrund
HELCOM/BSPA
Området S:t Anna ingår i HELCOM (Baltic Marine Environment Protection Commission
- Helsinki Commission), tidigare kallat BSPA (Baltic Sea Protected Areas) (Tingström, 2015)
sedan långt innan samverkansplanen togs fram (Larsson, 2015). HELCOM verkar har sedan
ekosystemansatsen i svensk naturvård – hur fungerar samförvaltning idag?
51
ungef är fyrtio år tillbaka för att, genom samarbete mellan olika länder, skydda områden i
Östersjön från olika typer av föroreningar. Målet med HELCOM är att hitta sätt att kombinera hög biologisk mångfald med ekonomiska och sociala aktiviteter bedrivna på ett hållbart
sätt (HELCOM, 2015). En anledning till att samverkansplanen togs fram var att HELCOM
krävde att alla områden skulle ha en förvaltningsplan innan 2010 (Tingström, 2015).
Naturvård
Inom S:t Anna har man arbetat med naturvård och förvaltning av naturresurser långt innan
samverkansplanen skrevs. Intresse för att arbeta med dessa frågor tycks ha funnits under
mycket lång tid i området. Man har velat sköta området på ett sådant sätt, att de naturresurser som finns kan fortsätta att brukas och bevaras på lång sikt. Man strävar efter en levande
skärgård där jordbruk och fiske är centrala delar. Intresset har inte endast funnits hos boende
i området, utan även hos myndigheter som Naturvårdsverket (Larsson, 2015).
Kommunikation
Kommunikationen mellan lokala aktörer, länsstyrelse och andra intressenter tycks ha varit
begränsad innan beslut togs om samförvaltning. Troligen kan det också upplevas så idag av
personer som inte varit engagerade i framtagandet av planen. Vissa tycks uppleva en klyfta
mellan myndigheter och de som inte engagerar sig. Ett exempel på den bristande kommunikationen var då HELCOM-området bildades. Enligt de boende ritades området ut på kartan
utan att de blivit informerade om att det skulle ske och vad det skulle komma att innebära för
markägarnas rättigheter (Utbult-Almqvist, 2015). Detta har lett till att två av dem nu arbetar
för att få gränserna flyttade.
Motsättningar
Det har funnits en del tankar på att bilda nationalpark i S:t Anna-området, där vissa delar
idag är privat ägda och andra statligt ägda. Vi uppfattar det som en debatterad fråga med
meningsskiljaktigheter, då det skulle kunna leda till att boende inte kunde bo kvar i området. Viljan att värna naturvärden finns dock hos alla parter. Länsstyrelsen tillsammans med
andra myndigheter har kunnat se fördelar med en nationalpark, inte minst ökad turism.
Detta är dock en fråga som länsstyrelsen hävdar att man inte drivit på. Man understryker
att man hoppas kunna lösa förvaltningen av platsens naturvärden på andra sätt, med hjälp av
lokalbefolkningen. Nationalparksplanen för området är idag vilande, men om den nuvarande
förvaltningsmodellen inte skulle fungera kan bildande av nationalpark blir nödvändigt (Larsson, 2015). Medvetenhet om detta gör förstås att många markägare är mycket motiverade att
bidra till att förvaltningen fungerar i sin nuvarande form (Utbult-Almqvist, 2015).
ekosystemansatsen i svensk naturvård – hur fungerar samförvaltning idag?
52
Samverkansplanen
Som ett första steg för att förvalta S:t Annas naturresurser framställde länsstyrelsen en samverkansplan på uppdrag av Naturvårdverket. Planen hade ett antal funktioner i den långsiktiga
förvaltningen av området. Den skulle identifiera mål och åtgärder för bevarandet av särskilt
viktiga värden, men även fungera som kunskapsunderlag (Gezelius et al., 2011).
Ett viktigt steg i framtagandet av samverkansplanen var tillsättningen av tre tematiska
arbetsgrupper som på ett fördjupat plan kunde diskutera olika aspekter av utvecklingen.
Arbetsgrupperna utgjordes av representanter för bland annat markägare, intresseorganisationer och kommun. Efter att samverkansplanen f ärdigställts tog förvaltningsrådet vid, och är
idag den instans som är ansvarig för förvaltningen av S:t Anna (Gezelius et al., 2011).
Finansiering
Eftersom området har höga naturvärden bidrar länsstyrelsen till finansieringen så att samverkansplanens mål kan uppnås. De ser inte kostnader enbart som utgifter utan även som
nödvändiga investeringar för framtiden, både för miljön och människorna. Riksintresset för
området bör, då det är ett HELCOM-område, väga tungt och ge möjlighet till statsbidrag.
Medel kommer idag från olika håll; berörda myndigheter, kommun och EU-stöd. Dock är
nödvändiga resurser ännu inte säkerställda (Gezelius et al., 2011).
Kommunikation
Ett mål med framtagandet av samverkansplanen var att skapa en hållbar och långvarig förvaltning. Särskilda steg togs därför för att främja kommunikation mellan olika intressenter i
området. En person som var delaktig i processen där de olika HELCOM-områdena bildades
konstaterar att det finns ”en större acceptans för vissa åtgärder om man själv har varit med
och tagit fram dem och kan påverka” (Tingström, 2015). Ett tydligt steg för att få flera parter
involverade var bildandet av arbetsgrupperna. Utbult-Almqvist konstaterar att detta var en
bra början för att se till att de olika aktörerna känner sig delaktiga. Att många olika representanter bjöds in för att göra ett gemensamt arbete ledde till större förståelse för andras åsikter
(Utbult-Almqvist, 2015).
Motsättningar
Några svårigheter i arbetet med samverkansplanen som framkommit i intervjuerna är relaterade till det faktum att flera intressenter medverkande i arbetsgrupperna. Anna-Karin
Utbult-Almqvist nämner att det finns en del motsättningar mellan representanter från olika
föreningar, exempelvis i frågor gällande sportfiske och bevarande av fiskbestånd. Vidare konstaterar hon att det landar i en fråga mellan markägare och länsstyrelse och att alla ”har
mycket åsikter utan att veta hur det egentligen är att bruka och förvalta markerna på öarna”
(Utbult-Almqvist, 2015). Hon påpekar dock att olika intressenter, som inte brukar mötas,
genom förarbetet i arbetsgrupper har fått större förståelse för varandra.
ekosystemansatsen i svensk naturvård – hur fungerar samförvaltning idag?
53
Det faktum att många var delaktiga i förarbetet medförde att många röster ville bli hörda,
vilket enligt Martin Larsson på länsstyrelsen innebar vissa svårigheter. Länsstyrelsen valde
att f ästa stor vikt vid åsikterna hos de som hade rådighet, det vill säga mark- och vattenägare
(Larsson, 2015).
Dagens arbete
Efter samverkansplanens tillkomst skapades ett förvaltningsråd bestående av representanter från de fyra största öarna, två personer från länsstyrelsen samt en från skärgårdsrådet.
Medlemmarna träffas fyra gånger per år för att stämma av olika frågor gällande S:t Annas
förvaltning (Larsson, 2015). Enligt Anna-Karin Utbult-Almqvist finns stora möjligheter
även för folk utanför förvaltningsrådet att påverka. De som vill och kan är välkomna att
delta i aktiviteter som anordnas och att bidra med kunskap och/eller synpunkter (UtbultAlmqvist, 2015). Även Martin Larsson på länsstyrelsen tycker att kommunikationen
fungerar bra, tack vare förvaltningsrådet. Han menar att det möjliggör en förståelse mellan
myndighet och lokalbefolkning: ”om inte rådet funnits hade det kanske varit svårare att ha
med varandra att göra”. Även kontakten mellan de boende har ökat och skapat nya möjligheter till samarbete (Larsson, 2015). Lokalbefolkningens ansvar tycks inte upplevas som en börda, utan tvärtom som något
som skapar motivation och engagemang. De som arbetar aktivt med förvaltningen gör det av
intresse, och arbetet ger konkreta möjligheter att förbättra saker. Genom utbildning har nya
arbetssätt kunnat tillämpas, vilket på många sätt varit positivt både för naturen och för de som
brukar den (Utbult-Almqvist, 2015).
Näring
Idag är fiske mer bisyssla än näring i S:t Annas skärgård. Många fast boende är intresserade
av fiske och av att bevara en stabil koloni av fiskar. Detta skulle kunna uppnås genom olika
skyddsåtgärder, som reducerat fiske när gäddan leker (Larsson, 2015).
Turism är enligt länsstyrelsen en viktig näring i S:t Anna. Många besöker området under
sommaren och efterfrågar då service i form av boende, guidning, transport, mat och andra
aktiviteter. Dessa verksamheter är viktiga inkomstkällor för området. Att det under en kort
period årligen är ett hårt besökstryck på öarna gör det viktigt att tydliggöra för besökare vad
som gäller när man rör sig i områdets natur. Flera vittnar om nedskräpning och annan naturförstöring under dessa perioder. Myndigheterna har enligt Martin Larsson ett stort ansvar att
få besökare att förstå hur området bör besökas (Larsson, 2015). Genom att folk ser de unika
värdena i ett brukat naturområde hoppas man att de även ska få större förståelse för vikten
av att resurser läggs på förvaltningen. Anna-Karin Utbult-Almqvist, som bor i området,
har en annan bild av turismen på öarna. Hon anser inte att turismen är en viktig näring för
lokalbefolkningen eftersom den till största del bedrivs vid kusterna. Hon påpekar också att en
del av de turismföretagare som bedriver verksamhet på öarna själva endast är säsongsboende
(Utbult-Almqvist, 2015). ekosystemansatsen i svensk naturvård – hur fungerar samförvaltning idag?
54
Motsättningar
Att många under en kort period årligen utnyttjar allemansrätten skapar ibland problem. När
besökstrycket är högt kan förståelsen för hur viktig naturen och dess och brukande är för de
åretrunt-boende tappas bort. Det har funnits motsättningar mellan markägare och sportfiskare gällande frågan om överfiske. Förståelsen har ökat, men ett missnöje finns kvar. Vissa
sportfiskare vill kunna fiska mer, medan markägare vill att myndigheterna ger strängare riktlinjer för fiske (Utbult-Almqvist, 2015). Då kunskap om vattenmiljö kan vara svår att få grepp
om för många, är det viktigt att myndigheter tar en drivande roll och tar hjälp av experter i
förvaltningen (Larsson, 2015). Både Martin Larsson och Anna-Karin Utbult-Almqvist menar
att de flesta konflikter som uppstått har kunnat lösas med information, samtal och regler.
Frågor gällande skarv och säl tycker Martin Larsson bör hanteras från fall till fall. Man
måste noga utvärdera andra alternativ innan man överväger avskjutning som åtgärd (2015).
Vissa områden i S:t Anna är idag skyddade mot säljakt (Gezelius et al., 2011).
Framtid
Arbetet med att jämna ut klyftan mellan myndigheter och lokalbefolkning fortgår. Aspekter
som att båda parter behöver varandra, att lokalt engagemang är viktigt att ta tillvara och att
ingen vill få beslut fattade över huvudet är viktiga att beakta, enligt Anna-Karin UtbultAlmqvist, ”Det kommer alltid att vara några som är mer engagerade, men vi jobbar för att
alla ska känna sig välkomna att medverka”. Martin Larsson understryker att det, för att allmänheten även fortsättningsvis ska uppleva att förvaltningen i S:t Anna går att påverka, är
mycket viktigt att information når ut till alla.
Utmaningar
I vissa fall kan effektiviteten i förvaltningsarbetet ifrågasättas. Ibland skulle saker kunna göras
snabbare eller på andra sätt än som skett. Det kan vara svårt att få saker gjorda i praktiken när
alla berörda vill få sin röst hörd först. Myndigheters riktlinjer gör att vissa beslut tar längre tid
än önskvärt. Även förvaltningsrådets begränsade resurser försvårar vissa åtgärder. Om man
inte vet att det finns resurser långsiktigt för ett projekt, sjunker motivationen att vilja arbeta
med det, anser Martin Larsson.
En viktig strävan är att få kommunen mer involverad i arbetet. Kommunen har rådighet i
många frågor som har betydelse för skärgården, ändå har berörda kommuntjänstemän, enligt
Martin Larsson på länsstyrelsen, inte ens sett samverkansplanen för S:t Anna. Detta trots att
den redovisats i kommunen och även skickats dit på andra sätt (Larsson, 2015).
Att nå ut till alla och få fler engagerade är en ständig utmaning. Hur det går behöver
utvärderas fortlöpande (Larsson, 2015). Anna-Karin Utbult-Almqvist konstaterar att framtiden för S:t Anna beror på om fler flyttar hit och fler engagerar sig. Det behövs ett fortsatt
brukande för att behålla den unika miljön. Tyvärr är det svårt att få folk att flytta till öarna
och bo där året runt. Det som kan göras är att underlätta livet för boende genom bekvämligheter som bredband, skola, transporter med mera. Anna-Karin Utbult-Almqvist menar
att ”arbetet med samverkansplanen har fört med sig positiva vindar och sammanfört många
ekosystemansatsen i svensk naturvård – hur fungerar samförvaltning idag?
55
människor som inte haft mycket gemensamt innan. Det finns ett mycket större intresse idag
för att öarna ska förvaltas.”
En bred representation i förvaltningsrådet är ett ständigt pågående dilemma. Enligt
Utbult-Almqvist är den åldersmässiga representationen bra, med ett spann hos deltagarna
från 40 till 70 år. Dock är representationen av kvinnor och nysvenskar betydligt sämre. AnnaKarin Utbult-Almqvist är idag den enda kvinnan i rådet.
Diskussion
Ekosystemansatsen
Förvaltningen i S:t Annas skärgård utgår från de mål som finns i samverkansplanen. Denna
utgår i sin tur från Ekosystemansatsen, varför “socioekonomiska och andra ickebiologiska
parametrar medtagits som viktiga förutsättningar för en framgångsrik naturvårdsförvaltning” (Gezelius et al., 2011:18). I förvaltningen av S:t Anna har det funnits tydlig ambition
att se till lokala aktörers intressen, för att dessa ska kunna fortsätta leva och verka i området.
Kanske har detta också skett tack vare att lokalbefolkningen har inflytande i förvaltningen
genom förvaltningsrådet?
Nedan diskuteras några av principerna i Ekosystemansatsen, samt hur dessa har tillämpas
i förvaltningen av S:t Anna.
En viktig princip i Ekosystemansatsen är, att förvaltningens påverkan på ekosystem i
området ska beaktas. Givetvis är det svårt att ta hänsyn till alla aspekter av detta, eftersom
olika ekosystem hänger ihop och påverkar varandra på olika sätt. I en samförvaltning kan
olika aktörer ha skilda åsikter om vilka aspekter av ekosystemen som är mest värdefulla.
Exempelvis konstaterades under en av våra intervjuer att ”om man inte fixar problemen
med övergödning så spelar inget annat någon roll” (Larsson, 2015). Andra understryker
istället vikten av bevarande av biologisk mångfald genom betade marker, något som kan
försvåra arbetet mot övergödning. Denna typ av avvägning kan relateras till Ekosystemansatsens princip om balans mellan brukande och bevarande. Förvaltningen av S:t Anna har,
vilket också framgår i samverkansplanen, haft fokus på brukande av land och bevarande av
marina miljöer (Tingström, 2015).
En princip i Ekosystemansatsen är att man ska all typ av relevant information i beaktande.
Det gäller såväl vetenskaplig som traditionell och lokal kunskap, innovationer och metoder.
Anna-Karin Utbult-Almqvist anser att den lokala kunskapen ibland tagits på allvar i S:t
Anna, men antyder samtidigt att länsstyrelsen ibland tror sig kunna mer om skärgården än de
boende vilket skapar motsättningar (Utbult-Almqvist, 2015). Vilken betydelse termen ”ekosystemansatsen” har för de olika representanterna varierar. Medan Ekosystemansatsens integrerande i samverkansplanen sägs var självklar för
tjänstemän på myndigheter, konstaterar Utbult-Almqvist att hon och andra boende inte
är särskilt bekanta med uttrycket överhuvudtaget. Man kan diskutera vilken effekt detta
faktum har haft för utvecklingen i S:t Anna. Kanske hade vissa aspekter av förvaltningen
sett annorlunda ut om alla aktörer var insatta i vilka Ekosystemansatsens principer är och
varför de är intressanta att tillämpa.
ekosystemansatsen i svensk naturvård – hur fungerar samförvaltning idag?
56
Samverkansplan, ansvar och kommunikation
Lena Tingström på Havs- och vattenmyndigheten menar att det är viktigt att vara medveten
om att en samverkansplan inte är ett särskilt starkt verktyg om området en dag skulle stå inför
en större exploatering. En bevarandeplan hade i ett sådant fall utgjort ett betydligt starkare
skydd (2015). Samtidigt är det viktigt att fundera över vilket som är det främsta syftet med
förvaltningen. S:t Anna har idag som mål att balansera bevarande och brukande. En annan
form av förvaltning skulle kanske inte på samma sätt främja brukande av området.
Ytterligare ett problem är, enligt Lena Tingström, oklarheter kring vem som har ansvar för
genomförande av åtgärder i samverkansarbeten. Att ansvaret ligger på hela förvaltningsrådet,
det vill säga både länsstyrelse och lokalbefolkning, kan å andra sidan ses som en förutsättning
för att främja kommunikation mellan parterna.
Just kommunikationen mellan de olika representanterna i förvaltningsrådet framstår i
samtliga intervjuer som en mycket viktig förklaring till att förvaltningen i S:t Anna har
”lyckats”. Det initiala arbetet med arbetsgrupperna under processen där samverkansplanen
togs fram har lett till att aktörer med olika intressen fått höra varandras åsikter. På så sätt
har de kunnat ta del av perspektiv de inte tidigare sett. För att en samförvaltning ska kunna
fortsätta krävs även tillit mellan de olika ansvariga parterna. Martin Larsson menar att ”kritik kanske bottnar i att man inte förstår hur det funkar i processer”, vilket bevisar vikten av
kommunikation och förståelse (2015).
Källor
Skriftliga
Gezelius, L., Larsson, P-E., Schaerling, K. & Åslund, M. (2011). Samverkansplan för BSPAområdet S:t Anna-Missjö. Länsstyrelsen Östergötland. (Rapport: 2011:7)
HELCOM (2015). About Us. http://helcom.fi/about-us [2015-03-17]
Naturvårdsverket. (2008). Ekosystemansatsen - en väg mot bevarande och hållbart nyttjande av
naturresurser. Bromma: CM Gruppen AB. (Rapport: 5782)
Muntliga
Larsson, M. Naturvårdsenheten, Länsstyrelsen Östergötland. Representant S:t Anna förvaltningsråd. Telefonintervju 2015-03-04.
Tingström, L. Enheten för biologisk mångfald på Havs- och Vattenmyndigheten. Telefonintervju 2015-02-25.
Utbult-Almqvist, A-K. Representant S:t Anna förvaltningsråd. Telefonintervju 2015-03-04.
ekosystemansatsen i svensk naturvård – hur fungerar samförvaltning idag?
57
Kristianstads Vattenrike - en
litteratur- och intervjustudie
Stina Ernstsson
Lina Heldmark
Inledning
Kristianstads Vattenrike ligger i Skåne län och omfattar nästan hela Kristianstads kommun.
Området är ungef är 3x3 mil stort och rymmer allt från skog i norr till våtmarksområde
längs Helgeån och kustnära delar av Hanöbukten. Redan 2005 blev Kristianstads Vattenrike
ett biosf ärområde, och idag räknas det som ett av landets mest varierande naturområden
(Biosf ärområde Kristianstad: Vattenriket).
Karta över Kristianstads kommun (Kartor Kristianstad). ekosystemansatsen i svensk naturvård – hur fungerar samförvaltning idag?
58
Ett biosfärområde är ett geografiskt avgränsat område med höga natur- och kulturvärden. I ett
sådant område måste bevarande ske i samklang med brukande, på ett sätt som främjar hållbar
utveckling socialt, ekonomiskt och miljömässigt. FN-organet UNESCO (The United Nations
Educational, Scientific and Cultural Organization) är de som slutgiltigt godkänner bildande av
ett biosfärområde. MAB (Man and the Biosphere Programme) är en del av UNESCO vars syfte
är att bevara biologisk mångfald. Ett verktyg för detta är biosfärområdena. Varje biosfärområde
har ett kontor och en koordinator för att delegera arbete (Björklund, 2012). Biosf ärkontoret samarbetar med olika aktörer som lantbrukare, ekoturismentreprenörer,
föreningar med mera i olika sorters projekt. Tanken är att hitta en balans mellan brukande
och bevarande i projektform. På så sätt värnas både kulturhistoriska och ekologiska värden
samtidigt som de brukas på ett uthålligt sätt (Björklund, 2012). Biosf ärkontorets ledord är
”bevara, utveckla och stödja” (Vattenriket).
Syfte
År 2005 hölls en stor konferens med syfte att skapa en mer handlingskraftig naturvårdspolitik
med koppling till lokalbefolkningen. Ekosystemansatsen skulle genomsyra allt arbete. Resultatet formulerades i ett tiopunktsprogram. Vårt arbete är en del av en studie med syfte att följa
upp hur väl dessa målsättningar uppnåtts under de tio år som gått. Kristianstads Vattenrike är
ett lämpligt studieobjekt då de utmärker sig i sitt förvaltningsarbete.
Material och metod
Inför detta arbete har vi tagit del av vetenskapliga rapporter, Kristianstad Vattenrikes hemsida
samt kurslitteratur rörande samförvaltning. Vi har även intervjuat personer boende i Kristianstads kommun med olika bakgrund och relation till Kristianstads Vattenrike.
Skapandet av biosf ärområde
Kristianstads Vattenrike
Bildandet av Kristianstads Vattenrike initierades av Kristianstads kommun och Skånes länsstyrelse. Bakgrunden var att områdets unika naturvärden hotades av mänskliga rubbningar i
ekosystem. Mark, som förr hade brukats genom exempelvis bete och slåtter, hade i och med
rationaliserad jordbrukspolitik tagits ur bruk och börjat växa igen. Redan i slutet av 1980talet gjordes kraftansträngningar för att bevara naturvärden. Kunskap om biosf ärområdens
funktioner och processer fanns, och paralleller kunde dras till det arbete kommunen själv
ekosystemansatsen i svensk naturvård – hur fungerar samförvaltning idag?
59
redan utförde. I slutet av 1990-talet inleddes bildandet av biosf ärområdet (Wettermark: Lantbrukaren). Riktlinjerna för biosf ärområden hade i och med Seville-strategin 1995 förändrats
och stämde nu ännu bättre med den inslagna vägen (Björklund, 2012).
Vattenriket har fortsatt att utvecklas. Idag finns ett besökscentrum, Naturum, som invigdes
2010. Det är ett interaktivt museum för alla åldrar med exempelvis utemuseum, fågelskådningsaktiviteter, spångvandringar och guidade båtturer (Biosf ärområde Kristianstad).
Foto: Kristianstads kommun, Cecilia Sandén, 2011.
Ekosystemansatsen
FN:s konvention om biologisk mångfald trädde i kraft 1993. Inom ramen för denna bidrar
samtliga medlemsländer till att utarbeta beslut och riktlinjer. En viktig riktlinje är Ekosystemansatsen (Naturvårdsverket, 2007).
På världstoppmötet 2002 i Johannesburg erkändes den som en viktig del i arbetet för hållbar utveckling och fattigdomsbekämpning (Ibid.).
Både konventionen och Ekosystemansatsen har tre övergripande mål; bevarande, uthålligt nyttjande och rättvis fördelning. Målen ska nås med en kunskapsutvecklande förvaltning
med ekologiska, sociala och ekonomiska aspekter i åtanke. Arbetet ska präglas av delaktighet
och samverkan mellan olika aktörer.
ekosystemansatsen i svensk naturvård – hur fungerar samförvaltning idag?
60
Ekosystemansatsen i biosfärområde Kristianstads Vattenrike
Princip 12 i Ekosystemansatsen tar upp vikten av att ”involvera alla berörda samhällssektorer
och vetenskapliga discipliner” (Naturvårdsverket, 2007). Vidare understryks att den komplexa situationen kräver samarbete utöver det vanliga för att nå en framgångsrik förvaltning.
Detta uppvisar Kristianstads Vattenrike exempel på.
Golf klubbar för biologisk mångfald
Vattenrikets sandiga marker är hem för många unika växt- och djurarter. Att bevara dessa
kräver bland annat att marken sköts på rätt sätt. Samarbete med golf klubbar har varit viktigt
i förvaltningen av detta speciella landskap. Golf klubbarnas markskötsel sker på ett sätt som
behåller artrikedomen och utvecklar landskapet (Biosfärområde Kristianstad).
Sponsrat vattenvårdsprojekt
I området kring Vramsån, som är ett biflöde till Helgeån, odlas den potatis som blir OLW:s
chips. Av denna anledning var OLW, i samarbete med WWF, 1999-2003 med och sponsrade ett
femårigt vattenvårdsprojekt längs Vramsån (Sandström, Olsson, 2012; Naturvårdsverket, 2013).
Pulken - tranornas rastplats
Samarbeten sker även på mer givna områden. Pulken kallas ett strandängsområde med skiftande jordmån längs Helgeån. Området översvämmas ofta under vinterhalvåret, vilket bidrar
med näringstillförsel och är en förutsättning för strandängens höga biodiversitet. Pulken har
tidigare varit betesmark, men på grund av en rationaliserad jordbrukspolitik fanns inte incitamenten att fortsätta med det. Området var dessutom uppdelat i flera skiften, vilket gjorde
bete ineffektivt. Detta resulterade i att området sakta växte igen. I och med EU-inträdet och
en mer miljöinriktad politik skapades åter incitament för att bedriva bete på Pulken. I samarbete med länsstyrelsen köptes staket och stängsel in för att möjliggöra bete. När marken betas
bevaras naturvärden, samtidigt som platsen är fortsatt viktig för tranor och andra fågelarter.
År 2009 blev Pulken ett naturreservat. Ett sätt att uppmärksamma detta var att marknadsföra
nötköttet, som säljs i utvalda butiker i närområdet, som strandängskött (Lokalinvånaren;
Lantbrukaren; Vattenriket Pulken).
Med strandängsköttet använder Kristianstads Vattenrike sig av princip 4 i Ekosystemansatsen.
Man förvaltar ekosystemet i ett ekonomiskt sammanhang i och med skapandet av incitament som
främjar biologisk mångfald och hållbart nyttjande (Naturvårdsverket, 2007).
Förvaltning
Utmärkande för ett biosf ärområde är den dubbla ambitionen att bevara och bruka på ett
långsiktigt och hållbart sätt. Som jämförelse har ett naturskyddsområde som huvudsyfte att
bevara. Zonering är ett centralt perspektiv i arbetet med biosf ärområden. Det innebär att
biosf ärområdet delas upp i kärnområden, buffertzoner och utvecklingsområden. Kärnområden kallas de delar som främst bevaras. I Kristianstad utgör flera Natura 2000-områden
och naturreservat kärnområden. Buffertzoner är den mark runt kärnområdena som inte
lämpar sig som naturreservat men som ändå, av olika skäl, bör tas hänsyn till. Här finns
viss möjlighet att bruka marken. All övrig mark inom biosf ärområdet kallas utvecklings-
ekosystemansatsen i svensk naturvård – hur fungerar samförvaltning idag?
61
områden. Det mesta av biosf ärkontorets utvecklingsarbete med bland annat skogsmark,
jordbruksmark och stadsområden rör dessa områden (Björklund, 2012). Kristianstads Vattenrike arbetar utifrån dessa zonområden, samtidigt som ett holistiskt perspektiv appliceras
för att få en så komplett handlingsplan som möjligt (Wettermark).
Strategier för god samförvaltning
Biosf ärkontoret fungerar som remissinstans i många naturvårdsärenden i kommunen. Att
hitta lösningar med både bevarande och utveckling som grund är högt prioriterat. Kristianstad Vattenrike arbetar ofta i projektform och det händer även att man samarbetar med
lokala företagare.
Ett exempel är nämnda Åhus golf bana och lokala lantbrukare (Sandström, Olsson, 2012).
Samarbete finns även med miljödepartementet, Kristianstad högskola och Stockholm Resilience Centre (Wettermark, Sandström, Olsson, 2012).
Att det i samförvaltning är viktigt med tillit, respekt och känslan av att arbeta mot
gemensamma mål, understryks i ”Gå en mil i mina skor” (Eksvärd, K. et al., 2006). I vår
intervju med Carina Wettermark, koordinator på Biosf ärområde Kristianstads Vattenrike,
tas detta upp.
Wettermark menar att det är viktigt att vara öppen för nya förslag, men samtidigt vara
eftertänksam så att inte vilket projekt som helst startas. Att lyckas med förvaltningen handlar
mycket om att lokalisera nyckelpersoner och involvera de som är intresserade och på så sätt
bygga nätverk utan tvång. Det blir en positiv spiral där fler och fler inspireras och tar del av
information och kunskap. Hemsida och nyhetsblad är viktiga delar i detta. Det är viktigt att
bygga tillsammans snarare än att komma och diktera villkor, menar Wettermark. När folk är
delaktiga av egen vilja blir det också bättre resultat.
Tillvägagångssätt kan ha betydelse
För att belysa hur förvaltningen fungerar specifikt i Kristianstads Vattenrike kan det vara
värdefullt att jämföra med ett liknande område. Ett sådant område är Blekinge Arkipelag,
där flera kommuner och en länsstyrelse tillsammans arbetar för att skapa ett biosf ärområde.
Karlshamn, Ronneby och Karlskrona kommuner samt Blekinges Länsstyrelse är involverade.
Länsstyrelsen är huvudman för projektet. Blekinge Arkipelag har haft svårare med samarbetet än Kristianstads Vattenrike. En av anledningarna kan vara att det är flera kommuner
som ska samarbeta. Med flera aktörer av samma ”rang” blir lätt kommunikationen bristf ällig
(Sandström, Olsson, 2012). Det handlar också om hur konflikter hanteras. Finns tillit till och
intresse för den andre partens kompetens är det möjligt att komma vidare. Alla parter behöver försöka se den gemensamma bästa lösningen istället för att fastna i revirtänk (Eksvärd, K.
et al., 2006). Tilltal och tillvägagångssätt i förvaltningsprocessen är troligen en väsentlig del i
Kristianstad Vattenrikes framgång. Reaktionen hos berörda parter blir olika beroende på hur
formulering sker, menar Wettermark. En order: ”Så här ska vi göra!” uppfattas annorlunda
än fråga ställs: ”Hur ska vi göra?”
Bred målgrupp
Kristianstads Vattenrike har som ambition att vara inkluderande. En viktig del i arbetet för
att uppnå detta handlar om attitydförändringar. Det är viktigt att nå ut till andra än den
självklara målgruppen, traditionella friluftsmänniskor. Helst vill man vara en mötesplats för
ekosystemansatsen i svensk naturvård – hur fungerar samförvaltning idag?
62
gamla och unga, funktionshindrade, fågelskådare och forskare. ser de som en viktig uppgift.
Ett resultat av denna ambition är den breda spång som gör upplevelser tillgängliga för alla.
Andra exempel är fågelskådartorn, ambassadörsutbildningar och aktiviteter för skolklasser på
Naturum (Wetterstrand: Vattenriket: Vattenriket biosf ärambassadör).
Öppenhet
Idén om god information och kommunikation har funnits med från början. Ett exempel är de
årliga verksamhetsberättelserna på hemsidan. Då Kristianstads Vattenrike var ett av de första
biosf ärområdena, har man med tiden arbetat upp en trovärdighet i verksamheten. Biosf ärområdet har blivit en del av vardagen och något självklart för både anställda och boende i
området att förhålla sig till (Sandström, Olsson: 2012, Vattenriket verksamhetsberättelser).
Utmaningar vid Vattenrikets
tillkomst
Vid strandängsområdet Pulken ledde den nya förvaltningen till en mer gynnsam miljö för
tranorna. Detta fick dock negativa sidoeffekter. På våren när tranorna kom, landade de på
lantbrukarnas åkrar. Det sammanföll ofta med vårbruket och sådden och resulterade i förstört
utsäde. Att skrämma iväg tranor hjälpte knappt, då de bara flög vidare till en närliggande
åker. Länsstyrelsen ville finna en lösning i samarbete med lantbrukarna, inte minst då länsstyrelsen årligen blev återbetalningsskyldig för förstörd gröda. Försök till matning av tranor
på vissa åkrar genomfördes, och ledde andra året till ett bra resultat. Idag sker därför spridning av korn i samband med vårsådd. Som bonus har tranornas ankomst under våren blivit en
turistattraktion (Lantbrukaren: Biosf ärområde Kristianstad: Vattenriket tranor).
År 2007 hade Kristianstad Vattenrike problem med vattenkvaliteten. Vattnet blev brunt
och grumligt i vattendragen. En strategi efterfrågades genom brev till miljöminister och
jordbruksdepartementet. Detta då någon behövde ta det övergripande ansvaret för att undersöka vad som orsakat försämringen (SR, P4). Det tog ett par år, men sedan kom medel från
Länsstyrelsen och Leader till lokala vattenvårdsprojekt i Vinnöå och Bivarödsån (Naturvårdsverket, 2010). I projekt anlades våtmarker för att minska närsaltsbelastning och fånga upp
humuspartiklar från skogsbygden i norr. Det nu pågående arbetet med vattenkvaliteten drivs
med medel från Havs- och vattenmyndigheten.
Ekonomi
Naturvårdsverket bidrar med ungef är 1,5 miljoner kronor per år till Vattenriket. Kommunen betalar drifts- och hyreskostnader för Naturum, vilket uppgår till ungef är 3 miljoner
respektive 7 miljoner kronor årligen. Vid etablerandet av biosf ärområdet bidrog kommunen
med ett basbelopp på 2 miljoner kronor. I övrigt söks medel från möjliga finansiärer i samband med olika specifika projekt. Ett exempel är det nämnda samarbetet med OLW, som
ekosystemansatsen i svensk naturvård – hur fungerar samförvaltning idag?
63
finansierade åtgärder för åkermark längs Vramsån. Samarbete finns även med exempelvis
Världsnaturfonden och fiskeriverket gällande åtgärder för strandängar samt återinplantering
av mal. Biosf ärverksamheten har sedan starten sysselsatt 2-3 anställda på kontoret (Sandström
& Olsson, 2012).
Investeringar sker medvetet i projekt som kan ge pengar tillbaka. Ett exempel är restaurering av vattendrag som senare översvämmar marker och därigenom ger näring och bra skörd
(Wettermark).
Turismen, ett tydligt resultat av de satsningar som gjorts på Vattenriket, genererar en
betydande inkomst. Detta är något Kristianstad Vattenrike lagt stor vikt vid från början,
understryker Wettermark. Investeringar syftar inte endast till att bruka för bevarande, utan
även till att generera pengar.
Diskussion
Ekosystemprocesser har olika tidsskalor. Förvaltningens tidsperioder är ofta kortare än de
ekologiska processerna. Därför är det viktigt att ha mål som är långsiktiga, och en adaptiv förvaltningsmodell anpassad till en föränderlig verklighet. Detta understryks i princip
8 i Ekosystemansatsen (Naturvårdsverket, 2007). I de handlingar vi tagit del av framgår att
många instanser som arbetar med samförvaltning upplever politikens snabba skiftningar som
ett problem. Att vara ett biosf ärområde och jobba utifrån zonering med tydliga riktlinjer från
högre instans, är ofta till stor hjälp. En anledning är att zoneringen ger tydliga mål att jobba
med. En annan att det, även om det lokala styret byts ut eller biosf ärkontoret byter personal,
finns högre instanser som ser till att riktlinjerna efterlevs. Att detta endast är ett idealt scenario tydliggörs av tidigare jämförelse med ett annat biosf ärområde.
Kristianstad Vattenrike kan ses som ett positivt exempel då onödiga konflikter undvikits med en transparent process och processledaren fungerat både som inspiratör och motor
(Naturvårdverket, 2008). En annan viktig del i konceptet är sannolikt en god organisation.
Biosf ärkontoret med anställda utgör en bra bas där delegering av jobb och arbetsuppgifter är
givna. Detta gör att osäkerhet och missförstånd undviks.
Hållbarhet har tre ben: ekologisk, social och ekonomisk. Den ekologiska aspekten genomsyrar alla projekt och kan ses som självklar. Den sociala finns i målet med tillgänglighet för
alla. Att generera pengar i verksamheten genom bland annat ekoturism, är att även se till den
ekonomiska aspekten.
Den person vi intervjuade som bor i området uttryckte glädje över biosf ärkontorets
arbete. Vederbörande äger en gårdsbutik som funnit många nya kunder i de turister som
kommer till Kristianstads Vattenrike. Samma persons barn har gått på läger på Naturum, och
föräldrarna har blivit biosf ärambassadörer. Det aktiva byalaget, som exempelvis drar nytta av
förekomsten av tranor, framställs i termer av stolthet över bygden (Lokalinvånaren). Denna
intervju stärker det genomgående positiva intryck vi fått av tillgänglig officiell information
om Kristianstads Vattenrike. Invånarna verkar hysa tillit till såväl kommun som samrådsgruppen på Kristianstads Vattenrike. Delaktighet i beslut, transparens och kunskapsutvecklande
förvaltning är bara några aspekter av hur Ekosystemansatsen uppfylls. Transparensen är
genomgående i verksamhetsberättelserna och i hemsidans information. Ett exempel på kunskapsutvecklande förvaltning är ambassadörsutbildningarna. Aktiviteter finns för både stora
och små och konceptet fungerar uppenbarligen väl för såväl privatpersoner som skolklasser.
ekosystemansatsen i svensk naturvård – hur fungerar samförvaltning idag?
64
Detta kan generera en spridningseffekt, så att även personer med en mindre positiv inställning till natur finner nytta i det arbete Kristianstad Vattenrike utför.
Att arbeta på flera plan för att tillgodose olika behov och på så sätt nå en bred målgrupp
är med andra ord något Kristianstads Vattenrike försöker uppnå. Hur väl de lyckas är svårt att
bedöma utan en mer omfattande analys. Genom att tolka den information vi hittat och intervjuerna vi gjort får vi ändå en positiv bild av ett biosf ärområde som hjälpt till att utveckla
och integrera land och stad, och som även har blivit en accepterad och omtyckt del av ortsbefolkningens vardag.
Källor
Litteratur
Björklund, Sofie. (2012). Biosfärområdeskonceptet och dess tillämpning i Sverige. Alnarp: Sveriges
Lantbruksuniversitet, Fakulteten för Landskapsplanering, trädgårds- och jordbruksvetenskap, Område Landskapsarkitekturprogrammet.
Eksvärd, K., Hallgren, L., Lönngren, G., Norrby, T., Tivell, A., Westberg, L. & Byström,
M. (2006). Gå en mil i mina skor… på väg mot samförvaltning. Working paper 8. Institutionen
för stad och land, SLU och Centrum för biologisk mångfald.
Sandström, E. & Olsson, A. (2012). Biosfärområdenas bildningsprocesser. Stockholm: Naturvårdsverket. Naturvårdsverket. (2007). Ekosystemansatsen – en väg mot bevarande och hållbart nyttjande av
naturresurser. Stockholm, Naturvårdsverket.
Naturvårdsverket. (2003). Lokal förankring av naturvård genom deltagande och dialog. Stockholm,
Naturvårdsverket.
Naturvårdsverket. (2010). LOVA bidraget Lokala vattenvårdsprojekt, Stockholm, Naturvårdsverket.
Webbaserade källor
Biosfärområde Kristianstad [online], Biosfärområde Kristianstads Vattenrike - bra för natur
och människa. https://www.youtube.com/watch?v=tHaZgRMmDxs, besökt 2015-03-16.
Kartor Kristianstad [online]
http://kartor.kristianstad.se/kkarta4/?config=kkarta.php&center=190508.128155%2C621
0726.654035&zoom=2&bl=Karta_farg_, besökt 2015-03-16.
SR P4 [online], Vattenriket behöver hjälp
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=101&artikel=1771247, besökt 201503-16.
Vattenriket [online], Kristianstad Vattenrike http://www.Vattenriket.kristianstad.se/index.
php?page=hem, besökt 2015-03-16.
Vattenriket biosf ärambassadör [online], Kristianstad Vattenrike, Biosf ärambassadör
http://www.Vattenriket.kristianstad.se/projekt/ambassador.php, besökt 2015-03-16.
Vattenriket Pulken [online], Kristianstad Vattenrike, Pulken
http://www.Vattenriket.kristianstad.se/plats/Pulken.php, besökt 2015-03-16.
Vattenriket tranor [online], Kristianstad Vattenrike, Tranor i Vattenrike
http://www.Vattenriket.kristianstad.se/tranor/index.php, besökt 2015-03-16.
ekosystemansatsen i svensk naturvård – hur fungerar samförvaltning idag?
65
Vattenriket verksamhetsberättelser [online], Kristianstad Vattenrike, Verksamhetsberättelser,
http://www.Vattenriket.kristianstad.se/verksamhet/, besökt 2015-03-16.
Intervjuer
Lantbrukare 2015-03-01. Telefonintervju.
Lokalinvånare 2015-03-02. Telefonintervju.
Wettermark Carina, 2015-02-19. Telefonintervju.
ekosystemansatsen i svensk naturvård – hur fungerar samförvaltning idag?
66
Sveriges lantbruksuniversitet
Institutionen för stad och land
Avdelningen för landsbygdsutveckling
Postadress: Box 7012 • 750 07 Uppsala
Telefon: 018-67 10 00 vxl
Fax: 018-67 35 12
E-post: sol@slu.se
www.slu.se/sol
ekosystemansatsen i svensk naturvård – hur fungerar samförvaltning idag?
68