1. No category

ALVASTRA KLOSTERS HISTORIA
MONASTERIUM DE BEATA MARIA DE ALVASTRO
Inledning
Alvastra kloster fångade mitt intresse redan som barn då mina föräldrar årligen tog med mig och
mina systrar till Alvastra och Omberg. Vanligen vid annandag pingst. Orsaken var att min far som
barn sommartid bott på Alvastra station hos sin farbror Gottfrid Linder som arbetade där.
Arkeologen Otto Frödin höll då, i slutet på 20 talet, på med utgrävningar av klostret och
pålbyggnaden vid Broby. Frödin tog ofta med min far som då var 8-10 år gammal och fick honom
uppenbart intresserad av såväl pålbyggnaderna som klostret.
Efter åratal av studier av det kristna klosterväsendets uppkomst och historia, inte minst
cisterciensordens svenska historia, samt otaliga besök till Alvastra presenterar jag nu en översiktlig
sammanfattande beskrivning av Alvastra klosters historia och förhistoria. Beskrivningen gör inte
anspråk på vetenskaplighet i akademisk mening, men grundar sig på systematiska studier. Målet är
att sammanställningen skall vara lättillgänglig för så många som möjligt. Källhänvisningar utelämnas
därför utom där det av upphovsrättsliga skäl krävs.
Det kristna klosterväsendets uppkomst
Det kristna klosterväsendet uppstod i Egyptens öknar under de första århundradena efter Kristus. En
vanligt förekommande förklaring är fortfarande att många kristna sökte förverkliga ett radikalt kristet
liv när kyrkan blev mer och mer lierad med makten och till sist adopterad av den romerska
statsmakten. Detta radikalt kristna liv sökte man enligt denna uppfattning förverkliga ute i öknen där
ökenkloster så småningom uppstod. Dessa klosters munkar hade uppenbart en hög bildning som
man vanligtvis förklarat med grekiskt och nyplatonskt inflytande.
Bilden är enligt min mening helt missvisande och förklarar på intet vis vare sig klosterväsendets
uppkomst, fortsatta historia eller munkarnas enastående bildning. I detalj redovisar jag mina
argument i forskningsprojektet ”Philaes arv. Den fornegyptiska kultens roll i koptisk och katolsk kult”
från 1994 sidorna 89-115.
Säkert fanns det ett nyplatonskt och grekiskt inflytande, men ökenklostren var egyptiska, koptiska
och munkarnas språk var koptiska. De tidiga egyptiska klosterliknande gemenskaperna uppstod runt
en berömd anakoret och var till en början mycket enkla. Dessa ökenbosättningar var tillflyktsorter
undan ekonomiskt och religiöst förtryck från den romerska ockupationsmaktens sida. Flykten till
öknen ledde till att många stannade kvar i öknens hårda liv även efter den rena förföljelsen. Den
tidiga monastiska rörelsen var alltså nationell och klostren kom för all framtid att stå i opposition mot
all grekisk och romersk överhöghet över den egyptiska kyrkan och nationen. Var kommer då dessa
ökenflyktingars bildning från inom bokproduktion, framställande konst, arkitektur, musik, liturgi,
teologi… Den egyptiska befolkningens bristande bildning har överdrivits och de grekiska städernas
bildning har överskattats på den koptiska befolkningens bekostnad. Man har ensidigt sökt
bildningskällorna i de grekiska städerna längs Nilen och i rörelser som judendom, kristendom,
gnosticism, manikeism och till och med buddhism. Vi borde snarare söka bildningskällorna bland
egyptierna själva, det var ju egyptier och inte greker som flydde till öknen.
Ökenflyktingarna bosatte sig inte minst i fornegyptiska gravar. Varför? Var gravarna praktiska
bostäder? Har rent av den fornegyptiska dödstron spelat någon roll? Än idag möter vi såväl i katolska
som ortodoxa kloster tanken på munkcellen som munkens grav. Liksom den döde i fornegyptisk
religion träder in i graven som en passage till odödligheten så träder munken in i en grav till ett nytt
liv. Munkar i till exempel Gamla Valamo sov till och med i sina likkistor.
Inträdet i graven ser Jan Assmann som ett ”regressus ad uterum” (åter till livmodern), ett
återvändande till Gudsmodern, i fornegyptisk religion gudinnan Isis, i kristen tro Maria. När man så
småningom byggde nya munkceller i ökenbosättningarna, klostren, var den viktigaste dekorationen
Kristi himmelsfärd och därunder Maria med Jesus. Förebilden är naturligtvis Isis med Horusbarnet
och därovan Horusfalken, den himmelske konungen som är en central dekoration inte minst i
Isistemplet på Philae. Här får jag återigen hänvisa till ”Philaes arv”.
Ett kristet kloster är alltså en slags nekropol, en gravbosättning, men inte som slutet på livet utan
som början på det himmelska livet. De första ökenklostrens organisation har dessutom enastående
likheter med ptoleméertidens kultordnar.
När det gäller de koptiska kyrkorna så är stilen inte fornegyptisk, men grundstrukturen är densamma.
Man kan också peka på musikologiska och språkliga kopplingar mellan de koptiska klostren/kyrkorna
och den fornegyptiska kulturen, men det skulle föra för långt att redogöra för dessa här. ”Philaes arv”
behandlar även detta ämne.
Här räcker det med att man måste förstå den monastiska rörelsens genuint egyptiska rötter. När
kristendomen nådde Egypten under det första århundradet mötte den inte en kultur i förfall som
många hävdar, ett kulturellt vakuum som väntar på något nytt. Kristendomen antog istället en
egyptisk form, liksom den på andra håll antog en grekisk, syrisk och romersk form. Kristendomen
absorberade alltså den egyptiska kulturen och transformerade den. Den egyptiska kyrkans stora
bidrag till västerlandet kyrka är framförallt klostren som kom att spela en enastående och avgörande
roll även i vårt land och inte minst då i Alvastra. Vägen dit var dock lång.
Pachomius
Pachomius 287 – 347 var den som först organiserade ett regelrätt kloster, en gemensam boplats för
kristna eremiter med en regel för det gemensamma livet. Det första klostret grundades cirka 325 i
Tabennisi i Övre Egypten, men klostren växte snabbt i antal för både munkar och nunnor. Som
tidigare nämnts var det framförallt kopter som anslöt sig.
Det har förts diskussioner om Pachomius från början var en ”icke-kristen munk”. Här räcker det med
att påminna om en viss kontinuitet mellan kultföreningarna under ptoleméertiden och de koptiska
klostren. Det kan dessutom vara värt att påminna om att ett av Pachomiusklostren, Schenisit nära
Chenoboskion, låg nära den förmodade fyndplatsen av Nag Hammadi-texterna, 58 codices vars
stoppade pärmar innehöll papyrer som gör det fullt möjligt, ja kanske sannolikt, att texterna brukats i
ett koptiskt kristet kloster trots att texterna huvudsakligen är gnostiska.
Johannes Cassianus
Johannes Cassianus födelseort är okänd, men efter en tid i Betlehem söker han sig till de egyptiska
ökenfäderna och deras kloster där han stannar med kamraten Germanus i sju år. Efter dessa sju år
kommer han till Konstantinopel och blir Johannes Chrysostomos lärjunge. Omkring 415 kommer han
till Marseilles där han grundar två kloster, ett för munkar och ett för nunnor. Därmed var
klosterväsendet etablerat i väst och Benedikt av Nursia kom inte minst att använda sig av Johannes
Cassianus skrifter vid författandet av sin klosterregel och grundandet av klostret Monte Cassino. Det
råder alltså en stark kontinuitet mellan de första egyptiska eremiterna, de första ökenklostren och
den västerländska monastiska rörelsen.
Benedikt av Nursia
Benedikt av Nursia levde cirka 480 – 547. Vi vet egentligen ganska lite om hans liv, men han föddes i
Nursia, begav sig till Rom för studier, men avbröt dessa. Istället drog han sig tillbaka till Subiaco, en
bergstrakt öster om Rom för att leva som eremit och samlade där omkring sig en koloni av eremiter.
529 begav sig denna eremitkoloni till Monte Cassino och grundade ett kloster på detta berg. Omkring
540 skrev Benedikt där en klosterregel som innehåller utförliga bestämmelser om
klostergemenskapens liv, detta är den så kallade Benedikts regel. 547 dog Benedikt och redan 577
förstördes klostret på Monte Cassino av langobarderna och munkarna flydde till Rom. Det var först
under påven Gregorius den stores tid 590 – 604 som Benedikts regel fick en större betydelse i kyrkan
genom de kloster som påven grundade och den mission han initierade. Naturligtvis använde sig
Benedikt av olika källor vid författandet av sin regel, den grundar sig inte enbart på egna
erfarenheter och Johannes Cassianus skrifter. Dessutom var Regula Magistri och det klosterlika liv
Augustinus levt viktiga källor. I och med Karl den store kom dock Benedikts regel omkring år 800 att
bli helt dominerande i västerlandet.
Benedikts regel
Här kan bara var plats att ge några få smakprov på den anda som genomsyrade regeln och det
monastiska liv som Benedikt skapade på Monte Cassino och som sedan bevarats i den monastiska
traditionen i vilken regeln är en viktig beståndsdel, men regeln kan aldrig ryckas loss från den
obrutna klostertraditionen som går ända ned till de egyptiska ökenfäderna.
”Först och främst: älska Herren Gud.
Därnäst: älska sin nästa som sig själv.
Hedra alla människor.
Förneka sig själv för att följa Kristus.
Tukta sin kropp.
Inte söka njutningen.
Bistå de fattiga.
Kläda de nakna.
Besöka de sjuka.
Begrava de döda.
Göra sig främmande för denna tidsålders gärningar.
Inte ge vreden utlopp.
Inte hysa agg.
Inte bjuda falsk frid.
Tala sanning med hjärtat och med munnen.
Inte löna ont med ont.
Inte vara högmodig.
Inte lat.
Inte snar till förtal.
Tillskriv Gud det goda man ser inom sig, inte sig själv.
Frukta domens dag.
Vara förvissad om att Gud ser en överallt.
Inte ha lust att tala mycket.
Ofta ge sig hän åt bön.
Dagligen bekänna sina begångna synder.
Inte tillfredställa köttets begär.
Hata egenviljan.
Älska kyskheten.
Be för ovännerna.
Ora et labora, bed och arbeta.”
Spridning, Förfall och Reform
Under det karolingiska rikets tid blev som sagt Benedikts regel helt dominerande och rikets kloster
reformerades under Benedictus av Anianes ledning. Han blev en slags riksabbot i mönsterklostret
Inda nära kejsarstaden Achen.
Den kontinuitet som trots alla oroligheter och förfallsperioder som präglat den västerländska
monastiska rörelsen gällde den inte bara den kristna andliga traditionen från Egypten över Benedikt
av Nursia till den karolingiska reformrörelsen och så vidare utan även en stor del av arvet efter
antiken. Det gällde litteratur, filosofi, konst, musik, medicin och inte minst teknik. Det kommer att
tydligt framgå vid redogörelsen för Alvastra kloster.
Efter karolingiska tiden inträffade åter en monastisk förfallsperiod, men i och med grundandet av
klostret i Cluny i Burgund 910 följde en ny reformrörelse med ett reformprogram enligt Benedikt av
Anianes riktlinjer. Liturgin och kyrkobyggnaden utstrålade en himmelsk prakt. Parallellt med de i
Clunys anda reformerade benediktinklostren hade eremitlivet en renässans i kyrkan och flera kloster
sökte kombinera ett cenobitiskt liv med eremitlivet. Mest känt är La Grande Chartreuse som
grundades av den helige Bruno som gav upphov till kartusianorden. Ett kartusiankloster grundades i
Sverige 1493, Pax Mariae, Mariefred, men detta upplöstes efter kort tid av Gustav Vasa.
Detta är bakgrunden till den klosterorden som skulle föra klosterväsendet till vårt land och Alvastra,
cisterciensorden.
Molesme
Robert av Molesme samlade en grupp eremiter i ett nytt kloster i Molesme som valt att följa
benediktinregeln helt och fullt. I närheten levde den helige Bruno som eremit och Robert stödde
honom i kallelsen att grunda La Grande Chartreuse. Klostret i Molesme växte och blev allt rikare av
donationer.
1090 blev Alberik prior och ville återgå till den stränga askesen. En annan av bröderna, Stephen
Harding var av samma mening. Man ville bort från rikedomen och tillbaka till fattigdomen som de
ansåg måste prägla en munk som verkligen ville följa Kristus. Robert, Alberik, Stephen och ytterligare
några munkar beslöt att lämna klostret och grunda ett nytt som strängt skulle följa Benedikts regel.
Detta ledde till grundandet av klostret Citeaux 1098, men Robert tvingades återvända till Molesme
eftersom han som abbot övergivit sitt kloster. Alberik blev nu abbot i Citeaux 1099 – 1109, det första
cisterciensklostret. Under hans tid som abbot var klostret oerhört fattigt, munkarna få och nya
munkar var inte i sikte. Ingen verkade vilja dela den stränga askesen.
Stephen Harding blev abbot efter Alberik 1109 – 1133. Han gjorde klostret självförsörjande genom
att motta en rad av jorddonationer och han började ta emot lekbröder samt anlita extern arbetskraft.
Därmed kunde munkarna helt och fullt vistas inom klausuren och ägna sig åt bön och arbete där, det
vill säga inre bön, tideböner, mässor, arbete i scriptoriet och manuellt arbete inom klausuren som
örtagården, fruktträdgården med mera.
Det som radikalt förändrade ordens framtid var när Bernhard av Fonaines blev novis i klostret 1113
tillsammans med fyra av sina bröder och en farbror samt åtskilliga vänner. Detta ledde till att
Stephen Harding snart kunde grunda fyra nya dotterkloster, alla underställda Citeaux; La Ferté,
Pontigny, Clairvaux och Morimond. Bernard blev abbot i Clairvaux endast 25 år gammal. Samtidigt
skrev Stephen Harding ett dokument, Caritas Caritatis, som skulle hålla samman alla
cistercienskloster. Klostren skulle vara självständiga med egen abbot, men abboten i Citeaux skulle
varje år besöka sina dotterkloster och kontrollera att regeln följdes och abboten i ett annat kloster
som grundat dotterkloster hade samma skylighet gentemot dessa.
Klostren blev mycket självständiga gentemot de lokala biskoparna och lydde enbart under
citeauxabboten och påven. Alla abbotar samlades en gång per år till generalkapitel i Citeaux där
abboten i Citeaux hade det avgörande inflytandet. Orden var alltså internationell, demokratisk och fri
från lokala makters inflytande. Trots det kom abboten i Clairvaux, den klara dalen, att ha ett
enastående inflytande över orden, kyrkan, Europa och det Heliga landet. Han såg till att hans kloster
dagligen utspisade fattiga bönder i stor mängd, han främjade kulten av Maria, till exempel blev Salve
Regina nu sista hymnen för dagen i klostren, han avgjorde schismen om påvestolen 1130-37 och han
predikade korståg till det Heliga landet. Han dog 1153. Ändå är Bernhards betydelse störst på grund
av att insåg behovet av att grunda nya kloster eftersom så många nya munkar anslöt sig till orden.
Han insåg även att det var nödvändigt att bygga nytt i Clairvaux. Han upprättade därför en plan för
hur det nya Clairvaux skulle se ut. Denna plan skulle dessutom följas av alla dotterkloster till
Clairvaux. Planen innehöll dessutom anvisningar för hur platsen för en klosterstiftelse skulle vara
beskaffad. Viktigast härvidlag var att klostren skulle förläggas vid vattendrag för odlingens och
vattenkraftens skull med mera.
Samtidigt skulle enkelhet prägla klosterkyrkan och
klosteranläggningen.
Klostret i Fontenay grundades 1119. Nästan alla byggnader finns bevarade. Tack vare det vet vi hur
Bernards plan för Clairvaux dotterkloster såg ut, en plan som alltså även gäller Alvastra kloster som ju
är dotterkloster till Clairvaux. Även om Alvastra är ruinerat vet vi hur planen såg ut och vilken
funktion de olika delarna hade när klostret levde. Beskrivningar över Alvastra kloster har vanligen
inte tagit hänsyn till att vi har tillgång till en standardplan för cisterciensklostren. Den beskrivning av
Alvastra som jag presenterar här har utgått från standardplanen, inte från Otto Frödins antaganden
från 1920 och 1930 talen.
Bernhard av Clairvaux standard plan för cistercienskloster
Planen och bilder är hämtade från Jean-Francois Leroux-Dhuys bok Cistercienskloster. Historia och
arkitektur. Könemanns förlag
1. Högaltare
2. Kapell med altare i sidokoren
3. Sakristia
4. Nattrappa
5. Porta mortuorum
6. Mur mellan lekbrödernas del och kormunkarnas
7. Kormunkarnas korbänkar
8. Bänk för sjuka och svaga bröder
9. Dörr till korsgången för kormunkarna
10. Lekbrödernas korbänkar. Vid muren till kormunkarnas del ligger lekbrödraaltaret
11. Dörr till lekbrödernas gång.
12. Narthex
13. Inre klostergården.
14. Armarium
15. Korsgång
16. Kapitelsalen
17. Dagtrappan
18. Munkarnas dormitorium
19. Latriner
20. Parlatorium
21. Gång till yttre klostergården
22. Scriptorium
23.Novisernas sal
24. Kalefaktorium (värmestuga med spis som även värmer dormitoriet)
25. Refektorium
26. Läspulpet för högläsning under måltiderna
27. Matlucka
28. Kök
29. Lagerutrymme
30. Lekbrödernas parlatorium
31. Refektorium för lekbröderna
32. Lekbrödernas gång till yttervärlden
33. Förråd och verkstad för lekbröderna
34. Lekbrödernas trappa till dormitoriet och latrinerna
35. Lekbrödernas dormitorium
36. Latriner
Söder om klosterbyggnaderna skulle det enligt planen finnas rinnande vatten för avfall och
latrinerna. Mittemot kormunkarnas refektorium ligger på andra sidan korsgången lavatoriet som
dock inte hämtade sitt vatten från det förbiflytande vattendraget.
Bilder på Fontenay idag
Klosterkyrkan och munkarnas länga med dormitorium på övervåningen och bland annat kapitelsal
och scriptorium i undervåningen.
Klostergården med korsgången.
Korsgången.
Korsgången.
Abbotens hus och/eller infirmatorium?
Klosterkyrkan.
Klosterkyrkan mot högaltaret.
Kyrkans sidokor med nattrappan längst bort.
Dormitorium.
Kapitelsalen.
Vattenhjul med stångjärnshammare.
Smedjan.
Kyrkan.
Plan för Alvastra kloster
Planen i stort sett från ”Fornvännen”, Sigillstampar och gravar från Alvastra kloster av Elisabet
Regner. Fornvännen 2005 (100):3. Den är i stort sett ett återgivande av Otto Frödins kartläggning
från 1920-talet. Den bild av klostret som här presenteras avviker i viktiga delar från Frödins
hypoteser.
1. Kyrkan
2. Ulf Gudmarssons gravkapell
3. Rum av okänd användning
4. Bibliotek. Armarium i en nisch utanför biblioteket i korsgången.
5. Sakristia
6. Kapitelsal
7. Scriptorium
8. Calefactorium, värmestuga
9. Refectorium, matsal
10. Kök
11. Arbetssal för lekbröderna
12. Refectorium för lekbröderna
13. Kapitelsal för lekbröderna
14. Korsgång
15. Lavatorium
16. Inre klostergården
17. Detta hus har ansetts vara abbotens bostad. Enligt min mening är det infirmatorium. Mer om
detta här nedan.
18. Portstuga. Om detta är riktigt förutsätter det att klostermuren gick vid stugans västra vägg.
19. Gästhus? Kan mycket väl vara verkstäder, mer om detta nedan.
20. Detta hus har ansetts vara infirmatorium. Det kan knappast ha varit det för munkarna så långt
från klostergemenskapen. Möjligen för icke kommunitetsmedlemmar, eller också har huset haft en
helt annan funktion. Verkstad? Mera om detta här nedan.
På övervåningen över munkarnas och lekbrödernas kapitelsal, matsal och arbetssal… låg dormitorium
för munkar och lekbröder med dels en dagtrappa ned i korsgången, dels en nattrappa direkt ned till
kyrkan.
I rummen bortom munkarnas scriptorium har noviserna haft en egen avdelning.
Bilder på Alvastra idag
Kyrkan och delar av klostret. Balkongen är resterna av munkarnas dormitorium. Den lilla öppningen i
muren är gången från den inre klostergården till den yttre.
Kyrkan med högkoret närmast.
Munkarnas kor med nattrappan från dormitorium direkt till kyrkan. Användes vid nattofficiet,
matutin.
Kyrkan från väster.
Kyrkan från munkarnas kor mot lekbrödernas. Mellan dessa delar fanns en mur som delade kyrkan i
två delar med ett altare i kormunkarnas kor och ett i lekbrödernas. Deras böner var skilda åt som
kommer att framgå vid redogörelsen för livet i klostret.
Kyrkans ena sidoskepp bort mot lekbrödernas ingång i kyrkan bakom vilken deras nattrappa ligger.
En vandring genom det medeltida klostret i Alvastra
Med hjälp av klostret i Fontenay och ruinerna i Alvastra kan vi nu företa en vandring genom klostret i
Alvastra som det såg ut när det var färdigbyggt. Inget kan vara naturligare än att börja i dormitoriet
och därefter gå ned i kyrkan och till munkarnas kor vid kyrkans högaltare.
Dormitorium ligger på övervåningen i östra klosterlängan. Dormitorium var en enda stor gemensam
sovsal för samtliga munkar. Lekbröderna har ett motsvarande dormitorium i västra längan. Längst i
söder finns en dörr till ett rum, en romersk latrin, där munkarna kunde göra sina behov. Mer om
denna latrin när vi kommer in på klostrets omgivning. Vi går nedför nattrappan och kommer ned i
kyrkans högkor. Munkarnas kor är skilt från lekbrödernas med en mur och ett skrank mitt i kyrkan. I
koret står korstolar där de bakre är högre än de främre, en slags amfiteater alltså. Noviserna sitter i
de främre korstolarna och munkarna i de bakre beroende på tid i klostret. Korstolarna som alltså står
i en slags hästskoform har en öppning längst i väster. Korstolen direkt söder om denna öppning är
abbotens plats och den direkt norr om öppningen är priorns plats. Öppningen heter introitus inferior
och munkarna kommer in här genom att först gått bakom korstolarna. Andra bröder kommer till sina
korstolar genom att komma in framifrån, introitus superior. Rakt åt öster ser vi högkoret som ligger
högre än övriga kyrkan. Man når det genom några trappsteg. Ovanför altaret som står fritt i koret ser
vi ett stort fönster åt öster. På vardera sidan om högkoret finns två små kapell med altaren eftersom
man läser åtskilliga mässor varje dag och ett altare får bara begagnas en gång per dag. Till höger om
högkoret ser vi dörren till sakristian. Vi går in där och finner klostrets liturgiska kläder och mässkärl.
Även här finns ett altare.
I korets norra sida finns en dörr, porta mortuorum, där munkarna bärs ut efter sin död för sin
begravning. Kistor används inte utan munken begravs i sin munkdräkt. När vi går in kyrkan igen så
skall vi finna att bakom korstolarna åt väster finns ytterligare platser för munkar. Detta kor kallas
chorus infirmorum. Det är platsen för sjuka munkar som visserligen inte kan delta i tidebönerna, men
som kan närvara.
I kyrkans västra del finner vi lekbrödernas kor, chorus conversum. Altaret i denna del kallas Heliga
korsets altare. Ovanför detta altare hänger ett stort triumkrucifix som i alla medeltidskyrkor mellan
högkor och den övriga kyrkan. I munkarnas kor finns ett enklare vitt träkors på väggen bakom altaret
med en kristusbild målad på korset. I kyrkans sydvästra hörn har lekbröderna sin ingång till kyrkan
och alldeles utanför den går deras nattrappa upp till deras dormitorium.
I kyrkans nordvästra hörn finns en dörr till ett mindre rum i kyrkan. Icke munkar har i princip inte
tillträde till kyrkan, men vid vissa speciella tillfällen kan utvalt folk få komma in i detta rum och lyssna
till liturgin.
Mitt i högkoret står som sagt högaltaret som är invigt åt Jungfru Maria. I altaret finns relikgömman,
med reliker nedlagda. Dekorationerna i kyrkan är minimala. Inga färger annat än vitt i glas och på
väggar. En Mariaskulptur finns dock i koret. I sakristian finns inga kärl av guld utan enbart i silver.
Invid sakristian finns ett rum som rymmer klostrets bibliotek, främst liturgiska böcker. Nedanför
högaltaret finns en rad gravar, men vi återvänder till dem senare i beskrivningen. Konstitutionerna
förbjuder begravning av lekmän i klostret, men redan på 1200-talet börjar man göra undantag från
denna regel.
Vi lämnar nu kyrkan genom dörren till korsgången i söder som är den dörr munkarna använder under
dagen. Vid sidan om dörren ute i korsgången finns ett vigvattenkärl där munkarna doppar fingrarna
och gör korstecknet innan de går in kyrkan för att påminna sig om sitt eget dop. I norra korsgången
finns plats för munkarna att sitta och läsa samt kontemplera det de läser. Abboten har sin plats i
korsgångens norra vägg mitt i korsgången. Vi väljer dock att gå vidare i den östra korsgången. Fönster
i korsgången släpper in ljus från inre klostergården. Direkt till vänster finner vi armariet, en nisch för
böcker som munkarna kan läsa i korsgången, böcker som bland andra finns i armariet eller i det
intilliggande biblioteket är Benedikts regel, mässböcker, evangelierna och epistlarna, graduale,
antifonale, lektionarium och psaltaren.
Efter att ha passerat armariet kommer vi till en dörr som leder till kapitelsalen, klostrets näst
viktigaste rum efter kyrkan. Där läses varje morgon kapitel ur regeln och munkarna bekänner brott
mot regeln och mottar abbotens krav på bot. Abboten inhämtar också här munkarnas synpunkter
inför viktiga beslut även om abboten alltid har ansvar för besluten. Förutom dörren finns här
öppningar ut i korsgången som släpper in ljus från korsgången. Dessutom finns fönster åt öster som
släpper in den värmande morgonsolen. Runt väggarna finns stenbänkar för munkarna. Taket är välvt
och pelare bär valven.
Vi går vidare i korsgången och kommer till dagtrappan upp till dormitoriet. Här kan munkarna gå upp
om de behöver vila under dagen eller besöka latrinerna. Bredvid dagtrappan finns ett litet rum där
priorn har sitt arbetsrum. Utrymmet under dagtrappan är priorns klosterarkiv där viktiga handlingar
förvaras. Priorn rum kallas parlatorium eller auditorium eftersom det är tillåtet att tala där.
Vi fortsätter vår vandring i korsgången och kommer till gången ut till den yttre klostergården med
sina odlingar. Vi går inte ut där, vi skall senare se på byggnaderna där ute. Istället fortsätter vi i östra
korsgången och kommer till scriptorium där munkarna kopierar böcker. Innanför detta rum har
noviserna ett rum för sin undervisning. I scriptorium har var och en av munkarna en pulpet för sin
kopiering. Kopieringen går så till att en munk läser och flera skriver så att man får flera böcker på en
gång. En skrivpulpet rymmer nämligen inte två volymer. I detta scriptorium utfördes alltså en av
klostrets viktigaste uppgifter, att föra den kristna litteraturen vidare, men inte bara den kristna.
Kopieringen gällde även antikens litteratur. Klostren är alltså länken mellan vår tid och antiken,
forntiden.
Vi går nu in i södra korsgången och finner dörren till calefaktorium, värmestugan, som dessutom har
en kanal upp till dormitorium. Efter calefaktorium kommer vi till refektorium, matsalen för munkarna
med bord längs väggarna där munkarna sitter på en bänk längs väggen, men alltså inte har en
medbroder på andra sidan bordet. Munkarna äter under tystnad, men lyssnar till högläsning från en
pulpet på ena långväggen. Mitt emot ingången till refektorium ligger lavatorium där munkarna kan
tvätta händerna innan de går in i matsalen. I lavatorium finns rinnande rent vatten! Köket ligger
innanför refektorium och har även det rinnande vatten och avlopp. Hur denna antika modernitet
fungerar kommer vi till längre fram.
Nu kommer vi till lekbrödernas klosterlänga, den västra, med refektorium, arbetsrum, dagtrappa och
arbetsrum. På övervåningen finns lekbrödernas dormitorium och latriner samt nattrappan längst åt
norr som leder direkt ned till kyrkan som redan nämnts då vi var i kyrkan.
Från östra och västra korsgången kan vi gå in i inre klostergården med sin brunn mitt i klostergården
där man bland annat kan tvätta sina kläder. Under denna rundvandring har vi sett de inre delarna av
klostret. Det var den anläggning som munkarna hade att färdigställa när de kom till Alvastra 1143. Låt
oss dock inte gå händelserna i förväg utan återvända till Clairvaux en stund.
Expansion
Av de fyra första dotterklostren till Citeaux, La Ferté, Pontigny, Morimond och Clairvaux var det
framförallt Clairvaux och Morimond som grundade dotterkloster. Efter 1139 kom nyetableringarna
igång på allvar. 1150 fanns 322 cistercienskloster, år 1200 531 och år 1300 697. Det var alltså under
den första expansiva fasen som Alvastra grundades 1143. I och med hungersnöd och pest i mitten av
1300-talet började dock ordens stora prövningar. Det kom dock flera som krig, protestantisk
reformation, franska revolutionen…
Varför leva i kloster
Klosterväsendets ursprung i Egypten ger en del förklaringar. Det är frågan om en flykt från världen till
öknen, en ökenvandring på väg mot det förlovade landet. Munken, eremiten, strävar efter den
himmelska födelsen genom att gå in i graven, munkcellen, klostret. För att nå målet ägnar han sig åt
bön och arbete. Bönen utgörs nästan uteslutande av mässan, tidebönerna och kontemplation. Man
ber alltså framförallt med de ord Gud givet kyrkan i den Heliga Skrift. Mera därom när vi kommer till
det liv som levdes i Alvastra. Bön och lovsång är alltså närmast synonyma begrepp i ett kloster.
En känd historiker har sagt att det som utmärkte medeltidsmänniskan var en strävan efter makt (till
skillnad från nutidsmänniskan?). Inget kan vara felaktigare. Det som utmärker människan är längtan
efter oändlig frihet, så även munken. Som vi skall se är dock frihet något svåruppnåeligt för ett
kloster då som nu.
Munkarna glömmer inte världen utanför klostret. Bidraget till världen är såväl andligt som materiellt.
Även detta skall vi se när vi ser närmare på livet i Alvastra kloster och i de anläggningar som
munkarna anlade i direkt anslutning till klostret.
Bernhard sänder munkar till Alvastra 1143
Alvastra kloster grundade 1143 som det fyrtionde dotterklostret till Clairvaux. Som
grundläggningsdag firades medeltiden igenom den 6 juni! Det var säkert Sverker den äldre och hans
hustru Ulfhild samt biskopen i Linköping, Gislo, som bett Bernhard av Clairvaux att sända munkar till
landet i den yttersta nord för att grunda ett kloster. Varför?
Såväl biskopen som Sverker och Ulfhild var säkert väl informerade om cisterciensklostrens expansion
och betydelse i Europa. I själva verket var kontakterna med övriga Europa väl utvecklade sedan
århundraden tillbaka. Det visar fynd i Norden från folkvandringstiden, Vikingatiden och tidig
medeltid. Många vill säkert idag ha klarhet i om kallelsen till Norden hade religiösa eller världsliga
orsaker. Ville man helt enkelt få tillgång till de kunskaper man visste att cistercienserna besatt, till
exempel nyodlingsteknik, vattenkraftens utnyttjande, smidesteknik, kvarnteknik, tegelbränning,
odling, medicin… Den skillnaden gör många idag, men definitivt inte medeltidsmänniskan. All
mänsklig verksamhet, andlig, intellektuell och materiell ingick i en odelbar enhet.
Bernhard svarade på Sverkers och Ulfhilds begären genom att skicka en skara munkar trots ihärdiga
protester från munkarnas sida.
Krönikan från klostret i Clairvaux skildrar när Bernhard informerar munkarna i klostret att ett nytt
kloster skall grundas i Alvastra och Nydala i den yttersta nord. Som alltid när något sådant sker läser
klostrets abbot upp namnen på de munkar som skall resa för att grunda det nya klostret. Ingen av de
utsedda lär ha rört på sig utan Bernard fick upprepa beslutet. Gerard, den som utsetts till det nya
klostrets abbot föll gråtande på knä inför sin abbot och bad att få slippa landsförvisningen.
Uppenbart var munkarna informerade om landet i norr, inte minst dess klimat och dess mörker. Efter
att Bernard lovat att Gerard skulle få återvända till Clairvaux för att dö så gav Gerard med sig och
begav sig till ”Tåredalen i tistelöknen” som munkarna kallade det nya klostret att jämföras med Clara
Vallis, den ljusa dalen, Clairvaux.
Vanligen slog sig munkar som sänts ut för att grunda ett nytt kloster ned på en provisorisk plats för
att lära känna trakten närmare. Sedan började de bygga klostret när de hittat en plats som uppfyllde
alla krav för ett cistercienskloster, för att man skulle kunna bygga ett kloster enligt Bernhards plan.
Att cistercienserna slog sig ner i öde trakter långt från allfarvägar stämmer inte. Vanligen är det
snarare tvärtom. De villkor som skulle uppfyllas för att platsen skulle vara lämplig för ett
cistercienskloster var:
1. Skydd från någon storman.
2. Platsen skulle ligga nära en allfarväg, om än inte nödvändigtvis alldeles intill den.
3. Närheten till rinnande vatten.
4. Tillgång till friskt källvatten som kunde ledas in i klostret genom röranläggningar.
5. Möjlighet att ta upp ny odlingsbar mark eftersom man inte fick lägga beslag på redan befintliga
odlingar.
6. Tillgång till byggnadsmaterial inom rimligt avstånd.
Idag verkar Alvastra inte uppfylla många av dessa punkter, men 1143 var situationen annorlunda. Låt
oss gå igenom punkt efter punkt.
1. Sverker d.ä. och Ulfhild var säkert i stånd att garantera säkerhet för munkarna och att de hade
någon provisorisk bosättning att komma till sommaren 1143. Om Otto Frödins teorier om en
sverkersk stormannagård på Ombergs sydsluttning stämmer är knappast sannolika. Där finns
visserligen åtskilliga gravar och en kryptkyrka (förcisterciensisk), men inga fynd talar för en
stormannagård där. Snarare har en sådan gård legat alldeles i närheten av den plats där klostret idag
ligger. Där har man 2014 hittat lämningar av en stormannagårds långhus som verkar ha varit i bruk
fram till munkarnas ankomst.
2. Vägen genom Östergötland och vidare till Småland och upp genom Västergötland gick över Rök,
Heda, Broby längs Omberg förbi klosterplatsen till Hästholmen och Ödeshög. Därmed låg klostret
längs den viktigaste vägen i det som skulle bli Sverige.
3. Närheten till rinnande vatten var ett absolut måste för ett cistercienskloster och med närhet
menas alldeles intill klostret. Idag finns inte något sådant vatten, men som jag visat i ”Medeltiden i
nytt ljus” måste en vik av Tåkern sträckt sig till klostrets närhet. Tåkern har avvattnats genom det
som idag är den lilla Ålebäcken som rinner ut i Vättern. När Daniel Rantzau slår läger vid det
övergivna klostret 1567 beskrivs området nedanför klostret som ett ”moras”, det vill säga ett kärr.
Rinnande vatten krävdes för munkarnas kvarndrift som kom att anläggas vid utloppet till Vättern.
Dessutom behövdes det för verkstäder i själva klostret och klostrets latriner som låg i södra änden av
dormitorierna. Dessutom behövdes avloppen i klostrets kök för allt avfall. Infirmatoriets behov av
latriner kommer vi till senare då vi skall titta närmare på byggnaderna utanför den inre klausuren.
Dessutom krävdes närheten till en grund sjö för att skapa ny odlingsbar mark. Cistercienserna var
nämligen experter på sjösänkningsföretag som jag visat i ”Medeltiden i nytt ljus”.
4. Fritt källvatten fanns uppe på Omberg och kunde ledas till klostrets lavatorium och kök genom rör
från källorna. Genom självtryck fick man alltså rinnande vatten. Sådana rör har återfunnit i Varnhem
från Billingen. Tekniken är romersk liksom det mesta av cisterciensernas teknik. Cistercienserna förde
antik teknik till Sverige. Kyrkan är alltså även på detta område länken mellan antiken och medeltiden.
5. Munkarna fick som sagt inte lägga beslag på redan uppodlad mark. Då återstod att bryta ny
odlingsmark i skogen eller att sänka grunda sjöar och vinna bördig odlingsbar mark på den gamla
sjöbottnen. Det senare blev cistercienserna mästare på och anlade alla sina kloster i Sverige vid
grunda sjöar som kunde sänkas genom att gräva ut utloppet. Detta har jag visat i ”Himladrottningens
tempel”.
6. Tillgång till byggnadsmaterial fanns i kalkstensbrottet i Borghamn. Därifrån kunde huggna stenar
fraktas antingen över Vättern (sommar som vinter) till Ålebäckens mynning eller över Tåkern ända
fram till klostret (sommar som vinter).
Med detta har jag visat att Alvastra i mitten av 1100-talet var en exemplarisk plats för ett
cistercienskloster. Allt detta var helt säkert klart för alla inblandade innan de första munkarna gav sig
av för att grunda klostret. Det är till och med osannolikt att inte några munkar från Clairvaux varit i
Alvastra för att besikta platsen innan Bernhard sände iväg en grupp för att för att grunda
dotterklostret. Vi får alltså förutsätta täta och ingående kontakter mellan Sverker och Bernhard innan
företaget sjösattes.
Ankomst 1143
Vad mötte då de första munkarna som kom till Alvastra 1143. Ett landskap helt olikt det vi ser idag.
Byggnader och levnadssätt var helt annorlunda än den kultur de lämnat i Frankrike. Låt mig försöka
beskriva något av vad som mötte dem i Alvastra.
Vi måste glömma det landskap vi ser idag. Till att börja med rymde det vi idag kallar östgötaslätten
flera stora sjöar och träskmarker. Bland sjöar kan nämnas Kälven, Hogstadsjön, en stor sjö vid
Väderstad och Harstad gamla kyrkor och så Tåkern med avsevärt större utbredning än idag. 1844
sänktes Tåkern med 1,7 - 2,5 meter. Idag ligger sjöns yta på cirka 94 meter över havet. Före 1844
borde den legat på cirka 96 meter med stora variationer. Under 1100-talet har nivån med all
sannolikhet varit ännu högre vilket skulle förklara den 2014 funna stormannagårdens plats i Alvastra.
Alvastra kloster anlades alltså som alla cistercienskloster vid en stor grund sjö. Tåkern hade troligen
sitt utlopp vid Ålebäckens mynning. Sannolikt sträckte sig alltså sjön över hela den äng nedanför
klostret som finns utmärkt på 1600-talets jordebok. Jorden betecknas där som örjord! Att så varit
fallet framgår av klostrets grundplan som förutsätter rinnande vatten nära klostret. När det gäller
landhöjningens betydelse för slättsjöarnas försvinnande krävs ytterligare forskning om den östgötska
landhöjningen liknar den uppländska som är vida mer utforskad.
Är det möjligen som Monica Lantz skriver i ”Eriksgata i Östergötland, kungsvägen till historien” från
2003 så är det ytterligare ett argument för att sjösänkningen av Tåkern var cisterciensernas verk för
att erhålla ny odlingsbar mark.
”Kols bro över Mjölnaån är omsvept av sägner och berättelser…
Den var uppförd i fem valv av huggen kalksten som skalmur och med fyllning av murbruk och sten.
När en ny bro skulle byggas på 1700-talet kunde man inte riva den gamla, den var alltför bastant, så
den nya bron byggdes på den gamlas fundament. Det var antagligen alvastramunkar som byggde
denna bro. På 1900-talet lyckades man tyvärr riva vad som nog var landets äldsta stenbro, nu
återstår bara fragment av stenfundamenten något tiotal meter från den moderna bron.
Möjligtvis byggdes Kols bro i samband med att man grävde sig igenom åsen mellan Tåkern och
Vättern som är vattendelare, för att ändra strömmens riktning i Mjölnaån.”
I övrigt var ”östgötaslätten” vid munkarnas ankomst präglad av skogar och sankmarker vilket gjorde
området ytterst svårframkomligt förutom den väg som beskrivits ovan och de vattenvägar som fanns.
Alvastra kom alltså att ligga vid ett berg, vid en sjö, vid en landsväg och med tillgång till utmärkt
byggnadsmaterial och skyddat av en storman. Platsen var alltså ytterligt lämplig, men krävde en
oerhörd arbetsinsats som nu låg framför munkarna.
Anläggandet av klostret
Vi vet inte i vilken ordning arbetet utfördes, men mycket gjordes säkert parallellt. Kyrkan invigdes
1185, men det betyder inte nödvändigtvis att hela kyrkan då var färdig, det rörde sig troligen bara
om kordelen. Stenen fraktades från Borghamn till Alvastra.
Klostrets vattenförsörjning måste snarast tryggas. Från källor på berget har vattnet letts genom rör
ned till klostret genom självtryck. Detta har varit nödvändigt för matlagning och hygien. Dessutom
måste vatten från Tåkern ledas genom en mindre kanal in i klostret som framgår av grundplanen för
Fontenay. Detta för verkstäder, latrin och köksavfall.
Till detta byggnadsarbete kom att snarast skapa odlingsbar mark och dammar för fiskodling.
Projektet att skapa odlingsbar mark var ett gigantiskt projekt. Här sker alltså med stor sannolikhet
Tåkerns första sänkning. Troligen har sänkningen skett genom det som idag kallas Mjölnaån. Bränder
har alltid varit ett gissel. Alvastra kloster drabbades av flera svåra bränder. Belagda är branden 1312
och 1415. 1524! återinviger biskop Hans Brask Alvastra klosterkyrka.
En dag i klostret
Låt oss följa en munk i Alvastra kloster en vanlig dag om det nu finns några vanliga dagar i ett kloster.
Tider för olika aktiviteter kan knappast anges eftersom några mekaniska urverk inte fanns på 1100talet. På dagen vid klart väder kunde man använda solur och på natten ett så kallat vattenur, en
egyptisk uppfinning som tog vägen över Rom till kyrkan och klostren. Ett vattenur är en kruka med
glaserad insida med timmarkeringar längs sidan. I botten finns ett hål där vattnet sakta rinner ut och
hastigheten kunde regleras genom att hålets storlek ändras. Så kunde tiden avläsas även under
dygnets mörka timmar och då det var mulet. Det utrunna vattnet kunde ledas till ett annat kärl som
påverkade en mekanism vid en viss mängd vatten som väckte sakristanen då det var dags för
nattofficiet. Det var viktigt att kunna reglera bottenhålets storlek eftersom timmarnas längd
varierade beroende på årstid enligt romerskt timsystem.
I Egypten liksom i Rom var dygnet indelat i 12 dagtimmar och 12 nattliga timmar oavsett årstid. I
Egypten spelade det inte så stor roll, men i Europa är ju skillnaden större mellan natt och dag under
olika årstider. I Alvastra är skillnaden som bekant mycket stor. Trots det använde cisterciensklostren
det romerska timsystemet. Tredje timman i Rom, det vill säga tredje timman efter solens uppgång
var vid vintersolståndet ca 9 – 9.45 enligt vår tids klockor. Vid sommarsolståndet ca 7 – 8.15. I
Alvastra var skillnaden som sagt betydligt större vilket i allra högsta grad påverkade klostrets
dygnsrytm. Därför väljer jag att inte ange några tider för den vanliga dag vi nu skall följa.
Sakristanen ansvarade för att tiderna för olika aktiviteter hölls och han hade kunskap om hur han
skulle variera timmarnas längd beroende av årstid. Det var sakristanen som vattenuret väckte när det
var dags för Vigilian, nattens tidebön (även kallad matutin).
Klostret hade tre klockor för att kalla munkarna till olika aktiviteter:
Stora klockan som ringde till mässa, måltider och gudstjänster som lekbröderna deltog i. Den hördes
långväga eftersom lekbröderna ofta arbetade utanför klausuren.
Horologium kallas den klocka som kallade kormunkarna till sina gudstjänster. Den hängde på
tvärskeppets gavelvägg nära dormitoriet och kormunkarnas östra länga.
Nola var en klocka som hängde ovan refektoriet. Abboten ringde i den med ett rep från refektoriet
vid måltidernas början och slut. Det vill säga vid bordsbönerna.
Därmed kan vi börja vår skildring av fader Benedictus ”vanliga dag” i Alvastra kloster cirka 50 år efter
klostrets grundande 1143. Vid midnatt ligger alla munkarna och sover i dormitoriet, deras stora
sovsal i östra längans övervåning. Vi kan uppskatta antalet till cirka fyrtio munkar i samma sal.
Kropparna värmer lokalen, men vintertid kan dormitoriet dessutom värmas genom att man eldar i
kalefaktoriet och därifrån leds värmen genom en kanal upp till dormitoriet.
Fyrtio munkar i en sovsal! Det låter som en enda stor botgöring. Alla förstår att här snarkas det en hel
del och även munkar måste vrida och vända på sig och kanske besöka latrinen under natten. 2000talets människor måste dock erinra sig att enskilda sovrum är ett mycket sent påfund. De flesta sov i
gemensamma utrymmen långt in på 1950-talet och under medeltiden var man van att sova
tillsammans och kände det som en stor trygghet.
”Ett par timmar” efter midnatt väcker vattenuret sakristanen som ringer i horologiumklockan som
väcker alla kormunkarna i dormitoriet som nu ”mornar” sig. Vid behov besöker de latrinen och tar på
sig sina kåpor. Hinner de kan de reda till sängen som består av brädor och en halmmadrass.
Horologiumklockan ringer ännu en gång och fader Benedictus och alla de övriga går i procession
nedför nattrappan ned till kyrkans kor och var och en går till sin korstol. Fader Benedictus som varit
munk i trettio år sitter i en korstol på norrsidans bakre del. Noviser och munkar som varit i klostret
kortare tid sitter i de främre korstolorna.
I kyrkan brinner några få ljus för kantorn och vid pulpeten från vilken läsningar skall ske. Sakristanen
ringer ännu en gång i horologiumklockan och Vigilian kan börja med sina två eller tre nocturner. Först
Invitatorium då kantorn sjunger:
Domine, labia mea asperies
och alla fortsätter
Et os meum annuntiabit laudem tuam.
(Herre öppna mina läppar, så att min mun kan förkunna ditt lov)
Domine est terra et plenitudo eius; venite adoremus eum.
(Världen är Herrens med allt vad den rymmer, kom låt oss tillbedja honom)
Därefter sjungs psaltarpsalm 3 med Gloria Patri.
Så följer psaltarpsalm 95 Venite exultemus Domino…
(Kom låt oss höja glädjerop till Herren…)
Fader Benedictus minns sin första tid i klostret då han hade mycket svårt för alla tideböner. Hans
tankar for än hit, än dit under dem. Han hade mycket svårt att koncentrera sig. Nu var det
annorlunda. Nu såg han att Tystnaden, Mässan och Officiet (tidebönerna) och Mörkrets fasa var givet
åt honom för en enda sak, att han skulle finna Kristus och lära känna Honom, ja bli ett med Honom.
Nattofficiet fortsätter med den första Nocturnen, först en hymn och sedan sex psaltarpsalmer följda
av tre läsningar från Gamla Testamentet, Nya Testamentet eller heliga texter av kyrkans fäder. Varje
läsning följs av ett responsorium. Den andra Nocturnen har även den sex psaltarpsalmer, men följs
enbart av en kort läsning samt responsorium. Under en vecka skall hela Psaltaren vara
genomsjungen.
Allt detta tar tid, men för en erfaren munk som fader Benedictus är det en vila. Alla munkar kan
naturligtvis de 150 psaltarpsalmerna utantill. Det första noviserna får lära sig är dessa 150 psalmer
utantill. Vigilian avslutas med en litania med kyrie eleison. På söndagar tillkommer ytterligare en
Nocturn och bland annat Te Deum.
Här följer nu en paus, olika lång beroende på årstid, fram till Laudes, morgonbönen som skall sjungas
vid gryningen. Munkarna har alltså tid för annat en stund. Fader Benedictus stannar i kyrkan och
ägnar tiden åt kontemplation, men snart ljusnar det i klosterkyrkans stora östfönster och sakristanen
ringer i horologiumklockan ännu en gång.
Nu börjar Laudes som inleds med
Deus in adiutorium meum intende
Domine ad adiuvandum me festina
Gloria Patri et Filio et Spiritui Sancto
nunc et in saecula saeculorum. Amen Alleluia
(Gud kom till min räddning, Herre skynda till min hjälp. Ära vare Fadern och Sonen och den Helige
Ande nu och i evigheters evighet, Amen. Halleluja)
Därefter sjungs nio psaltarpsalmer, en kort läsning ur apostlarnas skrifter, responsorium, en hymn,
Benedictus och en litania. Sist läses Pater Noster.
Efter Laudes är det dags för nästa tidebön, Prim, som rymmer tre psaltarpsalmer, två hymner och en
kort läsning. Därmed är natten och morgonens officier fullgjorda. Beroende på årstid rör det sig om
tre till fyra moderna timmars bön. Det är dock inte tal om ett långt stillasittande. Munkarna ber med
kropp och själ. Man sitter, står och bugar sig vid bestämda tillfällen. Vid varje Gloria Patri som
avslutar psaltarpsalmerna reser sig munkarna och bugar sig djupt.
Efter Vigilian, Laudes och Prim har munkarna möjlighet till läsning och studier av den litteratur
klosterbiblioteket rymmer. Kontemplation eller enskild bön kan man också ägna sig åt nu. Några går
även till lavatoriet för att tvätta sig. Fader Benedictus sitter kvar i koret för att be. Alla som inte vill
det lämnar kyrkan för att inte störa dem som vill fortsätta be under tystnad.
Snart är det dock dags för nästa tidebön, Ters, tredje timman till minne av frälsarens dödsdom och
korsvandring. Tersen börjar som vanligt med Deus in adiutorium… Så en hymn, tre psaltarpsalmer,
kort läsning och slutbön.
Efter tersen går fader Benedictus som är prästvigd kormunk till det norra sidokoret för att läsa sin
dagliga mässa. Sakristanen har lagt fram mässkläder, de heliga kärlen med bröd och vin… Vid
konsekrationen då fader Benedictus uttalar orden Hoc est Corpus Meum… och håller hostian i
händerna upplever han att han befinner sig i den djupaste ensamhet, som någon annan, men
samtidigt betyder det han gör något för resten av världen, mänskligheten. Han upplever att han är
den ende som kunde ge detta något/någon till resten av mänskligheten och om han inte gjorde det
skulle denna mässa aldrig komma mänskligheten till del.
Efter mässan går fader Benedictus till kapitelsalen där alla munkarna samlats under fader abbotens
ledning. Alla sitter på bänkar längs väggarna. Solen skiner in genom östfönstren och värmer rummet.
Kapitlet består av läsning av Benedikts regel. Brott mot regeln tas upp och abboten utdelar bot. En
predikan hålls och abboten inhämtar munkarnas synpunkter på beslut som han har att fatta.
Nu är det dags för alla att ta itu med dagens arbetsuppgifter. Noviserna går till sin avdelning för
undervisning av novismästaren. Andra går till köket, trädgården, infirmatoriet, verkstäderna… Fader
Benedictus går till scriptoriet och sin pulpet där. Han håller på att kopiera en mässbok och några
andra munkar har samma uppgift. Det är ett arbete som kräver oerhörd koncentration och lång
utbildning. Det gäller både själva hantverket och gedigna språkkunskaper i latin.
Vid sjätte timman, mitt på dagen, ringer klockan för tidebönen Sext som börjar på sedvanligt sätt
med Deus in adiutorium… Därefter firar hela klostret dagens högmässa följd av tidebönen Non.
Sedan går alla till lavatoriet för att tvätta händerna och vidare till matsalen, refektoriet, för att äta
middag. En stor del av året är detta dagens enda måltid. Abboten ringer i klockan vid refektoriet och
bordsbönen läses. Lektorn stiger upp i refektoriets läspulpet och läser en helig text. Alla äter under
tystnad och lyssnar till läsningen. Man sitter längs väggarna och abbotens bord står vid refektoriets
kortsida. Ingen har alltså någon medbroder på andra sidan bordet. Benedikts regel föreskriver
måttfullhet när det gäller mat, men man kan välja mellan två rätter. När abboten åter ringer i klockan
läses tackbönen och alla går till sitt arbete, fader Benedictus till scriptoriet.
Vid skymningen är det åter dags för en tidebön, Vesper. Den börjar som vanligt med Deus in
adiutorium… en hymn, fyra psaltarpsalmer, Magnificat, litania, en slutbön och allra sist Pater Noster.
Efter Vesper följer dagens sista tidebön, Completorium, där man sjunger tre psaltarpsalmer. Allra sist
vänder sig munkarna till Jungfru Maria i kyrkan och sjunger Salve Regina. Därefter går de upp för
nattrappan till dormitoriet för att sova.
På grund av den romerska timräkningen är dagsschemat mycket mer komprimerat på vintern med
mindre tid för arbete och mer tid för sömn jämfört med sommaren då det finns mer tid för arbete
och till och med vila under dagen, men mindre tid för sömn. På detta sätt kan man säga att det
romerska timschemat är mer anpassat för människan och årstiderna än vårt nutida då vi snarare
arbetar mer på vinterhalvåret och egentligen inte då får den sömn vi behöver. Istället borde vi arbeta
mer på sommarhalvåret då vi är starkare och har tid att vila en tid mitt på dagen. Just som i det
gamla jordbrukssamhället. Mekaniska urverk och elektrisk belysning har vänt upp och ned på
årstiderna samt natt och dag.
Så såg en vanlig dag ut för en kormunk i Alvastra runt år 1200. Cisterciensklostren har in i vår egen tid
inte anammat den moderna tidsuppfattningen utan fortsatt med sin anpassning till årstiderna. Som
jag visat i ”När tiden kom till Mjölby” har det nutida samhället valt en helt annan väg. Alla är vi som
Hans Ruin säger fångade i den mekaniska tiden, inte minst genom att de flesta yrken är utsatta för
tidsstudier på ett eller annat sätt.
Vi lämnar den inre klausuren
Vi får inte tro att munken var instängd i den inre klausuren på livstid. Det fanns åtskilliga tillfällen då
en eller flera munkar var tvungna att lämna klostret i olika ärenden, men det skedde bara då det
fanns viktiga skäl. Det kunde till och med gälla längre resor, men sådana utflykter kringgärdades av
andligt stöd i form av böner och riter från klostergemensakens sida för att stödja de resande. Innan vi
lämnar den inre klausuren skall vi först se på det hus som ligger inom den inre klausuren, men ändå
avskilt. När vi går ut från den östra korsgången åt öster har vi en mur till höger och innanför den en
liten gård med ett stort hus åt söder. Detta ansåg Otto Frödin vara abbotens bostad. Så var enligt min
mening inte fallet. Här låg infirmatoriet med en egen gård för de sjuka munkarna som dessutom inte
hade så långt till klosterkyrkan om de orkade bevista något officium. Mässan firades annars i ett
särskilt kapell i infimatoriet.
De ”brunnar” som finns i källaren är som sagt inga brunnar utan avlopp ned i den vattenkanal som
rann längs med och delvis under klosteranläggningen och som fungerade både som kraftkälla till
verkstäderna och som kloak.
Att detta hus fungerat som infirmatorium är säkert. I Fonenay ligger infirmatoriet på denna plats. Om
huset dessutom haft andra funktioner är fullt möjligt.
Husen som vanligen benämns hospitium och infirmatorium på kartor över klostret är istället enligt
min mening verkstäder av olika slag som haft tillgång till vattenkraften i kanalen på samma sätt som i
Fontenay och Varnhem. Man har vid kartläggningen av de svenska cisterciensklostren helt bortsett
från att klostren även i dess omedelbara närhet haft verkstäder av olika slag som krävde vattenkraft.
Ökad rikedom
Redan Sverker den äldres och Ulfhilds donation till cistercienserna innebar en stabil grund för
klostret. Efter några år har klostret dessutom genomfört omfattande nyodlingsverksamhet främst
genom det stora sjösänkningsföretaget då Tåkern sänktes och den gamla sjöbottnen kunde börja
odlas. Till detta kom att donationer började komma klostret till del under 1200-talet och än mer
under 1300 och 1400-talen. Den andliga grunden för dessa donationer har ofta missförståtts varför
en förklaring av den medeltida katolska försoningsläran kan vara på sin plats.
Bot
Om någon begår ett brott mot en annan människa eller andra människor finns det i katolska kyrkan
alltid en möjlighet till att sona sina brott och nå försoning, men för detta krävs en hel del.
1. Att erkänna brottet, synden. ”Det var jag som gjorde det”. På något sätt skall bekännelsen vara
offentlig och man får inte förneka att man begått brottet. Offentligen anses uppfylld genom bikten
då prästen representerar kyrkan, Kristus.
2. Att gottgöra den skada man åsamkat den andre eller de andra och på sätt och vis den skadade
mänskliga gemenskapen.
I det sekulära samhället sker det senare vanligen genom straff, bot (böter) till samhället eller till den
man åsamkat skadan. På samma sätt fungerar kyrkan. Gottgörelse måste ske genom att den/de som
skadats av brottet/synden görs skadelösa av den som åsamkat skadan. Kan inte de som skadats av
brottet göras skadelösa måste ändå bot ske. Till exempel genom att den som utfört brottet ger
kyrkan medel så hon kan göra gott för de människor som lider. Likaså kan den som begått brottet
själv göra insatser för lidande människor och på detta sätt göra bot, botgöring. Vid åtskilliga brott är
detta den enda möjligheten till botgöring och försoning.
Alla människor är syndare. Inte minst under medeltiden var det många som insåg att deras liv var
fyllt av orättfärdighet. För att sona sina försyndelser valde många att inför sin död donera pengar och
gods till klostren och kyrkorna för att gottgöra allt de brutit under sina liv. Dessa donationer åtföljdes
vanligen av villkoret att klostret skulle be för deras själar efter döden. Ibland var det de efterlevande
som gjorde dessa donationer för sina käras skull. Allt grundade sig på tron om ett fortsatt liv efter
döden i gemenskap med Gud eller skilt från Gud och för att nå full gemenskap med Gud efter döden
måste synderna gottgöras. Ur detta synsätt utvecklades skärseldsläran och avlaten (som inte är
syndaförlåtelse för pengar utan bot). Avlaten missbrukades och botgöringstanken kom i vanrykte
vilket bidrog till den protestantiska reformationen.
Att denna katolska syn på det fortsatta livet efter döden fortlevat långt efter reformationen i vårt
land visar en skildring av Waldemar Bernhard i sin biografi över skalden Dan Andersson. Bernhard
träffade en kort tid efter skaldens död Dan Anderssons föräldrar. Fadern, den oerhört fromme Adolf
Andersson, berättade då att han i en dröm mött sonen Dan och frågat hur han hade det där han var.
Han förstod att sonen inte hade det bra. Fadern förstod att sonen var i behov av faderns böner varför
fadern enträget började be för sin döde son.
Utifrån vad som sagts kan man förstå de donationer som under 1200-talet började komma Alvastra
kloster till del och som ledde till att klostret blev en stor jordägare och ägare till rika fiskevatten.
Munkarna förblev fattiga, men klostret blev rikt och för andligt liv är alltid rikedom farliga saker även
om rikedomen brukas på ett förnuftigt och gott sätt. Risken är ju att andra vill åt rikedomarna och
den makt de medför vilket blev fallet 1527, men mer om detta senare.
Donationer
Grunddonationen till klostret var en donation av Sverker den äldre och Ulfhild. 1156 mördas Sverker
den äldre. Vid denna tid fick enbart munkar begravas i klostret. Senare luckrades denna bestämmelse
upp. Om Otto Frödins antagande är riktigt skulle det så kallade Sverkerskapellet vid Vätterns strand
nära Ålebäckens mynning vara en gravkyrka för Sverkersätten. Minst tre sarkofager har kapellet i vart
fall rymt. Kapellet är cisterciensiskt, det visar kapellets sockel. Senare urkunder anger dock att
Sverkersättens gravplats är klosterkyrkan nära högaltaret. I så fall har en translation ägt rum när
klostret började tillåta gravläggning av utomstående inom klostret. En gemensamhetsgrav med
femton skellett har också påträffats vid utgrävningar nedanför högaltaret vilka också visar att
skeletten nedlagts i graven samtidigt. Graven rymmer män, kvinnor och barn. Att Sverkerskapellet
varit en gravkyrka är enligt min mening otvetydigt.
Från 1600-talet finns uppgifter Antikvitetskollgiet som hämtats från De la Gardiesamlingen om fyra
konungagrifter i Alvastra kloster:
Konung Swerker
Carl
Swerker unge
Johan den förste
Dessutom Birger Jarl! Med många av folkungasläkten
Donationer till klostret fortsatte. Mängder av gravar är inte undersökta, men en del är det och då
främst gravar i själva klostret och klosterkyrkan. I flera av dem har sigillstampar hittats så vi vet vilka
som gravlagts där även om vi saknar gravstenar. Gravläggningar i klostret har också beledsagats av
donationer. Här några sigillstampar som hittats:
1. Ingeborg Nilsdotter som var gift med Magnus Johansson Ängel.
2. Inge Ehede, präst i Heda.
3. Håkan Jonsson Läma, riksråd och marsk som vi vet gör en donation till Alvastra i utbyte mot
gravplats.
4. Ingrid Larsdotter, gift med Folke Ulfsson Ama.
5. Kettil Ragvaldsson Puke, riddare.
6. Johan Kristinesson Sparre.
7. Harald Larsson.
8. Bengt Magnusson av Håkan Tunessons ätt.
9. Nils i Valla.
Gravar som tillhör människor ur det sekulära samhället är säkert långt fler än vad fynden av
sigillstampar anger. Framförallt under 1300- och 1400-talet gravläggs många från det sekulära
samhället i klosterkyrkan. (Elisabett Regler: ”Sigillstampar och gravar från Alvastra kloster” 2004.
Fornvännen 100. Stockholm.)
De flesta av dessa gravläggningar har säkert åtföljts av stora donationer, allt för att de avlidnas själar
skall nå saligheten hos Fadern i himmelen.
Vid Ydredrotten Leonard Fredrik Rääfs uppröjning av ruinhögen i Alvastra 1827 fann han en enda
gravsten, den över Birgittas make Ulf Gudmarsson:
IACET:NOBILIS:MILES:DOMINUS:VLPHO:GVDMRSSVS:LEGIFER:MERICIE:QVANDAM;MARITVS:BEATE:B
IRGITTE:QVI:OBIIT:ANNO:DOMINI:M:CCC:XL:IIII:XII:DIE.MENSIS:FEBRVARI:
Säkert har även den gravläggningen åtföljts av en omfattande donation.
Klostrets rikedomar växte alltså genom dessa donationer, främst i klostrets närhet, men även i mer
avlägsna bygder. Låt oss ta ett exempel från Norra Vedbo Härad.
Klosterhemman i Norra Vedbo härads socknar:
Adelövs socken:
Noestorp
Maethistorp
Äskeryd
Adelöv
Botilstorp
Humlefall
Kolshult
Dockarp
Viken
Klockeryd
Askeryds socken:
Assjö
Eldstorp
Lutarp
Bordsjö
Hagrida
Bredestad socken:
Bredestad
Måla
Munkagård
Mariefors
Fribjörnarp
Lommaryd socken:
Kvarn i Noby
Nodeby
(Båda dessa fastigheter skänktes 1282 av Ingeborg på Glänås i Svanshals för gravplats i klostret)
(Meddelanden från Norra Smålands Fornminnes- och Jönköpings läns Hembygdsförbund XVIII 1945)
Så kunde det se ut i ett härad. Närmare klostret var klostrets egendomar än fler. I Västra Tollstad
socken ägde klostret i slutet av medeltiden i stort sett alla gårdar och åtskilliga gårdar i angränsande
socknar. Allt indrogs till kronan efter Västerås recesss 1527 och blev kronohemman som förlänades
av kronan till olika adelsmän. Förutom gårdar ägde klostret kvarnar, till exempel kvarnarna i
Disevidån.
Ärkebiskop Stefan av Alvastra
1103 uppnår den danske kungen Erik Ejegod att ett ärkebiskopssäte upprättas i Lund. Därmed frigörs
Norden från ärkebiskopssätet Hamburg-Bremen och blir kyrkans största kyrkoprovins till ytan
omfattande Danmark, Sverige, Norge, Island, Orkneyöarna, Färöarna och Grönland.
I Sverige finns biskopssäten i Skara, Linköping, Eskilstuna, Strängnäs och Sigtuna. Av dessa domkyrkor
återstår i dag bara en, den ruinerade S:t Per i Sigtuna. Någon gång mellan 1134 och 1142 flyttades
dock biskopssätet från Sigtuna till Östra Aros, Gamla Uppsala. Ordet Aros rymmer ordet os, mun.
Detta betyder att Östra Aros en gång legat vid Fyrisåns mynning vid en vik till Mälaren.
1152 anländer den påvlige legaten Nicolaus Breakspear till Linköping där ett kyrkomöte hålls. Syftet
var säkert att liksom i Nidaros upprätta ett ärkebiskopssäte i Sverige. På plats fanns de till
cistercienserna mycket välvilligt inställda kung Sverker den äldre och biskopen i Linköping Gisle.
Tanken var säkert att göra Gisle till ärkebiskop och Linköping till ärkebiskopssäte. Därav blev inget.
Troligen på grund av motstånd från Uppland. 1164 då Karl Sverkersson var kung i Sverige kunde dock
planerna till en del förverkligas. Karl Sverkersson var liksom sin far mycket cisterciensvänligt sinnad.
Han hade 1162 sett till att Vreta nunnekloster blev cisterciensiskt. Mitt under pågående påveschism
ansluter sig Karl till Alexander III som flytt till Frankrike. Alexander var en varm anhängare av den
gregorianska reformen i vilken cistercienserna spelade en central roll. Karl sände en delegation till
Sens i Frankrike under ledning av alvastramunken Stefan för att utverka ett svenskt ärkebiskopssäte.
Stefan vigs där till ärkebiskop av Uppsala. Det var en seger för anhängarna av den gregorianska
reformen att få en cisterciensmunk som ärkebiskop mitt i det provinsiellt sinnade Uppland. Stefan
skulle dock få svårt att hävda kyrkans frihet, men verkar ha lyckats få ett domkapitel etablerat i
Uppsala. Ett domkapitel ägde rätt att välja biskop, inte kungen eller en storman. Han kämpade också
för att biskopen ägde rätten att tillsätta präster, inte stormannen. Denna kamp för kyrkans frihet från
den världsliga makten känner vi från hela kyrkans historia intill vår egen tid. Att Stefan blev
ärkebiskop var emellertid en viktig delseger i den kampen. Först Gustav Vasa lyckades frånta kyrkan
sin frihet och sin katolska tillhörighet genom den protestantiska reformationen på 1500-talet.
Ärkebiskop Stefan dog den 18 juli 1185 och begrovs i sitt kloster i Alvastra där Gerhard fortfarande
var abbot. Det var samma år som klosterkyrkan i Alvastra invigdes. Alvastra kloster hade alltså spelat
en avgörande roll för Sveriges inlemmande i den världsvida katolska kyrkogemenskapen och i den
europeiska kulturen. Det var inte enda gången klostret hade en sådan avgörande betydelse som vi
skall se.
Grangierna
Utanför cisterciensklostren anlades ofta så kallade grangier, en slags utgårdar som inte skall förväxlas
med gårdar som klostret köpt eller fått som donationer. Dessa gårdar var en slags arrendegårdar som
en bonde brukade och betalade avrad till klostret för. Grangierna var däremot en anläggning som
drevs av klostret självt och kunde ha odling som huvudnäring, men ofta var det andra verksamheter
som man ägnade sig åt i en grangie. Varje grangie hade en grangiarius som föreståndare. Det var en
lekbroder som var kunnig inom det verksamhetsområde det gällde. Varje utgård hade förutom
byggnader för själva verksamheten även ett dormitorium, ett refektorium och ett bostadshus för
grangiarius. Till detta även ett kapell.
Allt talar för att även Alvastra hade grangier. Troligen är de medeltida lämningarna vid Ålebäckens
mynning rester från en grangie med bland annat kvarn, tegelbruk och fiskeverksamhet. Till denna
grangie har troligen även det så kallade Sverkerskapellet hört vilket inte utesluter att det även varit
gravkapell.
Vilka verksamheter utvecklades då av cistercienserna? Bland annat skogsbruk, spannmålsodling,
vingårdar, fruktodling, fiskodling och fiske, fårskötsel, kvarnar, tegel och keramiktillverkning, gruvdrift
samt metallproduktion och smide.
Skogsbruk:
Befolkningsökningen under 11- och 1200-talen ledde att stora arealer av Europas skogar avverkades.
Cistercienserna använde först och främst en annan metod för att skapa ny odlingsmark, nämligen
sänkning av sjöar, en metod som med stor sannolikhet användes av de svenska cisterciensklostren
för munkar som alla anlades intill grunda slättsjöar. Skogen vårdades istället för klostrets långsiktiga
behov av betesmarker och tillgång till trävaror.
Spannmålsodling:
Klimatet under 11- 1200-talen var gynnsamt och skördarna ökade. Cisterciensernas nyodlingar,
användandet av hästar på rad och övergång till vändplog istället årdern ökade effektiviteten.
Hästavel var en viktig del i cisterciensklostrens utveckling av jordbruket. Hästen var effektivare än
oxen. På kontinenten anlades utgårdar med katedralliknande spannmålslager. Verksamheten på
Alvastras utgårdar var säkert betydligt blygsammare, men den kontinentala utvecklingen av tekniken
kom säkert Alvastra till del.
Vinodling:
I vad mån vinodling var möjlig i någon större skala under medeltiden i Alvastra är väl osäkert. På
kontinenten var emellertid vingårdarna en mycket viktig verksamhet för att försörja klostren med
mässvin, måltidsvin i klostret, men naturligtvis även för försäljning. I Tyskland upptäckte man
fördelarna med terrassodling av vin. De svenska klostren var naturligtvis väl informerade om
vinodlingens konst, men i hur stor skala man odlade vin är som sagt osäkert.
Fiskodling och fiske:
Munkarna åt inte kött, men fisk var tillåtet. Därför hade alla kloster fiskdammar för odling av fisk,
inte minst karp. I Alvastra finns idag restaurerade karpdammar. Dessutom ägnade sig klostren åt fiske
och ägde åtskilliga fiskerättigheter. För Alvastras del utnyttjades med all säkerhet Vättern, Tåkern
och åarna som fiskevatten.
Kvarnar:
Cistercienserna använde i stor utsträckning vattenkraften för mekanisering av mängder av klostrens
aktiviteter. Så även i Alvastra. Man var inte minst intresserad av mjölkvarnar och valkkvarnar, men
vattenkraften användes även till munkarnas smedjor. Den stora satsning på nyodling som utmärker
klostren gjorde behovet av mjölkvarnar särskilt stort. I Alvastra fanns en mjölkvarn på utgården vid
Ålebäckens mynning. Den kan inte ha räckt långt för malning av all den säd som odlades på utgårdar
och arrendegårdar i närheten av Alvastra. Disevidån med sina många forsar på väg ned från
Holaveden till Tåkern har säkert även den utnyttjats. Vid 1600-talets början fanns nio kvarnar i
Disevidån. Hur många av dessa som var medeltida är osäkert, men troligen de flesta och om kvarnen
låg på ett kronohemman på 1600-talet så ökar sannolikheten att kvarnen varit en klosterkvarn som
till exempel kvarnen i Kroxeryd. Klosterkvarnarna var grangier och rymde alltså förutom kvarnen, hus
för grangiarius, refektorium, lada för säden, dormitorium och ett kapell. Här finns mycket att
undersöka och möjligheterna kan anses goda att klarlägga om det var munkarna i Alvastra som
anlagt kvarnarna längs Disevidån eftersom de flesta ligger i skogsbygden och området runt dem inte
odlats. Mycket ligger i dagen.
Tegelbruk:
Cistercienserna behövde taktegel för sina byggnader och anlade tegelbruk i närheten av sina kloster
där det fanns lämplig lera. Ett tegelbruk har legat vid Ålebäckens mynning och vid utgrävningen av
det så kallade Sverkerskapellet fann Otto Frödin medeltida taktegel så fort han körde spaden i
jorden. Skogsråvara var naturligtvis en viktig förutsättning för tegelbränningen och genom
cisterciensernas varsamma skogsbruk fanns det även tillgång till bränsle på nära håll.
Gruvdrift och metallproduktion:
Cisterciensernas system med utgårdar lämpade sig väl för gruvdrift och metallframställning. Att de
ägnade sig åt järnframställning är belagt från 1200-talet. Järnfyndigheter finns i närheten av Alvastra,
nämligen i Järnstad. Dessutom kunde man ta upp myrmalm från slättsjöarna, en del av dem borta
idag. På sina ställen kommer än idag myrmalm upp i dagen när bönderna plöjer sina åkrar som
tidigare var sjöbottnar. Bränsle saknades inte heller. Säkra belägg för en utgård med lekbröder och
anställda som ägnade sig åt denna verksamhet saknas emellertid när det gäller Alvastra. Kunskapen
fanns emellertid med all säkerhet med tanke på ordens internationella organisation.
Följder av cisterciensernas nymodigheter
Den kunskap som cistercienserna förde till Sverige var säkert ett av Sverker den äldres syften med att
kalla munkarna till Sverige. Denna kunskap i nyodling, skogsbruk, sjösänkningsteknik och
kvarnverksamhet spred sig naturligtvis till stormannagårdar runt om i Sverige, inte minst i
Östergötland där Bjälboätten spelade en stor roll. Detta ledde till ett stort jordbruksöverskott, men
som jag framhävt i ”Medeltiden i nytt ljus” är ett jordbruksöverskott intet värt om det inte finns en
marknad för överskottet. Den fanns inte i Sverige, men däremot i Tyskland. Här ser vi grunden för
smörexporten till Tyskland och saltimporten från Tyskland. Handelshinder fanns emellertid som
måste undanröjas. Inte minst därför sammankallades det så kallade Skänninge möte 1248 som
troligen hölls i de juridiskt kunniga dominikanernas kloster som grundats 1237. Vid detta möte med
Birger jarl, den påvlige delegaten Vilhelm av Sabina, ärkebiskop Jarler, fem biskopar, abbotar från
kloster, lagmän, ett antal stormän och dominikaner som var juridiskt kunniga. Man beslöt att den
kanoniska rätten skulle införas i Sverige liksom den romerska rätten. De gamla svenska
landskapslagarna skulle alltså harmoniseras med kanonisk och romersk rätt. Det tog tid att
genomföra, sist ut var det motsträviga Uppland som fick ny landskapslag på 1290-talet. Därmed låg
vägen öppen för fri handel mellan Sverige och Tyskland vilket ledde till en enorm välståndsökning.
Cisterciensernas införande av ny teknik hade nu lett till att Sverige än mer införlivades i den katolska
gemenskapen, men dessutom i den europeiska ekonomiska gemenskapen. Tyskar bosatte sig i städer
som Skänninge och Söderköping och svenska handelsmän kunde bosätta sig i Tyskland. Indirekt hade
cistercienserna spelat en avgörande roll för Sveriges integrering i Europa.
Storföretag och andligt centrum
Många idag ser nog något motsägelsefullt i att driva ett storföretag samtidigt som ägarna till
storföretaget anser sig leva ett djupt andligt liv. Detta även om storföretaget har ett gott syfte och
ägarna lever ett enkelt liv. Under medeltiden såg man ingen åtskillnad mellan världsligt och andligt,
hela livet ingick i en enda strävan att söka förening med Guds vilja. Allt borde göras av kärlek till Gud
och människorna vare sig det gällde böneliv eller materiell verksamhet.
I det stora hela lyckades cistercienserna med denna målsättning under sin tid i Alvastra. Munkarna
levde sitt asketiska liv i avskildhet präglat av bön och arbete. De åstadkom dessutom en avsevärd
välståndsökning i trakten runt klostret genom sina olika verksamheter. Problemet var att klostrets
rikedomar växte och växte genom donationer och effektivisering av klostrets olika verksamheter
även om munkarna själva som sagt fortsatte sitt asketiska liv. Detta skapade avund och andra krafter
riktade giriga blickar mot kyrkans makt och rikedomar. Den kanoniska och romerska rätten gällde
emellertid och alla tvister skulle lösas på juridisk väg. Så förblev det i stort sett medeltiden igenom.
Abbotar
Vi känner inte alla av Alvastra abbotar, men en del av dem som lyckades lotsa klostret genom
medeltidens upp och nedgångar finns dokumenterade:
Nämnd tidigast
1.
2.
3.
4.
5.
1143
1288
1313
1319
1330
Namn
Gerhard
Nils
Birger
Anders
Peter
6.
7.
8.
9.
10.
11.
12.
13.
14.
15.
16.
1345
1363
1384
1416
1430
1440
1460
1471
1483
1506
1513
Ragvald
Paulus
Tideman
Hans
Magnus
Andreas
Rodolf
Andreas
Magnus
Håkan
Andhers
Dotterkloster
Nydala och Alvastra grundades samtidigt, men Alvastra var primas bland de svenska
cisterciensklostren varför det var Alvastras abbot som skulle närvara vid de årliga generalkapitlen i
Citeaux vilket var en omöjlighet. Ofta kunde han närvara endast vart femte år. Nydala grundade ett
dotterkloster, Roma på Gotland. Alvastra de övriga:
Varnhem ca 1150
Viby ca 1160 (senare flyttat till Säby och benämns Saba kloster eller Julita)
Gudsberga i Dalarna 1477
Orsaken till att ett kloster grundar dotterkloster är tillströmningen av munkar som inte ryms i
moderklostret. Cistercienserna i Sverige hade alltså del i den enorma expansion som kännetecknade
orden på 1100-talet. Fem kloster grundades under detta århundrade i Sverige. Därefter verkar
expansionen ha upphört, men grundandet av Gudsberga på 1400-talet tyder på förnyad livskraft i
den svenska delen av orden.
1300-talet och Birgitta Birgersdotter och lagmannen Ulf Gudmarsson
Efter Birgitta Birgerdotters och Ulf Gudmarssons pilgrimsresa till Santiago de Compostela slog de sig
ned vid Alvastra kloster under några år på 1340-talet. Ulf Gudmarsson avled i Alvastra och fick sin
grav där vilken Leonard Fredrik Rääf återfann på 1827 när han fått Vitterhetsakademins uppdrag att
röja upp i den förfallna ruinen. Det var den enda gravsten som fanns kvar i klostret. Otto Frödin
grävde dessutom upp kvarlevorna efter de gravsatta och skickade dem till Historiska museet där
lagman Ulf Gudmarsson nu vilar i en påse!
Ulf Gudmarssons gravsten
Texten lyder:
IACET:NOBILIS:MILES:DOMINUS:VLPHO:GVDMARSSVS:LEGIFER:NERICIE:QVONDAM:MARITVS:BEATE:
BIRGITTE:QVI:OBIIT:ANNO:DOMINI:M:CCC:XLIIII:XII:DIE:MENSIS:FEBRUARII.
Birgitta stannade dock kvar ytterligare några i Alvastra efter makens död. Priorn Petrus blev hennes
biktfader från 1345 till Birgittas död 1373. Petrus följde inte med Birgitta till Rom vid hennes avresa
1349, men följde strax efter då han fått tillstånd att lämna klostrets klausur. Förutom Birgittas
biktfader översatte Petrus hennes uppenbarelser och var hela tiden i hennes tjänst förutom under
några få korta besök hemma i Sverige. Han var närvarande vid hennes dödsbädd och följde Birgittas
kvarlevor hem till Sverige.
Hemkommen till Sverige återvände han till sitt kloster och fortsatte med översättningsarbetet. När
Birgittas uppenbarelser till sist överlämnades till påven Gregorius XI i Rom 1377 var Petrus med. Han
var även nära vän till Nicolaus Hermanni i Linköping som även han stod Birgitta nära.
Birgittas vistelse i Alvastra och prior Petrus betydelse för henne och hans översättning av hennes
uppenbarelser som säkert inte bara var en översättning utan även en redigering visar återigen vilken
central roll Alvastra kloster spelade i Sveriges historia. Birgitta hade visserligen nära kontakter med
dominikanerna och tog starka intryck från dem vilket inte minst Birgitta Klockars visat i sin
doktorsavhandling om Birgitta, men Birgittas erfarenhet av klosterliv härstammar framförallt från
Alvastra och prior Petrus.
Den Regel som Birgitta författar för sitt kommande kloster i Vadstena bär därför inte förvånande
starka drag av cisterciensernas klosterliv även om Vadstenaklostret kom att bli ett kloster för nunnor.
Munkklostret blev ju närmast ett bihang för att nunnorna skulle ha tillgång till egna präster och
sakramenten. Den stora skillnaden mellan Alvastra och Vadstena kloster var att cisterciensklostret i
Alvastra tillhörde en internationell orden direkt underställd påven i Rom, medan Birgittas kloster i
Vadstena kom att bli ett nationellt kloster och kunde förverkligas enbart genom en ofattbar nationell
försoning och kraftsamling efter 1300-talets strider mellan olika falanger. Inte minst sigillen på
relikskrinet i Vadstena klosterkyrka visar denna försoning där till exempel Bo Jonsson Grips vapen
sitter alldeles intill Bjälboättens vapen! Vadstena klosterkyrka blev också den främsta gravplatsen för
den svenska stormannaeliten. Inte ens Gustav Vasa tordes stänga detta kloster, säkert inte minst på
grund av dess starka nationella förankring.
Jag vill alltså påstå att Vadstena kloster i stort sett var ett cistercienskloster i nationell tappning.
Alvastras historia under 1300-talet innebar inte bara ett stort inflytande över Birgitta Birgersdotter
och därmed över striderna mellan kung Magnus Eriksson och stormännen. Två stora olyckor
drabbade klostret. Dels den förödande branden 1312 och digerdöden 1349. I hur stor omfattning
digerdöden drabbade Alvastra vet vi inte, men fick pesten fäste bland de tätt levande munkarna
kunde den få förödande konsekvenser. Alla svenska cistercienskloster verkar dock ha överlevt
pesten. Vi måste även komma ihåg att flera pestepidemier förekom efter den stora pestepidemin
1349. I vad mån Alvastra drabbades av dem vet vi inte heller.
1400-talet
Ofta har teorin framförts att katolska kyrkan i Sverige inklusive klostren under 1400-talet var stadd i
förfall och hade föga motståndskraft mot de nya läror som spreds från Tyskland i början av 1500talet. Det är för övrigt samma historiska hypotes som ofta används då till synes plötsliga
omvälvningar sker i världshistorien. Man förmodar ett slags vakuum som förklaring till att det nya
vunnit en så snabb seger. Att katolska kyrkan och klosterordnarna under 1400-talet skulle vara
stödda i förfall kan knappast sägas varit fallet.
Domkapitlen och katedralskolorna var
bildningshärdar. Nya kloster grundades som till exempel cisterciensklostret Gudsberga 1477 och
kartusianklostret Mariefred, Pax Mariae 1494 och Uppsala universitet grundades 1477 av ärkebiskop
Jakob Ulvsson. Det var inte ett inre förfall som gjorde den protestantiska reformationen möjlig utan
renässansfurstarnas önskan att ha all makt i sitt rike, även den andliga och över
bildningsverksamheten.
Början av 1500-talet
Under början av 1500-talet ser vi tecken på problem för Alvastra. Sverige har redan härjats av 1400talets unionsstrider. Kristian II våldgästar Nydala kloster efter Stockholms blodbad 1521 och mördar
abboten och sex kormunkar. Alvastra skickar dock över bröder från sitt kloster så klostret i Nydala
kan fortsätta verksamheten. Alvastra kan alltså 1521 inte ha lidit någon större brist på munkar, men
inför vad som komma skulle var det naturligtvis en åderlåtning.
1507 får Alvastra kloster fungera som härläger för trupper på väg till Kalmar. Att kloster fick fungera
som härläger var alltså inget nytt som kom med den protestantiska reformationen.
Det fanns även andra tecken på oro och stridigheter. I ett brev från 1510 diskuterar en person en
sammanslagning av cisterciensklostren i Munkaliv, Alvastra och Varnhem till ett nytt birgittinkloster.
Hade trots allt de gamla cisterciensklostren rekryteringsproblem och vände man sina blickar mot det
stora attraktiva klostret i Vadstena.
1513 skriver ordensgeneralen för cisterciensorden till abbotarna i Nydala och Varnhem att abboten i
Alvastra Haquinus (Håkan) bortfört lösöre från Julita kloster.
1524 beviljar biskop Hans Brask i Linköping absolution åt cisterciensbrodern Abraham som var
cistercienspräst i Linköping för delaktighet i mordet på abboten i Alvastra.
Samma år återinviger biskop Brask Alvastra klosterkyrka. Efter branden i klostret 1415? Troligare av
annan orsak.
Trots orostiderna tyder allt på att Alvastra var ett väl fungerande cistercienskloster i början av 1500talet. Man hade så sent som 1477 beslutat grunda ett nytt dotterkloster som invigdes 1480 och man
kunde skicka nya munkar till Nydala efter Kristian II:s ovälkomna besök. Klosterkyrkan återinvigdes.
Allt tydde på en fortsatt klosterverksamhet i Alvastra. Antalet munkar i cisterciensklostren i Sverige
omkring 1520 är dock svårt att uppskatta. Om Alvastra kunnat skicka ersättningsmunkar till Nydala
bör det åtminstone före det ha funnits minst 30 kormunkar.
Västerås Recess
Att Gustav Vasa blivit vald till kung var inget som påverkade det kyrkliga livet i Sverige. Det var
däremot Västerås recess 1527.
Vid mötet i Västerås beslöts:
Att alla som anstiftade oro o landet skulle straffas.
Att kungen skulle få förfoga över kyrkans överflödiga inkomster till fromma för kronan och för en tid
få överta biskoparnas borgar.
Att adelsmän skulle få rätt att återkräva de gods som donerats eller sålts till kyrkan efter Karls
Knutssons tid.
Att Guds ord skulle rent predikas.
Biskopen i Linköping Hans Brask förstod att detta innebar slutet på kyrkans frihet och att kungen, inte
påven, nu var kyrkans högsta makthavare. Han tog konsekvenserna av detta och åkte på
visitationsresa till Visby som tillhörde Linköpings stift, men var en del av Danmark. Därifrån flydde
han till det katolska Polen och dog i ett cistercienskloster 1538 utan att någonsin återvända till
Sverige.
Kungen gick som Brask förstått långt längre än vad överenskommelsen i Västerås innebar. Det som
gällde klostren var helt förödande. I praktiken drog kungen in all klosteregendom till kronan, satte en
kunglig styresman över klostret som skulle se till att klosterfolket fick sitt uppehälle, det vill säga öl
och mat, men överskottet skulle gå till kronan och snart förlänades klostergodsen till olika kungen
trogna adelsmän . Klostren stängdes inte, men antagandet av noviser begränsades för att snart nog
inte längre tillåtas. Klostren lämnades alltså att självdö om de inte direkt stängdes vilket framförallt
drabbade tiggarordnarnas kloster, dominikaner, franciskaner och karmeliter. I Stockholm svalts
bröderna bokstavligen helt enkelt ut.
För Alvastras del innebar alltså Västerås recess och kungens utvidgade tolkning av
överenskommelsen slutet. När klostret upphörde vet vi inte, men det bör ha varit någon gång på
1530-talet. Vi kan dock inte utesluta att det överlevde ytterligare något decennium. Östergötland var
ju det landskap där motståndet mot den nya läran och fasthållandet vid de gamla sedvänjorna var
som starkast. Vart de kvarvarande munkarna tog vägen vet vi heller inte. Kanske blev de prästvigda
munkarna församlingspräster eller också gick de som en del franciskaner under jorden. Eventuellt
flydde några utomlands.
Ett argument som de protestantiska reformatorerna med Olaus Petri i spetsen anförde mot klostrens
existens var att munkarna var onyttiga. Säga vad man vill om Alvastra kloster, men onyttigt för
trakten hade det aldrig varit, varken andligt eller materiellt.
Alvastra klosters vidare öden
Snart efter klostrets stängning började man hämta sten från dess byggnader till slottsbygget i
Vadstena. Senare använde Per Brahe klostret som stenbrott för byggandet av Visingsborg på
Visingsö. Kungen hade dock bestämt att kyrkan skulle lämnas i fred. Johan III erfor dock att
klosterkyrkan var i ett bedrövligt skick vid ett besök och bestämde att den skulle restaureras. Samma
sak bestämde han om Askeby kloster. Av restaureringsambitionerna och hans strävan att återförena
kyrkan i Sverige med den katolska kyrkan blev dock intet.
När den danske fältöversten Daniel Rantzau trängt genom Holaveden 1567-68 under nordiska
sjuårskriget slog han läger i Alvastra kloster. Klostret har då ännu tydligen hyst tillräckligt med
byggnader för att husera Rantzaus här eller åtminstone dess ledning. Ännu en gång fick alltså
Alvastra kloster fungera som härläger. Klostrets saga var däremot all.
Arvet efter Alvastra kloster levde vidare
Så här såg Alvastra kloster ut i slutet av 1600-talet enligt Erik Dahlberg. Svårt ruinerat, men om
teckningen är korrekt har Alvastra tjänstgjort som stenbrott ytterligare en tid innan man under
romantiken började värna om minnen från forntiden.
Att själva klostret stängdes och blev ruinerat betyder inte att Alvastras betydelse för bygden och
Sverige upphört. Alla de innovationer som munkarna fört till Sverige och de anläggningar de uppfört
fanns kvar även om åtskilliga förföll medan andra utvecklades.
Kvarnarna fortsatte sin verksamhet även om det var kronan som tog hem inkomsterna. Den
uppodlade marken kunde fortsätta att brukas. Sjösänkningsmetoden för att vinna ny odlingsmark
användes in på 1900-talet. De frukter, växter och örter som munkarna fört hit kom för att stanna,
inklusive den förhatliga brännässlan som munkarna använde till sina kyrkliga textilier. Tegelbruken
och vattendrivna smedjor hade även de kommit för att stanna.
Kort sagt bestod mycket av den materiella nyttan munkarna fört till Sverige. Med det andliga arvet
var det en helt annan sak. Det kontemplativa bönelivet dog ut med klostren. Det var onyttigt.
Kulturellt isolerades Sverige. Bildningsverksamheten hade i slutet av 1500-talet nått ett
lågvattenmärke på grund av universitetets stängning, stängningen av klosterskolorna och
katedralskolorna. Den juridiska kunskapen drabbades särskilt genom att dominikanerna med sin
juridiska kompetens var den orden som hårdast drabbades av kungens vrede, med all sannolikhet på
grund att den andliga nämnden som dömde Gustav Vasas far och svåger till döden sammanträdde i
dominikanernas kloster i Stockholm inför Kristian II:s blodbad 1521. Juridik behövdes inte längre,
kungens ord var lag. Trots det hävdade Erik Sparre så sent som 1585 pro lege, pro rege, pro grege.
Det vill säga först för lagen, därefter för kungen och sist för folket, men så avrättades Erik Sparre
också av hertig Karl vid Linköpings blodbad år 1600.
Romantiken
Leonard Fredrik Rääf fick som sagt Vitterhetsakademiens uppdrag att röja upp i Alvastras ruiner. Han
finner att klosterruinerna befinner sig i ett bedrövligt skick och att ännu (1827) fungerar som
stenbrott för lokalbefolkningen. Så här skriver Rääf: ”Jag finner intet, utom bevis på bondrofferier,
alla golv och gravstenar, äro innan murars och pelarnes nedbrytning bortstulne.” Som vi sett återstod
enbart Ulf Gudmarssons gravsten.
Förfallet fortsatte dock även efter 1800-talets röjningsarbeten. Så här såg klostret ut 1902.
Otto Frödins utgrävningar
1921 började utgrävningarna av hela klosteranläggningen och pågick till mitten av 1950-talet. Fynden
var många och finns nu i historiska museet i Stockholm, men någon publicering av materialet har
aldrig blivit av trots omfattande katalogiseringsarbete. Kanske skulle en genomgång av fynden och
fyndplats kunna kasta ljus över klostrets stängning.
Klostret fram till idag
Den evangelisk lutherska kyrkan i Sverige började efter utgrävningarna fira gudstjänst i
klosterkyrkans ruin varje år på Annandag Pingst. Även katolsk mässa har firats i Alvastra klosterkyrkas
ruin. Klosteranläggningen var som finast de sista decennierna av 1900-talet då den inre klostergården
hyste en fin örtagård, murarna hade skyddats och omgivningarna sköttes och tillsågs av en anställd
av Riksantikvarieämbetet som bodde intill klostret. Idag 2015 börjar åter förfallet bli synligt.
Nya kloster?
Sedan kloster åter blev tillåtna i Sverige 1961 finns två nunnekloster i landet som följer Benedikts
Regel, bland annat Benediktinsystrarna på Omberg. Dessutom ett munkkloster i Skåne med en enda
benediktinmunk.
Försök har gjorts att återinföra cistercienser i Sverige, men det har ännu inte lyckats. Till en del på
grund av att den katolska stiftsledningen inte visat tillräckligt engagemang.